juni 2021 – Per Karlbom

Rutt: Rindö-Huvudskär (Ålandsskär)-Trosa-Lilla Brunskär (svajankring)-Lauterhorn (Fårö)-Visby (Gotland)-Stora Karlsö-Burgsvik (Gotland)-Grönhögen (Öland)-Utklippan-Hanö-Simrishamn
Datum: 10-25/6

Ska man redan nu sammanfatta denna etapp vädermässigt så får det bli blåsigt, motvind, varmt och soligt. Vilken fantastisk start på sommaren. Långa dagsetapper, men många vilodagar och upptäcktsfärder på land.

Välkommen ombord Malin, min dotter, och Per, hennes pojkvän. Jag blev bortskämd med god mat under hela seglingen och ribban sattes högt från första början. Både Malin och Per är jätteduktiga på matlagning. Det blev mest vegetariskt, men en eller annan korv och kyckling slank med ibland. Malin är vegetarian, för det mesta i alla fall.

Här började äventyret, i Rindö hamn. I historisk nutid har Rindö dominerats av kustartilleriet (KA1)/Första amfibieregementet (Amf 1). Numera domineras hamnen av fritidsbåtar. De gamla regementsbyggnaderna är omgjorda till bostäder och nya hus växer upp som svampar ur jorden. Här ligger även Vaxholms bryggeri och trevliga krogar. Bra ställe att ha båten på.

Per är novis på sjön och Malin får agera instruktör. Jag hör ju inte vad de pratar om. Kanske berättar Malin sagan om draken och prinsessan, d v s pålstekens mysterium. En viktig knop ombord, inte minst för att fästa skoten i förseglet.

Vindarna var nästan obefintliga när vi kastade loss, så det började med stillsam motorgång. Stockholmare som vistas på sjön vet att det finns två inlopp till Stockholm, antingen via Vaxholm/Oxdjupet eller via Baggensstäket/Skurusundet. Vi valde den senare vägen och är nu på väg in i Skurusundet.

Baggensstäket är en trång farled och delar av leden tillåter inga möten med lite större båtar. Man kan ofta höra på VHF-radion hur skärgårdsbåtarna som trafikerar leden varnar om att de är på väg in i Baggensstäket.

Trångt och idylliskt. Väl ute ur Baggensstäket kommer man ut på Baggensfjärden och är det någonstans det alltid brukar blåsa är det där. Mycket riktigt, väl ute på Baggen kunde vi hissa segel.

Det blåste på rätt bra. Motvind eller i alla fall bidevind i stort sett hela vägen ut mot Huvudskär som var första dagens mål. Nästan 49 sjömil eller M som det brukar skrivas, vilket egentligen är lite mer än vad man brukar göra en normal segeldag.

Huvudskär är egentligen namnet på den ögrupp som ön vi ligger vid, Ålandsskär, hör till.

På ön har det funnits alla möjliga verksamheter såsom fyr, lotsstation, tullstation och livräddningsstation.

Det såg inte ut som om någon av stugorna var befolkade när vi var där. De enda vi störde var väl tärnorna som ilsket försvarade sina ungar.

Bra inledning på seglingen med en sådan här kväll

Till det ljuvligaste med seglingen tycker jag dessa tidiga morgnar är. När solen går upp, innan dagern riktigt har vaknat. Det är stilla. Man glider ner i vattnet i bara mässingen, soltorkar och lyssnar på tystnaden eller på fåglarna. Som synes fick vi grannar senare under kvällen. En bekant från seglingen i Thailand, Odd Lindqvist, dök upp med sin nyförvärvade Linjett 32:a.

Utanför Utö fick vi sällskap av ett gäng sillgrisslor. De anses väl inte vara några flygaress, men här uppvisade de ändå stor skicklighet när de körde i åttor och cirklar runt båten. De såg ut att ha lika kul som vi hade av att få njuta av uppvisningen.

Målet idag var Trosa. En jäkla skithamn. Vi plogade upp åtskilliga fåror i både yttre delen av kanalen och vid de yttre gästhamnsplatserna. Var de utlovade 2,2 metrarna fanns är högst oklart. Knappt vi behövde använda förtöjningstamparna att lägga till med. Vi låg stadigt ändå.

Nåväl. Skälet till att vi gick dit var att få träffa min son Filip och hans Lise som bor i Göteborg. De var på väg upp till Stockholm för att beskåda det nya underverket, d v s brorsbarnet. Så många fler tillfällen att ses under sommaren skulle inte ges, så de gällde att passa på.

Om man bortser från sådana små irritationsmoment som att man hela tiden fastnar i den dyiga hamnen är Trosa ett mysigt ställe att landa på.

Efter Trosa var tanken att komma över till Fårö. Vi hade gärna gått till Gotska Sandön, men det kändes som för blåsigt för att få något utbyte av att kasta ankare där. Vi drog oss bort från Trosa och gjorde en kort segling till Lilla Brunskär (inte så långt från Västra Stendörren). Det blev en oväntat spännande segling. Leden är bitvis trång och vindvinklarna var ofta i snålaste laget. Rätt vad det var kom en åsk-knall och jättemycket vind och vi fick en s k broach. Broach får man när man har för mycket segel upp i förhållande till vindstyrkan, vilket leder till att båten lägger sig ner så att den inte längre går att styra och okontrollerat lovar upp mot vinden, varpå hon åter reser sig upp. Storseglet åkte ner och vi fortsatte med bara förseglet. Malin var cool, men stackars Per var ju helt oförberedd och frågade lite försynt hur det förhöll sig med risken för att båten kunde välta.

Vid Lilla Brunskär tog vi paus inför nattens segling mot Fårö och förberedde båten och oss själva. Vid nattseglingar får man segla i vaktpass. Nu var vi bara två segelkunniga ombord, så vi kom överens om att Malin och jag seglade i tretimmarsvakter, med Per som libero. Det är viktigt med säkerhet, så vi plockade fram livlinor som i ena änden fästs i båten och i andra änden i räddningsvästens inbyggda livsele. Inte minst skönt för den som sover att veta att den som är i sittbrunnen inte kan ramla överbord. Rent generellt vid havssegling monterar jag även däckslinor eller s k Jackstays som löper från sittbrunnen till fören. På det viset kan man röra sig på däck och vara säkrad hela tiden.

21:15 drog vi upp ankaret. Bort från land och solnedgång och ut mot natten och havet.

Aquileja begåvades med guldaktiga segel när solen var på väg ner.

Malin är en cool gast. Det kanske en pappa ska tycka om sin dotter. Men hon tar utan tvekan på sig ansvaret för sina nattpass, hon är med och reder ut en broach med stort lugn och hon fattar vad hon ska göra när vi lägger loss under lite besvärliga förhållanden, utan att jag alltid behöver säga vad som ska göras. Men, hur ska jag få henne att våga prova att stå vid rodret när vi lägger till i en hamn?

Fårö i sikte! Så nära och ändå fortfarande så långt borta.

Tretton timmar och 78 M (kortare om vi inte hade tvingats kryssa) senare var vi här, Lauterhorn på Fårö. En av mina favorithamnar, en svårdefinierbar skönhet vilar över stället.

Fårö är ändå rätt stort. Drygt två mil har jag för mig, från ena änden till den andra och sandstränderna ligger naturligtvis i den andra änden. Närmast ligger Sudersand. Kanske inte vår favoritstrand, men där var det lä och underbart att efter en natt med begränsat med sömn få lägga sig ner och njuta av lite sol och bad.

25 somrar har jag bott i detta hus i Ekeviken. Nu är det sålt och tillbyggt. Bakom mig ligger Ekevikens sandstrand.

För barnen är deras barndomssomrar till stora delar förknippade med Fårö. Här har Malin visat Per lite av Ullahau (skog och sanddyner inne på land) som vi hade bakom knuten.

”Vår” strand, heter egentligen Nordersand, men kallas i allmänhet för Ekeviken. I bakgrunden syns Norsholmen och resterna av en gammal utskeppningshamn för kalk. Kalkstenen transporterades på en liten järnväg från själva brottet.

Jag har nog aldrig sett Fårö så grönskande och blommande som vid detta besök. Kan det möjligen bero på att det fortfarande var tidigt på säsongen eller fick även Fårö sin beskärda del av de häftiga regn vi hade i Stockholm?

Cyklar man, behöver man fika och mitt på ön finns Kutens och creperiet. Första gången jag var på Kutens fanns det inget creperie. Då var det svartklubb och jag var där och lyssnade på Pugh Rogefeldt i ladan till höger. Innan konserten uppträde en eldslukare som sprutade eld ut över lokalens alla eldfängda prydnader. Jag minns att jag lite nervöst började spana efter utgångar, men jag hittade bara den trånga dörr som vi kom in genom. Nu var lokalen igenbommad och det skulle inte förvåna mig om brandmyndigheten dömt ut den som konsertlokal.

På Fårö räknar jag till i alla fall sex sandstränder. En stor fördel är att man kan välja strand efter hur det blåser eller, om det är algblomning, hur algerna breder ut sig. Smaken må variera, men vi tycker nog att Norsta Aura är den finaste. Den är i alla fall längst och bakom mig finns minst lika mycket strand till och där blir den också bredare.

Tillbaka i båten bjuds vi på lite underhållning av denna flygande kite-surfare.

Vi hade nu varit på Fårö i två dagar och ville vidare mot Visby. Men, det blåste fortfarande rätt mycket, så vi kände ingen jättestress att komma iväg. Frampå dagen utlovades det att vinden skulle mojna något, så vi tar en promenad. Cykla var vi mätta på. Träsmak i rumpan och dessutom hade vi punkterat en slang på en av båtens cyklar.

Följer man stranden söderut från Lauterhorn kommer man till detta mysiga fiskeläge.

Varför denna rauk eller raukport kallas Kaffepannan räcker min fantasi inte till för att förstå. Tydligen kallas den även för Hunden och då är jag med.

Jag har ett inneboende motstånd mot att förbereda en matsäck, men när jag väl gör det, vilken belöning. Lite osäker nu på om jag törs ta åt mig äran åt denna matsäck. Kanske är det Malin eller Per som bör äras…

Inne i skogen finns också en gammal vikingahamn. Gamla hamn. Mynningen mot havet har täppts till av landhöjning och stormar.

Ett av husen i byn Lauter i bakgrunden. En del av husen där är rätt pampiga. Det sägs att en del av rikedomarna kom från verksamhet av det lite ljusskyggare slaget, såsom smuggling.

Man kan tycka att det inte är så långt mellan Fårö och Visby, men då ska man betänka att Gotland, från Visby sett, inte bara breder ut sig norrut, utan även vrider sig österut. Lägg motvind och kryss på det så blir det 57 M. Inte förrän kl 22:35 hade vi lagt till, efter 9,5 timme till sjöss.

Om man söker lite lugn kan man oroa sig för att lägga till i inre hamnen i Visby, men här härskade än så länge en skön försommarfrid.

Jag har varit i Visby många gånger, men tröttnar aldrig på att vandra runt där. Såsom det brukar vara går saker sönder under en segling och det samlar lätt på sig på att göra-listan. Jag tappade ett par av mina glasögon i golvet med sprucken båge som följd. På Fårö fick vi punka på en av båtens två Brompton-cyklar. En krok med vilken en av dörrarna på båten ställs upp sprack. Några fenderskydd till hade varit bra. Jag har nu besökt eller ringt till Visbys samtliga affärer, cykeluthyrare och cykelreparatörer som kan tänkas sälja cykelslangar. Tji. Slangen till Brompton visade sig vara av en mycket udda dimension. Är det inte lite typiskt engelskt? Närmsta slang längs vår rutt finns i Malmö. Men, man får se lite av olika städers ytterområden på jakt efter reservdelar. Jag kan konstatera att Visby verkar vara en expansiv stad. Det byggs och har byggts mycket. Glasögonglasen sitter i alla fall på plats i ett par nya bågar nu.

Almedalen är inställt, men ser ut att må rätt bra ändå.

Botaniska trädgården är ett trevligt stopp på promenaden. Här var den stora händelsen att Näsduksträdet blommade. Förutom att blommorna liknade näsdukar såg det ut som om vissa löv var vita istället för gröna. Första gången jag blev medveten om trädgårdens existens var när jag läste Ulf Lundells Jack. Då fanns det tydligen haschplantor här och de fick naturligtvis inte vara ifred.

Är man i Visby känns det svårt att motstå ett krogbesök, framförallt när man kan sitta ute och njuta av solen.

Jag hann med ett snabbt besök hos Gunilla också. Gunilla känner jag genom seglingen och hon har varit med på Aquileja några gånger. Hon får symbolisera den dröm om Gotland som många bär på. I utkanten av Visby hyr hon detta lilla hus och där är hon så ofta det bara går. Vad är det som lockar så? Ingen av oss kunde riktigt formulera detta i ord.

Vad sitter han och tänker på tro? Kanske på förra besöket på Stora Karlsö? 2007 kom Filip och jag dit rätt sent på kvällen, men redan vid fyratiden på morgonen fick vi kasta loss då vinden oväntat vridit åt norr och det blev obehagligt att ligga kvar. I samband med någon Gotland runt-segling fick vi en föredragning från en av de seglande TV-meteorologerna. Hon berättade att det runt Karlsöarna kunde uppstå lokala vädersystem som var svåra att förutse. Prognosen lovade sydliga vindar, perfekt för att ligga på Stora Karlsö, men skulle samma sak hända igen?

Ännu en sådan där känsla av att snart vara framme och så känns det som en hel evighet. Och så var det ju naturligtvis motvind och kryss.

Men, vad gör lite kryss, när man belönas med en sådan här kväll?

Hamnen heter Norderhamn och är den enda möjlig tilläggsplatsen.

Hien. Namnet låter ju inte särskilt svenskt och inte ser det ut som om man befinner sig i Sverige heller. Tankarna går snarare till Medelhavet och den grekiska övärlden. Och för miljontals år sedan lär ju Gotland ha legat vid Medelhavet.

Vår kunniga och trevliga guide berättar om naturreservatets tillkomst och dess tillskyndare Willy Wöhler som förärats en plakett uppe i berget. Tillkomsten av naturreservatet på 1880-talet gör det till ett av världens äldsta. Ännu idag ägs större delen av ön av det bolag som Willy Wöhler startade. Påpassligt nog sjöng den skönsjungande Busksångaren för oss. Guiden gav oss ett namn på det ljudet eller snarare lilla melodin.

Stora Karlsö är ju ett fantastiskt ställe att komma till även utan sillgrisslorna, men dessa våra svenska pingviner gör ju ett besök på ön till ett måste. Har man inte egen båt kan man åka passagerarbåt från Klintehamn.

Om jag minns rätt nu vad vår guide berättade så häckar 2/3 av Östersjöns sillgrisslor på Stora Karlsö. Den enes död, den andres bröd kan man säga. Både sillgrisslor och torsk lever till stora delar av skarpsill. När nu torskbeståndet i Östersjön minskat blev tillgången till föda för sillgrisslan desto bättre och under de senaste fem-tio åren har antalet grisslor som häckar på Stora Karlsö ökat från 30 till 60 000 fåglar. Ofantligt antal alltså.

Det ser trångbott ut och boendestandarden verkar väl så där. På de här små och ofta sluttande klippavsatserna ska grisslorna alltså ruva på sina ägg och se till så att de inte ramlar ut eller blir stulna av någon mås eller trut. Ungarna hade precis börjat födas och de får nu vänja sig vid en rätt brutal uppfostran. Om någon vecka kan de få en knuff ut ur boet om de inte själva varit modiga och provat sin flygförmåga. De lär då upptäcka att de inte alls kan flyga och bara ramlar rakt ner på stenstranden. De flesta klarar sig, några tuppar av en stund, men repar sig och simmar ut till pappan ute på vattnet som ropar: – Kom, kom, här är jag! Grejen är ju att det är några tusen till som ropar samma sak. Det är ju ett under hur de hittar rätt.

Det växer mycket orkidéer på Stora Karlsö. Denna art heter Krutbrännare och det var ett riktigt praktexemplar enligt guiden.

Även på nära håll gick tankarna till Medelhavet. Vattnet var kristallklart.

Idag bedrivs det ingen harjakt på ön, men för att locka människor att köpa aktier i det nybildade Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB lockade Wöhler med harjakt som en slags aktieutdelning. Problemet var att det inte fanns några harar på Stora Karlsö, men det gick ju att importera.

Linnés ask. Han var tydligen på Stora Karlsö under mitten av 1700-talet och beskrev då denna ask. En ask växer tydligen under 300 år, lever under 300 år och dör under 300 år. Med ledning av Linnés beskrivning av asken har man kunnat sluta sig till att den är ca 600 år. En bra historia, men enligt Wikipedia är asken ”bara” 400 år gammal. Låter otroligt att det finns så gamla träd.

Här i solnedgångsljuset ser man tydligare att de faktiskt är bruna och inte svarta som jag har trott.

Efter två nätter på Stora Karlsö slet vi oss och satte kurs mot Burgsvik på södra Gotland. Nåja, kurs och kurs, fortfarande kryss naturligtvis. Burgsvik kändes som en bra plats att återupptäcka Sudret, den sydligaste delen av Gotland och nog även den finaste delen av Gotland.

Liksom på Fårö blommade det vackert på Sudret. Vallmo och, ja vadå? Det ser inte ut som Blåeld, vilket man i förstone kunde tro.

Möjligen blommar vinromantiken lika mycket, men de här stockarna ser ut att ha haft det lite knapert. Huset i bakgrunden kunde ju mycket väl ha platsat på en vingård i Frankrike eller Italien, men det lär vara byggt enligt en gotländsk förlaga.

Uddar och bergstoppar, vad är det som utövar sådan dragningskraft? Hoburgen heter Gotlands sydligaste spets.

Hoburgsgubben har begåvats med röd näsa. Mer namnkunnig än sina släktingar på Fårö, men rätt oförtjänt tycker jag. Dessutom måste man stå i exakt rätt vinkel för att uppfatta liknelsen med en gubbe.

Där väl den här rauken mer imponerande? Isbjörn tyckte någon…

Längre söderut än så här kommer man inte på Gotland.

Man kan tycka att det inte är så långt mellan Gotland och Öland. Men, ska man från södra Gotland till södra Öland och dessutom runda Ölands södra udde och gå norrut för att hitta en hamn. Ja, då visade det sig att det blev etappens längsta distans, 94 M. Och denna gång inte beroende av att det var ett evigt kryssande. Istället för kryss blev det en dag med strulvindar. Svaga vindar och lite kryss avlöstes av stiltje eller friska vindar. Mest segling, men även en del motorgång när knott och flugor hittade oss i guppandet på havet. Ytterligare ett mysterium. Var finns alla dessa knott och flugor när det blåser? Vi är ju ändå långt ute till havs…

För ett par år sedan utökades segelgarderoben med en Code 0. Ett halvvindssegel för lite lättare vindar. Det kändes klockrent. Upp med det och så dog vinden. Lite senare på dagen började det kännas som en perfekt spinnakerbog. Men, orkar vi? Ibland när det är lite lugnare segling kan man liksom hamna nästan i dvala. Minsta ansträngning känns som ett jättehinder. Vinden ändrar sig säkert igen… Efter ett tag insåg vi dock att vinden var rätt stadig, så då fick spinnakern göra premiär för året och Per fick öva på en ny disciplin ombord.

I fjärran kan man skymta Långe Jan, fyren på Ölands södra udde. Jag har alltid haft svårt att skilja på Långe Jan och Långe Erik (kusinen på norra Öland). Inte längre. Malin lärde mig en kom ihåg-regel som jag nu för vidare: Jan har lika många bokstäver som syd och Erik har lika många bokstäver som nord. Listigt va?

Det blev en lång dag. Jag har noterat i loggboken att jag kastade loss 4:05 (Malin och Per fick sova) och att vi la till i Grönhögen 21:15.

Denna långa dag var även min födelsedag. Nog för att jag märkte att det lagades mat nere i ruffen, men att det stundade en trerätters måltid kunde jag inte ana: Svamptoast till förrätt, gotländsk entrecote med ombordlagad bearnaisesås (!) och så äppelpaj till efterrätt. Min mamma hade beordrat mig att ta mig ett stort och tungt jäkla paket. Under milda protester hade jag accepterat att det skulle få komma ombord. Så småningom började jag ana vad innehållet bestod av. Det dunsade ner i golvet några gånger och det började klirra om innehållet. En kartong fylld av ädla drycker. Som tur är hade inget gått sönder. Rödvinet var bland det godaste jag druckit.

Tack gullungar för den fina uppvaktningen!

Vi hade knappt varit i land och nyfiket tittade vi ut morgonen därpå för att förstå var vi var. Blev vi inte så mycket klokare av då allt var insvept i ett suggestivt dis.

Den rejäla hamnen var varken byggd för fiske eller fritidsbåtar, utan för utskeppning av betongelement. Ytong hade haft sin fabrik alldeles ovanför hamnen. Allt enligt den pratglade hamnkaptenen. Han hade en bakgrund som fraktskeppare och bl a varit till Klaipeda. Ett jävla skitställe, tyckte han. Jahaja. Dit ska ju jag också…

Grönhögen. Hur kan man döpa ett ställe till Grönhögen? Vem vill bo i en hög? Fast bor man så här idylliskt kanske man kan svälja det.

Nu gick Brompton-cykeln utan punka sönder, så jag fick lifta tillbaka till båten och ägna mig åt cykelmeck. Inget jag har någon större erfarenhet av, men efter någon timme kunde jag köra ikapp Malin och Per på deras hyrcyklar. På vägen mot Långe Jan passerar man denna imponerande mur. Den uppfördes på initiativ av Karl X Gustav, fast innan han blev kung, för att kunna stänga inne hjortarna för att garantera jaktlyckan. Tockna idéer.

Ett smalt näs leder ut till fyren. Bredvid sitter en man i sin bil och spanar på fåglar i sin kikare. Dagens höjdpunkt var tydligen småtärna.

Långe Jan söderifrån. I anslutning till fyren fanns resterna av en gammal hamn. Känns som om det måste har varit väldigt länge sedan den var i bruk, men förtöjningsringarna fanns kvar. Längre bort fanns en gammal handelshamn och resterna av ett kombinerat lager och kapell. Här fanns tydligen en viktig handelsplats på medeltiden. Enligt en man jag pratade med användes hamnen så sent som på sjuttiotalet av mindre fiskebåtar.

Kor och får betade fritt och obekymrat utan några stängsel mot vägen.

Ottenby kungsgård är rån början av 1800-talet, men området har haft kunglig uppmärksamhet sedan Gustav Vasas tid.

Glasspaus och sedan kaffe i båten för att ladda batterierna inför ytterligare en cykeltur. Nu österut tvärs över ön mot Eketorps borg med anor från järnåldern. Borgen är återuppbyggd och rekonstruerad så att man får en bra illustration av hur livet där kan ha tett sig. Tyvärr var det ingen aktivitet så man fick guida sig själv efter bästa förmåga.

Borgen var inte bara en försvarsanläggning, utan här levde hela familjer i skydd av murarna.

Något vi också kände att vi borde ticka av var alvarsmarken. En man jag pratade med vid Långe Jan, menade att man fick skämskudde om man inte hade sett Alvaret om man varit på södra Gotland. Vi var överens om att vi inte ville ha någon skämskudde med ombord. Korna i förgrunden såg väldigt misstänksamma (eller var de bara nyfikna) ut när jag ville dokumentera alvarsmarken i fonden. Jag har besökt alvarsmarker på både Gotland och i Estland och tycker väl inte att det är så mycket att bråka om, men visst, det öländska Alvaret är väl s a s originalet, så check på det nu. T o m Linné tyckte tydligen att alvarsmarkerna var karga och tråkiga, så vi kanske i alla fall inte behöver skämmas för vårt ointresse. Visste ni förresten att alvar är ett svenskt ord som används internationellt för denna typ av marker och precis som andra svenska ord som ombudsman och smorgasbord finns i den engelska ordlistan?

Nästa Ölands Eketorp! Så kanske det lät på den tiden det begav sig med järnväg på Öland. Trafiken lades ned 1961.

Nu var vi ju nästan framme vid Ölands ostkust, så några tramptag till och vi hamnade i den lilla gulliga byn Össby. En unik pärla enligt en av de sommarboende. Det unika var tydligen att byn hade vattenkontakt.

Tack södra Öland för nu. Ingen i besättningen hade varit där förut, så det var spännande att åka på upptäcktsfärder. Men, nja, vi kanske är bortskämda och det kanske är som att svära i kyrkan: Vi föredrar Gotland och Fårö. Färden går nu vidare mot Utklippan och som vanligt var det kryss. Vi loggade 47 M och seglingen tog sju timmar. Utklippan är ett märkligt ställe. Mitt ute i havet och så denna utsprängda hamn mitt på en av öarna, byggd runt 1940 som nödhamn för fiskare. Med dagens ögon ett något udda projekt, kan jag tycka. Men nu ligger den där som ett spännande resmål för oss seglare.

Även Utklippan är en fågelstation och det häckade mycket fågel där. Inte minst trutar. Vi tror att detta var en trutunge. Det fanns även sillgrisslor på ön som nu gick omkring lite friare än på Stora Karlsö där de satt inklämda på sina hyllor. Det var slående hur lika pingvinerna de blev med sin vaggande och upprätta gång.

Ännu en av dess underbara morgnar. Även inne i hamnen är vattnet kristallklart och det går inte att låta bli att dyka ner och vakna till.

Var inte Ejdern utrotningshotad? Vid Utklippan var det dock gott om dem. Fast denna mamma hade bara en unge i släptåg. Är det ett tecken? Om man till äventyrs inte skulle känna igen en Ejder myntade vi ännu en kom ihåg-regel: En fågel som låter som en gris.

Utklippan var något så ovanligt som en befäst fyr. Just den här kanonen kanske inte såg jätteimponerande ut.

Vi, d v s Malin, kom fram till att denna fina fågel var en Rödbena.

Innan vi hissade segel kröp vi nära sälkobbarna och ägnade oss åt sälspaning.

Hur nära törs vi köra? Kortet visade på mörkblått, d v s 0-3 m djupt.

Egentligen hade vi tänkt gå direkt från Utklippan till Simrishamn, men vi var nu rätt trötta på att kryssa, så vi valde att gå till Hanö. Då blev seglingen tydligen lite ointressant…

Sommaren 2007 seglade hela familjen från Skanör till Stockholm och då angjorde vi Hanö och jag mindes det som en mysig hamn och vacker ö och det stämde. Däremot hade jag förträngt att det nu nalkade sig midsommarafton och efter att under hela seglingen haft gott om plats i hamnarna fick vi plötsligen lägga oss utanpå varandra. Blå inledning på dagen förbyttes i grå avslutning.

Liksom på Fårö finns det en engelsk kyrkogård på Hanö. Det är svårt att föreställa sig idag att både Fårösund och Hanö var baser för den engelska flottan under Napoleons krig mot Ryssland. England och Frankrike var allierade. De flesta drabbningarna skedde dock runt Krim, därav namnet Krimkriget.

Udden på norra Hanö heter Bönsäcken. De lärde lär tvista om bakgrunden till namnet. Udda namn på en udde.

Alla dessa fyrar. En hel värld som egentligen spelat ut sin roll. Men, visst skänker de en känsla av trygghet. Man är inte helt ensam ute i mörkret.

Hanö hamn beskrivs som skyddad för alla vindriktningar utom NV. Naturligtvis vred vinden till NV och med fyra båtar förtöjda utanpå varandra blev det mycket ryck och knyck. Jag väcktes vid fyra av detta och strax efter sex väckte jag min och grannbåtens besättning för att kasta loss. Innan dess höll jag på att få hjärtat i halsgropen. Det var flera som var tidigt uppe och en tysk skulle släppa ut sin landsman från kajen och var några decimeter från att sladda in i oss. Han missbedömde uppenbarligen kraften i vinden.

Enligt väderprognosen skulle vi få typ halvvind. Till en början blåste det lite väl mycket för Code 0, men jag förberedde i hamn med två försegel. Det var nog någon ny snilleblixt jag fick. Som sagt jag har inte använt seglet jättemycket och lär mig fortfarande. Efter en stunds segling rullade seglet ut av sig självt. Lite drama en stund, men snar var det inrullat igen. Det här var mitt sätt att förhindra en ny utrullning. Förmodligen inte by the book. Undrar vad segelmakaren skulle säga. Lite senare avtog den friska vinden något och vi rullade ut Code 0 och rullade in den lilla genuan.

Så var vi Simrishamn. Första etappmålet nått. Idag är det midsommarafton . Även midsommarafton började blå och slutade grå. Men, inte en droppe regn! Men, droppar av ädla drycker istället från mammas presentkartong. Glad midsommar!

Månad: juni 2021

Rindö-Simrishamn

Prolog sommarseglingen 2021