– Har du varit på järnvägsmuseet? Frågan ställdes till Olle när vi strålade samman några veckor tidigare. – Nä, inte sedan museet återöppnade förra året. Museet har varit stängt för renovering under flera år och det var nog hundra år sedan jag själv var där, d v s någon gång på sjuttiotalet. Tror jag. Nyöppningsåret beskrivs som en succé, så visst var vi lite nyfikna. Sagt och gjort, vi bestämde oss på stående fot att göra sällskap dit.
Olle hade varit på besök i Falun och anslöt i Gävle och i konsekvensens namn började vi med en fika på ett konditori i museal stil. Och som spårnörd gladdes man naturligtvis åt att den dominerande tavlan var ett Gävle-motiv med spårvagnar. Jag gick på 14-timmarsfasta och får inte äta före kl 12, men förmodligen var det årets sista chans att inmundiga en semla, så mitt annars ståndaktiga motstånd mot allehanda förmiddagslockelser fick ge vika denna dag.Olle hade med sig vänner från Falun och de visste att berätta att platsen för Gävles största turistattraktion (?), julbocken, flyttats från Slottstorget till här på Rådhusesplanaden. När det inte är bocksäsong får man nöja sig med denna lilla skylt.Hoppas man inte tar illa upp på Järnvägsmuseet att jag utnämnde bocken till Gävles största turistattraktion. Men detta till trots, vet jag ju vad jag skulle välja. Entrén till museet flankeras av två delar av SJ:s stolthet från efterkrigstiden, motorvagnståget X5 som exempelvis gick som expresståget Skandiapilen, Malmö-Göteborg-Oslo. Lite diffust har jag en minnesbild av att tågen även gick under namnet Sydvästen. Tågen hade vikdörrar och jag kommer ihåg en gång när vi skulle vinka av morfar i Lund, hur hans hatt fastnade i dörren. Undrar om han någonsin fick ordning på sin tillknycklade hatt. Detta måste ha varit 1960 plus, inte minus (borde jag inte minnas), något år. Själv har jag även något diffust minne av att ha rest med ett sådant här tåg i Göteborgsområdet, när de så småningom hade degraderats till regionaltåg.Sverige var ju lite sent ut ur startgroparna vad gällde anläggandet av järnvägar och av naturliga skäl hade man ju då heller ingen erfarenhet av att bygga lok när denna epok var i sin linda. De första beställdes därför från England. Det första ångloket som byggdes i Sverige levererades 1853 av Munktells mekaniska verkstad i Eskilstuna. Skulle båtar döpas, ska väl även lok ges namn, tänkte man nog. Namnet Förstlingen fick loket bära och som man nästan borde ha kunnat förutse led det av barnsjukdomar. Det gjorde ingen långvarig tjänst och skrotades redan 1882 efter 29 år. Två år efter leveransen av Förstlingen får dock Munktells en ny chans i och med beställningen av loket Fryckstad. Inte heller detta lok blev någon succé. Uppenbarligen hade vi fortfarande mycket att lära för att nå upp till engelsk ingenjörskonst. Men, det är det äldst bevarade loket i Sverige. Och visst är det gulligt, med sin uppnosiga front, sin långa näsa och de två klotrunda ögonen? Walt Disney var ju inte född då, men visst ser det lite ut som om det skulle kunna ha platsat i någon av hans tecknade filmer. Loket platsade även på askfat som har valsat runt i familjen och som Gustavsberg tillverkade. Ett bättre eftermäle än Munktells lokbyggarkonst har väl annars Nils Ericsson. Han var engagerad i byggnationen av Göta kanal, ledde ombyggnaden av Trollhätte kanal, låg bakom akvedukten i Håverud, ledde en ombyggnad av Slussen i Stockholm mm. Denne man med så många strängar på sin lyra vad gällde vattenbyggnadskonst fick även kungens uppdrag 1854 att ansvara för utbyggnaden av stambanor. Fast, det ska väl sägas, dessa stambanors sträckningar som vi fortfarande lever med, kanske vi inte alltid uppskattar idag.Så småningom lärde man sig dock att bygga lok i Sverige och det med bravur. En av de större lokbyggarna var NOHAB i Trollhättan som 1914-1916 levererade 11 sådana här F-lok, som de hette på SJ-språk. Nu hade man i stället för att namnge loken infört s k littera (typbeteckningar) och löpnummer, F (littera) 1200 (löpnummer) i det här fallet. F-loken var de största ångloken som trafikerat svenska spår och än idag tycker jag man häpnar över lokets attityd. Det är något både kaxigt och elegant över dess kraftfulla uppsyn. Såvitt jag vet är loket fortfarande körbart, åtminstone har det varit ute och luftat andningsorganen lite då och då. Jag har själv varit på utflykt med F1200. Det måste ha varit i början av sjuttiotalet tillsammans med farbror Birger som tog mig med, en avlägsen släkting med järnvägsintresse. Egentligen är det rätt fantastiskt att det finns kvar. Loket var inblandat i Sveriges allvarligaste tågolycka, den i Getå 1918 då minst 42 människor omkom. Senare såldes loket till Danmark där det utsattes för ett luftangrepp av de allierade. Men, hon lever. Är även lok kvinnor? Hur som helst lever hon, som de flesta åldriga damer, ett lite stillsammare liv idag.Idag stönar vi över omställningen från vinter- till sommartid och vice versa. Jag påminns om att jag fortfarande inte ställt om klockorna på ugnarna… Men, då snackade vi verkligen lokal tid. Och det var inte hela timmar hit eller dit. Begrunda ovanstående klockor som visar tiden i Göteborg, Hallsberg och Stockholm. Klockan var 9:58 i Hallsberg samtidigt som den var 9:46 i Göteborg och 10:09 i Stockholm.Förutom den korrekta, lokala tiden, soltid, fick man vid järnvägens ankomst även lära sig begreppet järnvägstid. När jag grottar i detta får jag lära mig att det fanns ytterligare begrepp, telegraftid och navigationstid. Det lämnar jag dock därhän nu. Med hjälp av en sådan här tabell kunde man räkna om från järnvägstid till lokal tid och referensen var alltså Göteborg (!). När man 1878 skulle genomföra en tidsreform och införa gemensam tid i hela Sverige, kunde ju inte stockholmarna acceptera att Göteborgstid skulle bli referensen, det borde ju vara tiden i Stockholm som gällde. Eller hur? Kompromissen blev Örebro-tid. Jaha, så vill man leva efter soltid får man alltså flytta till Örebro.Visserligen bidrog säkert kolelden till att man kunde hålla värmen på ångloket. Men ändå, det måste varit en smärre revolution vad gäller arbetsmiljön att istället få ta plats i förarhytten på detta ellok byggt 1914, samtida med ångloket längre upp. Och idag, skulle arbetsmiljön säkert ha förkastats helt: en träpall utan ryggstöd!SJ lockade med allehanda resmål, både när och mer fjärran. Tågfärjeleden Sassnitz-Trelleborg marknadsfördes som ”A Baltic Bridge”. Men, vilken var den tänkta målgruppen och avresepunkten för denna marknadsföring: Via London, Berlin/Hamburg, Stockholm/Göteborg till Oslo. Hmm, via London varifrån? Fast jag är nog bara språkpolis. Som vanligt…
Jag läser på om ”bron” och får lära mig att den fungerade under stora delar av andra världskriget, men med begränsningar och avbrott, särskilt mot slutet av kriget. Efter kriget skickades en ung Sven Jörgensen till Berlin. Sven var min chef under mitt år på svenska resebyrån i Väst-Berlin och en synnerligen spännande person. Jag saxar ur Dagens Nyheters dödsruna:
”Sven Jörgensen var i över 40 år SJ:s ansikte i Väst- och Öst-Berlin, därefter ambassadråd vid svenska ambassaden i DDR och generalkonsulatet i Väst-Berlin.
Han föddes i Stockholm, Pappan var dansk konstnär som under en vandring i Dalarna mötte en ung och söt dalkulla.
När Sven Jörgensen var bara tre år gammal avled fadern. Han tog realen i Säter och sedan studenten på Norra latin i Stockholm.
1947 reste Sven Jörgensen till Köpenhamn. Efter kort tid i en järnhandel fick han arbete hos svenska SJ. Bara någon månad senare behövde SJ en man i det delade Berlin. 22-årige Sven Jörgensen sökte jobbet och fick det. Berlin var en ruinhög där det varken fanns mat, dryck eller bostäder. Någon turisttrafik fanns inte. Hans uppgift var att få i gång färjetrafiken mellan Sverige och den Sovjetockuperade östzonen och se till att Östersjöns färjeled blev minfri.
Den unge Sven Jörgensen visade sig vara en driven förhandlare. Han fick Sovjets representanter att hjälpa till och snart var färjetrafiken i gång mellan Trelleborg och Warnemünde vid Rostock. Provturen skedde med gamla SJ-färjan ”Drottning Victoria”. I fören stod en man som skulle skjuta på allt som såg ut som en mina och på så sätt spränga den.
På 1950-talet började de första svenska turistresorna till Berlin. Det blev ofta high life på Ku-Damm. Snart var Sven Jörgensen kändisarnas kändis i Öst- och Västberlin. Han var god vän med Willy Brandt men mötte också de östtyska diktatorerna Walter Ulbricht och Erich Honecker. 1956 öppnade han SJ:s resebyrå i Västberlin, något senare en filial på Centralstationen i Östberlin. En tid var han den ende i Berlin med direkt telefonförbindelse mellan Öst- och Västberlin.
För sitt arbete att främja de tysk-svenska relationerna fick han 1973 den högsta västtyska orden, Bundesverdienstkreuz av första klass. Samma år blev han riddare av Vasaorden första klass och 1987 mottog han av kungen Kungamedaljen.”
Här står det att han drev igång färjetrafiken mellan Trelleborg och Warnemünde. Enligt Wikipedia var detta liksom Trelleborg-Swinoujscie provisoriska tågfärjeleder efter kriget då hamnen i Sassnitz var sönderbombad. Trafiken Trelleborg-Sassnitz återupptogs dock 1948, men lades ned 2020.
När jag var ny på resebyrån skulle han ta mig med ut lite grann och jag hängde bl a med honom på ett ärende till Öst-Berlin. Vid Checkpoint Charlie gjorde han inte som alla andra, d v s körde en snitslad bana för att komma in i öst, utan körde i gräddfilen rakt fram. Gränsvakterna kom fram och gjorde honnör och tilltalade med namn. Sven mös och såg ut som en stolt tupp.
Men, se här. Kunde ha varit min Interrailbiljett från 1972. Idag fattar jag inte att jag kunde bli ivägsläppt bara 16 år gammal. Mycket tjat antagligen och så kostade det bara 350 kr och skulle ju bara gälla under 1972. Argumentationen bet uppenbarligen. Det var Internationella järnvägsunionens sätt att fira att man fyllde 50 år. Biljetten blev dock så populär att den som bekant fick leva kvar och jag var ute även 1975 och 1978 och trots att priset hade höjts till 495 respektive 770 kr, måste det ju ha varit billigt även i dåtidens penningvärde. Jag gräver i mina gömmor, men hittar inte den första biljetten och sedan slår det mig att det nog var så att man fick en slant tillbaka om man lämnade in den. Jag antar att det var ett sätt att kunna fördela intäkterna mellan de olika järnvägsförvaltningarna. 2022 firade man istället att Interrailkortet fyllde 50 år och den gången var jag ute i hela två månader. Fast jag reste faktiskt inte förrän året därpå, man hade ett år på sig att aktivera biljetten. Nu kunde jag resa lite bekvämare än på 70-talet. Att sova på hatthyllor eller i korridorer byttes ut mot en ligg- eller sovplats (mot tillägg) eller en fåtölj i 1:a klass.Järnvägen var ju på sitt sätt en vidareutveckling av diligenstrafiken och transporterna med häst och vagn. Till en början utfodrades hungriga resenärer på ett likartat sätt, men istället för att stanna till vid gästgivargårdar så gjorde man lite längre måltidsuppehåll på stationer där det fanns en järnvägsrestaurang. Fast så långa uppehåll var det inte alltid, ofta bara en kvart. Reste man via en gränsstation, t ex Charlottenberg eller Storlien kunde man däremot få upp till 75 minuter på sig att inta sin måltid. Det var nog inte den senare typen av måltidsuppehåll som föranledde Carl Larsson att skissa på hur man skulle kunna effektivisera måltidsintaget (teckningen till vänster). I listan till höger nämns även Storvik. Under en tid drevs den restaurangen av Wilhelmina Skogh. Har ni inte läst om henne, kan jag rekommendera boken ”De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel” som även beskriver hennes tid innan hon tog över Grand Hôtel i Stockholm och drev järnvägsrestauranger och hotell i Storvik, Bollnäs och Rättvik.Så småningom inrättades dock restaurangvagnar. SJ var länge motsträvigt till denna nymodighet, så först ut med restaurangvagn var järnvägen Uppsala-Gävle 1894. Idag kan det ju vara svårt att se behovet av en restaurangvagn på den sträckan, men tydligen tog resan då uppemot fyra timmar. En förklaring till att SJ var så skeptiskt sägs vara att man var organiserat med militären som förebild och restauranger ansågs vara stökiga inrättningar och restaurangfolk sågs som opålitligt. Inget för SJ med andra ord. Det hjälpte inte att Knut och Alice Wallenberg lobbade för införande av restaurangvagnar. De reste mycket ner till Malmö och kontinenten och var frustrerade över alla måltidsuppehåll som ju bidrog till att resan blev rätt dryg (14 timmar). Till slut var det företaget Kockums som gjorde en kupp. Man hade fått i uppdrag av SJ att till den nordiska industri- och slöjdutställningen i Malmö 1896 bygga och visa upp två nya förstaklassvagnar. Istället för att följa avtalet till punkt och pricka inredde man den ena vagnen som en restaurangvagn. Den väckte stor uppmärksamhet och det stora intresset för vagnen fick till slut SJ att falla till föga.Visst skulle man vilja slå sig ner här för en trevlig måltid? Till skillnad från dagens restaurangvagnar eller bistroer lagades länge all mat ombord. Det var personalintensivt, en hovmästare, en kassörska, en servitör, en smörgåsnisse, en kokerska, ett spisbiträde och två personer i disken. Idag är det väl en av konduktörerna eller förlåt, tågvärd heter det ju idag, som hoppar in och betjänar i bistron. Jag vet inte om de var åtta personer när jag och mamma reste från Bastuträsk till Abisko 1963. Men, lite högtidligt var det. Man fick boka bord till en viss sittning och sedan kom servitören, tror jag, genom tåget i klassisk kyparmundering och slog på gong-gongen: – Andra sittningen! När SJ beställde 15 nya restaurangvagnar på åttiotalet var de fortfarande utrustade med kompletta kök. Men, när alla restaurangvagnar levererats kom man 1988 på att man inte skulle laga någon mat ombord. Så var den sagan all och restaurangvagnarna rullade omkring med fullt utrustade kök som inte användes.Om man fortsätter jämförelsen med diligenser så stannade ju de till vid gästgiverierna, inte bara för mat utan även för logi. Att tågen skulle göra längre uppehåll för att passagerarna skulle kunna få sova har jag dock aldrig hört talas om. Till skillnad från införande av restaurangvagnar var SJ snabbare på bollen att införa nattåg, delvis som ett resultat av ett ökat behov av snabb postbefordran och även som ett resultat av påtryckningar från norska järnvägen. De första nattågen gick redan 1873 och i samband med att särskilda sovvagnar sattes i trafik blev det även premiär för toaletter ombord. Hur gjorde man innan om det knep? Drog i nödbromsen? Jag minns fortfarande min fascination över den kissflaska som fanns tillhands i varje sovkupé, i alla fall för pojkar och män, för det fall man inte orkade sig ut i korridoren. Hur man tog hand om de använda kissflaskorna kan man ju också fundera över. Åtminstone är det sådant jag tänker på. Åter till dåtiden. Inte helt begripligt, men den enda källan jag hittar beskriver det som att de första nattågen trafikerade ”Kristiania, Göteborg, Stockholm och Malmö”, hur det nu ska tolkas. Den här kombinerade sitt- och sovvagnen levererades av Kockums 1894 och sägs ha gått i trafik, hör och häpna, ända till 1959. Det ser också ut som om resenärerna valt att pollettera sitt resgods. Den möjligheten försvann successivt under 80- och 90-talen och enligt en källa upphörde denna möjlighet definitivt år 2000.Jag hade luftat min önskan för Olle om att ibland vilja hoppa in i en tidsmaskin för att en stund få förflyttas tillbaka till valfritt årtal och valfri plats. Olle är ju mer krass och tyckte att jag fick nöja mig med det jag upplevde nu, här på museet. Min kommentar var nog föranledd av den primitiva sjukvagn jag såg på museet och som tog mig tillbaka till min barndoms somrar. Dessa tillbringades i Frösakull utanför Halmstad. En dag skulle jag som vanligt skutta tvärs över berget till mina kompisar, men valde av någon anledning att i stället följa vägen. Kanske var det kiosken som lockade. Jag går förbi ett hus med folk jag inte kände och mamman i familjen undrade om jag inte ville komma in och leka med Mats. Mamman fick jag lära känna som tant Diddi. Fast sa jag verkligen tant till Diddi? Till Mats pappa sa jag i alla fall alltid farbror Rune. Detta bör ha varit sommaren 1961. Mats är för övrigt den nu levande person som jag känt allra längst och fortfarande umgås med. Diddi då, hon blev ett exempel på hur orättvist livet kan vara. Hon var en vacker kvinna, älskvärd och jättesnäll. T o m när jag kom och knackade på kl 6 på morgonen, väckte föräldrarna och undrade om inte Mats, som sov, ville leka; även då var hon lika snäll och vänlig som alltid. 1966 drabbades Diddi av cancer, och nu kommer kopplingen till tidsmaskinen på järnvägsmuseet. Familjen var som vanligt i Frösakull, men Diddi hade blivit inlagd på sjukhuset i Halmstad och när hon blev sämre ordinerades en sjukvagn fram, vem vet, kanske den på bilden, med vilken hon transporterades till Stockholm f v b Karolinska. Jag var med och tog farväl på Halmstad C. Det var sista gången jag såg Diddi. Jag är två år äldre än Mats och han har kommenterat att jag ibland verkar ha tydligare minnesbilder av hans mamma än han själv har. Mats, då åtta år, och hans lillebror Staffan förlorade sin mamma, deras pappa sin hustru, Mats och Staffans mormor sin dotter och alla vi andra en kär vän och förebild. För det fall någon undrar, Mats har givit sin välsignelse att skriva om detta. Så här i efterhand undrar jag hur detta med sjukvagnar egentligen fungerade. Gick de som egna tåg? Eller rangerades vagnen in i ett ordinarie tåg? Men, jag har för mig att vi stod en rätt bra stund och tog farväl och det fanns väl inte tid i den ordinarie tidtabellen för både småprat och rangering. Men Mats säger sig minnas att vagnen rangerades om till ett ordinarie tåg. Man fick väl tåla lite förseningar även på den tiden.Vintrarna 1965-67 åkte jag och mamma till Fefor Höifjellshotell i Gudbrandsdalen i Norge för att åka skidor. Något av de första två åren kom Diddi (kvinnan i förgrunden) och Mats och hälsade på och jag halade fram min Instamatic-kamera för att föreviga de båda mammorna. Jag har inte helt spårat ur, utan är fortfarande i min tidsmaskin på Järnvägsmuseet. SJ var då lite som Snälltåget idag, som ju kör diverse specialtåg till både Alperna och fjällen. SJ körde någon form av chartertåg från både Skåne och Stockholm upp genom Gudbrandsdalen. Otta har jag för mig var slutdestinationen. Första året vi åkte till Norge bodde vi i Landskrona och jag minns hemresan när jag drog upp gardinen i vår sovvagnskupé och insåg att vi var ute och åkte på Helsingborgs gator och att en gubbe gick utanför och viftade med en flagga för att stoppa biltrafiken. Vi måste ju ha ankommit till dåvarande Helsingborgs Färjestation för att sedan rangeras över till Helsingborgs C eller dess närhet för att därefter kunna åka vidare mot Lund-Malmö. Men, denna gång fick Instamatic-kameran dessvärre ligga orörd.En annan minnesbild som dyker upp på Järnvägsmuseet är att dessa chartertåg vid några tillfällen drogs av ånglok när man kom en bit in i Norge. Jag gräver på nätet och får bekräftat att Dovrebanan som den kallas inte var helt elektrifierad då. 1965 tog eldriften slut i Hamar, någon gång under 1966 hade eldriften nått strax norr om Lillehammer och någon gång under 1967 var det elektrifierat hela vägen upp till Otta. Nu var det nog inte bara det faktum att järnvägarna inte var elektrifierade som gjorde att ångloken fortfarande fick göra tjänst. Som jag förstått det rådde det vid den här tiden brist på både ellok och diesellok i Norge. Den här bilden togs varken av mig eller med min Instamatic-kamera, utan av min morfar. Morfar gjorde en resa i Norge vårvintern 1963 och bilden är förmodligen tagen i Lillehammer. Så, nog om tidsmaskiner.Men minnen fortsätter att poppa upp. Den där känner jag igen! Kommer ni ihåg Rit-Ola? Han tecknade bl a i DN, skapade serien Biffen och Bananen och så illustrerade han SJ:s trivselregler.Och de här minns jag också. När man tänker sig järnvägsvagnar med grindar och öppna plattformar, så tänker man nog oftast på järnvägens barndom. Men, det var inte så länge sedan den här typen av vagnar gick i tågen till Nynäshamn, tänkte jag när jag såg den. Sedan började jag gräva och fann att pendeltågen på Nynäsbanan gjorde entré 1973 och då försvann ju de lokdragna tågen med bl a den här typen av vagnar, så det var ju ändå ett tag sedan. Även Roslagsbanan var ju länge ett levande järnvägsmuseum. När jag arbetade där 1974-75 och sedan lite extra ett år till, fanns en riktigt museal vagn som gick i trafik, med vagnkorg i trä, grindar och öppna plattformar, byggd 1914 (!). Tillbaka till Nynäsbanan: Något som idag verkar helt orimligt var att perrongernas längd inte alltid räckte till. Jag minns hur de passagerare som skulle kliva av i Farsta tvingades ner på banvallen om man inte lyckades pricka en dörr vid den korta perrongen.Apropå bildtexten ovan: Kort efter det att jag publicerat mitt inlägg dök den här bilden upp på Facebook. Fotografen är Lars-Henrik Larsson och bilden återpubliceras med hans medgivande och bildtexten lyder: ”Resenärer stiger av vid den diminutiva plattformen vid Farsta hållplats vårvintern 1973.”Suck! Vad är det med dessa gul-orangea rälsbussar som gör mig alldeles svag? Är det bara nostalgiska barndoms- och ungdomsminnen? Är det den mjuka, lite gungande gången? Är det den inpyrda lukten av dammiga plyschsäten? Är det ljudet av den trygga, mullrande dieselmotorn? Är det det karaktäristiska ljudet när föraren accelererar och lägger i en ny växel? Är det associationerna till ett svunnet Sverige, en levande bygd med ett vittförgrenat järnvägsnät där de överallt pilade fram under 50-, 60-, 70- och 80-talen. På bilden poserar Olle och hans vänner från Falun Kalle, Inger och Per-Erik.Hur många gånger ska man fria innan man får ett ja? Nåja, nu handlade det ju ”bara” om att få åka med fram och tillbaka till Gävle C. Först fick vi nej, det var ju en abonnerad tur för ett slutet sällskap, sedan fick jag nej igen av samma skäl, men tredje gången: -Jo, men det går väl bra (Lasse Eriksson, föraren). Och inte hade han heller något emot att vi uppehöll oss i det förbjudna utrymmet längst fram. På bilden syns också en av Olles forna kolleger, Henrik Reuterdahl, numera affärsutvecklare på museet som idag var värd för ett möte med nordiska, tror jag, järnvägsmuseer.Det var inte bara rälsbussen som hämtade inspiration från landsvägarnas bussar. Det var ju inte motiverat att bygga stationer överallt om resandeunderlaget var litet, men när rälsbussarna gjorde entré på 30-talet utökades också antalet hållplatser där man istället för levande stinsar bemannade med plåtstinsar, den runda gula tavlan med röd ram. Som när man vill att skärgårdsbåten ska lägga till.På min Märklinbana var Da-loket favoriten. Den verkliga förebilden ståtar i mitten.Till Olles ära har Robban Broberg skrivit låten Järnvägsövergångssång. Olle är Mr. Plankorsning på Trafikverket. Och han har inte heller förstånd att sluta jobba. Men, snart är det väl inte bara jukeboxen som hamnar på museum… Tack för sällskapet!
Jag tycker museet är väl värt ett besök även om man inte har något särskilt tågintresse. Det visar upp järnvägen som en spegling av samhällets utveckling på olika plan, industrialiseringen, urbaniseringen, samhällets utveckling mot mer välstånd och jämlikhet mm och jag tror att alla lite småleende kan känna igen sig. Åk dit! Men, ta tåget! 🙂
Medresenärer: Lise Johnsson och Filip Karlbom (fr o m 4 mars), Agnes, Joakim, Leonora (Leo) och Linnea Karlbom, Malin Karlbom och Slobodanka (Slobi) Savinović.
Är detta början på en tradition? Förra året samlades vi i Lofsdalen. Jag tvivlade starkt på att det skulle gå att hitta en vecka när alla kunde komma ifrån, men det gick. Skulle vi ha samma flyt ett år till? Nä, det vore väl ändå osannolikt. Men, kors i taket, turen var med oss även detta år, även om Filip hade en närvaroplikt på sin utbildning på måndagen och både Filip och Malin behövde hoppa skidåkning någon dag för att plugga lite.
Den här gången hade jag hittat ett stort hus, d v s minst fyra sovrum, i Storhogna. På bilderna såg det fräscht och fint ut och vi blev inte besvikna, även om det var en del trassel med dörrkod, nyckel, isig uppfart, skottning och svårigheter att få upp värmen. Huset var så nytt att gatan saknades på Google maps.
Men, hur skulle det nu bli med snön? På sina håll forsade dagsmejan över vägen. Skulle det finnas någon snö kvar? Skulle det bli totalt fiasko? Inte utan att jag kände lite oro. En viss tröst var det dock att se att backarna i Järvsö var igång trots total avsaknad av snö i naturen nedanför. Väl framme såg vi ut över backarna i Storhogna med vad som såg ut som stora bruna fläckar. Det lättade ju inte på snöångesten.
Det är söndag kväll och snart dags för första middagen som vi hade förberett hemma. Fortfarande saknas Filip och Lise som skulle ansluta först på tisdag.Joakim med familj hade varit i Falun och hälsat på kompisar och en av Linneas bröder. Praktiskt med ett stopp på vägen när man har en sådan här liten med sig.Inte riktigt flygfärdig än. Agnes är cirka 3½ månad här.Leo fyller fyra år i slutet av maj. Knappt tre år gammal begick hon premiären på slalomskidor och nu var hon spänd av förväntan över att åka utför igen. Fast, jag undrar hur mycket hon kom ihåg av förra årets skidåkning. Kanske var det mest vad vi berättat om denna stora händelse som hon såg framför sig.På kartan såg det ut som om Storhogna- och Klövsjö-systemen låg alldeles intill varandra. Och det gjorde de förvisso, om man åkte skidor och lift. Åkte man bil var det dock 14 km till Klövsjö. Men, inser jag nu, vi hade kunnat gina och kommit fram till en parkering på Klövsjöfjällets topp istället. Då hade man bara behövt köra knappt 7 km. Lite knepigt hade det dock varit för de små och de vuxna utan skidor att ta sig ner till barnbacken.Från toppen av Klövsjöberget ner till dalstationen kunde man i huvudsak välja mellan en röd pist, tre svarta och en blå. På toppen fanns några glidarpister och på baksidan av berget kunde man transportera sig till eller från Storhogna.Nu var vi dock här och Leo uppfattade det nog som full fart ner för backen, även om pappa tog det väldigt försiktigt.Vi bodde på andra sidan berget och där var det blåsigt. Här var det dock så skönt att vi kunde sitta ute och äta lunch. De som inte åkte njöt i solen. Överallt tycks man stöta på bekanta av olika slag. Slobi var först ut. Den italienska kocken här hade drivit en krog i Västerås som hon besökt flera gånger.Trots värmen var det helt OK med snö i backarna, men blickade man ut över bygden lyste snön med sin frånvaro.Redan till dagen därpå (tisdag) hade vi fått ny snö och då såg det ut så här när man blickade ut över samma område..Tillbaka till måndagen. Efter lunch åkte vi över till Storhogna och till skillnad från Klövsjö hade snön smält eller blåst bort på sina ställen. En av backarna var t o m avstängd och det var väl den vi blickade ut över från huset, med sina bruna fläckar.I ytterligare någon backe uppmanades man att köra försiktigt. Backen från Storhognas topp var dock kul. Bra med snö, nästan tomt med folk och full fart. Synd att den inte var lite längre bara.Tisdag var vi tillbaka i Klövsjö, men denna dag letade vi oss fram från vårt hus till transportliften mellan Storhogna och Klövsjö. Kanske inte riktigt vad man tänker sig med ski out, men med lite möda kunde man ta sig på skidor ända fram till liften.Så småningom tittade även solen fram och träden var fortfarande pudrade med nysnö.Mycket logistik med barn, inte minst när de är små. Joakim var inte jättesugen på den långa bilvägen till Klövsjö, så efter lunch provade han och Leonora backen i Storhogna istället. Den föll dock inte Leo riktigt i smaken. Det var lite brantare och backen var betydligt längre och är man tre år kan det sätta djupa spår om man ramlar. Ännu så länge är det dock glada miner.Ikväll skulle Filip och Lise ansluta från Göteborg och en välkomnande brasa är aldrig fel. Agnes var full av förundran över detta ljusfenomen.Det kändes lite som filmen Att angöra en brygga. Varken Slobi eller min familj hade en aning om vad jag pratade om. Kanske kommer du ihåg denna Hasse o Tage-film? Seglarna har äntligen kommit fram till holmen där de ska gå på kräftskiva, men ändå inte. De är så nära, men trasslar till det för sig när de ska de sista metrarna in till bryggan. I det här fallet var det Filips och Lises husbil som inte kom upp de sista metrarna för den isiga backen. Men, med de medhavda snökedjorna skulle det gå lätt som en plätt. Nu var det bara det där att få på snökedjorna… Inte helt lätt i mörkret och det ymniga snöandet. Till slut kom dock bilen upp för backen och äntligen inne mottogs Filip i hallen med födelsedagssång och …… tal av pappa innan det blev bubbel.Vi hade delat in oss i matlag under veckan och vi åt mycket och gott. Malins veganska middag inkl efterrätt vann dock första-priset i mattävlingen som ingen visste något om. Jag blir lika överraskad varje gång över vad många goda veganska maträtter det finns.Agnes är en alldeles förtjusande liten tjej. Hon är lugn nästan jämt och finner sig i att bli lämnad från den ena famnen till den andra. Bara när hon är hungrig ger hon hals och det är väl tur det, att hon säger till då.Jag har ju inte presenterat Bilbo. Lises och Filips nya familjemedlem. En glad, jättesöt Australian Cobberdog. Lite väl glad tyckte kanske husse och matte ibland, oroliga för att hans lekglädje skulle skrämma slag på de små, mänskliga individerna. Han var dock väldigt försiktig gentemot lilla Agnes som verkade rätt oberörd när han kom fram och sniffade på henne. Leo har varit lite skeptisk gentemot hundar, men även hon verkade vänja sig allt mer. Men, blev det för vilt och nafsigt fick han lugna ner sig i sin portabla hundkoja.Det var Joakim som höll i taktpinnen och drev på oss att komma iväg tidigt, så att vi kunde njuta av nypistat. Underbar känsla av att vara först ut i backen här.Nu är det några fler som vaknat, men det är fortfarande härligt i backarna. Här är det bloggaren själv som glider ner för en av backarna i Klövsjö.Återigen får jag konstatera att Joakim har en i mitt tycke glassigare åkstil, men jag får glädjas över att jag faktiskt var med och lärde honom att åka.Vi åkte mest i någon av de tre svarta pisterna. Högst upp på toppen fans även ett brett lite flackare parti. Det var en synnerligen behaglig omväxling att åka här efter några åk i de svarta pisterna med min endorfinkickstörstande son. Lite meditativt, som en slör i 5 m/s.Från vårt hus hade vi utsikt över Storhognabackarna och följaktligen kunde man även zooma in vårt hus från dessa backar. Huset med de stora fönstren, längst ned till höger.Jag var på väg till vad som numera kallas Storhogna Högfjällshotell & Spa för att äta lunch med Slobi. När jag var här sist, på ”konferens”-resa med jobbet hette värdshuset Karl XI. Jag minns att det var bra tryck under middagen, bidrog nog en del själv till det och jag minns det som att maten var utmärkt. Inget att klaga på vad gäller miljön idag, men maten var usel och hela tiden var det något som var slut. Rekommenderas inte.Slobi hade smugglat med sig en flaska champagne. Har man ingen anledning att fira något särskilt så hittar man en anledning och nu skålar vi för Slobis dotter och dotterdotter som fyllde år med en dags mellanrum. Och så för alla oss förstås. Och det var inte nog med det. Lise hade med sig bubbel för att fira Filip, som aldrig gick åt på själva födelsedagen och jag hade en flaska över, så det blev fest veckan lång.Vi ville ju prova Vemdalsskalet också som låg knappt 12 km bort.På baksidan av Vemdalsskalet kan man åka upp på Skalsfjället. Tydligen har det funnits en ankarlift här ända sedan 70-talet. Inget jag minns från mina två tidigare besök. 2005 tillkom dock sexstolsliften Pass Express och fler backar likaså.
Hur många backar har egentligen tillkommit de senaste åren? Jag har en känsla av att utvecklingen avstannat. Kanske har jag fel. Enligt Chat GPT har man satsat på nya backar i Branäs, Kungsberget och Orsa Grönklitt och en helt ny skidort sägs ha tillkommit, Idre Himmelfjäll. Dessutom sägs det, i detta nu, investeras i nya backar i Hemavan.
Här kastar vi oss ner för den svarta pisten på Skalsfjället, vilken till vår förvåning var den nedfart som hade det bästa underlaget och som därmed var riktigt trevlig att åka i.Den minnesgode läsare erinrar sig kanske att Slobi gjorde sig illa när vi var i Järvsö över nyår. Hon provade att åka lite en dag, men fick genast ont igen. Skistar förvånade och betalade tillbaka pengarna för liftkortet. Nu hjälper hon till med mina barnbarn och Joakim uttryckte med stor värme sin tacksamhet för hennes insatser. Jag tror dock inte att det var frågan om någon större uppoffring från hennes sida, men visst gladdes hon över uppskattningen.Att det skulle vara blåsigare i Vemdalen hade vi på känn. Först stängde både Västexpressen och Passexpressen och på väg upp i Hovde Express blev det spännande. Liften stannades flera gånger och när vi närmade oss toppen såg vi att vinden ställde till det så att folk ramlade omkull och tappade skidorna när de skulle kliva ur. Jag tror aldrig att jag har varit med om så mycket vind i fjällen. Med vinden följde dessutom bitar av snö som kändes som projektiler mot huden. Det var bara att huka sig och åka ner. Det fanns inget behov av att staka sig fram till kanten på backen. Joakim hade tydligen sett någon uppgift om att det blåst upp mot 23 m/s.Farfar delade ut en medalj till Leo för hennes storartade insatser i skidbacken. Den medaljen var snart ett minne blott, inte så svårtuggad…Torsdag morgon: – Nämen, har du krupit in i Bilbos koja! Leo har änne så länge inte samma disciplin på morgnarna som sin pappa. Varför stressa, vi är ju på semester…Bilbo däremot, verkade bli lite bekymrad. Det där är ju min koja, tycktes han tänka.Jag kom att tänka på en motsvarande situation när jag själv var liten och tog Bonzos hundkoja i besittning. Bonzo var mormor och morfars schäfer och kojan var en riktig hundkoja, d v s utomhus i deras trädgård i Landskrona. Om Bonzo berättades det bl a en skröna, fast min mamma hävdade att det var alldeles sant, att han på ett givet klockslag tog en promenad med grannhunden. De lär samtidigt ha hoppat över muren som omgärdade respektive tomt för att strosa en stund längs stranden. Enligt mamma såg de ut som två äldre gentlemän som gick och pokulerade om ditt och datt. Ja, vad ska man tro? Men, det var ju femtiotal, så allt var väl möjligt på den tiden. Det fanns en hund även i det andra grannhuset och om den berättas det ännu dråpligare historier, fast nu var det ju egentligen skidåkningen jag skulle berätta om…Mysigt med en liten guldklimp på magen. Foto: Slobi.Idag är det fredag och Lise åkte med mig, Malin och Joakim medans Filip satt hemma och pluggade. Vi är tillbaka på Vemdalsskalet. Vi kände att vi inte hann bli färdiga med backarna här efter gårdagens blåst.Med Skalet Express (sexstolslift) kom man inte ända upp till toppen utan en knapplift tog en den sista biten upp. Märklig lösning, måste väl kunna bli en riktigt trång sektor här.Nu skulle vi åka mer på Skalsfjället tänkte vi, men tji fick vi. Igår satte vinden stopp för fortsatt åkning. Idag var det tekniskt fel läste vi när vi klev in i knappliften. – Vi åker väl ner ändå? Den kan ju komma igång…Det var en from förhoppning visade det sig. Vi påminde oss också om att den krånglat även dagen innan. Då var det grindarna som upphörde att öppnas. Inte en kotte i backarna på andra sidan, men desto fler som behövde ta sig tillbaka. Nä, inte heller idag var Vemdalen mycket att ha. Backarna som var öppna var hårda eller isiga och fullt med både skidåkare och frusna snöklumpar.Och inte var det bättre när man kom ner till Vemdalsskalets centrum eller vad man nu kallar det. Vi åkte tillbaka ”hem” och tog oss sedan över till Klövsjö istället.Nu var det varmt och …… snön smälte på sina ställen. Men, vad mycket mysigare det kändes att vara tillbaka i Klövsjö.Värmen till trots var det dock riktigt bra i många av backarna och här får även Filip visa upp sin stil. Filip och Lise åkte på randonee-skidor, vilket säkert är lite mer utmanande jämfört med att åka på våra trygga carving-skidor. Randonee kan väl sägas vara en kombination av längd- och utförsåkningsskidor, egentligen avsedda för toppturer.Strax efter kommer Malin.Fredag eftermiddag höll Joakim till i Klövsjös barnbacke och nu åker Leo lift själv (igen). Hon testade en gång tidigare, men släppte då lite för tidigt och ramlade. Är man tre år kräver sådana incidenter nytt mod innan man tar nya tag, men nu gjorde hon det med den äran. Vi var alla mycket imponerade.Och titta här: – Jag åker alldeles själv! Nästan i alla fall. Det där med att svänga och bromsa sitter inte riktigt ännu, så det krävs att någon står och tar emot henne.Lördag och sista skidåkningsdagen. Manchesternörden Joakim förevigar att vi ännu en gång är först ut. Tur att det numera anses vara lite manligt att vara nörd.Vi väntar och väntar. Har det hänt något allvarligt? Sedan kommer de farande. Filips skidbindning hade löst ut, igen, och han får ge upp att åka fort på hårt underlag. Komplicerade grejer det där med randonee-bindningar. Hjälpte inte att skruva åt max på bindningen.Vår favorit bland rastställena blev Emma-Britas café på toppen av Klövsjöfjället. Utifrån såg det inte mycket ut för världen, men väl inne möttes man av en genuin atmosfär man sällan stöter på i svenska skidbackar. Visste du vad en tut är eller hette det kanske tuta? Som jag fattade det, en wrap gjord på mjukt tunnbröd.Vid vårt första besök här upplyste oss våra bordsgrannar om den jämtländska dialekten, t ex ordet ”artut” som ska förstås som trevligt. Från norskans artigt, fick vi lära oss.Det här går ju inte att argumentera emot: ”För mycket av det goda är alldeles lagom.”Man måste ju ändå välja. Hjortron eller semmelvåffla med mandelmassa…Vi tömde kylskåpet på rester och åt lunch ”hemma”. Som storasyster har man ju vissa förpliktelser.Till slut blev det lite väl blött och hårt om vartannat i backarna i Klövsjö, så sista eftermiddagen åkte vi bort till Storhogna för att heja på Leo. Men, vem var det där? – Är det Johan, hojtar jag från liften. Denne någon vänder sig om, så det var tydligen Johan. Det var ett trevligt återseende. Senast det kanske var meningen att vi skulle ses var för några år sedan på svaj utanför Gotska Sandön. Jag hade inte fattat att det var Johan som låg en bit bort, men han hade identifierat min båt. På kvällen ringer det. – Vart tog ni vägen? Jag skulle just ro över. Då hade vi flyttat på oss inför ett förestående vindskifte. Innan jag hade egen båt hyrde jag några gånger av Johan, som själv byggt en massa Linjetter, och sedan jag själv blev med båt och startade min charterseglingsverksamhet, samarbetade vi en hel del kring det. Johan har också alltid varit väldigt vänlig med stöd och råd.Leo var i full färd med att åka och nu har det blivit mer avancerat. Det var hårt och isigt och jag blev väldigt imponerad att hon klarade liften ändå.Nästa år blir det skidskola, enligt pappa.Sista kvällen med gänget. Alla verkar nöjda med veckan och vi pratar redan om vart vi ska åka nästa år.När man täckte ansiktet med kameran var hon inte alltid så lättflirtad, men annars kan man föra långa obegripliga konversationer med henne och få många leenden och gurglande läten till svar. Till sist lyckades jag trots allt fånga något som liknar ett leende. Fast, man får smyga med kameran. För mycket uppmärksamhet leder lätt till att storasyster blir svartsjuk.De som kommer nästa vecka får härlig nysnö att åka på. Hemvägen var lite hal till en början. Foto: Slobi.Och en stor hjord med renar stod vid vägkanten. Här höll de sig dock lite försynt nere i skogen. Samtliga var målade i vad som såg ut som fluorescerande färger. Är det för att de ska synas bättre eller är det en slags märkning för att identifiera vem som äger dem? Foto: SlobiPå vägen upp stannade vi till i Järvsö och åt lunch på Järvsöbaden. Vi hamnade t o m vid samma bord som på nyårsafton. Även på vägen ner stannade vi till i Järvsö för en gemensam lunch med Joakims familj. Vi höll oss till säkra kort. Lunchbuffén på Bergshotellet hade vi testat förut.En bit söderut hade vårbruket börjat. Dags att börja tänka på båten kanske? Foto: Slobi.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi trivdes bäst i Klövsjö-backarna. Hade Vemdalsskalet visat sig från en bättre sida hade det säkert varit en trevlig upplevelse det med. Filip och Lise började med en del längdåkning och tyckte att de hittade jättefina spår. Själv var jag också sugen på att prova längd, men när hågen väl infann sig, var det hårt och isigt före, så det blev dessvärre aldrig av för egen del.
Det är verkligen jätteroligt att kunna samlas på detta sätt, särskilt som vi numera bor lite utspritt, med Filip och Lise i Göteborg. Jag känner sådan värme av att vara del av en familj och att kunna göra saker tillsammans. Inte blir det sämre av att jag uppfattar det som att känslan är ömsesidig. Tack alla ni som gjorde denna vecka så härlig, trots att väderförhållandena hade kunnat vara bättre.
Rutt: Stockholm, Sankt Eriksplan – Stockholm Arlanda flygplats – Aeropuerto de Tenerife Sur – Los Cristianos – San Sebastián de la Gomera – Bancal Hotel & Spa – San Sebastián de la Gomera – Bancal Hotel & Spa – Pescante de Hermigua – Parque Nacional Garajonay – Playa de Santiago – Bancal Hotel & Spa – Alto de Garajonay – Mirador del Santo – Valle Gran Rey – Bancal Hotel & Spa – San Sebastián de la Gomera – Los Cristianos – Aeropuerto de Tenerife Sur – Stockholm Arlanda flygplats – Stockholm, Sankt Eriksplan
Datum: 11-18 februari 2025
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Med tanke på att Slobi skadade knät när vi var i Järvsö, kändes det inte aktuellt med någon resa till Alperna i år. Sedan blev vi inbjudna att hälsa på en väninna till Slobi och hennes man som har ett hus i Málaga. Vi fick dock inte till det med tiderna riktigt, men då hade tanken på lite värme fastnat. Vad finns det att välja emellan så här års? Kanarieöarna? Jo, men då ville jag gärna åka till ett ställe som inte var sönderexploaterat av turism. La Gomera fick det bli!
Planet förde oss inte direkt till La Gomera, utan landade utanför Los Christianos på Teneriffa. En transferbuss tog oss ner till hamnen. Väl där konstaterade vi att det strax skulle gå en båt till La Gomera, men på det rederiet gällde inte våra biljetter, så vi fick vackert vänta en tre timmar till nästa avgång. Inte hela världen dock. Staden var inom nära räckhåll och vi hittade snart en restaurang där vi kunde njuta av både mat, dryck och folkliv.
Vi kanske borde ha seglat istället. Först trodde vi nämligen att Slobi blivit åksjuk av bussresorna och av överfarten med den gungiga snabbåten till La Gomera. I en segelbåt kan man i alla fall spana på horisonten eller lägga sig ned. Men, åksjukan höll i sig så länge att vi fick justera diagnosen och istället referera till måendet som matförgiftning. Var det jordgubben i Cavan som serverades på strandcaféet i Los Cristianos eller var det flygmaten som var boven? Ingen som, ingen som vet…
– Har du varit på Teneriffa förut, undrade Slobi. Jodå, fast det har jag inga minnen av mer än från fotografier. När jag var 1,5 år (november 1957) åkte jag, mamma, mormor och min gudmor med båt till Kanarieöarna, till Las Palmas och till Teneriffa. Jag vet inte om det äntligen var land i sikte, men jag var uppenbarligen mer intresserad av fotografen än det min mamma pekade på.Mitt elddop som seglare på de sju haven, i alla fall ett av haven, skedde på m/s Bruno som ägdes av ett bolag tillhörigt Fred Olsen-gruppen, ett norskt rederi. Båten var byggd på Öresundsvarvet i Landskrona, men den var redan nio år gammal och som synes var det ju ingen renodlad passagerarbåt. Men, min morfar var verksam på Öresundsvarvet och hade goda relationer med de norska redarna, så han hade väl fixat in oss på något sätt.Och tala om trollen. En av de två rederierna som idag trafikerar rutten Los Cristianos (Teneriffa) – San Sebastian de La Gomera är just Fred Olsen. Trimaranen sägs ha varit den första i sitt slag när den togs i trafik 2005.
Senare får jag höra att Fred Olsen äger halva La Gomera. Det lät väl ändå rätt överdrivet, tänkte jag. Men, inte helt ogrundat visar det sig: Thomas Olsen startade år 1904 ett litet jordbruksföretag nära Puerto Santiago på sydsidan av La Gomera. Det var inledningen och anledningen till att familjen grundade ett rederi här, baserat på export av bananer och tomater till Europa, produkter som de alltså själva odlade på La Gomera. 1974 startade man så en färjelinje med färjan Benchijigua (namnet är taget från en liten by på La Gomera) som förband Los Cristianos med La Gomera. Innan dess, läser jag, var La Gomera nästan helt isolerad. Fred Olsens rederiverksamhet sägs ha varit avgörande för öns ekonomiska utveckling. Källa: https://www.teneriffaidag.com/fredolsen.html
Jag fascineras, blir nyfiken och söker vidare:
I en artikel från 2015 i Fortune Magazine läser jag bl a att även Fred Olsen (d.y.) mönstrade på m/s Bruno när båten var ny och han var runt tjugo. Nåväl, mönstrade på kanske inte jag gjorde, men i alla fall. Jag läser vidare: “His own father, Thomas, had attended Cambridge and run the family business despite never having worked on a ship. But Olsen decided to chart his own course. Instead of attending college, he spent more than two years touring the world aboard the Bruno and other vessels, shipping bananas from the Canary Islands to Scandinavia and cognac from Bordeaux to the Mediterranean. He labored in lowly positions, as a deck hand and a ”greaser,” the sailor who fixes the auxiliary engine that generates electricity. Along the way he studied the boats’ mechanical systems and observed how cargo was managed. ”It was better than an MBA, better than an engineering degree,” says Olsen, his pale-blue eyes, framed with rimless glasses, twinkling as he recalls life on the Bruno. ”No diploma could come close to that education.”” Artikeln är riktigt intressant, bl a nämns ett rykte om att en av Simpson-figurerna hade Fred Olsen som ”förebild”, kanske från hans tid som ägare, VD och även designer på amerikanska klockmärket Timex. Vill du läsa hela artikeln finns den här: https://www.entrepreneur.com/business-news/the-crazy-true-life-adventures-of-norways-most-radical/243834
Vi får istället resa med Naviera Armas, ett konkurrerande rederi. Det är alltså båten till höger. Den till vänster är hamnterminalen, förvillande lik en båt.Äntligen på väg. Under överfarten hinner det bli mörkt och när vi anländer till hotellet har vi varit på väg i mer än 14 timmar. Kanske i längsta laget om man ska vara borta bara en vecka.Vi valde emellan två hotell Jardín Tecina som ligger på en klippa ovanför Playa de Santiago och Bancal Hotel & Spa som ligger ovanför San Sebastián. Gissa vem som ägde Jardín Tecina! Jo, Fred Olsen. Bancal vinner inga charmpoäng för sin arkitektur och ingen hög mysfaktor, men det var ändå ett val vi var väldigt nöjda med. Jättetrevlig personal, vi kände oss ”hemma”. Man anordnade en del aktiviteter, i huvudsak var maten god, det var fräscht och poolområdena var härliga.Det var fulsnyggt på något sätt. Men, hur kan det bära sig? Det måste ha varit långt ifrån fullbelagt.Vilken illusion av att bada i Atlanten som Infinity-poolen skapar. I bakgrunden reser sig vulkanen Teide på Teneriffa.Lufttemperaturen låg för det mesta runt 21° och hittade man lä var det väldigt gött i solen. Men, det var just det, någon dag var det svårt att hitta lä och då kunde det bli lite huttrigt. Annars hade vi fint väder hela veckan, förutom sista dan då det var lite kallare och solen försvann under eftermiddagen. Foto: Slobi.Onsdag, torsdag och fredag morgon gick vi på hatha-yoga under Sofias ledarskap. Sofia kom från Buenos Aires. Väldigt exklusivt. Första dagen var vi fyra deltagare. De resterande dagarna var det bara jag och Slobi.Dramatisk natur. Inte helt olikt de branta klipporna på Stora Karlsö, men några sillgrisslor såg vi inte till 😉In till hotellet kom inte vem som helst. En vakt vakade över både människors och fordons passage in och ut. Även här värnas dock tillgången för allmänheten till kusten. Mellan hotellet och stupet ner mot havet hade hotellet anlagt en gångväg som var tillgänglig för alla. Foto: Slobi.Söta Sofia var inte bara vår yogaledare. Här lär hon oss och två polska barn att göra smoothies.Slobi håller så smått att repa sig från sin matförgiftning.Under eftermiddagen dag 3 tar vi en taxi ner till ”stan”. Taxichauffören tycker dock inte att man ska kalla San Sebastián för stad, utan La villa (byn) de San Sebastián. Kärt barn har många namn. Vi ser också benämningen San Sebastián de La Gomera, bara för att inte blanda ihop det med andra platser med liknande namn.Hamnen i San Sebastián de La Gomera utgjorde också ett avstamp för Christofer Columbus när han 1492 gav sig av mot Indien och istället hamnade i Amerika. Jag får lära mig att han på spanska går under namnet Cristóbal Colón. Och hur var det då med Kanarieöarna? Hur och när blev de spanska? Erövringarna inleddes tydligen 1402 och fram till dess sägs öarna ha bebotts av nordafrikanska berber, guancherna. La Gomera var dock ett klansamhälle med flera hövdingar och erövrades inte genom krig utan man underkastade sig så småningom spanjorerna genom fördrag. Så var det med den saken.Så här kan man ju också resa och bo.Och blir man hungrig tycks det räcka med att bara sticka ner håven i sjön.San Sebastián är lite charmigt med en del trånga gränder och gamla välhållna hus.Faktum är att vi imponerades över hur välhållna ”alla” husen var. Man tycks känna en stolthet över att hålla det rent och snyggt. När man reser söderöver brukar man annars få vänja sig vid väldigt varierat underhåll. Men, som synes, ingen regel utan undantag.Iglesia matriz de la Asunción. Asunción, då tänker jag Paraguays huvudstad, men det kan ju knappast var det namnet syftar på. Längre sträcker sig dock inte mina spanskakunskaper. Google har ju inte alltid så bra koll, men inte heller bab.la (översättningstjänst) finner på råd. Men, det känns tryggt att veta att deras team nu meddelats om att en översättning saknas. Google antyder (som sagt, inte hundra förtroende för vad Google påstår) att det skulle kunna uttydas Antagandets moderkyrka. Vad står då det för? Jag ger upp.Vad kan ett sådant här tak kosta att göra idag? Inget för gemene man…Torre del Conde byggdes på 1400-talet av spanjorerna eller snarare kastilierna om man ska vara helt korrekt. Ser ju mest ut som en lekborg, men befästningen kanske var större när det begav sig?Vi ville få lite omväxling till bufféerna på hotellet, så kvällen skulle avslutas med middag på stan. Vi gick vi runt och kollade restaurangutbudet och läste recensioner. Ibland fungerar recensionerna ypperligt och leder en till fantastiska restaurang- och matupplevelser, som när vi var i Novi Sad t ex. Här hade vi dock inte samma tur och fick en tätt trist pizza på La Cantina som ändå hade 4,6 (av 5) i betyg. Nåväl, shit happens. Inget att hänga läpp för. Foto: Slobi.Slobi tyckte att vår taxichaufför på vägen ner var både sympatisk och körde försiktigt, så vi ringde på honom. På vägen upp berättade han lite om utvecklingen på ön. Traditionellt har La Gomera varit en ö präglad av odlingar av grönsaker och bananer. Med sorg berättade han om de fina tomaterna som odlades här förut och hur potatisen nu konkurrerats ut av potatis från England (!). Även befolkningen har minskat kraftigt. Från mitten av 1900-talet till idag har befolkningen på ön minskat från cirka 30 000 personer till cirka 22 000. Han berättade att många utvandrat till Venezuela. – Venezuela! Vet du var jag lärde mig spanska? I Venezuela! – Jaha, när var du där? – Runt 1980. – Jaha, jag var på besök i Caracas 1999, precis när revolutionen ägde rum, berättade han. Han syftade då på när Hugo Chávez tog makten. Revolution kanske är en lite missvisande benämning. Men, trots att Chávez vann makten i ett demokratiskt val brukar man referera till det som en bolivariansk revolution (efter frihetskämpen Simón Bolívar) och då syftar man mer på de revolutionerande åtgärderna han vidtog och som nu gjort Venezuela till ett korrupt, laglöst och fattigt land. Kan inte låta bli att tänka på Trump i detta sammanhang. Vad kommer hans revolutionerande åtgärder få för eftermäle? Foto: Slobi.På kvällarna bjöds det på diverse underhållning på hotellet. Ikväll spelar och sjunger en amerikansk trubadur. Taxichauffören hade inspirerat mig att tänka på Venezuela där jag efter en tids avhållsamhet återigen hade lärt mig att uppskatta Cuba Libre (rom och cola). – Cuba Libre, sade bartendern och blev skrynklig i ansiktet. För egen del trodde jag det hörde till grundkursen. Han hävdade att jag var den förste under hans sex månader här som beställt en Cuba Libre. Drinken blandades till slut efter konstens alla regler och saken blev ju inte sämre av att han faktiskt erbjöd en venezolansk rom.Klev vi ut på vår egen terras såg vi ut över Teneriffa.Jag var lite kluven över arkitekturen, men det var något både mäktigt och naturligt med stilen, samtidigt som den kändes rätt rå och kal.Hotellet såg nästan ut som om det anpassats till de gamla terrassodlingarna. Skulle man ta sig från de två planen högst upp där vi bodde till poolen längst ner, kunde man välja mellan trappor eller fem olika hissar.Fredag och Alla Hjärtans dag. Det var inget man tog lätt på här. För både oss och Anna var det premiär för par-yoga. En del positioner fungerade bra, annat kändes lite tillkämpat, men med lite praktik går det nog att putsa på till en ny yoga-form. Foto: Sofia.När vi kom tillbaka till rummet blev vi återigen påminda om att det var Alla hjärtans dag. Under dagen var det både kysstävling och massagekurs.Till middagen hade man slagit till lite extra med skaldjursbuffé. För första gången, tror jag, provade jag på knivmusslor (tredje fatet från vänster). Jag visste inte ens att det fanns en mussla som hette så.Till både frukost och middag kunde man peka på det man ville att kocken skulle steka åt en.Och naturligtvis en paella. Den Paella Valenciana jag serverades i staden med samma namn är dock fortfarande ohotad etta. Foto: Slobi.All in! Efterrättsbuffén à la Hjärtans dag var kanske lite väl sockersöt för min smak. Som tur var fanns det glass varje kväll.Lördag och söndag hade vi en hyrbil. Här en vy över San Sebastián som alltså ligger på östra delen av ön. Vi är på väg upp för bergen på en av öns tre huvudvägar GM-1. Jag uppfattade det som att GM står för Gomera.Var det numera ont om tomatodlingar, verkade det finnas……desto fler biodlingar.Ön är knappt 370 kvadratkilometer stor (Orust är 344 kvadratkilometer) så det är inga stora avstånd att övervinna. Det går rätt snabbt att ta sig från den ena till den andra sidan. Hastigheten man kan hålla är dock synnerligen låg p g a av de smala, men väldigt välhållna serpentinvägarna, så på detta vis är jämförelsen med Orust ändå lite missvisande.Här har vi nått Santa Catalina i kommunen Hermigua beläget på den nordöstra delen av ön.Vår yogaledare Sofia hade berättat om havsbassängerna vid El Pescante och det lät ju lite spännande. Man varnades visserligen för att ta sig ut där p g a rasrisk, men det var inte så många som brydde sig om det, menade hon. När vi kom fram visade det sig t o m att det var förbjudet att passera. Lite motsägelsefullt då att en väg utan avspärrningar ledde förbi förbudsgränsen. Som synes tycktes en del andra bilister anse att det var lämpligt att parkera på det farliga området.Där vore väl häftigt att simma runt lite, tyckte jag. Slobi höll inte alls med. – Det ser äckligt ut! Jag frågade en kvinna som såg ut att ha lokalt ursprung varför ingen badade. Hon räckte upp ett finger. – No, no! Inte med de här vågorna.En stund senare när sjön vällde in och bröts över bassängen förstod jag att det just idag kanske inte var någon bra idé att doppa sig där. El Pescante var för århundraden sedan en hamn.Vi for vidare och passerade förbi byn Agulo. Med havet i fonden, med kullar och berg och slingriga vägar, är det ju vackert överallt. Nu får vi köra på lite. Ska vi stanna och titta på utsikten överallt, kommer vi aldrig att hinna med det vi egentligen ville göra, vandra.La Gomera är bl a känt idag för sin nationalpark, Parque Nacional Garajonay, och vi stannade till vid ett av parkens besökscentrum för att få lite tips om trevliga vandringar.På köpet fick vi också några visdomsord från glasscaféet: Ingen innovation utan en god tradition. Jag antar att man syftar på gofio, en kanarisk specialitet, ett mjöl som görs på rostade spannmål. Jag blev senare bjuden på en kaka gjord på gofio, men föll inte pladask.
Innan vi anträdde vandringen stannade vi och åt lunch på restaurangen La Laguna Grande som ligger vid nästa besökscentrum för nationalparken. Och vem driver den restaurangen tro? Rätt! Fred Olsen alltså. När vi kom in var det mycket folk och det lät som om ett antal tropiska fåglar härjade runt i lokalen. Men, var var de? Istället visade det sig vara en kypare som inför en hänförd besöksgrupp, härmade fågelljud. Han hade onekligen en beundransvärd talang.
Men, sedan läser jag om Silbo Gomera och blir istället övertygad om att det var det vi hörde prov på och inte fågelljud, vilket inte gjorde det mindre vackert. Silbo Gomera är det lokala visselspråket. Under århundraden har det överförts från generation till generation. Visslingar är tydligen det ljud med högst intensitet som människokroppen kan åstadkomma. Praktiskt naturligtvis när man ska kommunicera mellan t ex höjder och dalgångar och över längre avstånd. Tidigare användes det även på El Hierro, Teneriffa och Gran Canaria, men det är bara på La Gomera som ”språk”-bruket har överlevt. Idag lärs det ut i skolan och enligt uppgift ska det behärskas av cirka 22 000 personer. Det skulle vara lika många som bor på La Gomera i så fall. Kan det verkligen stämma? Strunt samma. Kul företeelse i alla fall.
Vi följde tipset vi fick på det första besökscentrat vi besökte: Ruta 10, Cañada de Jorge (Jorges dalgång). Som synes är det betydligt svalare uppe i bergen. Inte bara beroende på höjden, utan också beroende på att vi rörde oss bland molnen. Var det 21° vid kusten, var det nog 11° här. Foto: Slobi.Leden sades gå genom lagerbladsskog och regnskog. Bladen på lagerbladsträden såg förvisso ut som lagerblad, men när vi knipsade några blad för att lukta på dem kände vi inte alls igen lukten. Väl hemma läser jag att dessa blad inte ska förväxlas med kryddan lagerblad. OK, och hur var det med detta med regnskog då? Inte såg det ut som de regnskogar jag upplevt i Sydamerika. Även här blir jag lite mer upplyst på hemmaplan. Skogarna är så pass fuktiga och dimmiga att de kan förmedla en känsla av att man befinner sig i en regnskog. OK! Ibland är det bättre att ha lite lägre förväntningar, så blir ju så mycket mer en positiv överraskning. För vackert var det ju.Vad är det då för skillnad på mossa och på en lav? Jo mossa är en växt med rötter. En lav är en alg eller cyanobakterie och en svamp som lever i symbios. För att förvirra oss lite extra så är tydligen den vitmossa vi brukar dekorera adventsstaken med, ingen mossa, utan en lav. Men, det som hänger så vackert från träden bör väl ändå vara en mossa? Vi diskuterade också huruvida någon av dessa arter parasiterar på underlaget, men så är tydligen inte fallet. Och visst brukar man säga att skägglaven, den såg vi inte här, men ändå, att den är ett hälsotecken, att luften är ren?Det var en kort, cirkulär led på drygt 3 km. Skogen såg ut som i en saga eller tecknad film.Ruta 10 avverkade vi på en timme ungefär och fortsatte sedan på en annan led, tvärs över vägen där vi parkerat bilen. Ruta 12 (Raso la Bruma – Risquillos de Cordo).Leden var lite kortare än den förra, men brantare, så Slobi som hade lite problem med sitt knä, vände tillbaka.Man skulle bjudas på en hänförande utsikt över dalen, men är man mitt bland molnen är det tji.Vi lämnade molnen och åkte ner till en liten, sömnig by, Playa de Santiago.Sömnigt eller ej, man kunde i alla fall ståta med ett café som serverade det godaste kaffet jag druckit på länge. Några ord också om prisnivån. Som svensk är man ju inte så bortskämd med att uppleva andra länder som billiga. Undantagen för egen del, på senare tid, har varit Bosnien Hercegovina och Serbien så länge man håller sig utanför Belgrad, men även La Gomera upplevde vi som förhållandevis billigt. Som här t ex, en kaffe för en dryg Euro.Ute på vattnet låg en svensk för ankar. Det såg rätt gungigt ut. Ser ni ”fiskespöna”, ett på vardera sidan. Först tänkte jag att det var just fiskeredskap. Sedan började jag fundera över om det var några slags stabilisatorer ämnade att minska gungandet. Något svar fick jag inte. Jollen var upphissad och skepparen ombord uppenbarligen.Ny dag och denna gång väljer vi att klättra upp på berget längs GM-2. Jag nämnde tidigare att vår taxichaufför häromdagen, beklagade sig över hur jordbruket utvecklats eller snarare avvecklats. På väldigt många håll såg man vad som såg ut som övergivna terrassodlingar. Sorgligt.Något som däremot såg lite häftigt ut var dessa palmer som växte högt upp i bergen på branta sluttningar. Jag förväntade mig inte att palmer trivdes att växa på detta sätt.Visst ser den häftig ut? Roque Agando får tydligen ofta tjäna som en symbol för ön.Hur skulle det bli med sikten, när vi nu skulle bestiga Alto de Garajonay. Men, vackert och suggestivt ljus här genom skogen. Foto: Slobi.Vi lever fortfarande i tron att vi ska hitta lagerbladskryddan, men får besvikna konstatera att vi inte känner igen doften.Vi är på väg upp mot La Gomeras högsta topp, Alto de Garajonay som ligger på 1 484 meters höjd. Teide på Teneriffa tittar upp ovanför molntäcket. Leden upp kantas av jättelika maskrosbuskar. Är våra små maskrosor en släkting till dessa buskar? Blommor och blad var väldigt lika vår maskros.Uppe! En guide som ledde en grupp med folk från bl a vårt hotell förnekade att det var öar man såg vid horisonten. Vi var dock flera som var överens om att det var både moln och öar man såg. Sedan är det frågan om det var El Hierro eller La Palma vi ansåg oss ana bland molnen. Vi pratade med ett engelskt par som även varit på La Palma. – Inte alls så turistiskt som här, tyckte de. Oj! Och vi som tyckte det var så relaxat på La Gomera. Foto: Slobi.Efter att ha bestigt den högsta toppen, vilket inte var så märkvärdigt som det kanske låter, åkte vi vidare mot Valle Gran Rey som ligger på öns sydvästra sida. Lite random åkte vi av huvudvägen och hittade den här akvedukten. När man tänker på akvedukter kanske man tänker på tiden för romarriket, men den här var i sammanhanget sprillans ny, Det var svårt att hitta information i efterhand, men jag har för mig att jag läste någonstans att byggnationen höll på in på 50-talet. Acueducto del Santo är dess namn.Vi följde vägen under akvedukten och kom fram till denna fantastiska utsiktsplats, Mirador del Santo. I diset skymtar ön La Palma.Nedanför oss stupar det ner mot havet och Taguluche-dalen.Vi fortsätter ner genom Valle Gran Rey och befinner oss nära byn Retamal. Vi har flera gånger kommenterat vad välskötta och pittoreska alla byar är. Det är sällan man ser något förfall.Inte minst här, på dessa slingriga vägar, ser det ju ut som en bra uppmaning att inte använda mobilen samtidigt som man kör.Vi åker ner till havet och kör så långt vägen räcker och hamnar vid Playa de Vueltas. Det är förmodligen rent och fräscht här, men nog är det mer inbjudande med vit eller beige sand? Sanden ser i alla fall fin ut till skillnad från de grusstränder vi sett hittills.Det är lite disigt, men ändå behagligt att sitta ute och äta. Jag fick en äkta Tortilla española (potatisomelett).Plötsligt får Slobi syn på något ute på vattnet. En delfin! Eller? Den hoppar så graciöst upp över vattenytan, men verkar simma ensam. Det är väl inte likt delfiners beteende? Kyparna hade helt olika uppfattningar. Den ena menade att det var ytterst ovanligt att se delfiner här. Den andra menade att det med största sannolikhet var en delfin vi hade sett.När vi nu hittat stränder med sand kunde vi ju bara inte låta bli att ligga och slappa en stund.Lite fascinerande var det med hur de emellanåt rätt kraftiga vågorna bröts och det nästan bildades som en lagun innanför.Jag måste i och doppa mig i havet. Man kan ju inte ha åkt till Kanarieöarna och bara badat i pooler! Slobi var av en annan uppfattning…– Får jag ta en bild på dig? – Varför det? – Jo, men du ser lite kul ut med din svartvita uppsyn, din ljusa hy och den svarta sanden… – OK! Pojken visade sig bo i Norge med tyska föräldrar och efter att först ha pratat tyska, visade han prov på lite norska och bekräftade att han allt snakket litt norsk.– Titta! Bananodlingar, hojtar Slobi. Mitt i stan eller vad man ska kalla det, dyker en bananplantage upp. På kartan byter bebyggelsen namn från Valle Gran Rey till Borbalan, La Puntilla, La Calera och Playa de la Calera. Plötsligt dyker det upp områden som ser skräpiga ut, rivningstomter och vanskötta kvarter. Vår bild av det välunderhållna La Gomera fick en liten rispa i fasaden.Här vid Playa de la Calera kändes det inte så inbjudande, så det var ju väl att vi redan fått vår dos. Längre norrut mot Playa del Inglés, såg det rätt stökigt ut. Slobi tyckte t o m att det såg lite farligt ut.Vi började dra oss tillbaka, men i förhoppningen att en skylt som visade oss mot Centro Cultural skulle leda oss till någon intressant stadsdel, svängde vi av. Längre än hit vågade vi oss inte. Det såg väldigt smalt ut längre fram. Men, lite mysigt var det ju.På sina ställen ser det ut som om man tagit en glasskopa, modell större kanske och skopat upp berget. Foto: Slobi.Sista kvällen skulle vi äta middag i hotellets à la carte-restaurang, Larrife. Jag hade måttliga förväntningar (rätt inställning nu alltså) och det blev en fantastisk middag, åtminstone förrätt och varmrätt. Efterrätten var väl mer mellanmjölksaktig. Annars tycker jag ofta att förrätten och efterrätten brukar smaka bäst, så det var ju lite variation på temat.
Innan vi fick förrätten bjöd man på någon slags kall sötsyrlig frukt- eller grönsakssoppa, en variant på gazpacho. Till det, bröd med olivolja som man hällde en saltblandning på, blandad med lite peppar, oregano och timjan. Fantastiskt gott! Förrätten var ostbollar respektive en sallad på bl a ugnsbakad tonfisk och klickar med äppelsorbet.
Huvudrätten var Pluma, vilket tydligen översätts till kotlettkappa. Den beskrivs som en mör och saftig detalj från grisens framdel och den smakade! Påminde lite om flankstek, trots att det var fläskkött. Foto: Slobi.Vi hade tydligen så många kommentarer och frågor så vår italienska servitris kallade till slut in kocken. – Fick ni svar på alla era frågor nu, undrade hon glatt. Nja, vi uttryckte mer vår tacksamhet för den underbara måltiden. Alla verkade nöjda.Mot all förmodan hade vi vunnit en biljardtävling och fick en drink som pris. Till skillnad från den Mojito jag drack sist, i Trebinje på Balkan, var denna jättegod. Vi förstod dock inte riktigt vad som hänt med apelsinen. Karamelliserad? Vi valde att inte fråga mer… En bra avslutningskväll blev det i alla fall.Åter igen på Volcán de Teno. Den här gången släpptes vi inte på lika lättvindigt som på vägen till La Gomera. En vakt hindrade busschauffören att köra ända fram till båten och meddelade att det idag var fullständig kontroll av samtliga passagerare, samma pass- och säkerhetskontroll som på flygplatsen. Jag undrade nyfiket varför. – Europeiska unionen, utbrast chauffören med himlande ögon och den där typiskt sydländska axelryckningen, med armarna utåt och handflatorna uppåt. – Ren rutin, svarade man vid kontrollen. Ingetdera blev man ju så mycket klokare av.– Hej då La Gomera! I diset skymtar vårt hotell.
La Gomera var en trevlig ö att besöka. Det är vackert och människorna här uppfattade vi som både trevliga och hjälpsamma. En vecka var möjligen i kortaste laget, både med tanke på den långa resan och för att hinna med både att varva ned, slappa och upptäcka ön. Jag hade gärna haft ytterligare en dag i värmen och solen vid poolen och haft mer tid till ytterligare och lite längre vandringar. Nu är jag lite nyfiken på de andra småöarna, La Palma och El Hierro.
Det blir inte alltid som man tror och tänker, men mer om det längre ner. Inspirerad av Slobis dotter som föreslog att vi (Slobis barns familjer och Slobi och jag) skulle hyra ett hus i Järvsö under mellandagarna bestämde vi oss för att åka dit själva när de ursprungliga planerna sprack. Och varför inte fira nyår i anslutning till detta?
De första två nätterna valde vi att bo på JBP Hotell. Konstigt namn? Det står för JÄRVSÖ BERGSCYKEL PARK, vilket illustrerar det faktum att det är full fart i backarna även sommartid. En äventyrligare sport än utförsåkning på skidor, vad det låter. Vid ett tillfälle åkte jag med en äldre man i liften som berättade hur han hade hakat på en mer avancerad cykelåkare, vilket lett till att han voltat och kraschat och därefter tappat medvetandet. Full fart även med ambulansen till någon närbelägen akutmottagning verkade ha haft god verkan. Nu såg han ju återställd ut, men downhill-cykling fick vara. Säkrare att hålla sig på skidor när man ska nedför, tyckte han.
Senare fick vi höra att det inträffat ett dödsfall i Järvsö efter en olycka i samband med downhill-cykling och att ambulanserna här har fullt upp på somrarna. Jag läser vidare och upptäcker att även utförsåkning i Sverige skördar sina offer, en person omkom tydligen på Vemdalsskalet 2023 och en person 2024 i samband med friåkning utför Sylarna. Sedan tidigare har jag hört talas om att en person omkom i den svarta pisten Chocken i Idre. Därefter har man tydligen sprängt bort ett parti i backen. Men, den ser fortfarande fruktansvärt brant ut. Jaja, det är farligt att leva.
Vi gav oss iväg från Åkersberga vid halv sju på morgonen och jag tänkte att vi då skulle vara uppe strax före tio. Det tog dock lite längre tid, men inte värre än att vi fick den skiddag vi önskade innan vi skulle checka in på JBP Hotell. JBP Hotell är inte bara ett konstigt namn, det är också lite annorlunda. Någon reception finns inte, utan man får sitt rumsnummer och en dörrkod på mejl eller SMS, när det är dags. Fungerar ju bra, så länge man inte behöver hjälp med något, som när badrumsdörren tenderar att gå i baklås eller Chromecast till TV:n inte fungerar. Restaurangen i bottenplanet hjälpte till att förmedla kontakt, så åtminstone badrumsdörren fixade man. Man hade även utlovat att rummen var kompakta och det löftet infriades,
Den största fördelen med JBP Hotell var läget. Precis intill liftarna på Sydsidan. Den här bilden är tagen en knapp timme innan liftarna skulle öppna. Det är ju ingen sensation direkt att dagarna är korta under jul- och nyårshelgerna. Ändå kom det som en överraskning. Solen går upp 09:16 och ned 14:40. Dagen här är 47 minuter kortare än i Stockholm.Jag har inte åkt skidor i Järvsö på väldigt länge. Vi bodde då på ett vandrarhem i byn. Det var 30 minusgrader i dalen, men när vi kom upp i backen ökade temperaturen till 20 minusgrader. Idag var det inte lika kallt, men ändå minusgrader. Dagen innan var det istället några plusgrader och det hade nog varit varmt ett tag för det var rätt isigt i backarna. Vi befinner oss nu på toppen i det södra systemet och om jag minns rätt var den första backen i denna del av systemet invigd ganska nyligen vid mitt förra besök. Kan det ha varit en sisådär 35 år sedan?Jag kände inte igen mig för fem öre. Systemet har byggts ut rejält och den senaste expansionen gjordes tydligen så sent som till förra säsongen, då tre nya nedfarter och en ny sexstolslift togs i bruk i Järvsö norra..Det var mycket folk i backarna och som synes, i köerna till liftarna. En välsignelse är ju då singelkön. Två av de kvinnliga liftskötarna skötte sig med bravur. På ett väldigt trevligt sätt såg de till att ställa upp folk i kön och mata på med reservister från singelkön så att ingen stol gick med tomma platser. Deras manliga kolleger var inte lika förslagna. De stod mest och tittade. Men generellt måste jag säga att all personal vi mötte i receptionen, i liftarna och i restaurangerna var synnerligen trevlig. Här ser man också JBP Hotell som vi bodde på i två nätter. Bredvid mig ligger Bergshotellet och där kunde man äta en suverän och prisvärd buffélunch.Och var man bara lite sugen kunde man pausa på Crêperiet. Foto: Slobi.Snön vi åkte på var nog till stora delar egentillverkad och alla nedfarter var inte heller öppna. Och inte märkte vi någon större skillnad mellan blåa och röda nedfarter. Men, backarna var trevliga. Även Slobi, som inte tillhör de rutinerade utförsåkarna, gillade åkningen. Ska man gnälla på något var det väl att backarna var väl hala på sina ställen. Isigt med andra ord…I bottenplanet på vårt hotell fanns en mysig restaurang med trevlig personal. Första kvällens middag (huvudrätt + efterrätt) var väl ingen fullträff, men andra kvällen delade vi på ett par förrätter och de var jättegoda. Här serverades även en god frukost. Foto; Slobi.Vi hade bestämt att vi skulle ses, men plötsligen stod han där som gubben i lådan, Janne, egentligen en seglingskompis som jag inte träffat på många år. Segling, i alla fall på egna båtar, har han dock givit upp. Janne bor numera i Järvsö, driver en av campingplatserna och har exploaterat mark där han byggt och sålt fjällhus.Sitt eget hus hyr han ut när det är säsong för det och då bor han i en del av campingens servicebyggnad tillsammans med sin kubanska flickvän Joana (till höger). Just nu var även en kompis till Joana på besök, kubanska även hon som f n bor i Polen.Snett och vint, men Slobi står upp fortfarande, trots att hon hunnit bli påkörd två gånger. Detta till trots började rädslan för lite mer fart att släppa, axlarna blev mindre fladdriga, åklinjen lite rakare och knäna lite mjukare. Hon sken upp som en sol när tjat förbyttes i beröm. Foto: Slobi.Då händer det. Hon ramlar och gör sig illa, inte i backen, utan när hon ska kliva ur sittliften. Här ser hon ju glad ut, men när hon låg på marken utan att kunna ta sig upp själv lät det som om det var nära till tårar. Det var vänster knä som smärtade. Att fortsätta ner på skidor verkade uteslutet. Att åka lift ner gick inte. Istället tillkallades en skoter som levererade henne till lunchen på Bergshotellet. Ny skoter med sjuksköterska tillkallades och vi kom fram till att vi nog borde åka till akuten och få knät undersökt. I Ljusdal visade sig röntgen ha stängt för helgen, så vi bestämde oss för att dra till Hudiksvall istället. Vi insåg att det inte skulle bli någon mer skidåkning och bara på mitt ord löste receptionen tillbaka liftkorten för 1 ½ dag. All heder!Inte så mycket folk i väntrummet till Hudiksvalls akutmottagning och Slobi blev snabbt omhändertagen av en sjuksköterska, men sedan tog det stopp. Den unga AT-läkaren hade uppenbarligen mycket att göra och hon ville rådgöra med en kollega, vilket resulterade i att hon skulle skickas på röntgen, men dit var tydligen kön lång. Efter drygt 2½ timme bestämde sig Slobi för att fly fältet. Vi skulle ju på nyårssupé på Järvsöbaden!Middagen skulle inledas klockan sju med bubbel och kanapéer och tio i sju rullade vi in med våra väskor, iförda skidkläder, bland en massa festklädda människor. Vi gjorde oss iordning i rekordfart och tjugo över sju satt vi till bords. Har ni inte undrat ibland när man bilar genom Sverige vad de gör i de där små samhällena man passerar igenom? Hur ter sig livet där? Vad lever de av? Vem är de? Vissa byar har ju dessutom särpräglade namn. En sådan by som jag åkt igenom massor med gånger och t o m stannat i för att äta lunch, på Värdshuset Pilgrimen, är Kårböle. Damen på vänster sida bor i Kårböle och hennes barnbarns barn på hennes högra sida har just varit där och hälsat på. Kvinnan mittemot henne är hennes barnbarn. Orsaken till att hon bor där är kanske inte den mest representativa och har en tragisk förklaring. Hon lämnade Nynäshamn efter det att hennes man och son omkom i en bilolycka och valde då att flytta till familjens sommarhus som låg i just Kårböle. – Har du grannar nära till? – Jodå! – Men, hur får du hem mat? – Jag tar bussen till Färila. Vad enkelt det låter, men hur enkelt är livet egentligen för en äldre, ensamstående kvinna i en ort som Kårböle? Vi hade i alla fall väldigt trevligt sällskap vid bordet. Tack!Maten då? Till förrätt serverades lättrökt fjällröding med beurre blanc, små gurkbollar, gräslök och dillolja. Till huvudrätt en hjortytterfilé med mandelpotatispuré och enbärssås, kantareller och picklade svarta vinbär. Till dessert en chokladkaka med med trädgårdshallon, crème diplomat och karamelliserade hasselnötter. Till detta frikostigt med vin, bl a en jättegod vit sydafrikan (hmm, lät kanske inte bra) The Pavillion (Chenin blanc och Viognier). Kanapéerna icke att förglömma: Krustad med smetana och löjrom samt en gougère med ostkräm, tryffel och honung.Jag läser om hur både Järvsö och Järvsöbacken höll på att somna in och hur man tog nya tag i början av åttiotalet. 1984 återinvigdes skidbacken med tre liftar och snökanoner! VeckoRevyn rapporterade: ”Stämningsfullt sköts det salut med snökanonerna. Galamiddag var på Järvsöbadens hotell och pensionat. De fyra systrarna som äger stället serverade en middag som får maten på vissa guldkrogar i Stockholm att smaka gatukök. Politiker höll brandtal och öste beröm över bygden och sen blev det partaj i hela byn och anrika Järvsöbaden genomgick förvandling till ett veritabelt Sodom och Gomorra. Mellersta Hälsinglands Café opera. Alla var där, och de som inte var där skulle in!” Foto: Slobi.Efter så mycket mat behöver man ju röra på sig. Ett av bordsgrannens barn rapporterade att det fanns ett pingisbord. Till skillnad från mitt förra försök, var bollen denna gång rund, vilket ju underlättade. Nu har vi kommit till en av flera rundpingisfinaler. Min blygsamhet förhindrar mig att tala om hur det gick. Foto: Slobi.Mer rörelse. Det bjöds även på levande musik och till min förvåning märktes inte mycket av Slobis knäskada längre. Kanske straffade det sig dan därpå, då var det rejält svullet.Och tröttnade man på att dansa själv bjöd en av de yngre gästerna på dansuppvisning. Killen på golvet ropades in flera gånger. Foto: Slobi.Gott Nytt År! I anslutning till tolvslaget höll Järvsöbadens VD tal. Vi sjöng nationalsången och skålade för Sverige och jag kände mig lite obehaglig till mods. Varför egentligen? Ett anslag av nationalism? I lagom dos är det väl inget fel med det, men det har ju ofta tagit proportioner som ändat med förskräckelse. Efter rikligt med vickning hade klockan hunnit närma sig två och det var dags att att krypa ner i våra minimala sängar.Som exteriören antyder har verksamheten gamla anor. Foto: Slobi.Det är ett sådant där ställe som skapar en hemkänsla med flera mindre eller större sällskapsrum. Foto: Slobi.Det blev en jättetrevlig nyårsafton och hur vi kunde proppa i oss så mycket av den goda frukosten efter både trerätters middag och vickning är ett mysterium. Lite mer vitt på marken, men till ringa glädje för oss. Över nyår var kravet att man bokade minst två nätter, men att tillbringa tid i Järvsö utan att kunna åka vare sig skidor eller gå promenader kändes inte så lockande. Man visade dock förståelse för vår situation och lät oss avboka den andra natten.Den här gamla telefonväxeln har ju inte med saken att göra, men den kan få symbolisera att vi nu ringt in det nya och ringt ut det gamla. Växeln användes för övrigt in på sextiotalet.
