Följ Thailand 2019
( 1 Followers )
X

Följ Thailand 2019

E-mail : *


Railay 27-31 december

I taxi på väg till Rassada Pier, hamnen där båten till Railay Beach avgick, kunde man roa sig med att studera trafiken. En vanlig syn: förälder med hjälm och en, två eller tre barn utan hjälm.

Att det var något särskilt med Railay noterade jag redan vid mitt förra Thailands-besök och även denna gång när jag åkte med båten från Koh Lanta till Koh Phuket.

Phra Nang Beach

Som så mycket annat i Thailand bjuds man på kontraster och intrycken blir kluvna. Ett helt samhälle bara uppbyggt för turister och där t o m en del av dem som jobbar här tycks arbetspendla hit, kan det verkligen vara något att stå efter?

Railay ligger förvisso längs fastlandet, men de omgivande bergen gör att det inte finns några vägar dit. Allt och alla får fraktas med båt.
Tenderbåtar ser man ju här och var, men tendertraktorer? Annars var det vanligare med långa flytbryggor ut dit lågvattnet räckte. Jag såg sällan turister som använde flytväst. Här var det thailändare som hade flytväst. Lär ju inte hjälpa mot tsunamis, men de kan ju ha andra erfarenheter av longtail-båtar…

Men naturen talar sitt tydliga språk och är så kraftfull att exploateringen inte tar kål på vare sig de häftiga bergsformationerna eller några av de fina stränderna och det konstgjorda samhället är ändå rätt mysigt och inger något slags behagligt lugn.

Phra Nang Beach och Princess Cave
”Don’t feed the monkey” kunde man läsa. Indirekt verkade de bli matade ändå utifrån vad restauranggästerna lämnade efter sig.
För en gångs skull höll sig longtail-båtarna stilla och tysta. Några av dem var omvandlade till gatu…, nja, vattenbrynskök. Och allvarligt talat och det gäller ju inte bara Railay, dessa longtail-båtar… De är ju charmiga på bild, men man kan ju bli tokig för mindre när de är i ständig rörelse. Det är fan vad de bullrar. Tänk ett skidspår på fjällvidderna, med ett lämmeltåg av snöskotrar som bryter förtrollningen. Tänk en solig eftermiddag eller kväll i en skärgårdsvik och så sätter någon unge, uppenbarligen med sina föräldrars goda minne, igång att köra jolle eller vattenskoter fram och tillbaka. Jag tänker också på alla dem som kör dessa båtar. De måste ju få obotliga hörselskador. Kanske är jag känslig för buller, men det bidrog nog till att jag trivdes så bra på Koh Bulone Le eller på ett par av stränderna på Koh Kradan. Där infann sig ett lugn. Ett sådant relativt lugn hittade jag även här på Phra Nang Beach.
I väntan på solnedgången (Phra Nang Beach)
Phra Nang Beach
Phra Nang Beach
Man ska ju bo någonstans också. Jag letade boende först dagen innan och det fanns inte så mycket att välja emellan. Lyxiga resorts till skyhöga priser eller vandrarhem med flerbäddsrum. Så, det fick bli vandrarhem. Jag bokade och fick en bekräftelse. Men, här visade sig råda åldersdiskriminering! Efter en del argumenterande gav de med sig och gjorde ett undantag. Då borde ju allt vara frid och fröjd. Icke! När tillfredsställelsen över att ha fått rätt ändå kändes allt mer fel, letade jag på nytt och hittade annat boende till rimligt pris, om än inte särskilt prisvärt: Railay Viewpoint Resort.

Indier, indier överallt indier. På båten till Railay Beach satt jag och språkade med en artig och belevad indier. På väg upp och ner till en lagun kom jag i samspråk med ytterligare en indier. – You are young! – Ehh, not really, hopefully mentally, försökte jag. – Do you train a lot? – Well, yes, it happens… – Do you do social dancing? Ja, jag var tvungen att medge att även det hade jag praktiserat en del. – Keep on doing that! Tja, vad ska man säga? Vi kanske inte är så olika ändå, indier och svenskar. Får nog resa dit och undersöka saken närmre.

Viewpoint

Och lite stolt kände jag mig allt. Kommentaren föranleddes av att jag klättrat upp till en utsiktspunkt och vidare ner till en lagun. Sista biten ner till lagunen uppfattade tydligen många som lite väl utmanande, så många vände och jag höjde nog medelåldern rejält, den sista delen av leden.

Här vände många.

Indier vid lagun.
Lagun utan indier

Jag hade sett att det fanns en strand till en bit bort, Tonsai Beach, och efter lite sökande hittade jag en smal stig in bland bush och klippor.

Ingen asfalterad trottoar direkt till Tonsai Beach.

Stranden i sig låg naturskönt mellan höga klippor, men i sig var den inte så märkvärdig.

Tonsai Beach
Ingen australisk skogsbrand direkt. Men ändå, jag hade lagt mig ner i solen för att torka efter ett dopp och plötsligt började jag undra vad det var som lät så konstigt. Det var gräset som hade självantänts.
Fikapaus. När jag bodde i Venezuela fick jag lära mig, sant eller osant, att kokosnötens saft var bra för njurarna. På väg från stranden mot kvällens festande var ett givet stopp vid vägkanten för att inmundiga denna saft, vars smak det tog ett tag att vänja sig vid.

I andra änden av Tonsai Beach hittade jag en karta som visade på att man borde kunna gå tillbaka genom en djungel till den sida av Railay där jag bodde. Jag fick dock lite varierande besked om det verkligen fanns någon sådan stig och dagen innan hade jag försökt mig på att ta mig samma väg, fast från andra hållet. En kvinnas gestikulerande gick dock inte att tolka på annat sätt än att jag borde vända tillbaka. Även denna gång hamnade jag först på villospår, men när man väl hittar början på en stig så brukar det ge ju sig.

Stora delar av området innanför stranden omgärdas av en mur med oklart innehåll och även en bra bit in i vad som kallades djungeln möttes man av övergivna och förfallna bungalows. Reception eller Fully booked kunde man läsa på urblekta skyltar. Såg dock ut som om det var länge sedan någon reception var bemannad eller det var någon som bidrog till att fylla anläggningen.

Övergivna bungalows

Men, däremellan en liten by med jättecharmiga hyddor med barer, klätterbutiker, minimarts, hostels mm. Lite hippiestuk.

Tonsai
Ville inte veta vad den shaken innehöll – eller ville jag det…
Ingen femtonårsgräns här….

Jag vandrar vidare och promenaden genom djungeln visar sig vara mödan värd. Högt uppe i trädkronorna slängde sig apor mellan grenarna. De såg ut att ha kul. Rätt fantastiskt, bara en eller ett par kilometer från kommersen.

Världen drabbas ju av pandemier emellanåt. Överallt denna klättring. Samma sak i Railay och även på andra håll i Thailand. Det fanns gott om klätterbutiker som alla verkade erbjuda kurser också, t o m på svenska. Så fort man kikade upp på vad som såg ut som en häftig klippa kunde man ge sig den på att få syn på folk på väg upp längs väggen eller som hängde och dinglade i sina linor. Det tycks handla om ett svårartat virus. Jag vet, för det har drabbat även min yngre son. Men, jag har fått lite träning av honom och det kom väl till pass när jag skulle ta mig till den där lagunen jag nämnde ovan.

Överallt grottor, men den i Railay var den största jag stötte på.

Jag har aldrig någonsin varit på en boxningsmatch och trodde väl heller aldrig att jag skulle hamna på någon. Men, så fick jag för mig att, thai-boxning, det måste man ju gå på. Jag har nog tenderat att fryna på näsan åt en sport där det gäller att klippa till varandra. Är det sportsligt? Så varför nu thai-boxning? Ja, säg det. Försöka få ytterligare en inblick i den lokala kulturen, kanske. Ungefär som att någon gång gå på tjurfäktning i Spanien.

Jag försökte läsa på lite om vad som skiljer thai-boxning eller Muay Thai på thailändska, från ”vanlig” boxning och om jag förstått det rätt handlar det bl a om att man även får använda slag med fötter, knän och armbågar.

Det hela började med nationalsången och alla ombads att ställa sig upp för att hedra kungen. Inför varje rond klev en androgyn varelse upp i ringen med en skylt som meddelade att nu var det dags för första ronden, andra ronden etc. Varje gång hade hen bytt bikini, klädedräkt, peruk etc. Märklig inramning.

Bäst att be Buddha hjälpa till…

Under själva matcherna spelades sedan någon slags vansinnesmusik.

Ibland såg det ut som rena kramkalaset, fast då bröt domaren rätt snabbt.

Första matchen mellan två unga tjejer slutade med att en av tjejerna blev lite groggy och det ramlade saker ur hennes mun. Oklart om det var fråga om tänder eller om hennes tandskydd bestod av flera delar. Sista matchen slutade med att en malaysier vann på knock out. Motståndaren tuppade av. Efter en tio-femton minuter hade dock sjukvårdspersonalen fått liv i killen.

De övriga matcherna pågick i tre ronder och vanns på poäng. Trots att jag inte har en aning om hur man räknar poäng i vare sig boxning eller thai-boxning, så gick det ändå att gissa rätt vem som skulle utses till segrare.

Jaha, vad tyckte jag då? Jo, det var faktiskt lite spännande. Jag upptäckte hur jag själv bidrog till publikens sus, när någon av boxarna fick in en bra träff. Fast, sista intrycket var en livlös kille i ringen, så, nä…

Behaglig pose att inta kvällens cocktail, halvliggande.

Om jag ska försöka mig på en sammanfattning av Railay, så tycker jag stället är väl värt ett besök, inte som huvudmål, men absolut värt en omväg. Förutom naturen så råder det också en behaglig atmosfär och alla möjliga tycks lockas dit, barnfamiljer, backpackers, klättrare och så jag, oklart dock vilken kategori jag ska räkna mig till…

Och trivs man inte kan man ju alltid ta en tur till månen…

Inte långt härifrån utlovades ”Happy Cigarette”. Knappast gula Blend…

För mig var det istället dags att åka hem till verkligheten. Inte någon flygbuss, utan resan mot Krabis flygplats inleddes med longtail-båt. Rätt fantastiskt att man kan flyga non stop Krabi-Stockholm. Men, kanske lite för fantastiskt. Om jag förstått det rätt lägger Norwegian ned rutten i vår. Ändå såg planet rätt välfyllt ut.

Efter nästan tolv timmars flygning blev jag mött på Arlanda av min son Filip och hans flickvän Lise som hade förberett nyårsmiddag hemma hos mig. Vilket mottagande! Tack underbara ni!

 

Segling 20-27 december

Seglingsrutt: Koh Phuket (Yacht Haven Marina)-Koh Hong-Koh Panyee-Koh Yao Yai-Koh Mai Thon-Koh Hae-Koh Phuket (Panwa)

Besättning under seglingen: Claes Becklin, Lillemor Ehrner, Per Karlbom, Odd Lindqvist, Annelie Christin Nilsson och Jan Svensson.

När jag skriver detta har jag hamnat i Railay och ordnat med den sista transporten, från Railay Beach till Krabis flygplats, först Longtail-båt till Ao Nam Mao pier och taxitransport därifrån. Railay Beach ligger visserligen på fastlandet, men saknar vägförbindelser.

I Railay får jag också tillfälle att tänka tillbaka på denna min andra vistelse i Thailand. Skälet till att jag reste till Thailand var ju seglingen med Away en vecka över jul, men dessvärre blev just seglingen inte den höjdpunkt på resan som jag hade trott.

Away är en Jeanneau Sun Odyssey 54 DS och hon ägs av en ekonomisk förening. Båten rör sig jorden runt och i princip har man alltid en anställd skeppare ombord och sedan får andelsägarna tinga olika veckor att segla med.

Ser inte flaggan svensk ut? Tydligen billigare eller enklare att ha båten registrerad i British Virgin Islands. Undrar vad det kan handla om…

Just över julen hade dock en av andelsägarna, Annelie, fått hyra båten och själv ikläda sig rollen som skeppare och jag med flera andra fick frågan om vi ville hänga med.

Annelie och Lillemor

Påmönstring skedde på norra Phuket-ön i Yacht Haven Marina. Det började jättebra med segling norrut mot häftiga öar med grottor och sedan vidare mot en muslimsk bosättning på pålar i vattnet och utflykt i Mangrove-träsk.

Lillemor, Claes, Janne, Odd och Annelie.
Koh Hong
Koh Hong
Efter att ha paddlat in i vad som ibland såg ut som grottor och ibland, när tidvattnet sjunkit undan, som tunnlar…
…kom man in i laguner som denna.
Ser ni hur växtligheten kan forma fina bilder?
Plötsligt hoppade guiden ur kanoten och satte sig på huk på en liten sten i vattnet. Ge mig kameran, sa han, så ska jag ta en bild. Lydigt, men lätt nervös över hans balansförmåga, gjorde jag som han sa.
Ser öformationen bekant ut? Vi är i Ao Phang-nga nationalpark och till denna hör även Ko Ta Pu eller eller mer känd som James Bond Island efter Mannen med den gyllene Pistolen och senare tydligen även i Tomorrow Never Dies (fast då förflyttades klippan till Vietnam). Vi skippade James Bond då ön sägs ha blivit ett bullrigt turistmål med fullt av kommers och höll oss kvar runt Koh Hong med likartade klippor. Fast, jag får nog se om Mannen med den gyllene pistolen när jag kommer hem.
Vår guide styrde oss skickligt genom öppningarna. Knäna klarade sig utan skrapsår, men precis som på Paddan-båtarna i Göteborg fick man fick huka sig rejält.
Koh Hong
Vid ett snabbt ögonkast hade man lätt kunnat missa ödlan.
Koh Hong
En och annan båt, men lugna vatten. Den största utmaningen var att hålla koll på alla fiskenät. Inga vatten man skulle vilja segla i efter mörkrets inbrott.
Ibland är det verkligheten som blir till en kuliss.
En inte helt vanlig syn, att folk fiskade med spön från sin båt.
Koh Panyee beskrevs som en flytande ö, men det såg mer ut som om den stod fast förankrad på pålar i vattnet. Koh Panyee är en muslimsk bosättning och har sitt ursprung i några indonesiska familjer som för ca 200 år sedan sökte fiskelycka och en bättre framtid någon annanstans. Känns det igen?
Första natten låg vi på boj. Sanningens ögonblick nu. Vår mästermekaniker Janne, som hade pillat med det nya ankarspelet till och från, sedan avfärd, hade meddelat att det nu var fastskruvat och monterat enligt konstens alla regler. Naturligtvis fungerade det klanderfritt.
Spännande fotbollsplan. Inkasten måste bli rätt blöta.
Det sägs bo ca 1600 människor i byn.
Husen var av synnerligen varierande standard. Ett skjul kunde ha ett nästan palatsliknande hus som granne.
Vi leddes runt av vår självutnämnde guide Abdul.

Som enda sällskap åt vi middag på en jättelik restaurang. Inget vi märkte av under sen efter middag och tidig kväll, men tydligen var byn en turistattraktion av rang och restaurangen förberedde sig medelst bullriga snickeriarbeten för en anstormning av flera hundra buffégäster dagen därpå. Trots allt stök så serverade man de godaste räkor jag tror jag någonsin ätit.
Han såg lite bister ut och vi var lite oroliga för att vi hade förstört hans nät när vi kvällen innan letade efter en ankarplats som gick fri från alla fiskenät. Inte mycket till fiskafänge, men en krabba är det väl som fastnat i nätet.
Märklig känsla detta av att vakna till akterkluck och konstatera att vinden kom från fören, att klucket inte hade med vind- utan med strömriktningen att göra.
Detta sades vara Neanderthalmålningar. I mina ögon skulle det lika gärna kunna ha varit graffiti.
På tur med vår guide in i Mangroveträsken.
Inga vilda djur i sikte. Inte undra på kanske, med det fruktansvärda buller som longtail-båtarnas motorer avger. Man kanske borde satsa på elmotorer?
Fascinerande med vattenleder som bygger på att det finns naturliga tunnlar.

Även om det inte fanns något spännande djurliv att beskåda så var det en vacker tur.
Oj! Vad händer här?

Sedan var planen att segla mot fina stränder med lite barhäng och snorkling. Första stranden var förvisso vacker på håll, men var helt öde, förutom en igenbommad restaurang och inbjöd vare sig till bad eller solande.

Koh Yao Yai
Koh Yao Yai
Strandkrabborna verkade dock trivas. Har nog aldrig sett sådana horder med krabbor.
En vacker julaftonsmorgon vid Koh Yao Yai. Det blev olidligt varmt nere i båten och jag flyttade ganska snart ut och sov på däck eller i sittbrunnen. Mysigt att kunna vakna med solen.
Sådana här fula otäckingar såg vi några gånger. Såg ut som en slags tvådelad manet. Någon som vet vad det är?

En natthamn utan den efterlängtade, fina stranden är ju inget att hänga läpp för. Det är bara att ta nya friska tag! Då visade det sig dock att startmotorn hade brunnit upp.

Inför resan ner till Thailand sågs vi i Stockholm en gång och tittade bl a på ett ruttförslag som vår skeppare Annelie hade tagit fram. Såg trevligt ut. Inför avseglingen meddelade hon dock att hon hade tänkt om och att vi nu skulle göra lite kortare etapper. Helt OK för mig. På en sådan här segling handlar det ju ändå mycket om sol, bad, god mat och dryck och trevligt umgänge ombord. Men, när vi nu inte hade någon startmotor blev fokus istället hur vi skulle segla för att på  enklaste sätt få fatt i en ny sådan, utan att hamna för långt bort i händelse av stiltje. Seglingsrutten blev ytterligare begränsad och vi höll oss till öarna utanför Phuket. Inte riktigt de öar jag hade hoppats på som ankarplatser. Skräpiga, steniga små stränder, utan något särskilt.

Vi hade lite behov av att proviantera och enligt vår seglingsguide skulle det finnas en affär tvärs över ön (Koh Mai Thon), så Annelie, Claes och jag gav oss ut på en liten exkursion.
Vägen slingrade sig fram i allt mer felaktig riktning tyckte vi. Seglingsguidens utlovade femton minuters promenad växte till en timme utan någon by i sikte. Men, lite distraktioner på vägen höll ändå humöret uppe.
När vi väl kom ner till vattnet konstaterade vi att vi hamnat vid öns sydligaste ände. Vi följde stranden norrut, lite stressade av stigande tidvatten och skymning som inte var allt för avlägsen.
Vad är en trasig startmotor jämfört med detta öde? En f d Lagoon 38 trodde vi.
Inte mycket liv på stränderna, förutom denna krabba.
Äntligen! Strand i sikte och förhoppningsvis en affär.
Men, vad var detta? En spökby. Massor med förfallna hus och folktomt. Men, så plötsligt någon som rörde sig och ett nybyggt tjusigt hotell. – Stopp! Vad gör ni här? Detta är privat område och vi tar inträde för att vistas här. – OK, låt gå eftersom ni inte visste om detta. Affär? Den är stängd. Vänligen gå ut den vägen! På vägen ut, ytterligare förfallna hus, med raserade tak.
Ingen proviant alltså. Däremot hittade jultomten till Away. Vi bytte klappar med varandra enligt ett spännande regelverk. Man drog en lapp med ett nummer och fick välja klapp i turordning utifrån sitt nummer. När paketen väl var öppnade gjordes proceduren om och man fick ta någon av sina kompisars klappar, vilken man sedan riskerade att bli av med när det var dags för någon med ett högre turnummer att välja. I slutändan satt jag med en bok, vilket visade sig vara ett lyckokast. Svårt att lyssna på hörbok när det var brist på ström för laddning av telefonen.
Koh Hae: Vackert så, men…
…bakom ryggen var bilden en annan.
Away har en förträfflig bad- och solbrygga.

Seglingen avslutades sedan ett dygn tidigare än beräknat så att nästa besättning skulle få en fungerande båt. Snöpligt, men som alla båtägare vet, är det inte fråga om saker ska gå sönder, utan när. En båt som Away är säkert utsatt för hårdare slitage än genomsnittsbåten och med många olika skeppare och gäster ombord som rycker och sliter i saker på ett sätt som kanske inte är optimalt. Och hon såg allt lite sliten ut och utöver startmotorn var det även en del annat ombord som inte fungerade.

Away är ju en segelbåt så egentligen ska det ju inte behöva vara något jättestort problem att man inte får igång motorn. Det besvärligaste var istället att vi inte längre hade så mycket som genererade ström till belysning, navigationsinstrument, vattenpumpar mm. Solpanelerna räckte inte till och den dieselgenerator som fanns ombord fungerade inte heller som den skulle eller så laddade den bara 24 V-systemet. Ingen visste riktigt.

Initialt hade vi inte heller något fungerande ankarspel, men tack vare vår mästermekaniker ombord, Janne, så kunde vi droppa ankare fr o m den andra natthamnen. All heder åt dina insatser Janne! Janne lokaliserade även felet när vi inte fick igång motorn och efter det att jag mönstrade av, skruvade han dit en ny startmotor.

Nåväl, allt var inte elände. Trots problemen var stämningen ombord mestadels bra och jag har fått göra nya trevliga bekantskaper. Solen sken och vattnet var lent, de två första natthamnarna bjöd på upplevelser jag kommer att bära med mig och vi fick några härliga, om än lite korta, seglingar. Som tur är fick jag mitt behov av fina stränder och strandbarshäng stillat lite under min öluff innan jag mönstrade på.

Nu har också min öroninflammation börjat ge vika. Innan jag seglade iväg hann jag med ett läkarbesök och fick antibiotika. Redan på väg till båten stannade jag till vid en annan läkarmottagning. Läkaren verkade dock ha siesta, så taxichauffören föreslog ett besök på det intilliggande apoteket och jag stegade in för att förhöra mig om vad de kunde erbjuda. En ung kvinna ställde frågor på stapplande engelska som i mina öron lät adekvata. Utan undersökning och utan att ha något recept med mig gav hon mig både antibiotika och örondroppar. Kanske en bidragande orsak till den tilltagande eller befarade antibiotikaresistensen? Läkaren gav mig sedan mer antibiotika av samma sort, men bytte örondropparna. Inte så illa pinkat (ursäkta språkbruket) ändå av den unga apotekaren. Undrar vad för slags utbildning hon hade…

Öarna 14-20 december

Somnade tidigt och vaknade upp ännu tidigare.  Den logiken kan man fundera över… 😉

Sovvagnskonduktören hugger tag i mig igen och öppnar dörren så att jag ska kunna föreviga denna gudsförgätna håla. Trots hans obefintliga engelska förstår jag det som att järnvägen delar sig här. Till höger leder spåren mot Malaysia. En tanke slår mig, man kanske skulle ge sig ut och tågluffa i Asien…

Så småningom uppenbarar sig kyparen med min frukost och rätt vad det är har jag honom i knät. Kanske skulle ha beställt av hans kvinnliga konkurrent istället 🤔 Jag har flera gånger funderat över hur bromsarna i den vagn jag färdas i mår. Ibland far vagnen som en guttaperkaboll fram och tillbaka. Som tur är hade kaffemuggen emballerats i plastfolie.

”Min” kypare förutspådde redan i Bangkok en försening om 1,5 timme, så när konduktören aviserade att vi strax var i Trang, bara en tio-femton minuter försenade blev det bråttom.  Jag rafsade ihop mina grejor, trodde jag.

Men, stackars telefon. Parentes: Ko eller Koh förresten, betyder ö. Slut parentes. I Thailand för två år sedan blev telefonen lämnad åt sitt öde i en bungalow på Koh Lipe. Detta upptäckte jag först efter en bra stund på snabbåten mot Koh Lanta där vi skulle byta till en ny båt mot Phuket. Den ser jag aldrig mer tänkte jag, men jag förklarade ändå mina bekymmer för skepparen. Det ordnar sig tyckte han. Jo, tjena! Hur då? Men, dan därpå tog telefonen samma båttur som vi, bytte båt på Koh Lanta och avslutade resan med en taxitur till vårt hotell. Fantastiska thailändare!

Trang

Tillbaka till Trang. Jag hann inte smita så långt den här gången. Plötsligt kommer en thailändare, som jag aldrig sett förut, springande. Sorry sir, is this your phone? Hjärtat nästan stannar och jag får knappt ur mig ett ord. – Have a nice vacation! Och så är han borta.

Jag hämtar mig och tänker att hade detta varit i t ex Latinamerika hade jag nog varit inne på tredje-fjärde telefonen vid det här laget. Kliver ut från stationen och blir genast ”påhoppad” av en Tuk Tuk-förare. Vart jag ska? – Till Koh Bulone. Tre kvart senare sitter jag på en minibuss mot Pak Bara pier efter att han kört mig till ett hål i väggen där mina pengar utväxlats mot en papperslapp med lite kråkor på. Det ska föreställa en slags biljett. Återigen, jämförelsen med Latinamerika, där hade jag antagligen utgått från att de försökt blåsa mig. Här utgår jag från att det löser sig. Och visst, några timmar senare kliver jag iland på Koh Bulone.

Tillbaka till stationen i väntan på minibuss f v b Pak Bara pier.
Vid Pak Bara pier.
Koh Bulone – byte till Long tail-båt.

Jag trodde long tail-båten skulle sätta mig iland nära den resort jag bokat in mig på, men det tillät tydligen inte sjögången. Jag skulle tvärs över den lilla ön, men det var varmt och fuktigt och det var lite upp och ner och trunken  blev med ens mycket tyngre. Skönt i alla fall att kunna gå ner direkt i havet och doppa sig. Min bungalow låg precis vid den fina stranden. Jag hade glömt hur lent vatten kan vara. Det känns som en smekning mot kroppen och som balsam för själen.

Havet in på knuten

Med Bulone-mått mätt bodde jag nog på en av de finare resorterna (heter det så?), Pan sand, men fortfarande väldigt enkelt. Inget varmvatten, en strilande liten stråle i duschen och med ett förfall som tycks gå snabbare än underhållet.

Pan Sand resort

Ibland drar jag bara iväg och låter slumpen bestämma eller rekommendationer på plats styra. Men valet av Koh Bulone och nästa ö, Koh Kradan, var faktiskt resultatet av en del research vid datorn. Thailands-kännare nickade bifall när jag berättade vad jag hade kommit fram till.

Typ hippie. Med padda. Det måste vara första gången jag sett en man gå omkring på en strand iförd tangatrosa.
Överallt fullt av dessa flitiga krabater

Bulone kändes som en lite bortglömd ö, på ett positivt sätt. Visst fanns det en hel del bungalowanläggningar för turister, men också en genuin befolkning av främst fiskare. Jag vandrade runt en del och var väl i princip inne på människors förstukvistar, men överallt blev jag antingen nonchalerad eller vänligt bemött. Kom jag allt för nära med kameran frågade jag om det var OK att jag plåtade och fick bara nickanden eller leenden till svar. Människor bor och lever väldigt enkelt och man får väl anta att de flesta har det rätt knapert utan att de för den skull tycks leva i misär.

Sedan kan jag inte låta bli att reagera över allt skräp man omger sig med. Det är också en sådan där tanke som inte leder någon vart. Hur kan man inte bry sig? Eller bryr man sig, men måste prioritera annat? Fast å andra sidan, ofta ser man hur människor bara tar igen sig, sitter och tittar, ligger i hängmattan, sover mitt på dan. Vad är det för mänskliga mekanismer som styr och varför tycker vi, mestadels i alla fall, om att ha rent och snyggt omkring oss? Jag förstår ju att det finns en koppling till välstånd, men hur ser händelsekedjan ut från låg till hög levnadsstandard och var i denna kedja triggas renlighet och estetik? Ännu en fråga utan svar. Det är t ex då jag blir påmind om att det hade varit trevligt med ressällskap, att få dela upplevelser och få filosofera kring livets mysterier.

Hade det inte varit för att byborna uppmärksammade mig på det hade jag nog missat ödlorna. De försvinner lätt i omgivningen. Om jag förstått det rätt vill man inte få smisk av deras stjärt. Från och med nu följde jag stigarna med ett mer vakande öga.

Telefonen meddelar gång på gång att den blivit överhettad och stängt ner alla appar. Funderar över hur det ser ut i min egen hjärna. Vad borde jag stänga ner? Frågor utan svar. Jag tar ett dopp.

På Bulone odlas också gummiträd. En relativt ny företeelse från 70-talet kunde man läsa på skyltar. Nu hade nyodlingen stoppats till förmån för bevarandet av skogen. Fascinerande att känna det mjuka gummit när kådan hade stelnat.

Håller turisterna på att överge Thailand? Cykelguiden i Bangkok klagade, på de två speed boats jag hittills åkt med var vi bara några få passagerare och det är ju ingen trängsel direkt på Bulone. Det är inte min bild av hur det var för bara två år sedan.

Jag hittar snart till grannkrogen, Hug Bulone. Ser ut som en övervintrad hippie driver stället. Trevlig atmosfär och bra musik och goda, billiga Mojitos. Efter tre nätter drar jag vidare till Koh Kradan.

Märklig logistik. Paret jag sitter bredvid ska till samma ö, men jag ombeds flytta över till en annan long tail-båt. Vi rör oss inte ur fläcken, men jag betalar i den båt jag bytt till. Tydligen körde två rederier samma rutt, samma tid.
Det vanligaste transportsättet ut till och mellan öarna är dessa speed boats.

Koh Kradan är en ö mycket mer dominerad av turism, men med sina pärlor ändå. Kradan Beach är huvudstranden och bakom stranden ligger bungalow-anläggningarna på rad. Rätt stökigt dagtid, fullt av båtar och oväsen. Jag bodde dock mitt inne i skogen, Paradise Lost Resort.

Om priset på en Mojito skulle användas som ett prisjämförelseindex, precis som Big Mac ibland används som en illustration av prisnivåerna i olika länder, så är Kradan ungefär dubbelt så dyrt om Bulone. Dessutom adderar man 2-3% på priserna om man betalar med kort. – Surna inte till nu! Gilla läget! Le tillbaka!

Turisterna är fler och så även antalet svenskar. Precis som ens barn kunde tycka att deras föräldrar var pinsamma(funderar över val av tempus), kan jag tycka att en del svenskar är lite pinsamma. Med hög ljudvolym så att alla ska höra, proklamerar somliga sina inte alltid så vidsynta åsikter. Dem jag retar mig på är nog de som vill uppträda världsvant, utan att man egentligen verkar ha sett så mycket av världen. Tror jag. Mina tankar far iväg, varför stör jag mig så? Ett uttryck för snobbism? Jag har fått öroninflammation, kanske har toleranströskeln blivit tillfälligt lägre. Trots allt var det ju bara några enstaka svenskar det handlade om. Och på Bulone var det en tysk gubbe jag retade mig på av samma skäl.

Slutgnällt. En av de finaste stränderna jag varit på finns här, Sunset Beach. Inte så mycket folk, vackert inramad av klippor och grönska, mjuk härlig sand, nästan inga stenar och snabbt lagom djupt för att doppa sig. Helt ljuvligt.

Sunset Beach.

 

Sunset Beach
Minnet av tsunamin bleknar. Så även färgen på vägvisarna.

Ytterligare en trevlig strand var egentligen en förlängning av Kradan Beach söderut. Antingen gick man torrskodd längs stranden om det var lågvatten eller så vadade man.

Eller så följde man en stig genom skogen. Skogen ja, vad fanns i den egentligen? Jag bodde ju mitt i den och när cikadornas tutande väl tystnade hördes alla möjliga andra ljud. Förmodligen har jag för livlig eller för snuskig fantasi. Ett av ljuden fastställde jag nämligen som att det måste komma från juckande gorillor. Innan jag gav mig iväg på den smala stigen genom skogen frågade jag därför bossen på mitt pang om vilka djur man kunde förvänta sig möta. Apor kanske? Nä, inga apor, bara mosquitos försäkrade hon. – Men, de som bodde på den andra stranden berättade att de hade haft besök av ormar, försökte jag. – Jaha, ormar… Olika måttstockar tydligen.

Vad hade svenska brandmyndigheter tyckt om detta? Snustorrt…
Väl framme hittade man den allra enklaste tavernan på ön. Inser efter ett tag att jag sitter och språkar med en av grundarna till Christiania. Jag berättar om mina besök på Christiania och han ser smått överraskad ut. Han berättar om hur den hemska borgerliga regeringen hade tvingat dem att köpa husen de ockuperat (mitt ordval – han hade nog uttryckt sig annorlunda). Så nu har jag lärt mig det. Christiania lever vidare i någon form m h a av en fond som bildats för detta ändamål.
Gick man ytterligare en bit söderut, förbi en udde kunde man få en strand helt för sig själv.
Inser att jag ligger pyrt till om kokosnöten däruppe får för sig att ramla ned. Ligger och kalkylerar över risken. Kanske bäst ända att maka på sig.
Hade den inte varit så tung hade den åkt med hem.
Det som göms i… Nä det passar inte. Det som slängs i sjön hittar upp på land.

Idag bar  det av norrut mot Phuket för påmönstring på Away. Speedboat för 1950 Baht (ca 625 kr). Mycket är billigt i Thailand, men inte att åka båt. Att åka Speedboat är långt ifrån något nöje heller. Det kan både stampa och stänka rejält. Jag minns från mitt förra besök hur vi beordrades att ta sjösjukepiller som man bjöd på. Alla följde inte uppmaningen och många fick användning för de utdelade påsarna. Jag minns också hur några satte på sig cyklop. Det kan ju börja svida rött duktigt i ögonen av det salta vattnet.

Bara tre syns, men fyra gånger 250 hk. Inte undra på att det bullrar.

Vi passerar Koh Lanta och hotellet vi bodde på en del av tiden på Lanta. Är det verkligen bara två år sedan. Känns som en evighet sedan.

Koh Lanta är en bytespunkt. Alla ombord fördelas på nya båtar.

Doktorn hade siesta. Efter diverse vad som lät som adekvata frågor, rekommenderade mig en ung apotekartjej i en liten by lite olika medikamenter. Tabletterna visade sig vara antibiotika, tredagarskur (!). Örondropparna jag fick gjorde det hela värre. Hur ska det gå? Fortsättning följer.

Bangkok 9-13 december

– Vart ska du resa? – Thailand. Tystnad. – Ja, alltså, skälet att jag reser dit är att jag ska mönstra på en segelbåt över julen. Inbillat eller inte, 60-plussare och ensam man, då får man klä skott för den bild sexindustrin skapat av Thailand. Synd att bilden av ett land som rymmer så många vänliga människor och fina upplevelser ska solkas så.

Innan jag reste iväg slog det mig att denna resa påminner mycket om en resa i Kroatien och Montenegro jag gjorde för två år sedan. En veckas segling och två veckors luffande på land. Ryggsäcken då är visserligen utbytt mot en seglartrunk, men även den går att bära på ryggen. Förutom seglingsveckan, reste jag själv även då. Den gången bävade jag lite för att resa på egen hand, men hade fått tips om att jag borde bo på vandrarhem och jag undrar om jag någonsin kommit i kontakt med så många nya människor på en resa som då.

Så min första tanke var att även denna gång bo på vandrarhem när jag kom till Bangkok. Rätt snart stod det dock klart att jag skulle gå på ett konsultuppdrag och i ett svagt ögonblick lovade jag att jobba en del på distans, så då fick jag tänka om. Skype-konferenser i allrummet kändes inte klockrent. Men, denna gång kände jag mig ändå helt trygg med att ge mig iväg på egen hand.

Lagom till att det kändes som dags att sova en stund var det istället dags för frukost. Frukost á la Norwegian. Man får vad man betalar för, men nonstop Stockholm-Bangkok är ju ändå bekvämt. – On behalf of Norwegian we thank you… Lät lite udda att detta uttalades av en företrädare för den helt thailändska kabinpersonalen.

Jag var spänd av förväntan, men även undrande inför vad jag skulle få för intryck av denna megastad. Vissa verkar älska Bangkok emedan somliga tycks hata staden.

Jag tar tåget in till stan. Precis som hemma sitter många och stirrar in i sina mobiler. Rätt många har munskydd på sig. Jag antar att det är den dåliga luften man oroar sig för. En till synes slumpartad blandning av låghusområden och moderna höghuskomplex avtecknar sig mot den grå-brun-blå himlen.

Jag konstaterar att ingen av min medpassagerare bär shorts. Kan det vara för att det är en ovanligt kylig morgon? Bara runt 20°. Eller bär man helt enkelt inte shorts i Bangkok? Funderar över min packning. Jag har ett par långbrallor och tre par shorts med mig och de ljusa långbrallorna har jag redan lyckats spilla ner på planet.

Jag byter från flygplatståget till Skytrain, en slags lokaltåg som går på broar över gatan, och tittar mig storögt omkring. Trafiken ser antingen kaotisk ut med ett myller av motorcyklar och bilar eller så tycks den bara stå helt stilla.

Jag har förstått att flera städer monterat ner sin gamla höghöjdsbanor. I Bangkok gick man motsatt väg och byggde nytt och Skytrains (operativa) historia går bara tillbaka till 1999.
Glömde byggherren några Lego-klossar?

Når ”min” station, Saphan Taksin. Låter Taksin bekant? Thaksin Shinawatra var ju en thailändsk premiärminister i början av 2000-talet som tillsammans med sin hustru gjorde sig kända för korruption och skattebrott och för väl brutal bekämpning av narkotika. Jag vill minnas att någon svensk blev haffad och hotades av dödsstraff. Minns inte hur det slutade. Men, det är nog ändå inte honom stationen är uppkallad efter.

Det känns alltid lite överväldigande att ta sig an nya, stora städer och Bangkok hör ju till de största. I Stor-Bangkok lär det bo runt 15 miljoner människor. Jag har fått lära mig att man ska stycka en elefant i små bitar för att sedan ta sig an dem en efter en. Men, i vilken ände ska man börja?

En bra ände av elefanten att börja med, kändes som poolen.

Från poolen bjöds även på denna form av underhållning. Eller ett jobb bland andra?

Men, när jag väl fått mitt rum kändes sängen väldigt lockande. Så försvann en stor del av den dagen.

De godaste måltiderna åt jag på några syltor på min hemmagata vid hotellet.
Måste vara ett eldorado för en elektriker att felsöka strömavbrott.
En bland andra iakttagelser från mina vandringar runt hotellet.

Bangkok genomkorsas av floden Chao Phraya. Floden är livligt trafikerad av sannolika, men även av de mest osannolika, farkoster, bl a märkliga kryssningsbåtar och massor med pråmar som ibland släpas av små båtar om ser ut som allt annat än bogserbåtar.

Men, varför ska en bogserbåt alltid se ut som en bogserbåt?

Som sig bör i Thailand är det även även fullt av longtail-båtar för turisterna. Visserligen är jag turist, men jag föredrar att förflytta mig på samma vis som lokalbefolkningen, med tåg, tunnelbana, buss eller som nu reguljära passagerarbåtar på floden. Man kommer liksom lite närmre, får lite bättre inblick i det lokala livet.

En intressant aspekt av att åka på floden var de stundtals våldsamma tilläggningarna i det ofta skvalpiga vattnet. Kapten kör nästan förbi bryggan och med våldsamt motorbuller slår han back och glider in med aktre delen av långsidan ackompanjerad av hoppilandkallens högljudda signalerande m h a en visselpipa. Försökte avkoda vad signalerna betydde, men gick bet. En signal liknade mest något slags fågelkvitter. Satt och filosoferade en stund över om jag skulle börja tillämpa något motsvarande på Aquileja. Fast nä, jag föredrar nog tysta tilläggningar m h a teckenspråk.

Det blev emellanåt rätt fullt ombord med många stående.

Båtkonduktrisen påkallade uppmärksamheten genom att gå runt och skramla med sin bössa. Munkar hade dock ”frikort”.

Med den täta trafiken kändes ju risken för en kollision inte helt osannolik. Plötsligt kom en bild på näthinnan upp av James Bond som forsar fram på den flytande marknaden (Mannen med den gyllene pistolen). Det var väl en och annan som hamnade i vattnet då? Jag hade noterat att det fanns en livväst under varje stol, d v s en till varje sittande passagerare. Hur tänkte man där? Simkunniga sittande bör resa sig för stående som inte kan simma?

Förresten, den flytande marknaden lät ju som ett kul utflyktsmål. Men, för det första ligger den tydligen inte i själva Bangkok och sedan har jag läst att den fallit offer för sin egen framgång. Den är tydligen en ren turistfälla idag.

Man kunde ana att floden tidigare kantats av mer omfattande, kåkstadsliknande bebyggelse. Utslängt lite här och där var denna ersatt av moderna komplex.

De flesta nya komplexen var färdigställda, men här och var syntes även byggprojekt som kommit av sig. Tog finansieringen slut eller döljer det sig någon legal tvist bakom de havererade projekten? Sådant kan man fundera över när man åker båt.

Vattnet? Smutsigt och fullt med skräp. Men plast och frigolit blandades även av en hel del lösa växter. En bra viloplats uppenbarligen för vad min bristfälliga ornitologiska kompetens ändå klassade  som pelikaner.

Men, ingen rast och ro för fåglarna. Myndigheterna åker runt med både småbåtar som tycks fungera som flodens gatsopare liksom lite mer ändamålsenliga skovelhjulsbåtar, försedda med en slags bautastor bärplockare. Nödvändigt tydligen för att hålla floden farbar.

Att resa kommunalt på floden är ett billigt nöje. För en dryg timmas flodfärd betalade jag 15 Bath (ca 4,80 kr). Jag provade även på att åka lokalbuss, vilket kostade nästan ingenting, 8 Bath. Fast, rätt var det var, så fanns det AC på bussen och då fick man betala förtaklasstillägg, priset upp 50 %. Att åka buss är ju lite mer äventyrligt, alltid kommer man någonstans, men ibland lite oklart vart. Då är Google Maps ett bra hjälpmedel, man klarar sig ju t o m utan datauppkoppling. Det är ju inte som hemma, att det finns linjekartor, tidtabeller eller hållplatser med tydlig information. Kollade faktiskt inte om det fanns något motsvarande SL:s reseplanerare. Bara utgick från att det inte var någon idé att söka. T o m Google som enligt min erfarenhet brukar ha förvånansvärt bra koll, gick bet och urskuldade sig med att man inte hade tillgång till uppdaterade uppgifter. En thailändare höjde på ögonbrynen när han råkade få syn på min bussbiljett. – Va! Har du åkt buss hit? Uppenbarligen inte ett helt vanligt fortskaffningsmedel för turister, inte ens för honom vad det verkade.

Notera den enorma växelspaken och lite överraskande kanske, den elektroniska hållplatsinformation.

Jag provade även taxi i ett desperat försök att hinna tillbaka till hotellet för ett av mina Skype-möten. Det rullade på bra i början, men så plötsligt var det tvärnit. Dessutom tyckte jag chauffören körde en konstig väg, vilket fick sin förklaring när det visade sig att han var på väg till ett annat hotell med snarlikt namn. – Solly, solly. Ingen succé – kom för sent till mötet.

Utöver Tuk Tuk finns det dessutom licensierade MC-taxi. Förarna har orangea västar och hjälm. Passagerarna åker utan hjälm. Tjejerna åker ofta utan att grensla sadeln och utan att hålla i föraren. Ser lagom säkert ut. Efter att ha upplevt hur de snitslade sig förbi bilarna i de stillastående köerna bestämde jag mig för att det där vill jag inte prova.

Om jag nu ändå är inne på hur man tar sig runt, så måste jag ju nämna tunnelbanan också. Att kliva ner i tunnelbanan från myllret på gatorna är som att kliva ner i en helt annan värld. Det är skinande rent, lugnt, nästan lite elegant och tunnelbanan är i vissa avseenden modernare än Stockholms. Innan man släpps in så långt som på bilden nedan ska man passera någon slags säkerhetskontroll. Det piper och tjuter om i stort sett alla som går igenom. Jag såg inte att någon enda stoppades. Illustration av vad som kan hända när man går från teori till praktik?

Man ska resa sig för bl a munkar och kvinnor med barn. Män med barn? Kanske ännu ett icke existerande fenomen. Strax efter jag tog bilden kom en munk in i tåget och vips var kvinnan som satt där borta. Munken hade dock en liten pojke med sig…

Shopping är väl inte riktigt min grej. Shoppingcenter kan generera en slags flyktinstinkt, panik är väl ett väl starkt ord, men något åt det hållet. Försöker klara av det mest nödvändiga via nätet, men ibland får naturligtvis även jag stålsätta mig och ge mig ut och shoppa. Bangkok är känt för sin shopping, men skulle jag verkligen undersöka den aspekten av stan? Nu behövde jag faktiskt komplettera min packning, så varför inte här då och jag fann snabbt vad jag sökte. Skulle jag även passa på att skaffa ett par jeans kanske? Men, där möttes jag av överslätande leenden. Nä, så långa jeans hade man verkligen inte… Annars kunde jag konstatera att man i Siam Center i alla fall, hade förvånansvärt hög klass på utbudet. Inte typiskt thailändskt det jag såg, men många vackra och exklusiva produkter. Även många svenska varumärken, t ex Acne, Haglöfs, Fjällräven, Thule mm. Men, vem har hört talas om varumärket Åland som annat än ett turistmål? Kanske hade jag ändå ägnat lite mer tid åt shopping om mitt nästa stopp hade varit Stockholm…

Precis bredvid kommersen ligger Bangkok Art and Culture Center. Lite själslig spisning som plåster på såren. Utställningarna var inte så intressanta, men häftig byggnad.

Har aldrig varit där, men påminner det inte om Guggenheim-muséet?

Som sagt, man får ju tid att tänka en del när man reser själv. Tankarna leder väl oftare in i någon slags återvändsgränd än att de genererar fantastiska resultat, t ex det där får jag fundera över lite mer eller kolla upp, någon annan gång. Ett exempel är detta med julen och den allestädes närvarande tomten och julgranen. Bangkok är inget undantag. I brist på naturlig rekvisita gör man sitt bästa för att skapa illusioner av snö och kyla. Känns ju jättemärkligt. Jag antar att en överväldigande majoritet av thailändarna vare sig sett en gran eller upplevt snö. Snacka om starka ”varumärken”: själva julen i sig och tomten och julgranen.

Just här var dock jultomten ersatt av en julhare.

Som framgått präglas gatorna i Bangkok av tät, hetsig biltrafik och ettriga motorcyklar. Ingen cykelstad alltså. Just därför kanske, lät en guidad tur på cykel som lite galet lockande. Min guide hittade mestadels små bakgator och trånga gränder, men ibland var vi mitt ute i smeten. – Är du OK med att köra här? Vad ska man svara på det? Det var ju bara att åka på.

Chinatown

Men att cykla på alla dessa andra små bakgator och gränder var en fantastisk upplevelse. Kändes helt surrealistiskt att plötsligt hamna på vad som kändes som människors bakgårdar och vad som mer kändes som lantliga idyller än att befinna sig mitt i en mångmiljonstad.

Plötsligen befinner vi oss i Bangkoks kvarter för begagnade bildelar.

Det blir ju inte alltid så mycket trottoar kvar att gå på, men en del av tjusningen med städer som Bangkok är ju utomhuskommersen, allt från försäljning av prylar till försäljning av färskvaror och matlagning. Jag har förundrats över hur någon kan komma på tanken att vilja köpa t ex kött och skaldjur som ligger framme i värmen och omges av flugor och avgaser eller att beställa ”dagens” tillagad i samma miljö.

Är det ostron som ligger där? Någon som skulle vara sugen?

Nu skulle min cykelguide Teddy sätta mig på prov. Vid en första paus, i en liten gränd i de muslimska kvarteren, började vi försiktigt med en thailändsk crêpe (Roti). Jättegott.

I Chinatown stannade vi till på en livligt trafikerad gata och beställde friterade munsbitar av olika slag, levererade direkt från trottoaren.

På blomstermarknaden fick vi efterrätt serverad i bananblad. Magen? Mår alldeles utmärkt, tack!

På blomstermarknaden fanns annat än blommor att plåta.

Vi trampar vidare och har nu kommit över på andra sidan floden. De gula blommorna får Bangkok-borna bara glädjas över när kungar kröns.

Buddhismen är väldigt tolerant känns det som. Man fick fotografera och gå in i templen utan problem. Inte ens att praktisera buddhism, lite på skoj, anses som hädiskt.  Min guide Teddy gjorde en kort karriär som munk för några år sedan och lärde mig hur man skulle be, vilket jag praktiserade. Får se hur det går med mina böner. Jag provade även ett slags plockepinn som man skulle skramla med tills en av pinnarna ramlade ut ur burken. M h a numret på pinnen kunde man sedan läsa dagens horoskop… Inte allt för upplyftande spådomar…

Helt otippat tittar denna jätteödla upp ovanför en mur.

Tack Anna-Lena för tipset och tack Teddy för trevlig guidning. Det är verkligen ett roligt minne att bära med sig och något jag kan rekommendera alla Bangkok-resenärer.

Om man söker på sevärdheternas tio i topp så dyker med all säkerhet The Grand Palace, The Emerald Buddha och The reclining Buddha upp. Bäst att kolla upp detta. Palatset skulle vara öppet årets alla dagar, men just denna torsdag visade det sig vara stängt med anledning av avslutningsceremonin på kungens kröning. Inte varje år en kung kröns, i Thailand var det c:a sjuttio år sedan sist. Egentligen kröntes den nye kungen i våras, men denna dag skulle markera något slags avslutning på kröningsprocessen. Men de två andra sevärdheterna var öppna och nu har jag sett Buddhor så att det räcker för en livstid.

Den liggande buddhan tar igen sig i templet Wat Pho.

Å ena sidan var det ju synd att det stora palatset var stängt. Å andra sidan var det kul att beskåda spektaklet med kröningen. Många människor hade bänkat sig längs kortegevägen redan på morgonen för vad som skulle ske först under sen eftermiddag.

Efter att ha beskådat alla tjocka Buddhor kände jag också att jag behövde lägga lite på hullet och jag ville testa ett tips på en restaurang som i o f s låg en bra bit bort. Ibland går bara allting fel. Först så ledde mig Google på villovägar. Gatorna fanns i o f s, men inte staketen som avgränsade dem. Efter att ha irrat runt i en dryg timma, delvis via ett förfallet och näst intill övergivet industriområde, kom jag fram till adressen, men inte till restaurangen. Det visade det sig att gator kan ha nästan samma namn, lite olika prefix eller suffix bara och jag hade valt fel naturligtvis. När jag väl hittade restaurangen visade det sig att jag var tillbaka vid utgångspunkten 🙂

Restaurangen Suda var säkert jättetrevlig för sex år sedan, men idag var den inte värd någon omväg.

Sedan skulle jag försöka vara lite listig och gina till en plats där jag trodde jag kunde beskåda när den thailändska kungen åkte kungaslup. Men, som bekant, genvägar äro ofta senvägar. Jag hamnade långt ute i periferin. En stor del av tunnelbanans personal engagerade sig i mitt öde, men det slutade med att jag fick åka tillbaka samma väg som jag kom. Varför berättar jag då detta? Det blir inte alltid som man tänkt, men i sig kan det leda till andra spännande upplevelser. Eller inte… På något sätt hör sådana här erfarenheter ihop med lite oplanerade upptäcktsfärder. Mina barn skulle möjligen inte se lika positivt på sina erfarenheter av samma slag 😉

Kört tänkte jag, men till min förvåning hamnade jag till slut så mitt i smeten man kunde komma utan att vara VIP och inte bara jag, utan även kungen var lite sen. Trots stora folksamlingar och säkerhetsuppbåd med militärer och poliser, passkontroller och kroppsskanning så var det påfallande hur vänligt allting var.

Den förre kungen åtnjöt ju väldigt stor respekt av folket och som jag uppfattat det var han nästan lite gudabenådad. Men gud nåde den som kritiserade kungen. Det var olagligt och kunde leda till fängelse. Mitt statistiska underlag är något begränsat, två thailändare, men den nye kungen tycks ha lite uppförsbacke för att få samma gillande av folket som sin pappa.

Helt utan supportrar var han ju dock inte, den nye kungen. Tycker ni modet verkar vara något ensidigt? Thailändarna hade ombetts att klä sig i gult dagen till ära.

När jag hade klarat alla kontroller så bjöd man på mineralvatten och det vandrade runt folk som sprayade åskådarna med vatten så att de inte skulle förgås i värmen. Jag testade t o m en slags topz som en sjukvårdare delade ut som man skulle lukta på. Starkt. Har ingen aning vad det var.

Det var faktiskt en mäktig syn när båtarna kom. Och, det var inte bara en som jag trodde. Jag tappade räkningen. Har i efterhand läst att det var så många som 52 st. Hur många svenska kungaslupar finns det? Kungens båt kom i slutet av kortegen. Inte för att jag kände igen honom, men det hördes på folkets jubel, vilken båt han färdades med. På de första båtarna sjöng besättningen på ett sätt jag sällan hört. Påminde lite om minaretutrop, fast vackert, lite klagande. Svårt att beskriva.

Mitt i smeten och massor med folk och vakter som hela tiden hade synpunkter på hur man rörde sig, stod eller satt började jag känna en viss oro över hur jag skulle ta mig ut och ”hem” till ytterligare ett Skype-möte. Nä, det går inte att komma härifrån nu upplyste mig en av de övervakande militärerna mig om. – Hur länge skulle festligheterna hålla på? – Säkert två timmar till. Shit!

Säkert massor med symbolik, men i mina ögon ser det nästan lite komiskt ut.

Men, i ett obevakat ögonblick lirkade jag mig förbi vakterna och folkmassorna och till min stora förvåning var det ingen som stoppade min framfart. Med bestämda steg, mål i blick och ett leende på läpparna kan man komma långt.

Det finns en gräns för hur mycket man orkar ta in. Sista dagen i Bangkok blev en halv pooldag och sedan lite sen lunch och iväg till järnvägsstationen, Hua Lamphong. Det här skulle bli spännande, att ta tåg från Bangkok ut till Thailands västra kust. Nästan i alla fall. Sista biten skulle jag få ta mig med en minibuss eller liknande. En lite oklar del av reseplanerna.

Bangkok är onekligen kontrasternas stad. Jag tog den supermoderna tunnelbanan till järnvägsstationen Hua Lamphong och när jag kommer in på järnvägsstationen och ser tågen ser det ut som en annan värld i en annan tid. Något slags charmigt förfall. Jag läste någonstans att man förvisso har ambitiösa planer för upprustning av järnvägen och att man även fått en hel del anslag för detta. Den myndighet som ska effektuera dessa investeringar sägs dock vara den minst effektiva myndigheten i Thailand. Så det händer inte så mycket.

Tågen gick till en massa platser jag i de flesta fall aldrig hört talas om. Jag hade bokat biljett hemifrån fått en voucher som jag var och löste in på en resebyrå tidigare i veckan och kostat på mig en förstaklassbiljett. Någon lyx var det inte fråga om, men man fick då en tvåbäddskupé som det gick att stänga till om istället för att bara ha en gardin att dra för. Viss risk för stölder hade jag läst på nätet. Risken är väl att man blir för godtrogen här. Det känns ju väldigt tryggt, åtminstone i de av buddhism dominerade delarna.

Vagnen hade sett sina bästa dagar, men var OK. Senare under kvällen kom sovvagnskonduktören och bäddade upp. Och någon rusning var det inte trots fredagskväll. Hur var det han sa Hasse Alfredsson? – Det e skönt me egen kuppe.

Sovvagnskonduktören var för övrigt väldigt omtänksam. Det var ju luftkonditionering i min vagn så fönstren gick inte att öppna, så när han fick syn på min kamera förstod jag av hans gester att jag borde följa med honom och så öppnade han dörren längst bak – vagnen var sist i tåget. Innan avgång från Bangkok kom det en man och tog upp beställningar på middag och frukost. Levererades direkt till kupé. En stund senare kom en kvinna och erbjöd samma sak, som blev besviken över att konkurrenten hunnit före. Förstod aldrig var maten egentligen tillagades. Kom de från restaurangvagnen borde de väl ha varit bättre synkade…

Resan ut från Bangkok tog en evig tid. Tåget kallades för Expresståg, men det  tog säkert 1,5 timma innan vi hade lämnat stan. Då tänkte jag att det var det långsammaste expresståg jag någonsin åkt med. Samtidigt var jag tacksam att man inte körde fortare. Spåret var uselt. Tåget vaggade så till den grad att jag ibland undrade om tåget skulle hålla sig upprätt. Vid ett tillfälle, vid passage av en växel, small det till så högt att jag tänkte att nu spårar vi ur.

Lite som man sett på bilder från Indien, folk bodde vid spåren och verkade betrakta området mellan spåren som sin uteplats.

Väl ute ut ur stan verkade det som om det var en helt annan banavdelning som stod för underhållet. Tåget ökade farten och för det mesta rullade vi nog på mellan 70-90 km i timmen. Men, så plötsligt ett till synes omotiverat stopp. Stod det månne en ko på spåret? Men, det var någon annans bekymmer och jag somnade rätt tidigt.

Inte bron över floden Kwai, men väl över Chao Phraya.

Vilket intryck fick jag då av Bangkok? Thailand får väl sägas höra till länder av kategorin NIC (Newly Industrialized Countries) och jag tycker Bangkok på många sätt ter sig som en typisk storstad i ett NIC-land. Man får inte intrycket av att det förekommer någon stadsplanering och ännu mindre något skönhetsråd. Gammalt och nytt blandas på ett till synes slumpartat sätt. Det myllrar av folk och trafik, det är rörigt och ljudligt, det luktar, oftast inte så gott, avgaser, sopor, matos och så en och annan doft av någon delikat kryddblandning. Men, staden lever och man förundras över att och hur den fungerar. Skulle jag vilja komma tillbaka? Ja! Jag kanske inte längtar tillbaka som efter en älskad, snarare som efter en gammal god vän. Ses om några år och ser hur han mår och vad som hänt sedan sist.