Publicerat

Tågluff del 6, Lago di Como

Rutt: Valtournenche (Maen) – Chatillon-Saint Vincent – Chivasso – Milano – Verona – Brenner – Innsbruck – Bolzano – Passo Mendola – Malé – Passo del Tonale – Edolo – Varenna – Bellagio – Faggeto Lario

Datum 19-25 mars

Beata hade hyrt en lägenhet vid Como-sjön under sex veckor och fått sin förstående arbetsgivares medgivande att jobba på distans i kombination med lite ledighet. Hennes nedresa skulle delvis företas på biltåg från Hamburg till Innsbruck och jag skulle vara hennes co-driver från Innsbruck till Como-sjön.

Det blev lite åka av nu, fram och tillbaka. Jag tog bussen från Valtournenche till stationen i Chatillon-Saint Vincent. Noll passning mellan buss och tåg. Fick vänta på tåget i nästan två timmar. Nästa buss anlände tjugo minuter efter det att mitt tåg gått.

Så här kan italiensk första klass se ut, på sträckan Chivasso-Milano. Jag kan inte se någon skillnad mot andra klass. Fast samma fenomen finns faktiskt även i Sverige, även om det inte är lika plastigt som här.
När jag reste med Olle svor han lite över Trenord. Nu skulle han väl fått vatten på sin kvarn tänkte jag, diverse inställda tåg som kördes av just Trenord. Fortfarande hade jag inte förstått att det var strejk, men innebörden av de inställda tågen var att jag skulle behöva boka om till snabbtåget Frecciarossa för att komma till Verona där jag skulle byta för den vidare färden mot Innsbruck. På Frecciarossa krävs dock platsbiljett. Till biljettkontoret var det jättekö. Vid biljettautomaten var det ingen som visste hur man köpte bara en platsbiljett och i de appar jag hittills hade provat fungerade det inte heller att bara köpa platsbiljett eller så fanns den funktionen, men inga biljeter tillgängliga. Vad göra? Jag hade hört talas om hemska straffavgifter om man klev ombord utan platsbiljett, men konduktören visade sig vara förstående och lät mig köpa biljett till ordinarie pris eftersom det var strejk och i Business class hade hon en stol ledig. Jag hade satt mig i andra klass, visste inte om jag hade rätt att åka Business Class på min första klass-biljett. Lät liksom lite finare. Men, varför det förresten? På flyget var det ju tvärtom…
Olle beskev Trenord som en regional, italiensk tågoperatör, så det var ju skönt att nästa ben skulle vara med ett internationellt tåg. Lång näsa! Framme i Verona blev jag varse att strejken även påverkade tåget till Innsbruck. Kön till biljettkontoret sträckte sig inte bara ut från biljettkontoret, utan ända ut på gatan. Jag stod i kön en en stund, men hittade en alternativ förbindelse som inte kräve platsbiljett, så bättre att ägna tiden åt att äta en bit mat.
Nu var det ju bara det att två tågs passagerare skull få plats på ett tåg och gissa att det blev fullt. Trots eller kanske tack vare att jag fortfarande hade skidväska att släpa på så lyckades jag armbåga mig fram till en sittplats. Många fick stå eller sitta på golvet den första biten. Men, i Brennero som det heter på italienska, var det inte många kvar på tåget. Kontrasten var rätt stor mellan det italienska tåget och det fina österrikiska tåget jag fick byta till där.
Innsbruck nästa dag. Sovplatserna ombord på Beatas tåg var slutsålda, så hon hade halvsuttit hela natten. Ser rätt pigg ut ändå. Eller…
Såg lite lustigt ut när tåget kom in vid perrongen med en massa bilar. Man verkade ha bra rutin på detta med biltåg, för biltransportvagnarna rangerades snabbt om till vad som nästan såg ut som ett färjeläge.
Respektive bilförare fick kliva upp på biltransportvagnen och köra av sin bil. Ny erfarenhet för mig.
Trots en halvdan natt var Beata kaxig och ville börja med att köra. Första benet gick till Bolzano.
Bolzanos stadskärna var riktigt mysig.
Efter all skidåkning och all snö var det härligt att känna att det var vår. Kändes ännu bättre att veta att det hemma i Sverige var snöoväder.
Vi är ju fortfarande nära gränsen till Österrike och man klarar sig bra på tyska.
Ser ni tjejen med ryggan? En Fjällräven Kånken. Hur har denna rätt fula rygga kunnat bli en sådan världssuccé? Vart man än kommer dyker det upp ryggar med Kånken. Kan folk ens uttala namnet på den? Fast det är väl som med IKEA:s möbelnamn. Hur många av dem faller sig lätta för en utländsk tunga…
Jag hade föreslagit en väg som såg spännande ut. Men, det vägvalet fick nobben. För högt upp och för mycket serpentinvägar, enligt Beata. Så hon fick välja en annan väg. Var hamnade vi då? Högt upp och på serpentivägar 🙂 Här på väg upp mot Passo Mendola. Jag hade fått ta över ratten, men det var påtagligt tyst från passagerarstolen. Beata trivdes inte med situationen.
Vi tog en andningspaus i vad som såg ut som ett spöksamhälle. Igenbommade restauranger, övergivet samhälle, stängd lift, stängd bergbana… Var det ett resultat av klimatkrisen och bristen på snö?
En engelsman vi stötte på sa sig dock veta besked. Detta var en sommarort där man vandrade, så säsongen hade bara inte kommit igång än. OK. Såg ändå ut som om en del var permanent igenbommat.
Stopover i den lilla byn Malé, där detta märkliga byggnadsverk var uppfört framför kyrkan. Från Malé gick det skidbussar till liftar som ledde upp och sedan ner till Madonna di Campiglio. Kanske en skidort som låter bekant?
Det var inte slut med Passo Mendola. Det blev bara vackrare och vackrare eller …
… värre och värre, beroende på hur man såg det… Fast, just här var det ju rätt brett ändå.
Här har vi stannat till och hämtar andan på väg upp mot Passo Tonale. Våren har bytts ut mot vårvinter. Höjden och stupen allt mer hisnande…
Passo Tonale visade sig dock vara en skidort och inte något egentligt bergspass som man i förstone kanske kunde föreställa sig. En rätt hemsk skidort för övrigt. Ful bebyggelse enbart uppförd för skidturism och som synes, klent med snö på solsidan. Hit skulle jag aldrig välja att åka för att åka skidor.
Lite bättre då på skuggsidan.
Men, jag får ju tillstå att jag ändå blev lite nyfiken på hur det kunde se ut på andra sidan kullarna. Mmm, skidåkningen ser ju ändå lite spännande ut, förutsatt att det finns snö förstås, som det ju gör på alla pistkartor.
Den här skylten hade jag sett flera gånger förut. Alp Trauma Clinic! Jag tolkade ”alp trauma” som att det handlade om något slags psykologiskt trauma av att ha vistats eller förolyckats i Alperna. Men, de var lite för vanligen förekommande för att den tolkningen skulle kunna stämma. Beata förklarade för mig att det var fråga om akutmottagningar, d v s fysiska skador, typ benbrott o dylikt. Jaha! Man lär sig…
Färden går neråt igen, från vårvinter till vår och en jättelång gondollift följer oss ner mot Ponte di Legno.
Härliga färger från vårblommande träd. Här i staden Edolo.
Vi passerar igenom ytterligare en skidort, Aprica. Inte så upplyftande den heller, men kanske inte lika illa som Passo Tonale.
Hög tid för lunch. Vad säger Google Maps? Följ en väg uppför sluttningen, kör förbi en restaurang som hunnit stänga och så är vi framme vid nästa restaurang som är öppen. Vid restaurangen som skulle vara stängd byttes dock den allt smalare bilvägen ut mot en promenadstig och restaurangen som skulle vara stängd visade sig fortfarande vara öppen.
Det går fort att komma upp en bit och få lite utsikt.
Kändes mer som att kliva in i någons hem än in i en restaurang.
Vi hamnade i vad som kändes som en tidsmaskin tillbaka till sextiotalet. Vi är nästan de enda gästerna. Mest folk här på helgerna får vi förklarat för oss.
Den här bilden får illustrera mitt, vad som kan tyckas, irrationella åkande fram och tillbaka. En knapp vecka tidigare åkte jag med detta tåg från Tirano på min väg mot Valtournenche.
Google maps tipsar om att den, kanske inte snabbaste, men närmsta vägen till den lägenhet Beata hyrt i Faggeto Lario, går via Varenna och Bellagio.
Färden Varenna-Bellagio går med en gullig liten bilfärja med en kapacitet om en tre-fyra bilar. De allra flesta ombord är passagerare utan bil.
Väl framme i Bellagio tyckte Beata att jag kunde få köra igen. Anade hon vad som väntade? Det var en av mina svettigaste bilturer, även i boktavlig bemärkelse. Jag fick handsvett. Extremt smalt, kurvigt med skymd sikt och branta stup, med både mötande lastbilar och bussar. Puh! Beata: – Ska jag besöka Bellagio igen får det bli med bussen.
Här var det. Inte toppenfräscht, men rätt charmigt.

Och vilken vidunderlig utsikt. Vyn från en av lägenhetens två balkonger.
Det här fick bli lunchbalkongen.
Köksbordet blev Beatas tillfälliga kontor.
Husets trädgård.
Och överallt denna vårblomning.
Vad kan detta vara? Inte rosor i alla fall, som det såg ut på håll. Och hade man tänkt efter… Inte ens här borde de ju ha kunnat hinna hinna slå ut.
Det är såg i alla fall ut som ett blommande magnoliaträd.
Gick man ner för en rätt förfallen väg och trappa kom man ner till sjön.
Vägen förbi kyrkan var avstängd för reparation, men det utgjorde inget hinder för vår promenad. Vi gick och vi gick och konstaterade till slut att vi inte alls var där vi hade hoppats. Bara att vända tillbaka, men bra motion.
Fortsatte man uppåt längs serpentinvägen låg ett antal byar som klättrade längs sluttningarna. Här står vi i byn Molino och spanar upp mot Bicogno.
Ibland är det väldigt små händelser som gör att man minns olika upplevelsr som större än vad de kanske var. Som att överraskas av att hitta en så närbelägen, mysig by eller som att upptäcka att den lilla livsmedelsaffären fortfarande var öppen och kunde förse oss med precis vad vi behövde, till ett överraskande lågt pris. Blev ju inte sämre av det varma, glada bemötandet och berömmet för min hitte på-italienska.
Como-sjön är som ett upp och nervänt Y. I det ena benet ligger Lecco och i det andra ligger Como.
Como visade sig vara en större stad än jag trodde, över 80 000 invånare. Stadens centrum är gemytligt.
Delar av den gamla stadsmure är bevarad.
Här bor någon, kanske flera, med gröna fingrar.
Är det klonade exemplar av Nalle Puh som är på besök?
Jag kan bli lite matt ibland av alla kyrkor och palats. Som att jag måste förstå vad det är jag ser. Jag bestämde mig för att låta bli att tänka på det och bara njuta av miljön.

Fortsättning följer…

Publicerat

Tågluff del 7, Florens

Rutt: Faggeto Lario – Como – Monza – Milano – Florens

Datum 25-27 mars

Efter det att Beata installerat sig och avverkat sina tre första arbetsdagar bestämde vi oss för att åka på en tredagarstripp till Florens. Sedan skulle jag åka vidare söderut och hon ”hem” igen.

De flesta snabbtågen jag stötte på kallas för Frecciarossa (Rödapilen) och har en tillåten hastighet på 300 km/h. Som jag förstått det har man till stora delar byggt nya spår för de här snabbtågen. Samma fråga som man i Sverige våndas över om man ska våga satsa på. Idag är det lördag och nästan tomt i 1:a klass eller Business Class som man kallar det så att det ska låta lite finare. Fast hur var det nu, egentligen borde det väl vara tvärtom, om man nu vill jämföra sig med flyget. På flyget var i alla fall 1:a klass finare än Business Class.
Jag läser på Wikipedia att den här varianten är begränsad till just 300 km/tim, men att det finns ytterligare en tågtyp som i sig är godkänd för upp till 400 km/tim, men att man tydligen lagt ner planerna på att köra så fort.
Under en tågluff grundläggs det första intrycket av en ny stad, av järnvägsstationen. När det gäller människor säger man ju att det första intrycket ofta består.
Hmm, är Florens verkligen så vackert som det sägs? Med en sådan ful järnvägsstation… Måste vara den fulaste jag sett.
Det är lunchdags och vi beger oss mot saluhallen där vi går förbi dessa överdåiga pizzor.
Istället knallar vi upp på saluhallens övre plan där det finns ett restaurangtorg. Det har vi läst om i en artikel med tips om Florens. Vi fastnar vid ett stånd som serverar några rätt slafsiga maträtter som det visar sig. Just det tipset var inte bra. Vi skulle ha stannat vid pizzorna istället.

Mätta i alla fall ska vi nu ge oss ut och upptäcka Toscanas provinshuvudstad, Firenze som den heter på italienska, denna vagga för renässansen och humanismen, som det påstås. Handel sägs vara nyckeln till stadens välstånd och välståndet drog till sig konstnärer och andra artister och idag drar detta till sig enorma mängder turister. Fem miljoner årligen läser jag, var besökssiffran under 2018.

Bland det första vi stöter på är denna fantastiska katedral. Ska vi gå in? Det är visserligen lördag, men ändå lågsäsong, men vi avskräcks av den långa kön. Vi försöker senare, tänkte vi och nöjer oss med att beundra utsidan så länge.
Basilica di Santa Maria del Fiore är det officiella namnet. Heliga Marias blommas basilika på svenska. Katedralen är säte för den romersk-katolska kyrkans ärkebiskop i Florens. Den rymmer 30 000 personer och var den största världen skådat när den invigdes eller konsekrerades av dåvarande påven, 1436. Det tog tid från ax till limpa. 1296 fick en arkitekt i uppdrag att påbörja projektet. Låter lite som La Sagrada Familia i Barcelona.
Vi vandrar vidare och kommer till Pelles affär. Kan man varumärkesskydda smeknamn? Jaja, man får väl acceptera att främmande språk lägger beslag på vissa ord (skinn på italienska).
Fränt tak. Kan det här kallas för något särskilt på arkitektoniska tro?
Men, titta! En gammal fotoautomat. Ungdomarna såg lika förtjusta ut som vi och köade för att få bilder på sig själva.
Man behöver inte gå långt för att vilja stanna upp. Byggnader, monument eller statyer. Här har vi kommit till Neptunusfontänen vid Piazza della Signoria, framför Palazzo Vecchio. Den beställdes 1559 för att fira ett giftemål. Jojo, di rike di kan eller kunde.
Palazzo Vecchio var redan från början palats för dem som bestämde. Florens var Italiens huvudstad under en kort period, från 1865 till 1870 och då fungerade palatset också som konungariket Italiens parlament. Idag fungerar det som stadshus och är sätet för bl a Florens borgästare, förutom att det även finns ett konstmuseum här.
Loggia dei Lanzi eller Loggia della Signoria ligger även den vid Piazza della Signoria alldeles intil Uffizi-muséet. Mer om det längre fram. Mycket i Florens är gammalt och loggian byggdes mellan 1376 and 1382. Tanken var tydligen att den skulle fungera som plats för publika sammankomster av olika slag. Idag rymmer den skulpturer.
Skulpturer som denna t ex, The rape of Polyxena. Men lugn, det föreställer inte en våldtäkt. Ordets ursprungliga betydelse syftar mer på gripande, d v s hur hon förs bort för att avrättas. Det är modern som protesterar mot detta. Fast ja, avrättning kanske ändå är värre än våldtäkt…
Visst är det spännande med sådana här passager. Vem och varför ska denne någon eller dessa några inte behöva gå ut på gatan? Vasari-korridoren kallas denna passage mellan Palazzo Vecchio och Palazzo Pitti. Ursprungligen residens för bankiren Luca Pitti. Gick bra för honom. Sedan palats för styrande. Idag hemvist för diverse muséer. Fick vi svar på frågan? Nä…
Titta in på gårdar kan vara spännande. Så här ser det ut i Palazzo Vecchios innandömen.
Floden som delar Florens i två delar heter Arno och rinner mot Pisa.
Ponte Vecchio är en medeltida bro som är speciell då den kantas av butiker. Idag mest juvelerare. Kanske alltid varit så?
Ponte Vecchio var för mig lite av Florens varumärke. Nu vet jag lite mer än så, men fortfarande en fantastisk bro.
Vi hade läst om att man borde masa sig bort från de historiska kvarteren över till andra sidan floden, så skulle man undkomma en del av turistinvasionen och också få uppleva fler kvarter som är mer av det genuina Florens av idag. Vi återkom på kvällen och då var det ännu mer märkbart att det var hit florentinarna sökte sig, inte minst ungdomar.
Däremot var det nog en hel del turister utöver oss som fått tips om att detta var en av de bästa glassbarerna. Kö ut på gatan.
Mmm, det var gott. Värd att stå i kö för. En av smakerna var ricottaost.
Vi beundrar de fiffiga fönsterluckorna och i skrivande stund bor jag på ett Bed and Breakfast utrustat med just den typen av fönsterluckor och har kunnat prova funktionen. Funkade alldeles utmärkt.
Vi håller oss en stund till på andra sidan floden och kommer till den gamla stadsmuren.
Ett lugnare tempo och ett gemyt infinner sig.
En pappa (!) – vi är ju ändå i Italien – är i lekparken med sin dotter. Dottern får härja fritt och ramlar ner. Vi funderar över om det finns en attitydskillnad i barnuppfostran mellan Sverige och ett land som t ex Italien. Är vi för omhändertagande och ängsliga i Sverige? För mycket curlande?
Finns det en stadsmur måste det ju snart dyka upp en stadsport…
Turisterna är lätt räknade här.
Beata
Floden når inte så högt, så flodbädden kan användas till annat.
Här ser vi över mot den gamla staden och turistkvarteren.
Vi tar en drink när vi tagit oss tillbaka över floden och upptäcker att vi tycks ha hamnat i arabkvarteren.
Hur ser planlösningarna ut inne i ett sådant här hus?
Hotell Nizza, d v s italienska för staden Nice. Kommer ni ihåg att man förr sa Nizza även i Sverige?
Det här var ett väldigt speciellt ställe, La Ménagère. En blandning av butiker och servering. Rummen har helt olika inriktningar både vad gäller mat och dryck och stil och aktiviteter (musik, biljard, rökrum…).
Kommer du till Florens gå dit och låt dig fascineras och försök förstå var du passar in eller vad du är sugen på. Inte helt lätt.
Ny dag och nya krafter. Söta små bussar har man, men i Florens är ju allt inom gångavstånd. Stan hade 2018 ca 380 000 invånare. Jämförbart med Malmö med sina 344 000 invånare (2019). Inga likheter i övrigt!
Någon tur med spårvagn blev det inte heller. De håller sig norr om stadskärman och dit hade vi aldrig några ärenden. Vårt hotell låg precis här vid stationen. Ibland var det så mycket folk som skulle med spårvagnarna att vi hade svårt att ta oss fram på vår väg till hotellet.
Prognosen förutspådde lite regn idag, så planen var att vara inomhus och titta på konst i det som kallas Uffizigalleriet eller på italienska, Gallerie degli Uffizi. Jag var lite orolig över att vi inte skulle få biljetter och det var också en jättelång kö till biljettkassan som i princip inte rörde sig framåt. Men gick man två kvarter bort och la till några Euros fick man biljetterna direkt och en slot-tid en 45 minuter bort. Märkligt system, men så fick det bli.
Uffizi betyder ju kontor och det byggdes ursprungligen som ett administrationskontor. Man hade uppenbarligen lite högre ambitioner då än när man t ex byggde Garnisonen på Östermalm.
Interiören överträffade ibland konsten.
Om det är bra kan man ju diskutera.
Bara så ni vet. Detta ansågs vara ett manligt ideal. Mycket muskler och mindre av annat. Den ska spegla proportionerna hos en perfekt, manlig skönhet år 450 f. Kr. Allt enligt skulptören Polycletus. Han hade t o m skrivit en avhandling på temat.
Dramatik bland statyerna.
Vid slaget om staden Troja gömde sig grekiska soldater i en stor trähäst. Laokoon var den som varnade trojanerna för att föra in trähästen i staden, och var på väg att kasta sitt spjut mot hästens buk och därigenom avslöja de där gömda grekerna.
Detta uppväckte gudarnas vrede och de sände då ormar som dödade Laokoon och hans söner.
Muséet anses vara ett av världens främsta och äldsta konstmuséer och det fanns så mycket målningar och skulpturer att hälften kunde vara nog. Många italienska, för mig okända konstnärer, men också en del som jag var nyfiken på. Bl a Michelangelo förstås som målat denna. Men, vad gjorde alla nakna män i bakgrunden? De verkar ju rätt intima med varandra…
Och här är ett verk av Leonardi da Vinci: Bebådelsen, d v s det ögonblick då ärkeängeln Gabriel meddelar Jungfru Maria att hon ska bli mor till Jesus. Ärkeängel funderar jag… Wikipedia vet besked. En ängel med en särskild ställning i änglahierarkin.
Det här är väl en märklig målning? Konstnären är Caravaggio och bilden ska visa hur aposteln Tomas tvivlar på Jesu uppståndelse och tittar och känner på Jesus sår. Inte klockrent hur det ska förstås, men en spännande tavla.
Caravaggio igen: Medusa. Nationalmuseums hemsida: ”Berättelsen om Medusa härstammar från den grekiska mytologin och har nästan 3000 år gamla rötter … Enligt Ovidius var Medusa en vacker kvinna med långt, svallande hår vars skönhet lockade till sig många, inte minst havsguden Poseidon. Poseidon söker upp Medusa och ligger med henne mot hennes vilja i ett heligt tempel tillägnat Athena, krigets och vishetens gudinna. Athena blev rasande och förvandlar Medusa till ett monster, det vackra håret blir till skräckinjagande ormar och hennes blick förstenar från nu alla som möter den.”
Inte bara italienska konstverk i samlingarna. Här är en Rembrandt-målning: En rabbin.
Och en Rubens: Judith och Holofernes.

Fullständigt utmattade och jag lite besviken, gör vi oss klara för att lämna muséet. Hade jag bara fått för mig att jag skulle få se målningar av Botticelli? I butiken konstaterade jag att det fanns fullt av vykort och affischer föreställande Venus födelse. – Finns inte hans målningar i muséet? Jodå i salarna 10-14. Va! Hade vi lyckats gå förbi dem. Orkade vi? Energitanken kändes rätt tom. Jodå! Upp igen.

Botticelli: Våren.
Det är väl kanske att häda. Men är det inte lite Carl Larsson över denna Botticelli-målning? Ännu ett verk med Bebådelsen som tema.
Och så slutklämmen och belöningen för att ha samlat kraft och gå tillbaka in i muséet. Venus, kärlekens och skönhetens gudinna som föds ur havet.
Kulturkonsumtion kräver energipåfyllning. På vissa restauranger känner man det bara som att man är hemma. Det här var ett sådant ställe, på Boccadarno, . En väldigt trevlig servitris, god mat, en god stämning och trevlig miljö samt lite ”underhållning” av både förbipasserande och gäster. Men, till slut fick vi ge oss och betala och gå vidare.
Inte många mm tilgodo här inte. Sinnebilden av en italiensk parkering.
Vi vandrade uppåt mot Piazza le Michelangelo.
Det känns nästan som man tränger sig in på en privat sammankomst när man deltar i en gudstjänt i vilken en tro predikas som man inte bekänner sig till. När gudstjänsten var över gick församligen fram till prästen och mottog oblater. Vi är i basilikan San Miniato al Monte.
På vägen tillbaka gick vi först ner och sedan upp längs stadsmuren…
… för att sedan återigen knalla neråt.
Vad mysigt det ser ut. Men, vi hade ju redan ätit.
Två glada turister.

Andra natten i Florens fick vi uppleva en mygginvasion. Hotellpersonalen bekräftade att man hade myggor mer eller mindre hela året. Vi hade tydligen kunnat få låna myggdödare som man satte i kontakten. Kanske de kunde ha förvarnat oss om…

Vi struntade i hotellets frukost och drog oss återigen över floden till ett ställe som vi hade passerat dagen innan.
Blickarna dras återigen mot andra sidan floden, söder om det Florens där de flesta sevärdheternas finns.

Arkad, kallas det så? Vi är i alla fall vid Piazza della Repubblica. Arkader ser man lite här och var i italienska städer. Ofta väldigt vackra.
Piazza della Repubblica, Florens motsvarighet till rivningen av Klarakvarteren. Nu skedde rivningarna här ca 100 år före det att Klarakvarteren revs, så som besökare kan man ha fördragsamhet med resultatet. Bättre än Gallerian och Brunkebergstorg. Rivningarna försvarades som en nödvändighet för att de sanitära förhållandena skulle kunna förbättras. Låter det inte lite som argumenten för rivningarna i city? In med luft och ljus och bilar!
Vilka coola killar. The Old Florence Jazz Band.
Idag var det måndag och vi tänkte att det inte skulle vara så mycket folk då och att det skulle vara en lämplig dag för ett nytt försök att besöka katedralen. Ack så fel man kan tro. Ännu mer folk idag, så något besök blev det aldrig.
Loggia del Grano
I artikeln med Florens-tips hade vi även läst om Museo Galilei. Det tidigare namnet på muséet var (fritt översatt) Institutet och muséet för historia och vetenskap. Galileo Galilei (1564-1642) var ju en känd astronom och många av muséets utställningsföremål handlade om rymden. I de flesta fall fick man dock nöja sig med att beundra hantverket från den tiden och vilken möda man la ner på att även tillverka vackra instrument. Särskilt pedagogiskt var det dock inte. Hur och varför och vad fick man sällan svar på. Det här är ju ett helt fantastiskt bygge från 1593 som tog fem år att färdigställa. Det är en s k armillarsfär. Går ju knappt att uttala. Den representerar världens ”universella maskin” med jorden placerad i mitten. Det här är den största armillarsfären på det här klotet i alla fall.
Att den här killen tände på annat än kvinnor framgår om man tittar noggrannt.
Många vackra jordglobar fanns i utställningen och man får ju faktiskt förundras över att man ändå hade så bra koll, även om proportionerna blev lite fel emellanåt. Kolla t ex vad smal Bottenviken har blivit här.
Dåtidens verktygslåda?
De här vax- och i vissa fall terracotta-modellerna är gjorda i slutet av 1700-talet. De visar foster och framförallt olika typer av komplikationer i samband med födslar. De är oerhört välgjorda och man undrar bara, hur fick de tag i förlagorna. Skar man upp kvinnor som dött i barnsäng?
Muséets fönster erbjöd bra fotomotiv.
Däruppe på höjden vid basilikan San Miniato al Monte var vi igår.
Nu närmar vi oss telekomeran. En gammal telegraf (1840).
Viss skillnad på dagens digitala personvågar och denna jäteanordning.

Och så var det med det. Det började närma sig avgångstiden för Beatas tåg. Jag hade ytterligare någon timme att fördriva tiden innan mitt tåg söderut skulle gå.

På vägen mot hotellet och stationen passerade vi denna speciella entré till Torre degli Alberti.

Florens var en väldigt trevlig bekantskap. Lite stressande bara att det var sådana köer att komma in till vissa attraktioner som t ex domkyrkan och Uffizi-galleriet. Den senare knäckte vi, den förra står kvar på att göra-listan. Men, annars var det så mysigt att bara strosa runt, antingen på den norra sidan av floden där de flesta av attraktionerna fanns eller på den södra sidan där det var mer avspänt och genuint. Så om första intrycket av Florens var den fula järnvägsstationen, så bestod inte det intrycket, som tur var.

Publicerat

Tågluff del 5, Rhätische Bahn, Valtournenche, Cervinia och Zermatt

Rutt: St Anton am Arlberg – Buchs SG – Sargans – Chur – Tirano – Milano Centrale – Chivasso – Chatillon Saint Vincent – Valtournenche Maen

Datum: 14 mars-19 mars

Nu skulle här åkas tåg för tågresans skull. Olle och Gunilla var ute och tågluffade samtidigt och jag hade fått Olles detaljerade resplan i förväg och noterade att våra vägar skulle korsas. Olle hade koll på Rhätische Bahn och utlovade en spektakulär tågresa, så jag hakade på.

Intressant att se hur olika man kan resa. Olle och Gunilla hade allting planerat i förväg vad gäller resrutt och övernattningar. Det enda jag hade koll på när jag drog iväg var mitt första stopp i Mauterndorf (Obertauern/Lungau). På gott och ont naturligtvis, mer utrymme att forma resan efter lust, spontana infall eller rekommendationer från andra, men också nackdelen att behöva ägna väldigt mycket tid åt att leta boende. Den detaljen hade jag underskattat.

Nu skulle jag vänja mig vid schweiziska priser. Jag bokade in mig på samma hotell som Olle och Gunilla. Det var inte så jätteblodigt, motsvarande c:a 730 kr. Visserligen ett mycket enkelt rum med toa och dusch i korridoren och utan frukost. För frukost fick jag hosta upp motsvarande c:a 169 kronor. Kanske rätt dyrt ändå. Kvällen innan hade vi ätit middag på ett mysigt ställe där en härlig ostdoft satt som inpyrd i väggarna. Raclette kändes ju som det givna valet. Fondue trodde jag. In kommer istället en klump med smält ost med potatis till. Ingen jättehit. 422 kr inkl 1/3 flaska vin. Men, man överlever ju… Retaurangtipset komfrån den glada receptionisten som också beklagade sig över det konstiga vädret. Stadens lokala skidsystem hade knappt varit öppet under säsongen, Arosa som ligger i närheten hade fungerande pister, men inte mycket mer, som hon utrryckte det. Häromdagen hade det varit så blåsigt så att hennes hund blåste bort. Senare på kvällen kunde jag dock konstatera att hunden var välbehålen.
Rhätische Bahn förfogar över ett meterspårigt järnvägsnät i sydöstra Schweiz om 384 km. Den sträcka vi ska åka, från Chur i Schweiz till Tirano i Italien har jag markerat med blått på kartan.
Om det är en bit att gå är det skönt att kunna koppla skidväskan till ryggans höftbälte.
Så här marknadsför järnvägsbolaget tågresan: ”The Bernina Express, Rhaetian Railway’s classic train, is a rolling legend and one of the most famous trains in the world. On the highest railway tracks in Europe and the steepest in the world, the Bernina Express takes its passengers on a unique journey through 55 tunnels and over 196 bridges. From Switzerland’s oldest town through wildly romantic gorges, past spectacular man-made structures, up to the eternal ice of the glaciers and back down to the palm trees in the Italian town of Tirano: no other Alpine crossing is so spectacular. The modern panoramic cars offer first-class travel comfort and make the impressive landscape appear almost within reach.”
Istället för att åka i vad järnvägsbolaget beskriver som ”the modern panoramic cars” hade jag ett vagt minne att  jag läst i något Facebook-inlägg att man lika gärna kunde åka längst fram i motorvagnens 1:a klass-avdelning. Här kunde vi åka med interrailkortet utan pristillägg. För en färd i 1:a klass i panoramavagnen, utan Interrailkort, får man räkna med att betala motsvarande 1 250 kr + (om jag fattat rätt) 225 – 295 kr för en sittplatsreservation.
Det började lite modest, lite överraskande längs övre delarna av Rhen. Kanske inte en flod man i första hand associerar med Schweiz.
Först var gardinerna in till förarhytten neddragna, men föraren var vänlig nog att dra upp dem, så vi hade ju emellanåt en fantastisk utsikt framåt också. Inget de i panoramavagnarna kunde ta del av. Här en av de 196 broar vi ska passera.
Banan började klättra uppåt allt mer och vi häpnade emellanåt hur man överhuvudtaget hade kunnat komma på tanken att bygga järnväg här, på vad som till stora delar vara utsprängda klipphyllor med branta stup.
Längst ner i dalen, längs floden Rhen eller i Chur var det ju vår, men ju högre upp vi kom desto mer började vintervädret märkas av.
Bergen i bakgrunden ger en föraning om vart vi är på väg. Här gör vi upehåll i Bergüen/Bravuogn. Bergüen är tyska och Bravuogn är namnet på det spännande språket rätoromanska. Jag läser att det finns olika definitioner av vad som avses med rätoromanska. En av dem är det språk som pratas av 30-60 000 människor i kantonen Graubünden, där vi nu befinner oss, som också har det som officiellt språk. 15% uppger att de har det som sitt huvudspråk, medan 22% anger det som sitt modersmål, och 32% att de kan tala det. Sedan tillkommer ytterligare minst 10 000 rätoromansktalande i förskingringen. Allt enligt den ständigt närvarande sanningssägaren Wikipedia. Vad jag vet har jag aldrig hört någon tala detta språk.
Panoramavgnarna hänger som en lång svans efter det tredelade motorvagnståget.
Jag har nog aldrig upplevt någon järnväg med så kraftiga stigningar och så snäva kurvradier. Ingeniörskonsten bakom banans tillkomst beskrivs som en av abledningarna till att banan förärats UNESCO:s världsarvsskydd.
Stigningarns illustreras lite av denna bild. Däruppe på bron ska vi strax befinna oss.
En speakerröst berättade då och då om vad vi passerade och tydligen är det poppis med kälkåkning i bl a Graubünden. Om jag minns rätt var detta en kälkbana som följde järnvägen en bit.
Men, som synes är även Nordic skiing eller Langlauf poppis.
Vi passerar många mäktiga berg på vägen.
Mitt öga fastnar ju dock gärna på alla dessa utörsåkningssystem vi passerar. Det här bör vara Lagalb som utgör ett system tillsammans med Diavolezza. Ett dagskort i slutet av mars kostar mellan 64 och 73,50 CHF, ungefär samma belopp i EUR, d v s samma prisnivå eller något dyrare än i Österrike beroende på dag, men betydligt dyrare än i Italien.
Åker man inte skidor eller kälke eller tåg för den delen kan man ägna sig åt skärmflygning, fast med skidor på fötterna kanske.
Namnet Bernina Express kommer från att tåget passerar genom Berninapasset som förutom järnvägen även förbinder Schweiz och Italien med en väg.
Genom Berninapasset når järnvägen sin högsta punkt om 2 253 m ö h. Det finns järnvägar som når högre, t ex banan upp till Jungfraujoch i Schweiz som når upp till 3 454 m ö h, men då går järnvägen i tunnel efter det att den nått över 2 350 m ö h.
Rhätische Bahn kan dock stoltsera med att ha den högsta banan som enbart förlitar sig på friktionsdrift, d v s man kör utan kuggstång som annars ligger mellan rälerna och som tågets drivanordning får fäste i.
Det är nyplogat. På vägen upp mötte vi en stor snöslunga.
Vid Alp Grüm gör tåget ett längre uppehåll och vi får gå ut och lufta oss.

Trafiken på banan är rätt tät och det visar sig att vi inväntar ett mötande tåg på väg upp från Italien.
Kurvradierna påminner om dem man kunde bygga med Märklin-räls.
Var det inte tunnlar, var det gott om snögallerier som skyddade banan från snöras.
Det blir uppenbart att vi är på väg neråt.
Banan löper i serpentiner och om en liten stund färdas vi på spåren några tappor ner.
Vagnen vi sitter i har både hunnit ut ur tunneln och med att göra en kraftig gir emedan vagnarna mot slutet fortfarande har det framför sig.
Vid Poschiavo går många av. Vart tog de vägen tro?
Förutom att vara Schweiz högst belägna järnväg utan kuggstångsdrift, är det dessutom en av de brantaste järnvägarna i världen med enbart friktionsdrift. Här ser vi först två nivåer ner som vi når genom snäva serpentiner och längre bort kommer vi ännu lägre ner via en fantastisk viadukt.
Återigen får jag en illusion av modelljärnväg. När jag lekte med Märklinbana kunde man bygga med hisnande lutningar och kurvradier. Men, här är det på riktigt.
Den här spiralviadukten ligger i Brusio.
Det här var definitivt en av de mesta spektakulära tågresorna jag gjort, om inte den mest spektakulära. Jag har lite diffusa minnen av två tågresor i Sydamerika som möjligen skulle kunna konkurrera: Ayacucho-Lima (eller var det Huancayo-Lima?) i Peru eller Guyaquil-Quito i Ecuador.
Fyra timmar och tjugo minuter efter det att vi lämnade Chur är vi framme i Tirano i Italien. På andra sidan plattformen står ett tåg mot St Moritz, ett s k blandat tåg som man sa förr i Sverige. Ett tåg bestående av både godsvagnar och personvagnar. Jag minns att jag åkte med ett sådant en gång mellan Skövde och Karlsborg. Tog en evig tid. Det var mer gods än passagerare som skulle utväxlas.
Snett över torget låg järnvägsstationen för Trenords tåg mot Milano. Hann med nöd och näppe in på den lokala pizzerian för att få en take away slice.
I Milano skildes jag från Olle och Gunilla som skulle till Florens. Jag skulle vidare mot Valtournenche.
I Milano tog jag ett regionaltåg mot Turin, men klev av i Chivasso för att byta till ett dieselmotorvagnståg mot Aosta. Aosta som i Aostadalen där man hittar flera berömda skidorter.
Det blev en lång resdag och det hann bli mörkt. Bussarnas tider var inte alls synkade med tågtiderna, men vi var ändå en tapper liten skara som stod och väntade på bussen mot Breuil-Cervinia vid järnvägsstationen i Châtillon-Saint-Vincent. Bussen dröjde, men 15 minuter försenad kom den i hög fart och drog runt stationsplan med vad som närmast kan liknas vid en bredsladd. Chauffören verkade besatt av att vilja köra in tiden, så det blev en spännande färd upp i bergen och mörkret.
Det var inte helt lätt att hitta boende med kort varsel, men till slut hittade jag ett pensionat i nedre Valtournenche, i Maen. Jag letade mig fram i mörkret och såg knappt var jag hamnat någonstans, men på morgonen möttes jag av ett solbelyst Matterhorn från fönstret.

Många av ortsnamnen har franskklingande namn och franska är också ett av de officiella språken i Aostadalen. Jag trodde först att Breuil var en grannby till Cervinia som s a s fick åka med på köpet, men det var ju helt fel. Breuil är det ursprungliga, franska namnet på orten. Cervinia kom tydligen till under Mossolinis ”italienisering” av landet och namnet anspelar på Matterhorn, Cervino på italienska.

Här skulle det åkas…
Från Maen i nedre Valtourneche gick det bara tre skidbussar på morgonen, till liften och tre skidbussar åt andra hållet på eftermiddagen. Det gällde att ha koll på tiderna.
Jag har förstått att området är vindutsatt, så att förbindelsen mellan Valtournenche och Cervinia och över till Zermatt i Schweiz kan stängas av. Så, det gällde väl att passa på att ta sig över gränsen när nu vädret var fint.
Fortfarande i Valtournenche som hade många fina backar.
En olycksbådande räddningshelikopter stod i beredskap när jag kom fram till Plateau Rosa, d v s gränsen till Schweiz.
Högsta punkten man kan nå som skidåkare, på den schweiziska sidan, är Klein Matterhorn på 3 883 m.
När jag kom fram med skidbussen till liftstationen i Valtournenche var det lång kö till kassan, men det fanns en automat där det flöt på lite snabbare. Dagens misstag! Jag trodde jag hade valt ett kort för hela området, men si, det hade jag inte. När jag skulle kliva in till första liften på den schweiziska sidan var spärren omutbar. Trodde först det var något fel, men icke, det var bara att lösa ett nytt liftkort till schweizisk taxa. De kallade det tillägg, men det var lika dyrt som mitt dagskort för Valtournenche-Cervinia. Lite surt, men nästan glömt nu.
Jo tack! En befogad varning. Jag gick med försiktiga steg när jag tog mig upp för trapporna till utsiktsplattformen på Klein Materhorn. Det känns, även om det gick bra denna gång. Värre gick det en gång i Sydamerika i Bolivia där jag drabbades av höjdsjuka, blev sängliggande och ordinerades att dricka te gjort på kokablad.
Det är ju fantastiskt att komma upp på denna höjd och kunna njuta av vyerna, men skidåkningen högst upp är inte så imponerande. Snön är jättefin, men det är ganska flackt.
Ibland går pisterna t o m uppför.
Glaciärer är vackra när de visar sig utan snö. De är nästan som glittrande hav.

Under lunchen samtalade jag med en schweiziska som bodde i Zermatt på vintern och i Spanien på sommaren. Jojo…Jag undrade över glaciärernas tillstånd. Kanske klarade de sig ändå hyfsat här eftersom det var så högt upp tänkte jag hoppfullt. Men icke. Lika sorgligt här som på andra håll. De försvinner i rask takt fick jag veta. Lunchen? En torr Rösti med bacon – där tappade de i poäng schweizarna. Colan till gick på 6,50 CHF, d v s c:a 74 kr. Det är bara att le…
Samma dam berättade att Matterhorn ofta var beslöjat av ett moln. Matterhorns fana kallade man det.
Fanan halad. Först nu när jag ser Matterhorns form inser jag att berget inte bara är en del av Toblerones varumärke och logotyp, utan att chokladen faktiskt även fått sin form av berget. Men, googlar man lite visar det sig inte vara så självklart som man i förstone kan tro. En annan teori är ämligen att formen på chokladen stammar från Folies Bergères i Paris. Va! Jo, grundaren av Toblerone, Theodor Tobler, såg en show där i vilken man hade dräkter som kanske fick tjäna som inspiration till chokladbitarnas form. Nu ryker nog kopplingen till Matterhorn. Nuvarande ägaren av varumärket, Mondelēz International vill flytta tillverkningen från Schweiz till Slovakien och om jag förstått det rätt tillåter inte schweizisk lag att man då associerar till den som schweizisk. Man ska nog vara mer mån om varumärkens ursprung för att de inte ska tappa i värde.
Tillbaka till skidåkningen och backarna. Kommer man lite längre ner i systemet blir åkningen lite roligare.
Nere i dalen ligger Zermatt. Jag var aldrig nere i byn, men det ska vara fint sägs det. Det ligger ju i Schweiz, så vad annat kan man förvänta sig. I Furi, strax ovanför Zermatt, ger jag dock upp och vänder tillbaka. Jag har hört skräckhistorier om skidåkare som befunnit sig på den schweiziska sidan när systemet stängt och sedan fick tillbringa resten av skidveckan i Zermatt p g a dåligt väder och slutligen fick ta en taxi runt berget (226 km). Den dyraste skidsemestern de lär ha varit på.
Så på seneftermiddagen är jag tillbaka i Italien igen. Backarna här tycker jag nog är bättre än på den schweiziska sidan. I alla fall jämfört med de backar jag hade åkt i.
I Valtournenche finns det bara ett sätt att ta sig upp från dalstationen och bara ett sätt att ta sig ner, såvida man vill åka skidor ner. Mot slutet kan det bli både trångt, brant, smalt och slaskigt. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun.
Blir lite förtjust i området. Man kanske skulle starta ett pensionat? Det här kanske är till salu?
Hotellet jag bodde på heter Sans Soucis. Mina associationer gick till lite lyxigare hotell och jag blev nyfiken på vad det kunde betyda: problemfritt. Jodå, det var ett rätt problemfritt boende.
Patrizia som råddade hotellet såg till att det fanns mat på bordet till frukosten och till middagen. Däremellan hade hon alltid tid att växla några vänliga ord med gästerna. Hon beskrev sig som en gammal kvinna (hon gillade inte datorer). Hur orkade hon? Hon hade i och för sig hjälp av en kock och en trevlig grannpojke som hjälpte till med serveringen. Gästerna växlade och stämningen med den, men ibland var det en ren njutning att sitta och lyssna på sorlet. Italienska låter ofta som musik i mina öron och dessutom ackompoanjeras det ju av så mycket gester att det även bjuds på en del drama. Jag förstår inte jättemycket av vad som sägs, men min spanska hjälper mig på traven en del. Ska jag lära mig ytterligare ett språk, står italienska högt upp på listan. Vid något tillfälle yppade jag att jag gärna hade fötts som italienare. – Jo du, det hade alltid blivit en udda italienare, fick jag höra. – Lång och blond som du är…
Framförallt första kvällen jag åt middag på hotellet, var maten jättegod. Patrizia bjöd om och jag kunde inte motstå. Efter den middagen fick det bli en espresso och regionens Amaro. Andra kvällen en lokal Genepy. Hur jag hittade fram till Amaro minns jag inte längre. Genepy lärde mig Tobias att dricka när jag bodde hos honom i Cesana Torinese förra vintern.
Ny dag och nya planer. Men, planer får ju inte vara huggna i sten. Egentligen hade jag tänkt åka i Valtournenche och Cervinia idag, men på skidbussen träffade jag för andra dagen i rad Janos och Julianna, två svensk-ungrare som skulle tillbringa tre månader i Valtournenche i år. De var snälla och erbjöd mig att åka med dem och visa mig övriga delar av systemet i Zermatt. Snabbt ändrade jag mig och tackade ja till deras vänliga erbjudande att bli mina pistguider.
Till en början åkte vi i samma backar som dagen innan, men sedan skulle vi även upp på Riffelberg, Gornergrat, Sunnegga och Rothorn. Upp till Gornergrat kan man även åka kuggstångståg som ett alternativ till stolliften och liftkortet gällde även på tåget.
En stollift har naturligtvis tätare ”avgångar” än ett kuggstångståg, men som tur är var väntetiden minimal så det behövdes ingen övertalning om att välja tåget. Vi kliver på vid Riffelberg, en mellanstation.
Med hjälp av definitioner eller avgränsningar kan man bli störst, bäst och vackrast på det mesta. Gornergratbahn kan stoltsera med att vara Europas högst belägna utomhusjärnväg med sina 3089 m. Jungfraubahn går i tunnel mot slutet…
Toppstationen Gornergrat når faktiskt högre upp än stolliften.
Mina pistguider idag, János och Julianna.
Gornergratbahn hade kanske också mått bra av att gå i tunnel mot slutet. När jag skriver detta läser jag att banan är stängd p g a stark vind.
När vi kommer ner en bit leds pisten under en järnvägsviadukt.
Vi hann ända längst bort i systemet. Någon lunchrast blev det dock inte, mina pistguider åt ingen lunch, så det var bara att bita ihop. Idag steg Zermatt i graderna när bilden kompletterades med dagens upptäckter. Men, frågan är om jag ändå inte tyckte bättre om Valtournench-Cervinia… När vi så småningom kom tillbaka till Italien möttes vi av detta tjusiga dis.

Jag hade ju inte fått någon lunch idag så tillbaka i Cervinia kände jag ett stort behov av lite energitillskott och skildes åt från Janos och Julianna. Jag irrade väl sedan bort mig som vanligt och liftskötaren menade att jag nog inte skulle hinna med sista liften bort mot Valtournenche. Jag tar skidbussen istället, tänkte jag och liftskötaren lät som om hon tyckte det var en bra idé. Någon skidbuss mellan Cervinia och Valtournenche finns det dock inte. Märkligt nog! Som tur är kom jag dock i lagom tid till den vanliga landsvägsbussen mot Châtillon-Saint Vincent som inte går så ofta.

Det fick istället bli den tredje dagen som jag utforskade Valtournenche och Cervinia. Jag hade ju inte varit så framgångsrik vad gäller mina biljettinköp. Hade jag haft lite tålamod och ställt mig i kassakön dag 1 och 2 hade jag upptäckt att jag dessutom kunde få pensionärsrabatt. Bättre sent än aldrig. Nu får jag bara passa mig så att jag inte halkar över på den schweiziska sidan gränsen. Idag hade jag bara liftkort för Italien. Alla släpliftarna som man ser på bilden och som ligger i Schweiz, var avstängda. Någon hävdade att de bara användes för sommarskidåkningen.
Det här var faktiskt mina sista skidåkningsdag för säsongen. Vilken avslutning! Kan det bli mycket bättre än så här?
Jag längtar redan tillbaka.
Snön såg ut som glasyr.

Dags för lite uppsummering vad gäller den delen av min tågluff som har handlat om utförsåkning:

– Visst, det kunde vara tungt emellanåt att släpa på skidor. Men, mina spännremmar var guld värda och bidrog nog till att jag tyckte det var övervägande positivt att släpa på skidor och pjäxor jämfört med att hyra. Jag skulle definitivt göra om det.

– Det tog oproportionerligt mycket tid att leta boende. Särskilt veckorna 8-10 var det extra uppbokat. Jag var nog lite för naiv i tron hur lätt det skulle vara att hitta boende. Jag får nog överväga att vara ute i lite bättre tid nästa gång och lämna mindre utrymme för spontana infall.

– Men en erfarenhet var också att man inte behöver stirra sig blind på huvudorten i olika system. Det var ofta lika bra eller bättre att bo lite utanför. Det gällde att ha koll bara att det fanns skidbussar.

– Jag hade också en tendens att stirra mig blind på skidorter som är kända i Sverige, mest kanske för att de förekommer i resebyråernas utbud. Det finns ju hur många trevliga skidorter som helst som vi svenskar oftast inte hör talas om.

– Bra förbindelser med tåg och buss i Österrike gör att man sällan saknar bilen. Något sämre i Italien om nu mina fåtaliga resor till/från skidorter i Italien kan sägas vara representativa.

– Österrike har blivit dyrt, jämförbart med Frankrike kanske. Schweiz är svindyrt (inte på allt, men i alla fall på mat och dryck), men det visste väl alla redan. Italien är fortfarande förhållandevis billigt.

– Och så är det ju något visst med Italien, bara det finns snö…

– Kickar: Sportgastein och Kaprun.

– Hit kommer jag gärna tillbaka för en långhelg eller en vecka, förutsatt att det finns snö förstås: Saalbach-Hinterglemm-Leogang-Fieberbrunn, Ischgl-Samnaun (med betoning på på skidåkningen i Samnaun), Hochgurgl-Obergurgl (med betoning på skidåkningen i Hochgurgl), St Anton am Arlberg mm (men kanske skulle man bo i Lech) och Valtournenche-Cervinia.

– Jag tycker att jag har haft rätt bra väder och att det i de flesta fall har varit rätt gott om snö där jag varit, förutom allra längst ner mot en del byar.

– Det har blivit mycket skidåkning. Den 15/2 lämnade jag Stockholm och den 19/3 lämnade jag Cervinia. Av dessa 33 dagar blev det 22 skiddagar. Så mycket utförsåkning har jag nog aldrig ägnat mig åt under en säsong.

 

Publicerat

Tågluff del 4, Sölden, Hochgurgl, Obergurgl, Ischgl, Samnaun, Galtür, St Anton, St Cristoph, Stuben, Zürs, Lech, Zug

Rutt: Bruck-Fusch Bahnhof – Wörgl – Ötztal Bahnhof – Sölden – Ötztal Bahnhof – Landeck-Zams Bahnhof – Galtür – Landeck-Zams Bahnhof – St Anton am Arlberg
Datum: 5-14 mars

Så var jag då på väg igen. Med tåget far jag tillbaka via Zell am See och Leogang Steinberge där jag redan varit förut. Jag konstaterar att det bara är bergen i bakgrunden som påminner om vinter.

Jag får ett klipp ur Svenska Dagbladet som handlar om skidorterna i Alperna. Enligt detta skulle det finnas en magisk gräns på 800 höjdmeter för att numera kunna bedriva skidturism.

Zell am See ligger på 740 m ö h, så där befinner man sig lite i riskzonen. Vi far förbi Leogang och lämnar förbundslandet Salzburg och kommer in i Tirolen. Jag slås av hur långt det är mellan Leogang och Fieberbrunn, där jag avslutade skidåkningen en dag och påbörjade den dagen därpå. Det är också påtagligt hur mycket mer snö det ligger på marken i Fieberbrunn. För det är väl inte så att bara det faktum att vi kommer in i Tirolen gör att det ser vintrigare ut? Folk åker till och med på längden bredvid järnvägsspåren. Hur högt ligger då Fieberbrunn? 780 m ö h enligt Wikipedia. Liten skillnad jämfört med Zell am See, kan man tycka. Innan Fieberbrunn passerar tåget orten Hochfilzen och en skylt gör gällande att det är den snösäkraste orten i området och ja, det är vitt utanför fönstret. Enligt samma källa ligger orten på 959 m ö h. Är det de där par hundra metrarna som gör skillnaden?

Tåget fortsätter förbi skidorter som ligger som på ett pärlband, St Johann in Tirol, Kitzbühel, Kirchberg, Brixen im Thale, Westendorf och Hopfgarten. I alla orterna är det sorgligt brunt och vårlikt. Flera av dessa orter ingår i ett av Österrikes största sikdåkningsområden som marknadsförs under namnet Wilder Kaiser. Låter ju coolt, men utan snö? Hahnenkammrennen i Kitzbühel är ju en klassiker och tåget stannade precis vid Hahnenkammbahn. Inte en snöfliga i sikte.

Jag börjar så smått bli orolig över hur det ska vara i Sölden dit jag var på väg. Hur högt ligger Sölden egentligen? 1 368 m ö h. Lät ju betryggande, men när jag klev av tåget vid den station som heter Ötztal (den dal i vilken Sölden ligger) var det en härlig vårdag.

Jag kom att tänka på en sen skidsemester i Tänndalen. Under 1 maj-helgen kördes den årligen återkommande Kalle Anka-trofén i Hamra, där vi då hade en lägenhet. Vi kom närmre och närmre och t o m i Funäsdalen stod våren i full prakt. Stugbyn vid Hamrafjället ligger på runt 1000 m ö h till skillnad från Funäsdalen som till min förvåning bara ligger på 583 m ö h. Och de metrarna hade verkligen betydelse. Simsalabim så var det vitt på marken. Förhoppningsvis skulle effekten bli densamma när vi klättrade uppåt med bussen i Ötztal.

Hur var det då i Söldens by? Enligt min värdinna hade man inte haft snö i dalen sedan i mitten av januari och bara ytterst lite.
Bara fläckvis med snö och mest barmark i byn. Hur kommer egentligen skidåkningen att bli?
Mitt boende var strax utanför Sölden i byn Kaisers där skidbusen vände. På fem minuter var man inne i byn. Även min värdinna här hade en gård med kor och höns mm, men det märkte man inte så mycket av då stallet låg lite avides. Det är verkligen småskaligt här. Finns sådant överhuvudtaget kvar i Sverige?
Skidsystemet i Sölden.
Ånej, var min första reaktion. Gud va folk! Vill jag åka här?
Men, till skillnad från i byn var det ju i alla fall gott om snö häruppe.
Det som imponerade mest med Sölden var hur man hade lyckats pressa in pister och liftar på de mest oväntade ställen.
Det där vore väl något för en puderpumpare?
Som så ofta, när man kommer ut i systemets periferi tunnas antalet åkare ut och det blir mer plats att kunna få till lite härliga åk.
Hur långt är man egentligen beredd att gå? Gjorde man denna tunnel bara för att dra pisten den här vägen? Nu låter jag kanke lite gnällig, men ibland får jag en känsla av att man inte vill nöja sig med vad naturen har att erbjuda.
Det fanns många härliga backar. Ändå var det något som gjorde att jag inte föll platt.
Kanske var det det faktum att det var en hel del transportpister mellan de olika bergen.
Bra fallhöjd på den liften.
Liksom Obertauern stoltserar Sölden med att ha varit scenen för en filminspelning. James Bond-filmen Spectre spelades delvis in i Sölden och Ötztal. Man har t o m skapat ett upplevelsecenter på detta tema uppe vid en av liftstationerna. Nja, Sölden gav mig lite för mycket känsla av stormarknad, tivoli och disco. Inte min grej riktigt. Jag tycker naturen duger bra.
Man får hoppas att det bara är grindarnas funktion han försöker få ordning på…
Roswithas, min värdinnas, första barnbarn är 16 månader. Jag berättade att mitt första barnbarn började på förskolan när hon var 20 månader. – Va! Börjar de så tidigt hos er? Stackars barn, tyckte jag mig höra i hennes tonfall.

Kommer ni ihåg Frank som jag berättade om i mitt förra inlägg? Han hade bott hos Roswitha förut och kände henne lite bättre och berättade att hon under hela sitt liv inte rest längre än till Innsbruck. – Vad ska jag göra det för? Världen kommer ju till oss.

Jag tyckte först att Roswitha var lite svår att förstå. – Pratar ni möjligen tirolska? – Ja, fast bättre upp! Jag pratar ötztalerisch. Det är klassat som ett kulturarv, berättade hon stolt. Jag läser på nätet att dialekten har anor sedan 1100-talet.

Frank hade också synpunkter på mitt ordval vad gäller förskola. Han rättade mig och sa att jag måste mena Kindergarten, när jag sa Vorschule. Han tänkte väl att man inte gå i skolan när man är 20 månader! Jag försökte förklara att detta var ett känsligt ämne bland förskollärare i Sverige och att jag hade svårt att vänja mig av med att säga dagis.

Lite längre in i dalen låg Hochgurgl och Obergurgl, 25 minuter med skidbussen. Dag 2 åkte jag där istället. Några dagar senare kommenterade jag för en frukostgranne att namnen lät lite lustiga på svenska, som att gurgla sig. – Jo, men det är samma på tyska, fick jag lära mig. Så lika kan språken vara ibland…
Skidsystemet i Hochgurgl-Obergurgl.
Om jag inte var så förtjust i systemet i Sölden, så tyckte jag desto bättre om backarna här, framförallt backarna i Hochgurgl var sköna.
Inte direkt överbefolkat.
Skön känsla när man är på väg upp och tänker att den där pisten, den ska bli härlig att susa ned för.

Såg lite hotfullt ut, men falskt alarm.
Fin fikautsikt och kändes extra tryggt att veta att jag tittade mot Rio de Janeiro (upplysning på fikabordet).
Man kan fundera över vad motorsport har med skidåkning att göra. I Zell am See var det ett bilmuseum i en av liftstationerna och här var det motorcyklar som gällde. Man lockade dock med denna lilla söta snövessla.
På väg i gondolen från Hochgurgl till Obergurgl.
Från början var det säkert två helt separata system som nu bundits saman med denna tvärgående gondollift.
På ett av grannborden kom en sådan här panna in och de tyckte absolut att jag måste prova. Jättegott, men fattar ni hur mycket mat detta är? Och jag är ju inte den som lämnar i första taget. Ötztaler Käsespätzle. Säger jag makaronipudding, säger ni väl blä. Gör inte det! En av mina bästa restaurangupplevelser i pistmiljö. Och så ett trendbrott. Ser ni vad som står på bordet mer? En alkoholfri öl. Nu ska jag bli trafiksäker även i backen. Dåligt APK-värde, kostar lika mycket som en starköl. APK? Alkohol Per Krona! Joakim lärde mig att det är så det heter i Lund.
Nu är vi långt in i Ötztal. Därnere ligger Obergurgl och lite längre bort Hochgurgl och ännu längre bort, utom synhåll, Sölden. Skidbussarna har hittills alltid varit gratis och ingår i liftkortet. Något liftkort behöver man dock inte visa upp, utan det räcker med att se lite vintersportig ut, Min värdinna i Sölden, lärde mig också att en av karbonkopiorna på det kort man fyller i vid ankomstregistreringen även gäller som Gästekarte, vilket innebar att man både här och i Ischgl-området åkte gratis på de lite mer långväga postbussarna, t ex tillbaka till närmsta järnvägsstation. Om man kan få ett gästkort när man är på väg till sitt boende vet jag dock inte.
Efter lunch sökte jag mig tillbaka till Hochgurgl.
Det här var nog den minsta skrubben jag bott i under resan, hos Roswitha i Sölden. Rummen på pensionaten i Österrike var som regel bara utrustade med ett handfat. Toa och dusch fick man leta upp i korridoren.

Nästa mål var egentligen Ischgl, men där hittade jag inget boende, så jag fick bege mig längre in i dalen, till Galtür.

Från mitt rum på pensionatet såg jag ner mot en av de två dalstationerna i Galtür. Min lust att åka skidor i snöyra är begränsad. Men, det är som på sjön. I bergen kan vädret växla snabbt.
Snöyran omvandlades till solsken och jag fick plötsligen bråttom att komma iväg till Ischgl. Fler hade kommit på samma tanke och det var många som ville upp med gondolen.
Skidsystemet i Ischgl-Samnaun.
Min värdinna i Galtür hade placerat mig vid samma frukostbord som en ung tysk. Han berättade något jag inte observerat, nämligen att delar av systemet i Ischgl hör till Schweiz. Efter att ha kollat pistkartan konstaterar jag att systemet faktiskt heter Ischgl/Samnaun.
Samnaun ligger så pass isolerat från övriga Schweiz att man exkluderat orten från det schweiziska tullområdet. Fast enligt en tysk som jag träffade senare i Zermatt, hade man ursprunligen bara vägförbindelse med Österrike. Numera finns det däremot en vägförbindelse med övriga Schweiz, men systemet med tullfri zon fick bestå även efter det att vägen till övriga Schweiz färdigställts. Enligt samma källa är det framförallt ortens mack som lever gott på skattefriheten, av alla österrikare som åker dit och tankar.
Är det så enkelt att det räcker med att korsa landsgränsen till Schweiz, så blir allting finare? Vackrare berg, härligare pister, bättre snö…
Men, inte bättre snö än att folk ramlar och gör sig illa även här. Det går nästan inte en skiddag utan att man ser spår av skidolyckor.
Jag blir nyfiken på detta för mig hittills okända skatteparadis och tar duty free-pisten ner mot Samnauns by.
Jag var inte ute efter att handla skattefritt, men möttes av en fin liten by.
Så mycket mer var det inte med det, så jag tog kabinen upp till skidåkningen igen. Och kolla här, en dubbeldäckad kabin! Något för liftnörden att addera till protokollet.
Det är ofta svårt att föreställa sig uppe på berget att det finns en by där nere i vad som uppifrån kan se ut som en ravin.
Hur var det då med prisnivån i Schweiz? Något dyrare, men inte så alarmerande som de prisrapporter jag nåtts av. Ingen rättvis jämförelse kanske, Jag befinner mig ju ändå i ett tax free-område.
Nu fanns det inga lediga platser på restaurangens terrass så jag drog mig mot Österrike för lunchen.
Mina nya, lite sundare lunchvanor innebär att det blivit stopp för öl, d v s starköl. Jag hittade ingen alkoholfri öl i ölhyllan, så det fick bli en Radler istället, en blandning av öl och läsk. Kan vara väldigt läskande och gott.
Tillbaka till den schweiziska sidan. Färre åkare här och så dessa härliga berg och pister.
Håll med om att man blir inspirerad att åka.

Jaja, enough is enough…
Jag insåg att jag kanske förirrat mig lite väl långt bort i systemets periferi. Jag får ju inte missa sista liften upp mot Ischgl…
Jag tror det är där borta på toppen jag ska över.
Jag hade kunnat åkt något åk till. Hade en hel kvart tillgodo när jag kom till dalstationen.
Det absolut jobbigaste och mest oangenäma under en skiddag brukar vara att ta sig ner till byn. Vanligtvis år det en blandning av små backar förbundna med lite längre transportspår. Med den värmen som varit är snön oftast mer att likna vid sorbet och det brukar byggas upp tunga vallar så att det blir som en opålitlig puckelpist. Det är ju inte så att man är ensam om att komma på att det är dags att runda av dagen och de flesta åker nog på trötta ben och så en och annan som åker som han (oftast) vore ensam i backen. Konstigt att det inte händer mer.
Men, vad är då det där? – Man ska bygga en scen uppe på berget. Jaha, inget annat… Ska tydligen vara något musikjippo där om någon vecka.
Tack Ischgl för en härlig skiddag och vilken härlig avslutning av att få njuta av solen innan den försvinner bakom berget. Äntligen tillåter jag mig själv att få njuta av en riktig öl.

Jag bodde ju i Galtür och väderprognosen såg lite dyster ut. Det är naturligtvis bra att det snöar emellanåt, men inte så kul att åka när man inte ser vad man har framför sig. Så, jag avvaktar lite och åker på ”hemmaplan” om det ser OK ut, tänkte jag.

Skidsystemet i Galtür.
Inte så tokigt trots allt. På vägen upp i liften i Galtür kom jag i samspråk med en äldre dam. Hon verkade lika överraskad över att jag var svensk som jag var över att hon visade sig vara holländska. Jag hörde inte ett spår av brytning. Man ska ju inte fråga en kvinna om hennes ålder, men jag dristade mig ändå till att fråga om jag fick vara så ofin. – Åttio år, kom det direkt. – Och vet du vad det bästa är med att ha fyllt åttio? Jo, man får köpa ett liftkort för bara 10€!

Hon är numera min tredje förebild vad gäller sport och friluftsliv. Hoppas jag kan åka utför så länge också. Sedan tidigare har jag ytterligare två friluftsförebilder. För tio år sedan gick jag en iskunskapskurs i SSSK:s regi och vår grupp leddes av två herrar, Bosse Biguet och Lasse Lemby. Båda var väldigt vitala vad gäller fysisk rörlighet och intellekt. Kanske inget att orda om vad gäller Bosse. Men Lasse, han måste ha varit 81 år då, ett år äldre än min mamma! Wow, tänkte jag då. Den andra förebilden känner jag inte personligen, men på Rosättra båtvarv gick han under smeknamnet 90-åringen. Han hade beställt en Linjett 34 som skulle levereras i samband med hans nittioårsdag. Lite galet kan man ju tycka, men ändå!

För att få en uppfattning om vad ett mindre, österrikiskt skidsystem innebär kan vi ju t ex jämföra med Ramundberget som har 26 km pist och nio liftar. Även i Galtür har man nio liftar, men 43 km pist. Och även om det är fint i Ramundberget, så kan man ju inte stoltsera med samma dramatiska natur.
Frampå eftermiddagen kom snön och efter en stund var det inte kul längre. Men, jag hade ändå hunnit få en bra överblick av systemet. Som sagt, inte jättestort, men ändå lite trivsamt att åka i, utom allra längst ner mot byn. Där var det lite väl slaskigt.

Dags att dra vidare mot St Anton am Arlberg, så hej då Paznaun-dalen. När jag skulle åka upp mot Galtür chansade jag och visade upp mitt Gästekarte från Sölden och bussföraren bara viftade förbi mig, men det undrar jag om det verkligen var rätt eller om bussföraren kanske tyckte det var för jobbigt att kolla så noga vad det stod på det papper jag visade upp. På tillbakavägen däremot hade jag ett nytt Gästekarte från mitt pensionat i Galtür och då var säkert allt i sin ordning. Värt att tänka på i alla fall om någon skulle pröva på att resa på samma sätt. En enkel ”dalresa” med buss kostade annars runt 10€ de gånger jag betalade. I skrivande stund kan jag konstatera att bussresorna i Italien verkar vara väsentligt billigare.

Den uppmärksamme läsaren minns kanske mina synpunkter på hur den österrikiska järnvägen hela tiden anspelade på flyget med jet hit och dit i sitt varumärkesbyggande. Men, det här kanske inte var så tokigt.

I St Anton skulle jag möte upp med min äldste son Joakim och jag hade glatt mig och sett fram emot att få träffa honom och att få åka skidor tillsammans. Bara nu vädret stod oss bi, med tanke på hur kort tid han var nere. Väderprognoserna hade varit lte dystra.

Trots att det är ett populärt ställe bland svenska resebyråer hade jag aldrig varit där förut. När jag tittade på pistkartan visade det sig vara ett jättestort system. Även St Anton, liksom Wilder Kaiser och Saalbach m fl orter hävdar att man är det största skidområdet i Österrike. Stort eller störst? Stort är det i alla fall och liftkortet gäller även för orter som St. Cristoph, Stuben, Zürs, Lech, Zug, Klösterle-Sonnenkopf, Stubenbach, Warth-Schröcken. Ni fattar, även om inte alla namnen säger er något? Det finns mycket att välja emellan. En del är hopbyggt, en del inte.

Ja, vad ska man kalla det system för? St Anton, känns ju lite missvisande…
Joakim kom ner lördag eftermiddag och åkte hem tisdag eftermiddag. Så de 2 ½ skiddagarna skulle ju utnyttjas maximalt. Jag tror aldrig jag har hängt så på låset tidigare och varit vid liften innan den öppnade, men det blev rutinen i dagarna tre. Vihade stora planer hur vi skulle ta oss runt i det jättelika systemet.
Inför resan till St Anton följde vi prognoserna noga. I byn hade det tydligen spöregnat innan vi kom dit och vi följde oroligt väderprognoserna. Istället för regn blev det i alla fall snö och det var gott om vacker nysnö i systemet.
Vädret till trots, humöret var det inget fel på 🙂
Ganska snart kände vi oss mogna för en förmiddagsfika á la fjällen, d v s choklad med vispgrädde.
Till lunchen hittade vi en restaurang uppe på Trittkopf som var inhyst i en gammal linbanestation. Rätt coolt, med panoramafönster där kabinerna kom in. Just den detaljen gav ju inte så mycket en dag som denna då det bara var tjocka utanför.
Våra höga ambitioner föll lite platt idag. Vi tog oss till Zürs där vi vände, men med denna sikt var väl det i sig en prestation. Kul skidåkning? Nej, men man hoppas ju hela tiden att det ska lätta. Man bör ibland kalla saker vid deras rätta namn och vissa skiddagar är helt enkelt skitdagar.

Som plåster på såren ägnade vi seneftermiddagen åt att löga oss i stadens badhus. Jag har numera lärt mig att österrikarna och kanske även bayrarna är väldigt noga med sina basturitualer. I Bad Gastein blev jag utskälld av en yngre bayrare när jag inte observerade att man höll på med en hälla vatten på stenarna-ritual. Här var det dock mer ordning och reda med en bastumästare som med hjälp av en gonggong förkunnade att det nu var dags. Rusning till denna bastu, vatten på stenarna och sedan ett frenetiskt viftande med hennes handduk för att vi alla skulle bli duschade med ånga. Sedan var det något moment med att duscha och gno in sig i salt (?) som jag inte riktigt snappade upp.

Efter middagen gick vi en runda på byn och konstaterade att allt i St Anton, liksom i så många andra skidorter, är uppbyggt kring turismen.  Krogar, hotell, pensionat, folk som festar och drar omkring på gatorna i skidkläder och pjäxor fastän det hunnit bli ganska sent.
Ny dag och även idag hänger vi på låset till Galzigbahn. Dags för lite liftnörderi: här börjar färden med att man lyfts upp 8 m med hjälp av ett jättelikt hjul. En världsnyhet när banan nyinvigdes 2006, läser jag på Wikipedia.
Vid bordet bredvid oss i vår hotellrestaurang satt en ensam kvinna, Elena. Hennes man gillade inte att åka skidor så hon fick ge sig ut på egna skidäventyr och idag hängde hon med oss. Ett tag i alla fall. Vi hade lite olika tempo och skildes åt efter en stund.
Idag hade vi återigen satt ribban högt. Vi ville bort till Lech och Zug i alla fall. Lite ovanligt att man behöver börja med att gå med skidorna på ryggen när man kommit upp, innan man kan åka ner. Har för mig att detta var när man kom upp från Stuben och skulle ner mot Zürs. Visst, bra för motionen.
Med hjälp av pistkartan hade Joakim anat sig fram till ett spännande område upp från Zürs på motsatta sidan från det håll vi kom. Hans spaning visade sig vara helt korrekt.
Bara vildmark så långt ögat når om man nu bortser från killen som står i vägen.
Här fanns en jättehäftig ravin att åka ner i. Man kan ana från storleken på åkarna därnere att det är en rätt stor höjdskillnad.
Ett sista farväl till eftervärlden?
Vår tur att bli små prickar för dem som kommer efter.
På andra sidan dalen ser vi Trittkopf och restauranten i den f d kabinbanestationen. Alldeles intill är den nya angöringen för gondolerna.
Från Zürs till Lech hittade vi inget annat sätt att förflytta sig än att ta en skidbuss. Åt andra hållet gick det däremot bra att åka skidor.
Ibland känns allt bara toppen 🙂
Dessa fantastiska vyer. Jag har ibland själv svårt att orientera mig, så jag kan ju förstå om du som läsare tycker det är lite same, same. Här bör vi i alla fall vara ovanför Lech och se bort mot gondolbanan upp från Zürs mot Trittkopf. Om man ska tillbaka mot St Anton som ligger bakom bergen finns det ingen annan råd än att åka lift ner från Trittkopfbanans mellanstation ner mot Stuben för att därifrån ta sig tillbaka till St Anton. Som ni förstår krävs det en del kartläsande för att ta sig fram. Ibland chansar jag. Det brukar gå så där.
Här är jag rätt säker på att vi tagit oss bort till Zug. Nu är vi verkligen i periferin. Backarna är härliga, det är mycket vildmarkskänsla och man behöver inte vara så orolig över att bli påkörd eller över att köra på någon.
Och vad ser det här ut som? Skulle någon ha målat av detta motiv hade jag trott att det var hittepå.
Här bör vi vara lite ovanför Lech. Lech visade sig vara ett mysigt ställe. Dalgången som byn ligger i är lite öppnare och ljusare och det känns som om tempot är lite lugnare. Börjar jag trots allt bli gammal? 🙁 Om man ska komma tillbaka, kanske är det Lech man borde bo i? Fast man ska nog se till att ha halvpension då, det verkade lite lyxigare och dyrare här. Flera restauranger i backen hade tjusigt klädda hovmästare med skyltar om att man skulle vänta på sin tur innan man klev in på terrassen. Det signalerar något.
Vi dök aldrig på den här pisten, men högst tveksamt om vi hade velat prova: ”Langer Zug förlåter inga misstag med åkningen”, ”En av världens brantaste, preparerade pister!” Bara att köra pistmaskin där måste vara ett äventyr. Jag minns en gång jag körde bil upp för några av San fransiscos brantaste backar. Fick nästan en känsla av att bilen skulle tippa över.
Egentligen tog jag upp kameran för att fånga de märkliga snöformationerna, men fick samtidigt med en skidåkare som ramlat. Det finna alla möjlig skidåkare i Alperna. De som bara dundrar rakt ner för en brant puckelpist eller ett smalt spår, uppenbarligen utan en tanke på att de kan skrämma slag på dem de passerar. I andra änden de som långsamt och stelt förflyttar sig från sida till sida och som ofta gör helt oförutsägbara manövrar. Många av dem brukar, som här, dessutom plötsligt ramla.
Vem vill inte åka i den backen?
Nu är vi på väg tillbaka mot St Anton ner mot Stuben – den etapp där det saknas pist. Man får istället fantisera om hur det hade varit att åka ner för dessa runda, vackra kullar.
Sista etappen ner mot Stuben är det tvär brant. Precis som det kan vara värre att klättra ner för ett berg, pirrar det lite extra att åka linbana nerför jämfört med att åka uppför. När jag börjar föra vajersplitsars hållbarhet på tal, tycker Joakim att jag ska byta samtalsämne.
Tillbaka i St Anton tog vi Schindlergratbahn upp som som mest når 2 643 m ö h. På vägen upp kommenterade vi skidspår som måste ha kreerats av någon med dödslängtan. – Vad kan det vara för idioter som åker så? Jaha, här har vi dem. Bye, bye!
Är det någon som känner sig lockad?
Känns tryggare här. Härifrån ser berget dessutom bara vackert ut, inte hotfullt.
Joakim hävdade att han var imponerad över mitt tempo och min förmåga att hänga med i, underförstått, hans takt. Men, det hade sitt pris. En gammal kompis (?) gjorde åter entré: mjölksyran. Den hade lyst med sin frånvaro nu några veckor.
Den där ölen hade jag längtat länge efter, men vi var förståndiga och körde förbi restaurangerna i backen och väntade tills vi var tillbaka nere i byn. Killen bredvid oss hade säsongat i St Anton längre tillbaka och instämde i vår tanke om att kanske välja Lech som utgångspunkt istället om vi skulle komma tillbaka. Förutom trivselfaktorn känns Lech också som mer av en mittpunkt för att upptäcka området. Han tipsade dessutom om Klösterle-Sonnenkopf som han själv var lite nyfiken på. Hans flickvän längtade dock till Italien, så de funderade på att göra slut med st Anton.

Summa summarum, en jättehärlig skiddag och Joakim verkade väldigt nöjd. Prognosen för den sista halvdagen var dock återigen lite dyster, snö och/eller regn… Men, vi gav oss inte och idag var vi först upp i Rendlbahn som leder upp till ett eget litet (nåja) system. Lagom för en halvdags skidåkning, tänkte vi. Och det såg ju inte heller så muntert ut när vi gav oss iväg med regnet hängande i luften. På vägen upp konstaterade vi att sikten var lika bedrövlig som dag 1. Några pistörer stoppade oss från att åka ner i den pist vi tog sikte på och tur var det. Det visade sig vara en fun park och det kanske hade blivit väl kul om vi inte såg attraktionerna framför oss. 

Istället hamnade vi här och man hade fullt sjå att skotta undan all nysnö.
Man får ju tacka för all nysnö, inte bara för att underlaget att åka på blev bättre, en del pister hade man t o m preparerat på morgonen efter snöfallet, men det blir ju också så mycket vackrare med en inramning av snökklädda träd. Och ser ni, det börjar klarna upp.
Med bra sikt går det att stå på igen.
Det behövdes kanske denna vindpust för att lätta på molntäcket.
Jag måste medge att Joakim får mer stilpoäng än jag. Eller är han kanske bara en sämre fotograf 😉
Fast han åker inte utanför pisten i lössnön 🙂

Jag har ju gnällt en del över liftkortspriserna i Österrike. Som regel runt 65 € för en dagsbiljett. Men, som Joakim kommenterade, kalkylen ska ju även omfatta dynamit. Vi hörde en del knallar när man sprängde bort potentiella laviner.

Det blev ändå en jättefin sista halvdag i backen och dem vi träffade på hotellet som hade valt att stanna hemma såg lite snopna ut när vi berättade om dagens skidåkning. Det är en lärdom: Har du ändå liftkort, ut och upp på berget! Där kan förhållandena vara helt annorlunda än nere i byn. Både till det bättre och det sämre, gubevars.

Jag får frågan ibland, om det inte blir ensamt att resa själv så här. Och det givna svaret är, jovisst blir det det iband. Men, det kan kännas ensamt hemma också ibland. Så det har jag bestämt mig för, har jag ingen att resa med, reser jag i alla fall. Men, självklart blir det roligare att ha sällskap, inte minst när det gäller skidåkning. Så, tack Joakim för att du kom ner och bidrog till en så mycket bättre upplevelse av St Anton. Och tack St Anton! Kommer gärna tillbaka.

Jocke flög hem från St Gallen och försvann iväg med transferbussen någon timme innan jag drog vidare mot Chur i Schweiz för vad som visade sig vara en spektakulär tågresa. Mer om det i nästa avsnitt.

St Gallen förresten, var det inte där Gustav IV Adolf avslutade sin olycksaliga karriär? Tvungen att kolla försäkerhets skull. Jodå, men det är inte ämnet för denna blogg. Hej då och vad kul att du orkade läsa ända hit!

Publicerat

Tågluff del 3, Leogang, Saalbach, Hinterglemm, Fieberbrunn, Zell am See och Kaprun

Rutt: Bad Gastein – Schwarzach St Veit – Leogang Steinberge – Bruck-Fusch Bahnhof
Datum: 27 februari-5 mars

Om jag ylade över Sportgastein i förra inlägget, så ylar jag nog ännu lite mer över Kaprun i detta inlägg. Jag tappade inte andan i bokstavlig bemärkelse, vilket jag varit lite orolig för efter att ha drabbats av höjdsjuka en gång under en luff i Sydamerika. Istället upplevde jag något mycket häftigare, att tappa andan i bildlig bemärkelse.

Hej då, Bad Gastein! Tyskt tåg på väg till Dortmund. Så långt ska inte jag. Efter en halvtimma ska jag kliva av i Schwarzach-St. Veit och ta ett regionaltåg mot Wörgl, men kliva av det i Leogang-Steinberge.
I förra inlägget hade jag en bild från pisten på järnvägsbron jag nu åker över. Då var det på trötta ben jag försökte trycka ifrån i vallarna av sorbetaktig snö. Nu är det förmiddag och det ser nypistat och fint ut.
Min värdinna hade erbjudit sig att komma och hämta mig vid tåget, men bett mig att gå av här vid Leogang Steinberge. Inte en levande själ utöver mig. Var hade jag hamnat nu? Men, nedanför plattformen stod hon och väntade. Men shit, vilken liten bil hon hade, skulle min skidväska verkligen gå in? Viljesak tydligen. Främre delen fick landa på instrumentpanelen.
Jag bekände för min värdinna att det faktiskt var första gången jag bodde på en bondgård. Hon berättade att de hade ett trettiotal nötkreatur, varav en var denna lilla söta kalv som jag fick hälsa på när jag tittade in i stallet. Innan jag släpptes in ville de dock låsa in gårdshunden. Han verkade vara världens snällaste, men när jag sträckte fram min hand så att den skulle få nosa lite tog man varsamt bort min hand från hundens nos. De hade lite dåliga erfarenheter, sa de. De, det var maken och sonen. Vad gäller sonen, anförtrodde sig värdinnan att hon var lite bekymrad över hur det skulle bli med generationsskiftet. Sonen var ju redan fyrtio fyllda och hade inte hittat någon kvinna. Det ville sig liksom inte. Utan kvinna gick det tydligen inte att driva en bondgård. Vad vet jag, kanske är det så.
Jag gav mig ner på byn och hamnade på en restaurang där denna vänliga servitris var iklädd Lederhosen. Jag som trodde att bara män klädde sig i sådana plagg.
Inte bara tyskarna tydligen som har koll på vår kungafamilj. Känns ju skönt att veta att Viktorias och Daniels lycka numera är perfekt. Om det har varit grus i maskineriet så är det något som gått mig förbi.
Jag var ju lite duktig och körde daglig fjortontimmarsfasta under 2½ månad innan jag gav mig iväg på min tågluff. Tillfällig paus från detta nu.
Byn Leogang hade lite otydliga konturer. Men, kyrkan brukar ju ligga mitt i byn och om jag minns rätt hette skidbussens hållplats Ortsmitte. Det innebär i så fall att de två dalstationerna som man refererar till som Leogang i själva verket ligger lite utanför byn.
Byn verkade inte vara så mycket mer än genomfartsvägen och lite hus på vardera sidan.
Ett enormt skidområde väntar. Enligt Wikipedia består det av 270 km pist. Leogang (längst ned till höger) är numera hopknutet med Saalbach och Fieberbrunn (längst upp till höger) med Hinterglemm. Saalbach och Hinterglemm (i dalen till vänster) är ju ihopknutna sedan tidigare. Längst ner till vänster i pistkartan syns också en lift som tar en upp till Zell am See/Schmittenhöhe. Kommer man från andra hållet får man dock åka skidbuss en liten bit. I och med denna hopkoppling har man skapat Österrikes största,  sammanhängande skidområde, om jag förstod det rätt. Stort i alla fall. Och vem vet, kanske är skidbussen ersatt av en lift till nästa besök. Om det nu finns någon snö kvar då…
Jag känner mig nästan lite rusig på väg upp med Leogang Steinbergbahn. Strålande väder, träd i snöskrud och så detta enorma skidområde. Planen är att åka som i ett U och avsluta i Fieberbrunn.
Jag började med några åk i Leogang. Jag var tidigt ute. Klockan hade inte slagit nio ännu.
Och så dessa vyer man inte kan få nog av…
Det var perfekt pistat, fin snö och backarna i sig var jättetrevliga och lagom med folk.

Så ska jag leta mig bort mot och ner till Saalbach. Skulle jag känna igen mig?

Jag har varit i Saalbach två gånger förut, en gång under gymnasieåren och så min första resa till Alperna som även den gick till Saalbach. Året var 1969 och jag var tolv år. Jag var inbjuden av min mammas lillasyster Margareta och hennes man Stefan. Det har en lite speciell bakgrund att det blev så. Margareta hade råkat ut för en allvarlig trafikolycka och om jag minns rätt låg hon på sjukhus under upp emot ett år. Min mamma hade synpunkter på och engagerade sig i behandlingen av Margareta och för detta behövde hon vara på plats på Lunds lasarett där Margareta var inlagd. Så mamma var frånvarande en del och jag var inkvarterad hos bekanta. Mitt i denna veva, med en frånvarande mamma, hamnade även jag på sjukhus, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, för att plocka ut blindtarmen. Så, resan till Saalbach var väl tänkt som en slags kompensation för mig. Jag och Stefan åkte skidor och Margareta som egentligen aldrig blev helt återställd, fick nöja sig med att promenera på byn. Min kusin Helena låg dessutom i magen. Som en parentes, när Margareta var inlagd låg hon på vad som senare kallades för Gamla Kirurgen. När jag pluggade i Lund hade jag således föreläsningar mm i de salar där bl a Margareta låg, uppkopplad med slangar och dropp av diverse slag. Olika perspektiv. Både Margareta och Stefan är borta nu. Hade varit kul att få dela mina upplevelser av idag. Saknar dem.

Jovisst kände jag igen mig. Kyrkan mitt i byn med sin karaktäristiska kupol och därnere var uttagningen till skidskolan.
På mottsatt sida ligger Schattberg. Jag har för mig att det en gång i tiden kördes störtlopp ner för den backen. Vi åkte aldrig ner där under mitt första besök, men jag vill minnas att vi  tog oss ner när jag var tillbaka med några kompisar under gymnasieåren. Jag minns det som isigt och obehagligt, men vi ville väl bevisa något.
Upp där någonstans, på vänster sida, har jag för mig att vi bodde både under mitt första besök och under gymnasieåren. Men, minnet kan svika. Det ser lyxigare ut. Allt i Saalbach ser lyxigare och dyrare ut.
Kabinbanan har ersatts av en gondollift. Utan att förstå det var den nog otidsenlig redan under mitt första besök. Det var köer och blev det fullt eller om man hade haft otur och missat en kabin fick man vänta en bra stund på nästa. Jag undrar när Skistar ska riva sin  kabinbana i Åre?
Skidparkering. Att åka skidor är inte bara att åka skidor. Gå runt och njuta av utsikten, ta en fika eller en öl eller vad nu alla skidägare håller på med.
Uppe på Schattbergs osttopp kan man även åka ner på baksidan. Idag ska jag dock fortsätta mitt högervarv och åka vidare mot Hinterglemm.
Där nere har vi Hinterglemm. Många menar att det är mysigare att bo där än i Saalbach.
Turen går vidare…
Ju längre bort från Saalbach man kommer, desto mer plats finns det i backarna.
Jag lämnar Hinterglemm bakom mig och drar mig mot Fieberbrunn.
Det här är lite intressant. När man åker mellan Hinterglemm och Fieberbrunn är man hänvisad till att åka lift oavsett åt vilket håll man åker. Ingen pist. Inte helt ovanligt upptäckte jag, när jag utforskade andra system.
Ett vackert spår i skogen leder mig till systemet i Fieberbrunn.
Det börjar bli sen eftermiddag och t o m barnen börjar se lite trötta ut.
Systemet i Fieberbrunn var lite märkligt. Tog man toppliften upp och ville åka ner igen var man hänvisad till vad som till största delen var en transportsträcka. Tog man i stället en gondollift upp skulle man enligt pistkartan hamna i en röd pist. De flesta andra system skulle nog ha betecknat den som blå. Har man egentligen några gemensamma riktlinjer för hur pisterna klassificeras?
Och så dessa roliga liftar, ett mellanting mellan gondol och kabin. Det är ju i och för sig kul att fortfarande kunna se levande exempel på produktutveckling inom liftområdet. Jag kan tänka mig att man ville få en högre kapacitet jämfört med en traditionell kabinbana. Resultatet blev dessa tågset om fyra gondoler. Uppe på toppen eller nere i dalstationen vände hela tåget runt och folk gick på respektive av. Under denna passagerarutväxling stannade även ”tågen” ute på linjen tills tågen på respektive station hade tömts respektive lastats, så där blev man hängande en stund. Något jag aldrig förstod var att golvet på stationen plötsligt började röra på sig när ett tågset närmade sig. Kändes som om man stod på ett isflak på drift.
Ny dag och nu skulle jag köra U:et åt motsatt håll. Upp med de gamla gondoltågen, men nu skulle jag ju ta mig bort mot Hinterglemm och då kunde man få lite fallhöjd och fart från toppstationen.
Men, visst är det häftigt?
Hissar och rulltrappor tycks ha blivit vardagsmat i moderna liftsystem. Men visst, ska man nu bryta benen ska man väl göra det i backen och inte för att man snubblar i en trappa.
Nu är jag längst bort i Hinterglemm-systemet. Det är relativt öde, backen är fin och återigen får jag lite vildmarkskänsla. I love it.
Några fick tydligen ändå inte en tillräcklig injektion av vildmark. Jag undrar vart de tog vägen.
Man äter egentligen inte alltid så sunt på en sådan här resa. Jag beställde i alla fall en Skiwasser idag i stället för den annars obligatoriska ölen. Det blir nog ingen mer Skiwasser för min del.
Nu tänkte jag åka ner på baksidan av Schattberg, precis som jag i alla fall gjorde när jag var här första gången.
Jag minns inte pisten som så här bred. Eller så var jag så upptagen då att fascineras av och förfasa mig över hygienen på den bar vi värmt oss på, Stefan med en Jägertee och jag sannolikt med en choklad. Möjligen fick jag smaka på Stefans Jägertee, det var ju inte så noga med sånt då. Hur som helst upptäckte jag att disken sköttes med samma trasa som man torkade borden med. Kan det ha varit så? Tolv år och hakade upp mig på städ- och diskhygien?
När vi kom ner då fick vi vänta på en skidbuss. Nu kliver man in i nästa lift. Nu är jag rätt långt ner i dalen och inte så mycket snö som synes.
Jag framkastade för Per att jag trodde att man såg Zell am See från Saalbach. Det trodde han inte på, men här är bildbeviset: När jag zoomar in ser jag Schmittenhöhe med sitt lilla kapell.
Lift i tunnel. Hur långt ska det gå?
Tillbaka till familjen Riedelspergers bondgård Huberhof.
Bor man på en bondgård ska man nog inte förvänta sig det senaste av inredningsmode.
Och vad är då detta? Heltäckningsmattan med ett mönster av plankgolv.
Frau Riedelsperger tycks vara en både envis och omtänksam person. I Bad Gastein upptäckte jag att min vattenflaska inte längre var särskilt fräsch. Jag försökte göra ren den med vad som stod till buds i mitt hotellrum. Gick inte bra. Var inne i sportaffär och köpte en ny vattenflaska. Fanns bara en sort. Orimligt dyr. Tror den kostade 24 €. Dagen efter var den borta. Grr. Jag framförde mitt dilemma för min värdinna och hon tog genast hand om min gamla äckliga vattenflaska och stoppade den i diskmaskinen, men utan bra resultat. Jag frågade om jag möjligen kunde få låna en diskborste. Istället kom hon tillbaka med en skinande ren flaska efter att själv ha diskat ur den. När går ditt tåg, frågade hon senare. – Ja, men jag kan gå själv. Nu hittar jag ju. Hon verkade inte höra. Nästa dag kom hon tillbaka och ville veta om jag bestämt mig när jag skulle åka, så hon kunde planera för när hon skulle skjutsa mig.
Tillbaka till Zell am See eller snarare till Bruck an der Grossglocknerstrasse. Gick inte att hitta boende inne i Zell am See, så det fick bli sex minuters tågavstånd utanför. Tjejen i mitten har en hopfällbar Brompton-cykel och eftersom jag har två i båten tyckte jag det var en bra samtalsöppnare, men det visade sig att hon hade något alldeles extra, en hopfällbar Brompton med eldrift. Och det var ju så bra, den åkte ju gratis på tåget, menade hon. Sedan visade hon stolt upp sin Klima Ticket, ett årskort på österrikiska järnvägen, 1095 € för vuxna. Måste ju anses vara ett rätt bra pris. Jag har stört mig lite över att de flesta tågen i Österrike innehåller något med jet i namnet. Jag förstår ju poängen, att man vill påvisa att man är ett landburet alternativ till flyget. Kunde man inte komma på något alldeles eget varumärke, kopplat till t ex miljö och hålbarhert, istället för att anspela på smutsiga jetflyg? Men, då kändes ju i alla fall Klima ticket som ett bra val av namn att marknadsföra, istället för vad t ex SJ bara kallar för årskort och säljer till, som billigast 43 300 kr. Nåväl, de andra två är holländare. Kvinnan pratade lite tyska, men mannen kom fram till mig och pratade holländska och såg uppriktigt förvånad ut när jag inte förstod.
På regionaltågen fanns bara 2:a klass så där har jag ingen nytta av min första klass-biljett, men det var väldigt fräscht och fint så vad gjorde det.
Stationen i samhället Bruck an der Grossglocknerstrasse heter Bruck-Fusch. Förklaringen jag fick var att Fusch inte hade någon järnväg, så de fick hänga med på ett hörn i namnet.
Jag ställde av mig bagaget och tog tåget tillbaka till Zell am See för lite sightseeing. Vad var då det här för ett mysko tåg som stod parkerat på stationen i Zell am See? En massa liggvagnar och även någon sovvagn som såg lite udda ut…
Ett specialtåg från Holland vad det verkar. För att travestera ett gammalt fotbollsreferat: Holländare, holländare, överallt holländare. En del tycks ha kommit med detta tåg. Min värdinna i Leogang uttryckte det som att Nederländerna måste stå tomt den här veckan. Hon tycktes inte odelat positiv över detta faktum. Och det kanske blir så när en nationalitet dominerar, oavsett från vilket land. Svenskar i Österrike fick ju sin släng av sleven under sjuttiotalet. Men, säga vad man vill, holländska är väl inte det vackraste språket i mina öron. Holländare hörs dessutom ofta vida omring. Får medge att jag upplevde det som rätt störande. I skrivande stund sitter jag i frukostrummet på pensionatet i Sölden samtidigt som Frank sitter och pratar med sin fru över video och jag kan inte låta bli at tjuvlyssna lite. Även han kommenterar att han tycks vara lättad över att holländarna var borta, vilket dock var en sanning med modifikation. De har inte helt försvunnit…

En parentes här. Frun, Marie-Louise, som jag också blev introducerad för via videosamtalet, visade sig vara Franks f d fru. De lät så gulliga att jag var helt övertygad om att det var kvinnan i hans liv. Det är ju nästan oundvikligt att föra en konversation i ett litet frukostrum och vi hade redan pratat en del med varandra under frukostarna, men nu blev det plötsligen riktigt förtroligt. Han berättade om intima detaljer som ledde till skilsmässan, hans efterföljande dejtande, hans nya fru och alla problem med den nya fruns familj och även jag delade med mig av livets utmaningar. Vi kom in på kärlek, politik, resor och så, naturligtvis, tillbaka till skidåkningen. Ett spännande möte i livet. Frank från Bochum.

Tillbaka till Zell am See. Jag trodde det skulle vara en betydligt större stad. Istället är det ett litet, trevligt ställe och man kunde rätt snabbt få en överblick över staden..
Som namnet antyder ligger staden vid en sjö, Zeller See.
Det är vackert här.
Kan man verkligen åka skidor nu i Zell am See? Vårbruket är i full gång.
Nåja, det är ett senare problem. Just nu kan man njuta av att sitta på en uteservering och låta sig skämmas bort av både vårvärme och Apfelstrudel.
Det är ju inte ett helt negligerbart system, Schmittenhöhe, ovanför Zell am See.
Det här är kanske inte vad man förväntar sig när man kliver in i en liftstation. Ett bilmuseum!
Per gissade på en Messerschmidt och det var väl ingen tokig gissning, men det stod faktiskt BMW på fronten.
Och så den klassiska, östtyska Trabanten tillverkad med plastkaross. Fanns den i andra färger än ljusblått och benvitt?
Per och jag hade egentligen bestämt att vi skulle åka upp till Kaprun, men väderprognosen ändrade den planen. Det blev Schmittenhöhe istället. Man ska kalla saker vid deras rätta ord. En skiddag är ibland en riktig skitdag.
Per pratar med ”chefen” och kroknade snart därefter. Sikt, är inte det överskattat? Nä, det är faktiskt rätt obehagligt att inte se var pisten tar vägen eller vad som ligger på marken framför en.
Emellanåt blev det luckor bland molnen och vad skådar jag då? En gammal hederlig kabinbana. Att den är avsedd för skidåkare är ju svårt att tro med den bakgrunden.
Och ytterligare en kabin, fast nu med Porsche design. Fräsigt värre, trots gammalt koncept.
Vi väljer olika sätt att gå in i dimman. Man får väl hoppas att dessa skidåkare (?) som dansar på borden tar kabinbanan ner.
Själv satte jag på radarn och gnetade mig neråt på skidor,
Bättre sikt, men sämre snö. Hade det varit en vacker dag hade det nog kunnat ha blivit en riktigt fin bild.
Kaprun fick anstå till dagen därpå, men då fick jag åka själv. Per skulle iväg och hämta kompisar vid flyget. Av en slump upptäckte jag att det även gick en skidbuss rakt utanför dörren direkt till Kaprun.
Kaprun är väl främst känt för sin glaciär. Jag tror att det nu var första gången jag skulle åka skidor på en glaciär. Jag gjorde ett försök när jag seglade i Norge 2019 och hade då faktiskt skidutrustning med i båten. Vi planerade att segla in i Hardangerfjorden och där finns glaciären Folgefonna med skidlft och allt. När vi kom dit hade man dock bommat igen extra tidigt p g a för mycket värme eller för lite snö. Så, det blev inget med det. Lite snopet.
Per rekommenderade mig att åka förbi samhället Kaprun, längst in i dalen och att börja med att ta någon av liftarna där för att komma upp snabbare. Nu gick dock min buss till Maiskogel i Kaprun, så jag valde ändå att starta där. Maiskogel är ett eget litet system som är hopkopplat med Kitzsteinhorn, där glaciären ligger, med denna förbindelsebana. Jag har en kompis som hävdar att jag blivit en skidåkningsnörd. Jag börjar inse att jag kanke även snöat in på liftar av oika slag. Här är en korsning mellan gondol och kabin. I en stor kabin står man, i en liten gondol sitter man. En kabinbana har två kabiner, en gondollift kan om inte oändligt många, ändå ha väldigt många på ett löpane band.  Gondoler är små, en kabin är stor. Men, här är det fråga om kabinstora gondoler (kabiner) och man får sitta ned. Ett led i produktutvecklingen är också att man knappt märker när gondolen (kabinen) passerar en stolpe. I de gamla kabinbanorna brukade det gunga till och ett sus brukade höras bland passagerarna när kabinen passerade en stolpe.
Per hintade om att man inte fick ha anlag för svindel om man skulle åka i denna linbana. Även om det inte framgår så tydligt av bilderna förstod jag vad han menade. Nu var mitt fokus på vad som låg framför mig, inte nedanför mig. Herre min je!
Och vi kom högre och högre upp. Till en början var det svårt att föreställa sig att det kunde gå att göra pister här uppe och så kom man närmre och det såg så självklart ut. Här fanns också något för liftnörden. Jag tror det var den här liften som visade sig ha ett trafikeringssystem utöver det vanliga. Från dalen var varannan enhet en stol och varannan en gondol. Stolarna vände neråt på mittenstationen, emedan gondolerna fortsatte uppåt. Men, på mittenstationen vände också varannan nedåtgående gondol uppåt igen, så innan vi fick fortsäta uppåt fick vi släppa fram en vändande gondol. Jag kan riktigt se framför mig hur man suttit och klurat för att komma fram till denna, förhoppningsvis, geniala lösning.
Att åka utför på en glaciär är lite speciellt. Det är nästan som ett sluttande salsgolv. Underlaget är jämnt och man bjuds inte på så många överraskningar. Tråkigt kanske någon tycker, men efter gårdagens skitåkning, känns smöråka som precis det man längtat efter.
Eller är det farligt att åka här? En skoter kommer farande på väg upp med saftblandare och sirener påslagna. Men, det var nog falskt alarm, det som gjorde att det verkade vara fråga om en utryckning var nog mer en allmän varning för att undvika kollisioner med skidåkare. Senare på dan kom dock en helikopter märkt ”Notarzt” (akutläkare), och det blev nästan en daglig, obehaglig rutin att se dessa helikoptrar.
Och är pisten så här tom, finns det inte många fartkameror som kan få en att sänka farten. Jag blir lätt lite rusig.

Till högsta punkten i systemet, 3029 m ö h, fick man åka kabinbana.
På bilden kan man ana denna punkt i den högra änden av vad ser ut som en vass kam som sluttar neråt i bild.
Men, jag blev snopen när jag kom upp med kabinen för här fanns bara en restaurang och utsiktspunkt. Ville man ut till pisten fick man både gå igenom en rätt lång tunnel samt åka ner med denna bergbana. Det var det som var den vassa kammen och anledningen till att den såg så rak ut.  Fram till år 2000 åkte man tydligen bergbana hela vägen upp, men då skedde en fruktansvärd katastrof då ett av tågen fattade eld inne i en tunnel och 155 människor omkom. Är detta månne en liten kvarleva av bergbanan på vilket ett tåg fatta eld? Själv har jag ibland olyckstankar av annat slag och sitter då och letar efter splitsen på den vajer som gondoler och kabiner hänger på. Jag har aldrig lyckats hitta någon.
Samma lika. Jag kan inte se mig mätt.

Kaprun hamnar definitivt högt, om inte högst, på min lista över skidkickar.
Tillbaka till Bruck an der Grossglocknerstrasse och balkongen till mitt rum. När jag åkte med skidbussen till Kaprun hajade jag till över att nästa hållplats var döpt efter hotellets namn. Bra marknadsföring tänkte jag. Senare fick jag dock lära mig att Lukashansl på andra sidan bron var ett ställe med anor, från början ett gästgiveri där man bytte hästar och övernattade. 1935, i samband med att Grossglocknerstrasse öppnade började turismen komma till Bruck och tydligen fick samhället ett uppsving då. Denna gata eller väg som vi väl skulle säga på svenska, var tydligen främst ett projekt för att locka turister och den når hela 2571 m ö h, vilket gör den till den högst belägna vägen i Europa. En bit kvar till till den högsta punkten jag kört bil på, Pico el Àguila i venezolanska Anderna. Här var det inte vi som fick andnöd, utan vår bil som började hosta och hacka. Men, det hade varit kul att åka upp på Grossglocknerstrasse. Det får bli någon annan gång. För nu bär det iväg ett lite längre skutt, mot Sölden. Mer om det i nästa avsnitt.

Om jag till sist ska avsluta med en sammanfattning av mina intryck. Skulle jag vilja vara i Zell am See en vecka? Njae. Skulle jag vilja vara i Saalbach-Hinterglemm en vecka? Gärna, såvida det finns snö. Även till Leogang skulle jag kunna tänka mig en vecka. Fieberbrunn? Fick inte riktigt kläm på det stället. Och är jag i området skulle jag absolut vilja åka till Kaprun igen, men det är inte ett ställe jag skulle tillbringa en vecka på.

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat

Tågluff del 2, Schladming och Gasteinertal

Rutt: Mauterndorf-Radstadt-Schladming-Dorfgastein-Luggau-Bad Gastein
Datum: 20-27 februari

Jag säger bara en sak: Sportgastein! Wow. Vilken kick! Men vi backar bandet och börjar från början.

Från Mauterndorf tog jag åter postbussen tillbaka till Radstadt där jag nu väntar på tåget som ska ta mig den korta sträckan til Schladming (15 minuter). Nästan var man än är kan man lokalisera något skidåkningsområde. I bakgrunden ser vi det område som heter Radstadt-Altenmarkt.
Även i Schladming är skidbackarna nära.
Schladming visade sig vara en rätt trevlig liten stad.
Rådhuset.
I Schladming kan man åka skidor mellan fyra olika berg: Hauser Kaibling, Planai, Hochwurzen och Reiteralm.
Lite överraskande kom några luftballonger flygande över oss. Jag tror att jag här är på ca 1900 m ö h. Jättesvårt att bedöma, men var de ytterligare 1000 m upp? Jag får ju lite problem med andningen när jag närmar mig 3000 m. Undrar hur de i ballongerna har det? Har de kanske syrgas med sig?
På förmiddagen höll jag mig i de östra delarna av systemet, Planai och Hauser Kaibling. Det var till en början rätt hårt, men välpreparerat.
Många härliga pister i Schladming och till en början var det gott om plats och det gick att stå på.
Och det var ofta hyfsat brant.
Men, sedan hände det något. Liftköer! Det var faktiskt länge sedan jag upplevde. Och ja, det blev också rätt mycket folk i backarna. Hänger ju liksom ihop. Man får köra lite försiktigare, så att man hinner få stopp på sig själv om det behövs. Inte lika kul naturligtvis.
Snöklädda berg har lite samma effekt som att titta ut över ett brusande hav eller en solnedgång. Det är svårt att se sig mätt.

Aj, aj. I den där situationen vill man inte hamna.
Nu på väg ner till den andra dalstationen i Schladming, Skischaukel Planai Hochwurzen. Precis som på stan kan man skymta en del barmark även i pisten. Men, hoppet finns. Till helgen ska det bli kallare och börja snöa.
Hur skulle det stått i Sverige? Endast kortbetalning. Mina Euros låg ”hemma” i ryggan, så det var bara att knäppa på sig skidorna igen.
Så här ska väl en äkta österrikisk man se ut. Lederhosen! Det är inte helt ovanligt och ni kan ju förstå att det var varmt. Uppåt 12° har temperaturen legat på de senaste dagarna, med undantag av skitvädersdagen i Obertauern. Jag fick mig också en uppsträckning för ett sprpråkligt misstag. Jag försökte beställa av en av servitriserna. – Da müssen Sie mit meinem Kollegen sprechen! OK! Jag högg tag i nästa servitris som uppenbarade sig. – Nein, dann müssen Sie mit meinem Kollegen sprechen! Achso, ich dachte Sie waren der Kollege? Hon snörpte på munnen: – Nein, ich bin weiblich und Kollege ist ein Mann. Hängde ni med? Rätt ska vara rätt. Fortfarane lite grus i mitt språkliga maskineri.

Det är karnevalsvecka och det märktes även i backarna. Folk hade alla möjliga kostymer eller hjälmprydnader på sig.

Inte jättevanligt med rultrappor i skidanläggningar, men i Schladming stötte jag på det på flera ställen. Avstigning från gondolerna en trappa ned och så rulltrappan ännu en bit innan man fick ge sig ut i snön. Hade inte arkitekten planerat lite fel då, kan man ju undra…
Sista åken brukar inte vara de mest stilsäkra. Trötta ben och vallar med snömos och så kanske den där eller rentav de där ölen till lunchen. De kanske inte bara verkar stärkande, men väldigt gott är det ju och i denna värme blir man törstig. Jag vet! Vatten är inte fel heller.
Att skidåkning är big business i Schladming är uppenbart. Dalstationen ser ju ut som ett större köpcentrum. Men, är det så vi vill möta skidåkningen? Låg mysfaktor. Det dyraste litkortet hittills, Ett dagskort kostar 68 €. Det kan jämföras med t ex Obertauern där jag betalade 50,50 €.
Schladming by night.
Det är mycket folk ute på stan. Det är musik och folk dansar och dricker och alla verkar glada. Är det alltid så, en tisdagkväll i Schladming?
Troligen inte. Det är karnevalsvecka och just ikväll är det fettisdagen. Många klär ut sig och släpper loss. Vad gör vi? Äter en semla i bästa fall.
Inte så mycket Goretex i detta plagg och inte det senaste alpmodet direkt, men även i backarna åkte många omkring med karnevalsdräkter.
Säkert mycket symbolik som en simpel, protestantisk nordbo inte begriper sig på. Vem stackaren de bar omkring på i denna procession begrep jag aldrig, …
…men när jag hade varit och ätit och kom tillbaka till torget brann hen.
Mina boenden är av varierande slag. Det enda jag hittade i Schladming var Bockwirt, ett slags pensionat utan mat och med toalett och dusch i korridoren, med synnerligen knarrande golv och trappsteg och med en värd som minst sagt verkade lite eljest.
Billigt var det dock och som synes, nära till skidbacken. Egentligen hamnade jag i Schladming för att det här rummet var ett av få liftnära ställen jag överhuvudtaget hittade i trakten. Egentligen hade jag velat åka till eller i nära anslutning till Zauchensee, men det verkade tji. Lite klantigt kanske, men jag var lite osäker på hur mycket snö det skulle vara i Schladming så jag bokade bara för en skiddag här. Systemet var annars värt i alla fall en skiddag till och det fanns dessutom en glaciär i närheten, Dachstein, som hade kunnat vara kul att besöka.
Att det går bra för svenska försvarsindustri är ju bekant, men att hitta svenska bomber i livsmedelsaffären var ju lite överraskande. En närmare undersökning visade dock att det handlade om gräddbullar.
Jag börjar inse att jag nog snöat in på skidväskor. Ytterligare två Douchebags på perrongen. Det är ju ett norskt varumärke och visst var det ett gäng norska killar. De hade varit nere här i tre veckor och nu var de på väg hem till sin folkhögskola i Molde där de skulle fortsätta åka skidor. Vad tar man för examen då tro? Som skibum?
Om jag nu stannar kvar något vid bagaget var min största farhåga inför resan hur jobbigt det skulle vara att få upp väskan på tåget och hur mycket utrymme det skulle finnas för förvaring av den. Det har egentligen inte varit något problem alls, förutom på X2000 från Stockholm till Köpenhamn. Avdelning för stort bagage funkade inte alls, så jag fick maka undan några andra resenärers väskor och langa (nåja) upp min skidväska på hatthyllan.
Men, allt var inte helt smärtfritt. Det som kunde vara jobbigt har visat sig vara transporten mellan t ex stationen och hotellet eller dylikt. Även om skidväskan har hjul så ska den ju ändå hållas i andra änden. I Schladming var det en bit att gå, men då kom jag på att jag kunde använda mina packremmar och förbinda väskan med höftremmen på ryggan och vips, så var det problemet ur världen. Rätt skönt ändå att få sjunka ner en stund.
Min lite klantiga planering ledde till att jag saknade boende en natt. Först samma dag jag skulle ge mig iväg från Schladming satt det en lapp på dörren att jag kunde få förlänga med en natt, men då hade jag redan hittat ett boende strax utanför Dorfgastein. Ett skidsystem på vardera sidan berget, Dorfgastein och Großarl.
Men, vad var detta för en avkrok? Ser ju ut som en busshållplats. Det var t o m så att konduktören undrade om jag inte tagit fel på vilken station jag skulle till. Men, när tåget gått insåg jag att det faktiskt fanns ett stationshus på andra sidan. Inte riktigt in the middle of nowhere alltså.
Medans jag väntade på skidbussen som skulle ta mig de två hållplatserna till mitt boende hann jag begrunda tillgången på snö. Det kom ju visserligen ner en pist med snö till vänster i bild, men ni kan skymta gondolerna lite till höger i bild. Inte mycket vinterkänsla under dem. Hmm, hur skulle det här bli?
Om inte in the middle of nowhere, så i alla fall i byn Luggau. Nu är jag däremot på vischan, det luktar skit och tuppar gal. Rätt mysigt. Mitt rum var inte klart, så jag bytte snabbt om i den tomma matsalen och så tillbaka till backen, snöbristen till trots.
Jag trodde damen i kassan skojade med mig. 56 € för ett tretimmarskort! Det kostar att ligga på topp, även när det är brunt under gondolen. Liksom Schladming ingår systemen i Gasteinertal och många andra system i något som kallas Ski amadé. Ger mig intrycket av en slags kartellbildning för att få upp priserna.

 

Simsalabim, väl uppe på berget var det vitt och jag fick snabbt annat än liftkortspriser att tänka på.
Visst ser det läckert ut?
Flera jag pratade med höll Dorfgastein/Großarl för det bästa systemet i Gasteinertal, dit även Bad Hofgastein/Angertal/Bad Gastein, Graukogel (också Bad Gastein) samt Sportgastein hör.
Med tanke på värmeböljan var dock snön förvånande bra på vissa ställen, men visst, allt eftersom timmarna gick blev det allt fler snövallar med sorbet.
Skarpa kontraster när man kommer ner mot Grossarl. Snö, nåja, sorbet, i backen och där nere lyser en fotbollsplan i knallgrönt.
Klockan var strax efter fyra, liftarna stängde och det blev väldigt lugnt och behagligt och fortfarande en stund kvar innan solen försvann ner bakom berget. Nu blir det gott med ölen jag sitter och väntar på.
Jag fick nästan backen för mig själv på väg ner mot dalstationen. Men, det var tur att jag inte dröjde mig kvar längre däruppe, med min öl. Jag kom ner till hållplatsen för skidbussen tre minuter innan dagens sista tur.
Ett riktigt gammaldags pensionat, Gasthof Walcher. Det måste vara mitt hittills mest prisvärda boende. Jag hade börjat vänja mig vid att det var så dyrt överallt att jag var tvngen att kolla att jag inte läst fel. Jodå, 62 € var inkl halvpension. Alla var så snälla och trevliga att jag började ångra min bokning i Bad Gastein de kommande dagarna. Personalens glädje och trevliga bemötande var verkligen smittsam. Middagen var inget överdåd, en enkel soppa till förrätt och någon slags mousse till efterrätt och istället för det säkra kortet Cordon Bleu valde jag något jag inte hade en aning om vad det var: Kasnockerl. Det var en stöddig rätt som kändes som typiskt österrikisk, slags pasta med ost och lök bl a. Rätt gott, men kanske inte det första jag väljer på menyn igen.
Pensionatet jag bodde gav mig associationer till Stig Helmers boende i Alperna i ”Sällskapsresan II – Snowroller”.
Från Luggau till Bad Gastein där jag bodde fyra nätter. Det kändes nästan som om jag hade hamnat på kollo eller som om hotellet invaderats av en skolresa. Men, det var nog snarare en masssa barnfamiljer och väldigt många svenskar och danskar. Vid ett av borden visade sig delar av ett större kompisgäng från Skåne sitta som jag sedan råkade hamna i slang med. De var väldigt trevliga och bjöd in mig att hänga med dem i baren och kommande kväll blev jag inbjuden att sitta vid deras middagsbord. Tack snälla ni för att ni släppte in mig i ert umgänge, det värmde.
Så här marknadsför sig hotellet jag bodde på. Ungdomshotell (man blir inte äldre än man gör sig) med ”gutbürgerlicher Küche”. Egentligen betyder det väl hemlagad mat, husmanskost eller dylikt, men det låter liksom lite pampigare på tyska.
Jag hade sett att Sportgastein låg rätt högt upp och soligt och fortsatt varmt nere i dalen borde tala för Sportgastein. Liften tar en upp till 2 686 m ö h. Många freeriders mecka tydligen, men enligt mina nyfunna vänner på hotelletr fanns det fina pister också. Som synes är det inget stort system, en gondollift och en släplift, så jag undrade i mitt stilla sinne hur länge man kunde åka där utan att bli mätt.
Långt därnere i dalen ligger Badgastein och även om jag är uppe i backen nu, så fick skidbussen kämpa på rätt bra för att ta oss upp för höjden.
Det var nästan svårt att ta in. Vilt och fantastiskt vackert.
Som bekant, smaken är som baken, men jag tilltalas väldigt av att komma ut i pister som trots att det naturligtvis är väldigt tillrättalagt ändå ger en känsla av vildmark, att man är in the middle of nowhere eller något liknande. Sportgastein fick full pott på de kriterierna.
Ja, ni kan ana: nypistat, ganska hårt, men jämnt. Det är bara att stå på.
Fast bara och bara. Vi är rätt högt upp så jag blir snabbt rätt andfådd. Men, inga andra symptom. Jag har haft riktig höjdsjuka en gång och har känt lite andnöd när jag kommit upp ytterligare några hundra meter, som t ex Marmolada i Dolomiterna (3 342 m ö h).
Till en början är ju pisterna nästan som sluttande salsgolv och med snö som ändå ger ett mestadels bra bett. Det går att åka fort med bibehållen kontroll och jag får ett riktigt skidåkningsrus och skriker av glädje. Jihaa!
En trevlig norrman höll mig sällakap till lunchen. Annars är det mest danskar och svenskar här, från Norden.

Även holländare var det gott om.
Antalet pister var ju begränsat, men det gick liksom inte att sluta.
Rätt vad det var hamnade jag utanför pisten också, men det var ingen höjdare. Nästan lika hårt som i pisten och knöggligt på ett ocharmigt sätt. Långt ifrån puder.
Sportgastein är hittills den här resans största skidåkningsupplevelse. Fanningberg ramlar ner på en andra plats.
På väg ner mot gondolliftens mellanstation. Man kan ju fundera över vad som fäller avgörandet över ett skidsystem. Mångfalden nerfarter, fallhöjd, bredd på pisterna, men även faktorer som snötillgång och -kvalitet och vädret. Ett och samma system kan ju därför upplevas väldigt olika från gång till gång. Att åka här dag ut och dag in blir tjatigt, men en dag som denna är ett besök till Sportgastein ett måste.
Det ska börja snöa inatt enligt väderprognosen. Är det detta väderomslag som börjar dra in?
Hotel Salzburger Hof måste väl vara det mest marknadsförda alphotellet i Sverige. Detta och enligt uppgift, tio hotell till i Badgastein ägs av svenska STS Alpresor. Vad som är hönan och ägget kan man ju undra över, men orten sägs vara svenskfavoriten nummer ett i Alperna. Över 25 000 svenskar kommer hit varje år och en hel del svenska ungdomar tycks jobba här, som t ex flera i servisen på mitt hotell. Jag var runt i tre affärer för att leta skidglasögon och i samtliga fall möttes jag av svenska ungdomars ”.- English please.” innan vi kom fram till att vi kunde gå över till svenska. Samhället ligger ju lite läckert, som i en ravin och med en del tjusiga byggnader som klättrar upp längs bergsväggarna. Backigt värre. Men, mysigt? Nja… Det blir nog inte min alpfavorit.
Det är nog hålligång i Bad Gastein även när Fasching-veckan är över. Här på Silver Bullet Bar ska strax ett danskt band äntra scenen, som inte spelade så typisk After Ski-musik med svenska mått mätt, men som var riktigt duktiga. Var man sugen på svensk afterski kunde man tydligen bege sig till en annan bar med det svenskklingande namnet Haeggbloms. Jag gav dock upp efter ett tag. Kände att jag blev helt lomhörd.
Tredje dagen i Gasteinertal skulle det bli åka av i den delen av systemet som omfattar Bad Gastein, Angertal och Bad Hofgastein med topparna Stubnerkogel och Schlossalm. Dagen till ära skulle Per och Kattis komma och hälsa på. De har tagit tjänstledigt för att vara skibums i tre månader. De har framförallt haft Zell am See som bas.
Det var ju kul att det snöade och att få spåra själv också, även om sikten emellanåt blev mycket begränsad. Vid något tillfälle hade jag inte koll på att jag hamnat utanför pisten och hade plötsligt knäna i hakan när en osynlig vall dök upp. Vid ett annat tillfälle hade jag återigen förirrat mig, men valde att löpa linan ut och åka lite off pist, vilket faktiskt var kul. Hur Per och Kattis hittade rätt och lyckades hålla sig i pisten är oklart.
Per hade lokaliserat en lunchrestaurang som låg bra till.
Vad ingen av oss visste var att den dessutom var jättemysig och …
… och hade jättegod mat.
Som den nedre tavlan säger: Hos oss går det inte på löpande band, vi lagar fortfarande maten med hjärta och för hand. Vad gäller hjärtat ovanför (Vänligen använd ej mobiler i restaurangen. Tack) frågade jag den trevliga servitrisen hur det var med efterlevnaden av den uppmaningen och den var väl sisådär. – Men när ägarinnan är här, då jäklar. Undrar hur det blir med stämningen då?
Att sikten var begränsad gjorde ju att det gällde att hänga med var vi var någonstans. När jag åkte med Per och Tobias förra året överlät jag med varm hand sökandet på kartan åt dem och det gick ju bra även i år att låta Per hantera den detaljen.  I bakgrunden hördes en helikopter och man undrade förstås om det hänt något. En stund senare: – Har du reservskidor med dig? Han kämpade med att hålla skidorna på plats på ryggen. – Nä, det är polarns. Han ramlade och armen gick ur led. Vi kom ner idag och hade bara åkt en timma. Det var han som hade åkt iväg med helikoptern. Om inte annat, en nyttig påminnelse om att ta det lite försiktigt och köra med kontroll. Men, det blev tyngre och tyngre allt eftersom dagen led. Sista långa åket ner till Bad Hofgastein i den dessutom lite puckliga pisten tog rejält på krafterna. Här fick jag dessutom uppleva något nytt. Pisten gick mellan en gammal järnvägsbros valvbågar. Här gällde det att ha extra koll på svängarna.
Det är ju inte för inte det heter Bad Gastein. Eller Badgastein. Båda skrivningarna förekommer, men enligt Wikipedia ändrade man skrivningen till Bad Gastein 1997. Hursomhelst så är Bad Gastein en gammal kurort och området är känt för sina varma källor och dessas mineralrika vatten. Det ska även innehålla radon och det känns ju inte självklart att det skulle vara så nyttigt att bada i, men det hävdar man. Jag överlevde i alla fall ett besök på Felsentherme. Hälsoeffekter eller ej, skönt var det i alla fall.
Så var jag framme vid sista skiddagen i Gasteinertal. En i Skånegruppen talade varmt för Graukogel. Jag hade skådat upp på pisterna där och tyckt att de såg lite slitna ut, men nu hade det ju snöat… Litet system, men en halvdag kanske kunde vara kul.
Nu hade det också blivit kallare och om inte puder, var snön i alla fall mycket lättare än dagen innan.
Jag fick en association till Tärnaby. Gamla, långsamma tvåstolsliftar. Inte så mycket folk och jättefina backar. Och så var det ju dessutom kallt idag, om än inte riktigt så kallt som i Tärnaby den veckan jag var där. Då öppnade liftarna först när det blivit illlräckligt ”varmt”. Och det var vid – 27°.
Det känns ju allt mer som om sådana här bilder med snöklädda träd numera mest hör hemma i sagoböckernas värld.
Jag ville testa systemet Dorfgastein/Großarl igen, så efter några timmar på Graukogel tog jag mig med skidbussar bort hit igen. Det var ju här jag åkte första dagen… Här såg ju också mysigt ut, tänkte jag och hade en idé om att jag skulle upprepa Pers fullträff vad gäller restaurangval. Nitlott den är gången. Bara bukfylla.
Flera jag pratade med under min första eftermiddag här tyckte att detta var det trevligaste systemet att åka i och om man undantar Sportgastein som är något alldeles extra, är jag nog beredd att hålla med. Huvudsystemet får man väl säga är Bad Gastein-Angertal-Bad Hofgastein, men det systemet blev jag inte så imponerad av. Lite för mycket transportsträckor.
Och visst känns det väl bra att få åka NER i himmelriket (Himmelreich), när himmelriket där uppe doldes av snötyngda moln.
Lite frusen under eftermiddagens slut, var det gott att få krypa in i en liten Hütte och värma sig med en Jägertee. Sista biten ner till dalstationen gick som en dans efter det. Bäst att inte berätta för den oinvigde vad teet består av.

Om jag då ska avsluta med en slags summering, så har vistelserna i både Schladming och Gasteinertal bjudit på en hel del njutbar skidåkning. Och det har du ju redan förstått, Sportgastein var ju något alldeles extra. Men, skulle jag återvända för t ex en veckas chartersemester till något av omådena? Nä! Sökandet går vidare!

Publicerat

Tågluff del 1, Stockholm-Obertauern/Lungau

Rutt: Stockholm-Köpenhamn-Flensburg-Hamburg-München-Salzburg-Bischofshofen-Radstadt-Mauterndorf

Datum: 15-20 februari

För snart ett år sedan tipsade mig min kompis Mats om att man sålde Interrailkort för halva priset. – Men, erbjudandet tar slut imorgon, så du får skynda dig på. Så utan en aning om vart eller när jag skulle resa, slog jag till på en tvåmånaders biljett i 1 klass för runt 4800 kr. Rätt OK pris. Steg för steg mognade en tanke om att luffa runt med skidor i Alperna och att avsluta med att resa söderut i Italien. Vi får väl se hur det blir.

När jag började prata med vänner och bekanta om mina planer eller dryftade frågan i någon Facebook-grupp, fick jag alltid höra typ ”- Ska du ha skidor med dig!?”, ”- Det går inte!”, ”- Det har jag provat, aldrig mer.” eller ”- Det är mycket enklare att hyra.” Jag tycker inte det är särskilt enkelt att hyra. Var ligger skiduthyrningen? När är den öppen? Är det kö? Måste jag förbeställa? Får jag rätt utrustning eller behöver jag gå tillbaka och byta något? En tidstjuv helt enkelt, när det enda man vill är att komma ut i backen. Och dyrt är det också. Som exempel kan nämnas en uthyrning i Obertauern som ville ha 74 € (826 kr i skrivande stund) för en dags hyra av skidor, stavar, pjäxor och hjälm). Så, nu skulle jag försöka vederlägga alla olyckskorpars påståenden om att man inte kan luffa runt på tåg med skidutrustning.

Jag får ju i och för sig hålla med om att det kändes som lite av en utmaning. Hur mycket plats finns det på tågen för den typen av bagage? Och hur skulle jag packa utan att ge avkall allt för mycket på min rörlighet? Mycket googlande blev det, men till slut föll valet på en skidväska av typen DB (tidigare Douchebag) The Djärv Original Snow Roller (reas på Stadium nu för 2299 i st f 3299). Som namnet antyder är det en rullväska. I denna har jag förutom skidor och stavar, pjäxor, hjälm, ryggskydd, alla skidkläder, en dagturssäck och lite till. Jag fick chansen att prova den under en kortresa till Kittelfjäll och det funkade bra. Jag har kompletterat den med några spännremmar så att jag kan ställa den på högkant och dra fast den i lämpligt räcke eller dylikt och därutöver har jag försett den med en kort vajer med hänglås, så att jag kan låsa fast den när jag lämnar den utan uppsyn. Inget problem att klippa den vajern, men jag tänker att det i alla fall hindrar ”tillfället gör tjuven”. Som dagturssäck valde jag en hopvikbar rygga av typen Matador Beast 18. Den kan synas dyr (normalpris runt 1700 kr) i förhållande till sin storlek, men den är lite fiffig då den, utan att ge avkall på en inbyggd ram, går att vika ihop. Därutöver har jag en gammal vandringssäck. Upptäckte kort innan jag skulle resa att materialet börjar pulvriseras, men den får duga den här gången. Kanske kan detta tjäna som inspiration åt någon med liknande funderingar.

Hur planerar man sedan själva rutten? Ja, inte vet jag vad som är bäst. Jag valde snön. Det började med rapporter om att det var ont om snö i Alperna och jag tänkte först att det var då ett jäkla år att välja att luffa runt i Alperna. Sedan kom det rapporter om att det hade vräkt ner snö, framförallt i Österrike, så Österrike fick det bli och när jag jämförde snödjup på olika orter fastnade jag för Obertauern som skulle höra till orterna med mest snö, 1,5 m i byn och 2,2 m på berget. Det går inga tåg dit, så sista benet från Radstadt blir med postbussen. Däremot var det hopplöst att hitta boenden till rimligt pris i byn Obertauern. Egentligen hade jag tänkt göra som i Spanien, att i huvudsak förlita mig på Airbnb, men det verkar inte funka på skidorter. Till slut, efter flera timmars sökande hittade jag ett hotell i Mauterndorf söder om Obertauern, där jag bokade mina fyra första nätter. Men, inte genom booking.com, hotels.com eller liknande sajter utan genom att söka på Google maps (!).

Till min hjälp har jag också haft en karta utgiven av 2theAlps som går att beställa på nätet. Det visade sig nämligen vara en rätt hopplös uppgift att få en överblick över skidorter med järnvägsförbindelser bara genom att surfa på nätet.

Så var det då dags! 45 år sedan sist. Hmm… Den är alltid sen, sa en medpassagarerare förra gången jag väntade på bussen vid Täljövikens hållplats. Än så länge har jag inte kunnat vederlägga hennes påstående. Skälet till förseningen idag uppgavs vara ”Framkomlighetsproblem”. Snö eller halka? Nej! Mycket trafik? Nej! Något man drog till med bara för att det lät ursäktligt? Kanske. Medans vi stod där och väntade på den försenade bussen kom en buss på väg åt samma håll som vi skulle åka, skyltad ”Ej i trafik”. Ibland undrar man… Den här gången var jag dock ute i mycket god tid, i alla fall med mina mått mätt.

Första etappen gick till Köpenhamn.
När jag bodde i Lund hette det att kontinenten började på andra sidan sundet. Nu ger Öresundstågen en föraning om kontinenten redan i Alvesta.
Vid Köbenhavns Hovedbanegård tas tågen från Stockholm emot vid köksingången. En kvarleva av den (tidigare) danska attityden till svenskar? 😉
Avfärden från Köpenhamn skedde i alla fall ståndsmässigt under stationens pampiga hall. Tog en stund innan tåget till Hamburg rullade fram på avgångsskärmen.
Precis som när jag fick barn och förvånat upptäckte vad många barnvagnar det finns överallt upptäcker jag plötsligen då och då att jag inte är ensam om att ha nappat på en Douchebag, som den kallades för förr.
Men, vad nu? Köpenhamn-Hamburg med ett ”gammalt” dieseltåg! Nog är det väl elektrifierat hela vägen?
Kommer ni ihåg Pressbyråns ambulerande ombordförsäljning förr av tidningar och godis? I Danmark lever detta tydligen vidare, men i 7-Elevens regi. Och inte så mycket tidningar numera…
De bakre vagnarna var skyltade Odense, men längre fram i tåget fanns vagnarna som skulle gå hela vägen till Hamburg. När vi kommit en bit på vägen stod det dock inte Hamburg längre utan Rödekro. Jag var försjunken i mina lurar, men hann snappa upp något om ersättning. Inte bra. Jag konsulterade en medpassagerare som tycktes ha koll på någon webbplats och han hävdade att de snart kommer att informera om att tåget bara skulle ta oss till Padborg vid dansk/tyska gränsen. Suck! Där rök min bokade liggplats från Hamburg till München. Mycket riktigt, en stund senare hördes konduktörens röst i högtalarna om att det stod ett trasigt tåg i vägen så att man inte fick köra längre än till Flensburg. Nåja, Flensburg lät ju bättre än både Rödekro och Padborg, men att jag skulle hinna med mitt nattåg hade jag inga förhoppningar om. I Flensburg skulle vi tydligen byta till ett regionaltåg för vidare färd mot Hamburg som skulle avgå en knapp timma senare. Men, man lät också förstå att man förhandlade med den tyska tågledningen om att låta ett tidigare tåg vänta på oss.
Så i Flensburg klev vi på det tyska regionaltåget som faktiskt hade väntat in oss, mycket fräschare dessutom än det danska fjärrtåget, men det var ändå en bisak. Nu blev det en kamp med tiden, men bit för bit körde man in lite tid, så istället för att ha samma ankomsttid som mitt tåg skulle avgå, började det succesivt verka som om jag skulle ha några minuters omstigningstid i Hamburg. Nu gällde det bara att hitta rätt. Och hur det tyska regionaltåget, men inte det danska fjärrtåget kunde passera det stillastående, trasiga tåget, det förblir ett mysterium.
Med två minuter till godo stod jag slutligen på Night Jet. Slutet gott allting gott, men onödigt spännande.
Jag fick dela liggvagnskupé med tre tyska, trevliga killar som skulle till St Anton och åka skidor. Nu gällde det att plocka fram tyskan igen. En av killarna pratade väldigt lugnt och tydligt och jag höll takten och tyckte att tyskan gick jättebra. En av de andra pratade desto fortare och jag har lite svårt att inte växla upp i samma tempo då och kände plötsligt, gud vad dåligt det går. Men, de var naturligtvis artiga och berömde mig för min tyska. – Vad coolt! Ska du tågluffa i Alperna. Två månader! – Vad jobbar du med? Är du pensionär!? – 66 år! Va! Det var bara att slicka i sig. Killarna stack iväg och handlade och bjöd sedan gamligen på en öl och det blev en trevlig stund innan vi la oss.

En av killarna bekände dessutom att det var första gången han åkte nattåg och tyska motsvarigheten till SJ, Deutsche Bundesbahn (DB), tycks inte längre ha några sov- eller liggvagnar i trafik. När jag googlar på DB:s webbplats tipsar man om att österrikarna och att även den kroatiska och ungerska järnvägen kör ”riktiga” nattåg. Att även SJ numera kör nattåg från Hamburg till Stockholm, det verkar man ha missat.

En generationsfråga kanske, men vet alla läsare skillnaden mellan en sovvagn och en liggvagn? I en liggvagn har varje kupé vanligtvis sex bäddar. På bilden ovan tjänar mellan- och underbitsarna som sittplatser, men när det blir dags att sova fäller man upp de nedre ryggstöden och vips har man sex liggplatser. Man brukar få en kudde och en filt och här fick vi även en slags reselakan att bädda med. Toaletter och tvättmöjligheter finns i korridorens vagnsändar. I en sovvagn däremot är det bäddat på riktigt och man brukar vara max tre personer per kupé där det också brukar finnas ett handfat och ibland har man även tillgång till dusch. När jag var barn kommer jag också ihåg att jag fascinerades över att det fanns en flaska under handfatet för pojkar och män att kissa i. Hur man tänkte att kvinnor skulle bära sig åt är däremot skrivet i stjärnorna.

Nattåget jag åkte med drevs av österrikiska järnvägen. Någon gång under natten skulle tåget delas så att en del fortsatte till Wien, emedan delen jag åkte med fortsatte från München till Innsbruck.
Det anslutande tåget jag klev på i München skulle till Budapest och även det drevs av österrikarna. På väg mot mitt tåg passerade jag ett tåg till Bologna som också det kördes av österrikarna. Håller österrikarna på att ta över?
I sakta mak slingrade sig tåget fram genom det vackra, bayerska landskapet.
Det var väldigt njutbart att bara sitta och kolla på vad som passerade.
Tåget från München kom inte iväg i tid och på väg in till Salzburg blev det stopp och mitt anslutande tåg hade hunnit gå. Det blev en frukoststund i Salzburg och ett tåg en timma senare.
Många byten blev det, Köpenhamn, Flensburg, Hamburg, München, Salzburg och nu Bischofshofen. Men, nu börjar det kännas på riktigt. Snöklädda berg alldeles nära.
Ursäkta mig denna bild från tågtoaletten. Inte det mest smakfulla fotoobjektet… Men, ganska intressant. Avfallet går rakt ut på banvallen. Känns som en svunnen tid. Hur var det det stod förr på tågtoaletterna i Sverige? Lyft första på båda locken och vid behov, lägg sedan ned det ena igen och satte man sig då ned kunde det blåsa kallt om rumpan.
Yttereligare ett byte blev det, men inte mer tåg nu.
I Radstadt blev det byte från tåg till postbuss för den sista etappen till Mauterndorf. Någon post såg jag inte till, bara skidåkare och en och annan lokal resenär. Kommer ni förresten ihåg postbussarna i Norrland? De kunde mer liknas vid godsbussar med ett begränsat passagerarutrymme. Post och gods var det dock gott om.
Ska det vara så mycket snö som de hävdar? Ser ju lovande ut…
Jag var framme vid hotellet strax efter kl 13, vilket innebär att jag hade varit på resande fot i ungefär 30 timmar (räknat från när jag lämnade mitt hem). Först hade jag en tanke att köpa ett halvdagskort. Men, jag var rätt mör efter resan och tog istället en promenad, längs floden, ner på byn som visade sig vara rätt idyllisk. Borgen har anor sedan 1200-talet.

Inte bara tågtoaletten minner om svunna tider, utan även vad som ser ut som en fungerande telefonkiosk för mynt och som pricken över i, t o m en telefonkatalog. Snacka om nostalgitripp. Jag kom på i efterhand att jag borde ha testringt. I en annan kiosk lyfte jag på luren och vips dök det upp ett meddelande på displayen att telefonen ville ha minst 0,30 €. Rätt vad det är kanske någon får ett testsamtal från ett okänt, österrikiskt nummer. 😉 Får se till att jag har lite mynt tillhands bara.
Det var fart på floden. Ingen tvekan om att snön försvinner med en förfärande takt. Det är vår i luften.
Postbussarna fungerade även som skidbussar. Mannen i blå mundering var skidlärare och talade sig varm för Obertauern och alla pister och att det var så snösäkert. Oberetauern ligger ju högt, högsta punkten i byn ligger 1738 m (Passhöhe) och om jag förstått det rätt kan man komma nästan upp till en av topparna som ligger på  2357 m.
Och pistkartan vittnar ju om ett imponerande skidsystem. Jag hade nog hört namnet Obertauern förut, men hade ingen aning om vad det stod för innan jag började leta snö. Det verkar inte vara så många andra svenskar heller som hört talas om Obertauern. Däremot stötte jag på en hel danskar som sökt sig hit. Tydligen har de sitt sportlov vecka sju.
All den där utlovade snön vet jag inte var man hade stuvat undan. Kanske var det så mycket när den senaste dumpen med snö kom. Folk jag pratade med berättade om det fantastiska vädret de hade haft, soligt och över tio grader varmt (hur varmt hade det inte varit i solen då?), så det är klart att snön smält undan, men bara i verkligheten, inte i snörapporterna 😉
Nu var det fullt tillräckligt med snö så jag klagar inte, även om det naturligtvis hade varit häftigt att få uppleva 2,2 m med snö. Vet inte om jag sett så mcket snö någon gång.
Hur det nu var kände jag mig inte riktigt taggad av första skidåkningsdagen. Svårt att sätta fingret på vad det var, hade jag för mörka brillor så att konturerna försvann, blev det för mycket sorbet, var pisterna väl smala och branta i förhållande till mängden skidåkare eller… Eller fanns förklaringen hos mig själv? Avsaknad av rätt sinnesstämning? Kändes ett tag som om jag bara transporterade mig själv mellan olika liftar.
Egentligen bodde jag på en campingplats vid liftstationerna i Mauterndorf (Grosseck Talstation). Förutom camping hade man även ett antal rum och till anläggningen hörde också en bastu- och relaxavdelning. Väldigt skönt att få värma upp sina stela leder efter en dag i backen. Man kan tycka att förändringens vindar blåser långsammare här nere än t ex i Skandinavien och att man generellt sett är lite konservativare. Sådana intryck ställs dock på ända när det gäller nakenhet. Här duschar och bastar män och kvinnor tillsammans, utan att någon tycks tycka att det är så mäkvärdigt. Precis som hemma får man lite sociala kontakter i bastun. Ibland glappar min käft lite snabbare än tanken hinner med. – Är det verkligen tyska du talar, hör jag mig själv säga. Herregud, vad sa jag? Men, som tur är möttes jag av ett gapskratt. – Det är bayerska! Vid ett annat tillfälle förklarar jag att tyska inte är mitt modersmål, med förhoppningen att de ska prata lite tydligare och långsammare. Svaret kommer blixtsnabbt: – Jag har inte heller tyska som modersmål! Jag pratar bayerska! Jaja…
Som sagt, jag bor precis vid Grossecks dalstation och dagen därpå besämmer jag mig för att köpa ett Lungau-kort. Regionen heter så. Kortet täcker flera olika system: Grosseck/Speiereck, Katschberg, Aineck och Fanningberg. Halvdag i ett system och halvdag i något annat, tänkte jag.
Som synes, till skillnad från igår, strålande väder. Vy från Grosseck.
Och med ytterligare en lift kunde man ta sig ytterligare lite längre upp, till toppen av Grosseck.
Nästan åt vilket håll man än tittar, ser man ett annat system. Här borta ligger Aineck. Är det där jag ska åka i eftermiddag?
Här var det breda pister och mestadels gott om utrymme. Fortfarande hårt underlag, så det går undan. Får nog fixa mina stålkanter, så att jag får stopp på mig själv…
Lite snällare berg åt det här hållet. Hade väl nästan kunnat vara i Sverige? Ändå inte, Speiereck ligger 2411 m upp. Så högt upp kommer man inte med någon lift i Sverige.
Vilken härlig pist 🙂
Uff! Vem är det som lagt en sådan brakare? Nähä, en bondgård mitt i backen – på väg ner mot St. Michael.
Väldigt njutbart, men restaurangen vet att utnyttja sitt läge. För en liten kaffe latte fick man hosta upp motsvarande 64 kr. Jag pratade med mina bordsgrannar om vad de tyckte jag borde välja för system för min eftermiddagsåkning och de rekommenderade Fanningberg. Pistkartan ger intrycket av ett ganska beskedligt system, men jag hade hört flera nämna Fanningberg i positiva ordalag, så Fanningberg fick det bli.
Efter några förmiddagstimmar uppe på Speiereck och Grosseck drog jag ner igen till Grossecks dalstation för att ta skidbussen till Fanningberg. I det gula huset bodde jag. Perfekt vad gäller avståndet till liften. T o m en hiss upp om man inte ville kånka skidor i trappan. Konstigt egentligen att jag hade hittade ett sådant läge, med tanke på hur svårt det var att överhuvudtaget hitta någonting.
Hade man skidor i handen var det bara att kliva på postbussen utan att betala. Jag var tvungen att byta buss på vägen och den vänlige chauffören föreslog att jag skule åka med en hållplats extra. Där skulle finnas en bänk där jag kunde sitta och njuta i solen, menade han.
Den sista biten upp till Fanningberg-systemet gick via en riktig serpentinväg. Föraren på bussen jag bytte till hade nog gått i en annan körskola än föraren som lämnade mig på den soliga bänken. Rena rallyt upp. För att addera lite spänning hade just denna buss inte heller några säkerhetsbälten.
Hög tid för lunch. Härifrån såg man över till Grosseck/Speiereck där jag åkte i förmiddags.
Beskedligt eller ej. Det fanns en del svarta pister och jag hamnade även i en svart, brant puckelpist. Där fick jag åka helt själv… Frånsett denna pist som i och för sig var lite kul, var skidåkningen här den bästa hittills. Dessutom var snön jättefin och det gick verkligen att stå på. Mjölksyra till trots, infann sig äntligen det där härliga ruset av både fart och kontroll.
Alla här nere tycks tro att jag är holländare. Men, här gör jag sällskap med en österrikare i liften som i alla fall undrar om jag är tysk eller möjligen holländare. Tuppkammen växte lite.
Per och Kattis är säsongare i år och har sin bas i Zell am See. De hade planer på att göra en utflykt och komma och hälsa på i Obertauern. Per hade nu kollat väderrapporten och  konstaterade att det skulle bli skitväder under söndagen, så någon utflykt blev det inte. Jag hade velat ge Obertauern en chans till, men kände mig väldigt tveksam till hur jag själv skulle göra. Man kan ju faktiskt unna sig en vilodag, när man ska vara ute en längre tid. I bastun dagen innan hade jag pratat med ett tyskt par och till frukosten kom Reiner fram till mig och frågade om jag inte ville göra honom sällskap i Obertauern. Hans fru skulle inte åka. Tvekan blåste bort direkt  och vi hade en jättehärlig dag.
Vädret var precis så djävligt som man förutspått, blåsigt och snöigt och t o m hagelskurar, men bara för väldigt korta perioder. Synnerligen tvära kast. Spännande att ge sig utför i den här snödimman.
En liten stund senare kunde det dock se ut så här…
…eller så här.
Stort tack Reiner för att du fick mig på andra tankar. Vad jag hade ångrat mig om jag hade stannat hemma och konstaterat vilket väder det faktiskt blev.
Vad är nu detta? En flygel mitt i backen. Ett minnesmärke tydlgen över att beatlarna var här och spelade in snöscenerna i filmen Help!. Jag får nog försöka se till att se om den filmen.

Det kan ibland vara lite speciellt att resa själv. Det är t ex inte ovanligt att restaurangpersonal granskar en lite ifrågasättande. – Är du själv? Så var det även här på den enda restaurangen som fanns i närheten, Schialm. Två av tre kvällar fick jag trycka i ett hörn, men den fjärde kvällen var jag inbjuden att göra Reiner och hans fru Pia sällskap. Tack för en trevlig kväll!

Nu var dags att packa väskorna och dra vidare. Mer om det i nästa avsnitt.

Publicerat

Offpist i Kitteljäll

Stockholm-Umeå-Kittelfjäll-Umeå-Stockholm
3-6 februari 2023

– Åker du här varje dag? Hon fattade galoppen, utan närmre förklaring. – Den är alltid sen! Isen var bruten och orden flödade om bussar, vid vilken station man skulle parkera  bilen om man ville ta tåget, slangning av bränsle från bil lämnad över natten i Täljö och om hur man egentligen tänkt med de busshållplatser som förberetts i vårt område. Jag fick dessutom chansen att berätta för mina grannar om min lobbying för en ny järnvägsstation där Svinningevägen passerar Roslagsbanan. – Det vore ju guld! Fler anslöt och nu stod vi med diverse appar och försökte lista ut åt vilket håll vi skulle ta bussen när den nu inte kom i tid. Liknade lite en hönsgård så som vi höll på att byta sida fram och tillbaka. Slutligen dök bussen mot Åkersberga upp och vi kastade oss över  vägen, men si då dök även bussen mot Kulla vägskäl upp, tjugo minuter försenad, och en av oss bad att få hoppa av och slängde sig över på den. Ett uppiggande litet vardagsdrama 🙂

Med hjälp av SL-appen fick jag så en ny resplan till Arlanda: buss Täljöviken-Åkers Runö, tåg Åkers Runö-Täby centrum, buss Täby centrum-Upplands Väsby, tåg Upplands Väsby-Märsta och buss Märsta-Arlanda. Varför tar jag inte en taxi, frågar jag mig själv. Snålhet? Sport att ta sig fram på SL-biljetten? En ambition att testa mobiliteten med min nya skidväska? Jag ska ju snart ut och tågluffa… Snart är jag dock insjunken i både P1 nyhetsmorgon och podserien P3 historia (kan varmt rekommenderas) och funderar över helt andra saker. Transporten med min ny skidväska som även rymmer pjäxor, hjälm, ryggplatta, kläder mm gick bra. Jag hade försett den med diverse spänband, så jag kan ställa den på högkant och låsa fast den vid någon stolpe eller dylikt utan att den ramlar omkull.

Värre var det på Arlanda. Jag anade i o f s att väskan vägde lite mer än de tillåtna 23 kilona, men det brukar ju inte vara så noga, tänkte jag optimistiskt. – Hallå där! Den där väskan vill vi allt väga, fick jag höra på väg mot inlämningen av specialbagage. – 27,5 kg! Det går inte! Min biljett medgav att jag totalt sett hade rätt att ta med mig betydligt fler kilon, men ingen väska fick väga mer än 23 kg. Av omsorg om lastarna, upplyste mig den nitiske tjänstemannen om. Inget att säga om det. Lät ju rimligt. Men, i nästa sekund erbjöd han mig att betala för övervikten. – OK, så hur var det med lastarnas väl och ve då? Förstå den logiken, den som kan. Lösningen blev att jag plockade ut pjäxorna ur väskan och tog dem som handbagage. Vem vann på det?

Intressant med bagageregler förresten. Egentligen hade jag tänkt boka Norwegian, men de tillät inte att man hade annat än skidor och stavar i skidväskan, så skulle jag flyga med dem hade jag varit tvungen att ta med ytterligare en väska. När jag berättade detta för SAS, så fick jag en förvånad kommentar. – Nä, inte bryr vi oss om vad du har i väskan…

Det är inte bara bussar som är sena. Nu plingade det till i mobilen och SAS låter meddela att även planet är 30 minuter försenat.

Egentligen hade jag velat åka tåg upp till Umeå, men det funkade inte så bra. Två direkta dagtåg och inget som nådde fram tillräckligt tidigt. Men hallå! Var inte Botniabanan tänkt att förbättra kommunikationerna till de norrländska kuststäderna? Ännu sämre på nervägen. Bara ett direktgående dagtåg och inte förrän halv tre på eftermiddagen.

På flygbussen i Umeå fick min Douchebag en kompis (liggande på golvet). Kan minnas fel, men var det inte i serien Prison Break en av karaktärerna fick tillmälet Douchebag? Jag läser att en douchebag är en irriterande typ med en obehaglig attityd. Kanske därför väskan nu faktiskt bytt namn till det mer neutrala Db the Djärv. Nog om denna väska nu.

Och vart är jag då på väg? Det är Friluftsfrämjandet i Umeå som arrangerar en offpist-kurs över helgen. Framme i Umeå fick jag slå ihjäl några timmar, lunch på Rex och sedan biblioteket som värmestuga. Vid 17 var vi ett gäng som samlades på Operaplan för färd i två minibussar upp till Kittelfjäll.

Middagspausen äger rum på Frasses i Lycksele och för första gången sedan gymnasiet (tror jag) får jag se en mjölkautomat och det är t o m en i gruppen som tar mjölk till hamburgaren. Någon springer dessutom in på OK och köper mjölk och vad heter den? Jo, Mjölken. I bestämd form.

Vi förfogar över tre stugor och vaknar upp till en vacker, men iskall morgon, runt -20°.
Temperaturen kryper upp lite under morgontimmarna. Kittelfjäll är ju en lite speciell skidort. Få röda, preparerade pister, men gott om svarta opreparerade nerfarter.
Vi delar upp oss i två grupper. En som ville friåka och en som ville gå kurs. Jag som trodde att vi alla var där för att gå på kurs…
Carl-Henrik blir vår primäre magister. Vi tränar lite allmänna grunder, motorbike, lyft inte på skidan, stå brett, få ett slag i magen och krumma ryggen, luta vristerna mot plösen, kör som du bar på en champagnebricka, kortsvängar, stavisättning, puckelattack. Allt var inte nytt, men jäklar var svårt det är att vänja sig av med en del gamla olater från historisk tid (läs: innan carving). Och motorbike? Håll händerna långt fram hela tiden, så att du är beredd på överraskningar och kan gå till motattack. Vi testade också att åka med lösa pjäxor, att åka och blunda och lita på instruktioner från en som åker bakom eller dragkamp nerför berget, en åker rakt ner och den bakom bromsar med hjälp av kortsvängar och då pratar vi verkligen kortsvängar, utan att lyfta på någon skida. Jag fick inte helt godkänt.
Efter lunch drar vi oss bort mot ravinerna med pucklar. Kul, men efter några åk skriker benen i protest.
Kul med kurs och möjligheten att få finslipa teknik. Men, lika roligt att åka iväg med en grupp och de trevliga sociala kontakt det ger. Här på middag lördag kväll.
Lördagkvällen fortsatte i vår stuga med föredrag om laviner. Ser vi lite allvarligare ut nu? Det var inga feel good-klipp vi fick se. En man hade sin GoPro-kamera påslagen när han själv utlöste och begravdes i en lavin. Man kunde riktigt ta på ångesten fram till dess hans kamrater hade grävt fram honom. Det tog bara åtta minuter, men måste ha känts som en hel evighet. Ytterligare ett klipp visade hur en offpist-åkare utlöste en lavin som begravde både lifthus och helt oanande skidåkare i pisten. Oklart hur det gick för dem. Dessutom fick vi se en bild på hur vår kursledare var ute med en grupp vid Borgafjäll när lavinen gick efter det att deras guide åkt ner i förväg och utlöst en lavin. Ingen skada skedd, men en nyttig påminnelse om att man inte är säker ens med guide med sig.
Gårdagens föredrag och filmklipp var en förberedelse för demonstrationer av de verktyg som står till buds om olyckan är framme: sond, spade och transceiver.
Här har vi hittat en en begravd transceiver. Det var inte helt lätt. Transceiverns signal ledde en som i en båge, vilket kunde vara lite förvirrande. Några av oss börjar fundera över om inte detta med offpist är lite överreklamerat. Som Carl-Henrik uttryckte det: – Lavinerna gillar samma terräng som vi.
Söndagen var betydligt mildare, men bjöd istället på blåsigt väder, så till den grad att en av de två toppliftarna var stängd hela dagen.
Nu gjorde inte det så mycket. Efter några åk med knappliften drog vi oss österut i systemet och adderade lössnö- och skogsåkning till gårdagens träning nerför pucklar. Bara tanken på ”Åh, vilket flyt jag har nu” gjorde att min åkning snabbt förbyttes i en åkstil jag absolut inte hade velat se på film. Lyckades naturligtvis grensla ett träd också, som tur är utan skador på ädlare delar.

Allting har ett slut och vid half fem-tiden begav vi oss tillbaka mot Umeå. Middagsstoppet blev istället i Storuman, men vi var Frasses trogna.

Vi kom fram så sent att det inte gick att ta sig mot Stockholm, så det blev en hotelnatt i Umeå. Det här får man väl säga är produktutvecling, självincheckning i ett obemannat hotell.

Tack Friluftsfrämjandet Umeå för en intensiv, bitvis tuff, men trevlig helg! Visst hade jag hoppats på puder, men vädret går ju inte att råda över. Och lite skönt var det ju att även ni ledare beskrev det som att ni nästan ramlade ut ur bilen med stela ben. Själv kände jag det som att jag knappt kunde gå, med stela och krampande muskler. Lite varm yoga på det så ska det nog att få ordning på benen igen 🙂

Och det där med att resa. Många klagar på att tågen inte går att lite på. Flyget upp var en halvtimma sent och ner 3 1/2 timma sent! SAS!

Publicerat

La península

Rutt: Alicante-Altea-Polop-La Nucia-Guadalest-Xàtiva-Bellús-Quatretonda-El Grao de Gandia-Oliva-Dénia-Oliva-Valencia-Montanejos-Barcelona

Datum: 11-29 november

Detta är det längsta blogginlägget jag presterat. Det tog sin tid att smälta och bearbeta alla intryck. Kanske borde jag ha delat upp det på flera avsnitt, men nu blev det så här. En eloge om du orkar ta dig igenom.

Lise: ”Är du pepp på mer Spanien Pelle får du komma å hälsa på”. Min son Filip och hans flickvän Lise har luffat runt i Europa med sin husbil under några månader och ägnat sig åt framförallt bergsklättring. Det är klart, visst började det suga lite i restarmen igen, när man får en sådan fråga.

Du kanske undrar över rubriken på inlägget. Jag drar säkert lite för långtgående slutsatser, men när jag var på Mallorca nyligen refererade många till det spanska fastlandet som La península, d v s halvön. Jag kom att tänka på alla göteborgare som tjötar om vilken sida av Sverige som är den rätta. Såg månne mallorkinerna ner på sina landsmän på fastlandet, på samma sätt som en del göteborgare fortfarande har en viss aversion mot stockholmare? – Fastlänningarna bor ju bara på en halv ö, vi mallorkiner bor minsann på en hel ö. Var det så de tänkte? Säkert långsökt. Det heter ju dessutom den iberiska halvön, men det är ju mer än fastlands-Spanien. Även Portugal inkluderas ju i den geografiska benämningen. Nog om det.

Äventyret började redan på väg till Arlanda. Bilen tänkte jag lämna hemma och varför ödsla pengar på taxi? Även om man spar tid, så kan man ju faktiskt utnyttja tiden till att sjunka in i en ljudbok. Tre bussar (Täljöviken-Arninge, Arninge-Upplands Väsby och Märsta-Arlanda) och ett pendeltåg (Upplands Väsby-Märsta) skulle ta mig till Arlanda och jag skulle ha att göra i två timmar och en kvart från dörr till incheckningsdisk. Bussarna tog mig delvis ut i charmiga, lantliga miljöer jag glömt bort att jag sett förut, men det blev också lite pirrigt. Första bussen var fem minuter sen, men han kom ikapp tidtabellen. Andra bussen var också ett par minuter sen och jag hade noterat att SL:s reseplanerare föreslagit ett byte från buss till pendeltåg med bara fyra minuters omstigningstid. Nervöst värre när en rullstolsbunden kvinna behövde hjälp två gånger med att fälla ut en landgång när hon skulle på och av. Men, med en knapp minuts marginal stod jag flåsande på perrongen och konstaterade att det här gick ju bra.

Ryan Air hade bytt plan och sätet med det extra benutrymme jag hade bokat och betalt extra för hade omvandlats till ett normalsäte. Läs: Inte plats för mina långa ben. Men, stewarden löste det hela elegant, trodde jag, och anvisade mig en annan plats vid nödutgången. Lugnet varade inte länge. Snart stod en irriterad man och viftade med sitt boardingkort. – Flytta på dig! Det där är min plats. Och inte blev han mindre irriterad när jag hänvisade honom till stewarden. Hans fru protesterade lamt. – Karin, det här tar jag hand om! Stewarden löste det återigen elegant, trodde jag, och anvisade den nu synnerligen agiterade mannen till en minst lika bra plats. Men, det höll inte länge, nu kom en tredje passagerare som krävde den irriterade mannens plats och alla fick återgå till de platser som stod på boardingkortet. Men shit, det kändes som om smockan hängde i luften. Hur kan man bli så arg? Var är det för fel på somliga? Hans stackars fru såg ut som om hon ville flyga ut i cyberspace. Jag fick intrycket av att det inte var första gången hon upplevt den här typen av incident.

Från Alicante var planen att ta en flygbuss till Benidorms busstation och ett stenkast bort skulle sedan tåget eller TRAM som man kallar det, gå den resterande sträckan till Altea. TRAM framkallar ju egentligen en bild av en spårvagn, men det var allt väldigt mycket tåg över det som uppenbarade sig, bullriga, sega, dieselmotorvagnar. I Altea stannade tåget bara något kvarter från det rum jag hyrt via Airbnb. Här skulle jag nu landa lite och invänta Filip och Lises ankomst. Allt gick enligt plan. Det var mörkt när jag kom fram. Den här bilden är tagen dagen efter. Logiken i det tillgänglighetsanpassade insteget förstod jag inte. Jag förmodar att man byggt den extra plattformen, längre bort på den gamla plattformen, för att underlätta ombordstigningen. Men, istället hade man trappsteg upp till den extra plattformen. Och den sluttande rampen upp till den gamla plattformen… Känns som om någonting gick snett i planeringen.
Ahh, landat även mentalt. Ljummen kväll. Underbart.
Första dan hade jag sett fram emot lite sol och bad. Jag bodde ju precis vid stranden. Därav blev det intet. – Här har vi haft sol i ett halvår och så öser det ner samma dag som du kommer, som min Airbnb-värdinna uttryckte det. Samma dag som det öste ner här hörde jag rapporter om värmebölja i Sverige. Vad var egentligen mervärdet med att befinna sig här?
Jag tog mig dock ut och promenerade, men till sist fick jag ta skydd på en restaurang i grannbyn Albir. Restaurangpersonalen berättade livfullt om hur det hade stått vatten ända in i restaurangen vid ett tidigare skyfall. Man försökte nu efter bästa förmåga att täta under entrédörren med hjälp av hopvikta kartonger. Själv satt jag och funderade över hur elbilar tålde översvämningar. Bilarna plöjde ju genom vattnet och skapade t o m svallvågor. Men, så fel jag tänkte. Istället för en elbil var det en vanlig, bensindriven bil som fick motorstopp och orsakade ett milt trafikkaos.
Altea är inte lika brutalt exploaterat som många andra orter längs solkusten, som t ex närbelägna Benidorm. Det vilade fortfarande en viss charm över Altea.
Fast, sedan den här bilden togs har det ju hänt jättemycket. Det är nästan svårt att föreställa sig hur det en gång var längs den spanska kusten.
Ännu charmigare blir det om man beger sig in i den äldre stadsdelen och tar sig upp till Nostra Senyora del Consol, stadens stora kyrka som tronar över stan. I bakgrunden syns skyskraporna i Benidorm.
Man kan se ner över havet…
… eller ut över bergen.
Så var plötsligen molnen som bortblåsta.
Utsikten från balkongen i mitt Airbnb-boende.
Dagen därpå dök Filip och Lise upp med sin husbil och nu hade vädret återhämtat sig något och i vattnet var det fortfarande en bit över tjugo grader. Även dessa bergsklättrarnördar längtade efter sol och bad, men med en stor portion av måtta.
Nu kunde man faktiskt känna ett mervärde av att vara här 🙂

Siktet var inställt på Bellús, deras nästa bergsklättringsområde. Innan dess skulle det dock bli lite utflykt till Polop och La Nucia inåt landet. Tack Rosie för tipsen!

Polop.
Polop.
Polop.
Polop.
Polop.
Polop.
Filip och Lise byggde har själva byggt om den f d skåpbilen till husbil. Mycket imponerande arbete med fina träpaneler, fiffiga fack, sängar, pentry, taklucka och ventilationsgaller. Men tidplanen överskreds väl med typ faktor pi.
I La Nucia kom vi i vägen för något slags bollspel. – Vad är det ni spelar, undrade jag nyfiket. – Pelota (boll). Inte blev man så mycket klokare av det…
Vi åkte vidare och efter ett tag hajade vi till. Vad är det där? På håll såg klippan ännu mer spektakulär ut, men jag lyckades inte få chauffören att göra ett fotostopp. Vi hade kommit till Guadalest.
Filip och Lise var dock inte helt överraskade. Inte för att de hört talas om det spektakulära kastellet, utan för att orten omnämns i klättrarnas motsvarighet till seglarnas farledsbeskrivningar. Ser du klättrarna? De smälter nästan samman med berget.
El Castell de Guadalest ska ha byggts av morerna under 1100-talet. Det var tur att det var lågsäsong, för Guadalest sägs ha cirka två miljoner besökare per år.
Befästningen kunde bara nås genom ingången som är uthuggen i berget, Portal de Sant Josep. Det ansågs vara en stark och mycket strategisk bas och eventuella fiender kunde upptäckas på långt håll. Ändå föll det så småningom i kristna händer när morerna drevs ut.
Guadalests vattenreservoar (Presa de Guadalest) förser närliggande byar och städer med vatten.
Vi åkte uppför bergen, genom raviner och ner för vad som stundtals var riktiga serpentinvägar.
Jag hade bokat ett Airbnb i Xàtiva. Google maps fick spatt och visade oss rakt in i centrum av stan. Jag hade fått intrycket av att huset jag skulle övernatta i låg på landet. Efter att ha startat om Google Maps eller hur vi nu gjorde så sansade appen sig och visade oss mycket riktigt ut på landet, precis utanför stan. Det är alltid spännande att se om man hittar fram och vad som väntar. Det var mörkt när vi kom dit och vi hörde bara de, för den  spanska landsbygden, typiska ljuden, hundar som skäller och tuppar som gal.
Dagens klätteräventyr skulle denna klippa i Bellús, strax söder om Xàtiva, bjuda på. Innan dess kom vi lite fel och landade på en ful plats, kokhet och full av flugor. Är det så här det ska bli, tänkte jag förtvivlat. Men, det artade sig när vi slutligen kom rätt.
– Ska inte du testa och klättra Pelle? Jag hade visserligen provat två gånger tidigare, men det var ju på något beskedligare klippor.  – OK då. Instruktören Filip ser till att så att alla säkringar är på plats.
Shit, vågar jag? Men, nu går det ju inte att banga…
Mitt i alltihopa kom ett mullrande dieseltåg som segade sig upp för berget från Xátiva mot Alcoi. Jag läser att det är en nedläggningshotad järnväg med eftersatt underhåll.
Det här var en s k sportklättrarled, d v s med fasta bultar i berget. Filip hade varit uppe och trätt i karbinhakar och en lina, så mitt jobb var att häva mig upp m h a händer och fötter. Tappade jag fästet skulle linan och karbinhakarna förhindra att jag ramlade längre ner än till närmsta, fasta bult. En nog så obehaglig känsla.
Inte alltid helt uppenbart att det verkligen fanns något att sätta fötterna på eller greppa tag med händerna om.

Strax uppe. En riktig adrenalinkick när man kommit upp och får känna att man bemästrat klippan.
Man kan ju tycka att det vore en baggis att ta sig ner sedan, men det är inte en helt komfortabel känsla. Nu är man helt beroende av att lina och infästningar håller.
Medans ungdomarna fortsätter att klättra upp och ner för klippan, beger jag mig in i dalen i riktning Xátiva. Vackert höstlikt längs floden, Rio Albaida.
La Cova negra (den svarta grottan). Man har funnit spår från neandertalare som tydligen slagit sig ner här. Det går ju knappt att föreställa sig att denna plats fanns och var bebodd någon gång 300 000 f.Kr. till cirka 30 000 f.Kr. Sedan var deras tid över på jorden och Homo sapiens tog över. Hur lång blir vår arts tid på jorden?
Om jag fortsatt hade jag så småningom kommit fram till staden Xátiva. Men, jag tyckte denna vackra akvedukt kunde bli en bra vändpunkt. Jag läser fascinerat om att akvedukten var i ”drift” och försåg Xátiva med vatten ända fram till 1936. Det var ju inte så länge sedan tänker jag först, men det är klart, det är ju snart hundra år sedan… Som så mycket annat anlades denna kanalisation av de driftiga morerna någon gång 700-900 e.Kr..
Vandringsleden går ovanpå kanalisationen och här och var dyker sådana här ventilationsöppningar upp. Här skickades barn ner för att inspektera vattenledningen och laga eventuella läckor.
När man reser med Filip och Lise hamnar man inte alltid på de heta turistorterna. Lite yrvaket tittar jag ut över byn Quatretonda. Ett gudsförgätet ställe utan något näringsställe som höll öppet kvällen innan. Som tur var hade Filip och Lise lite mat i bilen som vi kunde tillreda och inmundiga på terrassen till mitt Airbnb.
Idag skulle jag gå en lite längre vandring, ca två mil. En medelsvår led enligt kartan jag hittat på mitt Airbnb. Filip och Lise åkte tillbaka till klätterklippan. Jag kom snabbt upp lite i höjd och fick en fin vy över dalen. I bakgrunden byn Quatretonda.
Tänk om man kunde ha ett apelsinträd i sin trädgård.
En stor del av vandringen gick på små stigar med rätt vassa kalkstenar. Till slut fick jag byta från jympadojor till vandringskängor. Borde ha varit ett självklart val redan från början, kan tyckas. Men, jag hade lite skoskav sedan dagen innan.
Lederna är välskyltade och mycket tydliga hävdade min värdinna. Hon hade visserligen inte vandrat själv, men så hade hon förstått det. Och visst, det var rätt gott om skyltar eller målade markeringar på berget. Problemet var bara att alla leder tycktes ha samma nummer, så jag gick fel några gånger. Men, jag kom ändå rätt till slut 🙂
Det var varmt och flugorna älskade min allt svettigare lekamen.
Hade man givit sig lite tid hade man kunnat bli självförsörjande på rosmarin för resten av livet.

Olivskörd. Jag trodde man ruskade på grenarna för att få ner oliverna på marken, men här använde man någon slags verktyg som rafsade runt i grenverket.
Åh, är det Quatretonda jag ser, tänkte jag hoppfullt, men icke. Mitt mål kändes allt mer som en hägring och efter att slutligen nått tillbaka till utgångspunkten måste jag medge att jag var helt slut som människa efter dagens övning. När jag inte direkt hittade någon bar frågade jag några bybor, med ett lätt desperat tonfall, var jag kunde få en öl och till slut hittade jag fram till ett ställe som var öppet, trots siestan. Sällan har väl en öl eller blev det kanske två, smakat så bra.

Återförenad med Lise och Filip styrde vi på nytt ner mot kusten, först mot El Grao de Gandia, egentligen bara för att övernatta och sedan lite söderut mot Oliva där jag läst om att det fanns fina stränder.

Bortskämd med fina sandstränder i Frösakull-Tylösand och senare i livet på Fårö har jag märkt att min ribba för vad som är en fin strand ligger högre än många andras.
Stranden här fick dock klart godkänt. Frånlandsvind nu och lite lägre vattentemperatur än i Altea, men fortfarande runt 20°.
Innanför stranden hade jag hittat ett Airbnb som visade sig drivas av en ”naturaliserad” brittiska. Foto från Airbnb:s webbplats.
Hon lagade mat åt oss allihopa och det blev en trevlig kväll tillsammans eller som hon skrev i sin review: ”A delight to meet Per, his son and girlfriend. Per wa a very kind and thoughtful guest who happily tolerated me in some interesting conversations around sociology, culture and travel ! Thank you Per, a welcome guest and new friend !” Trevligt minne. Jag fick ha hela huset för mig själv emedan hon själv bodde i sin intilliggande lilla studio. Efter middagen körde hon ”hem” Filip och Lise till sin husbil som stod parkerad några hundra meter bort. Hon var orolig över att de skulle attackeras av vildsvin (!). Foto från Airbnb:s webbplats.

Här skildes jag åt ett tag från Filip och Lise som hade planerat för klättring i Gandia. Jag stannade en natt till och tänkte mig en bussutflykt lite söderut, mot Dénia.

När jag kom in i staden blev jag inte så imponerad. Såg ut som vilken tråkig stad som helst.
Men, ytterområden kan bedra. Väl inne i Dénias kärna visar staden upp en helt annan sida med mysig gammal bebyggelse och trånga gator och berget i fonden som kröns av Castell de Dénia.
Jag tror denna skulptur talar för sig själv.
Jag strosar runt lite i hamnen och konstaterar att jag ska vara nöjd med att jag inte har en större båt än den jag har. Nog med jobb som det är.
Min Airbnb-värdinna skickade mig länkar om vad jag borde se i Dénia. Jag bockade av allt. Carrer de Loreto är tydligen känd för alla sina Tapas-barer.
Så här kan man också umgås.
Under spanska inbördeskriget gav både tyska Lutwaffe och italienska Aviazione Legionaria understöd till Francos arméer och utförde terrorbombningar mot civila mål. Den här tunneln under kastellet byggdes som skyddsrum 1936-37 för att skydda civilbefolkningen från bombardemangen. Idag fungerar tunneln som genväg mellan två stadsdelar.

Utsikt från kastellet. I hamnen lägger en färja till, förmodligen från Palma. Ser ut att ta en evig tid innan den är färdigförtöjd. Påminner den inte om färjor i Danmark, t ex färjorna till Bornholm eller på rutten Århus-Själlands odde? Funderade om de möjligen var byggda på samma varv, men hittar inget stöd för det. De kanske bara följer färjemodet…
Jag får väl nöja mig med att pussa väggen (KYSS MIG I DEN HÄR HÖRNAN).
Paradgatan Carrer del Marques del Campo med sin platanträdsallé.
Mannen med hatten som tittar ner i marken, blev nästan lite hotfull. Han krävde ersättning för att han kommit med i bild alternativt att jag raderade bilden. Det blev inget av nåndera. Gatan vi gick på är ett slags gastrocenter, men mycket var lågsäsongsstängt.
Efter två nätter i Oliva tänkte jag upptäcka Valencia. Men, det verkade meningslöst att åka för tidigt och inte kunna checka in och bli av med bagaget i det Airbnb jag hade bokat. Filip rapporterade att klippan de skulle klättrat på i Gandia var avstängd och att de hade åkt vidare upp i bergen. Som tur var, var i alla fall stranden inte stängd, så jag kunde unna mig några timmars relalalaxande innan jag reste vidare.
Leonie, min värdinna, skjutsade in mig till stan där jag hittade en lokalbuss för vidare befordran Gandia där jag skulle ta ett regionaltåg till Valencia. Första gången jag åkte med Renfe, spanska motsvarigheten till SJ. Så, innan jag klev ner i underjorden stod jag lite brydd och studerade vilka biljettalternativ som erbjöds. Är min spanska så kass att jag inte begriper vad det står, funderade jag. – Eso es catalan (Är det där katalanska), frågade jag en person som såg ut som om hennes uppgift var att hjälpa till. – No, es valenciano (Nej, det är valencianska)! Vilket klavertramp att tro att man pratade katalanska i Valencia-regionen. Det är intressant detta med både mallorkinska och valencianska. Vissa vill hävda att det är egna språk, andra att det bara är dialekter tillhörande det katalanska språket. Oftast står information både på spanska och katalanska/valencianska, men ibland bara på det lokala ”språket” och vid något enstaka tillfälle har det bara stått på spanska. Notera skylten: ”Sueca” (svenska). Listade aldrig ut vad det stod för.
Lägg märke till masktvånget som fortfarande råder inom kollektivtrafiken i Spanien. Men, bara där. I affärer eller på barer och restauranger råder det tydligen ingen risk att smittas.
Det är inte så lätt alltid att förstå. Vid Valencias Estació del Nord, tänkte jag byta tåg för att ta mig ut mot Valencia Cabanyal i närheten av mitt Airbnb. – Går det här tåget till Cabanyal? – Till Buñol? Javisst! – OK! Jag hoppade på. Fast sa han verkligen Cabanyal? Tåget rullade iväg och jag frågade en äldre medpassagerare som jag hjälpt ombord om jag verkligen var på rätt tåg och snabbt var fyra tanter engagerade i min resa och till slut tycktes man enas om att jag måste kliva av på nästa station och byta tåg och så skulle jag gå allra längst bort på plattformen. Tanterna hade koll. Nästa tåg tog mig till Cabanyal.
Magen började kurra och på stationen fanns ett hak. Mycket bra ställe hävdade någon. Sagt och gjort. Jag åt en god macka och tog ett par öl av en sort som barägaren tyckte att jag borde prova, en Alhambra Reserva Cerveza Extra. Var lika gott som det lät flott. On the house, kom sedan dessa jättesmå musslor. Minns inte vad han kallade dem, men kan det ha varit Coquinas? Väldigt gott. Kommer jag att beställa in igen när tillfälle ges.
Att bo på Airbnb är spännande. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller hur det ska bli. När jag skulle ta mig från stationen och la in adressen i Google Maps, svarade appen att den inte hittade adressen. Jag trodde jag förstod vad felet i den uppgivna adressen var, vilket Google Maps svalde. Och jag gick och jag gick och Google Maps verkade vilja slå knut på sig själv och till sist även på mig. När jag äntligen lyckades komma rätt var det ingen hemma. Kommer snart fick jag som besked. Kunde jag boka ytterligare en natt? Njae, jag och min pojkvän vill vara själva på helgerna, svarade den afrikanska värdinnan. Någon pojkvän såg jag aldrig till och i slutändan verkade det som om det snarare var så att hon inte hade tillstånd att hyra ut. Ägaren skulle komma på besök och då fick varken jag eller mitt bagage synas. Så, jag flyttade hem till Sean istället, spanjor med rötter på Irland. Han bodde dessutom med en storslagen utsikt över havet och stranden i Malvarosa. Varför vet jag inte, men han berättade spontant att han på rekommendation av sin läkare rökte marijuana. Det skulle motverka artros. Vidare berättade han att man i Spanien fick odla en begränsad mängd, bara man gjorde det så att det inte syntes. Stämmer det tro?
Alla storstäder har sin logik och sina system för att ta sig runt. I Valencia var det tunnelbana (delvis ombyggda, f d förortsjärnvägar), spårvagn (fåtal linjer) och buss (finmaskigt nät) som stod till buds. Skulle man åka spårvagn fick man köpa biljett i särskilda automater på hållplatserna och första gången fick man köpa till ett magnetkort i papp som man kunde återanvända. På bussarna kunde man betala framme hos föraren med sitt kreditkort. Tunnelbana åkte jag aldrig.
En del av bebyggelsen nära stranden gav ett lite sydamerikanskt intryck.
Eller är det kanske snarare bebyggelsen i Sydamerika som bär spår av äldre, spansk arkitektur?
Jag dras ju som en magnet ner mot småbåtshamnarna. Nåja, små båtar är ju kanske inte det mest kännetecknande för marinorna vid Medelhavet, men ändå. I seglarkretsar uppmärksammades det en hel del att Handelsbankens f d VD Arne Mårtensson loggade ut från näringslivet och istället gav sig iväg med sin hustru för att segla jorden runt. Och här ligger deras båt s/y Yaghan, om det nu fortfarande är deras, en Hallberg Rassy 62. Sist jag såg henne låg hon på Bullandö.
När man ser raderna av Superyachter är det inte utan att tankarna går till Ryssland och funderingar kring hur många som ägs eller har ägts av ryska oligarker. Men, så dyker en ”riktig” yacht upp och tankarna på ryssar skingras. Jag googlar och finner att fartyget är byggt 1955 i Kroatien. Den är eller var till salu för 10 000 000 Euros.
I hamnen fanns flera renoverade tinglados. Vackra gamla byggnader från början av förra seklet som fungerat som hamnlager. Numera tydligen avsedda för kultur- och fritidsaktiviteter.
Vägg i vägg med de gamla hamnlagren, tullverkets tjusiga byggnad.
Jag hade hyrt en cykel av min Airbnb-värd och tog mig runt rätt lättvindigt. Innan jag gav mig in mot stadens centrum hann jag även upptäcka mindre insmickrande områden. Såg ut som jag kan tänka mig att Berlinmurens ”dödszon” såg ut efter murens fall, här och nu delvis bebyggd med vad som skulle kunna liknas vid flyktingläger.
Dags nu att upptäcka proprare delar av stan. Den innersta delen av stan domineras av äldre bebyggelse, varav många historiska byggnader och direkt utanför denna var det en blandning av vacker, äldre bebyggelse, och …
… modern arkitektur och ibland …
… modern, spektakulär arkitektur. Jag har nu nått den ostligaste delen av Rio Túrias gamla flodbädd. Efter en stor översvämning 1957 då flera personer omkom beslutade man att dra om flodfåran utanför stan och sedan 1980-talet har den gamla flodbädden successivt omvandlats till ett park- och rekreationsområde. Här återfinns numera också ”Ciutat de les Arts i les Ciències” (valencianska, översatt till svenska ”Konst- och vetenskapsstaden”). Den här byggnaden kallas för ”CaixaForum Valencia – El Àgora” och beskrivs som ett multifunktionellt kulturcentrum. Arkitekten är ingen mindre än samme man som ritade Turning Torso i Malmö, Santiago Calatrava.
Utformad som ett öga ska väl arkitekturen illustrera att byggnaden hyser både ett planetarium och en IMAX-biograf. Och arkitekten? Återigen Santiago Calatrava.
Palau de les Arts Reina Sofia, Operahuset i Valencia. Arkitekten? Ja, ni vet… Spaniens tredje största stad är i storlek jämförbar med Stockholm. När får Stockholm ett modernt och funktionellt operahus?

Inför min resa till Spanien hade jag bl a frågat en god vän, Marie, som vistats mycket i Barcelona om lite tips om vad man borde se och göra. Hemkommen från resan var hon nyfiken på mina intryck och när jag berättade om Valencia och Santiago Calatravas skapelser, så kläcker hon plötsligen ur sig: – Ja, han är gift med min barndomskompis från Sandviken, Robertina. Hennes föräldrar, Robert, som ursprungligen var schweizare, och Märta, startade ett konditori i Sandviken i samma hus som vi bodde i och sedan ett till och slutligen en bar. –  Och vet du på den tiden kom servitrisen fram med en hel bricka till borden och visade upp vad man hade till försäljning. Verksamheten gick jättebra och så småningom bestämde sig Robert och Märta för att flytta tillbaka till Schweiz där de flyttade in i Roberts föräldrahem i Davos, ett fint hus tydligen som numera används för VIP-gäster i samband med World Economic Forums årliga möten. Robertina och Santiago träffades sedan när de båda pluggade i Zürich. Vilken historia – tänk vad ett konditori i Sandviken kan leda till.

Det finns gott om offentlig konst i Valencia. Ser den inte väldigt spansk ut, denna rostiga skulptur som jag fastnade för? Lite Picasso-inspirerad… Jag vet dessvärre inte vem konstnären är.
Så har jag då börjat dra mig in mot lite äldre stadsdelar.
Magen måste få sitt. Reser man ensam får man tillbringa tiden med att studera andra människor och reflektera över vad som gör att de sitter här. Vad kan t ex föra dessa sju tanter samman?
Medans jag ätit en sen lunch har somliga tagit en siesta på balkongen. Dags att vakna nu…
Den gamla flodbädden lämpade sig utmärkt för en cykeltur.
Pont del mar har några år på nacken. Invigdes 1596. Andra broar tillkom under 1900-talet och idag används den här bron bara av gående. Nu ska jag in i gamla stan, Ciutat vella.
Centrala saluhallen. Den tog hela 14 år att bygga, innan den var helt klar 1928. Tydligen finns det en särskild valenciansk jugendstil och det är vad som ska prägla den vackra byggnaden.
Bredvid saluhallen ligger den katolska kyrkan Los Santos Juanes. Den fick sitt nuvarande utseende på 1700-talet, men har ett betydligt äldre ursprung, åtminstonme 1300-tal. Kyrkan listades som ett nationellt historiskt-konstnärligt monument redan 1947.
Visst är det en vacker byggnad, Edificio Roglá, med sitt rundade hörn. Valencia höll sig inte bara med en egen jugendstil, utan även med en egen nybarockstil, vilket tydligen var en fashionabel stil i 1930-talets Valencia.
Jag cyklar vidare och hamnar vid tjurfäktningsarenan som vaktas av Manolo Montoliu, tjurfäktare och banderillero. Han är en bland ca 250 professionella matadorer som dödats av en tjur (1992).  Jag läser att en banderilleros uppgift är att sticka in små band­prydda och hulling­försedda spjut i tjurens nacke i början av en tjur­fäktning. 1974 var jag på tjurfäktning, i Pamplona tror jag det var, med några andra svenskar i min ålder. Vi gjorde oss djupt impopulära bland publiken bredvid oss, när vi hejade på tjuren i st f tjurfäktaren. Efter Francos död 1975 lär flera spanska städer ha förbjudit tjurfäktning. I Valencia lever dock traditionen vidare. Så sent som 2016 förbjöd man dock den brutala eldtjursfestivalen som innebar att man tände eld på tjurens horn. Man kan inte säga annat än att man var kreativ när det gällde hur man skulle plåga tjurarna.
Jag anade ju en pampig järnvägsstation när jag kom till Valencia, men jag hade ju bråttom att byta tåg, så något närmare studium fanns det inte tid till. Men, så här tjusig är den på utsidan, i nygotisk stil läser jag. Något jag snöade in på är att stationen heter Estació del nord, trots att den låg söder om stadens centrum. Dagen därpå gick jag en stadsvandring och undrade då om guiden hade någon förklaring till denna märkliga benämning. Hon blev svaret skyldig och två deltagare från Madrid kommenterade att de var samma sak i deras hemstad. Spansk logik? Möjligen är jag ett svar på spåren. Det finns en tunnelbanestation som heter València Sud och någon stans läste jag att tunnelbanenätet delvis är ombyggda, lokala järnvägar.  Kanske var det så enkelt att den f d järnvägsstationen (idag tunnelbanestation) València Sud låg söder om Estació del nord. Onödigt vetande? Jo…
En byggnad som toppas av ett tempel med kolonner krönta av en Fågel Fenix beriden av en man. Vad kan det vara för spännande institution? Jag googlar och finner att byggnaden var huvudkontoret för ett f d försäkringsbolag, inte så jättespännande alltså. Jag läser och får lära mig att Fågel Fenix sägs återfödas ur askan av elden den brann upp i, så en finurlig symbol för ett försäkringsbolag. Stil? Nybarock.
Ja, gosh vad många vackra byggnader.
Ajuntament de València, Valencias stadshus. Här började dagens guidade stadsvandring.
Byggnader signalerar alltid något och Valencias post- och telegrafkontor visar vilka viktiga funktioner dessa kommunikationskanaler hade för inte allt för länge sedan. Snigelpost tycker vi nu och telegram minns jag kanske främst som något som lästes upp på bröllop. Jag minns också hur nästan andaktsfullt det var att gå in på det pampiga  Stockholm 1 och köpa ett frimärke.
Tiggaren sken upp när han fick syn på vår guide. Hon kommenterade lite krasst. – Han är i alla fall ärlig med vad han vill ha pengarna till, till skillnad från alla som hävdar att de har sjuka barn eller liknande. Tiggande romer fanns även här.
Katedral? Nä, en takkupol i den centrala saluhallen, Mercat Central de València.
Tydligare nu att det inte rör sig om en kyrka.
Det är lördag och fullt av liv och rörelse överallt.
En gammal försvarsanläggning? Nej, en sidenmarknad, ”La Lonja de la Seda”, som är en gotisk byggnad från 14-1500-talet, sedan 1996 klassat som världsarv.
Att det är klassat som världsarv förstår man ännu mer när man kommer in i byggnaden. En del av den upptas av Els Consolats del Mar, direktöversatt blir det havets konsulat och det blir man ju inte så mycket klokare av, men det var tydligen en slags domstol med behörighet att döma i merkantila tvister. Kanske var det fantastiska innertaket vägledande för att komma fram till rättvisa domslut.
I sidenmarknadens kontraktssal förhandlade och utarbetade köpmän kontrakt. Salen bärs upp av fantastiskt utformade, vridna pelare. Hur fick man till det?
Den här typen av utsmyckning, vad som ser ut som en onanerande kvinna, hade nog refuserats i Sverige.
Vad ska man ta med sig från Valencia frågade jag guiden. Solfjädrar tyckte hon och en stund senare passerade vi en butik där de målades för hand.
Med sina 107 centimeters bredd, inte bara Valencias, utan även Europas smalaste hus. Husets fasad tillhör numera den intilliggande baren La Estrecha, som öppnat upp väggarna som skilde de två byggnaderna åt. Innan dess var de övre våningarna ett hem med ett rum på varje våning och i bottenvåningen har det bl a funnits en smyckesaffär. Det sägs att ägarens dotter var tvungen att klä på sig på gatan, inför nattvarden, då hon inte kom ut genom dörren med klänningen på. Synnerligen opraktiskt att bo så, så varför gjorde man det då så smalt? Jo, för att minimera fastighetsskatten som baserades på just fasadens bredd.
Plaça rodona eller runda torget är ett unikt torg omgärdat av byggnader i en cirkelform. Naturligtvis lockar en sådan plats både turister, sådana som jag och tillhörande krimskramsförsäljning, men även mer genuin kommers förekom, som här, av sybehör.
Horchata, fick vi lära oss av guiden görs av torkade och sötade jordmandlar. När jag gick förbi några timmar senare funderade jag om jag skulle prova, men det fick bli en öl istället.
Höjer man blicken kan man mötas av sådana här tjusiga utsmyckningar.
Valencia har aldrig stått på min bucket list. Det kanske den borde ha gjort. Ett besök rekommenderas. Kanske helst något längre än mina tre nätter.
Om jag förstod det rätt bar kvinnor, normalt sett, den här typen av traditionell, valenciansk klädedräkt under festivalen Las fallas som går av stapeln i Valencia, årligen under mars månad. Jag läser lite om Las fallas: ”Valencia vänds upp och ner av Fallas-firandet, en festlighet som kombinerar tradition, satir och konst och bör inte missas för någonting i världen.” Mmm, kanske en anledning att återkomma.
Stadsvandringen var slut och ännu en gång började det kurra i magen. Guiden tipsade mig att att äta en paella vid det runda torget. – Tyvärr, paellan är för två personer. Servitören såg tydligen besvikelsen i mitt ansikte. – Jag ska kolla. Efter en stund: – OK, du kan få beställa paella mot ett tillägg om 3 Euros. Fögade anade jag då att jag fortfarande skulle få en paella som ändå var för två personer. Paella Valenciana, det var den godaste paella jag någonsin ätit och varenda smula slank ner. Proppmätt, mer eller mindre, rullade jag därifrån.
Man kan tycka, en katedral, en kyrka, ”same same, but different”. Men, katedralen i Valencia har lite mer att erbjuda.
Från klocktornet, El Micalet, har man en hänförande utsikt över stan och dess omgivningar. Tornet är nästan 51 meter högt, så man får lite tillskott till konditionen av att kliva upp för trapporna.
Inget fuskbygge inte. Det tog 43 år att färdigställa och stod klart 1424 och 600 år senare står det fortfarande kvar. 600  år! Tanken svindlar, även om man inte har sådana anlag…
Och här ser vi San Vicentes vänsterarm. Han dog martyrdöden i Valencia omkring år 304. Nu pratar vi inte om 600 år, utan om 1700 år. Madre mía.
Många är kallade, men få äro utvalda. Är det vad man kan säga om alla som påstår sig ha den heliga graal i sin besittning? Om det nu är något som finns överhuvudtaget… Många menar att den heliga graal syftar på den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vinet vid den sista måltiden och som också användes för att samla Kristi blod under korsfästelsen. Finns den här i katedralen i Valencia?
Det är i alla fall vad man hävdar. Valencia tävlar med flera andra orter om att ha graalen i sin besittning. Här är den. En enkel träkopp omgiven av lullull. Vi tycker det är fantastiskt att regalskeppet Wasas trä, ca 400 år på nacken, är så välbevarat. Men, den här träkoppen då? En sisådär 2000 år gammal? Vad ska man tro?
Det börjar bli sen eftermiddag och solen når inte riktigt ner till gatunivån.
Av en slump går jag förbi Museu de ceràmica. Nä, jag går inte förbi. Det går inte att låta bli att stanna till. Vilken fasad! Det heter också Palau del Marqués de Dosaigües, d v s ett tidigare hem för grevar och baroner. Jag skulle ha velat gå in och tittat, men nu började det bli lite overflow av alla intryck. Inte anade jag att det fanns så mycket att se i Valencia.
Förutom att detta är en magnifik fontän finns det också en annan spännande historia kopplad till denna plats, Plaça de la verges. Varje torsdag vid middagstid vidmakthålls en tusenårig (!) tradition när vattentinget (El Tribunal de les Aigües) möts intill katedralen vid apostlarnas dörr. Man hävdar att detta är Europas äldsta ännu existerande, juridiska institution. Tänk dig tiden när vikingarna upptäckte Amerika och muslimerna ännu härskade i Spanien. Åtta män med stenansikten, klädda i svart, fattar beslut i en snabb process och besluten kan inte överklagas. Dispyterna de avgör kan handla om att någon avlett vatten utan tillstånd eller förorenat ett vattendrag. Ett exempel på tvist jag läser om handlar om ett fall där en ekobonde efter att ha hittat spår av färg och cement i sitt bevattningssystem anmälde en granne som åkte på motsvarande 20 000 kronor i böter.
Ursprungligen omgärdades Valencia, som så många andra städer, av en ringmur. Den ansågs dock obehövlig under 1800-talet och revs. Suck! Bl a det här tornet fick dock stå kvar. Enligt guiden för att det inhyste ett fängelse.
Jag avslutar min stadsvandring i en park, Jardins del Real y Vivero. Vilsamt med något annat än byggnader och historia.
The Black Swan är inte bara en prisad skräckfilm. Den finns i verkligheten. Det är nog första gången jag sett en svart svan.
Första morgonen bjöd min värd, Sean, på frukost. Idag var han spårlöst försvunnen. Jag satt en stund på hans balkong och hoppades att han skulle återupprepa sin trevliga gest, men till slut gav jag upp, tog mig ner till stranden, åt lite och stannade och tittade på lite beach volley.
Det är söndag och återigen letar jag mig bort mot stationen Valencia Cabanyal. Den här gången kliver jag på tåget mot Zaragoza Miraflores som det stod på perrongen. Det lät ju som om tåget fortsatte från Zaragoza till Miraflores, men det visade sig istället vara namnet på järnvägsstationen i Zaragoza. Vi följer först kusten norrut mot Sagunt och där byter det riktning och viker av upp mot bergen på en oelektrifierad bana.
Med lite tidtabellsknåpande har jag fått fram att det skulle finnas en anslutande buss här i Segorbe till mitt mål för dagen, Montanejos. Det såg i alla fall ut som om bussens avgångstid var anpassad till tågets ankomsttid och jag drog därför slutsatsen att bussen också skulle avgå från järnvägsstationen. Ack, så fel! Vare sig någon buss eller busshållplats så långt ögat nådde. Jag frågade en gammal dam om hon visste besked, men icke. Sedan anslöt hennes man och han menade att det fanns en busshållplats uppe i byn. – Du går uppför backen här och vid den stora byggnaden tar du vänster, sedan höger och sedan vänster. Typ så. Nu var goda råd dyra. Jag småsprang upp för backen och till slut hittade jag faktiskt en busshållplats, dock helt utan information om vilka busslinjer som trafikerade den. Jag försökte fråga en liten flicka som passerade om hon visste något, men hon såg ut som om hennes mamma lärt henne att inte tala med främmande, fula gubbar. Jag engagerade ytterligare ett gäng som var ute och flanerade och ja, namnet på bussbolaget kände de igen. Det borde vara rätt. Till slut dök det upp en liten, anonym minibuss på motsatt sida av hållplatsen, och jodå, han hade för avsikt att köra till Montanejos. Puh!
Jag var den ende resenären ombord på den lilla bussen som delvis letade sig fram på slingrande bergsvägar.
Montanejos är bl a känt för sina varma källor som rinner ut i floden, Fuente de los Baños. Det brukade nog vara varmare, men nu höll floden här, Río Mijares, kanske omkring 22°, vilket var väldigt behagligt och nog mer än vad det var i luften.
Återförenad med Filip och Lise. Det var verkligen lågsäsong och dessutom söndagskväll, men vi hittade till slut ett ställe som var både öppet och hade lediga bord. Patatas bravas som tapas.
Ett lågsäsongsöde Montanejos by night.

 

Så här kan en husbils motsvarighet till en naturhamn se ut. Jag föredrar naturhamnar även om det kan vara lite trängre. Jag ska få låna lite bestick till min matsäck för dagens vandring. Filip och Lise skulle naturligtvis ut och klättra. Filip: – Ja, hoppas du kommer tillbaka. Det där gnagde i mig sedan. Visste han något som jag inte visste?
Det börjar uppför. Leden jag ska följa heter Los Estrechos och avståndet anges som horisontell distans, vilken uppges vara 8,6 km.
Vy över Montanejos.
– Hallå där nere! Mina röstresurser tycks inte räcka till. Ingen reaktion.
Nu bär det ganska brant nerför. Lite förvånad över hur leden artar sig. Kolla de häftiga ”ventilationsfönstren” på den väg som går under namnet La carretera de Campos. Arbetet med att bygga vägen beskrevs som farligt, men öppnandet av den som en revolution för bergsbyarna här uppe, när den stod klar 1929.
Vandringsleden blir allt mer lik en kostig.
Hmm, hur tänkte man nu? Ska jag klättra upp här? Fortsätter leden genom grottan? Nä, det kan inte stämma.
Jag backar tillbaka lite och hittar en stig som leder brant neråt.
Till slut är det så brant att man får hala sig ner m h a ett rep och några öglor i berget.
Jag tittar på kartan igen och jo, det skulle kunna stämma. Leden går nära floden. Men en bit till och så tar det stopp. Bara flod. Ingen stig. Hmm.
Tillbaka igen.
Är det här jag ska upp? Det där liknar ju faktiskt en klätterled, inte en vandringsled.
Jag möter ett par och frågar om råd. Kvinnan: – Madre mía. Tog du dig ner där, säger hon samtidigt som hon gör en ansats till korstecken. Mannen: – Nä, men gå här nere, det är en trevlig och vacker led här. Det där är en led på en helt annan nivå. Jag har uppenbarligen gått fel. Men, kom jag ner, ska jag väl komma upp, tänker jag. Jag styrker mig med lite matsäck och väntar på att det trevliga, spanska paret ska försvinna ur sikte. Sedan klättrar jag upp igen.
Paret jag mötte tyckte uppenbarligen jag skulle följa familjeleden. Den led jag nu följt två gånger beskrivs som ”Led med hög svårighetsgrad”. Typ svart pist.
Jag hade tydligen gått på en stig ett snäpp för långt ner och därmed missat vägvisningstavlorna. På rätt spår igen och längre in i dalen kom jag så över floden.
På en bro alltså. Slapp att vada.
På håll såg de ut som små rådjur, men det är bergsgetter. Särskilt skygga var de inte heller. Konstigt, med tanke på att det bedrivs jakt på dem. Åtminstone var det så på Mallorca. Till skillnad från de getter jag stött på i Sverige ser de ut att ha en väldigt len päls.
El Chorro. Jag trodde först att detta var någon form av spektakulärt kraftverk. Men, när jag googlar finner jag inget stöd för det, utan snarare att det ska vara någon slags regleringssluss för en vattenreservoar högre upp som heter Arenós. Mäktigt och märkligt att se vatten spruta ut ur ett berg på det här viset.
Tramo dificil. Är det röd pist nu?
Egentligen skulle man ju ha velat komma ännu högre upp. Vackra berg som påminde lite om bergsformationerna i italienska Dolomiterna.
Här gällde att inte vingla till.
Spanska raukar.
La cueva negra är den mest kända och en av de största grottorna i regionen Valencia. Grottans storlek lär uppgå till 2 300 kvadratmeter. Jag nöjde mig med att titta in.

Är det ännu en gammal morisk led jag går på?

Det har varit ett trevligt och avspänt sätt att hänga på, med Filip och Lise, att resa lite tillsammans, få vara med och klättra lite, bada och ses på kvällarna. Men, efter en sista middag var det nu dags att ta farväl. Jag skulle ta mig till Barcelona och färden dit skulle gå med två bussar och ett tåg.

Om bussföraren som körde mig till Montanejos körde tryggt och lugnt, så gällde det inte bussföraren på första etappen från Montanejos till Onda. Han verkade ha drömt icke infriade drömmar om en rallykarriär. Inte så behagligt att åka rallybuss på slingriga bergsvägar. Jag tänkte att vi nu skulle komma fram alldeles för tidigt med tanke på tempot, men icke. Kanske kände han sig istället pressad av att vi skulle hinna med den anslutande bussen mot Castellón de la Plana.

Ombordstigningen på nästa buss tog en evig tid och jag undrade så smått vad de hade för sig där framme. När det var dags för mig att betala insåg jag varför det hade tagit tid. Föraren hade startat sin miniräknarapp på telefonen. Resan kostade 1,60 Euros och jag räckte fram 2 Euros. Han slog in 2 minus 1,60 och konstaterade att jag skulle ha 40 cent tillbaka. Stackars sate. Finns det någon matematisk motsvarighet till dyslexi? Jag googlar och ser att det finns ett begrepp för detta, dyskalkyli.

I Castellón de la Plana skulle jag så ta tåget till Barcelona, en resa som med ett snabbtåg skulle ta två timmar och tjugo minuter. 77 Euros, sa biljettförsäljaren.  – Va! Hittills hade det varit nästan oförskämt billigt att åka med allmänna kommunikationer och man vänjer sig snabbt. I alla fall med låga priser. Biljettförsäljaren var i alla fall tålmodig och efter en stunds resonerande blev jag innehavare av ett pensionärskort på statsjärnvägen, giltigt i ett år. Sex Euros tror jag det kostade. Fick bara betalas med kontanter. Om jag minns rätt reducerade det priset med 25 %.

Inte undra på att det var dyrt. Var det för att försöka locka resenärer som man gjort det extra ”fint” och ordnat med incheckning och en särskild gate till tåget? Det var ju fullt av konduktörer eller tågvärdar ombord. Jag kunde inte förstå det på annat sätt att detta inte tillförde någonting. Snarare motsatsen.
Snabbtåget Euromed förbinder Barcelona med Valencia och Alicante och kan tydligen toppa 220 km/timme.
Helt OK komfort, men jag blev inte jätteimponerad.
Lite vilsen känner man sig allt i en ny storstad innan man lärt sig hur man tar sig runt, inte minst att lära sig förstå hur biljettsystemet fungerar. Annars kan man inte bli annat än imponerad över hur bra koll Google har på tidtabeller och rutter oavsett om det är mitt ute på vischan eller i en storstad som Barcelona. Jag konstaterade att det redan efter tre resor lönade sig att köpa ett tioresors-kort. Barcelona-borna verkar vara lite mer oppositionella. Det fuskades en hel del med ansiktsmaskerna.
Tunnelbanenätet var imponerande stort och finmaskigt. I de flesta fall klarade man att ta sig runt med tunnelbanan. 2020 omfattade tunnelbanenätet 189 stationer längs 166 km bana. Det kan jämföras med Stockholms 100 stationer längs 110 km bana.
Men, ibland passade det bättre att ta bussen. Linjenätet var lite listigt utformat. Denna busslinje heter H10, d v s den går horisontellt genom stan och så fanns det andra busslinjer som hade V eller D som prefix. Det kan du kanske lista ut vad det står för. Men, sedan fanns det andra linjer som saknade bokstavs-prefix. Hur de gick kan man ju undra över. Slog de kanske knut på sig själva?
Det fanns även en handfull spårvagnslinjer i två nybyggda, men från varandra isolerade system. Som genomsnittsturist hade man ingen glädje av dem. Därutöver finns det några berg- och linbanor. Mer om det längre fram.
Det var fortfarande eftermiddag när jag langat in bagaget i mitt Airbnb och gav mig ut på stan. Triumfbågar byggdes ursprungligen till segerrika härförares ära. Så icke i Barcelona där L’Arc de Triomf byggdes i samband med världsutställningen 1888 för att välkomna besökarna.
Jag läser att den spanska regeringen så sent som i somras gav klartecken för försäljning av medicinsk cannabis på apotek. Man följer således en trend i Europa där Nederländerna, Schweiz, Tyskland, Malta och Luxemburg redan har legaliserat eller står inför en legalisering av försäljning och bruk av cannabis. Kan man gissa att präktiga Sverige blir sist ut? Men, vad är då detta? The Cannabis shop… Knappast ett apotek.
Jag tänkte hinna med Picasso-muséet innan det blev sen kväll. Men, det sög i magen, så en pizza-slize skulle ju sitta fint. Döm, om min förvåning när jag skulle betala och transaktionen registrerades i ett vev-drivet, mekaniskt, Sweda kassaregister. Den är från sjuttiotalet, upplyste mig försäljaren om. Ja, och den är tillverkad i mitt hemland, kontrade jag. – Jaså, är den från Sverige, det hade jag ingen aning om. Kan även beskådas på Tekniska muséet i Stockholm.
Pablo Picasso föddes 1881 i Málaga. Tio år gammal flyttade familjen till A Coruña, men 1895 flyttade man så till Barcelona. När han var femton år (!) målade han detta porträtt av sin pappa. Fortfarande ser det ut som klassiskt måleri.
Senare såg tavlorna ut så här. Mer som, åtminstone jag, förväntar mig att målningar av Picasso ska se ut. 1957 isolerade sig Picasso från omvärlden för att skapa en serie av 58 konstverk, varav 45 var tillägnade den spanske konstnären Diego Velázquez’s storverk Las meninas från 1656. Detta är några verk ur den serien. Velázquez’s verk är också känt som Kung Filip IV och hans familj och Meninas var ett portugisiskt ord för de kungliga barnens hovdamer. Picasso sägs ifrågasätta och argumentera med den historiska representationen av det kejserliga Spanien genom att omarbeta, som här, delar av målningen Las Meninas. Om jag förstått det rätt var det även en slags protest mot Franco som fascinerades av och ville återupprätta den spanska guldåldern.
Picassos tolkning av hovdamen Maria Agustina Sarmiento som finns avbildad i verket Las meninas. Här serverar hon Filip IV:s dotter, den femåriga prinsessan Margarita Teresa, något att dricka. Ger ett satiriskt intryck, i mina ögon.
Även ”Le piano (Velazquez)” är tillägnad Diego Velázquez’s verk Las meninas.
Om inte någon som helst konstnärlig talang, så har jag i alla fall något annat gemensamt med Picasso. Vi gillar duvor.
Muséet ligger i stadsdelen El Born och efter successiva utbyggnader är det idag inrymt i vad som sägs vara fem medeltida palats. Hela 4000 verk ska finnas till beskådan. Så många orkade inte jag titta på.

Alla ni som redan varit där vet ju redan att Barcelona är en fantastiskt levande stad. Överallt sjuder det av aktiviteter.

I parken mellan Passeig de Lluís Companys körbanor, vid Triumfbågen, var träning och spel temat. Joggingpass, yoga, styrketräning, boule…
De här allvarliga herrarna satt på strandpromenaden och ägnade sig åt ett något stillsammare spel. Såg ut som Domino. Jag har aldrig tyckt att Domino varit särskilt spännande, men det kanske var pengar inblandade…
Såg först ut som rena kampsporten, men visade sig också vara en yster dans, Capoeira. Det är tydligen en afrobrasiliansk kulturtradition och kampkonst med inslag av musik, sång, dans och filosofi. Utvecklades av afrikanska slavar i Brasilien.
Och så plötsligen, en härlig konsert.
Parc de la Ciutadella: Full huggning på de väderbeständiga pingisborden.
Parc de la Ciutadella: Katalansk dansbandsmusik?
Parc de la Ciutadella: Det rådde ingen brist på kreativiteten bland alla söndagslediga människor.
Tyngdlagen borde inte göra detta möjligt.
Det gäller att inte krascha, då gör det ont.

Jag backar bandet till min andra dag i Barcelona…

Det är kanske inte att undra på att stan var full med offentlig konst, med tanke på det kulturarv man har att vårda. Snygga spiror.
Hemma har jag en isvisp nedsänkt under båten. Inget behov av det här.
Tidigare i detta inlägg har jag ju nämnt min vän Marie som vistades mycket i Barcelona i sin ungdom. Kvarteren vid den nuvarande standen var tydligen ruffiga hamnkvarter på den tiden med sjåare, matroser, prostituerade mm, och inget ställe hon valde att vistas ensam på. Tillsammans med kompisar däremot var det desto mer spännande att ta sig en barrunda, med tapas och sherry. I samband med olympiaden 1992 snyggades området upp och inget här påminner om Maries minnesbilder.
Hade jag förstått hur skönt det var ute hade jag packat ner badbrallorna i utflyktsryggan.
Fast, det rådde ju onekligen delade meningar om väderläget om man jämför de två herrarnas klädsel. Det är ju trots allt den 23 november. Hundar var det gott om överallt.
Jag letar mig in i stadsdelen La Barcelonetas små smala gator. Jag försöker föreställa mig hur dessa kvarter kunde ha upplevts innan man städade inför olympiaden.
Här ligger La Cova fumada. Tack Viveka för tipset! Idag var det bara att kliva in. När jag gick förbi senare i veckan, under lördagen, var det lång kö utanför.
Väldig speciellt. Som att flyttas tillbaka till… Ja, vadå? Trettiotallet? Stökigt, bullrigt och … alldeles underbart. En kvarleva från tiden då kvarteren var lite ruffigare?
Bland huvudnumren på menyn finns Bomba, ett måste om man kommer dit. En potatis fylld med bl a lite köttfärs och aioli. Väldigt gott.
Jag hamnade bredvid vad jag först trodde var ett par. Det visade sig dock att mamma firade sin sons femtioårsdag. Vilken gåva att kunna prata en del spanska och få en inblick i deras liv. Mamma visade sig ha besökt Stockholm med ett kryssningsfartyg. Hur kul kan det ha varit, tänkte jag. Men, ögonen glittrade på henne när hon pratade om Stockholm och alla de idylliska röda husen i skärgården. Vardag för mig, exotiskt för henne. Och här satt jag i deras vardagsmiljö, exotisk för mig… När det andra glaset vin, serverat i enkla dricksglas, inte kom fort nog hällde de upp från sin vinkaraff. Och så var det ju säsong för jordärtskockor, det måste jag smaka! Rätt var det var hade de skyfflat över en halv jordärtskocka på min tallrik. Jag tänker med tacksamhet och glädje på er och vårt möte.
Nöjd och belåten knallar jag vidare bland La Barcelonetas smala gator.

I Barcelona ser moderna hus inte alltid ut …
… som förväntat.
Duvgrop?
Upp för berget Montjuic kan man ta sig på lite olika sätt, t ex med denna bergbana.

– Här får du inte fotografera! Jag tycks ha förirrat mig in på en kommunal plantskola.
Snopet! Miró-muséet var stängt. Jag hade jämfört uppgifter på muséets hemsida med Googles uppgifter och trott att muséet måste veta bättre än Google. Fel!
Jag hade sett en linbana som gick nerifrån hamnen upp till Montjuic. Den såg väldigt häftig ut och vore kul att åka med. Fel igen. Jag hamnade i en riktig turistfälla som bara tog mig upp en kort sträcka till kastellet på bergets topp.
Här på Montjuics topp har det funnits försvarsanläggningar sedan 1022. Det nuvarande kastellet är från 1751 och beskrivs som Barcelonas minst omtyckta byggnad då den använts mer mot Barcelonas befolkning än för dess beskydd. Kastellet har bl a använts for beskjutning av staden vid ett flertal tillfällen. Mängder av separatister, anarkister och oliktänkande har torterats och avrättats här. Under Franco-tiden satt många politiska fångar i Montjuïc och en av dem som avrättades var den katalanske politikern Lluís Companys i Jover som numera fått Olympiastadion samt en gata och ett torg uppkallade efter sig. Idag rymmer byggnaden ett militärmuseum.
Jag tog bussen ner från berget och hamnade här. Men, vad var det där för pampig byggnad? Google maps hävdade att den var stängd. OK, Google brukar ju ha rätt, så jag får väl vandra vidare. När jag kollar lite närmre på hemmaplan, visade det sig att det bara var fontänen som var stängd. Äsch då. Ännu en anledning att åka tillbaka till Barcelona. Byggnaden då: Palau Nacional, d v s Kataloniens Nationalmuseum. Men, ursprungligen uppfördes den som huvudbyggnad för 1929 års internationella utställning.
Jag vänder mig om och fångar dessa torn: Torres Venecianes. Även de byggdes i anslutning till 1929 års internationella utställning som en slags entré upp till Palau Nacional.
Förutom att det var en väldigt snitsig cappuccino serverade baren City de Sants på Carrerea de la Creu Coberta 126 (notera den adressen), den godaste cappuccinon jag tror jag någonsin har druckit.
Plåta ett handfat på toan? Är han knäpp? Men, kolla in fotpumpen! Precis som i min förra båt… Var caféet inte anslutet till det kommunala vattennätet? Hade man en egen färskvattentank någonstans? Jag frågade inte. Hur skulle jag formulera det på spanska?
Barcelona har ju mängder av pampiga, äldre byggnader. Men, också mycket ny, spektakulär arkitektur. Den i mitt tycke läckraste, moderna byggnaden jag såg var varuhuset El Corte Ingles vid Plaça de Catalunya. Fast modern och modern. Till min förvåning läser jag att byggnaden invigdes redan 1962. Det var även premiären för El Corte Ingles i Barcelona och utöver arkitekturen ansågs byggnaden även i övrigt vara en revolution i modernitet med luftkonditionering, rulltrappor med 900 steg, tre hissar för åtkomst till 10 våningar, 90 försäljningsavdelningar och 425 anställda i ett enda center. Nu kunde man minsann mäta sig med Galeries Lafayette i Paris, Harrods i London och Macy’s i New York!
Ännu ett varuhus. Jag läser att arkitekten, Eduard Ferrés, inledde sin karriär som serietecknare. Tankarna spretar och leder mig till Gaudí. Det är väl att svära i kyrkan, men hans byggnader får mig mer att associera till Disney’s drömslott. Eller kanske tog Disney intryck av Gaudís fantasifulla byggnader?
Så hamnar jag slutligen på La Rambla. En av Barcelonas paradgator och förmodligen den mest kända. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men betydligt mysigare än mina outtalade förväntningar. Knökfullt med folk trots lågsäsong. Man kan bara ana hur gatan ter sig under högsäsong och möjligen förstå Barcelonas borgmästare som velat begränsa turismen.
La Rambla gränsar till de gotiska kvarteren.

Jag förvirrades av namnen på de centrala stadsdelarna. Var de gotiska kvarteren och gamla stan olika benämningar på samma område eller separata delar? Var El Born och de gotiska kvarteren olika benämningar på samma område?

Wikipedia bringar en del klarhet: Ciutat Vella (Gamla staden) består av Barri Gòtic (de gotiska kvarteren), El Raval (arabiska för utanför stadsmuren), Sant Pere, Santa Caterina i la Ribera samt la Barceloneta (Lilla Barcelona). El Born ser ut att vara ett område som hör till Sant Pere, Santa Caterina i la Ribera. Ser dessutom ut att motsvara samma område som La Ribera. Snårigt, men risken är liten att man undgår Ciutat Vella om man besöker Barcelona och de gotiska kvarteren och El Born är absoluta måsten.

Reial Acadèmia de Ciències i Arts de Barcelona. Bottenvåningen hyser idag en teater, men 1899 (!) öppnade man här en biograf.
La Rambla
La Rambla, Església de Betlem.
En del av upplevelserna i Barcelona gav mig associationer till Berlin, åtminstone till Väst-Berlin när staden var delad. I dåvarande Väst-Berlin kunde man hitta allt från det mest dekadenta till det mest sofistikerade. Ett erotik-museum gav lite extra näring till den associationen.
La Boqueria vid La Rambla sägs vara Europas mest berömda saluhall. Ska man möjligen skämmas för sin okunskap? Hade aldrig tidigare hört talas om La Boqueria. Men, det lär ha börjat som en utomhusmarknad med mat för ungefär 200 år sedan.
Fruktdisken ser ut som en konstutställning.
Byggnaden Bruno Quadros eller Paraplyhuset från 1858 på La Rambla. Bruno drev inledningsvis en blygsam verksamhet med paraplyer, fläktar och sjalar. Affärerna gick så bra att han 1883 utökade verksamheten till de övre våningarna och byggnaden fick då en ansiktslyftning, bl a med alla dessa utsmyckningar med paraplyer.
La Rambla. Trängseln på gatan till trots, får man komma ihåg att lyfta blicken emellanåt.
Denna charmiga butik hör tydligen till en av flera ”comercios emblemáticos” som tydligen skyddas av kommunen. Jag slår upp emblematico och förstår inte ens på svenska vad det betyder. Läran om de dolda eller mystiska symbolerna i konst och litteratur. OK… Om jag förstår det rätt fungerar skyddet dåligt. Affärer försvinner ändå eller ändrar inriktning. Detta var tidigare en skjortaffär.
Jag fortsätter ner på La Rambla och var har jag hamnat nu? Ojdå, Barcelonas operahus! Såg ju inte så mycket ut för världen. Operapremiär på söndag. Hmm. Fanns det möjligen några biljetter kvar? Jodå. Billiga var de inte, men man lever bara en gång! Operan: Il trittico eller Triptyken på svenska (= tredelat konstverk). Således tre enaktsoperor – Manteln, Syster Angelica och Gianni Schicchi – skapade av Giacomo Puccini.
Plaça Reial intill La Rambla.
Återigen, man får inte glömma bort att lyfta blicken emellanåt. Vad som på gatuplanet såg ut som ett vanligt bostadshus, kanske ändå inte var en helt vanlig, kommunal hyresrätt…
Trött i både huvud och ben hamnade jag till slut på denna häftiga bar. En gammal porrbio visade det sig.
Ny dag och nya krafter. Idag skulle jag gå på lite Gaudí-jakt. Allt är dock inte Gaudí som glimmar. Bakom Casa Lleó Morera på Passeig de Grácias ligger arkitekten Lluís Domènech i Montaner, samtida med Gaudí.
I samma kvarter finns ännu en häftig byggnad, Casa Amatller. Arkitekt: Josep Puig i Cadafalch. Man börjar förstå att det fanns andra än Gaudí.
Vägg i vägg denna byggnad som egentligen var mitt mål, Casa Batlló ritad av Antoni Gaudí. Jag läser att Barcelonaborna döpt kvarteret till (fritt översatt) Disharmonikvarteret. Naturligtvis tänkte jag, Husen bryter ju totalt i stil med varandra. Men, så enkelt var det tydligen inte. Det finns ytterligare en, lite djupare förklaring: Kvarteret kallas nämligen också för Poma de la Discòrdia (fritt överatt: disharmoniäpplet), vilket syftar på grekisk mytologi och berättelsen om bröllopet mellan Tetis (havets gud) och Peleus (Akilles far), dit alla gudar var inbjudna utom Eris, oenighetens gudinna. Mycket arg presenterade hon sig vid banketten och lämnade på presentbordet ett gyllene äpple med inskriptionen: Kallisti (för den vackraste). Var det Hera, Athena eller Afrodite? Det ska slutligen ha avgjorts i en rättegång. Barcelonaborna tvistar dock fortfarande om vilken av de tre byggnaderna som är guldäpplet.
Ja, min röst faller i alla fall inte på Gaudí. Fantasifullt (höll på att skriva fantasifult), men lite halvvulgärt i alla fall, om någon mot förmodan skulle fråga mig.
Jag tar mig upp till La Sagrada Familia. Jag har bokat biljetter till min sista heldag i Barcelona, men nyfiket går jag runt och betraktar detta osannolika byggnadsverk. Vackert? Nja…
Jag fortsätter min vandring och hamnar vid ett f d sjukhus, Hospital de la Santa Creu i Sant Pau. Ännu en byggnad ritad av Lluís Domènech i Montaner. Jag funderar över hur många framstående arkitekter det egentligen fanns i Barcelona under den här tiden? Umgicks de? Hade de någon slags arkitektklubb? Byggnaden tog 29 år att bygga. Var kom pengarna ifrån och hur mycket pengar försvann från vården när man la så mycket möda på byggnaden? Men tydligen bidrog sjukhuset till att höja standarden på sjukvården i stan. Idag står det på UNESCOs världsarvslista och har ersatts av ett nyare sjukhus en bit upp i backen.
Blev inte så frestad att äta här…
Alla dessa hus. Blir det tjatigt? Kan bara inte låta bli…
Vad var nu detta? Ett träd som blommar i november…
Barcelonas katedral eller om man ska vara noggrann: Catedral de la Santa Creu i Santa Eulàlia. Katedralen anses vara en av stadens vackraste, gotiska byggnader.
Observera orgelpiporna som står rakt ut.
Katedralen rymmer även ett kloster med en klosterträdgård. Det är nog första gången jag besökt en kyrka och hamnat bland gäss.
En redig julkrubba.
Sankt Göran & draken är vi ju vana att se i Gamla stan i Stockholm. Motivet finns tydligen lite varstans. En vanlig tolkning är att det symboliserar kampen mellan det onda och goda.

Att upptäcka en storstad som dessutom har så mycket att bjuda på som Barcelona tar på krafterna. Föregående dag avslutades med spa, så nu hade jag samlat kraft för nya upptäcktsfärder. Idag drog jag mig åt stadsdelen La Gracia. Lugnare, färre turister, små torg, barer och restauranger. Behagligt. Lunchpaus vid Plaça del Nord.
Som redan nämnts, det var gott om hundar i Spanien. Hade jag haft en med mig till restaurangen hade den kunnat parkera här.
Plaça de la Virreina i Gracia. På ett annat torg stötte jag på (med betoningen på på) en svensk kvinna som var ute med barnen. Vi konstaterade att man fortfarande rökte mycket i Spanien. Hon bodde nu här med sin infödde man, men innan dess bodde de i Sverige. Utkörd på balkongen när han ville röka tyckte han till slut att det blev för kallt. Så, han slutade. Hon tyckte La Gracia var en bra stadsdel att bo i och jämförde det lite med Södermalm.
Vad gör de här? Flera vuxna män som sitter och målar – tennsoldater? Lönsam business i Barcelona?
Huvudgatan i den del av Gracia som kallas Vila de Gràcia.
Alltid trevligt med saluhallar (Mercat de la Llibertat i Gracia) , men måste kaninen (?) blänga på en så?
Frukostmackorna var minst sagt av olika kvalitet. Alltifrån torra frallor med något enkelt pålägg till denna mumsiga lyxmacka på en bar med premiumläge i La Barceloneta.
Ännu idag har tydligen vattenbrunnarna en funktion att fylla.
Det är lördag och det verkar vara kappsegling.
Häromdagen klev jag på fel linbana. Nu minsann skulle jag hänga över stan. Nu var jag inte ensam att komma på den idén, så jag fick köa upp emot en timma. Undrar hur lång kön är under turistsäsongen.
Telefèric del Port skulle egentligen ha öppnats till 1929 års internationella utställning, men det var tydligen lättare sagt än gjort. Två år försenad togs den i drift.
Linbanan har varit förstörd, stängd och nedläggningshotad flera gånger, men år 2000 öppnade den igen i nuvarande skick.
Transporten upp till berget Montjuic är ju en sak, men utsikten är det mest fantastiska med linbanan.
Superyachter på varv.
För något år sedan begärde jag pris på inplastning av båten och det tyckte att det var lite dyrt. Men, vad kan då detta kosta? Drabbar väl i och för sig ingen fattig…
Segelbåtarna tycks ha gått i mål och samlats för broöppningen in till marinan.
Direkt bakom de förtöjda superyachterna ligger La Barceloneta.
Och vad är det som ligger längst in i hörnet, bortom marinan?  Jo minsann, segelfartyget Götheborg.
Ursprungligen fick man byta kabin här. Nu är det EN vajer hela vägen.
Passeig de Colom med Mirador de Colom (Columbusmonumentet). Det var till Barcelona han kom tillbaka från sin upptäcktsfärd till Amerika. I vänster hand har han ett sjökort och med den högra handen pekar han mot Amerika.
Andra gången gillt: Miro-muséet. Det är så här jag föreställer mig Miró och tydligen även han själv. Självporträtt. Joan Miró var från Barcelona, bosatte sig senare i livet i Paris, men vistades även mycket på Mallorca där han dog.
Är man en känd konstnär kan man ju också nöja sig med att måla en prick på duken.  Undrar vad jag hade fått för en sådan målning. Miro`var inte bara sparsam med färg, utan även med siffror. Han föddes 1893 och dog 1983.
Personaje frente al sol. Bruksanvisning: ”Personaje frente al sol, från 1968, är ett exempel på den kontrollerade gest som kännetecknar Mirós verk från den tiden och som ställs ut på Fundación Miró i Barcelona. I detta verk använder Joan Miró färgen vit som bas. Ett ämne som stödjer resten av färgerna. Det finns inget område där det vita inte åtföljs av någon kromatisk ton, eller av något tecken. Miró behöver inte måla upp hela bilden. Den behöver tomma utrymmen. Så tittarens undermedvetna kommer att fullborda dem. Införlivandet av resten av färgerna hjälper till att tydligt avgränsa uppdelningarna och fria områden. Trots verkets spontana karaktär betraktade Miró det alltid som en helhet. Därför skulle undertryckandet av ett enda element orsaka obalans i hela uppsättningen. Alla slag kontrolleras för att uppnå den balansen. Tecknet är triangeln avgränsad av svarta linjer. Miró gör varje linje med ett enda slag och utan att oroa sig för mycket över gränserna. De är linjer som definierar konturen och som droppar. Det faktum att figuren är en triangel hjälper oss att positionera den. Utan en horisontlinje som positionerar oss i rymden, om figuren inte hade den där triangulära formen, skulle vi ha en känsla av att den svävar i rymden.” Blev du klokare?
Hur var det med självbilden?
Man har en fin utsikt från muséets baksida.
Fantastisk matta. Dessvärre lite för stor för mitt matbord. Om den nu hade varit till salu.
Kanske inte så likt, men kom ändå att associera till Moderna muséets skulpturgrupp Paradiset: https://sv.wikipedia.org/wiki/Paradiset_(skulptur)
Vad är det hon har på huvudet?
Utöver Miró kunde man även beskåda tavlor målade av Paul Klee.
Hans kompis Gabriele Münter fick också vara med på ett hörn. Kul med återseenden. För några år sedan lade jag till vid Louisiana som då hade en utställning tillägnad henne.
En mysig bar någonstans i de gotiska kvarteren (tror jag).
Efter ett barstopp är man inte som mest sugen på croissanter, men söta var de.
Söndag och på väg till Parc de la Ciutadella passerar jag några moderna byggnader, Centre de Regulació Genòmica och Campus Universitari Mar. Här bedrivs medicinsk forskning och utbildning samt sjukvård. Som tur är för Barcelona, ingen Gert Wingårdh-arkitektur inte. Parentes ja, men jag blir närmast provocerad av Wingårdhs betongklumpar och kanske ännu mer provocerad av hans anhängare som okritiskt och andäktigt tycks beundra allt han sätter sitt namn på. I Barcelona bygger man spännande när man bygger nytt.
Cascada Monumental i Parc de la Ciutadella. Arkitekten är visserligen Josep Fontseré, men som ung arkitektstudent fick Antoni Gaudí delta och medverka i Fontserés projekt.
Hela Parc de la Ciutadella sjuder av aktiviteter och en vacker söndag som denna är det väldigt behagligt att bara strosa omkring och njuta och titta på människor.
Parc de la Ciutadella och Castell dels Tres Dragons.
Man har inte sett stan förrän man sett kyrkan, torget och järnvägsstationen.
Som du kanske noterade kunde man skymta Götheborg från linbanan upp till Montjuic. Tyvärr var jag väl tidig för att få kliva ombord. Först senare under dagen var det det öppet för allmänheten. Nu ska fartyget ligga stil här till i mars 2023 för att sedan fortsätta sina seglingar i Medelhavet och Nordeuropa. Seglingen till Asien har skjutits på framtiden.
Brutal kontrast mellan gammalt och nytt.
Dessa post- och telegrafkontor. Cyberspace lär inte generera några pampiga byggnader.
Muralla Romana. Inte många synliga spår av den gamla stadsmuren, men här är ett litet  bevarat avsnitt vid Plaça de Ramon Berenguer el Gran.
Hade jag kommit en halvtimma tidigare till Barcelonas konserthus, Palau de la Música Catalana, hade jag kunnat komma in i konsertsalen och dessutom lyssna på en Beethoven-konsert. Ibland borde man vara lite mer om sig och kring sig. Kolla gärna vad jag gick miste om: https://www.palaumusica.cat/ca/sala-de-concerts_550481
Ändå inte fy skam att få komma in i foajén. Ännu en gång heter arkitekten Lluís Domènech i Montaner. Produktiv herre. Byggnaden är sedan 1997 på UNESCOs världsarvslista, vilket innebär att han lyckats peta in två byggnader på den listan.
Man tappar nästan andan.
Konserthusfiket. Fast fik låter inte som en helt rättvis benämning på en sådan här lokal.
Barcelona har en särskild chokladtradition och det finns t o m ett chokladmuseum. Carrer Petritxol är en pittoresk gata i de gotiska kvarteren där man sägs få bland den bästa, varma chokladen.
Mannen dricker kaffe, men min kvinnliga bordsgranne blir förtjust när jag beställer choklad och visar hur man ska göra. Till chokladen ska man beställa churros och den ska doppas i den varma chokladen. Till min förvåning upptäcker jag att chokladen skiljer sig radikalt från den vi dricker i Sverige. Den är trögflytande och måste ”drickas” med sked. Gott? Absolut!
Det här kanske är ett recept svenska bokhandlare som kämpar för sin överlevnad, borde ta efter, tänker jag. Kombinera bokförsäljning med café eller restaurang. Första bokhandeln jag kliver in i när jag hade kommit hem var Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Vad ser jag om inte ett cafe!
Gotiska kvarteren.
Wow, vilken vacker gammal bro som förbinder de två husen! Fast´, lite fel ändå! Den ser äldre ut än vad den är. Den ritades i början av 1900-talet av en lärjunge till Antoni Gaudí med en ambition att ge ett nedgånget område ett sobrare utseende. Bron förbinder Casa dels Canonges (privatbostad för Kataloniens president) med Palau de la Generalitat (säte för Kataloniens regering). I likhet med regionen Valencia är Katalonien en autonom region med visst självstyre. Det finns dock en gräns för vad regeringen i Madrid accepterar. Den tidigare presidenten för Katalonien, Carles Puigdemont i Casamajó, har sedan han 2017 utropade republiken Katalonien vistats i exil i bl a Belgien. Det finns även en katalansk rörelse i Sverige med släktskap till Carles Puigdemont, den katalanska kulturföreningen Les Quatre Barres. Ordförande: Josep Puigdemont i Casamajó.
Hade det inte varit för juldekorationerna skulle julen känts väldigt avlägsen.
Huvudingången till Palau de la Generalitat draperad ”Catalunya per la pau, per la llibertat i els drets humans”, d v s ”Katalonien med Ukraina för fred, för frihet och mänskliga rättigheter”. Har man lite hum om spanska och franska kan man ofta lista ut vad det står på katalanska utan Google translate.
Sjön suger så lunch vid vattnet i La Barceloneta lockar återigen.
Såg operahuset, Gran Teatre del Liceu, lite mer beskedligt ut från gatan, så var det desto mer imponerande på insidan.
Premiär och 35 år sedan Il trittico sattes upp här, så det är klart att TV är på plats 🙂 Jag såg scenen väldigt bra, men inte textremsan, så det var näst intill omöjligt att förstå handlingen. Visserligen var textremsan på katalanska, men libretton brukar ju inte vara jätteavancerade  och de gånger jag kröp ihop och försökte spana in texten var den över förväntan begriplig. Men så kunde jag ju inte sitta… Tja, behållningen var väl begränsad, men Ermonela Jaho och t ex Brandon Jovanovich sjöng väldigt vackert.
Sista heldagen i Barcelona var det hårdkörning. Jag hade bokat upp både La Sagrada Família och Parc Guell. Man ser verkligen att bygget av kyrkan pågått under lång tid. Helt olika nyanser på de olika delarna av fasaden. Den mörka delen är vad som kallas Födelsefasaden vilket idag fungerar som huvudentré. Initiativet till bygget togs av en bokhandlare (!), Josep Maria Bocabella, grundare 1866 till den religiösa sammanslutningen la Asociación Espiritual de Devotos de San José, ägnad åt Josef från Nasaret. 1872 kom han hem från en resa till Italien där han besökt Basilica della Santa Casa, vilket var fröet som slutligen grodde till planerna på La Sagrada Familia.
Det går inte att miste på att Gaudí lät sig inspireras av naturen i sin arkitektur.
Nu var Antoni Gaudí faktiskt inte ansvarig arkitekt från första början. När projektet startades 1882 var det Francisco de Paula del Villar som ledde projektet. Redan året därpå tog dock Gaudí över, endast 31 år gammal, vilket i kombination med stora donationer så småningom ledde till en helt annorlunda kyrka jämfört med de ursprungliga ritningarna. Det måste ha varit lite tröstlöst i början med tanke på hur lång tid det skulle komma att ta. Gaudí hade dock en strategi för hur bygget skulle framskrida på ett sätt så att man inte gärna kunde skrota byggplanerna. Kanske är det det man ser här, den långt framskridna Födelsefasaden, utan så mycket mer. En rolig detalj: Gaudí ska 1885 ha lämnat in en ansökan om bygglov för kyrkan. 2019 kom svaret. Snacka om långsamma kvarnar. Oklart, för mig i alla fall, om bygglovet omfattar den tänkta, framtida huvudentrén mot Carrer de Mallorca. Innebörden av Gaudís planer är att fastigheterna på andra sidan gatan skulle behöva exproprieras och att tusentals människor skulle behöva lämna sina hem. Något som naturligtvis inte ses med blida ögon av de boende där.
Ja, vad är det för färg? Låt oss säga orange. Denna färg markerar de  delar som är kvar att bygga. Kyrktornet sägs bli världens högsta. Gaudí begränsade dock höjden till 172,5 m. Man skulle inte mucka med Gud, menade han, så tornet fick inte bli högre än det närbelägna berget Montjuic som är 178 m högt. Bygget påbörjades 1883 och enligt den senaste officiella tidplanen skulle byget stå klart 2026, vilket då också hade markerat att det var 100 år sedan Gaudí dog. Under pandemin fick dock kyrkan stängas och eftersom inträdesavgifterna är en viktig finansieringskälla kommer vi att få vänta ytterligare på färdigställandet.
Passionsfasaden. Det finns tre fasader på La Sagrada Familia. Födelsefasaden (dedikerad åt Jesus födelse), Passionsfasaden (dedikerad åt Jesus passion, död och återuppståndelse) och Ärofasaden (dedikerad åt den ärofyllda Jesus efter sin död). Passionsfasaden har en helt annan karaktär än Födelsefasaden. Passionsfasaden skulle enligt Gaudís idéer karaktäriseras av att vara hård, naken och som gjord av ben. Ärofasaden är inte färdigställd ännu och är alltså tänkt att bli den framtida huvudentrén.
Sudoku à la Sagrada Família: Den magiska kvadraten. Summan av alla rader och kolumner blir 33, den ålder Jesus hade när han dog.
Födelsefasaden: Det är slående hur fasaden är full av fantastiskt dekorativa och detaljerade skulpturer.
Födelsefasaden. Sett isolerat til respektive skulptur så kan man ju inte säga annat än att de är väldigt vackra.
Födelsefasaden: De tre vise männen.
Portarna i Födelsefasaden är designade av en japansk skulptör, Etsuro Sotoo.

När man kommer in i kyrkan får man ett helt annat intryck än av utsidan. Det var faktiskt lite överväldigande. Utsidan kan verka lite svulstig och överarbetad, emedan insidan är mer stilren och väldigt annorlunda. Pelarna som bär upp valven utformades som träd och stenen valdes från olika bergarter allt utifrån vilka laster de skulle tåla. Kyrkorum blev det först i november 2010 när påven Benedictus XVI konsekrerade den och gav den status som mindre basilika. Låter ju som en jättekonstig benämning med tanke på hur enorm byggnaden är.
Den korsfäste Jesus svävar under en baldakin omgiven av en krans av ljus. Originellt och vackert om nu min obetydliga åsikt har något värde 😉
Det låg många års experimenterande bakom spridningen av ljus och hur ljusspridningen  kunde optimeras. Fönsterglasen på Födelsefasaden går i gult, grönt och blått, vilket ska symbolisera Kristi födelse, fattigdom och ljus..
De gula, orange och röda färgerna på fönstren på Passionsfasaden anspelar på vatten, ljus och uppståndelse. Ljuseffekten sägs nå ”zenith” vid solnedgången, när strålarna är praktiskt taget horisontella och solljuset är varmt. Jag var naturligtvis där mitt på dan och särskilt soligt var det inte heller. Men, vackert ändå.
Gaudí ligger begravd i kyrkans krypta. 73 år gammal omkom han i sviterna av att ha blivit påkörd av en spårvagn. Snöpligt slut. Hans disciplar fick ta över den grannlaga uppgiften att föra arvet vidare. Gaudí var väl medveten om att bygget skulle ta tid och att han inte skulle få se sitt livsverk färdigställt. Detta lär vara en av förklaringarna till att han drev Födelsefasaden så långt. Den skulle få tjäna som mall åt efterträdarna.
I anslutning till bygget av katedralen lät Gaudí även uppföra en skola för byggnadsarbetarnas barn. Riktigt läcker liten byggnad.

Att samla frimärken må ha varit lite nördigt, men det var lärorikt. Mitt frimärkssamlande i unga år lärde mig att Per Henrik Ling var den svenska gymnastikens fader, då det finns en frimärksserie utgiven till hans ära. Bildtexten till denna bild förtäljer att man praktiserade svensk gymnastik (Gimnàstica sueca) i La Sagrada Famílias skola och jag antar att det syftar på P H Lings idéer.
Här hade man engagerat människor med funktionsnedsättningar att skapa en skulptur med 2400 målade stenar. Sympatiskt.
Jag kom att tänka på konstruktören av min båt, Mats Gustafsson, när jag fick höra hur Gaudí gick till väga. Mats lär ha byggt modeller av sina konstruktioner som han seglade i badkaret som ett slags koncepttest. Jag har aldrig frågat honom om detta stämde eller om det var en skröna. Men, som synes bygger man även modeller av La Sagrada Famílias olika byggnadsdelar, något som Gaudí initierade. Kanske litade han inte riktigt på sina egna  beräkningar. Arkitekturen var geometriskt mycket komplicerad och när man i slutet av 1980-talet skulle verifiera Gaudís beräkningar krävdes en superdator. Resultat: Gaudís beräkningar visade sig vara exakta. Både konstnär och mattesnille alltså. Torde väl vara en relativt ovanlig kombination.
Lunchpaus innan det var dags att sig an Parc Guell. Då passade jag på att åka förbi en annan av Gaudís kreationer, Casa Milà eller La Pedrera i folkmun (stenbrottet på katalanska). Under bygget lär varje sten ha skickats upp och ner i genomsnitt fyra gånger för att få till de svepande linjerna. Det lär inte finnas två rum i hela byggnaden som liknar varandra. Man kan undra över hur man möblerar ett sådant här hus. Huset färdigställdes 1912 och var det första i Barcelona med garage.
En glimt av Casa Milàs innergård.
Eusebi Güell och Gaudí hade utvecklat en nära vänskap som hade sitt ursprung i flera uppdrag som Gaudí fått av Güell. Güell hade förvärvat en stor egendom som han tänkte skulle bli ett exklusivt bostadsområde med vackra trädgårdsanläggningar i en hälsosam miljö och med en fantastisk utsikt över Barcelona, berget Montjuic och havet.
När man blickar ut över staden så ser vyerna mest ut som kompakta, tättbebyggda områden. Men, så ser man plötsligen från en annan vinkel från en annan plats och en av de många, breda avenyerna som genomkorsar staden uppenbarar sig.
Den är ju mäktig, La Sagrada Familia. Syns nästan överalltifrån där den sticker upp från den omgivande staden.
Så många hus blev det nu inte byggda i Parc Guell, men först ut var en god vän till Güell, advokaten Martí Trias i Domènech som byggde huset som idag bär hans namn. Ödet ville tydligen att familjens son, en läkarstudent, undersökte Gaudí efter det att han hade blivit påkörd av en spårvagn.
Samtidigt som Martí Trias i Domènech lät bygga sitt hus med början 1902 byggdes detta hus som ett slags utställningshus för att marknadsföra området. Fyra år senare föreslog Güell att Gaudí skulle flytta in här och där levde han mellan 1906 och 1925. Huset ritades dock inte av Gaudí själv, utan av hans partner Francesc d’Assís Berenguer i Mestres. Idag är det ett museum vars syfte är att beskriva Gaudís liv och att frammana en bild av hur hans bostad kan ha sett ut.
Bussen jag åkte med släppte av mig vid en sidoingång till parken så jag började lite mitt i jämfört med dem som kom via huvudentrén. Liksom för övrigt La Sagrada Familia finns även Parc Guell med på UNESCO:s världsarvslista.
Det första man byggde i parken var bl a vägar och akvedukter.

En parkbänk formgiven så att den ser ut som om naturen själv skapat den.
Närmare än så här kom jag aldrig. I en glugg i parken kunde man se ut över vad som är Tibidabo. Här finns bl a Spaniens äldsta nöjesfält och kyrkan Temple de Sagrat Cor (Sacre Coeur på franska, icke att förväxlas med sin motsvarighet på detta språk). Dit kan man ta sig med ytterligare en bergbana utöver den jag åkte med upp på Montjuic. Till bergbanan kan man i normala fall åka med vad som väl idag får betecknas som en museispårväg, Tramvia Blau. 1971 var det den enda kvarvarande spårvagnslinjen i Barcelona. Nu var den tillfälligt stängd för renovering. Ytterligare ett skäl för ett nytt besök i Barcelona.
Jag avslutar min rundvandring där turen kanske egentligen borde ha börjat, vid huvudentrén till parken.
Ser ju ut som taget ur sagan om Hans och Greta tänkte jag. Lite senare läste jag att Gaudí låtit sig inspireras av Hans och Greta. Inte någon subtil flirt med sagovärlden om den nu var så lätt att upptäcka.
Detta måste vara ett av de mer bisarra inslagen unde bygget (citerat från Wikipedia): ”Gaudí anställde ett stort arbetslag som fick till uppgift att slå sönder kakelplattor, tallrikar och glas för att sedan sätta samman dem igen. Detta förlöjligades av den samtida pressen, och en av stadens mest kända krönikörer beskrev sitt besök vid arbetsplatsen: ”Jag ser 30 personer i full fart med att slå sönder kakelplattor samtidigt som jag ser 30 andra i full färd med att sätta samman dem igen, ta mig djävulen om jag förstår.””
Till min stora förvåning får jag sällskap av en papegoja som verkar vara intresserad av min chokladcroissant. I vår del av världen trodde jag sådana satt i bur. Jag googlar och finner att det bör röra sig om en Munkparakit och att den förutom att leva vilt i Sydamerika även etablerat sig i vilt tillstånd i Europa, i Belgien, Slovakien och Italien, på Kanarieöarna, längs spanska östkusten och på Balearerna, efter att ha rymt från sina burar. Blyg var den inte.
Min bildkavalkad från Barcelona och Spanien får avslutas med dessa sötnosar. Hur lät deras ramsa? Dam, fam, dish? Ole, dole, doff? Vild gissning…

Barcelona, men även Valencia, är städer som imponerade stort på mig. Vilka visioner och vilken framtidstro man måste ha haft och vad pengar det måste ha funnits att förverkliga många av dessa visioner och idéer. Jag har förstått att industrialismen betydde mycket för det välstånd man ser så många spår av idag. Men, ändå. Var kom pengarna egentligen ifrån? Vad var det man var så duktig på? Jag förbluffas över alla fantastiska byggnader och ”vansinniga” projekt man lyckades bygga och realisera. Till skillnad från mina intryck från tidigare besök i Spanien, får jag med mig en bild av ett kulturellt och gastronomiskt Spanien. Min bild av Spanien behöver målas om.

Fast det är väl just det. Många katalaner tycker ju inte att detta är Spanien. Jag kan delvis förstå dem. Det är som olika världar och avståndet mellan de olika världarna förstärks säkert av Madrid-regimens hårdnackade motstånd mot självständighetssträvandena. Istället för dialog blir förbud, våld och åtal det språk man väljer. Det finns de som t o m drar paralleller mellan regeringen i Madrid och Francos regim och våldsapparat. Franco gick ju dock längre. Han förbjöd det katalanska språket, förbjöd all autonomi, fängslade och mördade, inte minst katalaner som lär ha bjudit det hårdaste motståndet mot Franco. Man måste nog förstå de katalaner som ogillar den spanska centralmakten, även om jag också kan förstå strävandena att hålla ihop landet. Som så ofta är det ju inte vad man säger som är det viktiga, utan hur man säger det. Kanske något regimen i Madrid borde fundera över…

Det är lärorikt att resa. T o m omvälvande.

Publicerat

Mallorca

Mallorca
Datum: 2-9 oktober 2022

Jag parkerade bilen 08:30 och 10:20 var jag framme vid UTGÅNGEN till planet. Våga vägra utländska ord, när det finns svenska dito 😉. Då hade jag åkt buss från parkeringen,  promenerat från terminal 4 till 5 för att bussen inte angör terminal 5, bråkat med en incheckningsautomat som inte ville skriva ut BAGAGELAPPAR, stått i kö till den manuella incheckningen och när jag sedan skulle POLLETTERA (fint gammalt svenskt ord 🙂) väskan, hängde sig POLLETTERINGSTJÄNSTEMANNENS dator så att vi fick vandra iväg till en annan disk och starta upp datorn där istället, sedan var det förstås kö till säkerhetskontrollen (dock inte det skräckscenario man hört talas om).

Fast det kunde ju ha varit värre, inte ens två timmar.  Men ändå, nästan två timmar för att i princip inte ha förflyttat sig alls. Om jag hade klivit på ett tåg, hur långt hade jag kommit då på samma tid? Mjölby? Fast, vem vill till Mjölby? Och tåg till Mallorca? Njae, det hade varit lite jobbigt… Under hela resan ombads jag visa passet vid sex tillfällen (!). Borde det ändå inte finnas utrymme för viss förfining av flygplatslogistiken?

Nog med gnäll! Äntligen en bock i rutan på Mallorca. Ön har länge stått på  resmålslistan. Av någon anledning har det aldrig blivit av. För många år sedan säkert bortprioriterat p g a sitt eget varumärke tyngt av grisiga grisfester.

Men, grisfesternas tid är förbi, så nu ska det äntligen bli av. Dessutom skulle jag prova på att resa med Singelresor, ”…för dig som vill resa tillsammans med andra singelresenärer – oavsett civilstånd”. Kul koncept, men kanske i dyraste laget. Vandringsresa dessutom. Inte minst bergen sägs ju vara värda en resa bara de. Det börjar dock inte så bra. Dagen innan avresan meddelade SAS att de ställt in flyget, så istället för att komma fram 10:20 blev det ankomst 19:15, med byte av plan på Heathrow. Där försvann den eftermiddagen vid poolen jag hade sett fram emot. TV-vädret hade ju lovat klarblå himmel och 27°.

När jag får chansen att välja plats själv brukar jag alltid välja att sitta vid gången. Nu var jag nöjd med att den möjligheten inte uppenbarade sig.

Till min glädje fick jag plötsligen syn på min danska favoritö, Anholt. Tänk att vi gick runt nästan hela ön sist jag var där. Att fullborda rundan fick jag ge upp. Min gast hotade med att slå ner mig med första bästa tillhygge, om vi gick så mycket som en meter till. Den korta promenaden efter regnet hade utvecklat sig till en Anholt runt-vandring.
Och inflygningen över London var ju magnifik. Först in över Themsen, Tower Bridge och City och här nu Buckingham Palace och Hyde Park.

Heathrow är sannerligen en stor flygplats. Efter en stund började jag undra om bussen som skulle ta oss från en terminal till en annan snarare var på väg till någon annan flygplats…

Återigen hade jag turen att få fönsterplats. Det var ju fortsatt fint väder och när vi närmade oss Mallorca blev jag totalt överraskad av bergen som plötsligen mötte oss. Såg nästan lite alpliknande ut. Senare fick jag lära mig att den högsta toppen når hela 1447 m ö h och att bergen t o m är snöklädda några veckor under vintern. Då flockas tydligen mallorkinerna i bergen för att känna på snön. De vilda planerna på att anlägga ett skidområde på Mallorca har dock skrinlagts.

Medans vår guide shoppade dagens vandringspicknick, gick jag och dreglade över skinkdisken på Mercadona. Jag fick dock bannor över att ha fotograferat i butiken. Oklart varför detta inte var tillåtet. Innan vi åkte hem gick jag tillbaka hit och köpte bl a de jättegoda oliver vi fick på vår picknick, lite vin och sprayolja. Det senare har jag aldrig sett förut. En sprayburk alltså med olivolja, som man kunde använda till att duscha oljan över brödet eller salladen. Fiffigt tyckte jag.
Första dagens vandring skulle gå till Cala Pi härifrån fyren Cap Blanc. Ingen allfarväg direkt. Kändes nästan som om vi begav oss ut på förbjudet område när vi fick klättra över en mur för att påbörja vår vandring. Knappast en led man hade hittat utan en guide med god lokalkännedom.
Vår guide Trine pekar ut mot Cabrera, en nationalpark bestående av 19 öar och huvudön med samma namn. Begränsat tillträde och kommer man med egen båt måste man ansöka om tillstånd, så att det inte blir för många under en och samma dag. Annars går det utflyktsbåtar från Colonia San Jorge. Enligt Trine oslagbart vackert med fina vandringsleder, fantastiska stränder, kristallklart vatten och så en blå grotta à la Capris. Fast hon tillstod att Blå grottan på Capri kanske var ett strå vassare. Det får bli ett besök på Cabrera vid nästa resa till Mallorca.
Det fanns mycket att berätta om Agaveträdet, men med den störtflod av information som kom från Trine, om än det ena, än det andra, gick det ju inte att komma ihåg allt. Men väldigt speciellt ser det ju ut.
Det var en rätt snäll vandring, även om en del behövde ett handtag emellanåt. Om det hade varit i överbeskyddande Sverige hade man ju kunnat tro att staketet var avsett att hindra människor att komma för nära kanten, men här var det tvärtom avsett för att förhindra inträde på privat mark. Eller var det t o m militärt område?
Torre del Cap Blanc byggdes under slutet av 1500-talet. Längs den mallorkinska kusten byggdes total runt 85 sådana här bevakningstorn som var en del av Mallorcas försvar. Främst ville man skydda sig från pirater från Nordafrika och från angrepp från turkarna (det ottomanska riket).
Alla ville inte klättra upp…
Redan vid inflygningen såg jag en hel del segelbåtar. Undrar om jag någonsin kommer hit på egen köl…
Påminner lite om en del av Gotlands västkust eller om Stora Karlsö. Och varför inte, den havsbotten som är grunden för Gotland sägs ju ha legat vid Ekvatorn för en massa miljoner år sedan.
Vår guide Line hade en kompis från Finland med sig (tyvärr avhuggen i höjd med skuldrorna) för att hjälpa till med picknicken. Även hon hade varit Mallorcabo i större delen av sitt liv och hon pratade även mallorkinska, en dialekt av katalanska. Mitt intryck är att alla skyltar och liknande i första hand visades på mallorkinska och i andra hand på spanska.
Fin naturhamn. På Medelhavsvis lägger man till med aktern mot land, till skillnad från i Sverige där vi oftast går in med fören mot land. Här innebar det att en i besättningen hoppade i vattnet och simmade in till land med aktertamparna.
Efter lunchen skulle vi ner till stranden i Cala Pi och bada, tänkte vi.
Paola var snabb ner i vattnet, så snabb att hon inte hann uppfatta varningarna för brännmaneter. Hon brände sig också med otäcka märken på överarmen, men hon var snabbt omhändertagen av en badvakt som bakade in armen med bikarbonat. Det verkade hjälpa. Det var ena äckliga bruna maneter med rätt korta trådar. Googlar på maneter och finner att det kan ha varit fråga om s k lysmaneter.
Vi andra doppade oss ytterst försiktigt, ivrigt spanande efter dessa otäcka marodörer. Vi fick ägna oss mer åt att sola än åt att bada, eller åt en svalkande öl uppe i byn.
Vårt hotell, Hotell Caballero, låg i badorten El Arenal, en dryg mil sydost om Palma de Mallorca. Det var väl helt OK, om än lite trist. Matsalen och receptionen påminde mig om gamla östeuropeiska turistanläggningar. Rummen var fräscha, men trista. Poolområdet var dock helt OK. Orten stördes av flygplatsen som ligger mellan Palma och El Arenal, så när jag kommer tillbaka till Mallorca väljer jag säkert en annan ort att bo i.

Gårdagens vandring gick sydostvart. Idag skulle vår lilla minibuss ta oss åt nordväst mot Serra de Tramuntana, bergskedjan som följer Mallorcas västkust. Vid Deià skulle vi vandra över bergen till Soller.

På vägen passerade vi även genom den pittoreska byn Valldemosa, känd bl a för att Frédéric Chopin bodde här vintern 1838-39 med sin älskarinna, den franska författarinnan George Sand. Här slutförde han sina 24 preludier, inkl det som går under namnet Regndroppspreludiet. Den vintern var också en av de regnigaste och kallaste på Mallorca och Chopin blev sjuk. De trivdes tydligen inget vidare och lokalbefolkningen lär ha vänt ryggen till åt paret. Måtte helvetet braka lös över byn med ett sådant syndigt leverne inpå knutarna, tänkte man tydligen. George Sand beskriver livet här i boken En vinter på Mallorca.

I en kurva mitt på vägen stannar busen till i dikesrenen. Trots den omärkliga startpunkten för vår vandring kliver vi här in på Gran Ruta 221 som egentligen sträcker sig från Port d’andratx till Pollença. Vi ska bara avverka 11 av de totalt 135 kilometrarna. Jag läser om att många vandrar hela leden och övernattar på vandrarhem eller hotell längs vägen.
Vår allvetande Trine stannar till för en föreläsning om Johannesbrödsträdets frukter. Förutom att frukterna används för så vitt skilda ting som djurfoder och godis, har fruktens frön även använts som motvikter i ädelstensvågar. En carat motsvarar 0,2 g och det är precis vad fröna väger. Carat ska dock inte förväxlas med karat med k som är ett mått för renheten i t ex guld.
Olivträd kan ju se helt fantastiska ut när de bildar ett slingrande nätverk av stammar som ser ut som om de kramar om varandra och ger detta knubbiga intryck. Vi fick lära oss att detta inte var det helt naturliga växtsättet. När man sådde slängde man gärna ner en tre fyra kärnor, så att i alla fall någon av dem skulle ta sig. Ibland tog sig allihopa…

Vilken underbar naturhamn.

Leden går även under namnet Ruta de Pedra en Sec (Torra stenleden) och mycket riktigt, något vatten såg vi inte till, på sin höjd en uttorkad flodfåra. En del av de terrasseringar vi ser och de leder vi går på sägs vara anlagda av morerna som regerade på Mallorca i över 300 år fram till 1229.

Nackdelen med att ha en guide är att jag inte alltid har full koll på hur vi rör oss. Den här gården eller possessio på det lokal språket, tror jag heter Can Prohom. Den ägs tydligen av en fransyska eller Madame som Trine kallade henne. Säger Madame åt en att ta två steg till höger, då tar man två steg till höger. Vi såg fram emot att träffa denna bestämda kvinna, men hon förblev en illusion. Vi fick nöja oss med fransk paj.
Can Prohom
Nu bär det av neråt mot Soller och vi stöter på några av de apelsinodlingar som området är bekant för.
Men också blommande trädgårdar.
La Plaça de la Constitució som det heter på mallorkinska. Mitt emellan kaféborden går spårvagnen ner mot Port de Sóller.
Jag hängde en del med Staffan och Paola.
Onsdag var en ledig dag. Staffan gillade långa promenader och jag och Paola hängde på in till Palma längs stranden. Här ser vi Playa de Palma. En dryg mil var det in till stan och vi var rätt trötta och törstiga när vi kom fram.
Ju längre in mot stan vi kom desto trevligare bebyggelse. Lite funkis här.
Kan detta vara en silkeshäger?
Stadsbilden domineras av den mäktiga katedralen.
Fina små stränder även nära centrum.
Katedralen är en gotisk helgedom från 1300-talet.
Centrum i Palma kändes trivsamt.
Idag museum som visade upp olika tidsepokers boende. Förr säkert ett förmöget hem med den viktiga pation. Tydligen kunde pation tjäna en mängd syften: lekplats för barnen, parkeringsplats för häst och vagn, hysa mottagningsrum för affärsbekanta mm.
Det är inte den kände arkitekten Antoni Gaudí som ligger bakom denna arkitektur. Men, sannolikt var han en inspiratör. Gaudí vistades dock i Palma under tio år, men ägnade sig då åt att renovera katedralen. Är det vackert? Smaken är ju som bekant som baken, men lite halvvulgärt, om nu någon skulle fråga mig.
Då tycker jag det forna Grand Hotel är desto vackrare.
Väderstationen vid Plaça d’Espanya. var ju fantastisk, men i behov av renovering vad det verkar. Uppgifterna den visade verkade vara ”tagna ur luften”.
På Plaça d’Espanya skildes våra vägar för jag ville ta det legendariska tåget till Sóller.
Rundgång. I all kollektivtrafik i Spanien var det fortfarande masktvång. I alla andra offentliga lokaler var det dock OK att gå utan mask. Logiken i det?
Järnvägen invigdes 1912, samma dag som Titanic sjönk. Första tiden var det ångdrift, men 1927 elektrifierades banan, så jag antar att denna motorvagn är från samma år.
Som synes finns det även lite modernare järnvägar på Mallorca. Här följer vi en stund metron ut mot universitetsområdet. Studenterna tycks få bege sig långt utanför stan.
Stopp i Bunyola. I den här byn bodde tydligen Trine med man och en fläskig gris. Grisen kom dottern hem med en vacker dag, ensam och övergiven som den var.
Efter Bunyola bär det uppför mot Serra de Tramuntana och så småningom genom en lång tunnel.
Än ligger spåren kvar, men hur stabilt är det egentligen här?

Hav i sikte. Nu har vi kommit ut norr om bergskedjan.
Jag fattade först inte hur vi kom ner till den nivå som Sóller ligger på, men tåget gör en lång U-sväng på vägen ner. Eller snarare ett upp och nervänt U.
Som sig bör, högst upp den mallorkinska hälsningsfrasen.
Sóller ligger inte vid havet, så för att komma ner till Port de Sóller får man byta till spårvagn. Även dessa rullande museiföremål. Det måste vara en lönsam business. 8 Euros enkel väg och fullsatta tåg.
Blandning av nya och gamla reglage.
Framme i Port de Sóller.
Väldigt charmigt.
Detta verkar vara den förhärskande typen av liten fiskebåt på Mallorca. Kännetecknande är bl a bommen som är lika lång som båten. Hade varit intressant att se båten under segel. Eller är det bara en bom med vars hjälp man får upp näten?
Vattnet såg fint trots att stranden låg i en liten bukt med en hamn. Inga maneter så långt ögat nådde. Äntligen några rejäla simtag.
Tillbaks mot Sóller börjar vi med att följa strandpromenaden.

Åter i Sóller. Kafé-gästerna får dra in benen.
På returen till Palma valde jag den sista vagnen. När konduktören försvunnit smet jag ut på plattformen och kunde njuta av utsikten.
Inne i den längsta tunneln som är ca tre kilometer lång syns ljuset allt mer som en liten prick för att till slut försvinna helt när höjdskillnaden blir för stor.
Den lilla motorvagnen får kämpa på bra med sina sex fullsatta passagerarvagnar.
Den tredje vandringsdagen skulle vi åter upp i bergen, Serra de Tramuntana. Vi startade strax utanför byn Oriente, ännu en by man gärna hade gått och strosat runt i lite, men nu fick vi nöja oss med att bussen åkte in, vände och åkte ut igen.
Trine berättar. Kanske var det om livet vid kolmilorna och deras betydelse för den mallorkinska ekonomin och försörjningen. Kanske berättade hon om steneksskogarna. Steneken var eftertraktad som virke för t ex fartyg och har skövlats så mycket att det är få platser där man stöter på riktiga skogar med stenek. Mallorca är tydligen en sådan plats där steneksskogarna överlevt.
Mallorcas högsta punkt, lite till höger i bild med en kupol på toppen:  Puig Major, 1447 m ö h.
I diset tror jag man kan ana Palma och havet. Det är regn på gång, så pass mycket att Trine ett tag övervägde att ställa in turen. Men, vi bad till vädergudarna och hade tur. Regnet kom, men då satt vi antingen inne på restaurang och åt eller i buss tillbaka till hotellet.

På väg upp mot den gamla moriska borgen Castell d’Alaró.
Trots att vi var högt uppe i bergen och trots att jag hade en ny rygga med rejäl luftspalt mot ryggen, blev det jättevarmt. Läsaren får själv fantisera om hur blöt min T-shirt var innan den åkte av.
Enligt Trine är det gamar vi ser. Ställde man sig vid bergskanten kände man kraftiga uppvindar. Leker de med termiken eller väntar de på ett byte?
Den tyska fotografen lärde oss säga Käsekuchen. Från vänster till höger Sofie, vår guide Trine, Stanley, Pelle, Paola, Ulf, Helena, Staffan, Eva, Martha, Annika, Jonas, Eva och Eva. Ingrid vilar lite längre ner och Mårten var inte med denna dag.

Det fanns gott om söta åsnor längs våra vandringsstigar. Den här åsnan blev dock lite väl intresserad av Helena och började knäppa upp hennes blus.

På vägen ner stannade vi till för lite lunch på restaurangen Es Verger. Bland restaurangens specialiteter fanns bl a get. Jag fegade ur och beställde vad som på menyn hette lammskuldra, men mer såg ut som ett lammknä. Min bordsgranne Jonas var dock lite modigare och beställde get. Jag fick smaka en bit och den var faktiskt jättegod, inte alls så frän i smaken som jag hade befarat.

Efter lunch var det en liten bilväg tillbaka ner mot Alaró, där vår minibuss väntade för transporten tillbaka till hotellet.

Trine var en fantastisk guide. Hon var påläst och kunnig inom så vitt skilda områden som natur, politik, historia och sist, men inte minst, kändisskvaller. Hon berättade bl a en söt historia om hur hon blev inviterad på kaffe av Anni-Frid Lyngstad. Hon hade humor och var dessutom väldigt personlig. De sista två dagarna skulle vi få Carlos som guide. Hur skulle han klara av att leva upp till den nivån? Ribban satt högt nu.

Carlos skulle ta oss runt på mer kulturellt inriktade vandringar och torsdagens vandring skulle ske i Palma. Vi började med den gamla gotiska borgen, Castell de Bellver, byggd på 1300-talet.
Castell de Bellver kan väl fritt översättas med kastellet med vacker utsikt och namnet bar ju syn för sägen.
Det låg många, stora kryssningsfartyg nere i hamnen och det märktes minsann. Betydligt mer folk på stan än när jag var där häromdagen.
Från borgen promenerade vi ner till stan. En bitvis spännande promenad genom vad som såg ut som en kombination av park och ruffiga bakgårdar.
Inte helt enligt bygglovsbestämmelserna enligt Carlos. Byggnaden inhyste ett hotell.
Torrent of Sa Riera. Rätt torr så här under tidig höst, men desto mer vatten efter häftiga skyfall eller snösmältning uppe i bergen. För drygt 400 år sedan drogs kanalen om så att den gick utanför stadsmuren. När kanalen ännu gick innanför stadsmuren orsakade ett häftigt skyfall översvämningar varvid 5000 människor omkom.
Passeig de Sagrera.
Det var tydligen lite av en statussymbol att bygga dessa, på sitt sätt onödiga, men vackra burspråk som ju i alla fall lät lite mer ljus flöda in i vad som ofta verkar vara mörka bostäder. Och så kunde man väl ha mer koll på vad som försiggick nere på gatan, tänker jag.
Parken S’Hort del Rei
Arc de sa Drassana. Långt tillbaka när havet gick ända upp till stadsmuren, var detta inloppet till en hamn.
Palmas stadshus.
En sockerbagare här bor i staden… Fornet de la Soca.
Äntligen tapas på en riktigt mysig restaurang.
Ett besök i katedralen ingick inte i vandringen, men jag smet in här efter lunchen. Väldigt mäktigt och imponerande tänkte jag först. Men, alla dessa påkostade detaljer, t ex svulstiga kandelabrar. Kosta vad det kosta ville eller hur tänkte man? Var det rätt använda pengar?
Sista dagen tog oss guiden och bussen oss upp till nordvästra hörnet av Mallorca. Vi beundrade vyerna från Cap Formentor.

En dödsföraktande bergsget. Vilda getter var det tydligen så gott om att det bedrevs jakt på dem.
Promenad och fika i Port de Pollença och så ett jättesnabbt dopp.
Ett ställe att komma tillbaka till kanske. Carlos hade berättat att denna del av Mallorca dominerades av britter, till skillnad från del av Mallorca där vi bodde som dominerades av tyska turister. Tänk så det kan bli när flockdjur är ute och rör på sig.
I Alcudia kunde man vandra en bit på stadsmuren.

Alcudia var också mysigt. Carlos favoritstränder på Mallorca var de som låg sydsydost om Alcudia. När jag frågade Trine om hennes favoritställen på Mallorca nämnde hon, förutom Alcudia och Pollença (staden, inte hamnen) , Cala Sant Vicenç och Colònia de Sant Jordi.
Sista arrangemanget under resan var ett stopp på vingården Macià batle. Här möttes vi av svenska Camilla och gruppens intresse handlade mer om hur hon hamnat här, än om gården och vinerna. Y claro, el amor!
Så småningom släppte vi det och lät henne prata om och låta oss smaka av vinerna istället. En flaska följde med hem.
En av gårdens kännetecken var att olika konstverk pryder etiketterna.

Ja, hur klarade sig då Carlos? Njae, han försökte vara rolig, men det föll lite platt. Hans engelska uttal var emellanåt rätt obegripligt. Jag tröttnade faktiskt på att lyssna emellanåt.

Hem och packa väskan nu innan sista middagen med gruppen. Det var inte bara en flaska från vingården som åkte ner, utan ytterligare flaskor från Mercadona och stora olivburkar, olivolja mm. Skulle jag klara mig utan övervikt? Icke sa nicke, 25,5 kg i st f max 23 kg, men det bekymrade inte POLLETTERINGSAGENTEN. Hon lät det passera.

Summa summarum var detta en väldigt trevlig resa med nästan lite väl mycket intryck. Det hade faktiskt varit skönt att vila upp sig på stranden i ett par dagar innan hemfärden. Egentligen var vi en ganska heterogen grupp, både vad gäller åldrar och bakgrund, men vi höll ändå ihop bra tycker jag och jag hade i alla fall stort utbyte av en del av mina medresenärer.

Det sägs ju att det går max sex personer mellan varje individ på jorden (utmaningen är i o f s att hitta just dessa sex personer). Låter ofattbart, men med tanke på det borde man inte bli förvånad över att hitta gemensamma nämnare när man gör nya bekantskaper på en resa. En av mina medresenärer visade sig stamma från en redarfamilj som hade köpt sina båtar på Öresundsvarvet, där min morfar var verksam. Min mamma kände väl till familjen och berättade bl a om presenter hon fått av familjen. Samme person visade sig också ha seglat tillsammans med en av de skeppare som ingår i mitt seglingsnätverk. Världen är ändå rätt liten ibland.

Och spanskan? Jättekul att få tillfälle att öva och det gick lite bättre än väntat även om den naturligtvis hunnit rosta en del.