Göteborg (Lilla Bommen) – Trollhättan (Åkers sjö) – Brinkebergskulle – Vänersborg – Spiken – Sjötorp – Töreboda – Karlsborg (inre bryggan) – Karlsborg (yttre bryggan) – Motala hamn – Motala verkstad – Boren (på svaj mellan Uddenäs och Fossala udde) – Borensberg – Norsholm – Söderköping (väster om E22) – Söderköping (kanalhamnen) – Söderköping (brygga öster om slussen) – Mem – Gottenvik – Arkösund (NSS)
Datum: 13-24 augusti
Gastar: Anna-Karin Bröms, Marie J:son Ödén och Robert Möttus Löfgren
– Vi ska se vad vi kan göra, fick jag som svar när jag begärde broöppning i Göteborg. Du lät lite uppfodrande tyckte Marie, när vi spekulerade i om det var ett utslag av Stockholmsförakt. Jag hade också hunnit framkasta idén att vi kanske kunde haka på något handelsfartyg när spärrtiden för broöppning upphörde kl 9. – Nä, det tar för lång tid, fick vi höra. Nästa slot-tid för fritidsbåtar var tidtabellslagd till 9:35. Det något svävande svaret avseende broöppning visade sig dock ha en annan förklaring än lillebrorskomplex, man hade problem med lyftfunktionen på den nya Hisingsbron. Ett problem som varit återkommande sedan invigningen.– Om vi inte får upp bron tillräckligt stoppar vi er. Det ordnade sig dock och den vidare färden upp för Göta älv kunde börja. En mäktig känsla att vi som enda båt med fyra personer ombord kunde försena spårvagnar, bussar, bilar, cyklister och en och annan gående kanske, säkert flera hundra personer som berördes av vår framfart.
Nu går jag dock händelserna i förväg. Jag hade missbedömt hur lång tid som behövdes för sträckan Göteborg-Sjötorp. Tre dagar tyckte någon var i minsta laget och det var nog helt korrekt. Mina gastar löste det galant genom att mönstra på en dag tidigare, söndagen den 13 augusti. Tack för er flexibilitet, trots bokade, icke ombokningsbara biljetter och planerat besök hos goda vänner.
I väntan på gastarna tog jag en tur till Sjöfartsmuseet som varit stängt för renovering under en tid, men som nu åter hade öppnat. Sammanfattningsvis kan man säga att utställningarna handlar om handelssjöfarten, passagerartrafiken, hamnen och varven. Här en bild på Kungsholm från 1928 som tillhörde Svenska Amerika Linien (S.A.L.). Jag trodde S.A.L. bara körde linjetrafik mellan Göteborg och New York, men tydligen bedrev man även en omfattande kryssningstrafik.En tidig och viktig del av handelssjöfarten var ostindiefararna som här får representeras av skeppet Finland från 1761. Finland gjorde sju resor till Kina för det Ostindiska kompaniet.Innan varvskrisen hade Göteborg fyra stora varv, Eriksbergs Mekaniska Verkstad, Götaverken, Lindholmens varv och Arendalsvarvet. Avdelningen Arvet efter varven innehöll många porträtt av dem som arbetade på varven och deras berättelser. Det var nog den avdelning som jag ägnade mest tid åt. Ledde till många reflektioner. Sammanhållningen, yrkesstoltheten, kampen för varvens överlevnad parallellt med kampen mot ledningarna. Kluvet. Många livsöden som berörde.Museet har även en avdelning som kallas Akvariet och en nyhet i samband med återöppnandet var de två revhajar som simmar omkring i ett av akvarierna tillsammans med diverse, mindre korallfiskar.Liksom på många andra håll fick rivningsraseriet mer eller mindre fritt spelrum i Göteborg. Att riva och bygga nytt och fult blev en del av en ideologi. Tänk vad mycket fin bebyggelse vi hade kunnat haft kvar om betongsossarna inte hade fått härja så. Enligt en man jag stötte på här räddades dessa hus på Pölgatan i Majorna av en person med goda försänkningar inom socialdemokratin.Här hamnade jag i alla fall vid några riktigt fina s k Landshövdingehus, d v s första våningen i sten och andra och tredje våningsplanen i trä. Adress: Djurgårdsgatan i stadsdelen Majorna.Besättningen samlad. Det är alltid en speciell känsla att ligga förtöjd mitt inne i en storstad. Foto: Marie.Tillbaka till Göta älv. Efter att gått under Hisingsbron passerar man Ringön på babords sida där det bl a finns ett reparationsvarv. Vad det är man reparerar här kan man dock fundera över. En husbåt?Snart får vi dock annat att tänka på. Ska man som här passera järnvägsbroar, närmare bestämt Marieholmsbroarna, får man stå lite i givakt och passa på när Trafikverket ger tillstånd för broöppning. Marieholmsbroarna utgör både en länk för Bohusbanan och för industrispåren ut på Hisingen (Hamnbanan). Jag läser att Hamnbanan är den järnväg i Sverige med flest godståg och att man har kapacitetsproblem. Och då gäller det naturligtvis att en liten sketen segelbåt inte ställer till det för tågtrafiken. Foto: Robban.Broar ska gå över vatten, tycker jag, och förvisso gör den det, Angeredsbron. Den går ju trots allt över Göta älv, liksom över två motorvägar och en järnväg, men den ger ändå intrycket av att främst förbinda två höjder, Gårdstensbergetoch Hisings Kärra.Vad nu?! Är detta ett verk av ovädret Hans?Till en början bekräftades min uppfattning om Göta älv, d v s rätt trist med lite halvslummiga industrianläggningar,Och lite längre utanför stan järnväg och motorväg eller trista, nyare industribyggnader.Var det dags för ett dopp eller har stackaren månne fastnat ute i dyn? Tittar han inte lite bedjande på oss?Var det kanske norr om Älvängen det hände något. Landskapet blev mer bohusländskt, lantligt och vackert.Det började bli en riktigt skön upplevelse att glida fram på Göta älv. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte detta.Elddopet närmar sig. Seglingens första sluss i Lilla Edet eller Ströms sluss som den egentligen heter. Gick galant. Öster om den nuvarande slussen byggdes redan 1607 vad som brukar sägas vara Sveriges första sluss. 1607! Svårt att föreställa sig hur trafiken såg ut som nyttjade slussen då.Marie gick igång på alla herrgårdsliknande byggnader. – Det här måste vara ett gammalt säteri, sade hon tvärsäkert. Mycket riktigt, Tösslanda säteri. Tösslandagården har anor tillbaka till 1370-talet och har varit bostad åt nämndemän, häradsdomare, riksdagsmän, kommunalråd och annat fint folk. Vad är då ett säteri undrade vi lite frågande. Wikipedia vet besked: En större herrgård. Längre tillbaka var en del av betydelsen att säterier var skattebefriade, vilket var ett privilegium för adeln.Hade detta varit en oljemålning, hade den då klassats som ett nationalromantiskt verk?Stubbered heter den här lilla, idylliska byn som klättrar upp längs sluttningen ner mot älven.Vill du beställa en båt, så ring 80/B. Vad är det för gammalt, konstigt nummer?Sedan plötsligt, trots att sjökortet indikerade att vi snart skulle komma till den första Trollhätteslussen, dök den ändå upp som en fullständig överraskning.Oj, vad små vi kände oss när vi gick in i den första slussen i trappan upp mot Trollhättan. Detta till trots var det betydligt enklare än vi räknat med. Vi lade aktern vid någon av stegarna på styrbordssidan och fören hamnade då nära en vertikal linje med pollare på olika höjder. Denna slussled (version 3) invigdes 1916 och var då väldigt modern. Redan på den tiden lär de ha släppt in vattnet underifrån vilket skapade detta lugn vi nu upplevde. Jag har ju framförallt Göta kanal-slussarna att jämföra med, i vilka det kan bli rätt turbulent när vattnet stiger.I fören utvecklade Robban en teknik att fästa tampen på en pollare högre upp med hjälp av båtshaken, samtidigt som ytterligare en tamp låg kvar på den nedre pollaren tills den övre var på plats. Foto: Robban.I aktern flyttade vi successivt upp tampen från trappsteg till trappsteg allt eftersom vattennivån ökade. Det innebar i och för sig att båten ”hängde löst” en kort stund, men det var så lugnt i slussbassängen att det saknade betydelse. Bilden är tagen i föregående sluss, Ströms sluss i Lilla Edet. Foto: Marie.Foto: Anna-Karin.Efter att ha gått upp i denna trippelsluss väntar ytterligare en sluss, innan det är dags för natthamn.Åkers sjö, en enastående gästhamn att få lägga till i, en vacker, historisk miljö och mitt i detta en fungerande trafikapparat som ändå inte störde.Det här vackra klocktornet måste väl ha haft sin funktion att fylla. Fick man sig tilldelad en tid för slussning så att man behövde hjälp att hålla reda på tiden?Plötsligen blir man påmind om just det att det inte bara är en idyll utan en viktig, kommersiell fraktled. Många av fraktfartygen är byggda för att precis passa in i Trollhättekanalens slussar och man refererar då till detta som Vänermax , d v s fartyg med måtten 88 x 13,2 m och ett djupgående om 5,4 m. Den här båten, m/s Naven, får väl nästan sägas kvala in i den ligan: 83 x 13 m och ett djupgående om 5,3 m.Göta kanal-båtarna är istället byggda för att passa in i de mindre Göta kanal-slussarna. Juno mäter 31,45 x 6,68 m och sticker 2,72 m att jämföra med maxmåttet för Göta kanal, 32 x 7,1 m och ett maximalt djupgående om 2,8 m. Knappt det får plats ett skohorn när slussportarna stängts i de mindre Göta kanal-slussarna.Vad som tidigt på morgonen såg ut som en idealisk plats för yoga, ser ju här helt vansinnig ut. En vägbro! Och jo, lite senare var det en trafikerad vägbro. Foto Robban.Man kan ju nästan få intrycket av att Elfkungen däruppe ligger och väntar på slussning. Dessa slussar stod färdiga 1800. Slussarna var 35,4 x 6,5 m och kanalen tillät ett djupgående om 1,9 m. Om jag förstått det rätt var det framförallt djupgåendet som sedermera blev deras begränsningPå Kanalmuseet finns denna målning av fransmannen Louis Belanger som visar bygget av de första slussarna som stod färdiga 1800. Bygget omnämns ibland som världens åttonde underverk. Byggnationen sysselsatte tusentals militärer och yrkesmän under fem års tid. Detta innebar första steget i realiserandet av en dröm tillbaka till 1500-talet om att kunna ta sig med båt mellan Östersjön och Västerhavet och att slippa göda de förhatliga danskarna med en massa tull- och fyravgifter. Nu kunde man i alla fall ta sg från Vänern hela vägen till Göteborg eller ut på öppet hav. Tidigare hade man fått lasta om eller dra fartygen på land förbi forsar och fall. Redan tidigare kunde man ta sig med båt förbi Lilla Edet där den första slussen invigdes 1607. Från 1752 slapp man ta sig förbi Vargön när kanalen Karls grav och slussen vid Brinkebergskulle stod klara.Redan 1844 stod nästa slussled i Trollhättan klar. Kapaciteten i befintlig led var för liten och bygget av Göta kanal gjorde dessutom att de gamla slussarna blev en getingmidja då de inte hade möjlighet att ta emot lika stora fartyg som de i Göta kanal. Den nya leden tillät framförallt ett större djupgående (3,0 m). Max längd och bredd var 35,6 m respektive 7,4 m.1800 och 1844 års slussleder användes parallellt och de sammanstrålade här i Gamle Dal. Nu ett stilla parkområde. Då ett stimmigt område får man anta. Över 100 fartyg kunde tydligen vänta på att få slussa förbi Trollhättan.Slussleden från 1800 var inte det första försöket att skapa en farbar förbindelse mellan Vänern och Göta älv. Christopher Polhem hade ritat på två slussleder, en vid Brinkebergskulle och en förbi de 30 meter höga Trollhättefallen. Under arbetet med Polhems slussled inträffade dock en svår olycka 1755. Under arbetet med den nedersta slussen, Elvius sluss (bilden), miste nio arbetare livet och åtskilliga fler skaddades. Mängder av plankor vid en såg uppströms hade slitits loss och förde med sig ett fundament till den damm som byggdes ovanför slussen. Detta blev även dödsstöten för projektet.Följer man en promenadväg från Gamle Dal kommer man strax till Olidans kraftstation från 1910. Detta var det första försöket i Sverige med storskalig vattenkraft och fram till 1940-talet Sveriges största kraftstation. Av de ursprungligen tretton turbinerna är tio fortfarande i drift, även om det tydligen är ovanligt att mer än tre körs samtidigt. Varför det, undrar vetgirig.För att få fram alla tunga delar (turbiner, generatorer, granitblock mm) till den nya kraftstationen körde man fram järnvägsvagnar till denna s k bockkran där man lyfte av godset och firade ner det till byggplatsen. Spännande lösning.En trappa ner togs godset emot på nya vagnar som via två vändskivor rullades in i bygget. Varför blir jag så fascinerad över sådant här?I området finns fullt av gamla charmiga bostadshus som detta, men även grosshandlarvillor som väckte habegär. Eller i alla fall bobegär eller kanska bara besöksbegär. Blir trött av bara tanken på allt som ska skötas.Vi lämnar slussområdet i Trollhättan och far vidare. – Vi förbereder öppning, blev svaret när vi bad om broöpppning vid den bro som rätt och slätt kallas för Klaffbron. Efter vad som kändes som en lång väntan utan att något hände frågade jag lite försynt om de möjligen glömt bort oss. – Vi öppnar nu. Samma sak, ingenting hände. Sedan kom dock vår granne från hamnen i Åkers sjö, Elfkungen, farande. Då åkte bron upp.Häftig bro, järnvägsbron i Trollhättan. – Dra på nu! Ni får möte med ett lastfartyg längre fram. Bry er inte om den röda signalen, utan gå fram så fort ni har tillräcklig höjd. Jaha, hur seriöst lät det? Strax därefter blev vi även uppropade av det mötande lastfartyget. Jag gissar att de sett allt för många snedseglare i kanalen. De bad oss att hålla väl till styrbord i leden.Vid Brinkebergskulle möter vi Wilhelm Tham som jag reste med från Stockholm till Göteborg 1968. Bara tre år tidigare ersattes ångpannan med en dieselmotor. Tänk om vi hade åkt några år tidigare… Det gick inte att missta sig på kaptenens skånska ursprung och hans återkommande anrop på radion stod i bjärt kontrast till övriga, icke så särpräglade dialekter som hördes på kanal nio. Det var många diskussioner om möten och vägar och marginaler och vid något tillfälle medgav han att han girat styrbord istället för babord eller om det var tvärtom. Det hela hade dock rett ut sig. Var det hans jungfrufärd i kanalen?Nu har även vi slussat igenom Brinkebergskulle, vilket innebär minst två saker: 1) Vi har gått igenom Trollhättekanalens sex slussar 2) Vi är nu på Vänerns nivå, d v s 44 meter över havet. Brinkebergskulles sluss är en del av Karls grav som förbinder sjön Vassbotten, söder om Vänersborg, med Göta älv. Namnet har den fått efter Karl IX då den började byggas under hans tid vid makten (1568-1611). Holy Moses! Det tog sin tid. Först 1752 kunde kanal och sluss invigas. Nu kunde man i alla fall ta sig med båt mellan Vänern och Trollhättan och man kunde därmed kringgå fallen vid Vargön som annars är det naturliga loppet för Göta älv. Notera även farledsutmärkningen. På kanaler är det inte den vanliga farledsutmärkningen som gäller. På Trollhättekanalen ska man ha vitt om babord och gult om styrbord. Längre fram noterar jag att detta inte gäller på Göta kanal, där är det de vanliga lateralmärkena som gäller. Ingen konsekvens där inte.Slussarna är förvisso avklarade, men ytterligare några broar återstår innan vi är ute på Vänern. Efter Gropbron kommer vi ut på sjön Vassbotten där Vänersborg ligger. Lustigt namn, Gropbron. Lite oklart tydligen varifrån det härstammar.
När vi nu la till i Vänersborg för att bunkra var jag ju bara tvungen att uppsöka Koppargrillen igen. När jag hamnade där av en slump våren 2010 i samband med ett konsultuppdrag fick jag höra att restaurangen skulle flyttas ner mot vattnet och jag var nyfiken på om man hade behållt den fantastiska inredningen och atmosfären. Då var det en pietetsfullt renoverad restaurang i stil med vad jag associerar till sextiotalets Ringbarer. Kommer ni ihåg? Menyn var uppsatt på en räfflad filttavla och i räfflorna var plastbokstäver intryckta. Simsalabim, meyn. När man bestämt sig för maträtt vilket då sannolikt slutade med grillkorv och pommes frites tryckte man på en ringklocka på rätt rad i menyn och ut plingade en beställning till köket. Hur de översatte ringsignal till beställd maträtt är höljt i dunkel. Inredningen var i sextiotalsmässigt utförande och i toppskick. Mycket koppar naturligtvis. Menyn i sig var typisk grillbar à la sextiotal. Nostalgi så hjärtat klämtade. Hade man tagit med sig detta till den nya lokalen? Nähä! Vad hände? Stor besvikelse och något nämnvärt intryck i övrigt gjorde inte Vänersborg heller även om det fanns ett och annat fint hus i centrum.
Jag tar mig friheten att addera en kommentar jag fick av min kompis Olle Mornell:
”Trevlig läsning som vanligt!
Ringbaren med knapparna och brevlådebokstäver. Jag har för mig att när man tryckte på knappen (för grillkorv och pommes frites) ramlade det ner en kula (ja precis en sådan man spelade med) med en viss färg i köket. Då var det bara att dra upp gasen och steka korven. Plinget var väl för att köket skulle vara på alerten men kanske även för gästen som behövde återkoppling att beställningen hade nått fram.”
På eftermiddagen dan innan hade det klarnat upp och hoppet om sommar återkom. När vi vaknade möttes vi dock återigen av det gråväder som satt sin prägel på större delen av föregående dag. Även gästhamnen gav ett trist intryck. Vi skulle tanka och vara duktiga och tömma toan. Macken saknade kortautomat och toatömningen var avstängd och öppnade först kl 9. – Någon kan ju komma och suga upp vatten i stället för latrin, fick jag som förklaring. Välkomna när vi öppnar!När vi skulle tillbaka till båten efter att ha handlat, korsade vi spåren vid järnvägsstationen och jag noterade att spåren västerut såg lite rostiga ut. En Vänersborgsbo upplyste mig om att järnvägsbron gått sönder. När jag såg den från båten tänkte jag att den där såg museal ut. Den är säkert nedlagd och ersatt med en annan bro. Museal må så vara, men det var den bron som gällde. Nu stod den i konstant öppet läge sedan i mars i år och tågen från Herrljunga mot Uddevalla fick vända i Vänersborg, tågen mellan Göteborg och Vänersborg via Trollhättan-Öxnered fick vända någon annan stans och sommartågen Stockholm-Strömstad gick inte alls. Först kring årsskiftet 2024-25 räknar Trafikverket med att skadorna på bron ska vara åtgärdade. Myndigheternas kvarnar mal långsamt…Sista bron och sedan är vi ute på Vänern. Dalbobron håller på att öppnas för oss. Om jag räknat rätt har vi nu passerat 15 broar sedan vi lämnade Göteborg. Av dessa har två varit fasta (Angeredsbron i Göteborg och Stallbackabron i Trollhättan) och två ur funktion.Vi ser ju inte riktigt kloka ut 🙂 Letar vi efter stjärnor att navigera efter? Foto: Marie.Så mycket sol blev det inte, men väl en lång spinnakerbog. Den här gången gick det betydligt bättre än på Kattegatt från Läsö mot Träslövsläge.Väster och norr om Kållandsö finns en spännande skärgård och längre söderut på fastlandet sticker det ut ett långt rev (Hindens rev). Vid revets början ligger en kilometerlång sandstrand (Svalnäs) som brukar kallas för Vänerns riviera. Den hade det varit spännande att utforska, men det får bli någon annan gång när även vädret är lite mer rivieralikt. Nu är vi alla fall på ingång i skärgården norr om Kållandsö.Leden är ofta trång och som synes är det inte särskilt brett mellan märkena.Ännu trängre blir det vid denna märkliga passage. Har man förtöjt här? Men, då blockerade man ju samtidigt farleden…Målet för dagen är Spikens fiskeläge.Vi hittade egentligen bara en riktig fiskbutik och bunkrade med fryst gös ooch rökt röding. Fisken expedierades av en glad och tillmötesgående, asiatisk kvinna. Varför de inte sålde någon färsk fisk lyckades vi inte klura ut. Men gösen, vilken fisk! Vi ångrade att vi inte köpt mer. Det var en av de godaste fiskrätter jag ätit, bara som den var, smörstekt och litre salt och peppar med kokt potatis. Vi köpte även sås, men den var helt överflödig. Rödingen då, fantastiskt god den med, men gösen var ändå den stora överraskningen.Annars fanns det gott om fiskebodar omvandlade till restauranger, ett ställe som sålde förädlad fisk och så krimskramsbutiker. Och så detta ställe som lockade med HÄLTA HÄLTA M KÖRV, KLET OCH DREKK. HÄLTA HÄLTA skulle tydligen förstås som hälften mos, hälften pommes frites. Blev ni sugna?Dags att ge sig iväg, men först fyllning av dieseltanken och tömning av toatanken. Inga särskilda öppettider här, såsom var fallet i Vänersborg. Foto: Marie.Robban och Anna-Karin hade inlett morgonen med en joggingtur till Läckö slott. Jag och Marie körde yoga, men vi fick ändå en bild av det pampiga slottet när vi stävade ut på Vänern igen.– Vad är det här, frågade Anna-Karin och höll upp en bult hon hittat? Det känns lite obehagligt när man gör sådana fynd utan att kunna lokalisera var de kommer ifrån, men den här gången gick det snabbt att konstatera att det var en av bultarna som håller fast kickstången vid bommen och att ytterligare en bult var på väg ut. Felet var snart åtgärdat och ännu en gång kände jag en stor tillfredsställelse av att felet var så enkelt åtgärdat. Förr eller senare måste jag ju rimligen råka ut för att någon vital del faller i vattnet eller att jag inte har rätt verktyg ombord. Foto: Marie.Så änligen blev det sommar igen efter två, i stort sett, gråmulna dagar. Vi blir påminda om hur stor Vänern är. Någonstans därborta, bortom horisonten, ligger Karlstad.Besättningens dygnsrytm tog sig lite olika uttryck. En gast sov middag.En annan var piggelin.Efter två dagar på Vänern nådde vi Sjötorp, där vårt Göta kanal-äventyr skulle börja. När jag studerar sjökortet slås jag av att man egentligen borde ha givit Vänern en vecka eller så. Men, men, det går inte att få allt.Vi åt väldigt gott och vilket bra samarbete det var i byssan. Foto: Marie.Apropå byssan, Marie klädde sig inte bara funktionsmässigt för seglingen utan även i samband med kökstjänstgöringen, i medhavt förkläde. Foto från Marie.Vi går runt och rekar lite, höjd, hur lägger man fast här, konstaterar att just denna sluss saknar väntbrygga, kollar om det finns någon trevlig badplats mm. Men, Sjötorp är också en idyll, så byn skulle vara väl värd ett besök oavsett om man har för avsikt att gå Göta kanal eller inte.Riggat eller rester av en svunnen tid? På håll fick jag för mig att det var en något ringrostig DKW jag närmade mig. Blev lite osäker, när den visade sig vara prydd med en Audi-logga.Solnedång över Vänern.Det hade nu hunnit bli eftersäsong enligt Göta kanalbolagets kalender, vilket innebär att man måste boka i förväg och gå i konvoj. Ärligt talat var det jag som valt eftersäsongens första dag, då det var något mindre dyrt denna tid. Att gå alla slussar från Göteborg till Mem med min båt kostar 11 300 kr under högsäsong. Dyrt! Vi var tre båtar som checkade in på morgonen och vår konvojledare dirigerade i vilken ordning vi skulle gå in i slussen: Vi först och längst fram på styrbords sida, sedan en fyrtio fots Jeanneau med svensk besättning på babords sida och bakom oss en Nauticat med ett norskt par. Robert bestämde också att vi skulle lägga oss på ett annat sätt än hur det beskrevs i kanalbolagets skriftliga instruktioner. Vi som hade pluggat på så ordentligt. Det var bara att kasta de lärdomarna över ända.Tight tyckte jag. – Jag har sett värre, replikerade vår slussvärd Robert. Foto: Robban.Nu hade vi ju förvisso slussat några gånger redan, men Göta kanal var ju ändå något annat än Trollhätte kanal, så lite anspänning kände vi allt av. Robban studsade omkring och hördes en hel del, men efter ett par slussar såg han så här relaxad ut med benen dinglande över kajkanten. – Vilken scenförändring, kommenterade namnen och slussvärden Robert. Foto: Marie.Istället för att stå i fören och hålla provade vi också att vinscha från sittbrunnen via ett kastblock i fören. Foto: Robban.Åker man i en konvoj åker man också enligt ett särskilt tidsschema som man inte kan avvika från. Det här kan väl sägas vara en rätt typisk vy med kanalen omgiven av träd och då och då dyker det upp hejande cyklister som kör på ena sidan.Göta kanal har 58 slussar som vi nu skulle avverka på fem dagar och en tredjedel av dessa, 19 st, skulle vi avverka under dag 1. Här har vi kommit till Sjötorp 7-8, d v s en dubbelsluss. Även ombord höll vi, i princip, våra positioner. Jag körde och var i övrigt lite allt i allo. Vid uppslussningen hoppade Robban iland med för- och aktertamp som båda var försedda med öglor som han lade runt lämplig ring. Jag tog hand om förtampen och halade hem allt eftersom vattennivån ökade och Anna-Karin gjorde motsvarande med aktertampen. Marie stod i babords akter med en båtshake och sköt ifrån grannbåten om den kom för nära.Kinnekullebanan har inte så tät trafik, så här var det inget problem att komma igenom snabbt.Nästan direkt efter det att man passerat Kinnekullebanan i Lyrestad dyker E20 upp och då blir det bilköer.Hmm. Vem håller egentligen i förtampen här?När jag lämnade Stockholm präglades naturen av torka. Nu lyser den istället intensivt grönt.Det är en störe utmaning att slussa igenom Göta kanal jämfört med de höga slussarna i Trollhättekanalen. Det var lite otippat. Här släpps vattnet på genom att luckor i slussportarna öppnas, vilket kan skapa en hel del turbulens i vattnet. Dessutom är det värst för oss som ligger längst fram, vilket ställer krav på att den som hanterar förtampen har full koll och tar hem i lagom takt med att vattnet stiger.De allra flesta slussar är små idyller med sina slussvaktarbostäder, numera bebodda av privatpersoner utan koppling till Göta kanal. Antar jag. De ser ut som små stationshus med sina namnskyltar. Nu har vi kommit till Hajstorp nedre. Roligt namn. Jag läste om några barn som 1877 hittade en alligatorunge som kröp upp ur Karls grav i Trollhättekanalen. Den hade tydligen smitit ut från den låda den fraktades i på sin väg mot Uppsala. Men, Hajstorp? Inte har väl någon skådat hajar här?Man kan undra över hur många bilder vi hamnat på. Vid varenda sluss fanns en mindre eller större folksamling som tyckte det var spännande att se på slussningarna. Kanske hoppades de på lite drama också, men det var inget vi bjöd dem på. Här i Hajstorp övre fanns dessutom ett fik varifrån folk kunde njuta av skådespelet, i vilket vi bara fick foga oss att vara aktörerna.Allt som oftast bestod bebyggelsen längs kanalen av äldre, stilfulla byggnader.Jag har ett minne av att vi badade i kanalen när jag 2008 gick Mem-Motala tur och retur. När vi tittade på vattnet nu såg det inte så lockande ut att hoppa i. Men, det var uppenbarligen inget som bekymrade den här simmaren.Första nattstoppet var i Töreboda där vi förtöjde längs bryggor inne i samhället. Ganska snart hade vi besök av Törebodabon Micke som var sugen på lite social samvaro. Han avböjde en öl och försvann, men snart nog cyklade han förbi igen, tackade nej ytterligare en gång, men ångrade sig tydligen och vände om. Han berättade bl a att vi hade det bästa av Göta kanal framför oss under nästkommande dag och där var han nog inte helt fel ute. Foto Marie.Det stod inte på förrän Töreboda-Micke bjudit upp Marie till dans.Snart nog var vi alla ute på bryggan och rockade loss. Robban och Anna-Karin hade dessutom en uppvisning i bachata.Precis när det var dags för morgonyogan dök Wilhelm Tham upp. Det är ju tur att de passar på att dyka upp medans vi ligger still. När jag gick delar av kanalen en gång tidigare hamnade vi bakom Wilhelm Tham och passagerarbåtarna kör väldigt långsamt, ungefär som att hamna bakom en Epatraktor, men med den skillnaden att passagerarbåtarna är svårare att köra om.Ordningen återställd. Foto från Marie.Tydligen fungerar det så att fjärrtågklareraren ger slussvärden tillgång till ström så att järnvägsbron kan öppnas. Vi hade en diskussion ombord vad som hände om det var en slussvärd som var lite full i fan eller slarvig och öppnade bron utan fjärrtågklarerarens tillstånd, men då har man ju säkrat att det inte kan hända. Men, vem har då makten att stänga bron? Skulle fjärrtågklareraren plötsligen kunna påbörja stängning när en båt passerar en järnvägsbro? Det slår mig dessutom att fjärrtågklarerare är ett tvetydigt begrepp. Det är ju inte så att man bara klarerar fjärrtåg. Det ska isället förstås som att man sitter på distans och fjärrövervakar.Men, de har säkert rett ut detta med brostängning, så att vi utan oro kan passera den uppfällda järnvägsbron.Till Törebodas järnvägsstation kan man även ta sig med vad man hävdar är världens och Törebodas (finns dock bara denna) minsta linfärja. Färjan heter naturligtvis Lina.Det finns fullt av rullbroar och alla har samma, standardiserade utseende. Så här i efterhand börjar jag fundera över om inte även slussvaktarbostäderna hade ett standardiserat utseende. En ritning passar alla?Av någon anledning börjar kanalen bli lite smalare nu. Någonstans här återfinns även kanalens högsta punkt, Lanthöjden, 91,5 meter över havet.Kanalen till vänster hade en krök, Hårnålskurvan, som tydligen var fruktad av kanalbåtsskepparna. Den ersattes på trettiotalet av Bergskanalen till höger som utfördes som ett beredskapsarbete. P g a de höga kostnaderna för att spränga ut kanalen här, gjordes den extra smal. Trafiken är enkelriktad och skulle det uppstå ett möte finns mötesplatser, vilket den blå tavlan till vänster indikerar.Som synes, i Bergskanalen vill man inte få ett möte.De flesta slussportarna är motoriserade, men här vid Tåtorps sluss får Marie rycka in vid en handjagad port.Har man en chans att hissa segel är det ju svårt att låta bli, nu när vi kom ut på sjön Viken. Dessvärre var det lite mer kryss än väntat så alldeles rogivande var det inte, då de andra båtarna inte var intresserade av att segla och jag kände att jag kanske sinkade dem lite.Vid änden av Viken ändrade sjön och leden karaktär. Det var som om leden var omgärdad av murar, kanske gamla kajer, för här och var stack det upp pollare. Mycket såg ut som om det var översvämmat och skyltar varnade för att gå för nära dessa kanter då de sluttade ut mot leden. Vi frågade vår slussvärd Robert om bakgrunden till vad vi just sett, men han hade inget bra svar.Nu är vi lite ur led eftersom vi seglade och går som nummer två.Spetsnäskanalen kortade Göta kanal med 3 sjömil. Här möttes vi av en icke översvämmad kaj.Vi närmar oss Forsvik. Namnet har en historisk klang som en gammal bruksort. Första gången jag hörde talas om Forsvik måste ha varit när jag plöjde Jan Guillos böcker om Arn.
Forsviks sluss och bro. Här vänder det och bär neråt igen. Bara 33 centimeter, men ändå. Nu är vi nere eller uppe om man så vill, på Vätternhöjd, 88 m ö h.– Hej då Robert! Hur ska vi klara oss nu? – Är slussvärdarna lika trevliga på andra sidan Vättern? – Nja, jag har hört att de ska vara rätt griniga där borta.Vid kajen fanns rester av någon slags omlastningsplats. Ett smalt järnvägsspår ledde från kajen bort genom grönskan.Någon av oss hade hört att det skulle vara så pittoreskt i Karlsborg. Det omdömet får representeras av detta hus vid kanalen. Bortom kanalen såg vi inte mycket som förtjänade epitetet pittoreskt. Nu var det inte därför jag lockades av att stanna till i Karlsborg istället för att gå vidare direkt till Motala. Det var Karlsborgs fästning som lockade.Karlsborgs fästning är relativt ny. Det var när ryssarna kröp närmre efter förlusten av Finland 1809 som en militär strategi tog form som innebär att Sverige inte kunde försvaras vid kusten utan genom fördröjande operationer på land, varför bl a militärledningen skulle placeras centralt i landet. Baltzar von Platen höll ju på med bygget av Göta kanal och föreslog Karlsborg, så så fick det bli. I och med att Karlsborg skulle härbärgera regering och kungafamilj, centrala ledningsfunktioner och guldreserv under orostider blev det också en reservhuvudstad och fäsningen skulle även innehålla vanliga borgarkvarter.Vi kom för sent för att komma med på någon guidad tur, men jag antar att detta är ett exmpel på de borgarkvarter fästningen skulle innehålla.Ser nästan ut som en karlsborgsk motsvarighet till Skansen.Eller kanske ännu hellre Den gamle by i Århus, för er som varit där.Soldathemmet inrymde bl a teater och café.Fortfarande sker en omfattande utbildning i Karlsborg. Enligt Wikipedia finns här Livregementets husarer (K 3), Fallskärmsjägarskolan, Försvarsmaktens överlevnadsskola samt specialförbandet Särskilda operationsgruppen (SOG). Är det senare en verksamhet som kan framkalla karaktärer liknande Guillos Carl Hamilton?
Ytterligare en kommentar från Olle Mornell:
””Soggen” beskrivs i Lars Wilderängs bok Drönarhjärta. Samma genre som Guillou men tyvärr inte skriven med samma finess.”
Trots en omfattande militär utbildning är det helt fritt att gå in på området.En reservhuvudstad bör ju även omfatta sjukvård, men det tidigare Garnisonssjukhuset ser tomt och spöklikt ut.Vanäs udde vaktas även av Vanäs fyr.Kungen skulle ju ha någonstans att bo när han var på besök. Kungsvillan uppfördes 1823, men är privatbostad idag.Just idag var det fallskärmsjägarnas dag, en årlig återträff för dem som utbildats i Karlsborg. De gamla fallskärmsjägarna var mer eller mindre pigga, en del stödde sig med rullatorer. Här är det uppställning och anmälan för varje årgång, i något fall ett trettiotal, i andra fall bara en per årgång.Vi hamnade i samspråk med den här mannen som, om jag minns rätt, fick sin basker 1962. Det var slående och lite berörande vilken gemenskap och lojalitet gentemot Försvarsmakten som låg i luften.Lite pompa och ståt också med militärmusik.Vi visste ju att prognosen förutspådde regn, men i mitt stilla sinne tänkte jag nog att det brukar bli lite bättre än vad prognosen säger. Det gällde inte idag. Jag tänkte ett tag att detta nog var den blötaste segling jag någonsin upplevt. Men, så kom jag att tänka på en annan tur i Norge 2019 från Haugesund upp i Hardangerfjorden. Den kunde nog mäta sig med denna. Det tog i alla fall flera dagar innan kläderna hade torkat. Matros Marie är tapper och härdar ut. De andra har gömt sig under däck. Foto: Robban.Har nu även skepparen rymt ner under däck? Nä, han sitter nog och kurar under sprayhooden och låter Helmut (autopiloten) styra. Foto: Marie.Framme i Motala upphörde dock regnet och vi fick en dryg timmes paus innan det återigen var dags att ansluta till konvojen som nu utökats med ytterligare båtar.Vi behöll dock våra positioner och gick först. Vid den här järnvägsbron behövde vi inte passa några tider. Den var ersatt av en ny.
Och så en tredje och sista kommentar från Olle Mornell:
”Järnvägsbron i Motala som inte används längre tillhörde smalspårsnätet. Sedermera blev det treskensspår. På slutet enbart normalspår till Elektrolux.”
Huvudmannen bakom Göta kanal var ju Baltzar von Platen och här har han och hans familj förärats en egen grav invid, vad annat, Göta kanal.Vi hade fått order om att lägga till vid Motala verkstad för att invänta Diana. En väntan som blev lite utdragen, men då fick vi tillfälle att prata lite med de andra besättningarna. Mest imponerad blev jag av tre personer (pappa och två barn?) som seglat från Rostock upp hit i en liten trailerbar båt. Normalt sett låg båten hemma i Österrike varifrån de haft den bakom bilen upp genom Tyskland. Det fick mig att tänka på min förra kanalresa när vi låg i vallgraven runt Vadstena slott. Bredvid oss låg en familj i en båt liknande den österrikiska båten och när de vaknade på morgonen kändes det som om det vällde ut människor från den lilla båten. Själva var vi för tillfället fyra personer ombord och när vi samtalade tittade vi ner på dem. Samtidigigt som jag imponerades av denna familj som trängde ihop sig på en så liten yta, kände jag mig lite obekväm med våra, i sammanhanget, enorma ytor.Sedan Forsvik har det ju burit av nedåt om än med små nivåskillnader. Här i Borenshult däremot bar det utför rejält, i en trappa bestående av fem slussar. När vi nu slussade neråt fick vi vänja oss vid en delvis annorlunda procedur. Då det var flera sammankopplade slussar, som denna, höll vi båten från land och släppte efter i takt med att båten sjönk. Sedan gick vanligtvis Robban med båda tamparna från en slusskammare till nästa. Var det bara en slusskammare eller om det var den sista av flera, stod vi kvar ombord med linan genom en ring på kajen och tillbaka till båten. Våra tampar var egentligen för långa, men vi knöt fast dem i båten så att längden upp till ringen i land och tillbaka ner till båten blev lagom. De flesta hävdar att det är enklare att slussa neråt och det stämmer ju såtillvida att det inte krävs särskilt mycket kraft för att hålla båten. Däremot var det en utmaning när man körde in i en sluss att vattennivån var så hög att fendrarna mest låg och flöt på vattnet och ofta hamnade på land istället för att skydda båten, så vi fick vara snabba att hoppa iland och bära av. Vi provade också att byta positioner en gång och den som då höll aktertampen och var lite ovan vid situationen, höll lite väl hårt så att skrovet drogs för nära slussväggen. Jag får nog rubba lite där nästa vår.På Boren hissade vi segel och istället för att avsluta dagen i Borensbergs gästhamn la vi oss på svaj en bit innan. Äntligen kunde vi få ta ett morgondopp. Runt nitton grader har jag för mig att det var.Borensberg.Borensbergs sluss. I bakgrunden Göta hotell som hade en viktig roll i filmen ”Göta kanal eller Vem drog ur proppen?”.Någon ville ha järnkoll på vad som händer på kanalen.Man kan ju undra varför man grävde en separat kanal även där det fanns befintliga vattendrag tillgängliga. Svaret verkar vara att det helt enkelt var för strömt.Det finns två akvedukter längs kanalen, inte så långt irån varandra. Med vår färdriktning dyker den första upp i Kungs NorrbyOrtsnamn har ibland ett härligt skimmer över sig. Jag minns när jag som liten väntade utanför ostbutiken på Lilla torget i Halmstad och stavade mig igenom bussarnas destinationsskyltar och fantiserade om hur det kunde se ut på orter med namn som satte fantasin i rörelse.. Samma sak nu. Vem lockas inte av att åka ill Klockrike? Fast jag har förstått att fantasins byar ofta är bättre än verklighetens.
Man kan tycka att det blir mycket motorgång när man går på en kanal. Visst var det skönt att få hissa segel och stänga av motorn när vi kom ut på någon sjö, men det kändes också väldigt vilsamt att få puttra fram i sakta mak i en sådan här miljö.Mindfulness att färdas på en kanal? Inte alltid tydligen. Inte här i alla fall. Det kan ju ursäktas av ett för tillfället lite enahanda slättlandskap.Trots att det var en måndag och eftersäsong var det många människor som var ute och åkte på Wasa Lejon. Eller var det en kick-off och ”arbete”?Den andra akvedukten infinner sig i Ljungsbro, Cloettas hemvist.Det tog lång tid att bygga Göta kanal och hela kanalen stod färdig 1832, att jämföra med denna sluss som uppenbarligen stod klar många år innan dess, 1818. Nu invigde man delar av kanalen tidigare. Mellan Vänern och Vättern kunde man åka båt redan 1822.De mest kända slussarna i Göta kanal är nog de vid Berg. Den egentliga slusstrappen omfattar sju slussar, men i direkt anslutning ovanför denna finns ytterligare en enkel- och en dubbelsluss. De är nog också de mest besökta slussarna, av folk som kommer landvägen, så det finns gott om publik. Längst bort därnere, anar man Roxen som ligger ca 40 m under Borens vattenyta.Det rinner ut en hel del vatten ovanför slussportarna. Vill man bli av med vatten eller är det alltid så?Slussarna och ofta även kanalen kantas av öppna ytor som jag antar användes för att dra segelskutor och pråmar som kanske inte tog sig framåt för egen maskin.Vad kan de stå och pokulera om?Ute på Roxen hissar vi återigen segel och ganska omgående avtecknar sig silhuetten av Linköping.En väldigt stor andel av stränderna vi passerar på de olika sjöarna är obebyggda. Är det vettig användning av marken? Här på Roxen ser man dock en del bebyggelse. Nästan lite skärgårdslik.Skärgårdslik är även det landskap med öar som dyker upp i den östra delen av sjön. Vi har medvind och skar lite fram och tillbaka över sjön. Jeanneaun hade rullat ut sitt försegel, men hamnade rejält på efterkälken, så på slutet gav skepparen upp och ångade på för fullt med motorn för att komma ikapp.Längs hela resan dyker det upp fina gårdar här och var. Här spanar vi in Runstorps gård.Vi hade förvarnats om att det kunde vara svårt att få broöppning i Norsholm. Det var en strid ström av tåg som passerade, fjärrtåg, regionaltåg och så Östgötapendeln och säkert ett och annat godståg också. Men, vi hade tur och kom precis innan en kort tidlucka för öppning och det var inte typ halv fem, utan 16:27 sharp. Och det var inte många minuter bron var uppe för att sedan åka ner igen och låta ett nytt tåg passera. Om inte förr blev man medveten här om hur tät tågtrafiken är och hur störningskänsligt delar av järnvägsnätet är.Det började kännas att vi närmade oss slutet och sista övernattningen i kanalen var här i Norsholm.Hur många minns att E4:an gick på en låg öppningsbar bro genom Norsholm? Sedan 1988 åker man högt ovanför Göta kanal. De flesta bilisterna kanske inte ens lägger märke till vad de passerar långt där nere.Återigen har vi turen att möta en av Göta kanalbåtarna där det är gott om plats. Jag har nu tappat räkningen hur många gånger vi stött på en av de tre kanalbåtarna som trafikerar sträckan Stockholm-Göteborg.Man ska helst inte ha bråttom när man går Göta kanal och det finns onekligen fördelar med att gå under högsäsong när slussarna är bemannade och man kan lägga upp resan efter eget huvud och få utrymme för spontana infall. Jag hade t ex gärna stannat lite längre i Trollhättan, gjort avstickare i Vänern och Vättern, eller stannat till i Motala och Söderköping.Vår första slussvärd hängde med under de första två dagarna från Sjötorp till Forsvik och det var inte helt lätt att placera in honom i något fack. När vi kom över Vättern möttes vi dock av flera slussvärdar och här blev det tydligare. Slussvärdar är antingen pensionärer eller ungdomar.Ett tag provade vi att växla lite positioner. Marie verkar ha fått slita hårt för att hålla båten på plats.Ibland kan omgivningarna bli lite monotona med ett brukat slättlandskap, men så händer något och vyerna övergår i något som närmast liknar engelska parker.Är det Klämmans sluss vi närmar oss?Vi fick ju lära oss i skolan att östgötabönderna lever gott på sina feta jordar. Den nyplöjda åkern bar syn för sägen. Jorden blänkte nästan som om den innehöll reflekterande spegelbitar.Hät tror jag vi har lämnat Duvkullen övre. I bakgrunden tronar Marieholms gård.Innan Söderköping passerar man en annorlunda torrdocka som befinner sig under vattenytan.Innan Söderköping passerar man också E22 och broöppningarna kan skapa väldigt långa köer. Det har framförts idéer om jättelika slussanordningar som skulle hissa upp båtarna i någon slags akvedukt, men nu var det ett tag sedan jag hörde något om den typen av förslag.Har ni sett? Publiken hindras medelst avspärrningar att komma för nära aktörerna. Någon i publiken skulle ju kunna bli star struck kanske… Vi hade föreslagit slussvärdarna att vi skulle få en lunchpaus i Söderköping, vilket möttes av gillande. En dryg timme hade vi på oss att värma mat, äta och …… köpa glass på Smultronstället. Thee place för glass tydligen. Till min förvåning visade det sig dock vara ”vanlig” SIA-glass. Man menade dock att SIA gjorde glassen utifrån deras idéer. Gott var det i alla fall.Till skillnad från i Karlsborg kan man hitta rätt många fina kvarter i Söderköping. Fast man får blunda lite när man glider in västerifrån mot de centrala delarna och passerar ett område som inte alls stämmer överens med hur man vill att Söderköping ska se ut.Vad hände med vädret? Blev det plötsligen sommar igen? Och vad hände med kanalen? Den blev plötsligen väldigt bred.Mem i sikte, kanalens slutpunkt eller början. I alla fall var det här som själva invigningen av kanalen ägde rum under närvaro av Karl XIV Johan. Hade han lärt sig så mycket av sitt nya språk då att han kunde hålla invigningstalet på svenska?Sista slussen.Kändes lite kluvet, både vemodigt och skönt. 64 slussar, herre gud, har vi nu avverlkat sedan vi lämnade Göteborg för åtta dagar sedan. Och så alla broar. Jag har intre räknat dem, men jag såg en uppgift om att det finns 50 broar över bara Göta kanal. Inte undra på att man bara några dagar senare har svårt att veta vilken bro eller sluss vi befann oss vid när man tittar på alla bilder. Intrycken är många och starka och det tar nog ett tag att smälta allt vi varit med om. Detta var utan tvekan den mest upplevelserika av sommarens etapper. Foto: Robban.En lite promenad i Mem känns bra. Men hur är det nu då? Uttalas ortens namn med ett långt e eller ett kort e som om ett dubbel-m följde efter e:et? Vi frågade en ortsbo och han förtäljde att det senare var fallet. Jaha, jag får lära om.En så frodig ölandstok har jag nog aldrig sett förut. Eller är det inte en ölandstok?Efter en natt på piren utanför Mem gav vi oss av redan strax före åtta. Trots att vi seglade så lugnt och försiktigt var det en väldig massa fåglar vi skrämde på flykten.Till skilnad från Karlsborgs fästning har Stegeborg gamla anor, sedan 1300-talet.Ska linfärjan lägga ut precis framför nosen på oss? Nä, det är lugnt och inte en bil så långt ögat nådde.
Är det så här man skulle vilja bo, om man inte seglade?En liten kobbe med en kyrka! Vad är nu detta? Vi fick lära oss senare att det är Capella Ecumenika. Beata hade hört av sig och bjudit oss på lunch på sitt sommarställe i Gottenvik och det låg ju på vägen mot Arkösund. – Jag har varit på bröllop där, berättade hon senare. Och det var hon inte ensam om. Det var tydligen rätt vanligt med bröllop på den lilla ön. På håll ser kyrkan eller kapellet gammalt ut, men skenet bedrar. Det invigdes så sent som 1965.Beata kom ut och hämtade oss med sin båt och Aquileja lämnades på svaj att ta hand om sig själv under några timmar.Vad grönt och frodigt det var och alldes tyst och fridfullt.Tack snälla Beata för ditt trevliga initiativ att bjuda på en rejäl sillunch.Dags att säga hej och tack till Beata för den sista, korta etappen till Arkösund. Aquileja låg snällt kvar och väntade på oss. Foto: Marie.Återigen blev det sommar och Anna-Karin drabbades av bad-cravings. Vinden hade mojnat, men som tur är hann hon upp innan vinden och båten plötsligen satte rejäl fart igen. Det var som om proppen till vindströmrytaren gått och någon en stund senare bytt ut den.På Beatas inrådan la vi till i Norrköpings Segelsällskaps gästhamn.– Lite mer skyddat där och kanske något billigare…Även det på Beatas inrådan, avbokade vi hamnkrogen (för andra gången) till förmån för hotellet. Hamnkrogen såg rätt slabbig ut. På hotellet åt vi en god (och dyr) avslutningsmiddag. Foto från Marie.Härlig morgon att vakna till.Hej då Robban och Anna-Karin! De tog en tidig buss till Norrköping. Någon timme senare blev Marie upphämtad av en kompis hon skulle besöka på vägen hem. Tack för att ni kom! Nu var detta äventyr över och hösten kommer krypande.
Att gå Göta kanal är idag ett dyrt nöje, så frågan är: Är det värt pengarna?
Under eftersäsong, med min båt, kostade trippen, inklusive Trollhättekanalen, men exkl bränsle, 8 090 kr. Då tillkommer inga gästhamnsavgifter i respektive kanal. Fördelen med att gå under eftersäsong är att väntetiderna vanligtvis är korta. Under högsäsong kan väntetiderna i vissa slussar bli långa. Nackdelen är den begränsade friheten att lägga upp resan efter eget tycke då man går i konvoj på sträckan Sjötorp-Mem eller vice versa, efter en förutbestämd tidtabell. Till stor del var det dock på sträckan Trollhättan-Sjötorp jag hade velat haft mer tid och här begränsades jag ju inte av att behöva gå i konvoj. Hade vi gått under högsäsoh hade prislappen i stället varit 11 300 kr. En rätt saftig summa pengar tycker jag.
Jo, om man är flera som delar på kostnaden var det absolut värt pengarna. Det var spännande, vackert och fullt av upplevelser och i efterhand tror jag dessutom att vi alla var rätt stolta över vår prestation.
Och visst kan kanalen också vara en genväg mellan västkust och ostkust. Nu gick jag ju inte på något sätt raka vägen från Arkösund till Göteborg när jag rundade Skåne, så jag nyttjade hela 35 dagar för trippen Arkösund via Skåne och delar av Danmark och Bohuslän till Göteborg. Den turen hade jag naturligtvis kunnat göra på betydligt kortare tid. Från Göteborg till Arkösund via kanalen nyttjade jag 10 dagar och så snabbt hade jag inte velat, möjligen kunnat, gå runt kusten.
