Tuzla – Gränsövergång Popovi (ut ur Bosnien och Hercegovina) – Gränsövergång Badovinci (in i Serbien) – Belgrad – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Belgrad – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Stockholm, Arlanda flygplats – Stockholm, Sankt Eriksplan
Datum: 11-15 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Vi lämnade Tuzla vid nio och kom snabbt ut i en lantligare miljö. Återigen slogs vi av att det såg så välmående och välskött ut. Var det systemet som gav upphov till denna skillnad? I städerna äger man förvisso sina lägenheter, men det saknas fonderade medel för det gemensamma underhållet, som av fasaderna till exempel. På landet äger alla sina egna hus och man är då mer angelägen om att underhålla hela fastigheten. Är det så ”enkelt”?
Vägen var mest smal och slingrig och när vi kom in i Serbien sjönk vägstandarden markant, tills vi kom fram till motorvägen. Vi skulle ju anlända Belgrad med vår hyrbil och vore det inte en lysande idé att lämna bagaget först och sedan köra ut till flygplatsen för att returnera bilen. Därifrån kunde vi väl alltid ta oss på något sätt. Sagt och gjort. Trafiken var omfattande och aggressiv och vi styrde i enlighet med Googles anvisningar mot vårt boende. Men, aj då, där gick det ju inte att svänga. Man såg de i vägbanan bortfrästa vänstersvängsmarkeringarna, men denna förändring hade Google missat och en liknande incident upprepades ytterligare någon gång. Nu ska vi inte skylla allt på Google, min kära kartläsare drog nog också sitt strå till stacken till att vi inte alltid hamnade där vi hade tänkt.
Trots allt, med fem minuters marginal nådde vi vårt boende och vår värd, en trevlig, ung kille. Det här blev vår gata i Belgrad, Rige od Fere i stadsdelen Dorćol.Så var då hyrbilen återlämnad och Slobi hade koll på vilken buss vi borde ta för att snabbt ta oss in til stan igen. Någon sådan buss dök dock aldrig upp och i efterhand förstod vi att vi i brist på annat borde ha tagit den buss som precis hade gått. Men dess förare verkade varken förstå engelska eller serbiska, så den fick fara utan oss. Till sist hamnade vi på en lokalbuss och det tog nog uppemot en timma innan vi var inne i stan igen. Allting verkade lite rörigt och kanske hade det kört ihop sig p g a det turkiska statsbesöket. När vi närmade oss Belgrad med vår hyrbil förundrades jag över alla flaggor. På bilden kan man ana att det hänger två flaggor i varje lyktstolpe och dagarna till ära var varannan stolpe prydd med turkiska flaggor. Det är något på G, tänkte jag. När vi sedan bordat bussen på flygplatsen och börjat rulla iväg, såg jag det turkiska regeringsplanet parkerat på flygplatsen och här kommer de, en massa svarta bilar. I en av dem sitter President Erdoğan.– Innan vi gör något annat nu, skulle jag vilja gå till Hotell Moskva och ta en fika. Hotell Moskva? Hmm, stöttar man Ryssland då, om man går dit? Man får välja sina strider, så jag kniper och säger inget. Nu efteråt har jag läst på och 1908 när hotellet stod klart visar det sig att det då hade kunnat vara en befogad farhåga. Hotell Moskva var en stor investering i den serbiska ekonomin, från det ryska imperiets sida. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna och idag får jag inte kläm på om det finns några ryska intressen kvar i verksamheten. Så, kanske kan man ändå gå dit idag, med rent samvete, även om man är för bojkotten mot Ryssland.Det är onekligen ett tjusigt ställe. Först hade Slobi även föreslagit att vi skulle bo här, men sedan ändrade hon sig och tyckte att det vore ett bättre alternativ att hyra en lägenhet.När Slobi så småningom kom till Belgrad efter att ha flytt Tuzla gick hon upp till huvudkontoret för sin gamla arbetsgivare i Tuzla, Investbanka Beograd och berättade att hon hade blivit hotad med uppsägning om hon inte återvände från sin exil. – Så har de inte rätt att göra. Du kan börja hos oss imorgon! Så snabbt och enkelt kan problem lösa sig ibland… Sedan blev det ändå en begränsad tid här, sex månader. Den serbiska ekonomin gick kräftgång och banken tvingades till nedskärningar.Gatan Knez Mihailova (Prins Mihailo) är en av Belgrads mest kända gator och kan väl sägas vara stadens motsvarighet till Biblioteksgatan x 10, kanske.Vi hamnade här ett flertal gånger och det var alltid liv och rörelse och spektakel.Det var mest gamla vackra hus längs gatan, men …… i ena änden hade man byggt en ny galleria, till vänster i bild. Usch och fy, kan man ju tycka om det, men den var rätt läcker med sina oregelbundna etage och utskjutande prång.Utöver den aggressiva trafiken var ett av mina första intryck att husen var smutsiga och gråa, inte så vita. Beograd betyder ju faktiskt den vita staden. När jag fick se lite mer nyanserades bilden, det finns många pampiga och vackra hus, inte bara här på Knez Mihailova.Nu är vi i en riktig storstad. Belgrads tätort hade 2011 c:a 1,2 miljoner invånare och det gällde att ta reda på hur man tog sig runt, fast det hade Slobi redan rätt bra koll på efter att hon först hade pluggat på universitetet här och sedan bott här en kortare tid efter det att hon och hennes familj hade flytt från Tuzla. I närheten av vår lägenhet gick bl a en praktisk ringlinje som vi kunde hoppa på och av lite varstans. Det var rätt gott om de här gamla tjeckiska spårvagnarna från Tatra. Fast möjligen såg de bara gamla och slitna ut. När jag sökte mer information ser jag att de levererades under ett långt tidsspann från 1980 ända fram till 1997. Det var som med bilar från östblocket, man bytte inte modell i onödan.Särskilt väl underhållna var de inte, men det fungerade att ta sig fram och vad kan man begära för ca 5 SEK per resa eller 12 SEK för en dagsbiljett. Nu var det dock inte så enkelt att göra rätt för sig, så lördag och söndag fick vi finna oss i att planka. Jag tappade till slut räkningen på hur många kiosker vi kom till som var stängda eller som anförde olika förklaringar till varför vi inte kunde få köpa biljett: systemet fungerar inte, min skrivare fungerar inte, vi säljer inte biljetter eller höjdpunkten: – Jag har inte tid, ser ni inte att jag håller på med kylskåpet.I bjärt kontrast till dessa spårvagnar står de modernare vagnarna som började levereras 2011 av spanska CAF, samma fabrik som inte utan problem levererat vagnar till Stockholm och Lidingö.Allra trevligast tyckte jag det var att åka med de begagnade vagnarna från Basel tillverkade av tyska Duewag (numera Siemens). Här fick föraren hoppa ut och lägga om en växel för hand.Dessa vagnar kom tydligen till Belgrad under en lång räcka av år med start 2001. De levererades till Basel under åren 1967 till 1972. Still going strong alltså efter snart 60 år.Sedan fanns det rätt många andra miljövänliga sätt att ta sig runt på, med, som Slobi lite gulligt säger, trolléjbussar eller som de flesta andra svenskar säger, trådbussar. Eller ja, hur många svenskar vet egentligen vad en trådbuss är? Det var ju nu rätt många år sedan de försvann från Göteborgs och Stockholms gator. I Sverige kan man idag bara åka trådbuss i lilla Landskrona.När vi skulle besöka Titos hem (trodde vi) äntrade vi en buss av den här typen. Den ser ju förhållandevis modern ut, men det var en av de skramligaste resor jag någonsin upplevt. Nu i efterhand förstår jag att många av trådbussarna är byggda i Vitryssland. Behövs kanske inga fler kommentarer…Mycket tråd av olika slag blir det när trådbusstrafik ska samsas med spårvägstrafik. Här ett exempel från Trg Slavija.De modernaste fordonen verkade vara dieselbussarna. Här en turkiskbyggd modell, BMC. Steg för steg bekräftas mina fördomar om de serbiska handelsförbindelserna: Turkiet, Ryssland, Kina, Vitryssland, Förenade Arabemiraten… Inte länder direkt som sätter demokratin i högsätet. Fast, det ska medges, de modernaste spårvagnarna tycks man ju ha köpt från Spanien.Nu stöter vi på Erdoğan med följe igen och gott om poliser. Slobi blev orolig när jag tog fram kameran, men ingen visade något intresse för mitt fotograferande. Ett fordon till måste jag nämna, batteribussen till höger tillverkad av något som heter Chariot Motors, tydligen ett bulgariskt-israeliskt företag. Udda kombo kan tyckas. Symboliskt nog trafikerar bussarna den nya sjöstaden som byggs längs floden Savas stränder. Nog nu om kollektivtrafikfordon. På ett tag…
Anledningen till att vi rörde oss här var att vi ville gå på konsert. Belgrads filharmoniker skulle spela Mozart och Schubert under ledning av världskändisen Zubin Mehta. Någonting hade givit Slobi intrycket av att det fanns gott om biljetter. Långnäsa. Det var slutsålt sedan länge, så ingen konsert för oss.
Serbiska riksbanken. Vilken nivå kan riksbankens ränta ligga på här? 5,75%. Det låter ju lite bättre i alla fall än när det var som värst. Jag hittar en uppgift om att inflationen 1994 nådde 5 kvadriljoner procent. Kvadriljoner! Låter ju som hämtat fån någon serie om Joakim von Anka.Belgrads äldsta restaurang, Znak pitanja (betyder frågetecken), med ca 200 år på nacken. Vi gick aldrig dit. Nu i efterhand funderar jag, varför gjorde vi inte det? För att få en anledning att åka tillbaka till Belgrad kanske.I det tredje avsnittet från den här resan karlbom.se/2024/11/01/vastra-balkan-3-5-norra-serbien/ nämnde jag att patriarkens huvudsäte numera är beläget i Belgrad istället för i Sremski Karlovci och här är hans hem. Men här ryms tydligen lite annat också. Byggnaden är förhållandevis ny. Den stod klar 1935.Patriarken behöver bara korsa gatan när han ska hålla gudstjänst i det som heter Ärkeängeln Mikaels katedral. Ärkefiender har jag hört talas om, men vad är en ärkeängel? Svaret finns, som så ofta, nära tillhands. Ängel först och främst är ju en budbärare och en ärkeängel är en ängel med en särställning inom änglahierarkin. Inom den ortodoxa kyrkan finns det sju namngivna ärkeänglar, emedan vi i vår kristendom tydligen får nöja oss med tre.Till skillnad från patriarkatpalatset är kyrkan av äldre dato, ungefär dubbelt så gammal. 1840 stod den klar. Man kan undra vad som hände med planerna att flytta högsätet för den serbisk-ortodoxa kyrkan till Sankt Sava-kyrkan. Mer om den längre ner.Katedralen omges av andra trevliga kvarter: Kneza Sime Markovića (Prins Sime Marković) heter gatan.På vägen hem knallar vi förbi en, efter dagens mått mätt, lite udda fotoaffär. Under en period på sjuttiotalet kanske, försökte jag lära mig lite mer om foto och läste då en del facktidningar. Ett kameramärke som stack ut då var Praktica, ett östtyskt märke. Som jag minns det fick märket en del lovord, vilket ju inte var så vanligt för produkter tillverkade bakom järnridån. Är det svårt att se? Praktica-kameran hänger högst upp, andra från höger.Jag började allt mer inse att Belgrad på vissa sätt är en rätt häftig stad. Många coola restauranger och barer. Här väntar vi på ett ledigt bord på en restaurang i ”våra” kvarter, Smokvica (=litet fikon). Även om prisnivån är väsentligt högre än i både Bosnien och Hercegovina samt i Serbien utanför Belgrad, är det fortfarande billigare att äta på restaurang här än i Sverige. Men, skillnaden var inte så stor som jag kanske hade trott.Ny dag, ny tur på stan, men först ska vi gå upp till närbelägna Kalemegdan. det stora fortet i Belgrad. Kalemegdan är beläget lite i utkanten av centrum, vid floden Sava där den mynnar ut i Donau. Borgen har byggts upp och förstörts i omgångar sedan romartiden och utöver romare och serber har kelter, bysantiner och osmaner härskat här, men också hunner, goter, sarmater, gepider, ungrare, bulgarer, österrikare och tyskar. Nästan ständigt någon maktstrid kan man tänka. Undrar du vad sarmater och gepider var för några? Det gjorde även jag. Sarmaterna hade tydligen iranskt ursprung och gepiderna var en östgermansk stam som levde i bl a Serbien.I fortets park ger, vad som verkar vara, en spansk grupp en liten konsert. Eller var det kanske ett genrep.Vilket jobb det måste ha varit att byta ut hälften av alla serbiska flaggor mot turkiska dito. Det är till att vilja ställa sig in. Hörs en syrlig ton vad gäller Serbiens politiska förbindelser? Det är bra det…Monument över tacksamhet till Frankrike. De goda relationerna med Frankrike beskrivs som långvariga, men något som lyfts fram är det stora humanitära biståndet från Frankrike under första världskriget, vilket även omfattade evakuering av barn, civila och militärer i slutet av kriget. Under mellankrigstiden gynnades fransk kultur. Relationerna fick sig en knäck i samband med NATO:s bombningar, vilka understöddes av Frankrike, men sägs ha förbättrats sedan dess.Här finns sedan 1928 det 14 m höga monumentet Pobednik, ett av Belgrads främsta landmärken. Ursprungligen skulle den ha stått utanför Hotell Moskva, men befolkningen sägs ha tagit sådan anstöt av en naken man att det istället restes här, synligt vida omkring. Det gjordes för att fira Serbiens seger över det osmanska och det österrikisk-ungerska imperiet under Balkankrigen 1912-13 och första världskriget .Namnet Kalemegdan kommer från turkiskans kale, ”fort” eller ”borg”, och meydan, ”slag” eller ”strid”, alltså ”strids-borg”.Klocktornet Sahat kula (klocktornet), huvudentrén till Kalamegdan. Det byggdes i mitten av 1700-talet.
Mitt intryck är att serber ofta ser sig som offer, det är nästan som vore det en del av folksjälen. Om serber anklagas för hemska krigsbrott, så vill man gärna peka på krigsbrott de själva varit utsatta för, när serber döms för krigsbrott så uttrycker man gärna vilken orättvisa det är att andra inte döms för krigsbrott mot serber. – Varför är det vi som får skulden för allt elände, kan man få höra. Varför lyfts inte serbernas lidanden fram mer? Varför skrivs inte vår del av den gemensamma historia på ett rättvisare sätt? Varför låter det ofta så, funderar jag. Jag försöker hitta någon ledtråd. Här är en röst, Nikola Gajic, sedan 2022 doktorand vid Leibniz-Institut für Ost- und Südosteuropaforschung. Han tog sin kandidatexamen i internationella relationer vid universitetet i Belgrad, han har en MA i sydösteuropeiska studier från University of Graz, MA i nationalismstudier från Central European University i Wien och forskar sedan september 2020 på Humanitarian Law Center i Belgrad. Med andra ord, inte vilken tyckare som helst: ”Även om olika serbiska regeringar har tagit upp arvet från kriget i Kroatien 1991-95 på olika sätt, sa Gajic att idén om serber som offer har varit en konstant, vem som än har makten. Det har aldrig gjorts något försök att inse Serbiens ansvar för konflikten eller dess roll i några brott som har begåtts.” Inte så mycket till förklaring, men det bekräftar i alla fall att jag inte är ensam om mina intryck.
Kneza Miloša-gatan. Vill man demonstrera i Belgrad tycks det vara denna gata man väljer för sina protester. I augusti år protesterade man mot företaget Rio Tintos planer på att öppna en lithium-gruva. I december förra året protesterade man mot upplevt valfusk i parlamentsvalet. Går vi lite längre tillbaka demonstrerade man mot Kosovos frigörelse och gick till attack mot USA:s ambassad.För de flesta är det väl inte helt uppenbart vad det står på skylten: Jugoslaviska dramateatern. Den grundades 1947, alltså kort efter det att den nya förbundsrepubliken Jugoslavien bildades 1945. I någon mening lever alltså Jugoslavien fortfarande.Slobis trevliga vänner Novka och Milan från Västerås bjöd på lunch.Slobi och Novka. Milan och Novka bodde också i Tuzla-området och flydde ungefär samtidigt som Slobis familj.Kalebass är tydligen en gurkväxt. Kärt barn har många namn. Även namnen kalebasspumpa och flaskkurbits förekommer.Vissa saker i livsmedelsaffärerna, som importerade produkter, är jättedyra, men här på marknaden var det säkert billigt. Annars märkte man tydligt att priserna var högre i Belgrad än i Bosnien och Hercegovina, men även att priserna här var högre än i Vojvodina. Hur har de råd?Det var allt en väldigt liten gumma.Härliga grönsaker. Snålvattnet rann på Slobi.Det här var något jag noterade flera gånger, färgen på blommorna. En del av dem ser ju helt overkliga ut.Vi är på väg till Novkas och Milans lägenhet i Belgrad, i huset i bakgrunden, för en fika, men promenerar via Kalenić-marknaden. Fika blir mera vin och rakija och ”godis” till det. Tack snälla för er gästfrihet!Så småningom får vi dock kasta oss iväg. Vi ska på opera, på ännu en nationalteater (jämför karlbom.se/2024/11/01/vastra-balkan-3-5-norra-serbien/) för att se och lyssna på Cavalleria Rusticana. Ingen kändis i operavärlden, musiken skrevs av Pietro Mascagni och librettot av Giovanni Targioni-Tozzetti och Guido Menasci. Detta var det vinnande bidraget i en operatävling 1890 för för unga italienska kompositörer som ännu inte hade fått sina verk uppförda.Jag läser nu att Serbiens Nationalteater grundades 1860 i Novi Sad, men att den flyttade till Belgrad 1868. Det är ju i alla fall en pusselbit i mysteriet hur ett land kan ha två nationalscener. Fin salong som sig bör.Jadranka Jovanović tackar för applåderna. Hon är serbiska, men har haft en operakarriär främst i Italien, på t ex La Scala i Milano, men hon har en imponerade CV från operahus över hela världen, dock inte från Sverige vad det ser ut som. Numera är hon även parlamentsledamot i Serbien.Vi vandrar hemåt och överallt kantas gatorna av trevliga uteserveringar.– Vore det inte spännande att besöka Titos residens, Blommornas hus? Slobi hade bara vaga minnen från ett besök där, men nappade på idén. Men, det blir inte alltid som man tror. Blommornas hus byggdes 1975 som en vinterträdgård omfattande 900 kvadratmeter. Förutom själva vinterträdgården hade Tito här arbets- och vilorum, en lounge, gästrum, bibliotek mm . Hans egentliga bostad låg precis intill, men den byggnaden blev offer för NATO:s bomber när Milošević hade flyttat in där. Här ligger Tito begravd och idag finns här också historiska utställningar. Från Blommornas hus och dess terrass har man också utsikt över Belgrad.Här fanns också en utställning med namnet Försvara Jugoslavien. Man kan läsa att den sattes upp för att påminna om att det var 90 år sedan kung Alexander I mördades i Marseille. Han var kung i Monarkin för serber, kroater och slovener 1921-29 och därefter över Jugoslavien fram till sin död 1934. Han sades hysa planer på att införa parlamentarism, men innan de planerna kunde sättas i verket blev han alltså mördad, av en agent på uppdrag av en makedonsk revolutionär organisation.Titos bostad fick vi alltså inte se, så vad hände egentligen där? Jag läser, framförallt på balkaninsight.com: Efter andra världskriget och Belgrads befrielse flyttade Tito till den serbiska huvudstaden och från 1946 till 1979 blev denna villa på gatan Uzicka 15 i stadens exklusiva stadsdel Dedinje hans hem. Under andra världskriget ockuperades villan, som byggdes 1934, av tyska befälhavare och därefter togs den över av de jugoslaviska partisanerna. Efter valet 1997 flyttade Slobodan Milošević och hans familj in i villan och de bodde där fram till april 1999, då byggnaden träffades och skadades allvarligt under Natos bombningar av Jugoslavien. Tittar man på Google maps ser det fortfarande ut som en övergiven byggnad.1979 byggdes en annan villa i närheten, på Uzicka-gatan 11, senare kallad Villa Mir (Fred), men Tito hann aldrig flytta in där. Han dog ju sedan, den 4 maj 1980. Efter det att NATO bombat Uzicka 15 flyttade familjen Milošević in här istället och vid den tiden innehöll den mycket av Titos egendom. Efter det att han hade avsatts, arresterades Milošević här 2001, varefter han skickades till Haag för att ställas inför rätta för krigsbrott. Foto: Wikimedia Commons/Pinki.
Jag läser vidare och hamnar några kvarter bort, på Tolstojeva 33. Även denna adress har en spännande historia och, upptäcker jag, personer jag själv kan relatera till. Förste ägaren hette Geca Kon, en känd förläggare och bokhandlare som avrättades av nazisterna 1941. I början av 1990-talet flyttade familjen Milošević in och det var tydligen i dessa kvarter vår serbiske kunds huvudman, Bogoljub Karić, bodde granne med Serbiens dåvarande president Slobodan Milošević. Enligt iwpr.net/global-voices/serbia-karic-affair-rocks-belgrade började Bogoljub i mitten av åttiotalet sin karriär som bröllopsmusiker tillsammans med sina bröder. Med stöd från Milošević ska han ha blivit Serbiens rikaste man. Han sägs bl a ha fått köpa sin majoritetsandel i Mobitel (egen anmärkning: Mobtel var det korrekta namnet), Serbiens första mobiloperatör, till en bråkdel av det aktuella värdet. Mobtel som alltså blev Ericssons kund 1996. Därutöver ägde man bl a en bank samt en TV- och radiostation och Bogoljub Karić hade t o m en kort karriär som serbisk privatiseringsminister. 2006 väcktes åtal mot Bogoljub Karic för ekonomiskt bedrägeri (charter97.org/en/news/2020/2/24/367080/). Jag läser vidare och ser att Milošević gamla bostad Tolstojeva 33 fick en ny ägare i början av 2021, Zoran Karić, en av Bogoljubs bröder och min primära förhandlingspart och kundkontakt i Serbien. Jaha, där dök han upp. Jag har undrat ibland över vad som hände med honom.
På restaurang Manufaktura ska vi träffa Slobis bror och äta lunch.Slobodan, Boban, pratar dessvärre ingen engelska, så jag begriper bara skål och det som Slobi översätter.Den serbiska specialiteten Kajmak, har jag nu ätit några gånger. Slobi kallar det för en slags ost och jag använder det som substitut för smör.Jag tar farväl av Boban och lämnar de två att prata vidare. På söndagar är det tydligen fritt inträde på Nationalmuseum, så jag smiter in en stund, tänkte jag.Nu fanns det rätt många fina målningar att titta på, så den lilla stunden blev rätt utdragen. Det här ser ju nästan ut som något Carl Larsson skulle kunna ha målat, men det håller ni säkert inte med om och det är det ju naturligtvis inte heller. Konstnären heter Pavle Paja Jovanović. Tavlan målades runt 1900, så i alla fall ungefär samtidigt som Carl Larsson filade på sitt verk Gustav Vasas intåg i Stockholm.Vad trevligt det här ser ut, Moulin de la Galette 1879-80. Konstnär: Pierre-Auguste RenoirYtterligare en tavla målad av en världskändis: Henri Matisse 1918.En icke-kändis för mig: Maurice Utrillo, men fin ändå. The Asylum 1925. Jag blir nyfiken och läser att han föddes 1883 i Paris och att ”Utrillo var alkoholiserad redan i sin ungdom, … det sägs att han började måla som terapeutisk sysselsättning mellan olika sanatorievistelser.”Vilken underbar tavla. Där skulle man gärna ha blivit serverad en kopp te. Konstnären är serbiska och hette Beta Vukanović. Hon dog 1972 och hann bli hundra år.Huga, vilken blick! Det är ett självporträtt av Milena Pavlović Barilli från 1933. Även hon var en serbisk konstnär.Hade jag gissat, hade jag tippat på en fransk konstnär. Vill i alla fall tro att motivet är hämtat från Frankrike, men konstnären Predrag Milosavljević var även han serb. Målningen är gjord 1936.Säreget porträtt som det bara inte gick att gå förbi. Flicka i svart blus målad av Moïse Kisling omkring 1928. Vem var hon då? Jo, en polsk-fransk målare.Nu är det på riktigt, ingen tavla, och när jag skrollar bilden ser det ut som om de rör på sig. Men aj, vad armbågarna måste ta stryk.Scandinavian Candy. Måhända någon som flyttat tillbaka och tagit med sig lösgodis från Sverige?Vi bygger tillsammans för framtiden. Ny kvalitet på våra tjänster. Moderna ledningssystem. Modern infrastruktur. Serbiens banverk och ryska järnvägen. Fritt översatt av Slobi. Belgrad är också en av få flygplatser i Europa från vilka man idag kan flyga till Moskva, i gott sällskap av t ex Minsk och Istanbul. Man spelar i en särskild division.2009 lämnade Serbien in sin ansökan om EU-medlemskap. Något medlemskap har det inte hunnit bli, men EU-flaggan vajar redan utanför Europahuset. Än så länge har landet bara status som kandidatland. Förhandlingar har nu pågått i tio år, men i juni 2022 uttryckte EU-ländernas stats- och regeringschefer sitt fulla och otvetydiga engagemang för ett ”EU-medlemskapsperspektiv” för västra Balkan (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien och Kosovo), och efterlyste en påskyndad anslutningsprocess. Under tiden har Serbien tagit emot 2,9 miljarder euro i utvecklingsstöd (fram till 2020). Stödet bland befolkningen för ett EU-medlemskap har dock minskat från som mest över 70 % till dryga 40%. Drygt 30 % säger nej och hela 25 % säger sig vara obeslutsamma. Många hinder kvarstår: t ex relationerna till Ryssland och det indirekta stödet för invasionen i Ukraina samt korruption och organiserad brottslighet.Novi Dvor (Nya palatset) är idag säte för Serbiens president. Ursprungligen byggdes det för kungafamiljen Karađorđević och fungerade som sådant från det att det stod klart 1922 fram till 1934 då familjen drog sig ut mot förorten, till det exklusiva Dedinje.Finns Nya palatset så måste det ju finnas ett Gamla palatset, Stari Dvor. Så jättegammalt är det nu inte. Det stod klart 1884. Även detta palats var residens för kungafamiljer fram till 1947. Under en tid fanns det alltså två kungaresidens… Det går ju inte att förstå. Jag ger upp. Idag fungerar det i alla fall som Belgrads stadshus.Motsvarigheten för hela landet återfinns i den här byggnaden, Serbiens nationalförsamling. Bygget påbörjades 1907, men på grund av krig och ekonomisk depression stod det inte klart förrän 1936. Byggnaden förstördes delvis i samband med upproren år 2000 då flera hundra tusen demonstranter protesterade mot valfusk i samband med omvalet av Milošević, protester som ledde till att han tvingades avgå. Ytterligare ett kungapalats? Nä, huvudpostkontoret, byggt så sent som 1938.Trötta ben vilar ut på en spårvagn som tar oss ut till okänt ytterområde.Slobi pluggade ekonomi i Belgrad och den ekonomiska fakulteten låg lite inklämt i ett lite ruffigt område, nu under ombyggnad.Men, vad fräscht och fint det var när man kom in. Återigen blev vi vänligt bemötta när Slobi förklarade sitt ärende och vi kunde vandra runt och titta lite.Vilken tjusig föreläsningssal. Hit kom många jätteduktiga föreläsare, berättar Slobi. De lockade ofta åhörare utan anknytning till fakulteten.Vi drar oss ner mot den nya sjöstaden längs Savas strand. Det är ett stadsförnyelseprojekt som inte leds av kommunala politiker, utan av Serbiens regering. Snacka om toppstyrning. Företaget som genomför omvandlingen av området är baserat i Förenade Arabemiraten. På Wikipedia läser jag: Början av projektet utmärks av rivningen under en natt 2016, av Savamala-distriktet, under vilken människor hölls fast av maskerade män och polisen valde att inte reagera när den tillkallades av medborgarna.När vi till slut hittade ett ställe som sålde biljetter, kvällen dag 3 och skulle inhandla vad Slobi uppfattade som en dygnsbiljett, visade det sig att den bara gällde kvällen ut. Eftersom vi bara skulle göra en resa till den kvällen annullerade vi det köpet. Viss irritation från säljaren. Sedan skulle Slobi istället köpa två enkelbiljetter, men de gällde bara 1,5 timme från försäljningstillfället och vi skulle ju ta en promenad och gå äta lite innan vi åkte hem, så även det köpet annullerade vi. Nu var han verkligen inte på glad på oss, säljaren. Jag hade laddat ner en app och försökt betala med kreditkort. Det såg ut som om köpet gick igenom, men några biljetter fick jag aldrig. Det fanns även små automater ombord, men ingen av oss lyckades betala via dem. Vi verkade dock vara i gott sällskap. Åk bara, tycktes den allmänna inställningen vara och några kontrollanter såg vi aldrig.Det kanske hade gått snabbare att gå. Någon hållplats före den som låg nära vår lägenhet försvann den kvinnliga föraren in i en kur och gjorde paus. En nackdel med ringlinjer är att de behöver regleringstid någonstans längs linjen. Kanske var det detta uppehållet handlade om.Detta med NATO:s anfall av Serbien har jag haft svårt att förstå. Att Serbien begick övergrepp mot albaner och att det pågick en etnisk rensning i Kosovo, tycks vara rätt oomtvistat, åtminstone utanför Serbien. Men, vad hade just NATO i Serbien att göra? Utgjorde Serbien ett hot mot NATO:s medlemsländer? Som alltid begränsas ju inte skadorna till militära mål, utan även många civila, inkl barn fick sätta livet till. Uppgifterna varierar, men mellan ca 500 och 2500 civila dödadesHär fanns väl i alla fall ett legitimt mål ur NATO:s perspektiv: det jugoslaviska försvarsministeriet. Har man medvetet inte gjort något åt ruinerna för att påminna om vad NATO gjorde?Tvärs över gatan ligger Finansdepartementet och nedanför ser man Utrikesdepartementet. De byggnaderna var NATO tydligen inte intresserat av.Vi skulle besöka järnvägsmuséet i Belgrad och Slobi hade fått för sig att det var inrymt i den gamla järnvägsstationen.Vare sig mycket järnväg eller museum här.Även den gamla busstationen var övergiven, förmodligen på bekostnad av det expanderande Waterfront.Nya tag. Museet låg lite undanskymt i Transportministeriets byggnad och inte var det något att springa benen av sig för. En man vi talade med beklagade sig över att man inte kunde visa sina samlingar på ett och samma ställe. Man hade tydligen hoppats få ta över den gamla järnvägsstationen, istället kommer Serbiens historiska museum att få flytta in där, berättade han. Det blir intressant att se vilket perspektiv på historien man kommer att anlägga i det nya museet. Kommer man vilja och våga göra upp med sitt förflutna?Direkttåg från München till Aten var ett storstilat projekt med namnet Akropolis, enligt uppgift uppbackat av Tito, som tyvärr blev lite av en tummetott. Från början var tanken tåg som skulle överträffa dåtidens finaste snabbtåg, Trans Europa Express, vad gäller bekvämlighet. I sista stund sägs det att grekerna drog sig ur. Istället rullade trafiken igång med vanliga tåg och trafiken lär ha pågått mellan 1968 och 1991. Skälet till att trafiken upphörde var tydligen att Jugoslavien upphörde med att ge tågen prioritet, vilket ledde till ökända förseningar. Kanske dags för ett nytt försök nu när serberna bygger ut sin snabbtågstrafik.Stor, men inte störst. Markuskyrkan, färdigställd 1940.Det är ett imponerande kyrkorum man kommer in i.Störst är kyrkan Sankt Sava som sägs vara Belgrads mest kända byggnad. Den syns på långt håll, men så är den inte bara störst i Belgrad, utan rankas tydligen som en av de största kyrkorna i världen. Återigen tyckte jag att det liknade en moské. – Nej Pelle, så kan du inte säga till en serb, utbrister Slobi. Du kanske tycker att den liknar Hagia Sofia i Istanbul, det var ju en ortodox kyrka innan den blev en moské när ottomanerna erövrade Konstantinopel. Jaha, kanske var det så jag tänkte…Sankt Sava var grundaren av den serbisk-ortodoxa kyrkan och meningen var att Sankt Sava-kyrkan skulle bli biskopssäte och ”domkyrka”. Arkitekttävlingen för kyrkans utformning avgjordes slutligen 1932. Bygget påbörjades innan andra världskriget och därmed pågick alltså två samtidiga projekt för att bygga jättelika kyrkor i Belgrad, ungefär samtidigt. Kyrkobyggnaden hann tydligen bli ca 10 m hög innan bygget avbröts och istället började användas av den tyska armén som depå, för att sedan tas över av Titos partisaner. Efter kriget fick man inte tillstånd av den nya socialistiska regimen, att färdigställa bygget. Först 1984 kom man igång igen. Efter omvandlingen av Hagia Sophia från museum till moské 2020 uttryckte man från serbiskt håll att kyrkan symboliskt skulle bli Nya Hagia Sofia.2019 var Putin på besök och utlovade bidrag från Ryssland för kyrkans färdigställande, inte minst mosaikarbetena. Man tappar lite andan när man kommer in i ett sådant här rum.Fantastisk krypta också, men några gravar såg vi inte.Många ikoner får en kyss av besökarna. Slobi frynte på näsan. – Inget för mig. Ohygieniskt! Religiös eller inte, korstecknet däremot, gör hon enligt konstens alla regler. Jag har försökt lära mig, men det vill sig inte. Om det beror på bristande rörelseteknik eller själsligt motstånd är lite oklart.Sista kvällen åkte vi till Zemun som ligger vid Donau. Vi tog en buss över floden Sava och sedan via Novi Beograd för att komma dit. Det är som en egen stad fast det räknas ändå till Belgrad hade Slobi berättat. – Lite som Sumpan då, föreslog jag. – Absolut inte!Jag tänkte mer på den administrativa indelningen. Slobi tänkte mer på miljön.Och visst, i alla fall delar av Zemun var ju betydligt mysigare än Sundbyberg. Vi hittade ett ställe att äta middag på och sedan skulle vi gå på operett.Wow, en egen loge för ca en hundring per person, halva priset mot normalt. Inte ens det fulla priset hade man ju blivit ruinerad av.På repertoaren stod Offenbachs Pariserliv. På scenen tackar baron Grondremarck för applåderna. Baron Grondremarck skulle föreställa en svensk, lite töntig greve och nej, det var ingen serbisk anpassning av librettot, min fundering, utan helt i enlighet med originalmanuset.Operetten var en sprittande glad föreställning och spelglädjen smittade av sig.Tillbaka i Belgrads centrum gick vi till Skadarlija och det var nog ett av ett fåtal ställen i Belgrad där jag kände igen mig. Däremot är jag inte helt säker på orsaken till att jag hade varit där. Antingen firade vi, tillsammans med vår kund, att vi hade skrivit kontrakt eller så firade vi att första etappen av mobilnätet hade invigts.Här finns fullt av trevliga restauranger i ombonad miljö och överallt spelas det musik, t o m en måndagkväll.Stoldans. Ny dansstil trodde jag. Icke sa Nicke.Så var det snart dags att resa hem. Vi lämnade vårt bagage i lägenheten och utnyttjade de sista par timmarna innan utcheckningen till att promenera ner mot nyare bostadskvarter längs Donau. Väldigt fräscht och fint.Vi fortsatte ner mot Donaus strand och passerade en massa tennisplaner och även om Slobi pratade om att Novak Đoković hade investerat i både tennisanläggningar och restauranger i Belgrad var hon osäker på var de låg. Kunde det vara här? Tennisplanerna passerade vi, men i en av restaurangerna gick Slobi in och frågade. Nä, inget napp vad gällde restaurangen, men hade vi frågat någon om hans tennisanläggningar hade vi fått svaret att detta var Novak Tennis center. Med betoning på var kanske. Han lär ha lämnat över det till Belgrads stad.Aha, en segelbåt på Donau. Av förklarliga skäl kanske, var det inte någon vanligt förekommande syn.På vägen tillbaka kom vi upp genom bostadskvarter som hade fler år på nacken och då blev kontrasten mot de nybyggda områdena brutal. Vi får hoppas att man hittar något sätt för bostadsägarna att tvingas lägga undan pengar till gemensamt, yttre underhåll. Om inte, tanken svindlar…
Med en liten minibuss åkte vi ut mot flygplatsen, men trots att den hade lite mer en aura av flygbuss snurrade den runt rätt mycket den också, så även resan till flygplatsen tog sin tid. Air Serbia sålde våra flygbiljetter, men hade lagt ut flygningen till Stockholm på entreprenad till något annat bolag. Det gick ju bra det med, men varför gör man så? Detsamma gällde även Air Serbias flygning från Mostar till Belgrad. När vi kliver av flygbussen på Sankt Eriksplan känns det verkligen som om vi landat i en helt annan värld. Ett lugn villar över Odengatan och den ser riktigt idyllisk ut.
Ibland kan jag undra om jag har blivit för snurrig för att ge mig ut och resa, fast även Slobi bidrog till känslan av att vi behövde någon ängel som vakade över oss. Många kyrkor har vi ju besökt. Kanske var det ett under att vi kom hem med alla våra prylar i behåll.
På Arlanda hörde jag mitt namn ropas upp. Vad är det nu då? Min telefon hade jag ”lämnat” på toaletten där en snäll man hittat och lämnat den i utgången till vårt plan. I telefonfodralet hade jag dessutom mitt betalkort. Tänk om jag upptäckt det först när planet hade börjat taxa ut.
När vi skulle lämna Orebic ställde jag ifrån mig min lilla rygga på en bänk i hållplatskuren. Precis innan bussen skulle starta insåg jag att den fortfarande stod där och rusade av och fick fatt i den. Busschauffören var redan irriterad som det var. Tänk om jag upptäckt att jag saknade ryggan bara någon minut senare när vi hade börjat rulla iväg. Vill inte ens föreställa mig chaufförens reaktion.
Sedan var det Slobis tur. Vi skulle slänga i oss lite lunch innan en av våra hotellvärdar i Mostar skulle skjutsa ut oss till flygplatsen. När vi kom fram upptäckte Slobi att hon måste ha glömt kvar sin jacka på stolen hon satt på. Som tur är hade vår chaufför inte hunnit ge sig av och hon fick ta en extra tur och returresa in till stan. Och jackan hängde kvar på stolen, på uteserveringen. Och med några minuters marginal kom hon tillbaka innan incheckningen av bagaget skulle stänga.
Milan och Novka bjöd på lunch i Belgrad och Milan bad kyparen att ladda min telefon under tiden. När vi ätit upp gick vi glatt iväg utan telefonen. När vi några timmar senare skulle lämna Milan och Novka i deras lägenhet för att ge oss iväg på opera upptäckte jag fadäsen. Galopp bort till restaurangen, vi hann knappt säga hej och tack till vårt värdpar, och sedan kastade vi oss på en trådbuss för att ta oss in till centrum. Vi hann.
Men, det värsta var nog när vi skulle åka och se var Tito bodde, en bit utanför centrum. Återigen klev vi på en trådbuss och jag ställde ifrån mig min lilla rygga på sätet framför mig och där stod den kvar när jag gick av. Vi hann gå en bit innan jag insåg att det var något jag saknade och nu fick jag nästan panik, pengar, pass och gud vet vad. Vi hade inte helt koll på hur lång tid det skulle ta innan samma buss förhoppningsvis skulle passera åt andra hållet, men det var säkrast att rusa tillbaka. Första bussen, inget napp, men föraren var väldigt hjälpsam och förstående och lovade att ringa och kolla. Men, tänk om någon annan passagerare skulle ha norpat ryggan… Det fanns ju faktiskt ett kassaskåp i lägenheten vi bodde i. Hur dum får man bli? Jag såg framför mig hur resten av semestern skulle förstöras av att fixa allt. Tredje bussen närmar sig och han tutar på oss och där står min rygga i förarhyttens fönster. Busschauffören såg nästan lika glad ut som jag kände mig. Sällan har jag väl känt mig så lättad och tacksam.
Nu är vi hemma och med allt vi ville ha med oss hem. Det har varit en spännande resa, fylld av intryck av människor, platser och historiska händelser. Det har varit väldigt lärorikt. Jag kommer nog aldrig att fullt ut förstå mig på Västra Balkan, men några nya bitar lades till det komplexa pusslet. Orebić förstås, ser jag fram emot att få återse. Belgrad reser jag gärna tillbaka till och då passar jag nog på att ta tåget till Novi Sad också. Förhoppningsvis var väl olyckan den 1 november, med det rasade plattformstaket, som krävde 14 människors liv, en engångsföreteelse. Mostar kan jag verkligen rekommendera, men jag kanske väljer andra upptäcktsfärder nästa gång och är ni i närheten av Trebinje, åk dit!
