Göteborg-Höganäs

Rutt: Göteborg (Långedrag)-Styrsö (SXK-boj)-Varberg-Falkenberg-Halmstad (Grötvik)-Hallands Väderö-Torekov-Höganäs
Datum: 15-22 juli
Gastar: Anna-Karin Bröms, Robert Möttus Löfgren och Sofie Nyeboe

Efter att ha legat en natt vid Nya varvet i Göteborg tuffade jag ut till Långedrag. Nya varvet förresten visade sig vara ett jättecharmigt område, värt en omväg.

Mitt första minne av Långedrag annars var från fantasivärlden. När jag var mellan tre och sex år bodde jag och min mamma i Göteborg och jag lyckades lura i ungarna på gården att vi hade en segelbåt i Långedrag. Och den var vi minsann ute och seglade med på helgerna. Mamma kan väl närmast betecknas som livrädd för alla slags småbåtar, så hur jag kom på den idén kan man ju undra och Långedrag – vet inte om jag hade varit där, men tydligen hade jag snappat upp att Långedrag hade med segling att göra. Mina skrytvalser sipprade så småningom fram via någon av grannbarnens mammor och så fick jag fick bannor för att jag for med osanning. Så småningom skickades jag dock på seglarläger, så inget ont som inte hade något gott med sig.

Nu var jag i Långedrag på riktigt,  med egen båt och under eftermiddagen droppade besättningen in: Anna-Karin, Robert och Sofie.


 Klockan hann bli rätt mycket innan bunkringen var klar, men kvällen var ljum så vi gick för motor ut till samma flad på Styrsös västsida som jag legat i förra året. Trots den sena timmen hittade vi en ledig Kryssarklubbsboj. Snabblagad middag: räkor och havskräftor.

Enligt prognosen skulle det blåsa upp under natten. Om så blev fallet var det nog bara Anna-Karin som märkte av det i form av begynnande sjösjuka. Inga maneter i sikte och härligt att kunna dyka i från båten innan frukost.
Till raden av namnkunniga fyra hör väl denna: Nidingen, lite nordväst om kärnkraftverket Ringhals i norra Halland.
Här har vi en bra bog och bra fart med hjälp av spinnakern. Vi loggar 8,37 knop och noterade upp till 9,6 och tillryggalade runt 40 sjömil, den längsta dagsdistansen under denna etapp.
Ser ut som om jag får fokusera på att hålla kursen och käften. Stundtals mycket sjö och man vill inte att båten ska börja pendla.
Första stoppet i Halland var Varberg och ännu så länge var vi ovetande om att vi hade en fotograf på kajen. Rätt vad det var poppade Lasse Idmark upp och hejade och senare skickade han denna bild.
Skyltningen i hamnen kunde uppenbarligen missuppfattas, så de markeringar vi tyckte att vi höll oss innanför skulle läsas på annat sätt och vi blev bortkörda. Efter lite tjoande på andra båtar makade de lite på sig så att vi till slut kunde fickparkera här.
Turturduvorna 🙂 Anna-Karin nöjd med att vara i hamn. Ingen kul dag för henne.
Varberg bjöd på en del riktigt trevliga miljöer.
Inloppet till Varberg domineras dock av den magnifika fästningen.
Kan idag uppfattas som ett privilegium att få ha bott här.
Man kanske skulle flyttat hit. Enligt trädgårdsmästaren gick det bra att hyra in sig.
Fin utsikt. Men, det är väl liksom själva poängen med en fästning, fri sikt så att man upptäcker när den lede fi är på väg.
Besättningen var enig. Vi fördröjde avseglingen och bokade in oss på en guidad rundtur.
Den pampiga fästningen väckte viss förundran i mitt sinne. Varför valde man att bygga en fästning i just Varberg på en annars lång och öppen kuststräcka? Det höga berget kanske, Varberget… Initiativet till den första borgen togs tydligen av en dansk greve som misstänktes för mord och som lät bygga borgen mot slutet av 1200-talet för att skydda sig själv. Det ger ju en viss förklaring. Han såg dessutom till att delar av Halland i praktiken blev en utbrytarstat, förvisso under norskt beskydd och att man också fick ett slott i Varberg. Under 1500- och 1600-talet byggdes fästningen till. Trettio år tog det. Snabbjobbat jämfört med Carlstens fästning i Marstrand som tog över 200 år att färdigställla. Efter det att Varbergs fästning väl hade färdigställts har den aldrig varit inblandad i någon drabbning. Så kan det gå när haspen är på..
Stränder och klippbad och bortom bilden ligger även Kustsanatoriet Apelviken som ursprungligen var avsett för att vårda tuberkulösa barn. Havsluften skulle göra susen. Läser att det var i drift ända fram til 1985. Numera ett spa och konferenshotell.
Societeten drogs till kurorterna och de hälsosamma baden och skulle naturligtvis erbjudas sitt societetshus.
Må dä…


Det är inte långt från Varberg till Falkenberg, men vinden hämtade andan och det hann bli sen kväll innan vi med fullt ställ och i sakta mak gled in i hamnen.

Aquileja mötte sin motoriserade, färöiska storasyster.
Om man ska döma en stad efter de första intrycken man får av dess hamn, så kändes Falkenberg som en stad på deken.
En skrotad flytbrygga och…
…en näst intill igenvuxen promenadväg till gästbryggan.
Bättre upp inne i Gamla stan.
Möjligen förhastade slutsatser. Fint som snus med stockrosor rakt upp ur gatstenen.
En vacker gammal bro som stod klar 1761. Vid ena brofästet låg tidigare borgen Falkenberg.
Shoppingen inskränktes i princip till denna godisbutik. En sektion nästan full av olika Tonicsorter. Fast nu blev vi ju tvungna att uppsöka Bolaget också för lite gin.
Det var nästan så att trafiken i Falkenberg denna dag dominerades av raggarbilar. Fina, men jag fastnade istället för denna Folkabuss. Men, vad små de var! Jag minns folkabussen som en stor bil.
Tog en stund innan jag registrerade att det inte stod Atomkraft….
En överloppsgärning att planka in. Tågen har slutat gå. En nedläggning dock med framförallt positiva förtecken. I samband med upprustningen av Västkustbanan har järnvägen här, liksom i t ex Landskrona, fått flytta till stadens utkanter.
Nu har den självslående focken fått göra sitt på ett tag. Den var perfekt i trånga norska och bohusländska farleder, men ska man kryssa ute på havet i svaga vindar krävs lite mer kraft och Genua III:an letades fram ur gömmorna.
Mot slutet av dagen räckte inte heller Genua III:an till. Järngenuan fick träda in.
Frösakull, min barndoms sommarparadis. Det var frestande att ankra upp här, men läget är oskyddat och prognosen spådde mer vind under natten. Vi styrde vidare mot en riktig hamn istället.
Alla bastubadare har nog lögat sig med hjälp av ett bastuagregat från Tylö. Här är den ”riktiga” Tylön.
Det var lite olika bud om vi skulle komma in i Grötviks hamn. Hamnens egen webbplats garanterade 2 m, någon vi pratade med avrådde från att gå in i Grötvik, men vår hamnbok hävdade 2,3 m, så vi gjorde ett försök och väl inne i hamnbassängen blev vi påhejade och uppmanade att gå allra längst in till denna fina plats.
Jag har säkert tillbringat ett femtontal somrar i Frösakull, men aldrig hört talas om denna rhododendronpark i grannbyn Tylösand. Även min kusin och hennes man som tagit över huset i Frösakull svävade på målet när vi förde denna park på tal. Märkligt. Undrar om jag sett så stora rhododendron någon gång. Snarare träd än buskar. Skulle vara på Läsö då.
Från Grötvik kan man följa Prins Bertils promenadstig till Tylösand och sedan följer man stranden till Frösakull. Men, det var en rejäl promenad. Stegräknaren loggade 12 km. Skönt med skjuts tillbaka till Grötvik. Tack Markus! Här befinner vi oss någonstans mellan Tjuvahålan och Tylöhus.
Min mormor och morfar köpte det här huset samma år som jag föddes och min barndoms somrar är liktydigt med Frösakull. Det är väldigt roligt att kunna komma och hälsa på Helena (min kusin) och hennes familj som numera tagit över huset. Jag är inte där jätteofta och äldre minnesbilder är ofta starkare än intrycken av de ombyggnader som gjorts på senare år. Blir lite kortslutning i huvudet ibland. Rummen, klätterstenen, grannhusen, berget är så mycket mindre också än vad jag minns det.
Den här gången kom jag ju varken själv eller med delar av familjen utan med okända besättningsmedlemmar. Alla kände sig väldigt välkomnade.
Stranden visade sig plötsligen från sin bästa sida. Underbara bad, manetfritt och en stunds pressande i solen innan värdfolket bjöd in till sen lunch. Jag tror mina gastar höll med om att få stränder i Sverige, om ens någon, bräcker denna.
Tack Helena och Fredrik för er gästfrihet. Den uppskattades av oss alla.
Hamnens namn förpliktigar. Men, ingen större uppoffring 🙂
Idag var besättningen utökad med Fredrik och Hampus. Målet för dagen var Hallands Väderö och väder var det, både vind och sjö.
Innan uptäcktsfärden på Hallands Väderö krävdes påfyllning av energidepåerna.


Mitt emot Väderön ligger Torekov med sitt kännemärke, kyrkan.

Ser ju lite udda ut med alla fendrar utan någon annan båt i närheten. Det fanns inte många landförtöjningsplatser indikerade i vår hamnbok och den som såg bra ut var upptagen när vi kom. Där låg en skabbig stålbåt förtöjd i bara förtamparna. Inget akterankare. Ingen skeppare ombord. Fanns det ens någon fungerande motor ombord? Varningsklockorna ringde och jag försökte hitta någon annan klippa att angöra, men gav till slut upp och såg ingen annan råd än att lägga mig innanför den herrelösa stålbåten. Rastafari-skepparen dök upp efter en stund och blev uppenbarligen på ytterst dåligt humör när han upptäcke vår närvaro. Sällan har jag blivit så otrevligt bemött av en grannbåt. Det är så ovanligt att man nästan blir lite skakig. Efter lite meckande med seglen samtidigt som han hade en cigg (joint?) i mungiporna gav han sig dock av. Utan motor. Med min assistans.
Naturen på Hallands Väderö visade sig vara väldigt omväxlande och vacker, betesmarker, klippor, skogar, sandstränder. Men, namnet?! Varför heter den Hallands Väderö? Den ligger ju i Skåne!
Innan vi kom fram till bryggan för passbåten till Torekov kändes det nästan som om vi hade ön för oss själva. Vi språkade med förvaltaren på ön som kom åkandes med sin fyrhjuling och han bekräftade att det var ovanligt lugnt här i år. Vad tycker ni om turbåten? Charmig, eller hur?
Sandhamn à la Skåne.

Hallands Väderö fyr. Notera mistlurarna. Används de tro? Får fundera. När hörde jag senast en mistlur från en fyr vid nedsatt sikt?

Vart tog stigen vägen? Hampus 16 år: – Inte visste jag att ni var ute på sådana här äventyr.
Ibland blir kontraster väldigt skarpa. I Torekov blev vi guidade till en plats där vi enligt skyltarna egentligen inte fick ligga och när vi lagt till blev vi väldigt varmt välkomnade av hamnvärden. Det stod onekligen i bjärt kontrast till rastafari-skepparen på Hallands Väderö. Inte nog med det, man fixade också så att jag fick nya patroner till flytvästen. Någon var tydligen på väg till Hjertmans i Råå. Nya patroner? Inne i hamnen klev en i besättningen ner på badplattformen och valde att hålla sig i den uppfällda badstegen. Plums. Vad värre var än att flytvästen blåstes upp var att även hennes mobil dog.

Redan i Grötvik upptäckte jag att storsegelfallet inte löpte som vanligt, Det var trögt och löpte lite hackigt. Inget gott tecken. Jag kom att tänka på när jag med min Linjett 30 ”seglade” över Ålands hav på åttiotalet, med ett storsegel på halv stång. Det visade sig att vajern hade kilat in sig mellan en trasig trissa och inloppet i masttoppen. Var det samma sak nu? Men riggmakaren i Göteborg hade ju sagt att trissan var OK. Hmm…

Hade jag inte skymtat litet trådtrassel i kikaren? Var det möjligen splitsen mellan vajer och rep som började ge med sig? Skulle jag våga ge mig upp i masten med ett fall som kanske var på väg att ge upp eller om det nu var trissan som var sliten, riskera att fastna halvvägs?

På väg från Hallands Väderö till Torekov behövde vi jippa och den kraftiga vinden gjorde att det inte var att tänka på att göra en slängjipp. På babords sida började jag skota in storseglet mot centrum, men det skrek och gnällde och det var alldeles uppenbart att något skulle gå sönder om jag fortsatte. Storseglet kan jag skota både på babords och styrbords sida, s k tysk skotning (varför heter det för övrigt så?), så ett nytt försök på styrbord och då gick det bra och vi fick till en lugn jipp. Var det något block som hade pajat? Inte första gången i så fall… Väl i hamn visade det sig att en ögla av den tamp med vars hjälp man hissar upp spinnakerbommen på masten hade kilat in sig i ett av blocken till storskotet. Det var alltså TRE tampar i ett block avsett för EN tamp. Första gången på femton år detta hänt. Satt som berg, men efter någon timma var det fixat.

I alla fall ett problem mindre. Vi hade skeppsråd och alla var eniga om en vilodag. Att ge sig ut i hårt väder med kända riggproblem kändes inte lockande.

Efter att ha sovit på saken började jag leta riggmakare i Skåne. Även riggmakare vill ju ha semester och segla. Inga vidare odds alltså. Hittade dock en riggmakare i Viken som kunde hjälpa till. Kom så på att kameran kanske hade bättre upplösning än kikaren och plåtade och zoomade in. Jodå, visst var det trådtrassel uppe i masttoppen? Kom att tänka på att det satt en oanvänd dragtråd som kom ut från en ingång i masten. Jajamensan, den var av. Det måste altså vara resterna av den som syntes i masttoppen och som trasslat in sig i trissan till storsegelfallet. För säkerhets skull skickade jag en bild på splitsen till riggkillen som hjälpt mig i Göteborg.

I väntan på svar gick vi på upptäcktsfärd i Torekov. Har inte varit här på ”hundra” år då jag hälsade på en klasskompis i hans familjs sommarhus. Och nä, jag kan inte påstå att jag kände igen mig, så min enda bild av Torekov var att det här hör till morgonritualen att, iklädd sliten morgonrock, marschera ner till badbryggan och morgondoppa sig.

Gammal lotsutkik? Inga behövande båtar i sikte. Bara en halländsk väderö.
Finns sämre ställen att bli inblåst på.
En glass lättar upp och får tankarna att skingras.
Undrar över hur många kameror denna vy fastnat i.
Vimpeln står i stram honnör.
Hampus på Riggarna i Göteborg: – Min bedömning är att splitsen ser OK ut. Jag har varit uppe i masten oräkneliga gånger, men aldrig förut när det blåst 12 m/s. Litade inte heller 100 % på splitsen och jag har väl aldrig varit så säkrad förut med extra fall och linor.
Ett stort ansvar faller på dem som ska hissa upp mig och sedan hala ner mig. Fritt fall må vara kul på Gröna Lund, men inte här.
Som någon på kajen tydligen kommenterade: – Det spelar ingen roll hur mycket det blåser, det gungar alltid däruppe. Men, det var faktiskt bättre än väntat. Och framför allt, jag kunde peta loss en massa tråd och problemet var löst. Jag kan inte undvika att bli påverkad och känna en oro över den här typen av fel, så det var en stor lättnad och glädje över att ha åtgärdat problemet.
Nu måste här firas och vad passar bättre än en G&T och en blindtest av Tonic från godisbutiken i Falkenberg. Vi provade två sorter: Three Cents Dry Tonic och Ekobryggeriet Nordic Tonic Bar Edition Extra Bitter. Den första var mjäkig, så den senare vann, men den kändes ändå lite avslagen. Ska inte en Tonic vara mer sprudlande? Ska inget kunna hota Schweppes? Jakten går vidare.
Anna-Karin gör sig redo för att offra sin frukost. Hennes läkarkompis ville inte skriva ut Scopoderm och har man inte erfarenhet av detta sjösjukepreparat kan ju listan med med möjliga biverkningar verka skrämmande: synförändringar, yrsel, hudirritaton, svårigheter att kissa, försämrat minne, desorientering, förvirring, hallucintioner. Räcker det? Men, för mig har Scopoderm-plåstren  fungerat bra. Lite dåsighet och muntorrhet kan jag känna, men det har varit ett lågt pris jämfört med sjösjuka. Nu kanske det inte hade spelat någon roll om hon fått recept på preparatet eller inte, för de verkar vara slut överallt. I Aquilejas skeppsapotek fanns dock Scopoderm-plåster, men gamla. De gick ut 2015. Efter den första sjösjukan valde dock Anna-Karin att prova ett plåster (ska vara i tre dygn) och först verkade det hjälpa. Men, efter en första tredagarsperiod satte hon på ett nytt och då hjälpte det inte. Någon som har lite djupare kunskap om Scopoderm?
Riggmakaren i Viken kommenterade att vi skulle få en tuff segling. – Se upp vid Kullen och håll ut från udden. Det är som Sveriges Kap Horn. Flera personer vi pratade med fällde liknande kommentarer. Förmodligen höll vi ändå inte ut tillräckligt. Man kan nästan se på bilden hur sjön kommer från olika håll och hur vågorna kolliderar med varandra
Våghöjder kan vara svåra att fånga, men jag tror ändå man kan ana vågdalen vi är på väg ner i.
Ingen av tjejerna var riktigt på hugget, även om Sofie här ser pigg och glad ut. Jag och Robban turades om att styra. Jag vet, känner man begynnande sjösjuka är det bra att styra, men… Blir kvinnor generellt sett lättare sjösjuka än män?
Robban i sitt esse.
Kullaberg med Kullens fyr.
Väl förbi Kullen och Mölle lugnade sjön sig, men än en gång fick jag ge upp tanken på att angöra Mölle. Ringde t o m hamnkapten för att få hans bedömning, men hans tvekan var talande nog.
Så Höganäs fick bli vår slutdestinaton för denna etapp och efter lite slappande i solen fick vi besök av en kompis till Anna-Karin och kompisens man. De var på väg mot Göteborg med en nyinförskaffad Contrast 362. Tvåan på slutet indikerar tydligen att den begåvats med badplattform.

Det är alltid lika spännnde att pussla ihop besättningsmedlemmar som inte känner varandra. Seglingarna har ju lärt mig lite mer om gruppdynamik. The hard way, om man säger så. Men, det här var jättetrevligt och det var roligt att höra att ni var så nöjda. Och Anna-Karin, du borde få tapperhetsmedalj för ditt goda humör trots all sjösjuka.

Nu är det vilo- och pysseldag. Precis som någon gång förut har det i väntan på ny besättning varit skitväder och när jag skriver detta har det regnat stora delar av dagen och det piper i rejält, runt 13 m/s. Kan bara påminna mig regn i samband med segling vid ett tillfälle hittills och då var det regn som hette duga. Ridån gick ner. Hur länge ska denna positiva tajming bestå? Okänd fortsättning följer.

 

 

Bovallstrand-Göteborg

Rutt: Bovallstrand-Ulön/Dannemark (SXK-boj)-Hunnebostrand-Malmöns fiskehamn-Gåsö-Mollön (svajankring)-Marstrand-Rörö-Göteborg (Nya varvet)
Datum: 4 juli-12 juli
Gast: Lena Lindeberg

När jag skriver detta smattrar regnet mot rufftaket. Jag blir påmind om och tacksam över vad lite det ändå regnat på oss i sommar. Om förra seglingsperoden var vädermässigt omväxlande, kan man väl sammanfatta denna period som rätt stabil, svalt och blåsigt, men en hel del sol.

Bovallstrand.

Det började med en jättetrevlig middag hemma hos kusin Johan med familj. Det är som det är med trevliga middagar, de leder sällan till att man vaknar tidigt dan därpå och med ett leende på läpparna kastar sig ur bingen. När väl bunkringen var avklarad hade det hunnit bli eftermiddag, så det fick bli en kortare introduktionssegling. Lena, som mönstrade på i Bovallstrand, hade ju knappt seglat förut, så det kändes som en bra plan. Denna introduktion ledde till två insikter. Lena bryr sig inte om sin lillasysters råd (handlade om att inte gå ner i ruffen vid sjögång – tror ni förstår) och att hon må vara en av de vetgirigaste och mest nyfikna gastar jag någonsin fått ombord. Var det inte självklart från början, så var det snabbt inlärt.

Vi skulle ju egentligen söderut, men denna första dag tog vi en kryssarklubbsboj norrut i fladen mellan Ulön och Dannemark. Skön kväll med bad, men vad nu? Prognosen varnade för stormbyar. Vad göra? Hur bra ligger man i en flad med låga hällar som skydd för stormbyarna? Och hur mycket pallar en boj med? Obehagliga minnen från en boj i Bora-vindarnas Kroatien, bidrog till att jag morgonen därpå valde att göra en snabb förflyttning 5 M söderut till Hunnebostrand.

Behövs ingen bänk här inte. Vinden utgör ett bra ryggstöd.

Tilläggningen i Hunnebostrand tog nog längre tid än färden dit. Vi var ju inte ensamma om att ha sett väderrapporten, så det fanns inte många platser att välja emellan.

Man kan ju tycka att det inte är alldeles ovanligt längre med en fyrtio fots segelbåt. Ändå ligger många bojar placerade med ett mycket kortare avstånd till bryggan.  Från början tog vi upp plats på bredden för två-tre båtar. Ingen vacker syn med vår sneda tilläggning och ett rejält vindfång som gjorde att vi säkrade oss i två bojar. Efter en stund gav sig vår ursprunglige båtgranne iväg och två bojar bort hägrade en boj med vettigt avstånd till bryggan. Efter en kämpainsats av våra nya båtgrannar, kunde vi så äntligen komma till ro efter att ha förhalat båten. Handlade säkert bara om en fyra-fem meter i sidled, men att flytta drygt åtta ton med kraftig vind i sidan kräver sin man och kvinna.

Senare på dan bjöd vi in våra nya grannar, Pia och Peter, på en ”ankarwhiskey” (Peter och Lena föredrog dock vin). Våra gäster överraskade oss då med att berätta om sin plan att segla jorden runt. Deras motorbåt var till salu och de letade efter en för ändamålet lämplig katamaran (!). Eftersom de inte kunde segla skulle de ha provat på det i Kroatien i våras, men Coronan, den Coronan… Personligen hade jag ju aldrig valt att segla jorden runt med en katamaran, men Peter och Pia, vi beundrar ert mod och önskar er varmt lycka till! Det ska bli spännande att följa ert äventyr.

När man ligger inblåst kan man nörda ner sig i t ex maneter. Under min barndoms somrar i Frösakull utanför Halmstad hette det alltid att öronmaneter var synonymt med blåmaneter och inte brändes. Den här rackaren är ju dock blå, ser inte ut som en öronmanet och ser defintivt ut som om den skulle vilja brännas.  För några år sedan pratades det också om en invasiv art av maneter. Är detta en sådan? Någon som kan reda ut begreppen?
Med en gourmet som gast är det hummerkrog som gäller när man är iinblåst i Hunnebostrand.
Hunnebostrand.
Ännu ingen mojnande vind. Det tjuter om riggarna i hamnen och flaggor och vimplar talar sitt tydliga språk. Till och med flaggstången har svårt att hålla sig upprätt.
Vy från utsiktsberget i Hunnebostrand. Även de skummande bränningarna ger besked.
Men så, under eftermiddagen dag 2 mojnade det något och vi släppte förtöjningarna och gav oss söderut. Tredje gången gillt blev det Sotekanalen. De två föregående turerna i år gick vi ute till havs.
Kommer man bort en bit från Smögen ser miljöerna mer genuina ut. Här passerar vi Fisketången på väg mot Bohus Malmön.
Lena hade en bekant på Malmön, Conny, med egen sjöbod och tyckte det vore en bra idé att höra om vi inte kunde fålägga oss där. Conny kommer farande och möter upp vid sjöboden. Jag kastar ankare och Lena hoppar iland och tillsammans försöker Conny och Lena hålla båten. Vinden är rätt frisk och det är naturligtvis tungt att hålla båten och så tycks något gå fel i samarbetet på bryggan och man släpper förtöjningstamparna. Plötsligt är jag själv ombord. Myteri? Jag har en bild av gästhamnen på Malmön från ett besök sent i augusti knappt två år tidigare. Vädret är uselt, byn öde, affärer och restauranger är stängda och bara en massa jättelika motorbåtar vid kajerna. Jag tycker egentligen Bohus Malmön verkar rätt trist. Nu när vi inte kunde ligga vid sjöboden skulle vi alltså tillbaka till min bild av den tråkiga gästhamnen. Men, så finns även denna hamn precis om hörnet. Jättemysig och inte alls så trång som den såg ut i hamnbeskrivningen. Conny och Lena möter upp på bryggan och ordningen är återställd.
Kvällspromenad på Malmön.
Och varför detta Bohus Malmön? I sjökortet står det bara Malmön…
Vad kan detta vara? Inte bara jag som är undrande, även polisen utreder, lät en lapp berätta.
På Malmön våldgästade vi Marianne Langåssve i hennes sommarstuga.
Marianne blev vår ciceron runt ön, på en promenad som hette duga. Mariannes pappa och farmor och farfar har sina rötter på ön.
Nere på södra ön, Draget, fanns ytterligare en liten by.
Ser ni vargarna? Vargar kallades misslyckade stenhuggeriarbeten. Det kunde röra sig om minimala defekter som gjorde att ett abete inte godkändes och en stenhuggare kunde förlora en hel månads förtjänst.
Bor man med Västerhavet som granne och dessutom västerut gäller det att skapa lä. Jag trodde föst det var en pool, men det är istället ett kreativt sätt att skydda sig mot vinden.
Ön är ju väldigt sargad av all stenbrytning, men ändå vacker. Dessutom är det ju lite spännande med stenbrytningshistorian.
När vi senare blir guidade på Carlstens fästning i Marstrand fick vi lära oss att man började bryta sten på Malmön när det inte fanns fler fästningar att montera ned i övriga Sverige för att slutföra bygget av Carlstens fästning. Man började väl tappa tålamodet. Bygget av Carlstens fätning tog över 200 år, så då fick svenskarna läras upp av yrkeskunniga invandrare här på Malmön.
Arvidsjaur och Arjeplog har sina biltestanläggningar. I norr är det kyla, snö och is som är tillgångarna. Här utgörs tillgångarna av fuktig och salt luft för test av bland annat billacker.
Malmöns Dalhalla heter Stallebrottet. Corona har stängt ned verksamheten i år.
Den här gamla båten torde fylla 116 år i år. Trots åldern eller kanske snarare p g a sin ålderdom ser hon ut som en charmig dam i sina bästa år. Båten, M/S Svea af Bohuslän, gör turer till bl a Smögen.
Där bor en kusin, där bode min farmor och farfar, där bodde… Säg det hus där Marianne inte har eller hade haft någon släkting.

En sån, en sån och en sån. Hur mycket har jag kvar? Tänk att hitta en sån kiosk som är i liv. Det fick bli tre glassar.
Ja, vad ska man säga? Jag fick helt omvärdera min uppfattning om Malmön. Lagom genuint, levande, vacker natur, spännande historia, fina bad och solklippor. Tänk vad olika intryck man kan få av samma plats, bara omsändigheterna skiljer sig åt.
Säkert någon släkting till Mrianne som bodde här…
Istället för att riva den gamla kyrkan när man byggde en ny i Lysekil, monterade man ner den och byggde upp den på nytt på Malmön.
Byn vid Malmöns hamn.
Enda hamnen vi låg två nätter i under denna segling var Malmöns. Dags för nya upptäckter. Nu på väg mot Gåsö.
Det var inte för att hamnen var så skyddad och bra som gjorde att vi valde att gå till Gåsö. Tvärtom, det var skvalpigt och blåsigt och först på tredje fösöket hade vi lyckats med att angöra en brygga. På Västkusten har man ofta bojar med grövre öglor jämfört med vad vi är vana vid på Ostkusten, så min bojfångare diskvalificerades för uppgiften. Istället gällde det att komma nära bojen,  stanna upp båten i vinden, trä igenom en tamp i bojens ögla och sedan orka hålla emot tills man lagt fast. Helst ska detta ha gått på max två sekunder så att det därefter går att gå in till bryggan utan att vinden förflyttat båten någon helt annanstans. Lagom tills vi slutligen lyckats med denna övning slog det mig att jag ju faktiskt hade köpt en bojkrok som passade de västkustska, grövre bojöglorna. Hur snurrig får man bli? Kanske hade jag bara drabbats av lite otur när jag tänkte (förlåt Fritte för varumärkesintrång).

Nåväl, anledningen till att vi ändå la oss här, var att jag i mina tidiga tonår var på seglarläger på Gåsö och tyckte det kunde vara kul att se om jag kände igen mig. Jag minns att jag åkte tåg till Lysekil, tog passagerarbåt därifrån, att ledarna väckte oss genom att lägga på Lee Hazlewood och Nancy Sinatra på vinylspelaren och att vi badade och hoppade från höga klippor. Förmodligen lärde vi oss att segla också och jag hade en vag bild av hur huset såg ut där vi var inkvarterade. Jag har nog tydligare minnen från när jag började på samma seglarskola som först var förlagd till Tjörn.

Vi knallar iland och det står några personer i passande ålder och pratar utanför ett hus. Var det möjligen så att man kände till var på ön det kunde ha bedrivits seglarskola runt 1969-70? – Javisst, det var på panget, sa den ene. Kom med här så ska jag visa er. Jag gick också där, sa den andre. Vad trivsamt liten världen blir ibland. Och jovisst, nog var det här.
Att kliva iland på vissa öar är som att kliva in i en sagovärld.
Någon berättade för oss att man inte gillade turistande besökare på Gåsö, att man ville ha sin ö ifred. Av detta märkte vi inget.
Gåsö.
Gåsö.
Det måste nästan ha varit på den här kiosken jag såg löpsedeln: ”SvD-reporter med på olyckståget”. Under en period inträffade ett antal tågolyckor på grund av solkurvor, med stor förödelse som följd. En av de svårare olyckorna var det tåg mellan Stockholm och Göteborg som SvD-reportern var med på, tillika den man min mamma nyligen gift sig med. De var på väg till min morfars brors begravning i Göteborg. Min mamma var höggravid med min halvsyster Maria, men hon var ockå läkare och fick hjälpa till på olycksplasen. Kanske fick hon ta hand om de två värnpliktiga som dog och som hade kommit och satt sig på de platser mamma och Marias pappa hade lämnat då solen störde. Vad slumpen påverkar våra liv, att mamma och Maria lever, men två ungdomar fick sätta livet till. Mamma, du läser förmodligen detta och jag vet att du inte vill bli påmind om denna händelse, så förlåt, om det rör om.
Många sjökaptener var det som låg begravda på kyrkogården. Var Gåsö ett sjöfartscentrum? Jag googlar och läser att det i mitten av artonhundratalet bodde övervägande kvinnor och pensionerade sjökapenter på ön. Jojo…
Våtmarken över till Gåsö huvud.
Alla verkar känna alla på Gåsö.
En hyfsat stor kyrka för en liten befolkning. Bohuslän var religiöst. Hamnkaptenen berättar att hans pappa var biskop, men att han också arbetade som sommarpäst på Gåsö.
På väg mot…
…Gåsö huvud.
Står vi på huvudet nu? Bäst att hålla balansen. Såg brant ut.
Gåsö.
Hur gulligt Gåsö än var, vi vill vidare. Måseskärs fyr – en typisk Heidenstam-fyr.
Life is good. För ankar utanför Mollön. Öppet hav.
En G&T är väl sällan helt fel. men ibland är det bara helt rätt.
Vankas middag.
Tvära kast, Från svajankring i lugn vik till livlig hamn i Marstrand. Plötsligt dämpas discodunket från någon av restaranterna och Elida tar över underhållningen. Ingen i hamnen kan undgå denna dam. Vad vill de, funderar jag. Frälsa båtfolk och turister? Bara dela sin glädje? Locka medlemmar så att de kan hålla skutan igång?
Elida glider vidare och skymningen och lugnet lägger sig över Marstrand.
Vilken läcker segelbåt. One off-bygge tydligen. Min bryggranne hade fått en visning och hela båten andades tydligen minutiös perfektion.
Till Marstrand kom societeten och roade sig säkert här, på Societetshuset. En lantlig version av Berns?
Vad kul det blir med en guide som förmår berätta historia på ett levande sätt. En känd fånge här var Lasse-Maja. Förutom en massa stölder på sin meritlista även Sveriges första drag show-artist om vi ska tro guiden.
Ett experiment gjordes med att isolera fångarna. En lär ha överlevt även om han kom ut som ett vrak efter de fem åren i cellen. Konstverket på väggen lär ha målats med hans eget blod. Resultatet av experimentet var två döda och ett vrak. Lyckat experiment tyckte tydligen de dåvarande makthavarna.
Utsikten från fästningen är magnifik. Här norrut mot Tjörn.
Marstrand från ovan
I den friska vinden väljer många att ta den inre leden mellan Koön och Klåverön.
Innan vi lämnade Marstrand var vi tvungna att ta en fika på Bergs konditori. Västkustens bästa enligt min sageskvinna. Goda bullar hade de. Mycket smör.

I frisk vind och besvärlig vindvinkel och under förutsättning att bryggan ser stabil ut gör jag ibland så att jag kör in i bryggan och låter båten stå så med ilagd växel och låst roder. Sedan kan man i lugn och ro lossa förtöjningana. Finns det folk i närheten händer nästan ofelbart samma sak. Man rusar fram och försöker hindra båten från att gå in i bryggan. Så småningom ramlar det ner en pollett och man förstår att manövern var helt enligt plan. Lite generat konstaterar man, jaha du försöker leka färja… Men vadå? Man får väl försöka lära lite av de stora pojkarna.

På sjökortet såg det väldigt smalt ut genom den inre leden, men efter att ha rådfrågat grannarna rullade vi ut focken och gled iväg genom vad som både såg ut som en grävd och sprängd kanal.

Från flera håll har vi fått höra att Rörö i Göteborgs norra skärgård var en vacker ö, så vem är vi att sätta oss upp mot ett sådant tips. Sagt och gjort, nästa mål fick naturligtvis bli Rörö. Eller hur är det, räknas Rörö till Bohuslän? Nordre älv lär ju vara gränsen melan Bohuslän och Göteborgs norra skärgård. Tittar man på en karta ser det ju nästan ut som om Rörö skulle ligga norr om denna gränslinje…
Rörö hamn. Vi knep den ”sista” platsen. men en stund senare fick vi bekräftat att det alltid finns plats för ytterligare en båt.
Där bortifrån kom vi, ur ett suggestivt dis.
Framförallt den västra sidan av Rörö, ut mot havet, bjuder på en unik naturupplevelse. Inte likt något annat jag sett på Västkusten. Drivvedsbaren var dessvärre stängd.
Vad kan det vara som syns därute tro? En koll på sjökortet ger svaret. Stora Pölsans fyr. Inte någon av de namnkunnigaste fyrarna…
Bara en fårskalle bryr sig om sjökort och fyrar…
Jag har ibland fått höra att segling, nä det passar inte mig. Alldeles för stillasittande. På kul laddade jag ner en stegräknare till telefonen. Denna dag blev det 15397 steg och 12 km. Dan innan 10 km och dan efter 9 km. Då är stegen ombord mer eller mindre oräknade, telefonen ligger oftast still när jag skuttar omkring på båten. Är fördomen om ett stillasittande seglarliv därmed vederlagd?
Rörö.
Gastaspiranter.
På väg mot Göteborg passerade vi öar med namn som Källön, Hälsö, Björkö och Hönö. Till många av öarna här, liksom till Rörö, kan man ta sig med Vägverkets färjor och bebyggelsen fjärmar sig ofta från sagovärldens ideal. Inslaget av funktionell åretruntbebyggelse är större.
Kalven från Lilla Kalvsund.
Nya Älvsborgs fästning. Om värdet på vad som ska försvaras mäts i storleken på den fästning som möter en, så kan ju inte Göteborg ha varit mycket att ha.
Fästningens storlek till trots, det är alltid lite spännande att segla in i en storstad. Nu kom vi inte hela vägen in, utan lade till vid Nya varvet precis innan Älvsborgsbron.. Min tidigare gast Charlotta hade tipsat om en bra riggmakare. Jag ville få en sanity check av riggen. Han verkade leva upp till sitt rykte som en skicklig yrkesman och det känns skönt att efter lite fix ha fått godkänt vad gäller riggen. Tack Hampus på Riggarna i Göteborg och tack Charlotta för att du förmedlade kontakten!

Och tack Lena för att du vågade dig ut att segla och vad roligt att du verkade trivas ombord och vara glad över att du fått upp ögonen för segling. Till slut blev du t o m lite kaxig och tillrättavisade skepparen över en felaktigt slagen knop. Bra där! Välkommen tillbaks!

Jag förbrukar ju förfäkta att man måste hinna upptäcka de platser man besöker och inte bara lägga så många sjömil som möjligt bakom sig. Slow sailing helt enkelt. Denna etapp blev i alla fall något av ett ”rekorrd”, endast 87 sjömil under nio dagar. Fast är man på vattnet får det förstås gärna gå undan och det har det ofta gjort, inte minst den sista tappen från Rörö till Göteborg. Vi blåste in på ett kick.

Strömstad-Bovallstrand

Rutt: Strömstad-Edholmarna-Strömstad-Ursholmen-Kalvön-Lilla Hamburgö-Hamburgsund-Lilla Kornö-Smögen-Bovallstrand
Datum: 25 juni-1 juli
Gastar: Åsa Johnson och Charlotta Lind

När jag skriver detta i hamnen i Bovallstrand gungar båten som hela havet stormar när västvinden vräker in i sidan på båten. Det tjuter i riggen och alltid är det något fall man inte lyckats sträcka som slamrar mot masten. Den här seglingen kan väl kort sammanfattas med ordet omväxlande. Från Medelhavsvärme till mer välkänd, svensk lågtryckssommar. Det började i dur…

Favorit i repris. Även förra året låg vi vid Edholmarna alldeles utanför Strömstad. Kryssarklubben har haft vänligheten att lägga ut en boj där. Alldeles ljuvligt i värmen med manetfria bad och ostört från andra båtar.
På Aquileja har jag hittills aldrig känt ett behov av att skapa skydd från solen. Så, man tager vad man haver när nu behovet plötsligen blev akut.
Det var dock Ursholmen vi ville till, Sveriges västligaste fyrplats. Fantastisk kväll.
Vart man än vände sig stack det upp sälhuvuden i vattnet …
… eller på kobbar och skär.
Och var det inte sälhuvuden, var det kanotister.
Det var här de hade samlats, de andra båterna… Inte undra på att vi fick vara ifred vid Edholmarna.
Aldrig fel med en solnedgångsbild, men det är något särskilt med att se den gå ned i Västerhavet. Något som drar. Man skulle vilja hänga med bort.
Är man inte båtburen kan man hyra något av de gamla fyrvaktarboställena på Ursholmen.
På Ursholmen finns även denna saltvattenbassäng. Gott om svart diabas som blir varm och go att torka sig på efteråt.
Även ute till sjöss lyste maneterna med sin frånvaro. När det blir för varmt söker de sig vanligtvis till djupare och kallare vatten och gång efter gång hoppade vi i efter båten. Makrill fanns det däremot gott om. I upphetsningen över fiskelyckan glömde jag tydligen bort att ta fram kameran. Härligt med egenfångad och helt färsk fisk till middag.
Kalvö var nästa mål, bara 6 M från Ursholmen. Tog ändå drygt tre timmar.
Simhuden började växa ut mellan tårna och till slut var vi ju tvungna att kolla hur varmt det var. Var det fel på vår badtermometer? 28 grader!? Grannbåten stoppade ned sin. Den visade på 26 grader, så oavsett vilket, varmt var det.
Kalvön
Kalvön
Mitt på ön var det som en liten by med välvårdade hus och trädgårdar. Inga bofasta kvar längre.
Oh, oh… Väderomslag på gång. Bäst att skynda tillbaka till den vidöppna båten och stänga luckorna.
Det vanligaste brukar väl vara att det är får som utnyttjas som levande gräsklippare. Här var de ersatta av kor.
Den vackra vägen från Kalvön till Trossö byggdes tydligen som ett beredskapsarbete efter andra världskriget. Det fanns t o m planer att förbinda Lindön. Kalvön och Trossö med en bro till Havstenssund. Bron hann ritas in på kartor och en och annan bilist lär ha irrat runt och undrat hur de hittade till bron.
Resliga Kungsljus och en något kortare drottning.
Där bränner jag mitt brännvin själv och kryddar med Johannesört…
Lotta har en kappseglingskompis, Py, som har hus på Kalvön. Istället för att måla hus fick hon bjuda på fika en stund.
Ibland blir omslagen väl drastiska. Häromdagen hade besättningen inte en tråd på kroppen. Nu kändes det gott med ett sjöställ.
Den ursprungligen uttänkta ankringsplatsen erbjöd inte förväntat skydd, men i en vik som egentligen kändes väl trång blev vi invinkade och välkomnade av skepparn på båten till höger i bild. Kanske inte by the book, men laga efter läge. Ankaret 90 grader ut från aktern och en tamp till andra sidan viken som grannbåten raskt erbjöd sig att ro över med. Var vi är? Lilla Hamburgö.
Vädret var stabilt ostadigt, men vindriktningen verkade i all fall förbli konstant.
Att vara barn på grannbåten verkade vara kul. Både gunga och hängmatta och så jättetrevliga föräldrar på det.
Västerhavet är mäktigt. Plötsligt friskar vinden i och vågorna byggs upp och kolliderar mot bränningar och mot land med våldsam kraft.
Åsa visade sig vara duktig på flora och fauna. I sin högra hand håller hon rester av en bläckfisk och i sin vänstra håller hon strandkål. Strandkålen knaprade vi på som mellanmål eller så blandade vi den i salladen. Jättenyttig, fick jag lära mig. Fullt av K-vitamin. Visste inte ens att det fanns så många bokstäver i vitamin-alfabetet. Men, bläckfisk i Skagerack? Jag googlar och får lära mig att det finns fyra arter av bläckfisk som lever i Västerhavet och till och med en bit upp i Östersjön. Det är lärorikt att segla.
Sundet mellan Hamburgö och Lilla Hamburgö.
Båten ligger kvar. Tillbaka efter en rejäl öexkursion.
Hamburgsund
Äntligen lite lättbegripliga sjömärken.
Danmark nästa! You wish… Men, Lilla Kornö som var dagens mål är inget dåligt alternativ.

Att segla till Lilla Kornö var inte helt utan komplikationer. Man kan naturligtvis gå för motor genom Sotenkanalen, men vi ville ju segla. Sjön byggde på allt mer och jag trodde först att spåren av de taskiga kryssvinklarna vi lämnade efter oss på plottern förklarades av att vi inte orkade hålla upp mot den tilltagande sjön. Kändes som om vi siktade på Smögens vattentorn hela eftermiddagen. Sedan upptäckte jag att vi även kämpade mot en nordgående ström som höll 3 knop. Inte undra på…

Under rätt lång tid hade vi noterat mörka moln i horisonten. Istället för att runda Hållö slog vi in mot det respektingivande Långebrottet som ligger som ett långt rev in mot Smögen. Knappt hann vi förbi Långebrottet för att sätta kurs söderut igen och följa leden in mot Smögen, så brakade hevetet lös. Storfallet var förberett och storen åkte ner på nolltid. Focken räckte mer än väl. Sikten fösvann och vad som först verkade vara en hagelskur var i själva verket ett av de kraftigaste regnen jag upplevt. Ingen mer kryss under de förhållandena utan tvärvändning 180 grader och upp mot den inre leden som sedan återigen skulle föra oss söderut förbi Hasselösund-Kungshamn. Kraften i ovädret illustrerades av en mindre segelbåt som mer eller mindre blåst upp på land. Assistans var dock redan på plats, så vi tuffade vidare. Upp med seglen igen. Åsa var en järnkvinna vad gäller motståndskraft mot sjösjuka och ville gå ner och börja förbereda middagen, men gav upp. Mat och köksredskap betedde sig inte som förväntat på det guppande havet.

Förra året var jag på Stora Kornö och blev förtjust. Nu skulle jag få gå i land på Lilla Kornö. Vet inte om jag kan gradera öarna. Lite olika karaktär på naturen dessutom. Besök båda!
Lilla Kornö
Lilla Kornö
Närproducerat
Häftiga klipppor. Tänkte på min son Filip och hans flickvän. Det här kanske vore något för dem att bestiga. Gott om branta klippväggar.

När vi lade till verkade hamnen på Lilla Kornö erbuda ett bra skydd. När vi skulle lägga ut dagen därpå hade det dock friskat i och det krävdes ett bra team work för att inte fastna i grannbåten som vi dessutom tryckt ned rejält och samtidigt få upp ankaret utan att hamna på grunt vatten.
Åsa hade tillbringat sin barndoms somrar på Smögen och ville gärna trampa runt lite i byn, så vi gick in för ett sent lunchstopp. Äsas minnen var från en tid innan bron byggdes. Vilken annorlunda miljö det måste ha varit då. Även jag har minnen från grundskolan då vi var på skolresa till Marstrand och gjorde utflykt till Smögen för ett studiebesök på Syversens segelmakeri och sedan från gymnasietiden då vi var ute och seglade och gick på Magasinet och festade loss. Idag kantas istället den motsatta sidan av bryggan av fula bostadsrättshus. Hur blev det så?
Bovallstrand
Så har då gastarna vinkats av vid busshållplatsen. Att åka buss från Bovallstrand var en utmaning. Vid första försöket visade det sig att bussen inte längre gick från torget vid hamnen, utan en bra bit upp vid skolan. Vi kom fram lagom för att se bussen passera. Vid nästa försök skulle vi se till att vara ute i god tid och ha lite marginal. Återigen var mina gastar nära att missa bussen. Nu visade det sig att Västtrafiks reseplanerare och busschauffören höll sig med helt olika tidtabeller. Och Lotta, du hade helt rätt. Jag kan från säker källa bekräfta att bussen fram till för typ fjorton dagar sedan gick från torget. Kunde det inte vara klädsamt av Västtrafik att sätta upp en enkel skylt – typ ”Busshållplatsen flyttad”. Kul Lotta att du ville komma tillbaka och segla även i år. Trevligt Åsa att du ville testa att segla på Aquileja. Välkomna tillbaka!
Vilken glad överraskning. Rosie och Svante komer från Tjörn och bjuder på middag med Klädesholmens sill som tema. Tusen tack! Vilken var nu godast Svartvinbärssillen eller årets modell, Gin och fläder?
Får man trevligt besök blir man glad 🙂
I Bovallstrand bor sedan länge en icke närvarande gammal klasskompis med vars föräldrars båt vi ett par somrar på sjuttiotalet gjorde Bohuslän osäkert. Sedan fem somrar tillbaka bor även kusin Johan med familj i Bovallstrand i vad jag helt ovetenskapligt utsåg till byns trevligaste hus. Och vilken utsikt! I fjärran syns Väderöarna.
Anna-Karin, med all rätt, stolt husägarinna.
Tack för fikat!

 

 

Bergen-Strömstad

Rutt: Bergen-Tyssöya (Smivågen)-Rövaer-Rott-Egersund-Hidra (Rasvåg)-Lindesnes Kystkultusenter-Uvår-Arendal-Stråholmen-Strömstad-Ramsö-Strömstad
Datum:  9 juni-20 juni
Gastar: Maria Carlsén och Joakim Karlbom

 

Min son Joakim skulle börja sitt sommarjobb måndag efter midsommar, så planen var att komma till Sverige helst innan, men senast under midsommardagarna. För att nå detta hade vi räknat ut att vi borde gå från Bergen redan den 9 juni. Tight. Vi kom till båten sent på kvällen den 6 juni. Men, även om klockan hann bli efter fem på eftermidagen nådde vi detta. På väg. Härligt!

Så första övernattningshamnen var inte så långt bort, bara 12 M från varvet på Asköy. I Smivågen (våg = vik) på Tyssöya låg vi lugnt och skönt.
Visst är det fascinerande att vara ute och segla och samtidigt se snöklädda berg i bakgrunden?
Inte mycket segelvind, men en underbar morgon.
Förra året lade vi till på Gisöya i Brandasund och drog iväg på upptäcktsfärd per cykel på öarna runt omkring, förbundna med en masa broar. I stort sett ser man de hus som finns på ön. Som att bygga en bro till Huvudskär?
Efter Brandasund styrde vi ut på havet. Normalt sett söker man sig till skyddade inomskärsleder, men nu var det lugnt och vi ville ju komma fort fram. Spinnakersegling var inget jag tidigare associerat med Nordsjön.
Jargongen ombord var stundtals på en behagligt låg nivå. För natten som kom siktade vi på Rövaer i närheten av Haugesund. Ön döptes raskt om till Röven och för att ta sig in i det trånga hålet krävdes utkik i fören.
Röven visade sig vara ett oförtjänt tarvligt tillmäle. Ön var en idyll.
Desto tarvligare av fotografen att fånga skepparen med en min som förmodligen skulle kunna skrämma vem som helt på flykten. Vad har han fått syn på tro?
Norge sägs ju vara världsbäst på fossilfria fordon. Är det den här typen av fordon som bidrar till den fina statistiken?
Rätt nöjd med livet tror jag…
Rövaer var en levande året runt-ö med jordbruk och djurhållning och drygt 100 bofasta.
Egentligen bestod Rövaer av två huvudöar, Rövaer och Urd, naturligtvis sammanbundna med en bro. Men, i detta fall var den faktiskt byggd innan oljepengarna började rinna till. Vi låg på Urd, ön på andra sidan vattnet.
Nog med turistande. Joakim förmanade oss att detta minsann var en transportsegling och ingen semestersegling. Vi höll oss fortsatt ute på havet oh valde bort den urgamla segellleden innanför Karmöy. Hade vi seglat på Harald Hårfagers tid kunde vi därmed ha snuvat honom på den tull som taxerades sjöfarten som sökte skydd för det argsinta Nordsjön.
Olika upplevelser av värme/kyla…
Förra året satte vi spinnaker en gång och inte för att det var direkt läge, utan för att besättningen tyckte det vore kul att testa. Nu känns det som rena räkmackan. Men, det skulle komma att ändra sig.
Nu är vi i höjd med Stavanger och ett kärt återssende av ön Rott. Det enda som stör friden är helikoptrarna ut till oljefälten. Inbillning eller ej, det kändes i alla fall som det var en betydligt glesare trafik än året innan. Hittills hade vi inte stött på några andra båtar i hamnarna, men här låg vi utanpå en gammal lotsbåt, vars besättning hjälpte oss med förtöjningarna. Vi hade ju blivt varnade vid gränsen för både kustbevakning och ifrågasättande av vår närvaro när vi lade till i hamnarna. Men, de bara skrattade när vi deklarerade att vi var farliga svenskar och att vi måste hålla avstånden.
Precis som förra året var det lugnt när vi passerae Jaerens rev. Här har många fartyg förlist.
Det ingick inte i planen att gå in till Egersund, men vi hade fått elproblem och hittade en elektriker som erbjöd sin hjälp trots att vi räknade med att anlända först vid kl 17 en fredag. Väl ombord erbjöd han sig att komma tillbaka lördag morgon och provbelasta batterierna. Fyra av sex batterier dömdes ut. Vi satte in ett provisoriskt, vanligt batteri som startbatteri och flyttade över det befintliga startbatteriet av AGM-typ till förbrukningsbanken som nu decimerades från fem till två batterier. Trots detta håller de bättre än de tidigare fem batterierna. Nu borde man väl satsa på litium istället? Tack Asbjörn och El-Experten! Av fartygen i bakrunden kan man ana att Egersund är en av de största fiskestäderna i Norge
Det är ju inte mycket som är billigt i Norge, men att tanka båtdiesel hör till undantagen, 10,45 NKR/litern. Kursen är dessutom nästan 1:1 nu.

Efter Egersund var det slut på räkmackorna. Vinden ökade och kom rakt i nosen, seglen fick revas.

Rasvåg på Hidra var en av förra årets favvoställen. Nu blev det bara en blixtvisit. Klockan hann nästan bli halv åtte när vi lade till och förtöjningarna släpptes halv sex morgonen därpå. Den uppgående solen doldes precis av bergen i bakgrunden.
Så kom solen upp och storen antog en vacker guldgul nyans.
Det andra av tre vädermässigt beryktade ställen längs vår rutt passerat – Lista. Denna gång fick jag se både fyr och samhälle. Förra året var det dimma och regn..
Det tredje och mest beryktade stället är Lindesnes, Norges Kap Horn. Typisk Lindesnes-dag dag: blåsigt och soligt. När vi rundade fyren blåste det motvind 13 m/s.
Var det någon gång under vår segling man skulle må illa var det väl här och som ett offer till vädergudarna överlät en i besättningen sin frukost till havet. Och just runt hornet var det verkligen skumpigt. Väl runt udden lugnade det sig lite och vi lade till vid Lindesnes Kystkultursenter för att hämta andan och inmundiga dagens lunch.
Lite random sökte vi efter kommane natts hamn och hamnade i en vik som kändes som den inte låg långt från paradiset. Udvår, lägg det på minnet om du ska segla längs norska kusten.
Udvår ligger ungefär mitt emellan Mandal och Kristiansand. Tredje doppet för min del. Fortfarande rätt kallt, 14 grader.
Hur många solnedgångar ska man se innan man tröttnar?
En annan pärla jag gärna skulle vilja lägga till vid någon gång är Ny-Hellesund, ett gammalt centrum för sjöfart med en hög charmfaktor.
Det här manetstimmet var inte i närheten av vad jag innanför Lindesnes först trodde var någon form av utsläpp. När vi kom närmre visade det sig vara det största blåmanetstim jag någonsin sett. Är maneter socialare varelser än vi tror?
Vädret blev behagligare med lugnare vindar. Det som överraskade mig var att sjön la sig så snabbt.
Som någon ombord sa, nästan alla verkar ha sjöutsikt här (Arendal). Vi la till strax efter kl 18, bunkrade, åt, sov och så var vi loss igen innan sex på morgonen och innan hela besättningen riktigt vaknat till.
Inte så mycket segling under sådana här förhållanden, men så mycket vackrare kan det väl knappast bli.
Jag har fått frågan ibland om jag sett något spännane djurliv i de norska vattnen. Nä, måste jag ärligt svara. Det här var det mest spännande vi skådade under den här seglingen, en ensam säl.
Sista stoppet innan överfarten till Sverige blev Stråholmen, en lantlig idyll tyckte jag, förra året. Besättningen var inte lika imponerad. Vi hade lagt loss tidigt på morgonen för att få lite tid över till sol och bad. Solen var det inget fel på och rätt var det var kunde man hitta ett brännmanetfritt hål, stort nog för ett snabbdopp.
Inte en krusning på vattenytan och ändå 4,8 knop (Fart Över Grund) på loggen. Micke Olesen på UK Sails skulle förmodlien tillskriva detta Code 0-seglets magiska egenskaper.

Nordkoster föröver. Dags att hala den norska gästflaggan. Överraskande hur nära Koster den norska territorialgränsen gick. Vi passerade Koster och gick in till Strömstad för att bunkra upp för midsommar.

Min mamma berättade en anekdot från ett sommarjobb på Strömstads lasarett på femtiotalet. Läkaren gillade att segla och när han hade  jour hissade man vit flagg på lasarettet när ett akutfall uppstod. Då fick han vackert slå in mot stan och fortast nöjligt infinna sig för tjänstgöring. Men, ingen större ko på isen tydligen enligt den ti

Nord- och Sydkoster hade jag redan besökt och många har talat om Ramsö, så det fick bli målet för vårt midsommarfirande. Vi hade tur och knep den sista plasen för stävförtöjning. Vi ville ju inte bli inlåsta på midsommardagen, då vi skulle gå rätt tidigt för att passa Marias och Joakims tåg hem.
Till Ramsö kan man även ta sig med Västtrafiks skärgårdsbåtar, men bara två gånger per vecka. Den läsare som känner Niklas Krantz känner kanske igen hans ryggtavla där han står och väntar på sin syster som kommer med båten. Niklas och hans syster har ett hus tillsamans på Ramsö. Det verkade som om passagerarnas gods tog mer utrymme i anspråk än de själva.
Ramsö visade sig vara ett litet paradis. Det kunde man faktiskt ana bara man lade till i hamnen.
På väg mot stranden passerade man detta lilla hus, skyddat från havet av berget och med ett vackert vallmofält som fond.
Och vilken strand som låg och väntade på oss. Nästan som Medelhavet och dessutom relativt fritt från maneter.
Underbart med den finkorniga sanden, men stört omöjligt att inte få den med ombord. Behaglig vattentemperatur även om det inte var 26 grader, vilket vi faktiskt uppmätte i hamnbassägen.
Som om en konstnär varit där och skulpterat berget tänkte jag. Senare fick jag lära mig att det var ett  verk av djävulens klor.
Vad fyller den här stengärdesgården för funktion? Någon rastlös själ som inte hade något bättre för sig än att kånka lite sten?
Det här verkar ju lite roligare då om man inte har något att göra, bygga en koja av drivved.
Sillunch på bryggan. Ett underlakan får tjäna som duk.
Det finns tydligen ett garde på ön som stammar från den ursprungliga, bofasta befolkningen. Fler och fler samlades runt dess spelemän. Trevlig inramning på midsommraftonskvällen. Niklas kom ombord och underhöll med sjörövarhistorier från sin jorden runt-segling. Båten hans ligger kvar på ön Réunion i Indiska oceanen.
Innan middagen skulle vi ta ett glas vin och kolla på utsikten. Besätningen överraskade med bubbel och förtida födelsedagsfirande. Tack snälla n!
Solen går ner i Västerhavet.

Jag får ibland frågor om hur lång tid det tar att segla från A till B. Det beror på, blir nog det vanligaste svaret. Att det beror på illustreras väl av denna och förra årets segling åt motsatt håll. Förra året tog det två månader att segla Strömstad-Bergen. I år tog det drygt åtta dagar att segla åt motsatt håll. Under dessa drygt åtta dagar har vi tillrygalagt 435 M. Och inte en droppe regn fick vi på oss, men när Maria och Joakim satt sig på tåget hem, då brakade det loss.

När vi passerade gränsen in till Norge blev vi varnade för att vi kanske kunde bli avvisade i h,amnar eller att vi skulle kunna bli besvärade av kustbevakningen. Detta bekräftades också av några båtgrannar vi pratade med, särskilt efter Kristiansand och i närheten av Oslofjorden sades Kustbvakningen vara aktiv. Men av detta upplevde upplevde vi ingenting. Överallt blev vi vänligt bemötta och möttes snarare av nyfikenhet över hur vi lyckats komma in i Norge. Jag gjorde ett provanrop till Kystradio Sör. De frågade visserligen var vi befann oss, men sedan var det inte mer med det. Nästan lite besvikna var vi över det uteblivna intresset från kustbevakningen.

Tack Maria och Joakim för trevligt sällskap och för att ni hängde med på denna annorlunda segling. 16 dagar tillbringade vi tillsammans (!). Maria kändes nästan som en familjemedlem till slut. Välkomna tillbaka!

I Strömstad blev jag själv under ca fem dagar. Skönt att få både lite egentid och tid för den vårrustning som inte blev av i år. Äntligen kunde jag checka av underhåll av vinscharna, ett mångårigt dåligt samvete.
I Norge låg båten upplagd med endast sittbrunnskapellet som skydd. Det gick bra förutom att den lackade trälisten runt solcellspanelerna såg helt bedrövlig ut. Renskrapat nu och ersatt med Snappy Teaksealer. Får vi se hur det funkar…

 

Stockholm-Bergen

Rutt: Stockholm-Arvika-Bergen
Datum: 5-7 juni
Medresenärer: Maria Carlsén, Joakim Karlbom och Olle Mornell

Jag är nog lite naiv i vissa avseenden. Jag trodde inte mina öron när min uppdragsgivare meddelade att kontoret skulle stängas från den 13 mars. Sedan kom beskedet den 16 mars att Norge stängde gränsen. Är de inte kloka? Men, hysterin går väl snart över tänkte jag. Hoppet ställdes till ett nytt beslut vad som skulle gälla fr o m den 15 maj, men när beskedet kom drogs rullgardinen ner, fortsatt stängt till den 20 augusti. En liten ljusglimt, ett reviderat beslut kunde komma den 15 juni. Men, när Rapport några dagar senare meddelade att Norge förberedde sig för att hålla gränsen stängd resten av året gick luften fullständigt ur mig. Ingen segling på Aquileja i sommar. Bara att ställa in sig på något helt annat.

Jag hade redan varit i kontakt med norska polisen för att höra mig för om eventuella dispenser, möjlighet att sätta sig i karantän, visa upp något provtagningsbesked eller dylikt, men det var blankt nej. Men, så flög fan i mig och jag tänkte att det måste gå att överpröva ett beslut till högre instans. Och så plötsligt: ”I forrige uke ble det gjort justeringer av praksisen, og vi har tillatt enkelte å hente ut sine campingvogner fra Norge. Om du medbringer dokumentasjonen på formålet, sammen med ditt pass – så bør dette gå fint. Dette fordrer at du bare reiser direkte til ditt reisemål og ut igjen og forsøker å unngå å oppsøke butikker og andre steder hvor det kan være arena for smitte.”

Jag var så djupt nere i källaren att det tog några dagar innan jag började fatta att det kanske inte var helt kört.  Men, ”bør dette gå fint”? Den norske tjänstekvinnan lugnade mig med att gränspolisen gärna fick kontakta henne eller hennes chef om det skulle upp stå problem vid gränsen. Många frågor snurrade i huvudet. Husvagn. Hade hon glömt bort att jag tidigare i mejltråden redogjort för att det var en fyrtio fots segelbåt det handlade om? Inget man sätter på en trailer, häger på dragkroken och kör ut igen. Och hur många personer gällde detta ”bør … gå fint” för? Man kunde ju nästan tolka svaret som att vi skulle bege oss direkt från Bergen till Sverige utan uppehåll. Då behövde vi vara i alla fall tre i besättningen och så en som körde tillbaka min bil… Och hur mycket skulle polisen vid gränsen bry sig om vad någon avlägsen kontorsråtta hade skrivit?

Skulle vi ställa frågor och riskera att få nej eller skulle vi chansa och ge järnet? Min äldste son Joakim och en seglarkompis, Maria Carlsén, hade anmält sig som aspiranter att segla och en gammal kompis, Olle Mornell, erbjöd sig att köra hem bilen. Vi resonerade fram och tillbaka och blev överens om att inga fler frågor-strategin förhoppningsvis var det bästa alternativet.

Efter ett år  i Berlin mitt under kalla kriget var det lätt att bli lite av en DDR-nörd och ett antal TV-serier om DDR och Berlin innan murens fall har väl gjort sitt också. Fantasin for iväg och jag började se mig som en människosmugglare som skulle forcera gränsen från Öst- till Väst-Berlin. Hur skulle de ha tänkt? Vilken veckodag var bäst? Vilken gränsstation? Skulle vi ha en plan B?

Med en bil och en sprillans takbox inhandlad denna resa till ära, fyllda till bristningsgränsen, drog vi iväg så snart som möjligt efter att min son hade tentat, d v s den 5 juni. Vi tyckte det vore taktiskt att kunna peka på att vi bunkrat så mycket som möjligt innan gränsen, så att vi kunde leva upp till uppmaningen att ”unngå å oppsøke butikker og andre steder hvor det kan være arena for smitte.” Vi gjorde alltså halt i Arvika och shoppade loss och körde vidare mot gränsen morgonen den 6 juni. En lördag alltså. Tänk om allt hängde på att de kunde få kontakt med min mejlkontakt. Finns väl ingen norsk tjänsteman som svarar på jobbtelefonen en lördagsmorgon? Nä, det var ingen vattentät plan vi hade. Nervositeten ökade i takt med att vi närmade oss gränsen. Björn Rosengrens famösa uttalande om Norge som den sista Sovjetstaten poppade upp och jag såg framför mig hur vi skulle mötas av ett iskallt Njet. T o m vädret kändes lite öststatsaktigt. Ta ett djupt andetag! Var ödmjuk! Öppna frågor! Var cool, men vänlig!

Mycket riktigt Den första gränspolisen vi fick kontakt med markerade tydligt och barskt att vi hade mycket smitta i Sverige och här var det de som bestämde, oavsett vad någon hade mejlat oss. Och vi var ju fyra i bilen! Det var ju bara jag som hade fått tillstånd! Och ska ni ända till Bergen! Jag började se framför mig hur vi skulle få vända hemåt med oförrättat ärende. Så plötsligt avlöstes den förste polisen av en mer nedtonad man, som meddelade att de skulle försöka få tag i författaren till polisens mejlsvar. Här vid gränen har de ju bara regelverket att hålla sig till, någon förändring av praxis var uppenbarligen inget de kände till. Shit, nu är det kört! Men, vi hade änglavakt, tjänstekvinnan svarade på sin tjänstetelefon, trots att det var lördagmorgon. Och när den mer resonable polisen kom ut och i allmänna ordalag började redogöra för situationen, började jag steg för steg ana att det här nog skulle gå vägen. När han till slut bekräftade att vi skulle få komma in, brast det nästan. Jag fick hejda mig från att inte kasta mig om halsen på honom. Hade säkert varit olämpligt ur mer än Corona-synvinkel. Ca 45 minuter efter ankomst kunde vi rulla vidare. Fick nypa mig i armen många gånger och under flera dagar.

Vi valde att köra norr om Oslo och följda västsidan på Gudbrandsdalen en bit innan vi satte kurs mot Flåm på minst sagt kringelikrokiga vägar. Tog en evig tid. Till Flåm ska man helst ta sig med tåg på, vad som sägs vara, en spekatukulär järnväg. Fick anstå till lämpligare tillfälle.
Så bar det uppåt och det blev lite mer vinter.
Det var egentligen läggdags när vi hunnit bära ner dynor och sängkläder i båten. Men, först måste vi ju fira…
Vårrustningen detta besynnerliga år bestod av att tömma förrådet, stuva och städa och sätta på segel. I Bergen gör sig tidvattnet märkbart. Som tur är låg båten vid en flytbrygga. När jag kom till marinan i höstas fick jag till en början låna en stege för att kunna ta mig iland.

En bra marina enligt mitt förmenande är ett företag som gör vad man kommit överens om på ett yrkesmässigt sätt, yrkesmässigt i dess egentliga mening alltså, d v s man har den kompetens man utger sig för att ha, man är något så när noggrann, man gör det man ska till det datum man lovat och det går att kommunicera med dem och blir det fel står man för det och rättar till sina misstag. Hur svårt kan det vara?

När jag lämnade båten lämnade jag också efter mig en lista med saker jag ville ha hjälp med. Mycket av det man kommunicerat att det var åtgärdat visade sig vara precis som när jag lämnade båten, ett jobb var t o m inplanerat till ett datum efter det vi hade meddelat att vi skulle segla iväg. Bristfällig tömning av färskvatten hade orsakat frysskador, så vi fick börja med att leta källan till översvämning i kölsvinet. Annat hade försvunnit. Under våren försökte jag flera gånger få tag på marinan för att diskutera hur vi hanterade det faktum att den norska gränsen var stängd. Jag ringer dig imorgon har jag fått höra ett antal gånger utan att det hänt. Men, så i förbifarten: Båten är sjösatt, den låg i vägen… Va! Jag skulle ju… Ja, men vi har bottenmålat och bytt anoder. Suck!

Ett rating-system för varv och marinor vore inte fel. Asköy Båt og motor skulle inte få många poäng av mig. Som det sedan utvecklade sig kan man ju dock vända på det. Vi kom till Bergen sent lördag kväll. Sen eftermiddag tisdag hissade vi segel. Snabbaste ”vårrustningen” jag någonsin varit med om.

Railay 27-31 december

I taxi på väg till Rassada Pier, hamnen där båten till Railay Beach avgick, kunde man roa sig med att studera trafiken. En vanlig syn: förälder med hjälm och en, två eller tre barn utan hjälm.

Att det var något särskilt med Railay noterade jag redan vid mitt förra Thailands-besök och även denna gång när jag åkte med båten från Koh Lanta till Koh Phuket.

Phra Nang Beach

Som så mycket annat i Thailand bjuds man på kontraster och intrycken blir kluvna. Ett helt samhälle bara uppbyggt för turister och där t o m en del av dem som jobbar här tycks arbetspendla hit, kan det verkligen vara något att stå efter?

Railay ligger förvisso längs fastlandet, men de omgivande bergen gör att det inte finns några vägar dit. Allt och alla får fraktas med båt.
Tenderbåtar ser man ju här och var, men tendertraktorer? Annars var det vanligare med långa flytbryggor ut dit lågvattnet räckte. Jag såg sällan turister som använde flytväst. Här var det thailändare som hade flytväst. Lär ju inte hjälpa mot tsunamis, men de kan ju ha andra erfarenheter av longtail-båtar…

Men naturen talar sitt tydliga språk och är så kraftfull att exploateringen inte tar kål på vare sig de häftiga bergsformationerna eller några av de fina stränderna och det konstgjorda samhället är ändå rätt mysigt och inger något slags behagligt lugn.

Phra Nang Beach och Princess Cave
”Don’t feed the monkey” kunde man läsa. Indirekt verkade de bli matade ändå utifrån vad restauranggästerna lämnade efter sig.
För en gångs skull höll sig longtail-båtarna stilla och tysta. Några av dem var omvandlade till gatu…, nja, vattenbrynskök. Och allvarligt talat och det gäller ju inte bara Railay, dessa longtail-båtar… De är ju charmiga på bild, men man kan ju bli tokig för mindre när de är i ständig rörelse. Det är fan vad de bullrar. Tänk ett skidspår på fjällvidderna, med ett lämmeltåg av snöskotrar som bryter förtrollningen. Tänk en solig eftermiddag eller kväll i en skärgårdsvik och så sätter någon unge, uppenbarligen med sina föräldrars goda minne, igång att köra jolle eller vattenskoter fram och tillbaka. Jag tänker också på alla dem som kör dessa båtar. De måste ju få obotliga hörselskador. Kanske är jag känslig för buller, men det bidrog nog till att jag trivdes så bra på Koh Bulone Le eller på ett par av stränderna på Koh Kradan. Där infann sig ett lugn. Ett sådant relativt lugn hittade jag även här på Phra Nang Beach.
I väntan på solnedgången (Phra Nang Beach)
Phra Nang Beach
Phra Nang Beach
Man ska ju bo någonstans också. Jag letade boende först dagen innan och det fanns inte så mycket att välja emellan. Lyxiga resorts till skyhöga priser eller vandrarhem med flerbäddsrum. Så, det fick bli vandrarhem. Jag bokade och fick en bekräftelse. Men, här visade sig råda åldersdiskriminering! Efter en del argumenterande gav de med sig och gjorde ett undantag. Då borde ju allt vara frid och fröjd. Icke! När tillfredsställelsen över att ha fått rätt ändå kändes allt mer fel, letade jag på nytt och hittade annat boende till rimligt pris, om än inte särskilt prisvärt: Railay Viewpoint Resort.

Indier, indier överallt indier. På båten till Railay Beach satt jag och språkade med en artig och belevad indier. På väg upp och ner till en lagun kom jag i samspråk med ytterligare en indier. – You are young! – Ehh, not really, hopefully mentally, försökte jag. – Do you train a lot? – Well, yes, it happens… – Do you do social dancing? Ja, jag var tvungen att medge att även det hade jag praktiserat en del. – Keep on doing that! Tja, vad ska man säga? Vi kanske inte är så olika ändå, indier och svenskar. Får nog resa dit och undersöka saken närmre.

Viewpoint

Och lite stolt kände jag mig allt. Kommentaren föranleddes av att jag klättrat upp till en utsiktspunkt och vidare ner till en lagun. Sista biten ner till lagunen uppfattade tydligen många som lite väl utmanande, så många vände och jag höjde nog medelåldern rejält, den sista delen av leden.

Här vände många.

Indier vid lagun.
Lagun utan indier

Jag hade sett att det fanns en strand till en bit bort, Tonsai Beach, och efter lite sökande hittade jag en smal stig in bland bush och klippor.

Ingen asfalterad trottoar direkt till Tonsai Beach.

Stranden i sig låg naturskönt mellan höga klippor, men i sig var den inte så märkvärdig.

Tonsai Beach
Ingen australisk skogsbrand direkt. Men ändå, jag hade lagt mig ner i solen för att torka efter ett dopp och plötsligt började jag undra vad det var som lät så konstigt. Det var gräset som hade självantänts.
Fikapaus. När jag bodde i Venezuela fick jag lära mig, sant eller osant, att kokosnötens saft var bra för njurarna. På väg från stranden mot kvällens festande var ett givet stopp vid vägkanten för att inmundiga denna saft, vars smak det tog ett tag att vänja sig vid.

I andra änden av Tonsai Beach hittade jag en karta som visade på att man borde kunna gå tillbaka genom en djungel till den sida av Railay där jag bodde. Jag fick dock lite varierande besked om det verkligen fanns någon sådan stig och dagen innan hade jag försökt mig på att ta mig samma väg, fast från andra hållet. En kvinnas gestikulerande gick dock inte att tolka på annat sätt än att jag borde vända tillbaka. Även denna gång hamnade jag först på villospår, men när man väl hittar början på en stig så brukar det ge ju sig.

Stora delar av området innanför stranden omgärdas av en mur med oklart innehåll och även en bra bit in i vad som kallades djungeln möttes man av övergivna och förfallna bungalows. Reception eller Fully booked kunde man läsa på urblekta skyltar. Såg dock ut som om det var länge sedan någon reception var bemannad eller det var någon som bidrog till att fylla anläggningen.

Övergivna bungalows

Men, däremellan en liten by med jättecharmiga hyddor med barer, klätterbutiker, minimarts, hostels mm. Lite hippiestuk.

Tonsai
Ville inte veta vad den shaken innehöll – eller ville jag det…
Ingen femtonårsgräns här….

Jag vandrar vidare och promenaden genom djungeln visar sig vara mödan värd. Högt uppe i trädkronorna slängde sig apor mellan grenarna. De såg ut att ha kul. Rätt fantastiskt, bara en eller ett par kilometer från kommersen.

Världen drabbas ju av pandemier emellanåt. Överallt denna klättring. Samma sak i Railay och även på andra håll i Thailand. Det fanns gott om klätterbutiker som alla verkade erbjuda kurser också, t o m på svenska. Så fort man kikade upp på vad som såg ut som en häftig klippa kunde man ge sig den på att få syn på folk på väg upp längs väggen eller som hängde och dinglade i sina linor. Det tycks handla om ett svårartat virus. Jag vet, för det har drabbat även min yngre son. Men, jag har fått lite träning av honom och det kom väl till pass när jag skulle ta mig till den där lagunen jag nämnde ovan.

Överallt grottor, men den i Railay var den största jag stötte på.

Jag har aldrig någonsin varit på en boxningsmatch och trodde väl heller aldrig att jag skulle hamna på någon. Men, så fick jag för mig att, thai-boxning, det måste man ju gå på. Jag har nog tenderat att fryna på näsan åt en sport där det gäller att klippa till varandra. Är det sportsligt? Så varför nu thai-boxning? Ja, säg det. Försöka få ytterligare en inblick i den lokala kulturen, kanske. Ungefär som att någon gång gå på tjurfäktning i Spanien.

Jag försökte läsa på lite om vad som skiljer thai-boxning eller Muay Thai på thailändska, från ”vanlig” boxning och om jag förstått det rätt handlar det bl a om att man även får använda slag med fötter, knän och armbågar.

Det hela började med nationalsången och alla ombads att ställa sig upp för att hedra kungen. Inför varje rond klev en androgyn varelse upp i ringen med en skylt som meddelade att nu var det dags för första ronden, andra ronden etc. Varje gång hade hen bytt bikini, klädedräkt, peruk etc. Märklig inramning.

Bäst att be Buddha hjälpa till…

Under själva matcherna spelades sedan någon slags vansinnesmusik.

Ibland såg det ut som rena kramkalaset, fast då bröt domaren rätt snabbt.

Första matchen mellan två unga tjejer slutade med att en av tjejerna blev lite groggy och det ramlade saker ur hennes mun. Oklart om det var fråga om tänder eller om hennes tandskydd bestod av flera delar. Sista matchen slutade med att en malaysier vann på knock out. Motståndaren tuppade av. Efter en tio-femton minuter hade dock sjukvårdspersonalen fått liv i killen.

De övriga matcherna pågick i tre ronder och vanns på poäng. Trots att jag inte har en aning om hur man räknar poäng i vare sig boxning eller thai-boxning, så gick det ändå att gissa rätt vem som skulle utses till segrare.

Jaha, vad tyckte jag då? Jo, det var faktiskt lite spännande. Jag upptäckte hur jag själv bidrog till publikens sus, när någon av boxarna fick in en bra träff. Fast, sista intrycket var en livlös kille i ringen, så, nä…

Behaglig pose att inta kvällens cocktail, halvliggande.

Om jag ska försöka mig på en sammanfattning av Railay, så tycker jag stället är väl värt ett besök, inte som huvudmål, men absolut värt en omväg. Förutom naturen så råder det också en behaglig atmosfär och alla möjliga tycks lockas dit, barnfamiljer, backpackers, klättrare och så jag, oklart dock vilken kategori jag ska räkna mig till…

Och trivs man inte kan man ju alltid ta en tur till månen…

Inte långt härifrån utlovades ”Happy Cigarette”. Knappast gula Blend…

För mig var det istället dags att åka hem till verkligheten. Inte någon flygbuss, utan resan mot Krabis flygplats inleddes med longtail-båt. Rätt fantastiskt att man kan flyga non stop Krabi-Stockholm. Men, kanske lite för fantastiskt. Om jag förstått det rätt lägger Norwegian ned rutten i vår. Ändå såg planet rätt välfyllt ut.

Efter nästan tolv timmars flygning blev jag mött på Arlanda av min son Filip och hans flickvän Lise som hade förberett nyårsmiddag hemma hos mig. Vilket mottagande! Tack underbara ni!

 

Segling 20-27 december

Seglingsrutt: Koh Phuket (Yacht Haven Marina)-Koh Hong-Koh Panyee-Koh Yao Yai-Koh Mai Thon-Koh Hae-Koh Phuket (Panwa)

Besättning under seglingen: Claes Becklin, Lillemor Ehrner, Per Karlbom, Odd Lindqvist, Annelie Christin Nilsson och Jan Svensson.

När jag skriver detta har jag hamnat i Railay och ordnat med den sista transporten, från Railay Beach till Krabis flygplats, först Longtail-båt till Ao Nam Mao pier och taxitransport därifrån. Railay Beach ligger visserligen på fastlandet, men saknar vägförbindelser.

I Railay får jag också tillfälle att tänka tillbaka på denna min andra vistelse i Thailand. Skälet till att jag reste till Thailand var ju seglingen med Away en vecka över jul, men dessvärre blev just seglingen inte den höjdpunkt på resan som jag hade trott.

Away är en Jeanneau Sun Odyssey 54 DS och hon ägs av en ekonomisk förening. Båten rör sig jorden runt och i princip har man alltid en anställd skeppare ombord och sedan får andelsägarna tinga olika veckor att segla med.

Ser inte flaggan svensk ut? Tydligen billigare eller enklare att ha båten registrerad i British Virgin Islands. Undrar vad det kan handla om…

Just över julen hade dock en av andelsägarna, Annelie, fått hyra båten och själv ikläda sig rollen som skeppare och jag med flera andra fick frågan om vi ville hänga med.

Annelie och Lillemor

Påmönstring skedde på norra Phuket-ön i Yacht Haven Marina. Det började jättebra med segling norrut mot häftiga öar med grottor och sedan vidare mot en muslimsk bosättning på pålar i vattnet och utflykt i Mangrove-träsk.

Lillemor, Claes, Janne, Odd och Annelie.
Koh Hong
Koh Hong
Efter att ha paddlat in i vad som ibland såg ut som grottor och ibland, när tidvattnet sjunkit undan, som tunnlar…
…kom man in i laguner som denna.
Ser ni hur växtligheten kan forma fina bilder?
Plötsligt hoppade guiden ur kanoten och satte sig på huk på en liten sten i vattnet. Ge mig kameran, sa han, så ska jag ta en bild. Lydigt, men lätt nervös över hans balansförmåga, gjorde jag som han sa.
Ser öformationen bekant ut? Vi är i Ao Phang-nga nationalpark och till denna hör även Ko Ta Pu eller eller mer känd som James Bond Island efter Mannen med den gyllene Pistolen och senare tydligen även i Tomorrow Never Dies (fast då förflyttades klippan till Vietnam). Vi skippade James Bond då ön sägs ha blivit ett bullrigt turistmål med fullt av kommers och höll oss kvar runt Koh Hong med likartade klippor. Fast, jag får nog se om Mannen med den gyllene pistolen när jag kommer hem.
Vår guide styrde oss skickligt genom öppningarna. Knäna klarade sig utan skrapsår, men precis som på Paddan-båtarna i Göteborg fick man fick huka sig rejält.
Koh Hong
Vid ett snabbt ögonkast hade man lätt kunnat missa ödlan.
Koh Hong
En och annan båt, men lugna vatten. Den största utmaningen var att hålla koll på alla fiskenät. Inga vatten man skulle vilja segla i efter mörkrets inbrott.
Ibland är det verkligheten som blir till en kuliss.
En inte helt vanlig syn, att folk fiskade med spön från sin båt.
Koh Panyee beskrevs som en flytande ö, men det såg mer ut som om den stod fast förankrad på pålar i vattnet. Koh Panyee är en muslimsk bosättning och har sitt ursprung i några indonesiska familjer som för ca 200 år sedan sökte fiskelycka och en bättre framtid någon annanstans. Känns det igen?
Första natten låg vi på boj. Sanningens ögonblick nu. Vår mästermekaniker Janne, som hade pillat med det nya ankarspelet till och från, sedan avfärd, hade meddelat att det nu var fastskruvat och monterat enligt konstens alla regler. Naturligtvis fungerade det klanderfritt.
Spännande fotbollsplan. Inkasten måste bli rätt blöta.
Det sägs bo ca 1600 människor i byn.
Husen var av synnerligen varierande standard. Ett skjul kunde ha ett nästan palatsliknande hus som granne.
Vi leddes runt av vår självutnämnde guide Abdul.

Som enda sällskap åt vi middag på en jättelik restaurang. Inget vi märkte av under sen efter middag och tidig kväll, men tydligen var byn en turistattraktion av rang och restaurangen förberedde sig medelst bullriga snickeriarbeten för en anstormning av flera hundra buffégäster dagen därpå. Trots allt stök så serverade man de godaste räkor jag tror jag någonsin ätit.
Han såg lite bister ut och vi var lite oroliga för att vi hade förstört hans nät när vi kvällen innan letade efter en ankarplats som gick fri från alla fiskenät. Inte mycket till fiskafänge, men en krabba är det väl som fastnat i nätet.
Märklig känsla detta av att vakna till akterkluck och konstatera att vinden kom från fören, att klucket inte hade med vind- utan med strömriktningen att göra.
Detta sades vara Neanderthalmålningar. I mina ögon skulle det lika gärna kunna ha varit graffiti.
På tur med vår guide in i Mangroveträsken.
Inga vilda djur i sikte. Inte undra på kanske, med det fruktansvärda buller som longtail-båtarnas motorer avger. Man kanske borde satsa på elmotorer?
Fascinerande med vattenleder som bygger på att det finns naturliga tunnlar.

Även om det inte fanns något spännande djurliv att beskåda så var det en vacker tur.
Oj! Vad händer här?

Sedan var planen att segla mot fina stränder med lite barhäng och snorkling. Första stranden var förvisso vacker på håll, men var helt öde, förutom en igenbommad restaurang och inbjöd vare sig till bad eller solande.

Koh Yao Yai
Koh Yao Yai
Strandkrabborna verkade dock trivas. Har nog aldrig sett sådana horder med krabbor.
En vacker julaftonsmorgon vid Koh Yao Yai. Det blev olidligt varmt nere i båten och jag flyttade ganska snart ut och sov på däck eller i sittbrunnen. Mysigt att kunna vakna med solen.
Sådana här fula otäckingar såg vi några gånger. Såg ut som en slags tvådelad manet. Någon som vet vad det är?

En natthamn utan den efterlängtade, fina stranden är ju inget att hänga läpp för. Det är bara att ta nya friska tag! Då visade det sig dock att startmotorn hade brunnit upp.

Inför resan ner till Thailand sågs vi i Stockholm en gång och tittade bl a på ett ruttförslag som vår skeppare Annelie hade tagit fram. Såg trevligt ut. Inför avseglingen meddelade hon dock att hon hade tänkt om och att vi nu skulle göra lite kortare etapper. Helt OK för mig. På en sådan här segling handlar det ju ändå mycket om sol, bad, god mat och dryck och trevligt umgänge ombord. Men, när vi nu inte hade någon startmotor blev fokus istället hur vi skulle segla för att på  enklaste sätt få fatt i en ny sådan, utan att hamna för långt bort i händelse av stiltje. Seglingsrutten blev ytterligare begränsad och vi höll oss till öarna utanför Phuket. Inte riktigt de öar jag hade hoppats på som ankarplatser. Skräpiga, steniga små stränder, utan något särskilt.

Vi hade lite behov av att proviantera och enligt vår seglingsguide skulle det finnas en affär tvärs över ön (Koh Mai Thon), så Annelie, Claes och jag gav oss ut på en liten exkursion.
Vägen slingrade sig fram i allt mer felaktig riktning tyckte vi. Seglingsguidens utlovade femton minuters promenad växte till en timme utan någon by i sikte. Men, lite distraktioner på vägen höll ändå humöret uppe.
När vi väl kom ner till vattnet konstaterade vi att vi hamnat vid öns sydligaste ände. Vi följde stranden norrut, lite stressade av stigande tidvatten och skymning som inte var allt för avlägsen.
Vad är en trasig startmotor jämfört med detta öde? En f d Lagoon 38 trodde vi.
Inte mycket liv på stränderna, förutom denna krabba.
Äntligen! Strand i sikte och förhoppningsvis en affär.
Men, vad var detta? En spökby. Massor med förfallna hus och folktomt. Men, så plötsligt någon som rörde sig och ett nybyggt tjusigt hotell. – Stopp! Vad gör ni här? Detta är privat område och vi tar inträde för att vistas här. – OK, låt gå eftersom ni inte visste om detta. Affär? Den är stängd. Vänligen gå ut den vägen! På vägen ut, ytterligare förfallna hus, med raserade tak.
Ingen proviant alltså. Däremot hittade jultomten till Away. Vi bytte klappar med varandra enligt ett spännande regelverk. Man drog en lapp med ett nummer och fick välja klapp i turordning utifrån sitt nummer. När paketen väl var öppnade gjordes proceduren om och man fick ta någon av sina kompisars klappar, vilken man sedan riskerade att bli av med när det var dags för någon med ett högre turnummer att välja. I slutändan satt jag med en bok, vilket visade sig vara ett lyckokast. Svårt att lyssna på hörbok när det var brist på ström för laddning av telefonen.
Koh Hae: Vackert så, men…
…bakom ryggen var bilden en annan.
Away har en förträfflig bad- och solbrygga.

Seglingen avslutades sedan ett dygn tidigare än beräknat så att nästa besättning skulle få en fungerande båt. Snöpligt, men som alla båtägare vet, är det inte fråga om saker ska gå sönder, utan när. En båt som Away är säkert utsatt för hårdare slitage än genomsnittsbåten och med många olika skeppare och gäster ombord som rycker och sliter i saker på ett sätt som kanske inte är optimalt. Och hon såg allt lite sliten ut och utöver startmotorn var det även en del annat ombord som inte fungerade.

Away är ju en segelbåt så egentligen ska det ju inte behöva vara något jättestort problem att man inte får igång motorn. Det besvärligaste var istället att vi inte längre hade så mycket som genererade ström till belysning, navigationsinstrument, vattenpumpar mm. Solpanelerna räckte inte till och den dieselgenerator som fanns ombord fungerade inte heller som den skulle eller så laddade den bara 24 V-systemet. Ingen visste riktigt.

Initialt hade vi inte heller något fungerande ankarspel, men tack vare vår mästermekaniker ombord, Janne, så kunde vi droppa ankare fr o m den andra natthamnen. All heder åt dina insatser Janne! Janne lokaliserade även felet när vi inte fick igång motorn och efter det att jag mönstrade av, skruvade han dit en ny startmotor.

Nåväl, allt var inte elände. Trots problemen var stämningen ombord mestadels bra och jag har fått göra nya trevliga bekantskaper. Solen sken och vattnet var lent, de två första natthamnarna bjöd på upplevelser jag kommer att bära med mig och vi fick några härliga, om än lite korta, seglingar. Som tur är fick jag mitt behov av fina stränder och strandbarshäng stillat lite under min öluff innan jag mönstrade på.

Nu har också min öroninflammation börjat ge vika. Innan jag seglade iväg hann jag med ett läkarbesök och fick antibiotika. Redan på väg till båten stannade jag till vid en annan läkarmottagning. Läkaren verkade dock ha siesta, så taxichauffören föreslog ett besök på det intilliggande apoteket och jag stegade in för att förhöra mig om vad de kunde erbjuda. En ung kvinna ställde frågor på stapplande engelska som i mina öron lät adekvata. Utan undersökning och utan att ha något recept med mig gav hon mig både antibiotika och örondroppar. Kanske en bidragande orsak till den tilltagande eller befarade antibiotikaresistensen? Läkaren gav mig sedan mer antibiotika av samma sort, men bytte örondropparna. Inte så illa pinkat (ursäkta språkbruket) ändå av den unga apotekaren. Undrar vad för slags utbildning hon hade…

Öarna 14-20 december

Somnade tidigt och vaknade upp ännu tidigare.  Den logiken kan man fundera över… 😉

Sovvagnskonduktören hugger tag i mig igen och öppnar dörren så att jag ska kunna föreviga denna gudsförgätna håla. Trots hans obefintliga engelska förstår jag det som att järnvägen delar sig här. Till höger leder spåren mot Malaysia. En tanke slår mig, man kanske skulle ge sig ut och tågluffa i Asien…

Så småningom uppenbarar sig kyparen med min frukost och rätt vad det är har jag honom i knät. Kanske skulle ha beställt av hans kvinnliga konkurrent istället 🤔 Jag har flera gånger funderat över hur bromsarna i den vagn jag färdas i mår. Ibland far vagnen som en guttaperkaboll fram och tillbaka. Som tur är hade kaffemuggen emballerats i plastfolie.

”Min” kypare förutspådde redan i Bangkok en försening om 1,5 timme, så när konduktören aviserade att vi strax var i Trang, bara en tio-femton minuter försenade blev det bråttom.  Jag rafsade ihop mina grejor, trodde jag.

Men, stackars telefon. Parentes: Ko eller Koh förresten, betyder ö. Slut parentes. I Thailand för två år sedan blev telefonen lämnad åt sitt öde i en bungalow på Koh Lipe. Detta upptäckte jag först efter en bra stund på snabbåten mot Koh Lanta där vi skulle byta till en ny båt mot Phuket. Den ser jag aldrig mer tänkte jag, men jag förklarade ändå mina bekymmer för skepparen. Det ordnar sig tyckte han. Jo, tjena! Hur då? Men, dan därpå tog telefonen samma båttur som vi, bytte båt på Koh Lanta och avslutade resan med en taxitur till vårt hotell. Fantastiska thailändare!

Trang

Tillbaka till Trang. Jag hann inte smita så långt den här gången. Plötsligt kommer en thailändare, som jag aldrig sett förut, springande. Sorry sir, is this your phone? Hjärtat nästan stannar och jag får knappt ur mig ett ord. – Have a nice vacation! Och så är han borta.

Jag hämtar mig och tänker att hade detta varit i t ex Latinamerika hade jag nog varit inne på tredje-fjärde telefonen vid det här laget. Kliver ut från stationen och blir genast ”påhoppad” av en Tuk Tuk-förare. Vart jag ska? – Till Koh Bulone. Tre kvart senare sitter jag på en minibuss mot Pak Bara pier efter att han kört mig till ett hål i väggen där mina pengar utväxlats mot en papperslapp med lite kråkor på. Det ska föreställa en slags biljett. Återigen, jämförelsen med Latinamerika, där hade jag antagligen utgått från att de försökt blåsa mig. Här utgår jag från att det löser sig. Och visst, några timmar senare kliver jag iland på Koh Bulone.

Tillbaka till stationen i väntan på minibuss f v b Pak Bara pier.
Vid Pak Bara pier.
Koh Bulone – byte till Long tail-båt.

Jag trodde long tail-båten skulle sätta mig iland nära den resort jag bokat in mig på, men det tillät tydligen inte sjögången. Jag skulle tvärs över den lilla ön, men det var varmt och fuktigt och det var lite upp och ner och trunken  blev med ens mycket tyngre. Skönt i alla fall att kunna gå ner direkt i havet och doppa sig. Min bungalow låg precis vid den fina stranden. Jag hade glömt hur lent vatten kan vara. Det känns som en smekning mot kroppen och som balsam för själen.

Havet in på knuten

Med Bulone-mått mätt bodde jag nog på en av de finare resorterna (heter det så?), Pan sand, men fortfarande väldigt enkelt. Inget varmvatten, en strilande liten stråle i duschen och med ett förfall som tycks gå snabbare än underhållet.

Pan Sand resort

Ibland drar jag bara iväg och låter slumpen bestämma eller rekommendationer på plats styra. Men valet av Koh Bulone och nästa ö, Koh Kradan, var faktiskt resultatet av en del research vid datorn. Thailands-kännare nickade bifall när jag berättade vad jag hade kommit fram till.

Typ hippie. Med padda. Det måste vara första gången jag sett en man gå omkring på en strand iförd tangatrosa.
Överallt fullt av dessa flitiga krabater

Bulone kändes som en lite bortglömd ö, på ett positivt sätt. Visst fanns det en hel del bungalowanläggningar för turister, men också en genuin befolkning av främst fiskare. Jag vandrade runt en del och var väl i princip inne på människors förstukvistar, men överallt blev jag antingen nonchalerad eller vänligt bemött. Kom jag allt för nära med kameran frågade jag om det var OK att jag plåtade och fick bara nickanden eller leenden till svar. Människor bor och lever väldigt enkelt och man får väl anta att de flesta har det rätt knapert utan att de för den skull tycks leva i misär.

Sedan kan jag inte låta bli att reagera över allt skräp man omger sig med. Det är också en sådan där tanke som inte leder någon vart. Hur kan man inte bry sig? Eller bryr man sig, men måste prioritera annat? Fast å andra sidan, ofta ser man hur människor bara tar igen sig, sitter och tittar, ligger i hängmattan, sover mitt på dan. Vad är det för mänskliga mekanismer som styr och varför tycker vi, mestadels i alla fall, om att ha rent och snyggt omkring oss? Jag förstår ju att det finns en koppling till välstånd, men hur ser händelsekedjan ut från låg till hög levnadsstandard och var i denna kedja triggas renlighet och estetik? Ännu en fråga utan svar. Det är t ex då jag blir påmind om att det hade varit trevligt med ressällskap, att få dela upplevelser och få filosofera kring livets mysterier.

Hade det inte varit för att byborna uppmärksammade mig på det hade jag nog missat ödlorna. De försvinner lätt i omgivningen. Om jag förstått det rätt vill man inte få smisk av deras stjärt. Från och med nu följde jag stigarna med ett mer vakande öga.

Telefonen meddelar gång på gång att den blivit överhettad och stängt ner alla appar. Funderar över hur det ser ut i min egen hjärna. Vad borde jag stänga ner? Frågor utan svar. Jag tar ett dopp.

På Bulone odlas också gummiträd. En relativt ny företeelse från 70-talet kunde man läsa på skyltar. Nu hade nyodlingen stoppats till förmån för bevarandet av skogen. Fascinerande att känna det mjuka gummit när kådan hade stelnat.

Håller turisterna på att överge Thailand? Cykelguiden i Bangkok klagade, på de två speed boats jag hittills åkt med var vi bara några få passagerare och det är ju ingen trängsel direkt på Bulone. Det är inte min bild av hur det var för bara två år sedan.

Jag hittar snart till grannkrogen, Hug Bulone. Ser ut som en övervintrad hippie driver stället. Trevlig atmosfär och bra musik och goda, billiga Mojitos. Efter tre nätter drar jag vidare till Koh Kradan.

Märklig logistik. Paret jag sitter bredvid ska till samma ö, men jag ombeds flytta över till en annan long tail-båt. Vi rör oss inte ur fläcken, men jag betalar i den båt jag bytt till. Tydligen körde två rederier samma rutt, samma tid.
Det vanligaste transportsättet ut till och mellan öarna är dessa speed boats.

Koh Kradan är en ö mycket mer dominerad av turism, men med sina pärlor ändå. Kradan Beach är huvudstranden och bakom stranden ligger bungalow-anläggningarna på rad. Rätt stökigt dagtid, fullt av båtar och oväsen. Jag bodde dock mitt inne i skogen, Paradise Lost Resort.

Om priset på en Mojito skulle användas som ett prisjämförelseindex, precis som Big Mac ibland används som en illustration av prisnivåerna i olika länder, så är Kradan ungefär dubbelt så dyrt om Bulone. Dessutom adderar man 2-3% på priserna om man betalar med kort. – Surna inte till nu! Gilla läget! Le tillbaka!

Turisterna är fler och så även antalet svenskar. Precis som ens barn kunde tycka att deras föräldrar var pinsamma(funderar över val av tempus), kan jag tycka att en del svenskar är lite pinsamma. Med hög ljudvolym så att alla ska höra, proklamerar somliga sina inte alltid så vidsynta åsikter. Dem jag retar mig på är nog de som vill uppträda världsvant, utan att man egentligen verkar ha sett så mycket av världen. Tror jag. Mina tankar far iväg, varför stör jag mig så? Ett uttryck för snobbism? Jag har fått öroninflammation, kanske har toleranströskeln blivit tillfälligt lägre. Trots allt var det ju bara några enstaka svenskar det handlade om. Och på Bulone var det en tysk gubbe jag retade mig på av samma skäl.

Slutgnällt. En av de finaste stränderna jag varit på finns här, Sunset Beach. Inte så mycket folk, vackert inramad av klippor och grönska, mjuk härlig sand, nästan inga stenar och snabbt lagom djupt för att doppa sig. Helt ljuvligt.

Sunset Beach.

 

Sunset Beach
Minnet av tsunamin bleknar. Så även färgen på vägvisarna.

Ytterligare en trevlig strand var egentligen en förlängning av Kradan Beach söderut. Antingen gick man torrskodd längs stranden om det var lågvatten eller så vadade man.

Eller så följde man en stig genom skogen. Skogen ja, vad fanns i den egentligen? Jag bodde ju mitt i den och när cikadornas tutande väl tystnade hördes alla möjliga andra ljud. Förmodligen har jag för livlig eller för snuskig fantasi. Ett av ljuden fastställde jag nämligen som att det måste komma från juckande gorillor. Innan jag gav mig iväg på den smala stigen genom skogen frågade jag därför bossen på mitt pang om vilka djur man kunde förvänta sig möta. Apor kanske? Nä, inga apor, bara mosquitos försäkrade hon. – Men, de som bodde på den andra stranden berättade att de hade haft besök av ormar, försökte jag. – Jaha, ormar… Olika måttstockar tydligen.

Vad hade svenska brandmyndigheter tyckt om detta? Snustorrt…
Väl framme hittade man den allra enklaste tavernan på ön. Inser efter ett tag att jag sitter och språkar med en av grundarna till Christiania. Jag berättar om mina besök på Christiania och han ser smått överraskad ut. Han berättar om hur den hemska borgerliga regeringen hade tvingat dem att köpa husen de ockuperat (mitt ordval – han hade nog uttryckt sig annorlunda). Så nu har jag lärt mig det. Christiania lever vidare i någon form m h a av en fond som bildats för detta ändamål.
Gick man ytterligare en bit söderut, förbi en udde kunde man få en strand helt för sig själv.
Inser att jag ligger pyrt till om kokosnöten däruppe får för sig att ramla ned. Ligger och kalkylerar över risken. Kanske bäst ända att maka på sig.
Hade den inte varit så tung hade den åkt med hem.
Det som göms i… Nä det passar inte. Det som slängs i sjön hittar upp på land.

Idag bar  det av norrut mot Phuket för påmönstring på Away. Speedboat för 1950 Baht (ca 625 kr). Mycket är billigt i Thailand, men inte att åka båt. Att åka Speedboat är långt ifrån något nöje heller. Det kan både stampa och stänka rejält. Jag minns från mitt förra besök hur vi beordrades att ta sjösjukepiller som man bjöd på. Alla följde inte uppmaningen och många fick användning för de utdelade påsarna. Jag minns också hur några satte på sig cyklop. Det kan ju börja svida rött duktigt i ögonen av det salta vattnet.

Bara tre syns, men fyra gånger 250 hk. Inte undra på att det bullrar.

Vi passerar Koh Lanta och hotellet vi bodde på en del av tiden på Lanta. Är det verkligen bara två år sedan. Känns som en evighet sedan.

Koh Lanta är en bytespunkt. Alla ombord fördelas på nya båtar.

Doktorn hade siesta. Efter diverse vad som lät som adekvata frågor, rekommenderade mig en ung apotekartjej i en liten by lite olika medikamenter. Tabletterna visade sig vara antibiotika, tredagarskur (!). Örondropparna jag fick gjorde det hela värre. Hur ska det gå? Fortsättning följer.

Bangkok 9-13 december

– Vart ska du resa? – Thailand. Tystnad. – Ja, alltså, skälet att jag reser dit är att jag ska mönstra på en segelbåt över julen. Inbillat eller inte, 60-plussare och ensam man, då får man klä skott för den bild sexindustrin skapat av Thailand. Synd att bilden av ett land som rymmer så många vänliga människor och fina upplevelser ska solkas så.

Innan jag reste iväg slog det mig att denna resa påminner mycket om en resa i Kroatien och Montenegro jag gjorde för två år sedan. En veckas segling och två veckors luffande på land. Ryggsäcken då är visserligen utbytt mot en seglartrunk, men även den går att bära på ryggen. Förutom seglingsveckan, reste jag själv även då. Den gången bävade jag lite för att resa på egen hand, men hade fått tips om att jag borde bo på vandrarhem och jag undrar om jag någonsin kommit i kontakt med så många nya människor på en resa som då.

Så min första tanke var att även denna gång bo på vandrarhem när jag kom till Bangkok. Rätt snart stod det dock klart att jag skulle gå på ett konsultuppdrag och i ett svagt ögonblick lovade jag att jobba en del på distans, så då fick jag tänka om. Skype-konferenser i allrummet kändes inte klockrent. Men, denna gång kände jag mig ändå helt trygg med att ge mig iväg på egen hand.

Lagom till att det kändes som dags att sova en stund var det istället dags för frukost. Frukost á la Norwegian. Man får vad man betalar för, men nonstop Stockholm-Bangkok är ju ändå bekvämt. – On behalf of Norwegian we thank you… Lät lite udda att detta uttalades av en företrädare för den helt thailändska kabinpersonalen.

Jag var spänd av förväntan, men även undrande inför vad jag skulle få för intryck av denna megastad. Vissa verkar älska Bangkok emedan somliga tycks hata staden.

Jag tar tåget in till stan. Precis som hemma sitter många och stirrar in i sina mobiler. Rätt många har munskydd på sig. Jag antar att det är den dåliga luften man oroar sig för. En till synes slumpartad blandning av låghusområden och moderna höghuskomplex avtecknar sig mot den grå-brun-blå himlen.

Jag konstaterar att ingen av min medpassagerare bär shorts. Kan det vara för att det är en ovanligt kylig morgon? Bara runt 20°. Eller bär man helt enkelt inte shorts i Bangkok? Funderar över min packning. Jag har ett par långbrallor och tre par shorts med mig och de ljusa långbrallorna har jag redan lyckats spilla ner på planet.

Jag byter från flygplatståget till Skytrain, en slags lokaltåg som går på broar över gatan, och tittar mig storögt omkring. Trafiken ser antingen kaotisk ut med ett myller av motorcyklar och bilar eller så tycks den bara stå helt stilla.

Jag har förstått att flera städer monterat ner sin gamla höghöjdsbanor. I Bangkok gick man motsatt väg och byggde nytt och Skytrains (operativa) historia går bara tillbaka till 1999.
Glömde byggherren några Lego-klossar?

Når ”min” station, Saphan Taksin. Låter Taksin bekant? Thaksin Shinawatra var ju en thailändsk premiärminister i början av 2000-talet som tillsammans med sin hustru gjorde sig kända för korruption och skattebrott och för väl brutal bekämpning av narkotika. Jag vill minnas att någon svensk blev haffad och hotades av dödsstraff. Minns inte hur det slutade. Men, det är nog ändå inte honom stationen är uppkallad efter.

Det känns alltid lite överväldigande att ta sig an nya, stora städer och Bangkok hör ju till de största. I Stor-Bangkok lär det bo runt 15 miljoner människor. Jag har fått lära mig att man ska stycka en elefant i små bitar för att sedan ta sig an dem en efter en. Men, i vilken ände ska man börja?

En bra ände av elefanten att börja med, kändes som poolen.

Från poolen bjöds även på denna form av underhållning. Eller ett jobb bland andra?

Men, när jag väl fått mitt rum kändes sängen väldigt lockande. Så försvann en stor del av den dagen.

De godaste måltiderna åt jag på några syltor på min hemmagata vid hotellet.
Måste vara ett eldorado för en elektriker att felsöka strömavbrott.
En bland andra iakttagelser från mina vandringar runt hotellet.

Bangkok genomkorsas av floden Chao Phraya. Floden är livligt trafikerad av sannolika, men även av de mest osannolika, farkoster, bl a märkliga kryssningsbåtar och massor med pråmar som ibland släpas av små båtar om ser ut som allt annat än bogserbåtar.

Men, varför ska en bogserbåt alltid se ut som en bogserbåt?

Som sig bör i Thailand är det även även fullt av longtail-båtar för turisterna. Visserligen är jag turist, men jag föredrar att förflytta mig på samma vis som lokalbefolkningen, med tåg, tunnelbana, buss eller som nu reguljära passagerarbåtar på floden. Man kommer liksom lite närmre, får lite bättre inblick i det lokala livet.

En intressant aspekt av att åka på floden var de stundtals våldsamma tilläggningarna i det ofta skvalpiga vattnet. Kapten kör nästan förbi bryggan och med våldsamt motorbuller slår han back och glider in med aktre delen av långsidan ackompanjerad av hoppilandkallens högljudda signalerande m h a en visselpipa. Försökte avkoda vad signalerna betydde, men gick bet. En signal liknade mest något slags fågelkvitter. Satt och filosoferade en stund över om jag skulle börja tillämpa något motsvarande på Aquileja. Fast nä, jag föredrar nog tysta tilläggningar m h a teckenspråk.

Det blev emellanåt rätt fullt ombord med många stående.

Båtkonduktrisen påkallade uppmärksamheten genom att gå runt och skramla med sin bössa. Munkar hade dock ”frikort”.

Med den täta trafiken kändes ju risken för en kollision inte helt osannolik. Plötsligt kom en bild på näthinnan upp av James Bond som forsar fram på den flytande marknaden (Mannen med den gyllene pistolen). Det var väl en och annan som hamnade i vattnet då? Jag hade noterat att det fanns en livväst under varje stol, d v s en till varje sittande passagerare. Hur tänkte man där? Simkunniga sittande bör resa sig för stående som inte kan simma?

Förresten, den flytande marknaden lät ju som ett kul utflyktsmål. Men, för det första ligger den tydligen inte i själva Bangkok och sedan har jag läst att den fallit offer för sin egen framgång. Den är tydligen en ren turistfälla idag.

Man kunde ana att floden tidigare kantats av mer omfattande, kåkstadsliknande bebyggelse. Utslängt lite här och där var denna ersatt av moderna komplex.

De flesta nya komplexen var färdigställda, men här och var syntes även byggprojekt som kommit av sig. Tog finansieringen slut eller döljer det sig någon legal tvist bakom de havererade projekten? Sådant kan man fundera över när man åker båt.

Vattnet? Smutsigt och fullt med skräp. Men plast och frigolit blandades även av en hel del lösa växter. En bra viloplats uppenbarligen för vad min bristfälliga ornitologiska kompetens ändå klassade  som pelikaner.

Men, ingen rast och ro för fåglarna. Myndigheterna åker runt med både småbåtar som tycks fungera som flodens gatsopare liksom lite mer ändamålsenliga skovelhjulsbåtar, försedda med en slags bautastor bärplockare. Nödvändigt tydligen för att hålla floden farbar.

Att resa kommunalt på floden är ett billigt nöje. För en dryg timmas flodfärd betalade jag 15 Bath (ca 4,80 kr). Jag provade även på att åka lokalbuss, vilket kostade nästan ingenting, 8 Bath. Fast, rätt var det var, så fanns det AC på bussen och då fick man betala förtaklasstillägg, priset upp 50 %. Att åka buss är ju lite mer äventyrligt, alltid kommer man någonstans, men ibland lite oklart vart. Då är Google Maps ett bra hjälpmedel, man klarar sig ju t o m utan datauppkoppling. Det är ju inte som hemma, att det finns linjekartor, tidtabeller eller hållplatser med tydlig information. Kollade faktiskt inte om det fanns något motsvarande SL:s reseplanerare. Bara utgick från att det inte var någon idé att söka. T o m Google som enligt min erfarenhet brukar ha förvånansvärt bra koll, gick bet och urskuldade sig med att man inte hade tillgång till uppdaterade uppgifter. En thailändare höjde på ögonbrynen när han råkade få syn på min bussbiljett. – Va! Har du åkt buss hit? Uppenbarligen inte ett helt vanligt fortskaffningsmedel för turister, inte ens för honom vad det verkade.

Notera den enorma växelspaken och lite överraskande kanske, den elektroniska hållplatsinformation.

Jag provade även taxi i ett desperat försök att hinna tillbaka till hotellet för ett av mina Skype-möten. Det rullade på bra i början, men så plötsligt var det tvärnit. Dessutom tyckte jag chauffören körde en konstig väg, vilket fick sin förklaring när det visade sig att han var på väg till ett annat hotell med snarlikt namn. – Solly, solly. Ingen succé – kom för sent till mötet.

Utöver Tuk Tuk finns det dessutom licensierade MC-taxi. Förarna har orangea västar och hjälm. Passagerarna åker utan hjälm. Tjejerna åker ofta utan att grensla sadeln och utan att hålla i föraren. Ser lagom säkert ut. Efter att ha upplevt hur de snitslade sig förbi bilarna i de stillastående köerna bestämde jag mig för att det där vill jag inte prova.

Om jag nu ändå är inne på hur man tar sig runt, så måste jag ju nämna tunnelbanan också. Att kliva ner i tunnelbanan från myllret på gatorna är som att kliva ner i en helt annan värld. Det är skinande rent, lugnt, nästan lite elegant och tunnelbanan är i vissa avseenden modernare än Stockholms. Innan man släpps in så långt som på bilden nedan ska man passera någon slags säkerhetskontroll. Det piper och tjuter om i stort sett alla som går igenom. Jag såg inte att någon enda stoppades. Illustration av vad som kan hända när man går från teori till praktik?

Man ska resa sig för bl a munkar och kvinnor med barn. Män med barn? Kanske ännu ett icke existerande fenomen. Strax efter jag tog bilden kom en munk in i tåget och vips var kvinnan som satt där borta. Munken hade dock en liten pojke med sig…

Shopping är väl inte riktigt min grej. Shoppingcenter kan generera en slags flyktinstinkt, panik är väl ett väl starkt ord, men något åt det hållet. Försöker klara av det mest nödvändiga via nätet, men ibland får naturligtvis även jag stålsätta mig och ge mig ut och shoppa. Bangkok är känt för sin shopping, men skulle jag verkligen undersöka den aspekten av stan? Nu behövde jag faktiskt komplettera min packning, så varför inte här då och jag fann snabbt vad jag sökte. Skulle jag även passa på att skaffa ett par jeans kanske? Men, där möttes jag av överslätande leenden. Nä, så långa jeans hade man verkligen inte… Annars kunde jag konstatera att man i Siam Center i alla fall, hade förvånansvärt hög klass på utbudet. Inte typiskt thailändskt det jag såg, men många vackra och exklusiva produkter. Även många svenska varumärken, t ex Acne, Haglöfs, Fjällräven, Thule mm. Men, vem har hört talas om varumärket Åland som annat än ett turistmål? Kanske hade jag ändå ägnat lite mer tid åt shopping om mitt nästa stopp hade varit Stockholm…

Precis bredvid kommersen ligger Bangkok Art and Culture Center. Lite själslig spisning som plåster på såren. Utställningarna var inte så intressanta, men häftig byggnad.

Har aldrig varit där, men påminner det inte om Guggenheim-muséet?

Som sagt, man får ju tid att tänka en del när man reser själv. Tankarna leder väl oftare in i någon slags återvändsgränd än att de genererar fantastiska resultat, t ex det där får jag fundera över lite mer eller kolla upp, någon annan gång. Ett exempel är detta med julen och den allestädes närvarande tomten och julgranen. Bangkok är inget undantag. I brist på naturlig rekvisita gör man sitt bästa för att skapa illusioner av snö och kyla. Känns ju jättemärkligt. Jag antar att en överväldigande majoritet av thailändarna vare sig sett en gran eller upplevt snö. Snacka om starka ”varumärken”: själva julen i sig och tomten och julgranen.

Just här var dock jultomten ersatt av en julhare.

Som framgått präglas gatorna i Bangkok av tät, hetsig biltrafik och ettriga motorcyklar. Ingen cykelstad alltså. Just därför kanske, lät en guidad tur på cykel som lite galet lockande. Min guide hittade mestadels små bakgator och trånga gränder, men ibland var vi mitt ute i smeten. – Är du OK med att köra här? Vad ska man svara på det? Det var ju bara att åka på.

Chinatown

Men att cykla på alla dessa andra små bakgator och gränder var en fantastisk upplevelse. Kändes helt surrealistiskt att plötsligt hamna på vad som kändes som människors bakgårdar och vad som mer kändes som lantliga idyller än att befinna sig mitt i en mångmiljonstad.

Plötsligen befinner vi oss i Bangkoks kvarter för begagnade bildelar.

Det blir ju inte alltid så mycket trottoar kvar att gå på, men en del av tjusningen med städer som Bangkok är ju utomhuskommersen, allt från försäljning av prylar till försäljning av färskvaror och matlagning. Jag har förundrats över hur någon kan komma på tanken att vilja köpa t ex kött och skaldjur som ligger framme i värmen och omges av flugor och avgaser eller att beställa ”dagens” tillagad i samma miljö.

Är det ostron som ligger där? Någon som skulle vara sugen?

Nu skulle min cykelguide Teddy sätta mig på prov. Vid en första paus, i en liten gränd i de muslimska kvarteren, började vi försiktigt med en thailändsk crêpe (Roti). Jättegott.

I Chinatown stannade vi till på en livligt trafikerad gata och beställde friterade munsbitar av olika slag, levererade direkt från trottoaren.

På blomstermarknaden fick vi efterrätt serverad i bananblad. Magen? Mår alldeles utmärkt, tack!

På blomstermarknaden fanns annat än blommor att plåta.

Vi trampar vidare och har nu kommit över på andra sidan floden. De gula blommorna får Bangkok-borna bara glädjas över när kungar kröns.

Buddhismen är väldigt tolerant känns det som. Man fick fotografera och gå in i templen utan problem. Inte ens att praktisera buddhism, lite på skoj, anses som hädiskt.  Min guide Teddy gjorde en kort karriär som munk för några år sedan och lärde mig hur man skulle be, vilket jag praktiserade. Får se hur det går med mina böner. Jag provade även ett slags plockepinn som man skulle skramla med tills en av pinnarna ramlade ut ur burken. M h a numret på pinnen kunde man sedan läsa dagens horoskop… Inte allt för upplyftande spådomar…

Helt otippat tittar denna jätteödla upp ovanför en mur.

Tack Anna-Lena för tipset och tack Teddy för trevlig guidning. Det är verkligen ett roligt minne att bära med sig och något jag kan rekommendera alla Bangkok-resenärer.

Om man söker på sevärdheternas tio i topp så dyker med all säkerhet The Grand Palace, The Emerald Buddha och The reclining Buddha upp. Bäst att kolla upp detta. Palatset skulle vara öppet årets alla dagar, men just denna torsdag visade det sig vara stängt med anledning av avslutningsceremonin på kungens kröning. Inte varje år en kung kröns, i Thailand var det c:a sjuttio år sedan sist. Egentligen kröntes den nye kungen i våras, men denna dag skulle markera något slags avslutning på kröningsprocessen. Men de två andra sevärdheterna var öppna och nu har jag sett Buddhor så att det räcker för en livstid.

Den liggande buddhan tar igen sig i templet Wat Pho.

Å ena sidan var det ju synd att det stora palatset var stängt. Å andra sidan var det kul att beskåda spektaklet med kröningen. Många människor hade bänkat sig längs kortegevägen redan på morgonen för vad som skulle ske först under sen eftermiddag.

Efter att ha beskådat alla tjocka Buddhor kände jag också att jag behövde lägga lite på hullet och jag ville testa ett tips på en restaurang som i o f s låg en bra bit bort. Ibland går bara allting fel. Först så ledde mig Google på villovägar. Gatorna fanns i o f s, men inte staketen som avgränsade dem. Efter att ha irrat runt i en dryg timma, delvis via ett förfallet och näst intill övergivet industriområde, kom jag fram till adressen, men inte till restaurangen. Det visade det sig att gator kan ha nästan samma namn, lite olika prefix eller suffix bara och jag hade valt fel naturligtvis. När jag väl hittade restaurangen visade det sig att jag var tillbaka vid utgångspunkten 🙂

Restaurangen Suda var säkert jättetrevlig för sex år sedan, men idag var den inte värd någon omväg.

Sedan skulle jag försöka vara lite listig och gina till en plats där jag trodde jag kunde beskåda när den thailändska kungen åkte kungaslup. Men, som bekant, genvägar äro ofta senvägar. Jag hamnade långt ute i periferin. En stor del av tunnelbanans personal engagerade sig i mitt öde, men det slutade med att jag fick åka tillbaka samma väg som jag kom. Varför berättar jag då detta? Det blir inte alltid som man tänkt, men i sig kan det leda till andra spännande upplevelser. Eller inte… På något sätt hör sådana här erfarenheter ihop med lite oplanerade upptäcktsfärder. Mina barn skulle möjligen inte se lika positivt på sina erfarenheter av samma slag 😉

Kört tänkte jag, men till min förvåning hamnade jag till slut så mitt i smeten man kunde komma utan att vara VIP och inte bara jag, utan även kungen var lite sen. Trots stora folksamlingar och säkerhetsuppbåd med militärer och poliser, passkontroller och kroppsskanning så var det påfallande hur vänligt allting var.

Den förre kungen åtnjöt ju väldigt stor respekt av folket och som jag uppfattat det var han nästan lite gudabenådad. Men gud nåde den som kritiserade kungen. Det var olagligt och kunde leda till fängelse. Mitt statistiska underlag är något begränsat, två thailändare, men den nye kungen tycks ha lite uppförsbacke för att få samma gillande av folket som sin pappa.

Helt utan supportrar var han ju dock inte, den nye kungen. Tycker ni modet verkar vara något ensidigt? Thailändarna hade ombetts att klä sig i gult dagen till ära.

När jag hade klarat alla kontroller så bjöd man på mineralvatten och det vandrade runt folk som sprayade åskådarna med vatten så att de inte skulle förgås i värmen. Jag testade t o m en slags topz som en sjukvårdare delade ut som man skulle lukta på. Starkt. Har ingen aning vad det var.

Det var faktiskt en mäktig syn när båtarna kom. Och, det var inte bara en som jag trodde. Jag tappade räkningen. Har i efterhand läst att det var så många som 52 st. Hur många svenska kungaslupar finns det? Kungens båt kom i slutet av kortegen. Inte för att jag kände igen honom, men det hördes på folkets jubel, vilken båt han färdades med. På de första båtarna sjöng besättningen på ett sätt jag sällan hört. Påminde lite om minaretutrop, fast vackert, lite klagande. Svårt att beskriva.

Mitt i smeten och massor med folk och vakter som hela tiden hade synpunkter på hur man rörde sig, stod eller satt började jag känna en viss oro över hur jag skulle ta mig ut och ”hem” till ytterligare ett Skype-möte. Nä, det går inte att komma härifrån nu upplyste mig en av de övervakande militärerna mig om. – Hur länge skulle festligheterna hålla på? – Säkert två timmar till. Shit!

Säkert massor med symbolik, men i mina ögon ser det nästan lite komiskt ut.

Men, i ett obevakat ögonblick lirkade jag mig förbi vakterna och folkmassorna och till min stora förvåning var det ingen som stoppade min framfart. Med bestämda steg, mål i blick och ett leende på läpparna kan man komma långt.

Det finns en gräns för hur mycket man orkar ta in. Sista dagen i Bangkok blev en halv pooldag och sedan lite sen lunch och iväg till järnvägsstationen, Hua Lamphong. Det här skulle bli spännande, att ta tåg från Bangkok ut till Thailands västra kust. Nästan i alla fall. Sista biten skulle jag få ta mig med en minibuss eller liknande. En lite oklar del av reseplanerna.

Bangkok är onekligen kontrasternas stad. Jag tog den supermoderna tunnelbanan till järnvägsstationen Hua Lamphong och när jag kommer in på järnvägsstationen och ser tågen ser det ut som en annan värld i en annan tid. Något slags charmigt förfall. Jag läste någonstans att man förvisso har ambitiösa planer för upprustning av järnvägen och att man även fått en hel del anslag för detta. Den myndighet som ska effektuera dessa investeringar sägs dock vara den minst effektiva myndigheten i Thailand. Så det händer inte så mycket.

Tågen gick till en massa platser jag i de flesta fall aldrig hört talas om. Jag hade bokat biljett hemifrån fått en voucher som jag var och löste in på en resebyrå tidigare i veckan och kostat på mig en förstaklassbiljett. Någon lyx var det inte fråga om, men man fick då en tvåbäddskupé som det gick att stänga till om istället för att bara ha en gardin att dra för. Viss risk för stölder hade jag läst på nätet. Risken är väl att man blir för godtrogen här. Det känns ju väldigt tryggt, åtminstone i de av buddhism dominerade delarna.

Vagnen hade sett sina bästa dagar, men var OK. Senare under kvällen kom sovvagnskonduktören och bäddade upp. Och någon rusning var det inte trots fredagskväll. Hur var det han sa Hasse Alfredsson? – Det e skönt me egen kuppe.

Sovvagnskonduktören var för övrigt väldigt omtänksam. Det var ju luftkonditionering i min vagn så fönstren gick inte att öppna, så när han fick syn på min kamera förstod jag av hans gester att jag borde följa med honom och så öppnade han dörren längst bak – vagnen var sist i tåget. Innan avgång från Bangkok kom det en man och tog upp beställningar på middag och frukost. Levererades direkt till kupé. En stund senare kom en kvinna och erbjöd samma sak, som blev besviken över att konkurrenten hunnit före. Förstod aldrig var maten egentligen tillagades. Kom de från restaurangvagnen borde de väl ha varit bättre synkade…

Resan ut från Bangkok tog en evig tid. Tåget kallades för Expresståg, men det  tog säkert 1,5 timma innan vi hade lämnat stan. Då tänkte jag att det var det långsammaste expresståg jag någonsin åkt med. Samtidigt var jag tacksam att man inte körde fortare. Spåret var uselt. Tåget vaggade så till den grad att jag ibland undrade om tåget skulle hålla sig upprätt. Vid ett tillfälle, vid passage av en växel, small det till så högt att jag tänkte att nu spårar vi ur.

Lite som man sett på bilder från Indien, folk bodde vid spåren och verkade betrakta området mellan spåren som sin uteplats.

Väl ute ut ur stan verkade det som om det var en helt annan banavdelning som stod för underhållet. Tåget ökade farten och för det mesta rullade vi nog på mellan 70-90 km i timmen. Men, så plötsligt ett till synes omotiverat stopp. Stod det månne en ko på spåret? Men, det var någon annans bekymmer och jag somnade rätt tidigt.

Inte bron över floden Kwai, men väl över Chao Phraya.

Vilket intryck fick jag då av Bangkok? Thailand får väl sägas höra till länder av kategorin NIC (Newly Industrialized Countries) och jag tycker Bangkok på många sätt ter sig som en typisk storstad i ett NIC-land. Man får inte intrycket av att det förekommer någon stadsplanering och ännu mindre något skönhetsråd. Gammalt och nytt blandas på ett till synes slumpartat sätt. Det myllrar av folk och trafik, det är rörigt och ljudligt, det luktar, oftast inte så gott, avgaser, sopor, matos och så en och annan doft av någon delikat kryddblandning. Men, staden lever och man förundras över att och hur den fungerar. Skulle jag vilja komma tillbaka? Ja! Jag kanske inte längtar tillbaka som efter en älskad, snarare som efter en gammal god vän. Ses om några år och ser hur han mår och vad som hänt sedan sist.

Odda-Bergen

Med Joakim Karlbom
18-28 augusti
Rutt: Odda-Kinsarvik-Gjermundshamn-Huglo-Bekkjarvik-Gisöya (Brandasund)-Horgo (Vestrevågen)-Bergen (Vågen)-Asköy (Bakarvågen)

Sommaren börjar närma sig sitt slut och det är ju fantastiskt med alla gastar som velat komma ombord och segla, något jag verkligen uppskattar. Men, det är ändå något visst när de allra närmsta kommer ombord. Som barnen, som kan båten och som man kan slappna av tillsammans med på ett annat sätt. Bara vara… På denna sista etapp skulle min äldste son Joakim komma ombord. Han lockades bl a av Trolltunga och tyckte det vore häftigt att få bocka av den turen på sin bucket list. Vädret var dock ett bekymmer. Men skulle det inte bli lite bättre väder i övermorgon? För morgondagen föreslog turistbyrån istället en lite kortare tur upp genom Buardalen till kanten av breen, d v s glaciären. Ja, kanske det. Lite uppvärmning inför Trolltunga.

Kvinnan på turistbyrån rekommendrade en cykeltur genom dalen. – Det er en flott tur, tyckte hon. Jag borde ha lärt mig vid det här laget, men ändå såg jag framför mig en hyfsat flack dalgång. Så fel! Det är här skillnaden mellan norrmän och svenskar blir tydlig. Norrmännen, åtminstone de som ger sig ut på tur, studsar fram på fjällturerna, emedan vi vandrar i maklig takt. Säger en norrman att en tur tar fyra timmar, ska man räkna med minst sex timmar. Säger en norrman att det är lite brant, då är det sannolikt fråga om ett stup. Jag höll på att ta ut mig bara på väg ut genom Odda, innan vi ens nått avtagsvägen till dalen. Upp, upp, upp…
Upp till base camp var det grusväg. Bitvis, som här, gick det faktiskt att cykla, men bitvis fick vi leda cyklarna.
Det var ju inte bara… Fortfarande en bit kvar till glaciärens kant.
En skylt vid ledens början manade till försiktighet. Det var mycket vatten i forsarna, upplyste man om. Ännu ett exempel på ett norskt understatement. Det var inte bara mycket vatten i forsarna, även själva leden var bitvis omvandlad till en fors.
Joakim föreslog en tre-fyra gånger att vi kanske hade kommit tillräckligt högt upp nu: – Är det inte lite riskabelt? Vi ser ju glaciären härifrån…
Det var säkert av omsorg om sin pappa, men pappa var rätt oförstående och ville naturligtvis nå ledens slut, inte minst inspirerad av sådana här vyer.
Joakim: – Du är tuffare än jag trodde! Hur ofta får man sådana omdömen av sina barn?
Är det här uppe man känner av de lömska fallvindarna? Rätt vad det var drog det till rejält.
Ner igen samma väg. Desto roligare att rulla nerför när vi nått fram till cyklarna. Men, som uppmjukning inför Trolltunga var det kanske ingen strålande idé. Jag var tämligen slut efter denna utflykt som delvis hade mer drag av klättring än vandring.
Väderprognoser kommer, väderprognoser går, vad glad man blir om väderprognosen består, åtminstone om man planerat en aktivitet baserat på den. Trodde inte man gick upp till och ut på trollets tunga när det var regnigt, men turistbyrån var oförstående: – Det är alltid folk däruppe. Vädret var alltså inget vidare dagen för Trolltunga-turen. Men, nu hade vi bokat plats på bussen från Odda till Skjeggedal, Base camp för Trolltunga. Därifrån kan man fuska och ta en minibuss upp hit till Mågelitopp längs ännu en av dessa läskiga serpentinvägar. Härifrån är det då ”bara” 10 km upp till Trolltunga.
Joakim var först väldigt stolt över att det var prima liv i hans gamla vandrarkängor. Precis som jag själv blev smärtsamt medveten om uppe på Kjerag, fick även han erfara att skor har en begränsad livslängd. Men, vad gör det när det finns silvertejp?
Ömsom svettigt, ömsom kallt, ömsom väta utifrån, men det finns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder, så jag fick väl skylla mig själv… Idag var det pappa som fick bekänna färg, konstant jobbigt. Joakim verkade ännu så länge rätt obekymrad.
Så småningom öppnade fantastiska scenerier upp sig.
Trolltunga ligger inte vid Hardangerfjorden, som jag först trodde, utan vid en sjö som heter Ringedalsvatnet. Joakim var först ut.
Vips glömda jag bort både allmän utmattning och trötta ben. Vi gjorde det! Ingen prestationsångest här inte. Vi går på tur enbart för det höga nöjets skull 😉
Ringedalsvatnet
Helt utmattad och med knän som skrek i protest, vägrade jag gå en meter till framme vid Mågelitopp och väntade på nästa minibuss. Joakim valde dock att gå ner, vilket han tillstod att han ångrade. Det hade gjort ont. Jag pratade lite med busschauffören vi åkte tillbaka till Odda med och undrade bl a hur länge Trolltunga hade varit en turistattraktion. Ja, tyckte han, det är väl de senaste fem åren. Han såg ju inte helt ung ut och jag tänkte i mitt stilla sinne att han måste väl ändå vara lite senildement. Men, det visade sig att han inte var helt fel ute. 2010 besöktes Trolltunga av ca 1 000 personer. 2017 kan så många som 100 000 personer ha besökt Trolltunga. Internet och spridningen av bilder av folk ute på klippan sägs vara förklaringen till denna explosion av besökarantalet. Fascinerande hur Internet och en klippa kan betyda så mycket för uppbyggnaden av en hel turistindustri. 2015 skedde en tragisk olycka då en australiensisk utbytesstudent ramlade ned och dog och om man googlar kan man läsa om återkommande räddningsaktioner och hur Trolltunga beskrivs som Vestlandes farligaste turistmål. På vägen tillbaka blev jag och Joakim iskalla när vi hörde ett skrik bortifrån Trolltunga och när sedan en helikopter dök up en stund senare tänkte vi att nu är det klippt. Men, det var nog falskt alarm. Vi har inte sett något i media.
Nu började Aquileja nästan bli en institution i Odda, så efter fyra dagar i hamn kastade vi loss för att påbörja turen ut från Hardangerfjorden. Var skulle vi då mellanlanda? Vi hade läst om att en tur genom Husedalen skulle vara en upplevelse, så målet för dagen blev Kinsarvik. På vägen passerade vi denna gård. Kanske skulle den platsa i TV-serien ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”. Vi kunde inte se ett spår av någon väg dit…
Kinsarvik bakom hörnet. Lite oklart om vi kunde ligga bra där. Hamnboken hänvisade till en oskyddad kaj, men hur var det att ligga där med tidvatten och en färja som kom och gick hela tiden? Men, hamnboken har inte alltid rätt, gästhamnen erbjöd både en flytbrygga och större djupgående än de två meter man satt som gräns.
Klockan hade redan hunnit bli sen eftermiddag så vi kastade oss iväg på cyklarna till startpunkten för leden och vi kunde faktiskt cykla ytterligare en bit. För fyra dagar sedan var fallet i Sörfjorden, på väg mot Odda, det mäktigaste jag kan minnas att jag sett i Europa. Nu intar Husedalens fall topplaceringen.
Det blev många fotostopp och någonstans här sa min kamera upp sig. Det går ju att ta rätt OK bilder även med telefonen, åtminstone när solen skiner och man inte behöver komma så nära. Men, av en del bilder kommer det att framgå att de inte är av samma kvalitet. Jag beklagar.
Inte så tillrättalagt som upp till Preikestolen 🙂
Joakim: – Det här är nog en av de vackraste platser jag har varit på. Vad har hänt med min bilnörd till son? Håller han på att bli en naturmänniska? Värmer ett pappahjärta att få bjuda på en sådan upplevelse.
Idag var det Joakim som var trött: – Kanske dags att tänka på reträtten… – Nej, vi kan väl fortsätta till kl sex i alla fall. Klockan blir sex: – Men, nu är vi ju nästan helt uppe, vi fortsätter väl en stund till…
Belöningen. Vi är inne i Hardangerviddas nationalpark, en av Europas största nationalparker, och där uppe ligger den stora högfjällsplatån Hardangervidda, Europas största.
Nästan nere och hemma igen. Båten, mitt andra hem.
Norskt seglarskomode. Även Jocke har köpt nya dojor på en outlet i Odda. Tänk om jag hade känt till den. Hade sparat mig många, sköna, norska kronor.
I Kinsarvik når masten upp i molnen.
Knappsegling från fördäck, fast segling och segling. Inte mycket vind. Men, man ser bra och vi såg något som hoppade i vattnet. Kanske samma djur som du fick syn på veckan innan Ewa, men som jag aldrig fick ögonen på. Man har sett delfiner så långt in som i Odda och på vägen ut undrade vi om det var det vi såg. Men, istället för att närma sig oss försvann de längre bort, så vi drog slutsatsen att det kanska snarare var fråga om tumlare, som ju verkar vara lite skyggare.
Mysigt på fördäck, men nu får vi nog maka oss bak i sittbrunnen och hissa segel.
Inga fallvindar hoppas vi…
Ibland flyter det bara på 🙂 Ett tag i alla fall. Här skiftar vädret snabbt och dålig sikt, regn och mojnande vind gör att vi lite senare reviderar målet för idag, Mosterhamn (bara namnet väcker ju nyfikenhet) och går mot en hamn på norra Huglo istället.
När jag vaknar hör jag kor som råmar och en tupp som gal. Tänker på Macho, vår tupp som vår granne tvingade oss att ta av daga. Ja, vi hade faktiskt en liten hönsgård i trädgården mitt i Danderyds villakvarter, vilket förvånar en del. Var t o m en liten trend ett tag. Våra höns liksom ytterligare en grannes var inhägnade, men hos grannen tvärs över gatan levde de ett friare liv och ibland kunde man möta hela truppen på gatan med tuppen i spetsen. Macho och hans höns var inlåsta på natten i den ljudisolerade f d lekstugan, så det var inte det som var grannens problem, utan att tuppen emellanåt utstötte ett kuckeliku mitt på dagen, vilket tydligen var opassande. Jag saknar hönsen. De var mycket socialare djur än man kanske föreställer sig. Satt man och fikade kunde man plötsligt ha en höna i knät.
Gäller att passa på när man inte siktar några maneter. Men, en märklig bild. Ser ut som om jag badar i en isvak. Men, så kallt var det faktiskt inte 😉
En cykeltur innan vi seglar vidare och så kommer vi förbi denna lantliga idyll. Kor, ankor, får, gäss och strutsar. Man kanske skulle bli bonde utbrister jag. Min krasse son tar raskt ner mig på jorden: – Det är dåligt betalt och så kan du inte segla! Jaha, så var det med det. – Men dessa stackars kor då, fortsätter jag. Förhoppningsvis är de ju omedvetna om hetsjakten de är utsatta för, men de hör ju till landskapsbilden. Kan man inte sätta avgasrenare på dem, försöker jag. Joakim förvånar med kunskaper inom lantbrukets domäner och berättar att man experimenterar med nya foder som ska få korna att fisa mindre. Eller flatulera mindre, kanske jag borde skriva. Man får lära sig mycket av sina gastar och detta ord fick jag nyligen till skänks. Omständigheterna kring detta ska jag inte gå in på, men ett nytt ord för mig. Kan vara bra att ha på hyllan och överraska med i Wordfeud någon gång.
Än en gång blev jag påmind om att norska vindbyar, åtminstone här på Vestlandet, lätt når den dubbla styrkan jämfört med den prognosticerade medelvinden. By tycks också vara ett relativt begrepp, de tenderar att vara ganska långvariga. Så när byarna nådde 16 m/s och vattnet var så där lite hotfullt stålgrått, valde vi att inte söka oss vidare ut mot Gisöya i ytterskärgården. Istället hamnade vi här, fickparkerade i Bekkjarvik. Hur lyckades vi egentligen baxa oss in där? Och hur kunde vi ha sådant flyt att vi prickade den enda delen av kajen som tillät Aquilejas djupgående? Ett antal personer kom förbi med bekymrad min och undrade om djupet verkligen räckte till. Hade vi inte stött mot botten inatt när det var lågvatten? En betydligt mindre segelbåt hade fått flytta sig under natten.
Bekkjarvik såg inte ut som något fattigt ställe. Man hade anlagt en av de mest ambitiösa parker jag någonsin sett i modern tappning som snirklade sig upp och ner längs berget. När den får växa till sig blir det nog något alldeles extra.
Hamnen har anor sedan 1600-talet, men var omgiven av mestadels nyare bebyggelse.
Men, vad har nu hänt med pentryt ombord? Jag står på fördäck och meckar med kapellet när jag plötsligt hör en dov smäll. Min fösta tanke var att vi har gått på grund. En rätt befängd tanke eftersom vi ju låg stilla i hamn. Jag rusar ner i ruffen och finner en lätt chockad Joakim. Smällen kom av någon slags gasexplosion i ugnen samtidigt som han skulle tända en av lågorna uppe på spisen. Ugnsluckan hade farit upp och håret på en av Joakims armar hade, om inte försvunnit, så i alla fall bränts av en del. Som tur är inga brännskador i övrigt. En koll med läckagetestaren visade fullt utslag. Spisen läckte som ett såll. Gasolen stängdes snabbt av.  Istället för middag lagad i båten fick det bli hämtpizza. Efter förra sommaren umgicks jag med tanken på att skaffa en portabel induktionshäll. I våras hade jag bara ett diffust minne av vad det var jag hade tänkt skaffa. Vattenkokare, tänkte jag. Jättebra köp i sig, men inte en induktionshäll. En sådan hade varit bra att ha nu. Så, vad gör vi nu? Det är lördagkväll och söndagar är generellt sett en affärsstängd dag i Norge. Kassörskan på SPAR menade att fiske- och båttillbehörsaffären skulle ha öppet imorgon, sista söndagen för säsongen. Som så ofta i Norge fanns dock inga skyltar som informerar om öppettiderna, men istället för att gå söderut igen och leta upp ett köpcenter på södra delen av ön Stord, avvaktade vi med spänning vad som skulle hända klockan 12 då köpcentrat här skulle öppnas, enligt ryktet. Jodå, centrat slog upp portarna och alla affärer förutom den kombinerade fisk- och båtillbehörsaffären öppnade. Suck! Men vänta nu, det som jag först trodde var en lampaffär, hade de möligen annat än lampor? Jodå, ingen induktionshäll gubevars, men en gammal hederlig spis med långsamma gjutjärnsplattor. Så fick det bli. Elsystemet ombord klarade t o m den lilla plattan utan landström, såvida motorn samtidigt var igång och laddade. Gasolspisen då? Den är nyservad. Jag åkte med den till Fogas i Älvsjö för ett par år sedan för att jag ville få gnisttändningen fixad. De föreslog också att man borde packa om kranarna. Bra tyckte jag. Sedan började problemen med kärvande reglage som dessutom förlorat de distinkta lägen de hade tidigare och två lågor som inte brann överhuvudtaget. Jag har varit tillbaka åtminstone två gånger och senast i våras skulle allt vara grejat. Icke! Kranarna har kärvat ännu mer. Är det slarv eller inkompetens? Nu gick det ju efter omständigheterna väl,  men tanken vad som hade hänt om, ligger ju inte långt bort. När jag är klar med detta blogginlägg är det dags för ett allvarligt mejl till Fogas.
Fortfarande blåsigt, men solen sken och och värmen var tillbaka, då känns ju allt mycket lättare, så vi gorde ett nytt försök att kryssa ut till Gisöya.
Uh! Fantastiskt! Dröm om min förvåning när solen tittade fram… Lite förvanskat 😉
Brandasund på Gisöya var ett häftigt ställe. Inklämt på en liten klippavsats rymdes hamn, lanthandel, bensinmack, café, några bostadshus mm. Lanthandeln hade öppet året runt. För vem kan man undra…
Ibland slås man av att Norge är landet annorlunda. Jag lärde mig på oljemuséet i Stavanger att ett principbeslut man fattade en gång i tiden var att oljeintäkterna skulle komma hela landet till del. Och efter den devisen tycks man leva och det låter ju klokt. Man kan ju dock tillåta sig att fundera över om detta drivs in absurdum. Bron över till Gisöya är visserligen enfilig, men vad kan det ha kostat per invånare att bygga och underhålla denna bro? Bor det tio-tjugo personer på ön? Hur ser den samhällsekonomiska kalkylen ut?
Tvärs över sundet finns det ytterligare en hamn med en lanthandel. Hur fick de ihop det, dessa lanthandlare? Den här lanthandeln drevs av Nillo på Skjeret som hon kallades och hon var verksam här ute till kort före hon dog, 1992, då hon var 93 år gammal. Vilken krutgumma. Hon fick ett rykte om sig att det inte fanns något som hon inte kunde fixa fram till sina kunder och för sina insatser fick hon 1983 kungens förtjänstmedalj i silver. Idag är affären ett museum och sonen har byggt upp en ny lanthandel i huset bredvid.
Att hon fixade fram allt som folk frågade efter kan man lätt förstå när man såg utbudet i affären. Mycket som inte gick att begripa vad det var ens.
Moderna grejer…
Inget GDPR-tjafs här inte. Här kunde man följa vad alla kunder köpt och vad de var skyldiga.
I min barndom åkte vi under några år chartertåg till Gudbrandsdalen, från både Skåne och Stockholm. I Gudbrandsalen bodde vi på Fefor Högfjällshotell. När man fick Solo var det fest. Jag har inte studerat de norska läskhyllorna så noga, men jag tror att varumärket finns kvar.
En norsk pendang till det danska ”En Grön Tuborg gör livet lidt grönnere”?
Jag njuter av solnedgång i havet, men vänder jag mig om ser jag ett fantastiskt ölandskap, skärgård rentav. Vi träffade en båtgranne häruppe som kommit hit med sin motorbåt och som var hemmahörig i Hardangerfjorden. Han liksom många andra norrmän jag träffar blir nyfiken på min seglats och jag berättar om var vi varit och vad vi sett. Ni har nog sett mer av Norge än vad de flesta norrmän gjort, blir hans slutsats.
När nu solen och värmen återvänt ville vi avsluta med att ligga i en naturhamn och hittade denna lagun på ön Horgo (Vestrevågen).
Medelhavet? Nä, fortfarande ön Horgo, nästan i kanten av den blåa Atlanten…
Godnatt!
Livet på en pinne. Det ska va gött å leva…
Inseglingen till Bergen upplevde jag som rätt lång. Innan vi kom så här långt påminde det en del om inseglingen till Stockholm via Ingaröfjärden och Saltsjöbaden, fast flera gånger om. En hel del höga klippor med omväxlande fritidshus och vad som såg ut som välbärgade villaområden. En stor skillnad dock: Saltsjöbaden ligger inte vid Arlanda och det var en överraskande intensiv flygtrafik från Bergen. Innan man kommer in i Begen ska man också under två broar, den första leder ut till Lillesotra som i sin tur är förbunden med en bro till den större ön Sotra. Den vi har framför oss leder ut till Asköy, där jag ligger nu och där Aquileja kommer att ligga över vintern.
Det är alltid spännande att angöra en ny storstad och vilka kvarter man möts av.
Lite på kul låg vi en natt inne i Vågen, mitt i smeten vid Bryggan, kajgatan till höger i bild. Lite stökigt dock för ett längre uppehåll.
Bergen är ju känt för sitt regnande och i skrivande stund smattrar det på rufftaket. I genomsnitt räknar man med 200 regndagar per år. Nyligen klockade man 268 regndagar enligt en Bergenbo jag pratade med. Men, när vi kom tog Bergen emot med sitt soligaste ansikte och värmen bidrog säkert till det härliga folklivet. Man blev bara lycklig över att strosa omkring och visst hade jag hört att Bergen var vackert, men jag blev ändå övervädigad.
Ett äkta ångfartyg minsann, DS Stord 1. DS som i dampskip. Går i chartertrafik idag som jag förstod det.
Vilken fasad. Kolla in alla utsmyckningar.
Jag och Joakim tog en rask promenad på förmiddagen innan vi skulle flytta båten till Asköy och innan han skulle åka hem på kvällen. Vi behövde inte gå långt innan vi förirrade oss runt i en massa gulliga kvarter.

Bergen har fått tillbaka sin trikk eller Bybanen som den kallas. När ska återuppbyggnaden i Stockholms innerstad påbörjas? Här planeras det för fullt för utbyggnader.
Den här gången ska jag åka bil hem. Jag hoppas att åtminstone delresan till Oslo blir en upplevelse. Förhoppningsvis hinner jag även med en tur med Bergensbanen till eller från Oslo. Den sägs bjuda på en av världens vackraste tågresor. Vacker stationshall också.
Fram till för några timmar sedan låg jag förtöjd på segelskutan Anna och då gick det någotsånär att ta sig upp på kajen även vid lågvatten. Men, dess tjeckiske skeppare skulle ge sig ut och segla i regnet, så jag fick vackert ta över skutans plats. Nu börjar jag närma mig lägsta vattenståndet och funderar över hur jag ska ta mig iland. Jag har blivit lovad en plats vid en flytbrygga, men först skulle en annan båt flyttas. Skulle hänt igår, skulle hänt idag och nu är det helg… Men, annars har jag fått ett väldigt trevligt första bemötande och intryck av varvet och hoppas att båten kommer att trivas bra här i vinter.

Tack Jocke för att du kom till Norge och seglade med mig. Det var en både upplevelserik och mysig tid tillsammans. Nu ska bara jag försöka få ihop allt och ta mig hemåt. Förra året vill jag inte åka hem. Nu känns det bra att avsluta för i år.

Tack även alla ni som följt med virtuellt på min segling och kommit med uppmuntrande tillrop. Kanske är det någon av er som vill ta steget och segla IRL nästa sommar. Ännu mycket vaga idéer om hur nästa sommar kommer att se ut, men skicka gärna ett mejl till per@karlbom.se så håller jag er underrättade.

Kommentarer

Reiner Sahlsten
Vilken otroligt häftig resa du har genomfört, wow👍