Hur hanterar man ortsnamn på finska och svenska? Något jag fick fundera över när jag skulle ge mig i kast med bloggavsnitten om segling i Finland. Googlade och fick svar på tal. Skriver man på svenska använder man det svenska ortsnamnet om det finns ett hävdvunnet, svenskt namn. Skulle man däremot skriva på engelska använder man majoritetsspråkets namn, t ex Kristinestad och inte Kristiinankaupunki eller Vaasa i st f Vasa. Inte helt konsekvent, men ändå någon form av logik. Under ruttbeskrivningen anger jag båda namnen om det finns ett namn på både finska och svenska, med majoritetsspråkets namn först och minoritetens inom parentes.
Planen var att kasta loss runt den 3 juni för att segla runt Bottenviken, norrut längs den finska sidan och söderut längs svenska kusten. Men, en plan är en plan och den kan behöva justeras. Jag tyckte det kunde vara på tiden att spola rent kylsystemet. Har hört om hur det kan gegga till sig och leda till att motorn överhettas. Bredvid mig i Rindö hamn finns Solna marin och på våren har jag under senare år tagit upp båten hos Ramsmora marina på Ljusterö. Ingen av dem hade tid förra året, men i år hade Solna marin lovat att hjälpa mig med detta. Ganska snabbt konstaterade de att det läckte från värmeväxlaren och att godset runt ikring hade ärgat. Värmeväxlaren och avgaslimpan är gjord som en enhet så det var inte en liten del som behövde bytas ut. Någon dag senare kom Matte på Solna marin och sa att vi behövde ett möte. På tonfallet hördes att det inte var några positiva nyheter han hade att komma med: Volvo Pentas leveranstid är åtta veckor, d v s vår avresa skulle förskjutas rejält, avsegling i början av juli. Skulle vi överhuvudtaget kunna genomföra vår planerade segling?
Någon vecka senare tändes dock ett hopp. I jakten på något begagnat hittade jag istället en firma på Västkusten (Sjöholms Marin & Industri) som menade att de kanske kunde laga det som var trasigt, men sedan följde så många motgångar att jag började misströsta: jag skickade iväg avgaslimpan i ett paket men mottagaren sa sig inte ha fått någon avisering om att paketet kommit fram och dagarna gick, sedan sa man sig behöva även värmeväxlarinsatsen för att kunna provtrycka (ytterligare dagar gick), sedan saknade de en del som jag inte fått med från Solna marin och istället för att be mig komplettera med denna beställde man på eget bevåg en ny, sedan sprack leverantörens tidplan p g a interna missförstånd (ännu fler dagar gick), när man returnerat hela avgaslimpan upptäcktes att temperaturgivaren gått sönder, vilket man nu hävdade hade skett redan när jag skickade ner paketet (dock utan att man sagt något om detta). Sedan hade även Solna Marin lyckats få in en tamp i bogpropellern. Det skulle en dykare fixa, som aldrig dök upp (eller ner). Till slut tror jag Matte själv badade.
Men, så plötsligen var allt klart. Det kändes nästan overkligt.
NU SKULLE VI FAKTISKT SEGLA!
Städat, stuvat, bäddat och tankat.Bilen avlämnad hemma, buss till Kulla vägskäl, byte till Vaxholmsbussen, Vägverksfärja till Rindö och den lokala Rindöbussen sista benet till Rindö hamn.Att det kommer regn och rusk under en sommarsegling är givet på förhand, men vad härligt att i alla fall få börja seglingen i så här vackert väder. Vi startade med en kort förflyttning till toatömningen där vi även bytte toans backventil och intog lunch. Kanske inte den mysigaste platsen att äta lunch på, men som seglare får man inte vara för kinkig.Först var det kav lugnt, men bara vi kom ut på Saxarfjärden blev det åka av. Vi hade inte bestämt ännu hur långt vi skulle gå denna första dag. Jag pratade lite om Rödlöga, som jag gärna ville visa Slobi som aldrig varit där. Men, tänkte att det sannolikt skulle bli för långt. Klockan hade ju trots allt hunnit bli lite över ett innan vi kastade loss. Allt eftersom började dock Rödlöga kännas allt mer realistiskt. Hur många båtar kunde det ligga där tro? Det är ju trots allt tidigt på säsongen. Skulle vi vara ensamma vid Seglarberget eller ha sällskap av en eller två båtar till kanske?Slobi hade preppat med Scopoderm (sjösjukeplåster), men jag rådde henne att vänta med dem tills vi seglade ut på havet. Ett dåligt råd visade det sig. Hon kände rätt snart av sjösjuka.Vad är detta?! Seglarberget var helt fullt. Elva båtar och väldigt många Linjetter.Vi fick vackert lägga oss på svaj.Det ser så soligt och somrigt ut, så ett morgondopp känns ju obligatoriskt. Men, skenet bedrar. I vattnet är det bara 12° och i luften är det bara 13°, så bara för de modiga. En passerande motorbåtsbesättning gör något som närmast liknar vågen, när Slobi doppar sig.Jag hade sett i kikaren att de flesta båtarna bar en flagga med French Yacht Club eller Yacht Club de France som man egentligen heter. Först trodde jag att det var Johan Gustavsson som var i farten och hade hyrt ut båtar, men det var istället en kvinna som heter Karin Modigh som hade sytt ihop denna eskadersegling för fransmän. Framförallt tyskar och en del holländare ser man ju i våra vatten, men inte allt för många fransmän. Säkert en annorlunda upplevelse för dem. Nu var man på väg till Rosättra för att titta på tillverkningen av Linjetter.Rödlöga by tycker jag är ett av de mest pittoreska ställena i skärgården. Slobi blev inte besviken. Fortfarande rätt tomt så här helgen före midsommar.Syrener i full blom. Skiljer det en à två veckor mot när de blommar på fastlandet?Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit här, men tröttnar aldrig på att komma hit.Om en vecka dansar man runt midsommarstången här. Vi får nöja oss med andra lekar.Rödlögaboden skulle öppna för säsongen nu på måndag. Sommarjobbarna hade övningskörning med släp. Såg lite vådligt ut ibland när de skulle öva backteknik.Vad kan detta vara? Vi frågar Google Lens. Ramslök! Slobi blev eld och lågor. Av detta blev det inte mycket kvar. Hoppas vi inte gjorde något olovligt…Nu har det gått långt. Blommor i vas på båten. Räcker det inte med att båten heter Aquileja?Vi siktade på Söderarms skärgård, men styrde så småningom Söderarm förbi mot Åland. Även denna dag kom vi iväg först vid lunchtid. Jag ville inte stressa på för hårt, inte minst med tanke på att Slobi kände en liten oro för detta med överhavssegling. Men, nu var det Slobi som angav tonen. – Vi kör väl! Vindarna var vänligt inställda: Lagom vindstyrka och mest slör och halvvind. Vid rorsmansplatsen fick man bylsa på sig rejält, men kurade man under sprayhooden kokade man nästan över. Det mest dramatiska under denna översegling var närkontakt med ett tankfartyg. Skulle han väja för oss eller inte? Till slut visade han allt mer av sin babordssida och vi kunde slappna av igen.Oj, höll på att glömma bort artighetsflaggan. Foto: Slobi.Sex och en halvtimme efter det att vi lättat ankar vid Rödlöga var vi fastknutna i Rödhamn, där vi blev varmt välkomnade av båtgrannar som kom och tog emot tamparna. Hamnvärden erbjöd oss semlor till frukost. Semlor!? Till frukost och vid den här tiden på året!? Sedan slog det mig att det måste vara frallor han erbjöd oss, men av priset att döma, närmare motsvarande 30 kr/st skulle man ju faktiskt kunna tro att det ingick både grädde och mandelmassa. Vi tackade först nej, men ångrade oss sedan, men då var det för sent, så denna åländska godsak är fortfarande oprövad.Den karaktäristiska lotsstugan ser ju ut att ha många år på nacken, men jag läser att den inte är äldre än från 1989, då den stod klar som en kopia av det gamla huset som var i så dåligt skicka att det revs. Här bedrevs lotsverksamhet mellan 1818 fram till slutet av 1920-talet och huset syns väl när man kommer utifrån havet. Efter det att lotsverksamheten upphörde övertogs stugan av Åländska Segelsällskapet.
När vi anlände till Rödhamn noterade jag att det låg en jättelik segelbåt en bit bort. Nästa morgon kom den och lade sig bredvid oss för att tanka vatten. Båten såg alldeles ny ut, men hade hade tydligen två år på nacken och visade sig vara en Swan 54 som seglades av ett nederländskt par. De såg av naturliga skäl väldigt stolta ut över nyförvärvet som de hade hämtat i Kotka och nu skulle segla hem, men på lite omvägar. De ursäktade sig över att de inte hade full koll på utrustningen och var t ex alla tampar fanns. Det strulade lite vid tilläggningen. En hel del segel och annan utrustning hade de inte med ombord, utan det skulle skickas hem till Nederländerna. Vi skulle ju norrut och bl a besöka Swan-båtarnas hemstad Jakobstad. Mer om det längre fram.
För er som inte är seglare kan jag berätta att Swan-båtarna länge ansetts tillhöra crème de la crème bland segelbåtar. Jag hittade annonsen och man begärde närmare 32 MSEK för båten. Ett kap kanske?
Jag tycker att 40 fot är väldigt lagom och behändigt, förutom på våren kanske, när friborden ska poleras och vaxas och musklerna värker. Några fot hit eller dit kanske inte låter som om det skulle ha någon större betydelse, men varje fot märks. Vi kastar loss frän Rödhamn och glider vidare i sakta mak genom den åländska skärgården och passerar bl Degerby.Idag kom vi inte riktigt så långt som vi hade tänkt oss, så när hungern säter in och krafterna sinar letar vi upp ett sund mellan Delholm och Sälsö. Det är alldeles mörkblått (=grunt) på kortet, så vi nosar oss fram försiktigt innan vi droppar ankaret. Först glider vi bara iväg kanske hundra meter, när jag ska kolla om ankaret har fått fäste, men så verkar det ha hittat något som gör att vi stannar upp. Ibland kan man undra vad, en lite stenklack kanske som den snart lossnar från, så att vi glider vidare…Vi njuter av det varierande skådespelet på himlen och nästa moron vaknar vi faktiskt upp på samma ställe som vi gick och la oss på även om första intrycket när vi vaknade var att vi draggat. Vi låg åt andra hållet bara – vinden hade vänt. Vattnet är nu lite varmare så 16° känns ju som rena Medelhavstemperaturen.Seglingsplaneringen skedde lite på volley. Vi visste ju åt vilket håll vi skulle, men det var ofta oklart när vi kastade loss hur långt vi skulle komma. Idag blev det i alla fall Lappo där man fixat till bryggan så att den såg som ny ut.På Lappo finns ca 30 bofasta och man hör till den åländska kommunen Brändö med ca 460 bofasta. Jag kommer att tänka på Norge som liksom Åland tycks vara väldigt angeläget om att värna småskaligheten. I Norge kanske man ännu så länge kan ösa ur oljefonderna för att finansiera småskaligheten och byggnation av broar och tunnlar ut till de mest perifera delarna av landet. Men, här! Hur har man råd?Men, någonstans går en gräns även här. Affären nedlagd.Vi ar en promenad in på ön. Det är vackert, men lite öde och vi drabbas av någon slags sorgmodig känsla.Och vad man ägnar sig åt här kan man ju bara fantisera om.Vi går tillbaka ner mot hamnen där vi förförs av den mysiga miljön.Åland har ett väl utbyggt nät av färjeleder och färjorna tycks ila fram och tillbaka mest hela tiden och finns det inga färjor på så kan man ofta ta sig med bil mellan öarna via broar eller vägbankar. Inte för att jag ska ut och åka färja, men jag studerar ändå nyfiket rederiets informationstavla och konstaterar att man göra en bra deal om man bokar under vissa förutsättningar. Bra deal? Var inte färjorna kända för att vara gratis? Dagen därpå kommer jag i samspråk med en av öns 30 bofasta, en elektriker som installerade landström på bryggan. – Färjorna? Jo förr var färjorna nog avgiftsfria, men det måste vara många år sedan. Men, tiden går ju så djävla fort, så jag minns inte riktigt när det var.
Vi tog god tid på oss att komma iväg. Vi vaknade till gråväder och nu skulle även försummad träning tas igen lite, så det blev ett yogapass i land innan vi kastade loss. På Åland och även i Finland är det ett myller av farleder och nu körde vi faktiskt fel och fick vända åter ut ur en återvändsgränd. Nåväl, ingen stor grej, men jag fick en påminnelse om att fortsättningsvis lägga upp rutten på plottern.
Sol igen. – Hej då Åland! Hej Bottenhavet!Fyren på Enskär avtecknar sig allt tydligare och även ön börjar ta form. Som vanligt när målet växer fram i horisonten och man tror sig vara framme snart tar det en bra stund tills man är där. Här var jag sommaren 2011 och minns ön som en trevlig plats.När vi skulle lägga till på Enskär ökade vinden plötsligt. Tillskyndande båtgrannar som tog emot tamparna kommenterade att det var som om att det plötsligen kom en väldig massa vind från ingenstans. Jo, vi kunde inte annat än att hålla med. Vi låg inte jättebekvämt i hamnen. Och själva hamnen tyckte vi egentligen inte var särskilt trevlig. Ön i övrigt var dock fin. Det märks nu också att vi lämnat svenkspråkigt territorium. Lite försynt, tyckte jag i alla fall, frågade jag hamnvärdinnan om hon pratade svenska. – No, do you speak Finnish?Det tryckte på rejält och allt vad fendrar båten har att erbjuda plockades fram.Det jag inte mindes från förra besöket var alla aggressiva tärnor som anföll så fort man klev upp på kajen. Fick en illusion av Hitchcocks Fåglarna. Men, med örntricket backade de tillbaka. Örntricket? Flaxa med armarna!Då var det desto gulligare med de här näpna tordmularna (tror jag).Säkert inte lika effektivt med lotsverksamhet i denna lilla stuga, men väldigt mycket charmigare än……den nya bunkern som stod klar 1965 (till vänster i bild). Ändå lite ofattbart att det tydligen bedrevs lotsverksamhet och att man satt och spanade efter fartyg som begärde lots så länge som in på sextiotalet, i det gamla huset.
Jag minns inte hur vi kom in på det, men förekomsten av ormar är alltid ett skräckscenario i Slobis värld. Och hur är det egentligen, kan ormar bitas när de simmar eller kan de inte det? Jag har aldrig fått något entydigt svar på den frågan. Jag frågar ChatGPT. Jodå, det kan de, men det är mycket ovanligt. Hellre fly än illa fäkta tycks de resonera. Det ska tydligen vara gott om orm här, men en av båtgrannarna säger sig inte ha sett några. Kanske törs man hoppa i ändå efter ett svettigt yogapass.
En promenad bort till fyren är naturligtvis obligatorisk. Minns inte om denna naturstig fanns vid förra besöket, men en trevlig promenadväg är det. Fyren byggdes 1833 när Finland var ryskt och jag läser någonstans att vi tydligen delvis har ryssarna att tacka för att vi kan segla längs den finska kusten. Tidigare skedde sjöfarten i nord-sydlig riktning främst på den svenska sidan av Bottenhavet och det var ryssarna naturligtvis inte nöjda med utan man ville etablera segelleder även på den finska sidan. Som en markering och för att visa Sverige sin storhet byggde man en extra ståtlig fyr.Och så får man lära sig saker. Ängsull heter denna växt, kan Google Lens förtäljaVad vackert det blir när fåren får göra nytta.Strandlinjen vid västra delen av Enskär utgörs av vackra rundade klippor och en hel del små laguner.Vilket jehu, båtgrannens spanska vattenhund. Den visste inte till sig hur snabbt den skulle apportera ringen som husse kastade ut oavsett vilka krumbukter i luften eller dopp i lagunerna som krävdes. Husse själv visade sig förutom seglare, vara f d sjökapten på Viking Line. När jag började segla i Finland på åttiotalet hette det att man skulle hålla sig i farlederna, dels för att man kunde få finska kustbevakningen på sig, dels p g a att man inte kunde lite på de finska korten när man kom utanför farlederna. Hur var det egentligen med detta idag, vår båtgranne borde ju vara en tillförlitlig källa. Min Skippo-app ville nämligen ofta att man skulle gina utanför farlederna när man frågade den efter ruttförslag. Hur var det t ex upp mot Raumo nu? – Njae, jag skulle nog hållt mig i farleden. – Jaha. OK. Då fick det väl bli så. Tills vidare i alla fall…Den här delen av ön ingår i Bottenhavets nationalpark. Inrättades tydligen samma år jag var på Enskär sist.Tallar tycks ha en stor portion självförtroende. Inser inga begränsningar…För långt söderut för snöskotrar?Ett hus med potential, för den händige.Vi hade bokat lunch på öns krog. Laxpudding har jag aldrig varit så trakterad av, men det fick väl gå. Jag fick dock helt omvärdera min uppfattning om hur laxpudding kan smaka. Den godaste jag ätit, krämig och smakrik.
Färden går vidare norrut. Det är ganska ödsligt längs kusten. Lite stugor här och där. Började se ut ungefär som jag hade föreställt mig. Denna bild kanske inte är den bästa illustrationen av att det nu också börjar bli trångt på sina ställen. Vi passerar tre smala farleder, vi står på tå för att hitta prickarna, men ingen dramatik. För det som på sjökortet ser jättesmalt ut är i verkligheten oftast något bredare. Som här.I bakgrunden den mäktiga silhuetten av Raumos hamn. Vi ska dock inte dit nu, utan mellanlanda ute på en en fyrplats, Rönnkallan. Fast den är nog mer känd under sitt finska namn Kylmähpilaja. Krävdes en del träning för att uttala det namnet något så när korrekt.
Återigen började det bralla på precis när vi närmade oss hamnen. Slobi såg rätt blek ut och berättade när vi kommit hamn att hon både blev lite rädd och helt utmattad. Jag valde ändå att gå ett varv runt ön för att söka lä för nedtagning av segel och för att förbereda båten för att gå in i hamn. Den skiss jag sett över hamnen gav intryck av att det var väldigt trångt och att det båda fanns platser för långsides förtöjning och bojar, så vi förberedde vi oss för alla eventualiteter innan vi kände oss redo att gå in. Många tampar blev det… Fullständigt antiklimax när vi kom in. Gott om manöverutrymme i hamnen och väldigt skyddat och lugnt. Härligt att ligga tryggt i hamn när man samtidigt hör hur det tjuter i vinden. Möjligen ökade vinden ytterligare under natten för Slobi vaknade och tittade ut och blev orolig över om förtöjningstamparna skulle hålla. Träden var som tokiga, berättade hon.
Jag har nog avfärdat de flesta gäss som kanadagäss och irriteras över att de skränar och skitar ner på gräsmattor och stränder. Möjligen är dessa dock exempel på vitkindad gås. Och sett så här från sittbrunnens perspektiv ser de ju rätt söta ut.Stränderna var fågelskyddsområden och var de inte det hintade inte minst tärnorna om att man borde hålla sig borta.Tvärt emot Enskär, så var Rönnkallans hamn väldigt ombonad och gemytlig. Ön i övrigt hade dock inte så mycket at erbjuda.Förutom då detta. Fyren och den gamla kustbevakningsstationen var öppen och bjöd på en hänförande utsikt.Nu skulle vi in till Raumo. Skulle vi våga oss in i den grunda och trånga farleden, med ett uppgivet djup om 2,4 m. Det var väl ändå en del sjö kvar från den hårda vinden… – Inga problem, enligt en båtgranne. Och på väg genom denna led noterade jag aldrig under 3,4 m på lodet, så god marginal. Och hur var det med farleden in till hamnen? I kortet stod det att den bara mätte 2 m. – Inga problem, enligt samme båtgranne. Den har muddrats! OK, men bara vetskapen om att det stod 2 m i kortet… När vi närmade oss gästhamnen, så var det nog någon inkännande myndighetsperson som satt upp denna tavla, jag inte vet om jag någonsin sett förut. Nu kändes det tryggt att gå vidare.
Skulle du förresten själv välja att gå hit, till Marina vista, och du har en gammal hamnbeskrivning kan det tänkas att du hittar en under namnet Syväraumanlahtis gästhamn.
Raumo finns med på UNESCOs världsarvslista och det här beskriver väl varför: ”Gamla Raumo är Nordens mest enhetligt bevarade trästadsområde och dess autenticitet grundar sig på ett mycket väl bevarat historiskt byggnadsbestånd, ett gatunät från medeltiden och ett levande samhälle.”Vi tog en första snabbtitt under kvällen. Stan var nästan öde och övergiven p g a midsommarhelgen, förutom denna kvinna. Undrar vem hon spanade efter.Trots sin storlek, Finlands största småbåtshamn läste vi någonstans, var det en mysig hamn. Någon dusch hade man dock inte. Slobi: – Va! Har de ingen dusch?! Skandal! Det var rätt uppenbart att gästhamnen drevs i ny regi. Att det fanns toatömning förnekade man först, sedan återkom man på telefon och korrigerade sig. Jodå, det fanns toatömning. Till skillnad från många svenska gästhamnar där man krävs på omgående betalning av hamnavgiften, tyckte man här att vi kunde väl betala när vi skulle gå. Sympatiskt med ett sådant förtroende. Att vi kanske behövde nyckel till toan när caféet hade stängt glömde man dock bort. När jag berättade att vi lånat slangvagnen och tankat lite vatten, såg man först helt oförstående ut. – Vatten? Kändes som de undrade vad vi skulle med det till. Bredvid oss kom det in en tyskflaggad Hallberg Rassy 39, Wolke 7, hemmahörig i Rostock, med Anke och Bruno ombord. Det visade sig att de också seglade Bottenhavet och Bottenviken runt. Kul! Vi var inte ensamma om denna idé och senare träffade vi på ytterligare båtar med samma plan.Innan Wolke 7 gled in, kom det in en helt öppen båt som lade sig bredvid oss för att tanka vattendunkar. Vi frågade dem om vad man gör under midsommarhelgen i Finland. – We go to the cottage. Ingen midsommarstång? Nä, det var nog mer i de svenskspråkiga områdena fick vi veta. Annars kan man ju undra över denna jättefågel och om den har något med midsommar att göra.I gästhamnen finns detta stiliga utsiktstorn. Det hade varit kul att klättra upp där, men dessvärre var det stängt.Slobis klädval kanske inte tyder på det, men äntligen kände vi av riktig värme. Sen kväll nu, kvällen före midsommarafton.Idag är det midsommarafton och dessutom min födelsedag. Då blir det pannkakor till frukost. Den 21 juni är ju dessutom årets längsta dag, för det mesta i alla fall och i alla fall på våra breddgrader kanske det är bäst att tillägga. Så, egentligen kan man ju tycka att midsommar alltid borde firas runt detta datum. Fram till 1952 firades midsommarafton på ett fast datum, den 23 juni, men jag läser nu att detta datum mer hade att göra med Johannes Döparens födelsedag. Min föreställningsvärld ställs på ända…Handla behöver man göra även om det är födelsedag och midsommar. Numera kan man handla både starköl och andra alkoholhaltiga drycker upp till 8 % i livsmedelsbutikerna. Inget som lockade på dessa hyllor och att köpa öl i Finland är dyrt. En liten burk Lappin Kulta t ex kostar närmare 22 kr. På Systembolaget kostar en stor burk ca 16 kr. Systembolaget framstår ju som rena lågpriskedjan i jämförelse.Slobi har inte fullt ut anammat svenska traditioner. Vitt vin till sillen! Och så nubbe till det?! Nåväl, bara man trivs och som av en händelse dricker Slobi, med serbiskt ursprung, nubbe ur små silvermuggar jag fick av min kund i Serbien i samband med att vi (= Ericsson) sålde och byggde mobiltelefonnät där nere under mitten av nittiotalet..Så dags för en lite noggrannare titt på Raumo. Stan bjöd onekligen på omväxlande intryck. Vem kan motstå sådan grönska vid vattenblänk.Men, hallå! Vem är du? Du var väldigt försiktig innan du äntligen vågade korsa gatan, men till slut tog du mod till dig och försvann iväg. Undrar vart och till vem och varför.Vi skulle få lära oss att denna syn var en vanlig syn i flera finska småstäder. Lite sorgligt. Inte så konstigt kanske att en fristående radio- och tv-affär har upphört att existera. Det sorgliga är väl att ingen tycks vara intresserad av att ta över lokalen och driva annan verksamhet.Vi ger oss in i världsarvsstaden igen. Detta att det skulle vara en levande stadsdel ser vi inte jättemånga exempel på. Vi hamnade i samma fälla som jag hört från turister i Sverige, detta att man möts av en öde stad under midsommarhelgen.Många av husen är väldigt fina och utan att vara arkitekturkunnig får jag ändå för mig att de ofta bär spår av rysk stil. Inte så konstigt kanske, då många av husen byggdes under tiden då ryssarna härskade över Finland.Gamla rådhuset, numera museum, var stängt.T o m kullersten kvar.Jag tänker gärna bort bilarna för att istället se hästar och vagnar framför mig, kvinnor i långa vida kjolar med en korg under armen, ungar som sprang runt och busade…Ett torg, en vattenpump. Det är inte jättesvårt att föreställa sig vilket folkliv det kan ha varit här när man kom för att hämta sitt vatten. Var det månne som jag lärde mig i Syditalien att det var kvinnorna som hämtade vatten, ofta döttrar och att detta var stans bästa raggställe?Mitt kameraobjektiv fastnar lätt för de finaste husen och miljöerna. Jag får väl skänka en slags rättvisa över miljön och även visa på det förfall vi såg lite för många exempel på. Det blir en mixad bild av de äldre stadsdelarna och de nyare delarna av stan påminner ibland om en genomsnittlig, mindre svensk småstad, d v s inte så jättecharmig med inslag av kvarter med förfallna hus blandat med jättefina stadsdelar.Kamerans batteri dog. Tur att telefonen tar rätt bra bilder den med. Fast ser ni skillnaden? Färgmättnaden blir lite överdriven. Som en slags bildernas loudness.Den pampiga Helga Korskyrkan stod klar i början av 1500-talet.De festande ungdomarna en bit bort i parken tänker nog inte så mycket på det. Det är nämligen inte helt dött i stan, inte överallt i alla fall. Det är rockfestival över midsommarhelgen och ju närmre festivalplatsen man kommer, desto fler ungdomar, oftast tatuerade, med en ölburk i handen, stötte man på.Tanken var att gå ut och äta födelsedagsmiddag, men istället stannade vi i båten och lagade middag. De enda ställena som var öppna, som vi hittade, var pizzerior och kebabsyltor. Då lagar vi godare mat själva. Som extra belöning bjöds vi på en hisnande flyguppvisning.
Imorgon fortsätter vi seglatsen norrut. Fortsättning följer.
DISTANSER
Rindö-Rödlöga: 33,9 M
Rödlöga-Rödhamn: 41,4 M
Rödhamn-Delholm/Sälsö: 17,5 M
Delholm/Sälsö-Lappo: 27,6 M
Lappo-Enskär: 28,7 M
Enskär-Rönnkallan: 31,8 M
Rönnkallan-Raumo: 5,6 M
Summa: 186,5 M
