Sommarsegling 2023, etapp 5, Träslövsläge-Göteborg

Rutt: Träslövsläge – Läsö (Österby) – ”Styrsöfladen” (på svaj vid Lilla Rävholmen) – Källö Knippla – Marstrand – Ängholmen (på svaj) – Göteborg (Lilla Bommen)
Datum: 3-11 augusti
Gastar: Eva Anderling, Annette Stjernfeldt och Annika Östman

Den här etappen präglades av Hans. Vem bjöd egentligen in honom? Men, det började bra. Alla var entusistiska över tanken på att gå via Läsö till Skagen. Men, redan på Läsö fick vi börja tänka om på grund av denne Hans. Jag tycker synd om mina gastar som inte fick den segling de hoppats på. Det blev, i alla fall delvis, något annat. Jag tar det från början…

Etapp 4 hade mönstrat av och jag hade en liten vilopaus i Läjet. De initierade säger så istället för Träslövsläge.

Jag pumpade upp däcken på en av mina Bromptoncyklar och trampade iväg för att handla och se mig om lite. Söder om Läjet hamnade jag på denna nyrestaurerade promenadväg. Tydligen ett initiativ av den ideella samhällsföreningen Destination Läjet.

Förmodligen hade jag satt ribban lite för högt. Jag hade hört så mycket om hur pittoreskt Läjet var att det blev lite av en besvikelse. En hel del förortsvillor av modernare snitt. Men, en del fina hus fanns det…

Efter lunch var målet Apelvikens strand. Inte så att jag valde den snabbaste vägen dit, jag ville ju följa kustens krumbukter, vilka uppenbarligen inte var avsedda för cyklister, inte hela vägen i alla fall. Vad gör man när det står kor på stigen som blänger på en?

Något bad blev det inte. Inte på grund av för låg vattentemperatur, men det såg ju ut som en kilometer innan det blev så djupt att man kunde doppa sig och så långt bort ville jag inte fjärma mig från mina värdesaker.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg är Träslövsläge ett levande fiskesamhälle och till skillnad från Ålabodarna Inga, fanns det även en fiskeaffär.

Glassbaren var dock betydligt populärare än fiskebutiken. Kö långt upp på gatan. Glassen var SIA, men rånen var hembakade.

Det verkade vara lite av nöjet på byn att flanera längs kajen och titta på båtarna, så jag fick finna mig i att agera apan i bur. Fast bur och bur…

Jag var lite fundersam över det lämpliga med att börja med havssegling i hyfsat friska vindar och rejäla vågor. Men, det var en kaxig besättning jag fått ombord som inte såg detta som något hiinder. Att det det sedan smög sig på lite sjösjuka får väl sägas vara en annan historia.

48 sjömil senare och drygt sju timmar efter det att vi lättat förtöjningarna i Träslövsläge var vi förtöjda i Österby på Läsö.

Här är något för tågnördarna. Ser ut som en vändskiva som man förr hittade framför lokstallarna. Denna anordning var dock avsedd för att ta upp båtar.

Alldeles intill hamnen finns en fin sandstrand och de två männen som klev upp ur vattnet när vi kom ner för ett morgondopp lovade att det inte fanns några brandmaend (danska för brännmaneter).

Det tog dock inte lång tid innan det dök upp just en brännmanet med sina elaka trådar. De är ju vackra att se på, men man vill inte bli berörd av dem.

Precis som Träslövsläge är Österby en fiskehamn och idag skulle dessutom den årliga hummerfestivalen gå av stapeln, en glad överraskning för oss

Hummerfestivalen var en populär begivenhet.

Urvalet i stånden begränsades något av att alla inte tog kort och att vi inte hade några danska pengar på oss. Men, några säljare visste bättre. Efter en läcker hummerburgare blev det en tallrik med hummus och en röra av hummer, krabba och räkor och till detta, syltad tång. Det senare var en fullständig nyhet för mig och riktigt gott.

Tång verkade också vara ett tema i den kocktävling som var en del av festivalen.

Väderprognosen hade lett oss till beslutet att ge oss av mot Sverige under eftermiddagen, så det blev ett något avkortat besök på Läsö jämfört med vad vi tänkt. Och Skagen skippade vi helt. Men, lite räkor köpte vi med oss som förrätt till kvällens middag på andra sidan Kattegatt.

Till en början hade vi medvind över mot Sverige, så för första gången i år, plockades spinnakern inte bara upp på däck, den hissades dessutom och de övriga två-tre båtarna vi hade sällskap med ut från hamnen försvann snabt i fjärran. I samband med ett vindvrid ebbade dock vinden ut och i vågorna stod seglet till slut bara och slog fram och tillbaka. Dessutom kom den trafikseparering som vi skulle korsa, allt närmre och med spinnakern uppe hade det inneburit en väl generös definition av rät vinkel för att det skulle kännas bekvämt. Så, spinnakern åkte ner igen.

Det är en kortare distans att gå från Läsö till Göteborgs södra skärgåtd än från Träslövsläge till Läsö, så rätt snart siktade vi land.

Jag har försökt flera gånger att hitta en naturhamn i Göteborgs södra skärgård som också duger som natthamn, men inte hittat något annat än Styrsöfladen, vilket i och för sig är ett jättetrevligt alternativ med öppen utsikt mot havet. Men, inget för västliga vindar. Och namnet Styrsöfladen förresten, är nog bara mitt eget påfund. Hittar inget namn på den, men vi låg på svaj utanför Lilla Rävholmen.

Eftersom det nu inte blev någon segling till Skagen hoppades vi på lite segling i Bohuslän och siktade sålesedes norrut. Då passerar man t ex Öckerö och där ligger hamnkapten Saras på Rindö arbetsgivare, Öckerö Maritime Center. Rindö är min hemmahamn.

Samtidigt som vi låg i Österby låg Per Klingenström (Klingan) i Läsös andra hamn, Vesterö. Klingan är en gammal gymnasiekompis och somrarna har han tillbringat i Bovallsstrand där hans föräldrar skaffade segelbåt på sjuttiotalet, först en Valiant 18 och sedan en Trio 80, vilka jag var med och seglade på. Valianten är mycket riktigt 18 fot och på den huserade vi fyra killar. Snacka om att det var trångt! Nu var Klingan ute med en kompis på en äldre Elan 43 och de låg här i Källö Knippla p g a motorproblem.

Småfåglarna var inte blyga av sig, vare sig här eller senare i Marstrand.

Efter att ha ätit lunch och snackat lite skit med Klingan drog vi vidare mot Marstrand. Det friskade i allt mer. Helt OK, men vi tog det som en föraning om vad som komma skulle.

En promenad? Njae, det såg inte så lockande ut. Ingen storm ännu, men det hade börjat regna ihållande. Det är nu söndag kväll.

Under måndagen lättade regnet och äntligen fick vi komma ut och lufta oss och sträcka på benen. Man fick nästan en känsla av fjällbäckar när allt regnvatten porlade nerför klipporna.

Turismen till Marstrand började utvecklas på 1800-talet och 1894 invigdes den första promenadvägen runt ön.

Pater Noster försöker gömma sig i dimman idag.

Det borde vara ett måste att gå runt Marstrandsön och njuta av utsikten och alla planteringar av olika slag. Oklart dock om denna typiska ”västkusttall” är inplaneterad eller självsådd.

Näckrosdammarna verkar väl inte ha uppstått alldeles av sig själva, men icke desto mindre, vackra är de.

Förtöj alltid för storm, heter det ju. Om nu detta är att förtöja för storm, så har jag nog sällan gjort det förut. Tanken var i alla fall att en tamp skulle kunna brista utan att något skulle hända. Jag kände mig först inte bekväm med att spärra av platsen på min babordssida, men efter den första ovädersnattens funderingar om bommen verkligen skulle hålla satte jag upp ytterligare tampar direkt mot bryggan. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft så många förtöjningstampar från båten. Ärligt talet funderade jag även över vid vilken vindstyrka pontonbryggorna skulle ge sig. Jag kom dock till slutsatsen att det inte var något jag kunde påverka. Flytta på mig hade jag inte lust med. Och så fanns ju min försäkringsgivare Pantaenius svenska huvudkontor på krypavstånd…

Tillbaka till måndag kväll. Nu drog ovädret in. Vi sov inte särskilt bra. Det gungade så till den grad att jag började fundera över om någon ska bli sjösjuk, i hamn. Det knirrade och knarrade och ryckte och slet i förtöjningarna, det tjöt i riggarna. Vinden piskade in från sidan och ibland när körarna kom gjorde det riktigt ont. Det var som att jag kände en slags smärta å båtens vägnar. Och skulle knaparna hålla? För säkerhets skulle ledde jag en av tamparna över rufftaket till styrbords mittknap. Inne i salongen fick vi hålla hårt i glas och tallrikar.

Jag vet inte hur mycket det blåste som mest, men en gång när jag tittade på vindinstrumentet visade det 20,2 m/s. I samma veva såg jag en lite mindre motorbåt som skulle ta sig ut och när jag hade stängt av kameran frös jag nästan till is. Det kom en ännu större våg och det såg nästan ut som om båten skulle slå runt.

Vi följer de olika väderprognoserna och letar efter ljusglimtar, men det mesta tyder på att vi blir liggande här t o m onsdag. Så plötsligt blir det alldeles lugnt och tyst. En nästan kuslig känsla efter all vind. Vad hände? Hade någon skruvat ur proppen? Ingen av de väderappar vi följer talade om någon minskad vind och vi befann oss definitivt inte i lågtryckets centrum. Efter en stunds paus tar dock vinden förnyad fart, med ytterligare kraft.

Båten krängde betänkligt i vindbyarna. och under tisdagen vågade jag inte lämna båten utan vakt, men Annika löste av mig. Hon hade problem med en fot och ville hålla sig lugn, så jag fick chansen att komma ut och vädra mig.

Marstrand är inte på något sätt en dålig plats att bli inblåst på. På Marstrandsön vindlar gatorna upp och ner. Mitt i byn ligger skolan och kyrkan, som sig bör.

Jag spanar ut över bebyggelsen på Ärholmen och undrar hur de har det därute. Även om det är rätt skönt att ligga förtöjd vid Marstrandsön, så utövar ensliga platser med hårt väder en stark dragningskraft på mig. Sitter de framför brasan med en kopp te och lyssnar på hur vinden tjuter runt knuten?

De båda nakenbaden, det insynsskyddade för damer och det mer exponerade för herrar utövar ingen dragningskraft på någon av oss.

Tisdag morgon drog Annette och Eva iväg på ett morgondopp på en lite mer vindskyddad plats och onsdag morgon blev det min tur att haka på Eva. Det ser ju lite ruggigt ut, men ack så skönt, i alla fall efteråt.

Det är något lugnare idag och en och annan båt ger sig iväg, men de flesta ligger kvar, precis som vi. Jag törs dock lämna båten utan vakt. På dagens program står upptäcktsfärd på Koön dit man kommer med den minimala bilfärjan. När jag var på skolresa till Marstrand i nian var den ännu mindre, tog inga bilar och kallades för spårvagnen.

Kommunens informationstavla förespeglade en äventyrligt vandring. Några krokodiler såg vi dock aldrig skymten av.

Det är svårt att låta bli att ta sig upp på utsiktspunkterna och blicka ut över havet. ”Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster”. Känns strofen igen? Från Ted Ströms Vintersaga. Idag syns Pater Nosters fyr.

Som sagt, en och anan gav sig ut. Vi kände ingen avundsjuka.

Skulle vi möta vargar också? Här passerar vi i alla fall Vargpasset.

Över näckrosdammar vidare upp på berget till en tidigare försvarsanläggning…

… där vi möttes av kanoner och det tidigare Batteri Marstrand. Informationstavlorna vittnade om en anläggning i klass med motsvarande installation på Öja i södra Stockholms skärd (väl värt ett besök). Batteri Marstrand var dock igenbommat.

Vi sysselsätter oss efter bästa förmåga och planerar en drink på Societetsuset. Genvägen visar sig vara en trevlig senväg. Ser ut som ett hus för Lotta på Bråkmakargatan.

En lite skylt lockade oss in på en konsutställning. Utställningen var snabbt avverkad. Istället bjöd vi in oss till kollegans ateljé och fick samtala en stund med konstnärinnan Susanne W Lamm. Utöver sin konsnärliga ådra visade hon sig även vara seglare och innehavare av en Maxi 77:a. Med den ville hon segla till Skagen, men hon hade ännu inte vågat sig iväg. Hon målade väldigt uttrycksfullt och i fonden hänger ett verk hon jobbar på som är inspirerat av Kutavlan i Fårö kyrka. Lite otippat att hitta det här på Västkusten.

Vi vandrar vidare och gluttar in i de fina trädgårdarna.

Fast vad ska man med rabatter till? Det går ju bra så här med.

Den här terrassen såg ju trevlig ut, om det bara hade varit lite varmare.

Nu visade det sig att vi var lite tidigt ute. Societetshuset hade inte öppnat ännu.

Så, till slut hamnade vi här, på Le Comptoir. Inget dåligt substitut.

Man kan ju tycka att tiden måste gå väldigt långsamt när man ligger inblåst. Men, det kändes faktiskt som om det var precis tvärtom. – Va! Är klockan redan… var en återkommande kommentar. Som framgått har vi promenerat och badat och kollat på konst. Vi har fikat och köpt färskt morgonbröd i vad vissa anser vara Västkustens bästa bageri, Bergs konditori. Vi har spelat spel, kollat väderprognoser, lagat mat, druckit vin och gaggat runt om strunt, lyssnat på musik, meckat med förtöjningar, köpt båttillbehör. Det kanske inte blev vad vi såg framför oss, men långtråkigt har det inte varit.

Har ni sett? Sol och blå himmel! Så mycket lättare det var att gå iväg för dagens morgondopp. Även brännmaneterna kände tydligen en dragningskraft till den inövade badplatsen, men det var lika salt och gött här. Observera rockhängaren till höger i bild. Ibland tänker de till och får det rätt, tjänstemännen på kommunerna.

Så stilla och somrigt det blev, från en dag till en annan.

Vi väljer den inre leden söderut från Marstrand. Det blir ibland trångt om saligheten.

Den första delen av den inre leden har jag gått förut, men vi fortsätter att hålla oss inåt land och nu är vi ute på för mig okända vatten. Kan detta vara Brunskär?

Vad var drivkraften bakom detta lustiga bygge, att synas eller att se?

Vad är det med vattnet? Det är ju alldeles brunt. Så ska det väl inte se ut på Västkusten? Är även detta ovädret Hans verk?

Ska vi kasta lunchankare? Vips lovar vi upp och hittar skydd bakom Ängholmen och får ett härligt lunch- och solstopp. Något bad lockar dock inte. Man skulle ju inte ens se maneterna genom det bruna vattnet.

När vi närmar oss Göteborg blir det gott om fartyg att hålla rätt på. Hur är det med fartyget som närmar sig därborta? Jag ville komma över på höger sida av farleden och ropar upp Lilstella. Konstigt namn. Inget svar. En öronbedövande signal en stund senare ger dock tydligt besked. De tänker inte väja och min ambition att lägga migg rätt i farleden får sättas på paus. En stund senare seglar vi dock om dem. Lilstella hejdas av två bogserbåtar (från Färöarna!) för att släpas in mot sin kaj. Matroserna på Lilstella fotograferar och vinkar glatt åt oss när vi glider nära förbi.

Så var vi ståndsmässigt parkerade utanför Göteborgsoperan. Byggnaden håller på att få ny fasad. Redan? Är inte Göteborgsoperan ny? Ny är ett relativt begrepp tydligen.

Annika har fortsatta problem att gå och uppskattar att vi valde en närbelägen restaurang, Valentinas, för vår avskedsmiddag. Oväntat trevligt och gott.

Tack kära gastar för att ni höll humöret uppe trots att det bara blev fyra seglingsdagar. Och tack för alla vänliga ord när vi skildes åt!

Lämna ett svar Avbryt svar