Segling 20-27 december

Seglingsrutt: Koh Phuket (Yacht Haven Marina)-Koh Hong-Koh Panyee-Koh Yao Yai-Koh Mai Thon-Koh Hae-Koh Phuket (Panwa)

Besättning under seglingen: Claes Becklin, Lillemor Ehrner, Per Karlbom, Odd Lindqvist, Annelie Christin Nilsson och Jan Svensson.

När jag skriver detta har jag hamnat i Railay och ordnat med den sista transporten, från Railay Beach till Krabis flygplats, först Longtail-båt till Ao Nam Mao pier och taxitransport därifrån. Railay Beach ligger visserligen på fastlandet, men saknar vägförbindelser.

I Railay får jag också tillfälle att tänka tillbaka på denna min andra vistelse i Thailand. Skälet till att jag reste till Thailand var ju seglingen med Away en vecka över jul, men dessvärre blev just seglingen inte den höjdpunkt på resan som jag hade trott.

Away är en Jeanneau Sun Odyssey 54 DS och hon ägs av en ekonomisk förening. Båten rör sig jorden runt och i princip har man alltid en anställd skeppare ombord och sedan får andelsägarna tinga olika veckor att segla med.

Ser inte flaggan svensk ut? Tydligen billigare eller enklare att ha båten registrerad i British Virgin Islands. Undrar vad det kan handla om…

Just över julen hade dock en av andelsägarna, Annelie, fått hyra båten och själv ikläda sig rollen som skeppare och jag med flera andra fick frågan om vi ville hänga med.

Påmönstring skedde på norra Phuket-ön i Yacht Haven Marina. Det började jättebra med segling norrut mot häftiga öar med grottor och sedan vidare mot en muslimsk bosättning på pålar i vattnet och utflykt i Mangrove-träsk.

Lillemor, Claes, Janne, Odd och Annelie.

Efter att ha paddlat in i vad som ibland såg ut som grottor och ibland, när tidvattnet sjunkit undan, som tunnlar…

Ser ni hur växtligheten kan forma fina bilder?

Plötsligt hoppade guiden ur kanoten och satte sig på huk på en liten sten i vattnet. Ge mig kameran, sa han, så ska jag ta en bild. Lydigt, men lätt nervös över hans balansförmåga, gjorde jag som han sa.

Ser öformationen bekant ut? Vi är i Ao Phang-nga nationalpark och till denna hör även Ko Ta Pu eller eller mer känd som James Bond Island efter Mannen med den gyllene Pistolen och senare tydligen även i Tomorrow Never Dies (fast då förflyttades klippan till Vietnam). Vi skippade James Bond då ön sägs ha blivit ett bullrigt turistmål med fullt av kommers och höll oss kvar runt Koh Hong med likartade klippor. Fast, jag får nog se om Mannen med den gyllene pistolen när jag kommer hem.

Vår guide styrde oss skickligt genom öppningarna. Knäna klarade sig utan skrapsår, men precis som på Paddan-båtarna i Göteborg fick man fick huka sig rejält.

Vid ett snabbt ögonkast hade man lätt kunnat missa ödlan.

En och annan båt, men lugna vatten. Den största utmaningen var att hålla koll på alla fiskenät. Inga vatten man skulle vilja segla i efter mörkrets inbrott.

Ibland är det verkligheten som blir till en kuliss.

En inte helt vanlig syn, att folk fiskade med spön från sin båt.

Koh Panyee beskrevs som en flytande ö, men det såg mer ut som om den stod fast förankrad på pålar i vattnet. Koh Panyee är en muslimsk bosättning och har sitt ursprung i några indonesiska familjer som för ca 200 år sedan sökte fiskelycka och en bättre framtid någon annanstans. Känns det igen?

Första natten låg vi på boj. Sanningens ögonblick nu. Vår mästermekaniker Janne, som hade pillat med det nya ankarspelet till och från, sedan avfärd, hade meddelat att det nu var fastskruvat och monterat enligt konstens alla regler. Naturligtvis fungerade det klanderfritt.

Spännande fotbollsplan. Inkasten måste bli rätt blöta.

Husen var av synnerligen varierande standard. Ett skjul kunde ha ett nästan palatsliknande hus som granne.

Vi leddes runt av vår självutnämnde guide Abdul.

Som enda sällskap åt vi middag på en jättelik restaurang. Inget vi märkte av under sen efter middag och tidig kväll, men tydligen var byn en turistattraktion av rang och restaurangen förberedde sig medelst bullriga snickeriarbeten för en anstormning av flera hundra buffégäster dagen därpå. Trots allt stök så serverade man de godaste räkor jag tror jag någonsin ätit.

Han såg lite bister ut och vi var lite oroliga för att vi hade förstört hans nät när vi kvällen innan letade efter en ankarplats som gick fri från alla fiskenät. Inte mycket till fiskafänge, men en krabba är det väl som fastnat i nätet.

Märklig känsla detta av att vakna till akterkluck och konstatera att vinden kom från fören, att klucket inte hade med vind- utan med strömriktningen att göra.

Detta sades vara Neanderthalmålningar. I mina ögon skulle det lika gärna kunna ha varit graffiti.

På tur med vår guide in i Mangroveträsken.

Inga vilda djur i sikte. Inte undra på kanske, med det fruktansvärda buller som longtail-båtarnas motorer avger. Man kanske borde satsa på elmotorer?

Fascinerande med vattenleder som bygger på att det finns naturliga tunnlar.

Även om det inte fanns något spännande djurliv att beskåda så var det en vacker tur.

Sedan var planen att segla mot fina stränder med lite barhäng och snorkling. Första stranden var förvisso vacker på håll, men var helt öde, förutom en igenbommad restaurang och inbjöd vare sig till bad eller solande.

Strandkrabborna verkade dock trivas. Har nog aldrig sett sådana horder med krabbor.

En vacker julaftonsmorgon vid Koh Yao Yai. Det blev olidligt varmt nere i båten och jag flyttade ganska snart ut och sov på däck eller i sittbrunnen. Mysigt att kunna vakna med solen.

Sådana här fula otäckingar såg vi några gånger. Såg ut som en slags tvådelad manet. Någon som vet vad det är?

En natthamn utan den efterlängtade, fina stranden är ju inget att hänga läpp för. Det är bara att ta nya friska tag! Då visade det sig dock att startmotorn hade brunnit upp.

Inför resan ner till Thailand sågs vi i Stockholm en gång och tittade bl a på ett ruttförslag som vår skeppare Annelie hade tagit fram. Såg trevligt ut. Inför avseglingen meddelade hon dock att hon hade tänkt om och att vi nu skulle göra lite kortare etapper. Helt OK för mig. På en sådan här segling handlar det ju ändå mycket om sol, bad, god mat och dryck och trevligt umgänge ombord. Men, när vi nu inte hade någon startmotor blev fokus istället hur vi skulle segla för att på enklaste sätt få fatt i en ny sådan, utan att hamna för långt bort i händelse av stiltje. Seglingsrutten blev ytterligare begränsad och vi höll oss till öarna utanför Phuket. Inte riktigt de öar jag hade hoppats på som ankarplatser. Skräpiga, steniga små stränder, utan något särskilt.

Vi hade lite behov av att proviantera och enligt vår seglingsguide skulle det finnas en affär tvärs över ön (Koh Mai Thon), så Annelie, Claes och jag gav oss ut på en liten exkursion.

Vägen slingrade sig fram i allt mer felaktig riktning tyckte vi. Seglingsguidens utlovade femton minuters promenad växte till en timme utan någon by i sikte. Men, lite distraktioner på vägen höll ändå humöret uppe.

När vi väl kom ner till vattnet konstaterade vi att vi hamnat vid öns sydligaste ände. Vi följde stranden norrut, lite stressade av stigande tidvatten och skymning som inte var allt för avlägsen.

Vad är en trasig startmotor jämfört med detta öde? En f d Lagoon 38 trodde vi.

Inte mycket liv på stränderna, förutom denna krabba.

Äntligen! Strand i sikte och förhoppningsvis en affär.

Men, vad var detta? En spökby. Massor med förfallna hus och folktomt. Men, så plötsligt någon som rörde sig och ett nybyggt tjusigt hotell. – Stopp! Vad gör ni här? Detta är privat område och vi tar inträde för att vistas här. – OK, låt gå eftersom ni inte visste om detta. Affär? Den är stängd. Vänligen gå ut den vägen! På vägen ut, ytterligare förfallna hus, med raserade tak.

Ingen proviant alltså. Däremot hittade jultomten till Away. Vi bytte klappar med varandra enligt ett spännande regelverk. Man drog en lapp med ett nummer och fick välja klapp i turordning utifrån sitt nummer. När paketen väl var öppnade gjordes proceduren om och man fick ta någon av sina kompisars klappar, vilken man sedan riskerade att bli av med när det var dags för någon med ett högre turnummer att välja. I slutändan satt jag med en bok, vilket visade sig vara ett lyckokast. Svårt att lyssna på hörbok när det var brist på ström för laddning av telefonen.

Away har en förträfflig bad- och solbrygga.

Seglingen avslutades sedan ett dygn tidigare än beräknat så att nästa besättning skulle få en fungerande båt. Snöpligt, men som alla båtägare vet, är det inte fråga om saker ska gå sönder, utan när. En båt som Away är säkert utsatt för hårdare slitage än genomsnittsbåten och med många olika skeppare och gäster ombord som rycker och sliter i saker på ett sätt som kanske inte är optimalt. Och hon såg allt lite sliten ut och utöver startmotorn var det även en del annat ombord som inte fungerade.

Away är ju en segelbåt så egentligen ska det ju inte behöva vara något jättestort problem att man inte får igång motorn. Det besvärligaste var istället att vi inte längre hade så mycket som genererade ström till belysning, navigationsinstrument, vattenpumpar mm. Solpanelerna räckte inte till och den dieselgenerator som fanns ombord fungerade inte heller som den skulle eller så laddade den bara 24 V-systemet. Ingen visste riktigt.

Initialt hade vi inte heller något fungerande ankarspel, men tack vare vår mästermekaniker ombord, Janne, så kunde vi droppa ankare fr o m den andra natthamnen. All heder åt dina insatser Janne! Janne lokaliserade även felet när vi inte fick igång motorn och efter det att jag mönstrade av, skruvade han dit en ny startmotor.

Nåväl, allt var inte elände. Trots problemen var stämningen ombord mestadels bra och jag har fått göra nya trevliga bekantskaper. Solen sken och vattnet var lent, de två första natthamnarna bjöd på upplevelser jag kommer att bära med mig och vi fick några härliga, om än lite korta, seglingar. Som tur är fick jag mitt behov av fina stränder och strandbarshäng stillat lite under min öluff innan jag mönstrade på.

Nu har också min öroninflammation börjat ge vika. Innan jag seglade iväg hann jag med ett läkarbesök och fick antibiotika. Redan på väg till båten stannade jag till vid en annan läkarmottagning. Läkaren verkade dock ha siesta, så taxichauffören föreslog ett besök på det intilliggande apoteket och jag stegade in för att förhöra mig om vad de kunde erbjuda. En ung kvinna ställde frågor på stapplande engelska som i mina öron lät adekvata. Utan undersökning och utan att ha något recept med mig gav hon mig både antibiotika och örondroppar. Kanske en bidragande orsak till den tilltagande eller befarade antibiotikaresistensen? Läkaren gav mig sedan mer antibiotika av samma sort, men bytte örondropparna. Inte så illa pinkat (ursäkta språkbruket) ändå av den unga apotekaren. Undrar vad för slags utbildning hon hade…

Lämna ett svar Avbryt svar