Gastar Stenungsund-Hällesdalen: Joakim och Leonora Karlbom, Hällesdalen-Stenungsund var jag ensam ombord.
Därutöver, på plats i Hällesdalen, hela eller delar av tiden, fanns bland andra: Agnes och Linnea Karlbom, Filip Karlbom och Lise Johnsson med hunden Bilbo, Malin Karlbom och Jim Änglykke, min exfru Charlotte Hillborg, Lises mamma Anette Gunnarsson och Lises pappa Reiner Johnsson med Ritva, Lises syster Isabelle Johnsson med Max och Morris Gollin samt Max mamma Jill och Max systrar Julia och Natasha med Steven och Roory, Lises morbror Stefan Gunnarsson med Ann-Sofie och Isabelles kompis Benjamin från Koster.
Datum: 14-18 augusti
Min son Filips, sambos systers svärmor hade bjudit in oss att fira och umgås med dem i Hällesdalen. Svärmor och hennes familj är från USA och hade hyrt ett större hus för egen del och ett annex för Filips och Lises familjer. Själva firandet trodde jag skulle handla om att Isabelle och hennes man Max skulle förnya sina äktenskapslöften. Detta hade dock, utan min vetskap, förvandlats till en namngivningsceremoni för deras nyfödde. Kul med fest oavsett anledningen, men presenten jag hade inhandlat blev ju lite fel 🙂
Min son Joakim med familj valde att åka ner en dag i förväg och bodde ombord på Aquileja, i Stenungsund. Jag tror att det är första gången Agnes har flytväst på sig, men hon verkar ju inte direkt missnöjd med detta otympliga plagg.Leonora hade fått en alldeles för stor flytväst. Joakim hade i hastigheten plockat upp en ett nummer för stor väst.
Dagen därpå hängde Joakim och Leo med på båten den korta distansen från Stenungsund till Hällesdalen, medan Linnea tog bilen med Agnes. Det ska böjas i tid och Leonora visade prov på stor skicklighet att styra båten.Lises mamma bjöd på lite mat i ”Vita huset”. På bilden syns bl a Max syster Natasha med Steven och sonen Roory,
Det fanns både kajaker och SUP:ar att leka med.
Malin tar en fika i Aquileja-baren.Det fanns en stege upp till bastuns tak och vi var flera som inte kunde motstå att klättra upp och hoppa i.
Femkamp.Grenen: Hur länge kan man hålla igång en rumpstuds?Det var en imponerande lång brödrakamp mellan Joakim och Filip, men till slut vann Filip.Filip underkände första dragkampen som laget till vänster vann……och andra gången blev det ”rättvist”. Filips lag vann.Flytbryggan jag låg vid såg ut att vara lite klent förtöjd så jag hade både ankare och extra ankare i.
På lördag vällde det in fler människor till namngivningsceremonin.
Isabelle och Max berättar om de förfäder på deras vardera sida som inspirerat till deras sons namn.
Vi andra hoppade på fötterna. Inget för Lise.Snyggt!
Trots ett initialt besked om att det inte var några som helst problem med att lägga till vid bryggan, muttrade ägarna till Max om att min och Reiners båt tog för mycket plats. Jag låg kvar en extra natt i Hällesdalen, men för att inte väcka onödig irritation släppte jag förtöjningarna till bryggan och lade mig på svaj sista natten. De andra hade då lämnat annexet.Lises morbror och moster, Stefan och Ann-Sofie bor på andra sidan sundet, i Svanesund på Orust. – Tuta när du kommer förbi, så kommer vi ner och vinkar. Det är ett rött hus. Där var ett rött hus. Jag tutar några gånger. Vilket pampigt hus tänker jag. Men, inga livstecken.En stund senare upptäcker jag dem. Hörs jag så vida omkring? Jag hade alltså tutat vid fel hus. I det här röda huset bodde tidigare Isabelles och Lises morfar Sten.
Jag gissade att Max mamma Jill till stora delar var initiativtagaren till att vi kunnat samlas och hon nickade instämmande när jag pratade med henne. Än en gång tack för denna generositet och till möjligheten att samlas alla. Det var trevliga dagar som förflöt fort, men i ett behagligt tempo.
DISTANSER:
Stenungsund-Hällesdalen: 5 M
Hällesdalen-Stenungsund: 6 M
Rutt: Skagen-Lilla Kornö-Hamburgsund-Hästvam-Otterön (Dyviken)-Otterön (Röd)-Grebbestad-Dannemarken (SXK-boj)-Keö (SXK-boj)-Flatön (på svaj i höjd med Trankoket)-Stenungsund
Gastar: Eva Ekberg, Sven Gester, Carina Johnsson och på besök i Skagen, Maria Karlbom
Datum: 1-12 augusti (seglingsperioden var 4-12 augusti)
Det verkar som om människor som söker sig till segling mestadels är av tåligt virke. Det började med att vi blev inblåsta i Skagen och slutade med en grå och blöt distans från någonstans i höjd med Ljungskile till Stenungsund. Kryss dessutom. Däremellan hade vi mycket vind och en hel del sol, trots allt. Ändå bedyrade man att det varit en trevlig och upplevelserik segling. Men, vi tar det från början.
Det är fredagen den 1 augusti och min namnsdag dessutom. Jag hade vinkat av mina gastar från föregående etapp och hade nu lite ledig tid innan jag skulle få besök kommande dag. Varför inte ytterligare ett besök på och visning av Skagen-museet? Där har jag bara varit tre gånger förut. Jag såg fram emot lika inspirerande visningar som vid mina två första besök 2018. Visningen började i Bröndums hotells matsal som Degn Bröndum testamenterat till Skagenmuseet. Jag brukar förneka att danska är svårt att förstå, men den här gången gick jag bet. Det var bara att bita i det sura äpplet och ge upp. Guidens danska var av ett utomjordiskt slag, jag förstod enstaka ord och sammanhang, men inte tillräckligt för att det skulle ge något, så jag gick. Besviken.Dagen därpå skulle min lillasyster Maria komma på besök. Hon inledde sin road trip kors och tvärs i södra Sverige med att besöka mig. Det var ju lite hedrande 🙂 Och där kommer hon, glad i hågen.Än så länge var vädret helt OK. Det krävs dock ingen större fantasi för att se att de förväntade vindarna när nästa gäng skulle komma ombord inte var av det snällare slaget.Maria har en skeptisk hållning till båtliv och segling, men hon fick nu ändå komma ut några minuter på sjön när vi parkerade om båten. Hon var med på min förra båt Millan, en Linjett 30, men jag undrar om hon någonsin seglat på Aquileja någon gång. Istället för att ligga med akterankare och fören mot en av flytbryggorna var tanken att sno den lucka som uppstått när en bland flera andra båtar lämnade hamnen. Det var intressant att se hur hamnen successivt tömdes och ändrade karaktär när till slut alla båtar följt vårt exempel och förtöjt om med långsidan mot brygga eller kaj. Det kändes lite ödesmättat. Come and hit us Floris, som stormen döpts till.När vi parkerat om dök en säl upp, bara någon meter från oss. Maria döpte den snabbt till Sälbert II. Sälbert I såg hon tillsammans med sin dotter i Norrtäljeviken för en massa år sedan och detta var Marias andra sälupplevelse. Vad mycket mer man får uppleva på sjön än på land, tänker jag. Jag har ingen aning om hur många sälar jag sett. Men, det är ändå lika trevligt varje gång de dyker upp. Sälbert II såg vi dock inte röken av något mer efter det att jag hämtat kameran. Foto: Maria Karlbom
Maria längtade efter skaldjur. Vi studerade recensionerna av de hamnnära krogarna och fastnade för Pakhuset. Kommer ni till Skagen kan jag å det bestämdaste avråda från ett besök där. Jag åt en trist räkmacka och Maria en Stjerneskud tror jag, men med något utbytt mot mer räkor. Vad hon i detta skede tyckte om anrättningen som sådan minns jag inte, men hon var iland halva natten iklädd nattlinne, regnjacka och sneakers och som hon uttryckte det, matade fiskarna. Istället för att rädda någon som ramlat i vattnet fick hamnens räddningsstege tjäna det motsatta syftet, att hålla sig i för att inte ramla i. Hon vågade inte gå ner i båten av rädsla för att må ännu mer illa. Hamnens toa håller stängt nattetid, så pudra näsan fick hon göra i närmsta gatubrunn. Det hade ju varit lördag och en del ungdomar var ute och rörde på sig och drack ur medhavda flaskor med vätska, får man förmoda, av det starkare slaget. De spärrade tydligen upp ögonen när de blev varse denna lodisliknande kvinna med sin vattenflaska. Förutom att det va en del skrålande var skepparen lyckligt omedveten om vad som utspelade sig.
Ny dag och något bättre till mods gav vi oss ut på byn. De föreslagna omsorgerna från detta näringsställe lockade dock inte: ”VOKSEN PASNING BRUG FOR ALENE TID BRUG FOR AT KOBLE FRA BRUG FOR SHOPPE TID EFTERLAD DIN PARTNER HOS OS VI PASSER GODT PÅ ALLE AFHENT INDEN LUKKE TID BETAL KUN FOR MAD DRIKKE”. Kanske tyckte Maria att det lät som om man mer syftade på passning av vuxna män…Jag började känna mig lite hemtam i Skagen och vi tog oss fram på lite tvärgator och idylliska senvägar.Nä, Maria var mer ute efter lite kulturell spis. Och vem skulle inte vilja sitta ned vid det här frokost-bordet på Bröndums hotell. Tavlan är målad av mästarnas mästare, Peder Severin Kröyer. Här syns bl a Michael Ancher (stående) och längst till höger svensken Oscar Björck samt värdshusvärden Degn Bröndum. Degn var bror till Anna som var gift med Michael Ancher. Anna var den enda av Skagenmålarna som faktiskt kom från Skagen.Ännu ett mästerverk gjort av Peder Severin Kröyer. Hans fru Marie sitter i trädgården vid en buske med jungfrurosor, med familjens hund.Bröndums hotell är intimt förknippat med Skagenmålarna, så vill man känna vibbarna från denna tid kändes ett besök här som ett måste.Om vi kände så många vibbar vet jag inte, men gott och dyrt var det. Maria är på G igen, men räkor fick vara.På besök i Michael och Anna Anchers hem. Jag själv har fått kritik för att jag har för många tavlor på väggarna. Mina väggar är dock inte i närheten av familjen Anchers. Det var verkligen späckat med tavlor och de lär hänga precis som under konstnärsparets tid.Men, vad var detta? En ofullbordad tavla. En av museivakterna berättar: Den är gjord av Oscar Björck och han hann inte bli klar innan han återvände till Sverige. Tanken var att han skulle färdigställa den när han kom tillbaka till Skagen. Under tiden fick den hänga hos familjen Ancher. Oscar Björck återvände dock aldrig till Skagen.Maria fick syn på ett glasställe hon frekventerade vid sitt förra besök i Skagen.Kvällen därpå fixade vi egen middag i båten. Mysigare att sitta i lugn och ro att prata och Maria kanske hade fått nog av krogen för ett tag.Dessutom bjöds vi på underhållning av en tysk liten flicka. När vi applåderade bockade hon och tackade som värsta scenartisten.Nu har det hunnit bli måndagen den 4 augusti. Maria åkte vidare på sin road trip och nu var hela den nya besättningen samlad. Sven har en gedigen seglingserfarenhet, Carina har seglat lite grann, men för Eva var det premiär.Inget ont som inte har något gott med sig. När vi nu låg stilla och väntade ut Floris, kunde jag komma igång med yogan igen. Eva introducerade mig och Carina för kundaliniyoga och jag körde lite ”vanlig” yoga också. Först höll vi till utomhus , men sedan kom vinden och vi fick improvisera lite inomhus.Sven valde att gå och handla och förbereda lite lunch, medans vi cyklade upp till Grenen. Jag var ju där häromdagen, men det var ju lite spännande att se hur Grenen tedde sig i lite hårdare vind. En stor del av stranden var översvämmad och var som en stor sjö.Nu var det vildare krockar mellan Kattegatt och Skagerack och Grenen var nästan helt översvämmad av vatten.Varför blir det så här, har jag undrat flera gånger. Nu frågar jag min kompis Chat GPT. Om jag ska sammanfatta det förstår jag det som att det är organiskt material som när det bryts ner släpper ifrån sig ytaktiva ämnen som vispas runt av vind och vågor. De ytaktiva ämnena gör att luftbubblorna inte spricker direkt utan hålls ihop och bildar detta skum. Det är vanligare på Väst- än på Ostkusten då den högre salthalten på Västkusten hjälper till att stabilisera bubblorna som då inte spricker lika snabbt.Oops! Den skylten såg vi inte när vi badade här häromdagen.Vi hade lett cyklarna ner på stranden och fortsatte en bit bort i Sandormens spår. Sandormen är ekipagen bestående av traktor och släp för dem som inte orkar gå den sista biten mellan parkeringen och Grenen. Som någon sa: – Det är väl förmodligen de som allra bäst skulle behöva gå. Tillbaka vid parkeringen hittade vi en stig som ledde oss söderut fast längre österut på udden norr om Skagen.Korna såg ut att ha det bra.Trots fyra förtöjningslinor mot kraftiga pollare på den relativt höga betongkajen vaggade båten fram och tillbaka. Sven kläckte den briljanta idén att förtöja masten mot en lyktstolpe. – Så kan man väl inte göra, tänkte jag först. Men, det gick så bra så.
Tisdag eftermiddag ägnade jag en stor del av dagen åt att prata med Hampus hos Riggarna Göteborg. Jag såg en chans att få hjälp att reda ut det trassel jag upplevde med mina fall som gick upp i masttoppen, storfallet och flagglinan. Tyvärr ett resultat av en riggöversyn som Doghouse marin i Svinninge gjort tidigare under våren. I mitt uppdrag ingick att få fram ett mastnummer, vilket dock visade sig sitta på den enda del av masten där det inte gick att läsa av något, trots åtskillig demontering av inredning. I slutänden visade det sig ändå att masten sannolikt var konstruerad på ett sätt som möjliggjorde att problemet åtgärdades utan att masten togs ned och, utan tillgång till mastnumret, men att de inte hade tid när jag kunde vara i Göteborg. Men, det höll mig sysselsatt några timmar 🙁
Dan därpå bestämde jag mig för att ta mig till Råbjerg Mile, Europas största vandrande sanddyn. Den skulle vara 41 m hög och vandra 15-20 meter per år. Det lät ju lite spännande. Istället för att cykla nästan två mil i motvinden tog jag med mig cykeln på tåget från Skagen till Hulsig och cyklade 4,5 km därifrån.Sanddyn var ju ett understatement. Sandökenområde låter som en mer adekvat benämning.Det var inte svårt att låta sig övertygas om att sanden flyttar på sig, en dag som denna. Man ser tydligt hur sanden blåser bort.Det blir vackra mönster i sanden. Hur kan det bli så?Jag tog en rätt lång promenad ut i öknen och upp och ner för de olika dynerna och kände mig fullständigt sandblästrad efteråt. Skorna var rena sandtagen och jag kunde skaka ut sand flera dagar efteråt.När jag nu var så nära den västra kusten kunde jag ju lika gärna fortsätta bortåt och kolla in läget. Byn här heter Kandestederne och såg ut som ett sommarstugeområde med några badhotell. Jag hann ta en kaffe och en glass på ett av dem innan jag upptäckte att jag i all hast borde cykla tillbaka om jag inte ville vänta en timma på nästa tåg.Det är en trevlig upplevelse att åka tåg på Jyllands norra spets. Man är till stora delar omgiven av ett hedlandskap och ömsom skymtar man Kattegatt, ömsom skymtar man Skagerack.Så äntligen fick vi kasta loss efter två liggedagar. Den ursprungliga idén om att börja med att segla över till Norge var redan skrinlagd, Sven förordade en första etapp till Läsö, men till slut enades vi om att gå ut och känna på havet och ta ut en kursriktning som kändes bekväm. Den ledde oss mot Hermanö. Eller stavas det Härmanö. inte ens de initierade kan tydligen förstå stavningsförvirringen. Om det nu var så behagligt kan man ju diskutera. Både Eva och Carina kände av sjösjuka, men utan att offra sig till havsgudarna.Det visade sig att vi hade en hobbyornitolog ombord, Sven. Sedan ska man komma ihåg också de olika artdefinitionerna man får höra. Var det nu en havssula detta var?Det här krigsfartyget passerade oss på ganska nära håll. Det hade AIS:en avstängd, så vi kunde inte se vad det hette eller vart det var på väg. Riktigt spännande blev det dock först när det började dyka upp ett par jaktplan som kretsade fram och tillbaka över fartyget. En ryss månn tro?Vad det är Sven pekar på har jag glömt. Seglar vi längs Hermanö? Pekar han kanske på Islandsberg? Islandsberg är lite ökänt för den kraft med vilken vågorna kan slå mot land.Poppis tydligen att ge sig ut till Stånge huvud utanför Lysekil för att kolla på havet.Innan vi bestämde oss för att gå in till Lilla Kornö hade vi testat hur en naturhamn strax utanför kändes, en klippa längs med vilken man skulle kunna ligga långsides, Lindholmen. Där kände jag inte alls för att gå in, skvalpigt, blåsigt och trångt, men någon annan gång kanske eller med en mindre båt. Vi var lite småfrusna när vi skulle lägga till och tittade häpet på tjejerna som ytterst lättklädda släpade upp sina SUP:ar.
Den norra delen av hamnen hade bojar, men med väldigt kort avstånd till bryggan. På den södra delen skulle man ligga med akterankare, men alla som låg där låg med långsidan mot bryggan. Varför förstod vi när vi försökte lägga oss i en glugg med nosen mot bryggan och akterankare. Det var blåsigare än vi trodde och det drog rakt in i sidan. Vi hittade istället en tyskflaggad X-yacht som såg tämligen ny ut och de såg alldeles förskräckta ut när vi närmade oss med ambitionen att lägga oss längs deras långsida. Men, de fann sig till slut.
Idag finns det inga bofasta på Lilla Kornö, men öns by känns ändå väldigt genuin och pittoresk.Husen ligger mest tätt, men somliga har även plats för lite trädgård.Vi gör en liten kvällsexkursion.Mina kamrater valde att inte klättra med upp på berget.Titta vad de gick miste om.Vore inte de här klipporna något för en bergsklättrare?Morgonen därpå kastar vi loss och drar oss upp mot Kungshamn. Smögen har ju förfulats en hel del sedan jag var där i min ungdom, men de fina pendelbåtarna mellan Kungshamn och Smögen håller fortfarande stånd mot förändringens vindar.Vid något tillfälle frågade oss Sven om det var någon särskilt ställe vi ville besöka. – Hållö, utbrast jag. Men, det kunde jag tydligen glömma. Min båt är för stor. Så jag får väl ta mig till Kungshamn någon gång och äntra Hållöexpressen istället.Sven: – Ser ni hastighetsbegränsningsskyltana där borta? De med 3 knop på? Där går en smal kanal. Skyltarna såg vi, men att det skulle finnas en kanal in där kunde vi inte ana. När jag tittar på sjökortet ser det ut som om det skulle vara 3 m djupt i den smala rännan, men det kanske är väldigt smalt. Lite frestande vore det ju allt att testa.När jag gick i nian (1972) var vi på skolresa till Marstrand och vi besökte då ABBA-fabriken där de gjorde Kalles kaviar. Det var en jättelik skål med en jättelik slev som rörde runt kaviaren, som en enorm hushållsassistent och det såg synnerligen osmakligt ut. Det tog lång tid innan jag blev sugen på kaviar igen. Vi var förresten även i Smögen och besökte ett segelloft, Syversens segelmakeri. Om jag minns rätt låg det där det idag ligger en massa fula bostadsrättslägenheter. Något år senare var jag tillbaka med liten segelbåt och gick på disko där. Nu är allt borta.Vi fortsatte norrut via Sotekanalen. Man ser knappt det lilla huset, så väl kamouflerat är det. Vi passerar vad som kallas Mor Lenas stuga. Huset är från 1700-talet och byggdes någon gång under sillperioden, d v s långt innan kanalen byggdes. Den siste som bodde här hette Johan Alfred och han bodde här med sin fru och tre söner. När hustrun dog 1920 tvingades Johan in på ”hemmet”, men längtade hem till sin stuga och rymde ganska ofta. Fattigvårdsstyrelsen beslutade då att man skulle riva ner taket för att Johan inte skulle kunna flytta hem igen.
Fastän jag nu gått här flera gånger har jag ibland svårt med att banka in i vilken ordning de olika kustsamhällena kommer. Efter Sotekanalen kommer Hunnebostrand och därefter inloppet till Bovallstrand. Därefter är det en mer oskyddad kuststräcka som avslutas med Dannemarken med sina SXK-bojar och sedan Horns ränna från vilken man kan väja lite inåt och ta sig vidare uppåt via Hamburgsund. – Behöver vi handla något, tänkte jag högt med tanke på en vag minnesbild av att det fanns en hyfsad affär i Hamburgsund. Massor visade det sig… I smala sund med berg på ömse sidor kan det bli lite si och så med vinden och har man lite akterlig vind kan bommen lätt komma farande, något jag lera gånger varnat för. Ändå är olyckan framme och Sven får bommen i huvudet. Ingen jättesmäll, men ändå tillräckligt för att jag blev rädd att han skulle ramla över bord, men som tur är höll han sig kvar på däck. Läskigt och obehagligt, men Sven hävdade att han mådde bra.
Detta krävde en kaffe-/glass-paus. Det var ingen glass vilken som helst, utan Pipers glass. Pipers glass från Pipersgatan på Kungsholmen, här i Hamburgsund. Jo, man tackar. Pipers glass som vi ibland lyckades muta någon lärare att låta oss åka och köpa i samband med någon utelektion. Minns jag verkligen rätt? Hur kunde de gå med på det?
Som om det inte var nog med en bom i huvudet, snubblade sedan Sven när han skulle gå ner i sittbrunnen och föll olyckligt över roderpiedestalen. Förmodligen fick han någon spricka i bröstkorgen av den incidenten. Lite senare kommenterade han det hela med att han funderat över om gamla gubbar verkligen ska hålla på med sådant här. Det är ju inte utan att även jag tänkt samma tanke efter att ha spräckt något revben jag med samt skadat knät och ena lillfingret. Fast, nä, så lätt ger jag inte upp.
Linfärjan i Hamburgsund plaskar med sina linor som ingen annan. Bäst att hålla behörigt avstånd när den inte ligger still.Hamburgsund är en härlig blanning av gammalt och nytt. Genuint pittoreskt och modernt av inte det allra mest smakfulla snittet, men ändå, levande.Än engång, tack Sven för att du tog oss hit, till Hästvam. Jag har hittills bara sett på bild hur seglare förtöjer med långsidan mot berget. En av sommarens höjdpunkter.,Vi var alla lite euforiska över att ha kommit hit. Eva kommenterade att jag såg ut som glad liten pojke och Sven utbrast: – Tänk att jag skulle få komma hit en gång till i mitt liv!Vi tyckte vi hade haft en rätt tuff segling hit och så dyker denna svärm med kajakpaddlare upp som om det inte vore något särskilt med att ta sig hit.
Röda näckrosor är inte allt för vanligt. I bohusländska skärgården förekommer den, förutom här på Hästvam, på Dyngön, Bohus Malmön och Ramsö.Civilisationen är hyfsat nära. Tittar man in mot land ser man Fjällbacka.Men det räcker med att vända sig lite om, så ser man bara det vilda, det vackra.Det är väl den här färgen stenen ska ha, lite beigerosa…Husen på Hästvam lär fortfarande vara i samma familjs ägo som när ett av dem flyttades hit 1831 av mästerlotsen Gabriel Sandmark från en av Väderöarna. Sedan 2005 är de dock enbart sommarbostäder.På Västkusten får man se sig för innan man dyker ner i vattnet. Vad är detta för en krabat tro? Den kom inte ensam utan i stora stim. Den ser ju rätt beskedlig ut, men efter att ha läst om de invasiva och farlig klängmaneterna blir man ju lite orolig över vad man ska möta under simturen. Ofarliga sa en båtgranne. – Vad heter de då? – Vet inte. Någon annan som vet? Emellanåt kunde de se lite fluorescerande ut.Som att äta middag i en lugn kanal samtidigt som det runt om oss var full fart på havet.Här på Florö var et tydligen liv och rörelse förr. Fartyg tog skydd här vid dåligt väder, här öppnades krog, här bytte passagerare båtar, här fanns sillsalteri och när sillen gick till kunde här ligga ett tjugotal ångare och vänta på sillast. Som så ofta skedde allt detta spännande för länge sedan, från 1830-talet och resten av det århundradet. Myndigheterna hade tydligen synpunkter på hur krogrörelsen bedrevs och drog in utskänkningstillståndet 1888. Låter spännande. Undrar vad det var för anmärkningar man hade.Jag får ta hjälp av Sven för att lokalisera var denna bild är tagen: ”Tror” bilden är tagen ”när vi gick mellan Fläskön och Dyngön. Husen ligger nog på Dyngön.”Sven gissar att kameran nu varit riktad mot några hus på Fläskön.Jag fick bekräftat hur dålig koll jag har på skådisar. Här på Dannholmen bodde tydligen Ingrid Bergman. Ingrid Bergman? Men, hon ligger ju begravd bredvid Ingmar Bergman, på Fårö. Den Ingrid som har bott här ”är mest känd för två saker: rollen som Ilsa Lund i ”Casablanca” och för den skandal hon orsakade när hon 1950 lämnade man och dotter och USA för filmaren Roberto Rossellini, Italien och en ny familj. I ett slag gick hon från att vara Hollywoods änglalika älskling till omoralisk kvinna och dålig mor.” (SvT). Ingmar Bergmans Ingrid var tydligen inte någon skådespelare. Där ser man vad okunnig man kan vara. Idag ägs Dannholmen av släktingar till Ingrid Bergmans dåvarande man Lars Schmidt.Vi lägger till i Södra Dyvik vid Otterholmen och tar jollen in till stranden och låter oss fascineras av de stora ostronskalen. På många håll ser man mängder med trasiga ostronskal och tydligen är det fåglarna som släpper ostronen från luften så att de krossas och så kommer de åt innehållet. Man får inte vara dum. Inte ens om man är en fågel.Sven tar täten för att visa oss något spännande.Sven pekar ut vad som är en skalbank. Skalbank!? Jo, det är en större ansamling av skal från huvudsakligen subfossila djur. Här fanns ett dagbrott där men under 1920-talet bröt snäckskal som användes som råvara, främst för hönsfoder och för tillverkning av glas.En del byggnader från denna epok finns bevarade, bland annat en före detta arbetarbostad för stenhuggare, stenhuggarbaracken. Idag används den som flerfamiljsfritidsbostad. Man ser även rester av gamla kajer på flera håll.Och vem kan ha bott i det här tjusiga huset?Som på så många andra håll i Bohuslän bröts här även granit. Verksamheten pågick från slutet av 1800-talet till in på 1930-talet, sedan var det inte lönsamt längre.En ek av arten sparbanksek.På andra sidan ön var det så här fint och där språkade vi med en liten flicka som sa sig prata bl a franska, tysk och arabiska. På Otterön var hon bara på somrarna och hälsade på hos farfar, tror jag det var. Nu var det dags att åka hem till Dubai där hennes familj bodde. Snacka om kontraster.Rena parken. Antagligen fullt med kalkhaltiga snäckskal som möjliggör denna grönska.Här var något spännande också. Om jag förstod Sven rätt hade man upptäckt att det bubblade upp färskvatten från strandbotten. Tydligen var det egnvatten som sipprade ned från berget bakom mig som letade sig upp till ytan på detta sätt. För att få en färskvattentäkt lade man dessa betongringar på botten och simsalabim, en färskvattenbrunn ute i det omgivande, salta vattnet. Och? Jo, det smakade färskvatten, men det hade nog skvalpat över en del havsvatten också.Vi hade rätt mycket vind in i viken vi låg i och den skulle öka, så vi bestämde oss för en flytt. Inte för att det hade varit riskabelt att ligga kvar, men det blir ingen ro när det rycker och sliter och kluckar. På väg till norra sidan av Otterön körde vi om ena möhippa. Tjejerna hade en lättklädd dansör som ett tag stod och åmade sig på fördäck och det såg nästan ut som om han skulle ramla av och när jag väl hade fått upp kameran hade han istället ramlat ner i några kvinnliga famnar.Sven tyckte uppenbarligen att vi var tramsiga som ville tömma vårt toalettavfall m h a toatömningsanläggningarna. Vi tillhörde en försvinnande liten minoritet på c:a 10 %, menade han. Alla andra tömde i havet och det lilla vi hade i tanken gjorde ju ingen skillnad. Tramsigt eller ej, vi stod på oss. Problemet var bara att toan fortfarande gäckade oss och inte fungerade som förväntat. Nu tror eller hoppas vi dock att saken är löst. Sven gick och täljde långa pinnar och en av dessa pinnar förde jag upp i genomföringen liggandes på flytbryggan. Det gav resultat. Fullständiga krevader av skit kom ut från tömningsslangen. Jag hade tänkt tanken flera gånger, men då såg jag framför mig hur hela jag skulle ligga i sjön och få dessa krevader över mig. Nu räckte det med underarmen, inte så trevligt det heller, men ändå ett mer lockande alternativ. En bit bort skulle en flicka bada och vi hamnade i beslutsvånda. Skulle vi varna henne eller inte? Skiten tycktes dock röra sig i en annan riktning. Detta var vårt enda ärende till Grebbestad och tack kära besättning för att ni ville ta er tid till detta.Längre norrut än toatömningen i Grebbestad kom vi inte. Vi styr söderut igen. Det är mäktiga vågbryt när skärgården öppnar upp sig. Man vill inte vara på fel ställe.Skönt att komma in i skydd av Lilla Hamburgö. Vad det här stället heter framgår faktiskt inte av sjökortet, men mysigt är det.Och titta vilken mysig liten strand det här gänget hittat. Är det fortfarande Lilla Hamburgö?Det här fina huset bör ligga på Kiddö.Via Hornö ränna kom vi så ner till Dannemarken för en lunchpaus. Här ligger några SXK-bojar och de kan behövas här, för särskilt skyddat är det inte. 2019 låg jag jag här senast. Ett oväder var på väg och jag var väldigt mycket i valet och kvalet om jag skulle lita på bojen eller ge mig iväg till närmsta gästhamn. Vi valde det senare och hamnade i Hunnebostrand. Rätt beslut? Vet inte, men det kändes rätt i maggropen.Vi fortsätter söderut och ser Bovallsstrand på håll. Där, i fiskaffären, har jag köpt mitt livs godaste räkor.Vi är tillbaka i Sotekanalen. Ja, den heter faktiskt så, inte Sotenkanalen som jag trott. Man uppmanas att ta ner seglen nä man går in i kanalen. Ett helt rimligt krav kan det tyckas. Senare berättar min yngre sons sambo Lises morbror för mig om hans och Lises mammas seglingar med pappa Sten. För övrigt en mycket trevlig och charmig man som jag fick förmånen att träffa innan han gick bort. Sten verkar ha varit en sann äventyrare och att använda motor verkade ha varit i stort sett uteslutet. Motorn var nerpackad på ett sätt som inte på något sätt lockade till att ta fram den. Då var det tillåtet att segla genom Sotekanalen och det gjorde de även om det innebar att de de var tvungna att kryssa. På något ställe drog man båten från land, vilket en gång ledde till att Lises mamma plumsade i. Hårda bud 🙂Vi har lagt oss på svaj utanför Keö, nära Bohus Malmön, även denna gång fick vi fatt i en SXK-boj. Fullmånen den 9 augusti kallas tydligen även Störmånen. Den här bilden togs en dag senare, men visst är den fortfarande rätt imponerande? Den stör väl nattsömnen tänkte jag, men namnet är tydligen kopplat till fisken stör, att det är gott om den fisken då i amerikanska vattendrag och sjöar.Jag har aldrig förr gått norr om Orust, så nu skulle vi göra det. Bitvis en spännande tur, bitvis en varvshistorisk tur. Sveriges största exportframgång vad gäller segelbåtar måste väl vara Hallberg Rassy. De byggs här i Ellös. Jag tror det var 2004 som jag och min äldste son Joakim gjorde en road trip på Västkusten för att titta på båtar. Vi körde in på varvsområdet här och tittade runt lite grann, men när vi skulle ut var grindarna stängda. – Shit! Vad gör vi nu? Jag minns att en åtgärd var att knalla hem till varvsägaren Cristoph Rassy för att höra om han kunde hjälpa oss att komma ut. Jag minns inte hur det hela löste sig, men ut kom vi så småningom.Sven föreslog att vi skulle ta en liten omväg och gå via Nordströmmarna. Det var bitvis både pittoreskt och spännande, både p g a att det var smalt och att det precis som namnet antyder var strömt.Stundtals var det väldigt tätt mellan pinnarna. Ibland kan man med ett visst perspektiv inte begripa hur man ska kunna ha den eller den pricken på babord eller styrbord och så kommer man lite närmre och förstår inte vad problemet var.Vem är äldst tro? Gubben eller ekan?Vi fortsätter den varvshistoriska färden och kommer till Bassholmens varv. Här byggdes ett tiotal segelfartyg under 1800-talet.Är det Sjöfartsverket som skojat till det eller är det någon privatperson som tagit initiativ till varning för ojämn väg? En bit bort blir det riktigt strömt och jag får ge fart för att inte driva iväg. Även här hävdade Lises morbror att Lises morfar Sten hade kryssat.När vi kommer ut från den trånga farleden passerar vi Kungsviken där Malöbåtarna byggs och här på Vindön byggdes de vackra Vindöbåtarna
Vi fortsätter förbi faret upp mot Udddevalla och styr återigen söderut, men nu är det kryss och det blir allt gråare. Vi omges av rätt höga berg och vinden kommer och går och någonstans i höjd med Ljungskile börjar det dessutom regna. Jag har antecknat i loggboken att vi lade till kl 20:20. Någon avslutningsmiddag på byn hade ingen lust med, utan vi kurar för regnet, värmer rester och stupar utmattade i säng.
Jag vill tacka min tappra besättning. Eva som var så modig att anmäla sig trots att du aldrig seglat förut. Carina som var så positiv till allt vi företog oss. Sven som guidade oss till spännande platser och leder.
DISTANSER
Skagen-Lilla Kornö: 46,6 M
Lilla Kornö-Hamburgsund: 20,7 M
Hamburgsund-Hästvam: 2,9 M
Hästvam-Otterön (Dyviken): 6,2 M
Otterön (Dyviken)-Otterön (Röd): 2,9 M
Otterön (Röd)-Grebbestad: 1,4 M
Grebbestad-Dannemarken: 11,9 M
Dannemarken-Keö: 15,5 M
Keö-Flatön: 15,5 M
Flatön-Stenungsund: 34 M
Gastar: Hélène Palm, Katarina Sireus, Roland Stenberg
Datum: 24 juli-1 augusti
Gästhamnen i Falkenberg ligger i en rätt trist miljö. Båtklubben ligger på vänster sida av Ätran och större båtar är hänvisade till att ligga långsides, i och för sig trevligt, en bit hitom själva klubbhuset. Sitter man med ryggen mot Ätran möts man av grönska, men det är egentligen bara en kuliss, på andra sidan kulissen ligger ett förfallet industriområde. Sitter man med ryggen åt andra hålet möter blicken en massa silos och längre ner höll man på med reparationer av torrdockor.Korsar man Ätran kommer man rätt snabbt in i stan och intrycken blandas mellan den nedlagda och inhägnade f d järnvägsstationen och den praktfulla kyrkan som knappt liknar något jag sett förut. Kolla in taket.Och insidan. Finns det fler svenska kyrkor av detta slag?Varför lämnar man bara området åt sitt öde. Ser ut som en öde industritomt.Det kommersiella centrumet i svenska småstäder bjuder sällan på någon positiv överraskning, men här känns det ändå extra själlöst. Som Stortorget. En enda stor bilparkering. Men, kom igen Falkenberg! Räcker inte fantasin längre?Och hur tänkte ni här? Tänkte ni att de moderna husen till höger skulle harmoniera med den äldre bebyggelsen till vänster?Vi går vidare och gnället förbyts till beundran för den vackra interiören i Sankt Laurentii kyrka. Annat tänkte man i slutet av 1800-talet då inflyttningen till stan var stor. Kyrkoherden då tyckte att ”kyrkan var ruskig och staden ett ovärdigt tempel”. Man byggde en ny kyrka på annan plats och den här kyrkan blev över. Under en tid användes den som föreläsnings- och konsertsal, gymnastiksal och t o m biograf och skjuthall. Jag är inte helt säker på vad en skjuthall är, men det stod så. Saknaden efter den lilla kyrkan med dess atmosfär gjorde dock att man renoverade kyrkan och återigen invigde den som kyrka 1928.Plötsligen känns det inte lika själlöst.2008 flyttades järnvägen ut från stan och järnvägsbron här vid Ätran blev överflödig. Bara fundamenten finns kvar idag. Jag minns inte hur man upplevde det då, men tågen måste ju ha gått väldigt tätt inpå bebyggelsen.År 2020 när jag seglade hem båten från det pandemistängda Norge la jag till i Falkenberg. Mina minnesbilder utöver hamnen var just de fina kvarteren i de bevarade, äldre kvarteren och en affär som sålde massor med olika sorters Tonic.Affären hittade jag inte nu, men de gamla husen låg i alla fall kvar.Vad som ser ut som en förfallen f d korvkiosk visar sig vara Sveriges mest hajpade pizzeria, Lilla Napoli. När jag klev in såg det rätt tomt ut och förhoppningen om att kunna få ett bord växte. Jag hade ju hört att det var svårt att få plats. En av servitriserna: – Glest med gäster? Nä, vi har paus nu. Det är fullbokat hela sommaren.Punkt 1: ”Vi har ett extremt fokus på just pizzan och därför missar vi andra saker mer ofta än sällan. Det får man bara ta på detta etablissemanget.” Restaurangens uppförandekod får mig att tänka på restaurang Svedala i Bromma. Man lagade god mat, men gjorde en grej av att vara otrevlig. Restaurangen finns inte kvar, så det kanske talar sitt tydligt språk. Hoppas Lilla Napoli lyckas med det svåra konststycket att rida på en våg.Själllöst eller inte, detta var i alla fall ett kreativt inslag på en lekplats: ett DJ controller-bord. Och den fungerade och den LÄT.
Nog om Falkenberg. Hélène bor i Göteborg och Katarina bor utanför Varberg och de kom tidigt och stack iväg och bunkrade. Roland meddelade att resan Stockholm-Göteborg gått bra, men att hans anslutning i Göteborg var osäker p g a en urspårning någonstans Halmstad-Laholm. Samme Roland berättade när han var på väg hem att han blivit sittandes i Katrineholm p g a elfel. Visst, vi läser i media om alla problem med den svenska järnvägen, men det blir ju så uppenbart när det drabbar en själv. Inte under en enda segling sedan vi lämnade Stockholm har samtliga gastar kunnat ta sig med tåg till eller från på- respektive avmönstringshamnen, utan att ha drabbats av förseningar. Det är ju en skam att det inte fungerar bättre. Till slut dök dock även Roland upp och han blev faktiskt ”bara” en halvtimme försenad.
Nu är det semester och segling. Det måst firas! Och Katarina hade med sig ett chilenskt bubbel, Ritmo Latino, som helt överväldigade oss med dess annorlunda smak. Det måste jag prova igen.Kustbevakningen smög in med blåljusen tända och undrade vad som stod på.Dags att knyta sig. Morgondagens etapp går till Anholt. Foto: Roland Stenberg.De traditionella wrapsen var utbytta mot matiga mackor, men med lite folie gick det att hålla ordning på innehållet. Det kan vara svårt med rätter som kräver bestick och tallrikar när man seglar, i alla fall om det kränger och guppar lite.Roland njuter av att vara ute på öppet hav. Han har en egen, mindre segelbåt, en Comfort 26, men hade inte varit ute till havs med den. Hélène och Katarina har seglat en del i singel- och mingelgrupper i Göteborg, men även för dem var det premiär med havssegling. Jag kände mig så pass trygg med Rolands handhavande av båten att jag lade mig ner och tog en tupplur en stund. Även damerna fick med beröm godkänt när de provade att hålla i den ratt som av någon anledning är så mycket svårare att hantera än en rorkult.Egentligen hade vi tänkt oss en kurs så att vi strök norr om Anholt, men vindriktningen tvingade oss längre söderut, så istället blev det ett långt ben som ledde oss söder om ön som sedan avslutades med några slag upp mot hamnen på öns västsida. Och Katarina blev glad när hon såg fenan på en tumlare.Lite ruggig morgon, men i vattnet var det varmt och skönt och det var ett härligt substitut för duschen. Roland var mer förtjust i att segla än i att bada och nyttjade i stället duschen för sin morgontvagning. En dansk som stod och meckade med sin kite berättade att han inte sett några ”brandmaend” (brännmaneter). Intressant med alla teorier om när och var och varför maneterna dyker upp eller håller sig undan. Han menade att maneterna simmade utåt när det var pålandsvind.Stranden och sanden är nära och sanden följer gärna med ombord. Foto: Roland Stenberg.Det måste vara en ruggig upplevelse att dricka rosévin på Anholt.Jag har ju mina två Brompton-cyklar ombord, men vi behövde komplettera med två cyklar till för dagens utflykt.Jag tycker mig ha anat en liten avbohemifiering sedan mitt första besök 2018, men baren med fåtöljer tillverkade av lastpallar bär syn för sägen och bidrar fortsatt till öns prägel av lite shabby chic.En skog av master reser sig i hamnen och det är inte utan att man varje gång man närmar sig hamnen undrar om man ska få plats. Den här gången var det inga problem och även båtar som kom efter oss verkade hitta en glugg. Hamnkaptenen möter en i sin gummijolle och dirigerar och hjälper till. Precis som förra gången tilltalar han oss på engelska. Han ar väl dålig erfarenhet av svenskars kunskaper i skändinävisk.Bara man kommer uppför backen från hamnen känns det som om man är mycket längre bort än i Danmark.Så småningom kommer man fram till öns centrum där också Brugsen (Coop) har en butik och Postnord skyltar för en lokal som nu mest verkar vara ett paketutlämningsställe. 2020 hade ön 138 invånare, men sommartid myllrar det av betydligt fler människor.Den kvinnliga delen av besättningen tyckte att man (!) var goda representanter för tanten och poserade villigt framför Tanternas hus.I Danmark hittar man många visdomsord: Ett gott glas vin och en öl på fat, gör hustrun kärleksfull och mannen glad. Man kanske inte alltid anslår den mest fördomsfria symboliken. Men, det är väl så att danskarna inte alltid vill vara så PK och driver med oss svenskar för vår kanske överdrivna ängslighet att alltid vilja anpassa oss och inte sticka ut näsan.Vi fortsätter vägen fram och hamnar på foten av stranden vid Sönderbjerg. Killen med åsikter om brännmaneters rörelsemönster har nu varit hemma och lagat sin kite och provflyger lite lätt. Lite för lite vind klagar han, men lättar ändå något från marken.De flesta kommer med båt till Anholt. Det finns dock en liten flygplats. Här står ett gäng och väntar på planet till Roskilde. Säkerhetskontrollen ser inte så sträng ut, om ens existerande.Hedlandskapet på Anholt vill man gärna referera till som en öken, eller örken på danska. Den täcker 80 % av öns yta.Dags för lite sen ”frokost” (lunch). Katarina fick sig en uppsträckning av servitrisen Tina på Anholt Kro, när hon frågade mig: – Vad sa hon? Så fick man inte säga. – Jag heter Tina! Varför fick hon dricks egentligen?Nu började det bli lite bråttom att hinna ner till Nordstrand också, den finaste stranden på ön tycker jag.Underbart dopp i havet. Varmt och klart och manetfritt. Vi skulle ju hinna ta en drink innan maten, laga mat och äta middag och få besök också, så någon långdragen njutning blev det inte. Kan bli jäktigt ibland med semester.Förra gången jag var här fick jag även provsmaka ren gin. Jag älska Gin och Tonic, men vanligtvis tycker jag ren gin smakar rätt förfärligt. Men ginen som görs på Anholt minns jag att den faktiskt var god som den är. Trots sitt ursprung kallas den London Dry Gin. Jag läser på och lär mig att London Dry Gin inte har något att göra med var den är gjord, utan mer handlar om ingredienser och smak.Åhh, kan det se mer läskande ut och finns det någon hälsosammare dryck? Vi väljer en gin gjord på färska enbär.Här hade vi kunnat sitta länge till…Vi skulle upp tidigt imorgon, men det hindrade inte Roland från att plocka fram hemgjord slånbärslikör efter maten.Med färjan från Grenå kom Torbjörn och hans lettiska flickvän. Torbjörn lärde jag känna på en off pist-kurs i Kittelfjäll för 2 ½ år sedan. Torbjörn har del i ett sommarhus på Anholt som för honom hit en à två veckor per år.Himlen talar sitt tydliga språk. Dags för bingen. Imorgon ska vi försöka ta oss till Sæby och dit ska det visa sig vara 55 M, Så reveljen hade kunnat blåsas kl 6 av Hélène om hon hade haft någon trumpet med sig. Hélène är skolad trumpetare.Det finns mycket att dokumentera.Det blåste på. Först släppte vi ner storen i lä. Sedan tog vi ett rev och till slut seglade vi bara på förseglet. Vi noterade en skenbar på upp till 12,5 m/s. Det blev en rätt lång etapp. Trots den friska vinden eller kanske just därför blev jag märkbart trött och tog en liten tupplur i sittbrunnen. Foto: Roland Stenberg.Det gick så fort till Sæby att vi höll på att hamna i Fredrikshavn. – Vad är det för ställe där inne då, undrade Roland? – Hoppla, det är ju Sæby. Av misstag hade jag lagt en rutt på plottern till Fredrikshavn i stället för till Sæby. Åtta timmar efter det att vi släppt förtöjningarna på Anholt var vi fastknutna i Sæby. Det ger en medelfart på 6,9 knop inkl trots en hel del tid som går åt till hamnmanövrer.Det godaste vi åt ombord stod nog Katarina för. Tunna pizzadegar gjorda av smördeg och det ska vara smördeg med smör. På det ädelost, tunna päronskivor, valnötter och lite honung. Vi åt även annat gott. Vad sägs om en sjuttiotalsrätt som Flygande Jakob?– Vilken fin bil du har! Ja, det er en gammel bil. – Jo, det kan jag se 🙂 Og, den har en gammel chaufför. Mannen stod med några andra gubbar utanför bilen. – Vent lidt, skall du se! Han satte sig ner i förarsätet. En kompressor eller ett relä eller nåt började låta och den lilla körriktningsvisaren fälldes ut. Ser ni den? Mellan dörrarna… Han var mäkta stolt. Tummen upp! Glatt gick jag vidare, uppiggad av ytterligare ett av dessa små trevliga möten och pratstunder.Vi var på väg till flagghalningsceremonin ute på kajen där en trumpetare skulle blåsa tapto. Det hela avslutades med Det er et yndigt land, den danska nationalsången. Jag kan inte påstå att jag kände igen den, men förstod på omgivningen att det var bäst att resa sig upp från stenen jag satt på. En stillsam och mysig ceremoni, även om trumpetspelet lämnade en del övrigt att önska. Dagen därpå var det dags igen, med en annan trumpetare och trots att vi då satt i båten hördes det stor skillnad till det bättre.Vi vandrar vidare ut på kajen och studerar denna märkliga staty på lite närmre håll. Vi kunde inte undgå att lägga märke till henne när vi gick in i hamnen, Fruen fra havet. Skulpturen ska vara inspirerad av Henrik Ibsens pjäs med samma namn och symboliserar en havssymbol, en skyddsängel, och en Janusfigur med två ansikten, d v s någon som kan se både bakåt i tiden och in i framtiden. Över 800 barn från Sæby deltog i skapandet genom att bidra med skyddssymboler som gjutits in i skulpturen.Det var väl den här sidan av kyrkans budskap som fick mig att gå ur så fort jag fyllde 18. Och nu våndas jag över om jag ska fortsätta stå utanför eller gå med igen. Figuren finns i Sæby kyrka och visar hur demoner plågar människor när de syndat.Ut i livet igen.– Vad fint ni gör! När såg jag någon i Sverige som låg ner på knä för att rensa ogräs på en trottoar. – Ja, det må ju blive fint, ind til kongen og dronningen kommer på besøg. De hade tydligen en månad på sig att göra det redan fina Sæby ännu finare.Vill du flytta in i ett f d rådhus har du chansen. Till salu i Sæby. Huset är från 1700-talet.Havet är alltid nära när man rör sig i centrum.– Är det din bil frågar jag galleristen som håller på att öppna upp. – Nej, ägaren bor där tvärs över gatan. Fick ett infall att konst och gamla, fina bilar hörde samman, men icke.Roland noterade den roliga formgivningen av danska tak, att de avslutas med en rundad del. Är det bara estetik det handlar om? Det brukar ju alltid finnas en funktionell bakgrund. Någon som vet? Foto: Roland Stenberg.Och var har jag nu hamnat? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Turistbyrån gav oss en karta med några olika promenadförslag. Min besättning var till en början tapper och knatade på, men till slut gav de upp och gick och handlade istället. Kartan ledde oss ut på asfalt, längs trafikleder och rondeller. Mysfaktorn var obefintlig och jag gick dessutom fel och fick försöka ta mig fram förbi staket och näst intill obefintliga stigar. Men, så kom jag förbi denna förskola och det slog mig vilken skillnad det var mot våra förskolor där hemma, som oftast liknar baracker mer än skolhus. Här tycks ju någon duktig arkitekt ha varit inblandad. Skamset stoppar jag ner kameran. Tänk om någon undrar varför jag fotograferat barnen. Jag kanske misstänks som pedofil? Jag skyndar vidare.Till slut kommer jag ner till havet igen. Struntar i promenadkartan och kasar mig ner till stranden som så småningom leder mig tillbaka till hamnen och båten.På vägen passerar jag även minibyn. Lockar detta barn och även vuxna med barnasinne för den delen, idag? Vad hände t ex med Miniland i Halmstad?Det var tomt i båten och gastarna hade nycklarna, så jag gav mig iväg på en ny promenad. På vägen passerar jag Villa Villakulla, inte Villekulla. Är det ett sätt att undvika varumärkesintrång, en omedveten felstavning eller vad?Misstänkt likt en järnvägsstation. En montör på platsen förstod inte vad jag pratade om när jag frågade. Han var nog för ung. Persontrafiken mellan Sæby och Fredrikshavn försvann redan 1962 och Sæby – Nörresundby vid Ålborg försvann 1968.Sæby å delar upp byn i en nordlig och en sydlig del. Det mesta finns på den sydliga delen och här finns t o m en liten fors och en kvarn.Till slut hittade mina besättningsmedlemmar tillbaka. Det hade varit en tuff match tydligen att handla på danska, så nu hägrade stranden. Man fick välja med omsorg var man hoppade i, för nu fanns det en del brännmaneter som letade sina offer. – Du ska fotografera när vi inte märker det, det blir mer spontant och naturligt då. Fast jag undrar jag om Katarina inte hade velat smila upp sig lite om hon visste vad som var på G.Ståndaktigt gick vi förbi både glassbarer och drinkbarer.Sæby å.Och så denna ständiga toatömning, som inte så sällan krånglar. Nu ser jag dock glad ut. Locket till tömningsröret sitter eller snarare satt, säkrad med en liten kedja. Inte längre. Knipsade precis bort den och åtminstone här gick tömningen genast mycket enklare. Hoppas bara att jag nu inte tappar locket. Foto: Roland Stenberg.Ny dag och ambitionen var att komma rätt tidigt till nästa mål, Hirsholm. Hélène styr fortfarande tappert, men hade det lite jobbigare idag.Jag var rädd för att det skulle vara fullt i den lilla hamnen på Hirsholm. Men, vi var den enda gästande segelbåten. Vad var felet? En jättespännande ö och bara vi som var här. I Sæby pratade vi med ett par danska seglare och de pratade om att det ”kun var en lille havn”. Där hade de aldrig varit. Vi var i alla fall jätteglada över att ha kommit hit. Det är svårt att jämföra ställen, men det var ändå en av seglingens höjdpunkter för mig, särskilt som det var första gången jag var här.Det var ett rikt fågelliv på ön. Svalor……måsfåglar…… och tobisgrisslor. Om jag förstod det rätt finns Danmarks största bestånd av tobisgrisslor här på Hirsholm. Det är fantastiska fåglar och de är så underhållande att titta på när de flyger på sitt meccano-aktiga vis och landar på vattnet på sitt egenartade sätt. Och särskilt rädda är de inte heller. Ofta sitter de obekymrade på eller precis bredvid gångvägar, kajer och pirar.Vi gav oss genast ut på upptäcktsfärd. Stranden ut mot havet var i sig inbjudande, men vinden var lite kylig.Det är inte sand, det är inte stenar, det är bara fullt med snäckor.Det går inte att komma ifrån att de ibland är vackra, samtidigt som de framkallar rysningar.Vad gör Roland där inne? Geocachar!Är den död? Nä, den rör ju på sig. Det hade inte varit svårt att fånga denna fjäril till sin samling, om man nu var lagd åt det hållet. Är detta en amiralfjäril?Många fina murar omgärdade tomterna.Kyrkan var dessvärre stängd. Det hängde tydligen tre fina votivskepp därinne. Vi fick nöja oss med att strosa runt på kyrkogården där denna originella, trädstamsliknande gravsten fanns. Kul när yrkena framgår. Uppenbarligen har det funnits lots på ön. Inte helt förvånande kanske med de grundfyllda vattnen som omger Hirsholmene som ögruppen heter.Jag slås av att alla blommor faktiskt inte är vackra. Den här t ex ser ju rätt grotesk ut, men det är väl som vanligt, smaken är som baken. Är detta en Acanthus (Morning’s candle)? Det är i alla fall vad Google Lens föreslår.Här får man strosa långsamt och bara ta in…Knappast senaste modellen från Plantagen.Inte perfekt, men mycket patina.Vi tror att detta var den f d lotsutkiken. Dörren var öppen och jag klättrar upp och möts av en massa fågelmålningar.Vad mysigt det ser ut där inne. Där skulle man vilja vara. Foto. Roland Stenberg.När vi vaknar nästa dag har vad som ser ut som en dansk ensamseglare lagt sig på svaj under natten. Samtidigt kommer passagerarbåten, men utan passagerare. I bakgrunden Jyllands fastland. Fast Nordjylland är ju egentligen en ö sedan Limfjorden öppnades upp mot Nordsjön i två steg, 1825 och 1862, som ett resultat av stormar.Vad är detta för en konstig kratta. Tjejerna hittade förklaringen. Den är avsedd för att släcka bränder med. Man slår väl på elden antar jag. Jag skulle inte haft något emot att stanna längre. det var vilsamt här, men jag hade lovat min besättning en upptäckardag i Skagen innan de mönstrade av.Sista seglingsdagen för den här besättningen. Katarina: – Vilken underbar segling. Jag blir nästan gråtfärdig.Min minnesbild av Skagen från mitt förra besök 2018, var en mysig stad, men en ful hamn. Fullt så kategorisk, när det gäller hamnen, kände jag mig inte denna gång. Vi hittade slutligen en trevlig plats. För ovanlighetens skull för att vara en gästhamn i Danmark, förtöjer man med sitt eget akterankare. Vid första försöket lite längre bort i bild fick jag dock inget fästa, det var bara att hala in ankaret där vi låg vid bryggan. Nytt försök, vid ny brygga och ankaret satt.Man kan förbluffas över vad mycket matrester, sand, småsten och annan skit som samlas i sittbrunnen. Vi har därför som rutin att spola ur sittbrunnen en gång per dag. Idag var det Katarinas dag.Tittar man noga ser man att det står Ankerhus på det runda tornet. Inte vet jag, men det är i alla fall inte detta hus man normalt förknippar med Anchers hus, hemmet som Skagenmålarna Michael och Anna Ancher skapade åt sig och där den berömda tavlan Hipp, hipp, hurra! målades av P S Krøyer.Detta blir mitt tredje besök på Skagenmuseet. Jag tog en massa bilder även då som jag la upp, men den här vackra bilden av Anna Ancher föreställande hennes dotter Helga, minns jag inte.Som jag förstått det var Skagenmålarnas ledstjärna, realismen, Man skulle måla som det såg ut och det kanske inte är så svårt att ta på känslan i den här bilden. Lite fattigt, men ändå OK, kalt och lite kallt kanske, men värme vid spisen, tristess, vardagsliv. Pige i et kökken målad av Michael Anchers.Detta är en ”skiss” som förlaga till den riktiga Hipp, hipp, hurra!, men den hänger i konsthallen i Göteborg. Hur hamnade den egentligen där? Jo, verket köptes av en svensk konstsamlare, Pontus Fürstenberg och hans hustru Göthilda. Hela deras samling donerades sedan till Göteborgs konstmuseum. Så var det med det.Många av de allra bästa målarna var eller blev ju lite knäppa. Peder Severin Krøyer var väl en av dem, men kanske också den bäste? Här är han väl sannolikt fortfarande gift med sin Marie som skördar i trädgården.Här har han dock förlorat sin kvinna till den svenske tonsättaren Hugo Alfvén. Det måste väl ha varit en hjärtesorg och smärtsamt att se dem tillsammans. Varför lät han inte bara bli att ta med dem på målningen från detta Sankt Hans-bål?En av de mer framträdande Skagen-målarna var svensk, Oscar Björck. På målningen längst ned till vänster blir man frestad att stryka med handen på båtens skrovliga målarfärg, men det är nästan så man känner den ojämna ytan med bara ögat.Järnvägen kom till Skagen 1890 och enligt visa uppgifter började inte hamnen i Skagen att anläggas förrän 1904. Innan dess fick man nyttja postdiligensen som kördes längs stranden. Det kan inte ha varit en alldeles enkel transport med tanke på den lösa sanden. Målning av Carl Locher 1885.De flesta husen i Skagen är varmt gula, men omväxling förnöjer.Det börjar bli varmt.Vi delar upp oss lite. Jag hade bokat upp mig på vad jag trodde var en visning av Holger Drachmanns hem i Skagen. Istället hamnar på ett föredrag om sagde man i dennes trädgård. Föreläsaren gjorde det med glimten i ögat och med mycket värme och pratade en fullt begriplig danska.Inne i hans hem fick man guida sig själv.Att Holger Drachmann var ett stort namn på den tiden förstår man när man också får lära sig att han sålde sitt namn till en dansk cigarrfabrikör. Först långt senare lär detta fenomen ha uppträtt som fenomen i marknadsföringen, så Drachmann var lite av pionjär.
Jag fick bl a lära mig att Drachmann var mer känd som författare och debattör än som målare, men han var tydligen även en duktig konstnär. En dansk Strindberg kanske? Han umgicks i alla fall med Strindberg. Han föddes och växte upp vid Amager torv vid Ströget i Köpenhamn. Men, han var en orolig själ och flyttade runt både i Danmark och utomlands, verkar ha varit lite av en häradsbetäckare och propagerade för liberalism, rojalism och vänstern i en salig blandning. Idag läses inte Drachmanns så mycket, men enligt vår föredragshållare var han riktigt stor under den tid han verkade. Hans böcker ska ha översatts till i stort sett alla europeiska språk och han ska ha varit större än och tjänat mer pengar än HC Andersen. Idag minns man honom för bl a ”Midsommervisen” eller ”Vi elsker vort land” som sjungs vid Sankt Hans-bålet och som Holger Drachmann skrivit texten till.
Jag kommer snart ikapp mina gastar uppe vid Grenen, där Skagerak och Kattegatt möts.Här fick man inte gå ut p g a strömmarna, men kanske var de inte så farliga idag. Så vi vågade oss ut. Men, där borta går en pappa med sina två små barn. Det tyckte vi som ordentliga svenskar, att det var lite oansvarigt. Det är lite lugnare idag än förra gången jag var här, men det är ändå ett märkligt skådespel, att se hur vågorna möts. En del passerar varandra, en del krockar. Och hur kan det egentligen uppstå vågor från två håll? Det blåser ju bara från ett håll. Vi anar att uppgrundningen har med det hela att göra, men ändå. Ibland är det mer spännande att låta vissa fenomen förbli mysterier.Från mitt förra besök minns jag det som att detta är Danmarks mest besökta turistmål. Det ser inte ut att vara färre turister nu.Även förra gången låg det en massa fartyg på redden. Lågkonjunktur tänkte jag då. Lågkonjunktur tänkte jag nu. Eller ser det alltid ut så här?Nu liksom då, stöter jag på en död säl som spolats upp på stranden.Den skandinaviska sommaren är inte att lita på i år, så nu när det inte bara var soligt, utan också varmt, kan man ju inte motstå ett dopp i havet och vid Grenen dessutom. Foto: Katarina Siréus.Vid Grenen ligger också Drachmann begravd, trots att han dog i Hornbaek på Sjaelland och trots att han ville att havet skulle fånga urnan med hans stoft och föra ut det på havet. Föredragshållaren jag nyss lyssnat till, menade att Drachmanns grav blev en del av badhotellens affärsidé. Det blev så populärt att besöka graven att man inte lät havet ta hand om den. Istället byggdes detta permanenta gravfundament.De andra cyklade direkt till nästa mål, Den Tilsandede Kirke. Jag kunde inte låta bli att först klättra upp i Det Grå Fyr. Här ser man Kattegatt till höger, man anar Grenen där uppe och ser Skagerak till vänster. Vatten vet ju inga gränser, så man kan väl egentligen säga att man även ser NordsjönHärifrån ser Grenen ut som svärdet på en svärdfisk.Jag hinner ikapp mina kamrater. – Va! Är du här nu? Du är ju överallt, en riktig Duracellkanin, får jag höra. Kyrktornets skugga markerar mer eller mindre en plats där kyrkan låg, som nu är begravd av flygsand. Jag blev lite besviken. Trodde man skulle se delar av den begravda kyrkan.Ännu en fin, gammal folkabuss. Danskarna tycks gilla dessa bilar och spana in den gulliga husvagnen.Är man förvånad över att haven töms på fisk när man ser dessa groteskt stora fiskdammsugare. Har Nilfisk något med detta att göra tro 😉Vi funderar även över dessa rör. Är de till för att underlätta upptagningen av nät eller för att få ner fisken i lastutrymmena eller … Någon som vet? Foto: Roland Stenberg.Som tur är får ögonen strax lite annan fägnad, dessa två, vad det ser ut om i alla fall, gamla bogserbåtar. Men, kanske känner de sig lite vilse i pannkakan här.Och så plötsligen denna jättebild på en husfasad. Hur länge hade den fått sitta uppe i Sverige? Svenskar och danskar, visst är vi brödrafolk och nog är det mer som förenar än skiljer oss åt, men i vissa avseenden finns det tydliga skillnader vad gäller beteende och attityder. Det behöver inte alltid vara så PK i Danmark. I Sæby var vi inne i en keramikbutik och den kvinnliga keramikern hade gjort en liten skulptur av en fetlagd, naken kvinna som låg på rygg med rumpan i vädret och benen isär. Våra kvinnliga kamrater uttryckte sitt ogillande åt båda nämnda företeelser.
Denna seglings språkinsikter, båda bidragen från Katarina:
– Lutare = tupplur
– Muskort = kortkort
Seglingsfilosofi 1: Man får titta på menyn även när man är mätt.
Vilken diskussion kan ha föregått den sentensen tro? Mycket av det som sägs på Aquileja, stannar på Aquileja…
Seglingsfilosofi 2 (Hélène): Det är som det är, det går som det går och det blir som det blir. Roland känner igen stroferna och upptäcker att det Alf Henriksson som Hélène travesterat:
Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var.
Tack hörnini för jättetrevligt sällskap. Hoppas vi ses igen.
DISTANSER:
Falkenberg-Anholt: 48,0 M
Anholt-Sæby: 55,3 M
Sæby-Hirsholm: 10,9 M
Hirsholm-Skagen: 15,9 M
Gastar: Lena Gustafsson (endast Ystad-Falsterbokanalen), Jessica Raab och Sabine Sigfridsson
Datum: 14-22 juli
Till min stora glädje var Ystads skeppshandel fortfarande igång. Det är ett sådant där ställe som sprider en underbar lukt av tjärad hampa när man kliver in. Det fanns en liknande skeppshandel i Skillinge, men den försvann för rätt många år sedan nu. Det jag ville köpa, ett set med torx-nycklar och en mer uppdaterad hamnguide än min Landsort-Skanör hade man dock inte.I väntan på mina nya gastar strosar jag runt på stan.Till skillnad från när vi anlöpte Ystad visar sig stan från sin somriga sida, precis som det anstår en sommarstad som Ystad.De utskurna och bevingade figurerna har givit byggnaden epitetet Änglahuset. Skulle jag möta en sådan ängel skulle jag nog tro att de kom med besked om att min sista stund var nära.Biografen Scala i Ystad är Sveriges äldst bevarade för ändamålet byggda biograf. För ändamålet byggda biograf… Vad är det man vill säga? Att det egentligen finns en äldre biograf? Bion invigdes 1905 och historien om filmvisning i Ystad tar sin begynnelse redan 1899.Rosor, sol, korsvirke och en skånsk flagga. Fulländat.En lustig kombination. Är det lurendrejaren som är fri från sorger eller vice versa?De är ena riktiga monster, Bornholmsfärjorna. Säkert effektiva, men inte vackra. Man bör ha bättre uppsikt runt omkring sig än den gången jag seglade längs Skånes sydkust och blev helt överrumplad när jag blev omkörd av en av dessa färjor.Jag började få rapporter om mina gastars reseäventyr mot Skåne. Sabine och Lena skulle ha tagit Snälltåget 23:55 från Stockholm. På grund av vagnfel kom de iväg först runt kl 3 på natten. Det börjar bli en följetång detta med mina gastars tågresor och det svenska tågeländet. Jessica verkade dock ha haft en problemfri resa från Göteborg. Bunkringen gick, i mina ögon, förhållandevis snabbt så vi kunde äta middag i rimlig tid och börja bekanta oss med varandra.
Även toan har varit lite av en följetong ett tag. Har någon slängt något olämpligt i toastolen tro? Papper får på min båt bara slängas i små hundbajspåsar. Hade luftningen av toatanken satt igen kanske? Vi inledde seglatsen med att nyttja hamnens toatömning. Och vad händer då? En mås släpper en skit rakt i huvudet på mig och därefter en rad plumpar över däcket. Vad åt den igår? Jag bytte även backventil i all hast och väl ute ur hamnen provade jag med att pumpa upp tryck i tanken med luftningen avstängd och det lät då som om något lossnade när jag sedan öppnade luftningskranen igen, men det skulle senare visa sig att toan fortsatte att gäcka oss.
Vädermässigt hade vi strålande förutsättningar för vår första etapp, Ystad-Falsterbokanalen. Idag var det mest Lena som seglade. Mina tre nya gastar visade sig vara tre helt olika personligheter, så efter en lite trevande inledning flöt samtalen i alla möjliga riktningar, högt, lågt, ytligt, nära och sårbart. Fantastiskt egentligen vad en sittbrunn kan ha för effekter på hur snabbt man kan lära känna sidor av en människa som man kanske aldrig skulle ha gjort på en arbetsplats eller runt ett middagsbord.Att segla längs Skånes sydkust är kanske inte den roligaste delen av rutten runt Sverige. Men, idag bjöds på optimala förhållanden, sol och halvvind och vi kunde hiss Code 0-seglet och segla om den ena efter den andra.Vi kom fram en hel timme innan broöppning och fick en liten paus i kanalen.Det var inte bara gästande båtar i Falsterbokanalens hamn. Ett gäng minkar hade slagit läger vid stranden. Vilken sötnos!
Men, nu har vi även kommit in i området med dessa eländiga pålar istället för bojar eller y-bommar. Om jag kunde begripa vad vitsen med dessa krångelpålar är. När vi gled in i hamnen och letade efter grönskyltade platser (=ledigt för gästande båtar) hojtade någon att här är det ledigt fastän det var rött, men det skyltade man snabbt om. Det var en vindutsatt plats långt in mot stranden och upptagningsramp och så här i efterhand förbannar jag mig att vi åtlöd uppmaningen. Det skulle visa sig bli jobbigt att ta sig ut.
På morgonen inledde jag och Jessica med en joggingtur på 7 km. Jag var riktigt stolt över denna bedrift även om vi bröt för ett bad på Höllvikens fina strand. När vi kom tillbaka meddelade Lena att hon inte mådde bra och att hon skulle avbryta seglingen, så fr o m nu var vi bara tre ombord.
Om det ändå gick rätt bra med tilläggningen, det dock sin tid innan vi hade ordning på alla tampar, var det desto kämpigare att ta sig ut. Fy, vad vi fick kämpa och väl ute tryckte vinden ner oss mot upptagningsrampen. Till råga på eländet hade vi också märkt att storfallet kärvade när vi skulle ta ner seglet kvällen innan. Efter diverse harvande upp och ner med fallet och flagglinan släppte det. Förmodligen ett resultat av att riggfirman jag hade hjälp av för en kontroll av riggen växlat trissa i masttoppen för fall och flagglina i stället för att byta den slitna rullen för storfallet. Det var tydligen svårt att göra med masten uppe och det skulle inte medföra några problem menade man. Fan tro’t.
Kryss upp genom Öresund i halvtaskigt väder. Humöret var ändå på topp. Jessicas återblick på denna etapp: – Jamen, det var väl rätt soligt! Inte en sol som syntes på himlen i alla fall.
Spänningen var stor när vi nu skulle släppa ner storen. Skulle fallet fortsätta att trassla. Jubel, när seglet föll ned med full fart.
Vi velade lite. Ven, Landskrona hamn eller Borstahusen. Det var rätt mycket vind, så Landskrona hamn skulle väl ge mer skydd, men Borstahusen lockade mer och det började mojna, så till slut blev det Borstahusen och mot Ven kunde vi ju fortsätta imorgon och ha större chanser att få en bra plats i den populära hamnen vid Kyrkbacken. Borstahusens hamn var jättefin, nyrenoverad och muddrad som den var, färdigt i våras.Vi tog en kvällspromenad på byn och mina gastar blev förtjusta i Borstahusen, det gamla fiskeläget beläget alldeles norr om Landskronas centrum. Jag och Sabine tog ett sent dopp i hamnbassängen och direkt efteråt berättade Jessica om att hon fått rapport om att den farliga klängmaneten påträffats i Öresund. Kanske tur vi inte visste om det när vi hoppade i, i mörkret.Det hade hunnit bli torsdag morgon och vi vaknade till ett jäkla liv. Först lät det som ett urbota tidigt träningspass med tjo och tjim. Vid sextiden avlöstes detta med ett ännu brutalare oväsen, då kommunen körde igång med att högtryckstvätta kajen vi låg vid. Hur tänkte man där? Även hamnkapten hade tydligen vaknat. Han såg mest ut som ett frågetecken. – Jag kan inte göra något. Jag har pratat med min chef. Nåväl, nu var vi vakna, så det var bara att låta dagen börja. Jag skulle på gravjakt och Sabine och Jessica skulle köra ett träningspass under Jessicas ledning.När min mamma gick bort upptäckte jag att hon hade tecknat ett gravrättsavtal för ”all tid” för sin pappa. Morfars grav skulle alltså finnas kvar. Det tror jag aldrig att hon nämnde och det måste ha varit hundra år sedan hon själv besökte graven. Jag hade fått en skiss från kyrkogårdsförvaltningen, men på denna tyckte jag det såg ut som om graven mer liknade en gångväg. Jag fick hjälp av en av trädgårdsmästarna som gick och hämtade en kartbok. Hon gick också bet. Graven fanns inte. Besviken cyklade jag tillbaka till båten, men ringde till kyrkogårdsförvaltningen när de öppnat. Jodå, graven fanns, men det stod tydligen fel nummer i gravrättsavtalet. Vi hade ju egentligen kommit överens om att ge oss av tidigt mot Ven, men mina gastar uppmuntrade mig ändå att cykla tillbaka. Tack för det! Och nu hittade jag den. Här ligger han tillsammans med sin andra fru, Maj. På vägen stötte jag ihop med trädgårdsmästaren som försökt hjälpa mig tidigare under morgon. – Jag hittade den, tjoade jag. – Oh, vad glad jag blir, hojtade hon tillbaka. Jag fick även uppgift om var min mormor hade legat, men där hade någon annan person flyttat in. Alldeles intill mormors f d gravplats upptäcker jag att min pianolärarinna Allie Lavestam låg begravd plus ytterligare något bekant namn från förr. Den trevliga damen på kyrkogårdsförvaltningen hade jag nu pratat med ett antal gånger och jag passade på att berömma dem för den vackra kyrkogården. – Åh, vad glad jag blir. Du vet Landskronaborna är lite gnälliga. De klagar mest, på att det t ex är för mycket löv på marken eller så. Det är ni som kommer utifrån som förmår uppskatta hur fint här är.Käre morfar! Jag kan rapportera att din villa fortfarande lever och har hälsan. Vad många fina minnen du, mormor, Fast (morfars manliga hembiträde) med flera bjöd på här. Vet du förresten att jag övervägde att köpa ditt hus när det var till salu för ett tiotal år sedan. Du förstår, Landskrona var fortfarande lite på deken efter det att varvet gick omkull. Kanske tur att du slapp uppleva det. Jag minns inte vad man begärde för huset, men jag hade kunnat sälja mitt boende i Stockholm, köpa ditt hus och ändå fått pengar över. Men, jag tror ändå jag tog mitt förnuft till fånga. Jag har ju faktiskt inget socialt nätverk i stan.På ett sätt synd att hasta vidare, men både Landskrona och Borstahusen ligger ju kvar.Min yngre sons sambo arbetar med förorenad mark. Har du något med detta att göra, Lise?
Vi kastade loss och hade en kort, men underbar segling till Ven. Det blev allt varmare. På vägen över tittade en säl upp, till besättningens förtjusning. Jag tror t o m det var första gången en av dem sett en säl ute i det fria och innan dess tror jag faktiskt Sabine spanade in en tumlare.
Vad var det för invasion av vad som såg ut som små getingar, men ”getingar” som inte stacks och som lät sig dödas på löpande band? Sabine lärde oss att det var fråga om blomflugor. Visserligen heter båten Aquileja och nog verkade de lite lättlurade, så enkelt som de lät sig smällas ihjäl, men ändå. Kanske var det mina kvinnliga gastar som blommade upp av att vara på havet som lockade dem?Ingen av gastarna kände vare sig till Gabriel Jönsson eller Flicka från Backafall, men faktum är att det Jessica pekar på är just Backafall på Ven.Jag har varit på Ven flera gånger och kände att jag hade större utbyte av att chilla i båten eller dess närhet, t ex på den närbelägna stranden, men uppmanade mina gastar att ta en cykeltur runt ön. De var helt lyriska när de sent omsider kom tillbaka.Ett litet mysigt spöregn. Tjejerna var tillbaka och skådespelet kunde avnjutas utan att någon behövde bli blöt.Och som det brukar vara. Efter regn kommer solsken.Att vi skulle se på matchen mellan Sverige och England var ju nästan oundvikligt, även om jag har dålig erfarenhet av avgörande matcher under mina seglingar. Det som började så bra och slutade så snöpligt. Somnade med dystert sinne. Även 2018 förlorade Sverige. mot England. Den gången gick jag tillsammans med just en engelsk besättning, från en båt som lagt sig utanpå mig någonstans i Danmark, till en närbelägen pub. Till skillnad från dagens match spelade svenskarna inte särskilt bra, men engelsmännen var på sitt engelska vis ytterst artiga och bedyrade vilken kämpainsats Sverige hade gjort. Trevligt, men lite genomskinligt.Ny dag. Dånk, dånk, dånk, dånk… Hör ni vad jag hör? Ett underbart läte som skänker värme och trygghet. Jag knallar iväg för att höra mig för om fångstlyckan. Men, bara för husbehov.
– Ska vi gå till Hornbaek? Det är ett mysigt ställe. – Hornbaek! Ja, då kan vi hälsa på min favoritsommelier, Torbjörn Berner, utbrast Jessica – Torbjörn Berner!? Va! Han var ju marknadsdirektör på det bolag inom Ericsson-koncernen där jag började min karriär efter avslutade universitetsstudier, som säljare av Ericssons första PC, StepOne. Det var då en nästan overklig upplevelse att det jag gjorde verkligen var att arbeta. Kändes mer som vi bars fram på silverfat, med upptåg och fester vid sidan om jobbet och Torbjörn Berner var en viktig del av detta. Men sommelier, var det samma Torbjörn Berner vi tänkte på? Jessica berättade om hur hon dragit ihop folk till Torbjörns och hans sons vinprovningar och då kommer jag att tänka på en uppvisning Torbjörn hade i samband med någon konferens. Han pratade vin och han riktigt förkroppsligade vinplantan i en fantastisk enmansföreställning. Ibland kändes det nästan som om hans beteende gränsade till galenskap. Jo, det var nog samma Torbjörn. Senare var jag Account Manager för SEB och jag minns hur jag hade med honom på ett kundmöte och hur jag imponerades över hans pondus gentemot kunden. Han talade och kunden svalde. Sist jag stötte på hans namn var han VD för Kosta Boda och uttalade sig i pressen om vilka idioter ägarna var. Jag tror inte han blev kvar så länge efter det uttalandet. Kanske var det då han satte ny kurs och började med mat och vin. Jessica berättade att han varit restaurangchef på Operakällaren. Snacka om imponerande lappkast i karriären. Först någon dag efter det att vi lämnat Hornbaek och Gilleleje fick Jessica svar från Torbjörns son. – Dessvärre hade ditt mejl hamnat i skräppostmappen. Så, något möte blev det aldrig, men en kul påminnelse om det förflutna.
Värme är skönt, men kanske inte alltid bidrar positivt till tankeförmågan. När vi skulle lägga loss var det bara i sista stund vi kom på att vi fortfarande var kopplade till landström. Jag kom att tänka på när jag hade gasbil och stod och väntade på min tur och kvinnan framför mig drog iväg utan at koppla loss gasmunstycket. Vilken smäll! Och inte blev det någon gas.
Vi satte kurs norrut i Öresund och fick väja för färjan Hamlet. Störst går tydligen först här oavsett manöverförmåga eller inte. Några timmar senare fick jag klart för mig att min kompis Mats hade korsa vår väg över Öresund. Det är inte första gången våra vägar korsas på detta viset. Förra året stod han och bevakade vår insegling mot Öregrund för att sedan korsa min väg inne i Öregrund. – Kolla noga bakom varje hörn löd nu den kryptiska varningen 🙂
Vi lämnar den hektiska farleden mellan Helsingborg och Helsingör och får syn på några tumlare som graciöst hoppar i vattnet. Stor glädje ombord.
Värmen eller vad det nu var, fortsatte att ställa till det. Efter en lugn härlig segling som avslutades med motorgång och storen fortfarande hissad, kan ju komma ny vind, kom vi så fram till Hornbaek. Jessica hade skojat om att jag borde segla in i hamn någonstans, göra en bredsladd och glida in mot bryggan. Var det detta som surrade i huvudet på mig eller var det någon form av värmeslag? Det var näst intill stiltje och efter en stunds nosande runt i hamnen upptäckte vi att storseglet fortfarande var hissat. Var det månne därför folk såg extra nyfikna ut eller kanske var de oroliga för sina båtar? Och ingen sa något. Vad tänkte de egentligen. Vad är det för djävla amatörer eller jäklar, vilka coola seglare. Herregud. När vi väl upptäckte fadäsen åkte storen snabbt ner i alla fall.
Inte bara mötet med Torbjörn Berner uteblev, något riktigt besök i Hornbaek blev det inte heller. Hamnen var full och vi la oss en stund på svaj utanför stranden i Hornbaek och badade i hopp om att någon båt skulle lämna. När ett värmeåskväder började höras på håll drog vi vidare mot Gilleleje.I Gilleleje fick vi lägga oss utanpå en lite mindre segelbåt invid en restaurang och vi klarade oss från både regn och åska.Skepparen på grannbåten berättade att Gilleleje är Danmarks största fiskehamn och antalet fiskebåtar bar syn för sägen. Fint med den ljusblå färgen.Man behövde inte göra många knop för att återigen bli genomvarm, så den närbelägna stranden lockade.Jag har blivit avrådd från att gå till Gilleleje, men varför det kan jag undra nu. Det jag hört är att hamnen skulle vara full av partyliv och vara lite av en turistfälla. Mina tankar gick till Sandhamn i Stockholms skärgård när jag hörde det. Istället möttes vi av ett myller av bryggor, kajer, fiskebåtar och fritidsbåtar, huller om buller. Jag var helt fascinerad av detta gytter.Själva byn och dess hamn andas kanske inte samma behag och harmoni som Hornbaek, men bjuder ändå på fina miljöer. Jag och Sabine tog en promenad medans Jessica tog en joggingrunda.Ett gammalt fint hus som inte är så där pedantiskt skött som man ofta stöter på i Danmark. Det är ibland nästan så att det blir för perfekt.Efter en promenad på byn och lite shopping drog stranden och havet återigen som en magnet.Vilken fin ångbåt. Vad kan det vara för en?
Klockan var närmare två på eftermiddagen när vi kastade loss från toatömningen i Gillelejes hamn. Följetongen toan har ännu inte sett något slut. Tveksamt om vi fick upp något eller om skiten bara åkte upp och ner.
Och återigen verkade fall och flagglina tjorva ihop sig inne i masten. En liten säl dök upp bara några meter från båten och tittade nyfiket på vårt harvande med linorna. Det räckte tydligen för att lösa upp trasslet och vi kunde så sätta segel igen.
Kan ni gissa vilken ö detta är? Synlig på vägen mellan Gilleleje och Hallands Väderö…Vi vände och vred på väderprognoserna, men fann att vinden så småningom borde vrida sig och att den norra viken borde erbjuda ett bättre skydd än vid södra delen av ön där jag legat tidigare. Vid halvsju droppade vi ankare här vid Sandhamn som den norra viken på Hallands Väderö kallas. Hur många Sandhamn finns det egentligen i Sverige?
Återigen bestämde jag mig för att chilla i båten medans tjejerna utforskade ön. Jag har varit här, i alla fall två gånger förut. För första gången i sommar fick gummijollen komma till användning och nu fungerade även motorn efter några års vila. Det var nu också så varmt i vattnet, 22°, att det var behagligt att ligga i länge, så vattenlinjen fick sig en välbehövlig uppfräschning.
Ett alldeles stilla hav. Det här var ett av de där tillfällena man fick nypa sig armen och försöka pränta in upplevelsen, så att man kan återkalla den när det är mörkt och kallt i vinter.Och vad ska man egentligen med ett ankare till när det ligger så där lättjefullt och slöar bredvid båten?Den modernare passagerarbåten m/s Sund kompletteras av denna äldre och charmigare båt, m/s Nanny. Passagerarbåtstrafiken mellan Torekov och Hallands Väderö har anor tillbaka till 1902.Va! Algblomning i Kattegatt. Det trodde jag var en företeelse som hörde Östersjön till. Eller bös som Jessica kallade det. Nästa morgon hade det dock blåst iväg.Jessica: – Nur ein Schwein trinkt allein, fick jag höra när jag smuttade på vinet utan att ha skålat först. Hårda bud att vara skeppare 😉
Och det är måndag morgon och mitt huvud… Nejdå… Här var vi pigga och nytra redan klockan sex när klockan ringde. Sabine och Jessica hade bara utforskat den norra delen av ön och nu skulle jag och Jessica ta en joggingtur på södra ön.
Till min förvåning såg jag en handfull båtar som dröjt sig kvar där under natten. De måste ha haft det lite jobbigt med vinden rakt in. En båt är redan på väg ut. Det var t o m så att jag vaknade till där vi låg när vinden friskade i, men här var de ju nästan helt oskyddade. Foto med telefonen, märker ni skillnaden?Men, kolla där! En massa hästar ute på en kobbe, helt utan växtlighet. Vi sprang närmre för att kolla om det verkligen var en ö de hade hamnat på och nog var det så. Men, så började de plötsligen vada iland. Hur hade de lärt sig att det var så grunt där?Den tidiga morgonen tog ut sin rätt. Helmut (autopiloten) styrde och Sabine övervakade.Tanken var att ankra upp vid Frösakulls strand för en lunchpaus. Frösakull är lika med barndomssomrar för min del. Huset som min morfar köpte samma år som jag föddes ägs idag av en av mina kusiner, så jag kan fortfarande komma hit och vara lite nostalgisk. Den här gången blev det ett besök av det ovanligare slaget. Min kusin Helena står med sin man Fredrik på träbron ner mot stranden. De har sin hund med sig, så längre ner än så får de inte gå med hunden. Vi vinkar åt varandra och pratar lite på telefon. Helena föreslår att vi ska ses i Falkenberg dit vi är på väg, men den här gången tackar jag nej, det blir för stressigt. Jag behöver hinna andas och fixa lite mellan de olika besättningarna.Men, att komma till Frösakull utan att bada går ju inte för sig.Logiken är ju glasklar. – Idag gick jag upp kl 6 i st f kl 8 och eftersom klockan nu är tre är hon egentligen fem. Drink time alltså. Och en liten GT kan väl aldrig skada. T o m på de tidiga Whitbread-seglingarna dukade man väl fram för drinkar innan det var dags för middag? Eller är et en skröna?Att komma till Falkenbergs strandbad var som att komma till ett charterhotell vid Medelhavet. Vattnet var kanske inte riktigt lika blått bara. Folk satt på sina uteplatser utanför sina rum och kopplade av. Det var full fart i restaurangen och det fans en massa aktiviteter på hotellet. En mycket märklig upplevelse som kontrast ill industrihamnen som låg strax bredvid. Köttbiten jag åt var bland de godaste köttbitar jag ätit på länge.Det var rätt mulet, men det var varmt och folk vallfärdade ut på piren utanför och plumsade i, den ene efter den andre. Klockan var säkert fram emot åtta på kvällen.Stranden är 2 km lång och en bit bort ligger vad som ser ut som ytterligare ett hotellkomplex.Hej då tjejer! Det var kul att lära känna er. Kanske ses vi igen någon gång…
Det är lite av ett socialt experiment att se hur en grupp fungerar tillsammans. Men, en sak är säker, man lär i de flesta fall känna varandra väldigt fort.
DISTANSER
Ystad-Falsterbokanalen: 35,7 M
Falsterbokanalen-Landskrona (Borstahusen): 37 M
Landskrona (Borstahusen)-Ven (Kyrkbacken): 5,0 M
Ven (Kyrkbacken)-Hornbaek (på svaj): 13,6 M
Hornbaek (på svaj)-Gilleleje: 5,6 M
Gilleleje-Hallands Väderö (på svaj vid Sandhamn): 26,6 M
Hallands Väderö (på svaj vid Sandhamn)-Frösakull (på svaj): 15,0 M
Frösakull (på svaj)-Falkenberg: 16,7 M
Jag kan ju vara lite vag om var en seglingsetapp börjar eller slutar, men hävda att det är platser det är lätt att ta sig till eller ifrån. Louise bor utanför Falun och skulle ta sig till Oskarshamn, inte fullt så lätt som det kunde te sig. Tåg till Stockholm 9:34 och därifrån buss till Oskarshamn som skulle vara framme 17:35. Lätt som en plätt? Inte då! Först en mindre försening som skylldes på signalfel. Sedan skojade lokföraren till det med att nu lever vi upp till vårt rykte när han meddelade nästa försening om 40 minuter efter order från polisen. Tydligen skulle man invänta en ambulans p g a att någon ombord blivit svårt sjuk. Skoj eller inte, där rök anslutningen i Stockholm. SJ bokade dock om den icke ombokningsbara biljetten till tåg Stockholm-Linköping, tåg Linköping-Berga och buss Berga-Oskarshamn. Detta var dock en dag med rekordvärme (33,4° i Oskarshamn), så tåget från Linköping fick bara köra i upp till 80 km i timmen p g a risk för solkurvor och efter Vimmerby fick det inte köra alls. Så en ersättningsbuss för det försenade tåget skulle nu försöka hinna till bussanslutningen i Berga. Men, det löste man kreativt. Lite improviserat fick passagerarna byta buss i en rondell.
En timma och fyrtio minuter försenad och lite tagen av värmen skulle Louise fräscha till sig lite på båtens badplattform med duschen som finns där. Hon ångrade sig väl och valde ett dopp istället, tänkte jag, när jag hörde hur det plumsade till där bak. Icke! Kvinna överbord! Som tur är kom hon upp snabbt och med glasögonen kvar på nästippen.
Idag är det onsdag den 3 juli och det skulle blåsa en del, men solen sken och vi la ut. På vägen ut passerar man kvarvarande delar av Oskarshamnsvarvet, där min morfar efter avslutade Chalmersstudier inledde sin karriär som skeppsbyggare. Oskarshamnsvarvet har haft en räcka konkurser bakom sig och när det efter bara något år gick i konkurs 1932, flyttade han med familjen till Landskrona och började på Öresundsvarvet, som han förblev troget fram till sin alldeles för tidiga död 1965, bara 62 år gammal. Jag själv var då nio år.Inledningsvis bjöd vädret på underbar segling och trots motvind en känsla av vinden som en varm smekning av kinden. Det blev dock allt blåsigare och vi såg på sin höjd tre-fyra andra segelbåtar. Windys prognos om byvindar blev snarare rådande medelvind om 12-14 m/s och när jag såg att prognosen för Kalmar nu visade på byar upp till 15 m/s gav vi upp och gick in till Borgholm.Tre man tog emot oss på bryggan och hjälpte till med tampar och att hålla båten. Ni måste väl tycka att det är skönt att komma iland nu, fick vi höra. Och visst var det det, men ibland känns det som om vädret upplevs som värre när man ligger i hamn än när man är ute på havet. Idag var en sådan dag.Både jag och Louise hade varit i Borgholm tidigare, så vi kom knappt ut på bryggan, inte längre än vad som krävdes för att betala hamnavgiften. Förmiddagen därpå var vi på väg igen, vidare söderut genom Kalmarsund.Solen fortsatte att skina på oss en hel del och vinden gav inte upp, även om det inte var fullt så tufft som under gårdagens segling. Idag såg vi betydligt fler segel.Inga båttillbehörsärenden i år, så vi passerade lotsbåtsstationen i Kalmar, utan stopp. För två år sedan lade jag också ut från Borgholm med siktet inställt på Kristianopel. Den gången upptäckte jag att den lilla skadan på storfallet snabbt hade förvärrats. Goda råd var dyra. Det var lördag förmiddag och skulle jag köpa nytt fall fick det bli i Kalmar, men då skulle vi behövt bli liggande där till måndag förmiddag och jodå, båttillbehörsaffären hade lämpligt och svindyrt fall på lager. Ombord fanns även Micke, lotsbåtsförare i Kalmar, som ringde en kollega och gav henne i uppdrag att hämta fallet och droppa det på lotsbåtsstationen. Affären med båttillbehörsaffären gjordes upp på telefonen. Vi bryggstudsade här inne och fem minuter senare var vi på väg igen med nytt fall ombord som byttes mot det gamla, väl framme i Kristianopel. Mycket smidigt och än en gång tack, Mickes kollega, som var så hjälpsam.Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att det vore kul med en guidad visning av Kalmar slott, men tänkt att det ligger ju kvar. Nu får det snart ske!Vad långt det var till Kristianopel, både gårdagens och dagens mål. Ibland stämmer inte minnesbilderna om t ex avstånd. Man bör nog kolla på sjökortet lite bättre. Loggen visade på 49 M när vi kom i hamn. På håll såg det fullt ut i hamnen, men det fanns flera lediga platser, så det vara bara att glida rakt in i den lucka som blev vår. Louise hade förberett tampar och fendrar krypandes på däck utanför det skumpiga inloppet till hamnen. Underbart att lägga till i en hamn i lä och som till en början bjöd på värme. Klockan hade ändå hunnit bli halv sex.Enda smolket i glädjebägaren i denna idylliska miljö var musiken som spelades utanför den närliggande församlingsgården. Den andliga spisen med dansbands-touch var plågsamt dålig.Här står vi på resterna av Kristian IV:s befästning från 1600-talet och ser söderut mot gästhamnen. Befästningen var tydligen av Europas modernaste då och var naturligtvis en del av skyddet mot den lede fi, Sverige.För att påminna om dansktiden skrivs vissa gatunamn på danska. För egen del undrar jag var Farbror Blå eller tanterna Grön, Brun eller Gredelin bodde någonstans. Jag vet numera att förebilden i Elsa Beskows böcker var Trosa, men efter att en gång ha tänkt tanken att detta måste ha varit byn de bodde i har jag haft svårt att släppa den bilden.Tja, man får väl komma tillbaka en annan gång. Varför stressa?Vilken enorm ek. Vad kan den ha snappat upp för rövarhistorier under dansktiden?Seglingen börjar mer och mer kännas som en plan B-segling. När vi första dagen ville till Kristianopel blev det Borgholm, När vi skulle till någonstans runt Gåsefjärden (där U 137 gick på grund), gav vi upp i Kristianopel och när vi nu skulle göra ett nytt försök med Gåsefjärden gav vi upp och gick in till Sandhamn. Jag minns inte hur mycket det blåste, men att kryssa i den rådande vinden var ingen barnlek. Ute till havs var det 14-15 grader i luften. När jag senare hoppade i vattnet var det isande kallt, 12,5°, så kallt att man naturligtvis bara vill i igen ;-). Är det den beryktat kalla Hanöbukten som gör sig påmind? Skarpa kontraster mot för tre dagar sedan då det var 33,4 grader i Oskarshamn. Sandhamn ska ej förväxlas med Sandhamn i Stockholms skärgård. Charmfaktorn är obefintlig. Jag har varit här en gång förut, men med bil. Bil som vi fick låna av hamnkapten i Kristianopel för att åka hit och köpa batteriskor till våra nya batterier vi fått hjälp att hämta i Karlskrona. De gamla kokade upp och lukten av nykokta batterier vill du inte vakna upp till. Jag lovar. Hamnkapten tycks numera vara ersatt av en automat, men han finns ju där någonstans och jag skänker honom en tacksamhetens tanke då och då, inte minst när jag kommer tillbaka till Kristianopel.Hanöbukten är inte bara beryktad för sitt kalla vatten, utan även för sin dimma. Spännande att se hur båtar mytiskt och sakta kliver ut ur dimman. Ser ni segelbåten som börjar träda fram? Dimman försvinner dock rätt snart och hesa Fredrik stängs av.Att gå över Hanöbukten är som rena överhavsseglingen. Horisonten övergår till ett tomt streck. För fjärde dagen i rad blåser det bra, men idag lite mer lagom. Det gick som tåget hela vägen. Kanske blir det så mycket lättare att koppla av och törna in en stund då.Det var underbart att segla in i Åhusån. Plötsligt blev det varmt. Närmast havet möttes vi av vad som så mycket mer liknar en riktig hamn än vad jag hade kunnat föreställa mig.Längre upp längs ån låg gästhamnen. Stämningen är lite kontinental. Folk flanerar på kajen och det är fullt på de många restaurangerna.På ån körde en liten pråm fram och tillbaka över till krogarna på andra sidan.En bit bort står ett par män och fiskar. Vet inte vad de fiskar, knappast ål, men det ser vackert och rofyllt ut. Ål ja! Förr var ju Åhus känt för sin koppling till ålfiske och ålagillen och kuststräckan mellan Åhus och Kivik kallades för Ålakusten. men idag läser jag att endast sex fiskare har licens att fiska ål, men att stammen ändå ökar, men från en låg nivå. Min son Filip tyckte jag borde gå och visa upp mitt krokiga lillfinger, nu inlindat med bandage och en halv trägaffel jag fick på krogen i Sandhamn, i brist på glasspinnar. Jag tycker nog att sjukvården i Sverige håller väldigt god klass, men ibland kan det vara en utmaning att få hjälp med lite enklare vård. Det är måndag morgon och planen var att hänga på låset före kl 8. Receptionen är redan bemannad, men receptionisten menade att hon inte kunde göra någon tidsbokning. Istället uppmanade hon mig att ringa när de öppnade kl 8. Och vad brukar man mötas av då? En telefonröst som ber att få ringa upp, jättebra när det inte är så bråttom. Men, vi skulle ju vidare efter lunch. Hur var det? Stod det inte akutintag om hörnet? Det visade sig vara vara en annan ingång till samma vårdcentral, men där blev jag insläppt och utan att ringa blev jag erbjuden en tid kl 10. Toppen! Sköterskan hittade mig dock inte i sitt system, kanske för att jag inte hörde till Region Skåne. Tillbaka till receptionisten och nu accepterade hon att boka in mig. Jag är dock tveksam till om hon verkligen hittade mig hon heller. – Det är bara att du kommer hit kl 10 och sätter dig i väntrummet. Sagt och gjort. Patient efter patient ropades upp, men inte jag. För säkerhets skull kollade jag med receptionisten att jag verkligen satt i rätt väntrum. Gå in och prata med undersköterskorna tyckte hon. Fastän jag mött två av dem tidigare samma morgon såg de helt frågande ut och en person jag inte sett förut uppmanade mig att gå tillbaka till väntrummet, de hade lite mer akuta göromål lät hon mig förstå. Tiden gick och kvart i elva dristade jag mig till att fråga en sköterska om det gick att få någon prognos på när jag skulle få komma in. Hon såg synnerligen förvånad ut när hon förstod att jag hade tid kl 10. Hon skulle kolla och kom omgående tillbaka och ledde mig till ytterligare ett väntrum. Efter en liten stund träffade jag en av dem som engagerat sig när jag kom in via akutmottagningen. – Är du verkligen inbokad? Vad svarar man på det? – Jag ska gå och prata med dem, så här får det ju inte gå till. Det framkom inte vad snacket lett till, men istället menade hon att jag borde träffa en läkare. Jag behövde ju kanske komma till röntgen, menade hon. Hittills hade jag inte blivit ombedd att betala något, men nu blev jag uppmanad att gå tillbaka till receptionisten och göra rätt för mig. Hon var nog rätt trött på mig vid det här laget. – Jag har inte gjort något fel, sa hon med bister ton. Nu gick det i alla fall undan. 11:15 hade jag en läkartid och tio minuter före (!) utsatt tid blev jag uppropad av en trevlig läkare som konstaterade att fingret kommer att bli bra bara jag fortsatte att förbinda det ungefär som vi redan gjort. Sensmoralen av detta? För tungrodd och byråkratisk primärvård?I den mån vi inte redan gjort det skulle vi nu se lite av Åhus. Det första vi snubblar över är en hembygdsgård, Anders Håkansgården. Här bodde Anders Håkanssons son fram till 1990, då den förvärvades av hembygdsföreningen Sankta Annas gille. Gården har anor sedan 1600-talet, men flyttades flera gånger och hamnade på sin nuvarande plats omkring 1950. Svårt att föreställa sig att den så sent som 1990 brukades som en gård omgiven som den är idag av asfalt, en rondell och typhus.Att Åhus varit centrum för ålfiske kände jag till, men att samhället även varit ett centrum för tobak var nytt för mig. Titta vilka tjusiga växter som man gör tobak av. Det var tydligen främst en syssla för kvinnor och barn, men under t ex 1920-talet var det så lönsamt att de flesta Åhusbor ägnade sig åt tobaksodling. Under 1960-talet blev den svenska tobaken utkonkurrerad av import och i Åhus lades odlingarna ned 1965. Kommer ni ihåg att all hantering av tobak omfattades av ett statligt monopol, AB Svenska Tobaksmonopolet? Monopolet avreglerades dock under 1960-talet.Finns det en hamn med sjöfart och fiske är det ju inte överraskande att finna ett repslageri. Malmströms repslageri bedrev sin verksamhet från 1930 till 1966. Här har man återuppbyggt en del av repslagarbanan intill tobaksladan och Anders Håkansgården. Det slår mig hur många trevliga verksamheter, med dagens syn, som helt osentimentalt försvann under 1960-telet. Lite av en revolution som la lite för mycket i ruiner.Här skulle jag inte haft något emot att bo. Ofta när man försöker sig på att bygga nytt i gammal stil, blir det platt och stillöst. Men här tycker jag att man har lyckats. Om jag förstod det rätt är området ca 25 år.Fast gammalt är äldst.Är det möjligen Peace-rosor man planterat utanför Sankta Maria kyrka i Åhus? Det vore ju lite symboliskt för kyrkans verksamhet, av idag.Torget i ÅhusKameran åker upp hela tiden allt eftersom vi flanerar runt……och nya motiv uppenbarar sig.Vi närmar oss ån och gästhamnen.Men, så en brutal kontrast och påminnelse om vad som måste vara en av de viktigare näringarna i dagens Åhus: Absolut vodka. En eldriven lastbil ska backa in i en port i byggnaden som öppnas när bilen närmar sig och sedan sluter den om sig.. Det är som vore det guld man skulle lasta.Jag börjar fundera över hur många monopol som förr fanns i Sverige. Först 1994 upphävdes det monopol som Vin & Sprit hade på på import och partihandel med vin, sprit och utländskt starköl samt på produktion och export av sprit. 2008 såldes Vin & Sprit till Pernod Ricard som döpte om bolaget till The Absolut Company.Strax efter kl 14 kastade vi loss i Åhus. Vinden tyckte tydligen att den hade jobbat nog nu och tog lite paus. Vi ömsom seglade, ömsom gick vi för motor till Kivik. Jag har rätt stor tolerans för att segla långsamt, men ligger farten under 2 knop för länge går motorn igång. När vi kom fram var de ordinarie gästplatserna upptagna. Ett litet uppbåd på kajen tjoade och tjimmade om hur djupt eller grunt det var. Hur djupt stack vi? Jaha, nja det går nog inte. Men, vattnet var väldigt klart och man bedrar sig lätt och vi hade ungefär lika mycket vatten under kölen som det var högvatten, så till slut låg vi med långsidan mot kajen och snart nog lockade vår tilläggning till efterföljd.Vi var ju inte framme förrän vid kl 18 och så behövde vi ju äta lite, så det blev en rätt sen promenad på byn. – Vart ska vi gå då? – Till kyrkan! Vi hade sett någon kyrka torna upp sig högt ovanför byn. Vem träffar vi så på, nästan direkt? Fritiof Nilsson Piraten. Tydligen flyttade han till Kivik 41 år gammal. En del av de mustiga historierna i Bombi Bitt och jag utspelade sig också i Kivik, på Kiviks marknad. Har ni inte läst boken, så rekommenderar jag er varmt att göra det!Rosor tycks vara sammankopplade med Österlen på samma sätt som med rosornas stad, Visby.Det är ju inte så svårt att förstå att Österlen drar till sig många stockholmare. För några decennier sedan var det tydligen förhållandevis billigt att köpa hus på Österlen, men det lär inte vara fallet idag.
Någon kyrka hittade vi inte eller så fanns den en bra bit bort, men var det verkligen den vi hade sett från havet?
Istället vek vi av från vår tänkta väg och hamnade här. Var Åhus känd för sin ål, så både var och är Kivik känt för sina äppelodlingar.Vi fortsatte och hittade till Kivik-Esperöds arboretet, ett gammalt arboretum, det vill säga en samling av inplanterade träd. Samlingen av sällsynta träd, främst exotiska barrträd och städsegröna lövträd, anlades på 1920-talet av en privatperson. Här en amerikansk kaskadgran.Men, även en svensk skogsek platsar i samlingarna. Esperödseken är ca 500 år gammal och mäter 8,5 m i omkrets och är därmed Skånes tredje största träd.
Arboretet gav ett lite risigt intryck. Yngve och Annika, goda vänner som huserar i Brantevik, främst på somrarna, har tagit oss runt till en massa utflyktsmål på Österlen och för 20-30 år sedan besökte vi arboretet. Var det inte mer välskött då? Håller området på att växa igen?
Det skymmer och vi vandrar tillbaka ner till Kivik. Vi passerar ett område med nybyggda hus som utformats på ett fint sätt. Man blir glad över att det finns arkitekter som bygger som jag tror att folk vill bo, att alla inte gått i t ex Gert Wingårdhs skola.Blir gamla båtar vackrare i skymningen? Tänker även på de två män som var ute i en båt på Åhusån och fiskade.Nu har vinden definitivt gått och lagt sig. Vilka krafter ska den besitta imorgon tro, när den fått sin vila?Ny dag och ny promenad. – Men gud, vilken häftig koja, utbrister jag. Kojans ägare stod bredvid och berättade att han egentligen hade velat få hjälp av en trädgårdsarkitekt för att planera trädgården. – Här borde du en en trädkoja, tyckte hon. – Det kan min man hjälpa dig med. Och så blev det uppenbarligen. Den är helt gjord i ek berättade han stolt. Och varenda skruv var igenpluggad. Barnbarnet som stod intill kunde intyga att det var en jättefin koja. Vill du också ha en trädkoja? Klicka här: Pure folly– Heter det gistgård på skånska? – Ingen aning. Många vi började prata med var stockholmare. Jag tilltalade en man i en trädgård, övertygad om att han i alla fall var skåning. Han var polack. En stockholmare uttryckte det så här: I våra drömmar är vi skåningar.Badhotell. Låter det inte lite romantiskt? Av någon anledning kommer jag att tänka på Jacques Tatis Semestersabotören. De har det nog lite lugnare här.I bakgrunden det natursköna Haväng. Har för mig att jag plockat havtorn där en gång.Lägger mannen inte märke till oss eller är han så van vid nyfikna, fotograferande turister att han helt nonchalerar mig? Vi har nu kommit till Vitemölla som ligger på promenadavstånd norr om Kivik.Vilken mysig gång upp till huset, men man kanske ska akta sig för att komma hit på middag i högklackat.– Hej! Ursäkta vi stör, men är du härifrån? Äntligen en tvättäkta skåning, farbrorn i bakgrunden som går in i det vita huset. – Vad betyder strädde? – Var kommer ni ifrån? Jaha, ja ni stockholmare begriper ju ingenting, sa han med glimten I ögat. – Hur är det på vintern här? – Ja, det är väl som i Södertälje. – Jaså! Ja, det vet jag inget om, jag bor inte där. Stockholm eller Södertälje var väl same same verkade han tycka. Han berättade att han legat sjuk en vinter och börjat räkna efter hur många bofasta de var här. 25 änklingar och 25 par, så 75 personer och nu hade det nog ökat lite. Han pratade på och berättade bl a att han föddes på samma BB som sin fru och att de låg där samtidigt. Hans fru dog för några år sedan men han beskrev henne som en väldigt korrekt och anständig person. Han återkom nu till Södertälje och berättade om ett bröllop de skulle gå på där. Hur detta med anständighet kom in i bilden blev hängande lite i luften, men kanske var det så att de ännu inte var gifta och tog in på hotell i Stockholm så att det inte skulle märkas att de syndade. Hans blivande hustru, om det nu var så, hade varit väldigt bekymrad när hon skulle beställa frukost och ville ha rögad korv, underförstått, det skulle ju ingen stockholmare begripa. Men, till slut fann hon en utväg och beställde medvurst. Vad fick de? Ost! Den historien tycktes befästa hans uppfattning om stockholmare. Jaja, vi har fått in nåra här som borde va nån annanstans. Till exempel han med vimpeln där borta, han är en redig skryderöv. Förstå du vad det betyder? Han granskade mig tvivlande, när jag nickade.
Men, hur var det nu med strädde som förekom i en del av gatunamnen här? Det slår det mig att danska smågator eller gränder ibland heter stræde i stället för gade. Kim Larsen sjunger ju t o m om Rabalderstræde. Och strädde passar ju in på de små gatorna här som liknar gränder eller gångar. När jag kollar översättningen stræde får jag även upp upp att det ska betyda sund eller vattendrag. Associationerna snurrar på och jag kommer att tänka på en gata i Lund som heter Kattesund. Hette den månne Kattstraede under dansktiden?
Vi vänder tillbaka och konstaterar att det förekommer lite av badrocksliv även här, ungefär som i Torekov. Badrocksparet berättar att det häromdagen var nio grader i vattnet.
Kivik ståtar även med en egen bio. Tänker på Sudersandsbion på Fårö där en del av Bergmans filmer hade premiär. Fick på motsvarande sätt filmatiseringen av Bombi Bitt och jag sin premiär här?Ursäkta min nyfikna kamera, men det går ju bara inte att låta bli.Det har hunnit bli lunchtid och vi kastar loss. – Idag levererar du äntligen Slow sailing, tyckte Louise. Ja, inte gick det fort och kanske levererade jag även Close sailing, jag har nog aldrig seglat så nära Stenshuvud.Vinden vände och vred på sig innan den äntligen velat färdigt och satte fart. Målet för dagen var egentligen Kåseberga men båtens kurs, så högt vi kunde gå mot vinden pekade nu på Bornholm. – Ska vi segla till Bornholm istället då? – Ja!Jag har mest lagt till i Allinge och någon gång i Rönne, men nu skulle vi istället prova att lägga till i Hammerhavn, en gammal utskeppningshamn för den granit man bröt alldeles intill. I Kryssarklubbens bok Danmark varnade man för pålandsvind och tyckte man skulle vänta med att angöra hamnen tills det var lä. Det var ju inte helt vinkelrät pålandsvind så vi tänkte att vi i alla fall går dit och kollar. I värsta fall kan vi ju gå runt hörnet till Allinge och hoppas på en plats där.Lite pirrigt var det allt att pricka hålet mellan pirarmarna. Det var rätt skvalpigt utanför, men ett paradisiskt lugn när vi väl kom in. Som så ofta i danska hamnar, om man inte har pålar, ligger man flera båtar utanpå varandra. Glaset med vin fick vi som belöning efter att ha gjort iordning båten och tagit ett ljuvligt dopp i havet från den närbelägna sandstranden. Nu var det 20° vattnet.Ovanför hamnen ståtar resterna av fästningen Hammershus.Och vilka roliga hamnbodar 🙂 Är det en flirt med granitblocken man bröt här? Eller havets vågor? Sanningen kanske finns i betraktarens ögon.Nu är det onsdag, dag 8 och det är dags för lite upptäcktsfärd på land. Kan den här stigen leda upp till fästningen? Vi chansade. Alltid kommer man någonstans och visst kom vi till fästningen.Hammershus uppfördes på 1100-talet och innehades under medel tiden av Lunds ärkebiskopar. Vad skulle de med en fästning till, funderar jag. Tydligen fördes en hel del strider mellan ärkebiskoparna och dåtidens kungar, inte minst den allestädes närvarande och fruktade Christian II eller Christian Tyrann som han också kallades. Det berättas om hur man höll en biskop fången här under vidriga omständigheter.
Matlagning var en stor verksamhet på Hammershus. Man var runt 50-60 man på plats och på ett år konsumerades 11 ton mjöl, 0,6 ton gryn, 1,2 ton torkade ärtor, 12 ton oxkött, 6 ton fläskkött, 6 ton får kött, 5 ton saltad sill, 10 ton saltad torsk, 4 ton torkad vitling, 1 ton salt, 1,6 ton smör, 1 ton ättika och ett halvt ton senap. Herregud! Tänk bara 12 ton oxkött. Det blir 4,6 kg oxkött per person och vecka. Plus allt annat. Till frukost åt man sill och drack öl. Lunchen intog man redan kl 9 och sedan serverades middag vid 4-5 på eftermiddagen. Allt salt gjorde att man naturligtvis blev väldigt törstig. Ett minimum per dag var 6 liter öl, men egentligen ville man ha upp till 16 liter per dag.
Detta med öl får vi lära oss var en stor vetenskap som även krävde både renlighet och noggrannhet, varför kvinnor ansågs vara bäst lämpade för att brygga öl. Slarvades det i ölframställningen kunde man befara kolik, yrsel, nervskador och i värsta fall dödsfall. På Hammershus bryggdes slottsöl, god öl och svenneöl (fritt översatt från danska). Det senare, det tunnaste ölet.
1645 intogs Hammershus av en svensk militärstyrka och i freden i Roskilde 1658 tillföll Bornholm Sverige. Christian IV sägs ha blivit rasande över svenskarnas erövring och hånade den danske kommendanten. Svenskarna verkar dock inte ha varit så poppis här. Öns invånare gjorde uppror och dödade den svenske guvernören och den svenska styrkan fick ge sig av.Omkring 1750 började borgen rivas och nu återstår endast ruiner. De kulturskyddades år 1822.Vi cyklar ner mot Sandvig och vi kollar in stranden som byn uppkallats efter. Det är kallt och ruggigt och ingen badande så långt ögat når. En skylt lockar med en badtemperatur om 16°.V trampar vidare mot Allinge och jag slås av att alla bilder jag tagit här tidigare år varit solbelysta. Vilken skillnad det blir.Vi stöter på en båt som la sig utanpå oss i Kivik. – Ni måste ju också ha gått igår? Det var ju rätt kämpigt… När skepparen berättade om båten dagen innan beskrev han skönheten som havsgående, att den egentligen skulle ha levererats till England, men att den blev kvar i Sverige p g a kriget. Men, vad vet jag, kanske man ändå känner sig mer utlämnad på en sådan här båt jämfört med min båt, designad för i första hand, Östersjökusten. – Jaha, ni gick in i Hammerhavn. Det vågade vi inte vi med den sjö som var.Danskar är lite mer vågade och provocerande i sin marknadsföring. Hur effektivt ett sådant här budskap är kan man ju dock fråga sig. Hur många män får de in som frågar efter den där sweatsuiten som passar om man har en liten penis?Vi blir inte så långvariga i Allinge. Kändes som ännu mer turistiskt än sist och gemytet infann sig inte riktigt. Egentligen hade vi kanske inte tänkt oss längre. – Ska vi ändå fortsätta mot Gudhjem? – Jodå! På vägen ut från Allinge dyker vi på byns gamla järnvägsstation. Som jag kommenterade om Åhus station, de går sällan spårlöst förbi, fast här låg det ingen räls kvar. Det gjorde det i Åhus. Trafiken mellan Rönne och Allinge och vidare mot Sandvig lades ned redan 1953 och sista tåget på Bornholm rullade 1968.Jag berättade för Louise att jag hade vaga minnen av att det här någonstans kunde finnas några raviner. Jag och min son Filip cyklade omkring på Bornholm när vi seglade till Allinge för 18 år sedan. Ska vi chansa och köra ner på Kyststin? Louise var med på det mesta, så så blev det. Det var dock mer vandringsled än cykelstig.Minsann, här var det. Jag skickar bilder till Filip, men han verkar inte minnas riktigt. Han var bara 15 då. Louise höll på att skrämma livet ur mig när hon ramlar på den smala stigen, för tillfället dessutom utan min hjälm som jag lånat ut till henne. Som tur är stoppas hennes fall nerför branten av en gren. Shit, det där hade kunnat gå illa.Vill du prova samma stig, så svängde vi av från landsvägen strax öster om Tejn. Klipporna heter Helligdomsklipperne.Tittut! En glugg i skogen.Namnet Gudhjem känns ju som en anspelning på paradiset och nog är det en sann idyll alltid.En hel del turister här också, men lugnare, gemytligare, mer genuint kanske.Från hamnen vi låg i och flera andra ställen, liksom här i Gudhjem, kunde man ge sig ut på båtturer med alla möjliga konstiga farkoster. Dagen vi kom till Hammerhavn var dock all trafik inställd p g a för hög sjö. Den här rullar nog rätt bra även i måttlig sjö, men det var den elegantaste jag såg. Det kommer nog att stänka en del.Egentligen var det m/s Ertholm jag väntade på. Den sköter trafiken till närbelägna Christiansö. Undrar om de ger sig in i hamnen här när det stormar. Grunden ligger inte långt bort och hamnbassängen är trång.Hon har snart 60 år på nacken och tycks ha varit sin rutt trogen genom alla år. Ser hon inte lite gullig ut? Hon såg även ut att vara mycket väl bevarad och så fint den danska flaggan ackompanjerade båtens färgsättning. Intressant att beskåda hur till- och utläggning gick till. För att lägga till drogs hon in med hjälp av trossar och vinschar. När hon skulle ut fick hon hjälp av propellrar som förflyttade henne i sidled ett antal meter innan hon fick plats att börja svänga runt.I Gudhjem var vi väl värda sommarens godaste glass efter att ha kört ca 2 mil, till stora delar dessutom över stock och sten. En ny favoritsmak: Ingefära och lakrits. Mmm…Plötsligen blev det sommar och folk levde strandliv som om de aldrig hade gjort något annat. Var gömde de sig för någon timma sedan? Var kom de ifrån alla? Vi hamnade i ett ögonblicks ambivalens. Skulle vi joina dem på stranden? Vi hade ju en bit kvar att trampa, så vi trampade på.Även i Sandvig gjorde badstranden skäl för sig, men vi skulle ju upp till stenbrottet. Hmm, svårt det där med prioriteringar.Louise hade berättat att hon kunde tala med kor. Nu var det ju här en dansk kalv, så de kanske inte helt förstod varandra.Det här får man tydligen sällan se i Sverige. Det mest naturliga, att kalvar får dia. På en svensk mjölkproducerande gård skiljs kalvarna från sina mödrar redan inom 24 timmar och ges mjölkersättning eller mjölk. Hur låter det?Från fyren Hammerens fyr har man en vidunderlig utsikt. Den är inte bara avbemannad. Den lyser inte ens längre. 1990 togs den ur drift och idag är den bara ett utsiktstorn.Man fick en jättefin vy över fästningen vi besökte i morse.Och man såg över till Sverige.Det gamla stenbrottet är lika spektakulärt och vackert idag som när jag och Filip var här 2007. Den gången lekte dock fåglarna med uppvindarna, antar jag. Stod man vid kanten så dröjde det inte länge förrän en fågel dök upp framför nosen på en på en helt vertikal flygtur. Det var en fantastisk upplevelse. Idag var det förmodligen för lite vind och ingen fågellek.Nu skulle vi bara hitta ner till hamnen. Några tydliga stigar fanns inte, så det blev lite blandning av offpist-körning och vandring bärandes på cykeln. Men, så rätt vi kom. Där var ju hamnen. Bara det nu inte dök upp något stup som förhindrade den slutliga nedstigningen. Efter våra cykelstrapatser tyckte Louise att våra hopfällbara minicyklar förtjänade att kallas terrängcyklar.Nu äntligen, unnade vi oss ett dopp i havet. Inte lika varmt som när vi kom, men vad gjorde det.
Egentligen var tanken att gå över till Sverige påföljande dag. Nu var inte problemet för mycket vind, utan för lite vind. Det såg ut som om vi skulle kunna ha hamnat i ett bleke ute på havet. Inte kul. Vi stannar en dag till och slappar.
Jag stannade kvar i båten och började förbereda nästa blogginlägg geom att gå igenom och redigera bilder. Louise gick upp på berget mot stenbrottet och följde en led längs kusten bort till Sandvig. Efter några timmar kom hon tillbaks med två svala öl hon köpt på en bar i Sandvig. Båten hade torrlagts på just öl, så det var en synnerligen god gärning.
Vi bytte sanden och bad från stranden mot hopp från kajen.Louise var modig och hoppade från 2,5 m, vilket tydligen inte hänt under de senaste 40 åren.Till eftermiddagsunderhållningen bidrog detta ”par”. Bättre fly än illa fäkta.
Ibland händer allt på en gång. Samtidigt som jag skulle steka kyckling började induktionshällen blinka error, ungefär samtidigt upptäckte vi att det var fullt med sötvatten i kölsvinet och att det som sedan en tid var ett misstänkt stopp i toan nu var på blodigt allvar. Nu tog också gasolen slut och jag kände samtidigt ett behov av att utbyta artighetsfraser med grannarna. Puh! Till slut blev det ändå middag.
Efter detta middagsraffel fick vi kyla ner oss med var sin Havnevaffel: 2 iskugler, softicetopping, guf, flødeskum, flødebolle & syltetøj. Jag berättade för den unga tjejen i kiosken att jag var van vid att en sådan delikatess brukade kallas Amerikaner när jag var betydligt yngre. Åtminstone på Tivoli. Hon log oförstående.
På fredag skull vi så gå över til Ystad där Louise skulle mönstra av och ny besättning mönstra på. Vi låg inklämda innanför tre båtar och mellan båtar både framför och bakom oss i flera led. Jag läger ett akterspring tänkte jag och i teorin var det nog en helt korrekt tanke. Men, jag tycks ha någon defekt i min hjärna som gör att jag ibland inte ser åt vilket håll en lina bromsar, så jag får muttra lite med mig själv. Hmm, den bromsar ditåt och den ditåt. Gott! Idag glömde jag att muttra, så när Louise skulle bromsa båtens framfart när jag skulle svänga ut fören, så backade den och det tog några sekunder innan jag förstod vad som var galet och stackars Louise trodde hon hade gjort något fel. Folk rusade till och hjälpte till att putta ut oss. Jag lämnade Hammerhavn med stukad självkänsla. Jag måste komma ihåg framöver att muttra… Så, du har en lite kvinnlig hjärna log Louise lite spefullt.
Det blev lite av en transportsegling till Ystad. Som så ofta denna sommar blåste det lite mer än vad prognosen förutspått. Känslan i Hammerhavn var att vi kanske kunde slå ut de två rev vi fortfarande hade, men när jag kom ut var jag glad att vi inte hade gjort det. Var jag skamsen när jag lämnade kajen, så fick jag lite revansch på vägen över. Vi var tre båtar som låg utanpå varandra som alla skulle till Ystad. Eftersom vi låg längst in kom vi iväg sist, men på vägen över seglade vi om de båda.
Ystad är en rätt mysig stad och överallt dessa vackra rosor. Ursäkta alla min rosbilder, men jag får tillstå att jag var lite besatt av rosor när jag bodde i mitt förra hus. Mina odlingar gick sällan hälften så bra som vad jag sett under t ex årets segling.
– Nu börjar jag haka på allt det här med segling. Ja, och som så ofta då är det dags att mönstra av då. Utöver din omtänksamhet har du varit en cool gast Louse. Det har blåst mycket och när vi har givit upp p g a vinden, så är det jag som vikt ner mig. Men, som du säger, det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd.
Denna etapps språklektion utöver strädde: salongens mysbelysning = raggarslang.
DISTANSER
Oskarshamn – Borgholm: 29,2 M
Borgholm – Kristianopel: 48,9 M
Kristianopel – Sandhamn: 21,8 M
Sandhamn – Åhus: 65 M
Åhus – Kivik: 19,0 M
Kivik – Bornholm (Hammerhavn): 37,2 M
Bornholm (Hammerhavn) – Ystad: 38,2 M
Gastar: Adam Bloss, Guro Gunnehed och Pontus Lindblom
Datum: 23 juni – 1 juli 2025
Nynäshamns centrum är inte så kul, men plötsligen fastnar ögonen på något uppiggande. En stolpe med skyltar som anger avstånd till diverse ställen. Hur är dessa platser utvalda? Är det orter med vilka Nynäshamn har någon form av vänskapliga förbindelser? Lite kul är det också att jag seglat till två av dem, Liepaja i Lettland och Lillesand i Norge, två helt olika typer av städer. Kalundborg på Själland i Danmark skulle jag ha kunnat segla till. Från Kalundborg kan man ta färjan till Samsö och till Samsö har jag seglat. Vad gäller Kimito blev jag lite ställd. Det visade sig vara en stor ö mellan Åbo och Hangö. Jag har jag nog aldrig varit där, bara seglat förbi på avstånd.Lite tid kvar innan de nya gastarna kommer och på vägen upp mot stan såg jag en skylt om hemgjord glass. Jag låter mig vägledas dit innan jag går tillbaka till hamnen. Även kaffet sades vara nästan hemgjort. Det kommer från ett lokalt rosteri och på fiket meddelade man stolt att man valt rostning efter eget huvud. Man gör även chokladpraliner som levereras till Nobelbanketten. Vill du hitta dit? Sök efter Chokladhuset. Dess existens var en fullständig överraskning för mig.
Vart vill vi segla? Adam var den tongivande vad gäller färdmål och fick med de övriga inklusive mig själv på att segla till Gotland. Och ska man segla till Gotland, ”måste” man ju först till Fårö. Vitsen med att segla till Fårö var Adam inte riktigt med på, men han lät sig övertalas, snarare än övertygas. Frågan var nu bara vilken strategi vi skulle tillämpa. Att gå över under tisdagen, d v s dagen efter påmönstringen var uteslutet p g a vinden. Skulle vi gå söderut och få lite längre väg över, men med möjligheten att fortsätta söderut om vädret inte förbättrades? Eller, skulle vi söka oss mot Nåttarö för att få en bra startpunkt för vår översegling? Det blev det senare, så första seglingsdagen bjöd på en rätt kort, men härlig och lite utmanande segling, det blåste på bra, till Östermarsfladen.
Vi lade oss vid en av bryggorna och testade en av Skärgårdsstiftelsens bojar som man lagt ut för att rädda återväxten av ålgräs. Det kommer många besökare till ön, även utan egen båt och det finns en del inslag av turiststugor, men ön bjuder ändå på många trevliga promenader och vild, vacker natur. Även en rotvälta kan vara vacker.Är det Döderhultaren som förirrat sig till Nåtarö? Fast, han är ju död. WordPress vill korrigera stavningen av öns namn. Men, det får vara. Den äldre stavningen var faktiskt med ett t.Vackert med vallmo, men har jag sett rosa vallmo förut? Fint.Rådjur tänker jag och berättar för de andra vilka fina rumpor just dessa exemplar hade, med två lodräta streck och ett liknande streck på svansen. Nja, säger Guro. Det där var nog dovhjortar. Och rådjur med lång svans? Nä, där var jag allt ute och cyklade.
Tillbaka till båten kollade vi väderrapporterna fram och tillbaka. Å ena sidan, å andra sidan. Men, sedan stod det klart. Det bästa var nog att ge sig iväg ikväll och nattsegla till Fårö. Och hur var det med sjösjuka? Nä, inga problem, även om Guro laddat med Calma, tuggummin som brukar hjälpa om man tar dem direkt man märker att sjösjukan är på väg.
– Va, ska ni ge er iväg nu, utbrast grannbåtens skeppare. Jag vet inte om han tyckte vi var galna eller vad han tänkte, men lite impad lät han allt när han önskade oss lycka till. Och vädret? Ja, det var inte roligare än vad bilden antyder. – Gotland, frågade skepparen på en båt vi passerade på vägen ut. – Nja, Fårö. – Ha en fin natt! 22:30 var klockan när vi kastade loss.
Adam var den i gruppen med mest seglingserfarenhet, så vi delade in oss i två vaktlag, Adam och Guro och jag och Pontus, som var den med minst erfarenhet. Adam och Guro började och vi skulle köra tretimmarspass. Rätt snabbt kommer man ut på fritt vatten och jag gick och la mig. Även om jag kände mig trygg med Adam vid rodret somnade jag inte, men det var ändå skönt att få sträcka ut sig och blunda lite.
När det var dags för avlösning tog Guro över salongssoffan och när jag kom upp ser jag en stelfrusen och illamående Pontus sittandes som en stenstod på sittbrunnsbänken. Jag letade fram en varm skoteroverall och efter ett tag verkade han ha fått upp lite värme, men att gå ner och sova var det inte tal om. Både han och Adam var sjösjuka och stannade kvar i sittbrunnen och Adam offrade sig flera gånger till Njord. Njord var ju, bl a havets, sjöfartens och vädrets gud. Inte heller Guro mådde bra, även om det verkade som om hon klarade sig bäst av de tre. Och visst var det skvalpigt. Vi hade slör (vinden med oss, snett akterifrån) och började med full stor, men när vi hade ca 17 M kvar hade vinden ökat och det blev jobbigt att hålla båten på kurs. Vi tog ett rev, vilket underlättade betydligt. På bilden seglar vi fortfarande med full stor. Loggen visar en båtfart på 9,07 knop, vilket borde innebära en verkligt fart (Fart Över Grund) på 10 knop eller mer. Vindvinkeln ser ut att ligga på ca 140° och den upplevda vindstyrkan på 8,7 m/s, vilket borde innebära en verklig vindstyrka på 10 kanske. Jag försöker ta hjälp av Chat GPT för att få en exaktare beräkning, men appen hävdar att den verkliga vindstyrkan skulle vara lägre än den upplevda. Det köpte jag inte. Jag ställde istället frågan till Google AI och fick ett liknande svar. Är jag helt pantad? Hur är detta möjligt?Hur som helst var det en av de snabbaste, om inte den snabbaste överfarten jag gjort mellan fastlandet och Fårö och jag har gått den här rutten rätt många gånger. Den loggade distansen blev 70,6 M. Vi släppte förtöjningarna kl 22:30 och nio timmar och 45 minuter senare (08:15 nästa dag) låg vi förtöjda i Lauterhorn. Vi stöp i säng och till min bestörtning vaknade vi först vid kl 14. Inte Adam dock, han hade tydligen undrat om vi bara sov på låtsas, men hade konstaterat att nä, vi sov faktiskt. Efter detta hade Adam själv lurat till på sittbrunnsbänken med hyllan bredvid ruffnedgången som kudde. Nu tyckte vi alla, utom Adam, att det var läge för ett bad.Tärnskär har alltid varit så välskött och fin, men nu går det utför. Jag får höra att hamnföreningen köpt in båten och möjligen ska göra den till ett utställningsobjekt på land. Man kan tydligen få bidrag till att hugga upp fiskebåtar, men nuvarande ägaren har tydligen känslomässiga band till båten då det är hans pappa som byggt den. Pappan var inte alltid så munter. En gång på åttiotalet lade vi oss med min Linjett 30 vid bryggan i Skär, där Tärnskär då vanligtvis var förtöjd. Bryggan hade annonserats ut som gästhamn, men det var skepparen på Tärnskär uppenbarligen inte så förtjust över. Det var ord och inga visor vi möttes av när vi fick veta hur mycket vi låg i vägen när vi tog gästplatsen i anspråk.Efter sömn och bad promenad. Vi skulle hyra två cyklar och det var precis vad cykeluthyraren uppe i byn Lauters hade att erbjuda. Resten hade han skickat till Visby för Almedalsveckan.Jag kände knappt igen cykeluthyraren. Nja, jag var och klippte håret häromdagen. Det blev jobbigt när det hängde hår överallt och ner i ansiktet. På bilden är det dock Adam 😉Byn Lauters vittnar om tidigare välstånd. Förutom kalkbrytning var tydligen även smuggling en bidragande förklaring till välståndet. Färgen på det här huset känns mer som om man vore i Danmark, inte typisk färg för husen på Fårö. För rätt många år sedan nu kunde man fika i den vackra gården och dess lummiga trädgård. Nu verkar gården ha omvandlats till galleri som dock var stängt.Kanske mer vad man tänker sig som en typisk liten Fåröstuga. Och så dessa vackra stenmurar eller staintun, på Fårömål.Jag tycker man får ha mer fantasi än vad jag besitter för att tycka att denna rauk liknar en kaffekanna, men så kallas den i alla fall. Den kallas även för Hunden, vilket är lite lättare att förstå.Pontus var ständigt påläst och ville se lämningarna från vikingatiden. Vad som idag ser ut som en liten insjö var under vikingatiden och tidig medeltid en hamn och handelsplats och kallas idag för Gamla hamn. Jag står på utloppet som nu blockerats av landhöjningen och kraftiga stormar som slungat upp sten och grus. Strax intill finns också lämningar av S:t Olofs kapell.Lauters fiskeläge i Jauvika. Killarna tog sina cyklar och körde tillbaka på vägen. Jag och Guro följde stranden och gissade vad det var för fåglar och växter vi såg. Framförallt många fåglar fanns det.Egentligen spelar det ju ingen roll vad saker och ting heter, en vacker växt är ju lika vacker med eller utan namn. Men ändå, vad heter det där gula som lyser så fint överallt. Guro föreslog kärleksört och det var ju inte så tokigt då vi senare kom fram till att det bör vara gul fetknopp och att den tidigare tillhörde kärleksörtsfamiljen. Var det Linné som ordnade med skilsmässan tro?Dag 2 skulle vi utvidga upptäcktsfärden till mer eller mindre hela Fårö. Båtens cyklar uppackade.Många tror att namnet Fårö kommer från alla fåren. För det första fins det språkligt sett inga får på Fårö, bara lamm och lammungar. För det andra är man väl inte helt säker på varifrån namnet kommer, men jag citerar från Wikipedia: ”Öns namn, som skrevs Faroyna … och som Farøø … under 1300-talet, består troligen av orden far, som i farväg eller farvatten, och ö.” Foto: Adam BlossFörsta stopp var Fårö kyrka. Här kan man förutom att beundra den vackra utsikten, titta på Ingmar och Ingrid Bergmans grav. Inne i kyrkan finns två kutatavlor som minner om de vådliga säljakterna, ett vackert votivskepp och en bild på vrakplundraren och sannolikt mördaren Gottberg dömd till spott och spe sittandes med fastlåsta ben i ”uppenbar kyrkoplikt” inför församlingen. En präst lär ha sagt något i stil med: Om Gottberg fanns det mycket att anmärka, men man ska inte snacka skit om de döda (fast mycket elegantare uttryckt).Även en torr vår och sommar som denna kan man njuta av färgprakten i vägrenarna om man kommer tidigt på sommaren. Här njuter vi av Blåeld.Från färjan upp till Sudersand lades vägen om, kan det ha varit under sextio- eller sjuttiotalet? Bitar av den gamla vägen finns kvar, men det här är den enda snutten som fortfarande är grusväg.Ibland kan man få intrycket av att stenmurarna bara satts upp som en konstinstallation. Så är det naturligtvis inte, men just här var det svårt att se vilken funktion de fyllde.När Kutens verksamhet startade var det som svartklubb. Idag har det utvecklats till en turistfälla med crêpesförsäljning och rostiga bilar. Men, det går liksom inte att bara passera om man ska visa Fårö. Den här skylten har jag dock inte lagt märke till förut. Solbad förbjudet. Ska man tro på att det varit en allvarligt menad uppmaning? Och var skulle den i så fall ha suttit?Vi cyklar vidare mot Gåsemora gård och jag säger till Pontus att vi nog får vända här. Men, han lyssnar inte och tur var väl det. Han hittar en väg från Gåsemora ner till vattnet och jag får upptäcka en för mig helt ny cykelväg. Jag kanske inte nämnde det. Jag har tillbringat 25 somrar på Fårö och trodde jag cyklat på näst intill varenda stig.Det är inte bara att kasta mackor. Det ska göras med stil och finessBakom muren skymtar vi Sudersand, den förmodligen mest kända, men inte den, i mitt tycke, finaste stranden på Fårö.Mitt bland alla mindre sjöfåglar en häger. Från Sudersand cyklade vi upp mot Ekeviken, ”vår” vik. Jag kikade in om några f d grannar fanns på plats, men det var tomt. Jag konstaterade att ”vårt” hus var ytterligare förädlat och tänkte en sorgsen tanke att vad fint även vi hade kunnat göra det.Robben är död, men minnet lever. Här fanns Fårös handelsträdgård. Fast glöm Plantagen. Här kom man in i en oas, Robbens trädgård och gick runt och tittade, knackade på i huset och frågade vad som gick att köpa, vilket var det mesta. Jag minns inte om det var Aquileja-frön eller vad det var, men fem kronor kostade vårt inköp vid ett tillfälle, det minns jag. En oansenlig summa pengar även då. Och Aquileja ja, en av min f d frus favoritblommor som också fick bli namnet på min båt. Det var så mysigt här att t o m Sköna hem gjorde ett reportage om Robben och hans trädgård. Eller drömmer jag? Får ingen sökträff när jag söker på just detta.Om Sudersand är den mest kända stranden tycker jag att Norsta Aura är den finaste. Inte helt lätt att hitta dit och vägskyltarna muntrar ju inte upp att söka sig dit heller. Ändå, är det denna väg de flesta tar oavsett om man cyklar eller kör bil.Stranden är ca 4 km lång. Näst intill öde denna dag, men en varm julidag ser det annorlunda ut. Jag tyckte det vilade ett lugn över hela Fårö, men de som var beroende av turisterna verkade inte oroade. – Det är tidigt ännu. Till helgen drar det igång. Hur som helst var det en skön dag och återigen badade vi, även om det inte var några höga vattentemperaturer.Från den ena änden (Fårö fyr) cyklade vi över till den andra änden (Langhammars). Guro började känna av allt cyklande och hoppade över Langhammars och vek av mot Helgumannen och Digerhuvud, hem mot båten. Langhammarsgubben då. ser han egentligen inte mer ut om en kvinna?Ett obligatoriskt stopp vid idylliska Helgumannens fiskeläge.Det är nog första gången jag sett någon fiska här. Fiskelyckan verkade dock dålig. Det ligger något i Adams kommentar att det på vissa håll mer ser ut som ett museum än som en levande miljö. När vi kom tillbaka till båten var vi rejält trötta och i behov av energipåfyllnad. Jag var tvungen att verifiera om vi hade rätt att vara trötta och konstaterade efter diverse uträkningar att jo det hade vi. Ca 55 km hade vi cyklat.
Inför överfarten var jag lite orolig över att jag målat upp en allt för positiv bild av Fårö. Men, Fårö förstod att visa sig från sin bästa sida och jag uppfattade det som att besöket på Fårö var uppskattat. Även av Adam 😉
Morgonen därpå vaknade vi däremot till ett stilla regn, rätt trivsamt egentligen och jag kände mest för att dra täcket över huvudet och somna om. Vi tog rätt god tid på oss att komma iväg, så först 12:20 kastade vi loss.
Det fortsatte att blåsa mycket och sjön var därefter, gropig och gungig. Återigen tog vi ett rev i storen och vi fick börja med en kryss västerut för att runda Gotlands nordvästra udde för att sedan börja gå söderut. Jag var inne på att vi skulle gå till Lickershamn, men besättningen röstade för Visby även om det skulle bli rätt sent. Guro tyckte ibland att det var lite många skeppare ombord, men jag tyckte det var skönt att lämna över till Adam och kunna koppla av och lägga mig och läsa.Pontus fick snabbt koll på detta med att hålla kursen, farten och käften. Nja, fullt så hårt var det inte, men ett kul uttryck och ändå inte utan relevans när det gäller att styra bra. Det blir alltid diskussioner om hur vi gör om någon skulle trilla överbord. Med all rätta. Och vi går alltid igenom de olika momenten och hjälpmedlen. Det blir dock väldigt teoretiskt och jag är rädd för att den genomgången inte skulle tjäna så mycket till om olyckan var framme. Istället lägger jag desto mer fokus på hur man säkerställer att ingen trillar i sjön. Vid segling i öppen sjö kommer så gott som alltid livlinor och däckslinor fram, så att alla håller sig kvar ombord.Under vår upptäckardag i Visby skulle vädret vara lite småsurt. Och upptäcka? Jag har väl redan varit i Visby ett sextiotal gånger, så jag bestämde mig för att göra något jag aldrig gjort förut, nämligen att besöka Fornsalen – Gotlands museum. Gotlands historia har mycket att bjuda på, det visste jag, men lite rörigt i skallen var det ändå, så nu skulle jag få tillfälle att bringa lite ordning, tänkte jag. Och vilket fint museum! Runstenar är vi ju vana vid att se lite här och var, men de gotländska stenarna är tydligen unika, ingen annanstans gjorde man bildstenar som denna, en slags tidig serietidning.Inte så olikt dagens geografi, men Sudret var en egen ö och Fårö bestod av flera öar. Gotland bildades under Silurtiden, d v s för obegripligt länge sedan (430 miljoner år sedan) sedan och låg då vid ekvatorn. Hur det gick till när hela härligheten flyttades upp till våra breddgrader hittade jag dock inget svar på. Tur att man inte levde då, bland skorpioner som blev två meter långa.Ingenstans i Sverige har det hittats så många silverskatter som på Gotland. Och alla dessa myntskatter från fjärran länder. Hur använde man mynten? Som betalningsmedel? Man får väl anta att det var metallens värde som var grunden för vad man kunde köpa för mynten. Men, hur kunde mottagaren av ett mynt bedöma hur ren metallen var? Var präglingen en slags garanti. Mer frågor än svar…. Och när vikingarna skulle hem, hur hittade man? Ett navigationshjälpmedel man nyttjade vara att man tog med sig fåglar ombord. Var man lite vilsen kunde man släppa ut en fågel och åt det håll den flög fanns land. Kommer att tänka på en segling på Rigabukten 2009 då vi fick en liten fripassagerare ombord. En lite blöt och frusen fågel som landade på Aquileja, stundtals sökte den skydd i storsegelkapellet, stundtals trippade den runt på däck och när land närmade sig tackade den för sig och flög i väg. Rigabukten är som ett stort hav och vi hade nog sällskap en à två timmar.
Sedan fanns det ju en massa annat om Gotlands historia, om inbördeskrig mellan bönder och borgare, om Valdemar Atterdags invasion av Gotland mm. Den nyfikne får helt enkelt ta sig dit. Tajma en mulen dag och reservera ett antal timmar åt att gå runt.
En skobutik som inte gör sken av att höra till någon kedja. Hur många sådana finns det kvar i Sverige?Även om man besökt en stad massor med gånger är det ändå trevligt att gå och strosa……när det är så här mysigt.När jag besökte Fornsalen fick jag se ett antal skelett man hittat. Jag förvånades över att de ändå var förhållandevis långa. Jag tror även skeletten hade fått böja på huvudet om de skulle in här. Varför byggde man så lågt då? För att behålla värmen?Guro berättade att man kunde klättra upp i tornet till det som numera heter Snäckgärdsporten, tidigare Västerport, vilket ju inte verkar helt logiskt då den vetter norrut. Varför hade jag aldrig provat på det? Saken fick sin förklaring då porten försågs med golv och trappor först 2009.Men, väl uppe kunde man se ut åt väster.Strax intill låg en pampig villa med en enorm trädgård. Helt olikt de oftast små äldre gathusen när man kommer en bit utanför stadskärnan. Jag kunde inte låta bli att slå upp adressen på ratsit.se och fann en 61-årig man och en 93-årig kvinna skrivna på adressen. Är det hon som går och rensar ogräs där? Kanske som min mamma som jag tror hade bl a trädgården att tacka för att hon höll sig vid liv så länge som hon gjorde.Visby kallas ibland för rosornas stad.Inte lika museal som själva staden som sägs ha grundats på 800-talet. Men, en Volvo Duett med solkepa går ju inte av för hackor den heller. Och inte hörde den direkt till Visbys rekvisita. Bilen var registrerad i Norsk Volvo PV klubb.Domkyrkan var smyckad med en annan slags bil, en jättelik mobil. Nu ska det dock inte tolkas som telefoner, utan som en rörlig hängprydnad. – Det är fredsduvor. Är det inte fint? Jo, det var ju bara att hålla med den unga tjejen som hade en T-shirt som det stod Svenska kyrkan på. I dessa tider när vi genomlevt kommunsammanslagningar, stordrift och rationaliseringar kan det ju tyckas lite udda med ett så litet stift som Gotlands, Sveriges minsta.Är det ruggväder är det skönt att krypa in och äta middag i salongen. Foto Pontus LindblomVi ville egentligen gå till Stora Karlsö, men vindprognoserna pekade på en vindriktning som öns hamn var minst lämpad för och som en extra krydda skulle det blåsa mycket. – Ska vi åka upp till Högklint och kolla på vågorna? I hamnavgiften ingick lånebil en timma och det var precis att man hann fram och tillbaka. Vågorna var inte så imponerande. Ungefär som när man tar en stor färja och tycker det ser jättelugnt ut på havet ända tills man står på färjans däck och ser en liten segelbåt som kämpar frenetiskt mot sjön.Det är ändå en häftig utsikt från Högklint och man skulle inte vilja ramla ner. Osvenskt nog fanns heller inga skyddsräcken.Solen sken ju och Pontus ville bada och nära hamnen finns en handikappramp från vilken man kan kliva ner i haver. Jag vet inte vad det säger om min besättning…För länge seda låg hamnen med sina kajer och lastfartyg på andra sidan muren. Idag utgör muren här en gräns mot Almedalen.Politikerveckan har precis packat ihop och parken Almedalen kommer återigen till sin rätt.Nog för att duvor inte brukar ha något behov av en stor bubbla omkring sig, men det här tog nog priset för vad jag har sett.Om inte från tiden för grundandet av Visby så ändå från 1100-talet. Kruttornet är därmed Sveriges äldsta profana byggnad.Å ena sidan, å andra sidan. Jag har nog sällan fördjupat mig så i väderpronoser som under den här etappen. Att säga att vädret var ostadigt vore nästan en underdrift. Till slut kom vi fram till att klockan fyra på morgonen skulle vara en bra tid att kasta loss. Då skulle vinden ha hunnit vrida från väst mot nordväst och vi skulle förhoppningsvis hinna över till fastlandet innan vi riskerade att hamna i ett bleke. Vi var snabbt igång och redan halv fyra gled vi ut från vår förtöjningsplats. Det är inte billigt att ligga i Visby. Vi betalade det udda beloppet 568 kr per natt, men då ingår gubevars att man blir mött av en ribbåt som guidar en till en ledig bryggplats och sedan kunde man som sagt låna bil en timme. Visby är ändå inte dyrast. I Sandhamn får man enligt Chat GT betala 700 kr per natt inkl el och i Marstrand tar man 638 kr.Att solen skulle gå upp precis när vi kom ut fanns inte med i planen, men blev en extra bonus. Som om inte det vore nog hade vi grisslor som kretsade kring båten. Det är som om de ser segelbåtar som en slags lekplats att dyka på eller cirkla runt. Detta trots att de inte ser ut att vara några skickliga flygare, mer som någon slags Meccano-fåglar.Under den här överfarten mådde alla bra trots en hel del sjö. Kanske hade besättningen skaffat sjöben.Öland i sikte. Vad sägs om en lunch- och badpaus i Byxelkrok?Det tyckte alla var en bra idé. Stranden ligger precis bredvid gästhamnen.Inte jättevarmt, men även Adam klev ned i vattnet 😉 Sedan lyckades jag lura ut Pontus och Guro på en simtur till en badplattform en bit ut. När jag började simma blev jag påmind om att jag faktiskt hade skadat något i bröstkorgen, men blev också varse att det blivit mycket bättre. Dagarna efter olyckan kändes det som att det knastrade och hade sig i revbenen bara jag simmade tillbaka till båten efter morgondoppet.Jag undrar om jag varit i Byxelkrok sedan vi låg inblåsta här sommaren, kan det ha varit 1985… När vi lämnade Byxelkrok den gången gick vi åt andra hållet och hade en underbar segling till Stora Karlsö. Det var mitt fösta besök på ön som sedan följts av flera besök, både med egen båt och passagerarbåt. Den här delen av gästhamnen tror jag inte fanns då och man får inget charmpris för utformningen av närmiljön.Den här stackars fiskmåsen förstod nog inte vilket olämpligt ställe den valde att bygga bo på när den innan säsongen startat etablerade sig på gästbryggans nock. Den fick inte en lugn stund. Först kom jag och skulle fotografera, utan att först märka att jag störde. Sedan kom en hantverkare som skulle sätta upp en skylt. Måsen klagade olyckligt över alla närmanden innan den till slut fann ro och la sig tillrätta. Tur för hantverkaren att det inte var en tärna, då hade det nog inte kommit upp någon skylt.När vi lämnade Byxelkrok hade det mojnat betydligt, så till den grad att jag startade motorn. Händer inte ofta. Som så ofta, efter bleke kommer det ny vind, med ny kraft, men Pontus härdar ut och intalar sig att det är varmt och skönt.Man kan fortfarande åka bilfärja till Öland. Trafiken mellan Oskarshamn och Byxelkrok tycks ha fortsatt i samma tempo som innan Ölandsbrons tillkomst. Enligt uppgift ska trafiken ha pågått sedan 1950-talet. Idag trafikeras linjen av m/s Solsund byggd 1969 för trafik i Norge innan hon kom till Sverige och började den tjänst hon fortfarande upprätthåller. När hon inte trafikerar rutten Oskarshamn-Byxelkrok under sommarmånaderna gör hon tjänst som skolfartyg på Praktiska gymnasiet i Kalmar. Så sent som 2005 förlängdes hon (!). Bara så där? Jaha. Det var tydligen nära ögat att trafiken lades ned för något år sedan och att hon hade hamnat på Kap Verde, men köparen missade handpenningen och nya ägare kunde träda till och fortsätta med trafiken.– Vad har du gjort nu då? En något uppgiven röst mötte mig när jag sökte råd av min son Filip, tillika sjuksköterska och läkarstudent. Som om om det inte vore nog med impingement, revbensskada och en smäll på knät, nu hade jag snubblat på vinsch-handtaget och tagit emot mig med lillfingret så att det hängde lite lustigt på trekvarten. Jag böjde tillbaks det, men det intog snabbt sitt nya läge så fort jag stötte emot något. Guro fann dock på råd och bandagerade fingret så att det inte blev så rörligt.
Förra seglingen bjöd ju på en del språkliga utvikningar. Så även denna etapp och jag kommer att bära med mig bl a följande vad gäller risk för språkliga missförstånd:
Gruro berättade om när hon var på en resa och fick klappa sjökor. – Va! Klappade du skökor? Lappen tog sin kåta, fru och barn och flyttade. Tänk vilken betydelse ett kommatecken kan ha och inte hör man alltid ett kommatecken när man talar. Jag ska bara sätta på dansskorna innan dansen börjar. Hårfin uttalsskillnad mellan dansskorna och danskorna.
Tack min tappra besättning! Jag tyckte ni var jättecoola som pallade vår rätt tuffa havssegling och inte ångrade en sekund att vi gav oss iväg trots jobbig sjösjuka. Det värmde att läsa att ni ville vara där ute igen 🙂
DISTANSER
Nynäshamn – Nåttarö (Östermarsfladen): 7,7 M
Nåttarö (Östermarsfladen) – Fårö (Lauterhorn): 70,6 M
Fårö (Lauterhorn) – Visby: 52,9 M
Visby – Byxelkrok: 51,6 M
Byxelkrok – Oskarshamn: 19,3 M
Gastar: Marie Olsson, Sara Sandberg och Louise Vestlie
Datum: 18-22 juni 2025
Ibland kan man upptäcka att det är skönt eller i alla fall inget farligt med att frigöra sig från traditioner. Vem vet, denna och föregående års midsommar kanske visar sig bli ett trendbrott för min del. Förra året seglade jag i Finland, så då fanns det ju en naturlig förklaring till att vi inte hittade en midsommarstång. Där vi befann oss hade vi helt enkelt fått söka väldigt länge. – Hur firar ni midsommar här? Vi åker till stugan, tyckte man. Midsommarstång? Kanske att man i svensktalande Finland dansar runt midsommarstången. Denna midsommar siktade vi på en traditionsenlig midsommar på Låghallskär, med Säck som reservplan, men inget blev riktigt som planerat.
Som så ofta tar det några timmar att komma iväg. Vi samlades vid nio och vid tolv var vi på väg. Varken vädret eller väderprognosen var riktigt med oss, men stämningen och förväntningarna verkade ändå vara på topp.Snart nog kompletterades väderbilden med regn som vräkte ner. Eller regn, bitvis haglade det. Just intensiteten i nederbörden gjorde det hela ändå till lite av en spektakulär upplevelse.Och, en gammal sliten klyscha som ändå har sitt berättigande, inget ont som inte för något med sig. Trots att vi med stigande ålder måste ha bevittnat ett stort antal regnbågar, verkade ingen av oss ha upphört med att fascineras över dessa färgfenomen.När jag seglat ut i skärgården för att fira midsommar har vi nästan alltid givit oss iväg någon gång under torsdag eftermiddag. Nu var vi iväg redan vid onsdag lunch, så vad skulle vi göra med all denna extra tid? De obeslutsamma vindarna fick avgöra. Farten varierade mellan 0 och 8 knop, vilket ledde oss till Hemholmen, mer känt som Ostholmen som ligger mitt emot. Mitt över fick vi en lugn natt och bra skydd mot de väntade vindarna som skulle vara rätt friska.
Vi funderade hit och dit. Väderprognosen lockade inte till att lägga sig på Låghallskär på torsdag kväll. Skulle vi kanske vända om och fira midsommar vid Krokholmsviken, mera känt som Säck. Säck är dock ön i nordväst, men det är ju begripligt att även viken kallas för Säck, man går ju liksom in i vad som känns som en skyddande säck. Som jag förstått det skulle det trevliga midsommarfirandet äga rum på Krokholm på ön som ligger åt öster och söder. Jag skulle ju sagt Krokholmen, men i kortet står det faktiskt Krokholm och även Söderholm för delen, surprise, längre söderut. Samtidigt kan man hitta Krokholmens naturreservat. Inte lätt att vara språkpolis med sådana inkonsekvenser 😉
Åter till seglingen. Vi bestämde oss till slut för att ta oss till någon skyddad naturhamn nära Låghallskär och hoppas på att vindarna skulle både lugna sig och vrida sig. Så fick det bli. I expressfart seglade vi söderut. Det finns inte så många naturhamnar skyddade för nordliga vindar och vår plan visade sig inte vara så unik. Många var vi som styrde mot just Böteskobben. Först var vi inne här och nosade utan att hitta någon förtöjningsplats med tillräckligt djup.Istället kröp vi lite västerut och efter ett tag hade båten på vår styrbordssida inte bara oss som grannar. Som mest låg det nog en sex-sju båtar här. En av mina gastar, snappade upp en kommentar från grannbåten: – De verkar ju vara trevliga, men det var ju inte det här vi hade väntat oss, hade de tydligen muttrat.En upptäcktsfärd på ön känns som ett måste. På Naturkartan nämns tre namn, utöver Böteskobben även Björkskär och Kalvholmen. Som på så många andra ställen har landhöjningen lett till att sund torrlagts och öar smält samman.Inga midsommarblomster direkt, men den här typen av lilja såg vi lite här och var. Svärdslilja gissade Sara på. Louise var inne på Iris. Båda visade sig ha rätt respektive lite rätt. Svärdslilja var det och den hör till familjen Iris.
Knappt tre timmar efter det av vi drog upp ankaret vid Hemholmen var vi förtöjda vid Böteskobben. Vi var alltså här redan kort efter ett. Hade vi kommit lite senare hade vi tydligen fått plats i den mer skyddade viken vi först var inne i. Flera av de båtar vi hade förväntat oss att möta på Låghallskär hade då förtöjt där. Några av dem kom över till oss och lobbade för att vi skulle ligga kvar vid Böteskobben och att vi kanske kunde byta vik för att få bättre skydd för det förväntade vindvridet. Jag och grannbåtens skeppare gick över för att reka och hälsa på de andra. Jodå, en stor motorbåt och en segelbåt skulle lämna så tre segelbåtar borde vi kunna klämma in där.
Men, då hände det som inte får hända. En klantig gubbe som inte ser sig för. I tron att han kliver på en stängd skylight, kliver han rakt ner i förpiken på den båt han gästat för att hälsa på diverse trevliga bekanta. Och han slår sig rejält. Han tappar helt andan, ligger flämtande på fördäck och klagar över ont i bröstkorgen och i benet eller om det var knät eller både och. Viss uppståndelse uppstår. Som tur är finns en söt och snäll sjuksköterska som kan göra en första kontroll och konstatera att han kan andas och att lungorna verkar vara hela, men att något av revbenen kan ha gått åt skogen. Gubben får höra att han nog bör räkna med smärtor i flera veckor. Gubben? Jo, det var jag och jag kan inre ens skylla på att jag var onykter. Jag känner först viss panik, ska jag behöva ställa in hela sommarens seglingar? Men nä, det var tydligen bara att köra på, knipa ihop och äta smärtstillande.
Men, flytten till den andra viken blev det inte mycket med. Mitt i vår rangering smög sig en fjärde segelbåt in i leken och knep min tänkte tilläggsplats. Hade vindprognosen varit lite snällare hade jag säkert kunnat lagt mig utanpå någon av de andra båtarna, men det kändes för riskabelt.
Så, till slut hamnade vi alltså ändå här på Låghallskär. Inte bara vi, utan även en del andra bekanta hade trotsat vindprognoserna. Låghallskär är ju en fantastisk ö, vackert belägen med en vidunderlig utsikt över ytterskärgården och havet och med inbjudande klippor. Och som om inte det räckte har väl midsommardansen varit det där extra dragplåstret som lockat massor med båtar att söka sig hit. Men, var höll arrangörerna hus i år? Berget med sin flata dansbana var tomt och övergivet, ingen stång, inga musikanter. Jag gick och letade efter den demonterbara midsommarstången som jag förstått att den brukat gömmas i snåren. Tomt.Sillunchen avverkad och dags att hugga in på besättningens vackra jordgubbstårta.Bara Sara hade varit på Låghallskär förut, så en promenad runt ön var ju en given programpunkt. Jag hade inte hoppat över till den här kobben förut, så nu fick jag bocka av den punkten också. Vi var lite nyfikna på sjömärket på toppen av kobben. Enligt Göran Lindgren som också anslöt med sina barnbarn var det inte ett militärt sjömärke utan ett gammalt enslinjemärke för fiskarna.
Inte heller någon traditionell, gemensam grillning på berget blev det för vår del. Vinden skulle återigen vrida och jag bestämde oss för att lämna och söka en mer skyddad tilläggsplats för natten. Vi hissade inga segel utan hoppades hitta någon närbelägen kobbe i arkipelagen runt Långviksskär.
Istället för att ligga still hela midsommarafton hade vi nu avverkar tre hamnar. Den lilla Sandglokobben fick bli vår natthamn tillsammans med två andra båtar. Inte mycket till hamn kanske, men den har tjänat sitt syfte flera gånger förut och även i år erbjöd den en lugn natt och goda möjligheter att grilla våra midsommarbiffar. Egentligen tycker jag det är lite överreklamerat, det där med att grilla, men är det någon gång det ska ske är det väl just på midsommarafton. Besättningen delade inte alls min lilla besvikelse över den hattiga midsommarlogistiken, utan uttryckte istället stor tillfredsställelse över att bara få vara i ytterskärgården och att dessutom ha fått se fler öar än de räknat med. Ja, tänk vad förväntningar kan ställa till det 😉Louise är flitig och städar ur sittbrunnen som har en otrolig förmåga att dra till sig en massa skräp på kort tid.
Från Sandglokobben fick vi en spännande segling mot Sadelöga. Först beskedliga vindar. Sedan ett rev. Sedan två rev. Sedan bara försegel.
Jag började nästan tvivla på att Sadelöga verkligen skulle ge oss lä. Tänk om det var tomt där och alla hade flytt fältet p g a den hårda vinden. Vart skulle vi då ta vägen? När vi kommit ut ur det smala sundet på Sadelögas västsida var det som ett trollslag. Plötsligt blev det stilla och vi kunde njuta av vad som faktiskt började likna värme. Och inte var det tomt inte, men vi fick en bra plats.Visst hade vi badat varje dag, åtminstone jag, Louise och Sara, men nu ville vi i igen, bara för att vi blev så varma och t o m Marie hoppade i. Besättningen hade listat ut att skepparen fyllde år, så efter badet fick midsommartårtan även bli födelsedagstårta. Även grannbåtens skeppare fyllde år och de tyckte nog att det var lite beige att fira med tårta. De skålade med oss i bubbel. Och tack för alla födelsedagshälsningar med skönsång inte bara från barn, barnbarn och syster, utan även från er som blev kvar på Böteskobben. Det värmde.
Var midsommaraftonen relativt lugn, blev det desto mer liv i luckan på midsommardagskvällen. Först kröp vi ner och lyssnade på musik, sedan blev det musikquiz och till sist disco och dans. Ljudvolymen stegrades allt mer. Dagen därpå frågade Marie en av kvinnorna på grannbåten om de hade hört oss. – Ja! blev det bistra svaret och vi fick skämmas lite. Men, bara lite. Det är ju bara midsommar en gång om året…
Jag valde istället att vända mig till kvinnan på den andra grannbåten för att höra hur hon mådde. Dagen innan hade hon rasat ner i vattnet när hon skulle kliva iland. Tydligen hade hon tagit stöd av en av förtöjningslinorna som var fäst med en bergskil och bergskilen hade lossnat. Efter plurret hade hon sett rätt chockad ut och frös säkert av alla blöta kläder, men nu medgav hon att hon också fått sig en smäll mot ryggen. Hon bekräftar en sanning som jag t o m tror är belagd i undersökningar, eller vad säger du Jonas Ekblad, att det farligaste med segling är rörelserna i hamnen. Jag brukar ibland tillrättavisa mina gastar att är det någon gång de ska ha räddningsvästen på sig så är det när vi lägger till eller lägger ut ur hamnen och så här i efterhand kan jag konstatera att det också är där som plurren från min egen båt ägt rum, aldrig ute ill sjöss. Därmed inte sagt att man kan strunta i flytvästen när man seglar…
Ni kanske förstår varför Sadelöga hör till en av mina absoluta favoriter i Stockholms skärgård.Skepparen föreslog att vi skulle kasta loss senast vid 12. De flesta andra båtarna hade en annan tidtabell och gav sig av tidigare. Här har jag och Louise klättrat och hoppat på stenar över till den angränsande ön Kuggen och ser hur båtarna likt en armada tuffar hemåt mot en kommande arbetsvecka. För mig är midsommarhelgens slut i stället början på mer.Marie står vid rodret. Förutom att, som här, styra över Mysingen tillförde hon även vårt språk med en del nya ord. Klimatet ska förstås som klimakteriet. Ni kan ju ana vilka samtal som fördes ombord. När jag knäppte upp en ölburk och utstötte ett njutningsfyllt läte över den första klunken: – Det var inga ben i den ölen! Lite mjuk, greppvänlig övervikt, bör man istället referera till som fluff. Båtar som seglar med fendrarna ute, bemannas av korvhandlare. Om man försöker sig på ett nytt försök efter ett avbrutet förhållande, då är man varken särbo eller sambo, utan dumbo. Ord och inga visor, men en del klokskap bakom den liknelsen. Som så ofta när man samlas i en sittbrunn för lite after sail eller en middag blir samtalen roliga och intressanta. Denna segling var inget undantag.Ser ni så samtrimmad besättningen blivit nu när vi ska lägga till i Nynäshamn och seglingen är över.
Tack Sara, Louise och Marie (från vänster till höger i bilden ovan) för att ni gjorde midsommarfirandet till en trevlig helg trots ömsom vin, ömsom vatten, vad gäller vädret.
DISTANSER:
Svinninge marina-Hemholmen (Ostholmen): 19,8 M
Hemholmen (Ostholmen)-Böteskobben: 15,2 M
Böteskobben-Låghallskär: 2,9 M
Låghallskär-Sandglokobben: 1,1 M
Sandglokobben-Sadelöga: 19,1 M
Sadelöga-Nynäshamn: 16,5 M
– Har du varit på järnvägsmuseet? Frågan ställdes till Olle när vi strålade samman några veckor tidigare. – Nä, inte sedan museet återöppnade förra året. Museet har varit stängt för renovering under flera år och det var nog hundra år sedan jag själv var där, d v s någon gång på sjuttiotalet. Tror jag. Nyöppningsåret beskrivs som en succé, så visst var vi lite nyfikna. Sagt och gjort, vi bestämde oss på stående fot att göra sällskap dit.
Olle hade varit på besök i Falun och anslöt i Gävle och i konsekvensens namn började vi med en fika på ett konditori i museal stil. Och som spårnörd gladdes man naturligtvis åt att den dominerande tavlan var ett Gävle-motiv med spårvagnar. Jag gick på 14-timmarsfasta och får inte äta före kl 12, men förmodligen var det årets sista chans att inmundiga en semla, så mitt annars ståndaktiga motstånd mot allehanda förmiddagslockelser fick ge vika denna dag.Olle hade med sig vänner från Falun och de visste att berätta att platsen för Gävles största turistattraktion (?), julbocken, flyttats från Slottstorget till här på Rådhusesplanaden. När det inte är bocksäsong får man nöja sig med denna lilla skylt.Hoppas man inte tar illa upp på Järnvägsmuseet att jag utnämnde bocken till Gävles största turistattraktion. Men detta till trots, vet jag ju vad jag skulle välja. Entrén till museet flankeras av två delar av SJ:s stolthet från efterkrigstiden, motorvagnståget X5 som exempelvis gick som expresståget Skandiapilen, Malmö-Göteborg-Oslo. Lite diffust har jag en minnesbild av att tågen även gick under namnet Sydvästen. Tågen hade vikdörrar och jag kommer ihåg en gång när vi skulle vinka av morfar i Lund, hur hans hatt fastnade i dörren. Undrar om han någonsin fick ordning på sin tillknycklade hatt. Detta måste ha varit 1960 plus, inte minus (borde jag inte minnas), något år. Själv har jag även något diffust minne av att ha rest med ett sådant här tåg i Göteborgsområdet, när de så småningom hade degraderats till regionaltåg.Sverige var ju lite sent ut ur startgroparna vad gällde anläggandet av järnvägar och av naturliga skäl hade man ju då heller ingen erfarenhet av att bygga lok när denna epok var i sin linda. De första beställdes därför från England. Det första ångloket som byggdes i Sverige levererades 1853 av Munktells mekaniska verkstad i Eskilstuna. Skulle båtar döpas, ska väl även lok ges namn, tänkte man nog. Namnet Förstlingen fick loket bära och som man nästan borde ha kunnat förutse led det av barnsjukdomar. Det gjorde ingen långvarig tjänst och skrotades redan 1882 efter 29 år. Två år efter leveransen av Förstlingen får dock Munktells en ny chans i och med beställningen av loket Fryckstad. Inte heller detta lok blev någon succé. Uppenbarligen hade vi fortfarande mycket att lära för att nå upp till engelsk ingenjörskonst. Men, det är det äldst bevarade loket i Sverige. Och visst är det gulligt, med sin uppnosiga front, sin långa näsa och de två klotrunda ögonen? Walt Disney var ju inte född då, men visst ser det lite ut som om det skulle kunna ha platsat i någon av hans tecknade filmer. Loket platsade även på askfat som har valsat runt i familjen och som Gustavsberg tillverkade. Ett bättre eftermäle än Munktells lokbyggarkonst har väl annars Nils Ericsson. Han var engagerad i byggnationen av Göta kanal, ledde ombyggnaden av Trollhätte kanal, låg bakom akvedukten i Håverud, ledde en ombyggnad av Slussen i Stockholm mm. Denne man med så många strängar på sin lyra vad gällde vattenbyggnadskonst fick även kungens uppdrag 1854 att ansvara för utbyggnaden av stambanor. Fast, det ska väl sägas, dessa stambanors sträckningar som vi fortfarande lever med, kanske vi inte alltid uppskattar idag.Så småningom lärde man sig dock att bygga lok i Sverige och det med bravur. En av de större lokbyggarna var NOHAB i Trollhättan som 1914-1916 levererade 11 sådana här F-lok, som de hette på SJ-språk. Nu hade man i stället för att namnge loken infört s k littera (typbeteckningar) och löpnummer, F (littera) 1200 (löpnummer) i det här fallet. F-loken var de största ångloken som trafikerat svenska spår och än idag tycker jag man häpnar över lokets attityd. Det är något både kaxigt och elegant över dess kraftfulla uppsyn. Såvitt jag vet är loket fortfarande körbart, åtminstone har det varit ute och luftat andningsorganen lite då och då. Jag har själv varit på utflykt med F1200. Det måste ha varit i början av sjuttiotalet tillsammans med farbror Birger som tog mig med, en avlägsen släkting med järnvägsintresse. Egentligen är det rätt fantastiskt att det finns kvar. Loket var inblandat i Sveriges allvarligaste tågolycka, den i Getå 1918 då minst 42 människor omkom. Senare såldes loket till Danmark där det utsattes för ett luftangrepp av de allierade. Men, hon lever. Är även lok kvinnor? Hur som helst lever hon, som de flesta åldriga damer, ett lite stillsammare liv idag.Idag stönar vi över omställningen från vinter- till sommartid och vice versa. Jag påminns om att jag fortfarande inte ställt om klockorna på ugnarna… Men, då snackade vi verkligen lokal tid. Och det var inte hela timmar hit eller dit. Begrunda ovanstående klockor som visar tiden i Göteborg, Hallsberg och Stockholm. Klockan var 9:58 i Hallsberg samtidigt som den var 9:46 i Göteborg och 10:09 i Stockholm.Förutom den korrekta, lokala tiden, soltid, fick man vid järnvägens ankomst även lära sig begreppet järnvägstid. När jag grottar i detta får jag lära mig att det fanns ytterligare begrepp, telegraftid och navigationstid. Det lämnar jag dock därhän nu. Med hjälp av en sådan här tabell kunde man räkna om från järnvägstid till lokal tid och referensen var alltså Göteborg (!). När man 1878 skulle genomföra en tidsreform och införa gemensam tid i hela Sverige, kunde ju inte stockholmarna acceptera att Göteborgstid skulle bli referensen, det borde ju vara tiden i Stockholm som gällde. Eller hur? Kompromissen blev Örebro-tid. Jaha, så vill man leva efter soltid får man alltså flytta till Örebro.Visserligen bidrog säkert kolelden till att man kunde hålla värmen på ångloket. Men ändå, det måste varit en smärre revolution vad gäller arbetsmiljön att istället få ta plats i förarhytten på detta ellok byggt 1914, samtida med ångloket längre upp. Och idag, skulle arbetsmiljön säkert ha förkastats helt: en träpall utan ryggstöd!SJ lockade med allehanda resmål, både när och mer fjärran. Tågfärjeleden Sassnitz-Trelleborg marknadsfördes som ”A Baltic Bridge”. Men, vilken var den tänkta målgruppen och avresepunkten för denna marknadsföring: Via London, Berlin/Hamburg, Stockholm/Göteborg till Oslo. Hmm, via London varifrån? Fast jag är nog bara språkpolis. Som vanligt…
Jag läser på om ”bron” och får lära mig att den fungerade under stora delar av andra världskriget, men med begränsningar och avbrott, särskilt mot slutet av kriget. Efter kriget skickades en ung Sven Jörgensen till Berlin. Sven var min chef under mitt år på svenska resebyrån i Väst-Berlin och en synnerligen spännande person. Jag saxar ur Dagens Nyheters dödsruna:
”Sven Jörgensen var i över 40 år SJ:s ansikte i Väst- och Öst-Berlin, därefter ambassadråd vid svenska ambassaden i DDR och generalkonsulatet i Väst-Berlin.
Han föddes i Stockholm, Pappan var dansk konstnär som under en vandring i Dalarna mötte en ung och söt dalkulla.
När Sven Jörgensen var bara tre år gammal avled fadern. Han tog realen i Säter och sedan studenten på Norra latin i Stockholm.
1947 reste Sven Jörgensen till Köpenhamn. Efter kort tid i en järnhandel fick han arbete hos svenska SJ. Bara någon månad senare behövde SJ en man i det delade Berlin. 22-årige Sven Jörgensen sökte jobbet och fick det. Berlin var en ruinhög där det varken fanns mat, dryck eller bostäder. Någon turisttrafik fanns inte. Hans uppgift var att få i gång färjetrafiken mellan Sverige och den Sovjetockuperade östzonen och se till att Östersjöns färjeled blev minfri.
Den unge Sven Jörgensen visade sig vara en driven förhandlare. Han fick Sovjets representanter att hjälpa till och snart var färjetrafiken i gång mellan Trelleborg och Warnemünde vid Rostock. Provturen skedde med gamla SJ-färjan ”Drottning Victoria”. I fören stod en man som skulle skjuta på allt som såg ut som en mina och på så sätt spränga den.
På 1950-talet började de första svenska turistresorna till Berlin. Det blev ofta high life på Ku-Damm. Snart var Sven Jörgensen kändisarnas kändis i Öst- och Västberlin. Han var god vän med Willy Brandt men mötte också de östtyska diktatorerna Walter Ulbricht och Erich Honecker. 1956 öppnade han SJ:s resebyrå i Västberlin, något senare en filial på Centralstationen i Östberlin. En tid var han den ende i Berlin med direkt telefonförbindelse mellan Öst- och Västberlin.
För sitt arbete att främja de tysk-svenska relationerna fick han 1973 den högsta västtyska orden, Bundesverdienstkreuz av första klass. Samma år blev han riddare av Vasaorden första klass och 1987 mottog han av kungen Kungamedaljen.”
Här står det att han drev igång färjetrafiken mellan Trelleborg och Warnemünde. Enligt Wikipedia var detta liksom Trelleborg-Swinoujscie provisoriska tågfärjeleder efter kriget då hamnen i Sassnitz var sönderbombad. Trafiken Trelleborg-Sassnitz återupptogs dock 1948, men lades ned 2020.
När jag var ny på resebyrån skulle han ta mig med ut lite grann och jag hängde bl a med honom på ett ärende till Öst-Berlin. Vid Checkpoint Charlie gjorde han inte som alla andra, d v s körde en snitslad bana för att komma in i öst, utan körde i gräddfilen rakt fram. Gränsvakterna kom fram och gjorde honnör och tilltalade med namn. Sven mös och såg ut som en stolt tupp.
Men, se här. Kunde ha varit min Interrailbiljett från 1972. Idag fattar jag inte att jag kunde bli ivägsläppt bara 16 år gammal. Mycket tjat antagligen och så kostade det bara 350 kr och skulle ju bara gälla under 1972. Argumentationen bet uppenbarligen. Det var Internationella järnvägsunionens sätt att fira att man fyllde 50 år. Biljetten blev dock så populär att den som bekant fick leva kvar och jag var ute även 1975 och 1978 och trots att priset hade höjts till 495 respektive 770 kr, måste det ju ha varit billigt även i dåtidens penningvärde. Jag gräver i mina gömmor, men hittar inte den första biljetten och sedan slår det mig att det nog var så att man fick en slant tillbaka om man lämnade in den. Jag antar att det var ett sätt att kunna fördela intäkterna mellan de olika järnvägsförvaltningarna. 2022 firade man istället att Interrailkortet fyllde 50 år och den gången var jag ute i hela två månader. Fast jag reste faktiskt inte förrän året därpå, man hade ett år på sig att aktivera biljetten. Nu kunde jag resa lite bekvämare än på 70-talet. Att sova på hatthyllor eller i korridorer byttes ut mot en ligg- eller sovplats (mot tillägg) eller en fåtölj i 1:a klass.Järnvägen var ju på sitt sätt en vidareutveckling av diligenstrafiken och transporterna med häst och vagn. Till en början utfodrades hungriga resenärer på ett likartat sätt, men istället för att stanna till vid gästgivargårdar så gjorde man lite längre måltidsuppehåll på stationer där det fanns en järnvägsrestaurang. Fast så långa uppehåll var det inte alltid, ofta bara en kvart. Reste man via en gränsstation, t ex Charlottenberg eller Storlien kunde man däremot få upp till 75 minuter på sig att inta sin måltid. Det var nog inte den senare typen av måltidsuppehåll som föranledde Carl Larsson att skissa på hur man skulle kunna effektivisera måltidsintaget (teckningen till vänster). I listan till höger nämns även Storvik. Under en tid drevs den restaurangen av Wilhelmina Skogh. Har ni inte läst om henne, kan jag rekommendera boken ”De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel” som även beskriver hennes tid innan hon tog över Grand Hôtel i Stockholm och drev järnvägsrestauranger och hotell i Storvik, Bollnäs och Rättvik.Så småningom inrättades dock restaurangvagnar. SJ var länge motsträvigt till denna nymodighet, så först ut med restaurangvagn var järnvägen Uppsala-Gävle 1894. Idag kan det ju vara svårt att se behovet av en restaurangvagn på den sträckan, men tydligen tog resan då uppemot fyra timmar. En förklaring till att SJ var så skeptiskt sägs vara att man var organiserat med militären som förebild och restauranger ansågs vara stökiga inrättningar och restaurangfolk sågs som opålitligt. Inget för SJ med andra ord. Det hjälpte inte att Knut och Alice Wallenberg lobbade för införande av restaurangvagnar. De reste mycket ner till Malmö och kontinenten och var frustrerade över alla måltidsuppehåll som ju bidrog till att resan blev rätt dryg (14 timmar). Till slut var det företaget Kockums som gjorde en kupp. Man hade fått i uppdrag av SJ att till den nordiska industri- och slöjdutställningen i Malmö 1896 bygga och visa upp två nya förstaklassvagnar. Istället för att följa avtalet till punkt och pricka inredde man den ena vagnen som en restaurangvagn. Den väckte stor uppmärksamhet och det stora intresset för vagnen fick till slut SJ att falla till föga.Visst skulle man vilja slå sig ner här för en trevlig måltid? Till skillnad från dagens restaurangvagnar eller bistroer lagades länge all mat ombord. Det var personalintensivt, en hovmästare, en kassörska, en servitör, en smörgåsnisse, en kokerska, ett spisbiträde och två personer i disken. Idag är det väl en av konduktörerna eller förlåt, tågvärd heter det ju idag, som hoppar in och betjänar i bistron. Jag vet inte om de var åtta personer när jag och mamma reste från Bastuträsk till Abisko 1963. Men, lite högtidligt var det. Man fick boka bord till en viss sittning och sedan kom servitören, tror jag, genom tåget i klassisk kyparmundering och slog på gong-gongen: – Andra sittningen! När SJ beställde 15 nya restaurangvagnar på åttiotalet var de fortfarande utrustade med kompletta kök. Men, när alla restaurangvagnar levererats kom man 1988 på att man inte skulle laga någon mat ombord. Så var den sagan all och restaurangvagnarna rullade omkring med fullt utrustade kök som inte användes.Om man fortsätter jämförelsen med diligenser så stannade ju de till vid gästgiverierna, inte bara för mat utan även för logi. Att tågen skulle göra längre uppehåll för att passagerarna skulle kunna få sova har jag dock aldrig hört talas om. Till skillnad från införande av restaurangvagnar var SJ snabbare på bollen att införa nattåg, delvis som ett resultat av ett ökat behov av snabb postbefordran och även som ett resultat av påtryckningar från norska järnvägen. De första nattågen gick redan 1873 och i samband med att särskilda sovvagnar sattes i trafik blev det även premiär för toaletter ombord. Hur gjorde man innan om det knep? Drog i nödbromsen? Jag minns fortfarande min fascination över den kissflaska som fanns tillhands i varje sovkupé, i alla fall för pojkar och män, för det fall man inte orkade sig ut i korridoren. Hur man tog hand om de använda kissflaskorna kan man ju också fundera över. Åtminstone är det sådant jag tänker på. Åter till dåtiden. Inte helt begripligt, men den enda källan jag hittar beskriver det som att de första nattågen trafikerade ”Kristiania, Göteborg, Stockholm och Malmö”, hur det nu ska tolkas. Den här kombinerade sitt- och sovvagnen levererades av Kockums 1894 och sägs ha gått i trafik, hör och häpna, ända till 1959. Det ser också ut som om resenärerna valt att pollettera sitt resgods. Den möjligheten försvann successivt under 80- och 90-talen och enligt en källa upphörde denna möjlighet definitivt år 2000.Jag hade luftat min önskan för Olle om att ibland vilja hoppa in i en tidsmaskin för att en stund få förflyttas tillbaka till valfritt årtal och valfri plats. Olle är ju mer krass och tyckte att jag fick nöja mig med det jag upplevde nu, här på museet. Min kommentar var nog föranledd av den primitiva sjukvagn jag såg på museet och som tog mig tillbaka till min barndoms somrar. Dessa tillbringades i Frösakull utanför Halmstad. En dag skulle jag som vanligt skutta tvärs över berget till mina kompisar, men valde av någon anledning att i stället följa vägen. Kanske var det kiosken som lockade. Jag går förbi ett hus med folk jag inte kände och mamman i familjen undrade om jag inte ville komma in och leka med Mats. Mamman fick jag lära känna som tant Diddi. Fast sa jag verkligen tant till Diddi? Till Mats pappa sa jag i alla fall alltid farbror Rune. Detta bör ha varit sommaren 1961. Mats är för övrigt den nu levande person som jag känt allra längst och fortfarande umgås med. Diddi då, hon blev ett exempel på hur orättvist livet kan vara. Hon var en vacker kvinna, älskvärd och jättesnäll. T o m när jag kom och knackade på kl 6 på morgonen, väckte föräldrarna och undrade om inte Mats, som sov, ville leka; även då var hon lika snäll och vänlig som alltid. 1966 drabbades Diddi av cancer, och nu kommer kopplingen till tidsmaskinen på järnvägsmuseet. Familjen var som vanligt i Frösakull, men Diddi hade blivit inlagd på sjukhuset i Halmstad och när hon blev sämre ordinerades en sjukvagn fram, vem vet, kanske den på bilden, med vilken hon transporterades till Stockholm f v b Karolinska. Jag var med och tog farväl på Halmstad C. Det var sista gången jag såg Diddi. Jag är två år äldre än Mats och han har kommenterat att jag ibland verkar ha tydligare minnesbilder av hans mamma än han själv har. Mats, då åtta år, och hans lillebror Staffan förlorade sin mamma, deras pappa sin hustru, Mats och Staffans mormor sin dotter och alla vi andra en kär vän och förebild. För det fall någon undrar, Mats har givit sin välsignelse att skriva om detta. Så här i efterhand undrar jag hur detta med sjukvagnar egentligen fungerade. Gick de som egna tåg? Eller rangerades vagnen in i ett ordinarie tåg? Men, jag har för mig att vi stod en rätt bra stund och tog farväl och det fanns väl inte tid i den ordinarie tidtabellen för både småprat och rangering. Men Mats säger sig minnas att vagnen rangerades om till ett ordinarie tåg. Man fick väl tåla lite förseningar även på den tiden.Vintrarna 1965-67 åkte jag och mamma till Fefor Höifjellshotell i Gudbrandsdalen i Norge för att åka skidor. Något av de första två åren kom Diddi (kvinnan i förgrunden) och Mats och hälsade på och jag halade fram min Instamatic-kamera för att föreviga de båda mammorna. Jag har inte helt spårat ur, utan är fortfarande i min tidsmaskin på Järnvägsmuseet. SJ var då lite som Snälltåget idag, som ju kör diverse specialtåg till både Alperna och fjällen. SJ körde någon form av chartertåg från både Skåne och Stockholm upp genom Gudbrandsdalen. Otta har jag för mig var slutdestinationen. Första året vi åkte till Norge bodde vi i Landskrona och jag minns hemresan när jag drog upp gardinen i vår sovvagnskupé och insåg att vi var ute och åkte på Helsingborgs gator och att en gubbe gick utanför och viftade med en flagga för att stoppa biltrafiken. Vi måste ju ha ankommit till dåvarande Helsingborgs Färjestation för att sedan rangeras över till Helsingborgs C eller dess närhet för att därefter kunna åka vidare mot Lund-Malmö. Men, denna gång fick Instamatic-kameran dessvärre ligga orörd.En annan minnesbild som dyker upp på Järnvägsmuseet är att dessa chartertåg vid några tillfällen drogs av ånglok när man kom en bit in i Norge. Jag gräver på nätet och får bekräftat att Dovrebanan som den kallas inte var helt elektrifierad då. 1965 tog eldriften slut i Hamar, någon gång under 1966 hade eldriften nått strax norr om Lillehammer och någon gång under 1967 var det elektrifierat hela vägen upp till Otta. Nu var det nog inte bara det faktum att järnvägarna inte var elektrifierade som gjorde att ångloken fortfarande fick göra tjänst. Som jag förstått det rådde det vid den här tiden brist på både ellok och diesellok i Norge. Den här bilden togs varken av mig eller med min Instamatic-kamera, utan av min morfar. Morfar gjorde en resa i Norge vårvintern 1963 och bilden är förmodligen tagen i Lillehammer. Så, nog om tidsmaskiner.Men minnen fortsätter att poppa upp. Den där känner jag igen! Kommer ni ihåg Rit-Ola? Han tecknade bl a i DN, skapade serien Biffen och Bananen och så illustrerade han SJ:s trivselregler.Och de här minns jag också. När man tänker sig järnvägsvagnar med grindar och öppna plattformar, så tänker man nog oftast på järnvägens barndom. Men, det var inte så länge sedan den här typen av vagnar gick i tågen till Nynäshamn, tänkte jag när jag såg den. Sedan började jag gräva och fann att pendeltågen på Nynäsbanan gjorde entré 1973 och då försvann ju de lokdragna tågen med bl a den här typen av vagnar, så det var ju ändå ett tag sedan. Även Roslagsbanan var ju länge ett levande järnvägsmuseum. När jag arbetade där 1974-75 och sedan lite extra ett år till, fanns en riktigt museal vagn som gick i trafik, med vagnkorg i trä, grindar och öppna plattformar, byggd 1914 (!). Tillbaka till Nynäsbanan: Något som idag verkar helt orimligt var att perrongernas längd inte alltid räckte till. Jag minns hur de passagerare som skulle kliva av i Farsta tvingades ner på banvallen om man inte lyckades pricka en dörr vid den korta perrongen.Apropå bildtexten ovan: Kort efter det att jag publicerat mitt inlägg dök den här bilden upp på Facebook. Fotografen är Lars-Henrik Larsson och bilden återpubliceras med hans medgivande och bildtexten lyder: ”Resenärer stiger av vid den diminutiva plattformen vid Farsta hållplats vårvintern 1973.”Suck! Vad är det med dessa gul-orangea rälsbussar som gör mig alldeles svag? Är det bara nostalgiska barndoms- och ungdomsminnen? Är det den mjuka, lite gungande gången? Är det den inpyrda lukten av dammiga plyschsäten? Är det ljudet av den trygga, mullrande dieselmotorn? Är det det karaktäristiska ljudet när föraren accelererar och lägger i en ny växel? Är det associationerna till ett svunnet Sverige, en levande bygd med ett vittförgrenat järnvägsnät där de överallt pilade fram under 50-, 60-, 70- och 80-talen. På bilden poserar Olle och hans vänner från Falun Kalle, Inger och Per-Erik.Hur många gånger ska man fria innan man får ett ja? Nåja, nu handlade det ju ”bara” om att få åka med fram och tillbaka till Gävle C. Först fick vi nej, det var ju en abonnerad tur för ett slutet sällskap, sedan fick jag nej igen av samma skäl, men tredje gången: -Jo, men det går väl bra (Lasse Eriksson, föraren). Och inte hade han heller något emot att vi uppehöll oss i det förbjudna utrymmet längst fram. På bilden syns också en av Olles forna kolleger, Henrik Reuterdahl, numera affärsutvecklare på museet som idag var värd för ett möte med nordiska, tror jag, järnvägsmuseer.Det var inte bara rälsbussen som hämtade inspiration från landsvägarnas bussar. Det var ju inte motiverat att bygga stationer överallt om resandeunderlaget var litet, men när rälsbussarna gjorde entré på 30-talet utökades också antalet hållplatser där man istället för levande stinsar bemannade med plåtstinsar, den runda gula tavlan med röd ram. Som när man vill att skärgårdsbåten ska lägga till.På min Märklinbana var Da-loket favoriten. Den verkliga förebilden ståtar i mitten.Till Olles ära har Robban Broberg skrivit låten Järnvägsövergångssång. Olle är Mr. Plankorsning på Trafikverket. Och han har inte heller förstånd att sluta jobba. Men, snart är det väl inte bara jukeboxen som hamnar på museum… Tack för sällskapet!
Jag tycker museet är väl värt ett besök även om man inte har något särskilt tågintresse. Det visar upp järnvägen som en spegling av samhällets utveckling på olika plan, industrialiseringen, urbaniseringen, samhällets utveckling mot mer välstånd och jämlikhet mm och jag tror att alla lite småleende kan känna igen sig. Åk dit! Men, ta tåget! 🙂
Medresenärer: Lise Johnsson och Filip Karlbom (fr o m 4 mars), Agnes, Joakim, Leonora (Leo) och Linnea Karlbom, Malin Karlbom och Slobodanka (Slobi) Savinović.
Är detta början på en tradition? Förra året samlades vi i Lofsdalen. Jag tvivlade starkt på att det skulle gå att hitta en vecka när alla kunde komma ifrån, men det gick. Skulle vi ha samma flyt ett år till? Nä, det vore väl ändå osannolikt. Men, kors i taket, turen var med oss även detta år, även om Filip hade en närvaroplikt på sin utbildning på måndagen och både Filip och Malin behövde hoppa skidåkning någon dag för att plugga lite.
Den här gången hade jag hittat ett stort hus, d v s minst fyra sovrum, i Storhogna. På bilderna såg det fräscht och fint ut och vi blev inte besvikna, även om det var en del trassel med dörrkod, nyckel, isig uppfart, skottning och svårigheter att få upp värmen. Huset var så nytt att gatan saknades på Google maps.
Men, hur skulle det nu bli med snön? På sina håll forsade dagsmejan över vägen. Skulle det finnas någon snö kvar? Skulle det bli totalt fiasko? Inte utan att jag kände lite oro. En viss tröst var det dock att se att backarna i Järvsö var igång trots total avsaknad av snö i naturen nedanför. Väl framme såg vi ut över backarna i Storhogna med vad som såg ut som stora bruna fläckar. Det lättade ju inte på snöångesten.
Det är söndag kväll och snart dags för första middagen som vi hade förberett hemma. Fortfarande saknas Filip och Lise som skulle ansluta först på tisdag.Joakim med familj hade varit i Falun och hälsat på kompisar och en av Linneas bröder. Praktiskt med ett stopp på vägen när man har en sådan här liten med sig.Inte riktigt flygfärdig än. Agnes är cirka 3½ månad här.Leo fyller fyra år i slutet av maj. Knappt tre år gammal begick hon premiären på slalomskidor och nu var hon spänd av förväntan över att åka utför igen. Fast, jag undrar hur mycket hon kom ihåg av förra årets skidåkning. Kanske var det mest vad vi berättat om denna stora händelse som hon såg framför sig.På kartan såg det ut som om Storhogna- och Klövsjö-systemen låg alldeles intill varandra. Och det gjorde de förvisso, om man åkte skidor och lift. Åkte man bil var det dock 14 km till Klövsjö. Men, inser jag nu, vi hade kunnat gina och kommit fram till en parkering på Klövsjöfjällets topp istället. Då hade man bara behövt köra knappt 7 km. Lite knepigt hade det dock varit för de små och de vuxna utan skidor att ta sig ner till barnbacken.Från toppen av Klövsjöberget ner till dalstationen kunde man i huvudsak välja mellan en röd pist, tre svarta och en blå. På toppen fanns några glidarpister och på baksidan av berget kunde man transportera sig till eller från Storhogna.Nu var vi dock här och Leo uppfattade det nog som full fart ner för backen, även om pappa tog det väldigt försiktigt.Vi bodde på andra sidan berget och där var det blåsigt. Här var det dock så skönt att vi kunde sitta ute och äta lunch. De som inte åkte njöt i solen. Överallt tycks man stöta på bekanta av olika slag. Slobi var först ut. Den italienska kocken här hade drivit en krog i Västerås som hon besökt flera gånger.Trots värmen var det helt OK med snö i backarna, men blickade man ut över bygden lyste snön med sin frånvaro.Redan till dagen därpå (tisdag) hade vi fått ny snö och då såg det ut så här när man blickade ut över samma område..Tillbaka till måndagen. Efter lunch åkte vi över till Storhogna och till skillnad från Klövsjö hade snön smält eller blåst bort på sina ställen. En av backarna var t o m avstängd och det var väl den vi blickade ut över från huset, med sina bruna fläckar.I ytterligare någon backe uppmanades man att köra försiktigt. Backen från Storhognas topp var dock kul. Bra med snö, nästan tomt med folk och full fart. Synd att den inte var lite längre bara.Tisdag var vi tillbaka i Klövsjö, men denna dag letade vi oss fram från vårt hus till transportliften mellan Storhogna och Klövsjö. Kanske inte riktigt vad man tänker sig med ski out, men med lite möda kunde man ta sig på skidor ända fram till liften.Så småningom tittade även solen fram och träden var fortfarande pudrade med nysnö.Mycket logistik med barn, inte minst när de är små. Joakim var inte jättesugen på den långa bilvägen till Klövsjö, så efter lunch provade han och Leonora backen i Storhogna istället. Den föll dock inte Leo riktigt i smaken. Det var lite brantare och backen var betydligt längre och är man tre år kan det sätta djupa spår om man ramlar. Ännu så länge är det dock glada miner.Ikväll skulle Filip och Lise ansluta från Göteborg och en välkomnande brasa är aldrig fel. Agnes var full av förundran över detta ljusfenomen.Det kändes lite som filmen Att angöra en brygga. Varken Slobi eller min familj hade en aning om vad jag pratade om. Kanske kommer du ihåg denna Hasse o Tage-film? Seglarna har äntligen kommit fram till holmen där de ska gå på kräftskiva, men ändå inte. De är så nära, men trasslar till det för sig när de ska de sista metrarna in till bryggan. I det här fallet var det Filips och Lises husbil som inte kom upp de sista metrarna för den isiga backen. Men, med de medhavda snökedjorna skulle det gå lätt som en plätt. Nu var det bara det där att få på snökedjorna… Inte helt lätt i mörkret och det ymniga snöandet. Till slut kom dock bilen upp för backen och äntligen inne mottogs Filip i hallen med födelsedagssång och …… tal av pappa innan det blev bubbel.Vi hade delat in oss i matlag under veckan och vi åt mycket och gott. Malins veganska middag inkl efterrätt vann dock första-priset i mattävlingen som ingen visste något om. Jag blir lika överraskad varje gång över vad många goda veganska maträtter det finns.Agnes är en alldeles förtjusande liten tjej. Hon är lugn nästan jämt och finner sig i att bli lämnad från den ena famnen till den andra. Bara när hon är hungrig ger hon hals och det är väl tur det, att hon säger till då.Jag har ju inte presenterat Bilbo. Lises och Filips nya familjemedlem. En glad, jättesöt Australian Cobberdog. Lite väl glad tyckte kanske husse och matte ibland, oroliga för att hans lekglädje skulle skrämma slag på de små, mänskliga individerna. Han var dock väldigt försiktig gentemot lilla Agnes som verkade rätt oberörd när han kom fram och sniffade på henne. Leo har varit lite skeptisk gentemot hundar, men även hon verkade vänja sig allt mer. Men, blev det för vilt och nafsigt fick han lugna ner sig i sin portabla hundkoja.Det var Joakim som höll i taktpinnen och drev på oss att komma iväg tidigt, så att vi kunde njuta av nypistat. Underbar känsla av att vara först ut i backen här.Nu är det några fler som vaknat, men det är fortfarande härligt i backarna. Här är det bloggaren själv som glider ner för en av backarna i Klövsjö.Återigen får jag konstatera att Joakim har en i mitt tycke glassigare åkstil, men jag får glädjas över att jag faktiskt var med och lärde honom att åka.Vi åkte mest i någon av de tre svarta pisterna. Högst upp på toppen fans även ett brett lite flackare parti. Det var en synnerligen behaglig omväxling att åka här efter några åk i de svarta pisterna med min endorfinkickstörstande son. Lite meditativt, som en slör i 5 m/s.Från vårt hus hade vi utsikt över Storhognabackarna och följaktligen kunde man även zooma in vårt hus från dessa backar. Huset med de stora fönstren, längst ned till höger.Jag var på väg till vad som numera kallas Storhogna Högfjällshotell & Spa för att äta lunch med Slobi. När jag var här sist, på ”konferens”-resa med jobbet hette värdshuset Karl XI. Jag minns att det var bra tryck under middagen, bidrog nog en del själv till det och jag minns det som att maten var utmärkt. Inget att klaga på vad gäller miljön idag, men maten var usel och hela tiden var det något som var slut. Rekommenderas inte.Slobi hade smugglat med sig en flaska champagne. Har man ingen anledning att fira något särskilt så hittar man en anledning och nu skålar vi för Slobis dotter och dotterdotter som fyllde år med en dags mellanrum. Och så för alla oss förstås. Och det var inte nog med det. Lise hade med sig bubbel för att fira Filip, som aldrig gick åt på själva födelsedagen och jag hade en flaska över, så det blev fest veckan lång.Vi ville ju prova Vemdalsskalet också som låg knappt 12 km bort.På baksidan av Vemdalsskalet kan man åka upp på Skalsfjället. Tydligen har det funnits en ankarlift här ända sedan 70-talet. Inget jag minns från mina två tidigare besök. 2005 tillkom dock sexstolsliften Pass Express och fler backar likaså.
Hur många backar har egentligen tillkommit de senaste åren? Jag har en känsla av att utvecklingen avstannat. Kanske har jag fel. Enligt Chat GPT har man satsat på nya backar i Branäs, Kungsberget och Orsa Grönklitt och en helt ny skidort sägs ha tillkommit, Idre Himmelfjäll. Dessutom sägs det, i detta nu, investeras i nya backar i Hemavan.
Här kastar vi oss ner för den svarta pisten på Skalsfjället, vilken till vår förvåning var den nedfart som hade det bästa underlaget och som därmed var riktigt trevlig att åka i.Den minnesgode läsare erinrar sig kanske att Slobi gjorde sig illa när vi var i Järvsö över nyår. Hon provade att åka lite en dag, men fick genast ont igen. Skistar förvånade och betalade tillbaka pengarna för liftkortet. Nu hjälper hon till med mina barnbarn och Joakim uttryckte med stor värme sin tacksamhet för hennes insatser. Jag tror dock inte att det var frågan om någon större uppoffring från hennes sida, men visst gladdes hon över uppskattningen.Att det skulle vara blåsigare i Vemdalen hade vi på känn. Först stängde både Västexpressen och Passexpressen och på väg upp i Hovde Express blev det spännande. Liften stannades flera gånger och när vi närmade oss toppen såg vi att vinden ställde till det så att folk ramlade omkull och tappade skidorna när de skulle kliva ur. Jag tror aldrig att jag har varit med om så mycket vind i fjällen. Med vinden följde dessutom bitar av snö som kändes som projektiler mot huden. Det var bara att huka sig och åka ner. Det fanns inget behov av att staka sig fram till kanten på backen. Joakim hade tydligen sett någon uppgift om att det blåst upp mot 23 m/s.Farfar delade ut en medalj till Leo för hennes storartade insatser i skidbacken. Den medaljen var snart ett minne blott, inte så svårtuggad…Torsdag morgon: – Nämen, har du krupit in i Bilbos koja! Leo har änne så länge inte samma disciplin på morgnarna som sin pappa. Varför stressa, vi är ju på semester…Bilbo däremot, verkade bli lite bekymrad. Det där är ju min koja, tycktes han tänka.Jag kom att tänka på en motsvarande situation när jag själv var liten och tog Bonzos hundkoja i besittning. Bonzo var mormor och morfars schäfer och kojan var en riktig hundkoja, d v s utomhus i deras trädgård i Landskrona. Om Bonzo berättades det bl a en skröna, fast min mamma hävdade att det var alldeles sant, att han på ett givet klockslag tog en promenad med grannhunden. De lär samtidigt ha hoppat över muren som omgärdade respektive tomt för att strosa en stund längs stranden. Enligt mamma såg de ut som två äldre gentlemän som gick och pokulerade om ditt och datt. Ja, vad ska man tro? Men, det var ju femtiotal, så allt var väl möjligt på den tiden. Det fanns en hund även i det andra grannhuset och om den berättas det ännu dråpligare historier, fast nu var det ju egentligen skidåkningen jag skulle berätta om…Mysigt med en liten guldklimp på magen. Foto: Slobi.Idag är det fredag och Lise åkte med mig, Malin och Joakim medans Filip satt hemma och pluggade. Vi är tillbaka på Vemdalsskalet. Vi kände att vi inte hann bli färdiga med backarna här efter gårdagens blåst.Med Skalet Express (sexstolslift) kom man inte ända upp till toppen utan en knapplift tog en den sista biten upp. Märklig lösning, måste väl kunna bli en riktigt trång sektor här.Nu skulle vi åka mer på Skalsfjället tänkte vi, men tji fick vi. Igår satte vinden stopp för fortsatt åkning. Idag var det tekniskt fel läste vi när vi klev in i knappliften. – Vi åker väl ner ändå? Den kan ju komma igång…Det var en from förhoppning visade det sig. Vi påminde oss också om att den krånglat även dagen innan. Då var det grindarna som upphörde att öppnas. Inte en kotte i backarna på andra sidan, men desto fler som behövde ta sig tillbaka. Nä, inte heller idag var Vemdalen mycket att ha. Backarna som var öppna var hårda eller isiga och fullt med både skidåkare och frusna snöklumpar.Och inte var det bättre när man kom ner till Vemdalsskalets centrum eller vad man nu kallar det. Vi åkte tillbaka ”hem” och tog oss sedan över till Klövsjö istället.Nu var det varmt och …… snön smälte på sina ställen. Men, vad mycket mysigare det kändes att vara tillbaka i Klövsjö.Värmen till trots var det dock riktigt bra i många av backarna och här får även Filip visa upp sin stil. Filip och Lise åkte på randonee-skidor, vilket säkert är lite mer utmanande jämfört med att åka på våra trygga carving-skidor. Randonee kan väl sägas vara en kombination av längd- och utförsåkningsskidor, egentligen avsedda för toppturer.Strax efter kommer Malin.Fredag eftermiddag höll Joakim till i Klövsjös barnbacke och nu åker Leo lift själv (igen). Hon testade en gång tidigare, men släppte då lite för tidigt och ramlade. Är man tre år kräver sådana incidenter nytt mod innan man tar nya tag, men nu gjorde hon det med den äran. Vi var alla mycket imponerade.Och titta här: – Jag åker alldeles själv! Nästan i alla fall. Det där med att svänga och bromsa sitter inte riktigt ännu, så det krävs att någon står och tar emot henne.Lördag och sista skidåkningsdagen. Manchesternörden Joakim förevigar att vi ännu en gång är först ut. Tur att det numera anses vara lite manligt att vara nörd.Vi väntar och väntar. Har det hänt något allvarligt? Sedan kommer de farande. Filips skidbindning hade löst ut, igen, och han får ge upp att åka fort på hårt underlag. Komplicerade grejer det där med randonee-bindningar. Hjälpte inte att skruva åt max på bindningen.Vår favorit bland rastställena blev Emma-Britas café på toppen av Klövsjöfjället. Utifrån såg det inte mycket ut för världen, men väl inne möttes man av en genuin atmosfär man sällan stöter på i svenska skidbackar. Visste du vad en tut är eller hette det kanske tuta? Som jag fattade det, en wrap gjord på mjukt tunnbröd.Vid vårt första besök här upplyste oss våra bordsgrannar om den jämtländska dialekten, t ex ordet ”artut” som ska förstås som trevligt. Från norskans artigt, fick vi lära oss.Det här går ju inte att argumentera emot: ”För mycket av det goda är alldeles lagom.”Man måste ju ändå välja. Hjortron eller semmelvåffla med mandelmassa…Vi tömde kylskåpet på rester och åt lunch ”hemma”. Som storasyster har man ju vissa förpliktelser.Till slut blev det lite väl blött och hårt om vartannat i backarna i Klövsjö, så sista eftermiddagen åkte vi bort till Storhogna för att heja på Leo. Men, vem var det där? – Är det Johan, hojtar jag från liften. Denne någon vänder sig om, så det var tydligen Johan. Det var ett trevligt återseende. Senast det kanske var meningen att vi skulle ses var för några år sedan på svaj utanför Gotska Sandön. Jag hade inte fattat att det var Johan som låg en bit bort, men han hade identifierat min båt. På kvällen ringer det. – Vart tog ni vägen? Jag skulle just ro över. Då hade vi flyttat på oss inför ett förestående vindskifte. Innan jag hade egen båt hyrde jag några gånger av Johan, som själv byggt en massa Linjetter, och sedan jag själv blev med båt och startade min charterseglingsverksamhet, samarbetade vi en hel del kring det. Johan har också alltid varit väldigt vänlig med stöd och råd.Leo var i full färd med att åka och nu har det blivit mer avancerat. Det var hårt och isigt och jag blev väldigt imponerad att hon klarade liften ändå.Nästa år blir det skidskola, enligt pappa.Sista kvällen med gänget. Alla verkar nöjda med veckan och vi pratar redan om vart vi ska åka nästa år.När man täckte ansiktet med kameran var hon inte alltid så lättflirtad, men annars kan man föra långa obegripliga konversationer med henne och få många leenden och gurglande läten till svar. Till sist lyckades jag trots allt fånga något som liknar ett leende. Fast, man får smyga med kameran. För mycket uppmärksamhet leder lätt till att storasyster blir svartsjuk.De som kommer nästa vecka får härlig nysnö att åka på. Hemvägen var lite hal till en början. Foto: Slobi.Och en stor hjord med renar stod vid vägkanten. Här höll de sig dock lite försynt nere i skogen. Samtliga var målade i vad som såg ut som fluorescerande färger. Är det för att de ska synas bättre eller är det en slags märkning för att identifiera vem som äger dem? Foto: SlobiPå vägen upp stannade vi till i Järvsö och åt lunch på Järvsöbaden. Vi hamnade t o m vid samma bord som på nyårsafton. Även på vägen ner stannade vi till i Järvsö för en gemensam lunch med Joakims familj. Vi höll oss till säkra kort. Lunchbuffén på Bergshotellet hade vi testat förut.En bit söderut hade vårbruket börjat. Dags att börja tänka på båten kanske? Foto: Slobi.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi trivdes bäst i Klövsjö-backarna. Hade Vemdalsskalet visat sig från en bättre sida hade det säkert varit en trevlig upplevelse det med. Filip och Lise började med en del längdåkning och tyckte att de hittade jättefina spår. Själv var jag också sugen på att prova längd, men när hågen väl infann sig, var det hårt och isigt före, så det blev dessvärre aldrig av för egen del.
Det är verkligen jätteroligt att kunna samlas på detta sätt, särskilt som vi numera bor lite utspritt, med Filip och Lise i Göteborg. Jag känner sådan värme av att vara del av en familj och att kunna göra saker tillsammans. Inte blir det sämre av att jag uppfattar det som att känslan är ömsesidig. Tack alla ni som gjorde denna vecka så härlig, trots att väderförhållandena hade kunnat vara bättre.
Rutt: Stockholm, Sankt Eriksplan – Stockholm Arlanda flygplats – Aeropuerto de Tenerife Sur – Los Cristianos – San Sebastián de la Gomera – Bancal Hotel & Spa – San Sebastián de la Gomera – Bancal Hotel & Spa – Pescante de Hermigua – Parque Nacional Garajonay – Playa de Santiago – Bancal Hotel & Spa – Alto de Garajonay – Mirador del Santo – Valle Gran Rey – Bancal Hotel & Spa – San Sebastián de la Gomera – Los Cristianos – Aeropuerto de Tenerife Sur – Stockholm Arlanda flygplats – Stockholm, Sankt Eriksplan
Datum: 11-18 februari 2025
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Med tanke på att Slobi skadade knät när vi var i Järvsö, kändes det inte aktuellt med någon resa till Alperna i år. Sedan blev vi inbjudna att hälsa på en väninna till Slobi och hennes man som har ett hus i Málaga. Vi fick dock inte till det med tiderna riktigt, men då hade tanken på lite värme fastnat. Vad finns det att välja emellan så här års? Kanarieöarna? Jo, men då ville jag gärna åka till ett ställe som inte var sönderexploaterat av turism. La Gomera fick det bli!
Planet förde oss inte direkt till La Gomera, utan landade utanför Los Christianos på Teneriffa. En transferbuss tog oss ner till hamnen. Väl där konstaterade vi att det strax skulle gå en båt till La Gomera, men på det rederiet gällde inte våra biljetter, så vi fick vackert vänta en tre timmar till nästa avgång. Inte hela världen dock. Staden var inom nära räckhåll och vi hittade snart en restaurang där vi kunde njuta av både mat, dryck och folkliv.
Vi kanske borde ha seglat istället. Först trodde vi nämligen att Slobi blivit åksjuk av bussresorna och av överfarten med den gungiga snabbåten till La Gomera. I en segelbåt kan man i alla fall spana på horisonten eller lägga sig ned. Men, åksjukan höll i sig så länge att vi fick justera diagnosen och istället referera till måendet som matförgiftning. Var det jordgubben i Cavan som serverades på strandcaféet i Los Cristianos eller var det flygmaten som var boven? Ingen som, ingen som vet…
– Har du varit på Teneriffa förut, undrade Slobi. Jodå, fast det har jag inga minnen av mer än från fotografier. När jag var 1,5 år (november 1957) åkte jag, mamma, mormor och min gudmor med båt till Kanarieöarna, till Las Palmas och till Teneriffa. Jag vet inte om det äntligen var land i sikte, men jag var uppenbarligen mer intresserad av fotografen än det min mamma pekade på.Mitt elddop som seglare på de sju haven, i alla fall ett av haven, skedde på m/s Bruno som ägdes av ett bolag tillhörigt Fred Olsen-gruppen, ett norskt rederi. Båten var byggd på Öresundsvarvet i Landskrona, men den var redan nio år gammal och som synes var det ju ingen renodlad passagerarbåt. Men, min morfar var verksam på Öresundsvarvet och hade goda relationer med de norska redarna, så han hade väl fixat in oss på något sätt.Och tala om trollen. En av de två rederierna som idag trafikerar rutten Los Cristianos (Teneriffa) – San Sebastian de La Gomera är just Fred Olsen. Trimaranen sägs ha varit den första i sitt slag när den togs i trafik 2005.
Senare får jag höra att Fred Olsen äger halva La Gomera. Det lät väl ändå rätt överdrivet, tänkte jag. Men, inte helt ogrundat visar det sig: Thomas Olsen startade år 1904 ett litet jordbruksföretag nära Puerto Santiago på sydsidan av La Gomera. Det var inledningen och anledningen till att familjen grundade ett rederi här, baserat på export av bananer och tomater till Europa, produkter som de alltså själva odlade på La Gomera. 1974 startade man så en färjelinje med färjan Benchijigua (namnet är taget från en liten by på La Gomera) som förband Los Cristianos med La Gomera. Innan dess, läser jag, var La Gomera nästan helt isolerad. Fred Olsens rederiverksamhet sägs ha varit avgörande för öns ekonomiska utveckling. Källa: https://www.teneriffaidag.com/fredolsen.html
Jag fascineras, blir nyfiken och söker vidare:
I en artikel från 2015 i Fortune Magazine läser jag bl a att även Fred Olsen (d.y.) mönstrade på m/s Bruno när båten var ny och han var runt tjugo. Nåväl, mönstrade på kanske inte jag gjorde, men i alla fall. Jag läser vidare: “His own father, Thomas, had attended Cambridge and run the family business despite never having worked on a ship. But Olsen decided to chart his own course. Instead of attending college, he spent more than two years touring the world aboard the Bruno and other vessels, shipping bananas from the Canary Islands to Scandinavia and cognac from Bordeaux to the Mediterranean. He labored in lowly positions, as a deck hand and a ”greaser,” the sailor who fixes the auxiliary engine that generates electricity. Along the way he studied the boats’ mechanical systems and observed how cargo was managed. ”It was better than an MBA, better than an engineering degree,” says Olsen, his pale-blue eyes, framed with rimless glasses, twinkling as he recalls life on the Bruno. ”No diploma could come close to that education.”” Artikeln är riktigt intressant, bl a nämns ett rykte om att en av Simpson-figurerna hade Fred Olsen som ”förebild”, kanske från hans tid som ägare, VD och även designer på amerikanska klockmärket Timex. Vill du läsa hela artikeln finns den här: https://www.entrepreneur.com/business-news/the-crazy-true-life-adventures-of-norways-most-radical/243834
Vi får istället resa med Naviera Armas, ett konkurrerande rederi. Det är alltså båten till höger. Den till vänster är hamnterminalen, förvillande lik en båt.Äntligen på väg. Under överfarten hinner det bli mörkt och när vi anländer till hotellet har vi varit på väg i mer än 14 timmar. Kanske i längsta laget om man ska vara borta bara en vecka.Vi valde emellan två hotell Jardín Tecina som ligger på en klippa ovanför Playa de Santiago och Bancal Hotel & Spa som ligger ovanför San Sebastián. Gissa vem som ägde Jardín Tecina! Jo, Fred Olsen. Bancal vinner inga charmpoäng för sin arkitektur och ingen hög mysfaktor, men det var ändå ett val vi var väldigt nöjda med. Jättetrevlig personal, vi kände oss ”hemma”. Man anordnade en del aktiviteter, i huvudsak var maten god, det var fräscht och poolområdena var härliga.Det var fulsnyggt på något sätt. Men, hur kan det bära sig? Det måste ha varit långt ifrån fullbelagt.Vilken illusion av att bada i Atlanten som Infinity-poolen skapar. I bakgrunden reser sig vulkanen Teide på Teneriffa.Lufttemperaturen låg för det mesta runt 21° och hittade man lä var det väldigt gött i solen. Men, det var just det, någon dag var det svårt att hitta lä och då kunde det bli lite huttrigt. Annars hade vi fint väder hela veckan, förutom sista dan då det var lite kallare och solen försvann under eftermiddagen. Foto: Slobi.Onsdag, torsdag och fredag morgon gick vi på hatha-yoga under Sofias ledarskap. Sofia kom från Buenos Aires. Väldigt exklusivt. Första dagen var vi fyra deltagare. De resterande dagarna var det bara jag och Slobi.Dramatisk natur. Inte helt olikt de branta klipporna på Stora Karlsö, men några sillgrisslor såg vi inte till 😉In till hotellet kom inte vem som helst. En vakt vakade över både människors och fordons passage in och ut. Även här värnas dock tillgången för allmänheten till kusten. Mellan hotellet och stupet ner mot havet hade hotellet anlagt en gångväg som var tillgänglig för alla. Foto: Slobi.Söta Sofia var inte bara vår yogaledare. Här lär hon oss och två polska barn att göra smoothies.Slobi håller så smått att repa sig från sin matförgiftning.Under eftermiddagen dag 3 tar vi en taxi ner till ”stan”. Taxichauffören tycker dock inte att man ska kalla San Sebastián för stad, utan La villa (byn) de San Sebastián. Kärt barn har många namn. Vi ser också benämningen San Sebastián de La Gomera, bara för att inte blanda ihop det med andra platser med liknande namn.Hamnen i San Sebastián de La Gomera utgjorde också ett avstamp för Christofer Columbus när han 1492 gav sig av mot Indien och istället hamnade i Amerika. Jag får lära mig att han på spanska går under namnet Cristóbal Colón. Och hur var det då med Kanarieöarna? Hur och när blev de spanska? Erövringarna inleddes tydligen 1402 och fram till dess sägs öarna ha bebotts av nordafrikanska berber, guancherna. La Gomera var dock ett klansamhälle med flera hövdingar och erövrades inte genom krig utan man underkastade sig så småningom spanjorerna genom fördrag. Så var det med den saken.Så här kan man ju också resa och bo.Och blir man hungrig tycks det räcka med att bara sticka ner håven i sjön.San Sebastián är lite charmigt med en del trånga gränder och gamla välhållna hus.Faktum är att vi imponerades över hur välhållna ”alla” husen var. Man tycks känna en stolthet över att hålla det rent och snyggt. När man reser söderöver brukar man annars få vänja sig vid väldigt varierat underhåll. Men, som synes, ingen regel utan undantag.Iglesia matriz de la Asunción. Asunción, då tänker jag Paraguays huvudstad, men det kan ju knappast var det namnet syftar på. Längre sträcker sig dock inte mina spanskakunskaper. Google har ju inte alltid så bra koll, men inte heller bab.la (översättningstjänst) finner på råd. Men, det känns tryggt att veta att deras team nu meddelats om att en översättning saknas. Google antyder (som sagt, inte hundra förtroende för vad Google påstår) att det skulle kunna uttydas Antagandets moderkyrka. Vad står då det för? Jag ger upp.Vad kan ett sådant här tak kosta att göra idag? Inget för gemene man…Torre del Conde byggdes på 1400-talet av spanjorerna eller snarare kastilierna om man ska vara helt korrekt. Ser ju mest ut som en lekborg, men befästningen kanske var större när det begav sig?Vi ville få lite omväxling till bufféerna på hotellet, så kvällen skulle avslutas med middag på stan. Vi gick vi runt och kollade restaurangutbudet och läste recensioner. Ibland fungerar recensionerna ypperligt och leder en till fantastiska restaurang- och matupplevelser, som när vi var i Novi Sad t ex. Här hade vi dock inte samma tur och fick en tätt trist pizza på La Cantina som ändå hade 4,6 (av 5) i betyg. Nåväl, shit happens. Inget att hänga läpp för. Foto: Slobi.Slobi tyckte att vår taxichaufför på vägen ner var både sympatisk och körde försiktigt, så vi ringde på honom. På vägen upp berättade han lite om utvecklingen på ön. Traditionellt har La Gomera varit en ö präglad av odlingar av grönsaker och bananer. Med sorg berättade han om de fina tomaterna som odlades här förut och hur potatisen nu konkurrerats ut av potatis från England (!). Även befolkningen har minskat kraftigt. Från mitten av 1900-talet till idag har befolkningen på ön minskat från cirka 30 000 personer till cirka 22 000. Han berättade att många utvandrat till Venezuela. – Venezuela! Vet du var jag lärde mig spanska? I Venezuela! – Jaha, när var du där? – Runt 1980. – Jaha, jag var på besök i Caracas 1999, precis när revolutionen ägde rum, berättade han. Han syftade då på när Hugo Chávez tog makten. Revolution kanske är en lite missvisande benämning. Men, trots att Chávez vann makten i ett demokratiskt val brukar man referera till det som en bolivariansk revolution (efter frihetskämpen Simón Bolívar) och då syftar man mer på de revolutionerande åtgärderna han vidtog och som nu gjort Venezuela till ett korrupt, laglöst och fattigt land. Kan inte låta bli att tänka på Trump i detta sammanhang. Vad kommer hans revolutionerande åtgärder få för eftermäle? Foto: Slobi.På kvällarna bjöds det på diverse underhållning på hotellet. Ikväll spelar och sjunger en amerikansk trubadur. Taxichauffören hade inspirerat mig att tänka på Venezuela där jag efter en tids avhållsamhet återigen hade lärt mig att uppskatta Cuba Libre (rom och cola). – Cuba Libre, sade bartendern och blev skrynklig i ansiktet. För egen del trodde jag det hörde till grundkursen. Han hävdade att jag var den förste under hans sex månader här som beställt en Cuba Libre. Drinken blandades till slut efter konstens alla regler och saken blev ju inte sämre av att han faktiskt erbjöd en venezolansk rom.Klev vi ut på vår egen terras såg vi ut över Teneriffa.Jag var lite kluven över arkitekturen, men det var något både mäktigt och naturligt med stilen, samtidigt som den kändes rätt rå och kal.Hotellet såg nästan ut som om det anpassats till de gamla terrassodlingarna. Skulle man ta sig från de två planen högst upp där vi bodde till poolen längst ner, kunde man välja mellan trappor eller fem olika hissar.Fredag och Alla Hjärtans dag. Det var inget man tog lätt på här. För både oss och Anna var det premiär för par-yoga. En del positioner fungerade bra, annat kändes lite tillkämpat, men med lite praktik går det nog att putsa på till en ny yoga-form. Foto: Sofia.När vi kom tillbaka till rummet blev vi återigen påminda om att det var Alla hjärtans dag. Under dagen var det både kysstävling och massagekurs.Till middagen hade man slagit till lite extra med skaldjursbuffé. För första gången, tror jag, provade jag på knivmusslor (tredje fatet från vänster). Jag visste inte ens att det fanns en mussla som hette så.Till både frukost och middag kunde man peka på det man ville att kocken skulle steka åt en.Och naturligtvis en paella. Den Paella Valenciana jag serverades i staden med samma namn är dock fortfarande ohotad etta. Foto: Slobi.All in! Efterrättsbuffén à la Hjärtans dag var kanske lite väl sockersöt för min smak. Som tur var fanns det glass varje kväll.Lördag och söndag hade vi en hyrbil. Här en vy över San Sebastián som alltså ligger på östra delen av ön. Vi är på väg upp för bergen på en av öns tre huvudvägar GM-1. Jag uppfattade det som att GM står för Gomera.Var det numera ont om tomatodlingar, verkade det finnas……desto fler biodlingar.Ön är knappt 370 kvadratkilometer stor (Orust är 344 kvadratkilometer) så det är inga stora avstånd att övervinna. Det går rätt snabbt att ta sig från den ena till den andra sidan. Hastigheten man kan hålla är dock synnerligen låg p g a av de smala, men väldigt välhållna serpentinvägarna, så på detta vis är jämförelsen med Orust ändå lite missvisande.Här har vi nått Santa Catalina i kommunen Hermigua beläget på den nordöstra delen av ön.Vår yogaledare Sofia hade berättat om havsbassängerna vid El Pescante och det lät ju lite spännande. Man varnades visserligen för att ta sig ut där p g a rasrisk, men det var inte så många som brydde sig om det, menade hon. När vi kom fram visade det sig t o m att det var förbjudet att passera. Lite motsägelsefullt då att en väg utan avspärrningar ledde förbi förbudsgränsen. Som synes tycktes en del andra bilister anse att det var lämpligt att parkera på det farliga området.Där vore väl häftigt att simma runt lite, tyckte jag. Slobi höll inte alls med. – Det ser äckligt ut! Jag frågade en kvinna som såg ut att ha lokalt ursprung varför ingen badade. Hon räckte upp ett finger. – No, no! Inte med de här vågorna.En stund senare när sjön vällde in och bröts över bassängen förstod jag att det just idag kanske inte var någon bra idé att doppa sig där. El Pescante var för århundraden sedan en hamn.Vi for vidare och passerade förbi byn Agulo. Med havet i fonden, med kullar och berg och slingriga vägar, är det ju vackert överallt. Nu får vi köra på lite. Ska vi stanna och titta på utsikten överallt, kommer vi aldrig att hinna med det vi egentligen ville göra, vandra.La Gomera är bl a känt idag för sin nationalpark, Parque Nacional Garajonay, och vi stannade till vid ett av parkens besökscentrum för att få lite tips om trevliga vandringar.På köpet fick vi också några visdomsord från glasscaféet: Ingen innovation utan en god tradition. Jag antar att man syftar på gofio, en kanarisk specialitet, ett mjöl som görs på rostade spannmål. Jag blev senare bjuden på en kaka gjord på gofio, men föll inte pladask.
Innan vi anträdde vandringen stannade vi och åt lunch på restaurangen La Laguna Grande som ligger vid nästa besökscentrum för nationalparken. Och vem driver den restaurangen tro? Rätt! Fred Olsen alltså. När vi kom in var det mycket folk och det lät som om ett antal tropiska fåglar härjade runt i lokalen. Men, var var de? Istället visade det sig vara en kypare som inför en hänförd besöksgrupp, härmade fågelljud. Han hade onekligen en beundransvärd talang.
Men, sedan läser jag om Silbo Gomera och blir istället övertygad om att det var det vi hörde prov på och inte fågelljud, vilket inte gjorde det mindre vackert. Silbo Gomera är det lokala visselspråket. Under århundraden har det överförts från generation till generation. Visslingar är tydligen det ljud med högst intensitet som människokroppen kan åstadkomma. Praktiskt naturligtvis när man ska kommunicera mellan t ex höjder och dalgångar och över längre avstånd. Tidigare användes det även på El Hierro, Teneriffa och Gran Canaria, men det är bara på La Gomera som ”språk”-bruket har överlevt. Idag lärs det ut i skolan och enligt uppgift ska det behärskas av cirka 22 000 personer. Det skulle vara lika många som bor på La Gomera i så fall. Kan det verkligen stämma? Strunt samma. Kul företeelse i alla fall.
Vi följde tipset vi fick på det första besökscentrat vi besökte: Ruta 10, Cañada de Jorge (Jorges dalgång). Som synes är det betydligt svalare uppe i bergen. Inte bara beroende på höjden, utan också beroende på att vi rörde oss bland molnen. Var det 21° vid kusten, var det nog 11° här. Foto: Slobi.Leden sades gå genom lagerbladsskog och regnskog. Bladen på lagerbladsträden såg förvisso ut som lagerblad, men när vi knipsade några blad för att lukta på dem kände vi inte alls igen lukten. Väl hemma läser jag att dessa blad inte ska förväxlas med kryddan lagerblad. OK, och hur var det med detta med regnskog då? Inte såg det ut som de regnskogar jag upplevt i Sydamerika. Även här blir jag lite mer upplyst på hemmaplan. Skogarna är så pass fuktiga och dimmiga att de kan förmedla en känsla av att man befinner sig i en regnskog. OK! Ibland är det bättre att ha lite lägre förväntningar, så blir ju så mycket mer en positiv överraskning. För vackert var det ju.Vad är det då för skillnad på mossa och på en lav? Jo mossa är en växt med rötter. En lav är en alg eller cyanobakterie och en svamp som lever i symbios. För att förvirra oss lite extra så är tydligen den vitmossa vi brukar dekorera adventsstaken med, ingen mossa, utan en lav. Men, det som hänger så vackert från träden bör väl ändå vara en mossa? Vi diskuterade också huruvida någon av dessa arter parasiterar på underlaget, men så är tydligen inte fallet. Och visst brukar man säga att skägglaven, den såg vi inte här, men ändå, att den är ett hälsotecken, att luften är ren?Det var en kort, cirkulär led på drygt 3 km. Skogen såg ut som i en saga eller tecknad film.Ruta 10 avverkade vi på en timme ungefär och fortsatte sedan på en annan led, tvärs över vägen där vi parkerat bilen. Ruta 12 (Raso la Bruma – Risquillos de Cordo).Leden var lite kortare än den förra, men brantare, så Slobi som hade lite problem med sitt knä, vände tillbaka.Man skulle bjudas på en hänförande utsikt över dalen, men är man mitt bland molnen är det tji.Vi lämnade molnen och åkte ner till en liten, sömnig by, Playa de Santiago.Sömnigt eller ej, man kunde i alla fall ståta med ett café som serverade det godaste kaffet jag druckit på länge. Några ord också om prisnivån. Som svensk är man ju inte så bortskämd med att uppleva andra länder som billiga. Undantagen för egen del, på senare tid, har varit Bosnien Hercegovina och Serbien så länge man håller sig utanför Belgrad, men även La Gomera upplevde vi som förhållandevis billigt. Som här t ex, en kaffe för en dryg Euro.Ute på vattnet låg en svensk för ankar. Det såg rätt gungigt ut. Ser ni ”fiskespöna”, ett på vardera sidan. Först tänkte jag att det var just fiskeredskap. Sedan började jag fundera över om det var några slags stabilisatorer ämnade att minska gungandet. Något svar fick jag inte. Jollen var upphissad och skepparen ombord uppenbarligen.Ny dag och denna gång väljer vi att klättra upp på berget längs GM-2. Jag nämnde tidigare att vår taxichaufför häromdagen, beklagade sig över hur jordbruket utvecklats eller snarare avvecklats. På väldigt många håll såg man vad som såg ut som övergivna terrassodlingar. Sorgligt.Något som däremot såg lite häftigt ut var dessa palmer som växte högt upp i bergen på branta sluttningar. Jag förväntade mig inte att palmer trivdes att växa på detta sätt.Visst ser den häftig ut? Roque Agando får tydligen ofta tjäna som en symbol för ön.Hur skulle det bli med sikten, när vi nu skulle bestiga Alto de Garajonay. Men, vackert och suggestivt ljus här genom skogen. Foto: Slobi.Vi lever fortfarande i tron att vi ska hitta lagerbladskryddan, men får besvikna konstatera att vi inte känner igen doften.Vi är på väg upp mot La Gomeras högsta topp, Alto de Garajonay som ligger på 1 484 meters höjd. Teide på Teneriffa tittar upp ovanför molntäcket. Leden upp kantas av jättelika maskrosbuskar. Är våra små maskrosor en släkting till dessa buskar? Blommor och blad var väldigt lika vår maskros.Uppe! En guide som ledde en grupp med folk från bl a vårt hotell förnekade att det var öar man såg vid horisonten. Vi var dock flera som var överens om att det var både moln och öar man såg. Sedan är det frågan om det var El Hierro eller La Palma vi ansåg oss ana bland molnen. Vi pratade med ett engelskt par som även varit på La Palma. – Inte alls så turistiskt som här, tyckte de. Oj! Och vi som tyckte det var så relaxat på La Gomera. Foto: Slobi.Efter att ha bestigt den högsta toppen, vilket inte var så märkvärdigt som det kanske låter, åkte vi vidare mot Valle Gran Rey som ligger på öns sydvästra sida. Lite random åkte vi av huvudvägen och hittade den här akvedukten. När man tänker på akvedukter kanske man tänker på tiden för romarriket, men den här var i sammanhanget sprillans ny, Det var svårt att hitta information i efterhand, men jag har för mig att jag läste någonstans att byggnationen höll på in på 50-talet. Acueducto del Santo är dess namn.Vi följde vägen under akvedukten och kom fram till denna fantastiska utsiktsplats, Mirador del Santo. I diset skymtar ön La Palma.Nedanför oss stupar det ner mot havet och Taguluche-dalen.Vi fortsätter ner genom Valle Gran Rey och befinner oss nära byn Retamal. Vi har flera gånger kommenterat vad välskötta och pittoreska alla byar är. Det är sällan man ser något förfall.Inte minst här, på dessa slingriga vägar, ser det ju ut som en bra uppmaning att inte använda mobilen samtidigt som man kör.Vi åker ner till havet och kör så långt vägen räcker och hamnar vid Playa de Vueltas. Det är förmodligen rent och fräscht här, men nog är det mer inbjudande med vit eller beige sand? Sanden ser i alla fall fin ut till skillnad från de grusstränder vi sett hittills.Det är lite disigt, men ändå behagligt att sitta ute och äta. Jag fick en äkta Tortilla española (potatisomelett).Plötsligt får Slobi syn på något ute på vattnet. En delfin! Eller? Den hoppar så graciöst upp över vattenytan, men verkar simma ensam. Det är väl inte likt delfiners beteende? Kyparna hade helt olika uppfattningar. Den ena menade att det var ytterst ovanligt att se delfiner här. Den andra menade att det med största sannolikhet var en delfin vi hade sett.När vi nu hittat stränder med sand kunde vi ju bara inte låta bli att ligga och slappa en stund.Lite fascinerande var det med hur de emellanåt rätt kraftiga vågorna bröts och det nästan bildades som en lagun innanför.Jag måste i och doppa mig i havet. Man kan ju inte ha åkt till Kanarieöarna och bara badat i pooler! Slobi var av en annan uppfattning…– Får jag ta en bild på dig? – Varför det? – Jo, men du ser lite kul ut med din svartvita uppsyn, din ljusa hy och den svarta sanden… – OK! Pojken visade sig bo i Norge med tyska föräldrar och efter att först ha pratat tyska, visade han prov på lite norska och bekräftade att han allt snakket litt norsk.– Titta! Bananodlingar, hojtar Slobi. Mitt i stan eller vad man ska kalla det, dyker en bananplantage upp. På kartan byter bebyggelsen namn från Valle Gran Rey till Borbalan, La Puntilla, La Calera och Playa de la Calera. Plötsligt dyker det upp områden som ser skräpiga ut, rivningstomter och vanskötta kvarter. Vår bild av det välunderhållna La Gomera fick en liten rispa i fasaden.Här vid Playa de la Calera kändes det inte så inbjudande, så det var ju väl att vi redan fått vår dos. Längre norrut mot Playa del Inglés, såg det rätt stökigt ut. Slobi tyckte t o m att det såg lite farligt ut.Vi började dra oss tillbaka, men i förhoppningen att en skylt som visade oss mot Centro Cultural skulle leda oss till någon intressant stadsdel, svängde vi av. Längre än hit vågade vi oss inte. Det såg väldigt smalt ut längre fram. Men, lite mysigt var det ju.På sina ställen ser det ut som om man tagit en glasskopa, modell större kanske och skopat upp berget. Foto: Slobi.Sista kvällen skulle vi äta middag i hotellets à la carte-restaurang, Larrife. Jag hade måttliga förväntningar (rätt inställning nu alltså) och det blev en fantastisk middag, åtminstone förrätt och varmrätt. Efterrätten var väl mer mellanmjölksaktig. Annars tycker jag ofta att förrätten och efterrätten brukar smaka bäst, så det var ju lite variation på temat.
Innan vi fick förrätten bjöd man på någon slags kall sötsyrlig frukt- eller grönsakssoppa, en variant på gazpacho. Till det, bröd med olivolja som man hällde en saltblandning på, blandad med lite peppar, oregano och timjan. Fantastiskt gott! Förrätten var ostbollar respektive en sallad på bl a ugnsbakad tonfisk och klickar med äppelsorbet.
Huvudrätten var Pluma, vilket tydligen översätts till kotlettkappa. Den beskrivs som en mör och saftig detalj från grisens framdel och den smakade! Påminde lite om flankstek, trots att det var fläskkött. Foto: Slobi.Vi hade tydligen så många kommentarer och frågor så vår italienska servitris kallade till slut in kocken. – Fick ni svar på alla era frågor nu, undrade hon glatt. Nja, vi uttryckte mer vår tacksamhet för den underbara måltiden. Alla verkade nöjda.Mot all förmodan hade vi vunnit en biljardtävling och fick en drink som pris. Till skillnad från den Mojito jag drack sist, i Trebinje på Balkan, var denna jättegod. Vi förstod dock inte riktigt vad som hänt med apelsinen. Karamelliserad? Vi valde att inte fråga mer… En bra avslutningskväll blev det i alla fall.Åter igen på Volcán de Teno. Den här gången släpptes vi inte på lika lättvindigt som på vägen till La Gomera. En vakt hindrade busschauffören att köra ända fram till båten och meddelade att det idag var fullständig kontroll av samtliga passagerare, samma pass- och säkerhetskontroll som på flygplatsen. Jag undrade nyfiket varför. – Europeiska unionen, utbrast chauffören med himlande ögon och den där typiskt sydländska axelryckningen, med armarna utåt och handflatorna uppåt. – Ren rutin, svarade man vid kontrollen. Ingetdera blev man ju så mycket klokare av.– Hej då La Gomera! I diset skymtar vårt hotell.
La Gomera var en trevlig ö att besöka. Det är vackert och människorna här uppfattade vi som både trevliga och hjälpsamma. En vecka var möjligen i kortaste laget, både med tanke på den långa resan och för att hinna med både att varva ned, slappa och upptäcka ön. Jag hade gärna haft ytterligare en dag i värmen och solen vid poolen och haft mer tid till ytterligare och lite längre vandringar. Nu är jag lite nyfiken på de andra småöarna, La Palma och El Hierro.
