Tågluff del 5, Rhätische Bahn, Valtournenche, Cervinia och Zermatt
Rutt: St Anton am Arlberg – Buchs SG – Sargans – Chur – Tirano – Milano Centrale – Chivasso – Chatillon Saint Vincent – Valtournenche Maen
Datum: 14 mars-19 mars
Nu skulle här åkas tåg för tågresans skull. Olle och Gunilla var ute och tågluffade samtidigt och jag hade fått Olles detaljerade resplan i förväg och noterade att våra vägar skulle korsas. Olle hade koll på Rhätische Bahn och utlovade en spektakulär tågresa, så jag hakade på.
Intressant att se hur olika man kan resa. Olle och Gunilla hade allting planerat i förväg vad gäller resrutt och övernattningar. Det enda jag hade koll på när jag drog iväg var mitt första stopp i Mauterndorf (Obertauern/Lungau). På gott och ont naturligtvis, mer utrymme att forma resan efter lust, spontana infall eller rekommendationer från andra, men också nackdelen att behöva ägna väldigt mycket tid åt att leta boende. Den detaljen hade jag underskattat.
Nu skulle jag vänja mig vid schweiziska priser. Jag bokade in mig på samma hotell som Olle och Gunilla. Det var inte så jätteblodigt, motsvarande c:a 730 kr. Visserligen ett mycket enkelt rum med toa och dusch i korridoren och utan frukost. För frukost fick jag hosta upp motsvarande c:a 169 kronor. Kanske rätt dyrt ändå. Kvällen innan hade vi ätit middag på ett mysigt ställe där en härlig ostdoft satt som inpyrd i väggarna. Raclette kändes ju som det givna valet. Fondue trodde jag. In kommer istället en klump med smält ost med potatis till. Ingen jättehit. 422 kr inkl 1/3 flaska vin. Men, man överlever ju… Retaurangtipset komfrån den glada receptionisten som också beklagade sig över det konstiga vädret. Stadens lokala skidsystem hade knappt varit öppet under säsongen, Arosa som ligger i närheten hade fungerande pister, men inte mycket mer, som hon utrryckte det. Häromdagen hade det varit så blåsigt så att hennes hund blåste bort. Senare på kvällen kunde jag dock konstatera att hunden var välbehålen.Rhätische Bahn förfogar över ett meterspårigt järnvägsnät i sydöstra Schweiz om 384 km. Den sträcka vi ska åka, från Chur i Schweiz till Tirano i Italien har jag markerat med blått på kartan.Om det är en bit att gå är det skönt att kunna koppla skidväskan till ryggans höftbälte.Så här marknadsför järnvägsbolaget tågresan: ”The Bernina Express, Rhaetian Railway’s classic train, is a rolling legend and one of the most famous trains in the world. On the highest railway tracks in Europe and the steepest in the world, the Bernina Express takes its passengers on a unique journey through 55 tunnels and over 196 bridges. From Switzerland’s oldest town through wildly romantic gorges, past spectacular man-made structures, up to the eternal ice of the glaciers and back down to the palm trees in the Italian town of Tirano: no other Alpine crossing is so spectacular. The modern panoramic cars offer first-class travel comfort and make the impressive landscape appear almost within reach.”Istället för att åka i vad järnvägsbolaget beskriver som ”the modern panoramic cars” hade jag ett vagt minne att jag läst i något Facebook-inlägg att man lika gärna kunde åka längst fram i motorvagnens 1:a klass-avdelning. Här kunde vi åka med interrailkortet utan pristillägg. För en färd i 1:a klass i panoramavagnen, utan Interrailkort, får man räkna med att betala motsvarande 1 250 kr + (om jag fattat rätt) 225 – 295 kr för en sittplatsreservation.Det började lite modest, lite överraskande längs övre delarna av Rhen. Kanske inte en flod man i första hand associerar med Schweiz.Först var gardinerna in till förarhytten neddragna, men föraren var vänlig nog att dra upp dem, så vi hade ju emellanåt en fantastisk utsikt framåt också. Inget de i panoramavagnarna kunde ta del av. Här en av de 196 broar vi ska passera.Banan började klättra uppåt allt mer och vi häpnade emellanåt hur man överhuvudtaget hade kunnat komma på tanken att bygga järnväg här, på vad som till stora delar vara utsprängda klipphyllor med branta stup.Längst ner i dalen, längs floden Rhen eller i Chur var det ju vår, men ju högre upp vi kom desto mer började vintervädret märkas av.Bergen i bakgrunden ger en föraning om vart vi är på väg. Här gör vi upehåll i Bergüen/Bravuogn. Bergüen är tyska och Bravuogn är namnet på det spännande språket rätoromanska. Jag läser att det finns olika definitioner av vad som avses med rätoromanska. En av dem är det språk som pratas av 30-60 000 människor i kantonen Graubünden, där vi nu befinner oss, som också har det som officiellt språk. 15% uppger att de har det som sitt huvudspråk, medan 22% anger det som sitt modersmål, och 32% att de kan tala det. Sedan tillkommer ytterligare minst 10 000 rätoromansktalande i förskingringen. Allt enligt den ständigt närvarande sanningssägaren Wikipedia. Vad jag vet har jag aldrig hört någon tala detta språk.Panoramavgnarna hänger som en lång svans efter det tredelade motorvagnståget.Jag har nog aldrig upplevt någon järnväg med så kraftiga stigningar och så snäva kurvradier. Ingeniörskonsten bakom banans tillkomst beskrivs som en av abledningarna till att banan förärats UNESCO:s världsarvsskydd.Stigningarns illustreras lite av denna bild. Däruppe på bron ska vi strax befinna oss.En speakerröst berättade då och då om vad vi passerade och tydligen är det poppis med kälkåkning i bl a Graubünden. Om jag minns rätt var detta en kälkbana som följde järnvägen en bit.Men, som synes är även Nordic skiing eller Langlauf poppis.Vi passerar många mäktiga berg på vägen.Mitt öga fastnar ju dock gärna på alla dessa utörsåkningssystem vi passerar. Det här bör vara Lagalb som utgör ett system tillsammans med Diavolezza. Ett dagskort i slutet av mars kostar mellan 64 och 73,50 CHF, ungefär samma belopp i EUR, d v s samma prisnivå eller något dyrare än i Österrike beroende på dag, men betydligt dyrare än i Italien.Åker man inte skidor eller kälke eller tåg för den delen kan man ägna sig åt skärmflygning, fast med skidor på fötterna kanske.Namnet Bernina Express kommer från att tåget passerar genom Berninapasset som förutom järnvägen även förbinder Schweiz och Italien med en väg.Genom Berninapasset når järnvägen sin högsta punkt om 2 253 m ö h. Det finns järnvägar som når högre, t ex banan upp till Jungfraujoch i Schweiz som når upp till 3 454 m ö h, men då går järnvägen i tunnel efter det att den nått över 2 350 m ö h.Rhätische Bahn kan dock stoltsera med att ha den högsta banan som enbart förlitar sig på friktionsdrift, d v s man kör utan kuggstång som annars ligger mellan rälerna och som tågets drivanordning får fäste i.Det är nyplogat. På vägen upp mötte vi en stor snöslunga.Vid Alp Grüm gör tåget ett längre uppehåll och vi får gå ut och lufta oss.
Trafiken på banan är rätt tät och det visar sig att vi inväntar ett mötande tåg på väg upp från Italien.Kurvradierna påminner om dem man kunde bygga med Märklin-räls.Var det inte tunnlar, var det gott om snögallerier som skyddade banan från snöras.Det blir uppenbart att vi är på väg neråt.Banan löper i serpentiner och om en liten stund färdas vi på spåren några tappor ner.Vagnen vi sitter i har både hunnit ut ur tunneln och med att göra en kraftig gir emedan vagnarna mot slutet fortfarande har det framför sig.Vid Poschiavo går många av. Vart tog de vägen tro?Förutom att vara Schweiz högst belägna järnväg utan kuggstångsdrift, är det dessutom en av de brantaste järnvägarna i världen med enbart friktionsdrift. Här ser vi först två nivåer ner som vi når genom snäva serpentiner och längre bort kommer vi ännu lägre ner via en fantastisk viadukt.Återigen får jag en illusion av modelljärnväg. När jag lekte med Märklinbana kunde man bygga med hisnande lutningar och kurvradier. Men, här är det på riktigt.Den här spiralviadukten ligger i Brusio.Det här var definitivt en av de mesta spektakulära tågresorna jag gjort, om inte den mest spektakulära. Jag har lite diffusa minnen av två tågresor i Sydamerika som möjligen skulle kunna konkurrera: Ayacucho-Lima (eller var det Huancayo-Lima?) i Peru eller Guyaquil-Quito i Ecuador.Fyra timmar och tjugo minuter efter det att vi lämnade Chur är vi framme i Tirano i Italien. På andra sidan plattformen står ett tåg mot St Moritz, ett s k blandat tåg som man sa förr i Sverige. Ett tåg bestående av både godsvagnar och personvagnar. Jag minns att jag åkte med ett sådant en gång mellan Skövde och Karlsborg. Tog en evig tid. Det var mer gods än passagerare som skulle utväxlas.Snett över torget låg järnvägsstationen för Trenords tåg mot Milano. Hann med nöd och näppe in på den lokala pizzerian för att få en take away slice.I Milano skildes jag från Olle och Gunilla som skulle till Florens. Jag skulle vidare mot Valtournenche.I Milano tog jag ett regionaltåg mot Turin, men klev av i Chivasso för att byta till ett dieselmotorvagnståg mot Aosta. Aosta som i Aostadalen där man hittar flera berömda skidorter.Det blev en lång resdag och det hann bli mörkt. Bussarnas tider var inte alls synkade med tågtiderna, men vi var ändå en tapper liten skara som stod och väntade på bussen mot Breuil-Cervinia vid järnvägsstationen i Châtillon-Saint-Vincent. Bussen dröjde, men 15 minuter försenad kom den i hög fart och drog runt stationsplan med vad som närmast kan liknas vid en bredsladd. Chauffören verkade besatt av att vilja köra in tiden, så det blev en spännande färd upp i bergen och mörkret.Det var inte helt lätt att hitta boende med kort varsel, men till slut hittade jag ett pensionat i nedre Valtournenche, i Maen. Jag letade mig fram i mörkret och såg knappt var jag hamnat någonstans, men på morgonen möttes jag av ett solbelyst Matterhorn från fönstret.
Många av ortsnamnen har franskklingande namn och franska är också ett av de officiella språken i Aostadalen. Jag trodde först att Breuil var en grannby till Cervinia som s a s fick åka med på köpet, men det var ju helt fel. Breuil är det ursprungliga, franska namnet på orten. Cervinia kom tydligen till under Mossolinis ”italienisering” av landet och namnet anspelar på Matterhorn, Cervino på italienska.
Här skulle det åkas…Från Maen i nedre Valtourneche gick det bara tre skidbussar på morgonen, till liften och tre skidbussar åt andra hållet på eftermiddagen. Det gällde att ha koll på tiderna.Jag har förstått att området är vindutsatt, så att förbindelsen mellan Valtournenche och Cervinia och över till Zermatt i Schweiz kan stängas av. Så, det gällde väl att passa på att ta sig över gränsen när nu vädret var fint.Fortfarande i Valtournenche som hade många fina backar.En olycksbådande räddningshelikopter stod i beredskap när jag kom fram till Plateau Rosa, d v s gränsen till Schweiz.Högsta punkten man kan nå som skidåkare, på den schweiziska sidan, är Klein Matterhorn på 3 883 m.När jag kom fram med skidbussen till liftstationen i Valtournenche var det lång kö till kassan, men det fanns en automat där det flöt på lite snabbare. Dagens misstag! Jag trodde jag hade valt ett kort för hela området, men si, det hade jag inte. När jag skulle kliva in till första liften på den schweiziska sidan var spärren omutbar. Trodde först det var något fel, men icke, det var bara att lösa ett nytt liftkort till schweizisk taxa. De kallade det tillägg, men det var lika dyrt som mitt dagskort för Valtournenche-Cervinia. Lite surt, men nästan glömt nu.Jo tack! En befogad varning. Jag gick med försiktiga steg när jag tog mig upp för trapporna till utsiktsplattformen på Klein Materhorn. Det känns, även om det gick bra denna gång. Värre gick det en gång i Sydamerika i Bolivia där jag drabbades av höjdsjuka, blev sängliggande och ordinerades att dricka te gjort på kokablad.Det är ju fantastiskt att komma upp på denna höjd och kunna njuta av vyerna, men skidåkningen högst upp är inte så imponerande. Snön är jättefin, men det är ganska flackt.Ibland går pisterna t o m uppför.Glaciärer är vackra när de visar sig utan snö. De är nästan som glittrande hav.
Under lunchen samtalade jag med en schweiziska som bodde i Zermatt på vintern och i Spanien på sommaren. Jojo…Jag undrade över glaciärernas tillstånd. Kanske klarade de sig ändå hyfsat här eftersom det var så högt upp tänkte jag hoppfullt. Men icke. Lika sorgligt här som på andra håll. De försvinner i rask takt fick jag veta. Lunchen? En torr Rösti med bacon – där tappade de i poäng schweizarna. Colan till gick på 6,50 CHF, d v s c:a 74 kr. Det är bara att le…Samma dam berättade att Matterhorn ofta var beslöjat av ett moln. Matterhorns fana kallade man det.Fanan halad. Först nu när jag ser Matterhorns form inser jag att berget inte bara är en del av Toblerones varumärke och logotyp, utan att chokladen faktiskt även fått sin form av berget. Men, googlar man lite visar det sig inte vara så självklart som man i förstone kan tro. En annan teori är ämligen att formen på chokladen stammar från Folies Bergères i Paris. Va! Jo, grundaren av Toblerone, Theodor Tobler, såg en show där i vilken man hade dräkter som kanske fick tjäna som inspiration till chokladbitarnas form. Nu ryker nog kopplingen till Matterhorn. Nuvarande ägaren av varumärket, Mondelēz International vill flytta tillverkningen från Schweiz till Slovakien och om jag förstått det rätt tillåter inte schweizisk lag att man då associerar till den som schweizisk. Man ska nog vara mer mån om varumärkens ursprung för att de inte ska tappa i värde.Tillbaka till skidåkningen och backarna. Kommer man lite längre ner i systemet blir åkningen lite roligare.Nere i dalen ligger Zermatt. Jag var aldrig nere i byn, men det ska vara fint sägs det. Det ligger ju i Schweiz, så vad annat kan man förvänta sig. I Furi, strax ovanför Zermatt, ger jag dock upp och vänder tillbaka. Jag har hört skräckhistorier om skidåkare som befunnit sig på den schweiziska sidan när systemet stängt och sedan fick tillbringa resten av skidveckan i Zermatt p g a dåligt väder och slutligen fick ta en taxi runt berget (226 km). Den dyraste skidsemestern de lär ha varit på.Så på seneftermiddagen är jag tillbaka i Italien igen. Backarna här tycker jag nog är bättre än på den schweiziska sidan. I alla fall jämfört med de backar jag hade åkt i.I Valtournenche finns det bara ett sätt att ta sig upp från dalstationen och bara ett sätt att ta sig ner, såvida man vill åka skidor ner. Mot slutet kan det bli både trångt, brant, smalt och slaskigt. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun.Blir lite förtjust i området. Man kanske skulle starta ett pensionat? Det här kanske är till salu?Hotellet jag bodde på heter Sans Soucis. Mina associationer gick till lite lyxigare hotell och jag blev nyfiken på vad det kunde betyda: problemfritt. Jodå, det var ett rätt problemfritt boende.Patrizia som råddade hotellet såg till att det fanns mat på bordet till frukosten och till middagen. Däremellan hade hon alltid tid att växla några vänliga ord med gästerna. Hon beskrev sig som en gammal kvinna (hon gillade inte datorer). Hur orkade hon? Hon hade i och för sig hjälp av en kock och en trevlig grannpojke som hjälpte till med serveringen. Gästerna växlade och stämningen med den, men ibland var det en ren njutning att sitta och lyssna på sorlet. Italienska låter ofta som musik i mina öron och dessutom ackompoanjeras det ju av så mycket gester att det även bjuds på en del drama. Jag förstår inte jättemycket av vad som sägs, men min spanska hjälper mig på traven en del. Ska jag lära mig ytterligare ett språk, står italienska högt upp på listan. Vid något tillfälle yppade jag att jag gärna hade fötts som italienare. – Jo du, det hade alltid blivit en udda italienare, fick jag höra. – Lång och blond som du är…Framförallt första kvällen jag åt middag på hotellet, var maten jättegod. Patrizia bjöd om och jag kunde inte motstå. Efter den middagen fick det bli en espresso och regionens Amaro. Andra kvällen en lokal Genepy. Hur jag hittade fram till Amaro minns jag inte längre. Genepy lärde mig Tobias att dricka när jag bodde hos honom i Cesana Torinese förra vintern.Ny dag och nya planer. Men, planer får ju inte vara huggna i sten. Egentligen hade jag tänkt åka i Valtournenche och Cervinia idag, men på skidbussen träffade jag för andra dagen i rad Janos och Julianna, två svensk-ungrare som skulle tillbringa tre månader i Valtournenche i år. De var snälla och erbjöd mig att åka med dem och visa mig övriga delar av systemet i Zermatt. Snabbt ändrade jag mig och tackade ja till deras vänliga erbjudande att bli mina pistguider.Till en början åkte vi i samma backar som dagen innan, men sedan skulle vi även upp på Riffelberg, Gornergrat, Sunnegga och Rothorn. Upp till Gornergrat kan man även åka kuggstångståg som ett alternativ till stolliften och liftkortet gällde även på tåget.En stollift har naturligtvis tätare ”avgångar” än ett kuggstångståg, men som tur är var väntetiden minimal så det behövdes ingen övertalning om att välja tåget. Vi kliver på vid Riffelberg, en mellanstation.Med hjälp av definitioner eller avgränsningar kan man bli störst, bäst och vackrast på det mesta. Gornergratbahn kan stoltsera med att vara Europas högst belägna utomhusjärnväg med sina 3089 m. Jungfraubahn går i tunnel mot slutet…Toppstationen Gornergrat når faktiskt högre upp än stolliften.Mina pistguider idag, János och Julianna.Gornergratbahn hade kanske också mått bra av att gå i tunnel mot slutet. När jag skriver detta läser jag att banan är stängd p g a stark vind.När vi kommer ner en bit leds pisten under en järnvägsviadukt.Vi hann ända längst bort i systemet. Någon lunchrast blev det dock inte, mina pistguider åt ingen lunch, så det var bara att bita ihop. Idag steg Zermatt i graderna när bilden kompletterades med dagens upptäckter. Men, frågan är om jag ändå inte tyckte bättre om Valtournench-Cervinia… När vi så småningom kom tillbaka till Italien möttes vi av detta tjusiga dis.
Jag hade ju inte fått någon lunch idag så tillbaka i Cervinia kände jag ett stort behov av lite energitillskott och skildes åt från Janos och Julianna. Jag irrade väl sedan bort mig som vanligt och liftskötaren menade att jag nog inte skulle hinna med sista liften bort mot Valtournenche. Jag tar skidbussen istället, tänkte jag och liftskötaren lät som om hon tyckte det var en bra idé. Någon skidbuss mellan Cervinia och Valtournenche finns det dock inte. Märkligt nog! Som tur är kom jag dock i lagom tid till den vanliga landsvägsbussen mot Châtillon-Saint Vincent som inte går så ofta.
Det fick istället bli den tredje dagen som jag utforskade Valtournenche och Cervinia. Jag hade ju inte varit så framgångsrik vad gäller mina biljettinköp. Hade jag haft lite tålamod och ställt mig i kassakön dag 1 och 2 hade jag upptäckt att jag dessutom kunde få pensionärsrabatt. Bättre sent än aldrig. Nu får jag bara passa mig så att jag inte halkar över på den schweiziska sidan gränsen. Idag hade jag bara liftkort för Italien. Alla släpliftarna som man ser på bilden och som ligger i Schweiz, var avstängda. Någon hävdade att de bara användes för sommarskidåkningen.Det här var faktiskt mina sista skidåkningsdag för säsongen. Vilken avslutning! Kan det bli mycket bättre än så här?Jag längtar redan tillbaka.Snön såg ut som glasyr.
Dags för lite uppsummering vad gäller den delen av min tågluff som har handlat om utförsåkning:
– Visst, det kunde vara tungt emellanåt att släpa på skidor. Men, mina spännremmar var guld värda och bidrog nog till att jag tyckte det var övervägande positivt att släpa på skidor och pjäxor jämfört med att hyra. Jag skulle definitivt göra om det.
– Det tog oproportionerligt mycket tid att leta boende. Särskilt veckorna 8-10 var det extra uppbokat. Jag var nog lite för naiv i tron hur lätt det skulle vara att hitta boende. Jag får nog överväga att vara ute i lite bättre tid nästa gång och lämna mindre utrymme för spontana infall.
– Men en erfarenhet var också att man inte behöver stirra sig blind på huvudorten i olika system. Det var ofta lika bra eller bättre att bo lite utanför. Det gällde att ha koll bara att det fanns skidbussar.
– Jag hade också en tendens att stirra mig blind på skidorter som är kända i Sverige, mest kanske för att de förekommer i resebyråernas utbud. Det finns ju hur många trevliga skidorter som helst som vi svenskar oftast inte hör talas om.
– Bra förbindelser med tåg och buss i Österrike gör att man sällan saknar bilen. Något sämre i Italien om nu mina fåtaliga resor till/från skidorter i Italien kan sägas vara representativa.
– Österrike har blivit dyrt, jämförbart med Frankrike kanske. Schweiz är svindyrt (inte på allt, men i alla fall på mat och dryck), men det visste väl alla redan. Italien är fortfarande förhållandevis billigt.
– Och så är det ju något visst med Italien, bara det finns snö…
– Kickar: Sportgastein och Kaprun.
– Hit kommer jag gärna tillbaka för en långhelg eller en vecka, förutsatt att det finns snö förstås: Saalbach-Hinterglemm-Leogang-Fieberbrunn, Ischgl-Samnaun (med betoning på på skidåkningen i Samnaun), Hochgurgl-Obergurgl (med betoning på skidåkningen i Hochgurgl), St Anton am Arlberg mm (men kanske skulle man bo i Lech) och Valtournenche-Cervinia.
– Jag tycker att jag har haft rätt bra väder och att det i de flesta fall har varit rätt gott om snö där jag varit, förutom allra längst ner mot en del byar.
– Det har blivit mycket skidåkning. Den 15/2 lämnade jag Stockholm och den 19/3 lämnade jag Cervinia. Av dessa 33 dagar blev det 22 skiddagar. Så mycket utförsåkning har jag nog aldrig ägnat mig åt under en säsong.
Ett svar på ”Tågluff del 5, Rhätische Bahn, Valtournenche, Cervinia och Zermatt”
Kul läsning, Pelle! Du gjorde samma upptäckt som vi (för några år sedan) att Riffelberg och Gornergrath bjuder på bästa åkningen i Zermatt. Att bo i Italien och åka i Schweiz är lika klokt som att sova lågt och och gå högt för en höghöjdsentusiast.
Faktum är att skidåkningen inte är så tokig i Hamra heller, där vi är nu. Kallt och soligt och äntligen ordentligt med snö! Vi delar lika mellan längd- och utförs. Imorn går vi på fjället. Skridskorna ligger på hyllan.
Kul läsning, Pelle! Du gjorde samma upptäckt som vi (för några år sedan) att Riffelberg och Gornergrath bjuder på bästa åkningen i Zermatt. Att bo i Italien och åka i Schweiz är lika klokt som att sova lågt och och gå högt för en höghöjdsentusiast.
Faktum är att skidåkningen inte är så tokig i Hamra heller, där vi är nu. Kallt och soligt och äntligen ordentligt med snö! Vi delar lika mellan längd- och utförs. Imorn går vi på fjället. Skridskorna ligger på hyllan.