Rutt: Stockholm, Sankt Eriksplan – Stockholm Arlanda flygplats – Aeropuerto de Tenerife Sur – Los Cristianos – San Sebastián de la Gomera – Bancal Hotel & Spa – San Sebastián de la Gomera – Bancal Hotel & Spa – Pescante de Hermigua – Parque Nacional Garajonay – Playa de Santiago – Bancal Hotel & Spa – Alto de Garajonay – Mirador del Santo – Valle Gran Rey – Bancal Hotel & Spa – San Sebastián de la Gomera – Los Cristianos – Aeropuerto de Tenerife Sur – Stockholm Arlanda flygplats – Stockholm, Sankt Eriksplan
Datum: 11-18 februari 2025
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Med tanke på att Slobi skadade knät när vi var i Järvsö, kändes det inte aktuellt med någon resa till Alperna i år. Sedan blev vi inbjudna att hälsa på en väninna till Slobi och hennes man som har ett hus i Málaga. Vi fick dock inte till det med tiderna riktigt, men då hade tanken på lite värme fastnat. Vad finns det att välja emellan så här års? Kanarieöarna? Jo, men då ville jag gärna åka till ett ställe som inte var sönderexploaterat av turism. La Gomera fick det bli!
Planet förde oss inte direkt till La Gomera, utan landade utanför Los Christianos på Teneriffa. En transferbuss tog oss ner till hamnen. Väl där konstaterade vi att det strax skulle gå en båt till La Gomera, men på det rederiet gällde inte våra biljetter, så vi fick vackert vänta en tre timmar till nästa avgång. Inte hela världen dock. Staden var inom nära räckhåll och vi hittade snart en restaurang där vi kunde njuta av både mat, dryck och folkliv.
Vi kanske borde ha seglat istället. Först trodde vi nämligen att Slobi blivit åksjuk av bussresorna och av överfarten med den gungiga snabbåten till La Gomera. I en segelbåt kan man i alla fall spana på horisonten eller lägga sig ned. Men, åksjukan höll i sig så länge att vi fick justera diagnosen och istället referera till måendet som matförgiftning. Var det jordgubben i Cavan som serverades på strandcaféet i Los Cristianos eller var det flygmaten som var boven? Ingen som, ingen som vet…
– Har du varit på Teneriffa förut, undrade Slobi. Jodå, fast det har jag inga minnen av mer än från fotografier. När jag var 1,5 år (november 1957) åkte jag, mamma, mormor och min gudmor med båt till Kanarieöarna, till Las Palmas och till Teneriffa. Jag vet inte om det äntligen var land i sikte, men jag var uppenbarligen mer intresserad av fotografen än det min mamma pekade på.Mitt elddop som seglare på de sju haven, i alla fall ett av haven, skedde på m/s Bruno som ägdes av ett bolag tillhörigt Fred Olsen-gruppen, ett norskt rederi. Båten var byggd på Öresundsvarvet i Landskrona, men den var redan nio år gammal och som synes var det ju ingen renodlad passagerarbåt. Men, min morfar var verksam på Öresundsvarvet och hade goda relationer med de norska redarna, så han hade väl fixat in oss på något sätt.Och tala om trollen. En av de två rederierna som idag trafikerar rutten Los Cristianos (Teneriffa) – San Sebastian de La Gomera är just Fred Olsen. Trimaranen sägs ha varit den första i sitt slag när den togs i trafik 2005.
Senare får jag höra att Fred Olsen äger halva La Gomera. Det lät väl ändå rätt överdrivet, tänkte jag. Men, inte helt ogrundat visar det sig: Thomas Olsen startade år 1904 ett litet jordbruksföretag nära Puerto Santiago på sydsidan av La Gomera. Det var inledningen och anledningen till att familjen grundade ett rederi här, baserat på export av bananer och tomater till Europa, produkter som de alltså själva odlade på La Gomera. 1974 startade man så en färjelinje med färjan Benchijigua (namnet är taget från en liten by på La Gomera) som förband Los Cristianos med La Gomera. Innan dess, läser jag, var La Gomera nästan helt isolerad. Fred Olsens rederiverksamhet sägs ha varit avgörande för öns ekonomiska utveckling. Källa: https://www.teneriffaidag.com/fredolsen.html
Jag fascineras, blir nyfiken och söker vidare:
I en artikel från 2015 i Fortune Magazine läser jag bl a att även Fred Olsen (d.y.) mönstrade på m/s Bruno när båten var ny och han var runt tjugo. Nåväl, mönstrade på kanske inte jag gjorde, men i alla fall. Jag läser vidare: “His own father, Thomas, had attended Cambridge and run the family business despite never having worked on a ship. But Olsen decided to chart his own course. Instead of attending college, he spent more than two years touring the world aboard the Bruno and other vessels, shipping bananas from the Canary Islands to Scandinavia and cognac from Bordeaux to the Mediterranean. He labored in lowly positions, as a deck hand and a ”greaser,” the sailor who fixes the auxiliary engine that generates electricity. Along the way he studied the boats’ mechanical systems and observed how cargo was managed. ”It was better than an MBA, better than an engineering degree,” says Olsen, his pale-blue eyes, framed with rimless glasses, twinkling as he recalls life on the Bruno. ”No diploma could come close to that education.”” Artikeln är riktigt intressant, bl a nämns ett rykte om att en av Simpson-figurerna hade Fred Olsen som ”förebild”, kanske från hans tid som ägare, VD och även designer på amerikanska klockmärket Timex. Vill du läsa hela artikeln finns den här: https://www.entrepreneur.com/business-news/the-crazy-true-life-adventures-of-norways-most-radical/243834
Vi får istället resa med Naviera Armas, ett konkurrerande rederi. Det är alltså båten till höger. Den till vänster är hamnterminalen, förvillande lik en båt.Äntligen på väg. Under överfarten hinner det bli mörkt och när vi anländer till hotellet har vi varit på väg i mer än 14 timmar. Kanske i längsta laget om man ska vara borta bara en vecka.Vi valde emellan två hotell Jardín Tecina som ligger på en klippa ovanför Playa de Santiago och Bancal Hotel & Spa som ligger ovanför San Sebastián. Gissa vem som ägde Jardín Tecina! Jo, Fred Olsen. Bancal vinner inga charmpoäng för sin arkitektur och ingen hög mysfaktor, men det var ändå ett val vi var väldigt nöjda med. Jättetrevlig personal, vi kände oss ”hemma”. Man anordnade en del aktiviteter, i huvudsak var maten god, det var fräscht och poolområdena var härliga.Det var fulsnyggt på något sätt. Men, hur kan det bära sig? Det måste ha varit långt ifrån fullbelagt.Vilken illusion av att bada i Atlanten som Infinity-poolen skapar. I bakgrunden reser sig vulkanen Teide på Teneriffa.Lufttemperaturen låg för det mesta runt 21° och hittade man lä var det väldigt gött i solen. Men, det var just det, någon dag var det svårt att hitta lä och då kunde det bli lite huttrigt. Annars hade vi fint väder hela veckan, förutom sista dan då det var lite kallare och solen försvann under eftermiddagen. Foto: Slobi.Onsdag, torsdag och fredag morgon gick vi på hatha-yoga under Sofias ledarskap. Sofia kom från Buenos Aires. Väldigt exklusivt. Första dagen var vi fyra deltagare. De resterande dagarna var det bara jag och Slobi.Dramatisk natur. Inte helt olikt de branta klipporna på Stora Karlsö, men några sillgrisslor såg vi inte till 😉In till hotellet kom inte vem som helst. En vakt vakade över både människors och fordons passage in och ut. Även här värnas dock tillgången för allmänheten till kusten. Mellan hotellet och stupet ner mot havet hade hotellet anlagt en gångväg som var tillgänglig för alla. Foto: Slobi.Söta Sofia var inte bara vår yogaledare. Här lär hon oss och två polska barn att göra smoothies.Slobi håller så smått att repa sig från sin matförgiftning.Under eftermiddagen dag 3 tar vi en taxi ner till ”stan”. Taxichauffören tycker dock inte att man ska kalla San Sebastián för stad, utan La villa (byn) de San Sebastián. Kärt barn har många namn. Vi ser också benämningen San Sebastián de La Gomera, bara för att inte blanda ihop det med andra platser med liknande namn.Hamnen i San Sebastián de La Gomera utgjorde också ett avstamp för Christofer Columbus när han 1492 gav sig av mot Indien och istället hamnade i Amerika. Jag får lära mig att han på spanska går under namnet Cristóbal Colón. Och hur var det då med Kanarieöarna? Hur och när blev de spanska? Erövringarna inleddes tydligen 1402 och fram till dess sägs öarna ha bebotts av nordafrikanska berber, guancherna. La Gomera var dock ett klansamhälle med flera hövdingar och erövrades inte genom krig utan man underkastade sig så småningom spanjorerna genom fördrag. Så var det med den saken.Så här kan man ju också resa och bo.Och blir man hungrig tycks det räcka med att bara sticka ner håven i sjön.San Sebastián är lite charmigt med en del trånga gränder och gamla välhållna hus.Faktum är att vi imponerades över hur välhållna ”alla” husen var. Man tycks känna en stolthet över att hålla det rent och snyggt. När man reser söderöver brukar man annars få vänja sig vid väldigt varierat underhåll. Men, som synes, ingen regel utan undantag.Iglesia matriz de la Asunción. Asunción, då tänker jag Paraguays huvudstad, men det kan ju knappast var det namnet syftar på. Längre sträcker sig dock inte mina spanskakunskaper. Google har ju inte alltid så bra koll, men inte heller bab.la (översättningstjänst) finner på råd. Men, det känns tryggt att veta att deras team nu meddelats om att en översättning saknas. Google antyder (som sagt, inte hundra förtroende för vad Google påstår) att det skulle kunna uttydas Antagandets moderkyrka. Vad står då det för? Jag ger upp.Vad kan ett sådant här tak kosta att göra idag? Inget för gemene man…Torre del Conde byggdes på 1400-talet av spanjorerna eller snarare kastilierna om man ska vara helt korrekt. Ser ju mest ut som en lekborg, men befästningen kanske var större när det begav sig?Vi ville få lite omväxling till bufféerna på hotellet, så kvällen skulle avslutas med middag på stan. Vi gick vi runt och kollade restaurangutbudet och läste recensioner. Ibland fungerar recensionerna ypperligt och leder en till fantastiska restaurang- och matupplevelser, som när vi var i Novi Sad t ex. Här hade vi dock inte samma tur och fick en tätt trist pizza på La Cantina som ändå hade 4,6 (av 5) i betyg. Nåväl, shit happens. Inget att hänga läpp för. Foto: Slobi.Slobi tyckte att vår taxichaufför på vägen ner var både sympatisk och körde försiktigt, så vi ringde på honom. På vägen upp berättade han lite om utvecklingen på ön. Traditionellt har La Gomera varit en ö präglad av odlingar av grönsaker och bananer. Med sorg berättade han om de fina tomaterna som odlades här förut och hur potatisen nu konkurrerats ut av potatis från England (!). Även befolkningen har minskat kraftigt. Från mitten av 1900-talet till idag har befolkningen på ön minskat från cirka 30 000 personer till cirka 22 000. Han berättade att många utvandrat till Venezuela. – Venezuela! Vet du var jag lärde mig spanska? I Venezuela! – Jaha, när var du där? – Runt 1980. – Jaha, jag var på besök i Caracas 1999, precis när revolutionen ägde rum, berättade han. Han syftade då på när Hugo Chávez tog makten. Revolution kanske är en lite missvisande benämning. Men, trots att Chávez vann makten i ett demokratiskt val brukar man referera till det som en bolivariansk revolution (efter frihetskämpen Simón Bolívar) och då syftar man mer på de revolutionerande åtgärderna han vidtog och som nu gjort Venezuela till ett korrupt, laglöst och fattigt land. Kan inte låta bli att tänka på Trump i detta sammanhang. Vad kommer hans revolutionerande åtgärder få för eftermäle? Foto: Slobi.På kvällarna bjöds det på diverse underhållning på hotellet. Ikväll spelar och sjunger en amerikansk trubadur. Taxichauffören hade inspirerat mig att tänka på Venezuela där jag efter en tids avhållsamhet återigen hade lärt mig att uppskatta Cuba Libre (rom och cola). – Cuba Libre, sade bartendern och blev skrynklig i ansiktet. För egen del trodde jag det hörde till grundkursen. Han hävdade att jag var den förste under hans sex månader här som beställt en Cuba Libre. Drinken blandades till slut efter konstens alla regler och saken blev ju inte sämre av att han faktiskt erbjöd en venezolansk rom.Klev vi ut på vår egen terras såg vi ut över Teneriffa.Jag var lite kluven över arkitekturen, men det var något både mäktigt och naturligt med stilen, samtidigt som den kändes rätt rå och kal.Hotellet såg nästan ut som om det anpassats till de gamla terrassodlingarna. Skulle man ta sig från de två planen högst upp där vi bodde till poolen längst ner, kunde man välja mellan trappor eller fem olika hissar.Fredag och Alla Hjärtans dag. Det var inget man tog lätt på här. För både oss och Anna var det premiär för par-yoga. En del positioner fungerade bra, annat kändes lite tillkämpat, men med lite praktik går det nog att putsa på till en ny yoga-form. Foto: Sofia.När vi kom tillbaka till rummet blev vi återigen påminda om att det var Alla hjärtans dag. Under dagen var det både kysstävling och massagekurs.Till middagen hade man slagit till lite extra med skaldjursbuffé. För första gången, tror jag, provade jag på knivmusslor (tredje fatet från vänster). Jag visste inte ens att det fanns en mussla som hette så.Till både frukost och middag kunde man peka på det man ville att kocken skulle steka åt en.Och naturligtvis en paella. Den Paella Valenciana jag serverades i staden med samma namn är dock fortfarande ohotad etta. Foto: Slobi.All in! Efterrättsbuffén à la Hjärtans dag var kanske lite väl sockersöt för min smak. Som tur var fanns det glass varje kväll.Lördag och söndag hade vi en hyrbil. Här en vy över San Sebastián som alltså ligger på östra delen av ön. Vi är på väg upp för bergen på en av öns tre huvudvägar GM-1. Jag uppfattade det som att GM står för Gomera.Var det numera ont om tomatodlingar, verkade det finnas……desto fler biodlingar.Ön är knappt 370 kvadratkilometer stor (Orust är 344 kvadratkilometer) så det är inga stora avstånd att övervinna. Det går rätt snabbt att ta sig från den ena till den andra sidan. Hastigheten man kan hålla är dock synnerligen låg p g a av de smala, men väldigt välhållna serpentinvägarna, så på detta vis är jämförelsen med Orust ändå lite missvisande.Här har vi nått Santa Catalina i kommunen Hermigua beläget på den nordöstra delen av ön.Vår yogaledare Sofia hade berättat om havsbassängerna vid El Pescante och det lät ju lite spännande. Man varnades visserligen för att ta sig ut där p g a rasrisk, men det var inte så många som brydde sig om det, menade hon. När vi kom fram visade det sig t o m att det var förbjudet att passera. Lite motsägelsefullt då att en väg utan avspärrningar ledde förbi förbudsgränsen. Som synes tycktes en del andra bilister anse att det var lämpligt att parkera på det farliga området.Där vore väl häftigt att simma runt lite, tyckte jag. Slobi höll inte alls med. – Det ser äckligt ut! Jag frågade en kvinna som såg ut att ha lokalt ursprung varför ingen badade. Hon räckte upp ett finger. – No, no! Inte med de här vågorna.En stund senare när sjön vällde in och bröts över bassängen förstod jag att det just idag kanske inte var någon bra idé att doppa sig där. El Pescante var för århundraden sedan en hamn.Vi for vidare och passerade förbi byn Agulo. Med havet i fonden, med kullar och berg och slingriga vägar, är det ju vackert överallt. Nu får vi köra på lite. Ska vi stanna och titta på utsikten överallt, kommer vi aldrig att hinna med det vi egentligen ville göra, vandra.La Gomera är bl a känt idag för sin nationalpark, Parque Nacional Garajonay, och vi stannade till vid ett av parkens besökscentrum för att få lite tips om trevliga vandringar.På köpet fick vi också några visdomsord från glasscaféet: Ingen innovation utan en god tradition. Jag antar att man syftar på gofio, en kanarisk specialitet, ett mjöl som görs på rostade spannmål. Jag blev senare bjuden på en kaka gjord på gofio, men föll inte pladask.
Innan vi anträdde vandringen stannade vi och åt lunch på restaurangen La Laguna Grande som ligger vid nästa besökscentrum för nationalparken. Och vem driver den restaurangen tro? Rätt! Fred Olsen alltså. När vi kom in var det mycket folk och det lät som om ett antal tropiska fåglar härjade runt i lokalen. Men, var var de? Istället visade det sig vara en kypare som inför en hänförd besöksgrupp, härmade fågelljud. Han hade onekligen en beundransvärd talang.
Men, sedan läser jag om Silbo Gomera och blir istället övertygad om att det var det vi hörde prov på och inte fågelljud, vilket inte gjorde det mindre vackert. Silbo Gomera är det lokala visselspråket. Under århundraden har det överförts från generation till generation. Visslingar är tydligen det ljud med högst intensitet som människokroppen kan åstadkomma. Praktiskt naturligtvis när man ska kommunicera mellan t ex höjder och dalgångar och över längre avstånd. Tidigare användes det även på El Hierro, Teneriffa och Gran Canaria, men det är bara på La Gomera som ”språk”-bruket har överlevt. Idag lärs det ut i skolan och enligt uppgift ska det behärskas av cirka 22 000 personer. Det skulle vara lika många som bor på La Gomera i så fall. Kan det verkligen stämma? Strunt samma. Kul företeelse i alla fall.
Vi följde tipset vi fick på det första besökscentrat vi besökte: Ruta 10, Cañada de Jorge (Jorges dalgång). Som synes är det betydligt svalare uppe i bergen. Inte bara beroende på höjden, utan också beroende på att vi rörde oss bland molnen. Var det 21° vid kusten, var det nog 11° här. Foto: Slobi.Leden sades gå genom lagerbladsskog och regnskog. Bladen på lagerbladsträden såg förvisso ut som lagerblad, men när vi knipsade några blad för att lukta på dem kände vi inte alls igen lukten. Väl hemma läser jag att dessa blad inte ska förväxlas med kryddan lagerblad. OK, och hur var det med detta med regnskog då? Inte såg det ut som de regnskogar jag upplevt i Sydamerika. Även här blir jag lite mer upplyst på hemmaplan. Skogarna är så pass fuktiga och dimmiga att de kan förmedla en känsla av att man befinner sig i en regnskog. OK! Ibland är det bättre att ha lite lägre förväntningar, så blir ju så mycket mer en positiv överraskning. För vackert var det ju.Vad är det då för skillnad på mossa och på en lav? Jo mossa är en växt med rötter. En lav är en alg eller cyanobakterie och en svamp som lever i symbios. För att förvirra oss lite extra så är tydligen den vitmossa vi brukar dekorera adventsstaken med, ingen mossa, utan en lav. Men, det som hänger så vackert från träden bör väl ändå vara en mossa? Vi diskuterade också huruvida någon av dessa arter parasiterar på underlaget, men så är tydligen inte fallet. Och visst brukar man säga att skägglaven, den såg vi inte här, men ändå, att den är ett hälsotecken, att luften är ren?Det var en kort, cirkulär led på drygt 3 km. Skogen såg ut som i en saga eller tecknad film.Ruta 10 avverkade vi på en timme ungefär och fortsatte sedan på en annan led, tvärs över vägen där vi parkerat bilen. Ruta 12 (Raso la Bruma – Risquillos de Cordo).Leden var lite kortare än den förra, men brantare, så Slobi som hade lite problem med sitt knä, vände tillbaka.Man skulle bjudas på en hänförande utsikt över dalen, men är man mitt bland molnen är det tji.Vi lämnade molnen och åkte ner till en liten, sömnig by, Playa de Santiago.Sömnigt eller ej, man kunde i alla fall ståta med ett café som serverade det godaste kaffet jag druckit på länge. Några ord också om prisnivån. Som svensk är man ju inte så bortskämd med att uppleva andra länder som billiga. Undantagen för egen del, på senare tid, har varit Bosnien Hercegovina och Serbien så länge man håller sig utanför Belgrad, men även La Gomera upplevde vi som förhållandevis billigt. Som här t ex, en kaffe för en dryg Euro.Ute på vattnet låg en svensk för ankar. Det såg rätt gungigt ut. Ser ni ”fiskespöna”, ett på vardera sidan. Först tänkte jag att det var just fiskeredskap. Sedan började jag fundera över om det var några slags stabilisatorer ämnade att minska gungandet. Något svar fick jag inte. Jollen var upphissad och skepparen ombord uppenbarligen.Ny dag och denna gång väljer vi att klättra upp på berget längs GM-2. Jag nämnde tidigare att vår taxichaufför häromdagen, beklagade sig över hur jordbruket utvecklats eller snarare avvecklats. På väldigt många håll såg man vad som såg ut som övergivna terrassodlingar. Sorgligt.Något som däremot såg lite häftigt ut var dessa palmer som växte högt upp i bergen på branta sluttningar. Jag förväntade mig inte att palmer trivdes att växa på detta sätt.Visst ser den häftig ut? Roque Agando får tydligen ofta tjäna som en symbol för ön.Hur skulle det bli med sikten, när vi nu skulle bestiga Alto de Garajonay. Men, vackert och suggestivt ljus här genom skogen. Foto: Slobi.Vi lever fortfarande i tron att vi ska hitta lagerbladskryddan, men får besvikna konstatera att vi inte känner igen doften.Vi är på väg upp mot La Gomeras högsta topp, Alto de Garajonay som ligger på 1 484 meters höjd. Teide på Teneriffa tittar upp ovanför molntäcket. Leden upp kantas av jättelika maskrosbuskar. Är våra små maskrosor en släkting till dessa buskar? Blommor och blad var väldigt lika vår maskros.Uppe! En guide som ledde en grupp med folk från bl a vårt hotell förnekade att det var öar man såg vid horisonten. Vi var dock flera som var överens om att det var både moln och öar man såg. Sedan är det frågan om det var El Hierro eller La Palma vi ansåg oss ana bland molnen. Vi pratade med ett engelskt par som även varit på La Palma. – Inte alls så turistiskt som här, tyckte de. Oj! Och vi som tyckte det var så relaxat på La Gomera. Foto: Slobi.Efter att ha bestigt den högsta toppen, vilket inte var så märkvärdigt som det kanske låter, åkte vi vidare mot Valle Gran Rey som ligger på öns sydvästra sida. Lite random åkte vi av huvudvägen och hittade den här akvedukten. När man tänker på akvedukter kanske man tänker på tiden för romarriket, men den här var i sammanhanget sprillans ny, Det var svårt att hitta information i efterhand, men jag har för mig att jag läste någonstans att byggnationen höll på in på 50-talet. Acueducto del Santo är dess namn.Vi följde vägen under akvedukten och kom fram till denna fantastiska utsiktsplats, Mirador del Santo. I diset skymtar ön La Palma.Nedanför oss stupar det ner mot havet och Taguluche-dalen.Vi fortsätter ner genom Valle Gran Rey och befinner oss nära byn Retamal. Vi har flera gånger kommenterat vad välskötta och pittoreska alla byar är. Det är sällan man ser något förfall.Inte minst här, på dessa slingriga vägar, ser det ju ut som en bra uppmaning att inte använda mobilen samtidigt som man kör.Vi åker ner till havet och kör så långt vägen räcker och hamnar vid Playa de Vueltas. Det är förmodligen rent och fräscht här, men nog är det mer inbjudande med vit eller beige sand? Sanden ser i alla fall fin ut till skillnad från de grusstränder vi sett hittills.Det är lite disigt, men ändå behagligt att sitta ute och äta. Jag fick en äkta Tortilla española (potatisomelett).Plötsligt får Slobi syn på något ute på vattnet. En delfin! Eller? Den hoppar så graciöst upp över vattenytan, men verkar simma ensam. Det är väl inte likt delfiners beteende? Kyparna hade helt olika uppfattningar. Den ena menade att det var ytterst ovanligt att se delfiner här. Den andra menade att det med största sannolikhet var en delfin vi hade sett.När vi nu hittat stränder med sand kunde vi ju bara inte låta bli att ligga och slappa en stund.Lite fascinerande var det med hur de emellanåt rätt kraftiga vågorna bröts och det nästan bildades som en lagun innanför.Jag måste i och doppa mig i havet. Man kan ju inte ha åkt till Kanarieöarna och bara badat i pooler! Slobi var av en annan uppfattning…– Får jag ta en bild på dig? – Varför det? – Jo, men du ser lite kul ut med din svartvita uppsyn, din ljusa hy och den svarta sanden… – OK! Pojken visade sig bo i Norge med tyska föräldrar och efter att först ha pratat tyska, visade han prov på lite norska och bekräftade att han allt snakket litt norsk.– Titta! Bananodlingar, hojtar Slobi. Mitt i stan eller vad man ska kalla det, dyker en bananplantage upp. På kartan byter bebyggelsen namn från Valle Gran Rey till Borbalan, La Puntilla, La Calera och Playa de la Calera. Plötsligt dyker det upp områden som ser skräpiga ut, rivningstomter och vanskötta kvarter. Vår bild av det välunderhållna La Gomera fick en liten rispa i fasaden.Här vid Playa de la Calera kändes det inte så inbjudande, så det var ju väl att vi redan fått vår dos. Längre norrut mot Playa del Inglés, såg det rätt stökigt ut. Slobi tyckte t o m att det såg lite farligt ut.Vi började dra oss tillbaka, men i förhoppningen att en skylt som visade oss mot Centro Cultural skulle leda oss till någon intressant stadsdel, svängde vi av. Längre än hit vågade vi oss inte. Det såg väldigt smalt ut längre fram. Men, lite mysigt var det ju.På sina ställen ser det ut som om man tagit en glasskopa, modell större kanske och skopat upp berget. Foto: Slobi.Sista kvällen skulle vi äta middag i hotellets à la carte-restaurang, Larrife. Jag hade måttliga förväntningar (rätt inställning nu alltså) och det blev en fantastisk middag, åtminstone förrätt och varmrätt. Efterrätten var väl mer mellanmjölksaktig. Annars tycker jag ofta att förrätten och efterrätten brukar smaka bäst, så det var ju lite variation på temat.
Innan vi fick förrätten bjöd man på någon slags kall sötsyrlig frukt- eller grönsakssoppa, en variant på gazpacho. Till det, bröd med olivolja som man hällde en saltblandning på, blandad med lite peppar, oregano och timjan. Fantastiskt gott! Förrätten var ostbollar respektive en sallad på bl a ugnsbakad tonfisk och klickar med äppelsorbet.
Huvudrätten var Pluma, vilket tydligen översätts till kotlettkappa. Den beskrivs som en mör och saftig detalj från grisens framdel och den smakade! Påminde lite om flankstek, trots att det var fläskkött. Foto: Slobi.Vi hade tydligen så många kommentarer och frågor så vår italienska servitris kallade till slut in kocken. – Fick ni svar på alla era frågor nu, undrade hon glatt. Nja, vi uttryckte mer vår tacksamhet för den underbara måltiden. Alla verkade nöjda.Mot all förmodan hade vi vunnit en biljardtävling och fick en drink som pris. Till skillnad från den Mojito jag drack sist, i Trebinje på Balkan, var denna jättegod. Vi förstod dock inte riktigt vad som hänt med apelsinen. Karamelliserad? Vi valde att inte fråga mer… En bra avslutningskväll blev det i alla fall.Åter igen på Volcán de Teno. Den här gången släpptes vi inte på lika lättvindigt som på vägen till La Gomera. En vakt hindrade busschauffören att köra ända fram till båten och meddelade att det idag var fullständig kontroll av samtliga passagerare, samma pass- och säkerhetskontroll som på flygplatsen. Jag undrade nyfiket varför. – Europeiska unionen, utbrast chauffören med himlande ögon och den där typiskt sydländska axelryckningen, med armarna utåt och handflatorna uppåt. – Ren rutin, svarade man vid kontrollen. Ingetdera blev man ju så mycket klokare av.– Hej då La Gomera! I diset skymtar vårt hotell.
La Gomera var en trevlig ö att besöka. Det är vackert och människorna här uppfattade vi som både trevliga och hjälpsamma. En vecka var möjligen i kortaste laget, både med tanke på den långa resan och för att hinna med både att varva ned, slappa och upptäcka ön. Jag hade gärna haft ytterligare en dag i värmen och solen vid poolen och haft mer tid till ytterligare och lite längre vandringar. Nu är jag lite nyfiken på de andra småöarna, La Palma och El Hierro.
