Medresenärer: Lise Johnsson och Filip Karlbom (fr o m 4 mars), Agnes, Joakim, Leonora (Leo) och Linnea Karlbom, Malin Karlbom och Slobodanka (Slobi) Savinović.
Är detta början på en tradition? Förra året samlades vi i Lofsdalen. Jag tvivlade starkt på att det skulle gå att hitta en vecka när alla kunde komma ifrån, men det gick. Skulle ha samma flyt ett år till? Nä, det vore väl ändå osannolikt. Men, kors i taket, turen var med oss även detta år, även om Filip hade en närvaroplikt på sin utbildning på måndagen och både Filip och Malin behövde hoppa skidåkning någon dag för att plugga lite.
Den här gången hade jag hittat ett stort hus, d v s minst fyra sovrum, i Storhogna. På bilderna såg det fräscht och fint ut och vi blev inte besvikna, även om det var en del trassel med dörrkod, nyckel, isig uppfart, skottning och svårigheter att få upp värmen. Huset var så nytt att gatan saknades på Google maps.
Men, hur skulle det nu bli med snön? På sina håll forsade dagsmejan över vägen. Skulle det finnas någon snö kvar? Skulle det bli totalt fiasko? Inte utan att jag kände oro. En viss tröst var det dock att se att backarna i Järvsö var igång trots total avsaknad av snö i naturen nedanför. Väl framme såg vi ut över backarna i Storhogna med vad som såg ut som stora bruna fläckar. Det lättade ju inte på snöångesten.
Det är söndag kväll och snart dags för första middagen som vi hade förberett hemma. Fortfarande saknas Filip och Lise som skulle ansluta först på tisdag.Joakim med familj hade varit i Falun och hälsat på kompisar och en av Linneas bröder. Praktiskt med ett stopp på vägen när man har en sådan här liten med sig.Inte riktigt flygfärdig än. Agnes är cirka 3½ månad här.Leo fyller fyra år i slutet av maj. Knappt tre år gammal begick hon premiären på slalomskidor och nu var hon spänd av förväntan över att åka utför igen. Fast, jag undrar hur mycket hon kom ihåg av förra årets skidåkning. Kanske var det mest vad vi berättat om denna stora händelse som hon såg framför sig.På kartan såg det ut som om Storhogna- och Klövsjö-systemen låg alldeles intill varandra. Och det gjorde de förvisso, om man åkte skidor och lift. Åkte man bil var det dock 14 km till Klövsjö. Men, inser jag nu, vi hade kunnat gina och kommit fram till en parkering på Klövsjöfjällets topp istället. Då hade man bara behövt köra knappt 7 km. Lite knepigt hade det dock varit för de små och de vuxna utan skidor att ta sig ner till barnbacken.Från toppen av Klövsjöberget ner till dalstationen kunde man i huvudsak välja mellan en röd pist, tre svarta och en blå. På toppen fanns några glidarpister och på baksidan av berget kunde man transportera sig till eller från Storhogna.Nu var vi dock här och Leo uppfattade det nog som full fart ner för backen, även om pappa tog det väldigt försiktigt.Vi bodde på andra sidan berget och där var det blåsigt. Här var det dock så skönt att vi kunde sitta ute och äta lunch. De som inte åkte njöt i solen. Överallt tycks man stöta man på bekanta av olika slag. Slobi var först ut. Den italienska kocken här hade drivit en krog i Västerås som hon besökt flera gånger.Trots värmen var det helt OK med snö i backarna, men blickade man ut över bygden lyste snön med sin frånvaro.Redan till dagen därpå (tisdag) hade vi fått ny snö och då såg det ut så här när man blickade ut över samma område..Tillbaka till måndagen. Efter lunch åkte vi över till Storhogna och till skillnad från Klövsjö hade snön smält eller blåst bort på sina ställen. En av backarna var t o m avstängd och det var väl den vi blickade ut över från huset, med sina bruna fläckar.I ytterligare någon backe uppmanades man att köra försiktigt. Backen från Storhognas topp var dock kul. Bra med snö, nästan tomt med folk och full fart. Synd att den inte var lite längre bara.Tisdag var vi tillbaka i Klövsjö, men denna dag letade vi oss fram från vårt hus till transportliften mellan Storhogna och Klövsjö. Kanske inte riktigt vad man tänker sig med ski out, men med lite möda kunde man ta sig på skidor ända fram till liften.Så småningom tittade även solen fram och träden var fortfarande pudrade med nysnö.Mycket logistik med barn, inte minst när de är små. Joakim var inte jättesugen på den långa bilvägen till Klövsjö, så efter lunch provade han och Leonora backen i Storhogna istället. Den föll dock inte Leo riktigt i smaken. Det var lite brantare och backen var betydligt längre och är man tre år kan det sätta djupa spår om man ramlar. Ännu så länge är det dock glada miner.Ikväll skulle Filip och Lise ansluta från Göteborg och en välkomnande brasa är aldrig fel. Agnes var full av förundran över detta fenomen.Det kändes lite som filmen Att angöra en brygga. Varken Slobi eller min familj hade en aning om vad jag pratade om. Kanske kommer du ihåg denna Hasse o Tage-film? Seglarna har äntligen kommit fram till holmen där de ska gå på kräftskiva, men ändå inte. De är så nära men trasslar till det för sig när de ska de sista metrarna in till bryggan. I det här fallet var det Filips och Lises husbil som inte kom upp för den isiga backen. Men, med de medhavda snökedjorna skulle det gå lätt som en plätt. Nu var det bara det där att få på snökedjorna… Inte helt lätt i mörkret och det ymniga snöandet. Till slut kom dock bilen upp för backen och äntligen inne mottogs Filip i hallen med födelsedagssång och …… tal av pappa innan det blev bubbel.Vi hade delat in oss i matlag under veckan och vi åt mycket och gott. Malins veganska middag inkl efterrätt vann dock första-priset i mattävlingen som ingen visste något om. Jag blir lika överraskad varje gång över vad många goda veganska maträtter det finns.Agnes är en alldeles förtjusande liten tjej. Hon är lugn nästan jämt och finner sig i att bli lämnad från den ena famnen till den andra. Bara när hon är hungrig ger hon hals och det är väl tur det, att hon säger till då.Jag har ju inte presenterat Bilbo. Lises och Filips nya familjemedlem. En glad, jättesöt Australian Cobberdog. Lite väl glad tyckte kanske husse och matte ibland oroliga för att hans lekglädje skulle skrämma slag på de små, mänskliga individerna. Han var dock väldigt försiktig gentemot lilla Agnes som verkade rätt oberörd när han kom fram och sniffade på henne. Leo har varit lite skeptisk gentemot hundar, men även hon verkade vänja sig allt mer. Men, blev det för vilt och nafsigt fick han lugna ner sig i sin portabla hundkoja.Det var Joakim som höll i taktpinnen och drev på oss att komma iväg tidigt, så att vi kunde njuta av nypistat. Underbar känsla av att vara först ut i backen här.Nu är det några fler som vaknat, men det är fortfarande härligt i backarna. Här är det bloggaren själv som glider ner för en av backarna i Klövsjö.Återigen får jag konstatera att Joakim har en i mitt tycke glassigare åkstil, men jag får glädjas över att jag var med och lärde honom åka.Vi åkte mest i någon av de tre svarta pisterna. Högst upp på toppen fans även ett brett lite flackare parti. Det var en synnerligen behaglig omväxling att åka här efter några åk med min endorfinkickstörstande son. Lite meditativt, som en slör i 5 m/s.Från vårt hus hade vi utsikt över Storhognabackarna och följaktligen kunde man även zooma in vårt hus från dessa backar. Huset med de stora fönstren, längst ned till höger.Jag var på väg till vad som numera kallas Storhogna Högfjällshotell & Spa för att äta lunch med Slobi. När jag var här sist, på ”konferens”-resa med jobbet hette värdshuset Karl XI. Jag minns att det var bra tryck under middagen, bidrog nog en del själv till det och jag minns det som att maten var utmärkt. Inget att klaga på vad gäller miljön idag, men maten var usel och hela tiden var det något som var slut. Rekommenderas inte.Slobi hade smugglat med sig en flaska champagne. Har man ingen anledning att fira något särskilt så hittar man en anledning och nu skålar vi för Slobis dotter och dotterdotter som fyllde år med en dags mellanrum. Och så för oss förstås. Och det var inte nog med det. Lise hade med sig bubbel för att fira Filip, som aldrig gick åt på själva födelsedagen och jag hade en flaska över, så det blev fest veckan lång.Vi ville ju prova Vemdalsskalet också som låg knappt 12 km bort.På baksidan av Vemdalsskalet kan man åka upp på Skalsfjället. Tydligen har det funnits en ankarlift här ända sedan 70-talet. Inget jag minns från mina två tidigare besök. 2005 tillkom dock sexstolsliften Pass Express och fler backar likaså.
Hur många backar har egentligen tillkommit de senaste åren? Jag har en känsla av att utvecklingen avstannat. Kanske har jag fel. Enligt Chat GPT har man satsat på nya backar i Branäs, Kungsberget och Orsa Grönklitt och en helt ny skidort sägs ha tillkommit, Idre Himmelfjäll. Dessutom sägs det, i detta nu, investeras i nya backar i Hemavan.
Här kastar vi oss ner för den svarta pisten på Skalsfjället, vilken till vår förvåning var den nedfart som hade det bästa underlaget och som därmed var riktigt trevlig att åka i.Den minnesgode läsare minns kanske att Slobi gjorde sig illa när vi var i Järvsö över nyår. Hon provade att åka lite en dag, men fick genast ont igen. Skistar förvånade och betalade tillbaka pengarna för liftkortet. Nu hjälper hon till med mina barnbarn och Joakim uttryckte med stor värme sin tacksamhet för hennes insatser. Jag tror dock inte att det var frågan om någon större uppoffring från hennes sida, men visst gladdes hon över tacksamheten..Att det skulle vara blåsigare i Vemdalen hade vi på känn. Först stängde både Västexpressen och Passexpressen och på väg upp i Hovde Express blev det spännande. Liften stannades flera gånger och när vi närmade oss toppen såg vi att vinden ställde till det så att folk ramlade omkull och tappade skidorna när de skulle kliva ur. Jag tror aldrig att jag har varit med om så mycket vind i fjällen. Med vinden följde dessutom bitar av snö som kändes som projektiler mot huden. Det var bara att huka sig och åka ner. Det fanns inget behov av att staka sig fram till kanten på backen. Joakim hade tydligen sett någon uppgift om att det blåst upp mot 23 m/s.Farfar delade ut en medalj till Leo för hennes storartade insatser i skidbacken. Den medaljen var snart ett minne blott, den var inte så svårtuggad…Torsdag morgon: – Nämen, har du krupit in i Bilbos koja! Leo har änne så länge inte samma disciplin på morgnarna som sin pappa. Varför stressa, vi är ju på semester…Bilbo däremot, verkade bli lite bekymrad. Det där är ju min koja, tycktes han tänka.Jag kom att tänka på en motsvarande situation när jag själv var liten och tog Bonzos hundkoja i besittning. Bonzo var mormor och morfars schäfer och kojan var en riktig hundkoja, d v s utomhus i deras trädgård i Landskrona. Om Bonzo berättades det bl a en skröna, fast min mamma hävdade att det var alldeles sant, att han på ett givet klockslag tog en promenad med grannhunden. De lär samtidigt ha hoppat över muren som omgärdade respektive tomt för att strosa en stund längs stranden. Enligt mamma såg de ut som två äldre gentlemän som gick och pokulerade om ditt och datt. Ja, vad ska man tro? Men, det var ju femtiotal, så allt var väl möjligt på den tiden. Det fanns en hund även i det andra grannhuset och om den berättas det ännu dråpligare historier, fast nu var det ju egentligen skidåkningen jag skulle berätta om…Mysigt med en liten guldklimp på magen. Foto: Slobi.Idag är det fredag och Lise åkte med mig, Malin och Joakim medans Filip satt hemma och pluggade. Vi är tillbaka på Vemdalsskalet. Vi kände att vi inte hann bli färdiga med backarna här efter gårdagens blåst.Med Skalet Express (sexstolslift) kom man inte ända upp till toppen utan en knapplift tog en den sista biten upp. Märklig lösning, måste väl kunna bli en riktigt trång sektor här.Nu skulle vi åka mer på Skalsfjället tänkte vi, men tji fick vi. Igår satte vinden stopp för fortsatt åkning. Idag var det tekniskt fel läste vi när vi klev in i knappliften. – Vi åker väl ner ändå? Den kan ju komma igång…Det var en from förhoppning visade det sig. Vi påminde oss också om att den krånglat även dagen innan. Då var det grindarna som upphörde att öppnas. Inte en kotte i backarna på andra sidan, men desto fler som behövde ta sig tillbaka. Nä, inte heller idag var Vemdalen mycket att ha. Backarna som var öppna var hårda eller isiga och fullt med både skidåkare och frusna snöklumpar.Och inte var det bättre när man kom ner till Vemdalsskalets centrum eller vad man nu kallar det. Vi åkte tillbaka ”hem” och tog oss sedan över till Klövsjö istället.Nu var det varmt och …… snön smälte på sina ställen. Men, vad mycket mysigare det kändes att vara tillbaka i Klövsjö.Värmen till trots var det dock riktigt bra i många av backarna och här får även Filip visa upp sin stil. Filip och Lise åkte på randonee-skidor, vilket säkert är lite mer utmanande jämfört med att åka på våra trygga carving-skidor. Randonee kan väl sägas vara en kombination av längd- och utförsåkningsskidor, egentligen avsedda för toppturer.Strax efter kommer Malin.Fredag eftermiddag höll Joakim till i Klövsjös barnbacke och nu åker Leo lift själv (igen). Hon testade en gång tidigare, men släppte då lite för tidigt och ramlade. Är man tre år kräver sådana incidenter nytt mod innan man tar nya tag, men nu gjorde hon det med den äran. Vi var alla mycket imponerade.Och titta här: – Jag åker alldeles själv! Nästan i alla fall. Det där med att svänga och bromsa sitter inte riktigt ännu, så det krävs att någon står och tar emot henne.Lördag och sista skidåkningsdagen. Manchesternörden Joakim förevigar att vi ännu en gång är först ut. Tur att det numera anses vara lite manligt att vara nörd.Vi väntar och väntar. Har det hänt något allvarligt? Sedan kommer de farande. Filips skidbindning hade löst ut, igen, och han får ge upp att åka fort på hårt underlag. Komplicerade grejer det där med randonee-bindningar. Hjälpte inte att skruva åt max på bindningen.Vårt favorit bland rastställena blev Emma-Britas café på toppen av Klövsjöfjället. Utifrån såg det inte mycket ut för världen, men väl inne möttes man av en genuin atmosfär man sällan stöter på i svenska skidbackar. Visste du vad en tut är eller hette det kanske tuta? Som jag fattade det, en wrap gjord på mjukt tunnbröd.Vid vårt första besök här upplyste oss vår bordsgrannar om den jämtländska dialekten, t ex ordet ”artut” som ska förstås som trevligt. Från norskans artigt, fick vi lära oss.Det här går ju inte att argumentera emot: ”För mycket av det goda är alldeles lagom.”Man måste ju ändå väja. Hjortron eller semmelvåffla med mandelmassa…Vi tömde kylskåpet på rester och åt lunch ”hemma”. Som storasyster har man ju vissa förpliktelser.Till slut blev det lite väl blött och hårt om vartannat i backarna i Klövsjö, så sista eftermiddagen åkte vi bort till Storhogna för att heja på Leo. Men, vem var det där? – Är det Johan, hojtar jag från liften. Denne någon vänder sig om, så det var tydligen Johan. Det var ett trevligt återseende. Senast det kanske var meningen att vi skulle ses var för några år sedan på svaj utanför Gotska Sandön. Jag hade inte fattat att det var Johan som låg en bit bort, men han hade identifierat min båt. På kvällen ringer det. – Vart tog ni vägen? Jag skulle just ro över. Då hade vi flyttat på oss inför ett förestående vindskifte. Innan jag hade egen båt hyrde jag några gånger av Johan, som själv byggt en massa Linjetter, och sedan jag själv blev med båt och startade min charterseglingsverksamhet, samarbetade vi en hel del kring det. Johan har också alltid varit väldigt vänlig med stöd och råd.Leo var i full färd med att åka och nu har det blivit mer avancerat. Det var hårt och isigt och jag blev väldigt imponerad att hon klarade liften ändå.Nästa år blir det skidskola, enligt pappa.Sista kvällen med gänget. Alla verkar nöjda med veckan och vi pratar redan om vart vi ska åka nästa år.När man täckte ansiktet med en kamera var hon inte alltid så lättflirtad, men annars kan man föra långa obegripliga konversationer med henne och få många leenden och gurglande läten till svar. Till sist lyckades jag trots allt fånga något som liknar ett leende. Fast, man får smyga med kameran. För mycket uppmärksamhet leder lätt till att storasyster blir svartsjuk.De som kommer nästa vecka får härlig nysnö att åka på. Hemvägen var lite hal till en början. Foto: Slobi.Och en stor hjord med renar stod vid vägkanten. Här höll de sig dock lite försynt nere i skogen. Samtliga var målade i vad som såg ut som fluorescerande färger. Är det för att de ska synas bättre eller är det en slags märkning för att identifiera vem som äger dem? Foto: SlobiPå vägen upp stannade vi till i Järvsö och åt lunch på Järvsöbaden. Vi hamnade t o m vid samma bord som på nyårsafton. Även på vägen ner stannade vi till i Järvsö för en gemensam lunch med Joakims familj. Vi höll oss till säkra kort. Lunchbuffén på Bergshotellet hade vi testat förut.En bit söderut hade vårbruket börjat. Dags att börja tänka på båten kanske? Foto: Slobi.
Jag tycker det är jätteroligt att kunna samlas på detta sätt, särskilt som vi numera bor lite utspritt, med Filip och Lise i Göteborg. Jag känner sådan värme av att kunna samla er, av att vara del av en familj och att kunna göra saker tillsammans. Inte blir det sämre av att jag uppfattar det som att den känslan är ömsesidig. Tack alla ni som gjorde denna vecka så härlig, trots att väderförhållandena hade kunnat vara bättre.
