För snart ett år sedan tipsade mig min kompis Mats om att man sålde Interrailkort för halva priset. – Men, erbjudandet tar slut imorgon, så du får skynda dig på. Så utan en aning om vart eller när jag skulle resa, slog jag till på en tvåmånaders biljett i 1 klass för runt 4800 kr. Rätt OK pris. Steg för steg mognade en tanke om att luffa runt med skidor i Alperna och att avsluta med att resa söderut i Italien. Vi får väl se hur det blir.
När jag började prata med vänner och bekanta om mina planer eller dryftade frågan i någon Facebook-grupp, fick jag alltid höra typ ”- Ska du ha skidor med dig!?”, ”- Det går inte!”, ”- Det har jag provat, aldrig mer.” eller ”- Det är mycket enklare att hyra.” Jag tycker inte det är särskilt enkelt att hyra. Var ligger skiduthyrningen? När är den öppen? Är det kö? Måste jag förbeställa? Får jag rätt utrustning eller behöver jag gå tillbaka och byta något? En tidstjuv helt enkelt, när det enda man vill är att komma ut i backen. Och dyrt är det också. Som exempel kan nämnas en uthyrning i Obertauern som ville ha 74 € (826 kr i skrivande stund) för en dags hyra av skidor, stavar, pjäxor och hjälm). Så, nu skulle jag försöka vederlägga alla olyckskorpars påståenden om att man inte kan luffa runt på tåg med skidutrustning.
Jag får ju i och för sig hålla med om att det kändes som lite av en utmaning. Hur mycket plats finns det på tågen för den typen av bagage? Och hur skulle jag packa utan att ge avkall allt för mycket på min rörlighet? Mycket googlande blev det, men till slut föll valet på en skidväska av typen DB(tidigare Douchebag) The Djärv Original Snow Roller (reas på Stadium nu för 2299 i st f 3299). Som namnet antyder är det en rullväska. I denna har jag förutom skidor och stavar, pjäxor, hjälm, ryggskydd, alla skidkläder, en dagturssäck och lite till. Jag fick chansen att prova den under en kortresa till Kittelfjäll och det funkade bra. Jag har kompletterat den med några spännremmar så att jag kan ställa den på högkant och dra fast den i lämpligt räcke eller dylikt och därutöver har jag försett den med en kort vajer med hänglås, så att jag kan låsa fast den när jag lämnar den utan uppsyn. Inget problem att klippa den vajern, men jag tänker att det i alla fall hindrar ”tillfället gör tjuven”. Som dagturssäck valde jag en hopvikbar rygga av typen Matador Beast 18. Den kan synas dyr (normalpris runt 1700 kr) i förhållande till sin storlek, men den är lite fiffig då den, utan att ge avkall på en inbyggd ram, går att vika ihop. Därutöver har jag en gammal vandringssäck. Upptäckte kort innan jag skulle resa att materialet börjar pulvriseras, men den får duga den här gången. Kanske kan detta tjäna som inspiration åt någon med liknande funderingar.
Hur planerar man sedan själva rutten? Ja, inte vet jag vad som är bäst. Jag valde snön. Det började med rapporter om att det var ont om snö i Alperna och jag tänkte först att det var då ett jäkla år att välja att luffa runt i Alperna. Sedan kom det rapporter om att det hade vräkt ner snö, framförallt i Österrike, så Österrike fick det bli och när jag jämförde snödjup på olika orter fastnade jag för Obertauern som skulle höra till orterna med mest snö, 1,5 m i byn och 2,2 m på berget. Det går inga tåg dit, så sista benet från Radstadt blir med postbussen. Däremot var det hopplöst att hitta boenden till rimligt pris i byn Obertauern. Egentligen hade jag tänkt göra som i Spanien, att i huvudsak förlita mig på Airbnb, men det verkar inte funka på skidorter. Till slut, efter flera timmars sökande hittade jag ett hotell i Mauterndorf söder om Obertauern, där jag bokade mina fyra första nätter. Men, inte genom booking.com, hotels.com eller liknande sajter utan genom att söka på Google maps (!).
Till min hjälp har jag också haft en karta utgiven av 2theAlps som går att beställa på nätet. Det visade sig nämligen vara en rätt hopplös uppgift att få en överblick över skidorter med järnvägsförbindelser bara genom att surfa på nätet.
Så var det då dags! 45 år sedan sist. Hmm… Den är alltid sen, sa en medpassagarerare förra gången jag väntade på bussen vid Täljövikens hållplats. Än så länge har jag inte kunnat vederlägga hennes påstående. Skälet till förseningen idag uppgavs vara ”Framkomlighetsproblem”. Snö eller halka? Nej! Mycket trafik? Nej! Något man drog till med bara för att det lät ursäktligt? Kanske. Medans vi stod där och väntade på den försenade bussen kom en buss på väg åt samma håll som vi skulle åka, skyltad ”Ej i trafik”. Ibland undrar man… Den här gången var jag dock ute i mycket god tid, i alla fall med mina mått mätt.
Första etappen gick till Köpenhamn.
När jag bodde i Lund hette det att kontinenten började på andra sidan sundet. Nu ger Öresundstågen en föraning om kontinenten redan i Alvesta.
Vid Köbenhavns Hovedbanegård tas tågen från Stockholm emot vid köksingången. En kvarleva av den (tidigare) danska attityden till svenskar? 😉Avfärden från Köpenhamn skedde i alla fall ståndsmässigt under stationens pampiga hall. Tog en stund innan tåget till Hamburg rullade fram på avgångsskärmen.Precis som när jag fick barn och förvånat upptäckte vad många barnvagnar det finns överallt upptäcker jag plötsligen då och då att jag inte är ensam om att ha nappat på en Douchebag, som den kallades för förr.Men, vad nu? Köpenhamn-Hamburg med ett ”gammalt” dieseltåg! Nog är det väl elektrifierat hela vägen?Kommer ni ihåg Pressbyråns ambulerande ombordförsäljning förr av tidningar och godis? I Danmark lever detta tydligen vidare, men i 7-Elevens regi. Och inte så mycket tidningar numera…De bakre vagnarna var skyltade Odense, men längre fram i tåget fanns vagnarna som skulle gå hela vägen till Hamburg. När vi kommit en bit på vägen stod det dock inte Hamburg längre utan Rödekro. Jag var försjunken i mina lurar, men hann snappa upp något om ersättning. Inte bra. Jag konsulterade en medpassagerare som tycktes ha koll på någon webbplats och han hävdade att de snart kommer att informera om att tåget bara skulle ta oss till Padborg vid dansk/tyska gränsen. Suck! Där rök min bokade liggplats från Hamburg till München. Mycket riktigt, en stund senare hördes konduktörens röst i högtalarna om att det stod ett trasigt tåg i vägen så att man inte fick köra längre än till Flensburg. Nåja, Flensburg lät ju bättre än både Rödekro och Padborg, men att jag skulle hinna med mitt nattåg hade jag inga förhoppningar om. I Flensburg skulle vi tydligen byta till ett regionaltåg för vidare färd mot Hamburg som skulle avgå en knapp timma senare. Men, man lät också förstå att man förhandlade med den tyska tågledningen om att låta ett tidigare tåg vänta på oss.Så i Flensburg klev vi på det tyska regionaltåget som faktiskt hade väntat in oss, mycket fräschare dessutom än det danska fjärrtåget, men det var ändå en bisak. Nu blev det en kamp med tiden, men bit för bit körde man in lite tid, så istället för att ha samma ankomsttid som mitt tåg skulle avgå, började det succesivt verka som om jag skulle ha några minuters omstigningstid i Hamburg. Nu gällde det bara att hitta rätt. Och hur det tyska regionaltåget, men inte det danska fjärrtåget kunde passera det stillastående, trasiga tåget, det förblir ett mysterium.Med två minuter till godo stod jag slutligen på Night Jet. Slutet gott allting gott, men onödigt spännande.Jag fick dela liggvagnskupé med tre tyska, trevliga killar som skulle till St Anton och åka skidor. Nu gällde det att plocka fram tyskan igen. En av killarna pratade väldigt lugnt och tydligt och jag höll takten och tyckte att tyskan gick jättebra. En av de andra pratade desto fortare och jag har lite svårt att inte växla upp i samma tempo då och kände plötsligt, gud vad dåligt det går. Men, de var naturligtvis artiga och berömde mig för min tyska. – Vad coolt! Ska du tågluffa i Alperna. Två månader! – Vad jobbar du med? Är du pensionär!? – 66 år! Va! Det var bara att slicka i sig. Killarna stack iväg och handlade och bjöd sedan gamligen på en öl och det blev en trevlig stund innan vi la oss.
En av killarna bekände dessutom att det var första gången han åkte nattåg och tyska motsvarigheten till SJ, Deutsche Bundesbahn (DB), tycks inte längre ha några sov- eller liggvagnar i trafik. När jag googlar på DB:s webbplats tipsar man om att österrikarna och att även den kroatiska och ungerska järnvägen kör ”riktiga” nattåg. Att även SJ numera kör nattåg från Hamburg till Stockholm, det verkar man ha missat.
En generationsfråga kanske, men vet alla läsare skillnaden mellan en sovvagn och en liggvagn? I en liggvagn har varje kupé vanligtvis sex bäddar. På bilden ovan tjänar mellan- och underbitsarna som sittplatser, men när det blir dags att sova fäller man upp de nedre ryggstöden och vips har man sex liggplatser. Man brukar få en kudde och en filt och här fick vi även en slags reselakan att bädda med. Toaletter och tvättmöjligheter finns i korridorens vagnsändar. I en sovvagn däremot är det bäddat på riktigt och man brukar vara max tre personer per kupé där det också brukar finnas ett handfat och ibland har man även tillgång till dusch. När jag var barn kommer jag också ihåg att jag fascinerades över att det fanns en flaska under handfatet för pojkar och män att kissa i. Hur man tänkte att kvinnor skulle bära sig åt är däremot skrivet i stjärnorna.
Nattåget jag åkte med drevs av österrikiska järnvägen. Någon gång under natten skulle tåget delas så att en del fortsatte till Wien, emedan delen jag åkte med fortsatte från München till Innsbruck.Det anslutande tåget jag klev på i München skulle till Budapest och även det drevs av österrikarna. På väg mot mitt tåg passerade jag ett tåg till Bologna som också det kördes av österrikarna. Håller österrikarna på att ta över?I sakta mak slingrade sig tåget fram genom det vackra, bayerska landskapet.Det var väldigt njutbart att bara sitta och kolla på vad som passerade.Tåget från München kom inte iväg i tid och på väg in till Salzburg blev det stopp och mitt anslutande tåg hade hunnit gå. Det blev en frukoststund i Salzburg och ett tåg en timma senare.Många byten blev det, Köpenhamn, Flensburg, Hamburg, München, Salzburg och nu Bischofshofen. Men, nu börjar det kännas på riktigt. Snöklädda berg alldeles nära.Ursäkta mig denna bild från tågtoaletten. Inte det mest smakfulla fotoobjektet… Men, ganska intressant. Avfallet går rakt ut på banvallen. Känns som en svunnen tid. Hur var det det stod förr på tågtoaletterna i Sverige? Lyft första på båda locken och vid behov, lägg sedan ned det ena igen och satte man sig då ned kunde det blåsa kallt om rumpan.Yttereligare ett byte blev det, men inte mer tåg nu.I Radstadt blev det byte från tåg till postbuss för den sista etappen till Mauterndorf. Någon post såg jag inte till, bara skidåkare och en och annan lokal resenär. Kommer ni förresten ihåg postbussarna i Norrland? De kunde mer liknas vid godsbussar med ett begränsat passagerarutrymme. Post och gods var det dock gott om.Ska det vara så mycket snö som de hävdar? Ser ju lovande ut…Jag var framme vid hotellet strax efter kl 13, vilket innebär att jag hade varit på resande fot i ungefär 30 timmar (räknat från när jag lämnade mitt hem). Först hade jag en tanke att köpa ett halvdagskort. Men, jag var rätt mör efter resan och tog istället en promenad, längs floden, ner på byn som visade sig vara rätt idyllisk. Borgen har anor sedan 1200-talet.
Inte bara tågtoaletten minner om svunna tider, utan även vad som ser ut som en fungerande telefonkiosk för mynt och som pricken över i, t o m en telefonkatalog. Snacka om nostalgitripp. Jag kom på i efterhand att jag borde ha testringt. I en annan kiosk lyfte jag på luren och vips dök det upp ett meddelande på displayen att telefonen ville ha minst 0,30 €. Rätt vad det är kanske någon får ett testsamtal från ett okänt, österrikiskt nummer. 😉 Får se till att jag har lite mynt tillhands bara.Det var fart på floden. Ingen tvekan om att snön försvinner med en förfärande takt. Det är vår i luften.Postbussarna fungerade även som skidbussar. Mannen i blå mundering var skidlärare och talade sig varm för Obertauern och alla pister och att det var så snösäkert. Oberetauern ligger ju högt, högsta punkten i byn ligger 1738 m (Passhöhe) och om jag förstått det rätt kan man komma nästan upp till en av topparna som ligger på 2357 m.Och pistkartan vittnar ju om ett imponerande skidsystem. Jag hade nog hört namnet Obertauern förut, men hade ingen aning om vad det stod för innan jag började leta snö. Det verkar inte vara så många andra svenskar heller som hört talas om Obertauern. Däremot stötte jag på en hel danskar som sökt sig hit. Tydligen har de sitt sportlov vecka sju.All den där utlovade snön vet jag inte var man hade stuvat undan. Kanske var det så mycket när den senaste dumpen med snö kom. Folk jag pratade med berättade om det fantastiska vädret de hade haft, soligt och över tio grader varmt (hur varmt hade det inte varit i solen då?), så det är klart att snön smält undan, men bara i verkligheten, inte i snörapporterna 😉Nu var det fullt tillräckligt med snö så jag klagar inte, även om det naturligtvis hade varit häftigt att få uppleva 2,2 m med snö. Vet inte om jag sett så mcket snö någon gång.Hur det nu var kände jag mig inte riktigt taggad av första skidåkningsdagen. Svårt att sätta fingret på vad det var, hade jag för mörka brillor så att konturerna försvann, blev det för mycket sorbet, var pisterna väl smala och branta i förhållande till mängden skidåkare eller… Eller fanns förklaringen hos mig själv? Avsaknad av rätt sinnesstämning? Kändes ett tag som om jag bara transporterade mig själv mellan olika liftar.Egentligen bodde jag på en campingplats vid liftstationerna i Mauterndorf (Grosseck Talstation). Förutom camping hade man även ett antal rum och till anläggningen hörde också en bastu- och relaxavdelning. Väldigt skönt att få värma upp sina stela leder efter en dag i backen. Man kan tycka att förändringens vindar blåser långsammare här nere än t ex i Skandinavien och att man generellt sett är lite konservativare. Sådana intryck ställs dock på ända när det gäller nakenhet. Här duschar och bastar män och kvinnor tillsammans, utan att någon tycks tycka att det är så mäkvärdigt. Precis som hemma får man lite sociala kontakter i bastun. Ibland glappar min käft lite snabbare än tanken hinner med. – Är det verkligen tyska du talar, hör jag mig själv säga. Herregud, vad sa jag? Men, som tur är möttes jag av ett gapskratt. – Det är bayerska! Vid ett annat tillfälle förklarar jag att tyska inte är mitt modersmål, med förhoppningen att de ska prata lite tydligare och långsammare. Svaret kommer blixtsnabbt: – Jag har inte heller tyska som modersmål! Jag pratar bayerska! Jaja…Som sagt, jag bor precis vid Grossecks dalstation och dagen därpå besämmer jag mig för att köpa ett Lungau-kort. Regionen heter så. Kortet täcker flera olika system: Grosseck/Speiereck, Katschberg, Aineck och Fanningberg. Halvdag i ett system och halvdag i något annat, tänkte jag.Som synes, till skillnad från igår, strålande väder. Vy från Grosseck.Och med ytterligare en lift kunde man ta sig ytterligare lite längre upp, till toppen av Grosseck.Nästan åt vilket håll man än tittar, ser man ett annat system. Här borta ligger Aineck. Är det där jag ska åka i eftermiddag?Här var det breda pister och mestadels gott om utrymme. Fortfarande hårt underlag, så det går undan. Får nog fixa mina stålkanter, så att jag får stopp på mig själv…Lite snällare berg åt det här hållet. Hade väl nästan kunnat vara i Sverige? Ändå inte, Speiereck ligger 2411 m upp. Så högt upp kommer man inte med någon lift i Sverige.Vilken härlig pist 🙂Uff! Vem är det som lagt en sådan brakare? Nähä, en bondgård mitt i backen – på väg ner mot St. Michael.Väldigt njutbart, men restaurangen vet att utnyttja sitt läge. För en liten kaffe latte fick man hosta upp motsvarande 64 kr. Jag pratade med mina bordsgrannar om vad de tyckte jag borde välja för system för min eftermiddagsåkning och de rekommenderade Fanningberg. Pistkartan ger intrycket av ett ganska beskedligt system, men jag hade hört flera nämna Fanningberg i positiva ordalag, så Fanningberg fick det bli.Efter några förmiddagstimmar uppe på Speiereck och Grosseck drog jag ner igen till Grossecks dalstation för att ta skidbussen till Fanningberg. I det gula huset bodde jag. Perfekt vad gäller avståndet till liften. T o m en hiss upp om man inte ville kånka skidor i trappan. Konstigt egentligen att jag hade hittade ett sådant läge, med tanke på hur svårt det var att överhuvudtaget hitta någonting.Hade man skidor i handen var det bara att kliva på postbussen utan att betala. Jag var tvungen att byta buss på vägen och den vänlige chauffören föreslog att jag skule åka med en hållplats extra. Där skulle finnas en bänk där jag kunde sitta och njuta i solen, menade han.Den sista biten upp till Fanningberg-systemet gick via en riktig serpentinväg. Föraren på bussen jag bytte till hade nog gått i en annan körskola än föraren som lämnade mig på den soliga bänken. Rena rallyt upp. För att addera lite spänning hade just denna buss inte heller några säkerhetsbälten.Hög tid för lunch. Härifrån såg man över till Grosseck/Speiereck där jag åkte i förmiddags.Beskedligt eller ej. Det fanns en del svarta pister och jag hamnade även i en svart, brant puckelpist. Där fick jag åka helt själv… Frånsett denna pist som i och för sig var lite kul, var skidåkningen här den bästa hittills. Dessutom var snön jättefin och det gick verkligen att stå på. Mjölksyra till trots, infann sig äntligen det där härliga ruset av både fart och kontroll.Alla här nere tycks tro att jag är holländare. Men, här gör jag sällskap med en österrikare i liften som i alla fall undrar om jag är tysk eller möjligen holländare. Tuppkammen växte lite.Per och Kattis är säsongare i år och har sin bas i Zell am See. De hade planer på att göra en utflykt och komma och hälsa på i Obertauern. Per hade nu kollat väderrapporten och konstaterade att det skulle bli skitväder under söndagen, så någon utflykt blev det inte. Jag hade velat ge Obertauern en chans till, men kände mig väldigt tveksam till hur jag själv skulle göra. Man kan ju faktiskt unna sig en vilodag, när man ska vara ute en längre tid. I bastun dagen innan hade jag pratat med ett tyskt par och till frukosten kom Reiner fram till mig och frågade om jag inte ville göra honom sällskap i Obertauern. Hans fru skulle inte åka. Tvekan blåste bort direkt och vi hade en jättehärlig dag.Vädret var precis så djävligt som man förutspått, blåsigt och snöigt och t o m hagelskurar, men bara för väldigt korta perioder. Synnerligen tvära kast. Spännande att ge sig utför i den här snödimman.En liten stund senare kunde det dock se ut så här……eller så här.Stort tack Reiner för att du fick mig på andra tankar. Vad jag hade ångrat mig om jag hade stannat hemma och konstaterat vilket väder det faktiskt blev.Vad är nu detta? En flygel mitt i backen. Ett minnesmärke tydlgen över att beatlarna var här och spelade in snöscenerna i filmen Help!. Jag får nog försöka se till att se om den filmen.
Det kan ibland vara lite speciellt att resa själv. Det är t ex inte ovanligt att restaurangpersonal granskar en lite ifrågasättande. – Är du själv? Så var det även här på den enda restaurangen som fanns i närheten, Schialm. Två av tre kvällar fick jag trycka i ett hörn, men den fjärde kvällen var jag inbjuden att göra Reiner och hans fru Pia sällskap. Tack för en trevlig kväll!
Nu var dags att packa väskorna och dra vidare. Mer om det i nästa avsnitt.
