Simrishamn-Grenå – Per Karlbom

Här har an samlat rosor som växt runt om på Österlen. En del arter är t o m okända. Efter ett första upprop 2003 om någon hade en gammal ros på tomten avancerade det till detta Rosentorget som invigdes 2009.

Simrishamn är en mysig stad, men jag har varit där många gånger förut, så planen var att bunkra och sedan komma iväg dagen efter Birgittas ankomst.

De som menar att Skåne är platt har inte varit på Österlen…

… och ännu mindre här vid Kåsebergaåsen.

Kåseberga är en favorithamn.

Istället för att gå upp till Ales stenar valde vi att följa stranden bort mot Löderup. Det var varmt och ett dopp i havet hägrade. På vägen dit stötte vi på denna skönseglande fågel. Enligt sakkunskapen (min dotter) bör det ha varit en Röd glada.

Den här fågeln fick vi dock ingen artbestämning på.

Enligt en kvinna vi pratade med i Löderup har strandlinjen gått 200 m längre ut. Men, då fick man tydligen gå 70 år tillbaka i tiden. Hoppas den här stenbarriären sätter stopp för erosionen, annars lär en del strandnära hus åka ut i havet.

Jag antar att den här bastanta piren inte bara syftade till att möjliggöra kul bad utan hade lite av samma syfte. Bakom mig hade en del husägare tagit privata initiativ, utan bygglov, att skydda sina fastigheter. Kommer kommunen tvinga dem att riva sina svartbyggen?

På tillbakavägen hittade vi en stig uppe på klinten. Eller är det bara på Gotland man säger så? Åsen kanske? En väldigt vacker promenad i alla fall. Häng med! Bilderna får tala för sig själva.

Jag vet inte hur mycket fisk som fångas i Kåseberga längre, men på restaurangen är det gott om fisk i alla fall. Om inte chipsen, så var i alla fall fishen, bland de godaste jag ätit.

Till det en skånsk klassiker. Gott var det, men ingen ölsort jag någonsin hört talas om förut, ännu mindre fick tag i någon annanstans. Synd om en klassiker att föra en så undanskymd tillvaro 😉

Värmen fortsatte och vinden var svag så vi började så smått koka över. Bara att kasta sig i vattnet och låta sig släpas med en stund. Underbart!

Abbekås hamn har jag alltid betraktat som för liten och för grund när jag passerat på den skånska sydkusten. Lite bryggprat fick mig att kolla lite noggrannare och jodå, det skulle nog gå att komma in. Och trevligt var ju det. Abbekås är en trevlig liten by.

En Gravand tror vi att detta är.

Inte bara grodornas kväll. Se på de här turturduvorna. Fast egentligen, får jag lära mig nu, är turturduvan en särskild art. Utrotningshotad till på köpet.

Är det ni som har båten längst ut i hamnen? Det var en stor rackare. Allt är relativt. Stor för Abbekås kanske. Vi har hamnat i slang med en gammal farbror som döpt sitt hus till Paradiset. Gammal ”bonne” visade det sig. Nu hade sonen tagit över gården och bättre än så här gick det ju inte att bo. Så småningom visade det sig att farbrorn var 90 fyllda. Tänk om man fick åldras med sådan vigör…

Även här kom vi in på stranderosionen. Farbror berättade om hur han hade fått hjälp med att frakta hit stora stenbumlingar som han låtit gräva ned. Träden man ser i högerkanten av bilden är nyplanterade. De gamla träden stod som öar i vattnet och vattnet räckte ända upp till det vita staketet. Scary.

En modern segelbåt kan bli en rätt komplex konstruktion. Många olika system som ska fungera vart och ett för sig eller tillsammans. Elsystemet t ex. Förra året vaknade jag upp en morgon av att blybatterierna kokade. Nytt system med litium-batterier installerades i vintras. I Abbekås vaknade jag upp av att alla dioder på elpanelen stod och blinkade. Efter ett tag började radion flämta och bashögtalaren stod och bankade. Spänningsvärdena som visades var förfärande låga. Jag såg framför mig att alla batterierna var förstörda och att det var slutseglat. Många tankar hann fara genom huvudet. Jag letade i manualer, ringde installatören av elsystemet, men blev inte klokare förrän jag efter en timme eller så upptäckte att en nyinstallerad vinterbrytare som skulle göra båten ”eldöd” stod i läge off. Hade någon kommit åt den eller hade den slagit av dig själv. Ett kvarts varv på vinterbrytaren och allt fungerade som vanligt igen. Puh! Vilken mardrömsstund.

Nu tog vi lite sats och gick Abbekås-Malmö i ett svep (47 M). Till skillnad från dagen innan blåste det på rätt bra, säkert påverkat av det regnväder som utlovades till kvällen. Nåja, ett svep kanske var en sanning med modifikation. När vi började närma oss Falsterbokanalen insåg vi att med största sannolikhet skulle missa broöppningen med några minuter. Vi ropade upp Falsterbokanalen (som sitter i Trollhättan tror jag) på VHF:en och de gav oss hopp. Ge full fart så får vi se om vi kan hålla bron åt er. Men, när vi var västan framme meddelade de att de var tvungna att stänga, så vi fick parkera i kanalen i knappt två timmar. Överraskande hur fort två timmar går.

I Malmö ligger man med fördel i Dockan. Vi ligger alltså i ett gammalt industriområde, där Kockums varv bedrev sin verksamhet. Jag blir lite nostalgisk. Min morbror arbetade här under en period och min morfar arbetade inom varvsindustrin, om än inte i Malmö. Just här ser man ju inte många spår från varvsepoken, förutom den stora dockan i sig. Rejäla fartyg som måste ha legat här. I Västra hamnen i övrigt ser man dock fortfarande förvånansvärt många spår från varvstiden. Ruckel blandas med t ex den gamla stabelbädden som användes för att sjösätta fartygen och som idag är ett slags aktivitetsområde. Det har ju talats mycket om bomässan Bo01 och området Västra hamnen som växte upp i dess kölvatten så jag hade lite förväntningar. Jag vill inte låta gnällig, men tycker nog att området, utöver det vid dockan, känns rätt sterilt. Känns också väldigt ofärdigt så förhoppningsvis blir det bättre med tiden.

Malmö är dock en i mitt tycke underskattad stad. När jag pluggade i Lund var det bara i yttersta nödfall man åkte in till Malmö. Idag känns det som en trivsam och levande stad, bilden av skjutningar och invandrargäng till trots. Slottet kanske inte är det tjusigaste av slott, men Slottsparken går inte av för hackor. Malmö har ju en image av att vara parkernas stad, så nu skulle vi göra en parkcheck.

Innan vi gick vidare fastnade vi vid denna vita buss. En av de bussar som i krigets slutskede och på Folke Bernadottes initiativ befriade framförallt judar från koncentrationslägren. Många av dem var danskar och norrmän. 15 000 människoliv lär ha räddats på dt viset. Den här bussen såg dock pytteliten ut. Den lär ha fått göra många turer för att dra sitt strå till stacken.

Vi vandrar vidare mot Slottsträdgården där denna fasanhona, fullständigt oberörd, bevittnar vår ankomst.

Den trevliga damen berättar för oss om sina odlingar. Vissa lotter var privata, emedan andra sköttes av Slottsträdgårdens personal.

Är ni i närheten av Malmös slottspark får ni inte missa fiket. Fantastiskt ställe.

Ska man se en park till är det väl Pildammsparken. Inget för hobbyodlaren att vårda sådana här jätteträd.

Här ramlar vi på den andra rosenparken på seglatsen: Drottning Silvias rosenträdgård, så relativt nyanlagd även den.

Vi hade bjudit in till middag till kvällen och Birgitta blev nästan i extas över alla grönsaker på Möllevångstorget. Hur vi skulle få med allt till båten? De som är bevandrade i Malmös geografi, vet ju att Möllevångstorget och Dockan inte direkt ligger nästgårds.

Inga problem. Hon hade ju sin sherpa med sig..

Sveriges bästa Falafel ska finnas i Malmö och i Malmö bör man söka sig till ställena runt Möllevångstorget eller Möllan som de initierade säger. Vi fick tips om det här stället, men bättre har jag ätit.

Alla har väl sin bild av vad som utgör en stads själ. För mig är Malmö väldigt mycket Södra Förstadsgatan.

Fast Lilla torg är ju mysigt förstås.

Dags att tanka. Ingen mack i Dockan, så vi fick vända söderut igen, mot Lagunen. Första gången jag kan minnas att jag ställts inför problemet att tanka i regn. Paraply är ju inte så seglarmässigt kanske, men nu kom det väl till pass. Så det problemet löste vi. Istället skapade vi ett annat, men det hör till de här händelserna man behöver få lite distans till, så det spar vi till en annan gång 🙂

Den nye gasten verkade finna sig väl till rätta och njuta av att vara ute på sjön. Tobias har sin båt i Skottland och p g a pandemin har han inte fått se den på två år.

Vi sjunger faktiskt. Tobias och jag har en låt gemensam på vår repertoar: I natt jag drömde. Vi har t o m uppfört den på en scen med publik, förhoppningsvis en rätt berusad sådan så de inte la märke till en och annan falsk ton. Återgivningen gör sig bäst som här, som ljudlös stillbild.

Det är fjärde gången de senaste tre åren jag rör mig i vattnen mellan Ven och Malmö. Aldrig tidigare har det gått så fort. Code 0 gjorde väl sitt till. Farten låg stadigt mellan sju och åtta knop och tre timmar och tjugo minuter efter det att vi kastade loss i Lagunen låg vi förtöjda i Kyrkbackens hamn.

Två gånger tidigare har jag varit och ryckt i dörren till Tycho Brahe-muséet. Nu planerade vi lite bättre och det var den aktivitet som stod först på dagordningen dagen därpå. Muséet ligger ungefär mitt på ön. När man kommer upp för Kyrkbacken har man en härlig utsikt över både Danmark och Sverige. Här syns Helsingborg i bakgrunden.

Lite udda är det att hitta ett museum i en gammal kyrka.

Tobias förklarar för oss hur vi ska hitta till Anholt.

Förutom att vara en vass astronom verkar Tyco Brahe ha varit en egocentrisk herreman, inte alls omtyckt av Venborna. Ven fick han som förläning av danska staten och här uppförde han även Uraniborg, ett slott vars konturer man kan se i den nu varande trädgården. Slottet måste vara ett av de mest kortlivade i historien. Om jag förstått det rätt började det byggas 1576 i anslutning till att Tyco Brahe kom till Ven och redan i början av 1600-talet såg Christian IV:s älskarinna till att det revs efter det att hon fick Ven som förläning 1616.

Ursprungligen var Uraniborg även tänkt att fungera som observatorium, men det var inte good enough, så runt 1584 lät han bygga ett underjordisk observatorium, vilket nu delvis är rekonstruerat.

I Bäckvikens hamn släpper färjan från Landskrona i land vad som känns som horder med människor och Tobias säger hej då och åker tillbaka mot Lund. Dessa färjor är en enorm kontrast till Ventrafiken när jag var yngre. Då sköttes den av Landskrona hamns små bogserbåtar.

Vi cyklar vidare längs stranden på öns ostsida och passerar prunkande trädgårdar, lamadjur, äldre och nyare hus, öns minsta hamn Norreborg och så mot norr denna härliga sommarvy med uppankrade badbåtar.

Hemma igen. Båten blir som ett hem och var vi än kommer är vi hemma när vi är ombord.

Lite glädjerusiga ska vi nu äntligen resa utomlands. Beväpnade med våra elektroniska Coronapass är Hornbaek på norra Själland dagens mål.

Först ska vi förbi Helsingör och leden till Helsingborg där bilfärjor och Sundsbussar går i tät trafik. Färjorna väjer snällt när vi passerar i sakta mak.

Vädret blir allt bättre och när vi är framme i Hornbaek väntar en underbar eftermiddag på stranden.

En loj Medelhavskänsla infinner sig. Framemot kvällen stannar vi till vid baren. Kanske har vi själsligen förflyttats till Brasilien, till Recifes eller Fortalezas stränder? Baren spelar i alla fall sambamusik.

Hornbaek kändes för bra för att vara sant. Det var lugnt och allt kändes väldigt harmoniskt. Är det lyckan av att vara fri som spär på den här känslan, fri att kunna resa igen, en illusion av att vara fri från pandemifaran och alla regler den omgärdats av? Pandemi förresten, inte en jäkel har brytt sig om våra Coronapass.

Klockan är tjugo över nio på kvällen och badlivet pågår fortfarande.

I bakgrunden avtecknar sig de skånska alperna, Kullaberg.

Byggnaden signalerade badhotell. Det måste väl nästan ha varit det? Eller? Till vår överraskning var det en filial till Rigshospitalet. Hade gärna tagit en drink uppe i ubåtstornet annars.

Dansk design slår igenom i en del överraskande sammanhang. Som här. En designad trottoar. Eller som Birgitta uttryckte det: – Det var väl knappast så att de fick slut på sten och tänkte att, ja då får vi väl lappa med lite trä istället…

Planen var egentligen att gå till Gilleleje. Birgitta hittade dock övertygande argument för att istället gå till Hornbaek. Jag anar dock att det fanns en dold agenda. Hornbaek är hemvist för Ilse Jacobsen som både bor och arbetar här. Naturligtvis fanns det ett antal affärer som sålde hennes kläder. Birgitta shoppade loss.

Ett nytt regnväder var på väg, annars hade vi gärna stannat kvar i Hornbaek. Men, jag kommer gärna tillbaka.

Äntligen skulle det ske. Mölles hamn är ytterst olämplig att anlöpa vid friska nordvästliga vindar. Jag har gjort två försök tidigare, så detta var tredje gången gillt. Varför då denna dragning till Mölle? Det var länge sedan jag var här, men jag minns Mölle som en mysig by som klättar uppför sluttningarna. Sedan har ju Mölle en aura. Ni har väl hört talas om synden i Mölle? Och i Povel Ramels Gräsänkling blues åker ju hans Elsa till Mölle by the sea.

Mölle verkar leva upp dagtid då det kommer en massa bilburna turister. På kvällarna eller när det var sämre väder var det glesare i hamnen och det var lättare att få plats på t ex denna karibiska pop up(?)-bar. En container, lite sand, kuddar och kulörta lyktor och vips så har man en karibisk bar. Fast lite lågt att bara servera färdigblandade drinkar på kran i plastpåsar i st f glas.

Vi möttes av ett illmarigt leende av damen vi frågade om kortaste vägen ut från hamnen upp till Kullens fyr. – Det bler svittigt, menade hon. Mmm, det började brant.

Och det fortsatte brant.

Rätt snart kom dock belöningen.

Inne i Kullens fyr finns även utställning. Där kan man lära sig att det inte bara är vid en första passage av Ekvatorn som sjömännen fick göra ett sjömansdop. Även vid första passagen av Kullen skulle man hönsa för Kullen, d v s doppas i havet alternativ betala en avgift. Man tror att det kan ha varit kvarlevan av en hednisk rit att man offrade för att få en säker passage av en farlig plats. Tur att ni inte visste det, Anna-Karin, Robert och Sofie, när vi passerade Kullen förra året för första gången. Andra platser med liknande riter är Nordkap, Pointe du Raz (Bretagne) och Berlengas (Portugals västkust). I utställningen blir man även påmind om när passagerarfärjan mellan Köpenhamn och Oslo rände upp på grund. Kapten fick tydligen något slags tillstånd av handlingsförlamning och de underlydandes varningar hjälpte inte och då var det straffbart att obstruera mot en kaptens order. Detta ändrades klokt nog efter denna olycka. Vid tidpunkten för olyckan var fyren fortfarande bemannad och fyrvaktaren lär väl ha fått kaffet i vrångstrupen när en stor färja brakar upp på land i klart väder.

Idag ser det dock inte så farligt ut. Det var inte farligt förra året heller vid vår passage, men betydligt stökigare sjö än idag.

Kullen lockar till allehanda aktiviteter, dykning t ex.

Eller klättring.

Vi skulle ägna oss åt vandring. Jag kan varmt rekommendera leden från Kullens fyr till Ransvik t o r. Ena hållet går man på sydsidan och åt andra hållet på nordsidan av udden. Naturen är omväxlande och väldigt vacker.

Och rätt vad det är dyker denna invasiva naturtyp upp.

Mycket att ha koll på nu. Man går inte säker någonstans.

Det var här, strax norr om Mölle, vid Ransvik, som den beryktade synden i Mölle ägde rum. Här badade män och kvinnor tillsammans i sina randiga, väl tilltagna baddräkter. Smarta vykortsfotografer förevigade syndarna och vykorten spred sig till inte minst Danmark och Tyskland varifrån många vallfärdade till Mölle. Det gick färjor från Köpenhamn till Mölle och direkttåg från Berlin till Mölle. I riksdagen debatterades det hur man skulle hantera skandalerna i Mölle. Och, bakom kulisserna förekom tydligen även annat än det som de välkända vykorten uppvisade. Man har tydligen hittat bilder tagna av en dansk fotograf som tog nakenbilder i klippskrevorna runt Kullen. Som strand betraktat ser ju Ransvik rätt ogästvänlig ut.

Syndigare än så här blev det inte idag.

Om inte för synden, så är Ransvik en jättehärlig restaurang och ett fantastiskt fik. Måste vara ett av de trevligaste fiken jag varit på.

Kommer ni ihåg Kullamannen på TV? Här ligger han begravd. Vem Kullamannen var tycks vara högst oklart. Han sägs ha varit både en sägen och ett antal olika, verkliga personer.

Norra sidan kändes vänligare och mindre dramatisk. På flera ställen dök det upp bad- och ankringsvikar. Nu låg ju vinden på från syd, vilket ju kan ha bidragit till intrycken.

Don’t mess with me! Kullen kan anta olika ansikten och kan se riktigt stram och hotfull ut.

Hit gick det alltså direkttåg från Berlin. Några tåg har det inte gått sedan 1963. Även Povel Ramels Elsa lil’ åkte tåg till Mölle: ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea … Jag glömmer ej den gången när jag stod där på perrongen Och min Elsa höll mig fången i ett stadigt grepp Hon sa jag skulle inte glömma det och det och det och det och det Och så sa tåget tut och gick och jag sa: ”Släpp!” Och ännu kan jag höra hur det ringer i mitt öra: Mata fiskarna, vattna cissusen, help, help, help!”

Efter återkomsten från äventyren på Kullaberg hann eller snarare orkade vi inte bunkra inför seglingen till Anholt (närmsta affär låg i Nyhamnsläge), så det blev en dag till i Mölle. Och tur var väl det. Eftermiddagens mål var Arild och vi trampade söderut för att sedan svänga in på Kattegattsleden och vad finner vi då. Ja inte ser det ut som äppelodlingar..

En vingård passerar man ju inte bara så där. Vinet var oväntat gott. Vingården heter Kullabergs vingård och vinet Josefinelust och det var ett mousserande rosévin från 2019.

Vad är det här nu då? Vi hinner inte trampa många hundra meter förrän vi kommer till en åkerlapp omgjord till parkeringsplats och fullt av människor i rörelse. – Var kommer ni ifrån, undrar vi nyfiket. Holy smoke! En restaurang som specialiserat sig på rökt kött. Mitt ute på vischan och fullt med folk. Vi litade på denna dragningskraft och tog med oss rökt pulled pork till båten. Mmm, det var gott!

Nämen! Ännu en vingård! Arilds vingård. Vad är det egentligen för fel på bedor? Nu åkte vi förbi. Kanske risk för att vi blivit styrstångsonyktra annars.

Hade det inte varit för skyltarna hade detta kunnat vara en bild från sextiotalet

Arild måste vara en av Sveriges mest idylliska byar.

Vad avgör hur skönt ett bad känns. Börjar man tänka efter är det ju massor med faktorer som spelar in; hur varm man är, hur varmt det är i luften och i vattnet, hur fräscht vattnet är, hur salt det är, hur mjuk botten är, hur man kommer i och ur vattnet, hur … Lite oklart varför, men vi var i alla fall rörande överens om att badet i Arild var det skönaste hittills.

När jag var yngre och var på bilutflykt i Skåne fick jag lära mig att man ska åka till Rut på Skäret eller till Flickorna Lundgren, också de hemmahöriga på Skäret. Rut finns inte längre, så valet var lätt. men förflyttningen dit försvårades av samma problem som på Öland. En skruv på cykeln, hopplös att komma åt, hade börjat krypa ut som gjorde att det inte gick att trampa. Hos Flickorna fick vi inte så mycket hjälp. Jag blev guidad in till verkmästarens lilla utrymme och när jag frågade om man möjligen hade en insexnyckel fick jag ett bryskt svar: – Ser jag ut som någon som vet vad en insexnyckel är? Tur det finns stockholmare i förskingringen. I grannhuset blev vi väldigt vänligt bemötta, så snart var felet avhjälpt. För den här gången.

Those were the days…

Hemma igen. Trötta igen. Vi låter någon annan laga maten…

Kullabergs hotell fixade det med den äran.

Imorgon bär det av igen. Förbi Kullens fyr, ut dit mot horisonten…

Seglatsen till Anholt tog sin tid, tio timmar (46 M). Det var en sådan där strulvindsdag. Spinnaker upp, spinnaker ner, spinnaker upp, spinnaker ner. Till sist gav vi upp och körde motor sista timman. Då kom vinden.

Underbar morgon att vakna upp till. Det såg knökfullt ut när vi kom kvällen innan, så vi tog en plats för lite större båtar och fick ligga där mot löfte att flytta på oss nu på morgonen.

Vi hittade en bra plats och fick bevittna en ny tillämpning för paddle board: som bogserbåt.

Väl ute från den värsta trängseln seglade tjejerna ut från hamnen utan problem och utan motor.

Snabbt till stranden nu. Jag visste sedan förra besöket att de finaste stränderna finns längs den norra kustlinjen.

Birgitta var helt hänförd: – Tänk att det finns sådana här platser. Finns ju ingen anledning att åka utomlands. Jag fick påminna henne om att vi faktiskt befann oss utomlands. Men, Anholt hade kunnat vara svenskt. Det sägs att de danska fredsförhandlarna på 1600-talet satte ett ölglas eller lade en hand på kartan där Anholt syntes, så att svenskarna inte skulle förstå att ön fanns och kunde krävas. Historikern Dick Harrisson menar dock att detta är en skröna. Svenskarna var helt enkelt intresserade av ön, lika lite som de var särskilt intresserade av Ven, Saltholm eller Bornholm.

Så länge man håller sig kring de ”vanliga” stränderna är närmsta, trevliga bar aldrig långt borta.

Ännu ett exempel på offentlig, dansk design: snyggt cykelställ med inbyggda blomkrukor.

Vad blir nästa spritfluga tro? För några år sedan var det whiskey. Nu är det gin. Eller hänger jag inte med. Har nästa fluga redan sett dagens ljus? Rom kanske. På Anholt gör man hur som helst sin egen gin. Här håller barmästaren en liten föreläsning för några andra svenskar om den lokala ginens förträfflighet. Och den smakade verkligen annorlunda: frisk, kryddig och mild på en gång. En GT blandar man här med Fever Tree. Lite för söt har jag tyckt när jag försökt mig på den. Jättegod blandning nu.

Att det kunde regna så mycket och så länge, hela natten och förmiddagen. Först en stund efter lunch kändes det som om man vågade titta ut.

Ska vi ta en promenad längs stranden, föreslog jag efter att mejlen var genomgångna och räkningarna betalda. Man får ju passa på. Jag såg väl framför mig en promenad till udden och tillbaka. Men, efter en udde finns ju en ny udde och efter den… Vi gick länge och längre.

Efter några uddar såg vi en fågelskock. Skulle de likt ilskna tärnor attackera oss eller ge sig av? De gav sig av, men kvar på stranden låg denna lila krabat som först såg död ut, men plötsligt rörde den på sig och kravlade ner i vattnet. Vad gjorde den där alldeles ensam? Var den sjuk eller väntade den på sin mamma? Birgitta var inne på att vi borde adoptera honom (eller var det en henne?). Den kunde simma runt Resarö först och när jag flyttat till Täljöviken kunde jag ha honom/henne varannan vecka. Den var ju ju gubevars väldigt söt.

Vi knallade vidare. Hade han snappat Birgittas prat om att bli adopterad? Han följde oss i alla fall i vattnet en bra bit och kollade efter oss. Men, efter en en stund återvände den till platsen där våra vägar korsats. Undrar var den är nu.

Solen bröt fram och vattnet blev så där oemotståndligt inbjudande. Det var bara att hoppa i. Vi började ju bli lite trötta också av den allt längre promenaden. Känns som om bad ger ny energi.

Framtidens föda?

Nu var det länge sedan vi såg några mänskliga varelser, men så kom där ett danskt/norskt par. Mannen tog upp en sten ur fickan som hade formen av Anholt. Her har vi Anholt. Pekandes på stenen övertygade han oss om att vi nog borde ge upp tanken på att runda hela ön om vi ville komma tillbaka till båten innan mörkrets inbrott. Så, snöpligt nära fyren började vi vår ökenvandring. Jodå, Anholt har Nordeuropas största öken. Öken behöver tydligen inte vara detsamma som Sahara. Öken definieras som ett landområde med mycket sparsam nederbörd, ofta hög avdunstning och därigenom ingen eller sparsamt med växtlighet. Jag hade tydligen tur att det var sparsamt med växtlighet. Birgitta menade att hon skulle slagit något hårt i huvudet på mig om hon hittat något lämpligt tillhygge. – Du bara går och går…

Till slut kom vi alla fall över till den norra stranden utan ormbett. Vi vet inte om det finns ormar i denna öken, men det förhöjde ju spänningen att fantisera om det.

Nä nu djäklar. En säl till som ligger på stranden. Denne stackare rörde sig dock inte ur fläcken.

Den mådde inte bra. Fult med flugor som kröp i mungiporna och i ögonen. Man blir riktigt illa berörd när man inte kan hjälpa till och så se dessa plågade och vädjande ögon.

Fösta frågan var: Hur ser man skillnad på en kanin och en hare? Andra frågan: Varför hör/ser/känner den inte doften av oss. Först ett par meter från oss upptäcker den oss och sätter full fart åt ett annat håll.

Du Perikl… Du Brigiite – ka’ du sige mig – hvornaar smager en Tubo… en Ebeltoft bedst? Hvergang? – Nej, efter drygt 2 mils promenad, mestadels i sand, med Birkenstock-tofflor och skavsår! Fem och en halvtimme tog vår lilla promenad.

Dagen efter: – Ska vi inte ta oss till den fina stranden nu när det är så fint väder, försökte jag. Birgitta: – Alla stränder är fina här. Jag går inte en meter i onödan!

Trots den ofantliga mängden båtar var stämningen i Anholts hamn väldigt lugn och trivsam. När termometern sedan når över en viss punkt infinner sig en sådan där härligt loj stämning. Känslan av semester kan inte bli tydligare.

Nog för att jag sett prov på kreativa, danska hamnkaptener som aldrig tycks acceptera att hamnen är full, som t ex i Allinge där man skulle kunna gå torrskodd över hamnbassängen när det är som trängst. Men, det här var något nytt, att man vid bryggor med bojar kilar in ytterligare en rad med båtar med fören in mellan aktern på respektive grannbåt och bojförtöjningen i mittknapen. Det brukar gå bra, menade en av hamnkaptenerna. Undrar vad som händer de gånger det uppenbarligen inte går bra, funderade jag. Och hur ska vi komma ut imorgon, funderade jag vidare. Men, det visade sig vara ett icke-problem. När vi lossade förtöjningarna kvart i nio, var de båtar som legat i vägen som bortblåsta.

Synen av alla dessa master på långt håll, när vi närmade oss Anholt första kvällen, var nästan lite absurd. Det såg overkligt ut. Som en nerbrunnen skog med kala trädstammar. Enligt hamnboken har hamnen plats för ca 250 gästande båtar. Kvällen innan vi skulle gå vidare hävdade en av hamnkaptenerna att det fanns ca 380 båtar i hamnen. När det kom över 400 båtar, då tyckte han att det började bli många båtar. Jojo.

Vi hade en avslutande, härlig och snabb segling över till Grenå.

Men, vad är det där? Ser ut som en upp- och nervänd oljeplattform. Vi gissade ändå att det hade något med byggnation av vindkraftverk att göra. Fascinerande, på håll såg vi hur man transporterade ett vindkraftverk på sjön, stående upp med stödben för själva transporten. Känns som om det ändå skulle vara ett ytterst vingligt företag.

Varför går man då till Grenå? Som i alla danska städer går dt att hitta fantastiska hus, men Birgittas dom var hård. – Bra, då vet jag i alla fall vart jag inte vill flytta. Så det var inte för den charmiga stadsmiljön vi gick hit. Inte heller för den pittoreska hamnmiljön. Jo, det skulle vara så enkelt att ta sig hit eller härifrån. Fel, fel, fel. För det första hade färjorna flyttat från Varberg till Halmstad, men det var väl inte hela världen. Däremot släppte man inte ombord passagerare utan fordon på alla turer. Det är fortfarande ett mysterium för mig vad skälet till detta är. Jag har hört olika krystade förklaringar, men ingen låter rimlig.

En måndagkväll i alla fall var staden helt öde.

Grenå är ju naturligtvis även en å. Det hör man ju, men det tänker man ju inte på. I bakgrunden syns gästhamnen.

Lämna ett svar Avbryt svar