Bättre än så här kan det nog inte bli. Om man väger samman vindar, sol och temperaturer måste det här vara sommarens hittills bästa etapp. Flera gånger fick jag nypa mig i armen eller bara försöka ta in att det här är faktiskt på riktigt. Jag vill tro att man lever lite längre efter sådana här upplevelser.
Jag har alltid haft svårt att lära mig ordningsföljden på skärgårdarna mellan Oskarshamn och Arkösund. Tänk om jag skulle försöka få lite ordning på begreppen. Det visade sig vara mer komplicerat än jag trodde.
På Wikipedia får jag lära mig att det även finns något som heter Oskarshamns skärgård som omfattar bl a Ekö skärgård som tycks vara den första vi seglar förbi när vi lämnar Oskarshamn. Sedan följer Figeholms skärgård och först därefter Misterhults skärgård. Jag som trodde Misterhults skärgård var namnet på hela klabbet, men Msterhults skärgård är tydligen begränsad till öar såsom Vinö, Älö, Äspö och Strupö. Jag har flera gånger fascinerats och förvånats över att denna del av ostkusten är så obebyggd och öde. Wikipedia kastar ljus även över detta. Redan på 1920-talet utfärdade Länsstyrelsen ett generellt byggnadsförbud här. Se där!
Sedan kommer vi till Tjusts skärgård som i huvudsak är liktydigt med öarna i Västerviks kommun, men även socknen Östra Ed i Valdersmarsviks kommun. Valdemarsvik ligger ju i huvudsak i Östergötland, men en snutt ligger alltså i Småland. Jojo, hur tänkte man där när kommunreformen genomfördes?
Gryts skärgård är den sydligaste av Östergötlands skärgårdar med öar såsom Ämtö, Gräsmarö, Harstena, Fångö, Häradsskär och Ekön. Längre upp finner vi Sankt Anna skärgård med öarna Yxnö samt Södra och Norra Finnö. Arkösund, där jag ligger nu, trodde jag var slutet eller början på Sankt Anna skärgård, men icke! Skärgården här har inget namn alls. Inget officiellt namn i alla fall. Vilket öde. Folk får tydligen kalla området lite vad de vill, t ex Bråviksmynningen eller Arkösunds skärgård. Eller Jonsbergs skärgård! Vem hade hört talas om det? Och bara för att komplicera det hela ännu mer förekommer tydligen även begreppet Rönö skärgård, vilket då skulle syfta på norra delen av Sankt Anna skärgård och södra delen av Arkösunds skärgård. Fast det senare namnet fanns ju egentligen inte. Ja, ja. Nog om det.
Tillbaka till Oskarshamn.
Nu hade jag legat i Oskarshamn länge nog och när Agneta mönstrat på och bunkringen var klar kastade vi loss direkt. För motor tog vi oss ut till Kiddeholmen, 45 minuter utanför stan. Inseglinsprickarna stod så tätt att vi nästan undrade om vi skulle slinka igenom.Förra året skaffade jag ett nytt segel, ett Code 0 som skulle vara ett bra komplement till en liten genua eller självslående fock samt spinnakern. Många gånger har jag undrat över hur smart detta var. På Västkusten och i Norge har det nästan alltid varit antingen kryss eller medvind. Nu äntligen fick vi lite halvvindar och under flera dagar kunde vi njuta av den extra skjuts som Code 0:n gav.Öde och nära. Ibland blir farleden så trång och knycker av så kraftigt att man undrar om akterskeppet ska daska i någon av prickarna när man lägger om kursen.Lilla Vippholmen ligger i ett område med flader och skyddade vikar. Inseglingen från farleden sker söder om Älö och vi är nu nästan i höjd med Blankaholm.Ja, vad ska man säga?Ny dag och nytt sökande efter natthamn. Titta, det ligger en säl på kobben där. Eller? Påminner mig om när jag en kall vinterdag i mitten av åttiotalet observerade en älg på ett grund i Edsviken. – Men shit, den måste ha fastnat där. Isen kanske inte bär. Ska vi ringa brandkåren eller vad gör vi? Men, den stod väldigt stilla. Hmm, är det verkligen en älg? Det vara bara fejk. Precis som denna säl. Fejk verkade också den föreslagna naturhamnen vara som gjorde att vi letade oss in mot Kalvö Lindö utanför Loftahammar. Oskyddat och grundfyllt. Usch, ut härifrån igen. Hur tänkte de här, författarna till Landsort-Skanör…Betydligt trevligare vid Konvaljeholmen på andra sidan leden in mot Loftahammar.Återigen, bara att le och nypa sig i armen.Kan man inte flytta på berget för att få sol, får man flytta på frukosten.Vi var nu nära Loftahammar och värmen hade gjort att vårt dricksvatten började ta slut, så bäst att fylla på. Nära Loftahammar ligger Källvik, en gammal brunnsort och under ett antal år även Povel Ramels sommarviste. Min gast tyckte nog att jag var lite nördig när jag föreslog en arkeologisk upptäcktsfärd i Povel Ramelsk anda. Men, cykelturen gick i alla fall genom ett vackert landskap.Vart tar vi vägen nu då?Ett äldre par visade stor förståelse för min böjelse och gav oss nödvändiga väganvisningar. De berättade också att den sist överlevande som medverkade i Povels första revy Sommarfräknar, avled förra året. Povel vara bara 17 när revyn uppfördes här i Källvik. Så här fint bodde dock inte Povel.Detta var det hus familjen Ramel hyrde ett antal somrar. Målat i en förskräcklig grisskär färg, vilket det starka solljuset dock gjorde sitt bästa för att dölja. Källvik var även förebilden för Povels mästerverk Sorglösa brunn. Mästerverk kan uppenbarligen ifrågasättas, min gast var helt oförstående till denna form av humor.Sannolikt det minsta museum jag besökt. Konkurrerar med Hasse och Tage-muséet i Tomelilla som jag minns som något större.Inga problem att förstå att folk med möjligheter sökte sig till denna vackra trakt. Under brunnsortens glansdagar gick det till och med ångbåtar till bl a Stockholm. Tack Agneta för att du hade tålamod med mitt nörderi.Skönt att få komma ut på böljan igen, trots kryss ut på fjärden från Loftahammar.Det är inte ofta man står och njuter av värmen på kryssen. Det här är bättre än Medelhavet…Här på Stora Grindö la vi till och köpte fisk för några år sedan. Vi var frestade att gå in och handla, men klockan började bli lite mycket.I Stockholms skärgård har de olika små arkipelagerna ofta egna namn. Det saknade vi här. Istället får man referera till fladerna mellan ditt och datt. En sådan akipelag är den innanför Sundsholmen mot Häfsö till. Med en känsla av andakt glider vi in för bara storen mellan öarna. Här och var ligger det någon båt förtöjd.Känns bra att inte störa kvällsfriden med att gå för motor.Längst in mot Häfsö hittade vi en ledig SXK-boj.Men, vad nu!? Detta hade ingen av väderprognoserna haft koll på. Morgondimman lättade dock efter ett par timmar.SundsholmenSka vi försöka lägga till på Häradsskär? Agneta visste nog knappt vad det var jag föreslog och frågan är om jag ens själv hade koll. Blandade jag möjligen ihop det med något tidigare försök och lusten att gå tlll Hävringes fyrplats? Vi satte i alla fall kurs på Häradsskär och här ligger vi nu. Mannen som uppträdde som en slags hamnkapten ropade till oss och frågade om vi verkligen flöt. Jag kunde konstatera att han hade fog för sin fråga. Inte flöt vi inte. Vi nådde inte ens fram till kajen. Först hade vi nämligen försökt lägga oss innanför motorseglaren. Där var det grunt. Det såg för övrigt grunt ut överallt. Istället uppmanades vi att lägga oss utanpå motorseglaren och flytta dennes nos inåt. Kändes nästan som om vi nu blockerade hamninloppet, men det gick bra. Inget ställe jag skulle rekommendera om det blåser på.Inseglingen gick över en 3-6 meterskurva och var full av undervattensstenar. På sjökortet fanns några enslinjer som bytte riktning och korsade varandra. Fattade inte ett smack. Istället såg jag ut över verkligheten och fann denna enslinje. Bra! Men, rätt snart kändes det obra! Det var något lurt med den där enslinjen. Bäst att hålla sig borta från sjökortets undervattensstenar om babord och istället toucha 0-3 meterskurvan om styrbord och så hålla koll på ekolodet. Efter det att vi lagt till fick jag en förklaring av hamnkaptenen. – Det där är en gammal enslinje och man ska inte följa den, utan gå syd om den. Så var det med det.Men, vad kul! Så var vi då här. En äkta och vacker Heidenstamare. Fyrens namn till trots ligger den inte på Häradsskär, utan på intilliggande Stångskär. En liten bro förbinder Häradsskär med Stångskär.Så långt ut att solen nästan går ner i havet.För några år sedan seglade jag med Anna på hennes skuta och när vi la till i Velamsund fick jag lära mig att getter är keliga djur. T o m så keliga att när jag ville fördela gracerna på flera getter, den förfördelade geten satte klövarna på min rygg i en tydlig uppmaning: -Kela mera med mig! Och jag som fram till dess alltid sett stora bocken Bruse framför mig och nogsamt hållt mig på avstånd. Till min besvikelse verkade getterna här först rätt ointresserade av någon form av närhet. Men, när vi plockade fram snacksen vart det annat ljud i skällan.Fint med den blommande ljungen som lyser upp.På sjön förvandlas den enklaste måltid till en gourmetmiddag.Tre båtar och gästhamnen var i princip fullbelagd. Egentligen var min båt nog för stor för den här hamnen.
Algerna kom och gick och var det fullt av alger vid båten kunde man alltid hitta någon klippa där de blåst iväg.Det var så varmt att vi kastade ett lunch- och badankare och äntligen fick jag användning av bogankaret och den nyinstallerade manöverenheten. Här ligger vi fint mellan Lilla Missjö och Ommerholmen.På väg mot denna etapps slutmål, Arkösund.Grundet heter Kejsaren och Kejsaren måste naturligtvis ha en krona.Avmöntrande gast och påmönstrande gastar fick nöja sig med att åka buss från respektive till Arkösund. Hade vi seglat innan järnvägen lades ned 1960 hade de fått åka rälsbuss till eller från Norrköping.Man får en känsla av Arkösund som lite av ett Norrköpings Saltsjöbaden.Norrköpingsseglarna har ett magnifikt klubbhus i det tidigare sommarhuset.
