Bovallstrand-Göteborg

Rutt: Bovallstrand-Ulön/Dannemark (SXK-boj)-Hunnebostrand-Malmöns fiskehamn-Gåsö-Mollön (svajankring)-Marstrand-Rörö-Göteborg (Nya varvet)
Datum: 4 juli-12 juli
Gast: Lena Lindeberg

När jag skriver detta smattrar regnet mot rufftaket. Jag blir påmind om och tacksam över vad lite det ändå regnat på oss i sommar. Om förra seglingsperoden var vädermässigt omväxlande, kan man väl sammanfatta denna period som rätt stabil, svalt och blåsigt, men en hel del sol.

Bovallstrand.

Det började med en jättetrevlig middag hemma hos kusin Johan med familj. Det är som det är med trevliga middagar, de leder sällan till att man vaknar tidigt dan därpå och med ett leende på läpparna kastar sig ur bingen. När väl bunkringen var avklarad hade det hunnit bli eftermiddag, så det fick bli en kortare introduktionssegling. Lena, som mönstrade på i Bovallstrand, hade ju knappt seglat förut, så det kändes som en bra plan. Denna introduktion ledde till två insikter. Lena bryr sig inte om sin lillasysters råd (handlade om att inte gå ner i ruffen vid sjögång – tror ni förstår) och att hon må vara en av de vetgirigaste och mest nyfikna gastar jag någonsin fått ombord. Var det inte självklart från början, så var det snabbt inlärt.

Vi skulle ju egentligen söderut, men denna första dag tog vi en kryssarklubbsboj norrut i fladen mellan Ulön och Dannemark. Skön kväll med bad, men vad nu? Prognosen varnade för stormbyar. Vad göra? Hur bra ligger man i en flad med låga hällar som skydd för stormbyarna? Och hur mycket pallar en boj med? Obehagliga minnen från en boj i Bora-vindarnas Kroatien, bidrog till att jag morgonen därpå valde att göra en snabb förflyttning 5 M söderut till Hunnebostrand.

Behövs ingen bänk här inte. Vinden utgör ett bra ryggstöd.

Tilläggningen i Hunnebostrand tog nog längre tid än färden dit. Vi var ju inte ensamma om att ha sett väderrapporten, så det fanns inte många platser att välja emellan.

Man kan ju tycka att det inte är alldeles ovanligt längre med en fyrtio fots segelbåt. Ändå ligger många bojar placerade med ett mycket kortare avstånd till bryggan.  Från början tog vi upp plats på bredden för två-tre båtar. Ingen vacker syn med vår sneda tilläggning och ett rejält vindfång som gjorde att vi säkrade oss i två bojar. Efter en stund gav sig vår ursprunglige båtgranne iväg och två bojar bort hägrade en boj med vettigt avstånd till bryggan. Efter en kämpainsats av våra nya båtgrannar, kunde vi så äntligen komma till ro efter att ha förhalat båten. Handlade säkert bara om en fyra-fem meter i sidled, men att flytta drygt åtta ton med kraftig vind i sidan kräver sin man och kvinna.

Senare på dan bjöd vi in våra nya grannar, Pia och Peter, på en ”ankarwhiskey” (Peter och Lena föredrog dock vin). Våra gäster överraskade oss då med att berätta om sin plan att segla jorden runt. Deras motorbåt var till salu och de letade efter en för ändamålet lämplig katamaran (!). Eftersom de inte kunde segla skulle de ha provat på det i Kroatien i våras, men Coronan, den Coronan… Personligen hade jag ju aldrig valt att segla jorden runt med en katamaran, men Peter och Pia, vi beundrar ert mod och önskar er varmt lycka till! Det ska bli spännande att följa ert äventyr.

När man ligger inblåst kan man nörda ner sig i t ex maneter. Under min barndoms somrar i Frösakull utanför Halmstad hette det alltid att öronmaneter var synonymt med blåmaneter och inte brändes. Den här rackaren är ju dock blå, ser inte ut som en öronmanet och ser defintivt ut som om den skulle vilja brännas.  För några år sedan pratades det också om en invasiv art av maneter. Är detta en sådan? Någon som kan reda ut begreppen?
Med en gourmet som gast är det hummerkrog som gäller när man är iinblåst i Hunnebostrand.
Hunnebostrand.
Ännu ingen mojnande vind. Det tjuter om riggarna i hamnen och flaggor och vimplar talar sitt tydliga språk. Till och med flaggstången har svårt att hålla sig upprätt.
Vy från utsiktsberget i Hunnebostrand. Även de skummande bränningarna ger besked.
Men så, under eftermiddagen dag 2 mojnade det något och vi släppte förtöjningarna och gav oss söderut. Tredje gången gillt blev det Sotekanalen. De två föregående turerna i år gick vi ute till havs.
Kommer man bort en bit från Smögen ser miljöerna mer genuina ut. Här passerar vi Fisketången på väg mot Bohus Malmön.
Lena hade en bekant på Malmön, Conny, med egen sjöbod och tyckte det vore en bra idé att höra om vi inte kunde fålägga oss där. Conny kommer farande och möter upp vid sjöboden. Jag kastar ankare och Lena hoppar iland och tillsammans försöker Conny och Lena hålla båten. Vinden är rätt frisk och det är naturligtvis tungt att hålla båten och så tycks något gå fel i samarbetet på bryggan och man släpper förtöjningstamparna. Plötsligt är jag själv ombord. Myteri? Jag har en bild av gästhamnen på Malmön från ett besök sent i augusti knappt två år tidigare. Vädret är uselt, byn öde, affärer och restauranger är stängda och bara en massa jättelika motorbåtar vid kajerna. Jag tycker egentligen Bohus Malmön verkar rätt trist. Nu när vi inte kunde ligga vid sjöboden skulle vi alltså tillbaka till min bild av den tråkiga gästhamnen. Men, så finns även denna hamn precis om hörnet. Jättemysig och inte alls så trång som den såg ut i hamnbeskrivningen. Conny och Lena möter upp på bryggan och ordningen är återställd.
Kvällspromenad på Malmön.
Och varför detta Bohus Malmön? I sjökortet står det bara Malmön…
Vad kan detta vara? Inte bara jag som är undrande, även polisen utreder, lät en lapp berätta.
På Malmön våldgästade vi Marianne Langåssve i hennes sommarstuga.
Marianne blev vår ciceron runt ön, på en promenad som hette duga. Mariannes pappa och farmor och farfar har sina rötter på ön.
Nere på södra ön, Draget, fanns ytterligare en liten by.
Ser ni vargarna? Vargar kallades misslyckade stenhuggeriarbeten. Det kunde röra sig om minimala defekter som gjorde att ett abete inte godkändes och en stenhuggare kunde förlora en hel månads förtjänst.
Bor man med Västerhavet som granne och dessutom västerut gäller det att skapa lä. Jag trodde föst det var en pool, men det är istället ett kreativt sätt att skydda sig mot vinden.
Ön är ju väldigt sargad av all stenbrytning, men ändå vacker. Dessutom är det ju lite spännande med stenbrytningshistorian.
När vi senare blir guidade på Carlstens fästning i Marstrand fick vi lära oss att man började bryta sten på Malmön när det inte fanns fler fästningar att montera ned i övriga Sverige för att slutföra bygget av Carlstens fästning. Man började väl tappa tålamodet. Bygget av Carlstens fätning tog över 200 år, så då fick svenskarna läras upp av yrkeskunniga invandrare här på Malmön.
Arvidsjaur och Arjeplog har sina biltestanläggningar. I norr är det kyla, snö och is som är tillgångarna. Här utgörs tillgångarna av fuktig och salt luft för test av bland annat billacker.
Malmöns Dalhalla heter Stallebrottet. Corona har stängt ned verksamheten i år.
Den här gamla båten torde fylla 116 år i år. Trots åldern eller kanske snarare p g a sin ålderdom ser hon ut som en charmig dam i sina bästa år. Båten, M/S Svea af Bohuslän, gör turer till bl a Smögen.
Där bor en kusin, där bode min farmor och farfar, där bodde… Säg det hus där Marianne inte har eller hade haft någon släkting.

En sån, en sån och en sån. Hur mycket har jag kvar? Tänk att hitta en sån kiosk som är i liv. Det fick bli tre glassar.
Ja, vad ska man säga? Jag fick helt omvärdera min uppfattning om Malmön. Lagom genuint, levande, vacker natur, spännande historia, fina bad och solklippor. Tänk vad olika intryck man kan få av samma plats, bara omsändigheterna skiljer sig åt.
Säkert någon släkting till Mrianne som bodde här…
Istället för att riva den gamla kyrkan när man byggde en ny i Lysekil, monterade man ner den och byggde upp den på nytt på Malmön.
Byn vid Malmöns hamn.
Enda hamnen vi låg två nätter i under denna segling var Malmöns. Dags för nya upptäckter. Nu på väg mot Gåsö.
Det var inte för att hamnen var så skyddad och bra som gjorde att vi valde att gå till Gåsö. Tvärtom, det var skvalpigt och blåsigt och först på tredje fösöket hade vi lyckats med att angöra en brygga. På Västkusten har man ofta bojar med grövre öglor jämfört med vad vi är vana vid på Ostkusten, så min bojfångare diskvalificerades för uppgiften. Istället gällde det att komma nära bojen,  stanna upp båten i vinden, trä igenom en tamp i bojens ögla och sedan orka hålla emot tills man lagt fast. Helst ska detta ha gått på max två sekunder så att det därefter går att gå in till bryggan utan att vinden förflyttat båten någon helt annanstans. Lagom tills vi slutligen lyckats med denna övning slog det mig att jag ju faktiskt hade köpt en bojkrok som passade de västkustska, grövre bojöglorna. Hur snurrig får man bli? Kanske hade jag bara drabbats av lite otur när jag tänkte (förlåt Fritte för varumärkesintrång).

Nåväl, anledningen till att vi ändå la oss här, var att jag i mina tidiga tonår var på seglarläger på Gåsö och tyckte det kunde vara kul att se om jag kände igen mig. Jag minns att jag åkte tåg till Lysekil, tog passagerarbåt därifrån, att ledarna väckte oss genom att lägga på Lee Hazlewood och Nancy Sinatra på vinylspelaren och att vi badade och hoppade från höga klippor. Förmodligen lärde vi oss att segla också och jag hade en vag bild av hur huset såg ut där vi var inkvarterade. Jag har nog tydligare minnen från när jag började på samma seglarskola som först var förlagd till Tjörn.

Vi knallar iland och det står några personer i passande ålder och pratar utanför ett hus. Var det möjligen så att man kände till var på ön det kunde ha bedrivits seglarskola runt 1969-70? – Javisst, det var på panget, sa den ene. Kom med här så ska jag visa er. Jag gick också där, sa den andre. Vad trivsamt liten världen blir ibland. Och jovisst, nog var det här.
Att kliva iland på vissa öar är som att kliva in i en sagovärld.
Någon berättade för oss att man inte gillade turistande besökare på Gåsö, att man ville ha sin ö ifred. Av detta märkte vi inget.
Gåsö.
Gåsö.
Det måste nästan ha varit på den här kiosken jag såg löpsedeln: ”SvD-reporter med på olyckståget”. Under en period inträffade ett antal tågolyckor på grund av solkurvor, med stor förödelse som följd. En av de svårare olyckorna var det tåg mellan Stockholm och Göteborg som SvD-reportern var med på, tillika den man min mamma nyligen gift sig med. De var på väg till min morfars brors begravning i Göteborg. Min mamma var höggravid med min halvsyster Maria, men hon var ockå läkare och fick hjälpa till på olycksplasen. Kanske fick hon ta hand om de två värnpliktiga som dog och som hade kommit och satt sig på de platser mamma och Marias pappa hade lämnat då solen störde. Vad slumpen påverkar våra liv, att mamma och Maria lever, men två ungdomar fick sätta livet till. Mamma, du läser förmodligen detta och jag vet att du inte vill bli påmind om denna händelse, så förlåt, om det rör om.
Många sjökaptener var det som låg begravda på kyrkogården. Var Gåsö ett sjöfartscentrum? Jag googlar och läser att det i mitten av artonhundratalet bodde övervägande kvinnor och pensionerade sjökapenter på ön. Jojo…
Våtmarken över till Gåsö huvud.
Alla verkar känna alla på Gåsö.
En hyfsat stor kyrka för en liten befolkning. Bohuslän var religiöst. Hamnkaptenen berättar att hans pappa var biskop, men att han också arbetade som sommarpäst på Gåsö.
På väg mot…
…Gåsö huvud.
Står vi på huvudet nu? Bäst att hålla balansen. Såg brant ut.
Gåsö.
Hur gulligt Gåsö än var, vi vill vidare. Måseskärs fyr – en typisk Heidenstam-fyr.
Life is good. För ankar utanför Mollön. Öppet hav.
En G&T är väl sällan helt fel. men ibland är det bara helt rätt.
Vankas middag.
Tvära kast, Från svajankring i lugn vik till livlig hamn i Marstrand. Plötsligt dämpas discodunket från någon av restaranterna och Elida tar över underhållningen. Ingen i hamnen kan undgå denna dam. Vad vill de, funderar jag. Frälsa båtfolk och turister? Bara dela sin glädje? Locka medlemmar så att de kan hålla skutan igång?
Elida glider vidare och skymningen och lugnet lägger sig över Marstrand.
Vilken läcker segelbåt. One off-bygge tydligen. Min bryggranne hade fått en visning och hela båten andades tydligen minutiös perfektion.
Till Marstrand kom societeten och roade sig säkert här, på Societetshuset. En lantlig version av Berns?
Vad kul det blir med en guide som förmår berätta historia på ett levande sätt. En känd fånge här var Lasse-Maja. Förutom en massa stölder på sin meritlista även Sveriges första drag show-artist om vi ska tro guiden.
Ett experiment gjordes med att isolera fångarna. En lär ha överlevt även om han kom ut som ett vrak efter de fem åren i cellen. Konstverket på väggen lär ha målats med hans eget blod. Resultatet av experimentet var två döda och ett vrak. Lyckat experiment tyckte tydligen de dåvarande makthavarna.
Utsikten från fästningen är magnifik. Här norrut mot Tjörn.
Marstrand från ovan
I den friska vinden väljer många att ta den inre leden mellan Koön och Klåverön.
Innan vi lämnade Marstrand var vi tvungna att ta en fika på Bergs konditori. Västkustens bästa enligt min sageskvinna. Goda bullar hade de. Mycket smör.

I frisk vind och besvärlig vindvinkel och under förutsättning att bryggan ser stabil ut gör jag ibland så att jag kör in i bryggan och låter båten stå så med ilagd växel och låst roder. Sedan kan man i lugn och ro lossa förtöjningana. Finns det folk i närheten händer nästan ofelbart samma sak. Man rusar fram och försöker hindra båten från att gå in i bryggan. Så småningom ramlar det ner en pollett och man förstår att manövern var helt enligt plan. Lite generat konstaterar man, jaha du försöker leka färja… Men vadå? Man får väl försöka lära lite av de stora pojkarna.

På sjökortet såg det väldigt smalt ut genom den inre leden, men efter att ha rådfrågat grannarna rullade vi ut focken och gled iväg genom vad som både såg ut som en grävd och sprängd kanal.

Från flera håll har vi fått höra att Rörö i Göteborgs norra skärgård var en vacker ö, så vem är vi att sätta oss upp mot ett sådant tips. Sagt och gjort, nästa mål fick naturligtvis bli Rörö. Eller hur är det, räknas Rörö till Bohuslän? Nordre älv lär ju vara gränsen melan Bohuslän och Göteborgs norra skärgård. Tittar man på en karta ser det ju nästan ut som om Rörö skulle ligga norr om denna gränslinje…
Rörö hamn. Vi knep den ”sista” platsen. men en stund senare fick vi bekräftat att det alltid finns plats för ytterligare en båt.
Där bortifrån kom vi, ur ett suggestivt dis.
Framförallt den västra sidan av Rörö, ut mot havet, bjuder på en unik naturupplevelse. Inte likt något annat jag sett på Västkusten. Drivvedsbaren var dessvärre stängd.
Vad kan det vara som syns därute tro? En koll på sjökortet ger svaret. Stora Pölsans fyr. Inte någon av de namnkunnigaste fyrarna…
Bara en fårskalle bryr sig om sjökort och fyrar…
Jag har ibland fått höra att segling, nä det passar inte mig. Alldeles för stillasittande. På kul laddade jag ner en stegräknare till telefonen. Denna dag blev det 15397 steg och 12 km. Dan innan 10 km och dan efter 9 km. Då är stegen ombord mer eller mindre oräknade, telefonen ligger oftast still när jag skuttar omkring på båten. Är fördomen om ett stillasittande seglarliv därmed vederlagd?
Rörö.
Gastaspiranter.
På väg mot Göteborg passerade vi öar med namn som Källön, Hälsö, Björkö och Hönö. Till många av öarna här, liksom till Rörö, kan man ta sig med Vägverkets färjor och bebyggelsen fjärmar sig ofta från sagovärldens ideal. Inslaget av funktionell åretruntbebyggelse är större.
Kalven från Lilla Kalvsund.
Nya Älvsborgs fästning. Om värdet på vad som ska försvaras mäts i storleken på den fästning som möter en, så kan ju inte Göteborg ha varit mycket att ha.
Fästningens storlek till trots, det är alltid lite spännande att segla in i en storstad. Nu kom vi inte hela vägen in, utan lade till vid Nya varvet precis innan Älvsborgsbron.. Min tidigare gast Charlotta hade tipsat om en bra riggmakare. Jag ville få en sanity check av riggen. Han verkade leva upp till sitt rykte som en skicklig yrkesman och det känns skönt att efter lite fix ha fått godkänt vad gäller riggen. Tack Hampus på Riggarna i Göteborg och tack Charlotta för att du förmedlade kontakten!

Och tack Lena för att du vågade dig ut att segla och vad roligt att du verkade trivas ombord och vara glad över att du fått upp ögonen för segling. Till slut blev du t o m lite kaxig och tillrättavisade skepparen över en felaktigt slagen knop. Bra där! Välkommen tillbaks!

Jag förbrukar ju förfäkta att man måste hinna upptäcka de platser man besöker och inte bara lägga så många sjömil som möjligt bakom sig. Slow sailing helt enkelt. Denna etapp blev i alla fall något av ett ”rekorrd”, endast 87 sjömil under nio dagar. Fast är man på vattnet får det förstås gärna gå undan och det har det ofta gjort, inte minst den sista tappen från Rörö till Göteborg. Vi blåste in på ett kick.

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.