Sommarsegling 2023, etapp 4, Falsterbokanalen – Träslövsläge

I Malmö stod plötsligen Martin på kajen och kom ombord och tog en öl. Vi seglade Gotland runt tillsammans 2010. Nu ska han flytta från Malmö till Båstad. Det måste vara ett stort kliv för en skåning med tanke på att gränsen till Norrland för många skåningar går vid Hallandsåsen. Vad trevligt det var att ses Martin! Uppskattar att du ville ta dig förbi. Foto: Inga.

Några timmar senare stod Henrik på kajen. Även han var med på Aquileja på samma Gotland runt helt ovetandes om att Martin varit på besök någon timme tidigare. Sist jag såg Henrik (kan det ha varit 2020?) var vi på var sin båt på Öresund och vinkade åt varandra. Annars seglade vi även med Janne Österman i Kroatien 2017. Foto: Inga.

I Mölle hade jag bjudit ombord Jonas på en drink. Jonas lärde jag känna på en vandringsresa till Mallorca för knappt ett år sedan. Med Jonas etablerades ett särskilt band. Av en händelse kom vi fram till att Jonas pappa och farfar, som var redare, hade köpt fartyg av min morfar på Öresundsvarvet. Familjerna umgicks även privat och som liten grabb måste Jonas även ha träffat min mamma.

Dagen därpå hade vi nya drinkgäster i sittbrunnen. Lena, nummer tre från vänster, lärde jag känna 2010 när hon bodde i Täby. Nu har hon närmat sig rötterna och bor i Höganäs och hade satt sig på cykeln för en tur till Mölle. Ingas kompis Addi, nummer två från höger, hade satt sig i bilen och kört från trakterna av Jonstorp för att hälsa på hos oss. Hon fick dock nöja sig med en T, emedan vi andra fick en GT. Jätteroligt att ses Lena och trevligt att få träffa dig, Addi.

Sista kvällen, i Träslövläge var vi åtta personer i Aquiulejas sittbrunn. Det går, men det är inte särskilt bekvämt. Jag borde kanske ha skruvat bort ratten… Nu var Ingas barndomsvänner Ulla-Britt och Lasse, som är bofasta i Träslövsläge, på besök liksom Agnetas äldste storebror Lennart med sambo Lillemor. Det var svårt att få med alla på en och samma bild. Ursäkta mig, Lillemor och Agneta, för att ni hamnade utanför.

Tillbaka till ruta ett, som var Falsterbokanalen. Köpcentrat med stor livsmedelsaffär och Systembolag i Höllviken låg tre kilometer bort och jag började dessutom få lite myror i brallorna efter att ha suttit still hela söndagen på grund av det eviga regnandet, så jag frestades allt mer av att gå upp till Malmö på egen hand.

Först ville jag dock byta ut en gasolflaska, vilket skedde smidigt i en automat utanför ICA i Ljunghusen. På vägen tillbaka kunde jag nästan känna doften av f d järnväg. Undrar hur många gånger man ångrat denna nedläggning. Stationshuset såg dock välbevarat ut och inrymde en restaurang och den gamla banvallen fungerar som cykelbana.

Det som gjorde mig lite fundersam kring t ge mig iväg själv var egentligen bara hur enkelt jag skullle ta mig ut från dessa förtöjningspålar som skåningar och även danskar har sådan förkärlek för, i kombination med den kraftiga vinden. Men, om man tar det lite pö om pö går det mesta bra resonerade jag och så även denna gång. Snart var jag loss, förtöjd igen vid toatömningen och loss igen och snart var seglen uppe. Tänkte en stund på de två reven nu när jag skulle få en fin slör upp till Malmö. Undrar om det inte var första gången under sommarens segling jag kunde räkna med en sådan vind. Men, jag behöll reven och när jag vid något tillfälle tittade på loggen gjorde jag över tio knop, så att släppa reven kändes inte längre så angeläget.

Grått, grått, grått… Brohöjder kan kännas förrädiska. På håll ser broar så låga ut. Hade jag verkligen läst rätt? Jag gick nu inte i den stora rännan utan i en led närmre land.

Jag var ändå inte ensam på sundet, men många seglare var vi inte.

Två och en halv timme efter det att jag släppte förtöjningarna för sista gången i Falsterbokanalen låg jag förtöjd i Västra hamnen. Då hade jag ändå varit inne och rekat för att sedan gå ut igen och förbereda tampar och fendrar.

Att gå in i Västra hamnen var lite spännande. Förutom att inloppet var smalt krökte det sig också och utifrån såg man inte alls vad som väntade runt hörnet.

Turbinhamnen var en trevlig bekantskap, trevligare än Dockan, där jag legat tidigare. När jag lade till var det lite grått och öde, men så kom solen fram och vips började det vimla av folk som flanerade, satt och solade eller satt på restaurangerna längs kajen. Visst, Västra hamnen är nytt och lite sterilt, men ändå gemytligt här längs vattnet.

Grön kontrast till Västra hamnens betong. Bortom grönskan Ribban (Ribersborgsbadet) med lång sandstrand och kallbadhus och pirer. Malmö är bättre än vad många tror.

Snart var besättningen på plats. Inga och Agneta känner jag sedan tidigare, båda har seglat flera gånger på Aquileja. Ulf var en ny bekantskap.

Vi hade inte satt upp något bestämt mål för första dagens segling. Riktningen var dock klar, norrut. Borstahusen, Ven, Ålabodarna, Råå… Vi seglade förbi Borstahusen, men provade att kika in i Norreborgs hamn på Ven. Egentligen är den lite för liten för Aquileja, men kanske kunde vi få plats allra ytterst? Det såg dock ut som om den plats jag hade hoppats på var upptagen, så istället gick vi tvärs över mot fastlandet och Ålabodarna.

Ålabodarna visade sig vara ett synnerligen trevligt alternativ till Ven och det var väldigt länge sedan jag var där och då kom jag landvägen.

Det hörs ju på namnet att Ålabodarna är ett gammalt fiskeläge. Jag hittar en uppgift om att det 2009 fanns två fiskelag, mot tidigare 15. Hur mycket det fiskas idag kan man undra. Någon ål lär det dock inte fiskas längre.

Farbror hade kommit ner till hamnen m h a sin rullator för att assistera inför sjösättning.

Desto aktivare var badlivet. Tanten som Inga lägger armen runt var uppvuxen i Ålabodarna, men bodde numera inne i Landskrona. Hon kunde stolt berätta att den man som finns förevigad inne på museet var hennes bortgångne man. Och det var inte vilket foto som helst. Han förevigades när han hade fångat världens största sill på 1,8 kg. Tydligen köptes den av Findus som såvitt jag förstod det, hade konserverat den. Hon uttrycke viss oro över var den kunde ha tagit vägen nu när Findus inte är en verksamhet längre, bara ett varumärke. Hon kunde också berätta att det aldrig funnits någon fiskaffär i Ålabodarna. Inga trodde att hon hade varit här och handlat fisk. Däremot hade det funnits hela två livsmedelsaffärer i denna lilla by. Den ena drevs av Gabriel Jönssons syster i den ena halvan av Gabriels föräldrahem. För den som inte omedelbart reagerar på namnet Gabriel Jönsson, kan jag upplysa om att han var poet och författare, känd bl a för filmmanuset till Flickan från Backafall.

Det var överrraskande fräscht och salt och varmt i Öresund.

Om jag fattade rätt var det här Gabriel Jönsson och hans syster växte upp och huserade. Kan vara helt galet då äldre bilder från huset ger ett helt annat intryck. Någon läsare kanske vet bättre.

Idag hör Ålabodarna till Landskrona kommun som skymtar i fjärran. Man kan även ana Borstahusen. Tanten vid badet berättade att Ålabodarna tidigare hörde till Härslövs landskommun. Landskommun? Det lät gammlmdigt. Vad var det? Jag googlar och finner att landskommuner förekom fram till sjuttiotalets komunreform parallellt med köpingar, municipalsamhällen och städer.

Innan vi ger oss iväg, ett yogapass i underbar miljö. Fast under denna etapp får jag inte sällskap av någon av mina medseglare.

Idag är målet givet, Mölle. Vid frisk nordvästlig vind är hamnen i Mölle olämplig att angöra. Men, idag är den västlig. Fortsatt frkiska vindar, två rev och kryssfock.

Välkänd profil: världsarvet Kronborgs slott i Helsingör. Det finns även en slags spännande koppling mellan Shakespeares Hamlet och Kronborgs slott, då handlingen utspelar sig i ett slott i Helsingör.

Agneta i sitt esse, en duktig styrkvinna.

– Faldt han i, hörde jag från den danska båten som förtöjt utanpå oss i Mölles hamn. Nejdå, ett helt frivilligt dopp som var riktigt fräscht trots att vi låg i en hamn. På ostkusten blev man omgärdad av tyska båtar. Här omgärdas man av danska båtar. Alla passar väl på att leva gott på den svaga, svenska kronan.

För att jobba tre personer i byssan krävs det gott samarbete.

Mölle är visserligen ett gammalt fiskeläge, men någon båt som landar fisk såg vi inte röken av. Det var nog länge sedan fisket stod för någon större del av försörjningen i byn. Istället har nog turismen betytt desto mer när tyskar och danskar började komma hit på semester någon gång under 1800-talet. Inte minst för att runt sekelskiftet njuta av synden i Mölle. Vi får i alla fall tillreda fyrkantig fisk.

Mot kvällen blev det allt ruggigare. Handdukarna torkar bra i vinden, så länge regnet håller sig borta. Informationstavlan i Mölles hamn visar på 7-10 m/s och en lufttemperatur om 17°.

Kapell på svenska. Supstuga på seglarspråk. Skyddar inte bara mot regn, utan även mot kyliga vindar, en kväll som denna. Visst kan man sitta inne och äta, men det blir lite som att krypa ner i källaren. Och det är ju trots allt sommar. Foto: Agneta

Mölle har begåvats med en ny staty sedan jag var här sist. Den föreställer Peter P Lundh som plåtade synden i Mölle. Inga är dock präktigt påklädd 🙂

Kullaberg ser riktigt hotfullt ut ikväll. I förgrunden den vågbrytare som kommunen började bygga för att göra hamnen lite mer okänslig för de nordvästliga vindarna. Men se, det blev tji. Kommunen tvingades riva en del av vågbrytaren efter påtryckningar från en, uppenbarligen, stark intressegrupp. Vem kan vilja stoppa ett så lovvärt initiativ, kan man ju undra…

Jo, de här. Vågsurfarna. Vågbrytaren förstör de fina vågorna. Låter det som en rimlig avvägning?

Alltid är det nå’t (1).

– Va, har ni inte besökt Nimis! Det fick jag höra efter det att jag var i Mölle förra gången, 2021. Flera personer har också bekräftat att Nimis är väl värt ett besök, så här går jag och Ulf i den vackra bokskogen för att söka oss fram till denna konstinstallation eller vad man nu väljer att kalla det. Kommunen har satt uppskyltar till både sevärdheter och byar, men Nimis bemöts med total tystnad. År 2010 besöktes ändå platsen av uppskattningsvis 40 000 personer. Om nu inte kommunen vill tala om hur man tar sig till Nimis, vet i alla fall Google maps besked. Man kör mot Himmelstorps gård och går sista biten. Om ni minns inledningen hade vi besök av Jonas på en drink i sittbrunnen. När han hörde att vi eller åtminstone jag och Ulf ville besöka Nimis erbjöd han frikostigt oss att låna en av hans två bilar. Tack för din generositet!

Den kvinliga delen av besättningen var inte så sugen på att delta då man hade hört att det var lite strapatsrikt att ta sig ner den sista biten. Kanske var det detta de såg framför sig?

Nimis består av dessa tre torn. Det ser ju ut som ett avancerat plocke-pinn. Ett under att det fortfarande håller ihop. Det verkar inte som om någon underhåller Nimis, så vill man se det ska man nog inte vänta för länge.

Vi var inte ensamma direkt.

I anslutning till Nimis ligger ”boken” Arx byggt av 150 ton sten och betong. Vadå bok, kanske du tänker. Stenarna är numrerade och har således sidnummer och Arx har fått ett ISB-nummer (ISBN) och katalogiserats i bibliotekskatalogen Libris. Brist på fantasi kan han ju inte ha haft, denne Lars Vilks. Var går gränsen mellan kreativ förmåga och galenskap funderar jag, i mitt blockerade sinne.

Det här måste väl i alla fall vara naturens eget konstverk. Hur kan det bli så?

Högt upp i ett av tornen klättrar två barn. Hade jag varit förälder hade jag nog känt en viss oro över att något skulle rasa ihop.

Själv nöjde jag mig med att gå genom denna gång. Åtskilliga pinnar och bräder hade lossnat och här och var stack spikar ut. Kanske känner kommunen att de har ett ansvar om de skulle peka ut Nimis som ett besöksmål.

Ett samtalsämne ombord var också vilka olika intryck ett samhälle ger beroende på om man kommer landvägen eller sjövägen. Vi var nog rätt överens om detta och när jag nämnde det för min son Joakim, påminde han mig om den annorlunda känslan av att lägga till Djurgården på egen köl, vilket vi gjorde hela familjen vid ett tillfälle. Han förstod precis vad jag menade. I Mölle kunde man få det här perspektivet från sittbrunnen.

När jag inför sommarens segling frågade Jonas om han ville komma ner på en drink i båten för det fall vi kom till Mölle tackade han glatt ja, men kontrade också med att bjuda hem mig och min besättning på middag. Flott värre! Nu var det dags för middag.

På höjden skymtar Grand Hotel Mölle. Var det månne där hon bodde, Elsalill, i Povel Ramels Gräsänkling Blues.

Vi hade väl anat att Jonas hem skulle vara trevligt, men det var ju jättemysigt, med välskött trädgård därtill och utsikt över hamninloppet. Foto: Agneta.

Många GT har det blivit under denna etapp. Men, så är det ju också en hälsodryck. Enbär lär ju vara bra både mot urinvägsinfektioner och plötsliga svullnader i leder och kinin vet vi ju att det är bra mot malaria och jag som besvärats av lite ryggskott på sistone kan glädjas åt att det även har en muskelavslappnande effekt. Mera GT till folket!

Från uteplatsen hade vi koll över hamninloppet.

Jonas berättar inspirerande om sina tavlor.

God mat och dryck avlöstes av spännande samtal och skratt och skönsång varvat med hemsk falsksång. Men, vem bryr sig om lite falsksång? Foto: Agneta.

Efter middagen gick vi ner i källaren. Är det p g a vinförrådet man lever lite sällare i sin källare?

Det hade onekligen varit spännande att prova vinet i en sådan där gammal dammig flaska. Foto: Agneta.

Mölle hamn by night.

Är det inte det ena, är det det andra. Värme och sol, men ingen vind. Men, den kommer säkert. Tidigt ännu.

Mysfaktorn är hög, men annars är Mölles hamn egentligen inget vidare. Man ligger utanpå varandra och det är så mycket båtar och så få platser att båtar även förtöjer vid och blockerar toatömningen. Inte lätt att vara laglydig då. Men, alla samarbetar med ett leende på läpparna och efter lite omrangering har båtarna längst in fått möjlighet att lägga ut.

Idag tog vinden lite paus och kors i taket, båda reven släpptes ut.

Och inte bara det, Code 0 grävdes fram ur förrådet, hissades och rullades ut. Äntligen lite glidarsegling. Foto: Agneta.

Inte heller idag var vi riktigt på det klara med vart vi skulle, men slutligen hamnade vi här, på Hallands Väderö som namnet till trots ligger i Skåne. På håll såg det ut som om det var en stor fågelkoloni på öarna. När vi kom närmre insåg vi att det var arten människa som slagit sig ned på öarna. Folk måste ha gått man ur huse och givit sig ut med sina båtar, utsvultna på sol och bad. Förra gången jag var här var också en solig och varm dag, men då låg här bara några enstaka båtar.

Även vi var badsugna.

Holländska båtar kan ofta vara lite udda i en inte allt för smicktrande bemärkelse. Båten bredvid oss rckså udda, men bara i betydelsen att det var ett one off-bygge. Vilken charmig båt det var.

Alltid är det nå’t (2).

Efter lite för mycket velande från skepparens sida bestämde jag oss för att gå över till Torekov för natten. Ett prognosticerat vindvrid under morgontimmarna gjorde att risken för pyjamassegling kändes påtaglig. Vi var inte ensamma om att komma på idén att gå in i Torekovs hamn.

Lite spännande var det att bege sig in i den innersta lilla hamnbassängen, utan att se vilket manöverutrymme där fanns, men vi klämde oss in.

I hamnen finns Skjulet också kallad Börsen som byggdes redan på 1700 talet. Här finns namnbrädor och galjonsbilder från främst segelfartyg som blivit upphuggna i Torekov. Idag används Börsen som samlingsplats för att dryfta världspolitiska eller mer lokala frågor.

Inte en siff…. Inte en bokstav rätt. Det vet väl alla att aktern är bak på båten och inte heller befinner vi ju oss i Brantevik, utan i Torekov. Jag fatt int nå.

Dags för ett solnedgångsbad? Besättningen skyllde på att de inte hade någon ståndsmässigt sliten badrock med sig. De var ju trots allt i Torekov…

Det är ju faktiskt mysigt i Torekov.

Och folk tycks trivas bra och vara tämligen obekymrade över att de roar sig och leker vid den gamla kyrkoruinen.

Den nya kyrkan liger inte mitt i byn.

Puttenuttigt.

I väntan på solnedgång.

Lotsen tycks ha gått hem. Förmodligen för gott, inte för att det är kväll. Tyvärr gick solen ner i en liten säck.

Det är inte många gästhamnar där man blir mött på vattnet av en hamnvärd, knappt i land ens. Hamnkaptenen har blivit en betalautomat. Men på Anholt är det ordning och reda (och dyrt, 441 SEK per natt och extra för dusch och el). Men, vad gör det att det är lite dyrt när man blir mött av en sådan här cool kille. Först ville han prata engelska, men det var ett tungomål vi sade oss inte förstå. Danska däremot fungerade, om det gick bra. Jodå, han visade sig vara språkbegåvad och växlade snabbt till danska. Istället för att visa oss till en lämplig plats förirrade han sig dock in på samtal med Agneta om surströmming, vilket han tydligen åt med glädje. Hade vi ätit rödgröd med flöde? Till slut kom han dock på vad hans egentliga uppgift var och hittade en plats åt oss. Självklart hjälpte han även till med att lägga bojfångaren på bojöglan. Elegant!

Har man inte egen båt kan man ta färja Halmstad-Grenå och vidare med denna färja från Grenå till Anholt. Ett besök på Anholt borde alla få njuta av. Eller? Kanske tappar lite av charmen då…

När man ser Anholts hamn på håll och alla master som sticker upp, kan man bli lite orolig över att inte få plats. Men, just Anolt tror jag är en hamn där de pressar in hur många båtar som helst. Den här gången var det förhållandevis gott om plats, men när jag var här senast (2021) körde man in en båtstäv mellan varje akterpar. Det låg till slut fyra båtar i rad mellan bryggorna, vilket gjorde att man i princip kunde gå från en brygga till en annan via de förtöjda båtarna. Jag har funderat i efterhand hur de inklämda båtarna förtöjde i sin akter och hur tusan kom alla ut sedan. Hur skulle vi som låg förtöjda mot bryggan kunna lägga ut? Men, det sa bara poff och så var de intrikata tilläggningarna som upplösta morgonen därpå.

Anholt har en liten touch av hippiestämning. Eller håller den så sakteliga på att försvinna?

Väderprognosen lovade regn på eftermiddagen så vi var rätt morgonsnabba för att hinna med ett besök på stranden innan dess. Det finns ju en fin strand precis bredvid hamnen, men allra finast är det ungefär mitt på den norra stranden. Tycker jag. Och, jag vet vad jag pratar om. Jag har säkert studerat 95 % av strandremsan runt Anholt.

Vädret artar sig och det hela ser ju rätt inbjudande ut. På vägen ner berättade jag för Ulf om att vi vid förra besöket hade stött på en döende säl på stranden. Det surrade av flugor som kröp omkring på den och den tittade med vädjande blick på oss. – Rädda mig, kanske den tänkte. – Är det där också en död säl, utropade Ulf plötsligt, väl nere vid vattnet. Det visade sig dock vara en högst levande kut som förmodligen väntade på sin mamma för att bli diad och som vi skrämde ner i vattnet. Shame on us!

Vädergudarna vakade över oss och försåg oss med ett öppet, blått solhål.

Någon brandman (brännmanet) såg vi inte till, så efter ett tag kände man sig trygg med att plumsa runt. När vi seglade över däremot var det gott om feta brännmaneter. Eller hur var det nu, var det från Mölle och norrut de dök upp för första gången? Vad snabbt minnet sviker…

Skulle det inte regna från klockan 12? Jag såg framför mig en snabb fika på stranden och sedan tillbaka till båten för att undkomma regnet. I stället blev det en lång, underbar stranddag, när man blir så där skönt slö att det känns som en smärre bergsbestigning att vända sig från mage till rygg.

Att ligga still på en strand kräver sin man eller kvinna. Några av oss började få myror i benen.

Vid förra besöket kom jag aldrig upp till fyren på Anholts nordostspets. Min gast hotade med att klubba ned mig om jag så myckret som tog ett steg till i den riktningen. Jag fann då för gott att lägga om kursen mot båten. Nu fick jag dock en ny chans. Det såg så nära ut när jag började gå, men det tog nog en timma att ta sig dit, så det blev en rejäl promenad. Och sedan skulle jag ju avverka sträckan från vår badplats till vår cykelparkering så det blev en tur på drygt tre timmar.

Uddar är som bergstoppar, de utövar en dragningskraft och de ger en själslig tillfredsställelse när man erövrat dem.

Jag antar att detta måste vara den gamla fyrvaktarbostaden.

Vid mitt förra besök utvecklade sig en kort efter regnet-promenad till vad som hade kunnat bli en vandring runt hela ön. Men som jag antydde ovan var det förenat med visst hot om våld, så den amitionen gav jag upp. Nu upptäcker jag att den ändå inte hade kunnat genomföras, då den nordostliga spetsen på ön är ett sälskyddsreservat. Och att det gillades av sälarna kunde man lätt konstatera i den kikare som fanns uppställd vid fyren. Det gick inte att räkna dem.

Hur tänkte de här då? Stor hund på en surfbräda… – Ser spännande ut, ropade jag. – Ja, vi får se hur det går. Hur det gick vet jag inte, men så länge jag tittade på såg hunden hur cool ut som helst.

Om detta är Anholts svar på Döderhultarn, så hade man väldigt olika syn på människors utseende.

Nu började det faktiskt dra ihop sig. Skulle jag hinna tillbaka till båten innan regnet bröt ut? När jag kom fram till cykeln hade jag fått någon enstaka droppe på mig, men cykelturen blev på slutet ganska blöt. Men, då hade klockan hunnit bli över fem, så tack Anholt för att du bjöd på en så fin dag och nonchalerade väderprognosen och tack Ulf för att du insisterade på att vi skulle gå hit.

Jag tycker att jag hade en rätt cool besättning. Människor reagerar så olika. När man plockar fram livlinor, däckslinor (jack stays på seglarspråk) och åskledare, kollar Blixvakt (visar hur åskfronterna rör sig), plottar positioner på sjökortet (för det fall ett blixtnedslag skulle slå ut plottern), tar två rev i storen, sätter preventergaj för att hindra en ofrivillig jipp, då signalerar det fara för en del. För den här besättningen signalerade det istället trygghet.

Hur fördriver man då drygt sex timmar på ett blygrått hav? Man samtalar naturligtvis, fikar, äter, sover (vi lämnade hamnen fem över sju), styr, skotar segel, kollar Blixtvakt hur åskan rör sig, lyssnar på väderutsändningarna på VHF:en och så kan man ju repetera sjövägsreglerna. Många tror att en segelbåt alltid ska väja för ett större motorfartyg som dessutom seglar för brödfödan. Fel, fel, och åter fel. Det kan man naturligtvis göra av ren artighet, men enklast för alla inblandade är nog oftast att hålla sin kurs och följa de formella reglerna så blir allt mer förutsägbart. Inga påminner mig om en segling för sex år sedan när vi t o m blev uppropade av ett fraktfartyg som undrade hur vi ville mötas. Hade det förelegat kollisionskurs med detta fartyg t ex hade det således, under normala omständigheter, varit väjningsskyldigt. Nu befann det sig dock i en s k trafikseparering, ett slags havets motorvägar, som vi dessutom skulle korsa. Vad gällde då? Vi googlar och hittar följande på Sjöfartsverkets webbplats: ”…segelfartyg får inte hindra ett maskindrivet fartygs säkra passage i en trafikseparering” Jaha, det var ju inte helt entydigt, men det hade nog varit bäst att försöka hålla undan.

Överfarten var rätt snabb. Drygt sex timmar efter det att vi lämnat Anolt låg vi vid kaj i Träslövsläge. Det regnade en kort stund när vi lade ut och det började regna igen precis när vi skulle lägga till, men i övrigt blev det en torr överfart trots en massa mörka, regntunga moln omkring oss. Även åskan höll sig på avstånd. En eloge till Ulf som gick fram på ett guppigt fördäck och satte fast skotet som hade lossnat från förseglet i samband med inrullningen. Tack vare det slapp vi riskera att det fladdrade ut när vi skulle gå in i hamn.

Träslövsläge visade sig vara en levande fiskehamn.

Jättebra idé, men gör det någon annanstans. Vilka förändringar man än gör, kommer någon att drabbas negativt. En ständig och svår balansakt.

Samling på fördäck efter en stunds vila efter överfarten från Anholt till Träslövsläge. Vädret fortsätter att förvirra och förvåna. Ena stunden sol, nästa stund regn och rusk. Men, det är väl det som är typiskt lågtrycksväder. Fast i år känns det extremt typiskt.

Lämna ett svar Avbryt svar