Grebbestad-Strömstad

Med Agneta Brangmo, Madeleine Rapp och Inga Wall
19-23 juni
Rutt: Grebbestad-Sydkoster (Kyrkosund)-Edholmarna-Strömstad

Det här med gruppdynamik är ju ett kapitel för sig, har jag fått erfara och egentligen var det inte tanken att man skulle kunna mönstra på mitt under en seglingsperiod. Så, var det så klokt att låta en ny besättningsmedlem mönstra på, när vi nu redan var ett etablerat gäng? Men, jag kan gå händelserna i förväg, för som väl är visade det sig att Agneta smälte in väldigt väl.

Grebbestad då? Tja, inte värt någon omväg. Dessutom den skvalpigaste och även dyraste  (470 kr) gästhamnen hittills. Men, en välsorterad fiskaffär hade man, så vi lossade förtöjningarna med nya delikatesser ombord.

Hamnen ligger lite utanför smeten.
En art på utdöende? Fiskeaffären alltså… Här var det i alla fall lång kö redan innan man öppnade.
Men, någon brist på leverantörer tycks det ju inte finnas.

Havsstenssund. Här påstod sig en Singel- och mingelseglare stå och vinka på bryggan åt oss. – Jag tror jag ser er nu. Han gav oss diverse riktmärken, men efter ett antal kontroller på sjökortet och kontrollfrågor om geografin, tvingades han lätt förvirrat medge att han stod på bryggan på Dalarö…

Var skulle vi nu fira midsommar då? Det ursprungliga huvudalternativet, Ursholmen (inte att förväxla med Ulsholmen) i Kosterskärgården valde jag att spola. SMHI förutspådde ett tag byvindar på upp till 19 m/s, så att leta sig runt bland grynnor och skär och lita på skydd i en naturhamn i den vinden kändes inte så lockande. Bland de kvarvarande kandidaterna på kortlistan stod Resö, Ramsö, Rossöhamn och Kyrkosund på Syd-Koster. Hur det var, blev det Syd-Koster. Blåsigt och lite kylslaget, men en gullig liten hamn och en fin ö väl värd ett besök.

Ju längre norrut man kom, desto mer började norrmänen dominera. Så man fick ta vad som gavs och förtöja på lite udda vis. Kyrkosund på Syd-Koster.
Mysigt att cykla runt på Syd-Koster.
De relativt talrika kossorna på Syd-Koster fiser väl lika mycket här som annorstädes. Däremot har jag nog inte varit på någon plats med så stor andel elfordon som här.

En traditionsenlig regnskur mitt på dagen ledde till att vi satsade hårt på sill-lunchen och dissade små grodorna.

Midsommarväder på G! Grannön Nord-Koster sägs ju vara den soligaste platsen i Sverige. I alla fall bland de platser som har en mätstation. Det är ju hård konkurrens att vinna solligan, och ser man återigen i SMHI:s statistik för åren 1961-1990 så stämmer det: 1992 timmar per år, följt av Svenska Högarna, Visby, Hoburgen och Stockholm på 1916, 1882, 1880 resp. 1821 timmar per år.


Regn ute, men sol i sinne.

Se upp därnere. Äntligen blev jag av med Svart vinbärsdrickat…
Stor flaggning. Igen! Men, nu var det ju både midsommarafton och födelsedag.
En välfylld jättekateter? Nej, färskvatten från Syd-Koster! För något år sedan ägnade jag en del av midsommarafton åt att byta backventil på toan. Ingen bra tajmning. Är det något med midsomaraftnar? I dimman efter lunchen fick jag roa mig med att felsöka vad som först gav intrycket av att vara två felande vattenpumpar. Av någon till synes oförklarlig anledning tycktes de ha upphört att fungera samtidigt. Fast de lät ju. Och tankmätare visade att ena färskvattentanken var full. Hade det istället blivit stopp samtidigt i två separata vattensystem? Nä… På Aquileja har jag, utöver färskvattenpumpen, en separat pump och kran för sjövatten. Matningen till sjövattenkranen går dock att ställa om, för det fall man inte vill ha in riktigt salt saltvatten i båten. Ganska nära denna kran finns även kranen för att välja vilken av färskvattentankarna man ska tappa ur. Efter en natt med grubblerier över vattenkranars mysterier upptäckte jag att vi kört frikostigt med färskvatten i sjövattenkranen och att den ena vattentanken inte alls var full som mätaren indikerade, utan att flottören till mätaren verkade ha hängt sig. Slutet gott, allting gott. Stor lättnad. Inget behov av ytterligare felsökning eller av nya pumpar. Seglingen kunde fortsätta enligt plan.
Vid Kostersundet. På andra sidan ligger Nord-Koster dit man kan ta sig med en liten linfärja.
Kosters trädgårdar
Från toppen av Valfjäll (c:a 500 m) skymtar man Norge i horisonten. Snart är vi där.
Tur i kärlek? Fast jag tyckte de stod kvar i ”vasen” över natten. De ska väl ligga under huvudkudden?
Konstinstallation
Ett morgondopp? Tror inte det… Hur är det egentigen, har brännmaneterna ökat i antal? Jag är uppvuxen med brännmaneter i Frösakull längre ned på Västkusten, men inte kan jag minnas sådana mängder som i år eller under förra året. I Frösakull förmanade man de barn som plockade upp brännmaneterna i tron att de gjorde en välgärning. Vi som visste bättre menade att trådarna då flöt omkring och fortfarande brändes, utan att man såg var de var. Vet inte om det stämmer, men det har ändå satt sina spår. Bredvid nödraketer och -bloss har jag ett par gummerade handskar för att inte bränna mig för det fall de skulle behöva avfyras. Numera använder jag dem även när jag halar in ankarlinan som ofta är fullsmetad med brännmanettrådar. Någon som vet hur det ligger till med detta?
Efter två nätter på Syd-Koster gled vi vidare mot Strömstad, men gjorde ett långstopp vid Edholmarna för att njuta av lite av sol och ba… Nä, sol och lä fick det bli. Badkrukorna gläds åt att ha brännmaneterna att skylla på. Vi andra förargas över att de tycks följa efter i Aquilejas kölvatten.
I Strömstad var det party party, så vi kunde ju inte vara sämre.

Strömstad by sunset
Etablissemanget i bakgrunden höll oss vakna till fyra på morgonen.
Slutligen, tack Agneta,  Madeleine och Inga för trevlig samvaro, god mat och dryck, många skratt och samtalsämnen som fortfarande får mig att rodna. Agneta tog bilen hem och Madeleine och Inga vinkade jag av vid tåget.
Så fick jag lite tid för att upptäcka stan utöver hamnen och om jag jämför med mitt förra besök, kan det ha varit 2004, så fick jag ett betydligt positivare intryck av stan nu. Mer liv. Är det norrmännen och gränshandeln tro? Även om gränshandeln är väl känd, så måste den ändå upplevas för att bli riktigt begriplig. Märklig känsla att gå in på Systemet och bara höra norska röster bland kunderna. En av de mest karaktäristiska byggnaderna är nog den på bilden: stadshuset.

Wallhamn-Grebbestad

Med Madeleine Rapp och Inga Wall
14-19 juni
Rutt: Wallhamn-Stenungsund-Hälsön-Grundsund-Stora Kornö-Väderöarna (Storö)-Fjällbacka-Ulsholmen-Grebbestad

Efter några dagars båtmek i Wallhamn var det dags för att hämta upp nästa besättning, i Stenungsund. Stenungsund är enkelt att ta sig till och bra för att bunkra, men lockar inte till att stanna i längre än nödvändigt, så förtöjningarna lossades redan samma kväll. Trånga passager mellan Tjörn och Orust där jag knappt skulle vilja möta EN båt, fick mig att rysa vid tanken på att delta i kappseglingen Tjörn runt. Ett par timmar bort hittade vi en fin naturhamn, Dammudden på Hälsön mellan Tjörn och Orust.

Dammudden på Hälsön.

Någonting sa mig att vi var nära mitt första seglarläger, men av det fanns idag inga tydliga spår, så efter lite irrande valde vi att irra vidare och gick i leden runt ön Lyr mot dagens slutmål, Grundsund och passerade således pärlor såsom Mollösund och Gullholmen.

På Västkusten verkar det vara inne att ligga bredsida mot klipporna. Går inte alltid så jättebra. Jag såg en gång hur en besättning förskräckt lossade förtöjningarna när det kom svall och båten guppade upp och ner och gned sig mot klippväggen. Några minuter senare var de förtöjda på traditionellt sätt, med häckankare och fören mot berget.
Ibland består charmen av att det ser lite stökigt ut. Här passerar vi färjeläget för linfärjan över från Orust till Lyr.
Grundsund gör sig rätt bra i grådis…
Mera grådis…
Grundsund
Grundsund
Grundsund
Shabby chic?
Grundsunds kyrka. Skulle inte allmogen hållas vaken genom att sitta på hårda träbänkar? Kanske stod fiskare över sådant? Här satt man i alla fall bekvämt…

Idyllerna ligger tätt i Bohuslän och distanserna blev ibland väldigt korta och nästa dag loggade vi knappt 7 M till Stora Kornö, så vi levde flera gånger upp till mitt motto ”Slow sailing”. Och en ö med både en genuin miljö och vacker natur såsom Stora Kornö bör man inte segla förbi.

Hamnen Stora Kornö.
Hamnkvarteren…
Ingen samling vid pumpen…
Stora Kornö
Stora Kornö
En obetydlig insats för miljön, men en ögonöppnare. Visst kan man se lite skräp här och var, men när man verkligen börjar fokusera på att leta efter skräp upptäcker man att det finns hur mycket som helst. Stora Kornö hör till Lysekils kommun och kommunen har placerat ut en sk självstädarstation, sopsäckar och så en liten hage där man kunde placera sin säck med strandfynden. Jag tyckte först säcken såg enorm ut, men den var inte svår att fylla med skräp.
Stora Kornö
Ursäkta oss att vi stör. Får vi komma förbi?
På väg norrut passerar man Bohus Malmön, Kungshamn och Smögen. Nästan som om vi var i land när vi passerade Kungshamn. Nådde ändå inte riktigt med handen…
Vart är vi på väg?
Jo, till Väderöarna. Den märkliga siluetten är den f d lotsutkiken.

Det var alltså dags för denna etapps förväntade höjdpunkt: Väderöarna. Med viss oro hade vi läst att det var vaktavlösning där klockan 10. Då kördes gästande båtar bort och kom man senare skulle man inte räkna med att få plats. Klockan 10 hade vi inte ens hunnit lämna Stora Kornö. Men, vad fasen, nu skulle vi ju dra nytta av att segla före högsäsong, så nog skulle vi väl få plats… Eller? Men, varför är inseglingen i bohusländska hamnar så ofta så trång? Och så lågvatten på det… Inga, med viss bävan i rösten: – Ska vi in i det hålet? Med rejäl medvind och en bön till högre makter kastade vi oss in i hamnen, smekte de förtöjda båtarna om babord och vad som fanns på styrbord ville man egentligen inte se. Värre än Christiansö fortsatte Inga som var med för två år sedan när vi i kraftig sidvind skulle pricka hålet in mot den öns hamn. Plats? Jodå, precis som det av någon anleding var gott om plats på Christiansö den gången, verkade det finnas plats för oss i Väderöarnas hamn. Men, vad nu? Efter att ha lyckats snurra upp båten mot vinden upptäckte vi att djupet inte räckte till vid bryggan. Efter en rådig besättningsinsats förhalade vi dock båten till hamnens paradplats. Där har jag legat bra i stormvindar påpekade öns lotsutkiksvän-nörd (hans eget epitet). Kuriosa: Fram till för något år sedan hade man tydligen underhållit en tavla med antalet grundstötningar, tills även Göteborgshumorn kom på att det kanske inte var så himla kul. Höjdpunkt? Absolut. Vi sjöng en hel del ombord och här kom sången ”Här är gudagott att vara” upp för första gången.

Efter viss möda låg vi väl förtöjda så långt in man kunde komma.
Man kan möjligen ana hur smalt inloppet är, och kanske kan man även ana hur grunt det är på styrbordssidan när man kommer in.
Från Storö
Storö
Från Storö
Så sammetslent och ändå så hårt. Så det kan bli…
Ja, på vilken ö ligger egentligen byn och värdshuset, Storö eller Ramnö?
Värdshuset har öppet året runt. Undrar hur många som tar sig ut hit i november eller januari.
Här var det inte svårt att följa denna uppmaning.
Lotsutkiken står i alla fall på Ramnö. Ingen vacker historia. Jag tyckte jag hade bra utsikt där jag stod, men vilken skillnad att ta några steg till uppför trappan. Även här (jämför Vinga) vårdas den gamla lotsplatsen av dess vänner, d v s mycket friviliga insatser.
Öppet hav så långt ögat når och utsatt för vind och sjö. Vi hade både mycket vind och sol på Väderöarna. På Västkusten blåser det ju mest från väst till sydväst och enligt statistik från SMHI 1961-1990, finns det ingen blåsigare plats i Sverige än Väderöarna, i genomsnitt över året blåser det 8,1 m/s. Blåsigast är det i november, i snitt 9,5 m/s. 2011 lär en våg strax sydväst om Väderöarna ha uppmätts till 13,9 m (!). Väderöarna sägs också vara en av de platser i Sverige som har flest soltimmar, men jag hittar ingen statistik som bekräftar det.
Precis som jag, kanske ni trodde att outsourcing var ett relativt nytt fenomen. Bilden på väggen är tagen ungefär från platsen där jag stod och visar telefonväxeln i Fjällbacka, outsourcad till Väderöarna. Det ringde ju inte så mycket så nog hade lotsarna tid att koppla lite samtal. Fick abonnenterna vänta på sina samtal medan lotsen var ute på upprag tro?
Från sittbrunnen.

Lite dålig fantasi kanske, men samma sång, Här är gudagott att vara, upprepades kvällen därpå när vi efter några timmars snedseglande landade på Ulsholmen och upplevde en magisk kväll med vin, havskräftor och räkor inhandlade i Fjällbacka. Efter en lugn natt och efterföljande dag med sol och bad var målet Grebbestad där vi skulle få förstärkning.

Känslan som Ulsholmen förmedlade var tio gånger bättre än vad denna bild förmedlar.
Ulsholmen

Läsö-Wallhamn

Med Charlotta Lind
3-9 juni
Rutt: Österby havn (Läsö)-Vrångö-Tistlarna-Styrsö (Tjälmen)-Vinga-Öckerö-Utkäften (Klåverön)-Åstol-Wallhamn

Vad härligt det är med intryck som ger avtryck. Så där så att man känner sig glad i själen, nästan lite lyckorusig. Den här gången var det inte främst Danmark, Läsö i det här fallet, som gav de största avtrycken, utan Göteborgs södra och norra skärgård. Vi hade säkert fått ett annat intryck av Läsö om vi hade kunnat njuta av sol och bad på de fina stränderna, men nu var det lite för svalt och solfattigt för det. Kanske var förväntningarna på de Göteborgsnära farvattnen inte så högt ställda. Jag hade ju upplevt hur flera göteborgare frynt lite på näsan åt denna del av kusten. Desto roligare då att få uppleva både härlig segling och vackra miljöer. Och så alla ljudintryck, näktergalen och alla hoande gökar och sälarna som så nyfiket spanade in oss. De absoluta höjdpunkterna för mig var Tistlarna och Vinga. Mäktigt också att ligga i naturhamnar öppna mot väst och ha hela Västerhavet i fonden. Väder och vind? Vi hade väl i stort sett allt förutom hagel, åska och storm. Tack Charlotta för trevligt sällskap, guidning och gott sjömanskap!

 

Aquileja har fått ett turboaggregat, en Code 0. Premiär på överfarten från Läsö till Sverige. Kul segel som ökade farten rejält. 🙂
Tistlarna. Smaka på namnet! Ogästvänligt så det förslår när inte vädergudarna vill vara med en. Men, ack så lockande. Den sydligaste utposten i Göteborgs skärgård, ville jag ju inte missa. Jag har förstått på många seglande göteborgare att det är många som inte varit där. Men, tanken att ligga över natt efter överseglingen från Danmark fick vi avskriva, blöta klippor och en oförmånlig väderprognos talade sitt tydliga språk.
Vi snurrade runt lite längre in och kikade på alternativa naturhamnar, Kungsö och Fjordholmarna, men båda alternativen kändes rätt utsatta, så istället hamnade vi i Vrångös gästhamn.
Vrångö visade sig vara en en alldeles charmant ö. Många göteborgare tycks dissa allt söder om Marstrand. Obegripligt tycker jag och Vrångö var första exemplet på vilka trevliga öar det finns även söder om Bohuslän.
Även om Vrångö var en slags villaförort till Göteborg saknades inte idyll som får en att tänka på fiskelägena längre norrut.
Kanske är det här man borde ha bott? Folk pendlar in till Göteborg och vardagar räknade jag till över 30 båtförbidelser till Saltholmen. Man kan t o m röja runt i stan och ändå komma hem med nattbåten.
Ursäkta att vi stör. Vi kom visst lite väl nära upptäckte vi efteråt. Skäms…
Men, här skulle man ju vilja vara… Så plötsligen var vädergudarna med oss och vi kunde gå till Tistlarna. Ingen nackdel att ha en mindre båt här, då hade man haft fler tilläggningsmöjligheter. Vi klarade oss, men en tysk båt som kom lite senare bankade på grund.
Inte heller Charlotta som har seglat i Göteborg under en herrans massa år hade tagit sig till Tistlarna förut: – Idag skulle jag inte vija vara någon annanstans på hela jorden utom just här. Jag kan bara instämma.
Tistlarna har varit både fyr- och lotsplats, men bebos nu främst av fåglar.
Inte undra på att vi tyckte invånarna på ön lät upprörda över vår framfört.
Violer, violer överallt violer… Hmm, lät det som knyckt från ett fotbollsreferat?
– Vad flaggar ni för? Firar ni nå’t? Vilken dum fråga, förstod vi. En av de få mänskliga invånarna sträckte bara upp händerna i luften och pekade på den blå himlen. En anledning så god om någon att fira 🙂
Vi stötte på några biologer utsända av Göteborgs stad som gjorde en inventering av den allt mer sällsynta strandpaddan. De hade lite olika teorier om det var minkarnas, ormarnas eller någon hemsk sjukdom som hade decimerat beståndet och begränsat det till några få öar. Men, här verkar de trivas. Gröna och fina blir de tydligen när de lagt yngeltiden bakom sig.
Årets första dopp i havet avklarat (13,5 grader). Men, längre fram ökade temperaturen snabbt och på Vinga var temperaturen uppe i 18 grader och vi tappade till slut räkningen på antal dopp.
Vindprognosen gjorde att vi lämnade Tistlarna i kvällningen och vi snirklade oss fram i vackra leder och förbi öar som Donsö och Styrsö. Här går vi i en trång led mellan Lilla och Stora Rävholmen och siktar Vinga i horisonten.
Det sägs ju ”alltid” blåsa från väst på Väskusten, men i natt förutspåddes ostliga vindar och vi hittade en Kryssaklubbsboj i en flad på Styrsös västsida. Tack SXK! Vad mäktigt att ligga i en naturhamn granne med Västerhavet.
Förutom Läsö och Tistlarna var ju Vinga ett av de planerade höjdpunkterna på denna segling. Men, skulle vi få plats med våra fyrtio fot? Det var ju Sveriges nationaldag och många ville väl ge sig ut i ett fina vädret… Och så var det ju så strömt… Charlotta som är engagerad i Vingas vänner och jobbat på Vinga piggade upp med historier om båtar som bara svoshat igenom sundet utan att få stopp på båten och så var det ju det där grundet på andra sidan hamnen. Inte utan att jag stod på tå när vi närmade oss inloppet. Allt gick väl och vi fick paradplatsen 🙂
Vinga känns lätt igen på sin ståtliga fyr och båk. Båken innhåller bl a en fotoutställning om livet under ytan. Jag hade ingen aning om vilka märkliga och färggranna djur som finns där nere. För snarare tankarna till korallrev i varma vatten. Efter det att fyren avbemannades, ledde ett upprop om förfallet på Vinga till att Vinga vänner bildades, som idag förvaltar mycket av ön.
Finbesök ombord på Aquileja. Birgitta, Marie och syster Blenda från Vingas vänner gläder oss med roliga historier.
Stor flaggning på Sveriges nationaldag. Senare fick vi grannar som hjälpte oss att sjunga nationalsången. Men, får man svära i kyrkan? Borde inte texten förnyas? Kanske inte var en så dum idé med Öppna landskap?
På guidad tur med syster Blenda. Här växte Evert Taube upp fram tills han var i trettonårsåldern – om jag nu minns rätt. Pappan var ju fyrmästare på Vinga. Några år senare gick han ju, som bekant, till sjöss. Det sägs att han fick inspirationen till Flickan från Havanna från en flicka på locket till en cigarrlåda som flöt iland på stranden på Vinga. Annars är det tydligen inte så mycket av hans visskatt som stammar rån Vinga, men telegrafisterna på Vinga fascinerade honom och av det blev det Telegrafisten Anton Hanssons vals. Delar av huset är idag ett litet spännande museum.
Trots vad som ser utsom en synnerligen stadig konstruktion med porfyrsten känns det som det som det svajar när man var högst upp i Vingas fyr. Utsikten? Bilden talar för sig själv.
Vinga är ju Göteborgs yttersta utpost och i diset skymtar storstan och hamnen.
Den här fina segelekan tänkte svosha rakt igenom sundet vid Vinga, men med strömmen blev det tvärnit i höjd med vår akterspegel. Efter en stunds paus på ön fick de vackert vända tilbaka.
Vi landade kort på Öckerö för lite bunkring och är man på Västkusten måste man ju gå till feskeaffären.
Inte Götaverken direkt, ribban har sänkts rejält efter varvskrisen för många år sedan, men Öckerö visade sig i alla fall vara en inte helt obetydlig varvsö. Här får Gladan och Falken lite kärlek.
Ja, var är vi nu, Hälsö, Rörö…? Den ena idyllen efter den andra på E6:an upp mot Marstrand avlöser varandra. Funderar över varför många av öarna i norra skärgården är anslutna till Hisingen med bilfärjor, emedan öarna i södra skärgården fått nöja sig med passagerarbåtar. Fast som besökande turist, kan jag ju föredra de bilfria öarna.
Säsongspremiär för bergskilarna. Övernattning i naturhamnen med det fantasieggande namnet Utkäften, på Klåverön söder om Marstrand. Vad kan ha givit upphov till det namnet? Var det någon som fick på käften eller är det bara en illustration av att det är ett gap ut mot havet? Återigen, mäktigt att ha hela havet utanför knuten. När vinden antog i styrka på morgonkvisten visade sig hamnen dock inte vara riktigt så skyddad som hamnbeskrivningen antydde. Vi lade oss på svaj istället, men si, när ankaret skulle upp var ankarspelet helt dött. Endast reläets klick hördes. Så, det vara bara att hiva upp drygt 20 m kätting för hand i den tilltagande vinden. Puh!
Nåja, innan morgonens vedermödor han vi njuta av en underbar kväll. Carlstens fästning på Marstrand syns vida omkring och här är vi ju dessutom rätt nära.
Skönt att ha lagt till, men det är nästan så att man hade velat byta plats med seglaren där ute.
Det blåser alltid mycket på Västkusten kan man höra. Och visst kan det, som här, blåsa på rejält, om än inte alltid. Varför krångla till det med ett storsegel? Här gör vi närmare åtta knop med bara en självslående fock.
Sista anhalten blev Åstol. En ö vid Marstrandsfjorden nära Tjörn som har en alldeles naturlig hamn åt öster med skydd för Västerhavet. Inte undra på att den ön blev bebodd och tätbebyggd och en viktig fiskehamn. På sextiotalet sägs tjugo ståltrålare haft ön som hemmahamn. Idag tycks fritidsbåtarna ha tagit över, men några mindre fiskebåtar verkar fortfarande vara aktiva. Som på så många andra öar i Bohuslän var man strängt religiös på Åstol. Här härskade schartaunismen. Vanliga dödliga tordes inte flytta dit. Vad skulle grannen säga om man satt på uteplatsen och tog sig en drink innan maten?
Hur många sekundmeter blåser det när flaggan står så här och t o m flaggstången böjs i vinden?
Åstol

Stenungsund-Läsö

Äntligen ute på havet.

Österby havn

Läsös saltsyderi
Dansk designtång
Vesterö havn
Äntligen frukost i sittbrunnen
Jag kunde ju inte låta bli att kommentera hans pipa. ”- Ja, hvis man har en pibe blir det alltid et godt snak” – med reservation för danskan…
Fina stränder, men lite ruggigt.
Vad fasen håller de på med? En man och en kvinna står och krattar i tången på stranden. Det visar sig vara ett tyskt par som flyttat til Läsö som står och letar efter bärnsten.

Stenungsund-Läsö

31 maj – 3 juni
Rutt: Stenungsund-Österby havn, Läsö

Dagen innan var ju ”bara” en provtur, nu var det äntligen dags för äventyret, som dock visade sig bli mindre äventyrligt, om än en väsentligt längre seglats: från Stenungsund till Läsö. Strålande solsken och behaglig segling trots rätt mycket bidevind. Överraskande var hur lång tid det tog att ta sig från Stenungsund ut till Marstrand och havet, men efter nio timmars segling hade vi lagt till i Österby havn. Det mest spännande var nog när jag skulle in mellan pålarna vid bryggan och upptäckte att bogpropellern inte betedde sig som förväntat. Marinan hade hjälpt mig med att fixa ett glapp i joy sticken, men samtidigt vänt på ”sprutet” så att man numera skulle vicka den åt det håll man vill styra bogen i stället för åt det håll man ville att den skulle spruta. Inte fel kanske, men överraskande när man är van är van vid motsasen. Bara att göra om, backa ut och göra rätt. Säkert till någon åskadares förnöjelse.

Läsö visade sig vara en rätt stor ö. Det borde ju kanske inte ha kommit som en överraskning. Räcker ju med at kika på sjökortet. Både ädlare och andra delar gav sig till känna av allt cyklande. Tur att man väl kommen till Vesterö kan skylla på törsten efter en dansk öl för att få vila sin lekamen.

Visste ni för övrigt att Läsö är känt för sitt salt? Numera är jag stolt innehavare av de dyraste saltkorn jag någonsin ägt. Tänkte först att det väl i vanlig ordning var ett utslag av skicklig dansk marknadsföring, men det var faktiskt så gott att man gång efter annan stoppade fingret i provsmakningsbyttan.

Överraskande var också den allestädes närvarande Rhodondendronprakten. T o m en fantastisk Rhodondendronpark kan man ståta med. Annars var det främst de många stränderna jag såg framför mig när jag tänkte på Läsö. Nu inbjöd inte det något kylslagna vädret till att sola och bada, men vi tog oss ut på ostsidan av Läsö och cyklade och promenerade längs dyner och stränder och ett vackert landskap som påminde om Anholt.

Men, vem vann då tvekampen mellan Anholt och Läsö? Anholt går allt segrande ur den striden…