Publicerat av Per Karlbom

Läsö-Wallhamn

Med Charlotta Lind
3-9 juni
Rutt: Österby havn (Läsö)-Vrångö-Tistlarna-Styrsö (Tjälmen)-Vinga-Öckerö-Utkäften (Klåverön)-Åstol-Wallhamn

Vad härligt det är med intryck som ger avtryck. Så där så att man känner sig glad i själen, nästan lite lyckorusig. Den här gången var det inte främst Danmark, Läsö i det här fallet, som gav de största avtrycken, utan Göteborgs södra och norra skärgård. Vi hade säkert fått ett annat intryck av Läsö om vi hade kunnat njuta av sol och bad på de fina stränderna, men nu var det lite för svalt och solfattigt för det. Kanske var förväntningarna på de Göteborgsnära farvattnen inte så högt ställda. Jag hade ju upplevt hur flera göteborgare frynt lite på näsan åt denna del av kusten. Desto roligare då att få uppleva både härlig segling och vackra miljöer. Och så alla ljudintryck, näktergalen och alla hoande gökar och sälarna som så nyfiket spanade in oss. De absoluta höjdpunkterna för mig var Tistlarna och Vinga. Mäktigt också att ligga i naturhamnar öppna mot väst och ha hela Västerhavet i fonden. Väder och vind? Vi hade väl i stort sett allt förutom hagel, åska och storm. Tack Charlotta för trevligt sällskap, guidning och gott sjömanskap!

Aquileja har fått ett turboaggregat, en Code 0. Premiär på överfarten från Läsö till Sverige. Kul segel som ökade farten rejält. 🙂
Tistlarna. Smaka på namnet! Ogästvänligt så det förslår när inte vädergudarna vill vara med en. Men, ack så lockande. Den sydligaste utposten i Göteborgs skärgård, ville jag ju inte missa. Jag har förstått på många seglande göteborgare att det är många som inte varit där. Men, tanken att ligga över natt efter överseglingen från Danmark fick vi avskriva, blöta klippor och en oförmånlig väderprognos talade sitt tydliga språk.
Vi snurrade runt lite längre in och kikade på alternativa naturhamnar, Kungsö och Fjordholmarna, men båda alternativen kändes rätt utsatta, så istället hamnade vi i Vrångös gästhamn.
Vrångö visade sig vara en en alldeles charmant ö. Många göteborgare tycks dissa allt söder om Marstrand. Obegripligt tycker jag och Vrångö var första exemplet på vilka trevliga öar det finns även söder om Bohuslän.
Även om Vrångö var en slags villaförort till Göteborg saknades inte idyll som får en att tänka på fiskelägena längre norrut.
Kanske är det här man borde ha bott? Folk pendlar in till Göteborg och vardagar räknade jag till över 30 båtförbidelser till Saltholmen. Man kan t o m röja runt i stan och ändå komma hem med nattbåten.
Ursäkta att vi stör. Vi kom visst lite väl nära upptäckte vi efteråt. Skäms…
Men, här skulle man ju vilja vara… Så plötsligen var vädergudarna med oss och vi kunde gå till Tistlarna. Ingen nackdel att ha en mindre båt här, då hade man haft fler tilläggningsmöjligheter. Vi klarade oss, men en tysk båt som kom lite senare bankade på grund.
Inte heller Charlotta som har seglat i Göteborg under en herrans massa år hade tagit sig till Tistlarna förut: – Idag skulle jag inte vilja vara någon annanstans på hela jorden utom just här. Jag kan bara instämma.
Tistlarna har varit både fyr- och lotsplats, men bebos nu främst av fåglar.
Inte undra på att vi tyckte invånarna på ön lät upprörda över vår framfört.
Violer, violer överallt violer… Hmm, lät det som knyckt från ett fotbollsreferat?
– Vad flaggar ni för? Firar ni nå’t? Vilken dum fråga, förstod vi. En av de få mänskliga invånarna sträckte bara upp händerna i luften och pekade på den blå himlen. En anledning så god om någon att fira 🙂
Vi stötte på några biologer utsända av Göteborgs stad som gjorde en inventering av den allt mer sällsynta strandpaddan. De hade lite olika teorier om det var minkarnas, ormarnas eller någon hemsk sjukdom som hade decimerat beståndet och begränsat det till några få öar. Men, här verkar de trivas. Gröna och fina blir de tydligen när de lagt yngeltiden bakom sig.
Årets första dopp i havet avklarat (13,5 grader). Men, längre fram ökade temperaturen snabbt och på Vinga var temperaturen uppe i 18 grader och vi tappade till slut räkningen på antal dopp.
Vindprognosen gjorde att vi lämnade Tistlarna i kvällningen och vi snirklade oss fram i vackra leder och förbi öar som Donsö och Styrsö. Här går vi i en trång led mellan Lilla och Stora Rävholmen och siktar Vinga i horisonten.
Det sägs ju ”alltid” blåsa från väst på Väskusten, men i natt förutspåddes ostliga vindar och vi hittade en Kryssaklubbsboj i en flad på Styrsös västsida. Tack SXK! Vad mäktigt att ligga i en naturhamn granne med Västerhavet.
Förutom Läsö och Tistlarna var ju Vinga ett av de planerade höjdpunkterna på denna segling. Men, skulle vi få plats med våra fyrtio fot? Det var ju Sveriges nationaldag och många ville väl ge sig ut i ett fina vädret… Och så var det ju så strömt… Charlotta som är engagerad i Vingas vänner och jobbat på Vinga piggade upp med historier om båtar som bara svoshat igenom sundet utan att få stopp på båten och så var det ju det där grundet på andra sidan hamnen. Inte utan att jag stod på tå när vi närmade oss inloppet. Allt gick väl och vi fick paradplatsen 🙂
Vinga känns lätt igen på sin ståtliga fyr och båk. Båken innhåller bl a en fotoutställning om livet under ytan. Jag hade ingen aning om vilka märkliga och färggranna djur som finns där nere. För snarare tankarna till korallrev i varma vatten. Efter det att fyren avbemannades, ledde ett upprop om förfallet på Vinga till att Vinga vänner bildades, som idag förvaltar mycket av ön.
Finbesök ombord på Aquileja. Birgitta, Marie och syster Blenda från Vingas vänner gläder oss med roliga historier.
Stor flaggning på Sveriges nationaldag. Senare fick vi grannar som hjälpte oss att sjunga nationalsången. Men, får man svära i kyrkan? Borde inte texten förnyas? Kanske inte var en så dum idé med Öppna landskap?
På guidad tur med syster Blenda. Här växte Evert Taube upp fram tills han var i trettonårsåldern – om jag nu minns rätt. Pappan var ju fyrmästare på Vinga. Några år senare gick han ju, som bekant, till sjöss. Det sägs att han fick inspirationen till Flickan från Havanna från en flicka på locket till en cigarrlåda som flöt iland på stranden på Vinga. Annars är det tydligen inte så mycket av hans visskatt som stammar rån Vinga, men telegrafisterna på Vinga fascinerade honom och av det blev det Telegrafisten Anton Hanssons vals. Delar av huset är idag ett litet spännande museum.
Trots vad som ser utsom en synnerligen stadig konstruktion med porfyrsten känns det som det som det svajar när man var högst upp i Vingas fyr. Utsikten? Bilden talar för sig själv.
Vinga är ju Göteborgs yttersta utpost och i diset skymtar storstan och hamnen.
Den här fina segelekan tänkte svosha rakt igenom sundet vid Vinga, men med strömmen blev det tvärnit i höjd med vår akterspegel. Efter en stunds paus på ön fick de vackert vända tilbaka.
Vi landade kort på Öckerö för lite bunkring och är man på Västkusten måste man ju gå till feskeaffären.
Inte Götaverken direkt, ribban har sänkts rejält efter varvskrisen för många år sedan, men Öckerö visade sig i alla fall vara en inte helt obetydlig varvsö. Här får Gladan och Falken lite kärlek.
Ja, var är vi nu, Hälsö, Rörö…? Den ena idyllen efter den andra på E6:an upp mot Marstrand avlöser varandra. Funderar över varför många av öarna i norra skärgården är anslutna till Hisingen med bilfärjor, emedan öarna i södra skärgården fått nöja sig med passagerarbåtar. Fast som besökande turist, kan jag ju föredra de bilfria öarna.
Säsongspremiär för bergskilarna. Övernattning i naturhamnen med det fantasieggande namnet Utkäften, på Klåverön söder om Marstrand. Vad kan ha givit upphov till det namnet? Var det någon som fick på käften eller är det bara en illustration av att det är ett gap ut mot havet? Återigen, mäktigt att ha hela havet utanför knuten. När vinden antog i styrka på morgonkvisten visade sig hamnen dock inte vara riktigt så skyddad som hamnbeskrivningen antydde. Vi lade oss på svaj istället, men si, när ankaret skulle upp var ankarspelet helt dött. Endast reläets klick hördes. Så, det vara bara att hiva upp drygt 20 m kätting för hand i den tilltagande vinden. Puh!
Nåja, innan morgonens vedermödor han vi njuta av en underbar kväll. Carlstens fästning på Marstrand syns vida omkring och här är vi ju dessutom rätt nära.
Skönt att ha lagt till, men det är nästan så att man hade velat byta plats med seglaren där ute.
Det blåser alltid mycket på Västkusten kan man höra. Och visst kan det, som här, blåsa på rejält, om än inte alltid. Varför krångla till det med ett storsegel? Här gör vi närmare åtta knop med bara en självslående fock.
Sista anhalten blev Åstol. En ö vid Marstrandsfjorden nära Tjörn som har en alldeles naturlig hamn åt öster med skydd för Västerhavet. Inte undra på att den ön blev bebodd och tätbebyggd och en viktig fiskehamn. På sextiotalet sägs tjugo ståltrålare haft ön som hemmahamn. Idag tycks fritidsbåtarna ha tagit över, men några mindre fiskebåtar verkar fortfarande vara aktiva. Som på så många andra öar i Bohuslän var man strängt religiös på Åstol. Här härskade schartaunismen. Vanliga dödliga tordes inte flytta dit. Vad skulle grannen säga om man satt på uteplatsen och tog sig en drink innan maten?
Hur många sekundmeter blåser det när flaggan står så här och t o m flaggstången böjs i vinden?
Åstol

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

4 svar på ”Läsö-Wallhamn”

  3. Spännande läsning! Läsö tar vi på tillbakavägen var där förra sommaren i sol o värme! Nu besökt utkäften! Där finns de japanska jätteostronen! Var även på tistlarna förra året! Nu Tjörn runt!

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.