Italien, etapp 2 (Kalabrien runt)

Rutt: Lamezia Terme-Pizzo-Tropea-Capo Vaticano-Scilla-Pentidattilo-Gerace-Soverato Marina-La Petrizia-Crotone-Tenuta Iuzzolini, Cirò Marina-Agriturismo Giardino di Iti, Amica-Amarelli, Rossano Stazione-Rossano-Agriturismo Giardino di Iti, Amica-Agriturismo la Locanda del Poeta, Acri-Fossiata-Cupone-Camigliatello-Stazione San Nicola-Camigliatello-Falerna Scalo-Lamezia Terme-London Stansted-Stockholm Arlanda

Datum: 29 oktober-6 november 2023

Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinovic

Först liftade vi med Fernando som skulle skjutsa Anders och Ingela till flygplatsen i Lamezia Terme. Där plockade vi upp vår hyrbil för den kommande veckan.

Föga anade vi dramat som utspelade sig i närheten, när vi hämtade ut hyrbilen. I Lamezia Terme pågick en megarättegång mot 355 personer som ingår i eller haft samröre med ’Ndrangheta-maffian. Rättegången hölls i en specialuppförd bunkerliknande lokal. Låter som en upprepning av vad som hände på Sicilien på 1980-talet då den omtalade Cosa Nostra-maffian ställdes inför skranket. ’Ndrangheta-maffian sägs vara den mest våldsamma maffiaorganisationen i Italien, med förgreningar världen över och med stort inflytande över den globala kokain-handeln. Ett exempel på dess brutala metoder: En 44-årig kvinna vägrade sälja sin mark till en maffiaboss. Konsekvens: hon ”försvann” (mördades). För att utplåna spåren användes kroppen som djurfoder till hennes grisar. Det var ju skönt att de satt bakom lås och bom och vi kände oss också trygga vart vi än kom.

Egentligen hade vi bokat en vinprovning på vingården Statti dagen därpå, men nu blev det svårt. Efter ett par dagar med fortsatt solsken skulle det dra ihop sig. Vi bokade av vinprovningen och satsade på sol och bad istället.

Första anhalten blev Pizzo. På tal om maffian ger ju namnet lite märkliga associationer då ordet ”pizzo” även står för ”skyddspengar” (=utpressningspengar) som affärsinnehavare och andra företagare betalar till maffian.

Vi hann med ett sent dopp innan solen gick ner.

Så här dags hade vi inte så mycket sällskap på stranden…

Fortfarande iförda badkläder vandrar vi tillbaks mot vårt boende. Jämfört med oss är de flesta italienarna väl påpälsade.

På många andra håll var det rätt öde. Turisterna hade åkt hem och de flesta etablissemangen på stränderna hade klappat igen för säsongen. Men, här i Pizzo var det söndagskväll och full fart.

Gatubelysningen har tänts. Bäst att lägga på ett kol och kliva ur badkläderna.

När Fernando (se föregående inlägg) hörde att vi skulle till Pizzo menade han att vi absolut måste äta en Tartufo, en stor glassboll med choklad. Och den skulle helst ätas här, på Gelateria Belvedere. Fantastiskt gott, men väldigt mäktigt. Efter en jätteportion pasta *amatriciana på närbelägen restaurang, blev glassen nästan som ett bombnedslag i magen.*

Skiner solen och man får man ett rum med utsikt över Medelhavet, då går det däremot inte att se sig mätt.

Måndag blev det bara en kort tur, Pizzo-Tropea.

Tropea är en ort som förekommer i charterprogrammen, så en och annan kanske känner igen namnet. Det gällde dock inte mig. Någon charterinvasion kände vi inte av. Nu var det arbetsvecka, off season och det var rätt glest med folk på stranden.

Ännu färre var det i vattnet. Var det 23° på ostsidan var det kanske 22° här. Vi har lite olika sätt att bada. Medan jag doppar mig, leker lite i vattnet och går upp försvinner Slobi iväg på lite längre simturer.

Till slut får även Slobi sitt lystmäte och kliver upp.

Somliga tycker ju att en strand är en strand, sedan spelar inte resten så stor roll. Jag har en helt annan uppfattning, vattnet, sandens färg och finkornighet och inramningen är bland de saker jag värdesätter. Här var det främst vattnet och inramningen i form av häftiga klippor som gav stranden dess mysfaktor.

Många tycks bli rastlösa på en strand. Det tar vanligtvis ett antal dagar av slöande på stranden innan jag känner av någon rastlöshet. Är förutsättningarna de rätta tycker jag det är ett underbart sätt att både ladda och ladda ur. Foto: Slobi

Praktiskt med staden och dess brus några våningar upp och lugnet här nere.

När jag skulle parkera insåg jag inte först att jag hade ett större antal, små gångtrafikanter runt omkring mig. Som tur var körde jag inte över någon höna. Intressanta brallor de klädde sig i. Vi åt lunch på restaurangen nedanför parkeringen. Undrar om det var här hönsen hamnade till slut. Vi åt dock en god pizza.

Sista natten det gick att få ett rum här, sedan stängde de för säsongen.

Jag brukar tycka att julskyltningen kommer igång alldeles för tidigt i Sverige. Kanske blir jag stressad över denna påminnelse om att en kravfylld helg är på G. Det är ju uppenbarligen ett intet mot här. Enligt kalendern är det fortfarande oktober. Nu kom också det där lite ostadigare vädret som fick oss att hoppa över besöket på Stattis vingård. Skönt att vi hann få en dos sol och bad innan dess.

Ingen särskild hastighetsnedsättning, inga koner, varningskyltar, hjälmar eller oranga västar. Lite annorlunde säkerhetstänk här.

Som så ofta fanns inte den bilmodell vi bokat, utan vi blev erbjudna en större modell, en Citroën C5. Skönt med en större bil, gladde sig Slobi. Hur ska det gå med trånga gator och italiensk ficparkering, tänkte jag. Tur att vi inte hamnade på en sådan här liten gata med vår hyrbil.

Vi tror att det här är blyblomma. Vem har hört talas om den? Foto: Slobi

Turistort och ändå lite ödsligt i den gamla stadsdelen. Vi behövde inte trängas. Foto: Slobi

Summering Tropea: Häftiga stränder med vackra klippor. Tjusig utsikt från stan, men själva staden i sig kanske var lite av en besvikelse. Hade vi för höga förväntningar?

Tisdag: Ytterligare en kort tur, Tropea-Capo Vaticano.

Vi rullar vidare och vid Capo Vaticano tittar solen fram igen och helt otippat får vi en härliga eftermiddag på en av stränderna där nere.

Vi är fortfarande kvar vid Capo Vaticano och vi hade tur, för en av restaurangena höll fortfarande öppet.

Här hade vi kunnat sitta länge och njuta, men till slut blir det ju kväll och mörkt och vi hade ännu inget boende ordnat för natten. Foto: Slobi.

Vi körde och irrade ett tag i vår jakt på rum för natten. Vi hittade ett ställe på booking.com som skulle ha rum lediga. Men, när vi kom dit var det övergivet, lämnat vind för våg, såg det ut som. Vi gick omkring och ropade ett tag och egentligen hade vi bara kunnat inkvartera oss själva i något av rummen som stod öppna, satt oss i baren och försett oss med något att dricka. Kändes ändå inte helt tilltalande. Till slut återvände vi till området ovanför stranden och hittade ett ställe som hade sin sista öppna vecka och fick en sådan här fin vy från balkongen.

Återigen hände det något med vädret. I horisonten skymtar Messinasundet och Sicilien.

Efter Capo Vaticano blev det en dag med mycket bilåkande och flera stopp på vägen.

Vi kliver ut och kollar på utsikten. Dessvärre solkas intrycken av skräp.

Jag misstänker att Google maps var inställd på kortaste istället för snabbaste vägen, vilket ledde oss in på snirkliga, udda gator och vägar, små grusvägar genom fält, gropiga gator genom industriområden, men även en sådan här vacker bro med fantastiska, blommande gardiner.

Nästa stopp är Scilla. Vi ställer oss på torget på vad som ser ut som en förbjuden parkeringsplats, men en affärsinnehavare intill bedyrar att vi står helt OK. Kaffetarmen gör att vi rycker på axlarna åt parkeringsregler och drar oss till detta charmiga café.

Lite månsken så hade det bara varit Lady och Lufsen som saknades.

Idag, onsdagen den 1 november, är det Alla Helgons dag i Italien. Man gör inte som i Sverige och förlägger helgdagar till helgen när folk ändå är lediga.

Der ser kanske inte så ut, men det lät vackert.

Vi knallade upp här, men blev stoppade då man ville ha en inträdesavgift. Strax därefter kom hela kyrkan ut i en lång procession. Kanske tyckte inte prästen heller att det var värt inträdet, då de vände här och gick ner igen.

– Var har ni varit? Vi åkte hit och vi åkte dit och sedan åkte vi till… Ja, vad hette nu den lilla byn uppe i bergen? Den där byn, där berget såg ut som fem fingrar… Pentedattilo var det. Svårt att lära sig. Namnet härstammar från grekiskan och det är också en grekisk by från början. Bebyggelsen smälte in fint i bergen.

Ja, vad är nu detta för en bild? Det är resterna av en kaktusfrukt. Slobi bjöd mig att smaka, hon hade tagit bort alla taggar, hävdade hon. När jag tog emot den kändes det som att bli attackerad av en geting och jag slog ifrån mig som man gör när en geting blir för närgången. Slobi upptäckte sedan att hon hade säkert hundra små taggar på händerna. Det tog lång tid att bli av med dem alla. Varning alltså.

Återigen en av dessa små bostadsområden för hemlösa katter. Å ena sidan skjuter maffian ihjäl sina medmänniskor, å andra sidan gullar man och tar hand om dessa små kattliv. Mycket i Italien handlar om kontraster. Ingen mellanmjölk.

Pentedattilo skulle kunna vara en spökstad. 1968 förklarades byn obeboelig p g a naturliga fenomen som översvämnings- och jordbävningshot. På åttiotalet började dock byn att befolkas på nytt.

Vi åker vidare med siktet inställt på Gerace. Liksom Badolato hör Gerace till ”I Borghi più belli d’Italia”, en ideell organisation för små italienska städer med starka historiska och artististiska intressen. Gerace sägs vara en av de vackraste. Bland det första vi möts av är ruinen av kastellet som låg lite avsides från staden.

Snirklig väg för att ta sig upp till och ner från Gerace. I sanningens namn var det nu intre denna väg vi åkte på, men den var rätt snirklig den med.

Katedralen i Gerace var enorm. Som så mycket annat här nere speglar den olika epoker, den bysantinska och normandiska (återigen dessa vikingar?).

Den godaste Espresson drack vi i Gerace. Vad gäller glassen fanns det inte heller något att klaga över 😉

Vi trodde vi tog en bild på skylten som varnade för att gatan var smal, men icke. Hur bred var den nu? 2,3 m? Hjälp, tänkte jag. Här fick vi för att vi tackade ja till att bli uppgraderade till en större bil. Hur bred var nu vår bil? Jag var ju tvungen att kolla efteråt: 1,9 m. Slobi fick gå ut och dirigera.

Alla vägar bär till Rom och vi klarade oss fram på just Via Roma och ut genom Porta del Sole. Hej då Gerace! Du var en trevlig bekantskap. Ett besök rekommenderas.

Fredag: Soverato-Giardino di Iti (utanför Rossano). Kan ju se ut som om vi hade en amfibiebil, men fullt så kul hade vi inte.

Återigen är vi i Soverato Marina. Kvarteren nere vid havet är trevliga och här verkar finnas gott om restauranger. Vi gick bara runt hörnet och åt gott.

Det var mörkt när vi kom fram till vårt B&B Xenia, men vi vaknade upp till den här trevliga vyn.

På väg igen längs kusten. Vi gjorde flera försök att ta oss ner till någon strand för att få oss en förmiddagsfika, men ack så övergivet. Här ett sådant försök där vi tillfälligt stoppas av ett brummande diesellok släpandes på ett par-tre passagerarvagnar.

Påminner om gotländska klintar. Kanske inte så konstigt. Gotland sägs ju ha legat söder om Ekvatorn. Det var ju ett tag sedan, c:a 400 miljoner år sedan.

Utanför Crotone-halvön kunde man se ett antal borrplattformar ute till havs. Gas är vad man borrar efter, vad det verkar.

Blåsigt och relativt folktomt och Crotone är inte heller någon jättestor stad, drygt 60 000 invånare, läser jag. Lite kuriosa: Staden grundades av greker och är bl a känd för att Pythagoras (Pythagoras sats ni vet – kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna) grundade en skola här.

Den godaste pizzan hittills åt jag i Crotone.

Ser ju mer ut som en konstinstallation än tvätt tagen direkt ur tvättmaskinen.

Ser lite sömnigt ut, men så är det också siestatid.

Castello di Carlo V hann vi bara ägna en flyktig bekantskap.

Istället åkte vi vidare norrut mot Cirò i hopp om att kunna besöka någon vingård. Hos den första vinproducenten vi svängde in till verkade man lite överrumplade över vårt besök. – Vill ni prova vin? Jaha, vilket vin vill ni prova då? Vi tackade för oss och körde vidare en liten bit och hamnade till slut här hosTenuta Iuzzolini och där förstod man precis vad vi efterfrågade. – Om ni kan vänta fem minuter bara, så kan vi ta en tur och avsluta med lite provsmakning. Man var bl a stolt över att vissa viner lagrades på fat gjorda av lokala kastanjeträd. Dyrare, men bättre än de importerade ekfaten från Frankrike.

Var är tomten? Den här buteljeringsmaskinen förde tankarna till tomtens julverkstad. Det rasslade, klickade och pös.

Efter den guidade turen fick vi prova tre viner, utan någon som helst kostnad. Vår vinguide var särskilt stolt över en röd Riserva, men det gillade vi inte alls. Smakade saft. Däremot det vita (Prima Fila Pecòrelo) var gott. Det fick följa med i bagaget, liksom en flaska Muranera, ett rött vin jag hade köpt i den lokala butiken i Badolato Borgo som gav mersmak.

…så det blev mörkt innan vi nådde vårt natthärbärge, Agriturismo Giardino di Iti. Och vi är nu verkligen på landet. I mörkret missade vi först infarten och efter en tvärnit fick vi backa tillbaka.

Det fanns gott om plats i den vackra matsalen. Vi var de enda gästerna.

Lite vin i glaset och Slobi blir så här uppspelt. Det var rikligt med god mat, den ena rätten efter den andra. Det kändes väldigt lyxigt att de bara hade oss att ta hand om, att vi hade hela stället för oss själva.

Dagsljus igen och vi fick se lite mer av hur de närmsta omgivningarna såg ut. Vackert. Mycket patina, alternativt förfall, beroende på vilket perspektiv man väljer.

Förbjuden frukt smakar bäst. Jag har lärt mig att det är förenat med stor risk för tidsfördröjning att passera grönsaks- och fruktstånd, men uppenbarligen gäller det även fruktträd.

Vad nu!? Kan det här vara en lakritsväxt? Vi har fått lite olika bud hur lakrits växer, någon pratade om odlingar, men de flesta har sagt att den bara växer vilt.

Det är ju i roten guldet sitter, men den är stadigt förankrad i marken. Google bekräftar. Det är lakrits. Servitrisen på boendet dementerar, no, no, ingen lakritsväxt. Guiden på lakritsfabriken bekräftar. Jo, det är lakrits. – Det känner man på strävheten på bladen. Jag väljer att tro att vi hade hittat lakrits. Foto Slobi

Att det fanns en åsna i närheten gick inte att ta miste på. De låter något hialöst. Låter som rena brunstljuden så fort de uttalar sig. Men, vi fick en bra kontakt. Foto: Slobi

Fredag: Giardino di Iti-Locanda del Poeta.

Vad är detta? Längs hela kustjärnvägen har man rest stolpar som om järnvägen skulle elektrifieras. Men, vad hände sedan? Inga utliggare, ingen kontaktledning. Återigen vaknade mina misstankar om att det var något fuffens på gång. Var det återigen detta med att politikerna tyckte man skulle satsa på busstrafik på de redan smala vägarna, som jag skrev om i mitt förra inlägg, så att elektrifieringen kom av sig? Eller ångrade man sig och ville utvärdera vätgasdrivna tåg, vilket jag läst om att man ska prova på en närbelägen linje (Catanzaro – Cosenza).

Detta sägs vara den enda kvarvarande lakritsfabriken i Kalabrien. Amarelli i Rossano. Min äldste son som inte har förstått tjusningen med lakrits, undrade varifrån jag fått denna vurm. – Vad svarar man på det? Lakrits har ju alltid funnits, i skålarna med ett-, två- och femöresgodis som man pekade på för att fylla sin enkronaspåse. Foto: Slobi

Vi fick en guidad tur i fabriken, men det var mycket hysch-hysch och hit eller dit får ni inte gå och absolut inte fotografera. Högarna med lakritsrötter däremot var tydligen inte lika hemliga. Rötterna mals ner och kokas länge i vatten. När vätskan reducerats formas den tjocka massan till ”ormar”. Vi fick prova nykokt lakrits och då hade den blivit svart och mjuk som vi normalt uppfattar lakrits. Men, väldigt snabbt stelnade den och blev stenhård. Den bit vi fick var smaksatt med anis. Sedan blev det lite förvirrat, för hon påstod att rålakrits utan smaktillsatser, det kunde man inte äta och det tillverkade man inte. Till all lakrits man tillverkade tillsattes någon smak. Senare köpte vi dock rålakrits tillverkad av Amarelli och den smakade som förväntat, lite bittert, men gott.

Tvärs över gatan ligger huvudkontoret, muséet och fabriksförsäljningen.

Man hade ett elegant museum som vi blev visade runt i. När turen var slut ville vi gärna strosa runt lite själva och titta. Först gick det bra, dock inte utan hennes vakande öga, men efter en stund tyckte hon att det fick vara nog. Foto: Slobi

Amarelli hör till en exklusiv skara företag som är medlem i The Henokiens, en sammanslutning av företag som har varit i kontinuerlig drift och förblivit familjeägda i 200 år eller mer, och vars ättlingar fortfarande verkar på ledningsnivå. Bland medlemsföretagen märks t ex Peugeot.

Här har lakritsen stelnat i sitt gamla kokkärl, vi är fortfarande på muséet, och det är stenhårt. Inget att tugga i sig, då ryker tänderna.

En helt ny lärdom för mig var att man var tvungen att blanda i arabiskt gummi för att göra lakritsen möjlig att tugga. Wikipedia förklarar: ”Gummi arabicum, även kallat akaciagummi och arabiskt gummi, är ett förtjocknings- och stabiliseringsmedel som består av torkad mjölksaft från trädet Acacia senegal, som tillhör gruppen ärt-/baljväxter. Gummi arabicum var känt redan av de gamla egyptierna, och har sedan dess använts i mat för människor och i djurfoder.”

Vem kan inte relatera till något av detta? Själv rökte jag lakritscigaretter och kände mig jättecool.

Var det inte billigare i livsmedelsaffären? Äsch, vi handlar senare. Och, det gjorde vi. Slobi var och är fortfarande ingen älskare av lakrits, men fascinerades ändå av att ha fått en inblick i lakritsvärlden. Jag instämmer, men jag tillhör ju de redan frälsta.

Lakritsfabriken låg egentligen i vad som heter Rossano Stazione, vilket jag tolkar som stationssamhället. En bit upp i bergen låg det äldre Rossano. En visit där ville vi hinna med innan färden gick vidare och det var betydligt mysigare än nere där lakritsfabriken ligger. Foto: Slobi

Renar och älgar på vägen är vi vana vid. Men, kor!?

Höstkänsla i Syditalien. Jag vet inte varför, men jag blev förvånad över att löven gulnar och faller även här.

Nu bär det uppför mot bergen och nationalparken Sila.

Naturen på högre höjd och de betande korna gjorde att vi kände oss som förflyttade norrut.

Slobi iakttog den allt sämre vägstandarden med skräckblandad förtjusning. – Kan vi verkligen vara på rätt väg? Hur kan Google rekommendera sådana här vägar!

Men, asfalten är ju inte helt borta. Inte ännu i alla fall…

Men, det dröjde inte länge så bar det vidare på rena grusvägar.

Trots gråväder och begränsad sikt bjöds vi på vackra vyer.

– Gör en skarp högersväng, uppmanade oss Google maps. Ett understatement kan man väl säga, vi fick backa innan vi kom runt hörnet.

Agriturismo La Locanda del Poeta. Säkert hänförande utsikt över berg och dalar som kan inspirera poeter till storverk, men idag var sikten rätt begränsad. Vid ankomsten möttes vi av vad som verkade vara folkilskna hundar. Slobi hoppade skräckslaget in i bilen igen. Jag försökte intala mig att man inte kunde ha aggressiva hundar som gick lösa på ett pensionat och med ett försök till kaxig attityd satte jag kurs mot huset, långt ifrån övertygad om att jag var så framgångsrik i att förmedla någon slags överlägsenhet gentemot hundarna när de närgånget och gläfsande eskorterade mig till entrén. När Slobi sedan vågade sig ut var de helt ointresserade. Vad är det för könsdiskriminering?

Kallt och ruggigt var det, så att få slå sig ner vid en öppen spis var väldigt välkommet. Det kändes lite som att komma hem till någon. Man hade egna får, getter och höns. I köket rostades kastanjer, man bakade kakor och bjöd på egentillverkad ost och marmelad och det doftade ljuvligt från köket.

Det fanns även andra sätt att värma sig på…

– Man kan inte få lite ost eller skinka tro, frågade jag bekymrat när jag såg de sju sorters kakorna uppdukade till frukost. – Nä, här serverar vi en ”colazione dolce” (söt frukost), inte ”colazione salata”. Jag förstod det först som att alternativet var någon form av sallad (salata), men vips hade vi ändå fått in lite ”colazione salata” och nu också förstått att det var salt som avsågs, inte sallad. En nyttig lärdom om man som svensk ska beställa frukost i Italien, att ”colazione salata” överhuvudtaget finns som begrepp, det var en nyhet för mig.

Fredag: Locanda del Poeta-Camigliatello. Dålig täckning i bergen. Telefonen hängde inte alls med.

Resliga furor. Har vi så ståtliga tallar i Sverige?

Klant-Pelle hade ju glömt laddaren på rummet på Giardino di Iti. så innan vi åkte upp i bergen var vi tvungna att åka tillbaka från Rossano till föregående natts boende. Därifrån såg det ut på kartan som om det bara var att fortsätta framåt och uppåt. Men Google maps ville annorlunda. Jag var frestad att utmana Google maps och välja vägen rakt fram vilken hade lett oss hit. Slobi var inte med på de noterna och det var tur det. Avstängd väg.

Kontrasterna fortsätter att överraska. Plötsligen var det vägstandard och perfektion som förde tankarna till Schweiz.

Här uppe såg det ut som åkrar som vi är vana att se dem lite längre norrut i Europa.

Vi hade pratat om att vandra, vi hade ju dessutom vandrarkängor med oss. Men, hur överens var vi egentligen om att vi faktiskt skullle vandra? Det var lite höljt i dunkel.

När vi kom fram till en i mitt tycke lämplig utygångspunkt möttes vi av en vallhund och …

… ett gäng kor. Var det tjurar också? Stora horn hade de i alla fall. Slobi verkade inte alls förtjust i tanken på att ge sig ut här.

Efter lite lirkande kom vi i alla fall i väg på vår vandring och vackert var det.

Var det rädslor för vilda djur, var det för ruggigt eller var det… Efter ett tag kom solen fram och humöret steg.

Det högsta berget i nationalparken når 1 928 m. Vi är inte så långt ifrån det. Foto: Slobi

Skägglav är väl ett tecken på att skogen mår bra. Någonstans läste jag att luften här är den renaste i Europa. Sant eller inte, men ingen rök utan eld. Fast dålig liknelse…

Slobi hittade timjan som vi plockade och senare kokade te på.

Vi gick inte jättelångt, men backiga 5-6 km gjorde att vi ändå var nöjda med turen och med att ha kommit ut.

Vissa ortsnamn är svåra att banka in. Vad hette nu staden uppe i bergen vi skulle övernatta i. Tagliatelle? Nä, det äter man… Camigliatello var det! Inte helt olikt en alpby.

Och det inte bara ser ut som en alpby, det är faktiskt en skidort också. Strax utanför ligger slalombackarna. Fascinerande att precis som på Sicilien hitta en skidanläggning på dessa breddgrader. Även om det var svalt, var det lite för tidigt för att vara säsong ännu.

På Abete Bianco – Albergo del Natale i Camigliatello var det jul året runt. Tur att det inte var mitt i sommaren vi var här. Det hade känts väldigt krystat.

Söndag: Camigliatello – San Nicola-Silvana Mansio – Camigliatello – Lamezia Terme

Bilen hade vi lämnat på en bakgata med intressant bebyggelse. Inte är det här vad man förväntar sig i Syditalien…

Nu skulle vi åka ångtåg, med Treno della Sila. Dagen innan hade vi rekat var stationen låg, inte helt utan intermezzo. Gatan där vi hade vårt hotell syntes tillfälligt omvandlad till gågata p g a en pågående svampfestival, men vi körde försiktigt in mellan stånd och fotgängare och inte nog med det, sedan vände vi på samma gata och en mötande Carabinieri-bil blinkade åt oss. Vi tog för gott att stanna och höra vad de ville. – Det är enkelriktat här! Nu blir det väl stränga miner och böter, tänkte vi. – Vi letade efter vägen till stationen, försökte jag. – Följ efter oss, tyckte de glatt. Vi vände på nytt och hängde efter dem runt halva byn och upp till stationen där vi glatt vinkades skilde på oss.

Ett diesellok som var i rörelse gjorde mig lite oroad över att något blivit fel, men det lilla ångloket stod och värmde upp. Foto: Slobi

Riktig kol, då luktar det som allra bäst. Men, inte undra på att man förr pratade om att tvätta av sig resdammet. Man kan bli lite sotbemängd.

Snöslungan vittnar om att bistrare tider väntar.

När vi kom hit var det rätt folktomt, men nu började det strömma till folk.

Precis som vid museispårvägen i Malmköping tyckte man tydligen att jazz och museitrafik hör ihop.

Lite kalabalik blev det för vi hade platser reserverade i en vagn som inte fanns och folk irrade runt och ingen visste besked om vart vi skulle ta vägen.

Men, till slut kopplade man till ytterligare en vagn och vi kom nästan iväg i tid ändå. Vad som hade hänt fick vi aldrig klart för oss.

Vackert, men det var ju knappast det sköna landskapet som var drivkraften till att bygga järnväg. Ursprungligen var planen att förbinda den större staden Cosenza med hamnstaden Crotone, ni vet, staden där jag åt semesterns godaste pizza. Tvister ledde till att projektet drog ut på tiden och som jag förstått det invigdes sträckan vi åker på så sent som 1956. Den 38 kilometer långa sträckan mellan San Giovani in Fiori till Petilia Policastro förverkligades aldrig. Från Petilia Policastro vidare till hamnstaden Crotone kunde man dock åka tåg mellan 1930 och 1972. Den felande länken gjorde väl att järnvägen aldrig blev riktigt bärkraftig. På ett sätt kanske det var tur för dagens turism. Jag läste någonstans att en tanke var att frakta timmer från skogarna här uppe. Det kanske inte hade varit så mycket kvar av den vackra naturen då.

Som jag förstått rullar turisttrafiken bara sedan 2016. De flesta banor av det här slaget, åtminstone i Sverige, drivs ju på ideell basis. Det var inte det intrycket jag fick här och när jag försökte läsa på ser det ut som om trafiken drivs av Ferrovie della Calabria Srl, ett regionalt järnvägsbolag. Samma bolag som snart ska börja trafik med vätgasdrivna tåg.

Förbjudet att stå på de öppna plattformarna under färd, men vem bryr sig om sådant?

Nog såg vagnarnas inredning ut som om de var äldre än från 1956…

De härverkar inte vara att leka med. ”I briganti calabresi” stormar tåget.

De stoppar tåget och drar ner lokföraren.

Och vad har den här gentlemannen, en baron tydligen, gjort för ont?

Larmet har tydligen gått och nu är väl räddningen nära?

Oh shit, en av polismännen eller vad de nu är för några, skjuts ner.

Som ni förstår var det inte riktigt på riktigt, utan ett livfullt skådespel framfört av ett teaterkompani. I briganti, sedan århundranden tillbaka en beteckning på laglösa i Syditalien, vilket som fenomen utvecklades i lite olika riktningar under 1800-talet, bl a som en delförklaring till uppkomsten av maffian. I Kalabrien blev det även ett politiskt fenomen och en mer accepterad rörelse mot erövringen av bl a Kalabrien 1861, genomförd av Kungadömet Sardinien. Mer neutralt brukar man även referera till detta som Italiens enande. Låter ju tevligare. I olika skepnader har jag förstått det som att ”i briganti” levde kvar ända in på femtiotalet. Men, Syditaliens historia är brokig och inte helt enkel att få ett grepp om.

Vilken grönska. Nere vid kusterna, framförallt den södra och den östra delen var ofta torr och brunbränd.

Hit, men inte längre, kom vi. Vi är på järnvägsstationen San Nicola-Silvana Mansio. Den är belägen 1 405 m ö h, vilket lär göra den till Europas högst belägna, smalmspåriga, järnvägsstation. De gamla motorvagnarna till höger var omgjorda till gatukök.

Spåren fortsatte dock vidare. Makadamen till trots ser ju spårläget högst osäkert ut, så vi får kanske vara tacksamma för att färden inte fortsatte utför. Om jag förstått det rätt gick det reguljär trafik på det avsnitt vi åkte på fram till 1997 och då fortsatte trafiken vidare här, till San Giovanni in Fiore. Enligt otillförlitliga källor hoppas man återuppta trafiken dit. Kanske är det det makadamen vittnar om.

Lite väl mycket grönska på spåret kanske…

Ryck och knyck och stopp. Hade det uppstått något bromsfel? Oklart vad som hänt. Efter en stund for vi vidare utan synbar åtgärd..

Någon kan ju tro att det bara var jag, i egenskap av spårnörd, som hade utbyte av denna utflykt, men även Slobi tyckte det var en jättetrevlig upplevelse och hon fascinerades också över att så många människor var engagerade i arrangemangen och att så många kom för att resa med. Nu bär det av ner mot kusten igen. Hej då Camigliatello!

Det slog lock för öronen när vi på snirkliga vägar tog oss ner mot mer låglänt terräng.

När vi vandrade uppe i nationalparken såg vi hur vildsvinen bökat upp i markerna. Vi hade inte noterat detta när vi vandrade iväg, så frågan var om det var helt färska spår som vi såg när vi kom tillbaka. Var de alldeles i närheten? Här kommer i alla fall mer konkreta bevis på deras närvaro. Tre jeepar kom farande från vildsvinsjakt. Två med stora svin direkt på grillen och en med ett antal kultingar på takräcket. Det såg onekligen rätt brutalt ut. Spektakulärt.

Vi måste hinna med ett sista dopp,, ett novemberbad dessutom. Siktet var instält på Falerna Scalo. – Vilka höga vågor det är! Går det verkligen att bada?

Slobi tog det säkra före det osäkra och stannade på land och plåtade.

En ljuvlig avslutning på semestern. Här hade vi gärna suttit kvar och tittat ut över havet och njutit av sensommarvärme och sol.

Vi visste egentligen inte riktigt vad vi hade att vänta oss av den andra veckan. En del förutfattade meningar hade vi: lägre levnadsstandard, skräpigt, maffia och kriminalitet, men också en hel del förväntningar om god mat, värme, trevliga människor, vacker natur, mysiga byar. Någon kriminalitet märkte vi överhuvudtaget inte av. Vi kände oss trygga överallt. Att levnadsstandarden var lägre än i norr kunde man ana, t ex var samhällena längs syd- och ostkusten rätt trista. De vackra gamla byarna låg antingen i bergen eller på Kalabriens västkust. Naturen bjöd på stor variation, allt från grönskande fält och skogar uppe i nationalparken Sila, den häftiga kuststräckan i väster, den kuperade naturen i inlandet och den mer monotona och karga kustlinjen i söder och öster. Skräpigt? Jodå, till och från. Maten var kanske inte fantastisk, men oftast god, ibland trist. Generellt sett är människor väldigt trevliga och hjälpsamma. Vädret var ju mest toppen, men vi överraskades av hur kallt det var uppe i bergen. Avstånden var kortare än vi hade trott. Vi tog oss runt rätt lättvindigt, även om det blev någon dag med mycket bilåka.

Vi lämnade Kalabrien fullmatade med intryck och det kändes härligt att få göra resan en gång till när vi gick igenom både minnesbilder och fotografier.

Lämna ett svar Avbryt svar