Publicerat

Arkösund-Rindö

Rutt: Arkösund-Lunda-Hävringe-Ringsön (svajankring Gropvik/Gropviksholmen)-Västra Stendörren-Öja (Norrhamn)-Nynäshamn-Fjärdlång (Mörkviken)-Bullerö-Rindö hamn
Datum: 21-27 augusti
Gastar:  Annika Bäck, Birgitta Lundgren och Olle Mornell

I väntan på nya gastar i Arkösund kröp temperaturen neråt och mer lågtrycksbetonat väder väntade. På något sätt kändes det rätt, en markering av att sommaren närmade sig sitt slut och att jag snart skulle avsluta min sommarsegling för i år.

Det finns flera fina grosshandlarvillor i Arkösund.
Jag brukar utse någon i besättningen till skaffningsledare och denne hade gjort en beställning till butiken i Arkösund. Att vi beställde var nog tur för butiken skulle stänga för säsongen den sista augusti och hyllorna började gapa rätt tomma. Jag fick dock en chock när jag kom till affären för att hämta varorna och insåg vilken omfattning det var fråga om. På bilden syns första lasset (knappt hälften) som jag släpade ner. I butiken trodde man att vi var typ åtta personer ombord. Jag förbannade min ”förmåga” att ibland ta saker för givet, som naturligtvis inte alls alltid kan tas för givet. Kommunicera, kommunicera, kommunicera! Istället för vad vi brukar göra på Aquileja, bunkra för tre-fyra dagar hade man bunkrat för hela seglingen. Och 1 liter gräddfil, 1,7 kg Philadelphiaost m fl storköksförpackningar, kunde det verkligen stämma? Det löste sig dock, vi fick byta ut en del mot mindre förpackningar, vi fick plats med allt och vi behövde faktiskt inte slänga så mycket färskvaror. Slutet gott, allting gott.
Vi lämnade Arkösund samma dag som den nya besättningen mönstrat på. På vägen ut passerar vi det kännetecknande landmärket för inloppet till Arkösund, lotsutkiken på Arkö. Vi går inte så långt och tuffar för motor de fyra sjömilen till ön Lunda, fortfarande på sydsidan av Bråviken.
Det väntas regn under natten och supstugan kommer upp och mat och lite vin gör alla pigga och glada. Förutom skepparen syns här Olle, som även var med landvägen från Stockholm till Bergen och sedan körde hem min bil.
Den kvinnliga besättningen bestod av Birgitta till vänster och Annika till höger. Birgitta tyckte att våra sånger nådde bacchanaliska höjder.
Mitt i natten vaknade vi till ett rejält åskoväder och av att båten dunsade i efter det att vinden vridit. Snabbt upp med mina specialgjorda åskledare och ut med båten en bit från land. Ovädret försvann, åskledarna kunde tas ner och …
… vi kunde njuta av bad och en del sol innan vi kastade loss.
Efter besöket på Häradsskär fick jag blodad tand och fick lust att på nytt göra ett försök att besöka Hävringes gamla lots- och fyrplats. Det fanns inte så mycket information om hamnen att tillgå, men jag hade sett på Facebook att Anna varit där med sin skuta tidigare i sommar och på telefon berättade hon att det blåst 12 m/s när de lade till och att det bara var att lägga sig direkt till vänster när man kom innanför pirarmarna. Lätt som en plätt tänkte jag.
Det blåste inga 12 m/s när vi kom fram, men ändå en frisk vind från sydtriangeln med tillhörande strömt vatten som nog ville göra sitt bästa för att driva upp oss mot den norra pirarmen. Öppningen mellan pirarmarna kändes liten, så det vara bara att ge full gas när vi styrde in och bromsa upp, väl inne. Så långt, allt väl. Sedan skulle jag försöka vara lite listig och vända båten så att vi fick upp fören mot vindriktningen, så att vi inte skulle behöva få så mycket vågkluck in i akterskeppet. Vi hade en åsknatt bakom oss och det där vågklucket skulle kunna störa nattsömnen ytterligare en natt. Jag gjorde vad som såg ut som en elegant vändning i hamnbassängen, men det borde jag inte ha gjort.
Mellan oss och den andra segelbåten, mitt bland det som avses vara gästhamnsplatser, låg ett outmärkt grund. Där fastnade jag , inte med kölen, utan med rodret. Jag rös när jag hörde hur rodret skavde mot botten. Vi fick snabbt hjälp av några av öborna och kom till slut loss m h a storfallet som vi räckte till dem i en liten motorbåt. Du är inte den förste som hittat det där grundet. Dig var det ändå lätt att få loss. – I förra veckan fick vi hålla på en halvtimma. Vi får nog märka ut det där grundet. Jojo, det vore väl inte en dag för sent. Väl loss fick vi så ändå lägga oss med aktern mot vinden. Rodret? Jo, det verkar ha klarat sig rätt bra. Mitt cyklop har inte hittat tillbaka till båten efter det att jag var i Thailand i vintras. Jag fick låna ett modernt cyklop med en high tech-snorkel av en av öborna, men av det fick jag närmast panik. Jag är inte bra på fridykning, men kunde ända dyka ner några gånger och tyckte mig konstatera att rodret fortfarande höll ihop.
Liksom Häradsskär är även denna gästhamn egentligen för liten för Aquileja. Kajlängden räckt inte till, så båten fick förtöjas med bara aktern mot avsedd kaj och med stäven mot nästa kaj. Senare föreslog en av öborna att vi skulle förhala den andra segelbåten runt hörnet, vilket egentligen inte hörde till gästhamnen, så att vi kunde komma åt en pollare som den andra båten blockerade och därmed få ut båten från kajen. Till slut låg vi bra. Fast vågkluck och ännu en natt med störd sömn blev det.
Fast belöningen kom. Hävringe är väl värt ett besök och vi åt av de godaste björnbär jag kan minnas att jag någonsin ätit. Som natt och dag mot dem jag hade i min trädgård. De smakade ingenting.
Vi stötte ihop med två gubbar som tog en paus från att ha röjt på ön. – Jag är ju inte hemma nu, så ni stör ju inte om ni går upp till mitt hus. Skänk er själva en kontemplatorisk tanke! Tack för den inbjudan!
Så mycket bättre uppsikt mot farleden än så här kan man nog inte ha.

Hävringes främsta kännetecken är den gamla båken som byggdes 1750-52. Lyssnar på en bok nu som utspelar sig 1793. Förfärlig historia om livet på den tiden. Svårt att föreställa sig livet här ute då.
Jag får nog aldrig nog av alla dessa röda små stugor som möter en ute på öarna.
Typiskt lågtrycksväder. Ena stunden paradisiskt solsken, nästa stund ser det ut som om det är självaste hin håle som bestämmer vädret.
Besättningen är tålig och humöret är glatt.
Alla vill hjälpa till.
Vi kastar först ett sent lunchankare utanför Ringsön. Där finns en mängd skyddade flader och vikar. Vi passar på att sola och bada och simma in till land och tiden rinner iväg.
Till slut bestämmer vi oss för att nästan ligga kvar, vilket betyder en liten förflyttning bort till Västra Stendörren.
Nu förtöjda på land så att vi lätt kan ge oss iväg på en upptäcktsfärd.
Det är en knixig led precis utanför fladen där vi lagt till. Går man norrut och alltså följer farledens riktning, ska man först ha den gröna pricken om styrbord och därefter den röda om babord.
Kring Västra Stendörren är det ett naturreservat. Har man månne sina egna Corona-regler :-; – 1,5 m mellan varje person…
Trots de annalkande molnformationerna och tilltagande vind rakt in i sidan fick vi nu en lugn natt.
Vattentemperaturen sjönk nog ner mot 17°, men vad spelar det för roll med fyra baddjävlar ombord. Inte en seglingsdag utan ett dopp i havet!
Ska man få lite överblick behöver papperskorten komma fram. Eller vill man försäkra sig om att rorsman håller rätt kurs tro?
Mysigt förbi Sävösund.
Även i Sävösund fanns det lotsar. Det måste ha drällt av lotsar förr i tiden, alla med sin egen utkik som denna på Sävö.
Med frisk västlig vind blir det lätt lite oroligt i Norrhamn på Öja. Allra längst in har jag aldrig vågat gå med Aquileja, men här längs med betongkajen låg vi ju perfekt. Yngves polare på Sjöfartsverket var här och fixade till brädfodringen på kajen. En av dem tittade förvånat på eluttaget och undrade vad det för en konstig kontakt (vanlig CEE-kontakt). Han fick låna en adpter från Aquileja. Det slår mig att jag nu är tillbaka i Stockholms skärgård. Kl 09:55 den 6  juni 2018 lämnade vi Nynäshamn med siktet inställt på Simrishamn dit vi kom den 9/6 kl 05:00. Knappt tre dygn alltså. På uppvägen tog det 25 dygn att ta sig från Brantevik till Öja.
En mink (?) står för underhållningen en stund.
Besättningen var angelägen om att komma till Landsort och det visade sig att ingen av dem hade varit här tidigare.
Många refererar till hela ön som Landsort, men det är ju detta som är Landsort, byn i den södra änden av den långsmala ön Öja. Sedan kan man ju säga, till alla felsägares försvar, att de som döpt fyrarna inte gjort det lätt för oss. Fyrarna på norra Öja har döpts till Landsort N nedre och övre…

Västerhamn eller lotshamnen på Öja är sedan länge avlyst för fritidsbåtar.
Första gången jag var på Öja var 1977. Minns inte om vi då fick ligga i lotshamnen eller om vi blev utkörda. På ytterligare en bild ligger vi nämligen förtöjda direkt mot klippor på Öja. Måste ha varit väldigt lugnt då. Den nedre bilden ser ut som Norrhamn i vardande. Enligt uppgift användes sprängmassorna från bygget av Batteri Landsort till den yttre delen av Norrhamn och bygget av försvarsanläggningen stod klart samma år eller året efter vi var där. Om detta var vi nog lyckligen ovetande. Samtidigt sägs det att Norrhamn då var en militär hamn. Blir konfunderad och konsulterar Améen från 1984 och kan bara konstatera att hamnskissen som ska föreställa Norrhamn har få likheter med dagens hamn. Någon som vet bättre? Båten jag seglade på var träbåten som skymtar bakom motorbåten.
Under vår ciceron Jaaks ledning ska vi besöka Batteri Landsort. Det var ett bland sex batterier som skulle skydda oss från angrepp från Sovjetunionen. De övriga fanns på Söderarm och Holmögadd samt i Slite, Ystad och Trelleborg och alla uppfördes under perioden 1973 till 1983. Endast batteriet på Öja finns bevarat. De övriga demonterades efter försvarssbeslutet år 2000. De kallades gemensamt för ERSTA-batterier (ERSättning Tungt Artilleri) och när de byggdes var de ett av världens mest avancerade artillerisystem.
Hjärtat i systemet är en enorm kanon som på sin tid, kanske fortfarande, var världens mest avancerade kanon. Anläggnngen är sprängd fyra våningar ner i berget så det man ser på bilden är bara toppen av ett isberg. Inne i anläggningen skulle man klara sig från kärnvapenangrepp, radioaktivitet och kemiska stridsmedel och allt vilar på gummikuddar för att stå emot skakningar.
Jaak hade sin tydliga uppfattning om hur det var. Vi vann kriget, det kalla kriget. Det är väl svårt att säga emot honom. Batteri Landsort byggdes för en annan värld, samtidigt som jag helt ovetandes seglade alldeles inpå. Känns märkligt idag. Kartan visar på detta annorlunda Europa. Sovjetunionen finns inte längre och i Europa har det bildats nya, alternativt återuppstått, stater: Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Har jag glömt något land? Tjeckoslovakien är numera två länder, Jugoslavien har fallit sönder i sju länder och DDR har gått upp i BRD.
Enligt Jaak pågick byggnationen på Öja mellan 1973 och 1977. Kanonerna styrdes av detta manöverbord som ju rimligen måste ha varit en avancerad dator. Och detta 1973! T o m joystick hade man.
Skulle den historiska dokumentationen brinna upp lär det i alla fall inte vara svårt att fastställa vilket decennium den uppfördes. Färgsättningen var genomgående orangt och grönt.
Vilken modern telefon. Och när såg man en telefonkatalog senast?
Här nere skulle 25 man kunna leva i sex dagar utan kontakt med omvärlden. Sängarna är fortfarande bäddade. Bara att krypa ner.
Här laddas kanonen. Varje patron väger 47 kg och för att kunna flytta dem från hylla till laddbord har vagnen en luftkudde under sig.
Tänkvärt och lärorikt, men skönt att komma ut, se blå himmel och känna värme och konstatera att vi lever i en bättre värld nu.
Vi far vidare och lämnar Öja bakom oss.
Även om vi hade bunkrat rikligt vad gäller mat och alkoholhaltiga drycker så behövde vi fylla på färskvatten. Nynäshamns överdimensionerade gästhamn låg på vägen.
När vi gled vidare möttes vi av denna nya profil: den nyinvigda containerhamnen Stockholm-Norvik. Fast den ligger ju i Nynäshamn, inte i Stockholm…
På Mysingen blåser det alltid och vi siktar på att gå igenom i ett av de smala gatten mellan Utö och Ornö.
Mörkviken på Fjärdlång blir så småningom mörk.
Men, den ligger lika spegelblank på morgonen som kvällen innan.
Vi kryssar ut förbi grund och genom smala sund och kommer så småninom ut vid Boskapsön för att ta oss norrut på den naturliga leden upp mot Bullerö. En bit bort ser vi en båt med svarta segel som närmar sig. Det här duger inte. En febril aktivititet med att trimma segel utbryter. Ingen stor skillnad, de svarta seglen tar på oss. Norr om Biskopsön kan vi falla av så att vi kan rulla ut Code 0 och ja, nu ökar avståndet. Men, sedan vrider vinden och vi får gå tillbaka till den lilla genuan och de svarta seglen kommer ikapp och seglar om. Och vem är det som seglar om oss om inte Ann med Venny som gast. Snyggt seglat! Ser inte Ann väldigt nöjd ut?
Jag höll på att skriva Bullerbyn, men Bulleröbyn är det ju. Tomt och tyst.
1908 köptes Bulleröarkipelagen av Bruno Liljefors och på Bullerö uppförde han en jaktstuga och ateljé. Här samlades dåtidens kändisar såsom Anders Zorn, Albert Engström och flygbaronen Calle Cederström. 1923 köptes Bullerö av Torsten Kreuger och han bjuder in celebriteter som Zarah Leander och, sägs det, de amerikanska stumfilmsstjärnorna Charlie Chaplin, Mary Pickford och Douglas Fairbanks. Vilket projekt för dem att ta sig till Bullerö.
Lätt att hitta rätt.
Godnatt från Bullerö.
Rindö hamn. Här ska Aquileja bo nu, ett tag i alla fall. Ett symboliskt regn faller som för att tala om att nu är det slut.
Men, vad betyder ett regn? Vi går på krogen och tjejerna bjuder på champagne. Det var gulligt. Tack än en gång! Dagen därpå skiner solen igen.

Avslutningsvis vill jag citera Olle:

”- Vackrast: Stendörren
– Mest genuint: Hävringe
– Mest allmänbildande: Öja – Landsort
– Bäst bad: Ringön
– Mest kulturellt: Bullerö
– Bästa krogen: Rindö
– Billigast el: Nynäshamn
– Bästa underhållningen: Sången!”

Det är ju långt ifrån någon jorden runt-segling jag har varit ute på, men nästan tre månader per sommar de senaste tre åren har ändå inneburit mycket segling, många intryck och möten som gjort avtryck. Det är som att komma hem från en långresa. Plötsligt är man hemma utan att ha fått möjligheten att vänja sig vid tanken. Tar några dagar att landa mentalt. Vart, hur långt eller hur länge jag ska segla framöver har jag ingen aning om. Hoppas det växer fram en ny lust att kasta loss. Tack för att du velat läsa och tack min härliga besättning på denna avslutande etapp! En tacksam tanke över gernerositet skänks också till de vänner och släktingar som tagit emot inte bara mig, utan även mina besättningar.

Publicerat

Oskarshamn-Arkösund

Rutt: Oskarshamn-Kiddeholmen-Lilla Vippholmen-Konvaljeholmen-Loftahammar-Häfsö (SXK-boj)-Häradsskär-Ommerholmen/Långa Missjö (svaj)-Arkösund
Datum: 13-18 augusti
Gast: Agneta Dieden

Bättre än så här kan det nog inte bli. Om man väger samman vindar, sol och temperaturer måste det här vara sommarens hittills bästa etapp. Flera gånger fick jag nypa mig i armen eller bara försöka ta in att det här är faktiskt på riktigt. Jag vill tro att man lever lite längre efter sådana här upplevelser.

Jag har alltid haft svårt att lära mig ordningsföljden på skärgårdarna mellan Oskarshamn och Arkösund. Tänk om jag skulle försöka få lite ordning på begreppen. Det visade sig vara mer komplicerat än jag trodde.

På Wikipedia får jag lära mig att det även finns något som heter Oskarshamns skärgård som omfattar bl a Ekö skärgård som tycks vara den första vi seglar förbi när vi lämnar Oskarshamn. Sedan följer Figeholms skärgård och först därefter Misterhults skärgård. Jag som trodde Misterhults skärgård var namnet på hela klabbet, men Msterhults skärgård är tydligen begränsad till öar såsom Vinö, Älö, Äspö och Strupö. Jag har flera gånger fascinerats och förvånats över att denna del av ostkusten är så obebyggd och öde. Wikipedia kastar ljus även över detta. Redan på 1920-talet utfärdade Länsstyrelsen ett generellt byggnadsförbud här. Se där!

Sedan kommer vi till Tjusts skärgård som i huvudsak är liktydigt med öarna i Västerviks kommun, men även socknen Östra Ed i Valdersmarsviks kommun. Valdemarsvik ligger ju i huvudsak i Östergötland, men en snutt ligger alltså i Småland. Jojo, hur tänkte man där när kommunreformen genomfördes?

Gryts skärgård är den sydligaste av Östergötlands skärgårdar med öar såsom Ämtö, Gräsmarö, Harstena, Fångö, Häradsskär och  Ekön. Längre upp finner vi Sankt Anna skärgård med öarna Yxnö samt Södra och Norra Finnö. Arkösund,  där jag ligger nu, trodde jag var slutet eller början på Sankt Anna skärgård, men icke! Skärgården här har inget namn alls. Inget officiellt namn i alla fall. Vilket öde. Folk får tydligen kalla området lite vad de vill, t ex Bråviksmynningen eller Arkösunds skärgård. Eller Jonsbergs skärgård! Vem hade hört talas om det? Och bara för att komplicera det hela ännu mer förekommer tydligen även begreppet Rönö skärgård, vilket då skulle syfta på norra delen av Sankt Anna skärgård och södra delen av Arkösunds skärgård. Fast det senare namnet fanns ju egentligen inte. Ja, ja. Nog om det.

Tillbaka till Oskarshamn.

Nu hade jag legat i Oskarshamn länge nog och när Agneta mönstrat på och bunkringen var klar kastade vi loss direkt. För motor tog vi oss ut till Kiddeholmen, 45 minuter utanför stan. Inseglinsprickarna stod så tätt att vi nästan undrade om vi skulle slinka igenom.
Förra året skaffade jag ett nytt segel, ett Code 0 som skulle vara ett bra komplement till en liten genua eller självslående fock samt spinnakern. Många gånger har jag undrat över hur smart detta var. På Västkusten och i Norge har det nästan alltid varit antingen kryss eller medvind. Nu äntligen fick vi lite halvvindar och under flera dagar kunde vi njuta av den extra skjuts som Code 0:n gav.
Öde och nära. Ibland blir farleden så trång och knycker av så kraftigt att man undrar om akterskeppet ska daska i någon av prickarna när man lägger om kursen.
Lilla Vippholmen ligger i ett område med flader och skyddade vikar. Inseglingen från farleden sker söder om Älö och vi är nu nästan i höjd med Blankaholm.
Ja, vad ska man säga?
Ny dag och nytt sökande efter natthamn. Titta, det ligger en säl på kobben där. Eller? Påminner mig om när jag en kall vinterdag i mitten av åttiotalet observerade en älg på ett grund i Edsviken. – Men shit, den måste ha fastnat där. Isen kanske inte bär. Ska vi ringa brandkåren eller vad gör vi? Men, den stod väldigt stilla. Hmm, är det verkligen en älg? Det vara bara fejk. Precis som denna säl. Fejk verkade också den föreslagna naturhamnen vara som gjorde att vi letade oss in mot Kalvö Lindö utanför Loftahammar. Oskyddat och grundfyllt. Usch, ut härifrån igen. Hur tänkte de här, författarna till Landsort-Skanör…
Betydligt trevligare vid Konvaljeholmen på andra sidan leden in mot Loftahammar.
Återigen, bara att le och nypa sig i armen.
Kan man inte flytta på berget för att få sol, får man flytta på frukosten.
Vi var nu nära Loftahammar och värmen hade gjort att vårt dricksvatten började ta slut, så bäst att fylla på. Nära Loftahammar ligger Källvik, en gammal brunnsort och under ett antal år även Povel Ramels sommarviste. Min gast tyckte nog att jag var lite nördig när jag föreslog en arkeologisk upptäcktsfärd i Povel Ramelsk anda. Men, cykelturen gick i alla fall genom ett vackert landskap.
Vart tar vi vägen nu då?
Ett äldre par visade stor förståelse för min böjelse och gav oss nödvändiga väganvisningar. De berättade också att den sist överlevande som medverkade i Povels första revy Sommarfräknar, avled förra året. Povel vara bara 17 när revyn uppfördes här i Källvik. Så här fint bodde dock inte Povel.
Detta var det hus familjen Ramel hyrde ett antal somrar. Målat i en förskräcklig grisskär färg, vilket det starka solljuset dock gjorde sitt bästa för att dölja. Källvik var även förebilden för Povels mästerverk Sorglösa brunn. Mästerverk kan uppenbarligen ifrågasättas, min gast var helt oförstående till denna form av humor.
Sannolikt det minsta museum jag besökt. Konkurrerar med Hasse och Tage-muséet i Tomelilla som jag minns som något större.
Inga problem att förstå att folk med möjligheter sökte sig till denna vackra trakt. Under brunnsortens glansdagar gick det till och med ångbåtar till bl a Stockholm. Tack Agneta för att du hade tålamod med mitt nörderi.
Skönt att få komma ut på böljan igen, trots kryss ut på fjärden från Loftahammar.
Det är inte ofta man står och njuter av värmen på kryssen. Det här är bättre än Medelhavet…
Här på Stora Grindö la vi till och köpte fisk för några år sedan. Vi var frestade att gå in och handla, men klockan började bli lite mycket.
I Stockholms skärgård har de olika små arkipelagerna ofta egna namn. Det saknade vi här. Istället får man referera till fladerna mellan ditt och datt. En sådan akipelag är den innanför Sundsholmen mot Häfsö till. Med en känsla av andakt glider vi in för bara storen mellan öarna. Här och var ligger det någon båt förtöjd.
Känns bra att inte störa kvällsfriden med att gå för motor.
Längst in mot Häfsö hittade vi en ledig SXK-boj.
Men, vad nu!? Detta hade ingen av väderprognoserna haft koll på. Morgondimman lättade dock efter ett par timmar.
Sundsholmen
Ska vi försöka lägga till på Häradsskär? Agneta visste nog knappt vad det var jag föreslog och frågan är om jag ens själv hade koll. Blandade jag möjligen ihop det med något tidigare försök och lusten att gå tlll Hävringes fyrplats? Vi satte i alla fall kurs på Häradsskär och här ligger vi nu. Mannen som uppträdde som en slags hamnkapten ropade till oss och frågade om vi verkligen flöt. Jag kunde konstatera att han hade fog för sin fråga. Inte flöt vi inte. Vi nådde inte ens fram till kajen. Först hade vi nämligen försökt lägga oss innanför motorseglaren. Där var det grunt. Det såg för övrigt grunt ut överallt. Istället uppmanades vi att lägga oss utanpå motorseglaren och flytta dennes nos inåt. Kändes nästan som om vi nu blockerade hamninloppet, men det gick bra. Inget ställe jag skulle rekommendera om det blåser på.
Inseglingen gick över en 3-6 meterskurva och var full av undervattensstenar. På sjökortet fanns några enslinjer som bytte riktning och korsade varandra. Fattade inte ett smack. Istället såg jag ut över verkligheten och fann denna enslinje. Bra! Men, rätt snart kändes det obra! Det var något lurt med den där enslinjen. Bäst att hålla sig borta från sjökortets undervattensstenar om babord och istället toucha 0-3 meterskurvan om styrbord och så hålla koll på ekolodet. Efter det att vi lagt till fick jag en förklaring av hamnkaptenen. – Det där är en gammal enslinje och man ska inte följa den, utan gå syd om den. Så var det med det.
Men, vad kul! Så var vi då här. En äkta och vacker Heidenstamare. Fyrens namn till trots ligger den inte på Häradsskär, utan på intilliggande Stångskär. En liten bro förbinder Häradsskär med Stångskär.
Så långt ut att solen nästan går ner i havet.
För några år sedan seglade jag med Anna på hennes skuta och när vi la till i Velamsund fick jag lära mig att getter är keliga djur. T o m så keliga att när jag ville fördela gracerna på flera getter, den förfördelade geten satte klövarna på min rygg i en tydlig uppmaning: -Kela mera med mig! Och jag som fram till dess alltid sett stora bocken Bruse framför mig och nogsamt hållt mig på avstånd. Till min besvikelse verkade getterna här först rätt ointresserade av någon form av närhet. Men, när vi plockade fram snacksen vart det annat ljud i skällan.
Fint med den blommande ljungen som lyser upp.
På sjön förvandlas den enklaste måltid till en gourmetmiddag.
Tre båtar och gästhamnen var i princip fullbelagd. Egentligen var min båt nog för stor för den här hamnen.

Algerna kom och gick och var det fullt av alger vid båten kunde man alltid hitta någon klippa där de blåst iväg.
Det var så varmt att vi kastade ett lunch- och badankare och äntligen fick jag användning av bogankaret och den nyinstallerade manöverenheten. Här ligger vi fint mellan Lilla Missjö och Ommerholmen.
På väg mot denna etapps slutmål, Arkösund.
Grundet heter Kejsaren och Kejsaren måste naturligtvis ha en krona.
Avmöntrande gast och påmönstrande gastar fick nöja sig med att åka buss från respektive till Arkösund. Hade vi seglat innan järnvägen lades ned 1960 hade de fått åka rälsbuss till eller från Norrköping.
Man får en känsla av Arkösund som lite av ett Norrköpings Saltsjöbaden.
Norrköpingsseglarna har ett magnifikt klubbhus i det tidigare sommarhuset.

 

Publicerat

Karlskrona-Oskarshamn

Rutt: Karlskrona-Kristianopel-Ekenäs-Kalmar-Oknö (Lakhamn)-Oskarshamn
Datum: 6-10 augusti
Gast: Lena Lindeberg

Sväng höger! Sväng vänster! Gör en u-sväng! Plötsligen var jag på väg ut på en motortrafikled. Det stod t o m cykling förbjuden på en skylt. Trodde Google Maps att jag var en bil? Snabb koll. Nä, jag var ute och cyklade – i dubbel bemärkelse. Hade jag eller var det Google Maps som fått solsting? Till slut startade jag om appen och det hela redde så småningom ut sig. Jag var ute i Karlskronas norra förorter och försökte hitta fram till en Rusta-butik. Vad känns mer naturligt en vacker sommardag som denna? Det hela har sin förklaring i att vi inte begåvats med en standard för anslutning av gasolflaskor och att jag ville byta in en flaska inhandlad i om det nu var i Danmark eller i Norge. Isället för att byta in flaskor sägs det att man även ska kunna fylla flaskor och det var i sökandet efter en sådan inrättning jag fick träff på Rusta: ”Gasolfyllning” deklarerar man stolt. Hmm, kan det verkligen stämma? Kundtjänst: – Nja, alltså vi fyller inte, vi byter in din flaska. – OK, men kan ni ta emot en flaska inhandlad i Danmark eller Norge? – Javisst! Känner mig inte helt övertygad och hon dubbelkollar. – Så länge det är en PC5:a är det inget problem. Känner mig fortfarande inte helt övertygad, men trampar iväg med hennes namn som borgen. Killen som tar emot flaskan tittar knappt på den eller så tycker han det är den naturligaste sak i världen att folk kommer dragandes med flaskor med osvenska fattningar. Och jag, jag gör som en styrman ska göra, håller kursen, farten och käften och ställer inga onödiga frågor. Mission completed, men jag vet fortfarande inte om Rusta egentligen tar emot annat än flaskor med svenska fattningar.
Efter några timmar i vad som bör vara Kalskronas minst charmiga områden blir det tid för lite sightseeing i stadens centrala delar. Jag har visserligen varit i stan ett antal gånger, men vädret var härligt och folklivet rikligt och glatt.
Som jag hävdat tidigare, alla städer har nå’t och Karlskrona har rätt mycket av den varan. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag får för känsla av alla intryck som förmedlas. Man skulle kunna uttrycka det som att Karlskrona är fotovinklarnas stad. Tittar jag ditåt är det antingen jättegulligt, ett antal gamla pampiga hus eller en strålande utsikt. Vänder jag mig 90°, kan det se jättetrist ut. Nya, ibland direkt fula hus, som infogats på ett okänsligt sätt. Väldigt splittrat och inga riktigt homogena miljöer. Att örlogsstaden Karlskrona ändå utsetts till ett världsarv har tydligen mycket att göra med att stadsplanen är oförändrad sedan stadens tillkomst.
Men läget, med alla öar och vattnet är ju fantastiskt.
Jag skrev i förra inlägget att jag var så upptagen med att navigera, jippa och att försöka ge plats för en bilfärja, att kameran lämnades orörd vid inseglingen. Här kommer i alla fall en bild som illustrerar det jag skrev om – att man kunde få en illusion av att Sverige fortfarande har ett fungerande försvar.
Och fattiggubben Rosenbom står kvar där han stått utanför Amiralitetskyrkan sedan åtminsone 1793. Min första bekantskap med Rosenbom var via Nils Holgerssons underbara resa.
Kungsbron och bastion Aurora.
2007 var jag i Karlskrona med hela familjen och på Aquileja. Då var vi även runt på Marinmuseum, men det var så länge sedan att jag skulle behöva göra ett nytt besök. Man kan tydligen även följa med på guidade turer inne på marinens område. Det hade varit spännande. Stan ligger kvar. Jag får komma tillbaka.
Så hade Lena kommit tillbaka ombord. Hon var på väg från sin mamma i Helsingborg till åtaganden i Stockholm, men hann med några dagar på Aquileja på vägen hem. Lena har varit mycket på sjön, men inte seglat förut och blev uppenbarligen förtjust i detta sätt att vara på vattnet, när vi seglade tidigare i somras i Bohuslän och Göteborgs skärgård.
Ny dag med vackert väder och svaga vindar. Vi har kastat loss och passerar Stumholmen, ännu för motor.
De här fartygen ska tydligen inte synas på radarn, men på bild fastnar de.
Befästningstornet heter Godnatt och var en del av Karlskronas inre försvarslinje. Namnet gjorde mig nyfiken och satte igång fantasin. Till min besvikelse hittade jag bara den lite trista förklaringen att skäret som befästningstornet uppfördes på helt enkelt hette Godnatt. Sedan kan man ju naturligtvis fråga sig varför skäret heter Godnatt. Någon som brakade på grund här?
Efter viss beslutsvånda skippade vi Utklippan och gick direkt mot Kalmarsund. Vindarna var och skulle förbli svaga och logistiken med gastbyten gjorde att jag ville komma framåt.
Sjön suger och det behövs alltid lite godis ombord. Även de mest förhärdade sockerabsolutisterna brukar falla hädan. Ahlgrens bilar kan man vända upp och ner och vips blir det en segelbåt med köl. I alla fall den salta varianten borde döpas om till Ahlgrens båtar.
Det hann bli kväll innan vi efter knappt nio timmar på sjön (34 sjömil) lade till i Kristianopel. Sista biten fick vi till slut ge upp och starta motorn. Man skulle kunna tro att vi nu, på väg in i Kalmarsund kommit in i Småland. Men, icke! Vi är fortfarande i Blekinge.
Så olika färger det blir i mot- och medljus…
Det är nog fjärde gången jag besöker Kristianopel och det är inte av en slump. Det är ett väldigt mysigt, litet samhälle. Planen var att gå vidare direkt på morgonen, så det fick bli en kvällspromenad på byn.
På initiativ av Kristian IV (1618), uppfördes denna kyrka efter det att vår svenske kung Gustav II Adolf bränt ner och förstört allt i Kristianopel.
Jag vaknade med en känsla av att jag vaknat i en kloak. Min första tanke var rutten tång. Vände mig om och försökte somna om. Gick till slut upp och ut för att fösöka identifiera vad det var som luktade så illa. Det var inte ute, det var härifrån stanken kom. De två kvarvarande AGM-batterier som fick godkänt av elektrikern i Norge och som fortfarande var inkopplade hade börjat koka och det luktade inte av rutten tång, utan av ruttna ägg. Det var fuktigt, det ångade och de två batterierna längst ned till vänster i bild var heta och bågnade rejält. Av med både laddning och förbrukning. Kristianopel är visserligen jättemysigt, men det är också en avkrok och inte ett ställe man vill få båtproblem på. Och absolut inte en lördag.
Som tur var har jag numera både en vattenkokare och induktionshäll ombord, så frukosten fixade vi ändå. Gasolspisen vågade vi inte tända på. Lena kände av huvudvärk och retningar i halsen och vi läser om att de svavelväten som genereras är giftiga. Vi ringer Vårdguiden som hänvisar vidare till Giftinformationscentralen som ger lugnande besked. När jag frågar vidare om gaserna är lättantändliga blir jag hänvisade till Räddningsjänsten. Räddningstänsten!? Dem har jag ju jobbat med nu ett tag. Jag ringer Krister och får även här lugnande besked. Det som är extrem lättandtändligt är tydligen vätgasen, men den är flyktig och försvinner snabbt. Batterierna ska bara svalna lite så kan vi koppla loss och lyfta ur dem. Tack Krister för att jag fick störa dig mitt i semestern!

Men nu är goda råd dyra. Hur kommer vi vidare? Startbatteriet är i o f s intakt och det går naturligtvis att segla på gammeldags vis med papperskort och kompass. Men, inte ens död räkning funkar utan logg. Och vad vill jag göra? Planen var ju att överleva resten av säsongen med förbrukningsbanken om två AGM-batterier och det nya startbatteriet jag köpte i Norge för att sedan överväga intallation av litium-batterier. Jag ringer runt. Nya AGM kan jag i stort sett glömma. Fanns bara på Biltema, men där visste man inte vad som eventuellt skilde AGM för båt respetive bil. Och så Biltema, vad var det egentligen för batterier? Förmodligen ingen skillnad melan båt- och bilbatterier och förmodligen samma batterier som de med ”finare” etiketter, men fortfarande dyra batterier, så att chansa kändes inte helt bra. Till slut fick jag fatt i två marinbatterier i en båttillbehörsbutik i Karlskrona. De hade rätt mått och skulle ha marinpoler. De hade öppet till kl 14 och klockan närmade sig 11. Skulle jag ta en taxi? Jag chansar och går runt och frågar om någon har en bil att låna ut. Lite fräckt kanske, men frågar man inte får man ju som bekant inga svar. Detta ledde istället till att jag på telefon kom i kontakt med Thomas Dahl som bl a driver campingen och gästhamnen i Kristianopel. – Jag ska precis ge mig iväg till Karlskrona, så jag plockar upp dina batterier. Inga problem!  Betalningen fixar vi sedan. Jag bara gapar. Finns det sådana människor? Så enkelt allt blev plötsligt.

Lättnad vänds till förtvivlan när batterierna några timmar senare står på kajen. Batterierna hade vanliga bilpoler. Dem får jag ju inte dit. Klockan var nu nära två och det var som sagt lördag. Båttillbehörsaffären som sålt batterierna hade inga kopplingar. – Ring marinan i Sandhamn! Sandhamn finns i Blekinge också. – Ni kan ta min bil, säger den snälle Thomas. Sandhamns marina: – Jag har precis åkt iväg, men OK jag kan vända om och vänta en stund på er. Vi fick vad vi behövde och på vägen tillbaka diskuterade vi hur vi skulle kunna gottgöra Thomas för allt besvär, ha lånat ut bilen och för den tillit och hjälpsamhet han visat. – Jag vill inte ha någonting! Nästa gång är det jag som råkar illa ut och då hoppas jag att jag får hjälp. Det var rörande med denna generositet. Sådana som du Thomas ger hopp om mänskligheten och jag ska försöka påminna mig själv om dina ord när jag möter människor i en sits liknande den vi befann oss i.

Det är klart jag undrade över varför batterierna börjat koka. En tanke som slog mig, hade jag glömt bort att ställa om förbrukningsbankens storlek på batterikontrollinstrumentet efter det att tre batterier kopplats bort i Norge? Var förklaringen till att batterierna kokat att jag tryckt i för mycket ström? Nä, det var inte orsaken. Eller var det fel på laddaren, så att de ändå hade fått för mycket laddning? När jag nu bytt från AGM till ”vanliga” batterier hade jag också för mig att detta borde ställas in. Men, kunde inte hitta någon sådan inställning i vare sig manualen till eller i menyerna på batterikontrollinstrumentet. Jag får ringa Mastervolt på måndag. Men, laddar jag nu på med för mycket ström så att de nya batterierna hinner börja koka? Alltid något som ligger där och pyr uppe på hjärnkontoret….

Även om det hade hunnit bli sen eftermiddag när jag fick batterierna på plats, så kände jag bara att jag ville komma vidare. Lämna problemen bakom mig på något sätt. Vid halviotiden la vi till i Ekenäs. Så mycket segling blev det inte, men vad gör det när man kommer till denna ytterst behagliga plats. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man trivs på ett visst ställe. Människorna, miljön, fridfullheten… Vi blev i alla fall väldigt vänligt välkomnade av bl a självaste ordföranden i båtklubben. Seglade Linjett 40 han också, bara det. Båtklubben var tydligen lite av samhällets sociala nav med betydligt fler medlemmar än båtägare.
Byn var tydligen känd för sina fina grinder och gamla hus. Visst det var mysigt, fast kommer man precis från Kristianopel kanske inte bebyggelsen levde upp riktigt till den ribba man satte upp efter att ha läst hamnbokens beskrivning av orten.
På väg igen och här i södra Kalmarsund stötte vi på alger för första gången under min segling. Blä! Sedan Blekinge har även insekter som flugor, myggor, knott gjort sig påminda om sin existens. Nästan glömt bort att de fanns. Det känns liksom lite fräschare på Västkusten, brännmaneterna till trots.
Till en början kämpade vi tappert med att fösöka segla. Min smärtgräns för att dra på motorn liggger i normalfallet på rätt låga 2 knop. Här glider vi fram i 1,28 knop.
Men, det är skönt att sola. Bad kändes inte så lockande med tanke på algerna.
Vi gick in i Kalmar för att tanka och äta lunch. Tanka var lika billigt som i Norge. – Man ska ju egentligen ha ett registrerat företag för att tanka den lågbeskattade dieseln för 12,90 kr/liter… Vi lät utsagan bli hängande i luten och valde tacksamt den billigare sorten. När de där åskmolnen började torna upp sig gav vi oss snabbt iväg.
Nästa övernatninghamn blev på Oknö. Hamnen fick mig inte ens att ta upp kameran, men inseglingen var fin.
Dagen därpå blev det åka av och tur var väl det för Lena hade en buss i Oskarshamn att passa. Om jag minns rätt hade SMHI spått 3 m/s och det blev över nio. Bilden är från Dämmans fyr och i bakgrunden skymtas Påskallavik. Just detta område mellan Oskarshamn-Påskallavik-Byxelkrok är ett område jag förknippar med dåligt väder. Vid tre av fem seglingar här har det varit busväder.
Som framgår av det f d stationshuset är vi nu i Oskarshamn. Några persontåg går det dock inte längre från Okarshamn. Tågtrafiken lades ned för andra gången (tror jag) under 2019. Är Oskarshamn en stad på deken?
Alla städer har nå’t, har jag skrivt några gånger nu. I Oskarshamn känns det där nå’t, lite mer svårfunnet. Men, här kanske?
Barbro (se nedan) och andra stolta Oskarshamnsbor må ursäkta, men kanske är det bästa med Oskarshamn, färjan till Gotland? Eller varför inte Öland? Ölandsfärjan på väg in ser ju ut som en liten mygga i jämförelse, men vad kul att man fortfarande kan åka gammeldags bilfärja till Öland.
Godmorgon! Endast tup…, endast måsen, är vaken. Och fotografen. I bakgrunden Oskarshamnsvarvet där min morfar inledde sin karriär som skeppsbyggare. Idag enbart ett reparationsvarv.
Vad gör man i Oskarshamn i väntan på ny gast? Man kan förnya klädförrådet, man kan klippa sig (blev kortare, vilket ju är syftet, men på ett annat sätt än vad jag är van vid) och man kan ägna sig åt båtmeck. Den första uppgiften på båtmeck-listan var att hitta en sådan här liten pryl (kraftigt uppförstorad, i verkligheten kanske en centimeter lång). Mastervolt hade dirigerat mig till laddaren i stället för batterikontrollinstrumentet. Det var den som skulle ställas om för de nya batterierna. Det var inte en dipswitch som skulle byta läge, utan en sådan är ”jumper” som skulle bygla två stift om man hade vanliga vätskebatterier. Den som satt där från tidernas begynnelse hade väl varvet plockat bort när de installerade AGM-batterierna i samband med att båten skulle levereras. Fanns alltså inte att uppbringa. Inte heller Mastervolt hade reservdelar till så gamla prylar. Och jag som tycker båten fortfarane är rätt ny. Men, hade jag tur kunde jag kanske hitta något liknande hos en datorfirma. Jumpers användes tydligen på gamla s k IDE-hårddiskar. Suck. Hur bra är oddsen för att hitta något sådant i lilla Oskarshamn? Jo minsann! Napp på första försöket. Man hade EN kvar. Den fick jag gratis. Tackar! Den såg inte likadan ut, men den verkade passa och förhoppningsvis fyller den sin funktion. Hade då batterivätska redan hunnit dunsta? Såg inte så ut.
Jag blir lika nöjd varje gång jag kan stryka något på att göra-listan. Och nästan varje gång tänker jag tanken varför jag inte gjort detta för länge sedan. Förra året bytte jag ankarspel, men manöverenheten i fören fungerade fortfarande även om manteln till sladden var lite anfrätt. Så, den fick fortsatt förtroende. I år gav även den upp och jag beställde en ny med leverans till en adress i Göteborg och sedan dess har den åkt med undanstuvad som ett dåligt samvete. Nu förstår jag varför jag dragit mig för att få stryka denna post från att göra-listan. Det tog en dag, att skaffa grejer (tre butiker, varav två i stadens utkanter), att leta fram grejer som ligger i finurliga, men ibland outgrundliga och oftast svårtillgängliga utrymmen i båten. Och sedan ska ju själva jobbet göras också.
Men, nu är det klart och jag hoppas på många svajankringr framöver. Många har nog uppfattningen att seglare, de glider bara omkring. Det är naturligtvis en del av det hela, annars vore det ju s a s lite poänglöst att ägna sig åt segling. Men, vad många glömmer är allt slit med att hålla ordning på båten. Ska nog göra en lista över årets fel, som en illustration av vad jag tänker på.
Att ligga förtöjd i Oskashamns gästhamn tycks inte vara så poppis. Desto populärare att parkera sin husbil i hamnen. Gästhamn tycks numera bli allt mer liktydigt med båt- och husbilsparkering. Och för all del, behoven är ju likartade, parkeringsplats, tillgång till ström och vatten. Gärna dusch, toaletter och tvättstuga också.
– Var är du nu, frågade min mamma. – I Oskarshamn! – Jaha, men där bor min kusin Barbro. Kanske jag borde ha vetat, men jag har egentligen bara träffat Barbro då och då på en del släktträffar och det var många år sedan sist. Egentligen hade jag mer kontakt med Barbros föräldrar, Nisse och framförallt Maggan, men även Nisses bror Birger, under några år. Men jag ringde upp henne och vi bestämde att äta lunch dagen därpå. Vad kul tyckte hon både innan och efter det att vi hade träffats. Barbro var en pigg dam och har bott i Oskarshamn i trettio år drygt och verkade känna halva stan. Tack för en trevlig pratstund! Lite lustigt att hon hamnat här. I samma lilla stad i vilken min morfar jobbade på Oskarshamnsvarvet innan han flyttade till Landskrona. Samma lilla stad i vilken min morbror Gösta blev till, döpt efter Barbros mammas bror som omkom i en rangerolycka.
Publicerat

Karlshamn-Karlskrona

Rutt: Karlshamn-Tjärö-Harön-Almö (svaj)-Karlskrona
Datum: 2-6 augusti
Ensamsegling

När jag förberedde hemfärd från Tjörn efter sommarens seglingar 2018, hade jag mest en känsla av ”Vad ska jag hem och göra?”. Ombord hade blivit hemma.

När jag kom till Bergen förra sommaren och skulle avsluta säsongen, kände jag istället att det skulle bli skönt att komma hem. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som kändes annorlunda. Precis som året innan hade jag haft fantastiska seglingar och många trevliga besättningar.

Efter hand växte dock en känsla fram att det var för mycket logistik och planering och för mycket följa rutter och tidtabeller med mitt sätt att segla. För lite semester helt enkelt. Den där känslan av att bara ge sig iväg dit vinden blåser eller att inte alls ge sig iväg, bara ligga still och läsa en bok, sola och bada eller gå på en spontan upptäcktsfärd.

Känslan satt kvar och inför sommaren 2020 kunde jag inte uppbringa lusten att planera någonting. Vart skulle jag fortsätta? Lofoten, Shetland, Skottland, bara några fjordar till och sedan vända hemåt? Nu hjälpte Coronan till med beslutsvåndan. Alla tankar på att segla någon annanstans än möjligen till Sverige kunde jag lägga åt sidan. Jag visste inte ens om jag skulle lämna båten på Västkusten för att göra ett nytt utbrytningsförsök kommande sommar eller om jag skulle segla hem båten. Så småningom sa magkänslan: – Segla hem!

Olusten att planera ledde så småningom också till insikten  att jag inte hade några gastar i augusti. Jag började söka alldeles för sent och i Karlshamn blev jag själv. Först blev jag lite stressad över detta faktum, men sedan insåg jag att det var riktigt skönt att vara själv några dagar. En social andhämtningspaus.

När jag vinkat av Anette vid järnvägsstationen skyndade jag mig iväg för att handla lite mat och kastade sedan loss så fort det gick. Det var ju en kanondag. En sådan där dag man bara vill uuut. I horisonten skymtar Hanö, men jag skulle österut.
Jag tror att detta är en klassisk Blekinge-eka. Spelar egentligen mindre roll, för mig blev det sinnebilden för min egen lilla Blekinge-segling. Precis som seglaren på bilden var jag själv. På vattnet och på klipporna var det dock hur mycket båtar respektive folk som helst. Jag tror inte jag har sett så mycket aktivitet på eller vid havet på hela sommaren.
Från flera håll hade jag förstått att man inte varit i Blekinges skärgård om man inte varit på Tjärö. Sagt och gjort!
Första intrycket av ön var dock ett antal tjurar som spärrade min väg till receptionen, där hamnavgiften skulle erläggas. En av dem stod nästan på bryggan. Jag vände tillbaka till båten och beklagade mig för båtgrannen som inte visade minsta sympati för mitt bryderi. Korädd, fick jag höra. – Det är ju tjurar, de har ju inga juver. -Jaha… Häng med honom, han ska upp till receptionen, sade han och pekade på en kompis. Hmm, det gick ju bra. – Det är mest de som är lite rädda, fick jag höra. Jo, pyttsan. På vägen tillbaka hade min guide blivit attackerad när han ville fotografera en av dem. Några fler förklenande kommentarer om korädsla hördes inte från grannbåten. Uppe vid receptionen förhörde jag mig om tjurarnas temperament. – Tjurar? Det är väl bara en tjur… De andra är kvigor. Jag blottade inte min okunskap om kvigors fysiska företräden. Försökte googla, men inte ens Wikipedia kunde förtälja något om kombon kviga + juver. Jag ringde upp min dotter, men även hon saknade denna specialkunskap. Jag får leva vidare ett tag utan denna viktiga vetskap. Lär väl inte vara sista gången man passerar en tjurhage. Eller, var det kohage?

Tjärö var jättefint. Jag var ju inte helt ensam om att vilja upptäcka ön. Många kom även med olika passagerarbåtar och det fanns både vandrarhem och restaurang. Men det var lite så där svenskt lagom, i en positiv bemärkelse. Bilderna får tala för sig själva. Atmosfären inbjöd till att stanna två nätter.

Blekingekusten är egentligen inte längre än att den går att avverka under en dagsetapp. Men, varför ha bråttom? Nästa stopp blev strax innan inloppet mot Ronneby, en liten obebodd ö som heter Harön.

Det fanns egentligen bara en tilläggsplats som var lämpad för en båt med mitt djupgående och det var denna brygga som turligt nog var ledig när jag gled in. Även här kändes det skönt att ligga still två nätter.
Life is good.
Harön var en fin liten ö med en blandning av skog, små ängar och klippor.
Har man kommit så långt som till Hasslöbron kan man ju tycka att det bara är att tuta och köra hela vägen fram till Karlskrona.
Men, jag var hungrig och hittade en ö med bryggor som såg bra ut för ett lunchstopp, Tromtö. Tromtö fick dock statuera exempel på vad som visade sig vara lite typiskt Blekinges skärgård. Det är för grunt. I kortet såg det OK ut. i hamnbeskrivningen lät det som ett gränsfall, men ekolodet sa stopp. Istället hamnade jag på svaj utanför Almö. Lite pyssel sedan att få upp ankaret. Jag har inte hunnit byta ut min trasiga handenhet i fören så jag fick stå i sittbrunnen och mata upp ankaret utan att se vad som hände där framme. Blev många språng fram och tillbaka innan det äntligen var uppe.

Inloppet till Karlskrona är rätt maffigt, gamla försvarsanläggningar blandas med moderna, marina installationer och man kan nästan få en illusion av att Sverige faktiskt har ett fungerande försvar fortfarande. Även den civila stadssiluetten gör sig bäst från sjön. Några bilder blev det dock inte. Man kunde säkert valt en enklare insegling än den snirkliga led jag följde. Med frisk vind akterifrån hade jag fullt sjå med att försöka jippa lite kontrollerat några gånger och med en bilfärja hack i häl som ville komma förbi var det inte att tänka på att plocka upp kameran.

Man kan alltid se saker och ting på minst två sätt. En perfekt dag för att tvätta. Kläderna torkar snabbt. Eller, en skitdag att ligga i hamn, man vill ju ut igen. Gästhamnen ligger lika tråkigt som förut, men verkar ha spottat upp sig sedan sist. Det var ju några år sedan. Fräsch och välutrustad serviceanläggning och, om just det var ett fall framåt vet jag inte, Y-bommar mellan vilka det ska ligga tre båtar. Inte kul att ligga i mitten när grannarna släpper förtöjningarna.

Nu har jag provat på att segla själv under en fem-sex dagar. Skönt, men också lite tråkigt mot slutet. Det ska bli trevligt att få lite sällskap igen.

Publicerat

Höganäs-Karlshamn

Rutt: Höganäs-Helsingborg (Norra hamnen)-Ven (Kyrkbacken)-Skanör-Falsterbokanalen-Ystad-Brantevik-Karlshamn (Centrumhamnen)
Datum: 25-31/7
Gast: Anette Hamrelius

Enligt initierad källa är Höganäs på väg upp och det var faktiskt en mysig liten stad. För en femton år sedan hade jag ett uppdrag för Höganäs AB, men den gången gjorde staden inget avtryck i mitt medvetande. Nu hittar man t ex sådana här tjusiga blomsteruppsättningar lite varstans i centrum.
Men, kanske är den höganäsiska självkänslanslan ännu inte på topp. City Beach!? Vad är det för fel på svenska? Men Centrum, det går tydligen bra att skriva på vårt eget språk.
Stadsstranden var i alla fall fin och trots de lite svala temperaturerna ett poppis ställe.
Ska jag hissa svensk eller skånsk flagg? Kan inte bestämma mig… Hissar både och!
I Höganäs mönstrade Anette på och vi gav oss iväg på en kvällssegling mot Helsingborg. Egentligen hade vi hoppats nå Ven, men orken tröt. Även Helsingborg känns som en stad på väg upp. De har väl hunnit bli några år nu, men så här läckra, funkisinspirerade hus har man byggt i Norra hamnen. En lägenhet med de där rundade fönsterpartierna vore inte fel, om man nu skulle välja att flytta hit – och varför inte…
Dagen därpå nådde vi så fram till Ven och en glest belagd hamn vid Kyrkbacken. Hamnen drivs som ett vinstdrivande aktiebolag och en snabb koll på Alla bolag ger vid handen att vinstmarginalen är god och det märks på avgiften, 460 kr per natt. Fast, hade det inte varit lönsammare att fylla hamnen? Min minnesbild från drygt två år sedan är att hamnavgiften inte stack i ögonen och att det var fullt. Eller är det Coronan som håller folk hemma? Fast inte danskarna då som ju ändå tycker att svenskar är så farliga. Majoriteten av båtarna bar dansk flagg.
På sjuttiotalet var jag och tältade på Ven. Kanske sviker minnet, men jag har för mig att stigen längs östra stranden delvis var snårig och lätt oframkomlig. Nu var det åtminstone en cykel- och promenadstig om det inte var väg. Det är ju positivt. Noterade också att det har byggts en hel del nya, strandnära hus på Ven. Är det positivt? Att de små bogserbåtarna sedan länge ersatts av nya färjor är ju ett faktum sedan länge, men är det positivt att man numera kör relativt stora bilfärjor till Ven? Och linjetrafik med en näst intill tom buss på en så’n lite ö som Ven? Är det väl använda skattepengar? Har jag blivit en gnällgubbe som tyckte det var bättre förr? Är det positivt? Här syns bara genuin bebyggelse och blomsterprakten är stor i många trädgårdar. Det känns bra…
Är detta vad man brukar referera till som en invasiv art?
Trots en del gråväder blir man varm av att cykla, så ett dopp i Öresund satt fint. Inte så salt som i Kattegatt, men klart och fint vatten och jag tror aldrig jag sett någon brännmanet i Öresund.


Sade jag att det är vackert på Ven? Har du inte varit där, res dit med båten från Landskrona, såvida du inte tar dig dit på egen köl. Den finaste av de tre hamnarna är  Kyrkbacken nedanför S:t Ibbs kyrka. Och kommer du inte på egen köl kan du lämna bilen på fastlandet. På Ven bör man cykla.

Vi fortsätter söderut. Utanför Malmö stöter vi på Henrik som seglade på Aquileja för ett antal år sedan och som också var med på Janne Östermans båt i Kroatien för inte lika många år sedan.
Inte så ofta man får bilder på sin egen båt under segel. Foto: Henrik Swensson.
En milstolpe, Öresundsbron, passerad.
Vad kul det var att träffa er. Över tre år sedan nu som Pär-Ola och Marie flyttade till Portugal. Och vad roligt att även du hängde med, Viktor. Platsen? Ett av de,  numera, många näringsställena i Skanörs hamn.
Innan avfärd lite sightseeing och bunkring. Jag fick då lära mig att Skanör förlorat sitt Systembolag, så tillbehören till Tonicen ombord fick vänta.
Två av Skanörs kännetecken på en och samma bild: badhytter och gäss. Fast, ändå inte. Är inte Mårten Gås utbytt mot den invasiva Kanadagåsen? Nu läser jag dock på Wikipedia att det faktiskt var en naturfotograf som redan 1927 tog in det första exmplaret av Kanadagås till Sverige. Och står det så på Wikipedia måste det ju vara sant…
Pär-Ola tyckte vi skulle gå igenom Falsterbokanalen. Sagt och gjort. Första gången för mig. Varför har jag aldrig gjort det förut? Har kanske tyckt att det kändes som en omväg när man ska till eller från Skanör, men i själva verket var det en något kortare distans jämfört med att runda hela Falsterbonäset. Fendrar och förtöjningar upp, i kanalen blev det lunchpaus innan vi skulle ut på det blåsiga havet.
Bron öppnas bara varannan timme. Det är ca 8 M mellan Skanör och bron, så vi fick älga på bra nä vi lämnade Skanör en timma innan broöppning.
Det blåste egentligen lite för mycket för fullt segelställ, så vi började med att ta ett rev när vi kom ut ur kanalen. Försökte i alla fall. Rätt var det var hade Anette dragit ur hela revlinan ur bommen. Skepparen hade uppenbarligen slagit en undermålig knop runt bommen. Målet var Ystad och klockan hade redan hunnit ett par timmar in på eftermiddagen, så taktiken blev att ändå hissa storen i topp och att vara beredd med storfallet framme om vinden skulle öka ännu mer.
Vi länsade och slörade hela vägen med fullt storsegel och med all sjö blev det en rätt uttröttande seglats. Vindvinkeln krävde full uppmärksamhet, för någon ofrivillig jipp i den här vinden ville vi inte ha. Vi höll god fart och lade till i Ystad vid sju.
Dagen därpå prognosticerades vindbyar upp till 19 m/s, så vi valde att ligga kvar i hamn. Vilken tur att Ystad är en mysig stad.
I Ystad finns också en ”riktig” skeppshandel. Vad nu riktig betyder kan man ju diskutera. Det bara känns. Luktar. Tyvärr lade skeppshaneln i Skillinge ner för ett antal år sedan och den var väl vassare när det gällde epitetet riktig skeppshandel. Någon spegel till Aquileja hade dock inte heller denna skeppshandel.
Fortfarande frisk vind och när vi passerade Sandhammaren fick vi mer slör och halvvind och det gick undan allt mer. Trots att vi idag tagit två rev i storen noterades 11,1 knop. Inte många båtar på havet denna dag.
Branteviks hamn är trång och delvis grund och inte den hamn man väljer vid hård pålandsvind. Nu blåste det dock västligt och jag hade ju legat här förut så det borde väl gå bra även denna gång. Efter ett andra försök ligger vi nu tryggt förtöjda med fint sällskap, segelfartyget Hoppet. Vid första försöket kan man nog säga att vi kom undan med blotta föskräckelsen. Vi låg stilla med ambitionen att förbereda det sista inför tilläggningen, men vinden var stark och när jag ska korrigera vår position upptäcker jag att bogpropellern lagt av. Lysdioden som normalt sett indikerar att den är påslagen, bara flämtade lite lätt och dog sedan helt. Vi driver iväg med sidan genom änden på kajen och bojförtöjda båtar och genom korta fram- och backmanövrar lyckas jag undkomma vad som skulle ha kunnat sluta med en trasslig situation. Ut igen och nya tag. Nu vet vi i alla fall var vi vill ligga och var vi behöver lägga förtöjningar och hänga upp fendrar. Slutet gott allting gott. Felsökningen av bogpropellern kom inte så långt, men har nu lagts på is. Senare nästa dag var den fit for fight igen.
I Brantevik har Yngve och Annika sitt sommarviste och vi började med en promenad söderut i vacker natur.
Dags att vända tillbaka.
Jag kom att tänka på boken Mannen som kunde tala med hästar. Insåg nu att jag hade en gast med mig som kunde och älskade att tala med alla möjliga djur, kor, hästar, får och hundar. Bara med lamadjur blev det språkproblem. De svarade tydligen hellre med en loska.
Även jag vågade klappa en häst. Jag tror inte jag har varit i närheten av en häst sedan jag som elva-/tolvåring red under en friluftsdag på Lida. Senare samma dag ledde det till ilfart till Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Kanske passerat en tröskel nu? Dags att börja rida?
De flesta som kommer till Österlen verkar främst besöka kustsamhällena norr om Simrishamn, men Brantevik strax söder om samma stad är väl värd ett besök.
Det här var något nytt. Sveriges längsta ljugarbänk. Rätt var det var står en åttionioårig Bertil Torekull bredvid oss och tilltalar mig unge man (känns bra) och berättar (ljuger?) om hur han tagit initiativ till bänkens tillkomst och hur invigningen uppmärkammades med ett tal av Björn Ranelid. Ett fullständigt lysande tal, men helt obegripligt. Allt enligt Bertil som för övrigt såg betydligt yngre ut än sina åttionio år.
Yngve och Annika, det är alltid lika trevligt att få komma till ert sommarparadis även om drinken denna gång intogs under väl svala väderförhållanden. Tack för en jättetrevlig eftermiddag och kväll med suverän mat och urgott vin. Vad var det nu vinet hette?
Full fart igen. Prognosen pekade på bleke längre fram på dagen, så vi lättade tidigt och vädret blev bara bättre och bättre.
Vad är då detta? Ännu en gång blir Wikipedia räddningen: Sölvesborgs mellanvågsstation. Stationen invigdes så sent som 1985 och användes för Radio Swedens sändningar. Den lades ned 2010 och fick alltså en kort livsid. Kan man misstänka att Internet minskade intresset fö Radio Sweden?
Plötsligt händer det! I höjd med Hanö skingras molnen helt, vinden nästan försvinner och farten reduceras till mellan en och tre knop. Vi låter Helmut styra och ägnar oss åt att sola och bada efter båten.
Anette skulle mönstra av i Karlshamn och det ska packas och städas, så till slut fick vi ge upp det lättjefulla glidandet och starta motorn för den sista biten in mot denna etapps slutmål. Inloppet domineras av AAK:s (Aarhus Karlshamns) fabrik.
Lite mer försynt uppträder stadens gamla fösvarsanläggning från 1675. I förgrunden syns också den s k avmagnetiseringsanläggningen. Jag trodde först att detta enbart hade med ubåtar att göra, men den byggdes tydligen för all typ av sjöfart och för att skydda fartyg från havets fiende nummer ett, magnetminan. Stationen var den tredje i Sverige och var tydligen en av de modernaste i världen då den invigdes 1946.
Alla städer har nå’t. Förutom den fina gamla miljön, även en enslinjepunkt i gatumiljö.
Det enda jag egentligen trodde mig kunna kopplat till Karlshamn var glass, margarin och punsch. Vegetabiliska oljor och fetter är tydligen fortfarande huvudnumret för AAK som verkar bedriva en stor verksamhet här. Tankbilarna stod på rad för transporterna. Av en båtgranne fick jag höra att detta var det gamla lagret för glass och margarin på den tiden KF ägde verksamheten. Och hör och häpna, samme granne berättade att man förr byggde Volvo Duetter i samma byggnad.. Snacka om industrihistoria. Idag står byggnaden oanvänd. Finns det överhuvudtaget stekmargarin i affären längre? Men, vem vet kanske kommer ingredienserna till våra bordsmargariner från fabriken intill. Glasstillverkningen såldes till Åhusglass och Carlshamns flaggpunsch tillverkas tydligen i Finland sedan många år. Ingen ordning. Däremot ska vi tydligen börja associera Karlshamn med öl. Bryggs inne på området.
Det hann bli sent när allt var klart och vi kunde fundera på middag. Tvärs över gatan låg krogen Riverside med en stor uteservering där det verkade vara drag. Menyn såg OK ut så vi ställde oss lydigt och väntade på hovmästaren. Den förste som kom fram och välkomnade oss visade sig vara en av gästerna. Nästa person som närmade sig agerade som om även hon tillhörde gästerna. Det var hovmästaren. Samtidigt som vi fick menyn fick vi frågan vad vi ville dricka. Kunde vi kanske få titta på vinlistan? Det behövdes inte. Det fanns tre sorter från samma producent: Rött, vitt eller rosé. Mat beställdes och tiden gick. – Ursäkta, hur lång tid kan det tänkas ta innan maten kommer? – Bara åtta minuter till. Och tiden gick. – Bara åtta minuter till. Anette visade sig dock vara en bra förhandlare och snart stod en flaska väntekompensationsvin på bordet. Det var ju rätt OK. Eller så säger det något om restaurangens inköpdspris. Samtidigt som vi hade beställt började två tjejer sjunga och spela. Kul, tänkte vi först. Men, hur lät det egentligen? Hade de verkligen övat ihop innan? Vi studerade också den av servitriserna, lite till åren, som rörde sig mest i vår del av restaurangen. När hon tog betalt var hon sysselsatt med ett frenetiskt tuggummituggande, samtidigt som hon tycktes söka något på himlen att fokusera på istället för på den gäst som skulle betala. Maten då? Jag beställde en fiskrätt. Fisken var torr, men smakerna på alla tillbehören fick högsta betyg. Intrycken från restaurangbesöket kanske inte var representativa för Karlshamn, men det satte ändå sina spår i vårt helhetsintryck av stan. Intressant kan man väl sammanfatta det med.  Läser på Tripadvisor att Riverside får 2,5 (av 5) som betyg. Vi borde kanske ha kollat Tripadvisor innan vi valde krog.

Anette konstaterade lakoniskt att det var fint väder när hon kom och när hon åkte hem. Däremellan var det knappast så mycket väder att hurra för, även om solen sken på oss då och då. Men, vi fick segla rätt fort emellanåt och det kanske vägde upp en del brister vad gäller vädret? Förutom de första par dagarna blev det dock inte så mycket Slow sailing denna gång. Totalt tillryggalade vi 183 sjömil. Den längsta distanse var från Brantevik till Karlshamn, 45 M.

Publicerat

Göteborg-Höganäs

Rutt: Göteborg (Långedrag)-Styrsö (SXK-boj)-Varberg-Falkenberg-Halmstad (Grötvik)-Hallands Väderö-Torekov-Höganäs
Datum: 15-22 juli
Gastar: Anna-Karin Bröms, Robert Möttus Löfgren och Sofie Nyeboe

Efter att ha legat en natt vid Nya varvet i Göteborg tuffade jag ut till Långedrag. Nya varvet förresten visade sig vara ett jättecharmigt område, värt en omväg.

Mitt första minne av Långedrag annars var från fantasivärlden. När jag var mellan tre och sex år bodde jag och min mamma i Göteborg och jag lyckades lura i ungarna på gården att vi hade en segelbåt i Långedrag. Och den var vi minsann ute och seglade med på helgerna. Mamma kan väl närmast betecknas som livrädd för alla slags småbåtar, så hur jag kom på den idén kan man ju undra och Långedrag – vet inte om jag hade varit där, men tydligen hade jag snappat upp att Långedrag hade med segling att göra. Mina skrytvalser sipprade så småningom fram via någon av grannbarnens mammor och så fick jag fick bannor för att jag for med osanning. Så småningom skickades jag dock på seglarläger, så inget ont som inte hade något gott med sig.

Nu var jag i Långedrag på riktigt,  med egen båt och under eftermiddagen droppade besättningen in: Anna-Karin, Robert och Sofie.


 Klockan hann bli rätt mycket innan bunkringen var klar, men kvällen var ljum så vi gick för motor ut till samma flad på Styrsös västsida som jag legat i förra året. Trots den sena timmen hittade vi en ledig Kryssarklubbsboj. Snabblagad middag: räkor och havskräftor.

Enligt prognosen skulle det blåsa upp under natten. Om så blev fallet var det nog bara Anna-Karin som märkte av det i form av begynnande sjösjuka. Inga maneter i sikte och härligt att kunna dyka i från båten innan frukost.
Till raden av namnkunniga fyra hör väl denna: Nidingen, lite nordväst om kärnkraftverket Ringhals i norra Halland.
Här har vi en bra bog och bra fart med hjälp av spinnakern. Vi loggar 8,37 knop och noterade upp till 9,6 och tillryggalade runt 40 sjömil, den längsta dagsdistansen under denna etapp.
Ser ut som om jag får fokusera på att hålla kursen och käften. Stundtals mycket sjö och man vill inte att båten ska börja pendla.
Första stoppet i Halland var Varberg och ännu så länge var vi ovetande om att vi hade en fotograf på kajen. Rätt vad det var poppade Lasse Idmark upp och hejade och senare skickade han denna bild.
Skyltningen i hamnen kunde uppenbarligen missuppfattas, så de markeringar vi tyckte att vi höll oss innanför skulle läsas på annat sätt och vi blev bortkörda. Efter lite tjoande på andra båtar makade de lite på sig så att vi till slut kunde fickparkera här.
Turturduvorna 🙂 Anna-Karin nöjd med att vara i hamn. Ingen kul dag för henne.
Varberg bjöd på en del riktigt trevliga miljöer.
Inloppet till Varberg domineras dock av den magnifika fästningen.
Kan idag uppfattas som ett privilegium att få ha bott här.
Man kanske skulle flyttat hit. Enligt trädgårdsmästaren gick det bra att hyra in sig.
Fin utsikt. Men, det är väl liksom själva poängen med en fästning, fri sikt så att man upptäcker när den lede fi är på väg.
Besättningen var enig. Vi fördröjde avseglingen och bokade in oss på en guidad rundtur.
Den pampiga fästningen väckte viss förundran i mitt sinne. Varför valde man att bygga en fästning i just Varberg på en annars lång och öppen kuststräcka? Det höga berget kanske, Varberget… Initiativet till den första borgen togs tydligen av en dansk greve som misstänktes för mord och som lät bygga borgen mot slutet av 1200-talet för att skydda sig själv. Det ger ju en viss förklaring. Han såg dessutom till att delar av Halland i praktiken blev en utbrytarstat, förvisso under norskt beskydd och att man också fick ett slott i Varberg. Under 1500- och 1600-talet byggdes fästningen till. Trettio år tog det. Snabbjobbat jämfört med Carlstens fästning i Marstrand som tog över 200 år att färdigställla. Efter det att Varbergs fästning väl hade färdigställts har den aldrig varit inblandad i någon drabbning. Så kan det gå när haspen är på..
Stränder och klippbad och bortom bilden ligger även Kustsanatoriet Apelviken som ursprungligen var avsett för att vårda tuberkulösa barn. Havsluften skulle göra susen. Läser att det var i drift ända fram til 1985. Numera ett spa och konferenshotell.
Societeten drogs till kurorterna och de hälsosamma baden och skulle naturligtvis erbjudas sitt societetshus.
Må dä…


Det är inte långt från Varberg till Falkenberg, men vinden hämtade andan och det hann bli sen kväll innan vi med fullt ställ och i sakta mak gled in i hamnen.

Aquileja mötte sin motoriserade, färöiska storasyster.
Om man ska döma en stad efter de första intrycken man får av dess hamn, så kändes Falkenberg som en stad på deken.
En skrotad flytbrygga och…
…en näst intill igenvuxen promenadväg till gästbryggan.
Bättre upp inne i Gamla stan.
Möjligen förhastade slutsatser. Fint som snus med stockrosor rakt upp ur gatstenen.
En vacker gammal bro som stod klar 1761. Vid ena brofästet låg tidigare borgen Falkenberg.
Shoppingen inskränktes i princip till denna godisbutik. En sektion nästan full av olika Tonicsorter. Fast nu blev vi ju tvungna att uppsöka Bolaget också för lite gin.
Det var nästan så att trafiken i Falkenberg denna dag dominerades av raggarbilar. Fina, men jag fastnade istället för denna Folkabuss. Men, vad små de var! Jag minns folkabussen som en stor bil.
Tog en stund innan jag registrerade att det inte stod Atomkraft….
En överloppsgärning att planka in. Tågen har slutat gå. En nedläggning dock med framförallt positiva förtecken. I samband med upprustningen av Västkustbanan har järnvägen här, liksom i t ex Landskrona, fått flytta till stadens utkanter.
Nu har den självslående focken fått göra sitt på ett tag. Den var perfekt i trånga norska och bohusländska farleder, men ska man kryssa ute på havet i svaga vindar krävs lite mer kraft och Genua III:an letades fram ur gömmorna.
Mot slutet av dagen räckte inte heller Genua III:an till. Järngenuan fick träda in.
Frösakull, min barndoms sommarparadis. Det var frestande att ankra upp här, men läget är oskyddat och prognosen spådde mer vind under natten. Vi styrde vidare mot en riktig hamn istället.
Alla bastubadare har nog lögat sig med hjälp av ett bastuagregat från Tylö. Här är den ”riktiga” Tylön.
Det var lite olika bud om vi skulle komma in i Grötviks hamn. Hamnens egen webbplats garanterade 2 m, någon vi pratade med avrådde från att gå in i Grötvik, men vår hamnbok hävdade 2,3 m, så vi gjorde ett försök och väl inne i hamnbassängen blev vi påhejade och uppmanade att gå allra längst in till denna fina plats.
Jag har säkert tillbringat ett femtontal somrar i Frösakull, men aldrig hört talas om denna rhododendronpark i grannbyn Tylösand. Även min kusin och hennes man som tagit över huset i Frösakull svävade på målet när vi förde denna park på tal. Märkligt. Undrar om jag sett så stora rhododendron någon gång. Snarare träd än buskar. Skulle vara på Läsö då.
Från Grötvik kan man följa Prins Bertils promenadstig till Tylösand och sedan följer man stranden till Frösakull. Men, det var en rejäl promenad. Stegräknaren loggade 12 km. Skönt med skjuts tillbaka till Grötvik. Tack Markus! Här befinner vi oss någonstans mellan Tjuvahålan och Tylöhus.
Min mormor och morfar köpte det här huset samma år som jag föddes och min barndoms somrar är liktydigt med Frösakull. Det är väldigt roligt att kunna komma och hälsa på Helena (min kusin) och hennes familj som numera tagit över huset. Jag är inte där jätteofta och äldre minnesbilder är ofta starkare än intrycken av de ombyggnader som gjorts på senare år. Blir lite kortslutning i huvudet ibland. Rummen, klätterstenen, grannhusen, berget är så mycket mindre också än vad jag minns det.
Den här gången kom jag ju varken själv eller med delar av familjen utan med okända besättningsmedlemmar. Alla kände sig väldigt välkomnade.
Stranden visade sig plötsligen från sin bästa sida. Underbara bad, manetfritt och en stunds pressande i solen innan värdfolket bjöd in till sen lunch. Jag tror mina gastar höll med om att få stränder i Sverige, om ens någon, bräcker denna.
Tack Helena och Fredrik för er gästfrihet. Den uppskattades av oss alla.
Hamnens namn förpliktigar. Men, ingen större uppoffring 🙂
Idag var besättningen utökad med Fredrik och Hampus. Målet för dagen var Hallands Väderö och väder var det, både vind och sjö.
Innan uptäcktsfärden på Hallands Väderö krävdes påfyllning av energidepåerna.


Mitt emot Väderön ligger Torekov med sitt kännemärke, kyrkan.

Ser ju lite udda ut med alla fendrar utan någon annan båt i närheten. Det fanns inte många landförtöjningsplatser indikerade i vår hamnbok och den som såg bra ut var upptagen när vi kom. Där låg en skabbig stålbåt förtöjd i bara förtamparna. Inget akterankare. Ingen skeppare ombord. Fanns det ens någon fungerande motor ombord? Varningsklockorna ringde och jag försökte hitta någon annan klippa att angöra, men gav till slut upp och såg ingen annan råd än att lägga mig innanför den herrelösa stålbåten. Rastafari-skepparen dök upp efter en stund och blev uppenbarligen på ytterst dåligt humör när han upptäcke vår närvaro. Sällan har jag blivit så otrevligt bemött av en grannbåt. Det är så ovanligt att man nästan blir lite skakig. Efter lite meckande med seglen samtidigt som han hade en cigg (joint?) i mungiporna gav han sig dock av. Utan motor. Med min assistans.
Naturen på Hallands Väderö visade sig vara väldigt omväxlande och vacker, betesmarker, klippor, skogar, sandstränder. Men, namnet?! Varför heter den Hallands Väderö? Den ligger ju i Skåne!
Innan vi kom fram till bryggan för passbåten till Torekov kändes det nästan som om vi hade ön för oss själva. Vi språkade med förvaltaren på ön som kom åkandes med sin fyrhjuling och han bekräftade att det var ovanligt lugnt här i år. Vad tycker ni om turbåten? Charmig, eller hur?
Sandhamn à la Skåne.

Hallands Väderö fyr. Notera mistlurarna. Används de tro? Får fundera. När hörde jag senast en mistlur från en fyr vid nedsatt sikt?

Vart tog stigen vägen? Hampus 16 år: – Inte visste jag att ni var ute på sådana här äventyr.
Ibland blir kontraster väldigt skarpa. I Torekov blev vi guidade till en plats där vi enligt skyltarna egentligen inte fick ligga och när vi lagt till blev vi väldigt varmt välkomnade av hamnvärden. Det stod onekligen i bjärt kontrast till rastafari-skepparen på Hallands Väderö. Inte nog med det, man fixade också så att jag fick nya patroner till flytvästen. Någon var tydligen på väg till Hjertmans i Råå. Nya patroner? Inne i hamnen klev en i besättningen ner på badplattformen och valde att hålla sig i den uppfällda badstegen. Plums. Vad värre var än att flytvästen blåstes upp var att även hennes mobil dog.

Redan i Grötvik upptäckte jag att storsegelfallet inte löpte som vanligt, Det var trögt och löpte lite hackigt. Inget gott tecken. Jag kom att tänka på när jag med min Linjett 30 ”seglade” över Ålands hav på åttiotalet, med ett storsegel på halv stång. Det visade sig att vajern hade kilat in sig mellan en trasig trissa och inloppet i masttoppen. Var det samma sak nu? Men riggmakaren i Göteborg hade ju sagt att trissan var OK. Hmm…

Hade jag inte skymtat litet trådtrassel i kikaren? Var det möjligen splitsen mellan vajer och rep som började ge med sig? Skulle jag våga ge mig upp i masten med ett fall som kanske var på väg att ge upp eller om det nu var trissan som var sliten, riskera att fastna halvvägs?

På väg från Hallands Väderö till Torekov behövde vi jippa och den kraftiga vinden gjorde att det inte var att tänka på att göra en slängjipp. På babords sida började jag skota in storseglet mot centrum, men det skrek och gnällde och det var alldeles uppenbart att något skulle gå sönder om jag fortsatte. Storseglet kan jag skota både på babords och styrbords sida, s k tysk skotning (varför heter det för övrigt så?), så ett nytt försök på styrbord och då gick det bra och vi fick till en lugn jipp. Var det något block som hade pajat? Inte första gången i så fall… Väl i hamn visade det sig att en ögla av den tamp med vars hjälp man hissar upp spinnakerbommen på masten hade kilat in sig i ett av blocken till storskotet. Det var alltså TRE tampar i ett block avsett för EN tamp. Första gången på femton år detta hänt. Satt som berg, men efter någon timma var det fixat.

I alla fall ett problem mindre. Vi hade skeppsråd och alla var eniga om en vilodag. Att ge sig ut i hårt väder med kända riggproblem kändes inte lockande.

Efter att ha sovit på saken började jag leta riggmakare i Skåne. Även riggmakare vill ju ha semester och segla. Inga vidare odds alltså. Hittade dock en riggmakare i Viken som kunde hjälpa till. Kom så på att kameran kanske hade bättre upplösning än kikaren och plåtade och zoomade in. Jodå, visst var det trådtrassel uppe i masttoppen? Kom att tänka på att det satt en oanvänd dragtråd som kom ut från en ingång i masten. Jajamensan, den var av. Det måste altså vara resterna av den som syntes i masttoppen och som trasslat in sig i trissan till storsegelfallet. För säkerhets skull skickade jag en bild på splitsen till riggkillen som hjälpt mig i Göteborg.

I väntan på svar gick vi på upptäcktsfärd i Torekov. Har inte varit här på ”hundra” år då jag hälsade på en klasskompis i hans familjs sommarhus. Och nä, jag kan inte påstå att jag kände igen mig, så min enda bild av Torekov var att det här hör till morgonritualen att, iklädd sliten morgonrock, marschera ner till badbryggan och morgondoppa sig.

Gammal lotsutkik? Inga behövande båtar i sikte. Bara en halländsk väderö.
Finns sämre ställen att bli inblåst på.
En glass lättar upp och får tankarna att skingras.
Undrar över hur många kameror denna vy fastnat i.
Vimpeln står i stram honnör.
Hampus på Riggarna i Göteborg: – Min bedömning är att splitsen ser OK ut. Jag har varit uppe i masten oräkneliga gånger, men aldrig förut när det blåst 12 m/s. Litade inte heller 100 % på splitsen och jag har väl aldrig varit så säkrad förut med extra fall och linor.
Ett stort ansvar faller på dem som ska hissa upp mig och sedan hala ner mig. Fritt fall må vara kul på Gröna Lund, men inte här.
Som någon på kajen tydligen kommenterade: – Det spelar ingen roll hur mycket det blåser, det gungar alltid däruppe. Men, det var faktiskt bättre än väntat. Och framför allt, jag kunde peta loss en massa tråd och problemet var löst. Jag kan inte undvika att bli påverkad och känna en oro över den här typen av fel, så det var en stor lättnad och glädje över att ha åtgärdat problemet.
Nu måste här firas och vad passar bättre än en G&T och en blindtest av Tonic från godisbutiken i Falkenberg. Vi provade två sorter: Three Cents Dry Tonic och Ekobryggeriet Nordic Tonic Bar Edition Extra Bitter. Den första var mjäkig, så den senare vann, men den kändes ändå lite avslagen. Ska inte en Tonic vara mer sprudlande? Ska inget kunna hota Schweppes? Jakten går vidare.
Anna-Karin gör sig redo för att offra sin frukost. Hennes läkarkompis ville inte skriva ut Scopoderm och har man inte erfarenhet av detta sjösjukepreparat kan ju listan med med möjliga biverkningar verka skrämmande: synförändringar, yrsel, hudirritaton, svårigheter att kissa, försämrat minne, desorientering, förvirring, hallucintioner. Räcker det? Men, för mig har Scopoderm-plåstren  fungerat bra. Lite dåsighet och muntorrhet kan jag känna, men det har varit ett lågt pris jämfört med sjösjuka. Nu kanske det inte hade spelat någon roll om hon fått recept på preparatet eller inte, för de verkar vara slut överallt. I Aquilejas skeppsapotek fanns dock Scopoderm-plåster, men gamla. De gick ut 2015. Efter den första sjösjukan valde dock Anna-Karin att prova ett plåster (ska vara i tre dygn) och först verkade det hjälpa. Men, efter en första tredagarsperiod satte hon på ett nytt och då hjälpte det inte. Någon som har lite djupare kunskap om Scopoderm?
Riggmakaren i Viken kommenterade att vi skulle få en tuff segling. – Se upp vid Kullen och håll ut från udden. Det är som Sveriges Kap Horn. Flera personer vi pratade med fällde liknande kommentarer. Förmodligen höll vi ändå inte ut tillräckligt. Man kan nästan se på bilden hur sjön kommer från olika håll och hur vågorna kolliderar med varandra
Våghöjder kan vara svåra att fånga, men jag tror ändå man kan ana vågdalen vi är på väg ner i.
Ingen av tjejerna var riktigt på hugget, även om Sofie här ser pigg och glad ut. Jag och Robban turades om att styra. Jag vet, känner man begynnande sjösjuka är det bra att styra, men… Blir kvinnor generellt sett lättare sjösjuka än män?
Robban i sitt esse.
Kullaberg med Kullens fyr.
Väl förbi Kullen och Mölle lugnade sjön sig, men än en gång fick jag ge upp tanken på att angöra Mölle. Ringde t o m hamnkapten för att få hans bedömning, men hans tvekan var talande nog.
Så Höganäs fick bli vår slutdestinaton för denna etapp och efter lite slappande i solen fick vi besök av en kompis till Anna-Karin och kompisens man. De var på väg mot Göteborg med en nyinförskaffad Contrast 362. Tvåan på slutet indikerar tydligen att den begåvats med badplattform.

Det är alltid lika spännnde att pussla ihop besättningsmedlemmar som inte känner varandra. Seglingarna har ju lärt mig lite mer om gruppdynamik. The hard way, om man säger så. Men, det här var jättetrevligt och det var roligt att höra att ni var så nöjda. Och Anna-Karin, du borde få tapperhetsmedalj för ditt goda humör trots all sjösjuka.

Nu är det vilo- och pysseldag. Precis som någon gång förut har det i väntan på ny besättning varit skitväder och när jag skriver detta har det regnat stora delar av dagen och det piper i rejält, runt 13 m/s. Kan bara påminna mig regn i samband med segling vid ett tillfälle hittills och då var det regn som hette duga. Ridån gick ner. Hur länge ska denna positiva tajming bestå? Okänd fortsättning följer.

 

 

Publicerat

Bovallstrand-Göteborg

Rutt: Bovallstrand-Ulön/Dannemark (SXK-boj)-Hunnebostrand-Malmöns fiskehamn-Gåsö-Mollön (svajankring)-Marstrand-Rörö-Göteborg (Nya varvet)
Datum: 4 juli-12 juli
Gast: Lena Lindeberg

När jag skriver detta smattrar regnet mot rufftaket. Jag blir påmind om och tacksam över vad lite det ändå regnat på oss i sommar. Om förra seglingsperoden var vädermässigt omväxlande, kan man väl sammanfatta denna period som rätt stabil, svalt och blåsigt, men en hel del sol.

Bovallstrand.

Det började med en jättetrevlig middag hemma hos kusin Johan med familj. Det är som det är med trevliga middagar, de leder sällan till att man vaknar tidigt dan därpå och med ett leende på läpparna kastar sig ur bingen. När väl bunkringen var avklarad hade det hunnit bli eftermiddag, så det fick bli en kortare introduktionssegling. Lena, som mönstrade på i Bovallstrand, hade ju knappt seglat förut, så det kändes som en bra plan. Denna introduktion ledde till två insikter. Lena bryr sig inte om sin lillasysters råd (handlade om att inte gå ner i ruffen vid sjögång – tror ni förstår) och att hon må vara en av de vetgirigaste och mest nyfikna gastar jag någonsin fått ombord. Var det inte självklart från början, så var det snabbt inlärt.

Vi skulle ju egentligen söderut, men denna första dag tog vi en kryssarklubbsboj norrut i fladen mellan Ulön och Dannemark. Skön kväll med bad, men vad nu? Prognosen varnade för stormbyar. Vad göra? Hur bra ligger man i en flad med låga hällar som skydd för stormbyarna? Och hur mycket pallar en boj med? Obehagliga minnen från en boj i Bora-vindarnas Kroatien, bidrog till att jag morgonen därpå valde att göra en snabb förflyttning 5 M söderut till Hunnebostrand.

Behövs ingen bänk här inte. Vinden utgör ett bra ryggstöd.

Tilläggningen i Hunnebostrand tog nog längre tid än färden dit. Vi var ju inte ensamma om att ha sett väderrapporten, så det fanns inte många platser att välja emellan.

Man kan ju tycka att det inte är alldeles ovanligt längre med en fyrtio fots segelbåt. Ändå ligger många bojar placerade med ett mycket kortare avstånd till bryggan.  Från början tog vi upp plats på bredden för två-tre båtar. Ingen vacker syn med vår sneda tilläggning och ett rejält vindfång som gjorde att vi säkrade oss i två bojar. Efter en stund gav sig vår ursprunglige båtgranne iväg och två bojar bort hägrade en boj med vettigt avstånd till bryggan. Efter en kämpainsats av våra nya båtgrannar, kunde vi så äntligen komma till ro efter att ha förhalat båten. Handlade säkert bara om en fyra-fem meter i sidled, men att flytta drygt åtta ton med kraftig vind i sidan kräver sin man och kvinna.

Senare på dan bjöd vi in våra nya grannar, Pia och Peter, på en ”ankarwhiskey” (Peter och Lena föredrog dock vin). Våra gäster överraskade oss då med att berätta om sin plan att segla jorden runt. Deras motorbåt var till salu och de letade efter en för ändamålet lämplig katamaran (!). Eftersom de inte kunde segla skulle de ha provat på det i Kroatien i våras, men Coronan, den Coronan… Personligen hade jag ju aldrig valt att segla jorden runt med en katamaran, men Peter och Pia, vi beundrar ert mod och önskar er varmt lycka till! Det ska bli spännande att följa ert äventyr.

När man ligger inblåst kan man nörda ner sig i t ex maneter. Under min barndoms somrar i Frösakull utanför Halmstad hette det alltid att öronmaneter var synonymt med blåmaneter och inte brändes. Den här rackaren är ju dock blå, ser inte ut som en öronmanet och ser defintivt ut som om den skulle vilja brännas.  För några år sedan pratades det också om en invasiv art av maneter. Är detta en sådan? Någon som kan reda ut begreppen?
Med en gourmet som gast är det hummerkrog som gäller när man är iinblåst i Hunnebostrand.
Hunnebostrand.
Ännu ingen mojnande vind. Det tjuter om riggarna i hamnen och flaggor och vimplar talar sitt tydliga språk. Till och med flaggstången har svårt att hålla sig upprätt.
Vy från utsiktsberget i Hunnebostrand. Även de skummande bränningarna ger besked.
Men så, under eftermiddagen dag 2 mojnade det något och vi släppte förtöjningarna och gav oss söderut. Tredje gången gillt blev det Sotekanalen. De två föregående turerna i år gick vi ute till havs.
Kommer man bort en bit från Smögen ser miljöerna mer genuina ut. Här passerar vi Fisketången på väg mot Bohus Malmön.
Lena hade en bekant på Malmön, Conny, med egen sjöbod och tyckte det vore en bra idé att höra om vi inte kunde fålägga oss där. Conny kommer farande och möter upp vid sjöboden. Jag kastar ankare och Lena hoppar iland och tillsammans försöker Conny och Lena hålla båten. Vinden är rätt frisk och det är naturligtvis tungt att hålla båten och så tycks något gå fel i samarbetet på bryggan och man släpper förtöjningstamparna. Plötsligt är jag själv ombord. Myteri? Jag har en bild av gästhamnen på Malmön från ett besök sent i augusti knappt två år tidigare. Vädret är uselt, byn öde, affärer och restauranger är stängda och bara en massa jättelika motorbåtar vid kajerna. Jag tycker egentligen Bohus Malmön verkar rätt trist. Nu när vi inte kunde ligga vid sjöboden skulle vi alltså tillbaka till min bild av den tråkiga gästhamnen. Men, så finns även denna hamn precis om hörnet. Jättemysig och inte alls så trång som den såg ut i hamnbeskrivningen. Conny och Lena möter upp på bryggan och ordningen är återställd.
Kvällspromenad på Malmön.
Och varför detta Bohus Malmön? I sjökortet står det bara Malmön…
Vad kan detta vara? Inte bara jag som är undrande, även polisen utreder, lät en lapp berätta.
På Malmön våldgästade vi Marianne Langåssve i hennes sommarstuga.
Marianne blev vår ciceron runt ön, på en promenad som hette duga. Mariannes pappa och farmor och farfar har sina rötter på ön.
Nere på södra ön, Draget, fanns ytterligare en liten by.
Ser ni vargarna? Vargar kallades misslyckade stenhuggeriarbeten. Det kunde röra sig om minimala defekter som gjorde att ett abete inte godkändes och en stenhuggare kunde förlora en hel månads förtjänst.
Bor man med Västerhavet som granne och dessutom västerut gäller det att skapa lä. Jag trodde föst det var en pool, men det är istället ett kreativt sätt att skydda sig mot vinden.
Ön är ju väldigt sargad av all stenbrytning, men ändå vacker. Dessutom är det ju lite spännande med stenbrytningshistorian.
När vi senare blir guidade på Carlstens fästning i Marstrand fick vi lära oss att man började bryta sten på Malmön när det inte fanns fler fästningar att montera ned i övriga Sverige för att slutföra bygget av Carlstens fästning. Man började väl tappa tålamodet. Bygget av Carlstens fätning tog över 200 år, så då fick svenskarna läras upp av yrkeskunniga invandrare här på Malmön.
Arvidsjaur och Arjeplog har sina biltestanläggningar. I norr är det kyla, snö och is som är tillgångarna. Här utgörs tillgångarna av fuktig och salt luft för test av bland annat billacker.
Malmöns Dalhalla heter Stallebrottet. Corona har stängt ned verksamheten i år.
Den här gamla båten torde fylla 116 år i år. Trots åldern eller kanske snarare p g a sin ålderdom ser hon ut som en charmig dam i sina bästa år. Båten, M/S Svea af Bohuslän, gör turer till bl a Smögen.
Där bor en kusin, där bode min farmor och farfar, där bodde… Säg det hus där Marianne inte har eller hade haft någon släkting.

En sån, en sån och en sån. Hur mycket har jag kvar? Tänk att hitta en sån kiosk som är i liv. Det fick bli tre glassar.
Ja, vad ska man säga? Jag fick helt omvärdera min uppfattning om Malmön. Lagom genuint, levande, vacker natur, spännande historia, fina bad och solklippor. Tänk vad olika intryck man kan få av samma plats, bara omsändigheterna skiljer sig åt.
Säkert någon släkting till Mrianne som bodde här…
Istället för att riva den gamla kyrkan när man byggde en ny i Lysekil, monterade man ner den och byggde upp den på nytt på Malmön.
Byn vid Malmöns hamn.
Enda hamnen vi låg två nätter i under denna segling var Malmöns. Dags för nya upptäckter. Nu på väg mot Gåsö.
Det var inte för att hamnen var så skyddad och bra som gjorde att vi valde att gå till Gåsö. Tvärtom, det var skvalpigt och blåsigt och först på tredje fösöket hade vi lyckats med att angöra en brygga. På Västkusten har man ofta bojar med grövre öglor jämfört med vad vi är vana vid på Ostkusten, så min bojfångare diskvalificerades för uppgiften. Istället gällde det att komma nära bojen,  stanna upp båten i vinden, trä igenom en tamp i bojens ögla och sedan orka hålla emot tills man lagt fast. Helst ska detta ha gått på max två sekunder så att det därefter går att gå in till bryggan utan att vinden förflyttat båten någon helt annanstans. Lagom tills vi slutligen lyckats med denna övning slog det mig att jag ju faktiskt hade köpt en bojkrok som passade de västkustska, grövre bojöglorna. Hur snurrig får man bli? Kanske hade jag bara drabbats av lite otur när jag tänkte (förlåt Fritte för varumärkesintrång).

Nåväl, anledningen till att vi ändå la oss här, var att jag i mina tidiga tonår var på seglarläger på Gåsö och tyckte det kunde vara kul att se om jag kände igen mig. Jag minns att jag åkte tåg till Lysekil, tog passagerarbåt därifrån, att ledarna väckte oss genom att lägga på Lee Hazlewood och Nancy Sinatra på vinylspelaren och att vi badade och hoppade från höga klippor. Förmodligen lärde vi oss att segla också och jag hade en vag bild av hur huset såg ut där vi var inkvarterade. Jag har nog tydligare minnen från när jag började på samma seglarskola som först var förlagd till Tjörn.

Vi knallar iland och det står några personer i passande ålder och pratar utanför ett hus. Var det möjligen så att man kände till var på ön det kunde ha bedrivits seglarskola runt 1969-70? – Javisst, det var på panget, sa den ene. Kom med här så ska jag visa er. Jag gick också där, sa den andre. Vad trivsamt liten världen blir ibland. Och jovisst, nog var det här.
Att kliva iland på vissa öar är som att kliva in i en sagovärld.
Någon berättade för oss att man inte gillade turistande besökare på Gåsö, att man ville ha sin ö ifred. Av detta märkte vi inget.
Gåsö.
Gåsö.
Det måste nästan ha varit på den här kiosken jag såg löpsedeln: ”SvD-reporter med på olyckståget”. Under en period inträffade ett antal tågolyckor på grund av solkurvor, med stor förödelse som följd. En av de svårare olyckorna var det tåg mellan Stockholm och Göteborg som SvD-reportern var med på, tillika den man min mamma nyligen gift sig med. De var på väg till min morfars brors begravning i Göteborg. Min mamma var höggravid med min halvsyster Maria, men hon var ockå läkare och fick hjälpa till på olycksplasen. Kanske fick hon ta hand om de två värnpliktiga som dog och som hade kommit och satt sig på de platser mamma och Marias pappa hade lämnat då solen störde. Vad slumpen påverkar våra liv, att mamma och Maria lever, men två ungdomar fick sätta livet till. Mamma, du läser förmodligen detta och jag vet att du inte vill bli påmind om denna händelse, så förlåt, om det rör om.
Många sjökaptener var det som låg begravda på kyrkogården. Var Gåsö ett sjöfartscentrum? Jag googlar och läser att det i mitten av artonhundratalet bodde övervägande kvinnor och pensionerade sjökapenter på ön. Jojo…
Våtmarken över till Gåsö huvud.
Alla verkar känna alla på Gåsö.
En hyfsat stor kyrka för en liten befolkning. Bohuslän var religiöst. Hamnkaptenen berättar att hans pappa var biskop, men att han också arbetade som sommarpäst på Gåsö.
På väg mot…
…Gåsö huvud.
Står vi på huvudet nu? Bäst att hålla balansen. Såg brant ut.
Gåsö.
Hur gulligt Gåsö än var, vi vill vidare. Måseskärs fyr – en typisk Heidenstam-fyr.
Life is good. För ankar utanför Mollön. Öppet hav.
En G&T är väl sällan helt fel. men ibland är det bara helt rätt.
Vankas middag.
Tvära kast, Från svajankring i lugn vik till livlig hamn i Marstrand. Plötsligt dämpas discodunket från någon av restaranterna och Elida tar över underhållningen. Ingen i hamnen kan undgå denna dam. Vad vill de, funderar jag. Frälsa båtfolk och turister? Bara dela sin glädje? Locka medlemmar så att de kan hålla skutan igång?
Elida glider vidare och skymningen och lugnet lägger sig över Marstrand.
Vilken läcker segelbåt. One off-bygge tydligen. Min bryggranne hade fått en visning och hela båten andades tydligen minutiös perfektion.
Till Marstrand kom societeten och roade sig säkert här, på Societetshuset. En lantlig version av Berns?
Vad kul det blir med en guide som förmår berätta historia på ett levande sätt. En känd fånge här var Lasse-Maja. Förutom en massa stölder på sin meritlista även Sveriges första drag show-artist om vi ska tro guiden.
Ett experiment gjordes med att isolera fångarna. En lär ha överlevt även om han kom ut som ett vrak efter de fem åren i cellen. Konstverket på väggen lär ha målats med hans eget blod. Resultatet av experimentet var två döda och ett vrak. Lyckat experiment tyckte tydligen de dåvarande makthavarna.
Utsikten från fästningen är magnifik. Här norrut mot Tjörn.
Marstrand från ovan
I den friska vinden väljer många att ta den inre leden mellan Koön och Klåverön.
Innan vi lämnade Marstrand var vi tvungna att ta en fika på Bergs konditori. Västkustens bästa enligt min sageskvinna. Goda bullar hade de. Mycket smör.

I frisk vind och besvärlig vindvinkel och under förutsättning att bryggan ser stabil ut gör jag ibland så att jag kör in i bryggan och låter båten stå så med ilagd växel och låst roder. Sedan kan man i lugn och ro lossa förtöjningana. Finns det folk i närheten händer nästan ofelbart samma sak. Man rusar fram och försöker hindra båten från att gå in i bryggan. Så småningom ramlar det ner en pollett och man förstår att manövern var helt enligt plan. Lite generat konstaterar man, jaha du försöker leka färja… Men vadå? Man får väl försöka lära lite av de stora pojkarna.

På sjökortet såg det väldigt smalt ut genom den inre leden, men efter att ha rådfrågat grannarna rullade vi ut focken och gled iväg genom vad som både såg ut som en grävd och sprängd kanal.

Från flera håll har vi fått höra att Rörö i Göteborgs norra skärgård var en vacker ö, så vem är vi att sätta oss upp mot ett sådant tips. Sagt och gjort, nästa mål fick naturligtvis bli Rörö. Eller hur är det, räknas Rörö till Bohuslän? Nordre älv lär ju vara gränsen melan Bohuslän och Göteborgs norra skärgård. Tittar man på en karta ser det ju nästan ut som om Rörö skulle ligga norr om denna gränslinje…
Rörö hamn. Vi knep den ”sista” platsen. men en stund senare fick vi bekräftat att det alltid finns plats för ytterligare en båt.
Där bortifrån kom vi, ur ett suggestivt dis.
Framförallt den västra sidan av Rörö, ut mot havet, bjuder på en unik naturupplevelse. Inte likt något annat jag sett på Västkusten. Drivvedsbaren var dessvärre stängd.
Vad kan det vara som syns därute tro? En koll på sjökortet ger svaret. Stora Pölsans fyr. Inte någon av de namnkunnigaste fyrarna…
Bara en fårskalle bryr sig om sjökort och fyrar…
Jag har ibland fått höra att segling, nä det passar inte mig. Alldeles för stillasittande. På kul laddade jag ner en stegräknare till telefonen. Denna dag blev det 15397 steg och 12 km. Dan innan 10 km och dan efter 9 km. Då är stegen ombord mer eller mindre oräknade, telefonen ligger oftast still när jag skuttar omkring på båten. Är fördomen om ett stillasittande seglarliv därmed vederlagd?
Rörö.
Gastaspiranter.
På väg mot Göteborg passerade vi öar med namn som Källön, Hälsö, Björkö och Hönö. Till många av öarna här, liksom till Rörö, kan man ta sig med Vägverkets färjor och bebyggelsen fjärmar sig ofta från sagovärldens ideal. Inslaget av funktionell åretruntbebyggelse är större.
Kalven från Lilla Kalvsund.
Nya Älvsborgs fästning. Om värdet på vad som ska försvaras mäts i storleken på den fästning som möter en, så kan ju inte Göteborg ha varit mycket att ha.
Fästningens storlek till trots, det är alltid lite spännande att segla in i en storstad. Nu kom vi inte hela vägen in, utan lade till vid Nya varvet precis innan Älvsborgsbron.. Min tidigare gast Charlotta hade tipsat om en bra riggmakare. Jag ville få en sanity check av riggen. Han verkade leva upp till sitt rykte som en skicklig yrkesman och det känns skönt att efter lite fix ha fått godkänt vad gäller riggen. Tack Hampus på Riggarna i Göteborg och tack Charlotta för att du förmedlade kontakten!

Och tack Lena för att du vågade dig ut att segla och vad roligt att du verkade trivas ombord och vara glad över att du fått upp ögonen för segling. Till slut blev du t o m lite kaxig och tillrättavisade skepparen över en felaktigt slagen knop. Bra där! Välkommen tillbaks!

Jag förbrukar ju förfäkta att man måste hinna upptäcka de platser man besöker och inte bara lägga så många sjömil som möjligt bakom sig. Slow sailing helt enkelt. Denna etapp blev i alla fall något av ett ”rekorrd”, endast 87 sjömil under nio dagar. Fast är man på vattnet får det förstås gärna gå undan och det har det ofta gjort, inte minst den sista tappen från Rörö till Göteborg. Vi blåste in på ett kick.

Publicerat

Strömstad-Bovallstrand

Rutt: Strömstad-Edholmarna-Strömstad-Ursholmen-Kalvön-Lilla Hamburgö-Hamburgsund-Lilla Kornö-Smögen-Bovallstrand
Datum: 25 juni-1 juli
Gastar: Åsa Johnson och Charlotta Lind

När jag skriver detta i hamnen i Bovallstrand gungar båten som hela havet stormar när västvinden vräker in i sidan på båten. Det tjuter i riggen och alltid är det något fall man inte lyckats sträcka som slamrar mot masten. Den här seglingen kan väl kort sammanfattas med ordet omväxlande. Från Medelhavsvärme till mer välkänd, svensk lågtryckssommar. Det började i dur…

Favorit i repris. Även förra året låg vi vid Edholmarna alldeles utanför Strömstad. Kryssarklubben har haft vänligheten att lägga ut en boj där. Alldeles ljuvligt i värmen med manetfria bad och ostört från andra båtar.
På Aquileja har jag hittills aldrig känt ett behov av att skapa skydd från solen. Så, man tager vad man haver när nu behovet plötsligen blev akut.
Det var dock Ursholmen vi ville till, Sveriges västligaste fyrplats. Fantastisk kväll.
Vart man än vände sig stack det upp sälhuvuden i vattnet …
… eller på kobbar och skär.
Och var det inte sälhuvuden, var det kanotister.
Det var här de hade samlats, de andra båterna… Inte undra på att vi fick vara ifred vid Edholmarna.
Aldrig fel med en solnedgångsbild, men det är något särskilt med att se den gå ned i Västerhavet. Något som drar. Man skulle vilja hänga med bort.
Är man inte båtburen kan man hyra något av de gamla fyrvaktarboställena på Ursholmen.
På Ursholmen finns även denna saltvattenbassäng. Gott om svart diabas som blir varm och go att torka sig på efteråt.
Även ute till sjöss lyste maneterna med sin frånvaro. När det blir för varmt söker de sig vanligtvis till djupare och kallare vatten och gång efter gång hoppade vi i efter båten. Makrill fanns det däremot gott om. I upphetsningen över fiskelyckan glömde jag tydligen bort att ta fram kameran. Härligt med egenfångad och helt färsk fisk till middag.
Kalvö var nästa mål, bara 6 M från Ursholmen. Tog ändå drygt tre timmar.
Simhuden började växa ut mellan tårna och till slut var vi ju tvungna att kolla hur varmt det var. Var det fel på vår badtermometer? 28 grader!? Grannbåten stoppade ned sin. Den visade på 26 grader, så oavsett vilket, varmt var det.
Kalvön
Kalvön
Mitt på ön var det som en liten by med välvårdade hus och trädgårdar. Inga bofasta kvar längre.
Oh, oh… Väderomslag på gång. Bäst att skynda tillbaka till den vidöppna båten och stänga luckorna.
Det vanligaste brukar väl vara att det är får som utnyttjas som levande gräsklippare. Här var de ersatta av kor.
Den vackra vägen från Kalvön till Trossö byggdes tydligen som ett beredskapsarbete efter andra världskriget. Det fanns t o m planer att förbinda Lindön. Kalvön och Trossö med en bro till Havstenssund. Bron hann ritas in på kartor och en och annan bilist lär ha irrat runt och undrat hur de hittade till bron.
Resliga Kungsljus och en något kortare drottning.
Där bränner jag mitt brännvin själv och kryddar med Johannesört…
Lotta har en kappseglingskompis, Py, som har hus på Kalvön. Istället för att måla hus fick hon bjuda på fika en stund.
Ibland blir omslagen väl drastiska. Häromdagen hade besättningen inte en tråd på kroppen. Nu kändes det gott med ett sjöställ.
Den ursprungligen uttänkta ankringsplatsen erbjöd inte förväntat skydd, men i en vik som egentligen kändes väl trång blev vi invinkade och välkomnade av skepparn på båten till höger i bild. Kanske inte by the book, men laga efter läge. Ankaret 90 grader ut från aktern och en tamp till andra sidan viken som grannbåten raskt erbjöd sig att ro över med. Var vi är? Lilla Hamburgö.
Vädret var stabilt ostadigt, men vindriktningen verkade i all fall förbli konstant.
Att vara barn på grannbåten verkade vara kul. Både gunga och hängmatta och så jättetrevliga föräldrar på det.
Västerhavet är mäktigt. Plötsligt friskar vinden i och vågorna byggs upp och kolliderar mot bränningar och mot land med våldsam kraft.
Åsa visade sig vara duktig på flora och fauna. I sin högra hand håller hon rester av en bläckfisk och i sin vänstra håller hon strandkål. Strandkålen knaprade vi på som mellanmål eller så blandade vi den i salladen. Jättenyttig, fick jag lära mig. Fullt av K-vitamin. Visste inte ens att det fanns så många bokstäver i vitamin-alfabetet. Men, bläckfisk i Skagerack? Jag googlar och får lära mig att det finns fyra arter av bläckfisk som lever i Västerhavet och till och med en bit upp i Östersjön. Det är lärorikt att segla.
Sundet mellan Hamburgö och Lilla Hamburgö.
Båten ligger kvar. Tillbaka efter en rejäl öexkursion.
Hamburgsund
Äntligen lite lättbegripliga sjömärken.
Danmark nästa! You wish… Men, Lilla Kornö som var dagens mål är inget dåligt alternativ.

Att segla till Lilla Kornö var inte helt utan komplikationer. Man kan naturligtvis gå för motor genom Sotenkanalen, men vi ville ju segla. Sjön byggde på allt mer och jag trodde först att spåren av de taskiga kryssvinklarna vi lämnade efter oss på plottern förklarades av att vi inte orkade hålla upp mot den tilltagande sjön. Kändes som om vi siktade på Smögens vattentorn hela eftermiddagen. Sedan upptäckte jag att vi även kämpade mot en nordgående ström som höll 3 knop. Inte undra på…

Under rätt lång tid hade vi noterat mörka moln i horisonten. Istället för att runda Hållö slog vi in mot det respektingivande Långebrottet som ligger som ett långt rev in mot Smögen. Knappt hann vi förbi Långebrottet för att sätta kurs söderut igen och följa leden in mot Smögen, så brakade hevetet lös. Storfallet var förberett och storen åkte ner på nolltid. Focken räckte mer än väl. Sikten fösvann och vad som först verkade vara en hagelskur var i själva verket ett av de kraftigaste regnen jag upplevt. Ingen mer kryss under de förhållandena utan tvärvändning 180 grader och upp mot den inre leden som sedan återigen skulle föra oss söderut förbi Hasselösund-Kungshamn. Kraften i ovädret illustrerades av en mindre segelbåt som mer eller mindre blåst upp på land. Assistans var dock redan på plats, så vi tuffade vidare. Upp med seglen igen. Åsa var en järnkvinna vad gäller motståndskraft mot sjösjuka och ville gå ner och börja förbereda middagen, men gav upp. Mat och köksredskap betedde sig inte som förväntat på det guppande havet.

Förra året var jag på Stora Kornö och blev förtjust. Nu skulle jag få gå i land på Lilla Kornö. Vet inte om jag kan gradera öarna. Lite olika karaktär på naturen dessutom. Besök båda!
Lilla Kornö
Lilla Kornö
Närproducerat
Häftiga klipppor. Tänkte på min son Filip och hans flickvän. Det här kanske vore något för dem att bestiga. Gott om branta klippväggar.

När vi lade till verkade hamnen på Lilla Kornö erbuda ett bra skydd. När vi skulle lägga ut dagen därpå hade det dock friskat i och det krävdes ett bra team work för att inte fastna i grannbåten som vi dessutom tryckt ned rejält och samtidigt få upp ankaret utan att hamna på grunt vatten.
Åsa hade tillbringat sin barndoms somrar på Smögen och ville gärna trampa runt lite i byn, så vi gick in för ett sent lunchstopp. Äsas minnen var från en tid innan bron byggdes. Vilken annorlunda miljö det måste ha varit då. Även jag har minnen från grundskolan då vi var på skolresa till Marstrand och gjorde utflykt till Smögen för ett studiebesök på Syversens segelmakeri och sedan från gymnasietiden då vi var ute och seglade och gick på Magasinet och festade loss. Idag kantas istället den motsatta sidan av bryggan av fula bostadsrättshus. Hur blev det så?
Bovallstrand
Så har då gastarna vinkats av vid busshållplatsen. Att åka buss från Bovallstrand var en utmaning. Vid första försöket visade det sig att bussen inte längre gick från torget vid hamnen, utan en bra bit upp vid skolan. Vi kom fram lagom för att se bussen passera. Vid nästa försök skulle vi se till att vara ute i god tid och ha lite marginal. Återigen var mina gastar nära att missa bussen. Nu visade det sig att Västtrafiks reseplanerare och busschauffören höll sig med helt olika tidtabeller. Och Lotta, du hade helt rätt. Jag kan från säker källa bekräfta att bussen fram till för typ fjorton dagar sedan gick från torget. Kunde det inte vara klädsamt av Västtrafik att sätta upp en enkel skylt – typ ”Busshållplatsen flyttad”. Kul Lotta att du ville komma tillbaka och segla även i år. Trevligt Åsa att du ville testa att segla på Aquileja. Välkomna tillbaka!
Vilken glad överraskning. Rosie och Svante komer från Tjörn och bjuder på middag med Klädesholmens sill som tema. Tusen tack! Vilken var nu godast Svartvinbärssillen eller årets modell, Gin och fläder?
Får man trevligt besök blir man glad 🙂
I Bovallstrand bor sedan länge en icke närvarande gammal klasskompis med vars föräldrars båt vi ett par somrar på sjuttiotalet gjorde Bohuslän osäkert. Sedan fem somrar tillbaka bor även kusin Johan med familj i Bovallstrand i vad jag helt ovetenskapligt utsåg till byns trevligaste hus. Och vilken utsikt! I fjärran syns Väderöarna.
Anna-Karin, med all rätt, stolt husägarinna.
Tack för fikat!

 

 

Publicerat

Bergen-Strömstad

Rutt: Bergen-Tyssöya (Smivågen)-Rövaer-Rott-Egersund-Hidra (Rasvåg)-Lindesnes Kystkultusenter-Uvår-Arendal-Stråholmen-Strömstad-Ramsö-Strömstad
Datum:  9 juni-20 juni
Gastar: Maria Carlsén och Joakim Karlbom

 

Min son Joakim skulle börja sitt sommarjobb måndag efter midsommar, så planen var att komma till Sverige helst innan, men senast under midsommardagarna. För att nå detta hade vi räknat ut att vi borde gå från Bergen redan den 9 juni. Tight. Vi kom till båten sent på kvällen den 6 juni. Men, även om klockan hann bli efter fem på eftermidagen nådde vi detta. På väg. Härligt!

Så första övernattningshamnen var inte så långt bort, bara 12 M från varvet på Asköy. I Smivågen (våg = vik) på Tyssöya låg vi lugnt och skönt.
Visst är det fascinerande att vara ute och segla och samtidigt se snöklädda berg i bakgrunden?
Inte mycket segelvind, men en underbar morgon.
Förra året lade vi till på Gisöya i Brandasund och drog iväg på upptäcktsfärd per cykel på öarna runt omkring, förbundna med en masa broar. I stort sett ser man de hus som finns på ön. Som att bygga en bro till Huvudskär?
Efter Brandasund styrde vi ut på havet. Normalt sett söker man sig till skyddade inomskärsleder, men nu var det lugnt och vi ville ju komma fort fram. Spinnakersegling var inget jag tidigare associerat med Nordsjön.
Jargongen ombord var stundtals på en behagligt låg nivå. För natten som kom siktade vi på Rövaer i närheten av Haugesund. Ön döptes raskt om till Röven och för att ta sig in i det trånga hålet krävdes utkik i fören.
Röven visade sig vara ett oförtjänt tarvligt tillmäle. Ön var en idyll.
Desto tarvligare av fotografen att fånga skepparen med en min som förmodligen skulle kunna skrämma vem som helt på flykten. Vad har han fått syn på tro?
Norge sägs ju vara världsbäst på fossilfria fordon. Är det den här typen av fordon som bidrar till den fina statistiken?
Rätt nöjd med livet tror jag…
Rövaer var en levande året runt-ö med jordbruk och djurhållning och drygt 100 bofasta.
Egentligen bestod Rövaer av två huvudöar, Rövaer och Urd, naturligtvis sammanbundna med en bro. Men, i detta fall var den faktiskt byggd innan oljepengarna började rinna till. Vi låg på Urd, ön på andra sidan vattnet.
Nog med turistande. Joakim förmanade oss att detta minsann var en transportsegling och ingen semestersegling. Vi höll oss fortsatt ute på havet oh valde bort den urgamla segellleden innanför Karmöy. Hade vi seglat på Harald Hårfagers tid kunde vi därmed ha snuvat honom på den tull som taxerades sjöfarten som sökte skydd för det argsinta Nordsjön.
Olika upplevelser av värme/kyla…
Förra året satte vi spinnaker en gång och inte för att det var direkt läge, utan för att besättningen tyckte det vore kul att testa. Nu känns det som rena räkmackan. Men, det skulle komma att ändra sig.
Nu är vi i höjd med Stavanger och ett kärt återssende av ön Rott. Det enda som stör friden är helikoptrarna ut till oljefälten. Inbillning eller ej, det kändes i alla fall som det var en betydligt glesare trafik än året innan. Hittills hade vi inte stött på några andra båtar i hamnarna, men här låg vi utanpå en gammal lotsbåt, vars besättning hjälpte oss med förtöjningarna. Vi hade ju blivt varnade vid gränsen för både kustbevakning och ifrågasättande av vår närvaro när vi lade till i hamnarna. Men, de bara skrattade när vi deklarerade att vi var farliga svenskar och att vi måste hålla avstånden.
Precis som förra året var det lugnt när vi passerae Jaerens rev. Här har många fartyg förlist.
Det ingick inte i planen att gå in till Egersund, men vi hade fått elproblem och hittade en elektriker som erbjöd sin hjälp trots att vi räknade med att anlända först vid kl 17 en fredag. Väl ombord erbjöd han sig att komma tillbaka lördag morgon och provbelasta batterierna. Fyra av sex batterier dömdes ut. Vi satte in ett provisoriskt, vanligt batteri som startbatteri och flyttade över det befintliga startbatteriet av AGM-typ till förbrukningsbanken som nu decimerades från fem till två batterier. Trots detta håller de bättre än de tidigare fem batterierna. Nu borde man väl satsa på litium istället? Tack Asbjörn och El-Experten! Av fartygen i bakrunden kan man ana att Egersund är en av de största fiskestäderna i Norge
Det är ju inte mycket som är billigt i Norge, men att tanka båtdiesel hör till undantagen, 10,45 NKR/litern. Kursen är dessutom nästan 1:1 nu.

Efter Egersund var det slut på räkmackorna. Vinden ökade och kom rakt i nosen, seglen fick revas.

Rasvåg på Hidra var en av förra årets favvoställen. Nu blev det bara en blixtvisit. Klockan hann nästan bli halv åtte när vi lade till och förtöjningarna släpptes halv sex morgonen därpå. Den uppgående solen doldes precis av bergen i bakgrunden.
Så kom solen upp och storen antog en vacker guldgul nyans.
Det andra av tre vädermässigt beryktade ställen längs vår rutt passerat – Lista. Denna gång fick jag se både fyr och samhälle. Förra året var det dimma och regn..
Det tredje och mest beryktade stället är Lindesnes, Norges Kap Horn. Typisk Lindesnes-dag dag: blåsigt och soligt. När vi rundade fyren blåste det motvind 13 m/s.
Var det någon gång under vår segling man skulle må illa var det väl här och som ett offer till vädergudarna överlät en i besättningen sin frukost till havet. Och just runt hornet var det verkligen skumpigt. Väl runt udden lugnade det sig lite och vi lade till vid Lindesnes Kystkultursenter för att hämta andan och inmundiga dagens lunch.
Lite random sökte vi efter kommane natts hamn och hamnade i en vik som kändes som den inte låg långt från paradiset. Udvår, lägg det på minnet om du ska segla längs norska kusten.
Udvår ligger ungefär mitt emellan Mandal och Kristiansand. Tredje doppet för min del. Fortfarande rätt kallt, 14 grader.
Hur många solnedgångar ska man se innan man tröttnar?
En annan pärla jag gärna skulle vilja lägga till vid någon gång är Ny-Hellesund, ett gammalt centrum för sjöfart med en hög charmfaktor.
Det här manetstimmet var inte i närheten av vad jag innanför Lindesnes först trodde var någon form av utsläpp. När vi kom närmre visade det sig vara det största blåmanetstim jag någonsin sett. Är maneter socialare varelser än vi tror?
Vädret blev behagligare med lugnare vindar. Det som överraskade mig var att sjön la sig så snabbt.
Som någon ombord sa, nästan alla verkar ha sjöutsikt här (Arendal). Vi la till strax efter kl 18, bunkrade, åt, sov och så var vi loss igen innan sex på morgonen och innan hela besättningen riktigt vaknat till.
Inte så mycket segling under sådana här förhållanden, men så mycket vackrare kan det väl knappast bli.
Jag har fått frågan ibland om jag sett något spännane djurliv i de norska vattnen. Nä, måste jag ärligt svara. Det här var det mest spännande vi skådade under den här seglingen, en ensam säl.
Sista stoppet innan överfarten till Sverige blev Stråholmen, en lantlig idyll tyckte jag, förra året. Besättningen var inte lika imponerad. Vi hade lagt loss tidigt på morgonen för att få lite tid över till sol och bad. Solen var det inget fel på och rätt var det var kunde man hitta ett brännmanetfritt hål, stort nog för ett snabbdopp.
Inte en krusning på vattenytan och ändå 4,8 knop (Fart Över Grund) på loggen. Micke Olesen på UK Sails skulle förmodlien tillskriva detta Code 0-seglets magiska egenskaper.

Nordkoster föröver. Dags att hala den norska gästflaggan. Överraskande hur nära Koster den norska territorialgränsen gick. Vi passerade Koster och gick in till Strömstad för att bunkra upp för midsommar.

Min mamma berättade en anekdot från ett sommarjobb på Strömstads lasarett på femtiotalet. Läkaren gillade att segla och när han hade  jour hissade man vit flagg på lasarettet när ett akutfall uppstod. Då fick han vackert slå in mot stan och fortast nöjligt infinna sig för tjänstgöring. Men, ingen större ko på isen tydligen enligt den ti

Nord- och Sydkoster hade jag redan besökt och många har talat om Ramsö, så det fick bli målet för vårt midsommarfirande. Vi hade tur och knep den sista plasen för stävförtöjning. Vi ville ju inte bli inlåsta på midsommardagen, då vi skulle gå rätt tidigt för att passa Marias och Joakims tåg hem.
Till Ramsö kan man även ta sig med Västtrafiks skärgårdsbåtar, men bara två gånger per vecka. Den läsare som känner Niklas Krantz känner kanske igen hans ryggtavla där han står och väntar på sin syster som kommer med båten. Niklas och hans syster har ett hus tillsamans på Ramsö. Det verkade som om passagerarnas gods tog mer utrymme i anspråk än de själva.
Ramsö visade sig vara ett litet paradis. Det kunde man faktiskt ana bara man lade till i hamnen.
På väg mot stranden passerade man detta lilla hus, skyddat från havet av berget och med ett vackert vallmofält som fond.
Och vilken strand som låg och väntade på oss. Nästan som Medelhavet och dessutom relativt fritt från maneter.
Underbart med den finkorniga sanden, men stört omöjligt att inte få den med ombord. Behaglig vattentemperatur även om det inte var 26 grader, vilket vi faktiskt uppmätte i hamnbassägen.
Som om en konstnär varit där och skulpterat berget tänkte jag. Senare fick jag lära mig att det var ett  verk av djävulens klor.
Vad fyller den här stengärdesgården för funktion? Någon rastlös själ som inte hade något bättre för sig än att kånka lite sten?
Det här verkar ju lite roligare då om man inte har något att göra, bygga en koja av drivved.
Sillunch på bryggan. Ett underlakan får tjäna som duk.
Det finns tydligen ett garde på ön som stammar från den ursprungliga, bofasta befolkningen. Fler och fler samlades runt dess spelemän. Trevlig inramning på midsommraftonskvällen. Niklas kom ombord och underhöll med sjörövarhistorier från sin jorden runt-segling. Båten hans ligger kvar på ön Réunion i Indiska oceanen.
Innan middagen skulle vi ta ett glas vin och kolla på utsikten. Besätningen överraskade med bubbel och förtida födelsedagsfirande. Tack snälla n!
Solen går ner i Västerhavet.

Jag får ibland frågor om hur lång tid det tar att segla från A till B. Det beror på, blir nog det vanligaste svaret. Att det beror på illustreras väl av denna och förra årets segling åt motsatt håll. Förra året tog det två månader att segla Strömstad-Bergen. I år tog det drygt åtta dagar att segla åt motsatt håll. Under dessa drygt åtta dagar har vi tillrygalagt 435 M. Och inte en droppe regn fick vi på oss, men när Maria och Joakim satt sig på tåget hem, då brakade det loss.

När vi passerade gränsen in till Norge blev vi varnade för att vi kanske kunde bli avvisade i h,amnar eller att vi skulle kunna bli besvärade av kustbevakningen. Detta bekräftades också av några båtgrannar vi pratade med, särskilt efter Kristiansand och i närheten av Oslofjorden sades Kustbvakningen vara aktiv. Men av detta upplevde upplevde vi ingenting. Överallt blev vi vänligt bemötta och möttes snarare av nyfikenhet över hur vi lyckats komma in i Norge. Jag gjorde ett provanrop till Kystradio Sör. De frågade visserligen var vi befann oss, men sedan var det inte mer med det. Nästan lite besvikna var vi över det uteblivna intresset från kustbevakningen.

Tack Maria och Joakim för trevligt sällskap och för att ni hängde med på denna annorlunda segling. 16 dagar tillbringade vi tillsammans (!). Maria kändes nästan som en familjemedlem till slut. Välkomna tillbaka!

I Strömstad blev jag själv under ca fem dagar. Skönt att få både lite egentid och tid för den vårrustning som inte blev av i år. Äntligen kunde jag checka av underhåll av vinscharna, ett mångårigt dåligt samvete.
I Norge låg båten upplagd med endast sittbrunnskapellet som skydd. Det gick bra förutom att den lackade trälisten runt solcellspanelerna såg helt bedrövlig ut. Renskrapat nu och ersatt med Snappy Teaksealer. Får vi se hur det funkar…

 

Publicerat

Stockholm-Bergen

Rutt: Stockholm-Arvika-Bergen
Datum: 5-7 juni
Medresenärer: Maria Carlsén, Joakim Karlbom och Olle Mornell

Jag är nog lite naiv i vissa avseenden. Jag trodde inte mina öron när min uppdragsgivare meddelade att kontoret skulle stängas från den 13 mars. Sedan kom beskedet den 16 mars att Norge stängde gränsen. Är de inte kloka? Men, hysterin går väl snart över tänkte jag. Hoppet ställdes till ett nytt beslut vad som skulle gälla fr o m den 15 maj, men när beskedet kom drogs rullgardinen ner, fortsatt stängt till den 20 augusti. En liten ljusglimt, ett reviderat beslut kunde komma den 15 juni. Men, när Rapport några dagar senare meddelade att Norge förberedde sig för att hålla gränsen stängd resten av året gick luften fullständigt ur mig. Ingen segling på Aquileja i sommar. Bara att ställa in sig på något helt annat.

Jag hade redan varit i kontakt med norska polisen för att höra mig för om eventuella dispenser, möjlighet att sätta sig i karantän, visa upp något provtagningsbesked eller dylikt, men det var blankt nej. Men, så flög fan i mig och jag tänkte att det måste gå att överpröva ett beslut till högre instans. Och så plötsligt: ”I forrige uke ble det gjort justeringer av praksisen, og vi har tillatt enkelte å hente ut sine campingvogner fra Norge. Om du medbringer dokumentasjonen på formålet, sammen med ditt pass – så bør dette gå fint. Dette fordrer at du bare reiser direkte til ditt reisemål og ut igjen og forsøker å unngå å oppsøke butikker og andre steder hvor det kan være arena for smitte.”

Jag var så djupt nere i källaren att det tog några dagar innan jag började fatta att det kanske inte var helt kört.  Men, ”bør dette gå fint”? Den norske tjänstekvinnan lugnade mig med att gränspolisen gärna fick kontakta henne eller hennes chef om det skulle upp stå problem vid gränsen. Många frågor snurrade i huvudet. Husvagn. Hade hon glömt bort att jag tidigare i mejltråden redogjort för att det var en fyrtio fots segelbåt det handlade om? Inget man sätter på en trailer, häger på dragkroken och kör ut igen. Och hur många personer gällde detta ”bør … gå fint” för? Man kunde ju nästan tolka svaret som att vi skulle bege oss direkt från Bergen till Sverige utan uppehåll. Då behövde vi vara i alla fall tre i besättningen och så en som körde tillbaka min bil… Och hur mycket skulle polisen vid gränsen bry sig om vad någon avlägsen kontorsråtta hade skrivit?

Skulle vi ställa frågor och riskera att få nej eller skulle vi chansa och ge järnet? Min äldste son Joakim och en seglarkompis, Maria Carlsén, hade anmält sig som aspiranter att segla och en gammal kompis, Olle Mornell, erbjöd sig att köra hem bilen. Vi resonerade fram och tillbaka och blev överens om att inga fler frågor-strategin förhoppningsvis var det bästa alternativet.

Efter ett år  i Berlin mitt under kalla kriget var det lätt att bli lite av en DDR-nörd och ett antal TV-serier om DDR och Berlin innan murens fall har väl gjort sitt också. Fantasin for iväg och jag började se mig som en människosmugglare som skulle forcera gränsen från Öst- till Väst-Berlin. Hur skulle de ha tänkt? Vilken veckodag var bäst? Vilken gränsstation? Skulle vi ha en plan B?

Med en bil och en sprillans takbox inhandlad denna resa till ära, fyllda till bristningsgränsen, drog vi iväg så snart som möjligt efter att min son hade tentat, d v s den 5 juni. Vi tyckte det vore taktiskt att kunna peka på att vi bunkrat så mycket som möjligt innan gränsen, så att vi kunde leva upp till uppmaningen att ”unngå å oppsøke butikker og andre steder hvor det kan være arena for smitte.” Vi gjorde alltså halt i Arvika och shoppade loss och körde vidare mot gränsen morgonen den 6 juni. En lördag alltså. Tänk om allt hängde på att de kunde få kontakt med min mejlkontakt. Finns väl ingen norsk tjänsteman som svarar på jobbtelefonen en lördagsmorgon? Nä, det var ingen vattentät plan vi hade. Nervositeten ökade i takt med att vi närmade oss gränsen. Björn Rosengrens famösa uttalande om Norge som den sista Sovjetstaten poppade upp och jag såg framför mig hur vi skulle mötas av ett iskallt Njet. T o m vädret kändes lite öststatsaktigt. Ta ett djupt andetag! Var ödmjuk! Öppna frågor! Var cool, men vänlig!

Mycket riktigt Den första gränspolisen vi fick kontakt med markerade tydligt och barskt att vi hade mycket smitta i Sverige och här var det de som bestämde, oavsett vad någon hade mejlat oss. Och vi var ju fyra i bilen! Det var ju bara jag som hade fått tillstånd! Och ska ni ända till Bergen! Jag började se framför mig hur vi skulle få vända hemåt med oförrättat ärende. Så plötsligt avlöstes den förste polisen av en mer nedtonad man, som meddelade att de skulle försöka få tag i författaren till polisens mejlsvar. Här vid gränen har de ju bara regelverket att hålla sig till, någon förändring av praxis var uppenbarligen inget de kände till. Shit, nu är det kört! Men, vi hade änglavakt, tjänstekvinnan svarade på sin tjänstetelefon, trots att det var lördagmorgon. Och när den mer resonable polisen kom ut och i allmänna ordalag började redogöra för situationen, började jag steg för steg ana att det här nog skulle gå vägen. När han till slut bekräftade att vi skulle få komma in, brast det nästan. Jag fick hejda mig från att inte kasta mig om halsen på honom. Hade säkert varit olämpligt ur mer än Corona-synvinkel. Ca 45 minuter efter ankomst kunde vi rulla vidare. Fick nypa mig i armen många gånger och under flera dagar.

Vi valde att köra norr om Oslo och följda västsidan på Gudbrandsdalen en bit innan vi satte kurs mot Flåm på minst sagt kringelikrokiga vägar. Tog en evig tid. Till Flåm ska man helst ta sig med tåg på, vad som sägs vara, en spekatukulär järnväg. Fick anstå till lämpligare tillfälle.
Så bar det uppåt och det blev lite mer vinter.
Det var egentligen läggdags när vi hunnit bära ner dynor och sängkläder i båten. Men, först måste vi ju fira…
Vårrustningen detta besynnerliga år bestod av att tömma förrådet, stuva och städa och sätta på segel. I Bergen gör sig tidvattnet märkbart. Som tur är låg båten vid en flytbrygga. När jag kom till marinan i höstas fick jag till en början låna en stege för att kunna ta mig iland.

En bra marina enligt mitt förmenande är ett företag som gör vad man kommit överens om på ett yrkesmässigt sätt, yrkesmässigt i dess egentliga mening alltså, d v s man har den kompetens man utger sig för att ha, man är något så när noggrann, man gör det man ska till det datum man lovat och det går att kommunicera med dem och blir det fel står man för det och rättar till sina misstag. Hur svårt kan det vara?

När jag lämnade båten lämnade jag också efter mig en lista med saker jag ville ha hjälp med. Mycket av det man kommunicerat att det var åtgärdat visade sig vara precis som när jag lämnade båten, ett jobb var t o m inplanerat till ett datum efter det vi hade meddelat att vi skulle segla iväg. Bristfällig tömning av färskvatten hade orsakat frysskador, så vi fick börja med att leta källan till översvämning i kölsvinet. Annat hade försvunnit. Under våren försökte jag flera gånger få tag på marinan för att diskutera hur vi hanterade det faktum att den norska gränsen var stängd. Jag ringer dig imorgon har jag fått höra ett antal gånger utan att det hänt. Men, så i förbifarten: Båten är sjösatt, den låg i vägen… Va! Jag skulle ju… Ja, men vi har bottenmålat och bytt anoder. Suck!

Ett rating-system för varv och marinor vore inte fel. Asköy Båt og motor skulle inte få många poäng av mig. Som det sedan utvecklade sig kan man ju dock vända på det. Vi kom till Bergen sent lördag kväll. Sen eftermiddag tisdag hissade vi segel. Snabbaste ”vårrustningen” jag någonsin varit med om.