Tuzla – Gränsövergång Popovi (ut ur Bosnien och Hercegovina) – Gränsövergång Badovinci (in i Serbien) – Belgrad – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Belgrad – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Stockholm, Arlanda flygplats – Stockholm, Sankt Eriksplan
Datum: 11-15 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Vi lämnade Tuzla vid nio och kom snabbt ut i en lantligare miljö. Återigen slogs vi av att det såg så välmående och välskött ut. Var det systemet som gav upphov till denna skillnad? I städerna äger man förvisso sina lägenheter, men det saknas fonderade medel för det gemensamma underhållet, som av fasaderna till exempel. På landet äger alla sina egna hus och man är då mer angelägen om att underhålla hela fastigheten. Är det så ”enkelt”?
Vägen var mest smal och slingrig och när vi kom in i Serbien sjönk vägstandarden markant, tills vi kom fram till motorvägen. Vi skulle ju anlända Belgrad med vår hyrbil och vore det inte en lysande idé att lämna bagaget först och sedan köra ut till flygplatsen för att returnera bilen. Därifrån kunde vi väl alltid ta oss på något sätt. Sagt och gjort. Trafiken var omfattande och aggressiv och vi styrde i enlighet med Googles anvisningar mot vårt boende. Men, aj då, där gick det ju inte att svänga. Man såg de i vägbanan bortfrästa vänstersvängsmarkeringarna, men denna förändring hade Google missat och en liknande incident upprepades ytterligare någon gång. Nu ska vi inte skylla allt på Google, min kära kartläsare drog nog också sitt strå till stacken till att vi inte alltid hamnade där vi hade tänkt.
Trots allt, med fem minuters marginal nådde vi vårt boende och vår värd, en trevlig, ung kille. Det här blev vår gata i Belgrad, Rige od Fere i stadsdelen Dorćol.Så var då hyrbilen återlämnad och Slobi hade koll på vilken buss vi borde ta för att snabbt ta oss in til stan igen. Någon sådan buss dök dock aldrig upp och i efterhand förstod vi att vi i brist på annat borde ha tagit den buss som precis hade gått. Men dess förare verkade varken förstå engelska eller serbiska, så den fick fara utan oss. Till sist hamnade vi på en lokalbuss och det tog nog uppemot en timma innan vi var inne i stan igen. Allting verkade lite rörigt och kanske hade det kört ihop sig p g a det turkiska statsbesöket. När vi närmade oss Belgrad med vår hyrbil förundrades jag över alla flaggor. På bilden kan man ana att det hänger två flaggor i varje lyktstolpe och dagarna till ära var varannan stolpe prydd med turkiska flaggor. Det är något på G, tänkte jag. När vi sedan bordat bussen på flygplatsen och börjat rulla iväg, såg jag det turkiska regeringsplanet parkerat på flygplatsen och här kommer de, en massa svarta bilar. I en av dem sitter President Erdoğan.– Innan vi gör något annat nu, skulle jag vilja gå till Hotell Moskva och ta en fika. Hotell Moskva? Hmm, stöttar man Ryssland då, om man går dit? Man får välja sina strider, så jag kniper och säger inget. Nu efteråt har jag läst på och 1908 när hotellet stod klart visar det sig att det då hade kunnat vara en befogad farhåga. Hotell Moskva var en stor investering i den serbiska ekonomin, från det ryska imperiets sida. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna och idag får jag inte kläm på om det finns några ryska intressen kvar i verksamheten. Så, kanske kan man ändå gå dit idag, med rent samvete, även om man är för bojkotten mot Ryssland.Det är onekligen ett tjusigt ställe. Först hade Slobi även föreslagit att vi skulle bo här, men sedan ändrade hon sig och tyckte att det vore ett bättre alternativ att hyra en lägenhet.När Slobi så småningom kom till Belgrad efter att ha flytt Tuzla gick hon upp till huvudkontoret för sin gamla arbetsgivare i Tuzla, Investbanka Beograd och berättade att hon hade blivit hotad med uppsägning om hon inte återvände från sin exil. – Så har de inte rätt att göra. Du kan börja hos oss imorgon! Så snabbt och enkelt kan problem lösa sig ibland… Sedan blev det ändå en begränsad tid här, sex månader. Den serbiska ekonomin gick kräftgång och banken tvingades till nedskärningar.Gatan Knez Mihailova (Prins Mihailo) är en av Belgrads mest kända gator och kan väl sägas vara stadens motsvarighet till Biblioteksgatan x 10, kanske.Vi hamnade här ett flertal gånger och det var alltid liv och rörelse och spektakel.Det var mest gamla vackra hus längs gatan, men …… i ena änden hade man byggt en ny galleria, till vänster i bild. Usch och fy, kan man ju tycka om det, men den var rätt läcker med sina oregelbundna etage och utskjutande prång.Utöver den aggressiva trafiken var ett av mina första intryck att husen var smutsiga och gråa, inte så vita. Beograd betyder ju faktiskt den vita staden. När jag fick se lite mer nyanserades bilden, det finns många pampiga och vackra hus, inte bara här på Knez Mihailova.Nu är vi i en riktig storstad. Belgrads tätort hade 2011 c:a 1,2 miljoner invånare och det gällde att ta reda på hur man tog sig runt, fast det hade Slobi redan rätt bra koll på efter att hon först hade pluggat på universitetet här och sedan bott här en kortare tid efter det att hon och hennes familj hade flytt från Tuzla. I närheten av vår lägenhet gick bl a en praktisk ringlinje som vi kunde hoppa på och av lite varstans. Det var rätt gott om de här gamla tjeckiska spårvagnarna från Tatra. Fast möjligen såg de bara gamla och slitna ut. När jag sökte mer information ser jag att de levererades under ett långt tidsspann från 1980 ända fram till 1997. Det var som med bilar från östblocket, man bytte inte modell i onödan.Särskilt väl underhållna var de inte, men det fungerade att ta sig fram och vad kan man begära för ca 5 SEK per resa eller 12 SEK för en dagsbiljett. Nu var det dock inte så enkelt att göra rätt för sig, så lördag och söndag fick vi finna oss i att planka. Jag tappade till slut räkningen på hur många kiosker vi kom till som var stängda eller som anförde olika förklaringar till varför vi inte kunde få köpa biljett: systemet fungerar inte, min skrivare fungerar inte, vi säljer inte biljetter eller höjdpunkten: – Jag har inte tid, ser ni inte att jag håller på med kylskåpet.I bjärt kontrast till dessa spårvagnar står de modernare vagnarna som började levereras 2011 av spanska CAF, samma fabrik som inte utan problem levererat vagnar till Stockholm och Lidingö.Allra trevligast tyckte jag det var att åka med de begagnade vagnarna från Basel tillverkade av tyska Duewag (numera Siemens). Här fick föraren hoppa ut och lägga om en växel för hand.Dessa vagnar kom tydligen till Belgrad under en lång räcka av år med start 2001. De levererades till Basel under åren 1967 till 1972. Still going strong alltså efter snart 60 år.Sedan fanns det rätt många andra miljövänliga sätt att ta sig runt på, med, som Slobi lite gulligt säger, trolléjbussar eller som de flesta andra svenskar säger, trådbussar. Eller ja, hur många svenskar vet egentligen vad en trådbuss är? Det var ju nu rätt många år sedan de försvann från Göteborgs och Stockholms gator. I Sverige kan man idag bara åka trådbuss i lilla Landskrona.När vi skulle besöka Titos hem (trodde vi) äntrade vi en buss av den här typen. Den ser ju förhållandevis modern ut, men det var en av de skramligaste resor jag någonsin upplevt. Nu i efterhand förstår jag att många av trådbussarna är byggda i Vitryssland. Behövs kanske inga fler kommentarer…Mycket tråd av olika slag blir det när trådbusstrafik ska samsas med spårvägstrafik. Här ett exempel från Trg Slavija.De modernaste fordonen verkade vara dieselbussarna. Här en turkiskbyggd modell, BMC. Steg för steg bekräftas mina fördomar om de serbiska handelsförbindelserna: Turkiet, Ryssland, Kina, Vitryssland, Förenade Arabemiraten… Inte länder direkt som sätter demokratin i högsätet. Fast, det ska medges, de modernaste spårvagnarna tycks man ju ha köpt från Spanien.Nu stöter vi på Erdoğan med följe igen och gott om poliser. Slobi blev orolig när jag tog fram kameran, men ingen visade något intresse för mitt fotograferande. Ett fordon till måste jag nämna, batteribussen till höger tillverkad av något som heter Chariot Motors, tydligen ett bulgariskt-israeliskt företag. Udda kombo kan tyckas. Symboliskt nog trafikerar bussarna den nya sjöstaden som byggs längs floden Savas stränder. Nog nu om kollektivtrafikfordon. På ett tag…
Anledningen till att vi rörde oss här var att vi ville gå på konsert. Belgrads filharmoniker skulle spela Mozart och Schubert under ledning av världskändisen Zubin Mehta. Någonting hade givit Slobi intrycket av att det fanns gott om biljetter. Långnäsa. Det var slutsålt sedan länge, så ingen konsert för oss.
Serbiska riksbanken. Vilken nivå kan riksbankens ränta ligga på här? 5,75%. Det låter ju lite bättre i alla fall än när det var som värst. Jag hittar en uppgift om att inflationen 1994 nådde 5 kvadriljoner procent. Kvadriljoner! Låter ju som hämtat fån någon serie om Joakim von Anka.Belgrads äldsta restaurang, Znak pitanja (betyder frågetecken), med ca 200 år på nacken. Vi gick aldrig dit. Nu i efterhand funderar jag, varför gjorde vi inte det? För att få en anledning att åka tillbaka till Belgrad kanske.I det tredje avsnittet från den här resan karlbom.se/2024/11/01/vastra-balkan-3-5-norra-serbien/ nämnde jag att patriarkens huvudsäte numera är beläget i Belgrad istället för i Sremski Karlovci och här är hans hem. Men här ryms tydligen lite annat också. Byggnaden är förhållandevis ny. Den stod klar 1935.Patriarken behöver bara korsa gatan när han ska hålla gudstjänst i det som heter Ärkeängeln Mikaels katedral. Ärkefiender har jag hört talas om, men vad är en ärkeängel? Svaret finns, som så ofta, nära tillhands. Ängel först och främst är ju en budbärare och en ärkeängel är en ängel med en särställning inom änglahierarkin. Inom den ortodoxa kyrkan finns det sju namngivna ärkeänglar, emedan vi i vår kristendom tydligen får nöja oss med tre.Till skillnad från patriarkatpalatset är kyrkan av äldre dato, ungefär dubbelt så gammal. 1840 stod den klar. Man kan undra vad som hände med planerna att flytta högsätet för den serbisk-ortodoxa kyrkan till Sankt Sava-kyrkan. Mer om den längre ner.Katedralen omges av andra trevliga kvarter: Kneza Sime Markovića (Prins Sime Marković) heter gatan.På vägen hem knallar vi förbi en, efter dagens mått mätt, lite udda fotoaffär. Under en period på sjuttiotalet kanske, försökte jag lära mig lite mer om foto och läste då en del facktidningar. Ett kameramärke som stack ut då var Praktica, ett östtyskt märke. Som jag minns det fick märket en del lovord, vilket ju inte var så vanligt för produkter tillverkade bakom järnridån. Är det svårt att se? Praktica-kameran hänger högst upp, andra från höger.Jag började allt mer inse att Belgrad på vissa sätt är en rätt häftig stad. Många coola restauranger och barer. Här väntar vi på ett ledigt bord på en restaurang i ”våra” kvarter, Smokvica (=litet fikon). Även om prisnivån är väsentligt högre än i både Bosnien och Hercegovina samt i Serbien utanför Belgrad, är det fortfarande billigare att äta på restaurang här än i Sverige. Men, skillnaden var inte så stor som jag kanske hade trott.Ny dag, ny tur på stan, men först ska vi gå upp till närbelägna Kalemegdan. det stora fortet i Belgrad. Kalemegdan är beläget lite i utkanten av centrum, vid floden Sava där den mynnar ut i Donau. Borgen har byggts upp och förstörts i omgångar sedan romartiden och utöver romare och serber har kelter, bysantiner och osmaner härskat här, men också hunner, goter, sarmater, gepider, ungrare, bulgarer, österrikare och tyskar. Nästan ständigt någon maktstrid kan man tänka. Undrar du vad sarmater och gepider var för några? Det gjorde även jag. Sarmaterna hade tydligen iranskt ursprung och gepiderna var en östgermansk stam som levde i bl a Serbien.I fortets park ger, vad som verkar vara, en spansk grupp en liten konsert. Eller var det kanske ett genrep.Vilket jobb det måste ha varit att byta ut hälften av alla serbiska flaggor mot turkiska dito. Det är till att vilja ställa sig in. Hörs en syrlig ton vad gäller Serbiens politiska förbindelser? Det är bra det…Monument över tacksamhet till Frankrike. De goda relationerna med Frankrike beskrivs som långvariga, men något som lyfts fram är det stora humanitära biståndet från Frankrike under första världskriget, vilket även omfattade evakuering av barn, civila och militärer i slutet av kriget. Under mellankrigstiden gynnades fransk kultur. Relationerna fick sig en knäck i samband med NATO:s bombningar, vilka understöddes av Frankrike, men sägs ha förbättrats sedan dess.Här finns sedan 1928 det 14 m höga monumentet Pobednik, ett av Belgrads främsta landmärken. Ursprungligen skulle den ha stått utanför Hotell Moskva, men befolkningen sägs ha tagit sådan anstöt av en naken man att det istället restes här, synligt vida omkring. Det gjordes för att fira Serbiens seger över det osmanska och det österrikisk-ungerska imperiet under Balkankrigen 1912-13 och första världskriget .Namnet Kalemegdan kommer från turkiskans kale, ”fort” eller ”borg”, och meydan, ”slag” eller ”strid”, alltså ”strids-borg”.Klocktornet Sahat kula (klocktornet), huvudentrén till Kalamegdan. Det byggdes i mitten av 1700-talet.
Mitt intryck är att serber ofta ser sig som offer, det är nästan som vore det en del av folksjälen. Om serber anklagas för hemska krigsbrott, så vill man gärna peka på krigsbrott de själva varit utsatta för, när serber döms för krigsbrott så uttrycker man gärna vilken orättvisa det är att andra inte döms för krigsbrott mot serber. – Varför är det vi som får skulden för allt elände, kan man få höra. Varför lyfts inte serbernas lidanden fram mer? Varför skrivs inte vår del av den gemensamma historia på ett rättvisare sätt? Varför låter det ofta så, funderar jag. Jag försöker hitta någon ledtråd. Här är en röst, Nikola Gajic, sedan 2022 doktorand vid Leibniz-Institut für Ost- und Südosteuropaforschung. Han tog sin kandidatexamen i internationella relationer vid universitetet i Belgrad, han har en MA i sydösteuropeiska studier från University of Graz, MA i nationalismstudier från Central European University i Wien och forskar sedan september 2020 på Humanitarian Law Center i Belgrad. Med andra ord, inte vilken tyckare som helst: ”Även om olika serbiska regeringar har tagit upp arvet från kriget i Kroatien 1991-95 på olika sätt, sa Gajic att idén om serber som offer har varit en konstant, vem som än har makten. Det har aldrig gjorts något försök att inse Serbiens ansvar för konflikten eller dess roll i några brott som har begåtts.” Inte så mycket till förklaring, men det bekräftar i alla fall att jag inte är ensam om mina intryck.
Kneza Miloša-gatan. Vill man demonstrera i Belgrad tycks det vara denna gata man väljer för sina protester. I augusti år protesterade man mot företaget Rio Tintos planer på att öppna en lithium-gruva. I december förra året protesterade man mot upplevt valfusk i parlamentsvalet. Går vi lite längre tillbaka demonstrerade man mot Kosovos frigörelse och gick till attack mot USA:s ambassad.För de flesta är det väl inte helt uppenbart vad det står på skylten: Jugoslaviska dramateatern. Den grundades 1947, alltså kort efter det att den nya förbundsrepubliken Jugoslavien bildades 1945. I någon mening lever alltså Jugoslavien fortfarande.Slobis trevliga vänner Novka och Milan från Västerås bjöd på lunch.Slobi och Novka. Milan och Novka bodde också i Tuzla-området och flydde ungefär samtidigt som Slobis familj.Kalebass är tydligen en gurkväxt. Kärt barn har många namn. Även namnen kalebasspumpa och flaskkurbits förekommer.Vissa saker i livsmedelsaffärerna, som importerade produkter, är jättedyra, men här på marknaden var det säkert billigt. Annars märkte man tydligt att priserna var högre i Belgrad än i Bosnien och Hercegovina, men även att priserna här var högre än i Vojvodina. Hur har de råd?Det var allt en väldigt liten gumma.Härliga grönsaker. Snålvattnet rann på Slobi.Det här var något jag noterade flera gånger, färgen på blommorna. En del av dem ser ju helt overkliga ut.Vi är på väg till Novkas och Milans lägenhet i Belgrad, i huset i bakgrunden, för en fika, men promenerar via Kalenić-marknaden. Fika blir mera vin och rakija och ”godis” till det. Tack snälla för er gästfrihet!Så småningom får vi dock kasta oss iväg. Vi ska på opera, på ännu en nationalteater (jämför karlbom.se/2024/11/01/vastra-balkan-3-5-norra-serbien/) för att se och lyssna på Cavalleria Rusticana. Ingen kändis i operavärlden, musiken skrevs av Pietro Mascagni och librettot av Giovanni Targioni-Tozzetti och Guido Menasci. Detta var det vinnande bidraget i en operatävling 1890 för för unga italienska kompositörer som ännu inte hade fått sina verk uppförda.Jag läser nu att Serbiens Nationalteater grundades 1860 i Novi Sad, men att den flyttade till Belgrad 1868. Det är ju i alla fall en pusselbit i mysteriet hur ett land kan ha två nationalscener. Fin salong som sig bör.Jadranka Jovanović tackar för applåderna. Hon är serbiska, men har haft en operakarriär främst i Italien, på t ex La Scala i Milano, men hon har en imponerade CV från operahus över hela världen, dock inte från Sverige vad det ser ut som. Numera är hon även parlamentsledamot i Serbien.Vi vandrar hemåt och överallt kantas gatorna av trevliga uteserveringar.– Vore det inte spännande att besöka Titos residens, Blommornas hus? Slobi hade bara vaga minnen från ett besök där, men nappade på idén. Men, det blir inte alltid som man tror. Blommornas hus byggdes 1975 som en vinterträdgård omfattande 900 kvadratmeter. Förutom själva vinterträdgården hade Tito här arbets- och vilorum, en lounge, gästrum, bibliotek mm . Hans egentliga bostad låg precis intill, men den byggnaden blev offer för NATO:s bomber när Milošević hade flyttat in där. Här ligger Tito begravd och idag finns här också historiska utställningar. Från Blommornas hus och dess terrass har man också utsikt över Belgrad.Här fanns också en utställning med namnet Försvara Jugoslavien. Man kan läsa att den sattes upp för att påminna om att det var 90 år sedan kung Alexander I mördades i Marseille. Han var kung i Monarkin för serber, kroater och slovener 1921-29 och därefter över Jugoslavien fram till sin död 1934. Han sades hysa planer på att införa parlamentarism, men innan de planerna kunde sättas i verket blev han alltså mördad, av en agent på uppdrag av en makedonsk revolutionär organisation.Titos bostad fick vi alltså inte se, så vad hände egentligen där? Jag läser, framförallt på balkaninsight.com: Efter andra världskriget och Belgrads befrielse flyttade Tito till den serbiska huvudstaden och från 1946 till 1979 blev denna villa på gatan Uzicka 15 i stadens exklusiva stadsdel Dedinje hans hem. Under andra världskriget ockuperades villan, som byggdes 1934, av tyska befälhavare och därefter togs den över av de jugoslaviska partisanerna. Efter valet 1997 flyttade Slobodan Milošević och hans familj in i villan och de bodde där fram till april 1999, då byggnaden träffades och skadades allvarligt under Natos bombningar av Jugoslavien. Tittar man på Google maps ser det fortfarande ut som en övergiven byggnad.1979 byggdes en annan villa i närheten, på Uzicka-gatan 11, senare kallad Villa Mir (Fred), men Tito hann aldrig flytta in där. Han dog ju sedan, den 4 maj 1980. Efter det att NATO bombat Uzicka 15 flyttade familjen Milošević in här istället och vid den tiden innehöll den mycket av Titos egendom. Efter det att han hade avsatts, arresterades Milošević här 2001, varefter han skickades till Haag för att ställas inför rätta för krigsbrott. Foto: Wikimedia Commons/Pinki.
Jag läser vidare och hamnar några kvarter bort, på Tolstojeva 33. Även denna adress har en spännande historia och, upptäcker jag, personer jag själv kan relatera till. Förste ägaren hette Geca Kon, en känd förläggare och bokhandlare som avrättades av nazisterna 1941. I början av 1990-talet flyttade familjen Milošević in och det var tydligen i dessa kvarter vår serbiske kunds huvudman, Bogoljub Karić, bodde granne med Serbiens dåvarande president Slobodan Milošević. Enligt iwpr.net/global-voices/serbia-karic-affair-rocks-belgrade började Bogoljub i mitten av åttiotalet sin karriär som bröllopsmusiker tillsammans med sina bröder. Med stöd från Milošević ska han ha blivit Serbiens rikaste man. Han sägs bl a ha fått köpa sin majoritetsandel i Mobitel (egen anmärkning: Mobtel var det korrekta namnet), Serbiens första mobiloperatör, till en bråkdel av det aktuella värdet. Mobtel som alltså blev Ericssons kund 1996. Därutöver ägde man bl a en bank samt en TV- och radiostation och Bogoljub Karić hade t o m en kort karriär som serbisk privatiseringsminister. 2006 väcktes åtal mot Bogoljub Karic för ekonomiskt bedrägeri (charter97.org/en/news/2020/2/24/367080/). Jag läser vidare och ser att Milošević gamla bostad Tolstojeva 33 fick en ny ägare i början av 2021, Zoran Karić, en av Bogoljubs bröder och min primära förhandlingspart och kundkontakt i Serbien. Jaha, där dök han upp. Jag har undrat ibland över vad som hände med honom.
På restaurang Manufaktura ska vi träffa Slobis bror och äta lunch.Slobodan, Boban, pratar dessvärre ingen engelska, så jag begriper bara skål och det som Slobi översätter.Den serbiska specialiteten Kajmak, har jag nu ätit några gånger. Slobi kallar det för en slags ost och jag använder det som substitut för smör.Jag tar farväl av Boban och lämnar de två att prata vidare. På söndagar är det tydligen fritt inträde på Nationalmuseum, så jag smiter in en stund, tänkte jag.Nu fanns det rätt många fina målningar att titta på, så den lilla stunden blev rätt utdragen. Det här ser ju nästan ut som något Carl Larsson skulle kunna ha målat, men det håller ni säkert inte med om och det är det ju naturligtvis inte heller. Konstnären heter Pavle Paja Jovanović. Tavlan målades runt 1900, så i alla fall ungefär samtidigt som Carl Larsson filade på sitt verk Gustav Vasas intåg i Stockholm.Vad trevligt det här ser ut, Moulin de la Galette 1879-80. Konstnär: Pierre-Auguste RenoirYtterligare en tavla målad av en världskändis: Henri Matisse 1918.En icke-kändis för mig: Maurice Utrillo, men fin ändå. The Asylum 1925. Jag blir nyfiken och läser att han föddes 1883 i Paris och att ”Utrillo var alkoholiserad redan i sin ungdom, … det sägs att han började måla som terapeutisk sysselsättning mellan olika sanatorievistelser.”Vilken underbar tavla. Där skulle man gärna ha blivit serverad en kopp te. Konstnären är serbiska och hette Beta Vukanović. Hon dog 1972 och hann bli hundra år.Huga, vilken blick! Det är ett självporträtt av Milena Pavlović Barilli från 1933. Även hon var en serbisk konstnär.Hade jag gissat, hade jag tippat på en fransk konstnär. Vill i alla fall tro att motivet är hämtat från Frankrike, men konstnären Predrag Milosavljević var även han serb. Målningen är gjord 1936.Säreget porträtt som det bara inte gick att gå förbi. Flicka i svart blus målad av Moïse Kisling omkring 1928. Vem var hon då? Jo, en polsk-fransk målare.Nu är det på riktigt, ingen tavla, och när jag skrollar bilden ser det ut som om de rör på sig. Men aj, vad armbågarna måste ta stryk.Scandinavian Candy. Måhända någon som flyttat tillbaka och tagit med sig lösgodis från Sverige?Vi bygger tillsammans för framtiden. Ny kvalitet på våra tjänster. Moderna ledningssystem. Modern infrastruktur. Serbiens banverk och ryska järnvägen. Fritt översatt av Slobi. Belgrad är också en av få flygplatser i Europa från vilka man idag kan flyga till Moskva, i gott sällskap av t ex Minsk och Istanbul. Man spelar i en särskild division.2009 lämnade Serbien in sin ansökan om EU-medlemskap. Något medlemskap har det inte hunnit bli, men EU-flaggan vajar redan utanför Europahuset. Än så länge har landet bara status som kandidatland. Förhandlingar har nu pågått i tio år, men i juni 2022 uttryckte EU-ländernas stats- och regeringschefer sitt fulla och otvetydiga engagemang för ett ”EU-medlemskapsperspektiv” för västra Balkan (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien och Kosovo), och efterlyste en påskyndad anslutningsprocess. Under tiden har Serbien tagit emot 2,9 miljarder euro i utvecklingsstöd (fram till 2020). Stödet bland befolkningen för ett EU-medlemskap har dock minskat från som mest över 70 % till dryga 40%. Drygt 30 % säger nej och hela 25 % säger sig vara obeslutsamma. Många hinder kvarstår: t ex relationerna till Ryssland och det indirekta stödet för invasionen i Ukraina samt korruption och organiserad brottslighet.Novi Dvor (Nya palatset) är idag säte för Serbiens president. Ursprungligen byggdes det för kungafamiljen Karađorđević och fungerade som sådant från det att det stod klart 1922 fram till 1934 då familjen drog sig ut mot förorten, till det exklusiva Dedinje.Finns Nya palatset så måste det ju finnas ett Gamla palatset, Stari Dvor. Så jättegammalt är det nu inte. Det stod klart 1884. Även detta palats var residens för kungafamiljer fram till 1947. Under en tid fanns det alltså två kungaresidens… Det går ju inte att förstå. Jag ger upp. Idag fungerar det i alla fall som Belgrads stadshus.Motsvarigheten för hela landet återfinns i den här byggnaden, Serbiens nationalförsamling. Bygget påbörjades 1907, men på grund av krig och ekonomisk depression stod det inte klart förrän 1936. Byggnaden förstördes delvis i samband med upproren år 2000 då flera hundra tusen demonstranter protesterade mot valfusk i samband med omvalet av Milošević, protester som ledde till att han tvingades avgå. Ytterligare ett kungapalats? Nä, huvudpostkontoret, byggt så sent som 1938.Trötta ben vilar ut på en spårvagn som tar oss ut till okänt ytterområde.Slobi pluggade ekonomi i Belgrad och den ekonomiska fakulteten låg lite inklämt i ett lite ruffigt område, nu under ombyggnad.Men, vad fräscht och fint det var när man kom in. Återigen blev vi vänligt bemötta när Slobi förklarade sitt ärende och vi kunde vandra runt och titta lite.Vilken tjusig föreläsningssal. Hit kom många jätteduktiga föreläsare, berättar Slobi. De lockade ofta åhörare utan anknytning till fakulteten.Vi drar oss ner mot den nya sjöstaden längs Savas strand. Det är ett stadsförnyelseprojekt som inte leds av kommunala politiker, utan av Serbiens regering. Snacka om toppstyrning. Företaget som genomför omvandlingen av området är baserat i Förenade Arabemiraten. På Wikipedia läser jag: Början av projektet utmärks av rivningen under en natt 2016, av Savamala-distriktet, under vilken människor hölls fast av maskerade män och polisen valde att inte reagera när den tillkallades av medborgarna.När vi till slut hittade ett ställe som sålde biljetter, kvällen dag 3 och skulle inhandla vad Slobi uppfattade som en dygnsbiljett, visade det sig att den bara gällde kvällen ut. Eftersom vi bara skulle göra en resa till den kvällen annullerade vi det köpet. Viss irritation från säljaren. Sedan skulle Slobi istället köpa två enkelbiljetter, men de gällde bara 1,5 timme från försäljningstillfället och vi skulle ju ta en promenad och gå äta lite innan vi åkte hem, så även det köpet annullerade vi. Nu var han verkligen inte på glad på oss, säljaren. Jag hade laddat ner en app och försökt betala med kreditkort. Det såg ut som om köpet gick igenom, men några biljetter fick jag aldrig. Det fanns även små automater ombord, men ingen av oss lyckades betala via dem. Vi verkade dock vara i gott sällskap. Åk bara, tycktes den allmänna inställningen vara och några kontrollanter såg vi aldrig.Det kanske hade gått snabbare att gå. Någon hållplats före den som låg nära vår lägenhet försvann den kvinnliga föraren in i en kur och gjorde paus. En nackdel med ringlinjer är att de behöver regleringstid någonstans längs linjen. Kanske var det detta uppehållet handlade om.Detta med NATO:s anfall av Serbien har jag haft svårt att förstå. Att Serbien begick övergrepp mot albaner och att det pågick en etnisk rensning i Kosovo, tycks vara rätt oomtvistat, åtminstone utanför Serbien. Men, vad hade just NATO i Serbien att göra? Utgjorde Serbien ett hot mot NATO:s medlemsländer? Som alltid begränsas ju inte skadorna till militära mål, utan även många civila, inkl barn fick sätta livet till. Uppgifterna varierar, men mellan ca 500 och 2500 civila dödadesHär fanns väl i alla fall ett legitimt mål ur NATO:s perspektiv: det jugoslaviska försvarsministeriet. Har man medvetet inte gjort något åt ruinerna för att påminna om vad NATO gjorde?Tvärs över gatan ligger Finansdepartementet och nedanför ser man Utrikesdepartementet. De byggnaderna var NATO tydligen inte intresserat av.Vi skulle besöka järnvägsmuséet i Belgrad och Slobi hade fått för sig att det var inrymt i den gamla järnvägsstationen.Vare sig mycket järnväg eller museum här.Även den gamla busstationen var övergiven, förmodligen på bekostnad av det expanderande Waterfront.Nya tag. Museet låg lite undanskymt i Transportministeriets byggnad och inte var det något att springa benen av sig för. En man vi talade med beklagade sig över att man inte kunde visa sina samlingar på ett och samma ställe. Man hade tydligen hoppats få ta över den gamla järnvägsstationen, istället kommer Serbiens historiska museum att få flytta in där, berättade han. Det blir intressant att se vilket perspektiv på historien man kommer att anlägga i det nya museet. Kommer man vilja och våga göra upp med sitt förflutna?Direkttåg från München till Aten var ett storstilat projekt med namnet Akropolis, enligt uppgift uppbackat av Tito, som tyvärr blev lite av en tummetott. Från början var tanken tåg som skulle överträffa dåtidens finaste snabbtåg, Trans Europa Express, vad gäller bekvämlighet. I sista stund sägs det att grekerna drog sig ur. Istället rullade trafiken igång med vanliga tåg och trafiken lär ha pågått mellan 1968 och 1991. Skälet till att trafiken upphörde var tydligen att Jugoslavien upphörde med att ge tågen prioritet, vilket ledde till ökända förseningar. Kanske dags för ett nytt försök nu när serberna bygger ut sin snabbtågstrafik.Stor, men inte störst. Markuskyrkan, färdigställd 1940.Det är ett imponerande kyrkorum man kommer in i.Störst är kyrkan Sankt Sava som sägs vara Belgrads mest kända byggnad. Den syns på långt håll, men så är den inte bara störst i Belgrad, utan rankas tydligen som en av de största kyrkorna i världen. Återigen tyckte jag att det liknade en moské. – Nej Pelle, så kan du inte säga till en serb, utbrister Slobi. Du kanske tycker att den liknar Hagia Sofia i Istanbul, det var ju en ortodox kyrka innan den blev en moské när ottomanerna erövrade Konstantinopel. Jaha, kanske var det så jag tänkte…Sankt Sava var grundaren av den serbisk-ortodoxa kyrkan och meningen var att Sankt Sava-kyrkan skulle bli biskopssäte och ”domkyrka”. Arkitekttävlingen för kyrkans utformning avgjordes slutligen 1932. Bygget påbörjades innan andra världskriget och därmed pågick alltså två samtidiga projekt för att bygga jättelika kyrkor i Belgrad, ungefär samtidigt. Kyrkobyggnaden hann tydligen bli ca 10 m hög innan bygget avbröts och istället började användas av den tyska armén som depå, för att sedan tas över av Titos partisaner. Efter kriget fick man inte tillstånd av den nya socialistiska regimen, att färdigställa bygget. Först 1984 kom man igång igen. Efter omvandlingen av Hagia Sophia från museum till moské 2020 uttryckte man från serbiskt håll att kyrkan symboliskt skulle bli Nya Hagia Sofia.2019 var Putin på besök och utlovade bidrag från Ryssland för kyrkans färdigställande, inte minst mosaikarbetena. Man tappar lite andan när man kommer in i ett sådant här rum.Fantastisk krypta också, men några gravar såg vi inte.Många ikoner får en kyss av besökarna. Slobi frynte på näsan. – Inget för mig. Ohygieniskt! Religiös eller inte, korstecknet däremot, gör hon enligt konstens alla regler. Jag har försökt lära mig, men det vill sig inte. Om det beror på bristande rörelseteknik eller själsligt motstånd är lite oklart.Sista kvällen åkte vi till Zemun som ligger vid Donau. Vi tog en buss över floden Sava och sedan via Novi Beograd för att komma dit. Det är som en egen stad fast det räknas ändå till Belgrad hade Slobi berättat. – Lite som Sumpan då, föreslog jag. – Absolut inte!Jag tänkte mer på den administrativa indelningen. Slobi tänkte mer på miljön.Och visst, i alla fall delar av Zemun var ju betydligt mysigare än Sundbyberg. Vi hittade ett ställe att äta middag på och sedan skulle vi gå på operett.Wow, en egen loge för ca en hundring per person, halva priset mot normalt. Inte ens det fulla priset hade man ju blivit ruinerad av.På repertoaren stod Offenbachs Pariserliv. På scenen tackar baron Grondremarck för applåderna. Baron Grondremarck skulle föreställa en svensk, lite töntig greve och nej, det var ingen serbisk anpassning av librettot, min fundering, utan helt i enlighet med originalmanuset.Operetten var en sprittande glad föreställning och spelglädjen smittade av sig.Tillbaka i Belgrads centrum gick vi till Skadarlija och det var nog ett av ett fåtal ställen i Belgrad där jag kände igen mig. Däremot är jag inte helt säker på orsaken till att jag hade varit där. Antingen firade vi, tillsammans med vår kund, att vi hade skrivit kontrakt eller så firade vi att första etappen av mobilnätet hade invigts.Här finns fullt av trevliga restauranger i ombonad miljö och överallt spelas det musik, t o m en måndagkväll.Stoldans. Ny dansstil trodde jag. Icke sa Nicke.Så var det snart dags att resa hem. Vi lämnade vårt bagage i lägenheten och utnyttjade de sista par timmarna innan utcheckningen till att promenera ner mot nyare bostadskvarter längs Donau. Väldigt fräscht och fint.Vi fortsatte ner mot Donaus strand och passerade en massa tennisplaner och även om Slobi pratade om att Novak Đoković hade investerat i både tennisanläggningar och restauranger i Belgrad var hon osäker på var de låg. Kunde det vara här? Tennisplanerna passerade vi, men i en av restaurangerna gick Slobi in och frågade. Nä, inget napp vad gällde restaurangen, men hade vi frågat någon om hans tennisanläggningar hade vi fått svaret att detta var Novak Tennis center. Med betoning på var kanske. Han lär ha lämnat över det till Belgrads stad.Aha, en segelbåt på Donau. Av förklarliga skäl kanske, var det inte någon vanligt förekommande syn.På vägen tillbaka kom vi upp genom bostadskvarter som hade fler år på nacken och då blev kontrasten mot de nybyggda områdena brutal. Vi får hoppas att man hittar något sätt för bostadsägarna att tvingas lägga undan pengar till gemensamt, yttre underhåll. Om inte, tanken svindlar…
Med en liten minibuss åkte vi ut mot flygplatsen, men trots att den hade lite mer en aura av flygbuss snurrade den runt rätt mycket den också, så även resan till flygplatsen tog sin tid. Air Serbia sålde våra flygbiljetter, men hade lagt ut flygningen till Stockholm på entreprenad till något annat bolag. Det gick ju bra det med, men varför gör man så? Detsamma gällde även Air Serbias flygning från Mostar till Belgrad. När vi kliver av flygbussen på Sankt Eriksplan känns det verkligen som om vi landat i en helt annan värld. Ett lugn villar över Odengatan och den ser riktigt idyllisk ut.
Ibland kan jag undra om jag har blivit för snurrig för att ge mig ut och resa, fast även Slobi bidrog till känslan av att vi behövde någon ängel som vakade över oss. Många kyrkor har vi ju besökt. Kanske var det ett under att vi kom hem med alla våra prylar i behåll.
På Arlanda hörde jag mitt namn ropas upp. Vad är det nu då? Min telefon hade jag ”lämnat” på toaletten där en snäll man hittat och lämnat den i utgången till vårt plan. I telefonfodralet hade jag dessutom mitt betalkort. Tänk om jag upptäckt det först när planet hade börjat taxa ut.
När vi skulle lämna Orebic ställde jag ifrån mig min lilla rygga på en bänk i hållplatskuren. Precis innan bussen skulle starta insåg jag att den fortfarande stod där och rusade av och fick fatt i den. Busschauffören var redan irriterad som det var. Tänk om jag upptäckt att jag saknade ryggan bara någon minut senare när vi hade börjat rulla iväg. Vill inte ens föreställa mig chaufförens reaktion.
Sedan var det Slobis tur. Vi skulle slänga i oss lite lunch innan en av våra hotellvärdar i Mostar skulle skjutsa ut oss till flygplatsen. När vi kom fram upptäckte Slobi att hon måste ha glömt kvar sin jacka på stolen hon satt på. Som tur är hade vår chaufför inte hunnit ge sig av och hon fick ta en extra tur och returresa in till stan. Och jackan hängde kvar på stolen, på uteserveringen. Och med några minuters marginal kom hon tillbaka innan incheckningen av bagaget skulle stänga.
Milan och Novka bjöd på lunch i Belgrad och Milan bad kyparen att ladda min telefon under tiden. När vi ätit upp gick vi glatt iväg utan telefonen. När vi några timmar senare skulle lämna Milan och Novka i deras lägenhet för att ge oss iväg på opera upptäckte jag fadäsen. Galopp bort till restaurangen, vi hann knappt säga hej och tack till vårt värdpar, och sedan kastade vi oss på en trådbuss för att ta oss in till centrum. Vi hann.
Men, det värsta var nog när vi skulle åka och se var Tito bodde, en bit utanför centrum. Återigen klev vi på en trådbuss och jag ställde ifrån mig min lilla rygga på sätet framför mig och där stod den kvar när jag gick av. Vi hann gå en bit innan jag insåg att det var något jag saknade och nu fick jag nästan panik, pengar, pass och gud vet vad. Vi hade inte helt koll på hur lång tid det skulle ta innan samma buss förhoppningsvis skulle passera åt andra hållet, men det var säkrast att rusa tillbaka. Första bussen, inget napp, men föraren var väldigt hjälpsam och förstående och lovade att ringa och kolla. Men, tänk om någon annan passagerare skulle ha norpat ryggan… Det fanns ju faktiskt ett kassaskåp i lägenheten vi bodde i. Hur dum får man bli? Jag såg framför mig hur resten av semestern skulle förstöras av att fixa allt. Tredje bussen närmar sig och han tutar på oss och där står min rygga i förarhyttens fönster. Busschauffören såg nästan lika glad ut som jag kände mig. Sällan har jag väl känt mig så lättad och tacksam.
Nu är vi hemma och med allt vi ville ha med oss hem. Det har varit en spännande resa, fylld av intryck av människor, platser och historiska händelser. Det har varit väldigt lärorikt. Jag kommer nog aldrig att fullt ut förstå mig på Västra Balkan, men några nya bitar lades till det komplexa pusslet. Orebić förstås, ser jag fram emot att få återse. Belgrad reser jag gärna tillbaka till och då passar jag nog på att ta tåget till Novi Sad också. Förhoppningsvis var väl olyckan den 1 november, med det rasade plattformstaket, som krävde 14 människors liv, en engångsföreteelse. Mostar kan jag verkligen rekommendera, men jag kanske väljer andra upptäcktsfärder nästa gång och är ni i närheten av Trebinje, åk dit!
Bačka Palanka – Gänsövergång Bačka Palanka (ut ur Serbien) – Gränsövergång Ilok (in i Kroatien) – Gänsövergång Principovac (ut ur Kroatien) – Gränsövergång Sot (in i Serbien) – Gränsövergång Sremska Rača (ut ur Serbien) – Gränsövergång Rača (in i Bosnien och Hercegovina) – Tuzla
Datum: 9-11 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Successivt har jag förstått att Slobi hade en kluven inställning till att återvända till sin gamla hemstad, Tuzla. Det var mycket vånda bakom beslutet att resa dit och det kanske i sig inte är så svårt att förstå. Hon såg sig tvungen att fly därifrån, hals över huvud, när kriget kom allt närmre. Vad denna ångest mer konkret bestod i var dock mer diffust för mig. Men, nu var vi på väg! Förra gången hon var där var 2007 och då var det bara ett snabbt besök över dan. Nu skulle vi i alla fall stanna över, två nätter.
Bačka Palanka ligger vid Donau och här går gränsen till Kroatien mitt i floden. När man tar den här vägen till Tuzla passerar man nationsgränser flera gånger och många passkontroller blir det, sex stycken.När vi tidigare idag korsade Donau, på pråmen, såg vi inga andra båtar. Här var det lite mer liv.Det var slående det som hände när vi kom in i Kroatien. Prydligt, välhållna vägar, vinrankor i snörräta led. Jag upplevde en liknande kontrast för något år sedan när jag kom med tåg från Schweiz till Tirano i norra Italien varifrån jag skulle åka vidare med ett italienskt regionaltåg. Det var som olika världar.
Vi har aldrig sett så långa lastbilsköer som när vi lämnade Serbien andra gången. De måste ha varit kilometerlånga. Vi gjorde som alla andra personbilar och la oss i omkörningsfilen och mötte vi någon fick vi antingen hitta en lucka mellan lastbilarna eller så tvinga ut mötande bil i vägrenen. Men, alla tycktes införstådda med att det var så det skulle vara.
Ännu mer överraskande blev det när vi lämnade Serbien och kom in i Republika Srpska i Bosnien och Hercegovina, även där såg det välmående ut, trots att det är det fattigaste av de tre länderna. Slobi hade en teori om att det berodde på att många arbetade utomlands och investerade sina besparingar i att bygga hus här. Man verkade väldigt företagsamma här. Kan det verkligen vara hela förklaringen?Efter det att vi checkat in på vårt lilla hotell i Tuzla hälsade vi på en annan faster till Slobi, Deva. Hon har jobbat i Tyskland under många år, utanför Bielefeld där även jag tillbringade några veckor i min ungdom, hos min halvsysters farmors syster vid en chokladfabrik i Herford. År 2000 valde Deva och hennes partner att flytta till Tuzla där hennes partner, som är muslim, har familj och marker. Hon har själv ingen bakgrund här, men lät ändå bygga ett hus i stan tillsammans med sin partner. Modigt, tänkte jag, att flytta dit, som serbiska. Men, hon menade att hon hade ett fint umgänge i stan. Hennes hus låg lugnt och avskilt från avgaser och buller. På bilden ser vi även Slobis kusin, Branislav, vars föräldrar vi hälsade på i Bačka Palanka. Branislav är serb, gift med en muslim, och de valde att bo kvar här hela tiden. Det har säkert inte varit utan svårigheter i största allmänhet, men i synnerhet som serb. För Slobi har han tidigare berättat att det är hemskt att bo här. – Här finns inga framtidsutsikter. Jag får inget jobb. Men, nu säger han att det är OK, fortfarande inget jobb, men man märker inte av någon fientlighet människor emellan. Det är politikerna som hela tiden eldar på motsättningarna.Nästa morgon sätter vi oss i bilen för att åka runt och titta. Här har det inte gått några tåg under de senaste tre åren, berättar några gubbar utanför stationen. Slobi studsar över att texten på plattformstaken (järnvägsstation Tuzla) fortfarande är skrivet med det kyrilliska alfabetet, något som normalt bara används av serberna.I Tuzla finns det både salt- och kolgruvor och det är en typisk tung industristad. Lite i stans utkant ligger kolkraftverken. Foto: Slobi.
I Tuzla kommun bodde det 2013 ca 111 000 personer (ca 80 000 i tätorten). 1991 innan Slobi lämnade stan bodde det 132 000 människor i kommunen. Av dessa betecknade sig många som jugoslaver och inte som tillhöriga en viss etnicitet, ca 22 000. Enligt Slobi var de flesta av dem i grunden ändå serber. De som betecknade sig som serber uppgick till ca 20 000. 2013 fanns här inga som betecknade sig som jugoslaver och ca 3 000 serber i hela kommunen. Det är många som lämnat Tuzla. Samtidigt har antalet muslimer ökat med ca 18 000 och utgör idag 73 % av befolkningen.
Fönster står öppna, gardiner hänger lite på trekvarten och det ser allmänt övergivet och förfallet ut. Ändå en massa parkerade bilar… Det här var dock huvudkontoret för gruvbolaget och här arbetade Slobis pappa som ekonomidirektör.Strax intill ligger de här höghusen dit familjen flyttade under sjuttiotalet när husen var nya, delvis för att Slobis pappa skulle få närmre till jobbet.– Här arbetade jag! Slobi pluggade till civilekonom i Belgrad och kom sedan tillbaka till Tuzla och arbetade som kreditansvarig på den här banken. Då Investbanka Beograd. Idag heter den tydligen UniCredit Bank. – Där på andra våningen satt jag.1967 när Slobi var fem år flyttade familjen hit. Innan dess bodde de i en liten stad utanför Tuzla.Strax intill låg hennes grundskola. Grundskolan var åttaårig.Vi åkte till ytterligare ett område där familjen hittade sin andra bostad i Tuzla. Även den gången flyttade man in när det var nytt och fint.
Slobi berättar om hur bostadsmarknaden fungerade och så här har jag förstått det: Man kunde inte köpa sin lägenhet då, utan företagen köpte upp andelar av flerfamiljshus som man erbjöd sina anställda att få hyra, främst nyckelpersoner eller andra som köat länge. På den tiden var det eftertraktat att bo centralt i lägenhet. Det var ett konstigt och orättvist system och någon bytesmarknad fanns inte. Människor som inte hade någon nyckelposition eller arbetade för företag som inte kunde erbjuda sin anställda en lägenhet hänvisades till att ta lån och bygga hus. Det senare låter ju helt normalt idag, men uppfattades som ett ekonomiskt ofördelaktigare alternativ. Lägenheten fick man ju ”gratis”. Hade man inte råd att låna och bygga fick man hyra i andra hand. Efter kriget erbjöds de boende att köpa loss sina lägenheter, men alla flerfamiljshus ser successivt ut att förfalla. Folk har inte pengar och det saknas tvingande regler om avsättning av medel till fonder för yttre underhåll. Och det märks. Hur ska det sluta, tänker jag.
En symbol för Tuzlas saltgruvor. Ett schakt tror jag. Idag utvinns salt från områden utanför stan.Att man utlokaliserat saltbrytningen har sin förklaring. Allt eftersom brytningen fortskred, blev marken allt mer underminerad och till slut sjönk husen som låg ovanpå, ner i marken. Slobi berättar om hur hon minns hus som till hälften hade försvunnit. Slobis svärmor var stadsdirektör och fick ägna mycket tid åt hur man skulle åtgärda skadorna och förebygga nya skador. Tragiskt nog var det en trevlig stadsdel som försvann just här, Srpska Varoš, en serbisk stadsdel. – En etnisk stadsdel alltså, reagerar jag. Slobi berättar om hur detta går långt tillbaka i historien, om hur de som under den ottomanska tiden konverterade till islam fick förmåner, att t ex bygga centralt i stan och hur övriga hänvisades till periferin. Där detta villaområde låg förut är det nu konstgjorda sjöar med stränder, de Pannoniska sjöarna som de kallas. Rätt tomt idag, men fullt av folk under sommaren tydligen.– Vad är detta för konstiga frukter? För en gångs skull stod Slobi svarslös. Vi frågade några andra, men inte heller de visste besked.Här står Tito omgiven av nationalhjältar (partisaner) som kämpade mot nazister och fascister under andra världskriget. Fortfarande lägger folk tydligen blommor vid Titos monument. Slobi har berättat om hur älskad han var av många, inklusive av henne själv. Också om hur hon kände sig som en jugoslav, inte som i första hand serb. – Det kändes som att kliva in i en svunnen tid när jag såg hur fint det fortfarande var här. Tito var som en landsfader för oss. Efter kriget undrade jag nästan om jag var förd bakom ljuset. När vi trodde att allt var bra, inbillade vi oss bara? Och vad hade jag själv för uppfattning? En diktator. Men, det fanns tydligen fler dimensioner än så.I sin ungdom hängde Slobi mycket här på tennisklubben. Vi kollade om vi skulle äta där, men blev rätt nonchalant bemötta, så det fick vara.Tuzlas ungdomshus. Här hängde Slobi på både målarkurser och diskotek.Gammal, låg bebyggelse trängs undan av nyare, högre dito.Istället för till tennisklubben sökte vi oss till bryggeriet för att äta lunch.En halvliter ofiltrerad öl för för 4 BAM (konvertibla mark), d v s knappt 24 SEK. Ett kap!Vi satt ute vid en trafikerad väg, men maten var god. Traditionella bosniska rätter och en jättesnäll kypare.Vi åker till begravningsplatsen för att leta efter släktingar till Slobis förra man, i första hand hans farmor och farfar. Finns gravplatserna kvar eller har de tagits bort när det inte längre kom in några pengar för underhållet? Slobi är beredd att ge upp, men jag tycker vi ska leta lite mer systematiskt och vips, där var i alla fall farfars och några andra släktingars gravar, men vart hade hans farmor tagit vägen?Symboliskt nog passerar vi BB på vägen till och från begravningsplatsen. Här är t ex Slobi och hennes barn födda.Jag vänder mig om och möts av synen av vad som ser ut som ett tjusigt badhotell. Ny del av sjukhuset, enligt Slobi.Vi fortsätter att snurra runt och med viss möda hittar vi till slut Slobis dotter Majas skola. Hon hann bara gå där under knappt ett år.Slobi bodde då med sin familj bara något kvarter bort från Majas skola. Innan de kom hit hade de flyttat runt mellan olika boenden och Slobi berättar om hur glada de var över att ha fått denna bostad, att de nu äntligen skulle kunna slå ned sina bopålar här. Det blev dock bara ett à två år innan de bröt upp igen.
Ett sätt att beskriva historien om Bosnienkriget är att det startade när Bosnien och Hercegovina, efter en folkomröstning, förklarade sig självständigt, den 6 april 1992. Vare sig folkomröstningen eller resultatet accepterades av det serbiska styret som ville att Bosnien och Hercegovina även fortsatt skulle vara en del av Jugoslavien. Den jugoslaviska folkarmén inledde sin belägring av Sarajevo och strider bröt ut. Kriget kom snart närmre Tuzla. Trots att strider hördes utanför stan, var det tydligen ändå många, inkl Slobi och Djordje, som fortfarande inte ville tro att kriget skulle beröra dem. Tuzla styrdes ju av reformister och många vittnar om hur man ville fortsätta leva i fredlig samexistens. Successivt hopade sig dock orostecknen. Allt fler beväpnade män gick omkring på gatorna. Det byggdes barrikader och bussen till jobbet tvingades ta ständigt nya vägar för att ta sig fram. På Slobis jobb blev många fientligt inställda till både henne och serber i allmänhet. Jag har ju redan tidigare berättat om hur en kollega till Slobi en dag uttryckte att hon tyckte att serbiska barn borde dödas.
Detta och myndigheternas meddelande att skolterminen skulle avslutas en månad tidigare än brukligt, blev tydligen droppen. Slobis bror övertygade dem om att ge sig av samtidigt med honom för att sätta sig i säkerhet i Serbien. Slobi och hennes familj packade in sig i sin lilla Zastava, med det allra nödvändigaste. De tänkte egentligen bara lämna stan för en kortare tid för att sedan återvända när läget lugnat sig. På vägen ut blev de stoppade av både muslimska och serbiska vägpatruller, men efter kontroller vinkades de igenom.
När de kommit fram i trygghet i Serbien fick de höra på nyheterna hur främst bosniakiska paramilitära styrkor ska ha gått till anfall mot den jugoslaviska folkarmén när den retirerade från Tuzla. Detta trots att bosniakiska representanter ska ha utlovat att reträtten skulle kunna ske utan att man attackerades. Anfallet skedde på gatan utanför det hus de bodde i, bara timmar efter det att de hade lämnat och de som anföll inte bara sköt utan filmade också. Det finns videoklipp på nätet från händelsen och man refererar till den som Tuzlanska kolona. Jag ser hur Slobi fortfarande blir uppbragt när hon berättar om hur 54 människor, bl a oskyldiga pojkar som gjorde lumpen, dödades i detta överfall. Till vilken mening? Hatet var uppenbarligen större och mer utbrett än vad många var medvetna om.
Enligt uppgifter ska det ha varit kroaten Ilija Jurišić som gav order om anfallet och han firades av en stor folkmassa när han återvände till Tuzla den 11 oktober 2010. Idag firas den 15 maj som ”City Liberation Day” av staden Tuzla. Jurišić har åtalats för krigsbrott och även dömts flera gånger, men han har fått domarna upphävda och släppts. 2020 betalade Serbien ut 53 950 EUR till Jurišić för att ha suttit frihetsberövad i 3,5 år när en domstol i Belgrad frikände honom från anklagelserna om krigsbrott. Ja, vad ska man tro?
Tillbaka till nutiden och Slobis gymnasieskola. – Men, usch vad här ser ut.Vakten är mycket vänlig när Slobi kommer in och presenterar sig. Vi får gå in och titta runt. – Har vi det inte fint här, utbrister en kvinna som kommer in och gör oss sällskap. – Öh, jo…, men när jag gick här var allting nytt och fräscht…Kaffe serveras på vad man kallar traditionellt vis, d v s som turkiskt kaffe. Oftast får man en liten sötsak till kaffet utan att be om det, en rahat-lokum. Samma tradition har man i Serbien, men då heter sötsaken ratluk. Man kan väl närmast beskriva det som marmeladkonfekt.Här står en känd konstnär, Ismet Mujezinović. Hemma hos Slobi hänger en tavla över gamla Tuzla som han målat. Hennes svärmor fick den i present av bl a kommunfullmäktige som tack för väl utfört arbete och hennes engagemang för staden.Vi gick på stan och det fanns naturligtvis många undantag, men stora delar av stan var nerslitna.På Café Slastičarna Iljazović beställde Slobi en Boza åt mig. Finns bara här, sa hon. Smakade väldigt speciellt. Den är gjord på jäst, majsmjöl, vetemjöl och vatten.Vilken fin gammal byggnad! Skenet bedrar. Huset är nybyggt och gjort som en kopia av en gammal barockbyggnad som också den stod på underminerad mark och började rasa sönder och sedan revs.Här låg det forna stadshuset där Slobis svärmor arbetade och Slobi och Djordje gifte sig. Numera ersatt av en ny byggnad i utkanten av centrum.– När jag bodde här var inga muslimer täckta.Atik Behram-begova, stadens äldsta moské från 1888 höll på att renoveras, så här gick det inte att titta in.Något kvarter bort har vi passerat ett minnesmärke över Tuzlabor som dog efter ett angrepp av, som man uttrycker det, serbiska fascister. Så här skriver Aftonbladet om händelsen: ”Den 25 maj 1995, i krigets absoluta slutskede, slog en granat ner på Kapijatorget, mitt i centrala Tuzla. Det var en vacker försommarkväll och torgets caféer och restauranger var fulla med ungdomar som vågat sig ut i värmen i tron och förhoppningen att kriget snart var slut. Granaten, avfyrad från serbiska ställningar strax utanför Tuzla, orsakade ett blodbad. Förödelsen blev fullständig: 71 personer dödades, 130 skadades, många av dem mycket svårt. Torget var fullt av blodiga, sönderslitna rester av de lemlästade kropparna.” I love Tuzla, läser vi. Jag tittar på Slobi. Hon ser ut som om hon bara vill försvinna från jordens yta. – Jag vill inte vara här. Jag skulle helst vilja åka till Belgrad redan ikväll. Offren för Tuzlanska kolona förvägrades dock en minnesplats i Tuzla, den fick serberna istället resa i Bijeljina i Republika Srpska. Vi gick vidare under tystnad och rörde oss bort mot den ortodoxa kyrkan. Kyrkan stod klar 1882. Det är en ståtlig byggnad och 2007 förklarades den som ett nationellt monument i Bosnien och Hercegovina.Kyrkan är öppen och Slobi får kontakt med en kvinna som på något sätt hör till kyrkan. Hon berättar att det kommande helg kommer att bli en stor högtid här, med tillresta präster, för att fira att man renoverat och köpt nya ikoner. Det finns inte många serber kvar i stan, berättar hon, men vi håller gudstjänster under lördagar och söndagar. Vi har en bra präst och ett bra engagemang i församlingen, tycker hon. Slobi berättade för mig att det här var första gången hon besökte kyrkan. – Va! – Ja, min pappa var ju kommunist och ogillade allt vad kyrkan hette och själv var jag inte heller det minsta religiös. Det påminner mig om att Slobi berättat att hennes mormor var rent olycklig över det faktum att Slobi inte hade döpts och därför i smyg arrangerade ett barndop.
Kvällen avslutades med ytterligare ett besök hos faster Deva som bjöd på middag. Idag var även hennes partner Ago med och liksom dagen innan dök Slobis kusin upp.
Slobi har varit starkt påverkad av återseendet av sin hemstad och hennes humör och tiden här har knappast präglats av återseendets glädje. Lite grann av vår upptäcktsfärd i Tuzla bjöd kanske ändå på lite glädje. Framförallt, tror jag, att få möta delar av sin, om än lite perifera, släkt. Den glädjen överskuggades nog mycket av sorg och obehag, sorg över att se en stad i förfall, sorg över att återse gamla hem och skolor som var bristfälligt underhållna. Och så alla minnen som måste ha poppat upp från den sista tiden här. Händelser som till slut innebar att de kände sig så hotade att de såg sig tvungna att fly. – Det här var ju en stad jag trivdes bra i. Vi hade ett bra liv här. Vi hade ett trevligt umgänge. Och alla vi har mött här nu och pratat med har ju också varit snälla och trevliga, men jag känner ändå en olust av att vara här. Jag är en främling här. Det här är en stad utan framtidsutsikter. Jag tycker synd om dem som är kvar, som inte kunnat lämna.
Jag har försökt förstå vad olusten består i, försökt förstå hur det kan kännas, men det är svårt när man inte varit med. Det handlar i alla fall om mer än alla visuella intryck från vår rundtur. Jag försöker luska i om det är så att hon känner någon slags kollektiv skuld över andra serbers tilltag under kriget, men det handlar inte om det, säger hon. Handlar det mer om en slags känsla av orättvisa, att som oskyldig ha tvingats bort och att bli påmind om detta? – Kanske det… Jag tänker också att vi människor reagerar så olika. Jag har ju fått kommentarer här nere om att en del bara ältar oförrätter, istället för att se framåt. Jag kanske tillhör dem som, ibland till omgivningens förtret, behöver älta en del innan jag kan släppa och gå vidare. Andra skakar bara av sig snabbt och ser framåt. Min erfarenhet av Slobi att hon kanske lutar mer åt det senare beteendet. – Kan det vara så att du genom ditt fokus på att se framåt, lämnat för mycket obearbetat, bakom dig? – Jo, jag har funderat på det också.
– Jag vill härifrån nu och jag vill aldrig komma tillbaka hit igen!
Mostar – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Sremski Karlovci – Novi Sad – Fruska Gora nationalpark – Vrdnik – Irig – Futog – Banoštor – Begeč – Bačka Palanka
Datum: 6-9 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
En knapp timme efter det att vi lyft från Mostar damp vi ner i Belgrad. Första gången jag reste till Belgrad var för Ericsson, strax innan jul 1995. Jag minns att jag bävade lite för vad som väntade. Bilden av Jugoslavien som målats upp i svensk massmedia var ju bilden av en skurkstat som begick folkmord. När vi landade den gången var det en tämligen öde flygplats. Vi möttes av vår presumtive kunds säkerhetsvakter och blev skjutsade i en bepansrad Mercedes. Det var ju inget som direkt ledde till att vi kände oss bättre till mods. Väl framme vändes allt på ända. Vi möttes av varma och trevliga människor och det blev mitt bestående intryck från de flesta vi träffade där nere. Men, allra först blev det minst sagt lite kortslutning i huvudet, bilderna blev så motsägelsefulla. Siemens och Nokia hade varit där före oss, rimligen då under rådande embargo. Vi åkte hem och slängde ihop en offert som vi presenterade under mellandagarna, vilket ledde till att vi fick börja förhandla och i början av 1996 skrev vi kontrakt på Serbiens första, digitala mobilnät. Det blev några resor, men när jag letar efter minnesbilder var det mest bilder av hotell och kundens lokaler.
Det skulle bli spännande att se hur mycket jag kände igen mig. Vi hade velat lite hit och dit hur vi skulle planera vår tripp, men landat i att vi sparade Belgrad till sist, så vi hämtade en hyrbil på flygplatsen och styrde nordvästvart. I Bosnien och Hercegovina förlitade vi oss på WiFi. Nu skulle vi dock ut och åka, så först skulle vi köpa ett lokalt SIM-kort och plugga in i den reservtelefon jag hade med mig. Varken Serbien eller Bosnien Hercegovina är ju med i EU och därmed blir roaming väldigt dyrt.
– Va! En moské här, utbrister jag! – Nejdå, det är en ortodox kyrka, kommenterar Slobi överslätande. Maria Magdalena kyrka i Banstol närmare bestämt, byggd i rysk stil. Den har bara några år på nacken och ryska influenser märker man inte av bara här, visar det sig.Slobi föreslog att vi skulle börja med att åka till Sremski Karlovci. Jag tolkade det som att dragningskraften delvis utgjordes av att staden skulle ha varit en gammal kurort, men den bilden var nog inte helt korrekt. En viktig stad hade det dock varit. På 1700-talet blev det under en tid serbernas administrativa och kulturella centrum. Flera kända, serbiska författare kom härifrån, berättar Slobi. I utkanten av stadens centrum rinner Donau.Sedan lockade dessutom foton på Booking till något som såg ut som ett tjusigt spa-hotell. En skicklig fotograf väljer sina vinklar och vad som såg ut som en ålderdomlig interiör, visade sig vara kitsch i en relativt ny byggnad, men personalen var trevlig och spat fick duga.Vi hade beställt halvpension och vad som kom som en fullständig överraskning var att middagen inte serverades på hotellet utan 2 km bort. Vi irrade fram i mörkret på vägar utan trottoarer och trodde ett tag att vi kommit fel. Slobi stannade en tant för att fråga om vägen och hamnade i en utdragen konversation som jag förstod handlade om allt annat än vägen till restauranten, allt emedan jag försökte flika in för att bryta samtalet. Till slut kom vi dock fram och åt gott i trevlig miljö.Det mesta av staden var en halvbedagad skönhet.I det innersta av stan lyste dock det dock av prakt och grönska.Och här bakom träden döljer sig stadens praktfulla gymnasium. Skolan grundades 1791 och sägs vara den äldsta gymnasieskolan i Serbien.En stad med sådana anor har naturligtvis en storslagen ortodox katedral.Det är en ståtlig byggnad, Patriarkat-palatset. Mellan 1848 och 1920 var Sremski Karlovci huvudsäte för den serbisk ortodoxa kyrkan och här bodde tydligen patriarken. Ingen dålig bostad. Numera förstår jag det som att patriarken sitter i Belgrad. Patriark går tydligen inte att översätta rakt av till motsvarande begrepp inom den svenska kyrkan. Det närmsta man kommer tycks vara biskop eller ärkebiskop. Idag är byggnaden en permanent bostad för biskopen av Srem och ett sommarresidens för den serbiska patriarken.Här fanns ju ytterligare en pampig byggnad så vi närmade oss nyfiket och möttes av vad vi trodde var en vakt, vilket väl också var hans roll just då. Det visade sig vara en teologisk internatskola och killen vi samtalade med var också och främst elev i skolan, med ambitionen att så småningom bli ortodox präst. Här fanns elever från hela världen berättade han och själv kom han från Tyskland. – Hur är det då, att läsa här, undrade vi. – Jo, det är mestadels bra. Det är trevligt här på skolan, men ibland känns det som det är väldigt långt hem.Jag skulle gärna givit en slant för att förstå vad det här gänget samtalade om.
Vi var lite nyfikna på ett gammalt apotek också, men när det visade sig vara stängt tyckte vi att vi hade sett tillräckligt av Sremski Karlovci och styrde kosan mot Novi Sad, Serbiens näst största stad med 307 000 invånare i tätorten (2022).
Novi Sad ligger bara en dryg mil bort. Innan man korsar Donau över till staden passerar man fortet Petrovaradin, varifrån man har en fin utsikt över Novi Sad, samhället (numera förorten till Novi Sad) Petrovaradin, Donau, och den nya Žeželj-bron med sina vita bågar. Bron återinvigdes 2018 efter det att den förstördes av NATO:s bomber 1999. Det är både en väg- och järnvägsbro och numera går där snabbtåg mellan Belgrad och Novi Sad. Järnvägsprojektet har drivits och finansierats av ryssar och kineser. Tanken är att järnvägen ska fortsätta från Novi Sad till Budapest och så småningom vill man i andra änden bygga en ny järnväg via Skopje till Aten. En ny Orientexpress…Vänder man sig om försvinner staden och ett till synes oändligt landskap breder ut sig. I floden väcker några brofundament min nyfikenhet. Foto: Slobi.Jag går händelserna i förväg och visar hur fortet ser ut från andra sidan Donau. Det är en imponerande anläggning. Enligt en uppgift började fortet byggas 1692 men det ska ha tagit runt 90 år innan det stod klart och det kallas ibland för ”Donaus Gibraltar” med tanke på det strategiska läget. Fortet hade en central roll när den österrikiska armén 1716 stoppade ottomanernas expansion under slaget vid Petrovaradin. Man hade lite tur också då man kunde slå läger i skydd av en snöstorm. En ovanlig snöstorm måste det ha varit då den ägde rum i början av augusti…Tillbaka på andra sidan Donau. Det var lite spännande att köra upp till fortet genom tunnlar och på, delvis, smala vägar och broar. Tunnlar lär det vara gott om även under fortet, 16 km i fyra våningsplan. Det berättas även om en tunnel under Donau. 1838 reste HC Andersen i Serbien och i sina skrifter ger han liv åt dessa sägner. Man säger att en österrikisk-ungersk officer ska ha varit den sista som 1912 passerade genom tunneln under Donau, då han bar sin älskarinna från ena sidan till den andra. Sedan ska tunneln ha börjat kollapsa och paret ska med nöd och näppe ha undkommit. Det finns dock inga bevis på att en sådan tunnel ska ha existerat, så måhända är det bara en av många sägner som omgärdar fortet.Inte bara platsen för krig. Här har det också ”knutits” många mer kärleksfulla förbund.Jättelika, men låga passagerarbåtar ser ut att anlöpa på andra sidan bron. Foto: Slobi.Det karaktäristiska klocktornet med sin omvända klocka. Den lilla visaren visar minuter och den stora visar timmar. En förklaring är att man gjorde så för att fiskare på Donau skulle kunna se tiden på långt avstånd. Den kallas också för den berusade klockan. Foto: Slobi.
När jag läser om olika makters inflytande i regionen inser jag att jag blir lite förvirrad av begreppsanvändningen. När jag söker efter en förklaring på nätet drar jag följande slutsats:
Habsburgska monarkin hade makten under hela perioden mellan 1526 och 1918.
Under perioden 1804 till 1867 var dock det officiella namnet Kejsardömet Österrike.
Från 1867 fram till 1918 ändrades benämningen till Österrike-Ungern, en slags union mellan Kejsardömet Österrike och Kungariket Ungern.
Vi hade bokat ett rum i den ljusgrå byggnaden, centralt i stan. Det började surt då det rum de ville ge oss bara hade ett fönster som vette mot trapphuset. Nej tack, sa vi. Det var inte vad vi hade bokat, så vi krävde pengarna tillbaka. Denna dialog sköttes på telefon med ”chefen”. Slobi stod för snacket och som jag förstod det var ”chefen” rätt oförskämd. Han visade ingen som helst förståelse för att fönster innebar att man ville se ut, utomhus alltså, och han tänkte minsann inte annullera bokningen. Till slut fick vi dock ett fint rum mot gatan till rabatterat pris och lugnet lägrade sig. Trist inledning bara, på besöket i Novi Sad.Vi kom direkt ut på en av stadens trevligaste gågator, Dunavska.Novi Sad hör till regionen Vojvodina och här bor även ca 250 000 etniska ungrare, så att antik- och konstaffären skyltar med sin verksamhet även på ungerska kanske inte är så konstigt. På sista raden antar jag att det står på kinesiska och det är kanske mer anmärkningsvärt, men får väl tolkas som ett tecken på den kinesiska närvaron i och inflytandet över landet.I affären för elektronisk tobak tycks man istället vända sig västerut och vilja kommunicera på engelska. En symbolik för landets kluvenhet? Ska vi vända oss bort från Europa, mot Kina, Ryssland och Turkiet eller ska vi istället vända oss västerut mot EU?Den serbisk ortodoxa katedralen i Novi Sad tillägnad Saint George, på engelska, vilket väl borde bli Sankt Göran på svenska. Den stod färdig 1905 och byggdes på ruinerna av en kyrka som förstördes 1849. Den dåvarande statsbildningen var ett resultat av Wienkonferensen 1814 och kritiker menar att man inte i tillräcklig grad tog hänsyn till de nationalistiska strömningarna, vilket ledde till spänningar och upplopp under vilka den förra kyrkan förstördes. Spänningar som fortfarande lever kvar. När och hur ska man komma tillrätta med dessa motsättningar?Även den serbisk-ortodoxa biskopens residens förstördes under upploppen 1849, men 1901 stod denna nya bostad klar. Vi stannar till och njuter även lite av de duktiga spelemännens musicerande. Foto: Slobi.Novi Sads stadskärna visar sig vara både mysig och levande.Och man renoverar miljön ytterligare. Här fräschar man upp gatumiljön.– Švedski sto, vad betyder det, frågar jag Slobi. Svenskt bord, d v s smörgåsbord eller buffé.Matica Srpska. Jag tolkade det först som någon slags motsvarighet till Svenska Akademin, men läser att man har större ambitioner än så. En Matica ska främja nationell kultur i största allmänhet. Matica Srpska vill återställa och främja serbisk nationell och kulturell identitet inom områdena konst, vetenskap, andlig kreativitet, ekonomi och offentligt liv samt att ta hand om Serbiens sociala utveckling. Vad kan dölja sig bakom detta, undrar min kritiska hjärna.En förenklad översättning till svenska: Maria-kyrkan. Kyrkan är större än den serbisk-ortodoxa kyrkan. Den stod klar 1893-94.Det tjusiga klocktornet är 72 m högt och därmed den högsta kyrkobyggnaden i Novi Sad. Jag läser att andelen katoliker var runt 25-30% när kyrkan byggdes. Idag uppskattar man att andelen katoliker bara uppgår till 5-10%, i huvudsak ungerska, kroatiska och även slovakiska minoriteter. Förut bodde här även många tyskar, men de flesta lämnade området efter andra världskriget.Stadshuset sägs vara byggt som en kopia av stadshuset i Graz. Som så många andra pampiga byggnader i Novi Sad uppfördes det i slutet av 1800-talet. Det måste ha varit en storhetstid i stadens historia, tänker jag. Novi Sad fick då också smeknamnet Serbiens Aten.Ett infall. Jag tittade i Trip Advisor för att se om jag kunde få något restaurangtips. – Jag går alltid till Project 72 när jag är i Novi Sad, hade någon skrivit. Jaha, då föreslår jag att även vi gör det. Slobi var med på noterna, men blev aningen skeptisk när vi fjärmade oss från vad man kanske föreställer sig som restaurangkvarteren. Men, vilket lyckokast! Man ägnar sig åt creative local cuisine, så beskriver man sig, och nu i efterhand ser jag att den rankas som nummer 1 i Novi Sad av Trip advisor. Vi undrar över namnet: – Det är ägarens födelseår! Vi äter ankleverpaté med fröknäcke, karamelliserad lök och hallonsås, kalvkind med rotselleripuré och potatisklyftor stekta i ankfett samt ostrullader med honung och röda vinbär. Vattnas det i munnen? Det här var egentligen små förrätter, men vi blev proppmätta. Och vinerna inte att förglömma: ett glas Grand Trianon från vingården Erdevik samt ett Cabernet Sauvignon Franc Radovanović från Krnjevo. Kostade det en förmögenhet? Inte alls. Snarare ett fynd, motsvarande c:a 635 SEK + dricks. För två alltså. Jag vill dit igen.Det här var betydligt bättre än ett rum utan balkong och fönster åt ett trapphus. Första morgonkaffet kunde avnjutas med utsikt mot Dunavski Park.Vi fortsatte med kompletterande frukost 1 tr ned på cafét för att sedan dyka in genom parken för en promenad ner mot Donau.Slobi översatte vad deras fröknar sade: – Vänd bort ansiktena när han fotograferar. Jag kände mig plötsligen som en snuskgubbe med onda avsikter.Men, tänker jag. Varför det skulle vara annorlunda här än hemma? Många föräldrar i Sverige vill ju inte heller att deras barn ska hamna på bild, utan att man har kontroll över användandet av bilderna.Port of Novi Sad står det på en fast förtöjd pråm. Vi går ner och kollar och möts av en polis som ser misstänksamt på oss. Efter att Slobi introducerat oss skiner han upp. Han berättar bl a om Petrovaradin och att det skulle ha varit drottning Maria Theresia som låtit bygga Petrovaradins fästning. Men, började den byggas 1692 kan det inte stämma. Då var hon inte ens född. – Hur är det med de där brofundamenten. Fanns det en bro även där som skadades av NATO:s bombningar? Nej, det var en en gammal järnvägsbro som låg på de fundamenten. Järnvägen fortsatte in i berget under fortet. Ännu en skröna? Men icke, jag googlar och ser att det faktiskt funnits en järnvägsbro där och att spåren ska ha fortsatt in i en tunnel under fortet. Men, vad var tanken med detta? En uppgift tyder på att det var ett projekt som kom av sig, att man ville bygga järnvägen mot Zemun utanför Belgrad denna väg man inte kom längre än drygt 300 m in i berget innan arbetena upphörde. Man kan tydligen fortfarande se tunnelöppningen. Så frågade vi lite om passagerartrafiken på Donau. Vi hade ju sett flera, jättelika passagerarfartyg igår. Men, nej ingen reguljär passagerartrafik på Donau. – Vad har egentligen polisen för funktion här? Görs det ingen gränskontroll vid gränsen? Vi fick ett svävande svar. Jag såg då framför mig en gräns som gick tvärs över Donau. När jag kollar på kartan ser jag dock att gränsen går mitt i floden. Hmm, var passerar man då gränsen? Jag läser att just detta är föremål för en olöst gränstvist mellan Serbien och Kroatien. Kanske var det därför vi fick lite svävande svar. Det var strömt och vattennivån var hög. Vi drog vidare och tackade för den trevliga pratstunden och polisen ville ta i hand innan vi skildes åt.Vi vandrar vidare längs med floden och möts av en utställning om den förödelse som NATO:s bombningar 1999 orsakade. Novi Sad skars av från förbindelserna söderut när de tre broarna över Donau inte längre var farbara. Utöver dessa broar bombades t ex TV-hus, oljeraffinaderier och militära installationer, men även civila mål förstördes och människor dog. Bombningarna var ju ett svar från väst på Serbiens övergrepp i Kosovo. I Novi Sad uttryckte man dock förvåning över att man straffades där, när man styrdes av en lokal, demokratisk opposition som var emot regimen i Belgrad.Vi promenerar vidare och kommer till ett minnesmärke för offren för Novi Sad-raiden. Den genomfördes 1942 av det fascistiska Ungerns väpnade styrkor och enligt en uppgift ledde den till att 1 300 civila dog, framförallt serber och judar. Angreppet var en del av mer omfattande utrensningar i norra Serbien under vilka serber fördrevs från sina hem och många judar, serber och andra minoriteter mördades. 2013 bad Ungerns president János Áder formellt om ursäkt för de krigsförbrytelser som den ungerska militären hade begått mot serbiska civila under kriget.Har man ingen naturlig playa får man anlägga en. Štrand anlades redan i början av förra seklet. Jag kände mig dock inte jättelockad av ett dopp i det smutsbruna vattnet.Novi Sad är en universitetsstad och här hamnar vi mitt framför de tekniska fakulteterna. Jag läser lite flyktigt om centrum för artificiell intelligens och inkubatorverksamheter. Det både låter modernt och ser modernt ut.University of Novi Sad står det på en stor banderoll. Men, universitetet breder ut sig i alla möjliga byggnader runt omkring. Närmare 50 000 studenter pluggar i Novi Sad, vilket gör det till en av de största universiteten i Centraleuropa.Vad säger smakdomarna om denna arkitektur?Nu var det egentligen hit vi var på väg, till synagogan. Allt verkar först stängt och öde, men så ser vi en skylt att besökare välkomnas att anmäla sig inne på gården. På väg dit möts vi av en vaktmästare som redan observerat oss i sina övervakningskameror. Foto: Slobi.
Mannen som öppnade för oss berättade att han ville besöka synagogan när han pensionerades för två år sedan. Han tyckte det var en fin plats, sade han. Här fann han harmoni och han kände sig tillfreds här. Han gick upp till kommunen och erbjöd sig att arbeta som vakt och är nu anställd som det, men sa sig också arbeta gratis som vaktmästare. Synagogan förföll tydligen fram till åttiotalet, men då gjorde Novi Sads kommun en insats och renoverade byggnaden och idag står kommunen för driften. Numera bor det bara ca 300 judar i Novi Sad att jämföra med innan kriget då här bodde ca 4 000. Det finns ingen rabbin som verkar här idag och här har inte hållits någon gudstjänst sedan 1944. Han berättade också att han var serb från en by utanför Knin i regionen Krajina i Kroatien. Byn jämnades med marken under kroaternas Operation Storm och han tvingades fly. Egen kommentar: Den kroatiska Operation Storm understöddes även av USA och NATO och syftet var att återta det av serbiska separatister ockuperade Krajina. Enligt en uppgift tvingades omkring 200 000 serber att fly. Åter till vår vaktmästare: – Många av dem som flydde bombades under själva flykten. Jag dömer dem inte, de kommer att bli dömda av någon annan. Jag respekterar alla religioner och tio guds bud finns i dem alla. Om alla följde dem, skulle vi inte ha några krig, Slobi har flera gånger kommenterat upprört att kroaterna firar dagen för Operation Storm som en högtidsdag.
Idag används lokalen för olika kulturella evenemang. Igår, den 7 oktober, var det en konsert med anledning av ettårsdagen för terrordådet i Israel gentemot 1200 judar.Inte minst judar som kommer på besök förvånas över att synagogan är så stor.Vi tackar vaktmästaren för att han tog sig tid och berättade för oss. Även han blev familjär och tog i hand. Vi går ut på gatan utanför, Judiska gatan.Vi kommer ut i stadens brus och försöker väl ruska av oss det obehag av allt vi blivit påminda om från krig och elände.Serbian National Theatre. Hur kan den ligga här? Det finns en i Belgrad också. Nåväl, de får väl ha hur många nationella scener de vill. Förhoppningsvis bidrar det kulturella livet till fred och förståelse människor emellan.Det är förbi lunchdags och något måste vi ju få i magen innan vi åker vidare. Slobi ville gå till en syskonrestaurang till Project 72, Fish & Zeleniš (fisk och grönt). Slobi var nöjd, men jag tyckte det var så där och kände inte alls av samma trevliga bemötande som kvällen innan. Däremot några uppiggande visdomsord på bordduken: ”If anybody tells you you’re putting too much Parmigiano cheese on your meal, stop talking to them. You don’t need that kind of negativity in your life.”
Vi känner oss mogna för att dra vidare. Vi blev båda förtjusta i Novi Sad. Det är en trendig, ungdomlig stad med lite bohemisk karaktär. Visserligen är det slitet blandat med gemyt och pampighet, men på ett sätt gör det också staden mer levande. Även om Serbien inte är med i EU finns EU:s själ svävande över staden. Jag läste något om att Novi Sad prisats av EU för att vara innovativt. Det känns som om Novi Sad står mycket närmre väst än öst. Slobi berättar: Novi Sad och Vojvodina har alltid varit mer liberalt, man har egentligen aldrig känt samma dragningskraft till öst som de sydligare delarna av Serbien. Vi får väl se vilken väg hela landet väljer. Mitt stalltips är väst, åtminstone på lite sikt.
Vi ska också västerut. På andra sidan Donau ligger bergskedjan Fruška Gora och en del av Fruška Gora är också nationalpark. När vi kör upp mot nationalparken blir vi påminda om den kinesiska närvaron i landet. Man är i full gång med att bygga en vägtunnel rakt genom berget. Vi fortsätter uppåt på den slingriga vägen och stannar till för att sträcka på benen.Slobi är lite inne på kloster och visst det är ofta vackra platser. Vi styr kosan mot vårt andra stopp, klostret Ravanica i Vrdnik från 1566.Vi går in på gården. Är vi välkomna eller inte? Det är i alla foll rofyllt och vackert.Jag fastnar vid klostrets duvslag. Jag gillar duvor och tycker att deras kuttrande sprider lugn och harmoni. Slobi är mer krass och tycker duvor bara innebär problem med sitt skitande. Jag ser mig omkring. Hon är försvunnen. Inget intresse för duvorna.Slobi har fått fatt i en av nunnorna och jodå, vi är välkomna. Nunnan informerar om att det fanns en möjlighet att ge bidrag, att de inte hade någon annan finansiering.Jag känner mig inte helt bekväm. Får en känsla av att vi stör.Vi åker ner i byn och Slobi förfäras av att möta fattigdom, smuts och förfall mitt i en nationalpark. Jag noterade att man klöv ved på gatan och här tycks man ha staplat en del av veden utanför en trappuppgång,. Är det bara för att myselda eller är man beroende av ved för uppvärmningen av ett flerfamiljshus?Vi vänder tillbaka och kör ut ur byn från samma håll som vi kom ifrån.Slutmålet för idag var byn Irig. Här ska vi bo över på ett hotell, Vinska Kuca Kovacevic, där vi även ska prova viner från byns vinmakare, Kovačević. Nedanför hotellet visar det sig att den tunnel som kineserna bygger kommer att mynna ut en bit bort från hotellet. De kanske inte jublar över att få en ny väg så nära. Slobi är lite missnöjd med rummet, delvis p g a att det är gott om bärfisar som flyger runt. Det får man acceptera så här i utkanten av en nationalpark, får vi höra. Ja, det är bara att gilla läget och efter att ha inspekterat ett annat rum behåller vi det första. Nåväl, huvudnumret var nu vinerna. Vår vänlige kypare förvirrade oss först med att vi själva skulle komponera menyn. Efter mycket resonemang framkom det dock att man faktiskt hade flera färdigkomponerade sådana. Förstår fortfarande inte hur vi kunde hamna så snett i det resonemanget. Vi valde avsmakningsmeny nr 2: 1. Kovačević Brut från 2011 (musserande vin). Till detta fick vi Bruscetta med rökt oxfilé. 2. Kovačević Sauvignon från 2023. Det som egentligen ingick var slut så vi fick ett lite enklare vin istället. Till detta serverades Gnocchi med salvia. 3. Kovačević Chardonnay S Edition från 2022. Till detta fick vi ravioli med spenat och tryffelsås. 4. Kovačević Rosetto (rosévin) 2023. Nu fick vi honungsglaserade revbensspjäll. Överraskande kombo… Nu börjar vi bli mätta, men det fortsätter: 5. Kovačević Aurelius (rödvin) från 2021. Brässerad kalvkind med selleripuré. 6. Pro & Pro (rödvin) från 2023 beställde vi tydligen extra. 7. Bermet (dessertvin) från 2023. Jag har nog aldrig smakat något liknande. Det var kryddat med örter och riktigt gott. En chokladfantasi till det. Vi var nog överens om att det godaste vinet var det musserande. Pro & Pro rankade vi högt liksom dessertvinet. Avsmakningsmenyn var minst sagt rikligt tilltagen. Hur mycket äter serberna egentligen? En avsmakningsmeny kostade 4 500 RSD (dinarer), vilket motsvarar ca 450 SEK. Det måste man ju säga att det är väldigt prisvärt.Morgonen därpå ville vi få i oss lite av den frukost som ingick i priset. Det var lättare sagt än gjort, att förstå vad som ingick och inte. Inte ens kyparen var införstådd med hur det förhöll sig, utan tyckte först att vi kunde äta så mycket vi ville från hela frukostmenyn. Sedan kom kontraorder som ingen av oss riktigt förstod, inte ens kyparen tror jag. Betala extra fick vi i alla fall göra. Detta är plättar. Serbiska plättar ser onekligen lite annorlunda ut, men goda var de. Till plättarna har man kajmak, en annan serbisk specialitet. Slobi beskriver det som en slags ost. Jag tycker det smakar som något slags gräddigt smör.Själva vingården Kovačević, låg ju bara en bit bort. Vi hade fått besked om att kvinnan som skötte guidningarna var sjukskriven, men vi kunde väl åka bort och titta i alla fall. Det var dock ingen välkomnande syn och vi fattade nog inte ens var entrén till vingården befann sig. Vi körde vidare.Vi skulle nu till en liten stad på andra sidan Donau, vid den kroatiska gränsen, som heter Bačka Palanka, Det snabbaste var att åka tillbaka via Novi Sad, men Google hänvisade också till en alternativ rutt, lite kortare, men som skulle ta lite längre tid. Det verkade ju roligare. Så vi följde Donaus södra sida och körde västerut, till dess vi skulle vika av för att ta oss över en bron i Futog till den norra sidan. Slobi var kartläsare. Plötsligt: – Nej, det är ingen bro, det är en ”skela”. Ja, vad heter det, en liten färja, på svenska? – Ja, det heter väl liten färja… Men, vad är nu detta? Vägen går bara rakt ner i vattnet. Det ser ju knappast ut som ett färjeläge. Jodå! Vi fick dock höra att färjan precis gått, men om vi skyndade oss och körde ytterligare en bit, till Banoštor, så fanns det en färja till. OK, tillbaka upp på huvudvägen och gasen i botten.På vägen hit erinrade sig Slobi att det i hyrbilskontraktet stod att man inte fick nyttja färjor. Vad gör vi då? – Vi får chansa! Där ute på floden kommer något mystiskt flytetyg. Är det verkligen vår färja?Nu förstår jag plötsligen Slobis fråga om vad liten färja kan heta på svenska. Det är ju inte en färja. Det är ju en pråm, vars bäst före-datum ser ut att ha passerat för länge sedan, som vi ska köra ombord på.Vi fick instruktioner att backa ombord. Det var fortfarande väldigt strömt i floden så någon rak kurs över till färjeläget på andra sidan, var det inte fråga om. Senare hälsade vi på goda vänner till Slobi, i Belgrad, och berättade om vårt äventyr på Donau. – Jaha, åkte ni med en så’n. Det har jag aldrig gjort. Kanske var vi äventyrligare än vad vi insåg.Vad kan det stå där? Fotografering förbjuden av färja och anställda.Vad kan det där runda, gröna märket betyda? På floder har man ju sitt eget regelverk för utmärkning, så jag plockar fram min lärobok i detta ämne: Klotet betyder att vi är på en färja. Jaha, inte en pråm alltså. Och vad skulle jag göra med den informationen då, om jag kom farande på Donau och mötte ett flytetyg med en sådan symbol? Det är för strömt för att pråmen ska kunna lägga till i rät vinkel mot färjeläget. När vi lagt till ser jag överhuvudtaget inte var vägen befinner sig. Slobi får gå av och dirigera så att vi inte åker ner i vattnet.Vad sysslar de med? De sköljer morötter, får vi veta. De runda behållarna körs ned i Donau och snurras som en slags centrifug.I Bačka Palanka ska vi hälsa på Slobis faster Koviljka (Kova) och hennes man Milorad. Även de bodde i Tuzla fram till kriget, men flydde hit, till mannens hemtrakter.De bodde högst upp på fjärde våningen, utan hiss. De var 80 och 83. – Hur orkar ni? – Man får ta det lite lugnt och hämta andan. Det var Milorad som skötte inköpen och han berättade att han ibland tog taxi hem från affären. De har fortfarande glimten kvar i ögat och nära till skratt. Som alltid när man hälsar på någon på Balkan ska det drickas något starkt, šljivovica eller rakija. De verkade tycka att det var relativt bra i Serbien. Pensionen släpade visserligen efter men det var ändå OK. Milorad menade att Aleksandar Vučić, Serbiens president, hade fått dit investeringar och företag och tyckte det lovade gott för framtiden. Slobi blev väldigt berörd av att träffa framförallt sin faster. De hade uppenbarligen stått varandra nära under hennes uppväxt i Tuzla.
Samma kväll, i Tuzla, träffar vi Branislav, deras son och Slobis kusin. Han höll inte alls med sin pappa. Vučić köper bara röster. Egentligen, menade han, förlorade landet på de förmånliga villkor som erbjuds utländska företag som investerar i landet. Så olika man kan se på saker…
Rutt: Orebić – Dubrovnik – Gränsövergång Gornji Brgat (ut ur Kroatien) – Gränsövergång Ivanica (in i Bosnien och Hercegovina) – Trebinje – Mostar
Datum: 2-6 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Enligt tidtabellen skulle bussen till Dubrovnik gå nere från hamnen kl 7:10. Bussen börjar sin rutt på Korčula, men enligt Slobis grannar kom färjan inte förrän förrän en kvart, tjugo minuter över sju, så hur man tänkte att den ekvationen skulle gå ihop är det ingen som vet. Inte vet jag om det var anledningen till att busschauffören var så sur, att han nu låg efter jämfört med tidtabellen. En stackars kille som stod snällt i kön till bussen blev utskälld när chauffören ville stänga bagagerummet och killen gav sig till känna, att han även han hade en väska. – Var fan har du varit? Varit och druckit kaffe?
Det är bjässar till kryssningsfartyg som ligger i Dubrovniks hamn.Att vi kom iväg en tjugo-tjugofem minuter försenade förhindrade inte att vi ankom Dubrovnik en kvart för tidigt. Vi är på väg till Trebinje i Bosnien och Hercegovina. Någon lämplig bussförbindelse hade vi inte hittat, men Slobi föreslog att vi skulle ta en taxi. Det är inte långt, c:a 33 km och vi hittade en bil för 40 €, vilket kändes helt OK. Först informerade vi den taxichaufför vi skulle åka vidare med om vår förväntade försening, för att sedan meddela honom om att vi istället skulle komma tidigare än beräknat. Han tog det med ro. – Hör av er när ni är framme!Det var lite olika bud om det gick någon buss mellan Dubrovnik i Kroatien och Trebinje i Bosnien och Hercegovina. Vi hade i och för sig hittat en tur på morgonen kl 05:30, men alla vi pratade med, inkl vår taxichaufför, hävdade att det inte fanns någon trafik överhuvudtaget. Det är ungefär 4000 personer som arbetspendlar till Dubrovnik, menade han, så det är ju jättekonstigt att det inte går några bussar. – Men, det är ju bra för mig. Man gjorde ett försök med minibussar, men kort därefter kom pandemin och då dog det initiativet. Han pratade på: – Före kriget var det tät busstrafik till Dubrovnik och min mamma pendlade med buss varje dag. Efter kriget var kroaterna fientligt inställda till oss, men idag fungerar det bra. Man behöver vår arbetskraft. Många som arbetade utomlands hade dock lämnat landet och kom bara på besök under sina semestrar. Flera av dem hade köpt lägenhet i Trebinje och vissa kvarter var så präglade av detta att de stod spöklikt tomma under resten av året. Jag märkte en förändring i Slobis beteende. Hon skrattade och pratade på som aldrig förr. Kände hon sig trygg och glad över att nu vara ”hemma”?
Ja, nu är vi alltså på väg in i Bosnien och Hercegovina och mer specifikt är vi på väg in i Republika Srpska. Det kändes spännande. Jag har tidigare bara åkt buss från Split till Dubrovnik och då även på den landremsa längs kusten som innehas av Bosnien och Hercegovina. Vi stannade för en fika vid någon bullrig busstation och bar. Det var hittills mitt enda besök i landet. Mina intryck från landet, fram till nu, grundade sig främst på massmedias rapportering från Bosnienkrigets dagar: bilder från Mostar och Sarajevo, massakern i Srebrenica, den f d generalen i Republika Srpskas armé Ratko Mladić (slaktaren från Bosnien) och Radovan Karadžić, f d president för Republika Srpska samt intryck förmedlade av en av mina säljare när jag jobbade på Ericsson. Republika Srpska ingick i mitt ansvarsområde och vid ett tillfälle bad jag en säljare vi lånat in från finska Ericsson att åka ner och göra en presentation av våra mobilsystem. Tydligen kom Karadžić in och hälsade och undrade om det var OK att man tog dit TV. Detta måste ha skett kort innan han tvingades avgå 1996. Han ville väl sprida en känsla av att vara rumsren. Något TV-inslag blev det inte, som tur är.
Det ser ut som om man fått karva bort en del av berget för att få plats med gränskontrollen i Kroatien och det är ju klart, vem under Jugoslavien-eran tänkte på att man behövde ge plats för en framtida gränskontroll, när man byggde vägen.
Som någon vi träffade sade: – Det här är ett konstigt land. Jag är beredd att hålla med. Om på samma grunder, förblir oklart. Landet består av två entiteter: Serbiska republiken (Republika Srpska) samt Federationen Bosnien och Hercegovina. Va!? Hette inte hela landet Bosnien och Hercegovina och så heter en delmängd av landet samma sak? Jo, så är det. Eller så säger man, som t ex Slobi, bara Federacija (Federationen) om Federationen Bosnien och Hercegovina. Även Federationen låter ju väldigt förvirrande tycker jag, mer som ett begrepp som syftade på hela landet än på en delmängd av landet. Och bara för att göra det ännu mer förvirrande, somliga refererar till landet som Bosnien. Men med Bosnien kan man också syfta på den geografiska landsdelen Bosnien, d v s den norra delen av Bosnien och Hercegovina, emedan Hercegovina då syftar på den södra delen av landet. Så när någon säger t ex Bosnien, då får man skärpa sinnena. Menar denne den norra delen av landet, hela landet eller den politiska entiteten Federationen Bosnien och Hercegovina? Och betänk då att delar av regionerna Bosnien eller Hercegovina ligger i Republika Srpska och inte bara i Federationen Bosnien och Hercegovina. Hängde ni med?
Och varför använder man begreppet entitet i stället för delstat? Jag får läsa mig till en förklaring. En entitet sägs ha ett mer omfattande självstyre än en delstat. Federationen Bosnien och Hercegovina är indelad i tio kantoner som i sin tur är indelade i kommuner. Serbiska republiken däremot är bara indelad i kommuner. Sarajevo är huvudstaden för landet och fungerar även som ”huvudstad” i Federationen Bosnien och Hercegovina. Motsvarigheten i Serbiska republiken är Banja Luka.
Men det stannar inte där. Statsbildningen Bosnien och Hercegovina är ett resultat av Daytonavtalet som undertecknades 1995, men 1999 fick distriktet Brčko ny status under en internationell tillsynsmans vakande öga, som en del av både Republika Srpska och Federationen Bosnien och Hercegovina. Borgmästaren är kroat, hans ställföreträdare är muslim och församlingens talare är serb.
Slobi: – Precis så fungerade det i Tuzla under Jugoslavientiden. Jag antar att det fungerade på samma sätt i övriga Bosnien och Hercegovina. Tuzla var staden i Bosnien och Hercegovina där Slobi växte upp och inledde sin yrkeskarriär.
Vidare om Brčko: Man har en hög grad av autonomi och har t ex sitt eget skol- och rättegångssystem. Som ett positivt exempel nämns att de olika etniska grupperna sedan 2001 blandas i samma skolklasser och att man följer en gemensam läroplan. Wow! I sina tidiga dagar pumpade det internationella samfundet in pengar, vägar byggdes och en mängd arbetstillfällen skapades. Men, nu finns det tydligen tecken på splittring och självsegregation. Som ett exempel nämns att man nyligen beslutade att man på ID-kort och körkort ska ange om bäraren är medborgare i Republika Srpska eller i Federationen Bosnien och Hercegovina. Uppgifterna kommer från en artikel i The Guardian. Rent geografiskt innebär den särskilda statusen för Brčko att Republika Srpska består av två från varandra avskilda delar.
Lite förvånande ändå detta med ID-korten. I Kroatien och Serbien kan man t ex utläsa på bilarnas registreringsskyltar var man kommer ifrån, som det var i Sverige förr. I Bosnien och Hercegovina har man däremot ett system numera, liknande dagens svenska. Ingen kan således utläsa på bilen var man bor och man därmed kan uppfattas som serb, muslim eller kroat.
Bosnien och Hercegovina. Den skarpögde kan möjligen se den prickade linje som markerar de två entiteterna samt Brčko i norr. De tre städer vi besökte är markerade med gult.
Ett annat märkligt fenomen är hur man refererar till de olika folkgrupperna på Balkan. I Bosnien och Hercegovina pratar man om serber och kroater, d v s utifrån nationalitet, men den tredje folkgruppen refererar man vanligtvis till som muslimer, d v s utifrån religionstillhörighet. På nittiotalet började man dock använda begreppet bosniaker, för att ge muslimer från Bosnien och Hercegovina en slags nationell identitet. Men, det är inte heller ett klockrent begrepp, för under den ottomanska tiden användes termen bosniaker för Bosnier i allmänhet, oavsett religionstillhörighet. Och förresten, när man säger bosnier på svenska, då menar man inte bara de som bor i regionen Bosnien, utan ofta även de som bor i Hercegovina.
Kan det bli mycket rörigare? Åtskilligt, när det gäller Bosnien och Hercegovina, låter som en papperskonstruktion. Och det är väl inte första gången främmande makter delat upp territorier efter det att det har varit krig och det har lett till en del märkliga effekter. Kritiker menar att styrningen av landet är ineffektiv och dålig på flera plan. Det finns uppgifter om att man diskuterar ändringar i författningen som syftar till att skapa ett mer ändamålsenligt styresskick. Detta sägs också vara en bland andra förutsättningar för att landet så småningom ska kunna ansluta sig till EU.
Jag kan ju snöa in på i andras ögon helt oväsentliga saker, men i alla fall, en i mitt tycke intressant iakttagelse: Om Googles karta nu stämmer: Efter det att man här kommer in i Bosnien och Hercegovina, lämnar man faktiskt landet igen och åker in i Kroatien för att efter en stund återigen åka in i Bosnien och Hercegovina, utan kontroller. Hade det inte varit smart att justera gränsdragningen så att den följer vägen?Det är inte mycket land som skiljer Bosnien och Hercegovina från havet, men här får man nöja sig med havsutsikt på distans.
Vi börjar med att åka in i Federationen Bosnien och Hercegovina, men efter bara en kort stund förkunnar en skylt att vi åker in i Serbiska republiken. Det sker dock inga gränskontroller när man passerar gränsen mellan två entiteter. Och det visar sig senare att det inte heller alltid framgår när man passerar en sådan gräns.
Vi har bokat ett rum som mer visar sig vara en restaurang med några rum. Vi är tidiga, rummet är inte klart och vi börjar med en kaffe.Vi hinner bekanta oss med stan också. I gamla stan finns det gott om kaféer och restauranger.Det är precis så mysigt som Slobi utlovat, trots att hon aldrig varit här förut.Det är framförallt den gamla stadskärnan som är så här idyllisk. Utanför ser det väl ut som vilken stad som helst på Balkan. Jag hittar en uppgift på nätet om att man 2013 hade 31 000 invånare, men enligt en annan källa var invånarantalet bara 24 000. Idag är färre än 3 % muslimer. Innan kriget uppgick andelen till över 18 %.Floden som rinner genom Trebinje heter Trebišnjica. Det är vackert och fridfullt.Det är vackert och fridfullt.Slobi hade berättat att Bosnien och Hercegovina var ett köttets land, inget för veganer och vegetarianer då, tänkte jag. Vi stöter på en kvinna från Turkiet som står och matar fåglar med bröd. Hon delar generöst med sig och förutom att mata fåglar vi med, börjar vi prata. Hon berättade bl a att hon arbetade som kock i Montenegro och att hon bara var ute och såg sig omkring. Hon hävdade dock att det fungerade alldeles utmärkt att vara vegetarian här, det gick t o m att få tag i veganska pizzor. Hon berättade också att filodegspajerna med kött (Burek) eller med grönsaker eller ost (Pita) var godare här än i Turkiet. Detta trots att ursprunget väl bör vara just Turkiet. Vi tackar för pratstunden och går vidare. Foto: Slobi.Ett bortglömt hus?Vi hamnar på marknaden och Slobi börjar språka med säljarna om främst deras grönsaker och frukter och provsmakar gärna lite här och där. Hon ska ju inte handla något och jag får medge att jag tycker det är lite pinsamt att ta deras tid när hon egentligen inte är någon presumtiv kund.Ville vi köpa ”lite” prsut (lufttorkad skinka)? Den här vägde 11 kg och kunde bli vår för 440 konvertibla mark, som den lokala valutan heter. Det motsvarar ungefär 2 575 kr, d v s 234 kr/kg. På nätet hittar jag vad som ser ut som en motsvarande skinka från Toscana som betingar ett pris av 345 kr/kg. Kanske fanns det prutmån på hennes skinka och visst var det billigare redan med utgångspriset, men kanske ändå inte så billigt som förväntat, med tanke på prisnivån i övrigt.Många är nyfikna. Ostförsäljerskan berättade att hon bott i Stolac nära Mostar, men att hon flydde hit under kriget. Hon undrade var Slobi kom ifrån och hon berättade. – Och han där då, är han bra? Är han juste? Gör han som du säger? Osten på den lite suddiga bilden lagras i får- eller getskinn enligt en gammal metod från 1400-talet. Den kallas Sir iz mješine (fritt översätt = ost från skinnet). Vi köpte ost. – Stopp, stopp, sade jag! – Va! Här köper folk kilovis. Ska ni inte ha mer än så? Hur den smakade? Jättegod.Det är gott om grönska i centrum och Trebinje sägs vara känt för sina plataner.Förblir det torrt därinne när det regnar?Så är det dags att checka in. Vi får ett rum med balkong med fin utsikt mot den, i princip, bilfria gatan.På hotellet välkomnades vi av Stana. Hon hade egentligen pensionerats från sitt tidigare arbete på ett kraftverk, men ville fortsätta arbeta. Kanske kände hon sig tvungen till det av ekonomiska skäl? Själv var hon från Trebinje, emedan hennes man var från Podgorica (huvudstaden i Montenegro). Hotellet/restaurangen ägdes av någon som hade bott i Kanada och det gjorde skillnad, menade hon. Det var bättre helt enkelt att jobba för någon som bott utomlands. De var generellt sett hederligare och mer sympatiska. Hon hade även vänner i Sverige och Danmark och hon var i Töreboda och hälsade på under förra året. Bosnien och Hercegovina är ett konstigt land tyckte hon. Landet präglas av alldeles för stora, politiska motsättningar. Slobi bytte tema och bad om restaurangtips och innan vi visste ordet av hade hon engagerat sin son i att skjutsa oss till en bra restaurang. – Vad kostar det då, undrade Slobi. – Ingenting! Här står vi precis utanför stadsmuren och väntar på honom.Sonen var på besök här och bodde egentligen i Kotor i Montenegro där han arbetade som programmerare. Han gifte sig för en månad sedan och de hade ett stort bröllop med 200 gäster(!). Egentligen ville han och hans fru flytta till Danmark eller till Sverige. Men, hans fru är defektolog. Om jag förstod det rätt innebär det att man identifierar utvecklingsstörningar hos barn, vilket inte är en profession som riktigt finns i Skandinavien. Dessutom krävs det bra språkkunskaper för att kunna arbeta inom det gebitet, så det var tydligen lite oklart hur det skulle bli. Han hävdade att det var dyrare att bo i Kotor än i Köpenhamn, vilket lät lite märkligt i mina öron. Nu funderade de istället på att flytta till Trebinje.Sonen körde oss runt och vi fick välja mellan två restauranger, båda naturskönt belägna vid floden. Vi åkte vidare härifrån till det andra stället och jag började undra var vi skulle hamna. Vi åkte genom slitna förortsområden och det var svårt att föreställa sig att det plötsligen skulle dyka upp en trevlig restaurang. Men, det gjorde det. Innan vi skildes åt lyckades vi i alla fall trycka lite bensinpengar i handen på honom.Ett trevligare och mer avkopplande läge har jag svårt att tänka mig.Fisken var purfärsk och plockades direkt från egna bassänger.Änderna ser ganska lustiga ut när de dyker ner för att fånga mat. Man får nästan en illusion av en stor ful fisk som sticker upp sitt gap.Slobi valde rätt (forell) och jag helt fel (vad vill jag helst glömma). Till efterrätt valde vi dock båda rätt, pannkakor med honung och hackade valnötter. Skulle du komma till Trebinje, missa inte restaurangen Studenac.Till slut fick vi dock inse att också en måltid i underbar miljö, tar slut. Vi hade inte mage att ringa sonen igen, utan beställde en taxi. Priset? Motsvarande 47 kr. Det räcker ju inte ens till för att få kliva in i en taxi i Sverige. Taxi Kurirs grundavgift t ex, uppgår till 58 kr. Har ni sett vilken avancerad taxameter han har? Priset syns i spegeln.
Hur kan vissa saker eller tjänster vara så billiga?
Enligt webbsidan ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ uppgick BNP per invånare i Bosnien och Hercegovina till 7 585 US dollar (2022). Det kan jämföras med Kroatiens 18 413 US dollar/invånare (2022) eller Sveriges 55 873 US dollar/invånare (2022). Kroatien upplever vi som ganska dyrt, i alla fall att gå på restaurang.
Hur är det med lönerna då? Det är inte helt lätt att hitta entydig ekonomisk statistik. Men, enligt webbplatsen tradingeconomics.com uppgick en genomsnittlig månadslön i Bosnien och Hercegovina till motsvarande 12 640 SEK (september 2024), vilket kan jämföras med Kroatien 15 137 SEK (augusti 2024). Genomsnittlig lön i Sverige redovisas som timlön: 201 kr/timme (juli 2024), vilket enligt egen matematik kanske kan räknas om till 33-34 KSEK/månad.
Med tanke på prisnivån blev jag faktiskt lite överraskad. Hade nog trott att lönenivån var ännu lägre. Kanske ska man ta siffrorna med en nypa salt, för i Bosnien och Hercegovina är det väldigt billigt, även för en svensk turist. En kopp kaffe kostar t ex ca 14,60 SEK. En stor starköl noterade jag för c:a 23,40 SEK och som framgick ovan, att åka taxi är billigt.
Man får också ta hänsyn till arbetslösheten och vi hade hört att den var hög. Enligt samma källa som ovan var den dock ”bara” 13,3 % i juni 2024. Jag hade nog gissat att den var högre. Motsvarande siffror för Kroatien och Sverige, samma källa, var 4,6 % respektive 8,2 % (båda värdena från september 2024).
Det är många tankar som väcks när man reser, men tillbaka till själva resan nu.
Den största serbisk-ortodoxa kyrkan i Trebinje heter Kyrkan av Guds heliga förvandling, ett svulstigt namn på en kyrka kan tyckas. Det räcker inte med Maria-kyrkan eller något liknande… Svulstig var dock inget kännetecken för kyrkans utformning. Den var vacker både på utsidan … Foto: Slobi.… och insidan.Vi försökte också komma in i någon av de två moskéer vi hittade, Sultan Ahmeds moské och Osman Pasha-moskén. Båda var stängda. Samtliga moskéer som fanns innan kriget ska ha satts i brand för att därefter rivas. Samtidigt sägs muslimerna ha utvisats från eller flytt denna region. Det första försöket att inleda återuppbyggandet av Osman Pasha-moskén planerades i maj 2001, men misslyckades på grund av demonstrationer och stenkastning av Trebinje-bor. Moskén restaurerades slutligen och invigdes den 10 juli 2005. Jag läser att Turkiet ska ha spelat en viktig roll i finansieringen av återuppbyggnaden av förstörda moskéer, bl a de i Trebinje. Sägs och ska ha, ja man får vara försiktig med källorna. Man märker att alla parter i Bosnien-kriget skriver sin egen version av historien och man kan ofta ana vilken folkgrupp den person tillhör som hållit i pennan. Foto från Internet.Jag har precis läst om hur Nicolás Maduro (president i Venezuela) flyttat starten av julfirandet till oktober. Han försöker väl avleda uppmärksamheten från kritiken om valfusk, tänker jag. Men, vad föranleder att tomten åker släde på Trebinjes trottoarer redan den 2 oktober? Det är för övrigt mycket sällsynt med snö i Trebinje.Klockan närmar sig tio och nu är det lite småruggigt. Vi dricker billiga drinkar, men vad gäller drinkar fick vi vad vi betalade för. Ingen hit. Istället låter vi oss underhållas av folklivet och smaka på popcorn från en popcorn-vagn alldeles intill. – Ja, folk säger att det är stans godaste popcorn, men inte vet jag, berättar popcorn-makaren för Slobi.Vi fick nästan två heldagar i Trebinje och nästa dag ger vi oss iväg utanför stadskärnan. Först och främst ville vi se den gamla bron över Trebišnjica. Bron har bytt namn och jag läser en beklämmande förklaring till orsaken. Bron hette ursprungligen Arslanagić-bron, vilket är ett muslimskt efternamn. Under Bosnienkriget döptes den om till det mer serbokroatisk-klingande Perović-bron. En förklaring till detta sägs vara att avleda uppmärksamheten från dess namn så att serbiska nationalister inte ska frestas att riva den. Bygget av bron slutfördes i slutet av 1600-talet. Jag blir dock lite nyfiken på placeringen, uppströms, lite utanför stadskärnan. Till min förvåning finner jag då att bron inte bara bytt namn, utan även bytt plats. Tidigare låg den i den medeltida staden Mićevac ca 5 km uppströms. I början av sjuttiotalet demonterades bron sten för sten och återuppbyggdes här, när man planerade för en kraftverksdamm vid den ursprungliga platsen. Så var det med det. Medeltida stad? Där kanske vi missade något…Högt upp ligger en kyrka som sades vara sevärd.Vi knallar väl upp dit. Alla andra som skulle dit tycktes åka bil eller buss. Slobi tvivlade på att Google maps hade rätt för sig. Hon tyckte nog att vägen till en sådan sevärdhet borde vara av bättre beskaffenhet. Men, Google visste allt besked, utan att vägbeskrivningen för den skull tog någon hänsyn till huruvida omgivningarna var tjusiga eller förfallna. Just här var det mest skräpigt, annars mest välhållna villor blandat med halvfärdiga dito, och en och annan tupp som gol.Hercegovačka Gračanica byggdes så sent som år 2000. Mycket konstigt har jag läst, men kyrkan ska ha byggts för att uppfylla den serbiske poeten Jovan Dučić önskan om att bli begravd på en av kullarna som omger Trebinje i en kyrka som liknar ”den i Kosovo”. Så med klostret i Kosovo Gračanica som förebild byggde man denna kyrka och hämtade hem poetens jordiska kvarlevor från USA där han ursprungligen begravdes 1943. Förebilden i Kosovo vaktades bl a av svenska FN-trupper för att rädda den undan förstörelse från Kosovoalbaner. Foto: Slobi.Det var uppenbarligen ett populärt turistmål med guidade turer.Om inte annat bjöds på fin utsikt från kyrkan. Ett annat mål idag var klostret Tvrdoš. Slobi hade hört om klostret och dess goda viner. Hon hade ringt i förväg för att försäkra sig om möjligheten att delta i någon vinprovning. Det var bara att komma, blev svaret. Till Tvrdoš var det nio kilometer, så vi ringde vår taxichaufför som körde oss från Dubrovnik. – Jodå, jag är där om en kvart.Så var vi då i Tvrdoš som Slobi pratat så mycket om och ibland fick jag intrycket av att det egentligen var den huvudsakliga anledningen till att hon ville åka till Trebinje.Det var ett vackert kloster, men man kom inte så nära och det var ingen som ville berätta om klostret eller om hur vingården sköttes. Det hade ju varit intressant att få höra lite om.Här var vi personas non-grata. Där bodde ju munkarna, fick vi som svar. Så är det ju inte på alla kloster, men så var det här.Var man inte varse det innan, blev man det i alla fall när man kom in i kyrkan. Klostret är serbiskt-ortodoxt och kyrkan ter sig typisk för den serbisk-ortodoxa traditionen.Lite på nåder, kändes det som, fick vi en begränsad visning av vingården eller snarare så fick vi besöka källaren där vinfaten förvarades. Om jag förstod det rätt var det inte så länge sedan man upptäckte att denna källare fanns.Man väntade på en större grupp med ryssar som skulle få prova vin. Vi fick knö in oss precis innan deras ankomst och provade i rask takt tre viner, ett rosé, ett vitt och ett rött. Återigen förvånas jag över de goda rosévinerna (se karlbom.se/2024/09/25/vastra-balkan-1/ ), det var nog det godaste av de tre. Även det vita var väldigt gott, men det röda tyckte vi var bara tungt. Tvrdoš fanns tidigare på Systembolaget, men de verkar ha försvunnit från sortimentet.Ah kvitten, utbrast Slobi och såg helt lyrisk ut. Jag såg nog mer oförstående ut. Frukterna var tydligen inte så goda att äta rakt upp och ner, men senare, i Belgrad köpte hon ändå kvitten. Jag gör kompott av den någon kväll. Det hann vi dock aldrig med, så den fick åka med hem till Sverige. Oklart vad som hände med den sedan.Nu skulle vi ju in till stan och då var det bara drygt fem kilometer. – Vi går! Ja, vad tyckte vi då? Nja, inte är Tvrdoš värt en omväg, men Trebinje är ändå trevligt att besöka.På vägen upp till Tvrdoš frågade vi taxichauffören var det var för vattenhjul som man kunde se lite här och var. Första gången jag såg ett associerade jag till någon gammal kvarn, men det hade ju varit naturligare att själva kvarnen överlevt och inte bara kvarnhjulet. Nej, de var avsedda för bevattning av odlingarna. Smart.Vad brinner här? Jag tror man eldade upp gamla rötter. Gott luktade det inte.
Under kvällen drog det in ruggväder och vi kurade på hotellrummet med vin och ost från fårskinnet och andra tillbehör. Under natten övergick det till riktigt oväder. Det blåste och regnade och jag såg framför mig att fönsterrutorna skulle kunna blåsa sönder. Det har jag faktiskt varit med om en gång, i Kalifornien på åttiotalet. Dagen därpå skulle vi åka buss till Mostar och jag tänkte en tanke på vägarna dit. Skulle de vara farbara? När vi vaknade på morgonen kunde vi konstatera att medelvinden under natten hade varit 11 m/s, men att det i vindbyarna skulle ha blåst upp mot 25 m/s, d v s halv storm.
På gatorna i Trebinje såg vi inte några särskilda spår av nattens oväder och bussen, utrangerad från Spanien, stod där snällt och väntade på oss.
Bitvis åker vi genom ett vackert böljande landskap som ser bördigt ut, men för det mesta är det kargt och stenigt med höga berg. Slobi berättar att detta alltid varit ett fattigt område.
Slobi pratade med sin kusin Sunčica och berättade om våra resplaner. Buss nu till Mostar, sedan tåg till Sarajevo och vidare med buss via Tuzla till Belgrad. Chauffören överhör samtalet, vänder sig om och viftar med pekfingret. – Ne, ne… Jag tror först det är mig han vänder sig till och undrar vad jag gjort för fel. Får jag inte använda mina hörlurar eller vad är det fråga om? Det var dock riktat till Slobi och då får vi höra om olyckan. Ovädret vi uppenbarligen hade varit i utkanten av hade drabbat regionen runt Jablanica. Folk har dött, hus har spolats bort, vägen är inte framkomlig och järnvägen har raserats. – Gå av i Gacko och se om ni inte kan hitta en buss därifrån till Sarajevo, tycker chauffören. Vi googlar, men hittar inga vettiga förbindelser och bestämmer oss för att ändå åka vidare till Mostar och ta det därifrån.
Vi åker förbi Gacko med sitt kolkraftverk och jättelika slaggområden. Jag har läst tidigare om den förgiftade marken här. Det ser rätt eländigt ut. Vägen är ofta helt OK, men bitvis känns det som om vi är långt borta från civilisationen, med bortsliten asfalt och fullt med potthål som chauffören får väja för. Trots detta kör han fort och aggressivt. Vi angör flera samhällen på vägen, alla med sin variant av nersliten busstation.
Det börjar märkas mer och mer att det har regnat. Betesmarkerna är delvis vattendränkta och korna kommer upp i vägrenen. Motsvarande har jag faktiskt varit med om i Härjedalen då Ljusnan svämmade över efter ett kraftigt sommarregn.Och är det inte kor, så dyker det upp en fårskock på vägen, men busschauffören brakar på. I förrgår var det torrt överallt, berättade han.– Jag har inte fått några rapporter om att vägen inte skulle vara farbar, men vi får väl se vad som väntar, menade han.Samtidigt nära Jablanica såg det ut så här. Järnvägsbanken bortspolad sliprar och räler hänger i luften. Här skulle vi ha åkt tåg. Man får ju vara glad över att inget tåg hann passera innan man upptäckte skadorna. Foto från Internet.Det är fler som kör aggressivt och då kan det gå så här och det kan nog inte skyllas på något regnoväder. Vi börjar närma oss Mostar och här är det torrt. Som tur är gick det att köra ut i vägrenen och komma förbi.Framme i Mostar är första känslan att vi är långt borta. Bostadsområdet här ser verkligen muslimskt ut, nästan som om vi vore i ett arabland. Första intrycken av Mostar är att det är slitet och stökigt. Vi går till järnvägsstationen för att försöka lösa in våra biljetter som vi nu inte kan använda. Utan resultat. Vi går till hotellet och går fel.Till slut kommer vi rätt. Hotellet eller vad man ska kalla det, heter Villa Park och det lät ju lovande och den här gången blev vi inte besvikna. Vilket underbart läge med balkong direkt mot floden Neretva. Pust. Vi hade nu kommit fram till att vi skulle tillbringa en natt till i Mostar och sedan flyga härifrån till Belgrad. Tyvärr fick vi då byta rum, men det var rätt OK ändå.Hungriga var vi och är man här och vill bli mätt snabbt ska man äta cevapi. Enligt vår värd hade stället tvärs över parken bland stans bästa och ja, de var goda. Senare åt vi på ett annat ställe och då kunde vi notera vilken skillnad det kan vara. Det senare ställets cevapi, fick en att bli mätt på denna rätt för lång tid framöver. Öl fanns inte, så när man släckt den värsta törsten med en Cola eller mineralvatten så bjuds det på yoghurt som måltidsdryck.Man ser fortfarande många spår av kriget. Den här fasaden hör till det gamla hotell Neretva.Det här är också hotell Neretva, så något är på gång och snart kanske det går att boka ett rum här igen. Hotellet stod klart 1892, d v s under den österrikisk-ungerska epoken. Här har många celebriteter bott, såsom Tito och kejsar Franz Joseph. Hotellet finns med på en lista i Dayton-avtalet över nationella monument i Bosnien och Hercegovina.– Det här måste du äta. Slobi var eld och lågor över hennes barndoms kakor, krempita och šampita. Lite för mycket och lite för sött för min smak.Överallt härnere springer det omkring vilda hundar. De här två försökte bli lite bekanta med varandra, men hunden till vänster verkade lite nervös över sin eventuellt blivande kompis avsikter.Vi får gradvis ett allt trevligare intryck av Mostar. Det är många turister här och mycket krimskrams-försäljning, men miljön i den gamla staden är helt betagande.Så är vi då framme vid den berömda bron, Stari most. Den invigdes 1566 och bygget beordrades av sultanen Süleyman. Mostar och större delen av Balkan var ju då en del av det ottomanska väldet. Det brukar lyftas fram att bron även var en symbol för fredlig samexistens mellan muslimer och kristna, man bodde i huvudsak på var sin sida om bron. Under kriget var det dock inte värderingar som tolerans och samexistens som dominerade, utan snarare nationalism, hat och etnisk separatism. Som ett led i detta bestämde sig kroaterna för att förstöra bron. Vi såg på film hur kroatiska soldater jublade när de till slut lyckades skjuta sönder bron i november 1993.Bron är inte bara en förbindelselänk mellan östra och västra Mostar, den fungerar också som ett verktyg för män att bevisa sin mandom. Det gäller tydligen att hoppa 20 meter ner i Neretva och komma upp med en sten från flodens botten innan man är en riktig man.Det är brant att ta sig över bron, men man får hjälp av stödstenar som sticker upp med jämna avstånd. Regnar det och blir halt är det nog ett äventyr att ta sig över. Notera den muslimske mannen. Är det en slags bönehatt han har på sig? Ser inte ut som en traditionell fez i alla fall.Östra Mostar domineras av muslimer eller bosniaker som man allt mer säger idag.Vi besöker moskén Koski Mehmed Pasha. En turistgrej vad det verkar, men enligt mannen som kasserade in avgiften äger också gudstjänster rum här. Män och kvinnor får inta vara i samma avdelning i moskén. Den här avdelningen är reserverad för männen. Kvinnorna hänvisades till en enkel läktare. Fredagsbönen är obligatorisk för männen och som det heter, männen får inte hindra kvinnor att besöka moskén eller att be.Likt muezzin (person som kallar till bön) knallar vi upp för den ytterst smala trappan till minaretens topp, naturligtvis inte för att kalla till någon bön, utan för att kolla in utsikten. Förekommer det någonstans att muezzin inte ersatts av högtalare och förinspelade band?Från minaretens topp ser vi också den serbisk-ortodoxa katedralen, men mer om den längre ner.Jag berömde henne för hennes fina hatt och hon bekräftade glatt att det var en fez hon hade på sig.Till slut kom vi in och kunde beställa riktigt goda, traditionella rätter. Det såg ut som att det skulle kunna vara en turistfälla, men det var ett bra ställe.Bron blir inte mindre vacker i kvällsbelysning.På bankens hemsida kan man läsa (översatt av Google): ”Vi är den första banken i Bosnien och Hercegovina och regionen som verkar i enlighet med islamiska finansiella principer sedan grundandet år 2000.” Jag undrar vad det kan innebära…Området kring bron och den riktigt gamla staden är på något sätt ett område för sig. Det är i huvudsak upprustat och väldigt pittoreskt. Jag nämnde våra första intryck av Mostar och de var i huvudsak präglade av östra Mostar dominerat av muslimer. Vi tar en promenad i västra Mostar och möts av en helt annan stadsbild. Det känns som om man befinner sig i olika länder. Man tror sig kunna vara förflyttad till, tja, varför inte till Wien.Men så vägg i vägg med denna prakt ett ödehus, en ruin från kriget.Har man ont om pengar får man ta en våning i taget. Eller hur tänkte man här? Men, kolla in dekorationerna under taksprånget. Överlastat eller vackert?Det här var i alla fall inte vackert. En katolsk katedral. Maria-kyrkan eller på engelska: Mary’s Cathedral Queen of Heaven and Mother Church. En av de fulaste kyrkor jag sett. Inget som ersatte någon kyrka som förstördes under det senaste kriget, utan den byggdes 1974-80, i och för sig på platsen för en gammal katedral från 1872.På berget i västra Mostar hade katolikerna rest ett stort kors som dessutom var upplyst när det var mörkt. Det kändes som om deras avsikt var att provocera muslimerna med detta.Vi fortsätter upp mot en minneskyrkogård för partisaner. Slobi var först skeptisk till att gå upp här och det såg onekligen rätt förfallet ut. De kommunistiska partisanerna kämpade både mot mot nazister och kroatiska Ustaša och deras ledare var ingen mindre än Josip Broz ”Tito”. Hans egentliga namn var Josip Broz och man tror att han som kommunistisk aktivist började använda kodnamnet Tito för att skydda sin identitet. Tito föddes i nuvarande Kroatien av en serbisk mamma och kroatisk pappa. Hans slagord var ”Broderskap och enhet!” Partisanrörelsen omvandlades 1944 till den nya jugoslaviska armén.Men, jag tyckte vi skulle passa på när vi ändå var här och om inte annat ledde det till ett intressant möte. Det var en glad lax med många och starka åsikter. Han presenterade sig som en obunden muslim. Han sade sig gilla anarkismen i Mostar samtidigt som han ogillade nationalism och Ustaša. Han menade ändå att det var rätt bra här nu. Efter en kort stund började han prata svenska med oss. Han visade sig ha bott i bl a Sverige, i Malmö. Hans pappa bor i Kävlinge där han arbetade som bilmekaniker och bl a lagade ett femtiotal lastbilar som han fyllde med vapen som skickades till krigets Bosnien. För att understödja muslimerna får man anta. Han hade inte mycket till övers för dagens Sverige som landet hade utvecklats sedan Olof Palmes och Anna Lindhs tid. Bara moderater och Sverigedemokrater som styr Sverige numera, tyckte han. Det fanns många frågor kvar att ställa, blev inte riktigt klok på honom. Han rusade dock vidare, var ute och guidade en tjej från Australien.Minneskyrkogården är upptaget på en lista över de sju mest hotade kulturarvsplatserna i Europa. För två år sedan förstördes kyrkogården av huliganer. Tydligen inte klarlagt av vem, men misstankarna riktas mot kroater med sympatier för Ustaša. Tittar här, sa vår nye bekanting, Här har de ristat in Ustašas symbol. Kan jag ta en bild av dig när du pekar på Ustašas symbol? – Nej, sa han och skrattade. De slår ihjäl mig då. Förhoppningsvis är de inte lika grymma nu som under andra världskriget. De gick då så långt att deras allierade, nazisterna, kände sig manade att sätta stopp för deras allt för grymma härjningar. Det tyckte alltså nazisterna… I maj 1941 deklarerade regimen i Kroatien Ustašas mål, ett etniskt rent Kroatien. Detta skulle uppnås genom att en tredjedel av serberna skulle tvingas konvertera till katolicismen, en tredjedel skulle fördrivas och en tredjedel skulle dödas. Jag läser på sidan historicalsites.se: Kroaterna upprättade ett antal läger liknande nazisterna koncentrationsläger, varav det största och mest kända var lägret i Jasenovac. Det fanns inga gaskammare i Jasenovac utan fångarna mördades främst med hammare, yxor, påkar, knivar och andra tillhyggen och begravdes i massgravar. Enligt museet går det att bekräfta drygt 70 000 dödsoffer varav serber stod för majoriteten av offren, men även judar, zigenare och politiska motståndare mördades i Jasenovac. Jean-Paul Sartre lär ha yttrat: ”- Det här är ett mästerverk, och jag vill se det!” Verket stod klart 1965 och upphovsmannen heter Bogdan Bogdanović, känd arkitekt och f d partisan.Hrvatski dom Herceg Stjepan Kosača eller Prins Stjepan Kosačs kroatiska hem. Stjepan Kosača var en mäktig bosnisk adelsman som var politiskt aktiv i mitten av 1400-talet och det lär var Stjepans titel ”Herceg” som gav upphov till namnet Hercegovina. Byggnaden är dock inte fullt så gammal. Den stod klar 1960. Idag fungerar den som en slags kulturinstitution i västra Mostar, d v s den kroatiska delen av Mostar. Jag kanske är inbillningssjuk nu, men påminner inte arkitekturen lite om de rådande stilidealen under Tysklands nazitid?En vacker park kontrasteras av…… ett betongskelett med hakkors, MATEA och förkortningen UZM. Jag är inte säker, men möjligen syftar UZM på Ultras Mostar, en supporterklubb till det kroatiska fotbollslaget i Mostar, Ultras Zrinjski Mostar. Enligt ChatGPT har man starka kopplingar till kroatisk nationalism, vilket tydligen är vanligt i områden med en komplex etnisk struktur, som man uttrycker det. MATEA? Ingen aning.Vi funderar över vad detta kan vara för hus. Ett nybygge som kom av sig kanske? Vi frågar några förbipasserande. – Nej, det var ett bankpalats, helt täckt av glas, men en tankbil exploderade utanför det och alla rutor krossades. Fastigheten har nu förvärvats av kommunen. Jag söker information och ser att byggnaden huserade Ljubljanska Banka och att den också kallas för Sniper tower. Här hade kroatiska prickskyttar bra sikt in mot de muslimska delarna. Idag tar sig tydligen även hard core-turister in här för att påminnas om förfärlig historia och för att njuta av utsikten.Vi vandrar tillbaka mot stan…… korsar floden och ramlar in i ett gammalt ottomanskt hem, Bišćevića Kuca (Biscevic-huset). Jag ser lite olika uppgifter om när huset byggdes, 1600-, 1700- eller början av 1800-talet. Oavsett vilket är det fantastiskt att huset klarade sig så lindrigt undan skador under kriget att det gick att återställa. Huset var invaderat av en stor turistgrupp, annars hade det nog varit spännande med en guidad visning.Jag läser att huskomplexet delades upp i två eller tre enheter under slutet av 1800-talet. Utöver den del av komplexet vi befinner oss i, Bišćević-huset, finns grannen Lakšić-huset. Husen bär namnen på ägarna. Lakšić-huset fungerar fortfarande som bostad och representerar tydligen Haremluk (bostadens privata och intima delar) i den ursprungliga utformningen, emedan Bišćević-huset representerar Selamluk (bostadens utrymmen för herrar, affärer och gäster). Bišćević-huset fungerar idag som museum och ägs av ättlingar till de ursprungliga ägarna.Elegant så det förslår. Vattnet i fontänen serveras från små kannor.Vi gick förbi det flera gånger, men jag kände att jag måste gå in och titta på muséet. För Slobi var det ett ångestladdat beslut, men till sist bestämde hon sig för att gå med in. Men, det blev ett kort besök för henne. Det blev för mycket.Det verkar klart att muséet berättar historien ur muslimernas synvinkel. Därmed inte sagt att det som visades upp inte var sant, men det är ju som i ett familjegräl, det är sällan ens fel att två träter och man får sig delvis olika versioner till livs beroende vilken part man lyssnar på. Vad gäller Mostar belägrades staden ursprungligen av den Jugoslaviska folkarmén. Kroater och muslimer kämpade då tillsammans och efter nio månader, i juni 1992, trycktes serberna tillbaka. Jag läser på annat håll om att serber och kroater i hemlighet ska ha kommit överens om att dela upp Bosnien emellan sig. Nu spekulerar jag, men kanske bidrog detta till att kroaterna i maj 1993 anföll muslimerna, sina forna bundsförvanter och att strider uppstod dem emellan. Alla parter begick oförlåtliga övergrepp, men något man inte kan undvika att nämna är Srebrenica och då är vi inte i Mostar längre utan mitt inne i Republika Srpska. Man får backa bandet till den 29 februari 1992 då delrepubliken Bosnien och Hercegovina höll en folkomröstning om och också röstade för självständighet gentemot det Jugoslavien som fortfarande fanns kvar. Folkomröstningen sägs ha bojkottats av bosnienserberna och man avfärdade också resultatet av omröstningen. Deras armé (VRS), med understöd av rest-Jugoslaviens president Slobodan Milošević och den jugoslaviska folkarmén (JNA), inleddes en operation för att ta kontroll över de delar av Bosnien och Hercegovina som man ansåg tillhöra serberna. Parentes: Känns det igen från Ukraina? Slut parentes. Både kroater och muslimer fördrevs eller dödades. Mitt i det område som serberna ville göra till sitt, låg Srebrenica, som hade förklarats som en fristad för muslimer under FN:s beskydd. Under några få dagar i juli 1995 begicks här det största folkmordet sedan andra världskriget. Över 20 000 muslimer hade flytt hit och under ledning av Ratko Mladić och den bosnienserbiska armén mördades, enligt en uppgift, 8 372 män och unga pojkar. På en film visas hur fångar gick gräva sina egna gravar, hur de sedan sköts och de ännu kvarlevande fick släpa liken till gravarna. Vad gjorde FN? Såvitt jag förstår avlossades inte en enda kula till Srebrenicas försvar. FN-styrkan, begärde understöd från Nato i form av stridsflyg, men fick ingen hjälp.
På ytan i alla fall lyckades Tito trycka undan de etniska motsättningarna i Jugoslavien. Jugoslavien är borta. Ett tag kallades Serbien och Montenegro för rest-Jugoslavien, men på ett sätt känns det snarare som om Bosnien och Hercegovina är ett slags rest-Jugoslavien med sin blandning av etniska grupper, vars motsättningar nu trycks undan av ett nytt system. Vi får höra från många av dem vi pratar med att det fungerar bra vanliga människor emellan, men att det på den politiska nivån känns som om de etniska motsättningarna lever kvar. Dessutom verkar styrningen av landet ineffektiv. Beslut blockeras tydligen ofta med hänvisning till någon etnisk grupps intressen.
Efter ett sådant museibesök behöver man lite lättsammare budskap.Inte lika känd som Stari most, men fantastiskt vacker är även Kriva Ćuprija (Krokiga bron) över floden Radobolja.Den är dessutom mer intimt belägen och lockar tydligen till bröllopsfoton.Här ser man tydligt att det regnat mycket.
Och är man inte övertygad kan man kolla på det här videoklippet.
Årtalet 1981 var sprayat på en hel del ställen i Mostar. Det såg lite revolutionärt ut, men syftar tydligen på den lokala fotbollsklubben Velež Mostar och det faktum att man vann den jugoslaviska cupen 1981. Lagets supporterklubb heter Red Army Mostar.Någon plan för husens överlevnad tycks man ha eftersom man stagat upp väggarna så att de inte ska ramla ihop.Det internationella samfundet har inte släppt taget om Bosnien och Hercegovima. Ungefärlig översättning: #Ta inte för givet #Begär inte #Ta inte emot, Säg Nej till korruptionen, Anmäl misstänkt korruption till berörda myndigheter och uppmuntra andra att göra detsamma. Avsändare: OSCE (eller OSSE på svenska) Organization for Security and Co-Operation in Europe (FN-organ) och International Narcotics & Law Enforcement United States Department of State.En av de saker vi ville göra vår sista dag i Mostar var att knalla upp till den ortodoxa katedralen i Mostar. På vägen dit upptäcker vi, lite till vår förvåning, att Serbien har ett generalkonsulat i Mostar.Vi hade inte läst på i förväg. På vägen upp förvånades vi något över hur otillgängligt katedralen låg. Var vi verkligen på rätt väg?När vi kommer in ser vi att detta var en kyrka som fortfarande var under renovering. Wikipedia: ”Den enda serbisk ortodoxa katedralen som funnits i staden brändes efter att serbiska styrkor hade bränt alla moskéer som fanns öster om floden Neretva.”– Ska vi inte gå upp där, när vi ändå är här, tyckte jag. – OK! Och där ligger denna lilla gulliga kyrka.Inte ofta som man går ner i kyrkan…Slobi får kontakt med två kvinnor som arbetar för kyrkan. En av dem berättar att den lilla kyrkan byggdes under 1500-talet under turkarnas tid. De var toleranta, såtillvida att man tillät bygget av en ortodox kyrka, men den fick inte synas, så den skulle byggas utanför stan och nedsänkt i berget och dessutom bakom en mur. Även den lilla förstördes under kriget. Idag är den återuppbyggd och används för gudstjänster, senast tidigare idag. – Det var synd att ni inte kom lite tidigare sa hon, så hade vi kunnat vara med på deras samkväm efteråt (= kaffe, kakor och rakija).
Den äldre av de två kvinnorna pekade på mig och beklagade att det inte kunde bli något samtal när jag hade försökt tilltala henne på engelska. Men, jag verkade vara en fin man och Slobi skulle vara glad att hon hade träffat mig, menade hon. Minsann… Hon berättade att hon hade flytt till Serbien när det var som värst. Idag hade hon ingen kvar i livet. Slobi ombads att skriva ner namnen på döda och levande i hennes familj som var döpta i den ortodoxa kyrkan. Slobi, hennes föräldrar och f d man skulle därmed omnämnas under nästa gudstjänst, men inte hennes odöpta barn. Slobi har flera gånger uttryckt sitt missnöje med den ortodoxa kyrkans exkluderande attityd och lyft fram den svenska motsvarigheten som dess motpol i detta sammanhang.
Den yngre av dem hade berättat för Slobi att hon hade fängslats tillsammans med sina föräldrar, att de torterades och att de, när de släpptes, flydde till Bileća i Republika Srpska där de bodde som flyktingar under tio år. Egentligen är det hemskt här, tyckte hon. På ytan kan allt verka bra, men skrapar man lite på den märker man av hatet och den starka nationalismen. Bra att man kan fly, de som kan…
Slobi tänder ljus för döda och för levande.
Det är både spännande och sorgligt att ta del av människors livsöden. Jag rundar av med några till:
På det hotell vi bodde på mötte vi två hotellvärdar. Slobi gissade att den förste, Theo, var kroat. Egentligen bodde han i Nya Zeeland där han hade levt med sin asiatiska flickvän. De hade inte lyckats få barn och därför kommit hit för att försöka med konstgjord befruktning, vilket också burit frukt. Under tiden hade de hyrt ut sin lägenhet i Nya Zeeland och väntade nu bara på att kontraktet med deras hyresgäster skulle löpa ut, så att de kunde flytta tillbaka. De hade varit här i två år nu. Utöver att han höll på med egen uthyrning, extraknäckte han även på hotellet.
Den andra av våra hotellvärdar hade två jobb. Han arbetade även som tysklärare och nu skulle han dessutom skjutsa ut oss till flygplatsen, så vi fick ytterligare en pratstund med honom. Tvärt emot våra intryck tyckte han inte att man kunde se någon tydlig skillnad mellan kroatiska eller muslimska områden. Själv bodde han hos sina föräldrar utanför stan. Han hade bott en period i Stuttgart, men kommit tillbaka för att stötta sina föräldrar inte minst ekonomiskt, då ingen av dem fick någon pension. Han bekräftade också vad vi hört tidigare att skolor var uppdelade, kroater för sig och muslimer och serber för sig. Till Slobis förvåning berättade han att man, när det gällde muslimerna och det fåtal serber som fanns kvar, fortfarande tillämpade samma princip som när hon gick i skolan. Varannan vecka skedde undervisningen utifrån det latinska alfabetet och varannan vecka utifrån det kyrilliska alfabetet. Ibland var skolorna i olika byggnader. Ibland var man lokaliserad till olika våningsplan i samma byggnad. Något liknande gällde för sjukhusen. Han berättade också om fusket med ekonomin, att många privata bolag anmälde en lägre lön än den som utbetalades, för att man skulle undkomma skatt, men följden blev också att anställda blev underförsäkrade.
Villa Park, hotellet vi både på, ägdes av någon som hade arbetat i Tyskland. Vi hade valt ett bra ställe, menade han. Här är vi noga med hygienen. Sängkläderna t ex är vita och tvättas i hög temperatur, emedan andra ställen fuskar med sängkläder i olika färger så att det inte syns om de är smutsiga. På våningsplanet där vi bodde finns fem rum, ägaren bor på övervåningen med sin son och undervåningen hyrs ut till en läkare från Tuzla. För folk som inte är anställda av kommunen fanns inte så många arbetstillfällen, det var mest handel, restauranger, spellokaler, ingen tillverkande industri. Han tyckte också att man ägnade för mycket tid åt att älta oförrätter från kriget istället för att se framåt.
Det gick inte många flyg från Mostar och jag hade noterat att man klumpat ihop kanske tre flyg med ungefär samma avgångstid. Smart tänkte jag, så kan man stänga sedan. Det var lång kö till säkerhetskontrollen och jag försökte slå mig i slang med en man som skötte insläppet: – Busy hour now? – Ja, men ikväll öppnar vi upp igen för en avgång till Zagreb. Det passar mig bra så kan jag gå och rösta när vi har paus. Och det hade vi noterat. Överallt satt det affischer för folk som kampanjade i lokalvalen. – Enkelt val, försökte jag. – Ja, för mig är det det. Jag ska lägga min röst på en person jag känner. Efter en liten stund kände han tydligen behov av att förtydliga sig: Han förklarade att han inte skulle rösta på någon av de nationalistiska kandidaterna, utan på en socialdemokrat. – Jag vill rösta på en normal människa. Och han är inte någon dålig person. Inte en dålig person… Frågan som obesvarad hängde kvar i mitt huvud: Var han en bra person? Vad jag förstår gick det inte så bra för socialdemokraterna. Den kroatiska demokratiska unionen (HDZ) vann, kroatiska nationalister enligt Slobi.
Det berättas om hur Mostar var den mest etniskt blandade staden i Jugoslavien. 1/3 av äktenskapen sägs ha varit blandäktenskap. Idag sägs Mostar vara en av de mest delade städerna. Många ger uttryck för att de aldrig trodde att kriget skulle komma, trots varningssignaler. Serber, kroater och muslimer lär tillsammans ha demonstrerat mot nationalismen. Jag har flera gånger läst och hört människor säga att detta är ledarnas krig.
För att runda av: Trebinje var en mysig stad, väl värd att besöka. Mostar var en både stor och omtumlande upplevelse, definitivt värd en omväg.
Rutt: Stockholm, Sankt Eriksplan – Stockholm, Arlanda flygplats – Split, Saint Jerome flygplats – Split – Korčula – Orebić – Trpanj – Duba Pelješka – Plaža Divna – Kuna Pelješka – Crkvice – Orebić
Datum: 22 september – 2 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Om jag lärt mig rätt nu, uttalas Pelješac ungefär som ”Peljeschats”, Korčula som ”Kårrtschola” och Orebić som ”Årrebitch”. Ett s med ett v på toppen (š) blir alltså ”sch”, ett z med v på toppen (ž) blir, ja hur låter det, som ”je” på franska kanske, och c med akut accent (ć) uttalas ”tch”. En linguist skulle säkert protestera, men det här är det närmaste jag kommer.
Att vi skulle till Orebić var klart, men vi ville kombinera denna resa med lite andra upptäcktsfärder också. Uppslagen var många, men jag har fått lära mig att det finns en del för mig osynliga hinder. Trots att det snart är trettio år sedan krigen på Balkan upphörde finns det uppenbarligen vissa ställen som Slobi känner sig obekväm med, t ex mindre orter i Bosnien dominerade av nationalister, som jag kastade fram som förslag när vi inte hittade vettiga förbindelser. Problem med att ta sig fram kan bestå i att vissa järnvägsförbindelser har kapats vid nya nationsgränser och att det på vissa håll saknas bussförbindelser om man ska passera en sådan gräns. Vi hittade dock lösningar, men mer om det i nästa inlägg.
Ju närmare avresedatum vi kom desto större oro kände jag för vädret. Skulle vi lämna det fina septembervädret hemma för stormen Boris härjningar i Centraleuropa med regn och ruskväder? Allt eftersom verkade dock vädret lugna ner sig lite, även om det fanns en del regn i prognoserna.
Att det skulle vara bekvämt att flyga håller jag inte alls med om. Klockan ringde 03:30. Flygbussen gick från Sankt Eriksplan strax efter halv fem för att vara framme på Arlanda 05:15, ”lagom” till flygets avgång 07:15. Vi landade i tid, men innan vi var framme med flygbussen vid Splits busstation/hamn/järnvägsstation var klockan runt 11:30, sju timmar efter det att vi lämnat Stockholms innerstad. Men, det är klart, bekvämt eller ej, tåg eller bil hade naturligtvis tagit ännu längre tid, även om en sådan resa kan vara både bekvämare och mer avkopplande. Fortfarande är det säsong, med flera plan från Norden, lite senare i höst upphör de flesta direktflygen. Undantaget är en flygning per vecka till Köpenhamn, med Croatia Airlines.Det är inte helt enkelt att ta sig till Orebić. Reser man via Split och inte hyr bil, är man hänvisad till att åka båt via Korčula, vilket ju i sig är trevligt. Närmaste avgång var 15:15 och då är man framme i Korčula 18:20. Tidtabellerna är inte synkade så nästa båt från Korčula till Orebić visade sig gå 20:30. Strax efter kl 21 skulle vi alltså vara framme vid Slobis hus, men här och nu trodde vi faktiskt att båten skulle gå tidigare. Resan från dörr till dörr skulle då ha tagit närmare 17 timmar. Nu är det inte fullt så illa som det kan låta. Både Split och Korčula är jättefina städer som man gärna spenderar många fler timmar i än vad vi nu hade till förfogande.Trots att Slobi åkt den här vägen många gånger var hon helt ovetandes om att det fanns en järnvägsstation precis där flygbussen anländer och att det även går att åka tåg till och från Split. Nu gjorde stationen inte mycket väsen av sig, förfallen och nedklottrad och helt utan livstecken. I alla fall inte just när vi var där. Inte så konstigt kanske att den inte låg i det omedelbara blickfånget. Förutom diverse mer lokala tåg går det även fjärrtåg till både Bratislava och Budapest samt till Zagreb, Osijek och Vukovar i Kroatien.Splits hamnpromenad Riva eller mer formellt Splitska Riva.Den sköna blomningen hos en Yucca-palm har jag nog aldrig lagt märke till förut.Vi vandrade runt lite i Splits gamla stad, men …… i ärlighetens namn satt vi mest på en mysig restaurang, lugnt och lite avskilt från de stora turistströmmarna och åt en utdragen lunch bestående av bl a Pašticada med gnocchi. Pašticada är en köttgryta, långkok på nötkött, med sitt ursprung i Dalmatien.Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag i ett tidigare inlägg (karlbom.se/2024/09/03/sommarsegling-2024-uleaborg-tore/) skrev om SJ:s eldrivna och miljövänliga truckar avsedda för bl a transporter av resgods mellan stationshus och plattformar. Detta var långt före miljödebatternas tid. Och vad ser jag här? En eldriven truck som plockar upp vad som verkar vara tvätt. För en tjugo år sedan åkte jag med en gammal Gotlandsbåt i Kroatien, så är detta ytterligare ett exempel på hur begagnade transportmedel hamnar på Balkan? Vill dock minnas att SJ-truckarna hade ett något annorlunda utseende, så kanske inte.Vi förstod inte först varför det var avspärrningar på Riva. En massa plastsnören som verkade helt onödiga och som det var frestande att kliva över. Det pågick dock Triatlon-tävlingar. Förutom löpning ingår cykling och simning.Vi slank in på en konstutställning och möttes av nakna kvinnor i både lera och …… på duk.Även tvätt på tork kan te sig som en konstinstallation.Vad är nu detta? Är försäljning av cannabis tillåten i Kroatien? Jag söker information på nätet och får lära mig att försäljning och innehav av även små mängder cannabis är olagliga, men att det har avkriminaliserats för personligt bruk. Det blev i alla fall inte jag så mycket klokare av.Det här bör väl vara en av de smalaste gränderna i Split.Slobi ångrade sig redan att hon valt att resa med ryggsäck. Överreklamerat, menade hon. Klockan började i alla fall närma sig tre och det var dags att kliva ombord på båten och här står vi och väntar på vår tur med våra säckar på ryggen. Jag har bara sett att det finns denna typ av katamaraner som trafikerar Korčula. Det går dock relativt snabbt och är det lugnt väder är det en bekväm resa. Tråkigt bara att inte få sitta ute. Det är ju varmt och skönt.2017 mönstrade jag på Janne Östermans båt som han hade i en marina strax norr om Split. Janne var skeppare ombord och man kan väl säga att det var en chartertur med vänner och bekanta till Janne. Vår katamaran anlöpte några hamnar som även vi lagt till i då eller som vi i alla fall försökt lägga till i. Det var trevliga återseenden. Här har vi lagt till i Milna på ön Brač. Som jag minns det låg vi längre in i stan direkt mot en gatukaj. Det var mitt under högsäsong och långt ifrån så fullbelamrat som nu. Eller sviker minnet?Nästa anlöp var Hvar. Det är eftersäsong, men ändå packat med folk. Det är väldigt vackert, men skulle man verkligen vilja tillbringa tid här och trängas med alla dessa människor? I vattnen från Split och hit till ön Hvar vimlar det av segelbåtar. Jag ser hur båtar ligger och guppar utanför hamnarna och, antar jag, väntar på att någon eventuellt ska lämna sin förtöjningsplats. Så var det nog även 2017 här i Hvars stad. Vi försökte lägga till i stan, men hänvisades till en marina på ön Palmižana och därifrån fick vi åka passbåt till Hvar. Jag minns att jag storknade över priset för ”parkeringsplatsen” på Palmižana. Om jag minns rätt fick Janne punga ut med runt 1 400 kr för en natt. Jag kollade upp vad priset är idag för en femtiofots segelbåt: 176 €, motsvarande c:a 2 000 kr. Det är inte kul och jag stärks av bilden att segling i Kroatien är en industri, kanske jämförbar med utförsåkning i andra länder.Ser ni vad som ser ut som slalombackar på bergets branta sluttningar? Det är vinodlingar! Där i byn Sveta Nedjelja la vi till 2017 i en jättetrång hamn. Jag och Tom (se inlägget karlbom.se/2024/09/17/sommarsegling-2024-obbola/) fick stå kvar på kajen när vi la ut och förhalade båten runt nocken på kajen och väl där hoppa på i farten. Allt för att vi inte skulle blåsa upp på land. Vinodlingarna? Jodå, vi knatade upp till byn och hälsade på hos en vinodlande familj och provade på deras Plavac Mali.När vi kom till Korčula skulle vi ha tio minuter på oss att byta till båten som skulle ta oss till Orebić. Slobi hade triumferande skrivit hem till sina barn och berättat om vilken bra förbindelse vi hade hittat. Vi gjorde en tjurrusning över den halvö där gamla stan ligger bara för att konstatera att det var helt tomt där båten till Orebić lägger till. Det visade sig att Slobi istället för avgångstiderna från Korčula kollat på avgångstiderna från Orebić. Snopet, men inte gick den någon nöd på oss för det. Korčula är en väldigt vacker stad (se karlbom.se/2024/05/20/orebic/) och här är det också något lugnare än på Hvar och nu hade vi två timmar på oss för att äta middag. Det blev en pizzeria som Slobi had god erfarenhet av från något tidigare besök, men den väljer vi nog bort nästa gång. Kanske skulle pizzabagaren behöva åka på kurs till Badolato (se karlbom.se/2023/11/07/italien-etapp-1-badolato/). Foto: Slobi.
Framåt kl 21 är vi så i Orebić och möts av ett välgörande lugn. Inte dött på något vis, men väldigt behagligt. Vi somnade rätt tidigt och sov länge och gott den natten.
Vi vaknade till ännu en solig dag. I solen kändes det riktigt hett även om det kanske aldrig blev mer än 25° under eftermiddagen. Vattnet är varmt och skönt, men inte så varmt att det inte svalkar och det är underbart klart och förföriskt azurfärgat. På Konzum kunde vi handla Burek och Pita till strandmatsäcken, d v s bakverk av filodeg med olika goda fyllningar som kött, ost, spenat mm. Jättegott, även om man kunde tröttna efter ett tag.Bakom den lilla piren ligger vår närmsta badplats. Lite lurigt är det då det sitter en skylt ”Privatno”, men i Orebić finns inga privata stränder.Slobi plågades av ett större skrapsår på knät, från en fallolycka när hon hade lite för bråttom. Varje gång hon badade och simmade gick såret upp, men det gick liksom inte att hålla sig ifrån vattnet.De flesta dagarna gick vi bara rakt ner till havet och badade, men här har vi tagit oss till hotellstränderna i nora utkanten av Orebić.
Annars rullade de flesta dagarna på i ett lugnt och behagligt tempo, utan att vi alltid kom ihåg vad vi hade gjort. Vi solade och badade, lagade mat, gick ut och åt, lyssnade på ljudböcker och poddar, såg på Rapport, fixade i trädgården, handlade, satte upp gardinstänger. En rätt vanlig och avkopplande semester med andra ord. Slobi pratade också en del med grannarna. 99 % av samtalen skedde på serbiska/kroatiska. Inget som jag hängde med i. Precis som förra gången behövde Slobi ränna runt och betala räkningar. Går det verkligen inte att fixa via nätet? Och så ska det fixas med hjälp för diverse hus- och trädgårdsarbeten.
En av Slobis hustomtar är Juro och det slår mig när jag återser honom att han ler. Inget konstigt borde man tycka, men jag inser att jag saknar leenden från folk här nere. Antingen undviker folk man möter ens blick eller så bemöts man allt för ofta av en viss kyla eller distans. Och det verkar sällsynt att man hejar på människor man möter. Varför är det så?
Skymningsljuset infann sig strax före sex.
Flera gånger hotade väderprognoserna med regn. Det verkliga vädret tycktes dock inte lyssna på prognoserna. För det mesta envisades solen med att skina. Det blåste dock rejält några dagar. Även Boran (fallvindar från bergen) fick vi känna av och en kväll var det riktigt kallt och vi satt ute på en restaurang och frös trots flera lager kläder.
På bilden, en av Slobis favoriter, fyllda paprikor. Denna gång fyllda med tärnad potatis. Oväntat gott.Det är också obligatoriskt att äta glass och den bästa glassen finns på Croccantino. Ägaren har varit på Gelato-kurs i Italien, berättar Slobi. Det är ingen billig glass, men i våras serverades dessutom minimala portioner och jag blev så sur över de snåla portionerna att jag inledde en bojkott mot Croccantino. De snåla portionerna bestod tydligen när Slobi var där i somras. Slobi ville ändå dit och övertalade mig om att ge dem en ny chans. Och kors i taket, nu var det raka motsatsen, väldigt generösa portioner. Slobis teori var att det i våras och somras var ny personal som inte vågade göra annat än vad de lärt sig. Man t om vägde glassen. Nu var det en ny kille som inte fått några bannor ännu för sina jättelass med glass. Men, det var ingen engångsföreteelse. Portionernas storlek bestod när vi återkom vid ett par tillfällen.Slobis grannar äger vinodlingar och hon erbjöd oss att hjälpa till med skörden någon dag. Då fick vi höra om de kraftiga regn som även drabbat Pelješac (halvön som Orebić ligger på) två veckor innan vår ankomst. När regnen upphörde och värmen kom tillbaka blev det som att druvorna kokade sönder. Så, det fanns inte så mycket kvar att plocka. 2024 blir således inget bra vinår här. Vi fick istället fokusera på de druvor som växte i Slobis trädgård. De är inte så många, men de var nog bland de godaste druvor jag ätit. Förutom att de var söta och smakrika kunde man nästan känna hur de var ett vin i vardande. Slobi berättar att stockarna kommer från hennes svärmors bror som gjorde vin för husbehov, utanför Tuzla i Bosnien.
Dalmatien och inte minst Pelješac har jag uppfattat som det främsta vindistriktet vad gäller odling av druvor för röda viner. Vanligast förekommande är druvan Plavac Mali (den lilla blå) en korsning mellan Crljenak (försök uttala det) Kaštelanski (= Primitivo eller Zinfandel) och Dobričić (äldre dalmatinsk druvsort).
Slobi berättar: Innan kriget fanns det ett vineri på Pelješac och det var Vinarija Dingač som drevs som ett kooperativ. Man känner igen vinerna utifrån åsnan som pryder etiketterna. Alla med egna vinodlingar var medlemmar i kooperativet och levererade sina druvor dit. Under och efter kriget i början av nittiotalet drabbades man av ekonomiska svårigheter och man led även av ineffektiv styrning. Man hade inga pengar att betala för druvorna som levererades och Slobis grannar, Jasna och Frano, fick inte betalt under flera år. De fortsatte dock att leverera i förhoppningen om att allt skulle ordna upp sig och såg inte heller att de hade några reella alternativ.
Jag läser om att konkursen upphävdes först 2017, men att de ekonomiska bekymren kvarstår. Kanske har detta bidragit till att flera fristående vingårdar poppat upp. Jag läser också om att det under Jugoslavien-tiden var mer fokus på kvantitet än på kvalitet, men att vinerna nu har blivit allt bättre och att det numera också finns riktigt bra viner.
En av de vingårdar som ”poppat upp” är Korta Katarina, men en vingård med en annan historia än vad man kanske kan vänta sig. Den grundades av ett amerikanskt par som sägs ha förälskat sig i regionen. De köpte det gamla övergivna Rivijera hotel i utkanten av Orebić. Efter nästan tio år av planering, renovering och ombyggnation öppnade man i slutet av 2018. Och att själva hotellet var ett av dessa enklare hotell från det socialistiska Jugoslavien, avsett för den breda massan, ser jag överhuvudtaget inga spår av. Foto från Korta Katarinas hemsida.Det första vinet vi fick prova var ett rosévin. Jag var synnerligen skeptisk, har aldrig förstått vad roséviner fyller för funktion. Men, här fick jag ge mig. Det var gott. Det tyckte tydligen även en kroatisk jury som givit det många poäng. Huset vi sitter i lär vara nybyggt, men ser ut som om det vore ett renoverat hus med minst hundra år på nacken. Vi provar oss igenom fem olika viner och får lite att tugga på till detta. Det är genomgående väldigt goda viner, men inget som går att hitta i affärerna i Orebic. Det mesta går tydligen på export till USA. Foto: Slobi.Slobi ser ut som om hon siktar på himmelriket.Tillbaka till verkligheten, i Slobis trädgård. På citronerna ser man tydligt att det är för tidigt att skörda.Knepigare är det med oliverna. Lite tveksamt om de var riktigt mogna, men det var ju nu eller aldrig som gällde.När jag var i Badolato förra året (karlbom.se/2023/11/07/italien-etapp-1-badolato/) fick jag lära mig hur man kärnade ur oliverna och lite om hur man skulle lägga in dem. Jag fick lite förnyad input från Badolato om hur man skulle göra med inläggningen, men det fattades nog några komponenter i hur man skulle göra eller så var vi för otåliga. Sista dagen innan vi åkte hade de fortfarande en allt för bitter smak. Burkarna står dock kvar, så kanske är det rena delikatesserna som väntar till nästa år. Foto: Slobi.En dag hyrde vi bil och åkte runt på Pelješac. Som jag nog nämnt några gånger nu är Pelješac en halvö som mer eller mindre följer fastlandet norrut en bit. Orebić ligger på utsidan av halvön, mot havet och mot Korčula. Pilen i kartan pekar på Orebić.Vi kör tvärs över halvön och möts av välskötta vinodlingar i Oskorušno.På andra sidan halvön kommer man till det gamla fiskesamhället Trpanj. Man kan fortfarande ta färjan och bilen över till Ploče på andra sidan, men man får väl anta att färjans betydelse efter den nya brons tillkomst (se nedan) har minskat rejält.Det verkar lite halvsömnigt i Trpanj. Katten mitt i gatan verkar hålla med.Vi tittar runt lite och tar en fika. Foto: Slobi.Hamnen vaktas av Jungfru Maria.Vi drar vidare mot Duba.Brant och kringelikrokigt.Google tyckte vi kunde köra vidare, men vi valde att vända. Slobi var ute och norpade några frukter medan jag vände mig åt ett annat håll.Dubas främsta sevärdhet.Fast nej, det var nog ändå stranden som var den största attraktionen. Åtminstone en mindre blåsig och soligare dag.Vid Plaža Divna fick man dock lite lä så här låg vi och slappade ett tag.T o m ett dopp lockade, trots den mestadels gråa himlen.Den här vovven var inte helt nöjd förrän jag hade klivit upp ur vattnet. Ville den inlemma mig i sin flock? Foto: Slobi.Vi hamnade i ett lite slummigt kvarter innan vi kom hit, men det stod en gubbe som såg lite ond ut och blängde på oss när vi stannade till. Tur att ha med sig Slobi sig vid sådana tillfällen. Han undrade, typ, vad vi hade här att göra. Slobi förklarade och vi körde vidare.Ett av dagens huvudattraktioner var Kuna där vi skulle äta en väldigt sen lunch.Det heter tydligen Agroturism i Kroatien när man kombinerar en gård med djuruppfödning och odlingar med en restaurang och kanske boende också om man behöver det. I det här fallet odlar man vin och föder upp åsnor, får och getter och baserar menyn på detta.Det är fullt när vi kommer, så vi går runt och kikar på byn en stund. Som så ofta är det en blandning av förfall och välskötta hus.Byn ligger naturskönt mitt inne på land.Våra lammkotletter tillagas precis intill vårt bord.När Slobi ringde och bokade förstod jag så mycket som att något var fantastiskt och att det handlade om desserten. Glass gjord på åsnemjölk var det som utlöst detta lovord. Åsnemjölk!? Urk! Hur kan det smaka? Jag tänkte på getmjölk eller liknande. – Kan du äta surströmming ska du väl klara av att äta glass, får jag höra då. OK, det är bara att bita ihop. Inte behövde jag bita ihop inte. Jag smälte snabbare än glassen. Jag fick någon slags association till kokos, men det mötte ingen förståelse från omgivningen. Vi fick lära oss att åsnans mjölk var den mjölk som mest liknade den mänskliga modersmjölken och att den är bra på olika sätt, inte minst för immunförsvaret. De tillverkade inte glassen själva utan levererade mjölken till, gissa vem! Jo, till Croccantino i Orebić. Men där går den inte att köpa, den görs exklusivt för Antunovic. Glass gjord på åsnemjölk var något man börjat med i år och det lär vara det enda stället i Kroatien som erbjuder sådan glass. Efter en så god måltid skulle det smaka gott med en Espresso. – Sorry, no coffee, we only serve what we produce. Det var ju lite kaxigt, men också ett slags äkthetsintyg, så jag tog det framförallt positivt. Fast… Det hade ju varit gott med lite kaffe.Vi kunde ju inte lämna Kuna utan att hälsa på upphovet till denna goda glass. Det mesta av gården låg lite utanför, men åsnefarmen låg mitt i byn. Säga vad man vill, envis som en åsna, gränsande till dumhet, men söta är de.
Och de vill gärna bli gosade med och matade från den säck med bröd som ställts fram för besökare. Foto: Slobi
Långsökt koppling kanske, men åsnorna är heliga. Man äter inte köttet och begraver dem när de dör. Så, att åsnefarmen låg precis intill detta kloster tedde sig ju helt naturligt.Vi letade i första hand efter den egentliga gården. Kanske passerade vi den också, men när vi ändå åkte fortsatte vi framåt och hamnade vid en utsiktspunkt. Här ser man bl a hamnen i Ploče och mynningen till floden Neretva som flyter genom bl a Mostar.Och när vi ändå åkte, skulle vi inte fortsätta ner till vattnet? Jag hade druckit vin, så Slobi körde och jag vet inte vem av oss som var mest nervös, jag eller Slobi. Smalt var det och inga räcken som i alla fall gav en illusion av trygghet. Vart tar vi vägen om vi får ett möte? Men, som tur är, det var bara vara vi som var ute och åkte.Där borta ser man den nya bron över till Pelješac och bakom den skymtar man möjligen Neum, själva orsaken till brons tillkomst. Bosnien och Hercegovina har en liten remsa av kust där staden Neum är den största orten. Detta gjorde att Dubrovnik med omgivningar isolerades från det övriga Kroatien, så då byggde man en bro, så var man kvitt problemet med besvärande gränskontroller.Vägs ände, det lilla samhället Crkvice. Det blir snart mörkt och vi ville klara serpentinvägen upp innan mörkret föll helt, så det blev ett kort besök i den lilla idyllen.Bakom Orebic tornar Sveti Ilija upp sig, även känd som Mons vipera (huggormens berg). Och det är tydligen inte vilka huggormar som helst, de farligaste i Europa sägs det. Detta till trots är det populärt att gå upp på toppen som befinner sig 961 m över havet. Det blev inte av den här gången heller, men tredje gången gillt kanske?
Efter nio heldagar i Orebić var det dags för lite upptäcktsresande. Mer om det i nästa inlägg.
En liten lärdom innan vi lämnar Orebić. Det hade samlats många pantflaskor under en tid, längre tid än vår vistelse här, och när vi nu hade en hyrbil skulle vi passa på att bli av med dem. Det var dock lättare sagt än gjort. En affär tog inte emot pantflaskor överhuvudtaget, två sade sig ha fullt, en tog bara emot pantflaskor på morgonen, emedan en annan affär krävde att man hade minst åttio flaskor. Så, flaskorna fick åka in i garaget igen. Men, något kul, utöver att bestiga Sveti Ilija, ska man ju ha kvar till nästa besök… 😉
Jag har inte besökt Malmköping på evigheter, så nu skulle det bli av och jag lyckades locka med mig Mats på en liten utflykt. För de oinitierade, så kan jag berätta att här finns ett levande spårvägsmuseum som drivs av ideella krafter. Just denna dag var det Museispårvägens dag med lite extra mycket aktiviteter, fler vagnar i trafik och även trafik med veteranbussar. På bilden ser ni bl a Malmköpings gamla stationshus som hörde till Mellersta Södermanlands Järnväg som gick mellan Stålboga och Skebokvarn. Persontrafiken på järnväg lades ned 1962 och godstrafiken försvann några år senare. 1969 invigde Svenska Spårvägssällskapet sin museitrafik på den 2,6 km långa sträckan Malmköping-Hosjö. Nedanför stationshuset syns resterna av den gamla bangården, vilken nu successivt omdanas till ett mer stadsmässigt utseende.Mats poserar framför den gamla Pressbyrå-kiosken från 1922. Från början var den placerad på Rödbodtorget (Tegelbacken). Där vände spårvagnslinjerna 11 och 12 från Ulvsunda respektive Ålsten och Nockeby. 1935 flyttades den till linje 2:s ändhållplats i Fredhäll och där lär den ha stått tills spårvagnstrafiken på linje 2 upphörde 1963. Efter att ha fört ett kringflackande liv och förfallit under många år gjorde privata bidrag det möjligt att låta renovera kiosken och 2016 fick den sin slutliga (?) placering här i Malmköping.Ingen försäljning av tidningar och choklad längre. Idag får den fylla funktionen att husera trafikledningen.Vi tar en tur och får åka med en Malmövagnen 34 från 1907.Vid hållplatsen Östersjön möter vi en vagn från Lidingö (till vänster).Den här skönheten från Helsingborg, byggd 1903, fick vi dock bara titta på. Jag tror den stod uppställd vid ändhållplatsen i Hosjö som ett slags bete att locka besökare som passerar på riksväg 53 i bakgrunden.Ett mäktigt trevagnarståg från Stockholm vänder runt i slingan.Vi träffar en bekanting och namne till Mats, men Johansson i efternamn. De bor dessutom nästan grannar i Bromma.Mats J. är vänlig nog och tar med oss på en rundvandring bakom kulisserna. Här pågår renovering av en spårvagn från Gävle som trafikerade den s k Bomhuslinjen. Det lär väl ta ett antal år innan vi får se denna i trafik.En av dagens höjdpunkter får jag nog säga, var åkturen med Stockholmsmustangen nr 500. Jag kom till Stockholm först 1966, d v s drygt ett år innan högertrafikomläggningen och därmed slutet den gången för spårvagnar i innerstan. Jag hann bara åka några få gånger och minns bl a en tur upp till Roslagstull med linje 6, någon av de sista dagarna innan nedläggningen.Det hade ju varit trevligt att kunna fortsätta med spårvagn ner på stan när man kommer med tåget till Stockholms Östra. Den möjligheten försvann dock 1962.Vår förare visade på Mustangens muskler och där spåret så medgav drog han på så det stod härliga till och sjöng vackert om motorerna. Konduktören flydde akterut och agerade springkonduktör trots att han har en fast plats där bak.Spårvagnarna i Stockholms innerstad avlöstes i viss mån av dessa dubbeldäckare som bl a trafikerade linje 54 mellan Radiohuset och Skanstull. Det började kurra i magen, så vi hoppade på och åkte med till Plevnagården.Här har jag aldrig varit förut. Innehavarinnan berättade att hon först hade tänkt kasta ut inredningen när hon tog över, men tydligen ångrade hon sig och idag ser det ju ändå lite hemtrevligt ut.Malmköping är ju en före detta regementsort och tidigare var Plevnagården ett regementssjukhus. Huset ser ut att vara i behov av lite omvårdnad. Kanske skulle även maten behöva uppgraderas. Riktiga raggmunkar är gott, men är de gjorda på pulver är det ingen höjdare.”ENDAST SVENSKT MYNT GÄLLER”. En befogad förmaning kanske i en spårvagn som gått i Helsingborg.Inte riktigt jämförbart, men en nästan lika trevlig upplevelse som att åka med Mustangen, var det att åka med denna gamla vagn från Lidingö, Lidingö-femman. Interiören är ombonad och det pyser och brummar.På något sätt smälte den trevlige förarens stil och utseende väldigt väl in i just denna spårvagn. Fast spårvagn? Man kanske ska säga motorvagn. Lidingöbanan var ju, rent legalt, järnväg fram till 2009 då den klassades om till spårväg.Nu skulle vi åka lite gammelbuss också. Först en tur med en postbuss byggd 1949 eller skvader som de också kallades, d v s en kombination av buss och lastbil. Passagerarutrymmet är inte mycket större än så här och bakom oss är det lastbilsflak. Den här bussen gick i trafik i Norrlands inland och tillhörde Postens diligenstrafik. Förutom post fick den nog frakta ett och annat mjölkkärl också. Bussen rattades förtjänstfullt av Björn-Erik Tapper. Det måste ha varit en utmaning att köra buss förut, ingen servo som hjälpte en att svänga och osynkad växellåda.Vi tittar runt lite i bussutställningen också. Till vänster en s k Metropolbuss som främst trafikerade Stockholms förorter fram till högertrafikomläggningen. När de levererades av Scania Vabis i början av femtiotalet, byggda på amerikansk licens, var de sin tids modernaste bussar, med styrservo, automatlåda och dörrautomatik och dessutom var de, för sin tid, förhållandevis stora. I mitten en blå trådbuss från Göteborg, levererad 1940, därefter en buss som gick i Mölnlycke, levererad 1933, och så slutligen en gammal charmig SJ-buss från 1932.Detta är en stadsbuss från 1946 som gick i trafik hos Linjebuss. Större passagerarutrymme än postbussen vi åkte med tidigare, men vad gäller tekniken verkar det inte ha varit någon större skillnad.Bussen rattades av Leif Steen som kämpade tappert med den osynkade lådan och muskelservon. Det gällde att bestämma sig för om man skulle svänga eller växla, att göra båda momenten samtidigt verkade övermänskligt. Notera den stora biljettmaskinen. Jag kan inte låta bli att fundera över hur dessa bussar överhuvudtaget kan ha fungerat i stadstrafik.Avslutningsvis en rolig skylt. Vad händer i en ”VÄRKSTAD” tro?
Det var roligt att återse Malmköping och med tanke på hur länge sedan jag var där och att allt arbete bygger på ideella insatser känns det ju som en smärre revolution jämfört med sist. Tack Mats för trevligt sällskap och en trevlig dag!
Redan lördag kväll tog vi tåget tillbaka till Hudiksvall. I Gävle fick vi byta från SJ:s dubbeldäckartåg som fortsatte mot Ljusdal, till det regionala X-tåget. Det gjorde ingenting. Istället för det ofräscha och skitiga SJ-tåget, fick vi åka i ett välstädat och fräscht regionaltåg. Jag undrar vad SJ egentligen har för rutiner och policy vad gäller städning och rengöring av sina tåg. Det är inte min enda erfarenhet av skitiga SJ-tåg och jag tycker mig höra samma sak från andra resenärer.
När vi kom fram till Hudiksvall och promenerade genom stan möttes vi av en stämning av somrig lördagskväll. Ännu närmre båten möttes vi av denna syn. Lite kitschigt kanske, men rätt fint tyckte vi.
Nu inleddes en etapp som hade lite mer karaktären av transportsegling, ändå ville vi att även avslutningen skulle kännas som en avkopplande och njutbar semestersegling. Siktet var ändå inställt på att vara på Rindö senast fredag, om sex dagar alltså. Med andra ord: upp tidigt, handla, tömma toan, fylla på vatten och iväg.
Allting tar tid så fem i ett, har jag noterat, kastade vi loss från toatömningsbryggan. Fin avsegling, men två rev direkt, det skulle blåsa mycket vind idag.Egentligen ville jag gå ut genom bandet av öar söder om Hudiksvallsfjärden, förbi Kråkön t ex, men vindriktningen och -styrkan gjorde att vi siktade på att runda Agön istället och sedan möta havet där. Vad väntade där tro? Fortfarande sjölä och 7,7 knop.
Vi hade lite olika alternativ som natthamn. Från början hade vi tänkt ta oss ner till i höjd med Söderhamn, men efter Agön blev det jobbig segling med rätt stora vågor som kom kors och tvärs. Dessutom ökade vinden ytterligare under eftermiddagen, mycket mer än prognosens byar upp till nio m/s. Istället hade vi upp till 13 m/s sann vind och upp till 17 m/s skenbar vind. Att kryssa under sådana förhållanden är inte kul. Jag oroades lite över Slobis upplevelse av situationen, men hon såg cool ut och förklarade att hon kände sig trygg så länge jag verkade lugn. Istället för att nå till i höjd med Söderhamn, retirerade vi i höjd med Skärså och gick norrut mot en hamn med många namn, Långvik, Saltpannan, Sörfjärden. SMHI hade utfärdat en kulingvarning under morgondagen, så vi var inställda på att ligga still en dag. Skulle tidplanen hålla?
Förra gången jag hoppades på en ledig kryssarklubbsboj (Bjuröklubb) hade jag inte turen med mig, men här var viken tom och bojen låg där och väntade på oss. Slobi var lite skeptisk till att bojen verkligen skulle hålla. Hon kanske har det i blodet. Första gången jag seglade i Kroatien såg jag hur mina båtgrannar inför den förväntade Boran (kraftiga fallvindar från bergen) lyfte upp bojen och förtöjde i kättingen under bojen istället för i den för ändamålet avsedda bojöglan. Senare under natten förstod jag. Jag trodde vi skulle blåsa upp på land.Enligt Hamnguiden skulle viken erbjuda lä för den rådande vinden, men det var si och så med det. Man anar hur båten kränger. Bojen höll dock. Foto: Slobi.
Vi var inställda på en liggedag, men jag ställde ändå klockan på 4:40 för att kolla Windys uppdaterade prognos, om det kunde vara värt att göra en kortare förflyttning innan kulingen skulle braka lös. Jag valde att somna om igen. Jag vaknade till ordentligt i samband med morgondoppet. Var cirkeln sluten nu? Det kallaste doppet hittills var under seglingens första stopp vid Rödlöga, bara 12°. Nu orkade inte termometern upp till mer än 10°. Tur att jag kollade först efter det att jag klivit upp ur vattnet. Vad gör man då en hel dag på svaj vid en boj? Man blir förvånad vad tiden går fort ändå. Jag ägnade mig åt att skriva lite. Slobi tog för första gången under seglingen, fram sina akvarellfärger. Så ska man ju laga mat, fika, kolla väderprognosen, fundera över olika rutter och hamnar. Plötsligt är det kväll.
Nu gav viken lä, men nu ska vi iväg. Klockan var 05:25 när vi knöt loss. Foto. Slobi.Vi tar oss förbi synliga stenar och osynliga grund.Väl ute ur viken möts vi av underbar soluppgång.Sjön hade lagt sig överraskande snabbt och till en början hade vi en härlig segling över lugnt vatten och det porlande ljudet från stäven förhöjde upplevelsen ett snäpp till.Det är fortfarande en del skärgård och vi passerar ett sömnigt fiskesamhälle på ön Sydosten.Efter en stund dog vinden helt. Vi såg ett vindstråk lite längre bort och tog oss dit för motor.Sedan blåste det hela dagen. Morgonen och förmiddagen var kylig, trots solsken. Reservgasten Helmut fick hålla kursen.Efter lunch kunde vi dock lätta på några av alla klädlager vi hade på oss. Jag tror jag hade fem lager under sjöställsjackan.Som synes ångar vi på bra, runt sju knop större delen av dagen. Slobi konstaterade att Aquileja faktiskt var myndig. – Men ändå, hon kör ju som en vilde!Vindriktningen varierade mellan SV och VSV, men vi kunde hålla en rak kurs mot Öregrundsgrepen och bestämde oss för att åka på, rakt över Gävlebukten. Enda orosmolnet var att Windy förutspådde att vinden skulle mojna. Istället ökade den. Det är inte första gången i sommar som Windy underskattat vindstyrkan.Kl 14:15 är vi tvärs Björns fyr.I diset skymtar vi Forsmarks kärnkraftverk.Ytterligare en stund senare ringer det. Det är min kompis Mats. Vi hade planerat att åka till Malmköping på lördag, så jag tänkte att det väl var det han ville prata om. – Hej! Jag tittar på er nu. Mats och Aspa var på Gräsö och hälsade på vänner, men hade haft koll på oss på Marine traffic. Han konstaterade att vi rört oss fort över Gävlebukten och hade konfererat med sin värd var man bäst kunde kolla på oss när vi forsade förbi. Foto: Mats Filipsson.Ytterligare en stund senare hade vi vinkat klart och passerade Bellonagrundet. Min tanke var att ligga på svaj på Gräsösidan, men Slobi såg lite besviken ut över att inte få se Öregrund, så Öregrund fick det bli.Kanske inte en överfart i ordets bemärkelse, men efter 80 sjömil kändes det ändå som en översegling så vi tyckte vi var värda lite bubbel.Det är inte ofta jag kommer norr om Arholma. Det kanske är den lite upplevelsefattiga seglingen längs Väddö som gör att man hellre vänder söderut eller istället går över till Åland. I Öregrund har jag bara lagt till en gång förut.Inte lär det vara den prisvärda hamnen som lockar till återbesök. 475 kr för en natt! Är det ostkustens dyraste gästhamn?Nu var det rätt tomt i hamnen, men man kan ju tänka sig att den fina miljön lockar till många besök ändå när det är högsäsong.Det här var väl dock ett lite udda hus. I Öregrund i alla fall. Den Bergenstiernska sommarvillan är tydligen en av de första sommarhusen i Öregrund, byggd på 1890-talet.Öregrund är ju en gammal badort och jag citerar från Societetshusets hemsida: ”Initiativet till att bygga Societetshuset togs av Öregrunds badstyrelse år 1893. En ny mötesplats behövdes för badanläggningen som byggts upp i Öregrund under 1880-talet. Det fanns redan ett kallbadhus, en park och ett varmbadhus med umgängessalong. Men salongen låg ovanför varmbadhusets pannrum och var alltid för varm. Därför bestämde sig badanläggningens styrelse för att bygga ett separat Societetshus. Huset invigdes 1894 och användes sedan flitigt under badortsepoken.”Vi spanade lite efter lämningar i övrigt från badortsepoken, men vi hade kanske inte tillräckligt skarpa ögon.Kyrkan är dock svår att missa. Den var dock stängd. Som vanligt, frestas man nästan att säga.Bibliotek sedan 1953. Förr, Öregrunds rådhus. Uppfört 1830-35. Då var Öregrund en stad, men ekonomiska bekymmer ledde till att man redan 1967 gick samman med Östhammars stad. Med sina knappt 1600 invånare är det en av Sveriges minsta f d städer.Är vi förföljda? 😉 Vem dyker upp om inte Mats och Aspa. Nästan osannolika tillfälligheter påverkade av händelser som egentligen obetydliga vägval eller tidpunkter som leder till sammanträffanden eller att man går om varandra.Öregrunds hembygdsgård.Det här inte vilket konstverk som helst, utan resterna av en grundstötning när det finska fartyget m/s Sotka 1985 seglade på fyren Märketskallen tolv timmar efter det att fyren satts på plats. Skam den som ger sig. Man byggde en ny fyr 1987, men även den blev rammad. Såvitt jag förstår har den nuvarande fyren fått stå ostörd sedan 1992.Stillsamt i Öregrunds hamn.Segelfartyget Wetsera till vänster är ett av de äldsta fartygen i Sverige som fortfarande ligger i sjön och flyter. Hon byggdes 1891 i Viken. Jo, orten i Skåne heter så. Till höger om Wetsera ligger s/y Kerstin, en koster som bara är två år yngre än Wetsera, byggd 1893. Helt otroligt. Kerstin tillhör Östhammars sjöscoutkår. Lyllos de.Vi avslutar vår rundvandring, äter en trist rödspätta i hamnen och kastar loss.Det fortsatte att blåsa bra, så vi satsade på att hinna ner längs Väddö innan det blev för sent. Här närmar vi oss Svartklubben. Det låter som ett spännande ställe.Och vid halv åtta la vi till i Ahlmansviken på Arholma. Nu hade den fått ligga till sig länge nog, surströmmingsburken inhandlad i Nordingrå. Bäst att öppna den på bryggan.Se där, vilka fina, väldoftande filéer som väntat på oss.Jag vet inte vad man ska uttyda i Slobis uppsyn, men hon sa att det var gott.Nästa morgon blev lite dramatisk. Vi vaknade till att bashögtalaren knackade högt. Inför säsongen 2021 hade jag låtit installera litiumbatterier och även då vaknade jag en morgon av en knackande bashögtalare. Märkligt fenomen egentligen, men då visade det sig bero på vad vi kallade för att en vinterbrytare inte fungerade som den skulle. Meningen var att jag skulle kunna bryta strömmen helt med den, men nu hade den stängt av sig själv. Det var då och vinterbrytaren är borta, så vad var det nu då? Spänningen var nere på 9,2 V! Hjälp! Litiumbatterier får inte ladda ur så mycket. Jag har fått lära mig att det kan bli kortslutning och i värsta fall börja brinna. Nu skulle det ju finnas ett batteriövervakningssystem inbyggt i batterierna som skulle bryta all ström redan vid 10,5 V. Hade inte det fungerat? Frågorna haglade. Jag började ringa runt. Installatören som verkar vara den ende som känner till just de batterier jag har verkar ha gått under jorden. Jag ringde vidare och fick besked som lugnade mig något. En annan elinstallatör jag fått förtroende för menade att allt förmodligen var i sin ordning. Han jämförde med Mastervolts batterier som han menade skulle ha uppfört sig på samma sätt, så det var nog ingen fara med batteriövervakningssystemet. En av alla de jag pratade med rekommenderade mig att så fort det bara gick, ladda upp litiumbatterierna med landström utan att samtidigt belasta dem. Ytterligare någon menade att batteriövervakningssystemet verkar ha fungerat och att det inte spelade någon toll om jag laddade med motorns generator eller med landström. En morgon fylld av vånda och slutligen visst lugn. Varför så låg spänning då, kan ju vän av ordning fråga sig. Jag måste medge att jag brustit i uppmärksamhet. Efter åtskilliga kontroller av spänningstillståndet och varje gång ha konstaterat att jag knappt dragit ur batterierna någonting, har jag till slut blivit lite väl avspänd. Lyckligtvis har jag en separat startbank med gamla hederliga blybatterier och jag kan slå om så att dessa också får fungera som förbrukningsbatterier.Efter denna oroliga morgon coolade vi ner oss med en promenad på ön. Från elsäkerhet kastar jag mig över till barnsäkerhet, något mer handfast och begripligt. Jag konstaterar att mamma får köra barnet på en herrcykel i detta fall eller så var konstruktionen bara tänkt för pappor.Ännu en gammal cykel som matchade omgivningen väl.Arholma kyrka är från 1929 och tillhör Roslagens östra pastorat. Jag vet inte varför jag nämner det, men låter det inte lite poetiskt, Roslagens östra pastorat…Arholma känns som en genuin skärgårdsö. Det är väldig trevligt att strosa runt där.Arholma lotsplats var tydligen bara i drift 1768-1875. Lotsar fanns här nog även efter 1875, men en killgissning är att landhöjningen ledde till att man då fick en ny lotsstation närmre vattnet.Affären är ett välkänt landmärke på öns västra sida, men lägg även märke till Arholmas särpräglade midsommarstång (till höger i bild).
Vem av de experter jag pratat med och som hade aningen olika råd, skulle jag nu tro mest på? Jag hade svårt att förstå varför det skulle spela någon roll om man laddade med landström eller motorns generator, så jag valde det senare alternativet. Vi hoppade alltså landströmsuttagen i Gräddös eller Furusunds gästhamnar.
Istället la vi oss på svaj utanför Ängsö, i Svartviken. Och som om det inte vore nog med spänningsproblemen i båten, fick vi nu även utmaningar vad gäller spänning ovanifrån. Det var samma kväll som några pojkar på Lidingö blev skadade av ett blixtnedslag. Ett åskoväder som SMHI helt missade i sina prognoser.Åskledarna monterade. – Kom igen nu, åskovädret! En stund senare hade vi ett smattrande regn över oss.Vi följde åskovädrets vandring m h a appen Blixtvakt. Vi såg att Stockholm drabbades extra hårt, men plötsligen blev det alldeles tyst. Ett av de sista nedslagen var mitt i Furusundsleden 3,7 sjömil bort (fågelvägen).Det var väl en dyster morgon, denna sista dag på vår segling.Och någon segling blev det aldrig tal om. Dimma och och svag motvind i Furusundsleden lockar inte till annat än att komma i hamn så fort det går, d v s motorgång. När det var som tjockast satte vi på vår pipiga mistlur som ju lät extra mesig i jämförelse med Viking Lines dova siren. I bakgrunden anar man även Ljusteröfärjan. Detta var det andra större fartyget vi mötte. Det första hade ingen mistlur på. Intressant vilka olika bedömningar skepparna gör. Det är också fascinerande att först upptäcka fartygen på AIS:en och ändå inte se dem, fastän man vet att de är rakt framför en och så plötsligen, pang kliver de ur dimman som vålnader.
Vi gick via Vaxholm för att tanka och ankom Rindö 12:30 och så var den sommaren slut. Vad konstigt det kändes. Sorgligt, skönt, lite ångestladdat. Men, det känns ju alltid lite overkligt att komma hem efter en längre resa. Komma hem och knappt hitta i köksskåpen. Som tur är går det ju rätt snabbt också att vänja sig vid livet på landbacken. Att skriva och gå igenom sommarens alla bilder, tar en förskräcklig tid i anspråk, men det ger också en stor tillfredsställelse att få sortera alla intryck och få uppleva de bästa stunderna en gång till. Framförallt skriver jag för min egen skull, men jag vill även tacka dig som följt mig på bloggen. Jag har förstått att ni är några som uppskattar att jag skriver och det gör mig glad.
Jag har nu varit ute i 78 dagar, i drygt elva veckor. Jag har avverkat 1499 M och anlöpt 65 olika platser. Vissa dagsetapper har varit långa, andra korta. Den längsta var 80 M, den kortaste 3 M.
Det har varit växlande vindar av varierande riktning. Ingen storm i år och bara två liggedagar p g a hård vind och hög sjö. Solen har skinit en hel del och det har också varit mulet, men faktiskt inte särskilt mycket regn, åtminstone inte när vi seglat. Då har det knappt regnat alls. Det har varit få dagar som det känts kyligt, å andra sidan har det även varit få dagar med riktig högsommarvärme, typisk svensk eller nordisk sommar med andra ord och det har mestadels varit en behaglig vattentemperatur, även längst uppe i norr.
Vi har nästan bara varit på vackra platser, varav en hel del har varit fantastiska ställen. Några få ställen hade vi väl kunnat vara förutan. Det är lärorikt att resa och att segla är ju att resa med extra dimensioner. Vi har träffat vänliga och trevliga människor, varav flera jag inte kommer att glömma i första taget. Vi har lärt oss om platser och deras historia och vi har fått en inblick i traditioner och kulturer, en del mer främmande än andra. Vi har haft några incidenter, den allvarligaste var väl när vi gick på grund i Torneås hamn och Slobi gjorde sig illa. Båten däremot har hållt jättebra, bara några småsaker som fallerat, så obetydliga att jag knappt kommer ihåg vad det var.
För den som inte har så mycket seglingserfarenhet och som kanske skulle ställas inför samma fråga, att vilja följa med på en längre segling, kanske Slobis summering av sommaren kan tjäna som någon slags vägledning. Slobi var från början fundersam kring ett antal saker. Skulle hon klara av seglingen rent fysiskt och tekniskt? Med undantag av en etapp var vi ju bara två ombord. Hon tänkte också att det var sårbart ifall något skulle hända henne eller mig. En annan sak handlade mer om det inte skulle bli långtråkigt. Skulle det vara kul att segla dag ut och dag in under drygt två månader? Hur skulle det kännas att vara borta så länge från barn och barnbarn? Och så detta med Finlands västkust, något okänt, inte bara för henne, utan även för mig. Hon hade förstått att inte så många svenskar seglade där, att det vara grunt och svårnavigerat.
Slobi: Jag tyckte det var en fantastisk sommar, ett riktigt äventyr. Det var spännande att segla i Finland, det hade jag inte velat vara utan. Jag fick ju en paus när jag reste till Kroatien, så jag fick en dos av barn och barnbarn, men det blev aldrig långtråkigt. Vi hade en aktiv semester med massor av utflykter i land. Kanske skulle vi haft lite mer tid för att bara slappa. Det har varit mysigt och jätteroligt. Tänk vad mycket vi har varit med om. Och vad jag har lärt mig mycket om segling. Nu vill jag ut till Grinda igen och testa den där övningsbryggan och lära mig att lägga till.
DISTANSER:
Hudiksvall – Långvind: 38,0
Långvind – Öregrund: 80,2 M
Öregrund – Arholma: 41,9 M
Arholma – Ängsö: 22,9 M
Ängsö – Vaxholm – Rindö: 24,4 M
Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović (fr o m 4 augusti)
Möjligen kan man uppfatta städerna längs Norrlandskusten som just kuststäder. Många av dem ligger dock längs sin älv, en bra bit inåt land. Umeå är en sådan stad och bussen från Obbola, vid mynningen av Umeälven, till Umeås centrum tar från 45 minuter till uppåt en timma. Den går ju inte raka spåret då. Först ska den snurra lite i Holmsund och sedan slår den en lov upp via universitetssjukhuset. Någonstans vid sjukhuset bodde jag för övrigt när jag var i sexårsåldern, men inte en chans att jag kände igen mig. Redan i fredags var jag inne i Umeå för att handla lite. Nu är det söndag morgon och jag ska möta upp med Slobi som ska mönstra på igen efter att ha varit i Kroatien en vända. Jag skulle komma en timma före henne och hade tagit med mig datorn för att slå ihjäl tiden om det behövdes. När jag sitter på bussen ringer hon och berättar att hon missat planet, så tur att jag tog med datorn. Nu var det inte en timma jag skulle slå ihjäl, utan sex. När jag gick till bussen småregnade det och jag undrade över om det skulle bli någon mer sommar. Jag slog mig ner i en hotellobby och när jag tittade ut efter någon timme tyckte jag folk såg oväntat lättklädda ut.
När det var dags för lunch upptäckte jag att sommaren hade kommit tillbaka och letade mig ner mot älven och en uteservering.Kanske är Umeå ändå lite av en sjöstad. Stad vid vatten i alla fall…Jag hinner ta en promenad. Jag har varit i Umeå några gånger även efter det att jag flyttade härifrån, när jag var sex alltså, men har aldrig blivit riktigt klok på vad jag tycker om stan.Björkarnas stad är dock inte ett orimligt epitet.Sedan Botniabanan mellan Västeraspby (norr om Kramfors) och Umeå invigdes 2010 har Umeå successivt fått allt bättre förbindelser. Antalet direkttåg till Stockholm är fortfarande lätt räknade, men man kan i alla fall göra den resan på ca 6 timmar och 20 minuter idag.Slobi skulle dock komma med flyg och det började bli dags att dra sig till busstationen. Glatt återseende. Nu ska vi ”bara” inhandla vår skaffning för kommande seglingsetapp. Men först, en fika.Vi träffade på henne redan i Ratan. Nanuq heter hon. Schweizisk besättning vill jag minnas. Ganska grotesk segelbåt, men den klarar av is och har också seglat i Arktis. Jag läser att den för nästan tio år sedan fick sina isegenskaper testade just här i Obbola. Lite otippat.Vi kastar loss dagen därpå, måndagen den 5 augusti. Här och där är det lite skärgård och vi går så nära land vi kan. Vi passerar först Fjärdgrunds fyr, som ser lite speciell ut. Fin med sitt rundade tak.Sedan väljer vi att gå innanför Bredskär. Omkring oss ser vi sommarstugor både på fastlandet och som här på ön. Folk passar på att njuta av att sommarvädret återvänt. Vi njuter vi med, men även av att se andra njuta. Man blir glad.Så småningom drar det ihop sig in över land och börjar åska. Vi väljer att se ut över havet.Som synes är det lugnt och långa stunder gör vi bara 2 knop. Men, vem har bråttom? Vi har i alla fall medvind.Vid Järnäsklubb ligger redan yen-ai förtöjd och Kjelle tar emot tamparna. En lemonad är toppen. Första gången Slobi frågade om jag ville ha en lemonad fattade jag ingenting. För mig var lemonad synonymt med läsk och läsk var överhuvudtaget inget jag associerade med Slobi. Men, en lemonad är naturligtvis gjorde på färskpressade lemoner (citroner) och så lite socker och vatten. Kan inte tänka mig något mer läskande när det är varmt.Vi hinner med en kvällspromenad.Järnäsklubb är en lotsplats och en väderstation. Lotsningen lades ner 1966, men hade då varit igång ända sedan 1725. Man kan ju undra vart båtar ville bli lotsade, men de flesta uppdragen avsåg tydligen lotsning in på Nordmalingfjärden.En båk på en närbelägen ö avtecknar sig vackert mot skymningsljuset.Vi har redan blivit varnade för de aggressiva kustlabbarna. Vi bör tydligen inte följa stranden bortom lotshusen, då kan vi bli attackerade.Ny dag, ny promenad. Otroligt vad många fjärilar av en och samma typ vi ser omkring oss. Detta tycks vara en Amiralfjäril. Den har jag aldrig hört talas om förut, men vem är jag att veta något om fjärilar. Jag har i alla fall aldrig sett så många fjärilar på en gång och tänkte att det kanske var en fjärilsbuske som lockade dem till sig i sådana mängder. Men, ack, inte ens mina botaniska kunskaper räcker särskilt långt. Google hävdar bestämt att det är fråga om spirea.På sjökortet ser det ut som Järnäsklubb är en ö, men det märker vi inte så mycket av. Nu tycks vi i alla fall vara på fastlandet där vi följer en promenadstig. En familj njuter av en stund på stranden.Det börjar kurra i magen och på Kafé Lotsen finns det strömmingsflundra på menyn. Lite små portioner, försökte hinta servitrisen om detta, men det gick inte hem. Väldigt gott var det ändå.Hamnkrogen var relativt nybyggd och såg riktigt läcker ut. Trots en modern utformning passade den bra in i miljön. Till vår förvåning var det ingen som var intresserad av någon hamnavgift. Inte ens information om lämpligt nummer att swisha ett bidrag till. Vi tackar i alla fall för besöket!Finvädret fortsätter och ännu en dag med medvind och för Slobi är det första gången hon får uppleva spinnakersegling. Vi kastar loss vid halv två och får en fin eftermiddagssegling.En säl blev lite nyfiken på oss. Men, den var ganska reserverad.Vinden räcker inte riktigt ända fram till Skagshamn, så sista timmen går vi för motor. Skagshamn brukar definieras som den norra utposten för Höga kusten och börjar inte fonden te sig lite berglik?Ibland har jag haft svårt att förstå hur man kan ha sommarstugor i Norrland. Det är som om jag inte fattat att det kan vara sommar även här, utan att det nödvändigtvis är fullt med mygg. Nu vet jag bättre. Foto: Slobi.Titta höger: Gösta Hannells Fisksalteri. Här görs det surströmming, både under eget namn och under varumärket Röda Ulven som tidigare gjordes på Ulvön. Jag läser att man 1964 levererade 300 000 burkar surströmming. Idag är det helt dött här. Och ingen lukt. All fisk är väl redan konserverad antar vi.Titta vänster: Gulliga sjöbodar som mer ser ut som sommarstugor med sjöverandor.Titta ännu mer åt vänster. En liten broöppning. som leder in till Svartsundet. Imorgon ska vi ta och trampa över den bron ner till Skeppsmalen.Till skillnad från många andra skärgårdskapell tycks Skags kapell höra till Svenska kyrkan, men det förvaltas av Skags kapellag. Jaha, vad kan det betyda tro? Stängt var det i alla fall.Oftast ser man skrivningen Skagshamn, ibland Skags hamn. Följaktligen finns då även Skag, men någon gång har jag även sett Skagen.Inte helt långsökt då med Skagen-målaren. Men, kanske mer troligt en lustigkurre som vill åka snålskjuts på ett känt ”varumärke”. Lite kreativt var det ju 🙂Skeppsmalen: Låg aktivitet i fiskehamnen.STÄNGT. Är det en omskrivning för FISKEN SLUT FÖR I ÅR?Har man kommit till Skeppsmalen är steget till Skagsudde kort. Till vänster i bild syns lotsstationen och fyren med samma namn. En bit bort på klipporna finns SMHI:s väderstation. De vackra släta klipporna lockade många till en dag i solen, men vad hände med den? Det blir allt disigare.Säkrast med cykelhjälmen på om man ska skutta omkring på klippor. Klipporna ser ju ut som om vi vore i Bohuslän och hade bara fiskebodarna och stugorna varit vita hade ju även Skeppsmalen kunnat förväxlas med något bohuslänskt fiskesamhälle. Tur att de är röda så att man vet var man är.Tillbaka till Skeppsmalen. I någon hamnbeskrivning läste jag att det var fritt fram att lägga till i hamnen, bara man kom igenom nålsögat.Jag kan inte påstå att jag skulle ha lockats av att trä en tråd i den nålen. Då låg vi bättre i Skagshamn. Men fint, är det här.Det är tätt mellan kapellen nu.Och allt finare blir de. Det sägs ju från början ha varit fiskarborgarna från Gävle som kom upp till Höga kusten för att fiska. Är det detta man ser i utformningen av kapellet, att det fanns mer pengar här än längre norrut?Votivskeppet Hoppet verkar inte ha någon direkt koppling till fiskarna. Det har skänkts av en Filip Norton som växte upp i Skeppsmalen och utvandrade till USA där han gjorde karriär som affärsman.Även idag åt vi strömmingsflundra till lunch. OK, men inte lika god som den som serverades på Kafé Lotsen. I restaurangbyggnaden fanns också denna utställning av surströmmingsburkar. Imponerande mängd varumärken det har funnits. Hur många finns egentligen idag? Jag läser att det idag finns åtta salterier. Jag blir inte klok på om alla marknadsför egna varumärken, men jag hittar följande: Bockön surströmming, Borkbo-Suringen, Erik den röde, Guldfisken, Gösta Hannels, Hållstrands surströmming, Höga Kusten, Kallax, Mannerströms surströmming, OH JÄS!, Oskars surströmming, Rovögerns surströmming, Röda Ulven, Storö och Ulvöprinsen. Det blev ju rätt många det med. Undrar hur livskraftiga alla dessa märken är idag med tanke på att det är ont om strömming.Vi kastar loss från Skagshamn. Strax utanför passerar vi Gråklubben. Utan att skämmas för sig ligger detta läckra, moderna hus på en kobbe tillsammans med traditionella, äldre röda stugor. När jag söker mer information om den spektakulära byggnaden läser jag att det är en förfallen f d mistlursbyggnad som fått nytt liv som bastu, relax och utsiktsplattform.Man ser vad man vill och säl vill man ju gärna se. Slobis första sälobservation visade sig vara en vattenskoter. Men, det kanske var ett tecken, för snart såg vi återigen riktiga sälar. Foto: Slobi.Vi passerar Grisslans fiskeläge. När jag seglade längs Höga kusten sommaren 1989 blev detta så långt norrut vi kom. Vissa minnen bleknar bort, andra lever kvar som om det nästan hände igår. Minnena från Grisslan har etsat sig fast. Jag läser i min gamla loggbok att vi kom från Mjältön, att det var vackert väder, men att det var blåsigt och hade blivit kyligare. Vi sökte skydd för vinden och hoppades att hitta lä här. Jag och min då blivande fru, Lotta, seglade på Linjett 30:an Millan tillsammans med Yngve och Annika som seglade på sin Omega 28:a Eos. Vi tänkte ligga på svaj och gjorde flera försök att få fäste med ankaret. Vid en av stugorna satt en fiskare och fixade med sina nät. Utåt sett tog han ingen notis om oss, men jag minns att jag kände mig obekväm, att vi störde friden med våra ankringsförsök och vårt tjoande båtarna emellan. Kanske var det precis så, för plötsligt vände han sig om skrek till oss. – Men, för fan, lägg er vid bryggan! Om inte ordagrant, så ungefär så. Vi gjorde som han sa och la oss vid hans båthus. Jag kände att jag ville gå och tacka för hans vänlighet. Han satt med ryggen mot mig, men borde ha märkt att jag närmade mig. Det visade han dock inte det minsta tecken på. Jag framförde mitt ärende och då lossnade det fullkomligt. Han pratade och pratade och det höll aldrig på att ta slut. Det första, tvära intrycket förbyttes i vad som kändes som ett behov av att vara social. Jag fick bl a veta att han hade en betydligt yngre kvinna som han väntade barn med och som skulle komma ut senare under dagen. Det var fredagen den 28 juli, så jag antar att hon skulle komma från jobbet, emedan han kanske hade semester. På MoDo jobbade han. Till slut lyckades jag avrunda och vi fick lite tips om hur vi skulle gå och vad vi skulle se.Nu la vi oss inte där utan på andra sidan, vid Vågön. Den här gången låg vi dock på svaj och vi fick fäste med ankaret, även om det var rejält djupt och vi kanske borde haft mer kätting ute än vad som fanns att tillgå. Vi rodde in med jollen för att ta en promenad bort till fiskeläget.Grisslan är både namnet på själva fiskeläget och på den ö på vilken den östra delen av byn Grisslan är belägen. Vi får ta en promenad genom den vackra skogen.Vi närmar oss och Slobi faller snabbt pladask och tycker det här är det finaste stället hon varit på under hela seglingen.Det tar ett tag för mig att peka ut exakt vid vilket hus vi låg den gången, men där borta var det.28 juli 1989. Foto: Yngve Svensson. Millan är den gula båten och hitom den ligger Eos. Härifrån är det sig rätt likt.Vilken vacker bild. Foto: Slobi.Jag tror knappast att jag hade kommit in här med min båt idag och kanske inte då heller. Det ser så lite trångt ut och faktum är ju att alla hus skjutit upp från vattenytan med en sisådär 32 cm. Landhöjningen här uppe är kraftig. Till de flesta husen har det byggts extra bryggor en trappa ner.Jag backar i tiden. Jag minns hur det närmade sig läggdags. Vi hade druckit te tillsammans med Yngve och Annika och de hade gått över till sin båt. Vi börjar fundera på att gå ner när vi hör klamp, klamp på fördäck. Det var vår värd som var pratsugen och som bl a ville visa oss sitt båthus. Och det var en upplevelse. Innanför det rödmålade båthuset, fanns ytterligare ett båthus från 1700-talet. Han visade oss gamla fisktunnor som, om jag minns rätt, även de var från 1700-talet. De var i alla fall märkta med tillverkningsåret. Jag kunde inte förstå hur de kunde ha hållit så länge. – Det är inga problem, så länge man använder dem, fick jag förklarat för mig.– Men, nu måste ni komma upp på en grogg. Det var vi kanske inte jättepigga på, men vi hade nog svårt att tacka nej. Och lite nyfikna var vi allt. Det kröp också fram att han var ansvarig för lagret av industrisprit på MoDo, så sprit fanns det och virke fanns det också. Inne i huset fanns nu också hans kvinna som såg helt förtvivlad ut när hennes man kom in med gäster. Det var nog ett av de rörigaste hemmen jag varit inne i och jag uppfattade det som att kvinnan blev jättestressad över detta. I all hast röjde hon undan så att vi överhuvudtaget skulle kunna få någonstans att sitta. Lotta förklarade att hon var gravid. Kvinnan var ju i samma situation och ryckte undan Lottas grogg. Jag däremot hade inga bra skäl att tacka nej och som jag minns det hällde jag i mig denna busgrogg. Vi kom i säng något senare än Yngve och Annika som var helt ovetande om våra äventyr i land. Men, vi måste ha kommit upp i bra tid ändå. Jag ser i loggboken att vi kastade loss 09:15 och kryssade mot Trysunda i 12 m/s.Tillbaka till nutid. Det dök upp en kvinna i trädgården och jag hejade och frågade om det här huset hade gått i arv i generationer. Hon bekräftade detta. – Var du möjligen gravid för 35 år sedan? Ofin fråga, fick jag efteråt höra av Slobi, men kvinnan verkade inte ta illa upp, även om det tog ett tag för henne att komma fram till om hon faktiskt hade varit det, men jo, sa hon till slut. – Det stämmer nog. Jag berättade brottstycken från vårt besök här då och frågade om hon kom ihåg detta. – Nä, men jag kommer ju aldrig ihåg nåt å andra sidan. – Han lever fortfarande, berättade hon sedan. Han är 93 år, men han är stendöv. Annars kunde det ju ha varit kul att hämta honom, så ni fick prata med varandra, men som det är nu känns det rätt meningslöst. Hon berättade vidare att de hade haft en brand här. Båthuset brann ner, så det som står där nu är nytt. – Nej, vad tragiskt. – Ja, men vi var ändå tacksamma över att de övriga husen klarade sig. Vi tackade för oss och gick vidare.
Senare får jag höra av Yngve att det fanns en del att läsa på nätet. Örnsköldsviks Allehanda 12 maj 2002:
”GRISSLAN. Två kvinnor, mor och dotter, skadades allvarligt när en brand utbröt tidigt på lördagsmorgonen i Grisslans fiskeläge. … Tre sjöbodar, däribland en från 1700-talet och två boningshus eldhärjades. … Mamman och hennes 23-åriga dotter vaknade av att det brann i den sjöbod där de båda låg och sov på övervåningen. Under försöken att släcka elden och ta sig ut ur byggnaden brandskadades båda allvarligt. … Grisslans fiskeläge, en av skärgårdens finaste idyller, ser inte längre ut som den brukar. Och kommer heller aldrig att göra det. Även om de nedbrunna byggnaderna byggs upp igen.”
Nä, så är det nog. När jag tittar på bilder i mitt gamla fotoalbum och jämför med idag, så ser det aningen annorlunda ut. Åtminstone på Vågön ser det ut att vara fler hus, lite tätare, lite trängre. Men, det kanske är inbillning.
Jag googlar vidare och får ett namn på vår värd den gången: Rune Boman-Hanell och han tycks vara en välkänd profil:
En stor del av byn Grisslan ligger på Vågön och bilden är tagen från den bro som förbinder de båda delarna av byn. Foto: Slobi.Kapellen blir bara finare och finare. Man får anta att fisket var bra här.
Det var väldigt avkopplande att ligga vid Vågön. Vi kom hit sen eftermiddag igår och stannade här nästan två dygn. Vi slöade, jag petade lite med min blogg, Slobi lyssnade på ljudbok, vi solade och simmade in till land, Vi flyttade båten lite längre söderut i viken för att få lite mer skydd. Vindbyar upp till 14 m/s i natt, enligt prognosen.
Ska vi testa att fiska? Jag tar fram min gamla pilk och börjar rycka lite. Fisket tog dock slut när någon rackare bet av knopen till draget. Foto: Slobi.Kanske inte så välväxta, men nog fanns det lite strömming åt oss. Och jättegott blev det med purfärska och egengjorda strömmingsflundror. Något ströbröd fanns inte ombord, men Slobi var lite uppfinningsrik och malde havregryn. Det blev strömming till lunch för tredje dagen i rad.Solen går ner mot en suggestiv bakgrund av moln och berg som om vore det en akvarell vi beskådade.Ännu en slappardag med bad och en roddtur med efterföljande promenad till Måviken.Hur snett kan det bli? Men, vad gör det. Foto: Slobi.Även denna väg ledde till Grisslan, med lite god vilja. Lite kortare och lite besvärligare visade det sig, än den väg vi följde genom skogen.Här har man t o m satt ned stegar i vattnet för att komma tillrätta med landhöjningen.Tja, jag vet inte. Sett här uppifrån får man ett annat perspektiv. Kanske har man trots allt inte byggt så mycket nytt.Vi kände aldrig av de 14 m/s som gjorde att vi förflyttade oss något i vår ankringsvik, men nu blåser det allt mer och vi får god fart in mot Örnsköldsvik. Vi spanar in mot stan och försöker urskilja vad vi har framför oss. Vad är det t ex för märklig byggnad längst till höger?
I gästhamnen är det rejält blåsigt när vi ska lägga till mot någon av bryggorna, endera vid y-bom eller vid boj. Jag väljer att satsa på y-bom för att få lite stöd i den kraftiga sidvinden. Ändå inte helt trivialt. Om man ska pricka rätt mellan två båtar, krävs en del fart för att förhindra för mycket avdrift. När jag så tar sats för att gå in upptäcker Slobi plötsligt att grannbåten lagt ett spring över den tomma platsen, så det blir bara att tvärnita så gott det går och börja om lite längre ut, utan någon annan båt som skyddar mot vinden.
Jag ser mig omkring och undrar var jag hamnat. Vill jag verkligen vara här? Vi går och handlar och de första intrycken av stan gör mig inte mer positiv. Jag undrar om jag någonsin legat i en gästhamn med så mycket oroligt vatten. Under stormen Hans låg jag i Marstrand och visst kunde man tappa balansen ombord i någon vindby. Men, här kändes det nästan som om man kunde bli sjösjuk i hamn.
Nästa morgon kändes det som om vi vaknade upp någon helt annanstans. Vilken scenförändring. Den ostliga vinden hade förbytts till västliga vindar och det var kav lugnt.
Vi kompletteringshandlade och cyklade runt på stan,Hit åkte jag rälsbuss en av årets första dagar 1977. Det går inte längre.I och med Botniabanan byggdes ett nytt resecentrum, ett begrepp som allt mer ersätter begreppen järnvägsstation och busstation. Det är kanske bra det, så slipper man höra det nysvenska tågstation. Det relativt nya resecentrumet finns redovisat som en av Örnsköldsviks främsta sevärdheter. Säger det främst något om Örnsköldsvik eller om resecentrumet? Jag låter frågan hänga i luften och konstaterar att det i alla fall var rätt fint och väl integrerat med äldre bebyggelse.Busstationen kanske var något överdimensionerad? Ingen rusning direkt…Eller, hittade inte resenärerna rätt, kanske förvirras man av engelskan? Utgång, plattform, hållplats, kunde det vara något? Eller är det ballare med engelska, tillför användningen av engelskan en internationell flair? Jag kanske är elak, men jag störs av att svenskan trängs undan, när det faktiskt finns alldeles utmärkta, svenska ord.Rätt fula hus vid hamnen. Vad kan ha legat här före deras tillkomst?Som jag nämnde ovan bodde jag en kort tid i Umeå och dessutom en något längre tid i Skellefteå där jag även gick i första klass. På somrarna bilade vi ner till vårt sommarställe i Frösakull utanför Halmstad och det var en bilresa som hette duga. Det är ju en lång resa även idag, men då tog den säkert dubbelt så lång tid (killgissning). Om jag minns rätt var E4:an delvis belagd med s k oljegrus, den gick oftast rakt genom städer och andra tätorter, den var förhållandevis smal och bitvis krokig och så var det ju vänstertrafik. Ja, än se’n då, kanske du kan tycka. Det var ju bara det att ratten redan då satt på vänster sida, vilket ju försvårade omkörningar. Fast min mamma använde mig som spanare. Om jag gav godkänt för omkörning, satsade hon. Jag var alltså sex-sju år… Lång ingress. Vad jag ville säga var att det krävdes många stopp på vägen. Någon gång vill jag minnas att vi stoppade här, på Stadshotellet i Örnsköldsvik. Om vi fikade, åt lunch eller t o m övernattade minns jag inte, men jag vill minnas att jag såg vatten utanför fönstren. Förmodligen blickade jag ut över en helt annan miljö än den som den avtecknar sig idag, men den bilden har tyvärr försvunnit från näthinnan för länge sedan.Kanske såg jag ut över en livlig hamn där båtar lastades och lossades. Idag är kajen öde och kranen har blivit ett byggnadsminne. I bakgrunden en hoppbacke vars avslutning går under järnvägen.Och vad var det för konstig byggnad vi såg när vi seglade in? Hägglunds arena visar det sig. Arenan har fått bästa sjötomten. Hur tänkte man då egentligen? Vilken arena har glädje av en sjötomt? Folk vistas väl inomhus och kollar på hockey? Man tar sig för pannan. Hockey spelades även nu. Vi tittade in och hörde ljud som lät som, om inte match, så i alla fall hockeyträning. Foto: Slobi.Vi kommer till Örnsköldsviks museum och konsthall fem minuter innan stängningsdags. Vi fick nöja oss med att njuta av den fina parken som ledde oss dit.
Vi cyklar vidare och filosoferar över vad vi värderar när vi kommer till en ny plats. För mig är det nog det visuella intrycket, byggnader, parker och vatten. Slobi uppskattar främst folkliv och uteserveringar. Och så kan vi inte låta bli att skämta om finnarna: det viktigaste är hur bra bastun är. Det är naturligtvis inte antingen eller, vi gillar båda fina byggnader och folkliv, det är nyanserna som skiljer oss åt.
Namnet på huset är Ting1. Tinget eller tingsrätten finns i betongdelen längst ner. Byggnaden utsågs av Arkitekturupproret till Sveriges fulaste nybygge 2013. Arkitekten är Gert Wingårdh. Blir man förvånad? Jag tycker det ser ut som om förebilden skulle ha varit ett barns Duplobygge, lite som om barnet inte hittat klossar i lämplig storlek eller färg och tryckt fast första bästa bit och nöjer sig med att några får sticka ut lite här och där. Betongdelen fanns tydligen sedan tidigare, så Duploklossarna sitter på ett fundament i den gamla byggnadens mitt.Man kan ju undra på vilka meriter stadsarkitekten i Örnsköldsvik tillsattes när dessa märkliga byggnader fick uppföras. Om jag förstått det rätt är detta brandstationens gamla slangtorn som omvandlats till bostäder. Vad är då ett slangtorn, blir frågan. Jag läser att man i ett slangtorn hängde upp blöta brandslangar för att torka, på den tiden de var tillverkade av naturmaterial.Här har man inget arv att skylla på. Uppfört från scratch, precis så här. Är Örnsköldsvik arkitekternas lekstuga?Kyrkan ser i alla fall ut som en kyrka. Åtminstone på utsidan. Insidan kunde vi inte bedöma. Är kyrkor generellt sett mer stängda idag? Om ja, beror det på att stölderna ökat eller har vandaler gått in och förstört?Vi rullar ”hemåt”.Örnsköldsvik rockar 9-10 augusti, man har sin stadsfest då. Nej ursäkta Örnsköldsvik Cityfest heter det. Varför inte löpa hela linan ut och kalla det ”Ornskoldsvik City Party”? Att använda ö är väl töntigt… Nog om det, gnällgubbe! Det är mycket folk i rörelse denna lördagskväll och stämningen är på topp. Örnsköldsvik visar upp ett annat ansikte än kvällen innan. Men, för säkerhets skull, kustbevakningen håller koll.Och man kollar extra noga. Nykterheten kan man tänka. Här har en båt ute på redden blivit stoppad.Nu ska jag inte gnälla mer. Här har man faktiskt byggt ett nytt fint hus. Jag är självutnämnd domare. I husets bottenplan finns två välrenommerade restauranger. I första hand hade vi blivit rekommenderad The Chef by the Sea där det dock var fullt, men hos grannen, Strandkaj Kök & Bar hade vi turen att hitta ett bord.Vi åt jättegott och hade trevliga bordsgrannar, två unga par plus en 1 1/2-åring. De stod tålmodigt ut med att ta en bild på oss och att vi med jämna mellanrum störde dem med andra infall. En av dem berättade att han nyligen sett Foppa glida in här, utan att han såg särskilt star struck ut för det. Annat var det med oss, vi fick plötsligen bråttom till toa och försökte spana på vägen, men han verkade ha gömt sig bakom draperier i en lite avskärmad del av restaurangen. ”Star struck” – ja, nu föll jag i samma fälla 😉 Vidare berättade de att Markus Näslunds föräldrar bodde i samma hus som vi var i. Hockey, mycket hockey… Folklivet? – Jo, men det är alltid sådant här folkliv i Övik. När han såg våra tvivlande blickar, medgav han att vi faktiskt hade lyckats pricka den dag under året då det rör på sig som mest i stan.På scenen uppträdde Thomas Stenström och det gick ju bra att stanna och lyssna en stund. Jag klättrade upp på hamnkranen, men blev strax vänligen ombedd att klättra ner igen. Foto: Slobi.Nästa morgon var solig och stilla och vi började med att tuffa över till Lugnvik för att tömma toan. Vinden drog dock igång rätt snabbt och mot slutet av seglingen till Trysunda hade vi tagit två rev. Inte särskilt soligt längre. På kortet såg det ut som om viken i Trysunda borde erbjuda bra skydd för vindar från V-NV, men det blåste för mycket för det. Vi tog två bojar och lade dessutom ett spring mot lovart och en extra förtöjningstamp från fören. Nu kändes det tryggt, men inte helt bekvämt.
När vi kommer iland upptäcker jag att det finns både affär och vandrarhem här. Det har jag inget minne av från mitt förra besök. Affär har man haft visar det sig, men den låg nog någon annanstans: ”Man hade egen affär som från början kan ha varit privat men i varje fall senare Konsum med butiksnamnet Nätra 6. Så sent som 1957 hade man 27 medlemmar. Ön hade också telefonstation med egen växel och fem abonnenter 1932.”
Passagerarbåten som trafikerar Ulvön går även till Trysunda, åtminstone på vissa turer. Båten tutar när den kommer in i viken. Den har samma mesiga signal som min mistlur. Det går väl an på min båt, men ska inte en riktig passagerarbåt ha lite mer tyngd och bas i sin lur?Trysunda gav ett så där intryck, En hel del hus hade eternitplattorna kvar, emedan andra hus med träfasad var i lite halvdant skick.Eller var det höstvädret som gjorde att det kändes lite ödsligt. Förra gången jag var här minns jag Trysunda som en av höjdpunkterna på seglingen.Hur byggde de egentligen här? Eller har huset sjunkit ner i marken?Praktisk jordkällare, i markplan.Under tiden det kom en regnskur kunde man söka skydd i ett litet museum. Foto: Slobi.Men oj, finaste skärgårdskapellet hittills. Vilka fina väggmålningar.Inget ont som inte har något gott med sig. Att det var lite ödsligt och att vi var ensamma i hamnen innebar ju också att ingen behövde generas av vår morgonritual med nakendopp. Men doppen blev snabba. Det hade blivit iskallt i vattnet. Allt ytvatten måste ha blåst ut.”Trysunda 1989” skrev vi in i den blöta betongen på vår nya toa när vi renoverade källaren i huset i Danderyd. Då, 1989, hade vi plockat fina stenar härifrån, hoppas det är preskriberat, lackerat dem så att de fick samma lyster som när de är blöta och låtit muraren sätta fast dem i väggen. Den här gången får dock stenarna ligga kvar. Eller hur var det Slobi, vad var det för stenar jag senare hittade i båten? 😉Trysunda är en bland flera öar som blivit utsedd till Sveriges vackraste eller i alla fall Sveriges vackraste, bebodda ö. Det är Anders Källgård, författare till boken ”Sveriges öar”, som 2006 tilldelade ön denna utmärkelse.Precis som berg ofta har en brant och en mjukt sluttande sida, har öar ofta två sidor, en hård och en mjuk. Även om det klarnat upp lite, så lockade inte stranden till strandliv just idag.En gammal ångmaskin som användes för borrslipning. Precis som på t ex Hindersön har det bedrivits gruvdrift på Trysunda. Man gjorde två försök, i början av 1800-talet och ännu en gång i början av 1900-talet. Här fanns järnmalm som innehöll vanadin, vilket gör stålet ”starkt, segt och temperaturbeständigt”. Tveksamt tydligen om det någonsin skeppades ut någon malm.Det är inte bara Stockholm som kan ståta med en skogskyrkogård.Tack för oss. Nu drar vi vidare mot Ulvön. En kort seglats om ca 10 M. Successivt blir det allt trevligare väder.Ulvön består egentligen av två öar, Norra och Södra Ulvön. Det mesta sker på den norra ön och där ligger även Ulvöhamn, det de flesta kanske associerar med Ulvön. Det finns dock fler samhällen på Norra Ulvön. Här passerar vi Norrbyn.I Ulvöhamn ska vi träffa Tom som jag lärde känna 2017 på Janne Östermans segelbåt i Kroatien. Janne lärde jag känna som charterseglingskollega, men vi har också seglat på samma båt vid ett par tillfällen innan jag hängde med på den segling han arrangerade i Kroatien 2017. Janne är mångsysslare och har även ett förflutet som krögare på Ulvön och det var väl så Janne och Tom lärde känna varandra. Nu får jag i alla fall ett omtänksamt meddelande från Tom: ”Jag utgår från att du registrerar farledens riktning!” Tydligen en och annan som inte respekterat utmärkningen och gått på grund i det smala inloppet.Tom dirigerade oss bort till hotellbryggan, på andra sidan samhället, där han stod och tog emot. Sju år sedan sist alltså. Inte självklart att vi hade setts igen om det inte vore för Facebook. Så, nu fick jag det sagt, alla FB-neggiga.
Tom ville gärna visa oss runt och han var engagerad i allt möjligt på ön, lotsutkiken, kapellet, museet, Surströmmingsakademin och säkert något mer. Med sina många år som sommarboende på ön hade han mycket att berätta. Egentligen var säsongen över, men han hade ett ärende upp till lotsutkiken och vi var välkomna att göra honom sällskap. – Kom hem till mig imorgon, så väntar jag på er där!
Det är verkligen växlande väder. En underbar morgon möter oss och byn visar upp sig från sin bästa sida. Jag har ju hunnit nämna nu några gånger att jag seglade här för 35 år sedan. Jag tror att mitt starkaste minne från Ulvön var när Yngve ställde sig upp på krogen här intill (till höger i bild) och till allas förvåning sjöng/deklamerade Rosen av Arne Qvick. Kommer ni ihåg den: När man söker stunder, sorger glömma Är det skönt att vaken gå och drömma Glömma att lyckan flugit far sin kos Och att du ej fick min röda ros Ty just nu idag Så köpte jag En liten ros i en blomster affär En ros röd som blod Så att du förstod att det är dig som jag håller kär…Vi följer Hamngatan bort för att leta oss fram till Toms hus. Jo, den heter Hamngatan. Och visst, gatan följer ju hamnen. Fast, gata och gata…Där satt han på sin veranda och väntade på oss …… samtidigt som han kunde hålla koll både på vad som hände på Hamngatan och på vattnet. Vilket läge!Vi gör oss redo för att bestiga Lotsberget. Foto: Slobi.Ännu bättre koll på vattnet hade man naturligtvis här uppe från lotshuset, där lotsarna spanade ut över havet mellan 1850 och 1967.Tom skulle egentligen bara sätta upp en skylt, men vi fick kika in i huset som idag fungerar som museum, men egentligen var stängt. Nu var det en sådan där dag då folk var i rörelse, så trots att det var eftersäsong och egentligen var stängt kom det upp andra besökare och Tom kunde bli av med lite av det kvarvarande glasslagret. Foto: Slobi.Vi hade ingen brådska ner. Det fanns inga båtar att spana efter, men utsikten kunde man njuta av ändå.Ovanför Hamngatan fanns det uppenbarligen tolerans för lite andra färger än rött och vitt. Fint det här med.Vi passerade även kyrkan på vägen ner. Den får vi titta in i sedan. Det glömde vi alldeles av.Tom bjöd på lunch och innan dess insisterade han på lite starkt, en öl och en Gammel dansk. Jag var inte svårövertalad, men även Slobi som normalt sett undviker öl, tog för sig.
Tom hade mer på programmet han ville visa upp, men hade lite ärenden, så vi fortsatte Hamngatan bort mot affären.Vad får vi se då? En livs levande kiosk som säljer godis och glass. Jag trodde knappt att sådana fanns längre.När man går runt i städer brukar jag påminna mig om att även titta uppåt, det kan finnas spännande tak, torn och utsmyckningar på byggnader man går miste om annars. Här kan man istället kika rakt in hos folk, spännande för oss på gatan. Kanske inte lika spännande för dem där inne…Netterlunds lanthandel stängdes redan 1937, men öppnade igen 1995. Som sig bör i en gammal lanthandel är det allsköns blandning av prylar och ätbart.Lite museum är det också, en hel del skådebröd. Jag spanar efter varumärken och förpackningar jag har minnen av: Tomteskur, Andrews fruktsalt, Ergo kakao och så Perstorps ättika som ser nästan likadan ut idag.Tom är engagerad i Ulvö kapellag och som namnet antyder finns eller fanns det i alla fall en koppling till kapellet. Då, på 1700-talet, skötte man kapellet. Idag fungerar man som lite av ett byalag plus att man ansvarar för bl a lotsstugan och museet och ordnar visningar av kapellet.Som sagt, det var fler än vi i rörelse. Och när nu dörren stod öppen kom det även in andra som ville höra Tom berätta om kapellet. Var kapellet på Trysunda fint, så var det här ännu finare. Vilka målningar! De var från 1700-talet och kapellet byggdes redan 1622. Återigen dessa Gävlefiskare som var i farten. 1888 var kapellet nära att rivas , men det räddades tydligen av Oscar II. Vid ett besök på ön blev han så förtjust i kapellet att han skänkte 200 kronor, vilket tydligen ledde till att det fick stå kvar. Redan 1892 köpte Länsmuseet Västernorrland kapellet för 500 kronor. Det finns också ett votivskepp som hänger i Ulvö kapell som sägs vara ett av Sveriges finaste.Ulvö museum invigdes så sent som 2015 och Tom var tydligen en av eldsjälarna till att det kom till stånd. Här ser vi det gamla kokhuset och nedanför vid vattnet finns ett båthus, nybyggt, men, i gammal stil. Foto: Slobi.Ovanför sjöbodarna låg boningshusen, kallade kokhus, med ena gaveln längs Hamngatan. De äldsta kokhusen bestod av ett enda rum med öppen spis. Kokhuset har flyttat till sin nuvarande plats och fungerade innan museets tillkomst som Ulvöns hembygdsgård. Foto: Slobi.I sjöboden finns utställningar som naturligtvis berättar om fisket och jordbruket på ön, om lotsarna och om den gruvdrift som även bedrivits här. Vi tittar på en film som visar hur Lubbe Nordström tar sig med motorbåt från Stockholm till Ulvön. Det var inte första gången han var här. I april 1905 kom han på skidor till Ulvöhamn där han stannade under ett halvår och skrev då de första dikterna till sin debutsamling och de första novellerna till boken Fiskare. Under eftermiddagen skulle Tom hjälpa till med ytterligare en utställningsdel till museet, om surströmming. Förutom alla andra engagemang på ön är Tom även med i Surströmmingsakademin, en relativt ny, men nobel förening som vill främja surströmmingskulturen. Det är ju premiär snart, den 15 augusti, och den 16:e skulle det bli stor fest på krogen. Idag är det den 13 augusti, så den tillställningen missade vi dessvärre. Foto: Slobi.På en gistvall hänger man upp näten på särskilda ställningar så att de kan torka, rensas och lagas. Även denna hör till museet.Allt är inte rött med vita knutar, inte ens på Hamngatan.Vi gick tillbaka till båten för lite sol och, nja bad var tänkt, men nu hade algblomningen kommit även hit. På kvällen kom Tom och åt fisksoppa med oss och sedan var det dags för nya upptäckter för oss. Slobi började få hemlängtan och hon var orolig över att vi rörde oss söderut i allt för långsamt tempo. Lite kluvet uppenbarligen, för ibland ville hon stanna till lite längre på ställen som var fina, som här. Men, vi var överens om att vi behövde börja planera lite närmre för hur vår fortsatta segling skulle te sig.Vi kastade loss före kl 9 och gick över fjärden in mot fastlandet. Framför oss ser vi Skuleberget, men vi hade siktet inställt på Skuleskogens nationalpark. Vi hade läst att man vid Veåsands camping lagt ut en flytbrygga och det verkade vara den hamn som låg bäst till i förhållande till någon av nationalparkens entréer. Ju närmre vi kommer, desto mer intensivt söker vi efter bryggan. Den fanns inte. Vi ringer och pratar med någon som inte verkar vara på plats som säger att vi kan lägga oss vid den fasta bryggan och att djupet där ska vara tillräckligt. Men, det hade kunnat gå illa. Där var det alldeles för grunt. Förmodligen hade man släpat bort flytbryggan, för utanför den fasta bryggan låg det några bojar som såg ut att sakna sin brygga. En av dem tog vi i besittning och rodde in oss själva och våra cyklar.Det var 8 km till entré syd och det får medges att det var en rätt jobbig tur, mycket uppför på delvis nyanlagda grusvägar. Rätt tråkig sträckning dessutom. Min misstanke väcktes att den nyanlagda vägen var en slags förbifart och att den gamla, kortare vägen kanske fortfarande var farbar. Värt att kolla upp på hemvägen. I villervallan kring vår tilläggning glömde vi cykellåsen ombord, så cyklarna fick vi gömma i skogen. Skulle de finnas kvar när vi kom tillbaka?I nationalparken var det väldigt välordnat, antingen med fina spänger eller traditionella vandringsstigar.Den lilla forsen visade sig komma från en myr högre upp. Jag provade att dricka lite grann och det smakade friskt och gott. Måhända muttrade verkmästaren där nere över vad jag hade hällt ner, men honom nonchalerade jag. Foto: Slobi.Vi följde en led som tog oss upp till Slåttdalsbergets topp som ligger ca 280 m över havet. I sig ingen jätteimponerande höjd, men man har fin utsikt över Höga kusten och havet. Här spanar vi bort mot bl a Ulvöarna. Skuleberget som syntes på en av bilderna ovan och som såg mer imponerande ut, är faktiskt bara 15 m högre, 295 m ö h.Hittills hade det varit rätt snäll terräng, men nu blev det lite brantare.Jag blev lite orolig över att Slobi skulle banga, men hon var cool.”…och så aktar du dig för Helvetesgapet!”, sade Mattis till Ronja Rövardotter. Av någon anledning hade jag fått för mig att Ronja Rövardotter hade spelats in i Skuleskogen, Bara namnet, Skuleskogen, låter väl som taget ur en saga? Och Slåttdalsskreven ser väl ut som ett Helvetesgap? Jag är uppenbarligen inte ensam om den villfarelsen, men inget kan tydligen vara mer felaktigt. Skrevan som misstas för Slåttdalsskrevan ligger i själva verket i Dalsland i Sörknattens naturreservat vid Predikstolens utsiktsplats. Även Kungsklyftan i Fjällbacka sägs förväxlas med skrevan i Dalsland. Predikstolen kanske ni säger, den ligger väl i Norge…Det kanske inte syns så tydligt, men där nere ligger folk och solar och badar. Inte i havet, utan i vad som idag är en insjö efter det att landhöjningen snörpt av förbindelsen med havet.Var är alla svenskar? Jag tror säkert 95% av de vi mötte var utländska turister.Trollporten påminner om Kjeragbolten i Lysefjorden i Norge, det där blocket man ska hoppa ut på och från vilket man ramlar ner 1000 m kanske, om man tappar balansen. Jag provade inte där och jag provade inte här heller.Det är tillräckligt utmanande att hoppa från sten till sten på vägen ner.Vi följde en ömsom stig, ömsom spång längs myren. Nu började det dyka upp svamp och tempot sjönk betydligt. Istället för tempo fick vi får- och brödtickor.
Vi började närma oss utgångspunkten och jag frågade alla vi mötte om de möjligen var från trakten. – Ehh, English? Till slut hittade jag ett par som i alla fall något så när kände till omgivningarna. Hur var det nu med den avstängda vägen, kan man inte cykla där? – Öhh, jo, det borde gå. Höga kusten-leden följer väl den vägen… Nu fick vi bara hoppas att cyklarna fanns kvar. Jodå!
Slobi såg mer en senväg än en genväg framför sig och var väldigt skeptisk till att pröva vad som skyltats som en återvändsgata, men till slut gav hon med sig. Att cykla via byn Käl, var både trevligare och kortare och återvändsgatan krävde inte att man vände åter.När vi gav oss iväg i förmiddags föreslog Slobi att vi skulle ha knutit fast oss i två bojar. Jag viftade bort det som onödigt, men nu fick jag en sådan där spökbild framför mig att båt och boj skulle ha draggat, men Aquileja låg snällt kvar där vi lämnade henne. – Ahh, der Mann mit dem Segelboot, utbrast en tysk när vi kom ut på bryggan. – Dass er ein Segler ist, habe ich schon gesehen, förklarade han för sin fru, innan jag hann hälsa. När jag kom tillbaka, efter att ha rott ut Slobi, stod han kvar och var så behjälplig med att lasta jollen med cyklarna. – Vielen Dank!Vi lämnade Veåsand för en kvällssegling till Mjältön. Det fanns lite olika alternativ att välja emellan och den populäraste viken tycktes vara Baggviken, men det verkade som om vindriktningen var den sämsta tänkbara för att ligga där, men kanske hade det gått ändå. Dessutom var det helt mörkblått utan att vi hittade någon beskrivning av hur man tog sig in. Ytterligare en vik låg på norra sidan, Norr-Aspviken.Vårt val blev viken norr om Valmen. Ett kort ögonblick kändes det som om vi hade kommit utomlands. Sedan kom jag på att vi snarare hade kommit hem. Vi hade landförtöjt vid en klippa. Underbart. Nästan så att jag kände mig lite ovan.Det blev en fantastisk kväll med sent kvällsdopp och solnedgång. Vi hade hamnat i paradiset.
Följande morgon var inte lika paradisisk, den började med regn. Vi ägnade oss åt matlagning, jag åt lite skrivande och Slobi åt lite gympaövningar. Efter lunch blev det bättre och vi var sugna på att komma i land för en upptäcktsfärd och promenad. Naturkartan går att ladda ned till mobilen utan kostnad, den kan jag verkligen rekommendera. Minsta stig finns med och enligt denna fanns det inga stigar just där vi låg, men väl en bit bort. Vi borde kunna leta oss dit genom skogen.
Det bästa vore väl om vi klättrade upp för berget först och sedan tog oss på tvären bortåt, tyckte jag. Att gå på tvären direkt från båten såg väldigt ogenomträngligt ut. Nu hade det ju regnat, så vi fick ju ta det försiktigt.
Under ett parti hoppade Slobi mellan mossbeklädda stenar, mossan lossnade och hon ramlade och slog sig illa. – Aj, aj, ska vi vända åter? Efter ett tag: – Nej, vi fortsätter! Vi vandrade vidare, jag först med Slobi i släptåg. Efter ytterligare en stund märkte jag att hon hamnat rejält på efterkälken, men utstötte ett saligt kvittrande. Jag kände igen signalen. Svamp! – Kom tillbaka! Lydig som jag är, vände jag tillbaka, men sladdade ner i svampsnåren. Återigen mossa som hade lossnat och flugit iväg och jag med den. Två slagna hjältar, men efter att ha rensat marken från svamp, fortsatte vi.
Efter en stund till genom näst intill ogenomtränglig terräng: – Jag hatar dig, Du är tokig Pelle! Fast egentligen är jag ännu tokigare som hänger med på dina strapatser. Snart nog hittade vi stigen. Mjältön är känd bl a för att vara Sveriges högsta ö. – Ska vi ta oss upp till toppen? Svaret var ganska förväntat: – Kommer inte på fråga!
Vi gick istället en bit bortom något som hette Sundsbodarna. Ett gäng kanotister hade strandat där nere. Hade de flytt upp på berget tro?På vägen tillbaka dristade vi oss till att följa stranden istället.Vad som kändes ogenomträngligt från ena hållet såg betydligt genomträngligare ut på tillbakavägen.
Tillbaka på båten reflekterade Slobi lite över våra naturupplevelser. – Det kändes stort att komma till en nationalpark. Jag imponerades över hur välordnat det var, den fina leden, det var så lättillgängligt, förutom där det blev brant. Men, där fanns ju vajern att hålla sig i. Man kunde fokusera på att njuta av det vackra. Stor skillnad mot här på Mjältön, där vi stundtals fick fokusera enbart på att ta oss fram.
Vi jämför våra blessyrer. Vem är värst?Vi tog ett dopp. Slobi menade att jag måste uppsöka läkare och sy. Nu var det min tur att kontra. – Kommer aldrig på fråga! Alldeles för litet sår. Istället dök jag ner i och undersökte förbandslådan. Många sorters förband och tejper. Somliga säkert lite väl gamla, men det funkade.Vi hade ju inte bara oss själva att ta hand om. Svampen behövde rensas.Ytterligare plåster på såren…
Vi kom iväg först vid 18 och såg fram emot en härlig kvällssegling lik den kvällen innan. Det började bra med ljumma vindar och solsken, men när vi kom ungefär i höjd med Södra Ulvöns sydligaste spets möttes vi av kraftig motsjö efter den sydliga vinden som nu blåst under några dagar.
Ett nytt fenomen för mig var att vinden kunde förändras så snabbt och så kraftigt. Ska man följa med vinden på en kryss t ex, kan man behöva ändra kursen ända upp till 40 grader och det kändes som om vindbyarna utan förvarning kunde gå från noll till hundra.
Drygt halvvägs mojnade vinden och vi stod till slut bara och stampade. Då är det inte roligt att segla. Det började bli mörkt också, så seglen åkte in och ner och vi gick för motor sista biten.
Skönt att lägga till i ett idylliskt Bönhamn.Scenförändring. Det har verkligen varit växlande väder på sistone.Någonstans brann det. En helikopter hämtade vatten som släpptes en bit bort och det låg brandslangar på vägen. Vad det var fråga om fick vi aldrig kläm på.Vi tog en promenad och följde en stig upp till Piskarmalberget. Jo, det står faktiskt så.Förutom att njuta av utsikten träffade vi ett glatt gäng kvinnor som liksom jag hade pluggat i Lund. De presenterade sig som ett gäng Lufthoppor. Jag fick tillstå att jag inte hade koll på vad en Lufthoppa var för något. De berättade: – Sjukgymnastutbildningen var belägen intill Thomanders studenthem, där företrädesvis välgödda pojkar från Helsingborg bodde. Gossarna klarade inte att hoppa över skranket in till flickorna, så den övningen fick de smärta sjukgymnasterna stå för, att hoppa över till pojkarna. – Och du ser hur det gick. Här är vi nu! Den kvintessensen kan man fundera över… Foto: Lufthoppa.Utanför en fiskebodarna röktes det fisk och fisk får alltid Slobi att gå igång. Den här gången blev det dock inget napp. Det var högst oklart om fisken var till salu och den var nog inte heller färdig än på ett tag.Man skaffar sig rätt snart en överblick av Bönhamn, så vi vandrar tillbaka till båten för att förbereda oss för ytterligare en kort seglats, mot Häggvik.Högbonden är tydligen Sveriges näst högst belägna fyr. Kullens fyr ligger högre. Jag har bara vaga minnen av det, men förra gången när jag var här uppe och seglade, för 35 år sedan alltså, stannade vi till och knallade upp till fyren. Det var ett antal trappsteg innan man var uppe. I år hade man stängt av för besök redan den 4 augusti då Sjöfartsverket håller på med renovering. Fyren är som synes inklädd i presenningar.Idag hade vi en härlig segling i frisk vind, visserligen kryss, men soligt. Nu har vi precis tagit ner seglen inför passagen genom nålsögat in till Häggvik. Att det gick att passera detta nålsöga visste jag sedan förr. Var minnesbilden av Högbonden lite vag, så var minnet av passagen in och hamnen i Häggvik i alla fall något tydligare.I fladen där Häggviks gästhamn ligger, finns även denna ö man ska runda. Här låg tidigare, typ 1900-talets början, en ångsåg. Det var nog lite mer liv och rörelse då.Vi låg i Häggvik mellan den 16:e och 18:e augusti och det märks tydligt att säsongen börjar närma sig sitt slut. Det är lite sorgligt och onödigt egentligen, att säsongen inte är längre. Första natten fanns här en båt till plus en besättning på en båt som hade sin hemmahamn här, men som bodde i Umeå.Böljande och sluttande åkrar.Välkommen till Mannaminne! Mannaminne ligger nära hamnen i Häggvik. Hade jag varit här förut eller inte? Hur mycket fanns då, för 35 år sedan? Enligt broschyren vi fick började det byggas 1980, så jo, någonting måste ju ha funnits. Kan det ha varit ett fik med tillhörande konstutställning, vi såg den gången?Den här vyn kommer jag i alla fall ihåg. Nu har vi knallat upp för berget till det som det kallas Stortorget, varifrån man har en sagolik utsikt.
Konstnärsparet Anders och Barbro Åberg och konstnärsvännerna Lisa Carlsson och Dag Wallin uppges vara de som står bakom Mannaminne, men det mesta tyder på att det var Anders Åberg som var den tongivande kraften bakom det hela. Min enda koppling till Anders Åberg är annars att han utsmyckat tunnelbanestationen i Solna centrum, en av de finaste i mitt tycke. Men, han har tydligen haft många offentliga uppdrag som han har fått bra betalt för och som fått finansiera uppbyggnaden av hans stora livsprojekt. Uppenbarligen har det skett en kraftig expansion sedan det första spadtaget. Och, som jag noterade någonstans: Det är ju fantastiskt att det har kommit till, för det är ju helt onödigt. Någonstans berättade han att han investerat 96 MSEK i Mannaminne. Eller som han uttrycker det: – På mäklarspråk är det kanske värt 2 MSEK. Ett bra sätt att förstöra pengar.
Vad är då Mannaminne? Ett väldigt förvirrande ställe, skulle jag vilja påstå. Det är kanske därför man hittar så många epitet för anläggningen: friluftsmuseum, museianläggning, allkonstverk, kulturellt centrum… Hans vurm för tåg och spårvagnar går dock inte att ta miste på. På bilden en utrangerad vagn från Norrköping.Anders Åberg avled 2018. Vad ville han egentligen säga med allt han sparat åt eftervärlden? Var han mest en hamster som samlade i ladorna? Inte blir man så glad över att se vad som ser ut som en skrotfärdig spårvagn eller en graffitibombad tunnelbanevagn.Lite gladare: En av mina favoritspårvagnar, en M25:a från Göteborg. Foto: Slobi.Vi ger oss i kast med de olika husen. Först går vi in i ett fint kustmuseum.Sedan följer ett teknikhus som jämte en hel del intressanta prylar även ser ut att innehålla en hel del skrot. Det mesta visas utan förklaring. Jag kan dock berätta att datorn längst ner till höger är en EPPC, Ericsson Portable PC. En fantastisk maskin för sin tid (mitten av åttiotalet). Den mest avancerade varianten innehöll t o m en skrivare. Den största missen var utformningen av handtaget som var kantigt och skar in i händerna när man bar maskinen. Den var ju rätt tung… På den tiden arbetade jag som säljare på Ericsson och den ingick i mitt sortiment som Account Manager för SEB respektive Försvaret.Kommer ni ihåg Word Perfect? Skaparna av det måste tidigt ha insett betydelsen av användarvänlighet. Stor frustration när jag runt 1990 tvingades byta till krångliga Word. Ännu idag tycker jag Word är en undermålig programvara.Krossar Trabanten Berlinmuren? Man får hitta sin egen symbolik. Inga kommentarer från skaparna av museet om vad de ville säga.En sugga, d v s en Volvo ur PV 800-serien som var den dominerande taxibilen eller droskan, under många år. De första bilarna började rulla 1938 och den sista rullade av bandet 1957 eller 1958. Minns att jag själv åkt i den här sortens taxi.Ännu mer nostalgi, floppen Itera-cykeln som tillverkades i Vilhelmina. Hur tänkte egentligen skaparna av cykeln? En oklar affärsidé kanske bidrog till misslyckandet.I Stockholm gick automatiseringen trögt. Ni minns väl förköpshäftena? Remsorna som stämplades för hand. Ute i landet var man mer van vid att låta en maskin från t ex svenska Almex ta hand om den saken. Almex var då en rätt stor aktör på världsmarknaden, men såvitt jag förstår försvann varumärket under åttiotalet då verksamheten förvärvades av ett tyskt företag, Hoeft & Wessel. Kanske en väg som ledde till att man inte dog samma sotdöd som Facit, som var alldeles för sen på bollen när elektronikutvecklingen tog fart.En man vi träffade, framför en skulptur av ett gammalt D-lok, berättade att han träffat konstnären och precis som jag hade undrat över vad detta skulle symbolisera. Folkhemmets undergång, blev svaret. Anders Åberg hade även berättat att han tyckte att de flesta museer skapats för överklassen. Han stördes av detta och ville istället skapa något för vanliga, dödliga.När vi nu befinner oss i Ångermanland så verkar det i alla fall naturligt med lite historia från trakten och inte minst då livet kring Ångermanälven. s/s Strömkarlen var pulsådern som trafikerade sträckan Härnösand-Sollefteå mellan 1879 och 1939. Hur många båtar idag håller ut under sextio år som passagerarfartyg? Strömkarlen har även gått in hit till Häggvik. Vi läser om hur hon fraktade kungen av Siam som hade besökt världsutställningen i Stockholm och på egen begäran ville besöka Nordingrå för att uppleva den svenska naturen. Han fick dock vända åter mot Härnösand med oförrättat ärende. Den lokale kyrkoherden menade att kungen var en hedning som man inte kunde ta emot här.Att vara ambassadör måste vara ett varierande yrke. Den svenske ambassadören i Estland engagerades i alla fall i förvärvet av denna som det kallas spårvagn (ser ju mer ut som en verkvagn) från Tallinn, där den nu intar en central plats i Estlandshuset. Tydligen hade Anders Åbergs morfar sålt denna vagn i egenskap av säljare på ASEA.Jag såg några filmklipp och intervjuer med Anders Åberg. – Jag vill ta världen till Mannaminne, tycker jag mig minnas att han sa vid något tillfälle. Men vadå, ta världen till Mannaminne och varför? Dunkelt uttryckt, tycker jag. Det finns ett ordspråk: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Men, vad ska jag säga, min hjärna är ju som ett Excel-ark ibland, så det kanske är jag som inte begriper mig på den typen av kreativitet som Anders Åberg var begåvad med. En fantastisk jordglob är det i alla fall och här finns t ex en modell av favelor, en norsk stavkyrka och så …… mitt i alltihopa en bondgård från Ungern. Varför tog han hit den?Här finns jättemånga fina föremål och en del fina utställningar, men efter några timmars rundvandring tar det stopp. Det rinner över i hjärnan och vi känner att vi inte kan ta in mer.
Slobi är lite mer förlåtande och såg det som att hans ambition kanske var att visa på mänsklighetens utveckling. Han kanske trodde att andra skulle förstå. Och så ville han göra så mycket som möjligt medan han levde, men saknade kanske resurser att förverkliga allt. De som förstår och kände honom borde ta som sin uppgift att beskriva hur han tänkte och tydliggöra den röda tråden. Om en sådan finns…
Jag kan få en hel del myggstick om att jag svär eller kan bli upprörd. Men, Slobi kan hon med. Jag har aldrig hört henne så förbannad och svära så mycket som när hon tappade balansen och körde omkull här. Hon gjorde sig nog lite illa, men mest förbannad blev hon över att brallorna gick sönder. Inte värre dock än att hon lugnade sig efter en stund så att vi kunde fortsätta mot Nordingrå för att handla.Om man har skarpa ögon kan man se kontrasten mellan det lugna vattnet här inne på fladen och den lite mer vindpinade fjärden utanför.Vi badade bastu och hoppade i sjön. Vi njöt av friden och den vackra miljön.Om spindelnäten ombord blir för många är det nog ett tecken på att det är dags att röra på sig.Även 1989 gick jag in i Berghamn. Det är spårlöst borta ur minnet. Berghamn var helt OK, men även det här besöket faller nog i glömska vad det lider. Idag gick vi in här bara för ett lunchstopp. Vi har sydliga vindar på vår väg mot Härnösand och får kryssa mot både vind och en hel del sjö.
Om man ska gå genom Härnösand behöver man passera två öppningsbara broar. Vi var framme vid 16:45 och den första bron skulle öppnas först 18:30. Vi passar på att lägga till och tömma toan. Vi pratar lite med en annan Linjettbesättning, ett par på en 33:a som varit upp till Höga kusten och vänt och som skulle vara hemma i Stockholm om en vecka. De hade ett lite tuffare tempo framför sig än vi.
Första bron är jättesmal och klaffen öppnades inte heller helt vinkelrätt så det kändes lite halvläskigt att pricka rätt i den dessutom friska vinden som rådde. Medan brovakten tog bilen till nästa bro fick vi vackert ligga och vänta i den inre bassängen. Sjökortet stämde inte med verkligheten, konstiga bommar och fyrkanter som saknades i verkligheten. Det var bara att följa utmärkningen och hoppas att djupet över det i kortet mörkblå vattnet räckte till.
Nästa broklaff var i alla fall lite bredare. Bilden togs dan därpå när vi cyklade Storgatan fram som leder över bron vi passerade dagen innan.Man kunde lägga sig på tre olika ställen i Härnösand, norr om broarna, mitt emellan broarna eller söder om broarna. Vi lade oss söder om broarna. På så vis skulle vi få lite mer flexibilitet och inte behöva vänta på broöppning när vi skulle gå vidare. Det visade sig vara en av sommarens tristaste gästhamnar. Långt till duschar och toaletter, pågående ombyggnadsarbeten och de mest nerskitna bryggorna jag tror jag någonsin skådat. Vattenslangen på bryggan var dessutom för kort , så vi var tvungna att flytta båten för att fylla på vatten. Inte en hamn jag skulle rekommendera. Istället väljer jag att rikta kameran åt motsatt håll och blir lite gladare. En vacker gammal byggnad ligger inbäddad i grönskan. Det börjar nu också kännas höstlikt. Kvällar och morgnar är kyliga.Vi tar en promenad upp på stan och kommer till stans paradgata, Nybrogatan. Paradgata blev den när järnvägen kom till stan 1893 och gatan utgår även idag från stationen.. Dagen innan gick vi under Nybron eller ja, det gjorde vi ju inte i bokstavlig mening. Broklaffen var uppfälld.Härifrån ser det ju inte så smalt ut, i alla fall inte mellan brofundamenten, men med en bara delvis uppfälld klaff kändes det som om att det inte skulle mycket till för att masten skulle kunna fastna.Tre veckor efter vår passage skulle bron stängas av för båttrafik. Bron ska bytas ut så först 2026 kan man återigen passera genom stan om man kommer vattenvägen. Norr om bron ser man förberedelser för anläggandet av en provisorisk bro.Härnösands domkyrka. Härnösand är alltså en stiftsstad och Härnösands stift omfattar Jämtlands och Västernorrlands län. Ibland känns det mer hemtamt med landskap, men jämförelserna blir inte alltid helt enkla. Västernorrlands län omfattar hela Medelpad och större delen av Ångermanland. Några församlingar och kommuner i Ångermanland hör dock till Jämtlands respektive Västerbottens län. Jämtlands län å sin sida omfattar större delarna av landskapen Jämtland och Härjedalen. Som redan nämnts hör delar av Ångermanland till Jämtlands län, men även delar av Hälsingland hör till Jämtlands län. Hängde ni med? Foto: Slobi.Observera regnbågsmattan. Vi får höra att den orsakade en del kontroverser när den rullades ut. Men, den ligger ändå kvar. Vi är på väg att äta lunch med f d kolleger till Slobi och på lunchrestaurangen ligger en likadan matta. Där får vi också höra att man har en likadan matta på Länsförsäkringars regionkontor. Undrar vem som började denna trend i staden.Delar av läktarorgeln stammar från 1731, men den byggdes om helt och nyinvigdes 1975. Per Brudsten, organist: ”Orglarna i Härnösands domkyrka är oförskämt bra instrument.” Vacker är den också.
Vi åt som sagt lunch med två f d kolleger till Slobi. De förmedlade lite av stämningsläget i stan. De menade att Härnösand är en tjänstemanna- och förvaltningsstad. Förutom att Härnösand är en stiftsstad finns länsstyrelsen här med landshövdingeresidenset liksom regionhögkvarteret. Härnösand är ju en relativt liten stad. Här bor bara ca 18 500 personer i själva tätorten och befolkningsmässigt står kommunen och stampar och kollar man noga kan man t o m se en negativ utveckling av antalet invånare. Till samma stift, län och region hör Sundsvall, bara fem mil bort. Om inte en storstad, så i alla fall betydligt större med sina knappt 60 000 invånare i tätorten och en positiv befolkningsutveckling i kommunen. Jag kunde ana en viss oro över att man skulle bli av med sin status som administrativt centrum? Även Länsförsäkringar Västernorrland har sitt huvudkontor i Härnösand. Kunde jag ana att även den lokaliseringen ifrågasattes? Slobi arbetade för Länsförsäkringar i Härnösand, till och från fram till för tio år sedan och ville gå upp på kontoret och hälsa på. Efteråt konstaterade hon bl a att det var lite ödsligt. Många av medarbetarna bor tydligen i Sundsvall och skulle man bryta hemarbetet för att ta ett möte gjorde man det ofta på kontoret i Sundsvall istället. Kanske inte så lätt för lilla Härnösand att hävda sig.
När Slobi hälsade på hos Länsförsäkringar valde jag att gå på bilmuseum. Det var ett imponerande museum med många bilar man glömt att man minns (museets slogan). Trots att det öppnade så sent som 2015 säger man sig ha 300 utställda bilar (jag räknade dem inte och det förekommer lite olika uppgifter om antalet). Ska det föreställa Simon Templar som Helgonet som sitter vid ratten i den Volvo P1800 som pryder entrén? Visste ni att Jaguar nobbade förfrågan om att tillhandahålla en bil till serien Helgonet, vilket ledde till att valet istället föll på Volvo. Inte det flashigaste bilmärket för en gentlemanna-agent, kan man tycka.Tåg är ju inte bilar. Ändå fanns det plats för detta ånglok av typen B som har tilltalsnamnet Astrid. Hon höll till på banorna här uppe, bl a på det som idag benämns Ådalsbanan. 1956 rände hon in med ett passagerartåg i ett stillastående godståg norr om Sollefteå. En godsvagn landade på lokets tak och smällen blev så hög att den hördes i hela bygden. Lokföraren sägs ha blivit döv för resten av den kvällen.Museet uppvisar stora kast mellan flärd och funktion. Utanför museet ramlar jag över en Tjorven. Bilen som skulle rädda Kalmar Verkstad blev dock ingen succé. Det sas att brevbärarna hellre cyklade än körde Tjorven, så tillverkningen pågick bara mellan 1968 och 1971.Väl inne i museet möttes man av lyx och flärd. Här två stycken Packard från 1935 respektive 1938.Kolla in kylaremblemet på denna Cadillac Coupé 370A från 1931. I glas!Jag är inte så frälst på amerikanska bilar och egentligen är jag ingen bilfantast överhuvudtaget, men charmiga, europeiska bilar från 50- och 60-talet kan få mig att falla platt. Men, ingen regel utan undantag. Den här vita, mulliga Cadillacen från 1947 skulle jag inte ha något emot att åka omkring i. Få V8:or mullrar tydligen ligga gott som motorn i denna.En betydligt stramare Mercedes Benz 230 från 1938. Den gick som stabsbil under den tyska ockupationen av Danmark fram till 1945. Efter kriget kom den via danska staten och en trädgårdsmästare på Fyn till en av trädgårdsmästarnas anställda som så småningom tog den med sig över till Sverige. Baksätet är original och där har det suttit en och annan SS-man, får man veta.Parallellt med alla bilar får vi följa samtida händelser i världen och Sverige. Jag hajar till över denna skylt. Var det verkligen förbjudet att sälja Coca Cola i Sverige fram till dess? Jo minsann, fram till 1953 tillät inte livsmedelslagen koffein eller fosforsyra. När detta förbud släpptes fanns Coca-Cola redan i 79 länder världen över. Det var poppis med läsk på den tiden, men trots det tog det fram till 1970-talet innan Coca Cola blev riktigt stort i Sverige. Vad skulle man med Coca-Cola till när det fanns Sockerdricka, Champis, Festis och Zingo? Minns ni förresten bioreklamen för Zingo? Försvinnande god och så tror jag de försvann upp i en luftballong drickandes Zingo. Kanske var det jojo-tävlingarna som Coca-Cola arrangerade som hjälpte till med det slutliga genombrottet. Jag minns hur man kom ut till torget vid vår skola och hade lite jippon med Coca Colas jojo. Den var i plast i st f de rustika i trä jag hade haft innan.Var det inte en sådan här som Stig-Helmer åkte i? En trehjulig Messerschmitt i alla fall.Den sovjetiska eliten åkte Chaika. Bilen tillverkades från 1959 ända fram till 1981. Det sägs att trafikljusen i större städer slog om till grönt när en Chaika närmade sig. Kul historia, men låter det inte som en skröna?En DKW från 1954. Min goda uppfostran förbjuder mig att förmedla hur vi som barn utläste förkortningen DKW.Vilken läcker färgsättning på denna bubbla från 1951. Och så cabriolet dessutom.En kompis pappa hade en sådan här padda (Citroen). Den var en dröm att åka i. Man svävade som på små moln. Den var kanske ingen dröm att äga, sades var behäftad med en massa problemEn annan kompis pappa hade en sådan här, Mercedes 190 eller Bullmerca som den tydligen också kallades. Den fungerade ofta som lekstuga när vi låtsades köra bil. Jag undrar hur kul pappan tyckte det var.Själva hade vi en riktig folkhemsbil, en duvblå Volvo PV 544.Även Opel Kapitän var härlig att åka i. Man gungade fram som i ett slagskepp.Kommer ni ihåg Harry Hot line i reklamen för Ericssons NMT-telefon? Det var också min första mobiltelefon. Fast mobil och mobil. Luren fick man installerad i kupén och den övriga lådan satt i bagagerummet. Skulle man ta den med sig fick man skruva ur lådan ur bagagerummet, montera på luren och sätta på en bärrem. Lätt som en plätt. Men, man kände sig rätt cool. Samtalskvaliteten i det gamla analoga nätet var sisådär och ibland kunde man t o m överhöra andras mobilsamtal.Inget svenskt bilmuseum utan Saab. Den här modellen 93B från 1958 är jag rätt säker på att den luktade pyton där den for fram. Men, inte tänkte man på det som liten knodd på bilutflykt. Ofta med min kusins farmor och farfar på skånska landsbygden.Detta är ju något helt fantastiskt. En husbil byggd runt ett motorrum från en Saab 92 och en 28-hästars tvåtaktare. Bilen underkändes tyvärr.Det som var kul med museet var att han man hade ackompanjerat bilarna med rekvisita som tidsmässigt stämde överens med årgången på bilarna. Det kunde vara skyltdockor med tidstypiska kläder, serviser, telefoner eller som här, en handelsbod.Snyggare barnvagn får man väl leta efter?Det här måste vara Farmor Ankas bil, en Ford, modell N, från 1906.Det fanns några gator med fin gammal trähusbebyggelse. t ex Långgatan och Östanbäcksgatan.Undras hur skoförsäljningen för Walter går.Vilket öde. Järnvägsstationen har degraderats till hamburgerrestaurang. Och Clock!? Det varumärket trodde jag saligen hade insomnat. Liket lever tydligen.Härnösand följer mönstret. Istället för järnvägsstation heter det resecentrum. Ljust, fräscht och fint är det. Undrar om det inte var vår chef på Ericsson Information Systems, Stig Larsson, som sedan blev generaldirektör på SJ som godkände denna reform i SJ:s 100-punktsprogram på 90-talet.Dags att gå vidare. Vi påminns om att det snart är vinter när vi passerar Vårdkasbacken, Härnösands slalombacke.Den segelfria höjden var 20 m, så inte någon jättestor marginal för Aquileja, med antenner inkluderade når hon väl nitton meter någonting över havsytan. Vi går för motor, från Härnösand ut genom Södra sundet. Ännu en dag med sydliga vindar och vi har kanske ännu inte vaknat tillräckligt för en tight kryss.Det skulle blåsa upp till 12 m/s idag, så jag började förbereda för två rev, men när vi kom ut ur sunder rörde vi oss knappt, så det blev bara att slå ut reven igen.Så småningom kom dock vinden och vi fick börja om med att reva. Tanken är att passera Sundsvalls-fjärden och gå mot Galtström och Kryssarklubbens uthamn Lill-Lubban. Vi ser inte en segelbåt på hela dan.
Nostalgi-hjärna går igång igen. Då, för 35 år sedan, hade vi legat i Vindhem. Jag ser i min gamla loggbok att vi även varit inne i Spikarnas gästhamn, men att vi fick retirera då hamnen var full av militära fartyg. Någon övning på gång och vi kände oss inte alls välkomna. När vi lämnade Vindhem tidig förmiddag nästa dag var det kav lugnt. Plötsligt ser vi någon form av svallvågor på fjärden. Inga fartyg i närheten, så vad kunde de komma från. Jag minns hur vi hojtade mellan båtarna. Kunde det vara något grund här? Vi tittar oss omkring. Vad var det? Upp med kikaren! Va! Ett periskop! Det vrider sig runt och så plopp försvann det, som om de hade sett att vi såg dem. Jag och Yngve, på den andra båten blev höggradigt exalterade. Våra respektive tyckte vi fantiserade, att vi drabbats av någon slags pojkboksfeber om hemliga agenter eller andra liknande äventyr. Vi kom i alla fall fram till att vi måste rapportera vad vi sett. Jag hade VHF-radio på min båt och kallade upp Härnösands radio och där kopplade man vidare till marinkommandot. Man förhörde sig om vart vi var på väg och meddelade att någon från Säpo skulle möta upp där. Vad vi inte anade var att media lyssnade på VHF:en. Någon minut efter samtalet med marinkommandot blev vi uppringda av Mittnytt, Sundsvalls tidning och kanske någon mer tidning. Vi kände oss nog lite märkvärdiga för vi skulle först och främst prata med Säpo, minsann.
Inseglingen till Galtström och Lill-Lubban krävde höggradig koncentration. Det skummade lite överallt tyckte vi. Kajen vid Galtström var både tom och såg helt ny ut, men vi skulle ju inte ligga där, utan gled förbi ett stycke till innan vi tog ner seglen och gick in mot bryggan vid Lill-Lubban som också var helt tom.Annat var det vid förra besöket, den 3 augusti 1989. Då möttes vi av ett pressuppbåd och en Säpo-agent som skulle hålla förhör med oss. Efter utfört värv kliver han iland, iförd lackskor och med moderiktig attaché-portfölj. Innan han går ber han oss att inte släppa för mycket till pressen. Foto: Thord Eriksson, Dagbladet, Sundsvall.
Var det en u-båt? Ingen som vet. Inte vi i alla fall. Efter några dagar hävdade marinen att de efter en analys kommit fram till att vi sett ett sjömärke på drift. Några andra seglare hävdade att de sett en stock flyta omkring och att de innan de kom tillräckligt nära också trott att detta var ett periskop. Det vi vet i alla fall var tidningsuppgifter från Sundsvalls tidning den 5 augusti 1989: ”Ett sovjetiskt tankfartyg ankrade på fredagen utanför Sanna, på södra Brämön, i sundsvallsbukten. Besättningens motiv var hårt väder. Samma ankringsplats och motiv hade ett annat sovjetiskt fartyg i tisdags. Däremellan har ubåtsobservationer gjorts i området, där KA 5 just nu genomför en militärövning.” Hårt väder var ju en märklig ursäkt. Det var kav lugnt.
Fyra unga seglare (Yngve, Pelle, Lotta och Annika), tyngda av dagens allvar. 🙂 Foto: Thord Eriksson, Dagbladet, Sundsvall.
Skriverierna pågick några dagar och någon blev uppenbarligen förbannad och ringde in till Sundsvalls tidning och presenterade sig som Per Karlbom. Tidningen hakade på: ”Irriterat vittne säker på sin sak – Jag är villig att offra min högra arm på att jag och mina vänner såg ett ubåtsperiskop utanför Junibosand. Det hävdar Per Karlbohm (bilden) som under torsdagen såg ett periskop 30 meter från den segelbåt han och hans vänner färdades i. Per Karlbohm är säker. Försvarsstaben och marinens påstående att det istället rörde sig om en sjömarkering ger inte Karlbohm mycket för. – Jag ser skillnaden på ett periskop och en sjömarkering. Marinen har inte tagit våra iakttagelser på allvar. Nästa gång jag ser ett periskop är det inte säkert att jag slår larm, säger han.”
Samma morgon som detta publicerades ringde en bekymrad man från marinen som beklagade att jag inte trodde att man tog våra uppgifter på allvar. Först fattade jag ingenting, men till slut förstod jag så mycket att jag nog fick knalla iväg till kiosken och köpa ett ex av dagens Sundsvalls tidning. Till min förfäran ser jag på håll att jag är på löpsedeln och duckar nästan när jag slänger fram betalningen. Jag läser och skäms över att folk ska tro att jag uttryckt mig på det viset. Jag blir arg och ringer upp och skäller på dem på Sundsvalls tidning. Nästa dag kom en rättelse där man beklagade sin bristande källkontroll och bad om ursäkt. Grejen är bara att man i Hudiksvall, på den tiden, läste Sundsvalls tidning på söndagarna och Hudiksvalls tidning måndag-lördag. På jobbet dan därpå hade ju ingen läst rättelsen i Sundsvalls tidning och de trodde att jag hade blivit lite galen. – Ja, men det var inte jag som sa det där. – Ja, ja… Lite kul ändå: På min namnskylt stod det inte längre ”Per Karlbom”, utan ”Periskopet”. Någon hade också snappat en spekulation om att vi kunde ha sett en säl, så ovanpå namnskylten satt en söt liten tygsäl.
Åter till nutiden. I samband med tilläggningen vid Lill-Lubban hände något. Det uppstod problem att få fatt i bojöglan och sedan lade sig bojen ner varpå motorn stannade. Hade bojen slagit i propellern? Var det därför motorn stannade? Skulle den gå igång igen? Jodå, den startade snällt. Det var rätt varmt i vattnet och sikten var bra, så när jag hoppade i kunde jag i alla fall konstatera att alla tre propellerbladen satt kvar.
Vi lånar roddbåten och ror över till Galtström. Vi hade läst om ett gammalt välbevarat bruk som skulle finnas en bit från hamnen.
Redan i hamnen möter vi ångfartyget Ophelia från 1885. Hon användes för brukets transporter av råvara till bruket: malm från Dannemora, malm från Grängesberg och Stripa som skeppades ut i Gävle och t o m malm från Utö i Stockholms skärgård. Hon hämtade kalksten från Oaxen och Slite och träkol från hamnar runt om Bottenviken. På pråmar får man anta. Men, man hade även tid för lite kul. Till midsommar lövade man en av brukets pråmar som drogs ut i Bremösundet där det bjöds på mat och dans för brukets arbetare och på hösten tog man Ophelia ut till Bremön för att plocka svamp.Banan mellan hamnen och bruket användes främst för att transportera råvarorna som kom på pråmar in till hamnen.I lokstallet står LOKE från 1887.Bruket var välbevarat och det var trevligt att vandra runt i en fina miljön.
Det här mötet får mig att minnas en incident på Fårö. På Fårö är det gott om lamm och lammungar. Jo, på Fårö och Gotland säger man så. Vi hade en svart mellanpudel, Tonic hette han, och det gick inte att bortse från likheten mellan Tonic och lammungar. Det tyckte tydligen även en lammunge vi stötte på en gång. Den kom fram till Tonic och såg ut som den menade att Tonic kommit på villovägar. – Kom med här, tycktes den säga. Sedan kom mamma eller pappa och redde upp situationen och särade på de två.Vi kikade in genom fönstren till det som var kontor. Inredningen med sina gamla skrivpulpeter gav ett intryck av att tiden stått stilla.Som förvaltare bodde man furstligt. Byggnaden är från 1830-talet. Bruket ägs sedan länge av SCA och herrgården används idag som konferensanläggning för företaget.Nu kan vi inte drälla runt längre. Det börjar bli sent och vi har inte ätit middag och ikväll skulle vi dessutom grilla. Vi ror tillbaka och drar igång grillen som fanns i en hydda på ön. Vi blev dock inte riktigt kloka på den fasta grillen. Väldigt stort avstånd mellan kolbädden och grillgallret. Tog en evig tid att få upp värmen. Foto: Slobi.Avfärden dagen därpå skedde redan vid halv åtta. Det ska vara 48 M till Hudiksvall, men precis som flera av de föregående dagarna blir det kryss en stor del av vägen, så loggad distans blir istället 60,2 M. Vi upptäcker att vi har betydligt snällare sjö på bogen in mot än ut från land, så bogen ut från land försöker vi tajma när vinden friskar i lite mer eller när vi vid några tillfällen fick lite sjölä. Vi hade en del sol under dagen, men när vi rundade Hölick här på bilden hade det mulnat på. Istället för sol fick vi i alla fall avsluta med fin segling resterande vägen in mot Hudiksvall. Slobi styrde in, men jag tog i vanlig ordning över när vi skulle gå in i hamn. – Men, när ska jag lära mig då? Bra fråga… Det känns som om vi borde passa på någon gång då vi är i alla fall tre ombord eller när det inte är så många andra båtar i närheten. Men, det är kul att du vill lära dig Slobi. Det är många som absolut inte vågar försöka ens. Det tog en stund innan vi förstod var vi skulle ligga, men när vi väl hittade fram togs vi emot av trevliga skottar.Vi vaknade till en stad som visade sig från sin gladaste sida. Varför heter det för övrigt Glada Hudik? Inte krångligare tydligen än att hudikborna hade rykte om sig att vara ovanligt glada och gästfria. Där inne i det gula huset som man skymtar mellan magasinen bodde jag mellan 1988 och 1992. Fiskarstan heter området och det består av en hel del gammal bebyggelse. Vårt hus var dock ett nybygge.Vid Kattvikskajen har staden, liksom många andra städer, begåvats med en ny sjöstad. Riktigt fint. Och detta är bara början tydligen. Staden har ambitionen att växa, läser jag.När man pratar om sjöbodarna i Hudiksvall tror jag att man vanligtvis syftar på de röda sjöbodarna vid kanalen inne i centrum. Vad kallas då de här?Slobi: – Ska vi inte knacka på? – Njae… – Då, gör jag det, säger hon. Jag knackar på. Ingen hemma. Kvarteret består av ett antal gathus åt tre håll och garage åt det fjärde hållet. Gården har verkligen utvecklats och de som bor här, men undantag för huset jag bodde i, har byggt till och snyggat upp. Det såg väldigt mycket trevligare ut.Vi cyklar vidare, upp genom Fiskarstan mot centrum.Och då kommer man till Statt. Förutom hotell ett känt dansställe alternativt ökänt raggställe. Det var i alla fall dans till levande orkester. Jag hade en kollega som berättade att de åkte från Bastuträsk till Hudik för att ”dansa”. Det är ”bara” 47 mil. Chanserna att få napp bör ha varit rätt goda då.Hur många hotell finns det i Sverige eller i världen som har en järnväg under sig?
Jag upptäcker att en hjulmutter ramlat bort från min cykel. Hos Pers cykel (så passande) fick jag en ny hjulmutter med låsbricka monterad för 20 kr (!). Slobi frågade om de kunde rekommendera något fik. – Nya schweizeriet i den nya sjöstaden, tyckte de. Att fika där kostade lite mer än 20 kr… Och det var inte ens särskilt gott det vi åt. Gungor och karuseller.
Här har vi de sjöbodar som man vanligtvis förknippar med sjöbodarna i Hudiksvall.Inte ens i det glada Hudik fick vi tillträde till kyrkan.De första månaderna i Hudiksvall var jag inkvarterad i en lägenhet. Huset ser annorlunda ut idag, men det bör ha varit här på Domaregatan jag bodde.Glada Hudik-teatern förde en rätt slumrande tillvaro när jag bodde här. Jag var nog bara där en eller två gånger. Sedan fick ju teatern ett rejält uppsving genom sin satsning på människor med någon form av funktionsnedsättning.Nog var det gott om fåglar i Lillfjärden även när jag bodde här, men så mycket gäss som vi såg nu undrar jag om jag någonsin sett någonstans.Ett gammalt apotek i Fiskarstan.När jag bodde här var Storgatan den naturliga länken när vi promenerade till och från stan. Var jag hemmablind då? Allt ser så mycket finare ut än jag minns det. Slobi: – Det här är den finaste staden vi besökt under hela seglingen.Den här farbrorn var pratsugen. Han ville bl a uppmärksamma oss på det hus han bodde i. Det var det enda röda huset i Fiskarstan. Han ville markera att det var något märkvärdigt med detta.Vi cyklar ut till min gamla arbetsplats, Ericsson Cables. Jag var marknads- och försäljningschef för Ericssons telekabelverksamhet och här i hörnet hade jag mitt kontor. Till vänster i bild hade min chef sin parkeringsplats. Han hade ett beryktat morgonhumör och när han kom på morgnarna tittade han ofta in på mig med bister min. Hur bister den var, avgjorde om man skulle vänta med eventuella ärenden till efter lunch.Vi kom i samspråk med en kille som arbetade med installation av fiber, tror jag, som tog sig tid att visa oss runt i den halva av den f d marknadsavdelningen som hans verksamhet nu utnyttjade. Det mesta var annorlunda, men jag kunde konstatera att i alla fall konferensrummet fortfarande hette Agön. Han tog oss även upp en våning där divisionschefen samt ekonomi- och personalavdelningen huserade då. Jag konstaterade att min dåvarande chefs rum numera innehades av en tidigare konkurrent till oss, NKT Cables. Hmm, hur kommer sig det?Ericsson sålde verksamheten och idag ägs den av Hexatronic. När vi cyklade iväg stötte vi på en man som visade sig vara mer eller mindre samtida med mig. Han började 1990 på det som kallades isoleringen. Han tyckte Hexatronic var ett bra företag. Ett tag efter övertagandet var de bara 80 personer, men numera fick jag intrycket av att det var ungefär lika stort som när jag jobbade där, 4-500 personer. Kul! De stora produkterna menade han var hybridkabel, d v s kabel med både fiber och kopparledare, samt sjökabel . Själva fibertillverkningen har tagits över av statliga RISE som driver denna som utvecklingsverksamhet och pilotproduktion.Spår har försvunnit från järnvägsstationen, men tågtrafiken på Ostkustbanan är desto tätare och snabbare idag. Hudiksvall verkar må bra. Människor vi pratar med nämner flera framgångsrika företag, inte minst inom hydraulik. Befolkningsutvecklingen har väl stått rätt still sedan jag bodde här, även om den klättrat lite uppåt efter en mindre dipp runt 2000-2010. Det var nog någon gång då jag var på kort besök och fick ett betydligt dystrare intryck av stan. I tätorten bor idag ca 16 500 personer.Själva tar vi en liten paus från seglingen. Slobi vill vara med på sitt äldsta barnbarns födelsedagskalas och även träffa övriga barnbarn och jag passar på att hälsa på mitt barnbarn. Det känns ju som en evighet sedan jag träffade henne. Samtal på film som hon säger, i all ära, men IRL slår allt.
DISTANSER
Obbola – Järnäsklubb: 25,7 M
Järnäsklubb – Skagshamn: 24,3 M
Skagshamn – Vågön: 7,1 M
Vågön – Örnsköldsviks gästhamn: 11,2 M
Örnsköldsviks gästhamn – Örnsköldsvik, Lugnvik: 0,8 M
Örnsköldsvik, Lugnvik – Trysunda: 15,5 M
Trysunda – Ulvöhamn: 10,5 M
Ulvöhamn-Veåsand: 9,6 M
Veåsand – Mjältön: 5,9 M
Mjältön – Bönhamn: 13,3 M
Bönhamn – Häggvik: 14,9 M
Häggvik – Berghamn: 7,4 M
Berghamn – Härnösand norra: 17,7 M
Härnösand norra – Härnösand södra: 0,8 M
Härnösand södra – Lill-Lubban: 44,3 M
Lill-Lubban – Hudiksvall: 60,2 M
Medseglare: Johnny Ericsson, Martin Kornelius Dahl och Anna Rosenberg
Får jag presentera min nya besättning: Från vänster till höger Anna och Johnny, två nya bekantskaper. Och så Martin som jag lärde känna lite föra sommaren. Martin seglade med Johan Eriksson på Vinyasa, mellan Gustavsberg och Oskarshamn när jag och Johan kompisseglade på var sin båt ner till Kristianopel, där Johan vände norrut och jag fortsatte runt södra Sverige.Efter sedvanlig genomgång av säkerhet, båtens utrustning och lite diskussion kring tänkbara rutter, kastade vi loss och började med en stillsam segling. Vi blev rätt snabbt överens om att långsamt snurra lite i Luleå skärgård för att sedan öka tempot när vi gick söderut. Var vi skulle landa var fortfarande en öppen fråga. Örnsköldsvik, Umeå, kanske Skellefteå eller ville vi se så mycket i skärgården här att vi bara skulle hinna till Piteå? Morgonen började med en regnskur. Skulle vi stanna till redan vid Likskäret med sina fina stränder? Vädret lockade ännu inte till strandliv, så vi bestämde oss för att fortsätta till Brändöskäret. Sedan blev vädret allt bättre.Johnny hittade snabbt en skön plats.Anna vid rodret. Foto: Martin.Det är inte jättelångt till Brändöskäret. Vi loggade 26,5 M, men vi knöt fast först efter 7 timmar och 10 minuter, vilket ger ger en snittfart om endast 3,7 knop. Slow sailing i sin prydno. Vid bryggan låg redan många båtar. Det kändes lite ovant för mig efter att ha seglat i Finland i flera veckor. Nu ska också fördomar om allt möjligt krossas på löpande band: Karg natur, kallt, myggigt, tysta norrlänningar. Eller? Sandstränder, vacker natur, idyll, varmt i luften, varmt i vattnet (24°), öppna, kontaktsökande och trevliga norrlänningar… På en båt var skepparen så pratsam att Martin som låg nedanför och trampade vatten, började känna att han snart riskerade få kramp och drunkna om han inte fick vila snart. Folk verkade bli nyfikna när de förstod att vi kom från Stockholm och att jag seglat via Finland. Kändes faktiskt som man tyckte att vi var lite spännande. Man märkte också en tydlig stolthet som luleborna kände över sin skärgård och att de verkade glada över att vi hade tagit oss hit för att upptäcka den. OK, en och annan mygga dök väl upp på kvällskvisten, främst i skogen, men inte var det väl värre än i Stockholms skärgård?Vi hade ju valt Brändöskäret för att det skulle vara ett idylliskt gammalt fiskeläge. Vi blev inte besvikna. Helt enkelt rätt ljuvligt här.Johnny ville testa en SUP och vips hade han fixat en lånebräda från någon grannbåt. Johnny är lärare i bl a idrott och hälsa och det märktes. Plötsligt pågick ett race mot ungarna. Reglerna ändrades till barnens fördel när Johnny märkte att de hamnade på efterkälken.För mig, ett i raden av kapell jag besökt, men kapellbesöken känns fortfarande som ett måste. För besättningen, kanske lite av nyhetens behag.Rak i ryggen får man sitta här. Inga ryggstöd inte. Men, vad är det som hänger på väggen? Jag får associationer till Hötorgskonst. Hör detta hemma i ett kapell? Kanske fel på min smak…I grannbåten satt de och rensade ett smärre berg med kantareller. Vi ville också hitta och de beskrev ungefär hur man skulle gå och hur terrängen såg ut där de fanns. Vi började gå på svampspaning, hela besättningen, men de andra vek snart ner sig. För mycket mygg tror jag. Jag fortsatte. Men, vad var det de sa i grannbåten? Svampen växte där det började bli stenigt och fullt av lav. Drev de med mig? Så brukar väl inte kantareller växa? De kanske hade hittat svampen på ICA och så satt de där i båten och skrattade åt den där lättlurade stockholmaren. Nja, jag ville ändå inte tro det och fortsatte.Möjligen hade jag nu kommit ända ut på Uddskäret, hopvuxen med Brändöskäret som ett resultat av landhöjningen, när naturen började likna beskrivningen. Och se där, som små gula knappar syntes kantarellerna. Man fick gräva med fingrarna för att få upp hela svampen. Vilken udda växtplats. Åtminstone i en stockholmares ögon. Och nu gick ju radarn igång. Plötsligt fanns det gula knappar lite överallt. Det blev till slut ett rejält lass som jag tror räckte till två måltider. Min besättning var lite undrande över vart jag hade tagit vägen, men när de såg påsen blev det jubel.Ny dag och idag skulle vi öhoppa lite, först till Småskären och sedan vidare till Kluntarna, senare samma dag. Nu ligger öarna tätt, så det blev inte mer än drygt 18 M för båda distanserna. Inför avfärden fick vi höra från flera håll hur vi skulle gå. Jag har svårt för att ta till mig muntliga ruttbeskrivningar, men jag måste ju säga att jag uppskattade den omtanke och det omhändertagande vi visades.Det verkar vara fritt fram att utforma fiskeflaggorna lite hur som helst,Vid Småskären var det inte så många båtar.Desto fler kom med med passagerarbåten Symfoni. När passbåten lämnat visade några ungdomar på ett alternativt användningsområde för passagerarbåtsbryggan, som badbrygga. Kul att hoppa och dyka från och några av oss var inte sena att följa deras exempel.Johnny badade lika gärna i näckrosdammar. Jag fattade aldrig vad grejen med det var.Även på Småskären fanns ett gammalt fiskeläge, men här, i Kyrkviken, var det för grunt för oss, så vi låg på andra sidan ön i Bullerhamnen. Buller? Vad kan det ha syftat det på? Vi tyckte det var lugnt och fint där i alla fall.– Hej! Ursäkta oss, tränger vi oss på? Isen bruten och vi fick en lång och trevlig pratstund om hans liv, om fiskebyn, om fiske och matpolitik. Han ägde två båthus som gått i arv, båda från 1700-talet. Idag delade han sin tid i övrigt mellan Norge och Bohuslän. Här fiskar han varannan dag, men strömmingen är i princip borta. Han berättade med sorg vilken skillnad detta är mot när han var liten och de i princip kunde få upp hur mycket som helst. Han beklagade sig också över att alla inte höll efter sina hus. Ett båthus var förvisso på väg ner i vattnet och det skulle tydligen rivas, men i övrigt tyckte jag det såg väldigt välhållet ut. Jag berättade om mina erfarenheter från Finland där jag tyckte förfallet var mycket mer påtagligt. Det tycktes förvåna honom. Vidare tyckte han att man skulle bojkotta ekologiskt kött och att vi måste få bättre kontroll på köttproduktion och fiskodlingar. Landbaserad fiskodling var det man borde satsa på. Han hade ett starkt engagemang, men vi hängde nog inte med i alla hans resonemang.Många målar ju sina bodar i rött, men mannens båda båthus var i den, som jag uppfattar det, mer ursprungliga färgen, brunt. På något sätt måste väl även de behandlas, men jag kom mig aldrig för att fråga hur.Rivningsobjekt.Gulligt kapell.Även här tarvades en rakryggad uppmärksamhet. Inga ryggstöd, men ännu en tavla som gav mig associationer till Hötorgskonst.Är det detta som kallas Silvergran? 😉Efter att ha badat kastade vi loss och fick en kort, men härlig segling vidare mot Kluntarna där vi skulle ligga över natten. Helst skulle vi väl ha legat på insidan av bryggan, men där var det fullt. Lite guppigt blev det. Återigen en massa vänliga människor. Jag träffade också ett finskt, äldre par par som vi hade stött på i köket i hamnen på Röyttä när vi letade efter bastun. Jag råkade kommentera för någon att man fick lugn och ro här med tanke på avsaknaden av mobiltäckning. – Va, har ni Stockholmstelefoner, replikerade han. Fortfarande stor skillnad tydligen mellan operatörernas täckning, med Telia i täten. Jag trodde skillnaderna skulle ha suddats ut mer med tanke på att Tele2 och Telia sambyggt 4G-nätet. Och vad händer i så fall framöver när nu 2G- och 3G-näten släcks ner. Kommer vi höra ett norrländskt ramaskri?Vi anlände strax för fem, men det kommer in ytterligare en segelbåt och lägger sig bredvid oss. Tror ni skepparen känner sig stressad av att ha en passagerarbåt i häcken?På flera öar mötte vi dessa unga hamn- och stugvärdar. Jag fick intrycket av att detta var kommunens sätt att ordna lite sommarjobb. De verkade inte allt för tyngda av sitt arbete, men nu fick de rycka ut och möta nyanlända gäster som skulle inkvarteras i uthyrningsstugorna.
Jag hade redan från början framfört kritiska synpunkter på Johnnys val av fotbeklädnader. Ibland ingen alls, ibland några lösa tofflor. Jag vet inte vad som hände riktigt när den jagade segelbåten till slut lade sig bredvid oss, men skepparen var barfota och plötsligen skulle något fixas, snabb förflyttning och så blodvite på hans nakna fötter. Frestande med ett ”- Vad var det jag sa!”, men Johnny hann förekomma mig.
Även här låg fiskebyn på andra sidan ön, så vi fick en trevlig promenad genom skogen.Och vad har vi här? En liten padda…Kluntarnas fiskeläge bredde ut sig på alla tre sidorna om viken. Det slår mig nu att vi aldrig besökte den här delen.Det såg ut som ett relativt aktivt fiskesamhälle.Här fanns både fiskenät och …… ja, vad var det egentligen? En laxryssja, får vi lära oss. Lätt för fisken att simma in, men svårare att simma ut. Det skulle vara intressant att få följa med på en fiskebåt någon gång och se hur man hanterar alla olika fiskeredskap.Vi stannade till och pratade med en av familjerna. Huset eller kanske snarare tomten, hade gått i arv från farfars farfar. De bekräftade att det fanns en fiskare kvar här, men just idag var han inte här. Återigen slås vi av hur trevliga, öppna och nyfikna luleborna är.Det rådde starka åsikter om existensen av detta militära utkikstorn, allt från ”- Nej, men det finns inget sådant torn här. Vi har varit här så mycket, så vi känner till ön bra.” till ”-Nej, det vet vi inte riktigt var det ligger” eller ”Jo, man går …” Ja, hur var det nu? Det begrep vi inte helt, när vi promenerade iväg, men till slut hittade vi det.Fin vy ner mot hamnen. Märkligt bara att man hade en så fri vy och att det ändå var så svårt att se från andra hållet.– Ska ni inte gå till Likskär?! Där är ju så fint. Sandstränderna är fantastiska. Jag hade redan passerat ön två gånger. Tredje gången gillt? OK. Vi hamnar återigen bredvid bekanta från någon annan ö. Större är det inte här uppe. Och hur var det? Skulle vi inte hänga med på surströmmingsmiddag ikväll? Sagt och gjort, det är klart vi anmäler oss.Jag går omkring och pratar i telefon. I bakgrunden hör jag någon säga något, men registrerar inte vad som sägs eller vem som säger det. Jag pratar ju i telefon, men så lägger jag på och nu hör jag samma röst lite tydligare. – Göta kanal förra sommaren. Jag vänder mig om och där står Kjelle. Vi gick Göta kanal precis när eftersäsongen inletts och då går man i en konvoj enligt ett särskilt schema och slussvakterna kör bil mellan de olika slussarna så att varje sluss inte behöver vara bemannad hela tiden. Första etappen, mellan Vänern och Vättern gick vi i samma trupp om tre båtar. Från Motala till Mem blev vi några fler. Kjelle och hans Mia verkade hålla ett betydligt högre tempo än vi. Först skulle de nu lägga båten i Luleå och ge sig upp i fjällen och vandra och sedan skulle de vara hemma långt innan mig.Vi skulle ju vara kvar och tog en promenad runt ön och visst var det fina sandstränder.Man hade tre sidor att välja emellan, så det gick att få lä nästan oavsett varifrån det blåste.Inte ett öbesök utan att vi träffar någon pratsugen norrlänning. Jag kommer att tänka på en gång på åttiotalet när vi uppenbarligen hamnade för nära någon, inte kloss inpå på något sätt, men ändå, i en i övrigt tom vik i Stockholms skärgård. – Fan, har ni lappsjuka, skrek han surt till oss. Mycket ovanligt med sådant bemötande, måste jag väl säga. Men, lappsjuka… Förklarar det varför alla är så pratglada här? Inte vet jag. Här har vi stannat till vid vad som förr var en lotsbostad. Och så alla dessa lotsar… Vad blev de av dem? Idag äger tio familjer var sitt rum på övervåningen och på nedervåningen delar man på gästrum, kök och matrum och där äter man middag tillsammans. Mina tankar far iväg. Sextio- och sjuttiotal, kollektiv, flumvänster… Det är som att damen hör mina tankar. Hon berättar skämtsamt om att livet och umgänget här var lite beryktat. Hon hävdade att skepparen på kryssningsbåten Laponia kunde stanna till utanför och föreslå sina passagerare att ta fram kikarna och spana in de nakenbadande blondinerna. Nu är ju Laponia av nyare datum, så tankarna landar inte riktigt, men kul pratstund. När vi är tillbaka i båten och berättar för grannbåtens besättning om vår promenad, säger kvinnan ombord angående andelshuset. – Ja, där har jag också bott. Så är det här uppe. Allting och alla tycks hänga ihop på något sätt.Farleden in till Luleå hamn går genom en trång passage mellan ön vi är på och Sandön på andra sidan sundet. Även det ett poppis ställe bland båtfolk och badsugna. Här passerar en av båtarna som är engagerad i muddringen av Luleå hamn.Det är väl långt ifrån alla svenskar som ätit surströmming, men Martin kommer från Norge och har i alla fall inte vuxit upp med denna tradition. Alla som behövde hjälp att invigas i surströmmingsätandets ritualer fick beredvillig hjälp.Anna har gjort sig en redig surströmmingsklämma. Foto: Anna.Till ritualen hör ju bl a snapsen och tydligen även här uppe, snapsvisan. En handlade, tror jag, om en sames mössa. Jag hoppades jag skulle hitta texten på nätet, men tji. Som representant för stockholmarna kände jag att vi inte kunde vara sämre så jag grävde i min allt mer sinande repertoar och tog ton jag med.
Men, hur var det nu, hade inte strömmingen i havet tagit slut? Finns det så man fortfarande kan göra surströmming? Frågan fick hänga i luften, men någon av arrangörerna hade försänkningar i en av livsmedelskedjorna och hade fått köpa loss ett gäng burkar från förra året. Årets surströmmingspremiär har ju inte ägt rum ännu. Strömmingen var mildare än jag mindes det. Var det för att den legat till sig ett år? Enligt finsmakarna vinner smaken på det. I mitt smakminne har surströmming en lite skarp touch av Roquefortost. Jag kanske får revidera den uppfattningen. Inte heller luktade det väl så farligt.
Alla betalade naturligtvis för sitt deltagande på middagen, men ändå kände vi stockholmare oss som hedersgäster. Johnny är ju västmanlänning, men det var liksom same, same (engelskt uttal rekommenderas). Vi hade en väldigt trevlig kväll och vi tackar och bugar för den härliga samvaron.
Hur orkade vi upp så tidigt? Enligt loggboken lämnade vi Likskäret redan 08:20 för att gå en kort distans till Junkön. Där skulle man kunna köpa färsk fisk. Vi var kanske lite tidiga, men vi trodde att fiskare också var tidiga. Ingen fiskare på plats i alla fall. – Han skulle nog komma om en timma eller så. Nog? Njae, då drar vi nog vidare.Först hann dock jag och Johnny med att besiktiga den mystiska hattkvarnen från slutet av 1700-talet. Varför den var mystisk eller vad det innebär att den kallas för just hattkvarn är fortfarande höljt i dunkel. Jag hittar inget på nätet och frågar jag min kompis Chat GPT, blir det goddag yxskaft: En anordning som används för att tillverka hattar.En titt in i en liten utställning av båtmotorer blir begripligare.– Ni måste stanna tills fågelskyddet på Sandgrönnorna upphört den 1 augusti! Det är en fantastisk ö. Idag är det den 28 juli. Den ostligaste delen, Skvalpen, beskrivs så här i boken ”Din egen lots till Luleå skärgård”: ”Sandlandskapet är sevärt och naturen som har skapats av hav och vind gör ett kraftfullt intryck … Upplev ett helt oexploaterat bad- och solparadis. De enorma sanddynerna…” Efter att ha sladdat runt i Luleskärgården längre än jag anat att jag ville, behövde vi nog öka tempot, så hur lockande det än lät, får det bli någon annan gång, i något annat liv kanske. Här passerar vi den västra delen av ön, som inte är lika spektakulär, men att det är gott om sand ser vi tydligt.Det är inte bara hamnen som muddras, även leden in till Luleå.– Det är för trångt och grunt. – Jag har aldrig varit där och skulle bara gå dit om jag hade någon med mig som kände till grunden och pekade och dirigerade. -Jo, men det ska gå bra, man har muddrat. Du ska klara dig med ditt djupgående. Det sista fick vi höra på surströmmingsmiddagen kvällen innan. Kanske inte det bästa tillfället att ta till sig navigationsupplysningar. Där ligger hon i alla fall som en hägring, Rödkallen, känd från sjörapporten. Visste vi vad vi vet nu, hade vi inte kommit hit.Jag kan ju inte påstå att jag var helt avslappnad när vi gick in i hamn, men allt gick enligt plan.Kanske inte ser så smått ut på bilden, men när vi svängde in kändes hamnbassängen pytteliten.Hängslen och livrem. Jag vågade inte gå ända in, då det grundade upp rätt snabbt. så jag låg ”avkortad långsida” med ankare. Inte ett sätt jag brukar förtöja på.Var det här fyrmästaren bodde?
Varför alla dessa labyrinter? Myterna och teorierna är många. Här uppe handlar det mycket om att de ska bringa tur. Jag läser på nätet om en av teorierna: ”Sägnerna berättar också att labyrinten användes för att stoppa de nord-nordvästliga vindar som ibland drev fisken ut till havs. Labyrinten skulle anläggas med ingången mot den hårda vinden och när vinden blåste in i labyrinten försökte man hindra den med besvärjelser.” Har Johnny läst detta tro, där han följer labyrintens gångar?Fyren byggdes 1872 och var i drift till 1950. Därefter ersattes den av en ny liten fyr på lotsutkikens tak.Fyren var öppen och vi klättrade upp och fick en fantastisk vy över ön.Kapellen är oftast väldigt fina, så även detta. Lite oklart hur gammalt detta var. Före 1800 eller lite senare? Jag har fått uppfattningen att alla dessa skärgårdskapell, i alla fall ursprungligen, stod utanför svenska kyrkan. Det här kapellet t ex, togs 1846 över av Lotsverket för att först 1974 bli en del av Nederluleå församling.Sannolikt inte hon, så han, CB, kunde ju knappast ana då att hans vackra inskription skulle hamna på ett fotografi, dessutom publicerad på något som heter Internet. Var inskriptionen ett utslag av en tråkig gudstjänst eller ett sätt att markera sin plats?Inte ett fiskesamhälle utan en pratstund med någon. Kvinnan under parasollet kom ut och snackade lite. Hon berättade att hon typ ”alltid” varit här. Hennes pappa var lots. I år hade hon varit här på heltid sedan i maj med endast korta avbrott när det var lugnt väder för att åka in och handla. På ön finns ett trettiotal stugor och det var bara fyra familjer här som hon inte hade vuxit upp med. Starka band till en sådan plats.Pappan till kvinnan vi pratade med var ju lots här och ön har varit en lotsplats sedan slutet av 1700-talet fram till så sent som 1980. Men, det började med fiske. Under medeltiden kom fiskare från finska Karlö och la garn här.Lotsutkiken håller på att renoveras. Vi såg två invandrare som höll på med detta. Undrar vad de tyckte om att hamna här ute.
Vad var det då vi visste nu som vi inte visste då? Enligt officiella uppgifter sticker en Linjett 40 1,96 m, men jag har någon gång mätt att djupgåendet på min båt faktiskt är 2,08 m och det var ju runt dessa mått som vattendjupet skulle vara enligt mer officiella uppgifter, även om nu någon sagt att det skulle vara ännu lite djupare än så. När vi skulle ut ur hamnbassängen fastnade vi först i en sandrevel. Hur hade vi lyckats undvika den på vägen in? Hade vattennivån redan hunnit sjunka så pass? Att det skulle ha bildats en sandrevel med så lugnt väder som det var förefaller osannolikt. Vid tredje försöket tog vi extra sats och kom över. När vi sedan skulle lämna hamnbassängen smällde vi på sten. Shit, har vattennivån verkligen sjunkit? Tankarna snurrade. Blir vi fast här nu? Trots att jag tyckte att vi försökt gå ut precis som vi kom in, hade vi tydligen inte girat tillräckligt snävt åt styrbord vid första försöket. Vid ett andra försök gick det så bra. Men, små marginaler. Det var inte slut med det. Den mittledsmarkering som fanns i mitt kort, fanns inte i verkligheten och i hamnen var det en av de boende som beklagade sig över att mittledsmärket försvunnit. Det hade varit till hjälp. Det är som, kanske bekant, svårare att ha enstavlorna i ryggen än att segla mot dem. Vi kom lite snett och än en gång fick vi känna på sten. Vi rätade upp oss och så var vi äntligen ute.
Puh! Slutet gott, allting gott. Det är ju bara att slipa och spackla lite på kölen nästa gång hon kommer upp på land. En jättefin ö som jag är väldigt glad över att jag fick besöka, Men, med facit i hand hade jag ju aldrig kommit hit. Lite väl mycket drama. Skönt att få slappna av med lite läskande vattenmelon. Besättningen var i alla fall cool. Åtminstone på ytan.Hoppla. Vad händer nu? Från att vi haft jättefint väder under en längre period har det nu gått över till att bli mer ostadigt. Uppsidan är att nu börjar blåsa lite mer. När vi lämnat Rödkallen gav vi snabbt upp att segla och gick för motor ett tag, men snart nog blev det full fart framåt för segel.
Vi var på väg till Stora Svinöra. När vi kom fram kretsade vi en stund utanför hamnen. Det blåste nu rejält och hamnen såg inte så inbjudande ut. Det var lite oklart hur djupt det var, så vi försökte få någons uppmärksamhet. Till slut förstod vi det som att vi kunde lägga oss på insidan av en flytbrygga, men att vi absolut inte kunde gå in i hamnbassängen. När vi lagt fast förstod vi att vi kunde gå ännu lite längre in längs samma brygga och förhalade oss för att få lite mer skydd. Lite halvsvettigt med tanke på hur mycket det blåste.
Stora Svinöra eller Svinöra är klubbholme för Piteå Båtklubb. Det var en finländare som hade rekommenderat ön och kanske var det bastun han uppskattade. Det var nog anläggningens främsta tillgång, där den låg i direkt anslutning till vattnet.När vi kommit i ordning med våra förtöjningstampar fick vi god hjälp av en vänlig klubbmedlem att tända på bastun och i väntan på att den blev varm försökte jag klå Johnny i en ny variant av pingis, pingis med trasig boll. Gick så där, för oss båda. Foto: Martin.Det blåste minst lika mycket dagen därpå. Jag ville inte driva in mot land när vi la loss, så vi började med ett styrketräningspass, att återigen förhala båten ut till änden på bryggan. När jag tyckte att vi kämpat tillräckligt, gick vi över till elvinscharna. Tänkte inte på dem 😉 Foto: Anna.
Jag fick frågan hur jag hade gjort om det bara hade varit jag och Slobi. Ja, antingen hade vi fått ligga kvar tills det mojnade eller så hade vi överhuvudtaget aldrig lagt till här och istället gått till närbelägna Renö hamn, dit vi nu gick för att tömma toan.
Renö hamn. Foto: MartinSkitgöra. Normalt är pumpen eldriven, men här var den handjagad, så Martin fick sig ett styrketräningspass. Foto: Anna.
Jag och framförallt Anna hade båda en idé om att vi måste gå till Pite och äta Pitepalt. Det hade gått betydligt snabbare att promenera från Renö hamn in til Piteå och tillbaka (3 timmar och 40 minuter fram och tillbaka), än att ta båten dit (6 timmar och 50 minuter inkl väntan på broöppning). Alltså tog vi båten 🙂
Slobi var så besviken över att hon inte skulle få komma till Pite havsbad och några i besättningen såg också framför sig Pite havsbad omgivet av ett slags skimmer från en Söderhavsstrand. Jag hade också nämnt Pite havsbad för några Lulebor. – Vore inte det nå’t? De såg tämligen oförstående ut. Nu har vi sett Pite havsbad på distans och det räckte.Man var tvungen att beställa broöppning minst tre timmar i förväg. Inte helt lätt att veta hur lång tid seglingen dit skulle ta och så skulle vi ju få kryss också. Och så lite marginal kanske. Jag blir förvånad när jag tittar i loggboken. Var det bara 50 minuter vi väntade? Men, vi kände ju att vi var mer eller mindre framme när vi siktade Pite havsbad och sedan skulle vi ju ta ner segel, gå in i älven och lägga fast, så tiden gick. Det var rätt strömt vid bron. Närmade mig först höger sida, men det verkade lugnare på vänster sida, så där knöt vi fast i vår väntan på broöppning. Bryggan höll för oss, men såg ut att behöva lite underhåll om dem inte skulle säcka ihop så småningom. Vi tyckte till slut att vi fick vänta lite väl länge och ringde upp dem igen. för att höra om det blivit något missförstånd eller någon försening. – Var är ni, undrade operatören. I samma ögonblick meddelade tydligen brovakten på plats att denne nu sett oss och bron öppnades. Tydligen låg vi lite gömda under bron.Ingen fjärrstyrning här, utan det kom ut någon i en bil från Svevia och tryckte på en riktig knapp i en hytt.Där det idag finns en bro har det tidigare ofta funnits en bilfärja. Strax norr om bron fanns resterna av det gamla färjeläget. Denna och den föregående bilden tog jag när vi var på väg ut igen.Det gäller att hålla sig i rännan. Kolla vattenskoterna till vänster i bild. Den ser ju ut att ligga på botten. Efter bron kändes det ett tag som jag gick på Göta kanal. Här öppnar det upp sig och vi kommer ut på en större fjärd.Här bor de flott, en del Pitebor. Men, var bor de egentligen? Är Yttre fjärden som den heter, en del av Piteälven eller slutar Piteälven ungefär där vi senare lade till? Av akademiskt intresse kanske, samma vatten lär det ju vara.Å andra sidan, närheten till Munksunds pappersbruk kanske tar bort en del av känslan av det ljuva egnahemslivet. Eller så tänker de som i Hudiksvall. När jag bodde där och fällde någon kommentar om att det luktade illa från Iggesunds pappersbruk: – Det luktar inte illa. Det luktar pengar. Svårt att tro att det ska dölja sig en stad bakom hörnet.Nästan 7 M efter bron var vi inne i Piteås hamn, Västra kajen. Lite besviken blev jag. Hade fått för mig att vi skulle hamna mitt i stan. En trafikled (f d E4:an?) och järnvägsspår skilde hamnen från stan.
För första gången på länge känner vi oss inte så där varmt välkomnade som vi har blivit bortskämda med. En lite småbutter kvinna tog emot i det som var en kombination av hamnkontor och campingreception. Senare under kvällen knallar vi in på ett hotell och berättar för den annalkande kyparen att vi bara var lite nyfikna. Då avlägsnade han sig bara, utan kommentar. Då blev vi full i skratt. Det där hade bara inte hänt i Luleå. På väldigt vaga grunder, det ska medges, börjar vi spekulera över skillnaderna mellan Lule- och Pitebor. När vi kommer längre söderut och samtalet glider in på norrländska mentaliteter, får vi istället höra: – Lulebor? Ja, de är väl lite stöddiga. – Jaha. Jag lämnar detta tema utan att bli så mycket klokare. En Lulebo menade i alla fall att det var större skillnad på en Lulebo och någon från Gällivare eller om det nu var Malmberget, jämfört med skillnaden mellan en Lulebo och en stockholmare.
Jag fick i alla fall lära mig att järnvägsstationen hade rivits och blivit parkeringsplats. – Det är ju synd. Det var ett fint hus. Vidare får jag lära mig att detta var en av Sveriges första gågator. Striden står tydligen mellan Helsingborg respektive Piteå beroende hur man definierar först.Egentligen borde jag väl ha visat det fina gamla Rådhuset till höger, när vi nu står på Rådhustorget, men intrycket förstördes av några fula plasttält i förgrundenI Storgatans förlängning fanns en del fin bebyggelse. Hur stort är då Piteå? I Piteå tätort bor c:a 23 000 personer.Denna första vända på stan syftade ju primärt till att handla, inte minst Pitepalt. Vi hade valt fel veckodag eller så hade inte säsongen börjat riktigt än. – Ni kan ju åka till Paltzerian i Öjebyn! Det kanske hade låtit säg göras, men det lät så avlägset. I själva verket inser jag nu att Öjebyn bara låg 5 km bort. Kanske synd att vi inte tog oss dit, även där finns tydligen en välbevarad kyrkstad. Det fick istället bli palt från Coop, tillagad i båten med skirat smör och lingonsylt. Inte så tokigt det heller. Fast Anna ser lite skeptisk ut, tycker jag.Enligt Chat GPT heter denna vattenled som förbinder Sörfjärden med Nordfjärden, även kallad Nördfjärden (!), för Kanisgraven. Söker jag på Internet får jag inga träffar på detta namn. Vad ska man tro? Fint namn i alla fall, oavsett om nu Chat GPT hittat på det eller om det stämmer.Att detta heter Badhusparken tycks vara mindre kontroversiellt.Björkar med röda blad. Finsk rödbjörk kanske?Det är ju trendigt med höghus i Sverige. Denna fluga har även kommit till Piteå. Här ett bostadshus, men vill man bo i höghus för en natt, i Piteå, kan man checka in på det spektakulära höghushotellet Kust.Målet för kvällspromenaden: Norrmalm. Ett litet område med en hel del fina hus.Av någon anledning tycktes det vara något fel på vår rytm. Vi kom ofta efter stängningsdags. Här hade det ju varit spännande att gå in. Foto: Martin.Liksom i många andra städer skövlade miljonprogrammet stora offer även i Piteå. Nytt möter gammalt på ett brutalt sätt, men som tur är hann en del gammal, samlad bebyggelse bevaras.Jag har så svårt att förstå hur dåtidens betongpolitiker tänkte. Att förstå att man kan trivas i den här miljön är dock inte så svårt.Det här var väl lite speciellt. Hur kom någon på att man borde göra så?Även Piteå kanske förtjänar epitetet björkarnas stad?Vilken vacker kyrka. Den hade varit spännande att gå in i. Även här var vi dock för sent ute. Det är Övre Norrlands (var går gränsen till Övre Norrland?) äldsta träkyrka och Piteå stads äldsta bevarade byggnad, byggd 1683-1686. Tidigare låg staden i Öjebyn, men när Öjebyn brann 1666 beslutades att staden skulle flyttas till sin nuvarande plats. Kyrkan däremot fick bli kvar i Öjebyn, så för att förenkla livet för Piteborna byggdes så småningom denna kyrka.Klockstapeln är av något senare datum, 1727.Var det här det lokala systembolaget i Piteå låg? Jag har lärt mig att det fanns en massa lokala, privata systembolag innan det statliga monopolet infördes 1955. Då liksom nu är det Piteå Stadshotell i samma, pampiga byggnad.
Planeringen av den fortsatta rutten orsakade en del diskussioner. Ska vi segla på och ta lite längre ben eller ska vi addera ytterligare en seglingsdag. Martin hade dock lovat bort sig, så det alternativet föll. Johnny var lite skeptisk till långa ben. Han menade att han lätt blev uttråkad då. Skulle vi avsluta i höjd med Skellefteå? Hur många stopp till ska vi göra? Stenskär ligger strax söder om Piteå. Det låter ju som en klippa, vilken som helst. Men, på en satellitbild såg det mer ut som en Söderhavsatoll. Kändes frestande att gå dit, men vädret var inte det bästa och till slut valde vi att öka tempot och gå lite längre.
Dagens facit på sjön: Detta timmersläp och så, strax innan vi la till för kvällen, EN segelbåt.Inte högsommarvarmt längre, men ändå gött i solen om man klär på sig lite.Även om vi bestämde oss för att gå lite längre, bestämde vi oss också för att stanna till för att sträcka på benen och äta lite lunch. Att Pite Rönnskär låg på vägen som ett lämpligt stopp gjorde ju inte beslutet svårare. Men, var ligger nu hamninloppet? På kortet är det bara mörkblått (0-3 m) och det var rätt blåsigt, så det gällde ju att hamna rätt.Väl i land såg inloppet ut så här, inte lätt att urskilja i motljuset.Det var lite läskigt att lägga till vid Pite Rönnskär. Utifrån hade jag föga aning om hur det skulle se ut i hamnen. När jag väl hade kommit förbi pirnocken gällde det att snabbt ta beslut om var vi skulle lägga oss. Är det lugnt kan man ju bara ligga och guppa och spana lite i lugn och ro, men nu var det blåsigt och trots sina åtta ton kan Aquileja ibland kännas som en liten jolle som driver iväg med vinden. Som synes fanns det en parkeringsficka framför den andra segelbåten, så beslutet blev att snabbt snurra runt och gå in där. Men, vinden var starkare än jag räknat med och den ville trycka upp oss mot stranden och jag blev orolig att djupet inte skulle räcka till där, Så, jag sökte mig snabbt lite längre in i hamnbassängen där det verkade blåsa aningen mindre. Men där sjönk djupet på ekolodet förfärande snabbt ner till 1,7 m. Vet inte riktigt hur jag bar mig åt, men till slut hade jag ändå vänt på oss och kommit in där vi nu ligger på bilden. Av min besättning och av folk på bryggan fick jag höra hur cool jag hade verkat. Jag kan ärligt säga att jag kände mig allt annat än cool och jag var mycket tacksam över att jag hade en bogpropeller.Pite Rönnskär visade sig vara jättegulligt.Den här var väl fin?Låter som ett vältajmat budskap, med tanke på den nuvarande debatten om begränsningarna av skärmtid.Här hade man lyxen att kunna luta sig mot ryggstöd.Kyrkgraffiti.Utedass med nödvändigt rekvisita. Glömde kolla vad det var för serietidningar.Romantisk liten soffa med solnedgångsläge.Vilken tur vi hade. Vandrarhemsvärden bjöd in till en guidad visning av fyren. Vi samlades utanför och pratade lite om ditt och datt och plötsligen kom han av någon anledning in på användandet av räknesticka. Var det för övrigt någon i församlingen som hade använt räknesticka i skolan? Som en lydig skolpojke räckte jag upp handen. Jag tittade mig omkring. Ingen annan hade räckt upp handen. Vad gammal jag kände mig. Jag skakade av mig denna känsla av obehag och spetsade öronen: Fyren hade flyttats från Sandhammaren 1905, där den varit en av två identiska fyrar. Vilket projekt! Fyren är med sina 37 m Sveriges högsta järnfyr.Har alla Heidenstamare sådana här djurhuvuden som dekorationer? Fungerade de som någon slags vattenutkastare? Det kommer rör ut ur munnarna…Den här bilden kanske skulle kunna platsa i en framtida hamnbeskrivning.Fin utsikt över kapellet och båken.För första gången i sommar var det läge att sätta spinnakern. För delar av besättningen var det premiär överhuvudtaget med spinnaker. Det var väl inte idealiska omständigheter med ett guppande hav och den så småningom allt mer avtagande vinden. Den flaxade lite hit och dit, men till en början fick vi i alla fall lite bättre fart. Meningarna om dagens övning gick lite isär: Johnny: – Mycket meck! Martin: – Superhärligt!Johnny hade ändrat sig vad gäller långa ben. – Nä, men det går ju jättebra. Inte alls så långtråkigt som jag trodde. Så, Rönnskärsverken och Skelleftehamn seglade vi förbi. Nu var vi överens om att nå någonstans där det fanns bra bussförbindelser till Umeå.Lite frestande var det ju att undersöka Gåsören, beläget i Skellefteälvens mynning, men vi fick nöja oss med att ha varit nära.Siktet var inställt på Bureå söder om Skellefteälven. Vi hamnade i bryderi hur vi skulle ta oss in. Hamnen skyddades av vad som såg ut som en lång vall och hamnbeskrivningens information om inseglingen kändes nästan som om den refererade till någon helt annan hamn. Att det fanns grund man skulle akta sig för framstod dock tydligt. Till slut fick Martins ord bli vägledande: – Vid den öppningen finns ju i alla fall en gästhamnssymbol. Det måste ju vara där vi ska in. OK! En båtägare som hade hemmahamn i Bureå, berättade om när han kom hit med sin båt för första gången. Han valde det andra inloppet. Det gick inte så bra.Någonstans regnade det, men inte på oss.Väl på plats, om än vid toabryggan, infann sig lugnet och vi kunde njuta av vinet och räkorna. Foto: Anna.-
Lite längre segling med ett avbrott för lunch verkade vara ett bra koncept, så idag var planen att gå till Ratan med en paus vid Bjuröklubb. Vi hade fått höra att hamnen vid Bjuröklubb var för liten för oss. Någon hade visserligen sagt att det borde gå eller att man kunde lägga sig på kajen utanför hamnen. Efter äventyren vid både Rödkallen och Pite Rönnskär var jag inte så sugen på att prova. Så, hamnen fick vara, men det skulle finnas en kryssarklubbsboj. Kanske den var ledig. Nähä, den var upptagen av en holländare. Hade han verkligen rätt att nyttja bojen? Vad gör vi då? Lite längre in skulle det finnas en gammal kaj. Visst, hade det varit lite lugnare hade man säkert kunnat lägga sig där. Idag kändes det som om det skulle vara ett äventyr både att lägga till och kliva iland och sedan ligga kvar utan att dunka i kajen, så det fick också vara. Det blåste rakt in i viken, men längre in var det aningen lugnare. Där kanske vi kunde lägga oss på svaj? Så fick det bli. Kort därefter blev vi uppropade på VHF:en av en båt inne hamnen vars engelsktalande skeppare sett oss. Han välkomnade oss in i hamnen. Det var gott om plats menade han. När han förstod vilket djupgående vi hade, avrådde han dock bestämt ifrån att vi skulle komma dit.
Först var vi lite osäkra över om det skulle gå bra att ro in till land. Det såg ut som om det skulle bli ett blött äventyr. För egen del såg jag framför mig en händelse när vi skulle ro in till Gotska Sandön en gång och låta vår hund få en kisspaus under en långsam segling från Fårö mot Stockholms skärgård. Jag och min morbror stannade kvar på båten, men min dotter, äldste son och hans flickvän rodde in med hunden. In gick det väl bra, men ut! Vågorna var rätt höga. Vår hund stod med tassarna på fören och spanade in husse där ute. Men, så såg han istället en mötande våg, kastade sig skräckslagen åt motsatt håll, ner i vattnet och simmade tillbaka till stranden. Efter en hundjakt kom alla slutligen välhållna tillbaka med en bruten åra som enda malör. Vi provade i alla fall att sjösätta jollen för att provro och det gick bättre än väntat. Så jag och Johnny rodde in till land för att besöka fyrplatsen. De andra ville softa ombord. Uppifrån fyren kunde vi konstatera att båten låg kvar.När man lyssnar på sjörapporterna förekommer många namn på fyr- och lotsplatser. Flera av dem har jag bara haft vaga begrepp om var de ligger, ännu mindre hur de ser ut. Namnen får en slags romantiserad mystik över sig. Allt eftersom lättar mystikens dimma, när man nu får tillfälle att besöka dessa platser. Lite trevligt är det att få en referens till platserna som nämns på radion. Även Bjuröklubb är en sådan plats som har en väderstation. Fyren automatiserades 1970, men jag förvånas över att läsa att SMHI:s väderbevakare bodde kvar i fyrmästarbostaden ända fram till 1997.Bjuröklubbs hamn. Där det var för grunt för oss enligt skepparen på den röda båten.Skjulet ovanför hamnen visade sig vara en f d sjöräddningsstation som användes t o m 1967. Men, var inte placeringen lite udda där den låg högt ovanför hamnen? Det var dock ingen båt som förvarades där inne utan ett ”raketgevär”. Med hjälp av geväret kunde man skjuta ut en lina till ett nödställt fartyg och med den första linan, skicka ut en andra lina och sedan en tross och sedan var tanken att ta in de nödställda i korgar som löpte på trossen. Något skarpt läge uppstod dock inte, så denna geniala uppfinning fick aldrig göra nytta.På sin tid gick det en buss mellan Bjuröklubb och Skellefteå. I folkmun kallades den för nykteristen för den var aldrig full. Så den hade lagts ned och vi var inställda på en lite längre promenad upp till fyren. Vi provar att lifta, tyckte jag. Johnny såg lite tveksam ut, men när en bil stannade, tvekade han inte att hoppa in. På tillbakavägen var det föraren med sitt barnbarn som raggade upp oss och vi var inte svårövertalade. Det visade sig att kvinnan som körde var gammal seglare och hade haft en Shipman 28. Dessutom, i detta nu var hennes bror nere i Åkersberga av alla ställen, d v s där jag bor numera, för att köpa en segelbåt som han skulle segla upp. Så, nu ville hon minsann se var det var för båt vi hade kommit hit med.Jag förklarade att vi fått nådigt tillstånd att gå över stugägarnas tomt, så när vi kom tillbaka gick jag före och varnade för att vi fått tillökning. – Nämen hej! Är det här ni bor! Vad roligt! Där ser man vad en tur med gummijollen kan leda till. Kärt återseende, vad det verkade.
Vi tog avsked och rodde tillbaka, men vi var ju båda rätt upplivade av vad vi varit med om och det var vi naturligtvis ivriga att berätta om för Anna och Martin. Så pass ivriga att det tydligen lät lite som Piff och Puff på julafton. Jag tror att jag uppfattades som den mindre intelligente Puff. Hmm…
När vi stod på toppen av Bjuröklubb kände jag inte alls för att ge mig ut och segla igen. Det var grått, lite småregnigt och blåsigt. Vi lättade dock ankar och jag tänkte att vi nog fick ta ett rev, men när vi väl kom ut kändes det inte alls så bistert. När vi gick ut ur viken och skulle sätta segel möttes vi dock av höga vågor, men när vi väl rundat lugnade det sig en del.
Av någon anledning fick vi för oss att vi strax söder om Bjuröklubb passerade Sveriges ostligaste udde. Måhända ostligaste udde om man ser härifrån och söderut, men Haparanda och Haparandas skärgård ligger ju betydligt mer österut. Hursomhelst, det blev en rak sydvästlig kurs mot Ratan, så vår femte besättningsmedlem, Helmut (autopiloten), fick nu ta över och styra.Under tiden löste vi en mordgåta, ett cold case som Anna hade tagit med sig och som vi nu hjälpte polisen med.
När det var klart bytte vi till Code 0 och noterade den här besättningens fartrekord, lite över nio knop. Kusten här såg ut lite som förväntat. Det var skog, skog och skog. Vi mötte inte en enda båt. Inte ens ett handelsfartyg.
Första Linjetten sedan Rödlöga såg vi i Ratan. Har vi återigen börjat närma oss seglingscivilisationen? Här blickar vi ut över Ratans södra inlopp, där vi nyss kom in.Ratan var ett mysigt och fridfullt ställe utan allt för närbelägna stålverk eller massafabriker. Kajen var egentligen gjord för lite större fartyg, så det krävdes rejäla kliv för att ta sig iland.Dagen därpå hyrde vi en roddbåt för att upptäcka ön som skyddade Ratans hamn, Rataskär.Dagen innan hade vi på håll undrat över vad det var för märklig byggnad vi såg framför oss. Båken ser ju nästan ut som ett slags cirkustält. Lotsutkiken såg ut som en lotsutkik.Ingen av oss kunde påminna sig om att ha sett en större myrstack.Anna visar hur högt upp vattnet gått för inte så länge sedan. Fast, allt är ju relativt, vad är länge sedan? Men, det går fort, även det ett relativt begrepp. Kusten på gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten, inte så långt bort alltså, sägs uppvisa Sverige högsta landhöjningstakt, 9 mm per år. Om man som barn badade i en havsvik på en sådan plats, kan man som pensionär ha fått uppleva att land ligger 70-80 cm högre och att havsviken blivit en damm eller att två öar har blivit en ö. Linné och hans lärjungar fascinerades inte bara av växter, utan även av landhöjningen. För att notera skillnaderna högg man in vattenmärken och långt upp på land hittar vi ett sådant märke från 1749.Linjetten har avlösts av en större segelbåt och snart kommer en ännu större segelbåt in som vittnar om polarfärder och andra expeditioner, säkert mycket äventyrligare än att segla längs Norrlandskusten.En konstnär hade valt att flytta ut sitt galleri i naturen.Vad är det där för ful bunker? Jo, en mareograf visar det sig. På en skylt står det att man när som helst kan ringa 0934-31089 för att få aktuellt vattenstånd. Jag provar: – Samtalet kan inte kopplas fram. Var god kontrollera telefonnumret! Söker jag på nätet får jag dock reda på att den senaste observationen gjordes för 38 minuter sedan och att det då var tre cm under normalvattenstånd i Ratan. Jag blir nyfiken och söker vidare. Den 14 januari 1984 registrerades Sveriges högsta vattenstånd i Kalix, 177 cm över normalvattenståndet och exakt 32 år senare var det lägsta vattenståndet i Sverige 126 cm under normal nivå, även det i Bottenviken, i Haparanda. Tur man inte var där och seglade då. Fast vatten, det borde väl ha varit is vid dessa tillfällen. Hur mäter man då?Det finns många informativa skyltar runt om i Ratan. Vi får bl a lära oss att utbyggnaden av fyrarna föranleddes av den ökande förekomsten av ångbåtar. Vid 1800-talets början ska det bara ha funnits elva fyrar i hela Sverige, år 1900 hela 440. Undrar hur man räknade. Sverige var ju ett flexibelt begrepp under denna period. Den här fyren på Ledskär uppfördes 1874, ersattes 1942 av en ny fyr, flyttades 1944 till annan plats, men återkom 2011. Vilket liv för en fyr.Den lilla kiosken till höger är föregångaren till betongbunkern (se ovan). När landhöjningen nått en viss gräns kunde den inte längre fungera som mareograf.Så här lugnt och idylliskt har det inte alltid varit här. 1809 stod slaget vid Ratan mellan ryska och svenska trupper. Det gick inte så bra för svenskt vidkommande och vi förlorade sedan Finland. En tröst är i alla fall att vi sedan dess inte haft något slag på svensk mark. Allt enligt skylten. Jag funderar över Krimkriget som ju, trots namnet, inleddes i Östersjön. Men det var väl så, att inga slag utkämpades i Sverige, även om utländsk militär fanns på både svensk mark och på svenskt vatten.För 215 år sedan får man anta att krutröken låg tät här.Vi kastar loss och fortsätter söderut. Det blåser bra och i rätt vinkel för att återigen hissa Code 0 och vi ligger nästan konstant över 8 knop. Till slut blev det dock för snäv vinkel mot vinden och vi återgår till vanligt försegel. Foto: AnnaDet gäller att försöka hitta en bekväm ställning när båten kränger. Foto: Martin.
Vi seglade förbi Holmön ute i Kvarken. Funderade över om jag och Slobi skulle börja med att gå dit, men senare får jag höra att hamnen där inte är lämpad för en fyrtiofotare. Ännu senare möttes jag av en fullständigt oförstående reaktion på detta påstående. Det behövs bättre hamnguider för kusten här uppe. Hoppas att den relativt nya Hamnguiden 10, Arholma-Höga kusten, kompletteras av en Hamnguiden 11 Örnsköldsvik-Torneå och gärna vidare för den finska kusten.
Liksom när min dotter var med har vi ju haft lite drama under den här etappen och vi avslutar med att Code 0-seglet rullar ut sig precis när vi ska gå upp i leden in mot Holmsund. Den är lite knepig att hålla inrullad när man fortfarande har den hissad. Jag får slänga iväg ett mejl till segelmakaren och se om jag kan få något tips om vad man kan göra.
Vi börjar med att gå in i den hamn i Holmsund som kallas för Patholmsviken. Det kändes som om den låg mitt i ett väsnande industriområde, så jag bestämde mig ganska snabbt för att bara ligga där en natt och att påföljande morgon gå till Obbola som låg tvärs över Umeälven. Även besättningen dröjde sig kvar tills vi flyttat på oss. En kort promenad från Obbolas småbåtshamn kör länstrafiken dessutom en busslinje in till Umeå som går hyfsat ofta.
Sista kvällens middagsförberedelser. Foto: MartinFör ovanlighetens skull har vi dukat upp inne. Jag kommer inte riktigt ihåg, men det måste ha varit ruggigt ute. Egentligen var tanken att gå ut och äta, men utbudet av bra ställen i Holmsund var rätt magert. Foto: MartinMellan 1985 och 1989 ägde jag en gul Linjett 30. Den såldes till en man som skulle ha den i Luleå och som jag vet sålde den vidare efter ett antal år. Är det månne min gamla Millan som ligger här i Patholmsviken? Den här båten saknade namn, men de kanske inte gillade namnet och tog bort det? Det fanns ännu en gul Linjett 30 i samma hamn, men den hette Gilda och jag fick inte samma vibbar till Gilda som till denna namnlösa båt.
Industrierna var inom synhåll även i Obbola, men det kändes ändå som en idyll här jämfört med Patholmsviken. Enda smolket var attityden från en av klubbmedlemmarna. När vi gled in i hamnen hoppade hon snabbt ut ur sin båt för att assistera. Vad trevligt, tänkte jag först. Hon dirigerade snabbt om oss till en annan plats och det kanske var bra. När Johnny skulle lägga fast förtöjningstamparna blev han tillrättavisad av henne, men gjorde som hon sa. – Duktig idiot, fick han höra då. Jag frågade henne om vi setts i Ratan. – Jaså, var det ni! Hjälp! Vad hade vi gjort för ont? Senare skällde hon på mig för att jag betalt för lite i hamnavgift, den var höjd från 200 till 250 kr. När jag hänvisade till vad jag läst på anslagstavlan, antydde hon att jag ljög. En annan klubbmedlem som hjälpt mig tillrätta, baktalade hon. Visst gav det en sur eftersmak åt besöket i Obbola, men jag försökte tänka att hon inte var representativ för klubben.
Normalt sett har jag alltid med mig en extra, full gasolflaska, så att jag inte plötsligen står utan. I år hade jag dessutom med mig en tredje flaska med finsk anslutning, vilket visade sig vara helt onödigt. Under hela tiden i Finland drog jag gasol från den flaska jag byt till under sommaren innan. Ska den aldrig ta slut, tänkte jag flera gånger. I Holmsund hände det. Förklaringen till att den har räckt så länge är att vi har en induktionshäll som vi plockar fram när vi ligger med landström. Har fungerat jättebra förutom vid enstaka tillfällen då vi smällt säkringen i land när vi legat i gästhamnar med underdimensionerat elsystem. Ett tips kanske, till fler.
När bilden ovan togs, har min besättning mönstrat av för länge sedan. När jag reflekterar över seglingen så måste jag säga att jag haft en väldigt trevlig besättning som dessutom varit både stryktålig och flexibel. Det har varit väldigt omväxlande, allt från korta seglingar i svaga vindar, i värme och solsken till lite tuffare tag, längre distanser i gråväder, med bidevind, motsjö och en båt som kränger. Vi har glidit in i gästhamnar och blivit hjälpta av välkomnande grannar och vi har gjort betydligt äventyrligare strandhugg. Jag tänker på Rödkallen där jag för några ögonblick såg framför mig att vi blivit innestängda av sjunkande vatten eller Pite Rönnskär där marginalerna till att gå på grund inte kan ha varit stora. Vad coola ni har varit. Och vad trevligt vi har haft. Alla upptäcktsfärder på land, alla trevliga och goda middagar allt snack och alla skratt. Vi kunde inte se allt och säkert missade vi fina öar och platser såsom Sandgrönnorna, Mosesholmen, Stenskär och kanske Öjebyn. Jag är glad över att ha fått lära känna er och ser fram emot vår planerade återträff hos dig Anna.
DISTANSER:
Luleå-Brändöskäret: 26,5 M
Brändöskäret-Småskären: 10,5 M
Småskären-Kluntarna: 7,8 M
Kluntarna-Likskäret: 7,9 M
Likskäret-Junkön: 3,9 M
Junkön-Rödkallen: 11,6 M
Rödkallen-Stora Svinöra: 18,8 M
Stora Svinöra-Renö hamn: 0,8 M
Renö hamn-Pitsundsbron: 21,5 M
Pitsundsbron-Piteå: 6,9 M
Piteå-Pitsundsbron: 5,4 M
Pitsundsbron-Pite Rönnskär: 13,1 M
Pite Rönnskär-Bureå: 29,3 M
Bureå-Bjurö klubb: 15,6 M
Bjurö klubb-Ratan: 38,8 M
Ratan-Holmsund: 28,9 M
Holmsund-Obbola: 3,2 M
Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović (t o m 21 juli)
Från Töre vände seglingen söderut. Men, vart skulle vi ta vägen? Det finns ju 742 öar att välja emellan i Luleå skärgård. Vi övervägde först Brändöskäret. Hamnen där sades dock vara lite utsatt för den förväntade vindriktningen, så valet föll på Hindersön istället. På Hindersön fanns det flera hamnar att välja emellan, men bara en av dem, Björkögärdviken, var tillräckligt djup för oss. Som synes, en rätt ödslig och trist hamn. Vi hade en bra segling hit om än i gråväder, men utan regn. När vi nästa morgon plockade fram cyklarna hängde dock regnet i luften och vi fick en del skvättar på oss.När vi gick in i hamnen kvällen innan noterade jag ett ljus som jag inte lyckades lista ut vad det innebar. Jag utgick ifrån att det var tänkt som något slags navigationshjälpmedel, men hur jag skulle förhålla mig till detta hjälpmedel begrep jag aldrig. Väl i land fick jag förklaringen. Det lyser så länge det inte finns någon på kajen som vill plockas upp av passagerarbåten. Är det inte en märkvärdig logik? Vore det inte mer naturligt att man tänder ljuset när man vill åka med?Alldeles i närheten av hamnen låg Jopikgården, ett gammalt hemman som numera är bl a konferensanläggning och restaurang. Vi läste att man serverade norrländska specialiteter. Det vattnades i munnen. Det var dock lika öde här som nere i hamnen.Lite nedslagna och förundrade över att det var så livlöst, trampade vi vidare och kom till andra sidan ön, Norrisundet. Till höger fanns ett litet, men intressant sälmuseum. Idag spanar vi gärna efter sälar och tycker att de är så söta när de sticker upp sina huvuden ur vattnet. Att man skulle jaga dem, kanske med grymma fångstmetoder, känns helt främmande. Man får försöka inse att det ofta var en kamp för uppehället förr och att en lyckad jakt kunde ge ett värdefullt tillskott till kassan. Då var man också beredd att utstå en del. Man kunde vara ute i åtta veckor och bo fyra personer i den öppna sälbåten som egentligen inte ser ut som mycket mer än öppen eka. Som skydd för väder och vind hade man bara en tältduk att lägga över som tak. Det var ut till drivisen man släpade sälbåtarna med sina jullar, för sälen här uppe, Vikaren, fortplantar sig på isen och det var där jakten skedde. Vind och strömmar kunde föra säljägarna långt från hemmet och när isen bröt upp under våren eller försommaren hamnade båten i sjön och då gällde det att följa kompassen och försöka hitta hem igen. I skjulet ligger Hilding Erikssons sälbåt som han nyttjade ända fram till sin sista sälfångstexpeditionen 1966.Säljägarnas enda värmekälla var primusköket.En öppen kiosk med självbetjäning! Lite godis och glass piggade upp. En kvinna med hund kom förbi när vi satt och slickade på våra glasspinnar. Hej, sade vi! Ingenting, sade hon. Slobi, som vanligt snabb med sina omdömen: – Finländarna var trevligare! Redan nu ska dock sägas att detta var en förhastad slutsats. Luleborna visade sig vara väldigt trevliga. Mer om det längre fram.Självbetjäning i all ära. Det kändes ändå som om det var svårt att förstå hur ekonomin gick ihop. Är inte prislistan lite daterad? Men, vi fyndade.Inte bara i Finland tydligen som det finns hus med tydliga renoveringsbehov.Ser ni de timglasformade utsmyckningarna på sjöbodarna? Jag googlade för att söka en förklaring till vad dessa tecken stod för. Hittade ingenting. Ställde frågan till Chat GPT. Svaret kom omedelbart: ”De vita timglasliknande utsmyckningarna på sjöbodar i Luleå skärgård är en traditionell symbol som kallas för ”stormkrok”. Den här symbolen har historiskt använts för att skydda byggnader från olyckor, särskilt stormar och oväder.” Var får den allt ifrån? Stämmer det?Istället för stormkrokar kan man ju tillföra andra utsmyckningar. Oklart om de har någon symbolisk betydelse. Ska nog bara vara fint 😉 Foto: Slobi.Hindersön är en av de största och mest folkrika öarna i Luleå skärgård. Folkrik är uppenbarligen ett relativt begrepp. Jag läser att det finns c:a 20 personer som är mantalsskrivna på Hindersön, varav hälften bor här året runt. Här bedrivs fortfarande ett aktivt jordbruk och här vid Ostigården får vi hålla undan för en traktor som kommer farande.Någon mjölk lär man väl inte leverera längre och förr, hur togs den omhand, ute på en ö? Foto: Slobi.En välkommen paus. Tack för det! Jag antar att vägvisaren till Luleå syftar på den isväg som varje år plogas in till fastlandet.På Hindersön har huvudsysslan varit jordbruk och fisket har mer skett för husbehov. Men, under en kort period (under slutet av 1800-talet) bedrevs det även gruvbrytning. Malmen var dock av dålig kvalitet, så verksamheten blev kortlivad.Räls lades ut och malmen lastades på vagnar som drogs för hand ner till hamnen där den lastades om på pråmar som drogs till Töre där det fanns en masugn, Törefors bruk. Vi seglade alltså hit i malmens kölvatten.
Vi räknade först människomötena på ena handens fingrar. I takt med att dagen led dök det dock upp allt fler människor. Det var nästan lite spöklikt först. Tillbaka till hamnen stötte vi ihop med ett äldre par som lagt till med en mindre motorbåt. – Vad kommer en sådan här båt ifrån, undrade gubben. Vi berättade om vår tur och han utbrast: – Oh herregud. Ja, det går inte med motorbåt. Det blir alldeles för dyrt. De höll sig i Luleå skärgård, men var ute under hela sommaren. Precis som det blivit för mig var deras båt deras flytande sommarstuga. Det visade sig att de under nästa år varit gifta i 50 år. Om jag minns rätt hade han besökt Uleåborg vid något tillfälle och träffat sin blivande fru, finska från Tornedalen, som berättade att hon var sjuksköterska. – Ja, men sådana behöver vi i Luleå, hade han sagt och då följde hon med. Svårare än så behöver det tydligen inte vara.
Vi tackade för oss och kastade loss för att gå mot Luleå. Ibland bad jag Skippo eller plottern om ruttförslag och inte så sällan blev förslagen rutter som lämnade farlederna och gick hisnande nära grund. Men det borde gå den här gången. Det skulle dessutom finnas en enslinje att följa. När vi närmade oss den trånga passagen skulle vi få läns, det blåste bra och vi gjorde god fart. Jag testade något nytt för att få ner farten: vi rullade in förseglet och skotade in storbommen och så fick den stå och jippa lite fram och tillbaka bäst den ville. Att få ner farten kändes ännu mer angeläget när vi kom nära den aktuella passagen (Brändöhamnsrevet), enslinjen fanns bara på kortet, inte i verkligheten.
In i den trafikerade farleden mot Luleå fick vi kryss, men det fortsatte att blåsa bra, så jag tyckte det vore synd att inte fortsätta att segla. Att vi kommit till en industristad går inte att ta miste på. Det bolmar om SSAB.Vid LKAB stod malmvagnarna på kö.I hamnen bedrivs omfattande muddringsarbeten för att hamnen ska kunna ta emot större fartyg.Det är alltså här de häckar, de stora isbrytarna Ymer och Frej. Är jag fel ute eller låg inte de i Stockholm förut? Luleå verkar ju annars var en vettigare placering i väntan på vintersäsongen. Här syns också Sjöfartsverkets nytillskott, isbrytaren Polar Circle. Ska även den målas om i isbrytarfärgerna svart och blekgult?Det är en rätt lång led innan man kommer in till Luleå stad och gästhamnen. Räknat från infarten mellan Likskäret och Sandön in till hamnen är det 7 M. Lite till vänster om mitten på bilden anar man småbåtshamnen med Ettans gästhamn (konstigt namn) och till höger i bild området Kuststad som visar sig vara riktigt läckra, nybyggda hus. När man frågar Chat GPT om besked får man ta svaren med en nypa salt. När jag nu full av beundran frågade vem som låg bakom utseendet på dessa hus fick jag Gert Wingårdh som svar. Va! Han kan väl inte rita några vackra hus, tänkte jag. Ta nya Liljevalchs t ex. När jag sedan googlar lite noggrannare visar det sig vara en lokal arkitektfirma som signerat ritningarna.
Vi kom till Luleå igår kväll och nu är det lördagen den 20 juli. Imorgon ska Slobi resa tillbaka till Stockholm för att titta på sin nya sonson och sedan följa med sin dotters familj ner till Kroatien. Så förmiddagen präglas av städning och tvätt, men efter en lunch på stadens gågata, Storgatan, vill vi hitta på något annat.
Menade hon verkligen allvar? Det kan inte vara kul att arbeta här i så fall. Vi hade gått in på stadens turistbyrå och undrat vad vi borde se i stan. – Det finns inget att se här i centrum när Norrbottens museum nu är stängt för ombyggnad, blir svaret. Ni kan åka till Gammelstads kyrkstad och hon ger också godkänt åt att besöka Karlsvik och Norrbottens järnvägsmuseum. Så vad gör vi, vi viker ihop cyklarna och tar bussen ut till Gammelstad för att besöka kyrkstaden, ett av Sveriges 15 världsarv. Är ni i trakten, gör som vi gjorde och besök kyrkstaden. Den är väl värd ett besök.Kyrkstugorna byggdes av socknens bönder i en tid då det sägs ha varit en plikt att gå i kyrkan och de stora avstånden i norra Sverige omöjliggjorde besök över dagen. ”Sägs ha varit” – ja, jag vet inte vad som är korrekt vad gäller denna plikt. När jag sökt information på detta tema har jag hittat lite olika uppgifter om det var en plikt eller mer hade karaktären av ett socialt tryck. Det finns flera kyrkstäder bevarade i Sverige, men Gammelstad är den största och bäst bevarade. Flera av stugorna lär vara från 1700-talet.Kyrkan heter Nederluleå kyrka och den invigdes redan 1492. Bilden talar egentligen för sig själv. Det är en väldigt vacker kyrka. Men, vad är då Nederluleå? Idag är Nederluleå en församling och ett distrikt. OK! Men distrikt då, vad är det? Det är tydligen en indelning i folkbokföringsregistret sedan detta överfördes från kyrkan till staten, så geografiskt sett nästan detsamma som församling, men inte alltid tydligen. Fr o m 1969 är Nederluleå en del av Luleå kommun, innan dess var det en egen kommun. Hängde ni med?Vi har tur och kommer med på en guidad visning och vi får t o m komma in i ett av husen. Husen kan förvärvas på öppna marknaden, men tomterna får man arrendera och med arrendevillkoren följer också att man bara får övernatta en natt åt gången. Precis som i gamla tider, bara tillfälligt boende.Vår guide berättar också om hur livet tedde sig under helgerna och att kyrkbyn inte bara blev en praktisk lösning för att kunna besöka kyrkan, utan att det också blev en samlingsplats för umgänge. Till slut lär det ha blivit så mycket folk att man bara krävde besök i kyrkan varannan helg, så man delade upp helgerna i gammeldomshelger och ungdomshelger. Rena dejtinghelgerna var det under ungdomarnas helger, menade vår guide. Som kille kunde man kanske knacka på fönstret till någon kvinna man åtrådde, kanske deklamera en dikt. Hade man tur och gjorde väl ifrån sig kunde man kanske bli inbjuden på kaffe och var man riktigt förslagen kunde man få stanna över natten. Men, låt inte fantasin skena iväg nu, allt ska ha gått sedesamt till, kläderna på och mannen fick nöja sig med att sova ovanpå täcket. Fan tro’t. Hur som helst, många av dessa möten ledde i alla fall till giftermål.Man får väl dock anta att det här paret träffades på annat sätt än under en ungdomshelg i Kyrkbyn. Läcker färgsättning på bilen.Om du har en läggning åt det nostalgiska hållet är även grannen Hägnans friluftsområde värd ett besök.Peri-Hanscha. Jo, så heter gården tydligen. Idag inrett som norrbottniskt bondehem i början av 1920-talet, men från början en bagarstuga till den stora gården Peri-Hanscha i Sunderbyn som brann ner 1978.Handelsboden. Tyvärr hade den hunnit stänga när vi kom förbi.Kyrkbyn ligger 11 km utanför stan, men vi viker vi ut våra cyklar och trampar tillbaka. Jag blir bara tvungen att ta en bild. Städer med vatten omkring sig har något förlåtande över sig, även om stadsbilden i sig inte är den allra charmigaste.Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå Frusna drömmar uti monarkin Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen Kärleken går på billigt vin Det är då som det stora vemodet rullar in Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
Kommer ni ihåg Ted Ströms gamla låt Vintersaga? Jag tycker låttexten är fantastisk för det sätt på vilken den fångar den svenska folksjälen. Vemod och ångest. Eller fångade? Jag berättar för Slobi vad jag tänker. Hon känner inte alls igen sig. Har det svenska vemodet flugit sin kos? Rymde det över Öresundsbron när den stod klar? Hur som helst, här någonstans var ingången till stadspuben. Den stängdes 1998 eller -99.
Idag kanske man hellre går ner till något av näringsställena i Norra hamnen för att svepa en bägare. Här ligger även m/s Laponia och tar igen sig. Annars är den rätt pigg och ilar runt på räkkryssningar, allsångskryssningar och skärgårdsturer. Även när vi låg vid Haparanda Sandskär dök den upp där med en massa förväntansfulla resenärer. Hitom m/s Laponia ligger dessutom en Stridsbåt 90E som även den ingår i Laponia-rederiets flotta.Vad man gör på Södra hamnplan kan man undra. Något slags försök att skapa strandliv under sommaren. Poppis tydligen. Kranen i bakgrunden är en kvarleva från när fartyg lastades och lossade i Södra hamnen. Senast användes den 1985. Idag är den ett byggnadsminne.Södra hamnen sommaren 1988 var något helt annat. Under elva dagar pågick Midnight Sun Cup, VM-seglingar för tolvor. Jag minns att jag läste och hörde om seglingarna i Luleå, att de utländska gästerna och deltagarna uttryckte en sådan förundran och var så positivt överraskade över vädret, människorna och skärgården. Att vädret sedan var skit resten av sommaren (enligt en Lulebo), är en annan sak. Jag citerar från Luleå kommuns webbplats: ”Det var en folkfest då inget var sig riktigt likt i staden. Folkvimlet. Det varma vädret. Uteserveringarna som plötsligt fanns överallt. Många upplevde att en unik känsla infann sig, man fick nypa sig i armen och fundera. Är detta Luleå? Franska Rivieran? Eller Nya Zeeland?… Den australiensiska båten med rorsmannen Peter Gilmour vann komfortabelt och efteråt var han, som de flesta andra inblandade, lyrisk över tävlingen och staden. – Allt här i Luleå har varit helt fantastiskt. Människorna har varit vänliga och arrangemangen har varit prickfria.” Fotograf: Göran Wallin, Luleå kommuns stadsarkiv.De läckra husen i området Kuststad förtjänar en bild på lite närmre håll också.En bardisk? Nej, en lokalbuss i Luleå.Jag har nu kommit till Norrbottens järnvägsmuseum ute i det område som heter Karlsvik. Egentligen borde väl detta fordon kallas för motorvagn, men i folkmun kom de att kallas för rälsbussar. Konceptet uppstod 1932 då Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå fick en första beställning från SJ. Jag har inget minne av att jag själv åkt med en rälsbuss av den här typen, däremot har jag vaga minnen av, när jag som liten i sällskap med morfar, gick och tittade på smalspårstågen i Halmstad, inte helt olika dessa. Däremot är vi nog många som minns efterföljaren, målad i gult och orange.Vad tiden går. Då: Vardagsmat med ellok, inte minst dessa lok av typen D. Idag: Jo, nog vilar det ett nostalgiskt skimmer över dem. Jag minns hur det rasslade om kontaktorerna och har för mig att de även gnistrade till om dem, när loken sattes i rörelse.Förlagan till ett av min barndoms Märklinlok – ett Da-lok. Jättesnyggt tyckte jag då. Och det tycker jag nog fortfarande.Det här är det allra första svenska elektriska lokomotivet. Det byggdes av Asea som försökslok och stod klart vid årsskiftet 1909/10. Efter provdrift i södra Sverige bogserades loket till Kiruna 1914. Förutom att det användes att dra lite lättare skoltåg hade det också en specialuppgift: Att skjutsa barnmorska eller läkare ut till fjällanläggningar eller banvaktsstugor i det då väglösa landet. Lite udda. 1930 hade det kunnat sluta illa. Då kolliderade loket med en lastbil full med dynamit. Som tur är exploderade dock inte dynamiten.Läste ni mitt förra inlägg kanske ni minns att jag skrev något om de miljövänliga eltruckarna som transporterade resgods till och från tågen. De här, vill jag minnas, både lät och luktade en hel del. Annars var väl uppgiften densamma. En del postsäckar fick nog följa med också.Besöket på muséet gav trots allt en lite fadd eftersmak. Det kändes inte välskött, ibland fanns det information om vad man visade, ibland inte och det fanns flera modelljärnvägar som inte fungerade. I det fria stod fordon som var graffitibombade eller som höll på att rosta sönder och som synes, ogräset sprutar upp. Tidigare bedrevs även rälsbusstrafik till Gammelstad, men man har fått sitt trafiktillstånd indraget. Det verkar som om man tagit sig vatten över huvudet.
Den största aha-upplevelsen när jag gick runt på museet var egentligen lite järnvägsperifer. Det var vilken betydelse Luleå hade för nazisterna under andra världskriget. Tyskvänliga svenskar startade ett bolag vars affärsidé var att bistå tyskarna med logistik, lossning och lagerhållning av förnödenheter och utrustning för de tyska trupperna i Norge och Ryssland. Omedelbart efter bolagets grundande tog tyska staten över samtliga aktier i verksamheten och en tysk tillsattes som chef. Massatillverkningen i Karlshäll strax norr om järnvägsmuseet fick upplåta hamn och magasin för detta. De kom att kallas för Tyskmagasinen. I närbelägna Gammelstad lagrades bl a hö och kol. Inne i Luleå hade tyskarna lager i både Södra och Norra hamnen och i Luleå bryggeris lokaler lagrades tonvis med Emmentalerost. Efter kriget fungerade Luleå även som transitställe för ryska krigsfångar som skickades från Norge till Ryssland. Istället för frihet visade det sig att det ofta väntade nya fångläger i Sibirien för dem.
Jag hade åkt buss ut till Karlsvik. Nu skulle jag trampa tillbaka till Luleå, men valde en annan väg, först över Luleälven, vidare via Södra Gäddvik-Gamla Bergnäset och återigen över Luleälven in till stan.Ni kanske såg skylten på förra bilden. Café och lite lunch lockade. Fantastiskt hus med en vacker interiör, tidigare missionshus. Den gravade laxen var det inget fel på, men är det inte att ringakta laxens kvaliteter att servera den på Polarbröd? En knapp månad per år har man öppet. Det måste vara en utmaning med en så kort säsong.Jag viker av från stora vägen och kör ner i Gamla Bergnäset, ett litet villaområde och imponeras över den odlingsentusiasm som ändå råder här uppe. Precis som turistsäsongen är kort för caféet, är ju även odlingssäsongen väldigt begränsad. Eller är det just därför som entusiasmen att odla väcks?Ungefär där jag står gick bilfärjan över älven. Men, det var ett tag sedan. Bergnäsbron invigdes 1954.Landshövdingens residens sägs vara det enda residenset i Sverige som uppförts i trä. Enligt påbud från kungen skulle de byggas i sten, men landshövdingen här fick dispens. 1852 när huset började byggas ansågs stenhus vara något oprövat och tillgången på murare var dålig.Norrbottens museum, enligt stadens turistbyrå den enda sevärdheten i Luleås innerstad. Stängt för renovering.Byggnadsställningar och presenningar täcker järnvägsstationen i Luleå. Jag hade nog ändå inte känt igen mig. När jag var här sist (1976) var det i ottan, det var mörkt och kallt (-20°) och vi skulle åka norrut mot Kiruna, tror jag det var. Jag undrar om det var så många fler passagerare ombord. Däremot minns jag tydligt att rälsbussens förarutrymme var fullsmockad med post och tidningar som slängdes av utefter banan.Innan den nya besättningen mönstrade på sprang jag upp på stan för att fixa lite ärenden. Jag sprang inte snabbare än att jag hann uppmärksamma en affär som måste vara väldigt ovanlig idag, en affär specialiserad på modelljärnvägar! Och, belägen i Luleå av alla ställen. Jag hoppas de har en strålande marknad, men jag har ändå svårt att tro det. Hur många barn leker med modelljärnvägar idag? Mest morfar och farfar kan jag tro.
Slobi hade åkt iväg i söndags och det var var nu onsdagen den 24 juli. Idag skulle jag få ny besättning. Det var varmt och jag rekade lite om det gick att bada från bryggan. In mot hamnen var det badförbud, men det stod inget om att det rådde hinder att bada på andra sidan bryggan och det såg fräscht ut, men ingen badstege. Jag hamnade i samspråk med en tjej med tatueringar och en liten knähund. Mina fördomar sattes på prov. Det var väl en udda kombo? Hon var inflyttad från Piteå och jag fick bl a en sammanfattning av hennes syn på Luleås stadsdelar. Luleås getto, det var Hertsön. Porsön, där bodde studenterna och i området Kronan, där bodde de rika. Sedan har vi ju Östermalm, men det var inte så att man betonade att man bodde på Öthermaaalm, som i Stockholm. Så var det med det!
Hur det gick med badet? Det var lite högt att ta sig upp, men jag fick en hjälpande hand av den tatuerade kvinnan och sedan gick jag och hämtade en tamp på båten och konstruerade en egen badstege.
Rutt: Luleå-Brändöskäret-Småskären-Kluntarna-Likskäret-Junkön-Rödkallen-Stora Svinöra-Renön-Pitsundsbron-Piteå-Pitsundsbron-Pite Rönnskär-Bureå-Bjuröklubb-Ratan-Holmsund-Obbola
