Rutt: Stockholm, Sankt Eriksplan – Stockholm, Arlanda flygplats – Split, Saint Jerome flygplats – Split – Korčula – Orebić – Trpanj – Duba Pelješka – Plaža Divna – Kuna Pelješka – Crkvice – Orebić
Datum: 22 september – 2 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Om jag lärt mig rätt nu, uttalas Pelješac ungefär som ”Peljeschats”, Korčula som ”Kårrtschola” och Orebić som ”Årrebitch”. Ett s med ett v på toppen (š) blir alltså ”sch”, ett z med v på toppen (ž) blir, ja hur låter det, som ”je” på franska kanske, och c med akut accent (ć) uttalas ”tch”. En linguist skulle säkert protestera, men det här är det närmaste jag kommer.
Att vi skulle till Orebić var klart, men vi ville kombinera denna resa med lite andra upptäcktsfärder också. Uppslagen var många, men jag har fått lära mig att det finns en del för mig osynliga hinder. Trots att det snart är trettio år sedan krigen på Balkan upphörde finns det uppenbarligen vissa ställen som Slobi känner sig obekväm med, t ex mindre orter i Bosnien dominerade av nationalister, som jag kastade fram som förslag när vi inte hittade vettiga förbindelser. Problem med att ta sig fram kan bestå i att vissa järnvägsförbindelser har kapats vid nya nationsgränser och att det på vissa håll saknas bussförbindelser om man ska passera en sådan gräns. Vi hittade dock lösningar, men mer om det i nästa inlägg.
Ju närmare avresedatum vi kom desto större oro kände jag för vädret. Skulle vi lämna det fina septembervädret hemma för stormen Boris härjningar i Centraleuropa med regn och ruskväder? Allt eftersom verkade dock vädret lugna ner sig lite, även om det fanns en del regn i prognoserna.
Att det skulle vara bekvämt att flyga håller jag inte alls med om. Klockan ringde 03:30. Flygbussen gick från Sankt Eriksplan strax efter halv fem för att vara framme på Arlanda 05:15, ”lagom” till flygets avgång 07:15. Vi landade i tid, men innan vi var framme med flygbussen vid Splits busstation/hamn/järnvägsstation var klockan runt 11:30, sju timmar efter det att vi lämnat Stockholms innerstad. Men, det är klart, bekvämt eller ej, tåg eller bil hade naturligtvis tagit ännu längre tid, även om en sådan resa kan vara både bekvämare och mer avkopplande. Fortfarande är det säsong, med flera plan från Norden, lite senare i höst upphör de flesta direktflygen. Undantaget är en flygning per vecka till Köpenhamn, med Croatia Airlines.Det är inte helt enkelt att ta sig till Orebić. Reser man via Split och inte hyr bil, är man hänvisad till att åka båt via Korčula, vilket ju i sig är trevligt. Närmaste avgång var 15:15 och då är man framme i Korčula 18:20. Tidtabellerna är inte synkade så nästa båt från Korčula till Orebić visade sig gå 20:30. Strax efter kl 21 skulle vi alltså vara framme vid Slobis hus, men här och nu trodde vi faktiskt att båten skulle gå tidigare. Resan från dörr till dörr skulle då ha tagit närmare 17 timmar. Nu är det inte fullt så illa som det kan låta. Både Split och Korčula är jättefina städer som man gärna spenderar många fler timmar i än vad vi nu hade till förfogande.Trots att Slobi åkt den här vägen många gånger var hon helt ovetandes om att det fanns en järnvägsstation precis där flygbussen anländer och att det även går att åka tåg till och från Split. Nu gjorde stationen inte mycket väsen av sig, förfallen och nedklottrad och helt utan livstecken. I alla fall inte just när vi var där. Inte så konstigt kanske att den inte låg i det omedelbara blickfånget. Förutom diverse mer lokala tåg går det även fjärrtåg till både Bratislava och Budapest samt till Zagreb, Osijek och Vukovar i Kroatien.Splits hamnpromenad Riva eller mer formellt Splitska Riva.Den sköna blomningen hos en Yucca-palm har jag nog aldrig lagt märke till förut.Vi vandrade runt lite i Splits gamla stad, men …… i ärlighetens namn satt vi mest på en mysig restaurang, lugnt och lite avskilt från de stora turistströmmarna och åt en utdragen lunch bestående av bl a Pašticada med gnocchi. Pašticada är en köttgryta, långkok på nötkött, med sitt ursprung i Dalmatien.Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag i ett tidigare inlägg (karlbom.se/2024/09/03/sommarsegling-2024-uleaborg-tore/) skrev om SJ:s eldrivna och miljövänliga truckar avsedda för bl a transporter av resgods mellan stationshus och plattformar. Detta var långt före miljödebatternas tid. Och vad ser jag här? En eldriven truck som plockar upp vad som verkar vara tvätt. För en tjugo år sedan åkte jag med en gammal Gotlandsbåt i Kroatien, så är detta ytterligare ett exempel på hur begagnade transportmedel hamnar på Balkan? Vill dock minnas att SJ-truckarna hade ett något annorlunda utseende, så kanske inte.Vi förstod inte först varför det var avspärrningar på Riva. En massa plastsnören som verkade helt onödiga och som det var frestande att kliva över. Det pågick dock Triatlon-tävlingar. Förutom löpning ingår cykling och simning.Vi slank in på en konstutställning och möttes av nakna kvinnor i både lera och …… på duk.Även tvätt på tork kan te sig som en konstinstallation.Vad är nu detta? Är försäljning av cannabis tillåten i Kroatien? Jag söker information på nätet och får lära mig att försäljning och innehav av även små mängder cannabis är olagliga, men att det har avkriminaliserats för personligt bruk. Det blev i alla fall inte jag så mycket klokare av.Det här bör väl vara en av de smalaste gränderna i Split.Slobi ångrade sig redan att hon valt att resa med ryggsäck. Överreklamerat, menade hon. Klockan började i alla fall närma sig tre och det var dags att kliva ombord på båten och här står vi och väntar på vår tur med våra säckar på ryggen. Jag har bara sett att det finns denna typ av katamaraner som trafikerar Korčula. Det går dock relativt snabbt och är det lugnt väder är det en bekväm resa. Tråkigt bara att inte få sitta ute. Det är ju varmt och skönt.2017 mönstrade jag på Janne Östermans båt som han hade i en marina strax norr om Split. Janne var skeppare ombord och man kan väl säga att det var en chartertur med vänner och bekanta till Janne. Vår katamaran anlöpte några hamnar som även vi lagt till i då eller som vi i alla fall försökt lägga till i. Det var trevliga återseenden. Här har vi lagt till i Milna på ön Brač. Som jag minns det låg vi längre in i stan direkt mot en gatukaj. Det var mitt under högsäsong och långt ifrån så fullbelamrat som nu. Eller sviker minnet?Nästa anlöp var Hvar. Det är eftersäsong, men ändå packat med folk. Det är väldigt vackert, men skulle man verkligen vilja tillbringa tid här och trängas med alla dessa människor? I vattnen från Split och hit till ön Hvar vimlar det av segelbåtar. Jag ser hur båtar ligger och guppar utanför hamnarna och, antar jag, väntar på att någon eventuellt ska lämna sin förtöjningsplats. Så var det nog även 2017 här i Hvars stad. Vi försökte lägga till i stan, men hänvisades till en marina på ön Palmižana och därifrån fick vi åka passbåt till Hvar. Jag minns att jag storknade över priset för ”parkeringsplatsen” på Palmižana. Om jag minns rätt fick Janne punga ut med runt 1 400 kr för en natt. Jag kollade upp vad priset är idag för en femtiofots segelbåt: 176 €, motsvarande c:a 2 000 kr. Det är inte kul och jag stärks av bilden att segling i Kroatien är en industri, kanske jämförbar med utförsåkning i andra länder.Ser ni vad som ser ut som slalombackar på bergets branta sluttningar? Det är vinodlingar! Där i byn Sveta Nedjelja la vi till 2017 i en jättetrång hamn. Jag och Tom (se inlägget karlbom.se/2024/09/17/sommarsegling-2024-obbola/) fick stå kvar på kajen när vi la ut och förhalade båten runt nocken på kajen och väl där hoppa på i farten. Allt för att vi inte skulle blåsa upp på land. Vinodlingarna? Jodå, vi knatade upp till byn och hälsade på hos en vinodlande familj och provade på deras Plavac Mali.När vi kom till Korčula skulle vi ha tio minuter på oss att byta till båten som skulle ta oss till Orebić. Slobi hade triumferande skrivit hem till sina barn och berättat om vilken bra förbindelse vi hade hittat. Vi gjorde en tjurrusning över den halvö där gamla stan ligger bara för att konstatera att det var helt tomt där båten till Orebić lägger till. Det visade sig att Slobi istället för avgångstiderna från Korčula kollat på avgångstiderna från Orebić. Snopet, men inte gick den någon nöd på oss för det. Korčula är en väldigt vacker stad (se karlbom.se/2024/05/20/orebic/) och här är det också något lugnare än på Hvar och nu hade vi två timmar på oss för att äta middag. Det blev en pizzeria som Slobi had god erfarenhet av från något tidigare besök, men den väljer vi nog bort nästa gång. Kanske skulle pizzabagaren behöva åka på kurs till Badolato (se karlbom.se/2023/11/07/italien-etapp-1-badolato/). Foto: Slobi.
Framåt kl 21 är vi så i Orebić och möts av ett välgörande lugn. Inte dött på något vis, men väldigt behagligt. Vi somnade rätt tidigt och sov länge och gott den natten.
Vi vaknade till ännu en solig dag. I solen kändes det riktigt hett även om det kanske aldrig blev mer än 25° under eftermiddagen. Vattnet är varmt och skönt, men inte så varmt att det inte svalkar och det är underbart klart och förföriskt azurfärgat. På Konzum kunde vi handla Burek och Pita till strandmatsäcken, d v s bakverk av filodeg med olika goda fyllningar som kött, ost, spenat mm. Jättegott, även om man kunde tröttna efter ett tag.Bakom den lilla piren ligger vår närmsta badplats. Lite lurigt är det då det sitter en skylt ”Privatno”, men i Orebić finns inga privata stränder.Slobi plågades av ett större skrapsår på knät, från en fallolycka när hon hade lite för bråttom. Varje gång hon badade och simmade gick såret upp, men det gick liksom inte att hålla sig ifrån vattnet.De flesta dagarna gick vi bara rakt ner till havet och badade, men här har vi tagit oss till hotellstränderna i nora utkanten av Orebić.
Annars rullade de flesta dagarna på i ett lugnt och behagligt tempo, utan att vi alltid kom ihåg vad vi hade gjort. Vi solade och badade, lagade mat, gick ut och åt, lyssnade på ljudböcker och poddar, såg på Rapport, fixade i trädgården, handlade, satte upp gardinstänger. En rätt vanlig och avkopplande semester med andra ord. Slobi pratade också en del med grannarna. 99 % av samtalen skedde på serbiska/kroatiska. Inget som jag hängde med i. Precis som förra gången behövde Slobi ränna runt och betala räkningar. Går det verkligen inte att fixa via nätet? Och så ska det fixas med hjälp för diverse hus- och trädgårdsarbeten.
En av Slobis hustomtar är Juro och det slår mig när jag återser honom att han ler. Inget konstigt borde man tycka, men jag inser att jag saknar leenden från folk här nere. Antingen undviker folk man möter ens blick eller så bemöts man allt för ofta av en viss kyla eller distans. Och det verkar sällsynt att man hejar på människor man möter. Varför är det så?
Skymningsljuset infann sig strax före sex.
Flera gånger hotade väderprognoserna med regn. Det verkliga vädret tycktes dock inte lyssna på prognoserna. För det mesta envisades solen med att skina. Det blåste dock rejält några dagar. Även Boran (fallvindar från bergen) fick vi känna av och en kväll var det riktigt kallt och vi satt ute på en restaurang och frös trots flera lager kläder.
På bilden, en av Slobis favoriter, fyllda paprikor. Denna gång fyllda med tärnad potatis. Oväntat gott.Det är också obligatoriskt att äta glass och den bästa glassen finns på Croccantino. Ägaren har varit på Gelato-kurs i Italien, berättar Slobi. Det är ingen billig glass, men i våras serverades dessutom minimala portioner och jag blev så sur över de snåla portionerna att jag inledde en bojkott mot Croccantino. De snåla portionerna bestod tydligen när Slobi var där i somras. Slobi ville ändå dit och övertalade mig om att ge dem en ny chans. Och kors i taket, nu var det raka motsatsen, väldigt generösa portioner. Slobis teori var att det i våras och somras var ny personal som inte vågade göra annat än vad de lärt sig. Man t om vägde glassen. Nu var det en ny kille som inte fått några bannor ännu för sina jättelass med glass. Men, det var ingen engångsföreteelse. Portionernas storlek bestod när vi återkom vid ett par tillfällen.Slobis grannar äger vinodlingar och hon erbjöd oss att hjälpa till med skörden någon dag. Då fick vi höra om de kraftiga regn som även drabbat Pelješac (halvön som Orebić ligger på) två veckor innan vår ankomst. När regnen upphörde och värmen kom tillbaka blev det som att druvorna kokade sönder. Så, det fanns inte så mycket kvar att plocka. 2024 blir således inget bra vinår här. Vi fick istället fokusera på de druvor som växte i Slobis trädgård. De är inte så många, men de var nog bland de godaste druvor jag ätit. Förutom att de var söta och smakrika kunde man nästan känna hur de var ett vin i vardande. Slobi berättar att stockarna kommer från hennes svärmors bror som gjorde vin för husbehov, utanför Tuzla i Bosnien.
Dalmatien och inte minst Pelješac har jag uppfattat som det främsta vindistriktet vad gäller odling av druvor för röda viner. Vanligast förekommande är druvan Plavac Mali (den lilla blå) en korsning mellan Crljenak (försök uttala det) Kaštelanski (= Primitivo eller Zinfandel) och Dobričić (äldre dalmatinsk druvsort).
Slobi berättar: Innan kriget fanns det ett vineri på Pelješac och det var Vinarija Dingač som drevs som ett kooperativ. Man känner igen vinerna utifrån åsnan som pryder etiketterna. Alla med egna vinodlingar var medlemmar i kooperativet och levererade sina druvor dit. Under och efter kriget i början av nittiotalet drabbades man av ekonomiska svårigheter och man led även av ineffektiv styrning. Man hade inga pengar att betala för druvorna som levererades och Slobis grannar, Jasna och Frano, fick inte betalt under flera år. De fortsatte dock att leverera i förhoppningen om att allt skulle ordna upp sig och såg inte heller att de hade några reella alternativ.
Jag läser om att konkursen upphävdes först 2017, men att de ekonomiska bekymren kvarstår. Kanske har detta bidragit till att flera fristående vingårdar poppat upp. Jag läser också om att det under Jugoslavien-tiden var mer fokus på kvantitet än på kvalitet, men att vinerna nu har blivit allt bättre och att det numera också finns riktigt bra viner.
En av de vingårdar som ”poppat upp” är Korta Katarina, men en vingård med en annan historia än vad man kanske kan vänta sig. Den grundades av ett amerikanskt par som sägs ha förälskat sig i regionen. De köpte det gamla övergivna Rivijera hotel i utkanten av Orebić. Efter nästan tio år av planering, renovering och ombyggnation öppnade man i slutet av 2018. Och att själva hotellet var ett av dessa enklare hotell från det socialistiska Jugoslavien, avsett för den breda massan, ser jag överhuvudtaget inga spår av. Foto från Korta Katarinas hemsida.Det första vinet vi fick prova var ett rosévin. Jag var synnerligen skeptisk, har aldrig förstått vad roséviner fyller för funktion. Men, här fick jag ge mig. Det var gott. Det tyckte tydligen även en kroatisk jury som givit det många poäng. Huset vi sitter i lär vara nybyggt, men ser ut som om det vore ett renoverat hus med minst hundra år på nacken. Vi provar oss igenom fem olika viner och får lite att tugga på till detta. Det är genomgående väldigt goda viner, men inget som går att hitta i affärerna i Orebic. Det mesta går tydligen på export till USA. Foto: Slobi.Slobi ser ut som om hon siktar på himmelriket.Tillbaka till verkligheten, i Slobis trädgård. På citronerna ser man tydligt att det är för tidigt att skörda.Knepigare är det med oliverna. Lite tveksamt om de var riktigt mogna, men det var ju nu eller aldrig som gällde.När jag var i Badolato förra året (karlbom.se/2023/11/07/italien-etapp-1-badolato/) fick jag lära mig hur man kärnade ur oliverna och lite om hur man skulle lägga in dem. Jag fick lite förnyad input från Badolato om hur man skulle göra med inläggningen, men det fattades nog några komponenter i hur man skulle göra eller så var vi för otåliga. Sista dagen innan vi åkte hade de fortfarande en allt för bitter smak. Burkarna står dock kvar, så kanske är det rena delikatesserna som väntar till nästa år. Foto: Slobi.En dag hyrde vi bil och åkte runt på Pelješac. Som jag nog nämnt några gånger nu är Pelješac en halvö som mer eller mindre följer fastlandet norrut en bit. Orebić ligger på utsidan av halvön, mot havet och mot Korčula. Pilen i kartan pekar på Orebić.Vi kör tvärs över halvön och möts av välskötta vinodlingar i Oskorušno.På andra sidan halvön kommer man till det gamla fiskesamhället Trpanj. Man kan fortfarande ta färjan och bilen över till Ploče på andra sidan, men man får väl anta att färjans betydelse efter den nya brons tillkomst (se nedan) har minskat rejält.Det verkar lite halvsömnigt i Trpanj. Katten mitt i gatan verkar hålla med.Vi tittar runt lite och tar en fika. Foto: Slobi.Hamnen vaktas av Jungfru Maria.Vi drar vidare mot Duba.Brant och kringelikrokigt.Google tyckte vi kunde köra vidare, men vi valde att vända. Slobi var ute och norpade några frukter medan jag vände mig åt ett annat håll.Dubas främsta sevärdhet.Fast nej, det var nog ändå stranden som var den största attraktionen. Åtminstone en mindre blåsig och soligare dag.Vid Plaža Divna fick man dock lite lä så här låg vi och slappade ett tag.T o m ett dopp lockade, trots den mestadels gråa himlen.Den här vovven var inte helt nöjd förrän jag hade klivit upp ur vattnet. Ville den inlemma mig i sin flock? Foto: Slobi.Vi hamnade i ett lite slummigt kvarter innan vi kom hit, men det stod en gubbe som såg lite ond ut och blängde på oss när vi stannade till. Tur att ha med sig Slobi sig vid sådana tillfällen. Han undrade, typ, vad vi hade här att göra. Slobi förklarade och vi körde vidare.Ett av dagens huvudattraktioner var Kuna där vi skulle äta en väldigt sen lunch.Det heter tydligen Agroturism i Kroatien när man kombinerar en gård med djuruppfödning och odlingar med en restaurang och kanske boende också om man behöver det. I det här fallet odlar man vin och föder upp åsnor, får och getter och baserar menyn på detta.Det är fullt när vi kommer, så vi går runt och kikar på byn en stund. Som så ofta är det en blandning av förfall och välskötta hus.Byn ligger naturskönt mitt inne på land.Våra lammkotletter tillagas precis intill vårt bord.När Slobi ringde och bokade förstod jag så mycket som att något var fantastiskt och att det handlade om desserten. Glass gjord på åsnemjölk var det som utlöst detta lovord. Åsnemjölk!? Urk! Hur kan det smaka? Jag tänkte på getmjölk eller liknande. – Kan du äta surströmming ska du väl klara av att äta glass, får jag höra då. OK, det är bara att bita ihop. Inte behövde jag bita ihop inte. Jag smälte snabbare än glassen. Jag fick någon slags association till kokos, men det mötte ingen förståelse från omgivningen. Vi fick lära oss att åsnans mjölk var den mjölk som mest liknade den mänskliga modersmjölken och att den är bra på olika sätt, inte minst för immunförsvaret. De tillverkade inte glassen själva utan levererade mjölken till, gissa vem! Jo, till Croccantino i Orebić. Men där går den inte att köpa, den görs exklusivt för Antunovic. Glass gjord på åsnemjölk var något man börjat med i år och det lär vara det enda stället i Kroatien som erbjuder sådan glass. Efter en så god måltid skulle det smaka gott med en Espresso. – Sorry, no coffee, we only serve what we produce. Det var ju lite kaxigt, men också ett slags äkthetsintyg, så jag tog det framförallt positivt. Fast… Det hade ju varit gott med lite kaffe.Vi kunde ju inte lämna Kuna utan att hälsa på upphovet till denna goda glass. Det mesta av gården låg lite utanför, men åsnefarmen låg mitt i byn. Säga vad man vill, envis som en åsna, gränsande till dumhet, men söta är de.
Och de vill gärna bli gosade med och matade från den säck med bröd som ställts fram för besökare. Foto: Slobi
Långsökt koppling kanske, men åsnorna är heliga. Man äter inte köttet och begraver dem när de dör. Så, att åsnefarmen låg precis intill detta kloster tedde sig ju helt naturligt.Vi letade i första hand efter den egentliga gården. Kanske passerade vi den också, men när vi ändå åkte fortsatte vi framåt och hamnade vid en utsiktspunkt. Här ser man bl a hamnen i Ploče och mynningen till floden Neretva som flyter genom bl a Mostar.Och när vi ändå åkte, skulle vi inte fortsätta ner till vattnet? Jag hade druckit vin, så Slobi körde och jag vet inte vem av oss som var mest nervös, jag eller Slobi. Smalt var det och inga räcken som i alla fall gav en illusion av trygghet. Vart tar vi vägen om vi får ett möte? Men, som tur är, det var bara vara vi som var ute och åkte.Där borta ser man den nya bron över till Pelješac och bakom den skymtar man möjligen Neum, själva orsaken till brons tillkomst. Bosnien och Hercegovina har en liten remsa av kust där staden Neum är den största orten. Detta gjorde att Dubrovnik med omgivningar isolerades från det övriga Kroatien, så då byggde man en bro, så var man kvitt problemet med besvärande gränskontroller.Vägs ände, det lilla samhället Crkvice. Det blir snart mörkt och vi ville klara serpentinvägen upp innan mörkret föll helt, så det blev ett kort besök i den lilla idyllen.Bakom Orebic tornar Sveti Ilija upp sig, även känd som Mons vipera (huggormens berg). Och det är tydligen inte vilka huggormar som helst, de farligaste i Europa sägs det. Detta till trots är det populärt att gå upp på toppen som befinner sig 961 m över havet. Det blev inte av den här gången heller, men tredje gången gillt kanske?
Efter nio heldagar i Orebić var det dags för lite upptäcktsresande. Mer om det i nästa inlägg.
En liten lärdom innan vi lämnar Orebić. Det hade samlats många pantflaskor under en tid, längre tid än vår vistelse här, och när vi nu hade en hyrbil skulle vi passa på att bli av med dem. Det var dock lättare sagt än gjort. En affär tog inte emot pantflaskor överhuvudtaget, två sade sig ha fullt, en tog bara emot pantflaskor på morgonen, emedan en annan affär krävde att man hade minst åttio flaskor. Så, flaskorna fick åka in i garaget igen. Men, något kul, utöver att bestiga Sveti Ilija, ska man ju ha kvar till nästa besök… 😉
Jag har inte besökt Malmköping på evigheter, så nu skulle det bli av och jag lyckades locka med mig Mats på en liten utflykt. För de oinitierade, så kan jag berätta att här finns ett levande spårvägsmuseum som drivs av ideella krafter. Just denna dag var det Museispårvägens dag med lite extra mycket aktiviteter, fler vagnar i trafik och även trafik med veteranbussar. På bilden ser ni bl a Malmköpings gamla stationshus som hörde till Mellersta Södermanlands Järnväg som gick mellan Stålboga och Skebokvarn. Persontrafiken på järnväg lades ned 1962 och godstrafiken försvann några år senare. 1969 invigde Svenska Spårvägssällskapet sin museitrafik på den 2,6 km långa sträckan Malmköping-Hosjö. Nedanför stationshuset syns resterna av den gamla bangården, vilken nu successivt omdanas till ett mer stadsmässigt utseende.Mats poserar framför den gamla Pressbyrå-kiosken från 1922. Från början var den placerad på Rödbodtorget (Tegelbacken). Där vände spårvagnslinjerna 11 och 12 från Ulvsunda respektive Ålsten och Nockeby. 1935 flyttades den till linje 2:s ändhållplats i Fredhäll och där lär den ha stått tills spårvagnstrafiken på linje 2 upphörde 1963. Efter att ha fört ett kringflackande liv och förfallit under många år gjorde privata bidrag det möjligt att låta renovera kiosken och 2016 fick den sin slutliga (?) placering här i Malmköping.Ingen försäljning av tidningar och choklad längre. Idag får den fylla funktionen att husera trafikledningen.Vi tar en tur och får åka med en Malmövagnen 34 från 1907.Vid hållplatsen Östersjön möter vi en vagn från Lidingö (till vänster).Den här skönheten från Helsingborg, byggd 1903, fick vi dock bara titta på. Jag tror den stod uppställd vid ändhållplatsen i Hosjö som ett slags bete att locka besökare som passerar på riksväg 53 i bakgrunden.Ett mäktigt trevagnarståg från Stockholm vänder runt i slingan.Vi träffar en bekanting och namne till Mats, men Johansson i efternamn. De bor dessutom nästan grannar i Bromma.Mats J. är vänlig nog och tar med oss på en rundvandring bakom kulisserna. Här pågår renovering av en spårvagn från Gävle som trafikerade den s k Bomhuslinjen. Det lär väl ta ett antal år innan vi får se denna i trafik.En av dagens höjdpunkter får jag nog säga, var åkturen med Stockholmsmustangen nr 500. Jag kom till Stockholm först 1966, d v s drygt ett år innan högertrafikomläggningen och därmed slutet den gången för spårvagnar i innerstan. Jag hann bara åka några få gånger och minns bl a en tur upp till Roslagstull med linje 6, någon av de sista dagarna innan nedläggningen.Det hade ju varit trevligt att kunna fortsätta med spårvagn ner på stan när man kommer med tåget till Stockholms Östra. Den möjligheten försvann dock 1962.Vår förare visade på Mustangens muskler och där spåret så medgav drog han på så det stod härliga till och sjöng vackert om motorerna. Konduktören flydde akterut och agerade springkonduktör trots att han har en fast plats där bak.Spårvagnarna i Stockholms innerstad avlöstes i viss mån av dessa dubbeldäckare som bl a trafikerade linje 54 mellan Radiohuset och Skanstull. Det började kurra i magen, så vi hoppade på och åkte med till Plevnagården.Här har jag aldrig varit förut. Innehavarinnan berättade att hon först hade tänkt kasta ut inredningen när hon tog över, men tydligen ångrade hon sig och idag ser det ju ändå lite hemtrevligt ut.Malmköping är ju en före detta regementsort och tidigare var Plevnagården ett regementssjukhus. Huset ser ut att vara i behov av lite omvårdnad. Kanske skulle även maten behöva uppgraderas. Riktiga raggmunkar är gott, men är de gjorda på pulver är det ingen höjdare.”ENDAST SVENSKT MYNT GÄLLER”. En befogad förmaning kanske i en spårvagn som gått i Helsingborg.Inte riktigt jämförbart, men en nästan lika trevlig upplevelse som att åka med Mustangen, var det att åka med denna gamla vagn från Lidingö, Lidingö-femman. Interiören är ombonad och det pyser och brummar.På något sätt smälte den trevlige förarens stil och utseende väldigt väl in i just denna spårvagn. Fast spårvagn? Man kanske ska säga motorvagn. Lidingöbanan var ju, rent legalt, järnväg fram till 2009 då den klassades om till spårväg.Nu skulle vi åka lite gammelbuss också. Först en tur med en postbuss byggd 1949 eller skvader som de också kallades, d v s en kombination av buss och lastbil. Passagerarutrymmet är inte mycket större än så här och bakom oss är det lastbilsflak. Den här bussen gick i trafik i Norrlands inland och tillhörde Postens diligenstrafik. Förutom post fick den nog frakta ett och annat mjölkkärl också. Bussen rattades förtjänstfullt av Björn-Erik Tapper. Det måste ha varit en utmaning att köra buss förut, ingen servo som hjälpte en att svänga och osynkad växellåda.Vi tittar runt lite i bussutställningen också. Till vänster en s k Metropolbuss som främst trafikerade Stockholms förorter fram till högertrafikomläggningen. När de levererades av Scania Vabis i början av femtiotalet, byggda på amerikansk licens, var de sin tids modernaste bussar, med styrservo, automatlåda och dörrautomatik och dessutom var de, för sin tid, förhållandevis stora. I mitten en blå trådbuss från Göteborg, levererad 1940, därefter en buss som gick i Mölnlycke, levererad 1933, och så slutligen en gammal charmig SJ-buss från 1932.Detta är en stadsbuss från 1946 som gick i trafik hos Linjebuss. Större passagerarutrymme än postbussen vi åkte med tidigare, men vad gäller tekniken verkar det inte ha varit någon större skillnad.Bussen rattades av Leif Steen som kämpade tappert med den osynkade lådan och muskelservon. Det gällde att bestämma sig för om man skulle svänga eller växla, att göra båda momenten samtidigt verkade övermänskligt. Notera den stora biljettmaskinen. Jag kan inte låta bli att fundera över hur dessa bussar överhuvudtaget kan ha fungerat i stadstrafik.Avslutningsvis en rolig skylt. Vad händer i en ”VÄRKSTAD” tro?
Det var roligt att återse Malmköping och med tanke på hur länge sedan jag var där och att allt arbete bygger på ideella insatser känns det ju som en smärre revolution jämfört med sist. Tack Mats för trevligt sällskap och en trevlig dag!
Redan lördag kväll tog vi tåget tillbaka till Hudiksvall. I Gävle fick vi byta från SJ:s dubbeldäckartåg som fortsatte mot Ljusdal, till det regionala X-tåget. Det gjorde ingenting. Istället för det ofräscha och skitiga SJ-tåget, fick vi åka i ett välstädat och fräscht regionaltåg. Jag undrar vad SJ egentligen har för rutiner och policy vad gäller städning och rengöring av sina tåg. Det är inte min enda erfarenhet av skitiga SJ-tåg och jag tycker mig höra samma sak från andra resenärer.
När vi kom fram till Hudiksvall och promenerade genom stan möttes vi av en stämning av somrig lördagskväll. Ännu närmre båten möttes vi av denna syn. Lite kitschigt kanske, men rätt fint tyckte vi.
Nu inleddes en etapp som hade lite mer karaktären av transportsegling, ändå ville vi att även avslutningen skulle kännas som en avkopplande och njutbar semestersegling. Siktet var ändå inställt på att vara på Rindö senast fredag, om sex dagar alltså. Med andra ord: upp tidigt, handla, tömma toan, fylla på vatten och iväg.
Allting tar tid så fem i ett, har jag noterat, kastade vi loss från toatömningsbryggan. Fin avsegling, men två rev direkt, det skulle blåsa mycket vind idag.Egentligen ville jag gå ut genom bandet av öar söder om Hudiksvallsfjärden, förbi Kråkön t ex, men vindriktningen och -styrkan gjorde att vi siktade på att runda Agön istället och sedan möta havet där. Vad väntade där tro? Fortfarande sjölä och 7,7 knop.
Vi hade lite olika alternativ som natthamn. Från början hade vi tänkt ta oss ner till i höjd med Söderhamn, men efter Agön blev det jobbig segling med rätt stora vågor som kom kors och tvärs. Dessutom ökade vinden ytterligare under eftermiddagen, mycket mer än prognosens byar upp till nio m/s. Istället hade vi upp till 13 m/s sann vind och upp till 17 m/s skenbar vind. Att kryssa under sådana förhållanden är inte kul. Jag oroades lite över Slobis upplevelse av situationen, men hon såg cool ut och förklarade att hon kände sig trygg så länge jag verkade lugn. Istället för att nå till i höjd med Söderhamn, retirerade vi i höjd med Skärså och gick norrut mot en hamn med många namn, Långvik, Saltpannan, Sörfjärden. SMHI hade utfärdat en kulingvarning under morgondagen, så vi var inställda på att ligga still en dag. Skulle tidplanen hålla?
Förra gången jag hoppades på en ledig kryssarklubbsboj (Bjuröklubb) hade jag inte turen med mig, men här var viken tom och bojen låg där och väntade på oss. Slobi var lite skeptisk till att bojen verkligen skulle hålla. Hon kanske har det i blodet. Första gången jag seglade i Kroatien såg jag hur mina båtgrannar inför den förväntade Boran (kraftiga fallvindar från bergen) lyfte upp bojen och förtöjde i kättingen under bojen istället för i den för ändamålet avsedda bojöglan. Senare under natten förstod jag. Jag trodde vi skulle blåsa upp på land.Enligt Hamnguiden skulle viken erbjuda lä för den rådande vinden, men det var si och så med det. Man anar hur båten kränger. Bojen höll dock. Foto: Slobi.
Vi var inställda på en liggedag, men jag ställde ändå klockan på 4:40 för att kolla Windys uppdaterade prognos, om det kunde vara värt att göra en kortare förflyttning innan kulingen skulle braka lös. Jag valde att somna om igen. Jag vaknade till ordentligt i samband med morgondoppet. Var cirkeln sluten nu? Det kallaste doppet hittills var under seglingens första stopp vid Rödlöga, bara 12°. Nu orkade inte termometern upp till mer än 10°. Tur att jag kollade först efter det att jag klivit upp ur vattnet. Vad gör man då en hel dag på svaj vid en boj? Man blir förvånad vad tiden går fort ändå. Jag ägnade mig åt att skriva lite. Slobi tog för första gången under seglingen, fram sina akvarellfärger. Så ska man ju laga mat, fika, kolla väderprognosen, fundera över olika rutter och hamnar. Plötsligt är det kväll.
Nu gav viken lä, men nu ska vi iväg. Klockan var 05:25 när vi knöt loss. Foto. Slobi.Vi tar oss förbi synliga stenar och osynliga grund.Väl ute ur viken möts vi av underbar soluppgång.Sjön hade lagt sig överraskande snabbt och till en början hade vi en härlig segling över lugnt vatten och det porlande ljudet från stäven förhöjde upplevelsen ett snäpp till.Det är fortfarande en del skärgård och vi passerar ett sömnigt fiskesamhälle på ön Sydosten.Efter en stund dog vinden helt. Vi såg ett vindstråk lite längre bort och tog oss dit för motor.Sedan blåste det hela dagen. Morgonen och förmiddagen var kylig, trots solsken. Reservgasten Helmut fick hålla kursen.Efter lunch kunde vi dock lätta på några av alla klädlager vi hade på oss. Jag tror jag hade fem lager under sjöställsjackan.Som synes ångar vi på bra, runt sju knop större delen av dagen. Slobi konstaterade att Aquileja faktiskt var myndig. – Men ändå, hon kör ju som en vilde!Vindriktningen varierade mellan SV och VSV, men vi kunde hålla en rak kurs mot Öregrundsgrepen och bestämde oss för att åka på, rakt över Gävlebukten. Enda orosmolnet var att Windy förutspådde att vinden skulle mojna. Istället ökade den. Det är inte första gången i sommar som Windy underskattat vindstyrkan.Kl 14:15 är vi tvärs Björns fyr.I diset skymtar vi Forsmarks kärnkraftverk.Ytterligare en stund senare ringer det. Det är min kompis Mats. Vi hade planerat att åka till Malmköping på lördag, så jag tänkte att det väl var det han ville prata om. – Hej! Jag tittar på er nu. Mats och Aspa var på Gräsö och hälsade på vänner, men hade haft koll på oss på Marine traffic. Han konstaterade att vi rört oss fort över Gävlebukten och hade konfererat med sin värd var man bäst kunde kolla på oss när vi forsade förbi. Foto: Mats Filipsson.Ytterligare en stund senare hade vi vinkat klart och passerade Bellonagrundet. Min tanke var att ligga på svaj på Gräsösidan, men Slobi såg lite besviken ut över att inte få se Öregrund, så Öregrund fick det bli.Kanske inte en överfart i ordets bemärkelse, men efter 80 sjömil kändes det ändå som en översegling så vi tyckte vi var värda lite bubbel.Det är inte ofta jag kommer norr om Arholma. Det kanske är den lite upplevelsefattiga seglingen längs Väddö som gör att man hellre vänder söderut eller istället går över till Åland. I Öregrund har jag bara lagt till en gång förut.Inte lär det vara den prisvärda hamnen som lockar till återbesök. 475 kr för en natt! Är det ostkustens dyraste gästhamn?Nu var det rätt tomt i hamnen, men man kan ju tänka sig att den fina miljön lockar till många besök ändå när det är högsäsong.Det här var väl dock ett lite udda hus. I Öregrund i alla fall. Den Bergenstiernska sommarvillan är tydligen en av de första sommarhusen i Öregrund, byggd på 1890-talet.Öregrund är ju en gammal badort och jag citerar från Societetshusets hemsida: ”Initiativet till att bygga Societetshuset togs av Öregrunds badstyrelse år 1893. En ny mötesplats behövdes för badanläggningen som byggts upp i Öregrund under 1880-talet. Det fanns redan ett kallbadhus, en park och ett varmbadhus med umgängessalong. Men salongen låg ovanför varmbadhusets pannrum och var alltid för varm. Därför bestämde sig badanläggningens styrelse för att bygga ett separat Societetshus. Huset invigdes 1894 och användes sedan flitigt under badortsepoken.”Vi spanade lite efter lämningar i övrigt från badortsepoken, men vi hade kanske inte tillräckligt skarpa ögon.Kyrkan är dock svår att missa. Den var dock stängd. Som vanligt, frestas man nästan att säga.Bibliotek sedan 1953. Förr, Öregrunds rådhus. Uppfört 1830-35. Då var Öregrund en stad, men ekonomiska bekymmer ledde till att man redan 1967 gick samman med Östhammars stad. Med sina knappt 1600 invånare är det en av Sveriges minsta f d städer.Är vi förföljda? 😉 Vem dyker upp om inte Mats och Aspa. Nästan osannolika tillfälligheter påverkade av händelser som egentligen obetydliga vägval eller tidpunkter som leder till sammanträffanden eller att man går om varandra.Öregrunds hembygdsgård.Det här inte vilket konstverk som helst, utan resterna av en grundstötning när det finska fartyget m/s Sotka 1985 seglade på fyren Märketskallen tolv timmar efter det att fyren satts på plats. Skam den som ger sig. Man byggde en ny fyr 1987, men även den blev rammad. Såvitt jag förstår har den nuvarande fyren fått stå ostörd sedan 1992.Stillsamt i Öregrunds hamn.Segelfartyget Wetsera till vänster är ett av de äldsta fartygen i Sverige som fortfarande ligger i sjön och flyter. Hon byggdes 1891 i Viken. Jo, orten i Skåne heter så. Till höger om Wetsera ligger s/y Kerstin, en koster som bara är två år yngre än Wetsera, byggd 1893. Helt otroligt. Kerstin tillhör Östhammars sjöscoutkår. Lyllos de.Vi avslutar vår rundvandring, äter en trist rödspätta i hamnen och kastar loss.Det fortsatte att blåsa bra, så vi satsade på att hinna ner längs Väddö innan det blev för sent. Här närmar vi oss Svartklubben. Det låter som ett spännande ställe.Och vid halv åtta la vi till i Ahlmansviken på Arholma. Nu hade den fått ligga till sig länge nog, surströmmingsburken inhandlad i Nordingrå. Bäst att öppna den på bryggan.Se där, vilka fina, väldoftande filéer som väntat på oss.Jag vet inte vad man ska uttyda i Slobis uppsyn, men hon sa att det var gott.Nästa morgon blev lite dramatisk. Vi vaknade till att bashögtalaren knackade högt. Inför säsongen 2021 hade jag låtit installera litiumbatterier och även då vaknade jag en morgon av en knackande bashögtalare. Märkligt fenomen egentligen, men då visade det sig bero på vad vi kallade för att en vinterbrytare inte fungerade som den skulle. Meningen var att jag skulle kunna bryta strömmen helt med den, men nu hade den stängt av sig själv. Det var då och vinterbrytaren är borta, så vad var det nu då? Spänningen var nere på 9,2 V! Hjälp! Litiumbatterier får inte ladda ur så mycket. Jag har fått lära mig att det kan bli kortslutning och i värsta fall börja brinna. Nu skulle det ju finnas ett batteriövervakningssystem inbyggt i batterierna som skulle bryta all ström redan vid 10,5 V. Hade inte det fungerat? Frågorna haglade. Jag började ringa runt. Installatören som verkar vara den ende som känner till just de batterier jag har verkar ha gått under jorden. Jag ringde vidare och fick besked som lugnade mig något. En annan elinstallatör jag fått förtroende för menade att allt förmodligen var i sin ordning. Han jämförde med Mastervolts batterier som han menade skulle ha uppfört sig på samma sätt, så det var nog ingen fara med batteriövervakningssystemet. En av alla de jag pratade med rekommenderade mig att så fort det bara gick, ladda upp litiumbatterierna med landström utan att samtidigt belasta dem. Ytterligare någon menade att batteriövervakningssystemet verkar ha fungerat och att det inte spelade någon toll om jag laddade med motorns generator eller med landström. En morgon fylld av vånda och slutligen visst lugn. Varför så låg spänning då, kan ju vän av ordning fråga sig. Jag måste medge att jag brustit i uppmärksamhet. Efter åtskilliga kontroller av spänningstillståndet och varje gång ha konstaterat att jag knappt dragit ur batterierna någonting, har jag till slut blivit lite väl avspänd. Lyckligtvis har jag en separat startbank med gamla hederliga blybatterier och jag kan slå om så att dessa också får fungera som förbrukningsbatterier.Efter denna oroliga morgon coolade vi ner oss med en promenad på ön. Från elsäkerhet kastar jag mig över till barnsäkerhet, något mer handfast och begripligt. Jag konstaterar att mamma får köra barnet på en herrcykel i detta fall eller så var konstruktionen bara tänkt för pappor.Ännu en gammal cykel som matchade omgivningen väl.Arholma kyrka är från 1929 och tillhör Roslagens östra pastorat. Jag vet inte varför jag nämner det, men låter det inte lite poetiskt, Roslagens östra pastorat…Arholma känns som en genuin skärgårdsö. Det är väldig trevligt att strosa runt där.Arholma lotsplats var tydligen bara i drift 1768-1875. Lotsar fanns här nog även efter 1875, men en killgissning är att landhöjningen ledde till att man då fick en ny lotsstation närmre vattnet.Affären är ett välkänt landmärke på öns västra sida, men lägg även märke till Arholmas särpräglade midsommarstång (till höger i bild).
Vem av de experter jag pratat med och som hade aningen olika råd, skulle jag nu tro mest på? Jag hade svårt att förstå varför det skulle spela någon roll om man laddade med landström eller motorns generator, så jag valde det senare alternativet. Vi hoppade alltså landströmsuttagen i Gräddös eller Furusunds gästhamnar.
Istället la vi oss på svaj utanför Ängsö, i Svartviken. Och som om det inte vore nog med spänningsproblemen i båten, fick vi nu även utmaningar vad gäller spänning ovanifrån. Det var samma kväll som några pojkar på Lidingö blev skadade av ett blixtnedslag. Ett åskoväder som SMHI helt missade i sina prognoser.Åskledarna monterade. – Kom igen nu, åskovädret! En stund senare hade vi ett smattrande regn över oss.Vi följde åskovädrets vandring m h a appen Blixtvakt. Vi såg att Stockholm drabbades extra hårt, men plötsligen blev det alldeles tyst. Ett av de sista nedslagen var mitt i Furusundsleden 3,7 sjömil bort (fågelvägen).Det var väl en dyster morgon, denna sista dag på vår segling.Och någon segling blev det aldrig tal om. Dimma och och svag motvind i Furusundsleden lockar inte till annat än att komma i hamn så fort det går, d v s motorgång. När det var som tjockast satte vi på vår pipiga mistlur som ju lät extra mesig i jämförelse med Viking Lines dova siren. I bakgrunden anar man även Ljusteröfärjan. Detta var det andra större fartyget vi mötte. Det första hade ingen mistlur på. Intressant vilka olika bedömningar skepparna gör. Det är också fascinerande att först upptäcka fartygen på AIS:en och ändå inte se dem, fastän man vet att de är rakt framför en och så plötsligen, pang kliver de ur dimman som vålnader.
Vi gick via Vaxholm för att tanka och ankom Rindö 12:30 och så var den sommaren slut. Vad konstigt det kändes. Sorgligt, skönt, lite ångestladdat. Men, det känns ju alltid lite overkligt att komma hem efter en längre resa. Komma hem och knappt hitta i köksskåpen. Som tur är går det ju rätt snabbt också att vänja sig vid livet på landbacken. Att skriva och gå igenom sommarens alla bilder, tar en förskräcklig tid i anspråk, men det ger också en stor tillfredsställelse att få sortera alla intryck och få uppleva de bästa stunderna en gång till. Framförallt skriver jag för min egen skull, men jag vill även tacka dig som följt mig på bloggen. Jag har förstått att ni är några som uppskattar att jag skriver och det gör mig glad.
Jag har nu varit ute i 78 dagar, i drygt elva veckor. Jag har avverkat 1499 M och anlöpt 65 olika platser. Vissa dagsetapper har varit långa, andra korta. Den längsta var 80 M, den kortaste 3 M.
Det har varit växlande vindar av varierande riktning. Ingen storm i år och bara två liggedagar p g a hård vind och hög sjö. Solen har skinit en hel del och det har också varit mulet, men faktiskt inte särskilt mycket regn, åtminstone inte när vi seglat. Då har det knappt regnat alls. Det har varit få dagar som det känts kyligt, å andra sidan har det även varit få dagar med riktig högsommarvärme, typisk svensk eller nordisk sommar med andra ord och det har mestadels varit en behaglig vattentemperatur, även längst uppe i norr.
Vi har nästan bara varit på vackra platser, varav en hel del har varit fantastiska ställen. Några få ställen hade vi väl kunnat vara förutan. Det är lärorikt att resa och att segla är ju att resa med extra dimensioner. Vi har träffat vänliga och trevliga människor, varav flera jag inte kommer att glömma i första taget. Vi har lärt oss om platser och deras historia och vi har fått en inblick i traditioner och kulturer, en del mer främmande än andra. Vi har haft några incidenter, den allvarligaste var väl när vi gick på grund i Torneås hamn och Slobi gjorde sig illa. Båten däremot har hållt jättebra, bara några småsaker som fallerat, så obetydliga att jag knappt kommer ihåg vad det var.
För den som inte har så mycket seglingserfarenhet och som kanske skulle ställas inför samma fråga, att vilja följa med på en längre segling, kanske Slobis summering av sommaren kan tjäna som någon slags vägledning. Slobi var från början fundersam kring ett antal saker. Skulle hon klara av seglingen rent fysiskt och tekniskt? Med undantag av en etapp var vi ju bara två ombord. Hon tänkte också att det var sårbart ifall något skulle hända henne eller mig. En annan sak handlade mer om det inte skulle bli långtråkigt. Skulle det vara kul att segla dag ut och dag in under drygt två månader? Hur skulle det kännas att vara borta så länge från barn och barnbarn? Och så detta med Finlands västkust, något okänt, inte bara för henne, utan även för mig. Hon hade förstått att inte så många svenskar seglade där, att det vara grunt och svårnavigerat.
Slobi: Jag tyckte det var en fantastisk sommar, ett riktigt äventyr. Det var spännande att segla i Finland, det hade jag inte velat vara utan. Jag fick ju en paus när jag reste till Kroatien, så jag fick en dos av barn och barnbarn, men det blev aldrig långtråkigt. Vi hade en aktiv semester med massor av utflykter i land. Kanske skulle vi haft lite mer tid för att bara slappa. Det har varit mysigt och jätteroligt. Tänk vad mycket vi har varit med om. Och vad jag har lärt mig mycket om segling. Nu vill jag ut till Grinda igen och testa den där övningsbryggan och lära mig att lägga till.
DISTANSER:
Hudiksvall – Långvind: 38,0
Långvind – Öregrund: 80,2 M
Öregrund – Arholma: 41,9 M
Arholma – Ängsö: 22,9 M
Ängsö – Vaxholm – Rindö: 24,4 M
Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović (fr o m 4 augusti)
Möjligen kan man uppfatta städerna längs Norrlandskusten som just kuststäder. Många av dem ligger dock längs sin älv, en bra bit inåt land. Umeå är en sådan stad och bussen från Obbola, vid mynningen av Umeälven, till Umeås centrum tar från 45 minuter till uppåt en timma. Den går ju inte raka spåret då. Först ska den snurra lite i Holmsund och sedan slår den en lov upp via universitetssjukhuset. Någonstans vid sjukhuset bodde jag för övrigt när jag var i sexårsåldern, men inte en chans att jag kände igen mig. Redan i fredags var jag inne i Umeå för att handla lite. Nu är det söndag morgon och jag ska möta upp med Slobi som ska mönstra på igen efter att ha varit i Kroatien en vända. Jag skulle komma en timma före henne och hade tagit med mig datorn för att slå ihjäl tiden om det behövdes. När jag sitter på bussen ringer hon och berättar att hon missat planet, så tur att jag tog med datorn. Nu var det inte en timma jag skulle slå ihjäl, utan sex. När jag gick till bussen småregnade det och jag undrade över om det skulle bli någon mer sommar. Jag slog mig ner i en hotellobby och när jag tittade ut efter någon timme tyckte jag folk såg oväntat lättklädda ut.
När det var dags för lunch upptäckte jag att sommaren hade kommit tillbaka och letade mig ner mot älven och en uteservering.Kanske är Umeå ändå lite av en sjöstad. Stad vid vatten i alla fall…Jag hinner ta en promenad. Jag har varit i Umeå några gånger även efter det att jag flyttade härifrån, när jag var sex alltså, men har aldrig blivit riktigt klok på vad jag tycker om stan.Björkarnas stad är dock inte ett orimligt epitet.Sedan Botniabanan mellan Västeraspby (norr om Kramfors) och Umeå invigdes 2010 har Umeå successivt fått allt bättre förbindelser. Antalet direkttåg till Stockholm är fortfarande lätt räknade, men man kan i alla fall göra den resan på ca 6 timmar och 20 minuter idag.Slobi skulle dock komma med flyg och det började bli dags att dra sig till busstationen. Glatt återseende. Nu ska vi ”bara” inhandla vår skaffning för kommande seglingsetapp. Men först, en fika.Vi träffade på henne redan i Ratan. Nanuq heter hon. Schweizisk besättning vill jag minnas. Ganska grotesk segelbåt, men den klarar av is och har också seglat i Arktis. Jag läser att den för nästan tio år sedan fick sina isegenskaper testade just här i Obbola. Lite otippat.Vi kastar loss dagen därpå, måndagen den 5 augusti. Här och där är det lite skärgård och vi går så nära land vi kan. Vi passerar först Fjärdgrunds fyr, som ser lite speciell ut. Fin med sitt rundade tak.Sedan väljer vi att gå innanför Bredskär. Omkring oss ser vi sommarstugor både på fastlandet och som här på ön. Folk passar på att njuta av att sommarvädret återvänt. Vi njuter vi med, men även av att se andra njuta. Man blir glad.Så småningom drar det ihop sig in över land och börjar åska. Vi väljer att se ut över havet.Som synes är det lugnt och långa stunder gör vi bara 2 knop. Men, vem har bråttom? Vi har i alla fall medvind.Vid Järnäsklubb ligger redan yen-ai förtöjd och Kjelle tar emot tamparna. En lemonad är toppen. Första gången Slobi frågade om jag ville ha en lemonad fattade jag ingenting. För mig var lemonad synonymt med läsk och läsk var överhuvudtaget inget jag associerade med Slobi. Men, en lemonad är naturligtvis gjorde på färskpressade lemoner (citroner) och så lite socker och vatten. Kan inte tänka mig något mer läskande när det är varmt.Vi hinner med en kvällspromenad.Järnäsklubb är en lotsplats och en väderstation. Lotsningen lades ner 1966, men hade då varit igång ända sedan 1725. Man kan ju undra vart båtar ville bli lotsade, men de flesta uppdragen avsåg tydligen lotsning in på Nordmalingfjärden.En båk på en närbelägen ö avtecknar sig vackert mot skymningsljuset.Vi har redan blivit varnade för de aggressiva kustlabbarna. Vi bör tydligen inte följa stranden bortom lotshusen, då kan vi bli attackerade.Ny dag, ny promenad. Otroligt vad många fjärilar av en och samma typ vi ser omkring oss. Detta tycks vara en Amiralfjäril. Den har jag aldrig hört talas om förut, men vem är jag att veta något om fjärilar. Jag har i alla fall aldrig sett så många fjärilar på en gång och tänkte att det kanske var en fjärilsbuske som lockade dem till sig i sådana mängder. Men, ack, inte ens mina botaniska kunskaper räcker särskilt långt. Google hävdar bestämt att det är fråga om spirea.På sjökortet ser det ut som Järnäsklubb är en ö, men det märker vi inte så mycket av. Nu tycks vi i alla fall vara på fastlandet där vi följer en promenadstig. En familj njuter av en stund på stranden.Det börjar kurra i magen och på Kafé Lotsen finns det strömmingsflundra på menyn. Lite små portioner, försökte hinta servitrisen om detta, men det gick inte hem. Väldigt gott var det ändå.Hamnkrogen var relativt nybyggd och såg riktigt läcker ut. Trots en modern utformning passade den bra in i miljön. Till vår förvåning var det ingen som var intresserad av någon hamnavgift. Inte ens information om lämpligt nummer att swisha ett bidrag till. Vi tackar i alla fall för besöket!Finvädret fortsätter och ännu en dag med medvind och för Slobi är det första gången hon får uppleva spinnakersegling. Vi kastar loss vid halv två och får en fin eftermiddagssegling.En säl blev lite nyfiken på oss. Men, den var ganska reserverad.Vinden räcker inte riktigt ända fram till Skagshamn, så sista timmen går vi för motor. Skagshamn brukar definieras som den norra utposten för Höga kusten och börjar inte fonden te sig lite berglik?Ibland har jag haft svårt att förstå hur man kan ha sommarstugor i Norrland. Det är som om jag inte fattat att det kan vara sommar även här, utan att det nödvändigtvis är fullt med mygg. Nu vet jag bättre. Foto: Slobi.Titta höger: Gösta Hannells Fisksalteri. Här görs det surströmming, både under eget namn och under varumärket Röda Ulven som tidigare gjordes på Ulvön. Jag läser att man 1964 levererade 300 000 burkar surströmming. Idag är det helt dött här. Och ingen lukt. All fisk är väl redan konserverad antar vi.Titta vänster: Gulliga sjöbodar som mer ser ut som sommarstugor med sjöverandor.Titta ännu mer åt vänster. En liten broöppning. som leder in till Svartsundet. Imorgon ska vi ta och trampa över den bron ner till Skeppsmalen.Till skillnad från många andra skärgårdskapell tycks Skags kapell höra till Svenska kyrkan, men det förvaltas av Skags kapellag. Jaha, vad kan det betyda tro? Stängt var det i alla fall.Oftast ser man skrivningen Skagshamn, ibland Skags hamn. Följaktligen finns då även Skag, men någon gång har jag även sett Skagen.Inte helt långsökt då med Skagen-målaren. Men, kanske mer troligt en lustigkurre som vill åka snålskjuts på ett känt ”varumärke”. Lite kreativt var det ju 🙂Skeppsmalen: Låg aktivitet i fiskehamnen.STÄNGT. Är det en omskrivning för FISKEN SLUT FÖR I ÅR?Har man kommit till Skeppsmalen är steget till Skagsudde kort. Till vänster i bild syns lotsstationen och fyren med samma namn. En bit bort på klipporna finns SMHI:s väderstation. De vackra släta klipporna lockade många till en dag i solen, men vad hände med den? Det blir allt disigare.Säkrast med cykelhjälmen på om man ska skutta omkring på klippor. Klipporna ser ju ut som om vi vore i Bohuslän och hade bara fiskebodarna och stugorna varit vita hade ju även Skeppsmalen kunnat förväxlas med något bohuslänskt fiskesamhälle. Tur att de är röda så att man vet var man är.Tillbaka till Skeppsmalen. I någon hamnbeskrivning läste jag att det var fritt fram att lägga till i hamnen, bara man kom igenom nålsögat.Jag kan inte påstå att jag skulle ha lockats av att trä en tråd i den nålen. Då låg vi bättre i Skagshamn. Men fint, är det här.Det är tätt mellan kapellen nu.Och allt finare blir de. Det sägs ju från början ha varit fiskarborgarna från Gävle som kom upp till Höga kusten för att fiska. Är det detta man ser i utformningen av kapellet, att det fanns mer pengar här än längre norrut?Votivskeppet Hoppet verkar inte ha någon direkt koppling till fiskarna. Det har skänkts av en Filip Norton som växte upp i Skeppsmalen och utvandrade till USA där han gjorde karriär som affärsman.Även idag åt vi strömmingsflundra till lunch. OK, men inte lika god som den som serverades på Kafé Lotsen. I restaurangbyggnaden fanns också denna utställning av surströmmingsburkar. Imponerande mängd varumärken det har funnits. Hur många finns egentligen idag? Jag läser att det idag finns åtta salterier. Jag blir inte klok på om alla marknadsför egna varumärken, men jag hittar följande: Bockön surströmming, Borkbo-Suringen, Erik den röde, Guldfisken, Gösta Hannels, Hållstrands surströmming, Höga Kusten, Kallax, Mannerströms surströmming, OH JÄS!, Oskars surströmming, Rovögerns surströmming, Röda Ulven, Storö och Ulvöprinsen. Det blev ju rätt många det med. Undrar hur livskraftiga alla dessa märken är idag med tanke på att det är ont om strömming.Vi kastar loss från Skagshamn. Strax utanför passerar vi Gråklubben. Utan att skämmas för sig ligger detta läckra, moderna hus på en kobbe tillsammans med traditionella, äldre röda stugor. När jag söker mer information om den spektakulära byggnaden läser jag att det är en förfallen f d mistlursbyggnad som fått nytt liv som bastu, relax och utsiktsplattform.Man ser vad man vill och säl vill man ju gärna se. Slobis första sälobservation visade sig vara en vattenskoter. Men, det kanske var ett tecken, för snart såg vi återigen riktiga sälar. Foto: Slobi.Vi passerar Grisslans fiskeläge. När jag seglade längs Höga kusten sommaren 1989 blev detta så långt norrut vi kom. Vissa minnen bleknar bort, andra lever kvar som om det nästan hände igår. Minnena från Grisslan har etsat sig fast. Jag läser i min gamla loggbok att vi kom från Mjältön, att det var vackert väder, men att det var blåsigt och hade blivit kyligare. Vi sökte skydd för vinden och hoppades att hitta lä här. Jag och min då blivande fru, Lotta, seglade på Linjett 30:an Millan tillsammans med Yngve och Annika som seglade på sin Omega 28:a Eos. Vi tänkte ligga på svaj och gjorde flera försök att få fäste med ankaret. Vid en av stugorna satt en fiskare och fixade med sina nät. Utåt sett tog han ingen notis om oss, men jag minns att jag kände mig obekväm, att vi störde friden med våra ankringsförsök och vårt tjoande båtarna emellan. Kanske var det precis så, för plötsligt vände han sig om skrek till oss. – Men, för fan, lägg er vid bryggan! Om inte ordagrant, så ungefär så. Vi gjorde som han sa och la oss vid hans båthus. Jag kände att jag ville gå och tacka för hans vänlighet. Han satt med ryggen mot mig, men borde ha märkt att jag närmade mig. Det visade han dock inte det minsta tecken på. Jag framförde mitt ärende och då lossnade det fullkomligt. Han pratade och pratade och det höll aldrig på att ta slut. Det första, tvära intrycket förbyttes i vad som kändes som ett behov av att vara social. Jag fick bl a veta att han hade en betydligt yngre kvinna som han väntade barn med och som skulle komma ut senare under dagen. Det var fredagen den 28 juli, så jag antar att hon skulle komma från jobbet, emedan han kanske hade semester. På MoDo jobbade han. Till slut lyckades jag avrunda och vi fick lite tips om hur vi skulle gå och vad vi skulle se.Nu la vi oss inte där utan på andra sidan, vid Vågön. Den här gången låg vi dock på svaj och vi fick fäste med ankaret, även om det var rejält djupt och vi kanske borde haft mer kätting ute än vad som fanns att tillgå. Vi rodde in med jollen för att ta en promenad bort till fiskeläget.Grisslan är både namnet på själva fiskeläget och på den ö på vilken den östra delen av byn Grisslan är belägen. Vi får ta en promenad genom den vackra skogen.Vi närmar oss och Slobi faller snabbt pladask och tycker det här är det finaste stället hon varit på under hela seglingen.Det tar ett tag för mig att peka ut exakt vid vilket hus vi låg den gången, men där borta var det.28 juli 1989. Foto: Yngve Svensson. Millan är den gula båten och hitom den ligger Eos. Härifrån är det sig rätt likt.Vilken vacker bild. Foto: Slobi.Jag tror knappast att jag hade kommit in här med min båt idag och kanske inte då heller. Det ser så lite trångt ut och faktum är ju att alla hus skjutit upp från vattenytan med en sisådär 32 cm. Landhöjningen här uppe är kraftig. Till de flesta husen har det byggts extra bryggor en trappa ner.Jag backar i tiden. Jag minns hur det närmade sig läggdags. Vi hade druckit te tillsammans med Yngve och Annika och de hade gått över till sin båt. Vi börjar fundera på att gå ner när vi hör klamp, klamp på fördäck. Det var vår värd som var pratsugen och som bl a ville visa oss sitt båthus. Och det var en upplevelse. Innanför det rödmålade båthuset, fanns ytterligare ett båthus från 1700-talet. Han visade oss gamla fisktunnor som, om jag minns rätt, även de var från 1700-talet. De var i alla fall märkta med tillverkningsåret. Jag kunde inte förstå hur de kunde ha hållit så länge. – Det är inga problem, så länge man använder dem, fick jag förklarat för mig.– Men, nu måste ni komma upp på en grogg. Det var vi kanske inte jättepigga på, men vi hade nog svårt att tacka nej. Och lite nyfikna var vi allt. Det kröp också fram att han var ansvarig för lagret av industrisprit på MoDo, så sprit fanns det och virke fanns det också. Inne i huset fanns nu också hans kvinna som såg helt förtvivlad ut när hennes man kom in med gäster. Det var nog ett av de rörigaste hemmen jag varit inne i och jag uppfattade det som att kvinnan blev jättestressad över detta. I all hast röjde hon undan så att vi överhuvudtaget skulle kunna få någonstans att sitta. Lotta förklarade att hon var gravid. Kvinnan var ju i samma situation och ryckte undan Lottas grogg. Jag däremot hade inga bra skäl att tacka nej och som jag minns det hällde jag i mig denna busgrogg. Vi kom i säng något senare än Yngve och Annika som var helt ovetande om våra äventyr i land. Men, vi måste ha kommit upp i bra tid ändå. Jag ser i loggboken att vi kastade loss 09:15 och kryssade mot Trysunda i 12 m/s.Tillbaka till nutid. Det dök upp en kvinna i trädgården och jag hejade och frågade om det här huset hade gått i arv i generationer. Hon bekräftade detta. – Var du möjligen gravid för 35 år sedan? Ofin fråga, fick jag efteråt höra av Slobi, men kvinnan verkade inte ta illa upp, även om det tog ett tag för henne att komma fram till om hon faktiskt hade varit det, men jo, sa hon till slut. – Det stämmer nog. Jag berättade brottstycken från vårt besök här då och frågade om hon kom ihåg detta. – Nä, men jag kommer ju aldrig ihåg nåt å andra sidan. – Han lever fortfarande, berättade hon sedan. Han är 93 år, men han är stendöv. Annars kunde det ju ha varit kul att hämta honom, så ni fick prata med varandra, men som det är nu känns det rätt meningslöst. Hon berättade vidare att de hade haft en brand här. Båthuset brann ner, så det som står där nu är nytt. – Nej, vad tragiskt. – Ja, men vi var ändå tacksamma över att de övriga husen klarade sig. Vi tackade för oss och gick vidare.
Senare får jag höra av Yngve att det fanns en del att läsa på nätet. Örnsköldsviks Allehanda 12 maj 2002:
”GRISSLAN. Två kvinnor, mor och dotter, skadades allvarligt när en brand utbröt tidigt på lördagsmorgonen i Grisslans fiskeläge. … Tre sjöbodar, däribland en från 1700-talet och två boningshus eldhärjades. … Mamman och hennes 23-åriga dotter vaknade av att det brann i den sjöbod där de båda låg och sov på övervåningen. Under försöken att släcka elden och ta sig ut ur byggnaden brandskadades båda allvarligt. … Grisslans fiskeläge, en av skärgårdens finaste idyller, ser inte längre ut som den brukar. Och kommer heller aldrig att göra det. Även om de nedbrunna byggnaderna byggs upp igen.”
Nä, så är det nog. När jag tittar på bilder i mitt gamla fotoalbum och jämför med idag, så ser det aningen annorlunda ut. Åtminstone på Vågön ser det ut att vara fler hus, lite tätare, lite trängre. Men, det kanske är inbillning.
Jag googlar vidare och får ett namn på vår värd den gången: Rune Boman-Hanell och han tycks vara en välkänd profil:
En stor del av byn Grisslan ligger på Vågön och bilden är tagen från den bro som förbinder de båda delarna av byn. Foto: Slobi.Kapellen blir bara finare och finare. Man får anta att fisket var bra här.
Det var väldigt avkopplande att ligga vid Vågön. Vi kom hit sen eftermiddag igår och stannade här nästan två dygn. Vi slöade, jag petade lite med min blogg, Slobi lyssnade på ljudbok, vi solade och simmade in till land, Vi flyttade båten lite längre söderut i viken för att få lite mer skydd. Vindbyar upp till 14 m/s i natt, enligt prognosen.
Ska vi testa att fiska? Jag tar fram min gamla pilk och börjar rycka lite. Fisket tog dock slut när någon rackare bet av knopen till draget. Foto: Slobi.Kanske inte så välväxta, men nog fanns det lite strömming åt oss. Och jättegott blev det med purfärska och egengjorda strömmingsflundror. Något ströbröd fanns inte ombord, men Slobi var lite uppfinningsrik och malde havregryn. Det blev strömming till lunch för tredje dagen i rad.Solen går ner mot en suggestiv bakgrund av moln och berg som om vore det en akvarell vi beskådade.Ännu en slappardag med bad och en roddtur med efterföljande promenad till Måviken.Hur snett kan det bli? Men, vad gör det. Foto: Slobi.Även denna väg ledde till Grisslan, med lite god vilja. Lite kortare och lite besvärligare visade det sig, än den väg vi följde genom skogen.Här har man t o m satt ned stegar i vattnet för att komma tillrätta med landhöjningen.Tja, jag vet inte. Sett här uppifrån får man ett annat perspektiv. Kanske har man trots allt inte byggt så mycket nytt.Vi kände aldrig av de 14 m/s som gjorde att vi förflyttade oss något i vår ankringsvik, men nu blåser det allt mer och vi får god fart in mot Örnsköldsvik. Vi spanar in mot stan och försöker urskilja vad vi har framför oss. Vad är det t ex för märklig byggnad längst till höger?
I gästhamnen är det rejält blåsigt när vi ska lägga till mot någon av bryggorna, endera vid y-bom eller vid boj. Jag väljer att satsa på y-bom för att få lite stöd i den kraftiga sidvinden. Ändå inte helt trivialt. Om man ska pricka rätt mellan två båtar, krävs en del fart för att förhindra för mycket avdrift. När jag så tar sats för att gå in upptäcker Slobi plötsligt att grannbåten lagt ett spring över den tomma platsen, så det blir bara att tvärnita så gott det går och börja om lite längre ut, utan någon annan båt som skyddar mot vinden.
Jag ser mig omkring och undrar var jag hamnat. Vill jag verkligen vara här? Vi går och handlar och de första intrycken av stan gör mig inte mer positiv. Jag undrar om jag någonsin legat i en gästhamn med så mycket oroligt vatten. Under stormen Hans låg jag i Marstrand och visst kunde man tappa balansen ombord i någon vindby. Men, här kändes det nästan som om man kunde bli sjösjuk i hamn.
Nästa morgon kändes det som om vi vaknade upp någon helt annanstans. Vilken scenförändring. Den ostliga vinden hade förbytts till västliga vindar och det var kav lugnt.
Vi kompletteringshandlade och cyklade runt på stan,Hit åkte jag rälsbuss en av årets första dagar 1977. Det går inte längre.I och med Botniabanan byggdes ett nytt resecentrum, ett begrepp som allt mer ersätter begreppen järnvägsstation och busstation. Det är kanske bra det, så slipper man höra det nysvenska tågstation. Det relativt nya resecentrumet finns redovisat som en av Örnsköldsviks främsta sevärdheter. Säger det främst något om Örnsköldsvik eller om resecentrumet? Jag låter frågan hänga i luften och konstaterar att det i alla fall var rätt fint och väl integrerat med äldre bebyggelse.Busstationen kanske var något överdimensionerad? Ingen rusning direkt…Eller, hittade inte resenärerna rätt, kanske förvirras man av engelskan? Utgång, plattform, hållplats, kunde det vara något? Eller är det ballare med engelska, tillför användningen av engelskan en internationell flair? Jag kanske är elak, men jag störs av att svenskan trängs undan, när det faktiskt finns alldeles utmärkta, svenska ord.Rätt fula hus vid hamnen. Vad kan ha legat här före deras tillkomst?Som jag nämnde ovan bodde jag en kort tid i Umeå och dessutom en något längre tid i Skellefteå där jag även gick i första klass. På somrarna bilade vi ner till vårt sommarställe i Frösakull utanför Halmstad och det var en bilresa som hette duga. Det är ju en lång resa även idag, men då tog den säkert dubbelt så lång tid (killgissning). Om jag minns rätt var E4:an delvis belagd med s k oljegrus, den gick oftast rakt genom städer och andra tätorter, den var förhållandevis smal och bitvis krokig och så var det ju vänstertrafik. Ja, än se’n då, kanske du kan tycka. Det var ju bara det att ratten redan då satt på vänster sida, vilket ju försvårade omkörningar. Fast min mamma använde mig som spanare. Om jag gav godkänt för omkörning, satsade hon. Jag var alltså sex-sju år… Lång ingress. Vad jag ville säga var att det krävdes många stopp på vägen. Någon gång vill jag minnas att vi stoppade här, på Stadshotellet i Örnsköldsvik. Om vi fikade, åt lunch eller t o m övernattade minns jag inte, men jag vill minnas att jag såg vatten utanför fönstren. Förmodligen blickade jag ut över en helt annan miljö än den som den avtecknar sig idag, men den bilden har tyvärr försvunnit från näthinnan för länge sedan.Kanske såg jag ut över en livlig hamn där båtar lastades och lossades. Idag är kajen öde och kranen har blivit ett byggnadsminne. I bakgrunden en hoppbacke vars avslutning går under järnvägen.Och vad var det för konstig byggnad vi såg när vi seglade in? Hägglunds arena visar det sig. Arenan har fått bästa sjötomten. Hur tänkte man då egentligen? Vilken arena har glädje av en sjötomt? Folk vistas väl inomhus och kollar på hockey? Man tar sig för pannan. Hockey spelades även nu. Vi tittade in och hörde ljud som lät som, om inte match, så i alla fall hockeyträning. Foto: Slobi.Vi kommer till Örnsköldsviks museum och konsthall fem minuter innan stängningsdags. Vi fick nöja oss med att njuta av den fina parken som ledde oss dit.
Vi cyklar vidare och filosoferar över vad vi värderar när vi kommer till en ny plats. För mig är det nog det visuella intrycket, byggnader, parker och vatten. Slobi uppskattar främst folkliv och uteserveringar. Och så kan vi inte låta bli att skämta om finnarna: det viktigaste är hur bra bastun är. Det är naturligtvis inte antingen eller, vi gillar båda fina byggnader och folkliv, det är nyanserna som skiljer oss åt.
Namnet på huset är Ting1. Tinget eller tingsrätten finns i betongdelen längst ner. Byggnaden utsågs av Arkitekturupproret till Sveriges fulaste nybygge 2013. Arkitekten är Gert Wingårdh. Blir man förvånad? Jag tycker det ser ut som om förebilden skulle ha varit ett barns Duplobygge, lite som om barnet inte hittat klossar i lämplig storlek eller färg och tryckt fast första bästa bit och nöjer sig med att några får sticka ut lite här och där. Betongdelen fanns tydligen sedan tidigare, så Duploklossarna sitter på ett fundament i den gamla byggnadens mitt.Man kan ju undra på vilka meriter stadsarkitekten i Örnsköldsvik tillsattes när dessa märkliga byggnader fick uppföras. Om jag förstått det rätt är detta brandstationens gamla slangtorn som omvandlats till bostäder. Vad är då ett slangtorn, blir frågan. Jag läser att man i ett slangtorn hängde upp blöta brandslangar för att torka, på den tiden de var tillverkade av naturmaterial.Här har man inget arv att skylla på. Uppfört från scratch, precis så här. Är Örnsköldsvik arkitekternas lekstuga?Kyrkan ser i alla fall ut som en kyrka. Åtminstone på utsidan. Insidan kunde vi inte bedöma. Är kyrkor generellt sett mer stängda idag? Om ja, beror det på att stölderna ökat eller har vandaler gått in och förstört?Vi rullar ”hemåt”.Örnsköldsvik rockar 9-10 augusti, man har sin stadsfest då. Nej ursäkta Örnsköldsvik Cityfest heter det. Varför inte löpa hela linan ut och kalla det ”Ornskoldsvik City Party”? Att använda ö är väl töntigt… Nog om det, gnällgubbe! Det är mycket folk i rörelse denna lördagskväll och stämningen är på topp. Örnsköldsvik visar upp ett annat ansikte än kvällen innan. Men, för säkerhets skull, kustbevakningen håller koll.Och man kollar extra noga. Nykterheten kan man tänka. Här har en båt ute på redden blivit stoppad.Nu ska jag inte gnälla mer. Här har man faktiskt byggt ett nytt fint hus. Jag är självutnämnd domare. I husets bottenplan finns två välrenommerade restauranger. I första hand hade vi blivit rekommenderad The Chef by the Sea där det dock var fullt, men hos grannen, Strandkaj Kök & Bar hade vi turen att hitta ett bord.Vi åt jättegott och hade trevliga bordsgrannar, två unga par plus en 1 1/2-åring. De stod tålmodigt ut med att ta en bild på oss och att vi med jämna mellanrum störde dem med andra infall. En av dem berättade att han nyligen sett Foppa glida in här, utan att han såg särskilt star struck ut för det. Annat var det med oss, vi fick plötsligen bråttom till toa och försökte spana på vägen, men han verkade ha gömt sig bakom draperier i en lite avskärmad del av restaurangen. ”Star struck” – ja, nu föll jag i samma fälla 😉 Vidare berättade de att Markus Näslunds föräldrar bodde i samma hus som vi var i. Hockey, mycket hockey… Folklivet? – Jo, men det är alltid sådant här folkliv i Övik. När han såg våra tvivlande blickar, medgav han att vi faktiskt hade lyckats pricka den dag under året då det rör på sig som mest i stan.På scenen uppträdde Thomas Stenström och det gick ju bra att stanna och lyssna en stund. Jag klättrade upp på hamnkranen, men blev strax vänligen ombedd att klättra ner igen. Foto: Slobi.Nästa morgon var solig och stilla och vi började med att tuffa över till Lugnvik för att tömma toan. Vinden drog dock igång rätt snabbt och mot slutet av seglingen till Trysunda hade vi tagit två rev. Inte särskilt soligt längre. På kortet såg det ut som om viken i Trysunda borde erbjuda bra skydd för vindar från V-NV, men det blåste för mycket för det. Vi tog två bojar och lade dessutom ett spring mot lovart och en extra förtöjningstamp från fören. Nu kändes det tryggt, men inte helt bekvämt.
När vi kommer iland upptäcker jag att det finns både affär och vandrarhem här. Det har jag inget minne av från mitt förra besök. Affär har man haft visar det sig, men den låg nog någon annanstans: ”Man hade egen affär som från början kan ha varit privat men i varje fall senare Konsum med butiksnamnet Nätra 6. Så sent som 1957 hade man 27 medlemmar. Ön hade också telefonstation med egen växel och fem abonnenter 1932.”
Passagerarbåten som trafikerar Ulvön går även till Trysunda, åtminstone på vissa turer. Båten tutar när den kommer in i viken. Den har samma mesiga signal som min mistlur. Det går väl an på min båt, men ska inte en riktig passagerarbåt ha lite mer tyngd och bas i sin lur?Trysunda gav ett så där intryck, En hel del hus hade eternitplattorna kvar, emedan andra hus med träfasad var i lite halvdant skick.Eller var det höstvädret som gjorde att det kändes lite ödsligt. Förra gången jag var här minns jag Trysunda som en av höjdpunkterna på seglingen.Hur byggde de egentligen här? Eller har huset sjunkit ner i marken?Praktisk jordkällare, i markplan.Under tiden det kom en regnskur kunde man söka skydd i ett litet museum. Foto: Slobi.Men oj, finaste skärgårdskapellet hittills. Vilka fina väggmålningar.Inget ont som inte har något gott med sig. Att det var lite ödsligt och att vi var ensamma i hamnen innebar ju också att ingen behövde generas av vår morgonritual med nakendopp. Men doppen blev snabba. Det hade blivit iskallt i vattnet. Allt ytvatten måste ha blåst ut.”Trysunda 1989” skrev vi in i den blöta betongen på vår nya toa när vi renoverade källaren i huset i Danderyd. Då, 1989, hade vi plockat fina stenar härifrån, hoppas det är preskriberat, lackerat dem så att de fick samma lyster som när de är blöta och låtit muraren sätta fast dem i väggen. Den här gången får dock stenarna ligga kvar. Eller hur var det Slobi, vad var det för stenar jag senare hittade i båten? 😉Trysunda är en bland flera öar som blivit utsedd till Sveriges vackraste eller i alla fall Sveriges vackraste, bebodda ö. Det är Anders Källgård, författare till boken ”Sveriges öar”, som 2006 tilldelade ön denna utmärkelse.Precis som berg ofta har en brant och en mjukt sluttande sida, har öar ofta två sidor, en hård och en mjuk. Även om det klarnat upp lite, så lockade inte stranden till strandliv just idag.En gammal ångmaskin som användes för borrslipning. Precis som på t ex Hindersön har det bedrivits gruvdrift på Trysunda. Man gjorde två försök, i början av 1800-talet och ännu en gång i början av 1900-talet. Här fanns järnmalm som innehöll vanadin, vilket gör stålet ”starkt, segt och temperaturbeständigt”. Tveksamt tydligen om det någonsin skeppades ut någon malm.Det är inte bara Stockholm som kan ståta med en skogskyrkogård.Tack för oss. Nu drar vi vidare mot Ulvön. En kort seglats om ca 10 M. Successivt blir det allt trevligare väder.Ulvön består egentligen av två öar, Norra och Södra Ulvön. Det mesta sker på den norra ön och där ligger även Ulvöhamn, det de flesta kanske associerar med Ulvön. Det finns dock fler samhällen på Norra Ulvön. Här passerar vi Norrbyn.I Ulvöhamn ska vi träffa Tom som jag lärde känna 2017 på Janne Östermans segelbåt i Kroatien. Janne lärde jag känna som charterseglingskollega, men vi har också seglat på samma båt vid ett par tillfällen innan jag hängde med på den segling han arrangerade i Kroatien 2017. Janne är mångsysslare och har även ett förflutet som krögare på Ulvön och det var väl så Janne och Tom lärde känna varandra. Nu får jag i alla fall ett omtänksamt meddelande från Tom: ”Jag utgår från att du registrerar farledens riktning!” Tydligen en och annan som inte respekterat utmärkningen och gått på grund i det smala inloppet.Tom dirigerade oss bort till hotellbryggan, på andra sidan samhället, där han stod och tog emot. Sju år sedan sist alltså. Inte självklart att vi hade setts igen om det inte vore för Facebook. Så, nu fick jag det sagt, alla FB-neggiga.
Tom ville gärna visa oss runt och han var engagerad i allt möjligt på ön, lotsutkiken, kapellet, museet, Surströmmingsakademin och säkert något mer. Med sina många år som sommarboende på ön hade han mycket att berätta. Egentligen var säsongen över, men han hade ett ärende upp till lotsutkiken och vi var välkomna att göra honom sällskap. – Kom hem till mig imorgon, så väntar jag på er där!
Det är verkligen växlande väder. En underbar morgon möter oss och byn visar upp sig från sin bästa sida. Jag har ju hunnit nämna nu några gånger att jag seglade här för 35 år sedan. Jag tror att mitt starkaste minne från Ulvön var när Yngve ställde sig upp på krogen här intill (till höger i bild) och till allas förvåning sjöng/deklamerade Rosen av Arne Qvick. Kommer ni ihåg den: När man söker stunder, sorger glömma Är det skönt att vaken gå och drömma Glömma att lyckan flugit far sin kos Och att du ej fick min röda ros Ty just nu idag Så köpte jag En liten ros i en blomster affär En ros röd som blod Så att du förstod att det är dig som jag håller kär…Vi följer Hamngatan bort för att leta oss fram till Toms hus. Jo, den heter Hamngatan. Och visst, gatan följer ju hamnen. Fast, gata och gata…Där satt han på sin veranda och väntade på oss …… samtidigt som han kunde hålla koll både på vad som hände på Hamngatan och på vattnet. Vilket läge!Vi gör oss redo för att bestiga Lotsberget. Foto: Slobi.Ännu bättre koll på vattnet hade man naturligtvis här uppe från lotshuset, där lotsarna spanade ut över havet mellan 1850 och 1967.Tom skulle egentligen bara sätta upp en skylt, men vi fick kika in i huset som idag fungerar som museum, men egentligen var stängt. Nu var det en sådan där dag då folk var i rörelse, så trots att det var eftersäsong och egentligen var stängt kom det upp andra besökare och Tom kunde bli av med lite av det kvarvarande glasslagret. Foto: Slobi.Vi hade ingen brådska ner. Det fanns inga båtar att spana efter, men utsikten kunde man njuta av ändå.Ovanför Hamngatan fanns det uppenbarligen tolerans för lite andra färger än rött och vitt. Fint det här med.Vi passerade även kyrkan på vägen ner. Den får vi titta in i sedan. Det glömde vi alldeles av.Tom bjöd på lunch och innan dess insisterade han på lite starkt, en öl och en Gammel dansk. Jag var inte svårövertalad, men även Slobi som normalt sett undviker öl, tog för sig.
Tom hade mer på programmet han ville visa upp, men hade lite ärenden, så vi fortsatte Hamngatan bort mot affären.Vad får vi se då? En livs levande kiosk som säljer godis och glass. Jag trodde knappt att sådana fanns längre.När man går runt i städer brukar jag påminna mig om att även titta uppåt, det kan finnas spännande tak, torn och utsmyckningar på byggnader man går miste om annars. Här kan man istället kika rakt in hos folk, spännande för oss på gatan. Kanske inte lika spännande för dem där inne…Netterlunds lanthandel stängdes redan 1937, men öppnade igen 1995. Som sig bör i en gammal lanthandel är det allsköns blandning av prylar och ätbart.Lite museum är det också, en hel del skådebröd. Jag spanar efter varumärken och förpackningar jag har minnen av: Tomteskur, Andrews fruktsalt, Ergo kakao och så Perstorps ättika som ser nästan likadan ut idag.Tom är engagerad i Ulvö kapellag och som namnet antyder finns eller fanns det i alla fall en koppling till kapellet. Då, på 1700-talet, skötte man kapellet. Idag fungerar man som lite av ett byalag plus att man ansvarar för bl a lotsstugan och museet och ordnar visningar av kapellet.Som sagt, det var fler än vi i rörelse. Och när nu dörren stod öppen kom det även in andra som ville höra Tom berätta om kapellet. Var kapellet på Trysunda fint, så var det här ännu finare. Vilka målningar! De var från 1700-talet och kapellet byggdes redan 1622. Återigen dessa Gävlefiskare som var i farten. 1888 var kapellet nära att rivas , men det räddades tydligen av Oscar II. Vid ett besök på ön blev han så förtjust i kapellet att han skänkte 200 kronor, vilket tydligen ledde till att det fick stå kvar. Redan 1892 köpte Länsmuseet Västernorrland kapellet för 500 kronor. Det finns också ett votivskepp som hänger i Ulvö kapell som sägs vara ett av Sveriges finaste.Ulvö museum invigdes så sent som 2015 och Tom var tydligen en av eldsjälarna till att det kom till stånd. Här ser vi det gamla kokhuset och nedanför vid vattnet finns ett båthus, nybyggt, men, i gammal stil. Foto: Slobi.Ovanför sjöbodarna låg boningshusen, kallade kokhus, med ena gaveln längs Hamngatan. De äldsta kokhusen bestod av ett enda rum med öppen spis. Kokhuset har flyttat till sin nuvarande plats och fungerade innan museets tillkomst som Ulvöns hembygdsgård. Foto: Slobi.I sjöboden finns utställningar som naturligtvis berättar om fisket och jordbruket på ön, om lotsarna och om den gruvdrift som även bedrivits här. Vi tittar på en film som visar hur Lubbe Nordström tar sig med motorbåt från Stockholm till Ulvön. Det var inte första gången han var här. I april 1905 kom han på skidor till Ulvöhamn där han stannade under ett halvår och skrev då de första dikterna till sin debutsamling och de första novellerna till boken Fiskare. Under eftermiddagen skulle Tom hjälpa till med ytterligare en utställningsdel till museet, om surströmming. Förutom alla andra engagemang på ön är Tom även med i Surströmmingsakademin, en relativt ny, men nobel förening som vill främja surströmmingskulturen. Det är ju premiär snart, den 15 augusti, och den 16:e skulle det bli stor fest på krogen. Idag är det den 13 augusti, så den tillställningen missade vi dessvärre. Foto: Slobi.På en gistvall hänger man upp näten på särskilda ställningar så att de kan torka, rensas och lagas. Även denna hör till museet.Allt är inte rött med vita knutar, inte ens på Hamngatan.Vi gick tillbaka till båten för lite sol och, nja bad var tänkt, men nu hade algblomningen kommit även hit. På kvällen kom Tom och åt fisksoppa med oss och sedan var det dags för nya upptäckter för oss. Slobi började få hemlängtan och hon var orolig över att vi rörde oss söderut i allt för långsamt tempo. Lite kluvet uppenbarligen, för ibland ville hon stanna till lite längre på ställen som var fina, som här. Men, vi var överens om att vi behövde börja planera lite närmre för hur vår fortsatta segling skulle te sig.Vi kastade loss före kl 9 och gick över fjärden in mot fastlandet. Framför oss ser vi Skuleberget, men vi hade siktet inställt på Skuleskogens nationalpark. Vi hade läst att man vid Veåsands camping lagt ut en flytbrygga och det verkade vara den hamn som låg bäst till i förhållande till någon av nationalparkens entréer. Ju närmre vi kommer, desto mer intensivt söker vi efter bryggan. Den fanns inte. Vi ringer och pratar med någon som inte verkar vara på plats som säger att vi kan lägga oss vid den fasta bryggan och att djupet där ska vara tillräckligt. Men, det hade kunnat gå illa. Där var det alldeles för grunt. Förmodligen hade man släpat bort flytbryggan, för utanför den fasta bryggan låg det några bojar som såg ut att sakna sin brygga. En av dem tog vi i besittning och rodde in oss själva och våra cyklar.Det var 8 km till entré syd och det får medges att det var en rätt jobbig tur, mycket uppför på delvis nyanlagda grusvägar. Rätt tråkig sträckning dessutom. Min misstanke väcktes att den nyanlagda vägen var en slags förbifart och att den gamla, kortare vägen kanske fortfarande var farbar. Värt att kolla upp på hemvägen. I villervallan kring vår tilläggning glömde vi cykellåsen ombord, så cyklarna fick vi gömma i skogen. Skulle de finnas kvar när vi kom tillbaka?I nationalparken var det väldigt välordnat, antingen med fina spänger eller traditionella vandringsstigar.Den lilla forsen visade sig komma från en myr högre upp. Jag provade att dricka lite grann och det smakade friskt och gott. Måhända muttrade verkmästaren där nere över vad jag hade hällt ner, men honom nonchalerade jag. Foto: Slobi.Vi följde en led som tog oss upp till Slåttdalsbergets topp som ligger ca 280 m över havet. I sig ingen jätteimponerande höjd, men man har fin utsikt över Höga kusten och havet. Här spanar vi bort mot bl a Ulvöarna. Skuleberget som syntes på en av bilderna ovan och som såg mer imponerande ut, är faktiskt bara 15 m högre, 295 m ö h.Hittills hade det varit rätt snäll terräng, men nu blev det lite brantare.Jag blev lite orolig över att Slobi skulle banga, men hon var cool.”…och så aktar du dig för Helvetesgapet!”, sade Mattis till Ronja Rövardotter. Av någon anledning hade jag fått för mig att Ronja Rövardotter hade spelats in i Skuleskogen, Bara namnet, Skuleskogen, låter väl som taget ur en saga? Och Slåttdalsskreven ser väl ut som ett Helvetesgap? Jag är uppenbarligen inte ensam om den villfarelsen, men inget kan tydligen vara mer felaktigt. Skrevan som misstas för Slåttdalsskrevan ligger i själva verket i Dalsland i Sörknattens naturreservat vid Predikstolens utsiktsplats. Även Kungsklyftan i Fjällbacka sägs förväxlas med skrevan i Dalsland. Predikstolen kanske ni säger, den ligger väl i Norge…Det kanske inte syns så tydligt, men där nere ligger folk och solar och badar. Inte i havet, utan i vad som idag är en insjö efter det att landhöjningen snörpt av förbindelsen med havet.Var är alla svenskar? Jag tror säkert 95% av de vi mötte var utländska turister.Trollporten påminner om Kjeragbolten i Lysefjorden i Norge, det där blocket man ska hoppa ut på och från vilket man ramlar ner 1000 m kanske, om man tappar balansen. Jag provade inte där och jag provade inte här heller.Det är tillräckligt utmanande att hoppa från sten till sten på vägen ner.Vi följde en ömsom stig, ömsom spång längs myren. Nu började det dyka upp svamp och tempot sjönk betydligt. Istället för tempo fick vi får- och brödtickor.
Vi började närma oss utgångspunkten och jag frågade alla vi mötte om de möjligen var från trakten. – Ehh, English? Till slut hittade jag ett par som i alla fall något så när kände till omgivningarna. Hur var det nu med den avstängda vägen, kan man inte cykla där? – Öhh, jo, det borde gå. Höga kusten-leden följer väl den vägen… Nu fick vi bara hoppas att cyklarna fanns kvar. Jodå!
Slobi såg mer en senväg än en genväg framför sig och var väldigt skeptisk till att pröva vad som skyltats som en återvändsgata, men till slut gav hon med sig. Att cykla via byn Käl, var både trevligare och kortare och återvändsgatan krävde inte att man vände åter.När vi gav oss iväg i förmiddags föreslog Slobi att vi skulle ha knutit fast oss i två bojar. Jag viftade bort det som onödigt, men nu fick jag en sådan där spökbild framför mig att båt och boj skulle ha draggat, men Aquileja låg snällt kvar där vi lämnade henne. – Ahh, der Mann mit dem Segelboot, utbrast en tysk när vi kom ut på bryggan. – Dass er ein Segler ist, habe ich schon gesehen, förklarade han för sin fru, innan jag hann hälsa. När jag kom tillbaka, efter att ha rott ut Slobi, stod han kvar och var så behjälplig med att lasta jollen med cyklarna. – Vielen Dank!Vi lämnade Veåsand för en kvällssegling till Mjältön. Det fanns lite olika alternativ att välja emellan och den populäraste viken tycktes vara Baggviken, men det verkade som om vindriktningen var den sämsta tänkbara för att ligga där, men kanske hade det gått ändå. Dessutom var det helt mörkblått utan att vi hittade någon beskrivning av hur man tog sig in. Ytterligare en vik låg på norra sidan, Norr-Aspviken.Vårt val blev viken norr om Valmen. Ett kort ögonblick kändes det som om vi hade kommit utomlands. Sedan kom jag på att vi snarare hade kommit hem. Vi hade landförtöjt vid en klippa. Underbart. Nästan så att jag kände mig lite ovan.Det blev en fantastisk kväll med sent kvällsdopp och solnedgång. Vi hade hamnat i paradiset.
Följande morgon var inte lika paradisisk, den började med regn. Vi ägnade oss åt matlagning, jag åt lite skrivande och Slobi åt lite gympaövningar. Efter lunch blev det bättre och vi var sugna på att komma i land för en upptäcktsfärd och promenad. Naturkartan går att ladda ned till mobilen utan kostnad, den kan jag verkligen rekommendera. Minsta stig finns med och enligt denna fanns det inga stigar just där vi låg, men väl en bit bort. Vi borde kunna leta oss dit genom skogen.
Det bästa vore väl om vi klättrade upp för berget först och sedan tog oss på tvären bortåt, tyckte jag. Att gå på tvären direkt från båten såg väldigt ogenomträngligt ut. Nu hade det ju regnat, så vi fick ju ta det försiktigt.
Under ett parti hoppade Slobi mellan mossbeklädda stenar, mossan lossnade och hon ramlade och slog sig illa. – Aj, aj, ska vi vända åter? Efter ett tag: – Nej, vi fortsätter! Vi vandrade vidare, jag först med Slobi i släptåg. Efter ytterligare en stund märkte jag att hon hamnat rejält på efterkälken, men utstötte ett saligt kvittrande. Jag kände igen signalen. Svamp! – Kom tillbaka! Lydig som jag är, vände jag tillbaka, men sladdade ner i svampsnåren. Återigen mossa som hade lossnat och flugit iväg och jag med den. Två slagna hjältar, men efter att ha rensat marken från svamp, fortsatte vi.
Efter en stund till genom näst intill ogenomtränglig terräng: – Jag hatar dig, Du är tokig Pelle! Fast egentligen är jag ännu tokigare som hänger med på dina strapatser. Snart nog hittade vi stigen. Mjältön är känd bl a för att vara Sveriges högsta ö. – Ska vi ta oss upp till toppen? Svaret var ganska förväntat: – Kommer inte på fråga!
Vi gick istället en bit bortom något som hette Sundsbodarna. Ett gäng kanotister hade strandat där nere. Hade de flytt upp på berget tro?På vägen tillbaka dristade vi oss till att följa stranden istället.Vad som kändes ogenomträngligt från ena hållet såg betydligt genomträngligare ut på tillbakavägen.
Tillbaka på båten reflekterade Slobi lite över våra naturupplevelser. – Det kändes stort att komma till en nationalpark. Jag imponerades över hur välordnat det var, den fina leden, det var så lättillgängligt, förutom där det blev brant. Men, där fanns ju vajern att hålla sig i. Man kunde fokusera på att njuta av det vackra. Stor skillnad mot här på Mjältön, där vi stundtals fick fokusera enbart på att ta oss fram.
Vi jämför våra blessyrer. Vem är värst?Vi tog ett dopp. Slobi menade att jag måste uppsöka läkare och sy. Nu var det min tur att kontra. – Kommer aldrig på fråga! Alldeles för litet sår. Istället dök jag ner i och undersökte förbandslådan. Många sorters förband och tejper. Somliga säkert lite väl gamla, men det funkade.Vi hade ju inte bara oss själva att ta hand om. Svampen behövde rensas.Ytterligare plåster på såren…
Vi kom iväg först vid 18 och såg fram emot en härlig kvällssegling lik den kvällen innan. Det började bra med ljumma vindar och solsken, men när vi kom ungefär i höjd med Södra Ulvöns sydligaste spets möttes vi av kraftig motsjö efter den sydliga vinden som nu blåst under några dagar.
Ett nytt fenomen för mig var att vinden kunde förändras så snabbt och så kraftigt. Ska man följa med vinden på en kryss t ex, kan man behöva ändra kursen ända upp till 40 grader och det kändes som om vindbyarna utan förvarning kunde gå från noll till hundra.
Drygt halvvägs mojnade vinden och vi stod till slut bara och stampade. Då är det inte roligt att segla. Det började bli mörkt också, så seglen åkte in och ner och vi gick för motor sista biten.
Skönt att lägga till i ett idylliskt Bönhamn.Scenförändring. Det har verkligen varit växlande väder på sistone.Någonstans brann det. En helikopter hämtade vatten som släpptes en bit bort och det låg brandslangar på vägen. Vad det var fråga om fick vi aldrig kläm på.Vi tog en promenad och följde en stig upp till Piskarmalberget. Jo, det står faktiskt så.Förutom att njuta av utsikten träffade vi ett glatt gäng kvinnor som liksom jag hade pluggat i Lund. De presenterade sig som ett gäng Lufthoppor. Jag fick tillstå att jag inte hade koll på vad en Lufthoppa var för något. De berättade: – Sjukgymnastutbildningen var belägen intill Thomanders studenthem, där företrädesvis välgödda pojkar från Helsingborg bodde. Gossarna klarade inte att hoppa över skranket in till flickorna, så den övningen fick de smärta sjukgymnasterna stå för, att hoppa över till pojkarna. – Och du ser hur det gick. Här är vi nu! Den kvintessensen kan man fundera över… Foto: Lufthoppa.Utanför en fiskebodarna röktes det fisk och fisk får alltid Slobi att gå igång. Den här gången blev det dock inget napp. Det var högst oklart om fisken var till salu och den var nog inte heller färdig än på ett tag.Man skaffar sig rätt snart en överblick av Bönhamn, så vi vandrar tillbaka till båten för att förbereda oss för ytterligare en kort seglats, mot Häggvik.Högbonden är tydligen Sveriges näst högst belägna fyr. Kullens fyr ligger högre. Jag har bara vaga minnen av det, men förra gången när jag var här uppe och seglade, för 35 år sedan alltså, stannade vi till och knallade upp till fyren. Det var ett antal trappsteg innan man var uppe. I år hade man stängt av för besök redan den 4 augusti då Sjöfartsverket håller på med renovering. Fyren är som synes inklädd i presenningar.Idag hade vi en härlig segling i frisk vind, visserligen kryss, men soligt. Nu har vi precis tagit ner seglen inför passagen genom nålsögat in till Häggvik. Att det gick att passera detta nålsöga visste jag sedan förr. Var minnesbilden av Högbonden lite vag, så var minnet av passagen in och hamnen i Häggvik i alla fall något tydligare.I fladen där Häggviks gästhamn ligger, finns även denna ö man ska runda. Här låg tidigare, typ 1900-talets början, en ångsåg. Det var nog lite mer liv och rörelse då.Vi låg i Häggvik mellan den 16:e och 18:e augusti och det märks tydligt att säsongen börjar närma sig sitt slut. Det är lite sorgligt och onödigt egentligen, att säsongen inte är längre. Första natten fanns här en båt till plus en besättning på en båt som hade sin hemmahamn här, men som bodde i Umeå.Böljande och sluttande åkrar.Välkommen till Mannaminne! Mannaminne ligger nära hamnen i Häggvik. Hade jag varit här förut eller inte? Hur mycket fanns då, för 35 år sedan? Enligt broschyren vi fick började det byggas 1980, så jo, någonting måste ju ha funnits. Kan det ha varit ett fik med tillhörande konstutställning, vi såg den gången?Den här vyn kommer jag i alla fall ihåg. Nu har vi knallat upp för berget till det som det kallas Stortorget, varifrån man har en sagolik utsikt.
Konstnärsparet Anders och Barbro Åberg och konstnärsvännerna Lisa Carlsson och Dag Wallin uppges vara de som står bakom Mannaminne, men det mesta tyder på att det var Anders Åberg som var den tongivande kraften bakom det hela. Min enda koppling till Anders Åberg är annars att han utsmyckat tunnelbanestationen i Solna centrum, en av de finaste i mitt tycke. Men, han har tydligen haft många offentliga uppdrag som han har fått bra betalt för och som fått finansiera uppbyggnaden av hans stora livsprojekt. Uppenbarligen har det skett en kraftig expansion sedan det första spadtaget. Och, som jag noterade någonstans: Det är ju fantastiskt att det har kommit till, för det är ju helt onödigt. Någonstans berättade han att han investerat 96 MSEK i Mannaminne. Eller som han uttrycker det: – På mäklarspråk är det kanske värt 2 MSEK. Ett bra sätt att förstöra pengar.
Vad är då Mannaminne? Ett väldigt förvirrande ställe, skulle jag vilja påstå. Det är kanske därför man hittar så många epitet för anläggningen: friluftsmuseum, museianläggning, allkonstverk, kulturellt centrum… Hans vurm för tåg och spårvagnar går dock inte att ta miste på. På bilden en utrangerad vagn från Norrköping.Anders Åberg avled 2018. Vad ville han egentligen säga med allt han sparat åt eftervärlden? Var han mest en hamster som samlade i ladorna? Inte blir man så glad över att se vad som ser ut som en skrotfärdig spårvagn eller en graffitibombad tunnelbanevagn.Lite gladare: En av mina favoritspårvagnar, en M25:a från Göteborg. Foto: Slobi.Vi ger oss i kast med de olika husen. Först går vi in i ett fint kustmuseum.Sedan följer ett teknikhus som jämte en hel del intressanta prylar även ser ut att innehålla en hel del skrot. Det mesta visas utan förklaring. Jag kan dock berätta att datorn längst ner till höger är en EPPC, Ericsson Portable PC. En fantastisk maskin för sin tid (mitten av åttiotalet). Den mest avancerade varianten innehöll t o m en skrivare. Den största missen var utformningen av handtaget som var kantigt och skar in i händerna när man bar maskinen. Den var ju rätt tung… På den tiden arbetade jag som säljare på Ericsson och den ingick i mitt sortiment som Account Manager för SEB respektive Försvaret.Kommer ni ihåg Word Perfect? Skaparna av det måste tidigt ha insett betydelsen av användarvänlighet. Stor frustration när jag runt 1990 tvingades byta till krångliga Word. Ännu idag tycker jag Word är en undermålig programvara.Krossar Trabanten Berlinmuren? Man får hitta sin egen symbolik. Inga kommentarer från skaparna av museet om vad de ville säga.En sugga, d v s en Volvo ur PV 800-serien som var den dominerande taxibilen eller droskan, under många år. De första bilarna började rulla 1938 och den sista rullade av bandet 1957 eller 1958. Minns att jag själv åkt i den här sortens taxi.Ännu mer nostalgi, floppen Itera-cykeln som tillverkades i Vilhelmina. Hur tänkte egentligen skaparna av cykeln? En oklar affärsidé kanske bidrog till misslyckandet.I Stockholm gick automatiseringen trögt. Ni minns väl förköpshäftena? Remsorna som stämplades för hand. Ute i landet var man mer van vid att låta en maskin från t ex svenska Almex ta hand om den saken. Almex var då en rätt stor aktör på världsmarknaden, men såvitt jag förstår försvann varumärket under åttiotalet då verksamheten förvärvades av ett tyskt företag, Hoeft & Wessel. Kanske en väg som ledde till att man inte dog samma sotdöd som Facit, som var alldeles för sen på bollen när elektronikutvecklingen tog fart.En man vi träffade, framför en skulptur av ett gammalt D-lok, berättade att han träffat konstnären och precis som jag hade undrat över vad detta skulle symbolisera. Folkhemmets undergång, blev svaret. Anders Åberg hade även berättat att han tyckte att de flesta museer skapats för överklassen. Han stördes av detta och ville istället skapa något för vanliga, dödliga.När vi nu befinner oss i Ångermanland så verkar det i alla fall naturligt med lite historia från trakten och inte minst då livet kring Ångermanälven. s/s Strömkarlen var pulsådern som trafikerade sträckan Härnösand-Sollefteå mellan 1879 och 1939. Hur många båtar idag håller ut under sextio år som passagerarfartyg? Strömkarlen har även gått in hit till Häggvik. Vi läser om hur hon fraktade kungen av Siam som hade besökt världsutställningen i Stockholm och på egen begäran ville besöka Nordingrå för att uppleva den svenska naturen. Han fick dock vända åter mot Härnösand med oförrättat ärende. Den lokale kyrkoherden menade att kungen var en hedning som man inte kunde ta emot här.Att vara ambassadör måste vara ett varierande yrke. Den svenske ambassadören i Estland engagerades i alla fall i förvärvet av denna som det kallas spårvagn (ser ju mer ut som en verkvagn) från Tallinn, där den nu intar en central plats i Estlandshuset. Tydligen hade Anders Åbergs morfar sålt denna vagn i egenskap av säljare på ASEA.Jag såg några filmklipp och intervjuer med Anders Åberg. – Jag vill ta världen till Mannaminne, tycker jag mig minnas att han sa vid något tillfälle. Men vadå, ta världen till Mannaminne och varför? Dunkelt uttryckt, tycker jag. Det finns ett ordspråk: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Men, vad ska jag säga, min hjärna är ju som ett Excel-ark ibland, så det kanske är jag som inte begriper mig på den typen av kreativitet som Anders Åberg var begåvad med. En fantastisk jordglob är det i alla fall och här finns t ex en modell av favelor, en norsk stavkyrka och så …… mitt i alltihopa en bondgård från Ungern. Varför tog han hit den?Här finns jättemånga fina föremål och en del fina utställningar, men efter några timmars rundvandring tar det stopp. Det rinner över i hjärnan och vi känner att vi inte kan ta in mer.
Slobi är lite mer förlåtande och såg det som att hans ambition kanske var att visa på mänsklighetens utveckling. Han kanske trodde att andra skulle förstå. Och så ville han göra så mycket som möjligt medan han levde, men saknade kanske resurser att förverkliga allt. De som förstår och kände honom borde ta som sin uppgift att beskriva hur han tänkte och tydliggöra den röda tråden. Om en sådan finns…
Jag kan få en hel del myggstick om att jag svär eller kan bli upprörd. Men, Slobi kan hon med. Jag har aldrig hört henne så förbannad och svära så mycket som när hon tappade balansen och körde omkull här. Hon gjorde sig nog lite illa, men mest förbannad blev hon över att brallorna gick sönder. Inte värre dock än att hon lugnade sig efter en stund så att vi kunde fortsätta mot Nordingrå för att handla.Om man har skarpa ögon kan man se kontrasten mellan det lugna vattnet här inne på fladen och den lite mer vindpinade fjärden utanför.Vi badade bastu och hoppade i sjön. Vi njöt av friden och den vackra miljön.Om spindelnäten ombord blir för många är det nog ett tecken på att det är dags att röra på sig.Även 1989 gick jag in i Berghamn. Det är spårlöst borta ur minnet. Berghamn var helt OK, men även det här besöket faller nog i glömska vad det lider. Idag gick vi in här bara för ett lunchstopp. Vi har sydliga vindar på vår väg mot Härnösand och får kryssa mot både vind och en hel del sjö.
Om man ska gå genom Härnösand behöver man passera två öppningsbara broar. Vi var framme vid 16:45 och den första bron skulle öppnas först 18:30. Vi passar på att lägga till och tömma toan. Vi pratar lite med en annan Linjettbesättning, ett par på en 33:a som varit upp till Höga kusten och vänt och som skulle vara hemma i Stockholm om en vecka. De hade ett lite tuffare tempo framför sig än vi.
Första bron är jättesmal och klaffen öppnades inte heller helt vinkelrätt så det kändes lite halvläskigt att pricka rätt i den dessutom friska vinden som rådde. Medan brovakten tog bilen till nästa bro fick vi vackert ligga och vänta i den inre bassängen. Sjökortet stämde inte med verkligheten, konstiga bommar och fyrkanter som saknades i verkligheten. Det var bara att följa utmärkningen och hoppas att djupet över det i kortet mörkblå vattnet räckte till.
Nästa broklaff var i alla fall lite bredare. Bilden togs dan därpå när vi cyklade Storgatan fram som leder över bron vi passerade dagen innan.Man kunde lägga sig på tre olika ställen i Härnösand, norr om broarna, mitt emellan broarna eller söder om broarna. Vi lade oss söder om broarna. På så vis skulle vi få lite mer flexibilitet och inte behöva vänta på broöppning när vi skulle gå vidare. Det visade sig vara en av sommarens tristaste gästhamnar. Långt till duschar och toaletter, pågående ombyggnadsarbeten och de mest nerskitna bryggorna jag tror jag någonsin skådat. Vattenslangen på bryggan var dessutom för kort , så vi var tvungna att flytta båten för att fylla på vatten. Inte en hamn jag skulle rekommendera. Istället väljer jag att rikta kameran åt motsatt håll och blir lite gladare. En vacker gammal byggnad ligger inbäddad i grönskan. Det börjar nu också kännas höstlikt. Kvällar och morgnar är kyliga.Vi tar en promenad upp på stan och kommer till stans paradgata, Nybrogatan. Paradgata blev den när järnvägen kom till stan 1893 och gatan utgår även idag från stationen.. Dagen innan gick vi under Nybron eller ja, det gjorde vi ju inte i bokstavlig mening. Broklaffen var uppfälld.Härifrån ser det ju inte så smalt ut, i alla fall inte mellan brofundamenten, men med en bara delvis uppfälld klaff kändes det som om att det inte skulle mycket till för att masten skulle kunna fastna.Tre veckor efter vår passage skulle bron stängas av för båttrafik. Bron ska bytas ut så först 2026 kan man återigen passera genom stan om man kommer vattenvägen. Norr om bron ser man förberedelser för anläggandet av en provisorisk bro.Härnösands domkyrka. Härnösand är alltså en stiftsstad och Härnösands stift omfattar Jämtlands och Västernorrlands län. Ibland känns det mer hemtamt med landskap, men jämförelserna blir inte alltid helt enkla. Västernorrlands län omfattar hela Medelpad och större delen av Ångermanland. Några församlingar och kommuner i Ångermanland hör dock till Jämtlands respektive Västerbottens län. Jämtlands län å sin sida omfattar större delarna av landskapen Jämtland och Härjedalen. Som redan nämnts hör delar av Ångermanland till Jämtlands län, men även delar av Hälsingland hör till Jämtlands län. Hängde ni med? Foto: Slobi.Observera regnbågsmattan. Vi får höra att den orsakade en del kontroverser när den rullades ut. Men, den ligger ändå kvar. Vi är på väg att äta lunch med f d kolleger till Slobi och på lunchrestaurangen ligger en likadan matta. Där får vi också höra att man har en likadan matta på Länsförsäkringars regionkontor. Undrar vem som började denna trend i staden.Delar av läktarorgeln stammar från 1731, men den byggdes om helt och nyinvigdes 1975. Per Brudsten, organist: ”Orglarna i Härnösands domkyrka är oförskämt bra instrument.” Vacker är den också.
Vi åt som sagt lunch med två f d kolleger till Slobi. De förmedlade lite av stämningsläget i stan. De menade att Härnösand är en tjänstemanna- och förvaltningsstad. Förutom att Härnösand är en stiftsstad finns länsstyrelsen här med landshövdingeresidenset liksom regionhögkvarteret. Härnösand är ju en relativt liten stad. Här bor bara ca 18 500 personer i själva tätorten och befolkningsmässigt står kommunen och stampar och kollar man noga kan man t o m se en negativ utveckling av antalet invånare. Till samma stift, län och region hör Sundsvall, bara fem mil bort. Om inte en storstad, så i alla fall betydligt större med sina knappt 60 000 invånare i tätorten och en positiv befolkningsutveckling i kommunen. Jag kunde ana en viss oro över att man skulle bli av med sin status som administrativt centrum? Även Länsförsäkringar Västernorrland har sitt huvudkontor i Härnösand. Kunde jag ana att även den lokaliseringen ifrågasattes? Slobi arbetade för Länsförsäkringar i Härnösand, till och från fram till för tio år sedan och ville gå upp på kontoret och hälsa på. Efteråt konstaterade hon bl a att det var lite ödsligt. Många av medarbetarna bor tydligen i Sundsvall och skulle man bryta hemarbetet för att ta ett möte gjorde man det ofta på kontoret i Sundsvall istället. Kanske inte så lätt för lilla Härnösand att hävda sig.
När Slobi hälsade på hos Länsförsäkringar valde jag att gå på bilmuseum. Det var ett imponerande museum med många bilar man glömt att man minns (museets slogan). Trots att det öppnade så sent som 2015 säger man sig ha 300 utställda bilar (jag räknade dem inte och det förekommer lite olika uppgifter om antalet). Ska det föreställa Simon Templar som Helgonet som sitter vid ratten i den Volvo P1800 som pryder entrén? Visste ni att Jaguar nobbade förfrågan om att tillhandahålla en bil till serien Helgonet, vilket ledde till att valet istället föll på Volvo. Inte det flashigaste bilmärket för en gentlemanna-agent, kan man tycka.Tåg är ju inte bilar. Ändå fanns det plats för detta ånglok av typen B som har tilltalsnamnet Astrid. Hon höll till på banorna här uppe, bl a på det som idag benämns Ådalsbanan. 1956 rände hon in med ett passagerartåg i ett stillastående godståg norr om Sollefteå. En godsvagn landade på lokets tak och smällen blev så hög att den hördes i hela bygden. Lokföraren sägs ha blivit döv för resten av den kvällen.Museet uppvisar stora kast mellan flärd och funktion. Utanför museet ramlar jag över en Tjorven. Bilen som skulle rädda Kalmar Verkstad blev dock ingen succé. Det sas att brevbärarna hellre cyklade än körde Tjorven, så tillverkningen pågick bara mellan 1968 och 1971.Väl inne i museet möttes man av lyx och flärd. Här två stycken Packard från 1935 respektive 1938.Kolla in kylaremblemet på denna Cadillac Coupé 370A från 1931. I glas!Jag är inte så frälst på amerikanska bilar och egentligen är jag ingen bilfantast överhuvudtaget, men charmiga, europeiska bilar från 50- och 60-talet kan få mig att falla platt. Men, ingen regel utan undantag. Den här vita, mulliga Cadillacen från 1947 skulle jag inte ha något emot att åka omkring i. Få V8:or mullrar tydligen ligga gott som motorn i denna.En betydligt stramare Mercedes Benz 230 från 1938. Den gick som stabsbil under den tyska ockupationen av Danmark fram till 1945. Efter kriget kom den via danska staten och en trädgårdsmästare på Fyn till en av trädgårdsmästarnas anställda som så småningom tog den med sig över till Sverige. Baksätet är original och där har det suttit en och annan SS-man, får man veta.Parallellt med alla bilar får vi följa samtida händelser i världen och Sverige. Jag hajar till över denna skylt. Var det verkligen förbjudet att sälja Coca Cola i Sverige fram till dess? Jo minsann, fram till 1953 tillät inte livsmedelslagen koffein eller fosforsyra. När detta förbud släpptes fanns Coca-Cola redan i 79 länder världen över. Det var poppis med läsk på den tiden, men trots det tog det fram till 1970-talet innan Coca Cola blev riktigt stort i Sverige. Vad skulle man med Coca-Cola till när det fanns Sockerdricka, Champis, Festis och Zingo? Minns ni förresten bioreklamen för Zingo? Försvinnande god och så tror jag de försvann upp i en luftballong drickandes Zingo. Kanske var det jojo-tävlingarna som Coca-Cola arrangerade som hjälpte till med det slutliga genombrottet. Jag minns hur man kom ut till torget vid vår skola och hade lite jippon med Coca Colas jojo. Den var i plast i st f de rustika i trä jag hade haft innan.Var det inte en sådan här som Stig-Helmer åkte i? En trehjulig Messerschmitt i alla fall.Den sovjetiska eliten åkte Chaika. Bilen tillverkades från 1959 ända fram till 1981. Det sägs att trafikljusen i större städer slog om till grönt när en Chaika närmade sig. Kul historia, men låter det inte som en skröna?En DKW från 1954. Min goda uppfostran förbjuder mig att förmedla hur vi som barn utläste förkortningen DKW.Vilken läcker färgsättning på denna bubbla från 1951. Och så cabriolet dessutom.En kompis pappa hade en sådan här padda (Citroen). Den var en dröm att åka i. Man svävade som på små moln. Den var kanske ingen dröm att äga, sades var behäftad med en massa problemEn annan kompis pappa hade en sådan här, Mercedes 190 eller Bullmerca som den tydligen också kallades. Den fungerade ofta som lekstuga när vi låtsades köra bil. Jag undrar hur kul pappan tyckte det var.Själva hade vi en riktig folkhemsbil, en duvblå Volvo PV 544.Även Opel Kapitän var härlig att åka i. Man gungade fram som i ett slagskepp.Kommer ni ihåg Harry Hot line i reklamen för Ericssons NMT-telefon? Det var också min första mobiltelefon. Fast mobil och mobil. Luren fick man installerad i kupén och den övriga lådan satt i bagagerummet. Skulle man ta den med sig fick man skruva ur lådan ur bagagerummet, montera på luren och sätta på en bärrem. Lätt som en plätt. Men, man kände sig rätt cool. Samtalskvaliteten i det gamla analoga nätet var sisådär och ibland kunde man t o m överhöra andras mobilsamtal.Inget svenskt bilmuseum utan Saab. Den här modellen 93B från 1958 är jag rätt säker på att den luktade pyton där den for fram. Men, inte tänkte man på det som liten knodd på bilutflykt. Ofta med min kusins farmor och farfar på skånska landsbygden.Detta är ju något helt fantastiskt. En husbil byggd runt ett motorrum från en Saab 92 och en 28-hästars tvåtaktare. Bilen underkändes tyvärr.Det som var kul med museet var att han man hade ackompanjerat bilarna med rekvisita som tidsmässigt stämde överens med årgången på bilarna. Det kunde vara skyltdockor med tidstypiska kläder, serviser, telefoner eller som här, en handelsbod.Snyggare barnvagn får man väl leta efter?Det här måste vara Farmor Ankas bil, en Ford, modell N, från 1906.Det fanns några gator med fin gammal trähusbebyggelse. t ex Långgatan och Östanbäcksgatan.Undras hur skoförsäljningen för Walter går.Vilket öde. Järnvägsstationen har degraderats till hamburgerrestaurang. Och Clock!? Det varumärket trodde jag saligen hade insomnat. Liket lever tydligen.Härnösand följer mönstret. Istället för järnvägsstation heter det resecentrum. Ljust, fräscht och fint är det. Undrar om det inte var vår chef på Ericsson Information Systems, Stig Larsson, som sedan blev generaldirektör på SJ som godkände denna reform i SJ:s 100-punktsprogram på 90-talet.Dags att gå vidare. Vi påminns om att det snart är vinter när vi passerar Vårdkasbacken, Härnösands slalombacke.Den segelfria höjden var 20 m, så inte någon jättestor marginal för Aquileja, med antenner inkluderade når hon väl nitton meter någonting över havsytan. Vi går för motor, från Härnösand ut genom Södra sundet. Ännu en dag med sydliga vindar och vi har kanske ännu inte vaknat tillräckligt för en tight kryss.Det skulle blåsa upp till 12 m/s idag, så jag började förbereda för två rev, men när vi kom ut ur sunder rörde vi oss knappt, så det blev bara att slå ut reven igen.Så småningom kom dock vinden och vi fick börja om med att reva. Tanken är att passera Sundsvalls-fjärden och gå mot Galtström och Kryssarklubbens uthamn Lill-Lubban. Vi ser inte en segelbåt på hela dan.
Nostalgi-hjärna går igång igen. Då, för 35 år sedan, hade vi legat i Vindhem. Jag ser i min gamla loggbok att vi även varit inne i Spikarnas gästhamn, men att vi fick retirera då hamnen var full av militära fartyg. Någon övning på gång och vi kände oss inte alls välkomna. När vi lämnade Vindhem tidig förmiddag nästa dag var det kav lugnt. Plötsligt ser vi någon form av svallvågor på fjärden. Inga fartyg i närheten, så vad kunde de komma från. Jag minns hur vi hojtade mellan båtarna. Kunde det vara något grund här? Vi tittar oss omkring. Vad var det? Upp med kikaren! Va! Ett periskop! Det vrider sig runt och så plopp försvann det, som om de hade sett att vi såg dem. Jag och Yngve, på den andra båten blev höggradigt exalterade. Våra respektive tyckte vi fantiserade, att vi drabbats av någon slags pojkboksfeber om hemliga agenter eller andra liknande äventyr. Vi kom i alla fall fram till att vi måste rapportera vad vi sett. Jag hade VHF-radio på min båt och kallade upp Härnösands radio och där kopplade man vidare till marinkommandot. Man förhörde sig om vart vi var på väg och meddelade att någon från Säpo skulle möta upp där. Vad vi inte anade var att media lyssnade på VHF:en. Någon minut efter samtalet med marinkommandot blev vi uppringda av Mittnytt, Sundsvalls tidning och kanske någon mer tidning. Vi kände oss nog lite märkvärdiga för vi skulle först och främst prata med Säpo, minsann.
Inseglingen till Galtström och Lill-Lubban krävde höggradig koncentration. Det skummade lite överallt tyckte vi. Kajen vid Galtström var både tom och såg helt ny ut, men vi skulle ju inte ligga där, utan gled förbi ett stycke till innan vi tog ner seglen och gick in mot bryggan vid Lill-Lubban som också var helt tom.Annat var det vid förra besöket, den 3 augusti 1989. Då möttes vi av ett pressuppbåd och en Säpo-agent som skulle hålla förhör med oss. Efter utfört värv kliver han iland, iförd lackskor och med moderiktig attaché-portfölj. Innan han går ber han oss att inte släppa för mycket till pressen. Foto: Thord Eriksson, Dagbladet, Sundsvall.
Var det en u-båt? Ingen som vet. Inte vi i alla fall. Efter några dagar hävdade marinen att de efter en analys kommit fram till att vi sett ett sjömärke på drift. Några andra seglare hävdade att de sett en stock flyta omkring och att de innan de kom tillräckligt nära också trott att detta var ett periskop. Det vi vet i alla fall var tidningsuppgifter från Sundsvalls tidning den 5 augusti 1989: ”Ett sovjetiskt tankfartyg ankrade på fredagen utanför Sanna, på södra Brämön, i sundsvallsbukten. Besättningens motiv var hårt väder. Samma ankringsplats och motiv hade ett annat sovjetiskt fartyg i tisdags. Däremellan har ubåtsobservationer gjorts i området, där KA 5 just nu genomför en militärövning.” Hårt väder var ju en märklig ursäkt. Det var kav lugnt.
Fyra unga seglare (Yngve, Pelle, Lotta och Annika), tyngda av dagens allvar. 🙂 Foto: Thord Eriksson, Dagbladet, Sundsvall.
Skriverierna pågick några dagar och någon blev uppenbarligen förbannad och ringde in till Sundsvalls tidning och presenterade sig som Per Karlbom. Tidningen hakade på: ”Irriterat vittne säker på sin sak – Jag är villig att offra min högra arm på att jag och mina vänner såg ett ubåtsperiskop utanför Junibosand. Det hävdar Per Karlbohm (bilden) som under torsdagen såg ett periskop 30 meter från den segelbåt han och hans vänner färdades i. Per Karlbohm är säker. Försvarsstaben och marinens påstående att det istället rörde sig om en sjömarkering ger inte Karlbohm mycket för. – Jag ser skillnaden på ett periskop och en sjömarkering. Marinen har inte tagit våra iakttagelser på allvar. Nästa gång jag ser ett periskop är det inte säkert att jag slår larm, säger han.”
Samma morgon som detta publicerades ringde en bekymrad man från marinen som beklagade att jag inte trodde att man tog våra uppgifter på allvar. Först fattade jag ingenting, men till slut förstod jag så mycket att jag nog fick knalla iväg till kiosken och köpa ett ex av dagens Sundsvalls tidning. Till min förfäran ser jag på håll att jag är på löpsedeln och duckar nästan när jag slänger fram betalningen. Jag läser och skäms över att folk ska tro att jag uttryckt mig på det viset. Jag blir arg och ringer upp och skäller på dem på Sundsvalls tidning. Nästa dag kom en rättelse där man beklagade sin bristande källkontroll och bad om ursäkt. Grejen är bara att man i Hudiksvall, på den tiden, läste Sundsvalls tidning på söndagarna och Hudiksvalls tidning måndag-lördag. På jobbet dan därpå hade ju ingen läst rättelsen i Sundsvalls tidning och de trodde att jag hade blivit lite galen. – Ja, men det var inte jag som sa det där. – Ja, ja… Lite kul ändå: På min namnskylt stod det inte längre ”Per Karlbom”, utan ”Periskopet”. Någon hade också snappat en spekulation om att vi kunde ha sett en säl, så ovanpå namnskylten satt en söt liten tygsäl.
Åter till nutiden. I samband med tilläggningen vid Lill-Lubban hände något. Det uppstod problem att få fatt i bojöglan och sedan lade sig bojen ner varpå motorn stannade. Hade bojen slagit i propellern? Var det därför motorn stannade? Skulle den gå igång igen? Jodå, den startade snällt. Det var rätt varmt i vattnet och sikten var bra, så när jag hoppade i kunde jag i alla fall konstatera att alla tre propellerbladen satt kvar.
Vi lånar roddbåten och ror över till Galtström. Vi hade läst om ett gammalt välbevarat bruk som skulle finnas en bit från hamnen.
Redan i hamnen möter vi ångfartyget Ophelia från 1885. Hon användes för brukets transporter av råvara till bruket: malm från Dannemora, malm från Grängesberg och Stripa som skeppades ut i Gävle och t o m malm från Utö i Stockholms skärgård. Hon hämtade kalksten från Oaxen och Slite och träkol från hamnar runt om Bottenviken. På pråmar får man anta. Men, man hade även tid för lite kul. Till midsommar lövade man en av brukets pråmar som drogs ut i Bremösundet där det bjöds på mat och dans för brukets arbetare och på hösten tog man Ophelia ut till Bremön för att plocka svamp.Banan mellan hamnen och bruket användes främst för att transportera råvarorna som kom på pråmar in till hamnen.I lokstallet står LOKE från 1887.Bruket var välbevarat och det var trevligt att vandra runt i en fina miljön.
Det här mötet får mig att minnas en incident på Fårö. På Fårö är det gott om lamm och lammungar. Jo, på Fårö och Gotland säger man så. Vi hade en svart mellanpudel, Tonic hette han, och det gick inte att bortse från likheten mellan Tonic och lammungar. Det tyckte tydligen även en lammunge vi stötte på en gång. Den kom fram till Tonic och såg ut som den menade att Tonic kommit på villovägar. – Kom med här, tycktes den säga. Sedan kom mamma eller pappa och redde upp situationen och särade på de två.Vi kikade in genom fönstren till det som var kontor. Inredningen med sina gamla skrivpulpeter gav ett intryck av att tiden stått stilla.Som förvaltare bodde man furstligt. Byggnaden är från 1830-talet. Bruket ägs sedan länge av SCA och herrgården används idag som konferensanläggning för företaget.Nu kan vi inte drälla runt längre. Det börjar bli sent och vi har inte ätit middag och ikväll skulle vi dessutom grilla. Vi ror tillbaka och drar igång grillen som fanns i en hydda på ön. Vi blev dock inte riktigt kloka på den fasta grillen. Väldigt stort avstånd mellan kolbädden och grillgallret. Tog en evig tid att få upp värmen. Foto: Slobi.Avfärden dagen därpå skedde redan vid halv åtta. Det ska vara 48 M till Hudiksvall, men precis som flera av de föregående dagarna blir det kryss en stor del av vägen, så loggad distans blir istället 60,2 M. Vi upptäcker att vi har betydligt snällare sjö på bogen in mot än ut från land, så bogen ut från land försöker vi tajma när vinden friskar i lite mer eller när vi vid några tillfällen fick lite sjölä. Vi hade en del sol under dagen, men när vi rundade Hölick här på bilden hade det mulnat på. Istället för sol fick vi i alla fall avsluta med fin segling resterande vägen in mot Hudiksvall. Slobi styrde in, men jag tog i vanlig ordning över när vi skulle gå in i hamn. – Men, när ska jag lära mig då? Bra fråga… Det känns som om vi borde passa på någon gång då vi är i alla fall tre ombord eller när det inte är så många andra båtar i närheten. Men, det är kul att du vill lära dig Slobi. Det är många som absolut inte vågar försöka ens. Det tog en stund innan vi förstod var vi skulle ligga, men när vi väl hittade fram togs vi emot av trevliga skottar.Vi vaknade till en stad som visade sig från sin gladaste sida. Varför heter det för övrigt Glada Hudik? Inte krångligare tydligen än att hudikborna hade rykte om sig att vara ovanligt glada och gästfria. Där inne i det gula huset som man skymtar mellan magasinen bodde jag mellan 1988 och 1992. Fiskarstan heter området och det består av en hel del gammal bebyggelse. Vårt hus var dock ett nybygge.Vid Kattvikskajen har staden, liksom många andra städer, begåvats med en ny sjöstad. Riktigt fint. Och detta är bara början tydligen. Staden har ambitionen att växa, läser jag.När man pratar om sjöbodarna i Hudiksvall tror jag att man vanligtvis syftar på de röda sjöbodarna vid kanalen inne i centrum. Vad kallas då de här?Slobi: – Ska vi inte knacka på? – Njae… – Då, gör jag det, säger hon. Jag knackar på. Ingen hemma. Kvarteret består av ett antal gathus åt tre håll och garage åt det fjärde hållet. Gården har verkligen utvecklats och de som bor här, men undantag för huset jag bodde i, har byggt till och snyggat upp. Det såg väldigt mycket trevligare ut.Vi cyklar vidare, upp genom Fiskarstan mot centrum.Och då kommer man till Statt. Förutom hotell ett känt dansställe alternativt ökänt raggställe. Det var i alla fall dans till levande orkester. Jag hade en kollega som berättade att de åkte från Bastuträsk till Hudik för att ”dansa”. Det är ”bara” 47 mil. Chanserna att få napp bör ha varit rätt goda då.Hur många hotell finns det i Sverige eller i världen som har en järnväg under sig?
Jag upptäcker att en hjulmutter ramlat bort från min cykel. Hos Pers cykel (så passande) fick jag en ny hjulmutter med låsbricka monterad för 20 kr (!). Slobi frågade om de kunde rekommendera något fik. – Nya schweizeriet i den nya sjöstaden, tyckte de. Att fika där kostade lite mer än 20 kr… Och det var inte ens särskilt gott det vi åt. Gungor och karuseller.
Här har vi de sjöbodar som man vanligtvis förknippar med sjöbodarna i Hudiksvall.Inte ens i det glada Hudik fick vi tillträde till kyrkan.De första månaderna i Hudiksvall var jag inkvarterad i en lägenhet. Huset ser annorlunda ut idag, men det bör ha varit här på Domaregatan jag bodde.Glada Hudik-teatern förde en rätt slumrande tillvaro när jag bodde här. Jag var nog bara där en eller två gånger. Sedan fick ju teatern ett rejält uppsving genom sin satsning på människor med någon form av funktionsnedsättning.Nog var det gott om fåglar i Lillfjärden även när jag bodde här, men så mycket gäss som vi såg nu undrar jag om jag någonsin sett någonstans.Ett gammalt apotek i Fiskarstan.När jag bodde här var Storgatan den naturliga länken när vi promenerade till och från stan. Var jag hemmablind då? Allt ser så mycket finare ut än jag minns det. Slobi: – Det här är den finaste staden vi besökt under hela seglingen.Den här farbrorn var pratsugen. Han ville bl a uppmärksamma oss på det hus han bodde i. Det var det enda röda huset i Fiskarstan. Han ville markera att det var något märkvärdigt med detta.Vi cyklar ut till min gamla arbetsplats, Ericsson Cables. Jag var marknads- och försäljningschef för Ericssons telekabelverksamhet och här i hörnet hade jag mitt kontor. Till vänster i bild hade min chef sin parkeringsplats. Han hade ett beryktat morgonhumör och när han kom på morgnarna tittade han ofta in på mig med bister min. Hur bister den var, avgjorde om man skulle vänta med eventuella ärenden till efter lunch.Vi kom i samspråk med en kille som arbetade med installation av fiber, tror jag, som tog sig tid att visa oss runt i den halva av den f d marknadsavdelningen som hans verksamhet nu utnyttjade. Det mesta var annorlunda, men jag kunde konstatera att i alla fall konferensrummet fortfarande hette Agön. Han tog oss även upp en våning där divisionschefen samt ekonomi- och personalavdelningen huserade då. Jag konstaterade att min dåvarande chefs rum numera innehades av en tidigare konkurrent till oss, NKT Cables. Hmm, hur kommer sig det?Ericsson sålde verksamheten och idag ägs den av Hexatronic. När vi cyklade iväg stötte vi på en man som visade sig vara mer eller mindre samtida med mig. Han började 1990 på det som kallades isoleringen. Han tyckte Hexatronic var ett bra företag. Ett tag efter övertagandet var de bara 80 personer, men numera fick jag intrycket av att det var ungefär lika stort som när jag jobbade där, 4-500 personer. Kul! De stora produkterna menade han var hybridkabel, d v s kabel med både fiber och kopparledare, samt sjökabel . Själva fibertillverkningen har tagits över av statliga RISE som driver denna som utvecklingsverksamhet och pilotproduktion.Spår har försvunnit från järnvägsstationen, men tågtrafiken på Ostkustbanan är desto tätare och snabbare idag. Hudiksvall verkar må bra. Människor vi pratar med nämner flera framgångsrika företag, inte minst inom hydraulik. Befolkningsutvecklingen har väl stått rätt still sedan jag bodde här, även om den klättrat lite uppåt efter en mindre dipp runt 2000-2010. Det var nog någon gång då jag var på kort besök och fick ett betydligt dystrare intryck av stan. I tätorten bor idag ca 16 500 personer.Själva tar vi en liten paus från seglingen. Slobi vill vara med på sitt äldsta barnbarns födelsedagskalas och även träffa övriga barnbarn och jag passar på att hälsa på mitt barnbarn. Det känns ju som en evighet sedan jag träffade henne. Samtal på film som hon säger, i all ära, men IRL slår allt.
DISTANSER
Obbola – Järnäsklubb: 25,7 M
Järnäsklubb – Skagshamn: 24,3 M
Skagshamn – Vågön: 7,1 M
Vågön – Örnsköldsviks gästhamn: 11,2 M
Örnsköldsviks gästhamn – Örnsköldsvik, Lugnvik: 0,8 M
Örnsköldsvik, Lugnvik – Trysunda: 15,5 M
Trysunda – Ulvöhamn: 10,5 M
Ulvöhamn-Veåsand: 9,6 M
Veåsand – Mjältön: 5,9 M
Mjältön – Bönhamn: 13,3 M
Bönhamn – Häggvik: 14,9 M
Häggvik – Berghamn: 7,4 M
Berghamn – Härnösand norra: 17,7 M
Härnösand norra – Härnösand södra: 0,8 M
Härnösand södra – Lill-Lubban: 44,3 M
Lill-Lubban – Hudiksvall: 60,2 M
Medseglare: Johnny Ericsson, Martin Kornelius Dahl och Anna Rosenberg
Får jag presentera min nya besättning: Från vänster till höger Anna och Johnny, två nya bekantskaper. Och så Martin som jag lärde känna lite föra sommaren. Martin seglade med Johan Eriksson på Vinyasa, mellan Gustavsberg och Oskarshamn när jag och Johan kompisseglade på var sin båt ner till Kristianopel, där Johan vände norrut och jag fortsatte runt södra Sverige.Efter sedvanlig genomgång av säkerhet, båtens utrustning och lite diskussion kring tänkbara rutter, kastade vi loss och började med en stillsam segling. Vi blev rätt snabbt överens om att långsamt snurra lite i Luleå skärgård för att sedan öka tempot när vi gick söderut. Var vi skulle landa var fortfarande en öppen fråga. Örnsköldsvik, Umeå, kanske Skellefteå eller ville vi se så mycket i skärgården här att vi bara skulle hinna till Piteå? Morgonen började med en regnskur. Skulle vi stanna till redan vid Likskäret med sina fina stränder? Vädret lockade ännu inte till strandliv, så vi bestämde oss för att fortsätta till Brändöskäret. Sedan blev vädret allt bättre.Johnny hittade snabbt en skön plats.Anna vid rodret. Foto: Martin.Det är inte jättelångt till Brändöskäret. Vi loggade 26,5 M, men vi knöt fast först efter 7 timmar och 10 minuter, vilket ger ger en snittfart om endast 3,7 knop. Slow sailing i sin prydno. Vid bryggan låg redan många båtar. Det kändes lite ovant för mig efter att ha seglat i Finland i flera veckor. Nu ska också fördomar om allt möjligt krossas på löpande band: Karg natur, kallt, myggigt, tysta norrlänningar. Eller? Sandstränder, vacker natur, idyll, varmt i luften, varmt i vattnet (24°), öppna, kontaktsökande och trevliga norrlänningar… På en båt var skepparen så pratsam att Martin som låg nedanför och trampade vatten, började känna att han snart riskerade få kramp och drunkna om han inte fick vila snart. Folk verkade bli nyfikna när de förstod att vi kom från Stockholm och att jag seglat via Finland. Kändes faktiskt som man tyckte att vi var lite spännande. Man märkte också en tydlig stolthet som luleborna kände över sin skärgård och att de verkade glada över att vi hade tagit oss hit för att upptäcka den. OK, en och annan mygga dök väl upp på kvällskvisten, främst i skogen, men inte var det väl värre än i Stockholms skärgård?Vi hade ju valt Brändöskäret för att det skulle vara ett idylliskt gammalt fiskeläge. Vi blev inte besvikna. Helt enkelt rätt ljuvligt här.Johnny ville testa en SUP och vips hade han fixat en lånebräda från någon grannbåt. Johnny är lärare i bl a idrott och hälsa och det märktes. Plötsligt pågick ett race mot ungarna. Reglerna ändrades till barnens fördel när Johnny märkte att de hamnade på efterkälken.För mig, ett i raden av kapell jag besökt, men kapellbesöken känns fortfarande som ett måste. För besättningen, kanske lite av nyhetens behag.Rak i ryggen får man sitta här. Inga ryggstöd inte. Men, vad är det som hänger på väggen? Jag får associationer till Hötorgskonst. Hör detta hemma i ett kapell? Kanske fel på min smak…I grannbåten satt de och rensade ett smärre berg med kantareller. Vi ville också hitta och de beskrev ungefär hur man skulle gå och hur terrängen såg ut där de fanns. Vi började gå på svampspaning, hela besättningen, men de andra vek snart ner sig. För mycket mygg tror jag. Jag fortsatte. Men, vad var det de sa i grannbåten? Svampen växte där det började bli stenigt och fullt av lav. Drev de med mig? Så brukar väl inte kantareller växa? De kanske hade hittat svampen på ICA och så satt de där i båten och skrattade åt den där lättlurade stockholmaren. Nja, jag ville ändå inte tro det och fortsatte.Möjligen hade jag nu kommit ända ut på Uddskäret, hopvuxen med Brändöskäret som ett resultat av landhöjningen, när naturen började likna beskrivningen. Och se där, som små gula knappar syntes kantarellerna. Man fick gräva med fingrarna för att få upp hela svampen. Vilken udda växtplats. Åtminstone i en stockholmares ögon. Och nu gick ju radarn igång. Plötsligt fanns det gula knappar lite överallt. Det blev till slut ett rejält lass som jag tror räckte till två måltider. Min besättning var lite undrande över vart jag hade tagit vägen, men när de såg påsen blev det jubel.Ny dag och idag skulle vi öhoppa lite, först till Småskären och sedan vidare till Kluntarna, senare samma dag. Nu ligger öarna tätt, så det blev inte mer än drygt 18 M för båda distanserna. Inför avfärden fick vi höra från flera håll hur vi skulle gå. Jag har svårt för att ta till mig muntliga ruttbeskrivningar, men jag måste ju säga att jag uppskattade den omtanke och det omhändertagande vi visades.Det verkar vara fritt fram att utforma fiskeflaggorna lite hur som helst,Vid Småskären var det inte så många båtar.Desto fler kom med med passagerarbåten Symfoni. När passbåten lämnat visade några ungdomar på ett alternativt användningsområde för passagerarbåtsbryggan, som badbrygga. Kul att hoppa och dyka från och några av oss var inte sena att följa deras exempel.Johnny badade lika gärna i näckrosdammar. Jag fattade aldrig vad grejen med det var.Även på Småskären fanns ett gammalt fiskeläge, men här, i Kyrkviken, var det för grunt för oss, så vi låg på andra sidan ön i Bullerhamnen. Buller? Vad kan det ha syftat det på? Vi tyckte det var lugnt och fint där i alla fall.– Hej! Ursäkta oss, tränger vi oss på? Isen bruten och vi fick en lång och trevlig pratstund om hans liv, om fiskebyn, om fiske och matpolitik. Han ägde två båthus som gått i arv, båda från 1700-talet. Idag delade han sin tid i övrigt mellan Norge och Bohuslän. Här fiskar han varannan dag, men strömmingen är i princip borta. Han berättade med sorg vilken skillnad detta är mot när han var liten och de i princip kunde få upp hur mycket som helst. Han beklagade sig också över att alla inte höll efter sina hus. Ett båthus var förvisso på väg ner i vattnet och det skulle tydligen rivas, men i övrigt tyckte jag det såg väldigt välhållet ut. Jag berättade om mina erfarenheter från Finland där jag tyckte förfallet var mycket mer påtagligt. Det tycktes förvåna honom. Vidare tyckte han att man skulle bojkotta ekologiskt kött och att vi måste få bättre kontroll på köttproduktion och fiskodlingar. Landbaserad fiskodling var det man borde satsa på. Han hade ett starkt engagemang, men vi hängde nog inte med i alla hans resonemang.Många målar ju sina bodar i rött, men mannens båda båthus var i den, som jag uppfattar det, mer ursprungliga färgen, brunt. På något sätt måste väl även de behandlas, men jag kom mig aldrig för att fråga hur.Rivningsobjekt.Gulligt kapell.Även här tarvades en rakryggad uppmärksamhet. Inga ryggstöd, men ännu en tavla som gav mig associationer till Hötorgskonst.Är det detta som kallas Silvergran? 😉Efter att ha badat kastade vi loss och fick en kort, men härlig segling vidare mot Kluntarna där vi skulle ligga över natten. Helst skulle vi väl ha legat på insidan av bryggan, men där var det fullt. Lite guppigt blev det. Återigen en massa vänliga människor. Jag träffade också ett finskt, äldre par par som vi hade stött på i köket i hamnen på Röyttä när vi letade efter bastun. Jag råkade kommentera för någon att man fick lugn och ro här med tanke på avsaknaden av mobiltäckning. – Va, har ni Stockholmstelefoner, replikerade han. Fortfarande stor skillnad tydligen mellan operatörernas täckning, med Telia i täten. Jag trodde skillnaderna skulle ha suddats ut mer med tanke på att Tele2 och Telia sambyggt 4G-nätet. Och vad händer i så fall framöver när nu 2G- och 3G-näten släcks ner. Kommer vi höra ett norrländskt ramaskri?Vi anlände strax för fem, men det kommer in ytterligare en segelbåt och lägger sig bredvid oss. Tror ni skepparen känner sig stressad av att ha en passagerarbåt i häcken?På flera öar mötte vi dessa unga hamn- och stugvärdar. Jag fick intrycket av att detta var kommunens sätt att ordna lite sommarjobb. De verkade inte allt för tyngda av sitt arbete, men nu fick de rycka ut och möta nyanlända gäster som skulle inkvarteras i uthyrningsstugorna.
Jag hade redan från början framfört kritiska synpunkter på Johnnys val av fotbeklädnader. Ibland ingen alls, ibland några lösa tofflor. Jag vet inte vad som hände riktigt när den jagade segelbåten till slut lade sig bredvid oss, men skepparen var barfota och plötsligen skulle något fixas, snabb förflyttning och så blodvite på hans nakna fötter. Frestande med ett ”- Vad var det jag sa!”, men Johnny hann förekomma mig.
Även här låg fiskebyn på andra sidan ön, så vi fick en trevlig promenad genom skogen.Och vad har vi här? En liten padda…Kluntarnas fiskeläge bredde ut sig på alla tre sidorna om viken. Det slår mig nu att vi aldrig besökte den här delen.Det såg ut som ett relativt aktivt fiskesamhälle.Här fanns både fiskenät och …… ja, vad var det egentligen? En laxryssja, får vi lära oss. Lätt för fisken att simma in, men svårare att simma ut. Det skulle vara intressant att få följa med på en fiskebåt någon gång och se hur man hanterar alla olika fiskeredskap.Vi stannade till och pratade med en av familjerna. Huset eller kanske snarare tomten, hade gått i arv från farfars farfar. De bekräftade att det fanns en fiskare kvar här, men just idag var han inte här. Återigen slås vi av hur trevliga, öppna och nyfikna luleborna är.Det rådde starka åsikter om existensen av detta militära utkikstorn, allt från ”- Nej, men det finns inget sådant torn här. Vi har varit här så mycket, så vi känner till ön bra.” till ”-Nej, det vet vi inte riktigt var det ligger” eller ”Jo, man går …” Ja, hur var det nu? Det begrep vi inte helt, när vi promenerade iväg, men till slut hittade vi det.Fin vy ner mot hamnen. Märkligt bara att man hade en så fri vy och att det ändå var så svårt att se från andra hållet.– Ska ni inte gå till Likskär?! Där är ju så fint. Sandstränderna är fantastiska. Jag hade redan passerat ön två gånger. Tredje gången gillt? OK. Vi hamnar återigen bredvid bekanta från någon annan ö. Större är det inte här uppe. Och hur var det? Skulle vi inte hänga med på surströmmingsmiddag ikväll? Sagt och gjort, det är klart vi anmäler oss.Jag går omkring och pratar i telefon. I bakgrunden hör jag någon säga något, men registrerar inte vad som sägs eller vem som säger det. Jag pratar ju i telefon, men så lägger jag på och nu hör jag samma röst lite tydligare. – Göta kanal förra sommaren. Jag vänder mig om och där står Kjelle. Vi gick Göta kanal precis när eftersäsongen inletts och då går man i en konvoj enligt ett särskilt schema och slussvakterna kör bil mellan de olika slussarna så att varje sluss inte behöver vara bemannad hela tiden. Första etappen, mellan Vänern och Vättern gick vi i samma trupp om tre båtar. Från Motala till Mem blev vi några fler. Kjelle och hans Mia verkade hålla ett betydligt högre tempo än vi. Först skulle de nu lägga båten i Luleå och ge sig upp i fjällen och vandra och sedan skulle de vara hemma långt innan mig.Vi skulle ju vara kvar och tog en promenad runt ön och visst var det fina sandstränder.Man hade tre sidor att välja emellan, så det gick att få lä nästan oavsett varifrån det blåste.Inte ett öbesök utan att vi träffar någon pratsugen norrlänning. Jag kommer att tänka på en gång på åttiotalet när vi uppenbarligen hamnade för nära någon, inte kloss inpå på något sätt, men ändå, i en i övrigt tom vik i Stockholms skärgård. – Fan, har ni lappsjuka, skrek han surt till oss. Mycket ovanligt med sådant bemötande, måste jag väl säga. Men, lappsjuka… Förklarar det varför alla är så pratglada här? Inte vet jag. Här har vi stannat till vid vad som förr var en lotsbostad. Och så alla dessa lotsar… Vad blev de av dem? Idag äger tio familjer var sitt rum på övervåningen och på nedervåningen delar man på gästrum, kök och matrum och där äter man middag tillsammans. Mina tankar far iväg. Sextio- och sjuttiotal, kollektiv, flumvänster… Det är som att damen hör mina tankar. Hon berättar skämtsamt om att livet och umgänget här var lite beryktat. Hon hävdade att skepparen på kryssningsbåten Laponia kunde stanna till utanför och föreslå sina passagerare att ta fram kikarna och spana in de nakenbadande blondinerna. Nu är ju Laponia av nyare datum, så tankarna landar inte riktigt, men kul pratstund. När vi är tillbaka i båten och berättar för grannbåtens besättning om vår promenad, säger kvinnan ombord angående andelshuset. – Ja, där har jag också bott. Så är det här uppe. Allting och alla tycks hänga ihop på något sätt.Farleden in till Luleå hamn går genom en trång passage mellan ön vi är på och Sandön på andra sidan sundet. Även det ett poppis ställe bland båtfolk och badsugna. Här passerar en av båtarna som är engagerad i muddringen av Luleå hamn.Det är väl långt ifrån alla svenskar som ätit surströmming, men Martin kommer från Norge och har i alla fall inte vuxit upp med denna tradition. Alla som behövde hjälp att invigas i surströmmingsätandets ritualer fick beredvillig hjälp.Anna har gjort sig en redig surströmmingsklämma. Foto: Anna.Till ritualen hör ju bl a snapsen och tydligen även här uppe, snapsvisan. En handlade, tror jag, om en sames mössa. Jag hoppades jag skulle hitta texten på nätet, men tji. Som representant för stockholmarna kände jag att vi inte kunde vara sämre så jag grävde i min allt mer sinande repertoar och tog ton jag med.
Men, hur var det nu, hade inte strömmingen i havet tagit slut? Finns det så man fortfarande kan göra surströmming? Frågan fick hänga i luften, men någon av arrangörerna hade försänkningar i en av livsmedelskedjorna och hade fått köpa loss ett gäng burkar från förra året. Årets surströmmingspremiär har ju inte ägt rum ännu. Strömmingen var mildare än jag mindes det. Var det för att den legat till sig ett år? Enligt finsmakarna vinner smaken på det. I mitt smakminne har surströmming en lite skarp touch av Roquefortost. Jag kanske får revidera den uppfattningen. Inte heller luktade det väl så farligt.
Alla betalade naturligtvis för sitt deltagande på middagen, men ändå kände vi stockholmare oss som hedersgäster. Johnny är ju västmanlänning, men det var liksom same, same (engelskt uttal rekommenderas). Vi hade en väldigt trevlig kväll och vi tackar och bugar för den härliga samvaron.
Hur orkade vi upp så tidigt? Enligt loggboken lämnade vi Likskäret redan 08:20 för att gå en kort distans till Junkön. Där skulle man kunna köpa färsk fisk. Vi var kanske lite tidiga, men vi trodde att fiskare också var tidiga. Ingen fiskare på plats i alla fall. – Han skulle nog komma om en timma eller så. Nog? Njae, då drar vi nog vidare.Först hann dock jag och Johnny med att besiktiga den mystiska hattkvarnen från slutet av 1700-talet. Varför den var mystisk eller vad det innebär att den kallas för just hattkvarn är fortfarande höljt i dunkel. Jag hittar inget på nätet och frågar jag min kompis Chat GPT, blir det goddag yxskaft: En anordning som används för att tillverka hattar.En titt in i en liten utställning av båtmotorer blir begripligare.– Ni måste stanna tills fågelskyddet på Sandgrönnorna upphört den 1 augusti! Det är en fantastisk ö. Idag är det den 28 juli. Den ostligaste delen, Skvalpen, beskrivs så här i boken ”Din egen lots till Luleå skärgård”: ”Sandlandskapet är sevärt och naturen som har skapats av hav och vind gör ett kraftfullt intryck … Upplev ett helt oexploaterat bad- och solparadis. De enorma sanddynerna…” Efter att ha sladdat runt i Luleskärgården längre än jag anat att jag ville, behövde vi nog öka tempot, så hur lockande det än lät, får det bli någon annan gång, i något annat liv kanske. Här passerar vi den västra delen av ön, som inte är lika spektakulär, men att det är gott om sand ser vi tydligt.Det är inte bara hamnen som muddras, även leden in till Luleå.– Det är för trångt och grunt. – Jag har aldrig varit där och skulle bara gå dit om jag hade någon med mig som kände till grunden och pekade och dirigerade. -Jo, men det ska gå bra, man har muddrat. Du ska klara dig med ditt djupgående. Det sista fick vi höra på surströmmingsmiddagen kvällen innan. Kanske inte det bästa tillfället att ta till sig navigationsupplysningar. Där ligger hon i alla fall som en hägring, Rödkallen, känd från sjörapporten. Visste vi vad vi vet nu, hade vi inte kommit hit.Jag kan ju inte påstå att jag var helt avslappnad när vi gick in i hamn, men allt gick enligt plan.Kanske inte ser så smått ut på bilden, men när vi svängde in kändes hamnbassängen pytteliten.Hängslen och livrem. Jag vågade inte gå ända in, då det grundade upp rätt snabbt. så jag låg ”avkortad långsida” med ankare. Inte ett sätt jag brukar förtöja på.Var det här fyrmästaren bodde?
Varför alla dessa labyrinter? Myterna och teorierna är många. Här uppe handlar det mycket om att de ska bringa tur. Jag läser på nätet om en av teorierna: ”Sägnerna berättar också att labyrinten användes för att stoppa de nord-nordvästliga vindar som ibland drev fisken ut till havs. Labyrinten skulle anläggas med ingången mot den hårda vinden och när vinden blåste in i labyrinten försökte man hindra den med besvärjelser.” Har Johnny läst detta tro, där han följer labyrintens gångar?Fyren byggdes 1872 och var i drift till 1950. Därefter ersattes den av en ny liten fyr på lotsutkikens tak.Fyren var öppen och vi klättrade upp och fick en fantastisk vy över ön.Kapellen är oftast väldigt fina, så även detta. Lite oklart hur gammalt detta var. Före 1800 eller lite senare? Jag har fått uppfattningen att alla dessa skärgårdskapell, i alla fall ursprungligen, stod utanför svenska kyrkan. Det här kapellet t ex, togs 1846 över av Lotsverket för att först 1974 bli en del av Nederluleå församling.Sannolikt inte hon, så han, CB, kunde ju knappast ana då att hans vackra inskription skulle hamna på ett fotografi, dessutom publicerad på något som heter Internet. Var inskriptionen ett utslag av en tråkig gudstjänst eller ett sätt att markera sin plats?Inte ett fiskesamhälle utan en pratstund med någon. Kvinnan under parasollet kom ut och snackade lite. Hon berättade att hon typ ”alltid” varit här. Hennes pappa var lots. I år hade hon varit här på heltid sedan i maj med endast korta avbrott när det var lugnt väder för att åka in och handla. På ön finns ett trettiotal stugor och det var bara fyra familjer här som hon inte hade vuxit upp med. Starka band till en sådan plats.Pappan till kvinnan vi pratade med var ju lots här och ön har varit en lotsplats sedan slutet av 1700-talet fram till så sent som 1980. Men, det började med fiske. Under medeltiden kom fiskare från finska Karlö och la garn här.Lotsutkiken håller på att renoveras. Vi såg två invandrare som höll på med detta. Undrar vad de tyckte om att hamna här ute.
Vad var det då vi visste nu som vi inte visste då? Enligt officiella uppgifter sticker en Linjett 40 1,96 m, men jag har någon gång mätt att djupgåendet på min båt faktiskt är 2,08 m och det var ju runt dessa mått som vattendjupet skulle vara enligt mer officiella uppgifter, även om nu någon sagt att det skulle vara ännu lite djupare än så. När vi skulle ut ur hamnbassängen fastnade vi först i en sandrevel. Hur hade vi lyckats undvika den på vägen in? Hade vattennivån redan hunnit sjunka så pass? Att det skulle ha bildats en sandrevel med så lugnt väder som det var förefaller osannolikt. Vid tredje försöket tog vi extra sats och kom över. När vi sedan skulle lämna hamnbassängen smällde vi på sten. Shit, har vattennivån verkligen sjunkit? Tankarna snurrade. Blir vi fast här nu? Trots att jag tyckte att vi försökt gå ut precis som vi kom in, hade vi tydligen inte girat tillräckligt snävt åt styrbord vid första försöket. Vid ett andra försök gick det så bra. Men, små marginaler. Det var inte slut med det. Den mittledsmarkering som fanns i mitt kort, fanns inte i verkligheten och i hamnen var det en av de boende som beklagade sig över att mittledsmärket försvunnit. Det hade varit till hjälp. Det är som, kanske bekant, svårare att ha enstavlorna i ryggen än att segla mot dem. Vi kom lite snett och än en gång fick vi känna på sten. Vi rätade upp oss och så var vi äntligen ute.
Puh! Slutet gott, allting gott. Det är ju bara att slipa och spackla lite på kölen nästa gång hon kommer upp på land. En jättefin ö som jag är väldigt glad över att jag fick besöka, Men, med facit i hand hade jag ju aldrig kommit hit. Lite väl mycket drama. Skönt att få slappna av med lite läskande vattenmelon. Besättningen var i alla fall cool. Åtminstone på ytan.Hoppla. Vad händer nu? Från att vi haft jättefint väder under en längre period har det nu gått över till att bli mer ostadigt. Uppsidan är att nu börjar blåsa lite mer. När vi lämnat Rödkallen gav vi snabbt upp att segla och gick för motor ett tag, men snart nog blev det full fart framåt för segel.
Vi var på väg till Stora Svinöra. När vi kom fram kretsade vi en stund utanför hamnen. Det blåste nu rejält och hamnen såg inte så inbjudande ut. Det var lite oklart hur djupt det var, så vi försökte få någons uppmärksamhet. Till slut förstod vi det som att vi kunde lägga oss på insidan av en flytbrygga, men att vi absolut inte kunde gå in i hamnbassängen. När vi lagt fast förstod vi att vi kunde gå ännu lite längre in längs samma brygga och förhalade oss för att få lite mer skydd. Lite halvsvettigt med tanke på hur mycket det blåste.
Stora Svinöra eller Svinöra är klubbholme för Piteå Båtklubb. Det var en finländare som hade rekommenderat ön och kanske var det bastun han uppskattade. Det var nog anläggningens främsta tillgång, där den låg i direkt anslutning till vattnet.När vi kommit i ordning med våra förtöjningstampar fick vi god hjälp av en vänlig klubbmedlem att tända på bastun och i väntan på att den blev varm försökte jag klå Johnny i en ny variant av pingis, pingis med trasig boll. Gick så där, för oss båda. Foto: Martin.Det blåste minst lika mycket dagen därpå. Jag ville inte driva in mot land när vi la loss, så vi började med ett styrketräningspass, att återigen förhala båten ut till änden på bryggan. När jag tyckte att vi kämpat tillräckligt, gick vi över till elvinscharna. Tänkte inte på dem 😉 Foto: Anna.
Jag fick frågan hur jag hade gjort om det bara hade varit jag och Slobi. Ja, antingen hade vi fått ligga kvar tills det mojnade eller så hade vi överhuvudtaget aldrig lagt till här och istället gått till närbelägna Renö hamn, dit vi nu gick för att tömma toan.
Renö hamn. Foto: MartinSkitgöra. Normalt är pumpen eldriven, men här var den handjagad, så Martin fick sig ett styrketräningspass. Foto: Anna.
Jag och framförallt Anna hade båda en idé om att vi måste gå till Pite och äta Pitepalt. Det hade gått betydligt snabbare att promenera från Renö hamn in til Piteå och tillbaka (3 timmar och 40 minuter fram och tillbaka), än att ta båten dit (6 timmar och 50 minuter inkl väntan på broöppning). Alltså tog vi båten 🙂
Slobi var så besviken över att hon inte skulle få komma till Pite havsbad och några i besättningen såg också framför sig Pite havsbad omgivet av ett slags skimmer från en Söderhavsstrand. Jag hade också nämnt Pite havsbad för några Lulebor. – Vore inte det nå’t? De såg tämligen oförstående ut. Nu har vi sett Pite havsbad på distans och det räckte.Man var tvungen att beställa broöppning minst tre timmar i förväg. Inte helt lätt att veta hur lång tid seglingen dit skulle ta och så skulle vi ju få kryss också. Och så lite marginal kanske. Jag blir förvånad när jag tittar i loggboken. Var det bara 50 minuter vi väntade? Men, vi kände ju att vi var mer eller mindre framme när vi siktade Pite havsbad och sedan skulle vi ju ta ner segel, gå in i älven och lägga fast, så tiden gick. Det var rätt strömt vid bron. Närmade mig först höger sida, men det verkade lugnare på vänster sida, så där knöt vi fast i vår väntan på broöppning. Bryggan höll för oss, men såg ut att behöva lite underhåll om dem inte skulle säcka ihop så småningom. Vi tyckte till slut att vi fick vänta lite väl länge och ringde upp dem igen. för att höra om det blivit något missförstånd eller någon försening. – Var är ni, undrade operatören. I samma ögonblick meddelade tydligen brovakten på plats att denne nu sett oss och bron öppnades. Tydligen låg vi lite gömda under bron.Ingen fjärrstyrning här, utan det kom ut någon i en bil från Svevia och tryckte på en riktig knapp i en hytt.Där det idag finns en bro har det tidigare ofta funnits en bilfärja. Strax norr om bron fanns resterna av det gamla färjeläget. Denna och den föregående bilden tog jag när vi var på väg ut igen.Det gäller att hålla sig i rännan. Kolla vattenskoterna till vänster i bild. Den ser ju ut att ligga på botten. Efter bron kändes det ett tag som jag gick på Göta kanal. Här öppnar det upp sig och vi kommer ut på en större fjärd.Här bor de flott, en del Pitebor. Men, var bor de egentligen? Är Yttre fjärden som den heter, en del av Piteälven eller slutar Piteälven ungefär där vi senare lade till? Av akademiskt intresse kanske, samma vatten lär det ju vara.Å andra sidan, närheten till Munksunds pappersbruk kanske tar bort en del av känslan av det ljuva egnahemslivet. Eller så tänker de som i Hudiksvall. När jag bodde där och fällde någon kommentar om att det luktade illa från Iggesunds pappersbruk: – Det luktar inte illa. Det luktar pengar. Svårt att tro att det ska dölja sig en stad bakom hörnet.Nästan 7 M efter bron var vi inne i Piteås hamn, Västra kajen. Lite besviken blev jag. Hade fått för mig att vi skulle hamna mitt i stan. En trafikled (f d E4:an?) och järnvägsspår skilde hamnen från stan.
För första gången på länge känner vi oss inte så där varmt välkomnade som vi har blivit bortskämda med. En lite småbutter kvinna tog emot i det som var en kombination av hamnkontor och campingreception. Senare under kvällen knallar vi in på ett hotell och berättar för den annalkande kyparen att vi bara var lite nyfikna. Då avlägsnade han sig bara, utan kommentar. Då blev vi full i skratt. Det där hade bara inte hänt i Luleå. På väldigt vaga grunder, det ska medges, börjar vi spekulera över skillnaderna mellan Lule- och Pitebor. När vi kommer längre söderut och samtalet glider in på norrländska mentaliteter, får vi istället höra: – Lulebor? Ja, de är väl lite stöddiga. – Jaha. Jag lämnar detta tema utan att bli så mycket klokare. En Lulebo menade i alla fall att det var större skillnad på en Lulebo och någon från Gällivare eller om det nu var Malmberget, jämfört med skillnaden mellan en Lulebo och en stockholmare.
Jag fick i alla fall lära mig att järnvägsstationen hade rivits och blivit parkeringsplats. – Det är ju synd. Det var ett fint hus. Vidare får jag lära mig att detta var en av Sveriges första gågator. Striden står tydligen mellan Helsingborg respektive Piteå beroende hur man definierar först.Egentligen borde jag väl ha visat det fina gamla Rådhuset till höger, när vi nu står på Rådhustorget, men intrycket förstördes av några fula plasttält i förgrundenI Storgatans förlängning fanns en del fin bebyggelse. Hur stort är då Piteå? I Piteå tätort bor c:a 23 000 personer.Denna första vända på stan syftade ju primärt till att handla, inte minst Pitepalt. Vi hade valt fel veckodag eller så hade inte säsongen börjat riktigt än. – Ni kan ju åka till Paltzerian i Öjebyn! Det kanske hade låtit säg göras, men det lät så avlägset. I själva verket inser jag nu att Öjebyn bara låg 5 km bort. Kanske synd att vi inte tog oss dit, även där finns tydligen en välbevarad kyrkstad. Det fick istället bli palt från Coop, tillagad i båten med skirat smör och lingonsylt. Inte så tokigt det heller. Fast Anna ser lite skeptisk ut, tycker jag.Enligt Chat GPT heter denna vattenled som förbinder Sörfjärden med Nordfjärden, även kallad Nördfjärden (!), för Kanisgraven. Söker jag på Internet får jag inga träffar på detta namn. Vad ska man tro? Fint namn i alla fall, oavsett om nu Chat GPT hittat på det eller om det stämmer.Att detta heter Badhusparken tycks vara mindre kontroversiellt.Björkar med röda blad. Finsk rödbjörk kanske?Det är ju trendigt med höghus i Sverige. Denna fluga har även kommit till Piteå. Här ett bostadshus, men vill man bo i höghus för en natt, i Piteå, kan man checka in på det spektakulära höghushotellet Kust.Målet för kvällspromenaden: Norrmalm. Ett litet område med en hel del fina hus.Av någon anledning tycktes det vara något fel på vår rytm. Vi kom ofta efter stängningsdags. Här hade det ju varit spännande att gå in. Foto: Martin.Liksom i många andra städer skövlade miljonprogrammet stora offer även i Piteå. Nytt möter gammalt på ett brutalt sätt, men som tur är hann en del gammal, samlad bebyggelse bevaras.Jag har så svårt att förstå hur dåtidens betongpolitiker tänkte. Att förstå att man kan trivas i den här miljön är dock inte så svårt.Det här var väl lite speciellt. Hur kom någon på att man borde göra så?Även Piteå kanske förtjänar epitetet björkarnas stad?Vilken vacker kyrka. Den hade varit spännande att gå in i. Även här var vi dock för sent ute. Det är Övre Norrlands (var går gränsen till Övre Norrland?) äldsta träkyrka och Piteå stads äldsta bevarade byggnad, byggd 1683-1686. Tidigare låg staden i Öjebyn, men när Öjebyn brann 1666 beslutades att staden skulle flyttas till sin nuvarande plats. Kyrkan däremot fick bli kvar i Öjebyn, så för att förenkla livet för Piteborna byggdes så småningom denna kyrka.Klockstapeln är av något senare datum, 1727.Var det här det lokala systembolaget i Piteå låg? Jag har lärt mig att det fanns en massa lokala, privata systembolag innan det statliga monopolet infördes 1955. Då liksom nu är det Piteå Stadshotell i samma, pampiga byggnad.
Planeringen av den fortsatta rutten orsakade en del diskussioner. Ska vi segla på och ta lite längre ben eller ska vi addera ytterligare en seglingsdag. Martin hade dock lovat bort sig, så det alternativet föll. Johnny var lite skeptisk till långa ben. Han menade att han lätt blev uttråkad då. Skulle vi avsluta i höjd med Skellefteå? Hur många stopp till ska vi göra? Stenskär ligger strax söder om Piteå. Det låter ju som en klippa, vilken som helst. Men, på en satellitbild såg det mer ut som en Söderhavsatoll. Kändes frestande att gå dit, men vädret var inte det bästa och till slut valde vi att öka tempot och gå lite längre.
Dagens facit på sjön: Detta timmersläp och så, strax innan vi la till för kvällen, EN segelbåt.Inte högsommarvarmt längre, men ändå gött i solen om man klär på sig lite.Även om vi bestämde oss för att gå lite längre, bestämde vi oss också för att stanna till för att sträcka på benen och äta lite lunch. Att Pite Rönnskär låg på vägen som ett lämpligt stopp gjorde ju inte beslutet svårare. Men, var ligger nu hamninloppet? På kortet är det bara mörkblått (0-3 m) och det var rätt blåsigt, så det gällde ju att hamna rätt.Väl i land såg inloppet ut så här, inte lätt att urskilja i motljuset.Det var lite läskigt att lägga till vid Pite Rönnskär. Utifrån hade jag föga aning om hur det skulle se ut i hamnen. När jag väl hade kommit förbi pirnocken gällde det att snabbt ta beslut om var vi skulle lägga oss. Är det lugnt kan man ju bara ligga och guppa och spana lite i lugn och ro, men nu var det blåsigt och trots sina åtta ton kan Aquileja ibland kännas som en liten jolle som driver iväg med vinden. Som synes fanns det en parkeringsficka framför den andra segelbåten, så beslutet blev att snabbt snurra runt och gå in där. Men, vinden var starkare än jag räknat med och den ville trycka upp oss mot stranden och jag blev orolig att djupet inte skulle räcka till där, Så, jag sökte mig snabbt lite längre in i hamnbassängen där det verkade blåsa aningen mindre. Men där sjönk djupet på ekolodet förfärande snabbt ner till 1,7 m. Vet inte riktigt hur jag bar mig åt, men till slut hade jag ändå vänt på oss och kommit in där vi nu ligger på bilden. Av min besättning och av folk på bryggan fick jag höra hur cool jag hade verkat. Jag kan ärligt säga att jag kände mig allt annat än cool och jag var mycket tacksam över att jag hade en bogpropeller.Pite Rönnskär visade sig vara jättegulligt.Den här var väl fin?Låter som ett vältajmat budskap, med tanke på den nuvarande debatten om begränsningarna av skärmtid.Här hade man lyxen att kunna luta sig mot ryggstöd.Kyrkgraffiti.Utedass med nödvändigt rekvisita. Glömde kolla vad det var för serietidningar.Romantisk liten soffa med solnedgångsläge.Vilken tur vi hade. Vandrarhemsvärden bjöd in till en guidad visning av fyren. Vi samlades utanför och pratade lite om ditt och datt och plötsligen kom han av någon anledning in på användandet av räknesticka. Var det för övrigt någon i församlingen som hade använt räknesticka i skolan? Som en lydig skolpojke räckte jag upp handen. Jag tittade mig omkring. Ingen annan hade räckt upp handen. Vad gammal jag kände mig. Jag skakade av mig denna känsla av obehag och spetsade öronen: Fyren hade flyttats från Sandhammaren 1905, där den varit en av två identiska fyrar. Vilket projekt! Fyren är med sina 37 m Sveriges högsta järnfyr.Har alla Heidenstamare sådana här djurhuvuden som dekorationer? Fungerade de som någon slags vattenutkastare? Det kommer rör ut ur munnarna…Den här bilden kanske skulle kunna platsa i en framtida hamnbeskrivning.Fin utsikt över kapellet och båken.För första gången i sommar var det läge att sätta spinnakern. För delar av besättningen var det premiär överhuvudtaget med spinnaker. Det var väl inte idealiska omständigheter med ett guppande hav och den så småningom allt mer avtagande vinden. Den flaxade lite hit och dit, men till en början fick vi i alla fall lite bättre fart. Meningarna om dagens övning gick lite isär: Johnny: – Mycket meck! Martin: – Superhärligt!Johnny hade ändrat sig vad gäller långa ben. – Nä, men det går ju jättebra. Inte alls så långtråkigt som jag trodde. Så, Rönnskärsverken och Skelleftehamn seglade vi förbi. Nu var vi överens om att nå någonstans där det fanns bra bussförbindelser till Umeå.Lite frestande var det ju att undersöka Gåsören, beläget i Skellefteälvens mynning, men vi fick nöja oss med att ha varit nära.Siktet var inställt på Bureå söder om Skellefteälven. Vi hamnade i bryderi hur vi skulle ta oss in. Hamnen skyddades av vad som såg ut som en lång vall och hamnbeskrivningens information om inseglingen kändes nästan som om den refererade till någon helt annan hamn. Att det fanns grund man skulle akta sig för framstod dock tydligt. Till slut fick Martins ord bli vägledande: – Vid den öppningen finns ju i alla fall en gästhamnssymbol. Det måste ju vara där vi ska in. OK! En båtägare som hade hemmahamn i Bureå, berättade om när han kom hit med sin båt för första gången. Han valde det andra inloppet. Det gick inte så bra.Någonstans regnade det, men inte på oss.Väl på plats, om än vid toabryggan, infann sig lugnet och vi kunde njuta av vinet och räkorna. Foto: Anna.-
Lite längre segling med ett avbrott för lunch verkade vara ett bra koncept, så idag var planen att gå till Ratan med en paus vid Bjuröklubb. Vi hade fått höra att hamnen vid Bjuröklubb var för liten för oss. Någon hade visserligen sagt att det borde gå eller att man kunde lägga sig på kajen utanför hamnen. Efter äventyren vid både Rödkallen och Pite Rönnskär var jag inte så sugen på att prova. Så, hamnen fick vara, men det skulle finnas en kryssarklubbsboj. Kanske den var ledig. Nähä, den var upptagen av en holländare. Hade han verkligen rätt att nyttja bojen? Vad gör vi då? Lite längre in skulle det finnas en gammal kaj. Visst, hade det varit lite lugnare hade man säkert kunnat lägga sig där. Idag kändes det som om det skulle vara ett äventyr både att lägga till och kliva iland och sedan ligga kvar utan att dunka i kajen, så det fick också vara. Det blåste rakt in i viken, men längre in var det aningen lugnare. Där kanske vi kunde lägga oss på svaj? Så fick det bli. Kort därefter blev vi uppropade på VHF:en av en båt inne hamnen vars engelsktalande skeppare sett oss. Han välkomnade oss in i hamnen. Det var gott om plats menade han. När han förstod vilket djupgående vi hade, avrådde han dock bestämt ifrån att vi skulle komma dit.
Först var vi lite osäkra över om det skulle gå bra att ro in till land. Det såg ut som om det skulle bli ett blött äventyr. För egen del såg jag framför mig en händelse när vi skulle ro in till Gotska Sandön en gång och låta vår hund få en kisspaus under en långsam segling från Fårö mot Stockholms skärgård. Jag och min morbror stannade kvar på båten, men min dotter, äldste son och hans flickvän rodde in med hunden. In gick det väl bra, men ut! Vågorna var rätt höga. Vår hund stod med tassarna på fören och spanade in husse där ute. Men, så såg han istället en mötande våg, kastade sig skräckslagen åt motsatt håll, ner i vattnet och simmade tillbaka till stranden. Efter en hundjakt kom alla slutligen välhållna tillbaka med en bruten åra som enda malör. Vi provade i alla fall att sjösätta jollen för att provro och det gick bättre än väntat. Så jag och Johnny rodde in till land för att besöka fyrplatsen. De andra ville softa ombord. Uppifrån fyren kunde vi konstatera att båten låg kvar.När man lyssnar på sjörapporterna förekommer många namn på fyr- och lotsplatser. Flera av dem har jag bara haft vaga begrepp om var de ligger, ännu mindre hur de ser ut. Namnen får en slags romantiserad mystik över sig. Allt eftersom lättar mystikens dimma, när man nu får tillfälle att besöka dessa platser. Lite trevligt är det att få en referens till platserna som nämns på radion. Även Bjuröklubb är en sådan plats som har en väderstation. Fyren automatiserades 1970, men jag förvånas över att läsa att SMHI:s väderbevakare bodde kvar i fyrmästarbostaden ända fram till 1997.Bjuröklubbs hamn. Där det var för grunt för oss enligt skepparen på den röda båten.Skjulet ovanför hamnen visade sig vara en f d sjöräddningsstation som användes t o m 1967. Men, var inte placeringen lite udda där den låg högt ovanför hamnen? Det var dock ingen båt som förvarades där inne utan ett ”raketgevär”. Med hjälp av geväret kunde man skjuta ut en lina till ett nödställt fartyg och med den första linan, skicka ut en andra lina och sedan en tross och sedan var tanken att ta in de nödställda i korgar som löpte på trossen. Något skarpt läge uppstod dock inte, så denna geniala uppfinning fick aldrig göra nytta.På sin tid gick det en buss mellan Bjuröklubb och Skellefteå. I folkmun kallades den för nykteristen för den var aldrig full. Så den hade lagts ned och vi var inställda på en lite längre promenad upp till fyren. Vi provar att lifta, tyckte jag. Johnny såg lite tveksam ut, men när en bil stannade, tvekade han inte att hoppa in. På tillbakavägen var det föraren med sitt barnbarn som raggade upp oss och vi var inte svårövertalade. Det visade sig att kvinnan som körde var gammal seglare och hade haft en Shipman 28. Dessutom, i detta nu var hennes bror nere i Åkersberga av alla ställen, d v s där jag bor numera, för att köpa en segelbåt som han skulle segla upp. Så, nu ville hon minsann se var det var för båt vi hade kommit hit med.Jag förklarade att vi fått nådigt tillstånd att gå över stugägarnas tomt, så när vi kom tillbaka gick jag före och varnade för att vi fått tillökning. – Nämen hej! Är det här ni bor! Vad roligt! Där ser man vad en tur med gummijollen kan leda till. Kärt återseende, vad det verkade.
Vi tog avsked och rodde tillbaka, men vi var ju båda rätt upplivade av vad vi varit med om och det var vi naturligtvis ivriga att berätta om för Anna och Martin. Så pass ivriga att det tydligen lät lite som Piff och Puff på julafton. Jag tror att jag uppfattades som den mindre intelligente Puff. Hmm…
När vi stod på toppen av Bjuröklubb kände jag inte alls för att ge mig ut och segla igen. Det var grått, lite småregnigt och blåsigt. Vi lättade dock ankar och jag tänkte att vi nog fick ta ett rev, men när vi väl kom ut kändes det inte alls så bistert. När vi gick ut ur viken och skulle sätta segel möttes vi dock av höga vågor, men när vi väl rundat lugnade det sig en del.
Av någon anledning fick vi för oss att vi strax söder om Bjuröklubb passerade Sveriges ostligaste udde. Måhända ostligaste udde om man ser härifrån och söderut, men Haparanda och Haparandas skärgård ligger ju betydligt mer österut. Hursomhelst, det blev en rak sydvästlig kurs mot Ratan, så vår femte besättningsmedlem, Helmut (autopiloten), fick nu ta över och styra.Under tiden löste vi en mordgåta, ett cold case som Anna hade tagit med sig och som vi nu hjälpte polisen med.
När det var klart bytte vi till Code 0 och noterade den här besättningens fartrekord, lite över nio knop. Kusten här såg ut lite som förväntat. Det var skog, skog och skog. Vi mötte inte en enda båt. Inte ens ett handelsfartyg.
Första Linjetten sedan Rödlöga såg vi i Ratan. Har vi återigen börjat närma oss seglingscivilisationen? Här blickar vi ut över Ratans södra inlopp, där vi nyss kom in.Ratan var ett mysigt och fridfullt ställe utan allt för närbelägna stålverk eller massafabriker. Kajen var egentligen gjord för lite större fartyg, så det krävdes rejäla kliv för att ta sig iland.Dagen därpå hyrde vi en roddbåt för att upptäcka ön som skyddade Ratans hamn, Rataskär.Dagen innan hade vi på håll undrat över vad det var för märklig byggnad vi såg framför oss. Båken ser ju nästan ut som ett slags cirkustält. Lotsutkiken såg ut som en lotsutkik.Ingen av oss kunde påminna sig om att ha sett en större myrstack.Anna visar hur högt upp vattnet gått för inte så länge sedan. Fast, allt är ju relativt, vad är länge sedan? Men, det går fort, även det ett relativt begrepp. Kusten på gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten, inte så långt bort alltså, sägs uppvisa Sverige högsta landhöjningstakt, 9 mm per år. Om man som barn badade i en havsvik på en sådan plats, kan man som pensionär ha fått uppleva att land ligger 70-80 cm högre och att havsviken blivit en damm eller att två öar har blivit en ö. Linné och hans lärjungar fascinerades inte bara av växter, utan även av landhöjningen. För att notera skillnaderna högg man in vattenmärken och långt upp på land hittar vi ett sådant märke från 1749.Linjetten har avlösts av en större segelbåt och snart kommer en ännu större segelbåt in som vittnar om polarfärder och andra expeditioner, säkert mycket äventyrligare än att segla längs Norrlandskusten.En konstnär hade valt att flytta ut sitt galleri i naturen.Vad är det där för ful bunker? Jo, en mareograf visar det sig. På en skylt står det att man när som helst kan ringa 0934-31089 för att få aktuellt vattenstånd. Jag provar: – Samtalet kan inte kopplas fram. Var god kontrollera telefonnumret! Söker jag på nätet får jag dock reda på att den senaste observationen gjordes för 38 minuter sedan och att det då var tre cm under normalvattenstånd i Ratan. Jag blir nyfiken och söker vidare. Den 14 januari 1984 registrerades Sveriges högsta vattenstånd i Kalix, 177 cm över normalvattenståndet och exakt 32 år senare var det lägsta vattenståndet i Sverige 126 cm under normal nivå, även det i Bottenviken, i Haparanda. Tur man inte var där och seglade då. Fast vatten, det borde väl ha varit is vid dessa tillfällen. Hur mäter man då?Det finns många informativa skyltar runt om i Ratan. Vi får bl a lära oss att utbyggnaden av fyrarna föranleddes av den ökande förekomsten av ångbåtar. Vid 1800-talets början ska det bara ha funnits elva fyrar i hela Sverige, år 1900 hela 440. Undrar hur man räknade. Sverige var ju ett flexibelt begrepp under denna period. Den här fyren på Ledskär uppfördes 1874, ersattes 1942 av en ny fyr, flyttades 1944 till annan plats, men återkom 2011. Vilket liv för en fyr.Den lilla kiosken till höger är föregångaren till betongbunkern (se ovan). När landhöjningen nått en viss gräns kunde den inte längre fungera som mareograf.Så här lugnt och idylliskt har det inte alltid varit här. 1809 stod slaget vid Ratan mellan ryska och svenska trupper. Det gick inte så bra för svenskt vidkommande och vi förlorade sedan Finland. En tröst är i alla fall att vi sedan dess inte haft något slag på svensk mark. Allt enligt skylten. Jag funderar över Krimkriget som ju, trots namnet, inleddes i Östersjön. Men det var väl så, att inga slag utkämpades i Sverige, även om utländsk militär fanns på både svensk mark och på svenskt vatten.För 215 år sedan får man anta att krutröken låg tät här.Vi kastar loss och fortsätter söderut. Det blåser bra och i rätt vinkel för att återigen hissa Code 0 och vi ligger nästan konstant över 8 knop. Till slut blev det dock för snäv vinkel mot vinden och vi återgår till vanligt försegel. Foto: AnnaDet gäller att försöka hitta en bekväm ställning när båten kränger. Foto: Martin.
Vi seglade förbi Holmön ute i Kvarken. Funderade över om jag och Slobi skulle börja med att gå dit, men senare får jag höra att hamnen där inte är lämpad för en fyrtiofotare. Ännu senare möttes jag av en fullständigt oförstående reaktion på detta påstående. Det behövs bättre hamnguider för kusten här uppe. Hoppas att den relativt nya Hamnguiden 10, Arholma-Höga kusten, kompletteras av en Hamnguiden 11 Örnsköldsvik-Torneå och gärna vidare för den finska kusten.
Liksom när min dotter var med har vi ju haft lite drama under den här etappen och vi avslutar med att Code 0-seglet rullar ut sig precis när vi ska gå upp i leden in mot Holmsund. Den är lite knepig att hålla inrullad när man fortfarande har den hissad. Jag får slänga iväg ett mejl till segelmakaren och se om jag kan få något tips om vad man kan göra.
Vi börjar med att gå in i den hamn i Holmsund som kallas för Patholmsviken. Det kändes som om den låg mitt i ett väsnande industriområde, så jag bestämde mig ganska snabbt för att bara ligga där en natt och att påföljande morgon gå till Obbola som låg tvärs över Umeälven. Även besättningen dröjde sig kvar tills vi flyttat på oss. En kort promenad från Obbolas småbåtshamn kör länstrafiken dessutom en busslinje in till Umeå som går hyfsat ofta.
Sista kvällens middagsförberedelser. Foto: MartinFör ovanlighetens skull har vi dukat upp inne. Jag kommer inte riktigt ihåg, men det måste ha varit ruggigt ute. Egentligen var tanken att gå ut och äta, men utbudet av bra ställen i Holmsund var rätt magert. Foto: MartinMellan 1985 och 1989 ägde jag en gul Linjett 30. Den såldes till en man som skulle ha den i Luleå och som jag vet sålde den vidare efter ett antal år. Är det månne min gamla Millan som ligger här i Patholmsviken? Den här båten saknade namn, men de kanske inte gillade namnet och tog bort det? Det fanns ännu en gul Linjett 30 i samma hamn, men den hette Gilda och jag fick inte samma vibbar till Gilda som till denna namnlösa båt.
Industrierna var inom synhåll även i Obbola, men det kändes ändå som en idyll här jämfört med Patholmsviken. Enda smolket var attityden från en av klubbmedlemmarna. När vi gled in i hamnen hoppade hon snabbt ut ur sin båt för att assistera. Vad trevligt, tänkte jag först. Hon dirigerade snabbt om oss till en annan plats och det kanske var bra. När Johnny skulle lägga fast förtöjningstamparna blev han tillrättavisad av henne, men gjorde som hon sa. – Duktig idiot, fick han höra då. Jag frågade henne om vi setts i Ratan. – Jaså, var det ni! Hjälp! Vad hade vi gjort för ont? Senare skällde hon på mig för att jag betalt för lite i hamnavgift, den var höjd från 200 till 250 kr. När jag hänvisade till vad jag läst på anslagstavlan, antydde hon att jag ljög. En annan klubbmedlem som hjälpt mig tillrätta, baktalade hon. Visst gav det en sur eftersmak åt besöket i Obbola, men jag försökte tänka att hon inte var representativ för klubben.
Normalt sett har jag alltid med mig en extra, full gasolflaska, så att jag inte plötsligen står utan. I år hade jag dessutom med mig en tredje flaska med finsk anslutning, vilket visade sig vara helt onödigt. Under hela tiden i Finland drog jag gasol från den flaska jag byt till under sommaren innan. Ska den aldrig ta slut, tänkte jag flera gånger. I Holmsund hände det. Förklaringen till att den har räckt så länge är att vi har en induktionshäll som vi plockar fram när vi ligger med landström. Har fungerat jättebra förutom vid enstaka tillfällen då vi smällt säkringen i land när vi legat i gästhamnar med underdimensionerat elsystem. Ett tips kanske, till fler.
När bilden ovan togs, har min besättning mönstrat av för länge sedan. När jag reflekterar över seglingen så måste jag säga att jag haft en väldigt trevlig besättning som dessutom varit både stryktålig och flexibel. Det har varit väldigt omväxlande, allt från korta seglingar i svaga vindar, i värme och solsken till lite tuffare tag, längre distanser i gråväder, med bidevind, motsjö och en båt som kränger. Vi har glidit in i gästhamnar och blivit hjälpta av välkomnande grannar och vi har gjort betydligt äventyrligare strandhugg. Jag tänker på Rödkallen där jag för några ögonblick såg framför mig att vi blivit innestängda av sjunkande vatten eller Pite Rönnskär där marginalerna till att gå på grund inte kan ha varit stora. Vad coola ni har varit. Och vad trevligt vi har haft. Alla upptäcktsfärder på land, alla trevliga och goda middagar allt snack och alla skratt. Vi kunde inte se allt och säkert missade vi fina öar och platser såsom Sandgrönnorna, Mosesholmen, Stenskär och kanske Öjebyn. Jag är glad över att ha fått lära känna er och ser fram emot vår planerade återträff hos dig Anna.
DISTANSER:
Luleå-Brändöskäret: 26,5 M
Brändöskäret-Småskären: 10,5 M
Småskären-Kluntarna: 7,8 M
Kluntarna-Likskäret: 7,9 M
Likskäret-Junkön: 3,9 M
Junkön-Rödkallen: 11,6 M
Rödkallen-Stora Svinöra: 18,8 M
Stora Svinöra-Renö hamn: 0,8 M
Renö hamn-Pitsundsbron: 21,5 M
Pitsundsbron-Piteå: 6,9 M
Piteå-Pitsundsbron: 5,4 M
Pitsundsbron-Pite Rönnskär: 13,1 M
Pite Rönnskär-Bureå: 29,3 M
Bureå-Bjurö klubb: 15,6 M
Bjurö klubb-Ratan: 38,8 M
Ratan-Holmsund: 28,9 M
Holmsund-Obbola: 3,2 M
Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović (t o m 21 juli)
Från Töre vände seglingen söderut. Men, vart skulle vi ta vägen? Det finns ju 742 öar att välja emellan i Luleå skärgård. Vi övervägde först Brändöskäret. Hamnen där sades dock vara lite utsatt för den förväntade vindriktningen, så valet föll på Hindersön istället. På Hindersön fanns det flera hamnar att välja emellan, men bara en av dem, Björkögärdviken, var tillräckligt djup för oss. Som synes, en rätt ödslig och trist hamn. Vi hade en bra segling hit om än i gråväder, men utan regn. När vi nästa morgon plockade fram cyklarna hängde dock regnet i luften och vi fick en del skvättar på oss.När vi gick in i hamnen kvällen innan noterade jag ett ljus som jag inte lyckades lista ut vad det innebar. Jag utgick ifrån att det var tänkt som något slags navigationshjälpmedel, men hur jag skulle förhålla mig till detta hjälpmedel begrep jag aldrig. Väl i land fick jag förklaringen. Det lyser så länge det inte finns någon på kajen som vill plockas upp av passagerarbåten. Är det inte en märkvärdig logik? Vore det inte mer naturligt att man tänder ljuset när man vill åka med?Alldeles i närheten av hamnen låg Jopikgården, ett gammalt hemman som numera är bl a konferensanläggning och restaurang. Vi läste att man serverade norrländska specialiteter. Det vattnades i munnen. Det var dock lika öde här som nere i hamnen.Lite nedslagna och förundrade över att det var så livlöst, trampade vi vidare och kom till andra sidan ön, Norrisundet. Till höger fanns ett litet, men intressant sälmuseum. Idag spanar vi gärna efter sälar och tycker att de är så söta när de sticker upp sina huvuden ur vattnet. Att man skulle jaga dem, kanske med grymma fångstmetoder, känns helt främmande. Man får försöka inse att det ofta var en kamp för uppehället förr och att en lyckad jakt kunde ge ett värdefullt tillskott till kassan. Då var man också beredd att utstå en del. Man kunde vara ute i åtta veckor och bo fyra personer i den öppna sälbåten som egentligen inte ser ut som mycket mer än öppen eka. Som skydd för väder och vind hade man bara en tältduk att lägga över som tak. Det var ut till drivisen man släpade sälbåtarna med sina jullar, för sälen här uppe, Vikaren, fortplantar sig på isen och det var där jakten skedde. Vind och strömmar kunde föra säljägarna långt från hemmet och när isen bröt upp under våren eller försommaren hamnade båten i sjön och då gällde det att följa kompassen och försöka hitta hem igen. I skjulet ligger Hilding Erikssons sälbåt som han nyttjade ända fram till sin sista sälfångstexpeditionen 1966.Säljägarnas enda värmekälla var primusköket.En öppen kiosk med självbetjäning! Lite godis och glass piggade upp. En kvinna med hund kom förbi när vi satt och slickade på våra glasspinnar. Hej, sade vi! Ingenting, sade hon. Slobi, som vanligt snabb med sina omdömen: – Finländarna var trevligare! Redan nu ska dock sägas att detta var en förhastad slutsats. Luleborna visade sig vara väldigt trevliga. Mer om det längre fram.Självbetjäning i all ära. Det kändes ändå som om det var svårt att förstå hur ekonomin gick ihop. Är inte prislistan lite daterad? Men, vi fyndade.Inte bara i Finland tydligen som det finns hus med tydliga renoveringsbehov.Ser ni de timglasformade utsmyckningarna på sjöbodarna? Jag googlade för att söka en förklaring till vad dessa tecken stod för. Hittade ingenting. Ställde frågan till Chat GPT. Svaret kom omedelbart: ”De vita timglasliknande utsmyckningarna på sjöbodar i Luleå skärgård är en traditionell symbol som kallas för ”stormkrok”. Den här symbolen har historiskt använts för att skydda byggnader från olyckor, särskilt stormar och oväder.” Var får den allt ifrån? Stämmer det?Istället för stormkrokar kan man ju tillföra andra utsmyckningar. Oklart om de har någon symbolisk betydelse. Ska nog bara vara fint 😉 Foto: Slobi.Hindersön är en av de största och mest folkrika öarna i Luleå skärgård. Folkrik är uppenbarligen ett relativt begrepp. Jag läser att det finns c:a 20 personer som är mantalsskrivna på Hindersön, varav hälften bor här året runt. Här bedrivs fortfarande ett aktivt jordbruk och här vid Ostigården får vi hålla undan för en traktor som kommer farande.Någon mjölk lär man väl inte leverera längre och förr, hur togs den omhand, ute på en ö? Foto: Slobi.En välkommen paus. Tack för det! Jag antar att vägvisaren till Luleå syftar på den isväg som varje år plogas in till fastlandet.På Hindersön har huvudsysslan varit jordbruk och fisket har mer skett för husbehov. Men, under en kort period (under slutet av 1800-talet) bedrevs det även gruvbrytning. Malmen var dock av dålig kvalitet, så verksamheten blev kortlivad.Räls lades ut och malmen lastades på vagnar som drogs för hand ner till hamnen där den lastades om på pråmar som drogs till Töre där det fanns en masugn, Törefors bruk. Vi seglade alltså hit i malmens kölvatten.
Vi räknade först människomötena på ena handens fingrar. I takt med att dagen led dök det dock upp allt fler människor. Det var nästan lite spöklikt först. Tillbaka till hamnen stötte vi ihop med ett äldre par som lagt till med en mindre motorbåt. – Vad kommer en sådan här båt ifrån, undrade gubben. Vi berättade om vår tur och han utbrast: – Oh herregud. Ja, det går inte med motorbåt. Det blir alldeles för dyrt. De höll sig i Luleå skärgård, men var ute under hela sommaren. Precis som det blivit för mig var deras båt deras flytande sommarstuga. Det visade sig att de under nästa år varit gifta i 50 år. Om jag minns rätt hade han besökt Uleåborg vid något tillfälle och träffat sin blivande fru, finska från Tornedalen, som berättade att hon var sjuksköterska. – Ja, men sådana behöver vi i Luleå, hade han sagt och då följde hon med. Svårare än så behöver det tydligen inte vara.
Vi tackade för oss och kastade loss för att gå mot Luleå. Ibland bad jag Skippo eller plottern om ruttförslag och inte så sällan blev förslagen rutter som lämnade farlederna och gick hisnande nära grund. Men det borde gå den här gången. Det skulle dessutom finnas en enslinje att följa. När vi närmade oss den trånga passagen skulle vi få läns, det blåste bra och vi gjorde god fart. Jag testade något nytt för att få ner farten: vi rullade in förseglet och skotade in storbommen och så fick den stå och jippa lite fram och tillbaka bäst den ville. Att få ner farten kändes ännu mer angeläget när vi kom nära den aktuella passagen (Brändöhamnsrevet), enslinjen fanns bara på kortet, inte i verkligheten.
In i den trafikerade farleden mot Luleå fick vi kryss, men det fortsatte att blåsa bra, så jag tyckte det vore synd att inte fortsätta att segla. Att vi kommit till en industristad går inte att ta miste på. Det bolmar om SSAB.Vid LKAB stod malmvagnarna på kö.I hamnen bedrivs omfattande muddringsarbeten för att hamnen ska kunna ta emot större fartyg.Det är alltså här de häckar, de stora isbrytarna Ymer och Frej. Är jag fel ute eller låg inte de i Stockholm förut? Luleå verkar ju annars var en vettigare placering i väntan på vintersäsongen. Här syns också Sjöfartsverkets nytillskott, isbrytaren Polar Circle. Ska även den målas om i isbrytarfärgerna svart och blekgult?Det är en rätt lång led innan man kommer in till Luleå stad och gästhamnen. Räknat från infarten mellan Likskäret och Sandön in till hamnen är det 7 M. Lite till vänster om mitten på bilden anar man småbåtshamnen med Ettans gästhamn (konstigt namn) och till höger i bild området Kuststad som visar sig vara riktigt läckra, nybyggda hus. När man frågar Chat GPT om besked får man ta svaren med en nypa salt. När jag nu full av beundran frågade vem som låg bakom utseendet på dessa hus fick jag Gert Wingårdh som svar. Va! Han kan väl inte rita några vackra hus, tänkte jag. Ta nya Liljevalchs t ex. När jag sedan googlar lite noggrannare visar det sig vara en lokal arkitektfirma som signerat ritningarna.
Vi kom till Luleå igår kväll och nu är det lördagen den 20 juli. Imorgon ska Slobi resa tillbaka till Stockholm för att titta på sin nya sonson och sedan följa med sin dotters familj ner till Kroatien. Så förmiddagen präglas av städning och tvätt, men efter en lunch på stadens gågata, Storgatan, vill vi hitta på något annat.
Menade hon verkligen allvar? Det kan inte vara kul att arbeta här i så fall. Vi hade gått in på stadens turistbyrå och undrat vad vi borde se i stan. – Det finns inget att se här i centrum när Norrbottens museum nu är stängt för ombyggnad, blir svaret. Ni kan åka till Gammelstads kyrkstad och hon ger också godkänt åt att besöka Karlsvik och Norrbottens järnvägsmuseum. Så vad gör vi, vi viker ihop cyklarna och tar bussen ut till Gammelstad för att besöka kyrkstaden, ett av Sveriges 15 världsarv. Är ni i trakten, gör som vi gjorde och besök kyrkstaden. Den är väl värd ett besök.Kyrkstugorna byggdes av socknens bönder i en tid då det sägs ha varit en plikt att gå i kyrkan och de stora avstånden i norra Sverige omöjliggjorde besök över dagen. ”Sägs ha varit” – ja, jag vet inte vad som är korrekt vad gäller denna plikt. När jag sökt information på detta tema har jag hittat lite olika uppgifter om det var en plikt eller mer hade karaktären av ett socialt tryck. Det finns flera kyrkstäder bevarade i Sverige, men Gammelstad är den största och bäst bevarade. Flera av stugorna lär vara från 1700-talet.Kyrkan heter Nederluleå kyrka och den invigdes redan 1492. Bilden talar egentligen för sig själv. Det är en väldigt vacker kyrka. Men, vad är då Nederluleå? Idag är Nederluleå en församling och ett distrikt. OK! Men distrikt då, vad är det? Det är tydligen en indelning i folkbokföringsregistret sedan detta överfördes från kyrkan till staten, så geografiskt sett nästan detsamma som församling, men inte alltid tydligen. Fr o m 1969 är Nederluleå en del av Luleå kommun, innan dess var det en egen kommun. Hängde ni med?Vi har tur och kommer med på en guidad visning och vi får t o m komma in i ett av husen. Husen kan förvärvas på öppna marknaden, men tomterna får man arrendera och med arrendevillkoren följer också att man bara får övernatta en natt åt gången. Precis som i gamla tider, bara tillfälligt boende.Vår guide berättar också om hur livet tedde sig under helgerna och att kyrkbyn inte bara blev en praktisk lösning för att kunna besöka kyrkan, utan att det också blev en samlingsplats för umgänge. Till slut lär det ha blivit så mycket folk att man bara krävde besök i kyrkan varannan helg, så man delade upp helgerna i gammeldomshelger och ungdomshelger. Rena dejtinghelgerna var det under ungdomarnas helger, menade vår guide. Som kille kunde man kanske knacka på fönstret till någon kvinna man åtrådde, kanske deklamera en dikt. Hade man tur och gjorde väl ifrån sig kunde man kanske bli inbjuden på kaffe och var man riktigt förslagen kunde man få stanna över natten. Men, låt inte fantasin skena iväg nu, allt ska ha gått sedesamt till, kläderna på och mannen fick nöja sig med att sova ovanpå täcket. Fan tro’t. Hur som helst, många av dessa möten ledde i alla fall till giftermål.Man får väl dock anta att det här paret träffades på annat sätt än under en ungdomshelg i Kyrkbyn. Läcker färgsättning på bilen.Om du har en läggning åt det nostalgiska hållet är även grannen Hägnans friluftsområde värd ett besök.Peri-Hanscha. Jo, så heter gården tydligen. Idag inrett som norrbottniskt bondehem i början av 1920-talet, men från början en bagarstuga till den stora gården Peri-Hanscha i Sunderbyn som brann ner 1978.Handelsboden. Tyvärr hade den hunnit stänga när vi kom förbi.Kyrkbyn ligger 11 km utanför stan, men vi viker vi ut våra cyklar och trampar tillbaka. Jag blir bara tvungen att ta en bild. Städer med vatten omkring sig har något förlåtande över sig, även om stadsbilden i sig inte är den allra charmigaste.Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå Frusna drömmar uti monarkin Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen Kärleken går på billigt vin Det är då som det stora vemodet rullar in Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
Kommer ni ihåg Ted Ströms gamla låt Vintersaga? Jag tycker låttexten är fantastisk för det sätt på vilken den fångar den svenska folksjälen. Vemod och ångest. Eller fångade? Jag berättar för Slobi vad jag tänker. Hon känner inte alls igen sig. Har det svenska vemodet flugit sin kos? Rymde det över Öresundsbron när den stod klar? Hur som helst, här någonstans var ingången till stadspuben. Den stängdes 1998 eller -99.
Idag kanske man hellre går ner till något av näringsställena i Norra hamnen för att svepa en bägare. Här ligger även m/s Laponia och tar igen sig. Annars är den rätt pigg och ilar runt på räkkryssningar, allsångskryssningar och skärgårdsturer. Även när vi låg vid Haparanda Sandskär dök den upp där med en massa förväntansfulla resenärer. Hitom m/s Laponia ligger dessutom en Stridsbåt 90E som även den ingår i Laponia-rederiets flotta.Vad man gör på Södra hamnplan kan man undra. Något slags försök att skapa strandliv under sommaren. Poppis tydligen. Kranen i bakgrunden är en kvarleva från när fartyg lastades och lossade i Södra hamnen. Senast användes den 1985. Idag är den ett byggnadsminne.Södra hamnen sommaren 1988 var något helt annat. Under elva dagar pågick Midnight Sun Cup, VM-seglingar för tolvor. Jag minns att jag läste och hörde om seglingarna i Luleå, att de utländska gästerna och deltagarna uttryckte en sådan förundran och var så positivt överraskade över vädret, människorna och skärgården. Att vädret sedan var skit resten av sommaren (enligt en Lulebo), är en annan sak. Jag citerar från Luleå kommuns webbplats: ”Det var en folkfest då inget var sig riktigt likt i staden. Folkvimlet. Det varma vädret. Uteserveringarna som plötsligt fanns överallt. Många upplevde att en unik känsla infann sig, man fick nypa sig i armen och fundera. Är detta Luleå? Franska Rivieran? Eller Nya Zeeland?… Den australiensiska båten med rorsmannen Peter Gilmour vann komfortabelt och efteråt var han, som de flesta andra inblandade, lyrisk över tävlingen och staden. – Allt här i Luleå har varit helt fantastiskt. Människorna har varit vänliga och arrangemangen har varit prickfria.” Fotograf: Göran Wallin, Luleå kommuns stadsarkiv.De läckra husen i området Kuststad förtjänar en bild på lite närmre håll också.En bardisk? Nej, en lokalbuss i Luleå.Jag har nu kommit till Norrbottens järnvägsmuseum ute i det område som heter Karlsvik. Egentligen borde väl detta fordon kallas för motorvagn, men i folkmun kom de att kallas för rälsbussar. Konceptet uppstod 1932 då Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå fick en första beställning från SJ. Jag har inget minne av att jag själv åkt med en rälsbuss av den här typen, däremot har jag vaga minnen av, när jag som liten i sällskap med morfar, gick och tittade på smalspårstågen i Halmstad, inte helt olika dessa. Däremot är vi nog många som minns efterföljaren, målad i gult och orange.Vad tiden går. Då: Vardagsmat med ellok, inte minst dessa lok av typen D. Idag: Jo, nog vilar det ett nostalgiskt skimmer över dem. Jag minns hur det rasslade om kontaktorerna och har för mig att de även gnistrade till om dem, när loken sattes i rörelse.Förlagan till ett av min barndoms Märklinlok – ett Da-lok. Jättesnyggt tyckte jag då. Och det tycker jag nog fortfarande.Det här är det allra första svenska elektriska lokomotivet. Det byggdes av Asea som försökslok och stod klart vid årsskiftet 1909/10. Efter provdrift i södra Sverige bogserades loket till Kiruna 1914. Förutom att det användes att dra lite lättare skoltåg hade det också en specialuppgift: Att skjutsa barnmorska eller läkare ut till fjällanläggningar eller banvaktsstugor i det då väglösa landet. Lite udda. 1930 hade det kunnat sluta illa. Då kolliderade loket med en lastbil full med dynamit. Som tur är exploderade dock inte dynamiten.Läste ni mitt förra inlägg kanske ni minns att jag skrev något om de miljövänliga eltruckarna som transporterade resgods till och från tågen. De här, vill jag minnas, både lät och luktade en hel del. Annars var väl uppgiften densamma. En del postsäckar fick nog följa med också.Besöket på muséet gav trots allt en lite fadd eftersmak. Det kändes inte välskött, ibland fanns det information om vad man visade, ibland inte och det fanns flera modelljärnvägar som inte fungerade. I det fria stod fordon som var graffitibombade eller som höll på att rosta sönder och som synes, ogräset sprutar upp. Tidigare bedrevs även rälsbusstrafik till Gammelstad, men man har fått sitt trafiktillstånd indraget. Det verkar som om man tagit sig vatten över huvudet.
Den största aha-upplevelsen när jag gick runt på museet var egentligen lite järnvägsperifer. Det var vilken betydelse Luleå hade för nazisterna under andra världskriget. Tyskvänliga svenskar startade ett bolag vars affärsidé var att bistå tyskarna med logistik, lossning och lagerhållning av förnödenheter och utrustning för de tyska trupperna i Norge och Ryssland. Omedelbart efter bolagets grundande tog tyska staten över samtliga aktier i verksamheten och en tysk tillsattes som chef. Massatillverkningen i Karlshäll strax norr om järnvägsmuseet fick upplåta hamn och magasin för detta. De kom att kallas för Tyskmagasinen. I närbelägna Gammelstad lagrades bl a hö och kol. Inne i Luleå hade tyskarna lager i både Södra och Norra hamnen och i Luleå bryggeris lokaler lagrades tonvis med Emmentalerost. Efter kriget fungerade Luleå även som transitställe för ryska krigsfångar som skickades från Norge till Ryssland. Istället för frihet visade det sig att det ofta väntade nya fångläger i Sibirien för dem.
Jag hade åkt buss ut till Karlsvik. Nu skulle jag trampa tillbaka till Luleå, men valde en annan väg, först över Luleälven, vidare via Södra Gäddvik-Gamla Bergnäset och återigen över Luleälven in till stan.Ni kanske såg skylten på förra bilden. Café och lite lunch lockade. Fantastiskt hus med en vacker interiör, tidigare missionshus. Den gravade laxen var det inget fel på, men är det inte att ringakta laxens kvaliteter att servera den på Polarbröd? En knapp månad per år har man öppet. Det måste vara en utmaning med en så kort säsong.Jag viker av från stora vägen och kör ner i Gamla Bergnäset, ett litet villaområde och imponeras över den odlingsentusiasm som ändå råder här uppe. Precis som turistsäsongen är kort för caféet, är ju även odlingssäsongen väldigt begränsad. Eller är det just därför som entusiasmen att odla väcks?Ungefär där jag står gick bilfärjan över älven. Men, det var ett tag sedan. Bergnäsbron invigdes 1954.Landshövdingens residens sägs vara det enda residenset i Sverige som uppförts i trä. Enligt påbud från kungen skulle de byggas i sten, men landshövdingen här fick dispens. 1852 när huset började byggas ansågs stenhus vara något oprövat och tillgången på murare var dålig.Norrbottens museum, enligt stadens turistbyrå den enda sevärdheten i Luleås innerstad. Stängt för renovering.Byggnadsställningar och presenningar täcker järnvägsstationen i Luleå. Jag hade nog ändå inte känt igen mig. När jag var här sist (1976) var det i ottan, det var mörkt och kallt (-20°) och vi skulle åka norrut mot Kiruna, tror jag det var. Jag undrar om det var så många fler passagerare ombord. Däremot minns jag tydligt att rälsbussens förarutrymme var fullsmockad med post och tidningar som slängdes av utefter banan.Innan den nya besättningen mönstrade på sprang jag upp på stan för att fixa lite ärenden. Jag sprang inte snabbare än att jag hann uppmärksamma en affär som måste vara väldigt ovanlig idag, en affär specialiserad på modelljärnvägar! Och, belägen i Luleå av alla ställen. Jag hoppas de har en strålande marknad, men jag har ändå svårt att tro det. Hur många barn leker med modelljärnvägar idag? Mest morfar och farfar kan jag tro.
Slobi hade åkt iväg i söndags och det var var nu onsdagen den 24 juli. Idag skulle jag få ny besättning. Det var varmt och jag rekade lite om det gick att bada från bryggan. In mot hamnen var det badförbud, men det stod inget om att det rådde hinder att bada på andra sidan bryggan och det såg fräscht ut, men ingen badstege. Jag hamnade i samspråk med en tjej med tatueringar och en liten knähund. Mina fördomar sattes på prov. Det var väl en udda kombo? Hon var inflyttad från Piteå och jag fick bl a en sammanfattning av hennes syn på Luleås stadsdelar. Luleås getto, det var Hertsön. Porsön, där bodde studenterna och i området Kronan, där bodde de rika. Sedan har vi ju Östermalm, men det var inte så att man betonade att man bodde på Öthermaaalm, som i Stockholm. Så var det med det!
Hur det gick med badet? Det var lite högt att ta sig upp, men jag fick en hjälpande hand av den tatuerade kvinnan och sedan gick jag och hämtade en tamp på båten och konstruerade en egen badstege.
Medseglare: Malin Karlbom och Slobodanka (Slobi) Savinović
Välkommen ombord Malin! Tåget från Stockholm skulle ha gått 17:58 dagen innan, men var försenat. Nattåg verkar ofta ha lite slack i tidtabellen, så förseningen var inkörd när det kom fram till Boden och hon hann med det anslutande tåget till Haparanda dit hon kom vid halvåttatiden i morse. Sedan blev det promenad till Torneå och byte till två på varandra osynkade bussar, så trots att det bara återstod ca 130 km kom hon fram till Uleåborg först c:a åtta timmar efter ankomsten till Haparanda. En tapper resenär.Flera seglare vi mött hade talat varmt om Röyttä och vi hade ju dessutom blivit inbjudna av Pekka och Kati att utnyttja Oulun Merenkäviäts bastu. Oulun Merenkäviät sägs motsvara Uleåborgs sjöfarare, men låter man Google översätta blir det Uleåborgs sjöborrar. Sak samma kanske… Innan vi kastade loss funderade vi lite över vägvalet. Det fanns en inre farled som förutom att den möjligen var lite kortare kanske även kunde vara roligare att gå i. I min plotter var djupet angivet till 1,8 m, i Skippo-appen i telefonen var det angivet till 2,4 m, vilket ju hade varit OK vid normalt vattenstånd. Jag konfererade med grannen och i hans kort var djupet angivet till 2,2 m. Först menade han att det var OK att gå där, men när vi låg vid toatömningen hade han tydligen fått second thoughts och kom förbi för att avråda från denna led. Better safe than sorry, men en illustration av hur det kan vara med finska farleder. Vi ger oss iväg. Det fåtal båtar vi ser syns inte på plottern och vi får ännu en gång bekräftat att det är mer sällsynt än i Sverige att finska segelbåtar har AIS. Annars är det, som synes, en gråmulen dag och lite duggregn. Mest slör och läns och vi leker ordlekar för att fördriva tiden. Vi spanade in fiskodlingar och googlade på vad man kan odla i dem: regnbågslax och sik.Även Wolke 7 (Hallberg Rassyn till vänster i bild) hittar till Röyttä, annars var det rätt tomt. De fåtaliga båtarna i bakgrunden hör till någon av de sex båtklubbarna som huserar här. Inte många livstecken, de flesta gömmer sig i båtarna. Ända in på 1960-talet flottade man timmer hit, vilket bearbetades och sedan skeppades vidare. Det var när den verksamheten upphörde som båtklubbarna tog över.Vad var ursprunget tro till denna lilla bryggjärnväg? Den kan väl knappast ha byggts för gästande båtars transportbehov.Röyttä har även en historik som lotsstation, men till skillnad från de flesta f d lotsplatser som stoltserar med en lång historik var lotsverksamheten här bara igång 1933-53. Husen på bilden har bl a tjänat som bostäder åt lotspersonalen. Vad de används till nu fick jag inte klart för mig, men förfallet var påtagligt. På Röyttä konfronterades i alla fall jag av mygg för första gången. Slobi, som är poppis bland myggen, menade att det hade hon minsann upplevt långt tidigare.Vi knackade på hos ett antal båtägare och till slut hittade vi en kvinna som hörde till Oulun Merenkäviät och som dessutom med ett brett leende drog på sig regnstället och knallade iväg med oss till deras bastu för att visa hur det fungerade. På vägen anslöt hennes man som hjälpte till att elda på i kaminen. Om vi längre ner, förutom i Österbotten då, märkte en ovilja att prata svenska, så upplevde vi nu, i Uleåborg eller hos människor som kom därifrån, det omvända. Man ansträngde sig gärna för att prata svenska. Är det närheten till svenska gränsen som skapar någon slags förbrödring? Åter till bastun. Snart kunde vi njuta av den där mjuka härliga värmen man bara upplever i en vedeldad bastu, dessutom ackompanjerat av het ånga och färska björklövsruskor.En spång ledde ner till vattnet och en brygga varifrån man kunde hoppa i som i en lagun omgiven av vass.Men, allting har ett slut och då vill man vaska av sig. Ingen dusch, utan man blandar hett vatten uppvärmt av ugnen med kallt vatten och häller över sig. Eller så är man så cool som Slobi och häller bara kallt vatten över sig.Dagen därpå gick vi vidare. Röyttä lämnade inte några outplånliga spår. Förutom bastun kändes det rätt dystert där. Ute på havet var det också lite dystert. Först dimma. Första gången i år som mistluren fick göra tjänst. Det blev en rätt lång segling idag, 51 M, en del kryss, men med bra fart. Annars var det rätt händelselöst. Händelserna kunde räknas till två. Först denna motorbåt som siktade på oss. Slobi: Men vad gör han? Ska han köra rakt på oss? Många fantasibilder hann passera revy om vad de egentligen var ute efter, den ena mer spännande än den andra. Plötsligt stannade de dock och vinkade. Vi vinkade tillbaka. De låg och drev. Hmm, behövde de hjälp? Men, då ska man ju inte vinka på det viset. Efter att ha legat och guppat ett tag, tog de dock ny sats och körde om oss.Dagens händelse nr 2: Mötande segelbåt med gennaker. I vanliga fall en näst intill icke-händelse.Precis som i alla andra städer vi seglat in i möttes vi även i Torneå av tung industri. Här dominerades bilden av Outokumpus stålverk. Ön vi kom ifrån hette ju Röyttä och industriområdet vi nu möttes av hette även det Röyttä. Har man namnbrist i finskan?Först i efterhand lade vi märke till att vi sladdat in i Sverige och att en del av den finska farleden gick genom den svenska delen av Torneälvsdeltat. Har sjökortsmakarna kapitulerat så pass inför integrationen av de svenska och finländska gränstrakterna att de skippat att rita ut nationsgränsen? Tillbaka till seglingen: Lite nervöst var det i början. Det syntes två alternativa leder på sjökortet. Båda gick över mörkblått vatten. Var vi nu i rätt farled? I början av leden sjönk nämligen djupet snabbt till 2,5 m, men sedan var det djupt hela vägen fram till hamnen.När man väl passerat den tunga industrin var det både vackert med öarna i deltat och fascinerande att se hur folk levde sina sommarliv längs älvstranden. Vi såg både storspov och havsörn. Tur att vi nu hade en f d fågelskådare med ombord.Jag har tänkt att det vore spännande att få avnjuta skådespelet när vårisen i Torneälven lossnade. Tanken att jag skulle bada i Torneälven har jag dock aldrig snuddat vid. Vi ligger i Toranda marina, ett udda ställe. Enligt kartskissen i en hamnguide skulle det finnas två bryggor. Det fanns en. I land möttes man av en restaurang och enorma, asfalterade ytor och byggnader vars användningsområden var lite oklara. In till området hade man rest en portal som såg ut att vilja ge sken av att en spektakulär anläggning väntade. Vi frågade om det fanns cyklar att hyra och receptionisten beklagade sig över att dem hade man väntat på sedan förra sommaren. Det fanns en buss, men den hade ”semester”. Och mycket riktigt, på gårdsplanen stod en buss avställd som antagligen var avsedd för alla de som skulle resa fram och tillbaka mellan Torneås centrum och Toranda. Bilden växte fram av en anläggning skapad av någon med stora visioner utan verklighetsförankring. Senare fick jag höra att Toranda anlagts av någon som bodde i närheten och som hade tjänat en rejäl hacka på att sälja sitt företag.I brist på cyklar hade receptionisten/hamnvärden/bartendern/servitrisen lovat oss att få hyra hennes bil för 200 kr. Mindes vi rätt? Var det verkligen bara 200 hon ville ha? Jodå! Den såg ju rätt fin ut, men det var allt en ”bättre begagnad” V70. Men, vad gör det? Kul att kunna ta sig runt. Vad skulle vi nu se här, undrade vi? – Jo, vill ni kanske till Rusta och IKEA? Va! Tänkte vi. Njae, sa vi. Jamen, då ska ni åka till Kukkolaforsen och till Seskarö. Det lät ju lite mer spännande. Bilen skulle vi få tillgång till från kl 13, så Malin gick en promenad till kyrkan och jag och Slobi, började dagen med lite yoga.Vi åkte runt lite i Torneå och nu började min nostalgihjärna gå på högvarv. Mellan jul och nyår 1976 åkte jag runt i Norrland med några kompisar på våra billiga militärbiljetter som man fick när man låg i lumpen på den tiden. Kostade en tågresa fem eller tio kronor? Någon som minns? Vi var då även i Torneå och min minnesbild var att Torneå bestod av en lång huvudgata med diverse mindre tvärgator. Jag minns framförallt hur stora lastbilsekipage tvärnitade när det dök upp någon betydligt mindre bil från höger på en av dessa små tvärgator. Störst går först, var en okänd trafikregel. Den enda huvudgatan med alla sina små tvärgator, kände jag inte alls igen. Respekten för högerregeln kände jag dock igen. Denna björkallé får symbolisera min minnesbild av det förflutna. Vi körde vidare. Plötsligt stod det Övertorneå på en skylt. Jag: – Men, Övertorneå, det ligger ju i Sverige. Malin: – Vi är i Sverige. Helt obemärkt hade vi passerat den svensk-finska riksgränsen.Kukkola var intressant. Inte för att det var världens häftigaste fors, men för att man fick en inblick i hur fisket bedrevs när siken och laxen vandrade upp i älven för att leka. Fokus tycks framförallt ha varit på sikfisket. Åtminstone är det den som uppmärksammas under den årliga sikfesten i slutet av juli. Det är inte vilken liten gårdsfest som helst. Här har t ex Lill Lindfors och Tommy Körberg uppträtt. Och siken är tydligen så pass punktlig med sin lek att den här typen av större evenemang går att planera in. Siken håvas på traditionellt sätt från den här typen av båtar, från patorna eller från stränderna. En fiskare som känner till sikens rastställen på vägen upp för forsen kan i ett drag få upp ett halvdussin sikar. Pator var ett nytt ord för mig och syftar på de bryggor som går ut i älven. Ett under att de stod kvar efter isens framfart. Jag läser någonstans att det är en nästan unik företeelse att fiska från pator. I övrigt ska det bara ske i Amazonas. Räkningar som har några år på nacken visar att tillgången på sik minskat markant emedan tillgången på lax ökat något.– Malin och Pelle! Hej! Foto: Slobi.Längs älven och i byn fanns bl a gamla fiskebodar och två kvarnar. Några hus hade omvandlats till museum och konstutställningar. En konstnärinna som inte pratade svenska, hon var väl finska tänkte jag, visade sig istället prata en förtjusande engelska, vilket jag inte kunde låta bli att kommentera. – Jag är engelska, kontrade hon! Kändes som om hon hittat till världens ände. Det ska väl sägas också att man exploaterat Kukkola som en turistbegivenhet, så här finns både stugor att hyra, hotell, restaurang och camping, men det är ändå värt ett besök. På håll i alla fall, såg finska Kukkola mer genuint ut. Värt att kolla.Man delade tydligen upp sig i lag och jobbade olika pass enligt ett schema. För att få koll på när ett pass började och slutade uppfördes detta klocktorn. Vill ni laga sik på Kukkola-vis? Man trär siken på ett spett, skär skåror på vardera sidan, håller den över öppen eld under en timma och doppar den slutligen i saltlake.Nästa mål var Seskarö. Vi hade hört att man under pandemin spelade in Robinson på Seskarö, så det lät ju som ett exotiskt ställe. Förväntningarna var högt ställda och det började bra. Bron över till ön var fin, men som så ofta när förväntningarna är högt ställda blir man lite besviken. Seskarö kyrka var dock vacker. Därinne pågår ett bröllop och snart kommer bröllopsgästerna ut för att blåsa såpbubblor på brudparet.Vi åker vidare och hittar till en fin strand. Malin var inte badsugen, så hon fick föreviga när jag och Slobi letade efter djupt vatten, långt ut, för att kunna doppa oss. Härligt att ligga på stranden en stund.Vi kör väl ner till byn också, så kan vi titta på den gästhamn vi övervägt att gå till. Vilken tur att vi hyrde bil istället och snabbt kunde lämna den upplevelsen bakom oss. Trist hamn. Med båt hade det dessutom krävts en lång omväg, den fina bron låg som en effektiv stoppkloss om man kom österifrån. Som så ofta finns det dock andra distraktionsmoment, som t ex skyltar där det står FISK. När vi kört förbi den skylten för andra gången sa Slobi – Stopp! Kan vi vända? Jag vill handla! Det blev abborrfiléer till middag denna kväll. Gott!Man behöver inte vara tågnörd för att uppskatta ett besök på Haparandas järnvägsstation. Det är en mäktig, överdimensionerad byggnad. Man kan ana storskaliga planer från tiden för järnvägens tillkomst. Foto: Slobi.Själva byggnaden stod klar 1919 och om jag förstod det rätt igångsattes en renovering i anslutning till att persontrafiken skulle återupptas 2021.Idag bedrivs ingen persontrafik mellan Torneå och Haparanda, bara godstrafik, men detta är den sidan av stationen som användes av de finska persontågen och det ser ju onekligen ut som om något är på gång. Intressant också hur det fungerar i gränstrakter. Förutom att det finns finskt bredspår till Haparanda finns det svenskt normalspår över till Torneå. Ofta använder man tre spår när det är fråga om olika spårvidder, men här är skillnaden så liten mellan de olika spårvidderna att ett tredje spår inte ryms, så här löper fyra räler på en och samma banvall. Intressant? Tja, kanske bara för en nörd… Varje spår har tydligen var sin trafikledning, så det gäller att de har en bra dialog med varandra så att tågen inte krockar.När banan till Haparanda stod klar 1915, var det fortfarande världskrig. Först Karungi och sedan Haparanda blev viktiga knutpunkter för post och paketgods. Dessutom var det tsarrysslands enda fredliga väg västerut. Idag för banan en undanskymd tillvaro och som synes är trafiken allt annat än livlig. På tåget som Malin tog från Boden till Haparanda var det tre (!) resenärer och de flesta tycks fortfarande resa med Norrlandskustens dubbeldäckarbussar. Men, kanske kan man hoppas på en renässans. Finska SJ, VR, lär utreda möjligheten att börja köra intercitytåg mellan Haparanda och Uleåborg, efter det att elektrifieringen av den finska banan blir klar. Detta skulle kunna bli verklighet redan under 2025. Jag läser också om planer på regionaltrafik ända från Brahestad till Haparanda, vilket skulle innebära att Brahestad fick tillbaka sin persontrafik på järnväg.Nu går nostalgihjärnan igång igen. Förvaring av effekter. Smaka på det. Och resgods. Hur många vet idag vad det står för, att man kunde pollettera sina väskor eller sin cykel som fraktades i en särskild resgodsvagn. Minns ni de miljövänliga eltruckarna som ilade fram och tillbaka mellan stationshuset och perrongerna och som kördes med spakar?Idag råder det stiltje, men kanske kan man ana en annalkande frisk, internationell fläkt.Haparanda var busy med Power meet. Barnen på den intilliggande stranden verkade dock tämligen obekymrade över den saken. Vattnet var varmt och solen sken. Observera även järnvägsbron i bakgrunden, delvis inklädd i presenningar.Lika intressant som det var att titta på bilarna var det att titta på de människor som skockades kring bilarna.Minns ni det lilla ortodoxa bönehuset i Brahestad? Kanske inte så storslagen, men betydligt mer spännande utformning av denna lilla ortodoxa pärla i Torneå.Rykten förtäljde att integrationen mellan Torneå och Haparanda gått så långt att man byggt ett köpcenter mitt på gränsen. Vad spännande! Hur löser man det rent juridiskt, tänkte jag. Men, det visade sig vara en överdrift. Snarare låg det vid gränsen. I Finland.Inte heller Torneå har mycket till persontrafik med tåg idag. Om jag förstod det rätt går det ett nattåg fem gånger per vecka från Torneå till Helsingfors. I väntan på att ombyggnadsarbetena blir klara vid Torneås gamla järnvägsstation får man dock ta sig ut till en liten hållplats i vad som liknar ett industriområde, för att kliva på nattåget.Efter mycket krångel med att utföra en så enkel sak som att tanka bilen var vi åter i hamnen. Förutom att tanka hade vi även tänkt allt mer på tanken om en midnattssolsegling till Haparanda Sandskär. I hamnen träffade vi Sanna och Juha Eteläinen som hade varit så vänliga och hjälpt oss att visa oss till och få igång bastun på Röyttä.Sagt och gjort. Först tänkte vi bara tömma toan. Vi hörde oss för om djupet vid och fram till toatömningsbryggan och jodå, det borde vara tillräckligt. Försiktigt, försiktigt närmade vi oss toatömningsbryggan, men det tog stopp. Bara att ge upp den tanken och ge sig iväg med oförrättat ärende. Fortfarande långsamt, men med något högre fart gick vi ut mot farleden. Men, då djävlar, tog det rejält stopp. Slobi flög omkull och gjorde sig illa och blev också lite chockad. Det är rejäla krafter som släpps lösa även från låg fart till omedelbart stopp. Vi försökte naturligtvis ta oss loss själva, men båten satt där den satt och Juha rapporterade inifrån bryggan, via VHF:en, att vi inte rörde oss en tum. – Jag ringer sjöräddningen, meddelade han. En stund senare pratade jag själv med dem och de lät lite osäkra på vad de kunde göra för oss. Ont om enheter i närheten, sade de. Vi satt där vi satt och funderade över vad som kunde ha gått snett. Det såg ut som om vi stod på en rät linje mellan två gröna prickar, vilket väl ändå borde innebära att vi var i farleden? Hade vi slarvat med att kolla vattenståndet? Kunde det vara lågvatten? Men, den enkla sanningen var nog att jag gjort en för snäv gir ut ur hamnen. Så småningom blev vi dock uppringda av en av herrarna på bilden som pratade bra svenska och som meddelade att de var på väg och borde vara på plats om 45 minuter. Ont om enheter i närheten, som de sa på Turku Radio? Sjöräddningsbåten kom från närbelägna Röyttä i Torneås hamn… De fick storfallet och fick tippa oss rejält åt sidan och först efter andra eller tredje försöket kunde vi själva köra loss. Vi tackar ödmjukast för hjälpen och det vänliga bemötandet. Som vanligt får vi väl säga. När blev vi ovänligt bemötta av en finländare? – Det fattas ett sjömärke här, fick vi höra. Om det var hans personliga åsikt eller om det de facto skulle finnas ett sjömärke som inte fanns framgick inte. Rätt fantastiskt att kunna få hjälp så snabbt, mitt i natten dessutom och att det inte kostar ett öre.
Vi pratade även med Sweden Rescue, men de konstaterade att vi låg några meter på fel sida om nationsgränsen, så eftersom alla mådde bra, bortsett från Slobis ömmande kroppsdelar och inga barn fanns ombord, kunde de inte erbjuda oss någon hjälp. – Var vi möjligen med i Sjöräddningssällskapet? Och nu fick jag ju skämmas ännu mer. När jag började längesegla och mest seglade i Danmark och Norge tyckte jag inte det fanns någon poäng att vara med längre och när jag sedan kom tillbaka till Sverige blev det aldrig av att gå med igen. – Nähä, men kanske kan du betala nu och få hjälp av dem ändå, tyckte man på Sweden Rescue. Jag kontaktade aldrig Sjöräddningssällskapet, men snabbt som tusan blev jag i alla fall medlem igen.
Senare fick vi höra både från Juha och ytterligare en skeppare som också kom till Haparanda Sandskär att våra tyska vänner gått på samma grund några timmar senare. Sjöräddningsbåten hade minsann att göra den natten. Senare läste jag något på nätet (Marinkiwi) som hade varit bra att läsa innan vi kom till Toranda : ”Följ koordinaterna, sjömärkena funkar inte för segelbåt i alla fall. Vi har prövat och vi slog i sten…” Äventyrligt ska det vara 😉 Skepparen som kom till Haparanda Sandskär berättade också att muddringen av farleden till Toranda egentligen inte syftade till att göra leden tillgänglig för mer djupgående båtar, utan för att förhindra att stan svämmades över. Han menade att leden därför har lite otydlig status, vilket ju kan förklara varför leden inte heller i Skippo-appen hade något angivet djupgående.
Cirka två timmar försenade kom vi iväg, d v s strax efter midnatt, först med lite stukat självförtroende, men nu var vi taggade igen… Foto: Slobi.När vi lämnat fastlandet bakom oss har solen gått ner, men det är ljust hela natten. Lite lustigt att läsa hur ljusa nätter beskrivs när man söker information om solens upp- och nedgång: skymning och gryning inträffar samtidigt. I det här fallet kl 02:00 finsk tid.Segla försiktigt, får jag höra ibland. I natt skulle det ändå blåsa en del och efter en stunds segling i den stora farleden ut från Torneå skulle vi ut bland grundfyllda vatten, så genom att bara rulla ut förseglet, sänkte vi farten för att hinna med att navigera. Vi ville ju inte ringa sjöräddningen en gång till ;-). För Slobi var det en ny upplevelse att det var så ljust. Foto: Slobi.En knapp timme efter det att skymning och gryning inträffat samtidigt är solen på väg upp igen.Malin stod vid rodret en stor del av seglingen och det var tur att Malin var så pigg. Lite senare gick mina ögon i kors och jag la mig ner för att blunda lite. Kanske var det överdrivet att inte ha något storsegel uppe. Det som på kortet såg ut som om vi skulle vara omgivna av grund, visade sig i verkligheten inte vara så tight och fiskenät såg vi bara när vi fortfarande gick i farleden. Så, en rätt odramatisk segling, men en väldigt vacker natt. Foto: Slobi.2008 publicerade Praktiskt båtägande en artikel om att segla till Haparanda Sandskär och det där har etsat sig fast som en slags dröm. Jag har artikeln kvar och även några andra äldre seglingsbeskrivningar, men drömmen att segla till Haparanda Sandskär kändes smått ouppnåelig. Alldeles för grunt för min båt. Men, så hittade jag plötsligt färskare uppgifter om att man skulle ha muddrat och lagt ut pontonbryggor som levererats av Thomas Olheden, avlägsen bekant som även kör isjakt och som jag träffade på någon fest, någon gång för länge sedan. Man kan ju säga att Thomas bidrog till att min dröm kunde uppfyllas. Tack för det Thomas!När vi kom fram kl 05:30 (06:30 finsk tid) var det rätt fullt i hamnen. När var vi med om detta senast? Vi kunde i alla fall kila in oss mellan två båtar. Vi tyckte vi var så tysta och försiktiga, men den kvinnliga besättningsmedlemmen på den finska segelbåten bakom oss var lite grumpy efter att ha blivit väckt av vår ankomst.Man kan kanske inte påstå att bryggan förhöjer det estetiska intrycket av den gamla fiskehamnen, men en sådan här morgon hade jag inga problem att blunda för det. Vi såg inte många segelbåtar i Finland, men när vi nu kommit Sverige och Sandskär så var plötsligen majoriteten av segelbåtarna finska.Detta var ju den första svenska hamnen sedan vi lämnade Rödlöga en månad tidigare och något som slog oss, i förhållande till Finland, var att alla husen var så välhållna.Härligt att vara här 🙂 Efter några timmars sömn var vi sugna på upptäcktsfärd.Jag läser lite olika uppgifter om huruvida det förr var förenat med tvång att gå i kyrkan. Om inte tvång så fanns det i alla fall ett tryck att man skulle infinna sig till söndagsgudstjänsten. Jobbade man då med t ex fiske långt ut i skärgården, så var det ju enklast att uppföra ett kapell som låg nära till. Det var tydligen inte alltid det fanns en präst närvarande, utan då fick t ex någon fiskare agera ställföreträdare. Jag tror att vi utan undantag kunde konstatera att varje fiskeby vi besökte också hade ett kapell.Oftast var kapellen väldigt enkla. Trots detta kunde man ändå känna av en viss andäktighet när man kom in i dessa rum.Malin såg en levande älg på ön. Slobi och jag fick nöja oss med en död älg.Och öns namn? Jo, det finns goda skäl för namnet.Finaste stranden hittills i sommar. Nu skulle här njutas. Malin och Slobi hade dock myror i benen, så efter en stund fick jag njuta på egen hand.Det är kanske knäppt, men när jag kommer till ett nytt ställe går min hjärna igång med jämförelser. Vad liknar detta? Gotska Sandön? Anholt? Fårö? Ja, en skön blandning.Vi hittade en jättefin träplattform för vår morgonyoga. – Vad var det där ni gjorde? – Yoga. – Det skulle jag behöva. Jag är så stel, berättade en av de ”bofasta” stugägarna på ön. Vi fick lära oss att tomterna arrenderas ut men att alla äger sina stugor, förutom två som finns för uthyrning. Han beklagade sig även över tillgången på strömming. Vi såg hur en liten båt som hade varit ute och fiskat kommit in, men knappt fått någon fisk alls. Sorgligt. Under hans första vecka här hade det varit oväder, kanske samma dagar vi låg inblåsta i Brahestad. Det hade blåst 18 m/s, vågorna hade slagit upp över vågbrytaren och vattennivån hade ökat med 1,2 m. Och sedan kan det ju sjunka lika mycket, lade han till. Lite senare i båten konstaterade vi att det sjunkit till 2,4 m. Hamnen sägs vara muddrad till 2,9 m. Hmm, det får inte sjunka lika mycket till, då står vi på grund igen.Det blev två hela dagar på Sandskär och dag 2 skulle vi utforska Norrudden, ett långsmalt näs på andra sidan ön. Slobi: Det här är den vackraste ön vi besökt hittills .Vi hörde flera gånger vad vi trodde var sälar, vi försökte följa ljudet men såg inget, inte ens i kikaren. Foto: Slobi.Nu är vi nära den nordligaste punkten på ön. Fram och tillbaka blev det en fyra timmar lång vandring och jag inser nu att jag hade glömt den lilla detaljen med matsäck. Jag berättar om min och Filips (en av Malins storebröder) erfarenhet av att att ta sig från bussen i Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation, en promenad på c:a två mil. Även denna gång hade jag ”glömt” den lilla detaljen med matsäck. Vi hade lite överbliven chips och läsk med oss. När det så äntligen blev dags för middag på Kebnekaise fjällstation hann jag bara hämta förrättstallriken, så svimmade jag. När Slobi hörde detta var hon snäll och delade med sig av ett äpple.
Sandskär var första hamnen utan Internet och mobiltäckning. Tänk vad beroende man blir. Vattenståndet var lågt som det var. Hur kollar vi prognosen för det? Skulle det bli ännu lägre? Hur är väderprognosen? Ingen strömmad musik. Inget Rapport. Gick inte att läsa på om kommande hamnar. Slobi undrade om hon hade blivit farmor igen. Sedan fick vi tips om att det fanns täckning vid kyrkan. Var annars? Delar av kommande ruttplanering fick vi göra under vår promenad ute på Norrudden. Jag upptäckte senare att jag hade två missade samtal. Jag ringde upp och hamnade hos Sweden Rescue. Den här gången visade det sig att det var Sweden Rescue som ville få vår hjälp. Det hade funnits en båt i nöd utanför Haparanda Sandskär. Hur det gick för dem vet jag inte.
Nära Haparanda Sandskär ligger Malören. Ingen hamn att tala om. – Men vad säger ni om att vi lägger oss på svaj? Vi gled dit långsamt i runt två knop. Länge var det grunt, 7 m t ex, och så plötsligt 59 m. Vilken krater!Slobi var synnerligen skeptisk till att gå ner i jollen och ro in, men lät sig övertalas och efteråt var hon glad att hon hängde på. Kanske trodde hon att betoningen i Malören låg på andra stavelsen, att det låg något olycksbådande över ön… Maaalören heter det ju.Det gjordes ett försök att bygga en hamn, på den norra sidan av ön där vi nu låg på svaj. Det kommer aldrig att gå, sade öborna. Jodå, sa myndigheterna. Resterna av hamnen visar vem som fick rätt.I byn blev vi mötta av ö-hunden. Den kallades så. Som synes gör man nu ett nytt försök att få till en hamn. Denna gång på den södra sidan. Vi fick berättat för oss att man blivit försenade och att arbetet nu låg nere p g a att vi var mitt inne i häckningssäsongen.Hunden tog oss med till kyrkan och tog sig kanske väl stora friheter. Eller är det ett kapell? När övergår ett kapell till att vara en kyrka?Kyrkan (kapellet) var naturligtvis inte lika stor som den väldigt speciella fyren, men liksom fyren en imponerande byggnad. Visst kan man ana någon slags samklang i utformningen av fyren och kyrkan/kapellet?Det är inte svårt att föreställa sig umbärandena befolkningen här fick utstå. Tänk er en låg ö, höststormar, en kall vinter, fukt och kyla som kryper in i husen, is och snö… Men, också underbara dagar med sol och blått vatten och en obruten horisont. Blir man inte lite sugen att prova på…Det räckte med att lämna Malören så sprack himlen upp.Härlig segling. Foto: Slobi.Det här bör vara Likskär med sitt fiskesamhälle.Först sol och bad, sedan en fördrink som naturligtvis bör avnjutas på fördäck. Vi ligger på svaj vid Stora Huvön, utsedd till en av Sveriges vackraste öar. Först ska vi äta och sova. Imorgon blir det upptäcktsfärd på ön.Vad ska man säga till sitt försvar? Ännu en solnedgångsbild…Min gummijolle är inte stor, så när vi rodde in till Malören rodde vi två vändor, men nu vågade besättningen knö ner sig alla på en gång. Det började med lättsamma stigar i behaglig skog.Slobi är snabb och spontan med sina omdömen: – Den här ön är ännu finare.Det blev mer kuperat och det gällde att ha koll på var man satte fötterna.Vad har fått mig att tro att hjortron bara är gott på burk? Har jag bara plockat omogna hjortron? De här hjortronen var bland det godaste jag ätit i bärväg.Stora Huvön är poppis bland klättrare, står det att läsa. Vi börjar förstå varför.Lämpliga seglarskor på Aquileja.Är detta fnösktickor? Fnösktickor kan tjäna som fnöske, d v s tjäna som hjälp för att göra upp eld.Rätt otillgängligt, men kul också att ta sig runt. Det blev många hopp från sten till sten. Slobi var nog lite kaxigare än vanligt. Inspirerad av Malin månne?En geolog skulle säkert kunna berätta något spännande om denna och andra stenar på ön.Och är då detta skägglav? Vackert och lite trolskt när solstrålarna silas igenom.Vi hade haft sällskap av en annan båt under natten. Vi beklagade oss först för att vi kom för nära, men mannen ombord tycktes snarare tycka att det var lite trevligt. Vi valde dock att lägga om ankaret så att vi kom längre ut.Rena rivieran. Vi sörlänningar tyckte det var en märklig upplevelse att se dessa stränder och alla som var ute med sina båtar och solade och badade. Detta är ju trots allt norra Norrland!Riktigt varmt idag.Ser skönt ut.Jag tror fiskarna kände på sig att detta inte var något seriöst fiskafänge. Inget napp.Att komma till Töre var lite av ett antiklimax. Bojen symboliserar den nordligaste punkten i Bottenviken och den måste man ju bara runda. Men, i övrigt, en trist hamn med en cementterminal som såg rätt övergiven ut. Vi fick i alla fall ett diplom för prestationen. Vad ska tyskarna tycka när de går i mål här, i kappseglingen från vackra Wismar? Denna kappsegling, MidsummerSail Agora Direct, är den längsta och lär också vara den tuffaste kappseglingen i Östersjön. 2024 lockade den 147 båtar till startlinjen.Myggen har hittills inte orsakat så mycket besvär. Slobi protesterar. På Röyttä när vi skulle gå till bastun begåvades Slobi med många myggbett och även innan dess säger hon sig ha blivit ansatt av myggen. De tycks särskilt förtjusta i henne. Nu är det dock gott om mygg. Ett regn är i antågande, vi har impregnerat oss med myggspray och barrikaderat oss inne i båten i skydd av myggnät.Det mest spännande vi hittade i Töre var att det var utgångspunkten för Europaväg 10. Jag levde i tron att en Europaväg passerar genom ett antal länder, men det räcker tydligen med två. Den andra änden av E10:an är Å ute på Lofoten. Töre och Å, två europeiska metropoler.Härifrån skulle Malin ta bussen till Luleå för att sedan åka vidare med tåg tillbaka till Stockholm. En lite enklare resa än den till Uleåborg. Tack Malin för att du kom och gjorde oss sällskap! Hoppas du hade utbyte av seglingen trots de långa resorna. Vi själva kastade loss och drog oss mot Luleås skärgård och dess 742 öar. Mer om det i nästa inlägg.
Nu har vi ju också lämnat Finland och det kanske vore dags för en resumé. Vad var bra, vad var mindre bra? Jag trodde att Finland var ett land med traditioner av att baka gott bröd, men tillgången på färskt bröd i livsmedelsaffärerna tyckte vi var väldigt begränsad. Numera säljs ju även starköl i de finska livsmedelsaffärerna och det var ju bra, men så många öl köpte vi ändå inte. Den var väldigt dyr. Systembolaget framstod som rena lågpriskedjan.
Gästhamnarna hade ett synnerligen varierat utbud av tjänster. Så är det ju även i Sverige, men jag upplevde det ändå som att man är lite säkrare på vad man kan räkna med i en svensk gästhamn. Och detta med språket, vi upplevde många gånger att den information som fanns bara var på finska. Man verkar inte alltid vara inställd på utländska gäster. Eller är det likadant i Sverige, bara att man inte reflekterar över det eftersom det inte blir ett problem? I Sverige är vi kanske också lite bortskämda med skärgårdsidyller i form av t ex gamla fiskelägen. Det upplevde vi inte i Finland på samma sätt.
Å andra sidan har vi alla dessa fina trästäder i Finland. Mina favoriter blev Kristinestad och Jakobstad. Och så denna överraskning, Uleåborg. En, relativt sett, storstad så långt norrut. Inte alltid de charmigaste byggnaderna, men ändå, ett så positivt intryck. Och viktigast av allt: alla trevliga, nyfikna, hjälpsamma, omtänksamma, generösa finländare vi mött. Det var en positiv överraskning. Min tidigare erfarenhet av finländare har väldigt mycket varit baserad på erfarenheter från företagsvärlden och då har det mer handlat om ”Management by Perkele”.
Men, vad beror det på att husen i både städer, byar och fiskesamhällen vanligtvis är i betydligt bättre skick i Sverige. Saknas intresset eller har finländaren i gemen sämre ekonomi så att det är det som spelar in? En annan observation: Finländare tycks i förstone bedöma öar och hamnar utifrån bastun. Annat tycks vara sekundärt. Kan vara bra att veta.
Sammanfattningsvis har seglingen längs finska kusten varit väldigt intressant och lärorik, vi har njutit av härlig segling och mestadels vackert väder och vacker natur. Och som alltid, spännande att ge sig ut på nya vatten och upptäcka nya miljöer i land.
DISTANSER:
Uleåborg-Röyttä: 24,7 M
Röyttä-Torneå: 51,1 M
Torneå-Haparanda Sandskär: 26,2 M
Haparanda Sandskär-Malören: 5,8 M
Malören-Stora Huvön: 21,1 M
Stora Huvön-Töre: 15,5 M
Rutt: Luleå-Brändöskäret-Småskären-Kluntarna-Likskäret-Junkön-Rödkallen-Stora Svinöra-Renön-Pitsundsbron-Piteå-Pitsundsbron-Pite Rönnskär-Bureå-Bjuröklubb-Ratan-Holmsund-Obbola
