Följ Blogginlägg
( 61 Followers )
X

Följ Blogginlägg

E-mail : *

Stockholm-Bergen

Jag är nog lite naiv i vissa avseenden. Jag trodde inte mina öron när min uppdragsgivare meddelade att kontoret skulle stängas från den 13 mars. Sedan kom beskedet den 16 mars att Norge stängde gränsen. Är de inte kloka? Men, hysterin går väl snart över tänkte jag. Hoppet ställdes till ett nytt beslut vad som skulle gälla fr o m den 15 maj, men när beskedet kom drogs rullgardinen ner, fortsatt stängt till den 20 augusti. En liten ljusglimt, ett reviderat beslut kunde komma den 15 juni. Men, när Rapport några dagar senare meddelade att Norge förberedde sig för att hålla gränsen stängd resten av året gick luften fullständigt ur mig. Ingen segling på Aquileja i sommar. Bara att ställa in sig på något helt annat.

Jag hade redan varit i kontakt med norska polisen för att höra mig för om eventuella dispenser, möjlighet att sätta sig i karantän, visa upp något provtagningsbesked eller dylikt, men det var blankt nej. Men, så flög fan i mig och jag tänkte att det måste gå att överpröva ett beslut till högre instans. Och så plötsligt: ”I forrige uke ble det gjort justeringer av praksisen, og vi har tillatt enkelte å hente ut sine campingvogner fra Norge. Om du medbringer dokumentasjonen på formålet, sammen med ditt pass – så bør dette gå fint. Dette fordrer at du bare reiser direkte til ditt reisemål og ut igjen og forsøker å unngå å oppsøke butikker og andre steder hvor det kan være arena for smitte.”

Jag var så djupt nere i källaren att det tog några dagar innan jag började fatta att det kanske inte var helt kört.  Men, ”bør dette gå fint”? Den norske tjänstekvinnan lugnade mig med att gränspolisen gärna fick kontakta henne eller hennes chef om det skulle upp stå problem vid gränsen. Många frågor snurrade i huvudet. Husvagn. Hade hon glömt bort att jag tidigare i mejltråden redogjort för att det var en fyrtio fots segelbåt det handlade om? Inget man sätter på en trailer, häger på dragkroken och kör ut igen. Och hur många personer gällde detta ”bør … gå fint” för? Man kunde ju nästan tolka svaret som att vi skulle bege oss direkt från Bergen till Sverige utan uppehåll. Då behövde vi vara i alla fall tre i besättningen och så en som körde tillbaka min bil… Och hur mycket skulle polisen vid gränsen bry sig om vad någon avlägsen kontorsråtta hade skrivit?

Skulle vi ställa frågor och riskera att få nej eller skulle vi chansa och ge järnet? Min äldste son Joakim och en seglarkompis, Maria Carlsén, hade anmält sig som aspiranter att segla och en gammal kompis, Olle Mornell, erbjöd sig att köra hem bilen. Vi resonerade fram och tillbaka och blev överens om att inga fler frågor-strategin förhoppningsvis var det bästa alternativet.

Efter ett år  i Berlin mitt under kalla kriget var det lätt att bli lite av en DDR-nörd och ett antal TV-serier om DDR och Berlin innan murens fall har väl gjort sitt också. Fantasin for iväg och jag började se mig som en människosmugglare som skulle forcera gränsen från Öst- till Väst-Berlin. Hur skulle de ha tänkt? Vilken veckodag var bäst? Vilken gränsstation? Skulle vi ha en plan B?

Med en bil och en sprillans takbox inandlad denna resa till ära, fyllda till bristningsgränsen, drog vi iväg så snart som möjligt efter att min son hade tentat, d v s den 5 juni. Vi tyckte det vore taktiskt att kunna peka på att vi bunkrat så mycket som möjligt innan gränsen, så att vi kunde leva upp till uppmaningen att ”unngå å oppsøke butikker og andre steder hvor det kan være arena for smitte.” Vi gjorde alltå halt i Arvika och shoppade loss och körde vidare mot gränsen morgonen den 6 juni. En lördag alltså. Tänk om allt hängde på att de kunde få kontakt med min mejlkontakt. Finns väl ingen norsk tjänsteman som svarar på jobbtelefonen en lördagmorgon? Nä, det var ingen vattentät plan vi hade. Nervositeten ökade i takt med att vi närmade oss gränsen. Björn Rosengrens famösa uttalande om Norge som den sista Sovjetstaten poppade upp och jag såg framför mig hur vi skulle mötas av ett iskallt Njet. T o m vädret kändes lite öststatsaktigt. Ta ett djupt andetag! Var ödmjuk! Öppna frågor! Var cool, men vänlig!

Mycket riktigt Den första gränspolisen vi fick kontakt med markerade tydligt och barskt att vi hade mycket smitta i Sverige och här var det de som bestämde, oavsett vad någon hade mejlat oss. Och vi var ju fyra i bilen! Det var ju bara jag som hade fått tillstånd! Och ska ni ända till Bergen! Jag började se framför mig hur vi skulle få vända hemåt med oförrättat ärende. Så plötsligt avlöstes den förste polisen av en mer nedtonad man, som meddelade att de skulle försöka få tag i författaren till polisens mejlsvar. Här vid gränen har de ju bara regelverket att hålla sig till, någon förändring av praxis var uppenbarligen inget de kände till. Shit, nu är det kört! Men, vi hade änglavakt, tjänstekvinnan svarade på sin tjänstetelefon, trots att det var lördagmorgon. Och när den mer resonable polisen kom ut och i allmänna ordalag började redogöra för situationen, började jag steg för steg ana att det här nog skulle gå vägen. När han till slut bekräftade att vi skulle få komma in, brast det nästan. Jag fick hejda mig från att inte kasta mig om halsen på honom. Hade säkert varit olämpligt ur mer än Corona-synvinkel. Ca 45 minuter efter ankomst kunde vi rulla vidare. Fick nypa mig i armen många gånger och under flera dagar.

Vi valde att köra norr om Oslo och följda västsidan på Gudbrandsdalen en bit innan vi satte kurs mot Flåm på minst sagt kringelikrokiga vägar. Tog en evig tid. Till Flåm ska man helst ta sig med tåg på, vad som sägs vara, en spekatukulär järnväg. Fick anstå till lämpligare tillfälle.
Så bar det uppåt och det blev lite mer vinter.
Det var egentligen läggdags när vi hunnit bära ner dynor och sängkläder i båten. Men, först måste vi ju fira…
Vårrustningen detta besynnerliga år bestod av att tömma förrådet, stuva och städa och sätta på segel. I Bergen gör sig tidvattnet märkbart. Som tur är låg båten vid en flytbrygga. När jag kom till marinan i höstas fick jag till en början låna en stege för att kunna ta mig iland.

En bra marina enligt mitt förmenande är ett företag som gör vad man konmmit överens om på ett yrkesmässigt sätt, yrkesmässigt i dess egentliga mening alltså, d v s man har den kompetens man utger sig för att ha, man är något så när noggrann, man gör det man ska till det datum man lovat och det går att kommunicera med dem och blir det fel står man för det och rättar till sina misstag. Hur svårt kan det vara?

När jag lämnade båten lämnade jag också efter mig en lista med saker jag ville ha hjälp med. Mycket av det man kommunicerat att det var åtgärdat visade sig vara precis som när jag lämnade båten, ett jobb var t o m inplanerat till ett datum efter det vi hade meddelat att vi skulle segla iväg. Bristfällig tömning av färskvatten hade orsakat fryssskador, så vi fick börja med att leta källan till översvämning i kölsvinet. Annat hade försvunnit. Under våren försökte jag flera gånger få tag på marinan för att diskutera hur vi hanterade det faktum att den norska gränsen var stängd. Jag ringer dig imorgon har jag fått höra ett antal gånger utan att det hänt. Men, så i förbifarten: Båten är sjösatt, den låg i vägen… Va! Jag skulle ju… Ja, men vi har bottenmålat och bytt anoder. Suck!

Ett ratingssystem för varv och marinor vore inte fel. Asköy Båt og motor skulle inte få många poäng av mig. Som det sedan utvecklade sig kan man ju dock vända på det. Vi kom till Bergen sent lördag kväll. Sen eftermiddag tisdag hissade vi segel. Snabbaste ”vårrustningen” jag någonsin varit med om.

2 svar på ”Stockholm-Bergen”

  1. Något om resan till Bergen, där vi övernattade i Arvika på Scandic.

    Utanför storstaden dyker epa-traktorerna upp och så klart amerikanska bilar. En 45-plus-man med keps kom körande i sin svarta Chevrolet (tror jag det var) med gammaldags takräcke och på detta ett något buckligt, svar oljefat och ett reservhjul (också svart).

    Vi åt middag på Palladium som mycket riktigt är en biograf men med tillhörande krog. Utmärkt service och god mat. Det var en något dyster hotellfrukost, en färdigpackad påse med smör och bröd och ost. Ingen buffé, men det gick faktiskt att ta yoghurt själv och det fanns mer bröd. Bra där!

    Vi körde ut via Charlottenberg med det enorma köpcentret men med parkeringarna tomma och hamnade på gränsstationen i Magnor som Pelle beskriver i sitt inlägg. Frågan varför vi var fyra avklarades dock raskt när de fick reda på båtens storlek. Norge är en sjöfartsnation och kunskapen inåt landet verkar det inta vara något fel på.

    För att komma till Bergen följde vi E16 som går norr om Hardangervidda. Byggnormerna för vägar skiljer sig mycket från vad som gäller i Sverige, med branta lutningar och skarpa kurvor. Det är gott om fartkameror, men där är principen densamma som hemma, varna trafikanterna och få dem att lätta på gasen.

    För att vinna tid blev det mycket snabbmat. Middagen ombord ställdes in och det blev lördagmiddag på ”Pizzabakeren” istället. Bubblet ombord smakade bra efteråt.

    Med fyra personer gick det raskt att stuva in allt i båten och även tömma vinterförrådet. På morgonen kunde jag inte förstå att det var så jobbigt att gå på lejdaren från pontonbryggan upp till kajen. Hade jag blivit sjuk? Efter ett tag förstod jag att det var tidvattnet som hade sänkt havsnivån.

    Klockan 9 gav jag mig av och hade lite dåligt samvete att jag åkte så tidigt. Tänk om de behövde bilen till något viktigt. Jag hade ändå tolv timmars resa framför mig. Som spårnörd ville jag gärna ta några bilder på den nya spårvägen ”Bybanen” i Bergen. Och ser man på. Jag fick stanna för rött ljus och mitt framför mig kommer trikken. Det var bara att hissa ner rutan och ta några bilder.

    Vägen över Hardangervidda var snabbare än E16 så jag valde den. Varför är inte denna väg europaväg istället, men förklaringen kom när jag såg vägbommarna som säkert var stängda på vintern och med pil in till snökedjestationen. För att komma upp på fjället måste man åka i serpentin och på gps kunde jag se att jag befann mig på samma position i berget två eller tre gånger, men på olika höjd förstås. En av tunnlarna är Måbötunneln där skolbarnen från Kista förolyckades för över 30 år sedan.

    På fjället var det mycket snö – och dimma! Endast snökäpparna som var fyra meter höga syntes. Inget fotoväder således. Längre fram blev det bättre när vägen gick på lägre höjd. Norge är fantastiskt med alla sina små vattenfall som kastar sig ut för en klippvägg och där källan är en snödriva som smälter.

    Norr om Oslo blev det sommarväder och färden gick nu åter på E16 mot Torsby. Så småningom nådde jag gränsen och där fanns politi och militär utposterad. Några byggnader, som i Magnor, finns inte här så det var att stå utomhus. Det var en märklig känsla att man tar gränspassagen för given. Det var så klart inget problem att komma ut ur Norge och påfallande många svenska bilar körde i motsatt riktning. Nu var det ju söndag kväll och antagligen veckopendlare på väg till Norge.

    Det var en fröjd att köra på Svenska, raka vägar med stora kurvradier och ”förlåtande” vägar där man vid dikeskörning inte riskerar att köra på något. Färden fortsatte mot Hagfors, Fredriksberg och sedan paus vid ett myggigt Grangärde. Vid 21 anlände jag till Scandic i Borlänge.

    På morgonen återvände jag till min tidigare arbetsplats där inte så många var på kontoret och på eftermiddagen till min tidigare bostadsort i Falun. Hemresa på kvällen och anlände till Sollentuna vid 21-tiden. Tre dagar med bilkörning var slut. Jag kom att tänka på att jag har kört från kust till kust, Bergen – Gävle. En kort sträcka på väderkartan men desto längre i verkligheten.

    Tisdag kväll och bilen skulle till Täby. Köra på gps eller på gehör. Att göra både och blir sällan bra. Jag bestämde mig för gps, men efter att ha funkat utmärkt ledde den mig på en rejäl sightseeing genom Danderyd och Täby. Min dotter som skulle hämta mig undrade vart jag tog vägen. Hur som helst in i garaget och lämnade bilen oskadd, vilken lättnad. Ut igen. Nu skulle nycklarna läggas i postlådan och för att komma in i porten borde jag ha gått via garaget. Nu stod jag utanför porten och försökte blippa in mig med garagetaggen. Det funkade inte. En granne stod utanför och jag bad om hjälp. Väl inne i porten visade det sig att nycklarna inte gick att pressa in i den minimala springan till postlådan. Det slutade med att grannen tog hand om nycklarna. Ja det var ju så att jag sålde bilen för en billig penning. Jag borde ju ha berättat detta tidigare men det är så svårt att prata om sådana saker. Sorry Pelle, men du har ju din båt och din cykel (skepp ohoj som Martin Ljung sade) och sedan finns ju tåget nästan vid husknuten, så det fixar sig säkert.

    Det var ett roligt äventyr och det var så klart en triumf att för skeptiska arbetskamrater berätta att operation Bergen lyckades.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *