Livigno – en avkrok i italienska alperna

Stockholm-Verona-Livigno-Verona-Stockholm
Datum: 16-23 mars
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinovic

Som alltid, tycker jag, när man ska boka en resa, inte minst till Alperna är det en väldig massa parametrar man tittar på utöver själva priset. Ingår liftkort eller middag i priset? Hur ser det ut med snötillgången? Hur högt belägen är byn? Är det risk för att den snö som finns hinner smälta bort (snödjupsrapporterna verkar dessutom kraftigt överdrivna)? Hur hög är mysfaktorn? Hur är hotellet beläget i förhållande till byn och till liftarna? Hur är det ställt med skidbussar? Hur verkar backarna – finns det lite för oss båda? Hur verkar standarden på rum och på mat? Hur ser flygtiderna ut? Hur lång transfer är det?

Ja, det var inte för transfertiden vi valde Slopestar och Livigno. Längre transfer får man leta efter. Den var beräknad till fem timmar. Egentligen var jag lite sugen på att testa La Thuile, låter som en fransk ort, men den hör till Italien. Dit verkade det dock inte gå några resor så ”sent” på säsongen som vecka 12. Vi övervägde även Monterosa och inte minst Courmayeur, där vi hittade vad som verkade vara ett charmigt hotell, som dock låg en bit utanför byn. Men så precis när vi skulle boka var möjligheten borta. Lite snopet.

Andra resebyråer hade kortare transfertid till Livigno, men sämre alternativ när det gäller flyget. Slobi var orolig för att bagaget skulle tappas bort om det blev fråga om byten och visst, det är ju lite säkrare med direktflyg. Så nu blev det flyg med Norwegian till och från Verona. Google maps tyckte att busschauffören borde köra via Bolzano och en vända in via Schweiz. Men, en busschaufför bestämmer ju själv vilken väg han tar, så vi fick åka via Brescia-Edolo-Tirano-Bormio, en omväg om 20 minuter menade Google. Vägvalet kan naturligtvis ha sin grund i osäkerhet vad gäller gränspassagerna in i och ut ur Schweiz samt den tunnel som leder in i Livigno från Schweiz som är enkelriktad (!). Man vill ju inte hamna vid tunnelmynningen precis när ens egen körriktning stängs av ett antal timmar…

Återigen påminns jag om vilken förhållandevis liten ankdamm jag rör mig i. På planet tyckte jag mig känna igen en gammal kollega och seglarkompis, Hans. Men, det var några år sedan vi sågs så jag blev lite osäker, men visst var det Hans. Efter en stund: – Jag reser med min nya flickvän, Sofie. Hon har seglat med dig. Och visst, där borta satt min f d gast. De skulle dock inte till Livigno, utan till Dolomiterna och Canazei.

Är det Gardasjön, hörde jag någon fråga. Nä det var det inte, men inte så långt därifrån. Lago d’Iseo heter den här sjön och vackert så det föreslår. Tillräckligt stor för att segla på och vi såg några båtar med hissade segel.
Med tanke på fem timmars transfer var det skönt med en bensträckare och fikapaus. Foto: Slobi.
Liten värld. Direkt efter ett fikastopp passerade vi genom Edolo med sin vackra blomning av magnolior. Här passerade jag även för knappt ett år sedan under en bilresa Innsbruck-Lago di Como.
En stund senare åkte vi igenom Tirano. Både jag och Slobi gled ner här längs spåren i gatan, för ungefär ett år sedan. Inte tillsammans den gången. Det måste ha varit den häftigaste tågresan jag någonsin gjort, med Bernina-expressen över en glaciär.

Någonstans i dessa krokar kollade vi på Google maps för att få en uppfattning om hur långt det var kvar. Bara 100 km :-). Men, 2½ timma! Det går inte fort på de smala serpentinvägarna och flera gånger fick bilister backa för att bussen skulle komma runt i hårnålskurvorna. Denna väg upp över Foscagnopasset blev tillgänglig vintertid först 1952.

I Bormio har det åkts mycket VM och världscup och flera svenskar har skördat framgångar i backarna här. Jag hade blivit rekommenderad att vika en dag för en tur till Bormio. Men, som synes, inte mycket snö, så det får bli någon annan gång eller i något annat liv.
Vi hade halvpension och första kvällen serverades bl a Pizzoccheri som görs på bovete och som i den här tappningen även visade sig innehålla potatis (!). Inget för er nordbor tyckte vår hotellvärd, så jag fegade ur och valde något annat. Slobi är ju inte infödd nordbo och vågade prova. Ett lyckokast. Även om inte åsynen av anrättningen fick det att vattnas i munnen, visade det sig vara jättegott.
På väg ner till frukosten konstaterar vi genom fönstret att första dagen ser riktigt lovande ut. Livignos skidsystem breder ut sig som två separata system på var sin sida dalen,  Mottolino till vänster och så delen som allmänt tycktes gå under namnet Carosello 3000 till höger. Vad Carosello egentligen stod för, berget, skidåkningsområdet eller om det bara var namnet på en av liftarna fick jag aldrig klart för mig.
Jag tycker att jag i normala fall har ett hyfsat lokalsinne, men i Livigno tappade jag alldeles orienteringen. Hur svårt kan det vara? En dal, två sidor. Men, av någon outgrundlig anledning vände man upp och ner på kartorna över stan så att norr var i den nedre delen av kartan och söderut uppåt. Vilket snille kom på att det skulle vara så? Dessutom slog skidbussarnas rutt knut på sig själv, just där vi bodde, vilket adderade till min förvirring. Pistkartorna var lite plottriga och svårlästa, tyckte vi. På vissa kartor fanns dessutom en lift med som inte hade byggts ännu och jag tror dessutom att en lift som fanns, saknades på kartan.
Första dagen inleddes med pistvisning på Carosello-sidan. Egentligen hade vi kunnat kliva in i en gondol vid hotellet och tagit oss fram upp och ner mot andra änden av systemet, till samlingspunkten vid Carosello 3000:s toppstation. Men, första dagen kan det vara svårt att uppskatta tidsåtgången, så vi tog det säkra före det osäkra och hoppade på en skidbuss som tog oss till andra änden av byn. Här delade vi på oss, Slobi skulle åka i en långsammare grupp, vilket visade sig vara liktydigt med en dansk grupp ledd av vår danska guide Thilde och jag i en snabbare grupp, vilket visade sig bli en helsvensk grupp ledd av Emil. Slobi: – Jag förstod knappt ett ord av vad de sade. Och inte blir det ju lättare bara för att de säger samma sak en gång till.
Ser lovande ut.
Och samma fascination som alltid infinner sig första dagen i ett nytt skidsystem i Alperna. Jag tycker ofta att Alperna kan kännas som en smått overklig kuliss.
Vår pistvisningsgrupp leddes av Emil (tredje från höger) och här deltog Lena och Lasse från Sollentuna, Carro från Falkenberg, Lasse från Åhus och Anna från Göteborg.
Är de också ute på pistvisning? Det kanske man skulle prova någon gång.
Livigno var en riktigt mysig by med många vackra hus.
Det hade snöat tokmycket någon vecka innan vi kom. Gator och trottoarer i byn hade dock hunnit bli mer eller mindre snöfria igen, men den här bilägaren tycks hoppas på att värmen ska göra att han eller hon inte behöver plocka fram någon snöskyffel.
Dag 2 föll det tung blötsnö. Slobi hade en skidlektion på morgonen, men efter några gemensamma åk med allt blötare kläder ruttnade vi på skidåkning och uppsökte byns spa istället. Där tillbringade vi 4 ½ timme. En grupp litauer ville att vi skulle ta kort på dem. Tjänster och gentjänster. Kunde de tänka sig att ta kort på oss och skicka fotona till oss? Sagt och gjort! Precis som jag upplevde i Österrike förra vintern är det kläder av och gemensamma bastur och vid bestämda klockslag olika ritualer ledda av en bastumästare. Vi provade ”Aufguss” som de säger på tysk-klingande italienska i åtminstone den här delen av Italien och en slags peeling. Det blev en väldigt behaglig eftermiddag.
På tisdagen var solen tillbaka och nu var det pistvisning på Mottolino-sidan.
Här var det lite kö, annars var det sällsynt att man behövde köa särskilt länge.
Det här blev vårt favoritställe för lunch på Mottolino-sidan. Jättegoda pizzor, vänligt och lite lugnare.
Annars kunde det vara lite halvhysteriskt på restaurangerna. Det är kanske som med julskyltningen i Kalabrien som började redan i oktober. Här började After Ski vid lunch och var det inte Spider-Man som försökte rocka loss och få gästerna att öka tempot, var det välsvarvade kvinnor i slimmade dräkter som försökte få upp gästerna på scenen.
Vårt hotell Federia var ett enkelt, men gemytligt hotell med personlig prägel. Maten var inte fantastisk, men bra och vinerna var prisvärda. Hotellet bestämde var vi skulle sitta, så när Slobi första kvällen försökte göra ett eget val blev vi bestämt hänvisade till bordet med vårt rumsnummer. Ordning och reda.
Skulle man åka på Carosello-sidan var läget idealiskt. En av gondolerna låg bara några stenkast bort. Vår favorit blev dock Mottolino, men dit fick man ta sig med skidbussen.
På väg till skidbussen som gick alldeles om hörnet.
Hej, vad det går. Återigen en solig, underbar dag och tillbaka på Mottolino.
De modigaste är ju de som kliver utanför sin bekvämlighetszon. Och Slobi kämpade på bra och åkte till slut i de flesta röda backarna. Ibland kastade hon sig ut för backen med vad som såg ut som en stor portion tillförsikt och utan att tänka efter så mycket.
Men, ibland tänkte hon efter desto mer och då kunde det bli lång väntan. Vi blir nog aldrig något radarpar i skidbackarna, men det är verkligen roligt att se hur gärna hon vill prova och utveckla sin utförsåkning.
Slobi: – Herregud! Har jag åkt ner för den här backen? Backarna på var sin sida om liften till höger var svarta, men till vänster om dessa var pisten röd. Svårt att se någon större skillnad jämfört med den intilliggande backen.
Fast, med det här perspektivet ser det ju lite brantare ut.
Tja, vad ska man säga? Tydligen tyckte någon att det var kul att ställa upp det här gamla stridsflygplanet i backen. Såg ju nästan ut som om det skulle ha kraschat här, men det hittade jag inget belägg för.
Det gick smidigt att ta skidbussen till Mottolino, åtminstone för oss, senare längs linjen hände det att den fullsatta bussen körde förbi väntande passagerare. På hemvägen fick vi dock tävla på samma villkor som alla andra att komma ombord.
En eftermiddag smet vi in på ett konditori och tog en Prosecco i väntan på att köerna till skidbussen minskade. Foto: Slobi.
Avancerad, självstädande toa. Det rann vatten överallt.
Torsdagen bjöd egentligen på både vind och snöfall och tidvis dålig sikt och nu tog det stopp för Slobi. Vi tog gondolen upp på Carosellosidan, men emedan Slobi höll sig i de blåa backarna åkte jag bort i systemet. När jag skulle tillbaka hade man dock stängt flera liftar p g a den tilltagande vinden, så jag fick åka ner på mitten och skråa tillbaka. Nu hade det mojnat och hunnit bli varmt och soligt igen, så det blev en svettig förflyttning. Så småningom hittade jag Slobi här som satt i solen …
… och myste med ställets katt. Foto: Slobi.
Vi bodde i norra delen av Livigno, men hittills hade vi egentligen inte sett så mycket av de centralare delarna av byn. Hög tid! Vi hade redan konstaterat att det fanns många vackra hus, på gränsen till kitschigt ibland.
Eller raka motsatsen till kitschigt.
Jag hade fått för mig att jag skulle hitta den bästa Amaron (inte Amaretto som många tycks förväxla denna dryck med). Jag hade provat några på hotellet som dock var lite för söta för min smak. Livigno har sedan gammalt en särskild status vad gäller skatter och här betalar man ingen moms, så utbudet av alkohol, parfymer och elektronik är stort. Men, jag gav upp, utbudet av Amaros var allt för överväldigande. Dessutom hade vi redan köpt några flaskor vin som tyngde bagaget till oroväckande gränser. Och dessutom, varför gå över ån efter vatten, när det finns Gammel dansk och Bäska droppar på närmre håll. Fast gå över ån, nu blev det invecklat. Vi glömmer det ordspråket…
Sista skiddagen och tillbaka till Mottolino. Ungarna försöker hinna ikapp Slobi.
Och tredje gången gillt på favvostället, Ermellino Rustic restaurant. Pizzan? En Buffalina.
Ser nästan ut som om berget täckts av maräng.
Åh, dessa underbara backar. Fast efter en knapp veckas skidåkning kände vi oss rätt nöjda. Det var som en i gruppen sa, Jag är rätt nöjd nu efter sex dagar, men jag skulle istället vilja åka iväg lite oftare.
Om man inte kom hem allt för sent, funkade det ju faktiskt med After ski på hotellets veranda.
Lasse, som reste ensam, var uppenbarligen en bättre förhandlare. när det gällde att välja bord. Efter någon kväll slog han sig ner hos Anna och Carro, utan att serveringspersonalen protesterade.
Vår skojfriske hotellvärd Angelo.
På vägen till Livigno noterade jag att vi passerade vad som såg ut som en gränsstation. Hade jag missat att vägen ändå gjorde en lov in i Schweiz? Bäst att stänga av telefonen så att vi inte drabbas av skyhöga roamingkostnader, vilket hände mig förra året när jag var i Cervinia, även det på gränsen till Schweiz. Men, falskt alarm. Som nämndes ovan är Livigno en momsfri zon och på tillbakavägen stoppades bussen och Finanspolisen kom ombord och kollade att vi inte hade gjort några stora inköp. Fast vad ska man med en skattefri zon till om man inte får ta med sig vad man handlat?
Man blir lite avundsjuk på italienarna som har så nära mellan vår och vinter. På någon timma bara, växlar det från snöklädda alper till Pos slättlandskap. Var resan upp till Livigno lång, blev den ännu längre tillbaka p g a trafikstockningar, sex i st f fem timmar. Spännande med så liten marginal till flygets avgångstid, men vi hann och eventuell övervikt viftade man bara bort. – Det har vi inte tid med.

Vi var väldigt nöjda med vår vecka i Livigno. Byn är mysig och människorna här är mestadels väldigt vänliga. På ett sätt var det också lite spännande att ha tagit sig till denna avkrok av de italienska alperna, omgärdat som området är av Schweiz på tre sidor. Två av tre tillfartsvägar leder från Schweiz, varav en bara lär vara öppen sommartid. Fram till sjuttiotalet beskrivs byn och dess omgivningar som en jordbruksbygd där även smuggling var ett sätt att överleva. Som jag förstått det var byn vintertid avskuren från omvärlden fram till 1952, då vägen över Foscagnopasset som vi åkte på, gjordes tillgänglig även under vintern. Vägtunneln genom Schweiz tillkom 1965 i anslutning till ett schweiziskt bygge av en kraftverksdamm. Tydligen ledde det isolerade läget till både inavel och rivaliteter. Ryktet sa att ägandet i byn delades mellan två släktingar som var i luven på varandra. Detta lär även ha gällt skidanläggningarna, men som tur är har man idag ändå blivit ense om ett gemensamt liftkort för båda systemen.

Idag märker man inte något av det rykte som det uttrycktes på det lokala tungomålet: ”gent de cunfin, tücc’ lader o asesin” (gränsfolk, tjuvar eller mördare). Idag beskrivs staden som mycket välmående. Trots detta kändes prisnivån som OK och ibland kändes det t o m som billigt. Jag antar att frånvaron av moms kan ha bidragit till detta intryck.

Byn ligger högt, så det var gott om snö. Fast förra säsongen drabbades även Livigno av den allmänna snöbristen i Alperna. Det finns många härliga backar, men även Slobi tyckte att de blå backarna var lite tråkiga. En nackdel är att systemen inte är sammanbyggda, så varje morgon får man bestämma sig för vilken sida man ska åka på. Men, vi kan varmt rekommendera en tur till Livigno.

Tack Slobi för en härlig skidvecka!

Lofsdalen

Lofsdalen

Datum: 18-25 februari

Medresenärer: Linnea Engström, Lise Johnsson, Filip Karlbom, Joakim Karlbom, Leonora Karlbom, Malin Karlbom, Slobodanka (Slobi) Savinovic och Jim Änglykke.

– Vad säger ni om att ses i fjällen tillsammans? Frågan ställdes i första hand till mina barn, men även deras respektive involverades naturligtvis och alla var med på noterna. Nu gällde det ”bara” att hitta ett datum som passade alla och det visade sig vara en utmaning, framförallt med hänsyn till olika studiescheman. Jag var nära att ge upp, men till slut verkade vecka 8 fungera.

– Men, bara en kortvecka! Vem hyr ut kortveckor under sportlovsperioden? Jag satte i alla fall igång att leta och till slut började jag fokusera på Lofsdalen. Under många år hade vi en lägenhet i Tänndalen och vi åkte då igenom byn Linsell och avtagsvägen till just Lofsdalen. Varje gång väcktes nyfikenheten på hur det såg ut där. Bara namnet lockade. Sug på det, Lofsdalen. Lufsa, luffa, lugnt och gemytligt. Tänk vad ett namn kan sätta igång fantasin. Nu var vi ju dessutom nio personer, så de flesta husen föll bort bara på behovet av antalet sovrum och bäddar, oavsett kortvecka eller ej. Kortvecka kunde jag mycket riktigt glömma. Jag hittade i alla fall ett hus och bestämde mig själv för att åka upp en hel vecka och ganska snart anslöt sig Joakim, Linnea, Leonora och även Slobi för att åka upp en hel vecka. Övriga kom upp onsdag kväll, Filip och Lise från Göteborg med sin husbil och Malin och Jim med buss till Sveg där jag hämtade dem.

Jag vet inte hur många gånger jag åkt upp mot Härjedalen, men aldrig tidigare har jag svängt ner mot Orbaden för ett fikastopp. Så här glad kan man bli av den trevliga miljön och det vackra vädret
Någon delikatesskorv fick vi inte, utan fick nöja oss med medhavda mackor.
Detta var inte det enda mötet med djur på vägen. Här är vi på väg den sista sträckan mellan Linsell och Lofsdalen. När jag senare i veckan skulle hämta Malin och Jim i Sveg var det återigen renar på samma vägavsnitt och på vägen tillbaka från Sveg kilade en räv över vägen en bit framför oss. Inget vidare väglag den här delen av vägen, men på vägen upp var det allra sämst mellan Kårböle och Älvros (mellan Ljusdal och Sveg om de ortsnamnen skulle kännas mer bekanta), som att åka på ett tvättbräde. Foto: Slobi.
Måndag förmiddag och vi är högst upp i systemet, 1 125 meter över havet. Inte illa. I Sverige hittar jag bara Hemavan och Åre som är något högre, 1 135 m ö h respektive 1 274 m ö h.  Nu ska vi åka några uppmjukningsåk inför Slobis skidlektion efter lunch.
Man stoltserade även med Sveriges högst belägna whiskeybar. Här lagras även Mackmyrafat. Jag hade ju själv ett fat på lagring precis när Mackmyra startade. Att bara öppna dörren till baren kostade dock 50 kr, så där sa snåljåpen stopp. Nå’n måtta får det vara 😉
Precis som i Hemavan gick vi ut hårt, dock omedvetet. Här var det dock en röd pist och inte en svart som i Hemavan. Ofta kan ju backar se läskigare ut nerifrån jämfört med när man väl är i dem. Här var det dock tvärtom. Vad som nerifrån såg ut som en snäll backe, visade sig vara en både smal och lite brantare pist än vad vi trott. Stackars Slobi fick börja med en klump i magen, men tog sig ner, lugnt (nåja) och metodiskt. Men, snön var i alla fall toppen. Indirekt fick jag sedan bannor av skidläraren, Slobi uppmanades tydligen att inte åka i de röda pisterna.
Istället för whiskey blev det junk food till lunch. Ingen kulinarisk upplevelse direkt. Restauranten längre ner, med bordsservering, bjöd enligt Joakim och Linnea på lång kö. Så övriga dagar blev det matsäck för i alla fall min och Slobis del.
Och så lilla Leonora då. Inte ens tre år fyllda stod hon på slalomskidor för första gången och var helförtjust. Och fort ska det gå, tyckte hon.
Åkbandet var gratis för både stora och små. Det var väldigt roligt att få uppleva hennes entusiasm inför och under detta elddop.
Man kan säga att det fanns två huvudstråk i backarna. Denna stollift gick upp till foten av berget Hovärken uppe till höger varifrån det gick ytterligare en stollift upp till toppen, alternativt en knapplift som gick nästan upp till toppen och som kördes när det blåste för mycket och stolliften hela vägen upp var stängd. Det hände vid ett par tillfällen. Längre österut fanns ytterligare ett litet system med två släpliftar kring några trevliga nedfarter.

Huset vi bodde i var nytt och fräscht och där trivdes vi alla, inkl Leonora, jättebra. Vi hade fyra separata sovrum med sköna sängar, en härlig bastu varifrån man kunde gå ut och kasta sig i snön. Joakim såg ut som om han skulle drunkna i snön, så blev man avskräckt av det kunde man i alla fall njuta av utsikten. Från den övre våningen kunde man se ut över vardagsrummet och köket.
Jag har ofta ett litet kit med utförsåkningsvalla med mig, men utan att jag använt det särskilt många gånger. Det har säkert 20-30 år på nacken, så när jag nu provade det var jag osäker på om det överhuvudtaget skulle ha någon effekt. Men, om det det hade. Glidet blev mycket bättre och Jocke är ju inte den som vill hamna på efterkälken, så hans skidor fick sig också en omgång.
Vi är nu i den östra delen av systemet och normalt sett tog man sig från den nedre stolliften och åkte på tvären bort hit genom skogen. Man kunde också ta sig upp på Hovärken och åka ner i transportspåret man anar på bilden här. Vissa åk kan ju bli en riktig kick, när allting stämmer, bra glid och inte så många andra åkare i vägen. Ett av dessa åk som gjorde mig, Filip och Lise lite höga var däruppe ifrån och ner till foten av Bergsliften.
Första dagen satt vi inne och värmde oss till lunch, …
… men flera dagar bjöd på väder som lockade oss att sitta ute i solen och njuta av matsäcken.
Backarna på var sin sida om toppliften var svarta, men den man ser här var en ren njutning att åka i. Svårt ibland att förstå  klassificeringen av pister. Egentligen tyckte jag att det var mer avancerat att ta sig ner för den röda, smala som jag och Slobi inledde i, än i denna svarta.
Från Hovärkens topp bär det utför backen som syns på föregående bild. Två svarta och tre röda nedfarter finns det att välja emellan.
Jag fick order om att åka före och stanna till med kameran i högsta hugg.
Efter den inledande incidenten med den smala, röda pisten höll sig Slobi helst i de blåa eller gröna pisterna. Så småningom lyckades jag dock locka med henne bort till de röda pisterna kring Bergsliften och Tvären. Ibland blir perspektiven konstiga, Slobi och den andra åkaren är faktiskt på väg nedåt. Ser ju ut som om de åker upp för backen…
Hej vad det går. Jag beundrar Slobi för hennes envishet och att hon nöter på trots klumpar i magen vid några tillfällen.
Sådana här dagar känns det så rätt att vara i fjällen 🙂
Även bloggaren kanske kan få vara med på en bild? Foto: Slobi.
Onsdag kväll kom alltså Filip och Lise samt Malin och Jim kommit upp. Filip och Lise hade nog tagit med sig inledningen på stormen Louis upp från Göteborg. Nu är det torsdag och det hade börjat snöa och det blåste en del.
Linnea stackaren, blev sjuk efter första dagen och höll sig på hemmaplan. Vilka äventyr Malin och Jim varit ute på fick vi höra mer om senare, men här vi alla fall sammanstrålat fyra av oss andra plus fotografen.
Under fredagen blåste en avmattad version av stormen Louis över Härjedalen. Så inte storm, men ändå blåsigt, kallt och snöigt, så vi valde att åka längd i ett spår som mestadels gick i skydd av skogen. Leonora är nedbäddad i pulkan och finner sig inledningsvis väl tillrätta.
Inget fel på humöret. Äventyret jag nämnde ovan var hans och Malins tur (otur) i samma pist som jag och Slobi inledde i första dagen. Jim ramlade och slog sig tydligen rejält, så Malin har lämnat Jim hemma för lite rehab. Men, en sak löstes väldigt smidigt. Jim hade en förhoppning om att kunna förhandla sig till återbetalning av liftkortet och vad han betalat för att hyra skidutrustning. Kört, tänkte jag, men körde ändå tillbaka honom till liftanläggningen. – Du kan få tillbaka pengarna om du kan visa upp ett läkarintyg, blev responsen. – OK, men hur får jag tag på en läkare? – Det finns en läkare här som har mottagning en kvart till. En kort stund senare var Jim tillbaka med pengar på fickan och utan att ha behövt betala något för läkarbesöket. Är detta unikt för Lofsdalen eller fungerar det så bra överallt?
Efter halva varvet fick Leonora nog. Hon klagade över att det var kallt om kinderna, så hon, Joakim och Malin ginade och åkte tillbaka till bilen. Filip och Lise valde att bryta de också och skulle åka skidor tillbaka hela vägen till huset, men körde fel. Jag och Slobi fortsatte varvet runt i åttakilometersspåret. När vi stod och tittade på kartan stannade en skejtare och undrade vart vi var på väg. Här kan ni inte åka, verkade han tycka. Spåren var som bortblåsta och vid ett tillfälle misstog jag mig faktiskt och åkte på fel sida om ett spårkors rakt ut i terrängen och sjönk ner i djup snö. Men, rätt vad det var vart det fina spår igen och så småningom hittade vi tillbaka till bilen. Och skam den som ger sig. Under eftermiddagen åkt jag, Slobi och Joakim tillbaka till backen för ett par timmars åkning.
Leonora har gått och lagt sig, men innan dess hann hon uttrycka att hennes föräldrar borde skaffa sig en sådan här övervåning. Skål!
Första kvällen var det lite svalt i huset, innan vi började mecka med värmekurvan på pannan, så då var det frestande att elda i den öppna spisen. Den var av samma slag som den jag har hemma och förmodligen var väl det nybyggda huset lika tätt som mitt hus, vilket fick till följd att det började ryka in något förskräckligt. Att öppna och släppa in kall luft lockade inte, så nästa gång när andan föll på för lite mys, fick det bli en snölykta som lyste fint utanför terrassdörren.
Den här svarta pisten, Rännan, gör dock skäl för sin klassificering. Det finns bara två pister i Sverige som är brantare, Chocken i Idre med 46° lutning och så Väggen i Sälenfjällen med 45° lutning. De två gånger jag varit i Idre har Chocken varit avstängd, så som tur är har jag aldrig behövt frestas att åka. Väggen har jag dock provat, brant, men kort, som jag minns den. Jag läser nu om att det i båda backarna har skett tragiska olyckor med skidåkare som omkommit. Och även personal har tydligen råkat illa ut. I Idre måste man tydligen förankra pistmaskinen med en vajer till toppen och vid ett tillfälle brast denna vajer med en allvarlig olycka som följd. Vad håller vi på med egentligen?
Om allt detta var vi dock lyckligt ovetande när vi kastade oss ner i Rännan. Tidigare i veckan bjöd denna pist faktiskt på härlig åkning. Signalen att åka ner första gången var när jag hörde en kvinna säga – Aldrig i livet! Ja, ja, dumt. Men, ibland är det kul att vara dum och odödlig. Idag var det dock i isigaste laget för min smak, så det blev inga fler åk här efter detta.
Det är lördag och sista dagen då vi alla åkte skidor och vi lyckas t o m samlas på en och samma plats i backen. Linnea var på benen igen och Jim hade hämtat sig lite från sitt fall häromdagen.
Alla gladdes över Leonoras förtjusning över att stå på skidor.

Bandet hon åkte på första dagen hade säckat ihop, men Leonora har en duktig förhandlare i sin pappa, så Linnea fick åka gratis i den annars avgiftsbelagda knappliften. Så vad som till en början var en besvikelse, vändes till en fördel. Roligare åkning för alla.
Lördag var stolliften upp på Hovärkens topp stängd. Förutom att det blåste en del verkade det som att problemet var att det blåste från fel håll. Då fick den gamla liften göra tjänst. Jag tror det kallas J-krokslift, men jag är inte helt säker. Att den kanske var gammal och sliten visade sig genom att mekaniker fick klappa om den och klättra, rycka och skruva när den trilskades. Då blev det den del köer. Sportlovsvecka till trots, så länge det inte var störningar som det blev här, var köerna oftast hanterbara.
Husbilar är nog inte helt optimala i fjällen. Filip och Lise körde fast på parkeringen och kom inte ut, men som tur är hade de snökedjor, så dagen för avfärden hem mot Göteborg kom de loss och ut på vägen  igen. Leonora med föräldrar är fortfarande inomhus och röjer, men övriga ställer upp sig för en avskedsbild. Klockan har inte ens hunnit slå nio. Så tidigt var vi inte klara någon annan dag och då hade vi ändå hunnit både packa och städa och äta frukost.
Söndag alltså och dags för hemfärd, men i och med att vi varit effektiva med morgonrutiner och packning och städning, fick vi som skulle åka i min bil, förutom mig själv, Slobi, Malin och Jim, lite tid för skidåkning. Malin och Jim lämnade vi av i backen och jag och Slobi letade upp ett spår som skulle leda oss upp till Våffelstugan.
Aha, vad har vi här? Förmodligen vanliga hundspår, men fantasin sätter ju igång. Tänk om det är en varg i närheten?
Spåret var helt fantastiskt. Nysnö och nypreparerat och väldigt vackert. Visst ser det lite sagoaktigt ut med snötyngda träd?
Slobi började misströsta efter ett tag. – Finns det verkligen någon våffelstuga? Jodå, här var den! Såg ju lite övergivet ut bara.
Mycket riktigt. Vi lyckades pricka veckans vilodag. Stängt på en söndag?! Ja, ja, vi kunde ju ha googlat, men vi hade nog åkt upp ändå.
Slobi är ju ingen van skidåkare och var med all rätta stolt över att ha tagit sig hit, men när jag antydde att man kunde ta sig lite längre upp, blev det tvärstopp. Kom inte på tal. – Men, titta! Det var ju där borta vi åkte utför.
Gott om plats på uteserveringen med stängd våffelstuga. Med godan ro kunde vi bryta mot förbudet att äta medhavd matsäck.
Mycket snö som synes.
Man kan ju tro att det är mer utmanande med utförsåkning än med längdåkning. Skenet kan uppenbarligen bedra. När man åkte uppför märkte man knappt stigningen, men nerför gick det bitvis undan. Slobi tog det säkra före det osäkra.
Tillbaka till liftarna för att hämta upp Malin och Jim. Jim kände sig krasslig och hade softat inomhus, medans Malin hade fått några timmars utförsåkning.

Tack Lofsdalen för en jättetrevlig vecka! Nu var det inte bara det fina huset och Lofsdalens förtjänst. Det var väldigt trevligt att vi kunde samlas och umgås allihopa. Det gav mersmak för min del och jag hoppas vi kan göra om det här.

Och Lofsdalen då? Var det lufsigt, lugnt och gemytligt? Jo, det tycker jag nog. Det var mysigt och avspänt här. Backar fanns det av alla slag, fast ska man gnälla på något så var det kanske lite begränsat med nerfarter. Systemet blev lite sårbart också. När stolliften till Hovärkens topp var stängd blev det långa köer till knappliften (J-kroksliften?) och när vajern på Tvären-liften spårade ur, vilket hände minst två gånger, blev det köer vid Bergsliften. Utöver backarna hade Lofsdalen nog mer att erbjuda vad gäller längdskidåkning, än vi hann upptäcka. Spåren i skogen var väl som de flesta andra spår i skogen, men jag hade gärna utforskat lite mer vad som fanns ovanför och bortom våffelstugan.

 

Italien, etapp 2 (Kalabrien runt)

Rutt: Lamezia Terme-Pizzo-Tropea-Capo Vaticano-Scilla-Pentidattilo-Gerace-Soverato Marina-La Petrizia-Crotone-Tenuta Iuzzolini, Cirò Marina-Agriturismo Giardino di Iti, Amica-Amarelli, Rossano Stazione-Rossano-Agriturismo Giardino di Iti, Amica-Agriturismo la Locanda del Poeta, Acri-Fossiata-Cupone-Camigliatello-Stazione San Nicola-Camigliatello-Falerna Scalo-Lamezia Terme-London Stansted-Stockholm Arlanda

Datum: 29 oktober-6 november 2023

Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinovic

Först liftade vi med Fernando som skulle skjutsa Anders och Ingela till flygplatsen i Lamezia Terme. Där plockade vi upp vår hyrbil för den kommande veckan.

Föga anade vi dramat som utspelade sig i närheten, när vi hämtade ut hyrbilen. I Lamezia Terme pågick en megarättegång mot 355 personer som ingår i eller haft samröre med ’Ndrangheta-maffian. Rättegången hölls i en specialuppförd bunkerliknande lokal. Låter som en upprepning av vad som hände på Sicilien på 1980-talet då den omtalade Cosa Nostra-maffian ställdes inför skranket. ’Ndrangheta-maffian sägs vara den mest våldsamma maffiaorganisationen i Italien, med förgreningar världen över och med stort inflytande över den globala kokain-handeln. Ett exempel på dess brutala metoder: En 44-årig kvinna vägrade sälja sin mark till en maffiaboss. Konsekvens: hon ”försvann” (mördades). För att utplåna spåren användes kroppen som djurfoder till hennes grisar. Det var ju skönt att de satt bakom lås och bom och vi kände oss också trygga vart vi än kom.

Egentligen hade vi bokat en vinprovning på vingården Statti  dagen därpå, men nu blev det svårt. Efter ett par dagar med fortsatt solsken skulle det dra ihop sig. Vi bokade av vinprovningen och satsade på sol och bad istället.

Första anhalten blev Pizzo. På tal om maffian ger ju namnet lite märkliga associationer då ordet ”pizzo” även står för ”skyddspengar” (=utpressningspengar) som  affärsinnehavare och andra företagare betalar till maffian.
Vi hann med ett sent dopp innan solen gick ner.
Så här dags hade vi inte så mycket sällskap på stranden…
Fortfarande iförda badkläder vandrar vi tillbaks mot vårt boende. Jämfört med oss är de flesta italienarna väl påpälsade.
På många andra håll var det rätt öde. Turisterna hade åkt hem och de flesta etablissemangen på stränderna hade klappat igen för säsongen. Men, här i Pizzo var det söndagskväll och full fart.
Pizzo var en mysig liten stad.
Gatubelysningen har tänts. Bäst att lägga på ett kol och kliva ur badkläderna.
Slobi kände sig hemma.
När Fernando (se föregående inlägg) hörde att vi skulle till Pizzo menade han att vi absolut måste äta en Tartufo, en stor glassboll med choklad. Och den skulle helst ätas här, på Gelateria Belvedere. Fantastiskt gott, men väldigt mäktigt. Efter en jätteportion pasta amatriciana på närbelägen restaurang, blev glassen nästan som ett bombnedslag i magen.
Skiner solen och man får man ett rum med utsikt över Medelhavet, då går det däremot inte att se sig mätt.
Måndag blev det bara en kort tur, Pizzo-Tropea.
Tropea är en ort som förekommer i charterprogrammen, så en och annan kanske känner igen namnet. Det gällde dock inte mig. Någon charterinvasion kände vi inte av. Nu var det arbetsvecka, off season och det var rätt glest med folk på stranden.
Ännu färre var det i vattnet. Var det 23° på ostsidan var det kanske 22° här. Vi har lite olika sätt att bada. Medan jag doppar mig, leker lite i vattnet och går upp försvinner Slobi iväg på lite längre simturer.
Till slut får även Slobi sitt lystmäte och kliver upp.
Somliga tycker ju att en strand är en strand, sedan spelar inte resten så stor roll. Jag har en helt annan uppfattning, vattnet, sandens färg och finkornighet och inramningen är bland de saker jag värdesätter. Här var det främst vattnet och inramningen i form av häftiga klippor som gav stranden dess mysfaktor.
Många tycks bli rastlösa på en strand. Det tar vanligtvis ett antal dagar av slöande på stranden innan jag känner av någon rastlöshet. Är förutsättningarna de rätta tycker jag det är ett underbart sätt att både ladda och ladda ur. Foto: Slobi
Praktiskt med staden och dess brus några våningar upp och lugnet här nere.
När jag skulle parkera insåg jag inte först att jag hade ett större antal, små gångtrafikanter runt omkring mig. Som tur var körde jag inte över någon höna. Intressanta brallor de klädde sig i. Vi åt lunch på restaurangen nedanför parkeringen. Undrar om det var här hönsen hamnade till slut. Vi åt dock en god pizza.
Ser rätt mäktigt ut.
Sista natten det gick att få ett rum här, sedan stängde de för säsongen.
Jag brukar tycka att julskyltningen kommer igång alldeles för tidigt i Sverige. Kanske blir jag stressad över denna påminnelse om att en kravfylld helg är på G. Det är ju uppenbarligen ett intet mot här. Enligt kalendern är det fortfarande oktober. Nu kom också det där lite ostadigare vädret som fick oss att hoppa över besöket på Stattis vingård. Skönt att vi hann få en dos sol och bad innan dess.
Ingen särskild hastighetsnedsättning, inga koner, varningskyltar, hjälmar eller oranga västar. Lite annorlunde säkerhetstänk här.
Som så ofta fanns inte den bilmodell vi bokat, utan vi blev erbjudna en större modell, en Citroën C5. Skönt med en större bil, gladde sig Slobi. Hur ska det gå med trånga gator och italiensk ficparkering, tänkte jag. Tur att vi inte hamnade på en sådan här liten gata med vår hyrbil.
Vi tror att det här är blyblomma. Vem har hört talas om den? Foto: Slobi
Livet går sin gilla gång. Foto: Slobi
Turistort och ändå lite ödsligt i den gamla stadsdelen. Vi behövde inte trängas. Foto: Slobi
Summering Tropea: Häftiga stränder med vackra klippor. Tjusig utsikt från stan, men själva staden i sig kanske var lite av en besvikelse. Hade vi för höga förväntningar?
Tisdag: Ytterligare en kort tur, Tropea-Capo Vaticano.
Vi rullar vidare och vid Capo Vaticano tittar solen fram igen och helt otippat får vi en härliga eftermiddag på en av stränderna där nere.
Vi är fortfarande kvar vid Capo Vaticano och vi hade tur, för en av restaurangena höll fortfarande öppet.
Här hade vi kunnat sitta länge och njuta, men till slut blir det ju kväll och mörkt och vi hade ännu inget boende ordnat för natten. Foto: Slobi.
Vi körde och irrade ett tag i vår jakt på rum för natten. Vi hittade ett ställe på booking.com som skulle ha rum lediga. Men, när vi kom dit var det övergivet, lämnat vind för våg, såg det ut som. Vi gick omkring och ropade ett tag och egentligen hade vi bara kunnat inkvartera oss själva i något av rummen som stod öppna, satt oss i baren och försett oss med något att dricka. Kändes ändå inte helt tilltalande. Till slut återvände vi till området ovanför stranden och hittade ett ställe som hade sin sista öppna vecka och fick en sådan här fin vy från balkongen.
Återigen hände det något med vädret. I horisonten skymtar Messinasundet och Sicilien.
Onsdag: Tån runt.
Efter Capo Vaticano blev det en dag med mycket bilåkande och flera stopp på vägen.
Vi kliver ut och kollar på utsikten. Dessvärre solkas intrycken av skräp.
Jag misstänker att Google maps var inställd på kortaste istället för snabbaste vägen, vilket ledde oss in på snirkliga, udda gator och vägar, små grusvägar genom fält, gropiga gator genom industriområden, men även en sådan här vacker bro med fantastiska, blommande gardiner.
Nästa stopp är Scilla. Vi ställer oss på torget på vad som ser ut som en förbjuden parkeringsplats, men en affärsinnehavare intill bedyrar att vi står helt OK. Kaffetarmen gör att vi rycker på axlarna åt parkeringsregler och drar oss till detta charmiga café.
Lite månsken så hade det bara varit Lady och Lufsen som saknades.
Här härskar friden.
Återigen en strand…
…omgiven av häftiga klippor.
Idag, onsdagen den 1 november, är det Alla Helgons dag i Italien. Man gör inte som i Sverige och förlägger helgdagar till helgen när folk ändå är lediga.
Der ser kanske inte så ut, men det lät vackert.
Vi knallade upp här, men blev stoppade då man ville ha en inträdesavgift. Strax därefter kom hela kyrkan ut i en lång procession. Kanske tyckte inte prästen heller att det var värt inträdet, då de vände här och gick ner igen.
– Var har ni varit? Vi åkte hit och vi åkte dit och sedan åkte vi till… Ja, vad hette nu den lilla byn uppe i bergen? Den där byn, där berget såg ut som fem fingrar… Pentedattilo var det. Svårt att lära sig. Namnet härstammar från grekiskan och det är också en grekisk by från början. Bebyggelsen smälte in fint i bergen.
Ja, vad är nu detta för en bild? Det är resterna av en kaktusfrukt. Slobi bjöd mig att smaka, hon hade tagit bort alla taggar, hävdade hon. När jag tog emot den kändes det som att bli attackerad av en geting och jag slog ifrån mig som man gör när en geting blir för närgången. Slobi upptäckte sedan att hon hade säkert hundra små taggar på händerna. Det tog lång tid att bli av med dem alla. Varning alltså.
Återigen en av dessa små bostadsområden för hemlösa katter. Å ena sidan skjuter maffian ihjäl sina medmänniskor, å andra sidan gullar man och tar hand om dessa små kattliv. Mycket i Italien handlar om kontraster. Ingen mellanmjölk.
Pentedattilo skulle kunna vara en spökstad. 1968 förklarades byn obeboelig p g a naturliga fenomen som översvämnings- och jordbävningshot. På åttiotalet började dock byn att befolkas på nytt.
Vi åker vidare med siktet inställt på Gerace. Liksom Badolato hör Gerace till ”I Borghi più belli d’Italia”, en ideell organisation för små italienska städer med starka historiska och artististiska intressen. Gerace sägs vara en av de vackraste. Bland det första vi möts av är ruinen av kastellet som låg lite avsides från staden.
Snirklig väg för att ta sig upp till och ner från Gerace. I sanningens namn var det nu intre denna väg vi åkte på, men den var rätt snirklig den med.
Katedralen i Gerace var enorm. Som så mycket annat här nere speglar den olika epoker, den bysantinska och normandiska (återigen dessa vikingar?).
Den godaste Espresson drack vi i Gerace. Vad gäller glassen fanns det inte heller något att klaga över 😉
Piazza del Tocco.
Vi trodde vi tog en bild på skylten som varnade för att gatan var smal, men icke. Hur bred var den nu? 2,3 m? Hjälp, tänkte jag. Här fick vi för att vi tackade ja till att bli uppgraderade till en större bil. Hur bred var nu vår bil? Jag var ju tvungen att kolla efteråt: 1,9 m. Slobi fick gå ut och dirigera.
Alla vägar bär till Rom och vi klarade oss fram på just Via Roma och ut genom Porta del Sole. Hej då Gerace! Du var en trevlig bekantskap. Ett besök rekommenderas.
Fredag: Soverato-Giardino di Iti (utanför Rossano). Kan ju se ut som om vi hade en amfibiebil, men fullt så kul hade vi inte.
Återigen är vi i Soverato Marina. Kvarteren nere vid havet är trevliga och här verkar finnas gott om restauranger. Vi gick bara runt hörnet och åt gott.
Det var mörkt när vi kom fram till vårt B&B Xenia, men vi vaknade upp till den här trevliga vyn.
På väg igen längs kusten. Vi gjorde flera försök att ta oss ner till någon strand för att få oss en förmiddagsfika, men ack så övergivet. Här ett sådant försök där vi tillfälligt stoppas av ett brummande diesellok släpandes på ett par-tre passagerarvagnar.
Påminner om gotländska klintar. Kanske inte så konstigt. Gotland sägs ju ha legat söder om Ekvatorn. Det var ju ett tag sedan, c:a 400 miljoner år sedan.
Utanför Crotone-halvön kunde man se ett antal borrplattformar ute till havs. Gas är vad man borrar efter, vad det verkar.
Blåsigt och relativt folktomt och Crotone är inte heller någon jättestor stad, drygt 60 000 invånare, läser jag. Lite kuriosa: Staden grundades av greker och är bl a känd för att Pythagoras (Pythagoras sats ni vet – kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna) grundade en skola här.
Den godaste pizzan hittills åt jag i Crotone.
Ser ju mer ut som en konstinstallation än tvätt tagen direkt ur tvättmaskinen.
Ser lite sömnigt ut, men så är det också siestatid.
Castello di Carlo V hann vi bara ägna en flyktig bekantskap.
Istället åkte vi vidare norrut mot Cirò i hopp om att kunna besöka någon vingård. Hos den första vinproducenten vi svängde in till verkade man lite överrumplade över vårt besök. – Vill ni prova vin? Jaha, vilket vin vill ni prova då? Vi tackade för oss och körde vidare en liten bit och hamnade till slut här hosTenuta Iuzzolini och där förstod man precis vad vi efterfrågade. – Om ni kan vänta fem minuter bara, så kan vi ta en tur och avsluta med lite provsmakning. Man var bl a stolt över att vissa viner lagrades på fat gjorda av lokala  kastanjeträd. Dyrare, men bättre än de importerade ekfaten från Frankrike.
Var är tomten? Den här buteljeringsmaskinen förde tankarna till tomtens julverkstad. Det rasslade, klickade och pös.
Efter den guidade turen fick vi prova tre viner, utan någon som helst kostnad. Vår vinguide var särskilt stolt över en röd Riserva, men det gillade vi inte alls. Smakade saft. Däremot det vita (Prima Fila Pecòrelo) var gott. Det fick följa med i bagaget, liksom en flaska Muranera, ett rött vin jag hade köpt i den lokala butiken i Badolato Borgo som gav mersmak.
Det blev mörkt redan runt kl 17…
…så det blev mörkt innan vi nådde vårt natthärbärge, Agriturismo Giardino di Iti. Och vi är nu verkligen på landet. I mörkret missade vi först infarten och efter en tvärnit fick vi backa tillbaka.
Det fanns gott om plats i den vackra matsalen. Vi var de enda gästerna.
Lite vin i glaset och Slobi blir så här uppspelt. Det var rikligt med god mat, den ena rätten efter den andra. Det kändes väldigt lyxigt att de bara hade oss att ta hand om, att vi hade hela stället för oss själva.
Dagsljus igen och vi fick se lite mer av hur de närmsta omgivningarna såg ut. Vackert. Mycket patina, alternativt förfall, beroende på vilket perspektiv man väljer.
Förbjuden frukt smakar bäst. Jag har lärt mig att det är förenat med stor risk för tidsfördröjning att passera grönsaks- och fruktstånd, men uppenbarligen gäller det även fruktträd.
Vad nu!? Kan det här vara en lakritsväxt? Vi har fått lite olika bud hur lakrits växer, någon pratade om odlingar, men de flesta har sagt att den bara växer vilt.
Det är ju i roten guldet sitter, men den är stadigt förankrad i marken. Google bekräftar. Det är lakrits. Servitrisen på boendet dementerar, no, no, ingen lakritsväxt. Guiden på lakritsfabriken bekräftar. Jo, det är lakrits. – Det känner man på strävheten på bladen. Jag väljer att tro att vi hade hittat lakrits. Foto Slobi
Att det fanns en åsna i närheten gick inte att ta miste på. De låter något hialöst. Låter som rena brunstljuden så fort de uttalar sig. Men, vi fick en bra kontakt. Foto: Slobi
Fredag: Giardino di Iti-Locanda del Poeta.
Vad är detta? Längs hela kustjärnvägen har man rest stolpar som om järnvägen skulle elektrifieras. Men, vad hände sedan? Inga utliggare, ingen kontaktledning. Återigen vaknade mina misstankar om att det var något fuffens på gång. Var det återigen detta med att politikerna tyckte man skulle satsa på busstrafik på de redan smala vägarna, som jag skrev om i mitt förra inlägg, så att elektrifieringen kom av sig? Eller ångrade man sig och ville utvärdera vätgasdrivna tåg, vilket jag läst om att man ska prova på en närbelägen linje (Catanzaro – Cosenza).
Detta sägs vara den enda kvarvarande lakritsfabriken i Kalabrien. Amarelli i Rossano. Min äldste son som inte har förstått tjusningen med lakrits, undrade varifrån jag fått denna vurm. – Vad svarar man på det? Lakrits har ju alltid funnits, i skålarna med ett-, två- och femöresgodis som man pekade på för att fylla sin enkronaspåse. Foto: Slobi
Vi fick en guidad tur i fabriken, men det var mycket hysch-hysch och hit eller dit får ni inte gå och absolut inte fotografera. Högarna med lakritsrötter däremot var tydligen inte lika hemliga. Rötterna mals ner och kokas länge i vatten. När vätskan reducerats formas den tjocka massan till ”ormar”. Vi fick prova nykokt lakrits och då hade den blivit svart och mjuk som vi normalt uppfattar lakrits. Men, väldigt snabbt stelnade den och blev stenhård. Den bit vi fick var smaksatt med anis. Sedan blev det lite förvirrat, för hon påstod att rålakrits utan smaktillsatser, det kunde man inte äta och det tillverkade man inte. Till all lakrits man tillverkade tillsattes någon smak. Senare köpte vi dock rålakrits tillverkad av Amarelli och den smakade som förväntat, lite bittert, men gott.
Tvärs över gatan ligger huvudkontoret, muséet och fabriksförsäljningen.
Man hade ett elegant museum som vi blev visade runt i. När turen var slut ville vi gärna strosa runt lite själva och titta. Först gick det bra, dock inte utan hennes vakande öga, men efter en stund tyckte hon att det fick vara nog. Foto: Slobi
Amarelli hör till en exklusiv skara företag som är medlem i The Henokiens, en sammanslutning av företag som har varit i kontinuerlig drift och förblivit familjeägda i 200 år eller mer, och vars ättlingar fortfarande verkar på ledningsnivå. Bland medlemsföretagen märks t ex Peugeot.
Här har lakritsen stelnat i sitt gamla kokkärl, vi är fortfarande på muséet, och det är stenhårt. Inget att tugga i sig, då ryker tänderna.
En helt ny lärdom för mig var att man var tvungen att blanda i arabiskt gummi för att göra lakritsen möjlig att tugga. Wikipedia förklarar: ”Gummi arabicum, även kallat akaciagummi och arabiskt gummi, är ett förtjocknings- och stabiliseringsmedel som består av torkad mjölksaft från trädet Acacia senegal, som tillhör gruppen ärt-/baljväxter. Gummi arabicum var känt redan av de gamla egyptierna, och har sedan dess använts i mat för människor och i djurfoder.”
Vem kan inte relatera till något av detta? Själv rökte jag lakritscigaretter och kände mig jättecool.
Var det inte billigare i livsmedelsaffären? Äsch, vi handlar senare. Och, det gjorde vi. Slobi var och är fortfarande ingen älskare av lakrits, men fascinerades ändå av att ha fått en inblick i lakritsvärlden. Jag instämmer, men jag tillhör ju de redan frälsta.
Lakritsfabriken låg egentligen i vad som heter Rossano Stazione, vilket jag tolkar som stationssamhället. En bit upp i bergen låg det äldre Rossano. En visit där ville vi hinna med innan färden gick vidare och det var betydligt mysigare än nere där lakritsfabriken ligger. Foto: Slobi
Renar och älgar på vägen är vi vana vid. Men, kor!?
Höstkänsla i Syditalien. Jag vet inte varför, men jag blev förvånad över att löven gulnar och faller även här.
Nu bär det uppför mot bergen och nationalparken Sila.
Naturen på högre höjd och de betande korna gjorde att vi kände oss som förflyttade norrut.
Slobi iakttog den allt sämre vägstandarden med skräckblandad förtjusning. – Kan vi verkligen vara på rätt väg? Hur kan Google rekommendera sådana här vägar!
Men, asfalten är ju inte helt borta. Inte ännu i alla fall…
Men, det dröjde inte länge så bar det vidare på rena grusvägar.
Trots gråväder och begränsad sikt bjöds vi på vackra vyer.
– Gör en skarp högersväng, uppmanade oss Google maps. Ett understatement kan man väl säga, vi fick backa innan vi kom runt hörnet.
Agriturismo La Locanda del Poeta. Säkert hänförande utsikt över berg och dalar som kan inspirera poeter till storverk, men idag var sikten rätt begränsad. Vid ankomsten möttes vi av vad som verkade vara folkilskna hundar. Slobi hoppade skräckslaget in i bilen igen. Jag försökte intala mig att man inte kunde ha aggressiva hundar som gick lösa på ett pensionat och med ett försök till kaxig attityd satte jag kurs mot huset, långt ifrån övertygad om att jag var så framgångsrik i att förmedla någon slags överlägsenhet gentemot hundarna när de närgånget och gläfsande eskorterade mig till entrén. När Slobi sedan vågade sig ut var de helt ointresserade. Vad är det för könsdiskriminering?
Kallt och ruggigt var det, så att få slå sig ner vid en öppen spis var väldigt välkommet. Det kändes lite som att komma hem till någon. Man hade egna får, getter och höns. I köket rostades kastanjer, man bakade kakor och bjöd på egentillverkad ost och marmelad och det doftade ljuvligt från köket.

Det fanns även andra sätt att värma sig på…

– Man kan inte få lite ost eller skinka tro, frågade jag bekymrat när jag såg de sju sorters kakorna uppdukade till frukost. – Nä, här serverar vi en ”colazione dolce” (söt frukost), inte ”colazione salata”. Jag förstod det först som att alternativet var någon form av sallad (salata), men vips hade vi ändå fått in lite ”colazione salata” och nu också förstått att det var salt som avsågs, inte sallad. En nyttig lärdom om man som svensk ska beställa frukost i Italien, att ”colazione salata” överhuvudtaget finns som begrepp, det var en nyhet för mig.
Fredag: Locanda del Poeta-Camigliatello. Dålig täckning i bergen. Telefonen hängde inte alls med.
Resliga furor. Har vi så ståtliga tallar i Sverige?
Klant-Pelle hade ju glömt laddaren på rummet på Giardino di Iti. så innan vi åkte upp i bergen var vi tvungna att åka tillbaka från Rossano till föregående natts boende. Därifrån såg det ut på kartan som om det bara var att fortsätta framåt och uppåt. Men Google maps ville annorlunda. Jag var frestad att utmana Google maps och välja vägen rakt fram vilken hade lett oss hit. Slobi var inte med på de noterna och det var tur det. Avstängd väg.
Kontrasterna fortsätter att överraska. Plötsligen var det vägstandard och perfektion som förde tankarna till Schweiz.
Här uppe såg det ut som åkrar som vi är vana att se dem lite längre norrut i Europa.
Vi hade pratat om att vandra, vi hade ju dessutom vandrarkängor med oss. Men, hur överens var vi egentligen om att vi faktiskt skullle vandra? Det var lite höljt i dunkel.
När vi kom fram till en i mitt tycke lämplig utygångspunkt möttes vi av en vallhund och …
… ett gäng kor. Var det tjurar också? Stora horn hade de i alla fall. Slobi verkade inte alls förtjust i tanken på att ge sig ut här.
Efter lite lirkande kom vi i alla fall i väg på vår vandring och vackert var det.
Var det rädslor för vilda djur, var det för ruggigt eller var det… Efter ett tag kom solen fram och humöret steg.
Det högsta berget i nationalparken når 1 928 m. Vi är inte så långt ifrån det. Foto: Slobi
Skägglav är väl ett tecken på att skogen mår bra. Någonstans läste jag att luften här är den renaste i Europa. Sant eller inte, men ingen rök utan eld. Fast dålig liknelse…
Slobi hittade timjan som vi plockade och senare kokade te på.
Vi gick inte jättelångt, men backiga 5-6 km gjorde att vi ändå var nöjda med turen och med att ha kommit ut.
Och bilen stod kvar. Foto: Slobi
Vissa ortsnamn är svåra att banka in. Vad hette nu staden uppe i bergen vi skulle övernatta i. Tagliatelle? Nä, det äter man… Camigliatello var det! Inte helt olikt en alpby.
Och det inte bara ser ut som en alpby, det är faktiskt en skidort också. Strax utanför ligger slalombackarna. Fascinerande att precis som på Sicilien hitta en skidanläggning på dessa breddgrader. Även om det var svalt, var det lite för tidigt för att vara säsong ännu.
På Abete Bianco – Albergo del Natale i Camigliatello var det jul året runt. Tur att det inte var mitt i sommaren vi var här. Det hade känts väldigt krystat.
Söndag: Camigliatello – San Nicola-Silvana Mansio – Camigliatello – Lamezia Terme
Bilen hade vi lämnat på en bakgata med intressant bebyggelse. Inte är det här vad man förväntar sig i Syditalien…
Nu skulle vi åka ångtåg, med Treno della Sila. Dagen innan hade vi rekat var stationen låg, inte helt utan intermezzo. Gatan där vi hade vårt hotell syntes tillfälligt omvandlad till gågata p g a en pågående svampfestival, men vi körde försiktigt in mellan stånd och fotgängare och inte nog med det, sedan vände vi på samma gata och en mötande Carabinieri-bil blinkade åt oss. Vi tog för gott att stanna och höra vad de ville. – Det är enkelriktat här! Nu blir det väl stränga miner och böter, tänkte vi. – Vi letade efter vägen till stationen, försökte jag. – Följ efter oss, tyckte de glatt. Vi vände på nytt och hängde efter dem runt halva byn och upp till stationen där vi glatt vinkades skilde på oss.
Ett diesellok som var i rörelse gjorde mig lite oroad över att något blivit fel, men det lilla ångloket stod och värmde upp. Foto: Slobi
Riktig kol, då luktar det som allra bäst. Men, inte undra på att man förr pratade om att tvätta av sig resdammet. Man kan bli lite sotbemängd.
Foto: Slobi.
Snöslungan vittnar om att bistrare tider väntar.
När vi kom hit var det rätt folktomt, men nu började det strömma till folk.
Precis som vid museispårvägen i Malmköping tyckte man tydligen att jazz och museitrafik hör ihop.
Lite kalabalik blev det för vi hade platser reserverade i en vagn som inte fanns och folk irrade runt och ingen visste besked om vart vi skulle ta vägen.
Men, till slut kopplade man till ytterligare en vagn och vi kom nästan iväg i tid ändå. Vad som hade hänt fick vi aldrig klart för oss.
Foto: Slobi

Vackert, men det var ju knappast det sköna landskapet som var drivkraften till att bygga järnväg. Ursprungligen var planen att förbinda den större staden Cosenza med hamnstaden Crotone, ni vet, staden där jag åt semesterns godaste pizza. Tvister ledde till att projektet drog ut på tiden och som jag förstått det invigdes sträckan vi åker på så sent som 1956. Den 38 kilometer långa sträckan mellan San Giovani in Fiori till Petilia Policastro förverkligades aldrig. Från Petilia Policastro vidare till hamnstaden Crotone kunde man dock åka tåg mellan 1930 och 1972. Den felande länken gjorde väl att järnvägen aldrig blev riktigt bärkraftig. På ett sätt kanske det var tur för dagens turism. Jag läste någonstans att en tanke var att frakta timmer från skogarna här uppe. Det kanske inte hade varit så mycket kvar av den vackra naturen då.
Som jag förstått rullar turisttrafiken bara sedan 2016. De flesta banor av det här slaget, åtminstone i Sverige, drivs ju på ideell basis. Det var inte det intrycket jag fick här och när jag försökte läsa på ser det ut som om trafiken drivs av Ferrovie della Calabria Srl, ett regionalt järnvägsbolag. Samma bolag som snart ska börja trafik med vätgasdrivna tåg.
Förbjudet att stå på de öppna plattformarna under färd, men vem bryr sig om sådant?
Nog såg vagnarnas inredning ut som om de var äldre än från 1956…
Vad var nu detta? Beväpnat överfall?
De härverkar inte vara att leka med. ”I briganti calabresi” stormar tåget.
De stoppar tåget och drar ner lokföraren.
Och konduktören likaså.
Shit, hur ska det här sluta?
Och vad har den här gentlemannen, en baron tydligen, gjort för ont?
Larmet har tydligen gått och nu är väl räddningen nära?
Oh shit, en av polismännen eller vad de nu är för några, skjuts ner.

Som ni förstår var det inte riktigt på riktigt, utan ett livfullt skådespel framfört av ett teaterkompani. I briganti, sedan århundranden tillbaka en beteckning på laglösa i Syditalien, vilket som fenomen utvecklades i lite olika riktningar under 1800-talet, bl a som en delförklaring till uppkomsten av maffian. I Kalabrien blev det även ett politiskt fenomen och en mer accepterad rörelse mot erövringen av bl a Kalabrien 1861, genomförd av Kungadömet Sardinien. Mer neutralt brukar man även referera till detta som Italiens enande. Låter ju tevligare. I olika skepnader har jag förstått det som att ”i briganti” levde kvar ända in på femtiotalet. Men, Syditaliens historia är brokig och inte helt enkel att få ett grepp om.

De betande korna flydde fältet.
Vilken grönska. Nere vid kusterna, framförallt den södra och den östra delen var ofta torr och brunbränd.
Cool körstil.
Hit, men inte längre, kom vi. Vi är på järnvägsstationen San Nicola-Silvana Mansio. Den är belägen 1 405 m ö h, vilket lär göra den till Europas högst belägna, smalmspåriga, järnvägsstation. De gamla motorvagnarna till höger var omgjorda till gatukök.
Spåren fortsatte dock vidare. Makadamen till trots ser ju spårläget högst osäkert ut, så vi får kanske vara tacksamma för att färden inte fortsatte utför. Om jag förstått det rätt gick det reguljär trafik på det avsnitt vi åkte på fram till 1997 och då fortsatte trafiken vidare här, till San Giovanni in Fiore. Enligt otillförlitliga källor hoppas man återuppta trafiken dit. Kanske är det det makadamen vittnar om.
Lite väl mycket grönska på spåret kanske…

Ryck och knyck och stopp. Hade det uppstått något bromsfel? Oklart vad som hänt. Efter en stund for vi vidare utan synbar åtgärd..
Någon kan ju tro att det bara var jag, i egenskap av spårnörd, som hade utbyte av denna utflykt, men även Slobi tyckte det var en jättetrevlig upplevelse och hon fascinerades också över att så många människor var engagerade i arrangemangen och att så många kom för att resa med. Nu bär det av ner mot kusten igen. Hej då Camigliatello!
Det slog lock för öronen när vi på snirkliga vägar tog oss ner mot mer låglänt terräng.
När vi vandrade uppe i nationalparken såg vi hur vildsvinen bökat upp i markerna. Vi hade inte noterat detta när vi vandrade iväg, så frågan var om det var helt färska spår som vi såg när vi kom tillbaka. Var de alldeles i närheten? Här kommer i alla fall mer konkreta bevis på deras närvaro. Tre jeepar kom farande från vildsvinsjakt. Två med stora svin direkt på grillen och en med ett antal kultingar på takräcket. Det såg onekligen rätt brutalt ut. Spektakulärt.
Vi måste hinna med ett sista dopp,, ett novemberbad dessutom. Siktet var instält på Falerna Scalo. – Vilka höga vågor det är! Går det verkligen att bada?
Slobi tog det säkra före det osäkra och stannade på land och plåtade.
En ljuvlig avslutning på semestern. Här hade vi gärna suttit kvar och tittat ut över havet och njutit av sensommarvärme och sol.

Vi visste egentligen inte riktigt vad vi hade att vänta oss av den andra veckan. En del förutfattade meningar hade vi:  lägre levnadsstandard, skräpigt, maffia och kriminalitet, men också en hel del förväntningar om god mat, värme, trevliga människor, vacker natur, mysiga byar. Någon kriminalitet märkte vi överhuvudtaget inte av. Vi kände oss trygga överallt. Att levnadsstandarden var lägre än i norr kunde man ana, t ex var samhällena längs syd- och ostkusten rätt trista. De vackra gamla byarna låg antingen i bergen eller på Kalabriens västkust. Naturen bjöd på stor variation, allt från grönskande fält och skogar uppe i nationalparken Sila, den häftiga kuststräckan i väster, den kuperade naturen i inlandet och den mer monotona och karga kustlinjen i söder och öster. Skräpigt? Jodå, till och från. Maten var kanske inte fantastisk, men oftast god, ibland trist. Generellt sett är människor väldigt trevliga och hjälpsamma. Vädret var ju mest toppen, men vi överraskades av hur kallt det var uppe i bergen. Avstånden var kortare än vi hade trott. Vi tog oss runt rätt lättvindigt, även om det blev någon dag med mycket bilåka.

Vi lämnade Kalabrien fullmatade med intryck och det kändes härligt att få göra resan en gång till när vi gick igenom både minnesbilder och fotografier.

Italien, etapp 1 (Badolato)

Rutt: Stockholm-Neapel-Salerno-Lamezia Terme-Catanzaro Lido-Soverato-Badolato-Lamezia Terme. Med Badolato Borgo som bas, ett flertal utflykter i omgivningarna.

Datum: 21-29 oktober 2023

Medresenärer i Badolato Borgo: Rose-Marie Lundblad, Anne Magnusson, Jan Magnusson, Sirpa Myllyperkiö, Ingela Ottoson, Anders Rosén, Slobodanka (Slobi) Savinovic (del av veckan) och Svante Stocks.

– Det låter ju jättetrevligt, kommenterade jag när Rosie presenterade idén om att resa till Kalabrien under hösten. – Jag är på! Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Det var ju nästan ett halvår framåt i tiden, så när folk frågade om vart i Kalabrien jag skulle och vad jag skulle göra där, blev svaren lite svävande.  – Det var någon liten håla som jag glömt namnet på och så var det något med oliver…

Hålan heter i alla fall Badolato, det har jag lärt mig nu. Och programmet plockade jag så småningom fram igen och kunde då berätta för de avundsjuka lyssnarna att vi skulle få lära oss plocka oliver och hur man gör inläggningar av desamma, vi skulle få besöka en olivpress, vingårdar, ett Franciskanerkloster, en ostproducent och en lantgård med tillhörande lantbruksmuseeum, vi skulle få en kurs i pizzabak och i hur man gör handgjord pasta, vi skulle få lite sight seeing i strandstaden Soverato och vi skulle göra en utflykt till Bivongidalen där vi skulle få vandra och besöka en byzantinsk kyrka och en vinodling och slutligen, skulle vi få prova lite viner. Utöver allt detta skulle vi få diverse goda middagar. Inte undra på att jag var snabb att vara på. Eller hur?

Sedan gick dessvärre min mamma bort, så plötsligt blev allt osäkert, om jag överhuvudtaget skulle kunna åka iväg. Men, det ordnade sig. Jag fick dock byta ut den tänkta tågresan ner mot flyg till Neapel och vidare med tåg därifrån. Jag har bara flugit till Neapel en gång tdigare och det var 1965 med propellerplan från Bulltofta.
Så 58 år senare hade jag åter landat på Neapels flygplats i det modemedvetna och stilsäkra Italien. Eller?
Det var lördagkväll och jag skulle övernatta i Neapel innan jag åkte vidare söndag morgon. Inte många timmar till förfogande, men nog skulle jag hinna få något mer intryck av stan än när jag i våras jag luftade mig lite utanför järnvägsstationen i samband med att jag bytte tåg på väg mot Sicilien. Jag tog mig mot tunnelbanan, men hur långt ner i underjorden behövde jag egentligen bege mig? Det verkade rätt ödsligt också. Hur var det nu med kriminaliteten i Neapel…
Tunnelbanetågen var graffitibombade och inte alldeles fräscha. Graffitin möttes man även av ute på stan, på många hus, vilket bidrog till ett rätt slitet intryck. Mitt emot mig satt ett gäng adrenalinstinna tonårskillar och tuppade sig. Vad var de ute efter tro? Men, falskt alarm vad det verkade. Efter några stationer hoppade de av. När jag i efterhand tittade lite närmre på kartan visade det sig att tunnelbanelinjen gjorde en rejäl lov runt stan och att linjen längre fram till och med slog knut på sig själv. Kanske kunde jag lika gärna ha promenerat. När jag senare skulle tillbaka till mitt boende måste jag ha missförstått någon vägvisning, med tunnelbanebiljett i handen hamnade jag istället på ett av italienska järnvägens pendeltåg och begrundade med viss fasa vilka enorma böter som väntade den som reste utan giltig biljett. Som tur var, ingen kontroll.
Mitt mål för kvällens utflykt var den historiska, äldre stadsdelen. Trots regn var det livlig rörelse och ett glatt folkliv ute i gamla stans gränder.
Jag hade ju naturligtvis en baktanke till, att få avnjuta en äkta napoletansk pizza och att få knäcka koden till vad som var så speciellt med pizzaoriginalet från denna stad. Koden knäckte jag inte. Var det att de serverades med en vit botten utan tomatsås? Fel, fick jag lära mig senare. Det är degen och jäsningen som är hemligheten. Pizzan, en Ischitana, var god, men inte fantastisk. Tre och en halv av fem eller är jag för snål då? Då hade jag ändå letat efter pizzerior med bra omdömen och hamnat på ”Via della Pizza”. Utanför den första jag kom till, Gino e Toto Sorbillo (4,5 av 5), var det jättelång kö. Om jag fattade rätt var väntetiden en timme eller så. Så jag gick vidare till nästa, en restaurang med snarlikt namn, Antonio Sorbillo (4,3 av 5). Lite kortare kö där. Drivs restaurangerna av samma familj eller vad stod Sorbillo för? Inte gatan i alla fall, Via del Tribunali var det korrekta namnet på den. Under tiden jag väntade studerade jag nyfiket hur män hälsar på varandra här, antingen den där tuffa hälsningen, fram med armbågen och handen upp i luften och så något som liknar en boxningsrörelse med handflatan (YoBro-hälsning?) eller så var det kindpussar. Stor kontrast kan man tycka. Inte heller denna kod lyckades jag knäcka. I vilka möten skulle man förvänta sig vilket hälsningssätt? Gemensamt för de flesta som rörde sig här var dock tatueringarna.
Tidig söndagmorgon rullade jag vidare. Innan det tar fart söderut rundar man Vesuvio som syns i bakgrunden. År 79 e.Kr. fick vulkanen ett kraftigt utbrott som bl a begravde staden Pompeji. Det senaste utbrottet 1944 ledde till att 26 människor miste livet. Nu fruktar forskare att det snart är dags igen. Vulkanen går på övertid, läser jag och börjar hon koka finns det en plan för hur 600 000 människor ska evakueras. – Hmm, en syditaliensk plan, hur effektivt kommer den att effektueras, tänker mitt fördomsfulla jag. Jag läser vidare att det egentligen är farligare två mil norr om Vesuvio där kokar det rejält. Åren 1982-84 steg marken där med 186 centimeter.
I Salerno byter jag från ett modernt och fräscht regionaltåg till höghastighetståget Frecciargento mellan Rom och Reggio Calabria. Jag ska åka med mellan Salerno och Lamezia Terme. Om jag förstått det rätt är Frecciargento det nya varumärket för det som förr hette Pendolino, d v s tåg som kan köra fort på befintlig bana m h a lutande vagnskorgar. Ungefär som våra X2000 alltså. Sedan finns det Frecciarossa som kör snabbare, men då mestadels på nya spår.
Att jag nu kommit långt söderut i Italien märktes inte minst på det anslutande tåget som skulle ta mig från Lamezia Terme till Catanzaro Lido. Kontrasten mellan detta skruttiga, bullriga och dieselosande regionaltåg och snabbtåget jag anlände med, var rätt brutal. Inte var det så många som ville åka med heller. Och anslutande… Väntetiden var 1 timma och 13 minuter. Inte heller i Catanzaro Lido var det någon vidare anslutning till tåget mot Soverato, vare sig vad gäller antalet passagerare eller väntetiden. Själva den effektiva restiden Neapel-Soverato fanns det inte så mycket att säga om, fyra timmar och två minuter, men inkl byten tog det sex timmar och femtiotre minuter. Ett positivt intryck från i våras består dock. De flesta tågen kommer i tid, och är det fråga om någon avvikelse handlar det oftare om att tåget kommer för tidigt än för sent. Vem kunde tro det? Det anslutande tåget från Catanzaro Lido fortsatte förvisso mot Badolato, men där stannade det inte, så Fernando, vår researrangör, fick istället komma och möta mig med bil i Soverato. Stort utrymme för förbättringar. Fernando menade att politiker hade låtit sig påverkas att satsa på fjärrbussförbindelser norrut i st f på bättre tågförbindelser. För några år sedan fanns det tydligen fjärrtåg som förband den kalabresiska ostkusten med storstäderna norrut. De tycks ha ”bra” fingertoppskänsla de där kalabresiska politikerna. Fast jag anade ju ugglor i mossen när jag hörde detta och misstänkte genast att ’Ndrangheta, den kalabresiska maffian, hade ett finger med i spelet. Hade den ekonomiska intressen i bussbolagen? Fast, det ville inte Fernando prata om… Kom att tänka på en f d generaldirektör för SJ, Lars Peterson. Han hade bl a i uppdrag att lägga ned olönsamma järnvägslinjer och tillämpade allehanda fula tricks för att tåg på vissa järnvägslinjer skulle få färre passagerare. Om jag inte minns fel, var det också han som kontrade med att dra in tågtidtabellerna när folk klagade på att tågen inte kom i tid. Jag tror hans främsta merit var att han var sosse. Jag hamnar ofta på sidospår, tillbaka till huvudspåret: Italien. Banstandarden verkade vara mycket god, så det finns säkert möjligheter att ta nya grepp.
Jag visste inte så mycket om hur jag skulle bo. Terrassen med utsikten över Joniska havet  blev en glad överraskning.
Jag hann knappt checka in på mitt rum, så var det dags för en promenad runt om Badolato Borgo. Om man tittar i ordlistan så sägs Borgo betyda by eller bosättning utanför murarna. Det stämmer dåligt med hur Borgo beskrevs av våra guider. På nätet hittar jag ennan förklaring till innebörden av ordet: ”a fascinating small Italian town, generally fortified and dating back to the period from the Middle Ages to the Renaissance. It is unique and built around a castle or palace belonging to the noble family that held power at that time and it is often surrounded by walls. In Italy we have around 270 Borghi from the Dolomites to Sicily and they are the symbol of the Italian culture with artistic and architectural heritage”. Det lät mer som beskrivningen vi fick. Resterna av slottet efter en jordbävning för cirka 70 år sedan är numera jämnade med marken och nu står vi på piazzan som skapades efter slottets hädanfärd.  Vi var en liten resegrupp, till en början sju personer och senare under veckan skulle även Slobi ansluta. Rosie, Svante, Ingela, Anders och Slobi förstås, kände jag sedan tidigare. Anne, Jan och Sirpa var nya bekantskaper. Fernando berättade att staden grundades 1080 av normander, d v s vikingar. Han berättade vidare hur man ursprungligen bodde vid havet, men att man flyttade upp i begen för att kunna försvara sig mot alla de folk som kom farande kors och tvärs och som ville utöka sin makt. Innan normanderna var det väl fenicier, greker, turkar m fl man fick hålla stånd emot. Efter jordbävningen och översvämningen i början av femtiotalet var det många som lämnade sina förstörda bostäder i Badolato Borgo. En del flyttade återigen ner till kusten, andra flyttade norrut. Men, något som förvånade mig var avsaknaden av fiske. Inte ens innan man övergav kustsamhällena förstod jag det som att fisket hade någon egentlig betydelse.
En av barerna vid piazzan hade ett originellt arrangemang. Vakthunden stod på taket. Såg nästan uit som en staty.
Första kvällen bjöds på välkomst-aperitivo.  Till vänster vår reseledare Fernando och i mitten Luigi. Som jag förstod det ägde Luigi restauranten vi är på, där vi också serverades middag och alla frukostar. Dessutom tror jag han ägde rummet/lägenheten jag bodde i. Luigi verkade vara en varm och vänlig person. Dessvärre pratade han ingen engelska, men vi kommunicerade hjälpligt på någon slags kombination av italienska och spanska. Foto Jan.
Jag trodde att franskans apéritif och italienskans aperitivo var samma sak, men Wikipedia vet bättre. Emedan det franska ordet enbart avser dryck, syftar det italienska ordet på både dryck och tilltugg.
Vinet serverades direkt från ekfat och kunde väl sägas vara en slags kalabrisk motsvarighet till Beaujolais nouveau. Foto från Jan.
Till maten bjöds vi på fina viner, men så plockade resekamraten Jan in en betydligt dyrare flaska kalabriskt vin som han generöst bjöd på. Jag blev helt golvad, ett av de godaste rödvinerna jag druckit: GB Giovan Battista Odoardi 2015 gjort på druvan Gaglioppo. Jan visade sig vara vinexpert och f d vinimportör. Efteråt googlade Jan runt lite och berättade att det var ett av vinvärlden hyllat vin, i klass med eller bättre än de bästa toskanska eller kaliforniska vinerna. Tack för den upplevelsen!
Nästa dag, måndag, fick vi träffa Guerino för ytterligare en guidad tur runt Badolato Borgo. Guerino visade sig vara en färgstark och kunnig person och så småningom började rollfördelningen klarna. Fernando var arrangör och chaufför och Guerino guide och tolk.
Även i ett så litet samhälle som Badolato Borgo fanns det olika stadsdelar och det var (är fortfarande?) viktigt att bo på rätt ställe beroende på vilken grupp man tillhörde. Det var t o m så att man pratade olika dialekter på vardera sidan av denna gata.
I bara lilla Badolato Borgo fanns det tydligen hela 14 kyrkor. Om de nu var så hela vet jag inte, bara fem av dem är öppna idag. Här är vi inne i en kyrka med byzantinskt ursprung, Santa Caterina d’Alessandria. Inget ont som inte har något gott med sig. Den här målningen från 1400-talet hittade man efter det att ett konstverk som dolde densamma hade stulits. Guerino berättade även livfullt om alla religiösa processioner man hade under påsken, de tre olika brödraskapen utklädda i olika dräkter, barn som vuxna, kånkandes på diverse statyer. Det måste vara en färgrann syn.
Man förundras emellanåt över att husen sitter fast där de klättrar upp för bergsväggarna. Nu gjorde de inte alltid det. En hel del förstörelse blev resultatet av både jordbävning och översvämning i början av femtiotalet.
Ett typiskt farmarhus hade köket högst upp på tredje våningsplanet, på andra våningsplanet sov man och längst ner hade man sina förråd och djur. I förrådet hörde vinet till det viktigaste. Man drack det som vatten och man uppfattade det som blodet i kroppen.
Ibland ska bilder bara tala för sig själva. Men, jag kan ändå inte låta bli. Även om många hus var förfallna så är Badolato Borgo en jättevacker stad. Det är så mysigt att bara strosa runt i gränderna och låta sig överraskas vad som väntar bakom nästa hörn.
Många hus väntar fortfarande på att restaureras. I Badolato har man på senare år bedrivit ett aktivt arbete för att locka utlänningar att köpa hus i stan, så att de kan renoveras och stan återfå sitt liv.
Om jag minns rätt hade det här huset köpts av svenskar som var i full färd med renoveringen. Till skillnad från den frustration man kan möta i Sverige där storstadsbor köper hus i skärgårdssamhällen och driver upp priserna så att de bofasta inte har råd att bo kvar, var man här stolt över att ha lyckats locka hit utlänningar, så att husen bevarades och samhället förblev livskraftigt. Man ser sig t o m som en förebild för andra italienaska byar som övergivits och nu åter fått liv.

Den 26 december 1997 anlände fartyget Ararat till kusten utanför Badolato, med 836 flyktingar från irakiska Kurdistan. Badolato Borgo blev ett experiment och en ledstjärna för hur flyktingar kan integreras i samhället. Som det beskrivs tog Badolato emot dem med öppna armar och man erbjöds tak över huvudet i en nedlagd skola och i övergivna hus. Förutom den generösa attityden var det också ett sätt för Badolato Borgo att rädda staden från att överges. Runt om i stan finns dessa små stenar fastmurade för att minna om historiska händelser och just här berättas om hur en gravid kvinna hjälptes av en polisman med namnet Angelo Asuni och hur den nyfödda flickan fick namnet Angela efter sin mammas räddare. På nätet läser jag att familjen, mamma Sanaria, pappan Deler och dottern Angela bodde i Badolato Borgo under några månader, men att de numera bor i Sverige.

Brunnen var förr en träffpunkt och inte minst en plats för romanser. Kvinnor var hårt hållna, men tilläts gå för att hämta vatten. Där kunde killarna vänta och romantik kunde uppstå. Enligt sägnen satt det en man på balkongen, en trappa upp, snett bakom fotografen, och spanade på en av dessa kvinnor som dagligen kom till brunnen. Tycke uppstod. Hon var av ett lägre stånd, han var av ett högre. Ett omöjligt äktenskap då. Hon fick istället gifta sig med en man av hennes klass. Då hände det. Plötsligen blev hon fri att göra vad hon ville och rymde med mannen  på balkongen. Motsägelsefullt? Ja, med vårt perspektiv, men då var en annan tid. Gullig eller hemsk historia?
Santa Lucia är allerstädes närvarande, inte bara i Syrakusa på Sicilien där hon är stadens skyddshelgon. Man stöter på hennes namn lite här och var i Italien.
Den här medeltida porten in till Badolato Borgo är den äldsta som finns kvar efter den fatala jordbävningen för ca 70 år sedan. Den leder dock ut i tomma intet idag.
Det är bara att flytta in. Pizzaugnen är redan på plats.

Egentligen skulle vi även ha bersökt ett Franciskanerkloster på förmiddagen, men det besöket hade ställts in, så istället åkte vi direkt vidare till en gård där vi skulle äta lunch.

Här odlade man uppfrån och ner mot dalen, vindruvor …
… oliver och längst ner i dalen, citrusfrukter.
Den allvetande Guerino tycks säga några kloka ord om gårdens vin, Cirimingiano. Om jag förstod det rätt producerade man normalt mellan 2000 till 6000  liter vin, men i år räknade man inte med att få ut mer än 500 liter.  Förutom att klimatet i år varit en stor utmaning var även vildsvinen bovar i dramat.
Det här var en av de ljuvligaste luncherna jag upplevt. Stämningen, utsikten, den behagliga värmen, skuggan under träden, maten, vinet. Som Jan uttryckte det, vinet smakade som om man pressat druvorna direkt i glasen. Det ska inte försås som att det smakade saft, snarare som att det smakade som ett ärligt, härligt vin. Vid kortändan syns vår värdinna Daniela Gallelli.
Efter lunchen fick de som ville skjuts ner till Badolato Marina. Vad jag vet var det bara jag och Sirpa som badade. Varför kan man undra. Det var underbart, säkert 23° i vattnet.
Det var minst sagt tomt på stranden. Men, från ingenstans kommer så en kille fram till mig och Sirpa och tilltalade oss på italienska. Vi fattade ingenting. Han betedde sig lite märkligt och såg lite mörk ut i ögonen tyckte jag. Han är nog hög, tyckte Sirpa. Sirpa står upp och plötsligen tar han tag i hennes ena fot för att kyssa den. Sirpa tappar balansen och faller omkull. Senare fick vi höra att han även givit sig på Annes fötter. Senare under veckan berättade vi om incidenten för ett par svenskar som bor i Badolato Borgo. – Jaså, han! Han är väl vad man skulle kunna kalla för byfånen i Badolato Marina. Så var det med det…
I väntan på transport till dagens oliväventyr kan man njuta av den vackra vyn…
Idag är vi på besök på Luigis eller var det Luigis mammas gård? Jag vet inte. Vi ska i alla fall få lära oss lite om hur oliverna skördas och hur de kan användas för inläggningar av olika slag. Uppgifterna varierade lite, men de äldsta träden sades vara omkring 5-600 år gamla.
Hela 60-65 % av Italiens olivskörd sades komma från Kalabrien och Apulien. Man kan ju kratta ner oliverna som jag gör här, men…
… det är ju effektivare att använda motordrivna redskap. Det fanns både motordrivna ”krattor” och ”grenskakare”. Men, inget som står på topp tio över extraknäck. Tungt, bullrigt och fullt med avgaser. I år hade vädret ställt till det. Våren var blöt och sommaren torr och oliverna hade förtvinat, sä skörden var långt under den normala. Skördesäsongen sträcker sig från början av oktober till slutet av november. Uppfattningarna tycks dock gå isär. Vissa börjar redan i september.
Somliga får inte nog av avgaserna från redskapen. Foto: Jan.
Allt skulle fångas upp av näten under träden och som ett första steg gällde det att gallra bort löv och kvistar. Inte i första hand, fick vi lära oss, för att det behövdes för att pressa oljan ur oliverna, utan för att tjäna som gödning så hinkens innehåll slängdes ut runt träden. Oliverna hälldes sedan över i plastsäckar för vidare bearbetning.
Guerino översätter vad Luigis mamma Sisina Piroso berättar om. För inläggningarna är det även lite noggrannare vilka oliver som används. Nu visar hon på hur en inläggning med bl a fänkål förbereds. Den kunde vi naturligtvis inte prova. Den ska ju stå ett tag. Istället plockade hon fram en redan färdigställd inläggning. Oliverna hade fått ljusbrun färg. Jättegott. Det var svårt att sluta äta.
Kärnorna skulle bort. Ett tidsödande arbete som utfördes genom att banka en sten på varje oliv och sedan pilla ut kärnan.
God mat, gott vin, trevligt sällskap och en underbar miljö. Vad kan man mer önska? Ännu en härlig lunch…
Efter all mat och allt vin kände jag och Sirpa för att röra på oss. Chiesa dell’Immacolato från 1686 ligger som en utpost för Badolato Borgo. Härifrån gick vi ner mot Badolato Marina, Badolatos kustsamhälle. Någon marina såg jag aldrig till och om jag fattade rätt skulle marina förstås som, ”vid havet”.
Kyrkan var stängd, så istället fick vi njuta av sikten en stund innan vi tog oss ner för branten. Ser det inte ut som en gammal akvedukt nedanför stan?
Från kyrkan bar det rätt brant utför och det gällde att ha koll på hur man satte fötterna för att inte rulla ner på löst grus, snubbla på stenar eller fastna på rötter. Skönt med stadiga vandrarkängor. Efter denna nedstigning var det bara att följa en bekväm grusväg mellan lummiga odlingar tills man…
… kommer fram till detta. Tyvärr en vanlig syn i Syditalien.
Även stranden hade sin dos av förfall.

Nästan oavsett vart vi skulle hade vi fått höra att det skulle ta en halvtimma, ungefär. – Hur lång tid kunde det ta att promenera ner till stranden? – En halvtimma! Det tog 1 timma och tio minuter. Och då klättrade vi ändå över en mur för att gina över järnvägen. Busigt, tyckte Sirpa.

Efter ett dopp i havet skulle vi vidare till kvällens begivenhet, en kurs i hur man gör en riktig pizza. På vägen dit hojtade Guerino på oss. Han satt med en kompis på en bar. Ville vi inte ha något att dricka? Det sade vi inte nej till… Tack för din generositet! Så småningom landade vi dock hemma hos Simona och hennes familj för den obligatoriska antipaston. Simona bodde dock i Nederländerna och var bara hemma på tillfälligt besök. Har vi nte fina förkläden på oss? Förutom att fungera som skydd för mjöl och tomatsås så åkte den även fram emellanåt för att navigera m h a kartan.
Som nämndes inledningsvis är det degen som är hemligheten bakom en fulländad pizza. Då gäller det även att välja rätt mjöl. Nu vill jag dock addera en annan komponent: tomatsåsen. Den gjorde verkligen skillnad. Jag har aldrig förstått poängen med den enkla Margaritan. Nu vet jag bättre. En Margarita kan vara jättegod, om tomatsåsen är så välsmakande som Simonas.
Sedan var det en hel vetenskap hur degen skulle knådas. Får se om tekniken sitter när det blir dags att prova på egen hand.
Och så måste det ju vara rätt temperatur i vedugnen. Simona fick tillkalla sin pappaTotò, som byggt ugnen, men så småningom ordnade det sig.
Det var rejält hett i ugnen och pizzorna blev färdiga på nolltid. Först skulle man dock ha snurrat på dem några gånger med hjälp av den jättelika stekspaden. Den rätta knycken skulle det vara, både för att langa in pizzan och få av den från stekspaden och sedan snurra på den inne i ugnen. Foto: Jan
Ny dag, nya tag. Nu har det blivit onsdag och vi besöker en Masseria, d v s begreppet i södra Italien för en stor lantgård. Gården vi ska till heter Torre Zuvino och ligger mellan Guardavalle och Stilo. Den drivs som en s k agriturismgård. Vad är då det? En ”fungerande” gård som även tar emot gäster för övernattningar och måltider, är ett sätt att bskriva det på. Vi fick en guidad tur på ägorna. Jag fascinerades över alla fruktträd av olika slag. På ICA står det ju vad det är för frukter. Så här i efterhand får man ta stöd av Google och försöka gissa sig fram.
Vad sägs om kakifrukt eller persimoner. Känns ju väldigt exotiskt. Aldrig hört talas om endera nåndera. Någon som har ett bättre förslag?
I mina ögon ser det ju ut som limefrukter, men vem vet, kanske är det ännu en för mig okänd frukt. Jag letade faktiskt efter bergamottfrukten. Ni vet den som sätter sin karaktätistiska smak på teblandningen Earl Grey. Jag har fått lära mig nu att Bergamott är en citrusfrukt. Hade jag heller ingen aning om. Det är lärorikt att resa.
Vad är det här då? Europeisk bäralm, säger Google. OK, vad är då det? Jag läser vidare. ”Europeisk bäralm har frukter som är ätbara. Man kan antingen äta dem kokta eller råa. Dekokt på frukten används mot kraftiga menstruella blödningar, kolik och amenorré” OK, fast det är ju inte alltid Google har rätt. Det kanske är ett helt annat träd…
På en riktig gård ska det ju även finnas djur, t ex präktiga kalkoner.
Apelsinträdgården? Frukterna ser ju i alla fall lite för runda ut för att vara citroner.
Här är det numera rätt torrt, men i informationsflödet börjar det nog bli lite overflow. Om jag minns rätt var detta något slags vattendrivet system för att pressa fram olivolja.
Och detta var väl något gammalt vakttorn med vars hjälp gården skulle skyddas från angrepp.
Här är akvedukten intakt, men längre bort vill jag minnas att den som så mycket annat skadats av jordbävningen och översvämningarna runt 1950.
Ett fint jordbruksmuseum hade man också. Summa summarum, en välskött och vacker gammal gård.
Vi åkte vidare till Villa Vittoria, dock inte på denna vespa. Jag har för övrigt aldrig kört vespa, men nu fick jag provsitta vespan som stod vid entrén. En sextiotalare gissade jag. Svante som var f d vespaägare trodde sig veta bättre och menade att den var från åttiotalet. Facit: sextiotalet 🙂
Vem tar emot på Villa Vittoria om inte Donna Vittoria. Vi ska först få en inblick i hur man fyller auberginer med godsaker.
Nu kör vi alla ner händerna i bunken och fyller auberginer. Foto: Jan.
Det både ser gott ut och var väldigt gott. Simona är med oss idag också och vakar över matframställningen.
Sedan var det där med att göra pasta. Inifrån och ut eller hur var det nu degen skulle knådas? Foto: Jan.
Förutom att det då krävs en deg som grund, så ska den ju formas också.
Formas på ett säreget sätt. Degen rullas runt halmstrån. Halmstrået drog man sedan bort och vips, i bästa fall, hade man en bit rund pasta med hål i mitten. Jag tror jag fortsätter att köpa färdig pasta. Det finns en gräns för tålamodet.
Det finns i alla fall ingen korrelation mellan kroppslängd och mängden matlagningskunskap. Foto: Jan.
Och simsalabim. Ännu en välsmakande lunch.
Vad hette nu den där oranga frukten? Var detta en persimon?
Vi äter så magen står i sju hörn. Ikväll valde vi att samlas på min terrass och ersätta middagen med vin och snacks.
Idag, torsdag, var det första gången jag kände att programmet gick lite på tomgång. Ännu en gång besökte vi en olivodling för att plocka oliver, en rätt förfallen gård dessutom. Vad gör vi här, tror jag flera av oss kände.

Video: Jan.

Oliverna ska till olivpressen och nu var det inte så noga hur oliverna såg ut som det var när de skulle användas för inläggningar.
Vi skulle ha en picknick-lunch, men Fernando var lite villrådig och verkade fundera över om detta verkligen var en bra idé. Man var nog orolig över att det eventuellt skulle regna. Det slutade i alla fall med att han åkte och köpte mackor och så åkte vi rätt långt upp till ett picknickområde i bergen på drygt 1000 meters höjd. Här var det svalt. Foto: Jan.
Men, en vacker skog var det. Kändes lite som om man var på t ex Kullahalvön.
Men på Kullahalväöön är man närmre havet…
Och inte brukar kossorna gå och beta i skogen därhemma.
Nu skulle jag och Guerino åka och hämta Slobi. Hon hade flugit till Neapel kvällen innan och ungefär som jag fortsatt med diverse tåg mot Soverato.
Nästa programpunkt var ett besök på olivpressen i Badolato Marina. Guerino verkar vara lite av en impulsernas man och fick ett ryck och stannade och bjöd på glass. Trevligt initiativ, men samtidigt stod Fernando och den övriga gruppen och trampade utanför olivpressen och undrade vart vi tagit vägen. Till slut så återförenades vi i alla fall.
Förmodligen en något förenklad beskrivning. Löv och annat skräp blåstes bort och oliverna …
… paraderade vidare …
innan de maldes ner till en geggamoja.
Och ut kom olivolja. Slutet på en arbetsintensiv och tidskrävande process.  Enligt en anteckning jag gjorde gav 100 kg oliver 15 liter olja. Framöver kommer vi nog alla att tycka att det är billigt med olivolja.
Dags för oljeprovning.
Vi fick alla med oss en flaska Vad är det då för skillnad mellan Olio Extra Vergine di oliva (Extra Jungfruolivolja) och Olio Vergine di oliva (Jungfruolivolja)? Jo, syrahalten fick vi lära oss. I den finare oljan får syrahalten inte överstiga 0,8 % och i den som enbart kallas för Jungfruolivolja, får syrahalten inte överstiga 2 %. Foto: Jan
Jag undrar hur många gruppbilder som togs. Foto från Jan.
Middag. Blir nyfiken på vad som var så roligt. Foto: Jan    
Egentligen skulle vi ha besökt en ostproducent, men de fick förhinder att ta emot oss, så målet för dagens utflykt blev istället San Floro, där vi skulle få följa hur silke blir till. Vi stannade dock till i Soverato Marina för ett besök på marknaden och en rundvandring i stan. Utan att fråga provsmakar Slobi vindruvorna, som om det vore den självklaraste sak i världen. Och tydligen var det det. Ingen reagerade.
Så har vi då landat på silkesfarmen. Tyvärr talade vår guide en för mig svårbegriplig engelska, men jag har läst på lite i efterhand. Och allra först, hur är det egentligen? Är silke och siden samma sak? Nähä, silke är fibern och siden är tyget. Så var det med det. Grunden för allt silke är i alla fall löven från mullbärsträden av vilka man har ca 300 st.
De kräsna silkesmaskarna nöjer sig bara med det bästa, d v s mullbärsträdslöv. Något ensidig föda kan man tycka. Silkesmasken är silkesfjärilens larvstadium.
När det är dags att utvecklas till en fjäril spinner de in sig i en silkeskokong. Kokongen består av en enda tråd och enligt uppgifter på nätet kan den bli upp till 900 meter lång, fast jag tyckte hon sa 2000 meter. Långt oavsett.
För att få silkesgarn från kokongen skördas kokongerna och kokas i varmt vatten, vilket dödar larverna och lossar fibrerna. Kokongarna läggs sedan i varmt vatten, vilket mjukar upp fibrerna och gör det lättare att riva upp dem. Slobi försöker sig på att försiktigt linda av fibrerna från kokongen. Sedan tvinnas de ihop för att skapa en enda, sammanhängande tråd av silkesgarn. Fick man förståelse för att det är dyrt med olivolja, kan man ännu mer förstå att siden är dyrt.
Silke ska bli siden. Foto: Jan.
Varje besök avslutas med mat och vin, så även idag. Nu har jag nästan hunnit glömma det, men jag nådde nog mitt crescendo av en elak mancold just här.
Mot slutet av vexckan kunde man nästan tröttna på antipasto. Variationsrikedomen var inte alltid så stor. Men nu, vad sugen man blir! Slobi tyckte det var mycket kött. Hon saknade fisk, men det kanske har sin förklaring i att det inte tycks finnas någon riktig tradition här av fiske. Foto: Jan.
Lördag och sista dagen med program. Vi är egentligen på väg till en vinodling, men först ska vi besöka ett kloster.
Kalabrien var under bysantinskt styre fram till början av 1000-talet och mycket av den grekiska kulturen har bevarats och utvecklats i regionen, vilket lett till att södra Italien varit en av huvuddestinationerna för ortodoxa munkar från öster, som här i Monastero Ortodosso di San Giovanni Theristis.
Klostret är relativt nyrenoverat och ser väldigt välskött ut. De sista arbetena avslutades 2002. 2008 beslutade kommunfullmäktige i Bivongi att låta den rumänsk-ortodoxa kyrkan i Italien disponera klostret under 99 år. Slobi fann dock att munken till höger, utöver rumänskt, även hade serbiskt ursprung.
Sagde munk sålde även pastiller som jag tyckte han kallade dem. Allehanda spännande smaker lät det som. Det var ju lördag och dags för lördagsgodis, så jag öppnade raskt den nyinköpta asken och lät mig smaka. Och det var förfärligt. Inte hellar var det pastiller avsedda att äta. Det var rökelse. Jag blev orolig att jag skulle bli sjuk och det tog säkert ett dygn innan den äckliga smaken försvann. Sirpa: – Tänk att man fortfarande måste ha koll på vad en del stoppar i munnen.
Eller var det detta som avsågs med vandringen? Vi skulle besöka en vinodling och det var bara vingårdens jeep som körde ner. De som inte anmälde problem med rörlighet eller hjärta fick gå fram och tillbaka, vilket inte alls var otrevligt.
Visst blir man sugen? Frågan är, var detta ätedruvor eller vindruvor avsedda att göra vin av? Jag läser att vissa druvsorter lämpar sig för båda sakerna.
Här odlas i alla fall vindruvor avsedda för vinframställning.
Här får vi en kurs i beskärning av Cosimo Murace, ägare till Azienda Agricola Murace Vini. Lite annat tänk jämfört med att beskära t ex äppelträd.
Vi fick prova på själva, men vi avvaktade med att klämma åt sekatören innan Cosimo godkände klippet.
Lagring och buteljering skedde nere i den närbelägna byn. Mycket här i Kalabrien tycks vara väldigt småskaligt. Här fick vi även träffa Valentina, Cosimos dotter som var lite bättre på engelska.
Cosimo håller upp en flaska Cosmi. Cosimo gav ett väldigt vänligt, nästan fromt intryck.
Vi lät oss väl smaka av både vin och tilltugg och en flaska följde med oss hem.
Inte riktigt dags ännu att åka ”hem” till Badolato. Först ska vi besöka Cattolica di Stilo. Stilo är den till synes fina byn nedanför. Där stannade vi dock inte till.
Även Cattolica di Stilo har bysantinskt ursprung och är byggd på 800-talet. Tanken svindlar. 800-talet!
Det var en fantastisk liten kyrka.
En vecka har gått och imorgon är det dags att bryta upp. Många av oss är nog fullproppade med intryck som vi kanske har svårt att hålla isär. Det får vi dock reflektera över senare, för nu är det avskedsmiddag med musik …

… och dans. Och så, som vanligt, god mat och dryck. Vi gick inte hem hungriga den här kvällen heller.

Ingen av oss hade långt hem, men för oss var det bara att runda huset. Godnatt!
Vi hade några förmiddagstimmar att slå ihjäl innan vi skulle haka på Ingela och Anders på deras transfer till flygplatsen i Lamezia Terme. Slobi hade ju missat promenaderna i Badolato så vi tog en behaglig avskedsvandring runt stan.

Under vandringen med Guerino berättade han om olika utlänningar som köpt hus i Badolato. Så många som 25 svenska familjer skulle tydligen bo i Badolato. Här bor en av hade han berättat tidigare under veckan. Och här var de: Elisabet och Dick. – Vill ni inte komma in på en fika?
Jo tack!
De flesta utlänningar som köpt hus i Badolato har fått renovera från grunden. Dick och Elisabet hade dock turen att hitta ett färdigrenoverat hus.

Ingen stor trädgård, men väl så prunkande.

Något i den här bilden framkallar en känsla av ”arrivederci”. Kanske ses vi igen.

Att sammanfatta en vecka som denna är inte helt lätt. Det var så många olika intryck. Men, en sak är gemensam för alla besök, kurser och måltider och det är människorna. Det har ofta känts som att bli hembjuden till vänner, till varma och generösa människor. Jag brukar ofta förklara mitt bloggande med att det hjälper mig att sortera intrycken och det har väl i hög grad gällt just denna resa. Badolato är ju en liten pärla, men vi har också besökt många andra, vackra platser och vi har lärt oss mycket. Och så vädret, som svensk sommar när den är som bäst!

Personligen hade jag kanske uppskattat att få röra på mig lite mer, någon vandring eller lite yoga mellan alla bilturer. Och en ledig dag hade kanske varit skönt mellan alla aktiviteter. Det kan ju vara svårt att få in allt under en vecka, men jag hade nöjt mig med en guidad promenad i Badolato och en olivplockningsaktivitet.

Det har verkligen inte känts som en gruppresa i vanlig mening. Vi har blivit så väl omhändertagna, inte på ett i första hand professionellt sätt, utan mer på ett familjärt sätt. Tack Guerino, Fernando, Luigi, Simona och alla andra som gjort denna vecka till en oförglömlig upplevelse. Och tack alla medresenärer för den fina sammanhållningen och vänskapen vi etablerade.

Nu väntar ytterligare en vecka för mig och Slobi. Mer om det i ”Italien, etapp 2”.

Och ni som var med kommentera gärna om jag glömt något viktigt eller fått fel för mig på någon eller några punkter. Inte alls otroligt… 🙂