Var: Vialattea (Cesana, San Sicario, Claviere, Sauze D’Oulx och Sestriere i Italien samt Montgenèvre i Frankrike), Serre Chevalier, La Grave, Les Trois Vallées och Valloire/Valmeinier i Frankrike samt Turin och Barolo i Italien.
Datum: 29 januari-12 februari, 2022
Jag är nu hemma efter två upplevelserika veckor i italienska och franska Alperna och lite till. Researrangör var TT Travel, d v s Tobias Törnebohm Travel, en uppstickare i resebranschen 😉 Tobias har för andra säsongen i rad slagit ner sina bopålar i Cesana och bjudit in vänner och bekanta att komma och bo hos honom i den lägenhet han hyr i byn.
Idag är det lördag den 5 februari, det är halvtid för mig och efter sex intensiva skiddagar har vi unnat oss två vilodagar.I Cesana (uttalas ”Tjesána”) är det varmt och soligt och jag har ömsom promenerat runt i byn, ömsom suttit i solen och njutit av en kaffe eller ett par öl, tittat på folk och lyssnat på italienska. Även om jag bara förstår en bråkdel av vad de säger så är det så tydligt med vilken vänlighet och värme människor här bemöter varandra. Tobias är välkänd i t ex livsmedelsaffären, sportaffären, baren och på pizzerian, men t o m jag blir igenkänd på stan redan efter en vecka och hälsad med ett ”buon giorno”.Kyrkan ligger inte riktigt mitt i byn, men klockorna väcker en ändå nästan varje morgon. Väcks man inte vid första slaget, så, för säkerhets skull, repeteras helslagen.På kyrkogården påminns man om krigets fasor. En hel pluton tycks ha raderats ut i ett tidigt skede av kriget.Cesana är inget jet set-ställe, utan en lugn och mysig liten by.Via Roma. Här ligger de flesta restaurangerna och barerna.Vy från Cesana upp mot San Sicarios skidområde.
Men, vi tar det från början.
– Åh, vad härligt att få åka till Italien och åka skidor. Vart i Italien ska du? Efter att ha fått frågan ett antal gånger lyckades jag till slut banka in vad orten hette, Cesana Torinese, men det stället hade ingen hört talas om.
Egentligen är det lite märkligt att Cesana inte är mer känt och exploaterat. Med sina två liftar från byn, den ena upp till San Sicario (till vänster) och den andra upp till Claviere (till höger) utgör byn faktiskt navet i det skidområde som går under namnet Vialattea (Vintergatan). San Sicario är förbundet med både Sauze d’Oulx åt ena hållet och Sestriere åt andra hållet och Claviere (låter som en fransk, men är en italiensk ort) är hopknutet med Montgenèvre (låter franskt och är franskt).
När den första förtjusningen över mina resplaner lagt sig, så var det en och annan som tyckte att det där med att resa till Italien, det var väl ändå lite dumdristigt. Det verkar som många tänker att ju längre bort från Sverige ett land befinner sig, desto värre är nog Corona-situationen. Och skidorter, det vet ju alla att de är farliga. Och tänk om det blir lock down! Och tänk om… Jag har faktiskt känt mig tryggare här nere än i Stockholm. I huvudsak är man väldigt strikt här med krav på både FFP2-skydd och Corona-pass. Utan Corona-pass får man vare sig köpa liftkort eller komma in på barer eller restauranger.
Min största utmaning var annars att hålla mig frisk hemma. För att komma in i Italien räckte det inte med ett Covid-pass, utan dagen innan avresan skulle jag dessutom prestera ett negativt antigentest och jag har väl sällan känt en sådan lättnad och glädje över att få höra att jag var negativ.
Tillsammans med Per flög jag till Turin där vår reseledare mötte upp. Tobias: – Där borta i diset ligger Cesana. Fortfarande lite svårt att föreställa sig att vi var på skidsemester. Vädret var som en svensk vårdag.Innan vi gav oss upp i bergen föreslog Tobias en liten sightseeing. Turin är nästintill en miljonstad och ligger inte långt efter Stockholm vad gäller antalet invånare. Inget man kan tro dock när man landar på Turins flygplats som ger intrycket av att vara rätt liten.Jag har aldrig varit i Turin förut och mitt första intryck av de centrala delarna var en trevlig och välbärgad stad.Staden är kanske mest bekant som basen för Fiat och hemstaden för fotbollslaget Juventus. Långt innan bådas tillkomst var dock Turin, under en kort period, även Italiens huvudstad.Men, det var ju för detta vi hade rest hit. Första skiddagen var Tobias ute på andra äventyr, med en guidad grupp på Randonee-skidor (slalomskidor för off pist-åkning, med lös häl och stighudar), så Per och jag fick klara oss på egen hand. Det blev en kanondag som tog sin början i San Sicario.Här i San Sicario tog Anja Persson OS-brons i störtlopp 2006.Efter några åk i Olympiabacken skriker mjölksyran i låren. – Sluta upp med detta, det är plågsamt, men alla övriga sinnen protesterar. Fortsätt, det är ju underbart. Till slut vinner förnuftet och det blev en vilopaus innan vi drog oss över mot Sestriere.Byn Sestriere vinner väl inte på sin charm, utan på den härliga skidterrängen. Sestriere byggdes på initiativ av Fiatfamiljen Agnelli. Elaka tungor hävdar att det var ett smart sätt att få de Fiatanställda att spendera sina surt förvärvade slantar på ett sätt som gjorde att de rann tillbaka till familjen Agnelli. Smart!?Det blev en varm första dag i skidbacken.De flesta tävlingarna i utförsåkning under OS 2006 gick annars av stapeln här i Sestriere. Vi gjorde vårt bästa för att leva upp till samma standard som Anja, som tog OS-guld i slalom här.
När dagen var nästan slut, ville Per åka ett sista åk. Jag lade mig ner i en solig sluttning och slumrade till. Vaknade upp av att jag höll på att ramla i vattnet från en kaj. Mycket spök i huvudet…
Vi summerar dagen på ett av Tobias stamlokus, La Nata. Jag och Per var nog mer nöjda än Tobias som haft ett tufft program under miserabla förhållanden, som det lät.Dagen därpå tog vår guide med oss till Claviere, varifrån vi korsade nationsgränsen till Frankrike och gled in i Montgenèvre. Första intrycket av Frankrike var en arrogant kypare, men nästa restaurang lämnade vi med en väldigt charmerande servitris på näthinnan. Det satte punkt för samtalen om den franska självbilden och fransmäns syn på icke fransktalande människor som lägre stående väsen.Till en början var det rätt blåsigt och vi insåg lite väl sent att liften för att ta oss tillbaka till bilen i Claviere var stängd. Av en liftkumpan fick vi reda på att det fanns ett längdåkningsspår vi kunde åka tillbaka i. Hmm. Staka alltså i sannolikt alldeles för smala spår… Men som så ofta, det ordnade sig. Vinden avtog och liften öppnade.I Dolomiterna har jag åkt i en pist som kallas Hidden valley. Den sades vara en av världens tio vackraste pister. Den här pisten ner från Rocher d’Aigle (fritt översatt = Örnnästet) borde vara med på samma tio i topp-lista.Trots att man befinner sig mitt i en utförsåkningsindustri hamnar man ibland i pister som får en att uppleva det som att man är mitt ute i vildmarken. Underbar känsla som under sen eftermiddag dessutom präglas av ett behagligt lugn.Full fart hemåt. Klocka närmar sig fem.Tobias hade varit hos slaktaren för att köpa korv för tre personer. Slaktaren tyckte tydligen att ca tre meter var lagom.Ny dag och limousinen framkörd för en nya skidäventyr. Dagens utflyktsmål var ännu en gång Sestriere, men denna gång med bil.Många Turinbor åker upp hit och åker skidor under helgen. Det var nu tisdag och inte så mycket folk. Lätt att få plats även på serveringen.Spännande skylt. Observera att man inte nödvändigtvis behövde vara expert på att åka utför, utan snarare uppför. I bakgrunden skylten som bl a uppmanar oss att bära mask och hålla avstånd. Skulle vi ändå glömma bort det påmindes vi via ständiga högtalarutrop om att ha masken på i kabiner och stolliftar.Tobias pekar: – Här gick störtloppet under OS. Föga förvånande om nu lutningen i liften var över 60 %. Inget störtlopp för vår del, men under några timmar kände jag att mjölksyran släppte och att det gick att stå på. Vad mycket roligare det blir att kunna åka både fortare och säkrare. Bestående fenomen? Tyvärr inte. Tobias hade lärt sig av sin alpinistguide att det var bättre att åka långsammare och kontinuerligt i st f att ge järnet, vila, ge järnet, vila… Låter ju bra, men svårt att vänja sig vid.Vy från Sestriere.– Ska vi göra en liten avstickare på hemvägen? Vem säger nej till det?Champlas Seguin, en liten by mellan allfarvägen och pisterna.En underbar känsla av frid. Och så denna luft, klar och frisk. Man blir nästan hög.Vy över Sestriere. Man kan så smått ana liftarna och pisterna ner från topparna. Ser brant ut härifrån. Kanske var det rätt brant…Inga SUV:ar när det här garaget byggdes.Kanske inte det första man förväntar sig att möta på en skidsemester.Får lite associationer till en Jacques Tati-film. Hur hänger allt ihop?I de äldre byarna såg man alltid dessa brunnar. Vågade inte dricka några stora mängder, men det smakade gott när jag läppjade på vattnet.När vi ändå var i farten åkte vi upp till en by till, San Sicario Borgo.Efter så mycket intryck tarvas annan form av belöning.
En skidåkningssemester är ju så mycket mer än skidåkning. Det är naturupplevelser, mat, möten med människor, skratt och snack.
En sak som fastnade i huvudet var att det kan räcka med en gång för att etablera en ovana, men att det krävs tjugo gånger för att etablera en vana. Jag har många gånger frustrerats över svårigheterna med att skaffa mig nya rutiner och på nätet hittar jag texter i vilka det hävdas att det inte ens räcker med 20 utan kräver 66 upprepningar för att etablera en ny vana. Inte undra på att man ofta hinner ge upp på vägen.
Jag tror det var diskussioner kring Ukrainakrisen och Putin som ledde oss in på fler kloka ord. Kanske ska man förstå Putin genom Hjalmar Söderbergs ögon: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Låter insiktsfullt och tänkvärt.
Tillbaka till skidåkningen…
Vår reseguide var full av kreativa idéer. Ska vi åka till Serre Chevalier i Frankrike imorgon? Sagt och gjort, bara 45 minuter bort. Dessvärre var det lite blåsigt så stora delar av systemet var stängt, så vi nöjde oss med ett tretimmarskort och åkte längst bort i dalen, i Le Monêtier-les-Bains.
Lite snopet var det ju att stora delar av systemet var stängt, men vi fick lära oss ett tänkvärt förhållningssätt till livet i största allmänhet: ”La vita e anche cosi” eller ”Så här är livet också.”, något Tobias snappat upp från en skidlärare som tillrättavisat sina bortskämda, lite gnälliga elever när vädret var åt det tjurigare hållet. Mmm, tänkvärt.
Vår reseledare rådde snabbt bot på eventuell förstämning med anledning av blåsten och föreslog en tur ännu längre bort, till La Grave.Jag tror ni kan ana vilken fantastisk upplevelse det var. Man bara gapade. Är det här på riktigt?Hoppla! Tur vi inte kom lite tidigare. Då kanske vi hade behövt köra till en verkstad i stället.La Grave är offpist-åkarnas Mecka. Väldigt speciell kabinbana med kabiner som går som i ett tåg. Toppar tio i topp-listan över världens häftigaste liftar. Vi var lite sugna på att åka upp för att kolla på utsikten, men den översta kabinen var stängd, återigen p g a vinden och man avrådde oss från att bara åka halvvägs. Någon annan gång, med guide och rätt utrustning?Senare samma dag träffade vi Nico som berättade att det var två svenskar som etablerat La Grave som en skidåkningsort. Kanske var det därför som byns panineria även serverade paninis gjorda på pain suédois (Polarbröd). Att beställa panini var för övrigt ett äventyr. Dagsmejan gjorde att det dundrade ner is och snö från taken så att man nästan trodde att den lilla panini-kiosken skulle braka ihop. Vi blev vittnen till hur en kvinna undkom med blotta förskräckelsen.Jag antar att de som bor här blir hemmablinda…Kaffestopp på vägen tillbaka, vid Col du Lautaret.Åter i Serre Chevalier, skulle vi hälsa på en kompis kompis, Maria Carlséns kompis Tina, som driver ett pensionat i Le Bez. Här bodde även Nico som vi träffade som hastigast.Men egentligen tror jag Tobias var mest intresserad av att träffa Lucky.Pensionatet påminde om ett vandrarhem, men med god mat och fina lägenheter tydligen.Under torsdagen blev det först åkning i Sauze d’Oulx. – Kan ni ta ett kort på oss, hörde vi på klingande skånska. Utbyte av fototjänster och lite småprat. – Jaha, det är ni som är Per och Per? Fotografen visade sig ha bott hos Tobias en vecka tidigare. Liten värld.Att det var ont om snö var ju alldeles uppenbart redan från första dagen, men pisterna var ändå fina. Allt eftersom veckan fortskred gick dock värmen hårt åt pisterna och här i Sauze d’Oulx började det t o m bli stenigt. En del av systemet var helt stängt. Per som skulle tillbaka hit om någon vecka, började bli lite missmodig och för andra gången lämnade jag in skidorna för att fixa belag och stålkanter.Dags för en ny utflykt, till de tre dalarna (Les Trois Vallées). Genom Fréjus-tunneln tar det bara 45 min från Cesana.Egentligen kom vi fram till och åkte upp i systemet från en fjärde dal, här i Orelle. Sista bilden genom mitt gamla objektiv. Jag hann knappt uttala orden ”- Här borde man ha broddar på pjäxorna.”, så drattade jag på ända, på väg från bilen till kabinbanan, med trasigt objektiv som en av följderna. Det är väl sådant som främst borde hända i backen?Mobilkameran fick göra tjänst istället. Trots sämre bildkvalitet så går det ändå att fånga det storslagna landskapet.Vår guide har full koll. – Där borta ligger Mont Blanc.I de tre dalarna finner man orterna Val Thorens, Les Menuires, Meribel och Courchevel. Bebyggelsen i Val Thorens gjorde sig bättre i verkligheten än på researrangörernas webbsidor. Inte fullt så ful.Det är nästan svårt att ta in alla intryck. Ibland får jag för mig att allt bara är på låtsas. Jag kommer att tänka på när Kalle, Musse och Långben är på campingsemester och inför dagens avfärd fäller ihop en kuliss bakom vilken den verkliga omgivningen avtecknar sig: City dump.Ska man klämma tre dalar på en dag gäller det att ha koll på pister och liftar. Normalt sett inget att rekommendera kanske, men har man nu bara en dag till förfogande var det ändå kul att få en överblick över området.Bara 45 minuter bort, men massor med snö. Det var fantastisk skidåkning.
I vissa delar av systemet var det fullt av både skidåkare och liftar som gick kors och tvärs. När man kom ner i dalarna kunde det nästan kännas som ett skidåkningens tivoli.I den del av systemet där vi kom upp från Orelle var det dock lite mer känsla av vildmark. Jag märker hur mycket mer jag njuter i liftsystemens periferi.Här är vi på väg upp mot vad jag uppfattade som den högsta punkten i systemet, Sommet des Trois Vallées, 3 230 m ö h.Tycker man pisten ser för brant ut kan man istället ta av sig skidorna och m h a en Zipline kasta sig ut över en bergsravin.Åter i Cesana och favoritbaren La Nata. Det är italiensk mello-uttagning (San Remo-festivalen) på TV:n och mitt i programmet spelas Sei bellissima med Loredana Bertè (f d flickvän till Björn Borg) och då händer det. Hela baren, personal och gäster, går i gång och sjunger med. Bör ses! Skrolla ner bland inläggen: https://www.facebook.com/profile.php?id=100009671341667.
Tanken med att vara iväg två veckor, var delvis att inte behöva känna sig pressad att åka skidor varje dag. Ändå blev det nu sex skiddagar på raken, så det kändes välkommet med en paus över helgen.
Söndag skulle vi ta en promenad, vilken dock successivt omvandlades till något som mer liknade vandring. Det hade jag inte sett framför mig, så man tager vad man haver vad gäller skor :-). Gick bra på uppvägen, men lite vanskligare på nervägen då vi hamnade i vad som egentligen var en pist. Vad gäller kamera är systemkameran återigen i bruk. Tobias hade ett objektiv som passade som han var vänlig nog att låna ut.När vi kom fram till det tilltänkta målet kom Tobias på att någon pratat om en restaurang som var dennes favorit. Nu när det var så lite snö var den dock svår att nå på skidor, men däruppe ligger den.Chalmettes, bara en kvart kvart bort nu.Man kan inte klaga på lunchutsikten och inte på maten heller för den delen, vällagad Polenta med god korv.På vägen ner fick man en bra vy över toppen på Mont Chaberton. I början av förra seklet byggde Italien en befästning här på 3 131 m höjd. Då hörde berget till Italien och Cesana. Idag ligger det på fransk mark.Söndag kväll blev det liv i luckan. Då flyttade Liv och Jalmar (ja, namnet stavas så) in tillfälligt, tillsammans med sina föräldrar Linda och Mats.Dagen därpå: – Vart ska vi? – Dit upp till bergen!Knappt fyra år och skidpremiär i Sestriere. Föräldrarna ser rätt nöjda ut.Även i Sestriere var det lite si och så med snön, så dagen därpå drog vi oss upp mot Claviere och Montgenèvre. Italien till vänster och Frankrike till höger. Lite märklig känsla att korsa en nationsgräns på slalomskidor.Här var det mer och bättre snö. På väg ner mot Montgenèvre.Montgenèvre blev min favorit i Vialattea-området. Lite mer karaktär av vildmark och väldigt vackert.
Svårt att inte gilla läget 😉Åt det här hållet var det plötsligen snö ända ner i dalen.Vy från toppen av Montgenèvre-systemet.Även att åka lift kan vara en upplevelse. Tillbaka igen till Rocher d’Aigle (typ Örnnästet) i Montgenèvre.Montgenèvre.Montgenèvre.På hemvägen passade vi på att besöka en gård i San Sicario Borgo som tillverkade ost. Jag fick med mig en bit Toma hem.Hur ska vi toppa det här, frågade jag Tobias efter åkningen i Montgenèvre. Svaret dröjde ett dygn. – Jag tror jag har hittat ett spännande system, Valloire i Frankrike. Den här gången fick vi åka lite längre, först förbi Orelle där vi var veckan innan och så en halvtimme till ungefär.Begreppet liftkö fick en ny innebörd. Kön slingrade sig bort bakom husen och vi har köat oss upp två våningar till påstigningen för gondolerna.Väl uppe flöt det dock på och här får man ju nästan intrycket av att vi har systemet för oss själva.Vous êtes ici! Systemet bestod av två orter: Valloire och Valmeinier. Väldigt trevlig skidåkning i ett överblickbart område. En fransos som var där med sin familj tyckte det var ett bra område för barnen att lära sig åka skidor i. Jojo, barnfamiljernas Sälen och Tänndalen t ex, bleknar ju i jämförelse och även Åre står sig nog slätt i jämförelse.Helt ensamma var vi nu inte. De franska skolorna har två veckors sportlov, så emellanåt fick man ha bra koll omkring sig för att inte köra på något barn som sicksackade sig fram på ett oberäkneligt vis.Skidåkningen var en barnlek i jämförelse med serpentinvägen upp till och nu ner från Valloire. Var det verkligen det välordnade Frankrike detta? Inte ens räcken. Strax efter kurvan höll vi på att bli inklämda av en stor buss. Tobias som annars kör som den värsta italienaren medgav att vägen var i svettigaste laget.Jag tycker sällan restaurangbesök ger några bestående avtryck, men det här var ett sådant undantag. Les Icles (hur uttalas det?) var enligt ryktet Cesanas bästa krog. Som gjort för en romantisk middag, men Tobias fick duga som middagssällskap 😉Bredvid oss satt två äldre damer. Eller var det möjligen vi som var två äldre herrar? Nåja, jag frågade i alla fall om de ägnade sig åt olivprovning, vilket de gapskrattade åt. Efter maten fick vi in samma typ av glasburkar och istället för oliver visade det sig vara sockerbitar dränkta i olika sorters alkohol som man skulle plocka upp och låta sig väl smaka av. Så kan man tydligen också göra. Det står Genepi på ett av locken, vilket är en specialitet för regionen. Görs på en blomma som växer i bergen. Rätt gott.Hej då La Nata!Och, hej då Cesana! Vem vet? Arrivederci!Istället för skidåkning kom Tobias med den fantastiska idén att ta en tur till Barolo. Lite längre än beräknat, så med minsta möjliga marginal kom vi fram i tid till den bokade och privata visningen på vingården G.D. Vajra. Enligt vår guide, en mellanstor vingård som också levererar till Systembolaget. Anledningen att vi hamnade just här var en rekommendation från restaurangen kvällen innan.Vinet lagras på fat gjorda av slavonsk ek. Det var tydligen det bästa som gick att uppbringa. Reducerade smakpåverkan till ett minimum. Slavonien fick jag lära mig, ligger i den nordöstra delen av Kroatien.Lite lokal vingeografi. Viner från området omringat av den feta linjen får kallas för Barolo och i det lilla och mer skuggade området görs Barbaresco. Nebbiolo-viner från det större, lite ljusröda området är inte lika ”fina” och går under beteckningen Nebbiolo d’Alba. Nebbiolo förresten är druvan i både Barolo och Barbaresco.Barolo anses ju vara Italiens finaste vin och vissa menar att det även hör till världens finaste viner. Vi provade från höger till vänster. De två första var ett Barbera d’Alba och ett Langhe Nebbiolo. Inget som fick mina smaklökar att jubla, men sedan kom ett spännande vin gjort på en druva jag aldrig hade hört talas om, Freisa. Sades vara en sannolik anfader till Nebbiolo. Den fjärde flaskan var ett blended Barolo. Elegant enligt guiden. Lät som om hon ville säga att det var producerat för att tilltala en bredare publik. Kanske beror det på förväntningarna om hur ett Barolo ska smaka, men slätstruket tyckte jag, så även ett Barolo-vin bör väljas med urskiljning. Men sedan hände det grejer. Oj vad gott, utbrast jag! Coste di Rose, ett Barolo från 2017. – Vad kostar det? – 68 €. Oops, ca 720 kr, tveksamt om jag druckit något så dyrt vin förut. Berättade att jag förstått att kvalitetsviner var billigare på Systembolaget, hade hon någon uppfattning om det? Jodå, det var hon medveten om. Kanske 50 €, gissade hon. Vår guide visade sig ha väldigt bra koll. Googlade och såg att det ”bara” kostade 499 kr när Systembolaget lanserade det förra sommaren. Jag nöjde mig med att köpa en flaska med Freisa-druvan. Den kostade ”bara” 25 € 🙂
Den planerade, timslånga visningen drog ut på tiden och närmade sig två timmar, delvis beroende på alla mina nyfikna frågor. Tobias skruvade lite på sig och visade sig vara stressad över att fastna i fredagstrafiken ut från Turin och tillbaka upp i bergen. En av de saker jag var nyfiken på var hur italienskt rödvin kunde vara så hett idag. Min minnesbild av synen på italienska viner några decennier tillbaka var att det var billigt och blaskigt. Guiden förklarade det med att man tidigare varit mer inriktad på kvantitet än kvalitet. Och så något jag glömt bort, möjligen i skuggan av den österrikiska skandalen 1985 då man upptäckte tillsatser av glykol i vinerna. 1986 avslöjades en ännu större skandal i bl a Piemonte, nämligen att man tillsatt metanol i vinerna. Människor dog och blev blinda och producenter dömdes för mord. Det blev startpunkten för ett mödosamt arbete att återfå respekten för italienskt vin. Gick ju rätt bra. Då, berättades det, var Barolo ett fattigt jordbruksområde. Idag ser man bara vinrankor i snörräta led och området luktar gott om pengar och välstånd.
Så sant, men att det var Goethe som myntade dessa ord var en total nyhet för mig: ”Livet är för kort för att dricka dåligt vin”.Diset lyckades inte dölja bilden av ett väldigt vackert landskap.Jag hoppade av i Turin och kunde än en gång konstatera vilken vacker kärna staden är begåvad med.Matklockan hade vant sig vid italienska tider, men just idag blev det si och så med lunchen, så vid sju klev jag in på denna krog och överraskade personalen där de satt och åt sin middag, men jag kände mig hjärtligt välkomnad ändå. Ibland ska man ha tur. Även denna kväll blev det ett restaurangbesök som gjorde avtryck. Inte samma typ av fine dining som kvällen innan, men mysig inredning, hjärtligt bemötande och familjär stämning. Lite Lady och Lufsen-krog. Framåt åtta var det fullt och en kakafoni av högljudda, glada samtal. Svårt att inte trivas och sitta kvar och njuta av kaffet lite extra länge. Kommer du till Turin kan jag varmt rekommendera Antico Balon.
En helt ovetenskaplig jämförelse baserad på första intryck:
Det är mer än språket som som skiljer en fransk café au lait från en italiensk caffe latte. Den franska varianten är godare.
Maten är godare och billigare i Vialattea än i Dolomiterna.
Människorna är trevligare i italienska Vialattea än i både Dolomiterna och Frankrike.
Maten i de franska backarna är bara tråkig bukfylla (stämmer även med tidigare intryck från Chamonix) , emedan man i backarna i italienska Vialattea kan få riktigt god mat.
Frankrike är dyrt i jämförelse med Italien.
Än en gång tack Tobias för två veckor fyllda av upplevelser, både förväntade och icke förväntade. Vi är ju många som vet det sedan tidigare, att du är en fixare av stora mått, men jag blir ändå imponerad av din kreativitet och ditt engagemang för att få dina gäster att trivas. Hoppas du får en härlig fortsättning på ditt skibummande.
