Följ Blogginlägg
( 61 Followers )
X

Följ Blogginlägg

E-mail : *

Karlskrona-Oskarshamn

Rutt: Karlskrona-Kristianopel-Ekenäs-Kalmar-Oknö (Lakhamn)-Oskarshamn
Datum: 6-10 augusti

Sväng höger! Sväng vänster! Gör en u-sväng! Plötsligen var jag på väg ut på en motortrafikled. Det stod t o m cykling förbjuden på en skylt. Trodde Google Maps att jag var en bil? Snabb koll. Nä, jag var ute och cyklade – i dubbel bemärkelse. Hade jag eller var det Google Maps som fått solsting? Till slut startade jag om appen och det hela redde så småningom ut sig. Jag var ute i Karlskronas norra förorter och försökte hitta fram till en Rusta-butik. Vad känns mer naturligt en vacker sommardag som denna? Det hela har sin förklaring i att vi inte begåvats med en standard för anslutning av gasolflaskor och att jag ville byta in en flaska inhandlad i om det nu var i Danmark eller i Norge. Isället för att byta in flaskor sägs det att man även ska kunna fylla flaskor och det var i sökandet efter en sådan inrättning jag fick träff på Rusta: ”Gasolfyllning” deklarerar man stolt. Hmm, kan det verkligen stämma? Kundtjänst: – Nja, alltså vi fyller inte, vi byter in din flaska. – OK, men kan ni ta emot en flaska inhandlad i Danmark eller Norge? – Javisst! Känner mig inte helt övertygad och hon dubbelkollar. – Så länge det är en PC5:a är det inget problem. Känner mig fortfarande inte helt övertygad, men trampar iväg med hennes namn som borgen. Killen som tar emot flaskan tittar knappt på den eller så tycker han det är den naturligaste sak i världen att folk kommer dragandes med flaskor med osvenska fattningar. Och jag, jag gör som en styrman ska göra, håller kursen, farten och käften och ställer inga onödiga frågor. Mission completed, men jag vet fortfarande inte om Rusta egentligen tar emot annat än flaskor med svenska fattningar.
Efter några timmar i vad som bör vara Kalskronas minst charmiga områden blir det tid för lite sightseeing i stadens centrala delar. Jag har visserligen varit i stan ett antal gånger, men vädret var härligt och folklivet rikligt och glatt.
Som jag hävdat tidigare, alla städer har nå’t och Karlskrona har rätt mycket av den varan. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag får för känsla av alla intryck som förmedlas. Man skulle kunna uttrycka det som att Karlskrona är fotovinklarnas stad. Tittar jag ditåt är det antingen jättegulligt, ett antal gamla pampiga hus eller en strålande utsikt. Vänder jag mig 90°, kan det se jättetrist ut. Nya, ibland direkt fula hus, som infogats på ett okänsligt sätt. Väldigt splittrat och inga riktigt homogena miljöer. Att örlogsstaden Karlskrona ändå utsetts till ett världsarv har tydligen mycket att göra med att stadsplanen är oförändrad sedan stadens tillkomst.
Men läget, med alla öar och vattnet är ju fantastiskt.
Jag skrev i förra inlägget att jag var så upptagen med att navigera, jippa och att försöka ge plats för en bilfärja, att kameran lämnades orörd vid inseglingen. Här kommer i alla fall en bild som illustrerar det jag skrev om – att man kunde få en illusion av att Sverige fortfarande har ett fungerande försvar.
Och fattiggubben Rosenbom står kvar där han stått utanför Amiralitetskyrkan sedan åtminsone 1793. Min första bekantskap med Rosenbom var via Nils Holgerssons underbara resa.
Kungsbron och bastion Aurora.
2007 var jag i Karlskrona med hela familjen och på Aquileja. Då var vi även runt på Marinmuseum, men det var så länge sedan att jag skulle behöva göra ett nytt besök. Man kan tydligen även följa med på guidade turer inne på marinens område. Det hade varit spännande. Stan ligger kvar. Jag får komma tillbaka.
Så hade Lena kommit tillbaka ombord. Hon var på väg från sin mamma i Helsingborg till åtaganden i Stockholm, men hann med några dagar på Aquileja på vägen hem. Lena har varit mycket på sjön, men inte seglat förut och blev uppenbarligen förtjust i detta sätt att vara på vattnet, när vi seglade tidigare i somras i Bohuslän och Göteborgs skärgård.
Ny dag med vackert väder och svaga vindar. Vi har kastat loss och passerar Stumholmen, ännu för motor.
De här fartygen ska tydligen inte synas på radarn, men på bild fastnar de.
Befästningstornet heter Godnatt och var en del av Karlskronas inre försvarslinje. Namnet gjorde mig nyfiken och satte igång fantasin. Till min besvikelse hittade jag bara den lite trista förklaringen att skäret som befästningstornet uppfördes på helt enkelt hette Godnatt. Sedan kan man ju naturligtvis fråga sig varför skäret heter Godnatt. Någon som brakade på grund här?
Efter viss beslutsvånda skippade vi Utklippan och gick direkt mot Kalmarsund. Vindarna var och skulle förbli svaga och logistiken med gastbyten gjorde att jag ville komma framåt.
Sjön suger och det behövs alltid lite godis ombord. Även de mest förhärdade sockerabsolutisterna brukar falla hädan. Ahlgrens bilar kan man vända upp och ner och vips blir det en segelbåt med köl. I alla fall den salta varianten borde döpas om till Ahlgrens båtar.
Det hann bli kväll innan vi efter knappt nio timmar på sjön (34 sjömil) lade till i Kristianopel. Sista biten fick vi till slut ge upp och starta motorn. Man skulle kunna tro att vi nu, på väg in i Kalmarsund kommit in i Småland. Men, icke! Vi är fortfarande i Blekinge.
Så olika färger det blir i mot- och medljus…
Det är nog fjärde gången jag besöker Kristianopel och det är inte av en slump. Det är ett väldigt mysigt, litet samhälle. Planen var att gå vidare direkt på morgonen, så det fick bli en kvällspromenad på byn.
På initiativ av Kristian IV (1618), uppfördes denna kyrka efter det att vår svenske kung Gustav II Adolf bränt ner och förstört allt i Kristianopel.
Jag vaknade med en känsla av att jag vaknat i en kloak. Min första tanke var rutten tång. Vände mig om och försökte somna om. Gick till slut upp och ut för att fösöka identifiera vad det var som luktade så illa. Det var inte ute, det var härifrån stanken kom. De två kvarvarande AGM-batterier som fick godkänt av elektrikern i Norge och som fortfarande var inkopplade hade börjat koka och det luktade inte av rutten tång, utan av ruttna ägg. Det var fuktigt, det ångade och de två batterierna längst ned till vänster i bild var heta och bågnade rejält. Av med både laddning och förbrukning. Kristianopel är visserligen jättemysigt, men det är också en avkrok och inte ett ställe man vill få båtproblem på. Och absolut inte en lördag.
Som tur var har jag numera både en vattenkokare och induktionshäll ombord, så frukosten fixade vi ändå. Gasolspisen vågade vi inte tända på. Lena kände av huvudvärk och retningar i halsen och vi läser om att de svavelväten som genereras är giftiga. Vi ringer Vårdguiden som hänvisar vidare till Giftinformationscentralen som ger lugnande besked. När jag frågar vidare om gaserna är lättantändliga blir jag hänvisade till Räddningsjänsten. Räddningstänsten!? Dem har jag ju jobbat med nu ett tag. Jag ringer Krister och får även här lugnande besked. Det som är extrem lättandtändligt är tydligen vätgasen, men den är flyktig och försvinner snabbt. Batterierna ska bara svalna lite så kan vi koppla loss och lyfta ur dem. Tack Krister för att jag fick störa dig mitt i semestern!

Men nu är goda råd dyra. Hur kommer vi vidare? Startbatteriet är i o f s intakt och det går naturligtvis att segla på gammeldags vis med papperskort och kompass. Men, inte ens död räkning funkar utan logg. Och vad vill jag göra? Planen var ju att överleva resten av säsongen med förbrukningsbanken om två AGM-batterier och det nya startbatteriet jag köpte i Norge för att sedan överväga intallation av litium-batterier. Jag ringer runt. Nya AGM kan jag i stort sett glömma. Fanns bara på Biltema, men där visste man inte vad som eventuellt skilde AGM för båt respetive bil. Och så Biltema, vad var det egentligen för batterier? Förmodligen ingen skillnad melan båt- och bilbatterier och förmodligen samma batterier som de med ”finare” etiketter, men fortfarande dyra batterier, så att chansa kändes inte helt bra. Till slut fick jag fatt i två marinbatterier i en båttillbehörsbutik i Karlskrona. De hade rätt mått och skulle ha marinpoler. De hade öppet till kl 14 och klockan närmade sig 11. Skulle jag ta en taxi? Jag chansar och går runt och frågar om någon har en bil att låna ut. Lite fräckt kanske, men frågar man inte får man ju som bekant inga svar. Detta ledde istället till att jag på telefon kom i kontakt med Thomas Dahl som bl a driver campingen och gästhamnen i Kristianopel. – Jag ska precis ge mig iväg till Karlskrona, så jag plockar upp dina batterier. Inga problem!  Betalningen fixar vi sedan. Jag bara gapar. Finns det sådana människor? Så enkelt allt blev plötsligt.

Lättnad vänds till förtvivlan när batterierna några timmar senare står på kajen. Batterierna hade vanliga bilpoler. Dem får jag ju inte dit. Klockan var nu nära två och det var som sagt lördag. Båttillbehörsaffären som sålt batterierna hade inga kopplingar. – Ring marinan i Sandhamn! Sandhamn finns i Blekinge också. – Ni kan ta min bil, säger den snälle Thomas. Sandhamns marina: – Jag har precis åkt iväg, men OK jag kan vända om och vänta en stund på er. Vi fick vad vi behövde och på vägen tillbaka diskuterade vi hur vi skulle kunna gottgöra Thomas för allt besvär, ha lånat ut bilen och för den tillit och hjälpsamhet han visat. – Jag vill inte ha någonting! Nästa gång är det jag som råkar illa ut och då hoppas jag att jag får hjälp. Det var rörande med denna generositet. Sådana som du Thomas ger hopp om mänskligheten och jag ska försöka påminna mig själv om dina ord när jag möter människor i en sits liknande den vi befann oss i.

Det är klart jag undrade över varför batterierna börjat koka. En tanke som slog mig, hade jag glömt bort att ställa om förbrukningsbankens storlek på batterikontrollinstrumentet efter det att tre batterier kopplats bort i Norge? Var förklaringen till att batterierna kokat att jag tryckt i för mycket ström? Nä, det var inte orsaken. Eller var det fel på laddaren, så att de ändå hade fått för mycket laddning? När jag nu bytt från AGM till ”vanliga” batterier hade jag också för mig att detta borde ställas in. Men, kunde inte hitta någon sådan inställning i vare sig manualen till eller i menyerna på batterikontrollinstrumentet. Jag får ringa Mastervolt på måndag. Men, laddar jag nu på med för mycket ström så att de nya batterierna hinner börja koka? Alltid något som ligger där och pyr uppe på hjärnkontoret….

Även om det hade hunnit bli sen eftermiddag när jag fick batterierna på plats, så kände jag bara att jag ville komma vidare. Lämna problemen bakom mig på något sätt. Vid halviotiden la vi till i Ekenäs. Så mycket segling blev det inte, men vad gör det när man kommer till denna ytterst behagliga plats. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man trivs på ett visst ställe. Människorna, miljön, fridfullheten… Vi blev i alla fall väldigt vänligt välkomnade av bl a självaste ordföranden i båtklubben. Seglade Linjett 40 han också, bara det. Båtklubben var tydligen lite av samhällets sociala nav med betydligt fler medlemmar än båtägare.
Byn var tydligen känd för sina fina grinder och gamla hus. Visst det var mysigt, fast kommer man precis från Kristianopel kanske inte bebyggelsen levde upp riktigt till den ribba man satte upp efter att ha läst hamnbokens beskrivning av orten.
På väg igen och här i södra Kalmarsund stötte vi på alger för första gången under min segling. Blä! Sedan Blekinge har även insekter som flugor, myggor, knott gjort sig påminda om sin existens. Nästan glömt bort att de fanns. Det känns liksom lite fräschare på Västkusten, brännmaneterna till trots.
Till en början kämpade vi tappert med att fösöka segla. Min smärtgräns för att dra på motorn liggger i normalfallet på rätt låga 2 knop. Här glider vi fram i 1,28 knop.
Men, det är skönt att sola. Bad kändes inte så lockande med tanke på algerna.
Vi gick in i Kalmar för att tanka och äta lunch. Tanka var lika billigt som i Norge. – Man ska ju egentligen ha ett registrerat företag för att tanka den lågbeskattade dieseln för 12,90 kr/liter… Vi lät utsagan bli hängande i luten och valde tacksamt den billigare sorten. När de där åskmolnen började torna upp sig gav vi oss snabbt iväg.
Nästa övernatninghamn blev på Oknö. Hamnen fick mig inte ens att ta upp kameran, men inseglingen var fin.
Dagen därpå blev det åka av och tur var väl det för Lena hade en buss i Oskarshamn att passa. Om jag minns rätt hade SMHI spått 3 m/s och det blev över nio. Bilden är från Dämmans fyr och i bakgrunden skymtas Påskallavik. Just detta område mellan Oskarshamn-Påskallavik-Byxelkrok är ett område jag förknippar med dåligt väder. Vid tre av fem seglingar här har det varit busväder.
Som framgår av det f d stationshuset är vi nu i Oskarshamn. Några persontåg går det dock inte längre från Okarshamn. Tågtrafiken lades ned för andra gången (tror jag) under 2019. Är Oskarshamn en stad på deken?
Alla städer har nå’t, har jag skrivt några gånger nu. I Oskarshamn känns det där nå’t, lite mer svårfunnet. Men, här kanske?
Barbro (se nedan) och andra stolta Oskarshamnsbor må ursäkta, men kanske är det bästa med Oskarshamn, färjan till Gotland? Eller varför inte Öland? Ölandsfärjan på väg in ser ju ut som en liten mygga i jämförelse, men vad kul att man fortfarande kan åka gammeldags bilfärja till Öland.
Godmorgon! Endast tup…, endast måsen, är vaken. Och fotografen. I bakgrunden Oskarshamnsvarvet där min morfar inledde sin karriär som skeppsbyggare. Idag enbart ett reparationsvarv.
Vad gör man i Oskarshamn i väntan på ny gast? Man kan förnya klädförrådet, man kan klippa sig (blev kortare, vilket ju är syftet, men på ett annat sätt än vad jag är van vid) och man kan ägna sig åt båtmeck. Den första uppgiften på båtmeck-listan var att hitta en sådan här liten pryl (kraftigt uppförstorad, i verkligheten kanske en centimeter lång). Mastervolt hade dirigerat mig till laddaren i stället för batterikontrollinstrumentet. Det var den som skulle ställas om för de nya batterierna. Det var inte en dipswitch som skulle byta läge, utan en sådan är ”jumper” som skulle bygla två stift om man hade vanliga vätskebatterier. Den som satt där från tidernas begynnelse hade väl varvet plockat bort när de installerade AGM-batterierna i samband med att båten skulle levereras. Fanns alltså inte att uppbringa. Inte heller Mastervolt hade reservdelar till så gamla prylar. Och jag som tycker båten fortfarane är rätt ny. Men, hade jag tur kunde jag kanske hitta något liknande hos en datorfirma. Jumpers användes tydligen på gamla s k IDE-hårddiskar. Suck. Hur bra är oddsen för att hitta något sådant i lilla Oskarshamn? Jo minsann! Napp på första försöket. Man hade EN kvar. Den fick jag gratis. Tackar! Den såg inte likadan ut, men den verkade passa och förhoppningsvis fyller den sin funktion. Hade då batterivätska redan hunnit dunsta? Såg inte så ut.
Jag blir lika nöjd varje gång jag kan stryka något på att göra-listan. Och nästan varje gång tänker jag tanken varför jag inte gjort detta för länge sedan. Förra året bytte jag ankarspel, men manöverenheten i fören fungerade fortfarande även om manteln till sladden var lite anfrätt. Så, den fick fortsatt förtroende. I år gav även den upp och jag beställde en ny med leverans till en adress i Göteborg och sedan dess har den åkt med undanstuvad som ett dåligt samvete. Nu förstår jag varför jag dragit mig för att få stryka denna post från att göra-listan. Det tog en dag, att skaffa grejer (tre butiker, varav två i stadens utkanter), att leta fram grejer som ligger i finurliga, men ibland outgrundliga och oftast svårtillgängliga utrymmen i båten. Och sedan ska ju själva jobbet göras också.
Men, nu är det klart och jag hoppas på många svajankringr framöver. Många har nog uppfattningen att seglare, de glider bara omkring. Det är naturligtvis en del av det hela, annars vore det ju s a s lite poänglöst att ägna sig åt segling. Men, vad många glömmer är allt slit med att hålla ordning på båten. Ska nog göra en lista över årets fel, som en illustration av vad jag tänker på.
Att ligga förtöjd i Oskashamns gästhamn tycks inte vara så poppis. Desto populärare att parkera sin husbil i hamnen. Gästhamn tycks numera bli allt mer liktydigt med båt- och husbilsparkering. Och för all del, behoven är ju likartade, parkeringsplats, tillgång till ström och vatten. Gärna dusch, toaletter och tvättstuga också.
– Var är du nu, frågade min mamma. – I Oskarshamn! – Jaha, men där bor min kusin Barbro. Kanske jag borde ha vetat, men jag har egentligen bara träffat Barbro då och då på en del släktträffar och det var många år sedan sist. Egentligen hade jag mer kontakt med Barbros föräldrar, Nisse och framförallt Maggan, men även Nisses bror Birger, under några år. Men jag ringde upp henne och vi bestämde att äta lunch dagen därpå. Vad kul tyckte hon både innan och efter det att vi hade träffats. Barbro var en pigg dam och har bott i Oskarshamn i trettio år drygt och verkade känna halva stan. Tack för en trevlig pratstund! Lite lustigt att hon hamnat här. I samma lilla stad i vilken min morfar jobbade på Oskarshamnsvarvet innan han flyttade till Landskrona. Samma lilla stad i vilken min morbror Gösta blev till, döpt efter Barbros mammas bror som omkom i en rangerolycka.

2 svar på ”Karlskrona-Oskarshamn”

  1. Tack för jättetrevlig läsning! Du verkar ju haft en supersommar i år igen trots den ovissa och knöliga inledningen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *