Publicerat av Per Karlbom

Sommarsegling 2023, etapp 3, Oskarshamn-Falsterbokanalen

Rutt: Oskarshamn – Solberganäset (Själevik) – Borgholm – Kalmar lotsbåtshamn – Kristianopel – Utklippan – Sölvesborg – Simrishamn – Abbekås – Falsterbokanalen
Datum: 13-21 juli
Gastar: Jonas Grönberg, Stina Vahlgren och Mikael Winck

Oj, oj vad mycket vind och kryssande. Så mycket slow sailing blev det inte. Mina gastar var dock snälla och anklagade mig inte för falsk marknadsföring. Eller som Micke sa om vad som kunde göras bättre, när vi summerade etapp 3: – Du kunde ju försöka skaffa dig lite bättre tumme med vädergudarna :-). Vi gick totalt 285 sjömil och om man bortser från påmönstringsdagens transportsegling till en närbelägen naturhamn blir det nästan 40 sjömil per dag. Det kan jämföras med ca 27 sjömil per dag under etapp 2. En eloge åt mina tappra gastar. Det var nog också en av de starkaste besättningarna jag har haft ombord. Alla var f d segelbåtsägare.

Nåväl, tillbaka till ruta ett i Oskarshamn. Hur slår man ihjäl tiden från det att en besättning mönstrat av till dess en ny mönstrat på? I Oskarshamn hade jag ”ledigt” två halvdagar och en heldag. Förutom att hämta andan finns det alltid båtfix, kläder som behöver tvättas och så detta bloggande 😉 Dessutom hissade jag upp Johan i hans mast – vindgivaren hade hamnat på sniskan. För övrigt inte en övning han uppskattade… Dessutom hade jag lärt mig av avgående besättning att man borde bege sig till stadens kulturhus för att där lära sig lite om Oskarshamns historia samt se en utställning om Döderhultarn.

Och apropå Döderhultarn som fick sitt smeknamn från sin bakgrund i Döderhults socken, så kallades nuvarande Oskarshamn tidigare för Döderhultsvik, viken utanför Döderhult. Det var när Oscar I tilldelade det tidigare municipalsamhället stadsrättigher som namnet ändrades till Oskarshamn.

Sagt och gjort! Att mycket i Oskarshamn kretsat kring sjöfart och varvsindustri är kanske inte så förvånande. Oskarshamnsvarvet var på sin tid ostkustens största varv och har byggt ca 550 fartyg sedan grundandet 1863. Rejäla fartyg också. Det största var motortankern Selma, sjösatt 1979 som mätte över 205 m. Förmodligen var det det fartyget jag läste om som man var tvungen att tillverka i två sektioner för att få plats, vilka sedan fick fogas samman. Så sent som på nittiotalet tillverkade man en serie båtar åt Vaxholmsbolaget. Varvet finns faktiskt kvar, men idag ägnar man sig bara åt reparationer och service. Det finns också en koppling till min familj. Min morfar började sin bana på Oskarshamnsvarvet efter avslutade studier på Chalmers. Förmodligen var det en av varvets tiotal konkurser, den 1931, som ledde till att mormor och morfar flyttade till Landskrona där morfar fortsatte sin karriär på Öresundsvarvet.

Vägg i vägg med Sjöfartsmuseet finns Döderhultarmuseet.

Döderhultarn: ”Rörande min konst, så vill jag ej gärna tala i egen sak. Men jag erkänner att jag gjort många och fula gubbar, i synnerhet fula. Att de ändå hänföras till skön konst är ett mysterium. I min ungdom, för ett tjugotal år tillbaka, gjorde jag riktigt söta saker, små nakna kvinnor t. ex. Nu har jag min djupt privata dyrkan av sådant men i konsten önskar jag nu låta människorna se, hur fula, hur gräsligt fula och dumma de ser ut…”
Han gjorde inte bara gubbar och gummor utan skulpterade även djur. Att döma av resultatet tyckte han kanske att djuren var vackrare än människorna.
Skulpturen föreställande Gustav V plockades tydligen bort när den ställdes ut i Stockholm. Det gick ju inte an att visa majestätet i skrynklig frack.
Döderhultarn fick så småningom även internationell berömmelse genom utställningar i Paris 1910, i Köpenhamn, Brighton, Rom och Turin 1911, i New York 1913 och i San Francisco och Chicago 1915. En vecka innan Döderhultarn dör i mars 1925, täljer han vad som sägs vara hans märkligaste skulptur, Den obarmhärtige fosterfadern.
Och så kan man göra släktbesök. Min mammas kusin Barbro bor sedan många år i Oskarshamn. Trevligt att få pratas vid, och inte minst, höra lite historia och skvaller om familjen.
Första gången jag såg elskåp omstöpta till veritabla konstverk var i en annan hamnstad, Simrishamn. Denna trend tycks även ha letat sig hit.
Här bodde Döderhultaren från omkring 1907 till sin död 1925. Wikipedia: ”I Oskarshamn sågs han mest som ett original. Han hade talfel och gick ständigt omkring i galoscher, då han ansåg att det skulle skydda honom om blixten slog ned i honom. Han uppvaktade gärna frispråkigt de unga kvinnorna i Oskarshamn och blev känd som ”Pet’son Ekivok” och ”Fättemön””.
Ateljé och bostad, allt rymdes i ett rum.
”Köket” delades med grannkvinnan.
Jag kände en viss oro för att guiden skulle ramla ner när han tog sig ut för trappan.
Moln är spännande, men trots flera väderkurser lyckas jag inte riktigt banka in vad de står för alla. Det här var alla fall vackert att se på och lite otippat på en i övrigt helt blå himmel.
2008, på väg från Skanör till Svinninge, gick jag denna led, Enegatan, fast åt andra hållet. Jag sa till mig själv då, att hade jag vetat vad som väntade, hade jag inte gått här. Det gick bra då och det gick bra nu, så jag vet inte iktigt vad jag ojade mig över. Men visst, det är lite trångt och ibland är det tätt mellan prickarna.
Man kommer nära inpå sommarstugor och badande barn.
Egentligen skulle vi inte påbörjat seglingen förrän dagen efter påmönstringen, men vi var flera som var sugna på att komma iväg och den här naturhamnen, Själevik vid Solberganäset, nådde vi en dryg timma efter det att vi kastade loss från Oskarshamn.
Min givare sitter ca tre decimeter under vattenlinjen så i själva verket visar ekolodet på ett djup om 1,5 m, men ändå på tok för grunt för en båt som sticker lite drygt 2 m. Det var med stor försiktighet vi gav oss in i viken som på plottern var markerad som mörkblå, d v s 0-3 m vattendjup.
Viken var vacker, men vattnet! Det var nog det dyigaste och mest oinbjudande naturhamnsvatten jag någonsin legat i. Det blev inget bad efter morgonyogan.
Spåren i vattnet efter det att vi dragit upp ankaret. Vår granne vid klippan hade ett mer utförligt sjökort och hävdade att det fanns djup i hela viken. Att så inte var fallet insåg vi när en tysk båt som legat på svaj pangade på ett grund när de skulle lägga ut. När vi gick ut var det fullt synligt, men kvällen innan doldes det av reflexerna från vattnet. Ren änglavakt att inte vi med gick på när vi tog oss in.
Ute på Enegatan igen. Vi gick mot farledens riktning, så det gällde att återkommande rabbla, röda på styrbord, gröna på babord.
Johan med besättning hade stannat kvar i Oskarshamn en natt till, men där var de ju. Till vänster i bild Dämmans fyr, idag en exklusiv konferensanläggning.
Destinationen för dagen var Borgholm. Det skulle vara lite hålligång där i anslutning till Kronprinsessans födelsedag, hade vi hört. En snabb promenad ledde oss bort mot Sollidens slott.
Inte något slott, men en del fina hus på vägen.
En välkänd silhuett, Borgholms slottsruin från 1200-talet. Det överlämnades tydligen av danskarna till Sverige i samband med freden i Knäred 1613. Trots diverse initiativ till att rusta slottet blev det aldrig vad det varit.
Micke var helt övertygad om att det inte var något inträde om man skulle stämma upp i ett ja må hon leva. Icke sa Nicke. Nicke menade också att kronprinsparet inte passerade genom huvudentrén till slottet när man skulle ut på sin kortege genom stan, utan att man tog en lite hemligare väg ut.
Verkade rätt uppenbart att vi hade hittat den halvhemliga vägen.
En kort stunds ögonkontakt och så hade de rullat förbi. Men, vem var egentligen de två cyklisterna. Cyklande Säpogenter? För inte hade väl civila rojalister nästlat sig in i kortegen?
Så mycket mer hallabaloo blev det inte. Bättre upp! Min äldste son Joakim var i stan och hälsade på sin kompis Kalle som båda kom och hälsade på. Kalle bor i Skåne och honom hade jag inte träffat förut. Trevlig bekantskap.
När vi nu lämnat Smålandskustens stundtals trånga farleder kändes det som läge att byta till ett lite större försegel. Prognosen pekade visserligen på en hel del motvind fortfarande, men vi kunde ju ta ut slagen lite mer. Foto: Stina
Dagen därpå drog Vinyasa lite före oss, men så småningom kom vi ikapp. Ölandsbron börjar skymta i bakgrunden.
Full fart i Kalmarsund. Foto: Johan Eriksson.
Snart var vi t o m om dem. Foto: Johan Eriksson.

Foto: Johan Eriksson

Vinyasa passerar Ölandsbron och Aquileja ska precis ta ner seglen och gå in i lotsbåtshamnen i Kalmar. Vadan detta, kanske vän av ordning fråga sig.
På en sådan här, lite längre segling är det inte frågan om något ska gå sönder, utan vad som kommer att gå sönder. Jag hade noterat att storfallet började se lite slitet ut, men tänkte att det nog bara var splitsen mot vajern som började se lite fransig ut. Det kanske jag kan fixa i Göteborg funderade jag. Där skulle jag ha lite tid och om det knep kanske jag kunde få hjälp av den riggare vars tjänster jag nyttjade sommaren 2020. Men, förfallet fortsatte i oanat tempo och nu började goda råd bli dyra. Micke bor i Kalmar och är lotsbåtsförare. Efter några telefonsamtal var allt kirrat. Jag rådfrågade Linjettexperten Johan Gustavsson om dimensioner och vajerfall kontra repfall. Jag köpte nytt fall på telefon, Mickes kollega Anna gick in i båttillbehörsaffären och hämtade upp fallet, jag betalade via Swish, Anna lade fallet på lotsbåtskajen i Kalmar och kvittot i lotsbåten, Micke hoppade av och plockade upp fall och kvitto utan att vi behövde lägga till och snart var vi ute ur lotsbåtshamnen igen. Tack Johan att jag fick störa dig, men det är ju alltid trevligt att pratas vid. Tack Micke för att du kunde arrangera leveransen och stort tack till dig Anna som var så snäll och hjälpte oss. Seglingen fördröjdes bara med en kvart kanske. Något som annars hade kunnat fördröjt oss med två dygn. Det var lördag och affären stängde kl 14…
På väg mot Kristianopel igen. Johan på Vinyasa meddelar oss att de upptäckt att deras digitala sjökort inte omfattade Kristianopel och att de ville att vi skulle gå före dem som lots. Passar ju bra när vi har en lotsbåtsförare ombord.
Vid varje tilläggning är det alltid lite plock med skot och kapell. Foto: Stina.
Sedan närmade sig sanningens ögonblick. Skulle vi få in det nya storfallet i masten och framförallt, skulle vi få det att komma ut ur masttoppen. Första fösöket misslyckades. Något tog emot och vi vågade inte dra hårdare av rädsla för att pilotlinan skulle lossna eller gå av. Återigen denne Micke som tycks vara på rätt plats hela tiden. Av en händelse låg hans gamla Dixie 27 i Kristianopels hamn och när han sålde den fanns en lite grövre lina bland utrustningen. Fanns den möjligen kvar i båten? Jajamensan! Nytt försök och för säkerhets skull sydde vi några stygn så att det skullle hålla.
Tejp runt med lite glipor aå att det inte skulle bli för stumt när fallet skulle ut runt trissan i masttoppen.
Yes! Nytt fall på plats. Apropå goda råd som är dyra, så var det mitt livs dyraste snöre. Vanlig Dyneema, inte billigt det heller, fanns inte i tillräcklig längd, så nu fick det bli någon slags Dyneema de lux, Globe Pro för 98 kr metern och det går ju åt några meter, 43 närmare bestämt. Lite längre än originalet så att det även skulle kunna nå ner till vattnet och fungera som livräddingslina. Det är något med Kristianopel och båtfix. När jag var här förra gången, 2020, vaknade vi till lukten av ruttna ägg. Batterierna kokade. Den gången var den snälle hamnkaptenen, Tomas tror jag han hette, vår räddning. Efter att ha fått leverans av nya batterier, om jag minns rätt var Tomas inblandad även i det, fattades bara rätt anslutningar till batterierna. Sådana fanns i Sandhamn längre söderut längs kusten och samme Tomas erbjöd sig utan omsvep att låna ut sin bil så att vi kunde åka och köpa dessa. Inte ett öre fick jag ge honom som tack för hjälpen. Segla till Kristianopel eller ta in på campingen om du kommer landvägen! Även den drivs av honom.
Jag vill minnas att jag legat i det här hörnet vid ett tidigare besök 2017, så det kändes ju enkelt att bara glida in här i hörnet igen. Under kvällen och natten blev det ett jäkla busväder och det slet i förtöjningar, fall slamrade och det tjöt om riggen. Ingen vidare sömn den natten.
På morgonen kom vi underfund med att vi stod på grund. Vatennivån hade sjunkit med flera decimeter. Som tur är lyckades vi efter lite om och men förhala båten längs kajen och få den att flyta igen. Och jag som hade spacklat kölen så fin…
Efter regn kommer solsken, så även i Kristianopel. Dags för en promenad i den gulliga byn. Jag har flera gånger velat tro och även hävdat att Kristianopel är förebilden för Elsa Beskows Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Känslan är tydligen så stark att jag varje gång jag blivit motbevisad snabbt glömt bort detta och på nytt hävdat samma sak på nytt. Förebilden är Trosa. Fint där med.
Brukar inte låta mig lockas till presentbutiker, men med en sådan här inramning går det ju inte att motstå ett besök. Jag förfördes så till den grad att jag t o m handlade, en förvaingslåda för fjärrkontrollerna till stereon och tv:n.
Min gast Jonas (till vänster) träffade sin chef Jonas (i mitten) som är bofast i Kristianopel. Hans fru (inte hon till höger) har en konkurrerande presentbutik och han skulle hoppa in som vikarie om någon timme, men hann ge oss en guidad tur innan dess.
Det här avfärdade han som fjäsk för danska besökare. Det fanns ingen koppling till något tidigare gatunamn från dansktiden.
Kyrkan mitt i byn syns från de flesta håll och kanter.
Väldigt vacker strandlinje. Om jag förstod Jonas rätt (chefen alltså) hade man fått EU-pengar för att restaurera området.
När Kristianopel stod klar 1606 hade man toppmoderna befästningar som skulle försvara gränsen mot Sverige. Mycket, inklusive stadsmuren, går att beskåda än idag.
Stenvalvsbro över S:t Petriån. Enligt vår guide skulle man ha flottat timmer här.
Jonas bodde jättetrevligt i utkanten av byn och här fanns även presentbutiken han snart skulle öppna för dagen.
Bara på låtsas. ICA-affären låg mitt emot. Affären hade återöppnat efter att ha varit igenbommad och jag förstår att det måste vara svårt att få snurr på verksamheten i en sådan liten butik. Ändå stegrar vi oss när vi ska handla. Det känns som dubbla priserna jämfört med en ”normal” ICA Nära.
Inte den roligaste sysslan, men bra när det fungerar och är lätt att lägga till. Vi var lite förvånade över att det gick att komma in till kajen, med tanke på vattenståndet och all växtlighet i vattnet. För övrigt har toatömningsanläggningarna fungerat bra på alla ställen vi varit på, förutom i, om vi nu ska gå händelserna i förväg, Simrishamn. ”Använd ej” eller något liknande kunde vi läsa vid vad som närmast såg ut som en skrothög. Illa, illa Simrishamn. Ni har ju en stor gästhamn med många besökare och ni säger er värna om det marina livet.
Nu hade vi skilts rån Vinyasa med besättning. Synd, det var trevligt Johan, med sällskapet både på vattnet och i hamnarna. Idag siktar vi på Utklippan och som mest hela sommaren hittills är det motvind.
Fyra dagar tidigare orsakade den här segelbåten utanför blekingska Sandhamn ett stort räddningspådrag. Senare samma dag återfanns en man och en hund där de satt och väntade på bussen. Mannen medgav att det var hans båt.
Hamnbassägen vid Utklippans fyr anlades på fyrtiotalet som en nödhamn för fiskare. Svårt att få in det i huvudet, men fisket måste ha haft en omfattning som är svår att föreställa sig idag. Det hade nu börjat bli allt kallare, men det hindrade inte några i besättningen att ta ett dopp. Bassängen dög bra som swimmingpool också med närmast kristallklart vatten. Vi var fem båtar på Utklippan, vilket får sägas vara väldigt få med tanke på att vi befinner oss i mitten av juli. Min tes om att det är ovanligt få båtar ute och att en ovanligt stor andel av båtarna är tyska, får ytterligare näring. Tre av fem båtar här hade tysk flagg.
Jag har nog hävdat i ett tidigare inlägg att dessa pingvin-liknande fåglar skulle ha varit sillgrisslor. i själva verket rör det sig nog om tordmulor. Inte mindre fina för det.
Vad i jisse namn är det de släpar på därute?
Flera gastar har vittnat om att de fått nya frukostvanor efter att ha ätit gröten som serveras på Aquileja. Micke tog gröten till nya nivåer genom att föst steka äpplena i smör med kanel.
Juli har visserligen varit rejält blåsig, men det har också varit en hel del sol och viss värme. Men, nu började det urarta. Regn och kyla och åska! Med hälp av appen Blixtvakt kunde vi dock sluta oss till att åskfronten tycktes följa en bana som inte berörde oss. Vi kände oss rätt trygga i det och gav oss av enligt plan.
Det finns gott om säl runt kobbarna söder om Utklippan. Vi blev väl så uppspelta över alla sälhuvuden som nyfiket granskade oss att vi helt missade det stiliga segelfartyget i horisonten.
Hej då Utklippan!
Ännu en åskfront rörde sig över östra Skåne, men mestadels över land. Egentligen hade vi väl velat gå direkt på Simrishamn eller Bornholm. Vinden, båda styrkan och riktningen och medföljande sjö gjorde dock att vi gick mot Hanö istället. Det är ju inte för  inte som Hanöbukten kallas för Sveriges Biscaya.
Vinden vred och vände på sig och skulle någon betrakta det spår vi lämnade efter oss på plottern skulle väl vederbörande undra om skepparen var berusad.
Typiskt lågtrycksväder. Plötsligen ser det istället ut så här.
Allt känns lite lättare och roligare när solen skiner.
Skönt att kunna slumra till lite när man har en erfaren besättning. Foto: Stina.
Vi siktade på en punkt söder om Hanö, men fortsate in mot Sölvesborg. Vi behövde fylla på förråden. Aldrig tidigare har jag varit så nära den gamla mellanvågssändaren som byggdes så sent som 1985 för Rado Swedens räkning. Livslängden blev rätt kortvarig, togs ur drift 2010.
Vid inloppet ill Sölvesborg kom så ytterligare en riktig brakare. Egentligen skulle vi ha tagit ner storseglet direkt. Inte ens de två reven höll båten på en stabil kurs. Naturligtvis hände detta samtidigt som vi ginade förbi några grund, så nertagningen av storen fick vänta till dess vi hade lite mer vatten omkring oss. Jag var rädd för att besättningen nu hamnade långt utanför sin komfortzon, men de påstod sig ha tagit det med samma ro som jag utstrålade. Tur man kan spela teater ibland i alla fall 😉
Nu är vi alla fall tryggt förtöjda med nosen i vindriktningen och vid en nybyggd och fräsch brygga. I bakgrunden syns Sölvesborgsbron som när den inigdes 2013 var Europas längsta gång- och cykelbro. 50 miljoner kostade kalaset. Hur kom man på tanken att bygga en sådan bro undrar den skeptiske skribenten.
Ett skånskt Pågatåg har förirrat sig in över länsgränsen.
Slott kanske var att ta i, men så kallas det i alla fall, Sölvesborgs slott.
Bedvid slottet finns också resterna av ett försvarstorn från vilet man kunde skåda ut över hamnen.
Kyrkan i Sövesborg, Sankt Nicolai kyrka, är värd ett besök. Fina takmålningar.
I första hand var vi i Sölvesborg för att handla, men vi hann också konstatera att det fanns riktigt gulliga kvarter i stadskärnan.
Stina och Micke gick och handlade och Jonas hissade upp mig i masten. Jag ville främst kolla hur trissan i masttoppen såg ut, om den kunde vara orsaken till att storfallet slitits. Men, den såg rätt OK ut. När Stina kom tillbaka hade jag hissats ner lite och bytte ut sliten tejp vid vantspridarna och en trasig lina som förhindrar att storfallet trasslar in sig i motorlanternan.
Vinden tog ingen paus och Stina ser ut som om hon fick kämpa för att inte blåsa omkull.
Fyra timmar och fyrtiofem minuter från det vi släppte förtöjningarna i Sölvesborg till dess vi låg förtöjda vid första bryggan i Simrishamn (där vi hoppades finna en fungerande toatömning), vilket gav 7,1 knop i snitt.
Jag skulle visa upp Rosentorget för mina gastar. Jag blev eld och lågor när jag för två år sedan ramlade på det av en ren slump. en, nu var det både torrt och i huvudsak överblommat.
Simrishamn är mysigt även om vädret inte är det bästa.
Skymning över havet. Inte kan det väl vara Stenshuvud som avtecknar sig i bakgrunden?
Kvällen innan hade Yngve pumpat upp däcken på sin cykel och trampat från Brantevik för en drink i sittbrunnen hos oss i gästhamnen i Simrishamn. Nu var det vi som touchade Brantevik. Yngve och Annika stod i Norra hamnen och vinkade och Yngve plåtade. Tack Yngve för fina bilder!
Efter att ha lämnat de trånga farlederna i Småland bytte jag från den självslående focken till den lilla genuan. I Simrishamn bytte vi tillbaka till den självslående focken. Än så länge kan det te sig lite överdrivet med två rev och kryssfock, men vinden var byig och emellanåt gjorde reven nytta. När vi rundat Sandhammaren kändes det dock väldigt bra med denna segelsättning. Syns inte Bornholm ovanligt tydligt? Trots diset eller p g a diset? Foto: Yngve Svensson.
Någon i besättningen på kommande etapp var bekymrad över vädret. Just då hade vi det så här. Foto taget utanför Kåseberga med mobilen som ger en annan färgmättnad.
Efter Kåseberga började det dock bli allt kyligare, så halsduk, vantar och sjöställ åkte på. Jag minns det som att man ofta seglade så, ett eller kanske ett par decennier tillbaka. En indikation så god som någon om att temperaturen har stigit. Foto Stina.
Skulle vi gå till Kåseberga eller Ystad? Det blev Abbekås.
I Abbekås fick vi träna fickparkering. När vi skulle ut fick vi köra rätt hårt på förspringet för att få ut rumpan tillräckligt.
Drömmer man om Skåneidyll vid havet kan Abbekås vara ett alternativ.
Det här övergivna huset kanske är till salu?
Fast, det här såg trevligare ut.
Även här var jag för två år sedan och det var en otrolig ljudkakafoni från dammen. Grodors kväkande gissade vi på. Nu var det förmiddag och lite senare på sommaren och alldeles tyst.
Den som säger att Skåne är platt borde segla på Skånes sydkust. Landskapet är ofta härligt böljande, lite som havet.
Efter några dagar med hård vind blir man rätt trött. Nu seglade vi ändå förhållandevis bekvämt med två rev och kryssfock och krängde det för mycket för vår smak kunde vi lufta ur storen genom att låta bommen peka lite uppåt eller genom att släppa ner den i lä. Stina hade noterat upp emot 16 m/s på vindmätaren, d v s den upplevda vinden som ju även inkluderar båtens fartvind. Den verkliga vindstyrkan är några sekundmeter lägre, men det är ändå väldigt mycket vind och den upplevda eller skenbara vindstyrkan är ju även den vind som båten känner av. Just nu visar vindmätaren på 14 m/s.
Tyskar ger ofta intrycket av att vara riktigt tuffa äventyrare. Man ser många som seglar långt, över öppet hav, i små båtar. Här kommer vi ikapp en av tre tyska folkbåtar vi har runt oss. Det stänker och guppar, men går förvånansvärt stabilt med tanke på att man seglar utan rev. Coola typer.
Strax efter det att vi seglat om en av folkbåtarna är vi nästan i höjd med Smygehuk, Sveriges sydligast udde och efter ytterligare en kort stund hör vi att Sweden Rescue söker sjöräddningsenheter i närheten. När ingen svarar på det anropet blir vi uppkallade och vi förstår det som att det finns en sjuk person ombord på den större segelbåt vi observerat ett tag, som gått för motor mot vinden, men som gjorde halt utanför Smygehamn. Efter att ha förhört sig om vårt djupgående konstaterade man att vi inte kunde hjälpa till med att föra den sjuke in i hamn. Jag kontrade med att vi hade tre tyska folkbåtar i närheten som saknade AIS, men som kanske kunde hjälpa till. Vi väntade in den av dem vi nyligen passerat och ropade till dem att kontakta Sweden Rescue på 112. Sedan slutade dramat med att den stora segelbåten ändå smög sig in i Smygehamn. En Hallberg Rassy 57 enligt Micke, som kollat på AIS:en. En sådan skuta sticker, olastad, 2,43 m. Enligt min hamnbok är hamndjupet i Smygehamn 2 m. Undrar hur det gick. Micke som har koll på allt, visste även att berätta att det var samma Hallberg Rassy han hade sett på ett videoklipp när den, som en av ytterst få båtar, rundade Hoburgen i senaste Gotland runt. Senare hör vi att Sweden traffic rapporterar om ett navigationshinder i Smygehamn. Är det månne Hallberg Rassyn som gick på grund inne i hamnen?
Inte raka spåret direkt…
Änligen når vi så Falsterbokanalen. Broöppningarna har reducerats till en gång varannan timma (en gång i timmen förut, med ett par undantag under vägtrafikens rusningstid). Vi fick förtöja tillfälligt under en dryg timma innan vi kom vidare till hamnen som ligger på andra sidan bron, mot Öresund.
Avmönstringsdags. Undrar om eller när vi ses igen. Trevligt har det i alla fall varit. Än en gång, tack tappra gastar! Det har varit både trevligt och tryggt att ha er ombord.

Nu har det gått ett par dagar sedan ni mönstrade av. Det blev en intensiv segling, men så här i efterhand förvånas jag också över vad mycket vi hann med i land. Och tre yogapass också! Nåja, åtminstone för den större delen av besättningen 😉

Jag minns inte att vi fick något regn på oss under någon av seglingarna, men nu vräker regnet ner över Falsterbonäset. Prognosen ser onekligen dyster ut. Hur ska det bli tro?

Jag behöver lite egentid efter ett intensivt umgänge under en dryg vecka. Men, efter två dygn börjar lappsjukan komma krypande, så jättrevligt med besök ombord, Pär-Ola och Marie.

 

 

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

2 svar på ”Sommarsegling 2023, etapp 3, Oskarshamn-Falsterbokanalen”

  1. Stort tack Pelle för en härlig vecka! Har varit spännande, lärorikt och roligt. Utklippan var den mest spektakulära hamnen.
    Ett härligt team att vara del av där Pelles nyckelord stämde väl in : ”tolerans, respekt, hjälpsamhet, flexibilitet och vänlighet och att man uppvisar en inkluderande attityd mot all ombord”. Tack också till Micke och Jonas.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.