Bačka Palanka – Gänsövergång Bačka Palanka (ut ur Serbien) – Gränsövergång Ilok (in i Kroatien) – Gänsövergång Principovac (ut ur Kroatien) – Gränsövergång Sot (in i Serbien) – Gränsövergång Sremska Rača (ut ur Serbien) – Gränsövergång Rača (in i Bosnien och Hercegovina) – Tuzla
Datum: 9-11 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Successivt har jag förstått att Slobi hade en kluven inställning till att återvända till sin gamla hemstad, Tuzla. Det var mycket vånda bakom beslutet att resa dit och det kanske i sig inte är så svårt att förstå. Hon såg sig tvungen att fly därifrån, hals över huvud, när kriget kom allt närmre. Vad denna ångest mer konkret bestod i var dock mer diffust för mig. Men, nu var vi på väg! Förra gången hon var där var 2007 och då var det bara ett snabbt besök över dan. Nu skulle vi i alla fall stanna över, två nätter.
Bačka Palanka ligger vid Donau och här går gränsen till Kroatien mitt i floden. När man tar den här vägen till Tuzla passerar man nationsgränser flera gånger och många passkontroller blir det, sex stycken.När vi tidigare idag korsade Donau, på pråmen, såg vi inga andra båtar. Här var det lite mer liv.Det var slående det som hände när vi kom in i Kroatien. Prydligt, välhållna vägar, vinrankor i snörräta led. Jag upplevde en liknande kontrast för något år sedan när jag kom med tåg från Schweiz till Tirano i norra Italien varifrån jag skulle åka vidare med ett italienskt regionaltåg. Det var som olika världar.
Vi har aldrig sett så långa lastbilsköer som när vi lämnade Serbien andra gången. De måste ha varit kilometerlånga. Vi gjorde som alla andra personbilar och la oss i omkörningsfilen och mötte vi någon fick vi antingen hitta en lucka mellan lastbilarna eller så tvinga ut mötande bil i vägrenen. Men, alla tycktes införstådda med att det var så det skulle vara.
Ännu mer överraskande blev det när vi lämnade Serbien och kom in i Republika Srpska i Bosnien och Hercegovina, även där såg det välmående ut, trots att det är det fattigaste av de tre länderna. Slobi hade en teori om att det berodde på att många arbetade utomlands och investerade sina besparingar i att bygga hus här. Man verkade väldigt företagsamma här. Kan det verkligen vara hela förklaringen?Efter det att vi checkat in på vårt lilla hotell i Tuzla hälsade vi på en annan faster till Slobi, Deva. Hon har jobbat i Tyskland under många år, utanför Bielefeld där även jag tillbringade några veckor i min ungdom, hos min halvsysters farmors syster vid en chokladfabrik i Herford. År 2000 valde Deva och hennes partner att flytta till Tuzla där hennes partner, som är muslim, har familj och marker. Hon har själv ingen bakgrund här, men lät ändå bygga ett hus i stan tillsammans med sin partner. Modigt, tänkte jag, att flytta dit, som serbiska. Men, hon menade att hon hade ett fint umgänge i stan. Hennes hus låg lugnt och avskilt från avgaser och buller. På bilden ser vi även Slobis kusin, Branislav, vars föräldrar vi hälsade på i Bačka Palanka. Branislav är serb, gift med en muslim, och de valde att bo kvar här hela tiden. Det har säkert inte varit utan svårigheter i största allmänhet, men i synnerhet som serb. För Slobi har han tidigare berättat att det är hemskt att bo här. – Här finns inga framtidsutsikter. Jag får inget jobb. Men, nu säger han att det är OK, fortfarande inget jobb, men man märker inte av någon fientlighet människor emellan. Det är politikerna som hela tiden eldar på motsättningarna.Nästa morgon sätter vi oss i bilen för att åka runt och titta. Här har det inte gått några tåg under de senaste tre åren, berättar några gubbar utanför stationen. Slobi studsar över att texten på plattformstaken (järnvägsstation Tuzla) fortfarande är skrivet med det kyrilliska alfabetet, något som normalt bara används av serberna.I Tuzla finns det både salt- och kolgruvor och det är en typisk tung industristad. Lite i stans utkant ligger kolkraftverken. Foto: Slobi.
I Tuzla kommun bodde det 2013 ca 111 000 personer (ca 80 000 i tätorten). 1991 innan Slobi lämnade stan bodde det 132 000 människor i kommunen. Av dessa betecknade sig många som jugoslaver och inte som tillhöriga en viss etnicitet, ca 22 000. Enligt Slobi var de flesta av dem i grunden ändå serber. De som betecknade sig som serber uppgick till ca 20 000. 2013 fanns här inga som betecknade sig som jugoslaver och ca 3 000 serber i hela kommunen. Det är många som lämnat Tuzla. Samtidigt har antalet muslimer ökat med ca 18 000 och utgör idag 73 % av befolkningen.
Fönster står öppna, gardiner hänger lite på trekvarten och det ser allmänt övergivet och förfallet ut. Ändå en massa parkerade bilar… Det här var dock huvudkontoret för gruvbolaget och här arbetade Slobis pappa som ekonomidirektör.Strax intill ligger de här höghusen dit familjen flyttade under sjuttiotalet när husen var nya, delvis för att Slobis pappa skulle få närmre till jobbet.– Här arbetade jag! Slobi pluggade till civilekonom i Belgrad och kom sedan tillbaka till Tuzla och arbetade som kreditansvarig på den här banken. Då Investbanka Beograd. Idag heter den tydligen UniCredit Bank. – Där på andra våningen satt jag.1967 när Slobi var fem år flyttade familjen hit. Innan dess bodde de i en liten stad utanför Tuzla.Strax intill låg hennes grundskola. Grundskolan var åttaårig.Vi åkte till ytterligare ett område där familjen hittade sin andra bostad i Tuzla. Även den gången flyttade man in när det var nytt och fint.
Slobi berättar om hur bostadsmarknaden fungerade och så här har jag förstått det: Man kunde inte köpa sin lägenhet då, utan företagen köpte upp andelar av flerfamiljshus som man erbjöd sina anställda att få hyra, främst nyckelpersoner eller andra som köat länge. På den tiden var det eftertraktat att bo centralt i lägenhet. Det var ett konstigt och orättvist system och någon bytesmarknad fanns inte. Människor som inte hade någon nyckelposition eller arbetade för företag som inte kunde erbjuda sin anställda en lägenhet hänvisades till att ta lån och bygga hus. Det senare låter ju helt normalt idag, men uppfattades som ett ekonomiskt ofördelaktigare alternativ. Lägenheten fick man ju ”gratis”. Hade man inte råd att låna och bygga fick man hyra i andra hand. Efter kriget erbjöds de boende att köpa loss sina lägenheter, men alla flerfamiljshus ser successivt ut att förfalla. Folk har inte pengar och det saknas tvingande regler om avsättning av medel till fonder för yttre underhåll. Och det märks. Hur ska det sluta, tänker jag.
En symbol för Tuzlas saltgruvor. Ett schakt tror jag. Idag utvinns salt från områden utanför stan.Att man utlokaliserat saltbrytningen har sin förklaring. Allt eftersom brytningen fortskred, blev marken allt mer underminerad och till slut sjönk husen som låg ovanpå, ner i marken. Slobi berättar om hur hon minns hus som till hälften hade försvunnit. Slobis svärmor var stadsdirektör och fick ägna mycket tid åt hur man skulle åtgärda skadorna och förebygga nya skador. Tragiskt nog var det en trevlig stadsdel som försvann just här, Srpska Varoš, en serbisk stadsdel. – En etnisk stadsdel alltså, reagerar jag. Slobi berättar om hur detta går långt tillbaka i historien, om hur de som under den ottomanska tiden konverterade till islam fick förmåner, att t ex bygga centralt i stan och hur övriga hänvisades till periferin. Där detta villaområde låg förut är det nu konstgjorda sjöar med stränder, de Pannoniska sjöarna som de kallas. Rätt tomt idag, men fullt av folk under sommaren tydligen.– Vad är detta för konstiga frukter? För en gångs skull stod Slobi svarslös. Vi frågade några andra, men inte heller de visste besked.Här står Tito omgiven av nationalhjältar (partisaner) som kämpade mot nazister och fascister under andra världskriget. Fortfarande lägger folk tydligen blommor vid Titos monument. Slobi har berättat om hur älskad han var av många, inklusive av henne själv. Också om hur hon kände sig som en jugoslav, inte som i första hand serb. – Det kändes som att kliva in i en svunnen tid när jag såg hur fint det fortfarande var här. Tito var som en landsfader för oss. Efter kriget undrade jag nästan om jag var förd bakom ljuset. När vi trodde att allt var bra, inbillade vi oss bara? Och vad hade jag själv för uppfattning? En diktator. Men, det fanns tydligen fler dimensioner än så.I sin ungdom hängde Slobi mycket här på tennisklubben. Vi kollade om vi skulle äta där, men blev rätt nonchalant bemötta, så det fick vara.Tuzlas ungdomshus. Här hängde Slobi på både målarkurser och diskotek.Gammal, låg bebyggelse trängs undan av nyare, högre dito.Istället för till tennisklubben sökte vi oss till bryggeriet för att äta lunch.En halvliter ofiltrerad öl för för 4 BAM (konvertibla mark), d v s knappt 24 SEK. Ett kap!Vi satt ute vid en trafikerad väg, men maten var god. Traditionella bosniska rätter och en jättesnäll kypare.Vi åker till begravningsplatsen för att leta efter släktingar till Slobis förra man, i första hand hans farmor och farfar. Finns gravplatserna kvar eller har de tagits bort när det inte längre kom in några pengar för underhållet? Slobi är beredd att ge upp, men jag tycker vi ska leta lite mer systematiskt och vips, där var i alla fall farfars och några andra släktingars gravar, men vart hade hans farmor tagit vägen?Symboliskt nog passerar vi BB på vägen till och från begravningsplatsen. Här är t ex Slobi och hennes barn födda.Jag vänder mig om och möts av synen av vad som ser ut som ett tjusigt badhotell. Ny del av sjukhuset, enligt Slobi.Vi fortsätter att snurra runt och med viss möda hittar vi till slut Slobis dotter Majas skola. Hon hann bara gå där under knappt ett år.Slobi bodde då med sin familj bara något kvarter bort från Majas skola. Innan de kom hit hade de flyttat runt mellan olika boenden och Slobi berättar om hur glada de var över att ha fått denna bostad, att de nu äntligen skulle kunna slå ned sina bopålar här. Det blev dock bara ett à två år innan de bröt upp igen.
Ett sätt att beskriva historien om Bosnienkriget är att det startade när Bosnien och Hercegovina, efter en folkomröstning, förklarade sig självständigt, den 6 april 1992. Vare sig folkomröstningen eller resultatet accepterades av det serbiska styret som ville att Bosnien och Hercegovina även fortsatt skulle vara en del av Jugoslavien. Den jugoslaviska folkarmén inledde sin belägring av Sarajevo och strider bröt ut. Kriget kom snart närmre Tuzla. Trots att strider hördes utanför stan, var det tydligen ändå många, inkl Slobi och Djordje, som fortfarande inte ville tro att kriget skulle beröra dem. Tuzla styrdes ju av reformister och många vittnar om hur man ville fortsätta leva i fredlig samexistens. Successivt hopade sig dock orostecknen. Allt fler beväpnade män gick omkring på gatorna. Det byggdes barrikader och bussen till jobbet tvingades ta ständigt nya vägar för att ta sig fram. På Slobis jobb blev många fientligt inställda till både henne och serber i allmänhet. Jag har ju redan tidigare berättat om hur en kollega till Slobi en dag uttryckte att hon tyckte att serbiska barn borde dödas.
Detta och myndigheternas meddelande att skolterminen skulle avslutas en månad tidigare än brukligt, blev tydligen droppen. Slobis bror övertygade dem om att ge sig av samtidigt med honom för att sätta sig i säkerhet i Serbien. Slobi och hennes familj packade in sig i sin lilla Zastava, med det allra nödvändigaste. De tänkte egentligen bara lämna stan för en kortare tid för att sedan återvända när läget lugnat sig. På vägen ut blev de stoppade av både muslimska och serbiska vägpatruller, men efter kontroller vinkades de igenom.
När de kommit fram i trygghet i Serbien fick de höra på nyheterna hur främst bosniakiska paramilitära styrkor ska ha gått till anfall mot den jugoslaviska folkarmén när den retirerade från Tuzla. Detta trots att bosniakiska representanter ska ha utlovat att reträtten skulle kunna ske utan att man attackerades. Anfallet skedde på gatan utanför det hus de bodde i, bara timmar efter det att de hade lämnat och de som anföll inte bara sköt utan filmade också. Det finns videoklipp på nätet från händelsen och man refererar till den som Tuzlanska kolona. Jag ser hur Slobi fortfarande blir uppbragt när hon berättar om hur 54 människor, bl a oskyldiga pojkar som gjorde lumpen, dödades i detta överfall. Till vilken mening? Hatet var uppenbarligen större och mer utbrett än vad många var medvetna om.
Enligt uppgifter ska det ha varit kroaten Ilija Jurišić som gav order om anfallet och han firades av en stor folkmassa när han återvände till Tuzla den 11 oktober 2010. Idag firas den 15 maj som ”City Liberation Day” av staden Tuzla. Jurišić har åtalats för krigsbrott och även dömts flera gånger, men han har fått domarna upphävda och släppts. 2020 betalade Serbien ut 53 950 EUR till Jurišić för att ha suttit frihetsberövad i 3,5 år när en domstol i Belgrad frikände honom från anklagelserna om krigsbrott. Ja, vad ska man tro?
Tillbaka till nutiden och Slobis gymnasieskola. – Men, usch vad här ser ut.Vakten är mycket vänlig när Slobi kommer in och presenterar sig. Vi får gå in och titta runt. – Har vi det inte fint här, utbrister en kvinna som kommer in och gör oss sällskap. – Öh, jo…, men när jag gick här var allting nytt och fräscht…Kaffe serveras på vad man kallar traditionellt vis, d v s som turkiskt kaffe. Oftast får man en liten sötsak till kaffet utan att be om det, en rahat-lokum. Samma tradition har man i Serbien, men då heter sötsaken ratluk. Man kan väl närmast beskriva det som marmeladkonfekt.Här står en känd konstnär, Ismet Mujezinović. Hemma hos Slobi hänger en tavla över gamla Tuzla som han målat. Hennes svärmor fick den i present av bl a kommunfullmäktige som tack för väl utfört arbete och hennes engagemang för staden.Vi gick på stan och det fanns naturligtvis många undantag, men stora delar av stan var nerslitna.På Café Slastičarna Iljazović beställde Slobi en Boza åt mig. Finns bara här, sa hon. Smakade väldigt speciellt. Den är gjord på jäst, majsmjöl, vetemjöl och vatten.Vilken fin gammal byggnad! Skenet bedrar. Huset är nybyggt och gjort som en kopia av en gammal barockbyggnad som också den stod på underminerad mark och började rasa sönder och sedan revs.Här låg det forna stadshuset där Slobis svärmor arbetade och Slobi och Djordje gifte sig. Numera ersatt av en ny byggnad i utkanten av centrum.– När jag bodde här var inga muslimer täckta.Atik Behram-begova, stadens äldsta moské från 1888 höll på att renoveras, så här gick det inte att titta in.Något kvarter bort har vi passerat ett minnesmärke över Tuzlabor som dog efter ett angrepp av, som man uttrycker det, serbiska fascister. Så här skriver Aftonbladet om händelsen: ”Den 25 maj 1995, i krigets absoluta slutskede, slog en granat ner på Kapijatorget, mitt i centrala Tuzla. Det var en vacker försommarkväll och torgets caféer och restauranger var fulla med ungdomar som vågat sig ut i värmen i tron och förhoppningen att kriget snart var slut. Granaten, avfyrad från serbiska ställningar strax utanför Tuzla, orsakade ett blodbad. Förödelsen blev fullständig: 71 personer dödades, 130 skadades, många av dem mycket svårt. Torget var fullt av blodiga, sönderslitna rester av de lemlästade kropparna.” I love Tuzla, läser vi. Jag tittar på Slobi. Hon ser ut som om hon bara vill försvinna från jordens yta. – Jag vill inte vara här. Jag skulle helst vilja åka till Belgrad redan ikväll. Offren för Tuzlanska kolona förvägrades dock en minnesplats i Tuzla, den fick serberna istället resa i Bijeljina i Republika Srpska. Vi gick vidare under tystnad och rörde oss bort mot den ortodoxa kyrkan. Kyrkan stod klar 1882. Det är en ståtlig byggnad och 2007 förklarades den som ett nationellt monument i Bosnien och Hercegovina.Kyrkan är öppen och Slobi får kontakt med en kvinna som på något sätt hör till kyrkan. Hon berättar att det kommande helg kommer att bli en stor högtid här, med tillresta präster, för att fira att man renoverat och köpt nya ikoner. Det finns inte många serber kvar i stan, berättar hon, men vi håller gudstjänster under lördagar och söndagar. Vi har en bra präst och ett bra engagemang i församlingen, tycker hon. Slobi berättade för mig att det här var första gången hon besökte kyrkan. – Va! – Ja, min pappa var ju kommunist och ogillade allt vad kyrkan hette och själv var jag inte heller det minsta religiös. Det påminner mig om att Slobi berättat att hennes mormor var rent olycklig över det faktum att Slobi inte hade döpts och därför i smyg arrangerade ett barndop.
Kvällen avslutades med ytterligare ett besök hos faster Deva som bjöd på middag. Idag var även hennes partner Ago med och liksom dagen innan dök Slobis kusin upp.
Slobi har varit starkt påverkad av återseendet av sin hemstad och hennes humör och tiden här har knappast präglats av återseendets glädje. Lite grann av vår upptäcktsfärd i Tuzla bjöd kanske ändå på lite glädje. Framförallt, tror jag, att få möta delar av sin, om än lite perifera, släkt. Den glädjen överskuggades nog mycket av sorg och obehag, sorg över att se en stad i förfall, sorg över att återse gamla hem och skolor som var bristfälligt underhållna. Och så alla minnen som måste ha poppat upp från den sista tiden här. Händelser som till slut innebar att de kände sig så hotade att de såg sig tvungna att fly. – Det här var ju en stad jag trivdes bra i. Vi hade ett bra liv här. Vi hade ett trevligt umgänge. Och alla vi har mött här nu och pratat med har ju också varit snälla och trevliga, men jag känner ändå en olust av att vara här. Jag är en främling här. Det här är en stad utan framtidsutsikter. Jag tycker synd om dem som är kvar, som inte kunnat lämna.
Jag har försökt förstå vad olusten består i, försökt förstå hur det kan kännas, men det är svårt när man inte varit med. Det handlar i alla fall om mer än alla visuella intryck från vår rundtur. Jag försöker luska i om det är så att hon känner någon slags kollektiv skuld över andra serbers tilltag under kriget, men det handlar inte om det, säger hon. Handlar det mer om en slags känsla av orättvisa, att som oskyldig ha tvingats bort och att bli påmind om detta? – Kanske det… Jag tänker också att vi människor reagerar så olika. Jag har ju fått kommentarer här nere om att en del bara ältar oförrätter, istället för att se framåt. Jag kanske tillhör dem som, ibland till omgivningens förtret, behöver älta en del innan jag kan släppa och gå vidare. Andra skakar bara av sig snabbt och ser framåt. Min erfarenhet av Slobi att hon kanske lutar mer åt det senare beteendet. – Kan det vara så att du genom ditt fokus på att se framåt, lämnat för mycket obearbetat, bakom dig? – Jo, jag har funderat på det också.
– Jag vill härifrån nu och jag vill aldrig komma tillbaka hit igen!
Ett svar på ”Västra Balkan 4 (5): Tuzla”
Ja, intressant läsning. Man smittas omärkligtav sin omgivning och de erfarenheter som människor omkring en tryckt ned. Som bärare av både andras sorger och outtalade ilska och sina egna, kan det bli outhärdligt. Bara att dra. Och aldrig komma tillbaka.
Ja, intressant läsning. Man smittas omärkligtav sin omgivning och de erfarenheter som människor omkring en tryckt ned. Som bärare av både andras sorger och outtalade ilska och sina egna, kan det bli outhärdligt. Bara att dra. Och aldrig komma tillbaka.