Nu har det blivit midsommardag och kompassen kommer att fortsätta att peka åt den nordliga kvadranterna. Långt kvar tills vi vänder söderut och Slobi oroas lite över att vi inte ska hinna fram till Luleå i tid för dagen då hon ska mönstra av tillfälligt och hänga med sin dotters familj till Kroatien. Men, vi tuffar på och det blir också några längre ben framöver.
Midsommardagen fortsatte med soligt väder, till en början varmt, sedan lite ökande vind och därmed kyligare och sedan en underbar avslutning med en riktig högsommarkväll. Slobi nöjde sig inte med morgonens yogapass utan sprang också en runda och kände sig väldigt duktig efteråt. Jag blev du med Anke och Bruno. Kanske tyckte de att det var en konstig fråga. Jag har tidigare fått kommentaren från en annan tysk seglare att självklart är vi du, oss seglare emellan. Men, är man hårt drillad under sjuttiotalet i hur man tilltalar främmande människor och nya bekantskaper på tyska, så sitter det djupt rotat.På håll passerar vi ett av Finlands två kärnkraftverk, Olkiluoto. Bygget av den tredje reaktorn (den ljusare byggnaden) drog ut kraftigt på tiden. Den togs i drift under våren 2023, men skulle egentligen ha stått klar 2009. Bygget har också sprängt kostnadsramarna flera gånger om. Jag har sett en uppgift om att den egentligen skulle ha kostat runt 3 miljarder Euro, men att notan slutade på 11 miljarder Euro, något som naturligtvis har blivit ett argument för kärnkraftsmotståndarna. Inget ont som inte har något gott med sig, för oss sjönk i alla fall elpriserna när den nya reaktorn togs i bruk. Jag hade lite vaga minnen om att min kompis Yngve arbetade på ett kärnkraftverk i Finland för ABB och när vi talades vid bekräftade han att det var här han hade arbetat och att han hade bott i Raumo då.Laitakari överraskade positivt, delvis p g a det härliga sommarvädret, men också den vackra miljön, stämningen, folklivet, puben, restaurangen och badstranden med en massa livliga, levande ungar. En sådan kontrast till det delvis folktomma midsommar-Raumo. Jag tänkte först att ungarna som badade inte hade ngn känsel, sedan tänkte jag hoppfullt att det kanske var lokala varma strömmar. Ett äldre par var ju i jättelänge och pratade så lojt med varandra. Inte var det så varmt som det såg ut, men ändå rätt OK. 19° sade den inre termometern efter egna dopp.Man var dock inte van vid att ta emot utländska turister. Nu var vi uppenbarligen i hard core Finland. Allt var på finska. Ytterst få pratade bra engelska, men på restaurangen fiskade de fram en servitris som bott i Nya Zeeland och som tog hand om oss på det mest förtjusande och omtänksamma sätt man kan tänka sig. Tack fina du!Slobi var överlycklig. – Det här är ju otroligt! Tänk att Finland kan vara så här fantastiskt. Det hade jag inte väntat mig.Slobi bjöd på en underbar födelsedagsmiddag, en stor grillplatta med de godaste revbensspjällen jag någonsin ätit, tror jag. Foto: Slobi.Vår servitris sprang bort till glasskiosken och fixade en efterrätt som inte fanns på menyn. Foto: Slobi.Fyra år tog det för frivilliga krafter att bygga denna galeas. Har försökt banka in vad som särskiljer olika typer av segelskepp, men det fastnar liksom inte. Galeas låter dock tjusigt och fyra år låter som snabbt marscherat. Ihana heter hon och som jag förstod det är hon byggd här i hamnen.Vi tittar in på den lokala dansbanan. Folk har fått betala 15 € för att komma in och dansa och dansa nyktert vad det ser ut som, en blandning av barn, unga och gamla. Mannen vi möts av i ingången hämtar sin son som pratar engelska och han berättar att pappan är pensionär och hittar på än det ena, än det andra. Ikväll är det dans, någon annan dag auktion… Sonen berättar också för oss att vi nog är de första utländska besökarna i år. Han menade också att det var lite typiskt Finland att skyltar inte översattes till engelska. Vi fick t ex be någon översätta skylten på bryggan åt oss, så att vi skulle veta hur vi betalade hamnavgiften.
Nästa dags segling började i shorts och t-shirt i sol och svaga vindar, men sedan blev det allt mer mulet och blåsigt. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den finska kusten. Stenigt skulle det ju vara, det hade jag klart för mig. På väg in mot Räfsö passerar vi dock en jättelång sandstrand, Ytterö. Lite otippat. Synd att vädret inte längre lockade till någon badutflykt.
En finsk seglare hade tipsat oss om Räfsö. Men, jag vet inte om vi blev så betagna. Inseglingen skedde via en industrihamn och hamnen gav ett lite trist intryck. Bebyggelsen bestod av mestadels gamla trähus, men de var i varierande skick och gatorna var mestadels breda och utan det där lilla extra som knyter ihop bebyggelsen, utan den där känsla av intimitet. Säkert praktiskt m a p risken för hur bränder kan sprida sig. Kanske påverkades vi av vädret…Intressant i alla fall att se att gatunamnen på kvarvarande äldre gatuskyltar var skrivna på tre språk, varav ryska var ett.Ett besök till ortens kyrka försöker vi alltid få till, men vi hade lite otur. De var oftast stängda. Men, tjusig att titta på från utsidan.Finnarna är roliga med sin vurm för bastu. Här en mobil bastu. För något år sedan stötte jag på en finsk besättning i Söderarms skärgård som hade en tältbastu med sig.Slobi: Va! Har de inte asfalterat! Lite förvånad över denna kommentar. Mitt nostalgiska jag tänker tillbaka på sextiotalet när grusvägen vi bodde vid på somrarna förvandlades till en asfalterad väg. Sommaren förlorad en liten bit av sin charm.Hade vi fått ett annat intryck om vi anlänt idag? Det var soligt och blåsigt när vi lade ut och vi började med två rev i storen. Idag skulle vi kryssa i vindar i upp till 10 m/s i trånga farleder. Precis det vi försökt undvika genom att gå motsols, men inga regler utan undantag. Lite förvånad, noterade jag att jag inte hörde några protester från Slobi. Och vad gäller regler eller snarare mest dominerande vindriktning har jag fortfarande inte hittat någon information om detta. Så, när jag planerade seglingen fick jag nöja mig med att anta att samma förhållanden gällde som längs ostkusten i Sverige. Jag frågade en finsk seglare hur det var med detta och hur det var med sjöbrisen, vilket håll vred den sig åt här… Men, han hade inte heller koll.Vi var helt ovetandes om att Anke och Bruno stod och betraktade oss från en höjd på Räfsö. Foto: Bruno Voigt.Tyvärr lite pixliga bilder, men kul ändå med bilder som är tagna på båten under segel. Foto: Bruno Voigt.
Nu börjar det bli riktigt stenigt och vid något tillfällen tyckte jag det var svårt att hitta alla synliga stenar på sjökortet. I bakhuvudet fanns bilden från åttiotalet av att finska sjökort är mindre tillförlitliga än de svenska. Seglingen gick dock bra. Vi slog och vi slog och slagen gick jättebra utom vid ett tillfälle när jag själv klantade till det och fick en främmande lina i vinschen. Några svordomar, så var saken löst.
Fortfarande kan man gå i farleder som delvis är skyddade, en del mäter 2,4 m andra t ex 3 m. Längre in finns det ibland farleder som kan mäta så lite som 1,2 m. Finns det så grunda farleder i Sverige? Och gott om farleder är det även här, inte bara i de åländska eller åboländska skärgårdarna.
Den värsta överraskningen var när allt vatten på plottern blev mörkblått. Hade jag misstagit mig vad gäller vilket område mina elektroniska sjökortet hade täckning? Hade jag kommit åt någon inställning? Inte mycket ro att söka svaret på de frågorna under en tight segling, så istället fick vi ta till vår back-up. Jag hade valt att ha översiktskort på papper och att ha elektronisk back-up för finnavigeringen, i det här fallet telefonappen Skippo, så nu fick den visa vad den gick för. Lite krångligt var det allt, då skärmen hela tiden slocknade, så det krävdes tvåmansbetjäning. Dessutom suger appen en otrolig massa ström och lagom till vi kom i hamn dog telefonen. Väl i hamn kastade jag mig över plotterns inställningar, minneskort och minneskortsfack. Nä, nog hade jag ett kort som skulle täcka hela Bottenhavet och hela Bottenviken och inte kunde jag hitta några fel på vare sig minneskort eller minneskortsfack (det har nämligen hänt en gång förut att kontakterna i det ena facket hade ärgat). Och inte kunde jag hitta några inställningar som förändrade bilden. Till slut upptäckte jag att ”blåkortsfenomenet” begränsade sig till en avgränsad del av kusten. Någon dag senare fick jag svar från supporten att detta var Navionics sätt att visa att denna del av kusten var otillräckligt sjömätt. Det hade man gärna fått illustrera på något annat, mindre stressframkallande sätt…
Bara för att vi börjat närma oss hamnen är det inte slut på spänningen. Leden in är markerad i sjökortet att den håller 2 m, alltså något under vad min båt sticker, 2,08 m. Men i vår hamnbeskrivning står det 2,2 m, så vi väljer att tro på det och det var nog mer vatten än så.
På väg in i Krookkas hamn hör jag Slobi utstöta ett antal haranger på serbiska. Oklart om det var fråga om besvärjelser eller tacksägelseböner. – Vi lever, kom det till slut på svenska! Men också: – Vad duktig du är. Jag känner mig trygg att segla med dig. Lite motsägelsefullt, men jag väljer att ta fasta på det senare. Ändå var Slobi lite utmattad när vi kom fram och bara la sig bara ner för att vila en stund.
Om nu farledsdjupet in i hamnen stämde, så stämde i alla fall inte hamnbeskrivningen i övrigt. Det som var markerat som gästbrygga visade sig vara en låst brygga som verkade nyttjas av permanentliggare, främst små motorbåtar. Vi fick ta saken i egna händer och la oss här. Det kom förbi en gubbe och önskade oss välkomna. Hamnkapten trodde vi, men honom såg vi aldrig röken av något mer och inte av någon annan gästande båt heller, varken utländsk eller inhemsk.Vi hade redan samlat på oss flera exempel på hur livaktigt musik- och teaterlivet verkar vara i de orter vi besökt. Vi hörde från båten att det lät som en kör övade och när vi kom upp på land fick vi avnjuta en del av genrepet på en pjäs som en lokal teatergrupp skulle ha premiär på några dagar senare. Vi förstod inget, men att det fanns mycket spelglädje gick inte att ta miste påVi skulle kolla in Krookka innan vi gick och la oss. Åt ena hållet räckte det med att gå över backkrönet, så tog byn slut.Åt andra hållet var det inte så mycket större, men en fiskhandlare hittade vi, med eget fiske. Stängt idag, men imorgon skulle det handlas fisk.
Det var nu den 25 juni och det var soligt och vinden hade vridit mot syd igen. Vi hade klivit upp ovanligt tidigt, druckit kaffe och ätit yoghurt och sedan haft ett yogapass på teaterns tiljor. Jag tog ett morgondopp och av någon anledning valde Slobi att duscha. Hon är ofta lite skeptisk till bad i hamnar, men jag har inte uppfattat detta som helt konsekvent. Vi var ju inte bara den enda utländska båten, utan den enda gästande båten i hamnen.
Innan avfärd vill vi ta en promenad till centrum. Krookka hör till Sastmola kommun eller Merikarvia på finska. Kommunen ligger i länet Satakunta. Hur låter det? Nästan som som saatana perkele? Här härskar dock idyllen och något egentligt centrum hittar vi aldrig även om det fanns ett Alko. Kanske ingen bra indikator på vad ett centrum är…Kyrkan var stor och mäktig, men även denna gång var den låst. Med sina 2400 sittplatser är det en av Finlands största träkyrkor. Kan undra vilken beläggningsgrad den har idag när det är gudstjänst. Kyrkan stod klar 1899.På vägen tillbaka letade vi oss fram till en liten å som såg spännande ut på kartan. Inte fullt så spännande i verkligheten, men lite mysigt ändå.
Ja, så var det detta med fisken då. Slobi ville prompt gå och handla hos den lokale fiskaren och kom tillbaka med stora mängder rökt fisk. Efter ett tag: – Borde jag inte ha köpt färsk fisk också? De hade vildfångad lax… Jag ville hellre komma iväg, men med besvikelsen i Slobis ögon gick det inte att stå på sig och efter ytterligare en vända hade vi nästan mer fisk än vi ville äta. God? Jodå, men varmrökt fisk tycker jag smakar mer eller mindre detsamma oavsett typ av fisk.
Efter en stunds segling kunde vi lägga undan Skippo-appen. Vi kom ut ur den blå dimman och kunde sikta vitt vatten igen.Det går inte att sticka under stol med att det blev en mer avslappnad segling när ordningen var återställd. De sydliga vindarna gav oss rätt bra fart norrut. Foto: Slobi.Vi närmar oss inseglingen till Kristinestad och noterar en tjusig kummel. En kummel tycks kunna se ut lite hur som helst, så länge den inte ser ut som en båk…
Kristinestad grundades av greve Per Brahe år 1649. Stadens privilegiebrev undertecknades av Drottning Christina, dåvarande regent i Sverige-Finland, därav namnet. 1973 sammanslogs de närliggande kommunerna Lappfjärd, Tjöck och Sideby med staden och 2021 hade kommunen 6 380 invånare. Av befolkningen talar 54 % svenska och 41 % finska. Något vi fått höra på flera ställen är att det är ute i byarna som de flesta svensktalande bor.
Enligt hamnbeskrivningen ska gästhamnen ligga på motsatta stranden och där fanns visserligen något som såg ut som en gästbrygga, men helt tom. Mitt emot, vid kajen vid själva stan, ligger det dock en massa (nåja, nu tänker vi efter finska förhållanden) båtar. – Ska vi inte testa det istället? Utöver det bättre läget visade det sig dessutom vara den billigaste hamnen hittills: motsvarande ca 60 kr inkl el. Ville man däremot duscha kostade det närmare 180 kr extra för två timmar per gång. En något ovanlig prissättning. Generellt känns Finland annars något dyrare än hemma, men största chocken var priset på färskpotatis, mellan 83 och 106 kr per kg.Första intrycket: Vilken mysig stad! Och första intrycket brukar ju bestå, eller hur? Vi drack musserande vin. Av vilken anledning kommer jag inte ihåg, men det går ju alltid att hitta på ett skäl för att öppna lite bubbel, eller hur? Utöver att vara ute ur plotterdimman, är vi även ute ur den språkliga dimman. Vi är nu i Österbotten och längs kusten här pratas det mycket svenska. – Jo, vi pratar nog lite av varje här, som en expedit uttryckte det när jag försökte komma underfund med vilket språk jag skulle nyttja. Lite senare på kvällen efter en god, hemlagad middag blev vi sugna på glass och satte oss här vid glasskiosken och språkade med en kvinna om skulle hämta sin dotter som skötte ruljangsen i kiosken. De bodde lite utanför stan och apropå språk berättade hon att hon inte så gärna talade finska, att hon var rädd att säga fel. Hennes chef däremot var finska och pratade tydligen inte så gärna svenska, så de löste detta genom att prata sina respektive modersmål med varandra. Så kan man också göra. Intressant att notera är också att finlandssvenskan här inte låter som den finlandssvenska jag är van vid att höra och tydligen skiljer sig dialekterna åt även inom Österbotten.Jag har nog aldrig varit i en stad där jag sett så många köra omkring i traktor. Substitut för raggarbil?Vi har olika referenser. Slobi hävdade med emfas att denna kyrka måste vara nybyggd. Sådant tegel använde man inte förr. Jag visade henne en bild på Allhelgonakyrkan i Lund, men hon såg ändå inte övertygad ut. Kyrkan är byggd 1897 och tillhör den svenska församlingen i stan.Vem vill ha detta som sin adress?Charmfaktorn här är hög. Bara gatubeläggningen man kanske skulle ha önskat att den var av äldre snitt.Ett gammalt saltmagasin tydligen. Verkar höra till det som kallas Lebellska köpmansgården. Allt enligt Google och då måste det ju vara sant. Eller? Jag har testat ChatGPT en del och då får man vara försiktig med att acceptera dess tillförlitlighet. Man kan t o m förhandla med ChatGPT och hävda att: – Du har fel! – Ja OK, du har rätt, kan svaret bli.Nedanför huset med det tjusiga tornet ser man Badhusparken. Det är inte svårt att förstå att det var en rätt välmående liten stad.Och i Badhusparken hade man sett till att det gick att förlusta sig.Vi hade liggedag i Kristinestad och ville göra en utflykt per cykel. Någon hade nämnt Kanonviken som ett trevligt utflyktsmål och på kartan såg det ut som om det fanns en sandstrand där, så vi trampade söderut, ut ur stan.Vi ställde cyklarna och gick till fots sista biten över tillrättalagda spänger.Vackert i och för sig, men ingen sandstrand och kall vind från havet. Vi vände tillbaka.En enstavla på land. Från havet kan de se ganska små ut, men på nära håll ger i alla fall den här ett något överväldigande intryck.Så hittade vi en sandstrand på riktigt med utsikt över den led vi följt in till stan. Det här borde man ägna mer tid åt. Att göra ingenting.Sjöfartsmuséet var stängt, men blotta existensen av ett sjöfartsmuseum och bilderna som hängde utanpå byggnaden gav en hint om vilken betydelse sjöfarten haft för stan. Sjöfarten här har anor från 1600-talet och skeppsredarna i staden lät bygga segelfartyg på lokala varv. Handelssjöfarten peakade på 1850-talet då man efter Åbo och Uleåborg hade Finlands tredje största handelsflotta. Förutom passagerarbåtstrafik som gick upp och ner längs kusten, kunde man även resa direkt till både Stockholm och Lübeck. Jag läser om hur man importerade t ex bomull och hur man exporterade t ex trävaror och tjära. Inte minst tjära var tydligen en stor grej för Finland i stort.Malätna gardiner. Någon hemma?Kristinestad blev en av favoritstäderna längs finska kusten, men även här fanns övergivna eller fallfärdiga hus.Vad gäller Rådhuset hade vi inget att anmärka ;-).Vem skulle inte vilja sitta där med morgonkaffet?Man måste ju inte nödvändigtvis pumpa upp och ner. I Kristinestad var det uppenbarligen någon som lyckades sälja in att man istället skulle snurra på en ratt för att få upp vattnet. Något vatten lyckades jag dock aldrig pumpa upp med denna metod. Foto: Slobi.Titta! Här var det kullersten.Man var uppenbarligen stolt över sina tullstugor. Så välbevarade stugor fanns ingen annanstans tror jag man hävdade och den här stugan sattes i originalskick 1973 efter att ha flyttats runt några gånger. Den, möjligen, cyniskt lagde menar att det enda skälet till att städer bildades var för att kronan ville få in skatt. Handel ska bara ha fått bedrivas i orter som fått stadsrättigheter och allt som togs igenom stadens tullar för att säljas, beskattades.Ulrika Eleonora kyrka. Man får ständiga påminnelser hur svenskt det var här en gång i tiden.När jag tittar på bilderna vill jag tillbaka igen. Vad fint det är.Vi cirklade kring väderkvarnen med avsikten att gå upp och titta på den. Vi lev för trötta och fick nöja oss med ett kort fångat genom kamerans teleläge.Istället klättrade vi upp hit. Nyfikenheten blev för stor vad det var för majestätisk byggnad som tronade där uppe på stans högsta höjd? Är det ett observatorium? Något militärt? Nej och nej. Det är stadens gymnasium. Känns ju lite symboliskt att skolan placeras på stadens högsta punkt, inte kyrkan. Utbildning i högsätet så att säga. Så lyckas ju också Finland väldigt bra i jämförelser världen över av studieresultat. Innan skolan byggdes 1925 fanns här en utsiktsplattform där kvarlämnade hustrur, fästmör och mödrar kunde följa sina män och söner när de drog ut till havs. De kunde även längtansfullt gå upp och spana när de förmodades vara på väg hem. Kristinestad hade en telegraf så ryktena spreds tydligen snabbt om ett fartyg var i antågande.
Vi fick tillfällen då och då att reflektera över seglingen och vad vi varit med om. För mig var det extra intressant att få höra Slobis intryck. Även om hon har bott ungefär lika länge i Sverige som på Balkan, så är hon naturligtvis i hög grad präglad av sin bakgrund. Ungefär som när jag seglade med utländska gäster när jag bedrev min charterseglingsverksamhet. Det var som att se Stockholms skärgård med nya ögon.
Slobi om Kristinestad: – Det här är en annorlunda stad, mer by än stad. Hur kan man fortfarande ha grusvägar mitt inne i en stad? Varför asfalterar man inte? Den här miljön och jag tänker då både på gatorna och husen, gör att det känns som om vi klivit in i en svunnen tid. Och, konstigt att det i en stad som här i Kristinestad inte finns några restauranger. Det är ju rätt tomt på gatorna. Foto: Slobi.
Här måste jag komma med en korrigering av fakta: Det finns restauranger i Kristinestad. Sedan kanske de inte var så många och de kanske hade något begränsade öppettider.
– När det gäller intrycken från Finland överhuvudtaget och de platser vi besökt känns det ibland som landet Annorlunda. Folk har en annan klädstil, många, inte minst kvinnor, är överviktiga, väldigt många är tatuerade och man röker en hel del. Somliga har, vad ska jag säga, ovanliga frisyrer. Jag tror man ska läsa det som att stilidealen inte rimmar med Slobis.
Men, fortsätter hon, människorna här är väldigt vänliga och omtänksamma. Man hälsar och är artig i trafiken. Så fort man bara är i närheten av ett övergångsställe, stannar bilisterna. Jag är också överraskad av att det ofta är så vackert. Jag såg framför mig skog, skog, skog. Det är så överraskande att upptäcka stränder och att folk badar, som t ex i Laitakari. Människorna där var glada och man såg att alla njöt av livet. Jag är också överraskad av alla teater- och musiktillställningar. Det var väldigt roligt att uppleva skådespelarnas entusiasm på teatern I Krookka. Och dansstället i Laitakari, det var en upplevelse. Fascinerande med blandningen av barn, unga och gamla. Och så detta med att man verkar vara så ovan vid att ta emot turister, som t ex i Laitakari och Krookka eller på Räfsö. Allt var bara på finska.
Varken vatten eller toatömning fanns på stadskajen, så när vi skulle iväg fick göra som vi lärt oss att även andra gjorde, nämligen att gå över till den tomma gästhamnen och nyttja dess faciliteter. Det där får de nog ta itu med.På vägen ut passerar vi återigen det vackra gamla tullhuset.
Vi ska inte gå så långt idag, till grannstaden Kaskö. Det är Finlands minsta stad, bara 1280 invånare 2020. Staden tilldelades stadsrättigheter av Gustav III 1785.
Slobi: – Varför går vi inte här? Hon hittade en liten genväg som jag hade missat. Bravo! Det känns allt tryggare att ha Slobi ombord vad gäller både navigation, segelsättning, skotning, tilläggning mm.
På vägen in mot Kaskö vänder jag mig om och imponeras ändå av den relativt stora och moderna hamnen, trots stadens litenhet.Även här är vi den enda gästande båten. När vi kom in var bara en finska flaggan hissad. Nu upptäcker jag att även den svenska vajar på stången. Vilken fin gest.Vi själva tillbringade en del tid med att sola och bada från båten och njuta av gästhamnens glass (SIA). Trots en del svall från passerande motorbåtar och störande motorljud från kabelfärjan som pinnade på fram och tillbaka till Eskilsö, tyckte vi att det var ganska trivsamt i Kaskö. Foto: Slobi.Ännu en stad full av fina trähus, men precis som på Räfsö var det lite för breda gator för att den där riktiga myskänslan skulle infinna sig. Det var också rätt öde på gatorna och en del igenbommade affärer.Kanske kunde känslan av ödslighet nu också bero på att det var riktigt varmt.Men, såg man ett och annat övergivet eller fallfärdigt hus i Kristinestad, så var de desto fler här. Lite konstigt ändå. På ett sätt ger stan ett livskraftigare intryck med sin hamn dit det även leder en järnväg som i o f s bara trafikeras med godståg, men ändå. I Kristinestad har järnvägsrälsen rivits upp för länge sedan och någon hamn av betydelse såg vi inte.
Stan verkar inte ha haft råd med någon stadsarkitekt. En tegellåda, med bästa sjöläget, framför äldre bebyggelse. Vilken styggelse. Sedan kan man ju undra över den som lät bygga huset. Ingen terrass eller balkong trots sjöläge. Asfalterad bilparkering var uppenbarligen viktigare.Fler exempel på denna brutala blandning av stilar.Det är lite roligt detta med de svenska orden i Finland. Närljus? Jag hittar en finlandssvensk ordlista. Halvljus betyder det och inte parkeringsljus som jag först trodde. Tänkte att skepparen på färjan kanske inte ville bli bländad. Eller så var det just det som var meningen. Inget helljus…Vi tar en sista koll på stans södra delar innan vi ska gå och lägga oss. Visst är det rätt charmigt.Vilket läckert och välhållet hus.Vi säger hej då till Kaskö redan kl 05:30 nästa morgon. Vi har en lång dag framför oss. Det finns inga vettiga hamnar förrän en bit innan Vasa och till Vasa är det över 60 M. Vi fortsätter i samma riktning som vi kom in och rundar Eskö och Järvön. Men, vad nu! Eskö? Hette inte färjan till ön Eskilsö? Upptäcker att man bytt namn på ön. Är det en förfinskning av namnet? Än så länge lugnt och rätt varmt, den tidiga timmen till trots och segling i sakta mak.Jobbigt att gå upp tidigt. Vi har medvind och det är rätt öde längs kusten och emellanåt går vi också en bra bit utanför land. Efter 4 timmar ser vi ett första livstecken. Vi möter en motorbåt. Nu ”fuskar” vi lite och går utanför farleden för att gina lite. Det kan väl inte vara så farligt? Men, efter ett tag: – Vad är det där? Fiskenät! Och en massa flöten emellan flaggorna. Och där är ett till. Vi känner oss lite inringade. Hur tar vi oss härifrån? Vi fick jippa i all hast och vända om och ta oss längre ut mot farleden. Det var en pulshöjare under den annars rätt händelsefattiga seglingen.Efter sex och en halv timme mötte vi den andra båten för dagen, men då hade vi också börjat komma in i Vasas skärgård.Väl inne i Vasas skärgård började det hända grejer. Vad är det därför skylt mitt ute i vad som på sjökortet ser ut som ett smärre grustag? Det gick inte att gå nära, så man behövde en kikare för att se vad som stod på skylten: CAFÉ & BAR. Kanske jättesmart. En teaser som genererar nyfikenhet och kräver lite ansträngning.Dagens andra pulshöjare: Bilfärjan mellan Bergö och fastlandet. Han har gott om manöverutrymme och det blir allt tydligare att vi ligger på kollisionskurs. Jag ropar upp honom på engelska på radion för att efterhöra vilka intentioner han har. Inget svar. Lyssnar han inte, struntar han i vårt anrop eller är det för jobbigt att prata engelska? Istället tutar vi på honom , fem signaler, typ: – Vad fan håller du på med? Möjligen kunde man ana en svag gir från hans sida, men vi får ändå lägga om kursen för att inte kollidera. Senare pratar jag med Bruno på Wolke 7 om händelsen och han hade upplevt samma sak. Men, han hävdade att färjans dagersignal (de två kloten) betydde att han hade begränsad manöverförmåga. Hmm, jag går inte i klinch med Bruno, men kan det stämma? Jag slår upp mina minnesanteckningar och läser att dagersignalen står för ”Ej manöverfärdigt fartyg”, d v s ett fartyg som på grund av någon omständighet inte kan manövreras och därmed inte kan styra undan för andra fartyg. Nog kunde han manövrera alltid. Någon kunnigare som kan kommentera?En stund efter incidenten med färjan dog vinden och det blev jättevarmt. Jag hoppade i plurret och svalkade mig efter båten som i princip låg stilla en stund. Naturligtvis med en tamp fäst mellan mig och båten. Skönt att få kyla ned sig. Alla kläder? Ja, inte var det för att det var kallt, utan ett behov av att skydda sig från solens gassande strålar.Dagens tredje pulshöjare, för Slobi i alla fall, var nog mötet med färjan mellan Vasa och Umeå. Obetalbar min 🙂 Oj, vad stor och vad nära eller vad tänkte du Slobi?Återigen dessa varierande uppgifter. Jag kan verkligen rekommendera alla som ska segla i Finland att uppdatera sitt elektroniska sjökort. I Sverige uppmuntras man ju snarare att behålla sina gamla sjökort efter Sjöfartsverkets blunder med att försämra korten och göra djupa vatten grunda och jag upplever inte heller att det är några större skillnader i övrigt mellan kort och verklighet. Men, här i Finland har det skett jättemånga förändringar sedan mitt kort uppdaterades 2012. Sjömärken har bytts ut, tillkommit eller försvunnit, farledsdjup har ändrats, farleder har flyttats och kraftledningar har fått ny höjd. I Vasa följer vi farleden in mot gästhamnen som den är ritad i vårt kort. Jag ser ju att andra båtar tar en annan väg, men tänker att jaja, de känner väl till vattnen. Här hade man dock byggt om handelshamnen med ny pir och vi kände inte alls igen oss när vi jämförde verkligheten med kortet. Och när sedan vattendjupet sjönk drastiskt var det bara att vända åter. I telefonen hade jag dock uppdaterade kort, så till sist kom vi rätt. Även denna kraftledning har höjts. Enligt mitt gamla plotterkort skulle jag inte ha kommit under här.
I Vasa stod Anke och tog emot tamparna när vi la till. Det visade sig att de valt att nattsegla från Kristinestad till Vasa. Vi bjöd in dem på ett glas vin och pratade lite om hur mycket de hade läst på om Vasa, vad det fanns att se. Anke nämnde att en i Finland känd arkitekt hade ritat ett uppmärksammat område i Vasa. – Hette han möjligen Alvar Aalto? – Jo, så var det nog. Jag blev nyfiken. Nu har han ju ritat StoraEnsos huvudkontor i Helsingfors. Exteriören ser ju förfärlig ut, tycker jag, men insidan… Jag hade ett uppdrag för StoraEnso för några år sedan och fick tillfälle att se en hel del av interiören och den imponerade. Jag får förhandla med Slobi om vi ska oss ut till det som fram till 2013 kallades Negerbyn, då finnarna kom på att det kanske inte var ett politiskt korrekt namn. Så idag kallas området för Aaltoparken. Apropå StoraEnso läser jag att man sålt sitt huvudkontor till ett fastighetsbolag och nu hyr in sig med avsikten att bygga ett nytt huvudkontor i trä. Även om det säkert är ett ”statement” för Stora Enso att bygga i trä, så kanske det också speglar att den i och för sig fina interiörens utformning inte är i samklang med ett mer modernt arbetssätt. Jag tror inte interiören fick ändras, att det var skyddat på något sätt. Off track! Tillbaka till Vasa.
Slobi berättade att hon hade varit lite spänd inför den långa seglingen. Vi hade räknat med att den skulle ta runt tolv timmar. Jag ser i loggboken att den tog tolv timmar och tio minuter, trots att vi körde fel i Vasa. Slobi: – Vad skulle man göra så länge på en så begränsad yta? Men, sade hon, det funkade ju jättebra. På något konstigt sätt rann tiden bara iväg och det blev ju en väldigt behaglig segling.
Varmaste dagen och kvällen hittills för oss under denna segling. Klockan är kvart i nio på kvällen och termometern visar på 29°.
Numera är majoritetsspråket i Vasa finska (67 %) och 23 % har svenska som modersmål. Här bor ca 68 000 personer (2021) och staden är huvudorten i Österbotten. Vasa är en universitetsstad och har färjeförbindelse med Umeå, emedan trafiken till Sundsvall tydligen legat nere under många år. När vi seglade in noterade vi också att t ex Wärtsilä verkar vara en betydande industri i staden. Vasa erhöll sina stadsprivilegier av Karl IX år 1611 och var namnet kommer ifrån är väl ingen 10 000 kronors-fråga. En åminnelse av den då regerande Vasa-ätten.
Vänder man sig om möts man av Vasas egentliga centrum.Stilig byggnad. Vasas stadshus.Som jag förstod det, ett gammalt kasernområde som nu bl a används av kulturutövare.Jo, jag lyckades övertala Slobi om att vi skulle cykla ut till Aaltoparken. Det låg lite utanför centrum så vi fick trampa på. På vägen passerar vi Vasa arboretum där det också fanns en rosenträdgård.En möhippa mitt i parken? – Hej! Får vi fota er? De glada tillropen och vinkningarna tolkade jag som ett ja.Slutligen hittade vi fram till Aaltoparken. Inte så märkvärdiga hus. Inte från utsidan i alla fall.Men, var kom namnet Negerbyn från? Den mörka färgen ska ha varit orsaken, men alla husen var vita, så man måtte ha gjort sig kvitt även upphovet till namnet.Som sagt, husens utsida kanske inte imponerade särskilt, men vilka omgivningar som skapats för de boende. Så mycket grönska, en vacker park, lekplats, tennisbana och fotbollsplan. Jo tack, här hade jag inte haft något emot att växa upp.Jag lyckades även övertala Slobi att fortsätta ut mot gamla Vasa. Men, det var ett misstag. En kyrkoruin och några stenar som markerade var den gamla skolan hade legat. Vi fick i alla fall lära oss ett nytt roligt ord: Trivialskola, så kallades tydligen skolorna för de minsta. Men, så trivial var nog inte undervisningen, för den lyckades i all fall fostra Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg som gick här. Slobi: – Jag får nog hejda dig lite i fortsättningen när du vill dra iväg. Men, motion fick vi. Vi var nu ca 7 km utanför nuvarande Vasa. Gamla Vasa förstördes i en brand 1852 när en marknadsbesökare tappade sin pipa i halmen han vilade på.Vad händer här? Finska mästerskapen i friidrott. Kan det bli finskare?Vasa är en rätt modern stad med mestadels ny bebyggelse. Liksom på många andra håll i de finska städer vi besökt kan det vara skarpa kontraster mellan gammalt och nytt. Jag börjar fundera över hur det är i svenska städer. Likadant kanske.Att Stockholm heter Tokholmen på finska, ursäkta Tukholma, visste jag, men att Umeå heter Uumaja var en ny lärdom. Låter lite gulligt. Luleå för övrigt, blir Luulaja på finska.Vi trivdes ändå rätt bra i Vasa. Det var trevligt med folklivet på gator och torg och all grönska, både parker och alléer, skylde över det som annars kanske hade ögnats med en skarpare, mer kritisk blick.För första gången, tror jag, såg vi invandrare på gatorna. Finland har ju varit betydligt restriktivare än t ex Sverige med att ta emot flyktingar.Vad är det för skillnad på pizza och plåtbröd, frågade vi den trevlige kyparen. – Jo, men det är en åländsk specialitet och det som utmärker plåtbrödet är de smakrika ingredienserna och den tunna, frasiga degen. Vi svalde denna obegripliga förklaring, pizza alltså, och beställde var sin. Jo, det var gott.Obligatoriskt besök på järnvägsstationen. Vasa ligger järnvägsmässigt lite off, då den som en bibana, liksom många andra kuststäder i Finland, är förbunden med stambanan en bit in i landet. Skillnaden tycks vara att det fortfarande bedrivs persontrafik här.Det är blåsigt idag. Det kan man t o m se här, trots att det är stillbild.Tillbaka till båten konstaterar jag att det finns ett antal fina villor vid stranden.
Ytterligare lite Vasa-fakta: Det är den soligaste staden i Finland. Kan det vara därför folk såg mer välmående ut än i t ex Raumo, Kristinestad eller på Räfsö? Kanske inte och det kan väl inte heller förklara att människor även verkar bry sig mer om hur de klär sig här.
Vi kan också konstatera att vi fortfarande klarar oss rätt bra med svenska även om majoriteten pratar finska. Återigen får vi höra att det bor fler svensktalande människor ute i byarna. Ute i byarna… Undrar hur det ser ut där ute, därute i byarna. Kanske får vi veta imorgon, för då ska vi till en by.
DISTANSER
Raumo-Laitakari: 27,2 M
Laitakari-Räfsö: 21,7 M
Räfsö-Krookka: 29,0 M
Krookka-Kristinestad: 32,6 M
Kristinestad-Kaskö: 17,2 M
Kaskö-Vasa: 61,5 M
Summa: 189,2
