Mostar – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Sremski Karlovci – Novi Sad – Fruska Gora nationalpark – Vrdnik – Irig – Futog – Banoštor – Begeč – Bačka Palanka
Datum: 6-9 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
En knapp timme efter det att vi lyft från Mostar damp vi ner i Belgrad. Första gången jag reste till Belgrad var för Ericsson, strax innan jul 1995. Jag minns att jag bävade lite för vad som väntade. Bilden av Jugoslavien som målats upp i svensk massmedia var ju bilden av en skurkstat som begick folkmord. När vi landade den gången var det en tämligen öde flygplats. Vi möttes av vår presumtive kunds säkerhetsvakter och blev skjutsade i en bepansrad Mercedes. Det var ju inget som direkt ledde till att vi kände oss bättre till mods. Väl framme vändes allt på ända. Vi möttes av varma och trevliga människor och det blev mitt bestående intryck från de flesta vi träffade där nere. Men, allra först blev det minst sagt lite kortslutning i huvudet, bilderna blev så motsägelsefulla. Siemens och Nokia hade varit där före oss, rimligen då under rådande embargo. Vi åkte hem och slängde ihop en offert som vi presenterade under mellandagarna, vilket ledde till att vi fick börja förhandla och i början av 1996 skrev vi kontrakt på Serbiens första, digitala mobilnät. Det blev några resor, men när jag letar efter minnesbilder var det mest bilder av hotell och kundens lokaler.
Det skulle bli spännande att se hur mycket jag kände igen mig. Vi hade velat lite hit och dit hur vi skulle planera vår tripp, men landat i att vi sparade Belgrad till sist, så vi hämtade en hyrbil på flygplatsen och styrde nordvästvart. I Bosnien och Hercegovina förlitade vi oss på WiFi. Nu skulle vi dock ut och åka, så först skulle vi köpa ett lokalt SIM-kort och plugga in i den reservtelefon jag hade med mig. Varken Serbien eller Bosnien Hercegovina är ju med i EU och därmed blir roaming väldigt dyrt.
– Va! En moské här, utbrister jag! – Nejdå, det är en ortodox kyrka, kommenterar Slobi överslätande. Maria Magdalena kyrka i Banstol närmare bestämt, byggd i rysk stil. Den har bara några år på nacken och ryska influenser märker man inte av bara här, visar det sig.Slobi föreslog att vi skulle börja med att åka till Sremski Karlovci. Jag tolkade det som att dragningskraften delvis utgjordes av att staden skulle ha varit en gammal kurort, men den bilden var nog inte helt korrekt. En viktig stad hade det dock varit. På 1700-talet blev det under en tid serbernas administrativa och kulturella centrum. Flera kända, serbiska författare kom härifrån, berättar Slobi. I utkanten av stadens centrum rinner Donau.Sedan lockade dessutom foton på Booking till något som såg ut som ett tjusigt spa-hotell. En skicklig fotograf väljer sina vinklar och vad som såg ut som en ålderdomlig interiör, visade sig vara kitsch i en relativt ny byggnad, men personalen var trevlig och spat fick duga.Vi hade beställt halvpension och vad som kom som en fullständig överraskning var att middagen inte serverades på hotellet utan 2 km bort. Vi irrade fram i mörkret på vägar utan trottoarer och trodde ett tag att vi kommit fel. Slobi stannade en tant för att fråga om vägen och hamnade i en utdragen konversation som jag förstod handlade om allt annat än vägen till restauranten, allt emedan jag försökte flika in för att bryta samtalet. Till slut kom vi dock fram och åt gott i trevlig miljö.Det mesta av staden var en halvbedagad skönhet.I det innersta av stan lyste dock det dock av prakt och grönska.Och här bakom träden döljer sig stadens praktfulla gymnasium. Skolan grundades 1791 och sägs vara den äldsta gymnasieskolan i Serbien.En stad med sådana anor har naturligtvis en storslagen ortodox katedral.Det är en ståtlig byggnad, Patriarkat-palatset. Mellan 1848 och 1920 var Sremski Karlovci huvudsäte för den serbisk ortodoxa kyrkan och här bodde tydligen patriarken. Ingen dålig bostad. Numera förstår jag det som att patriarken sitter i Belgrad. Patriark går tydligen inte att översätta rakt av till motsvarande begrepp inom den svenska kyrkan. Det närmsta man kommer tycks vara biskop eller ärkebiskop. Idag är byggnaden en permanent bostad för biskopen av Srem och ett sommarresidens för den serbiska patriarken.Här fanns ju ytterligare en pampig byggnad så vi närmade oss nyfiket och möttes av vad vi trodde var en vakt, vilket väl också var hans roll just då. Det visade sig vara en teologisk internatskola och killen vi samtalade med var också och främst elev i skolan, med ambitionen att så småningom bli ortodox präst. Här fanns elever från hela världen berättade han och själv kom han från Tyskland. – Hur är det då, att läsa här, undrade vi. – Jo, det är mestadels bra. Det är trevligt här på skolan, men ibland känns det som det är väldigt långt hem.Jag skulle gärna givit en slant för att förstå vad det här gänget samtalade om.
Vi var lite nyfikna på ett gammalt apotek också, men när det visade sig vara stängt tyckte vi att vi hade sett tillräckligt av Sremski Karlovci och styrde kosan mot Novi Sad, Serbiens näst största stad med 307 000 invånare i tätorten (2022).
Novi Sad ligger bara en dryg mil bort. Innan man korsar Donau över till staden passerar man fortet Petrovaradin, varifrån man har en fin utsikt över Novi Sad, samhället (numera förorten till Novi Sad) Petrovaradin, Donau, och den nya Žeželj-bron med sina vita bågar. Bron återinvigdes 2018 efter det att den förstördes av NATO:s bomber 1999. Det är både en väg- och järnvägsbro och numera går där snabbtåg mellan Belgrad och Novi Sad. Järnvägsprojektet har drivits och finansierats av ryssar och kineser. Tanken är att järnvägen ska fortsätta från Novi Sad till Budapest och så småningom vill man i andra änden bygga en ny järnväg via Skopje till Aten. En ny Orientexpress…Vänder man sig om försvinner staden och ett till synes oändligt landskap breder ut sig. I floden väcker några brofundament min nyfikenhet. Foto: Slobi.Jag går händelserna i förväg och visar hur fortet ser ut från andra sidan Donau. Det är en imponerande anläggning. Enligt en uppgift började fortet byggas 1692 men det ska ha tagit runt 90 år innan det stod klart och det kallas ibland för ”Donaus Gibraltar” med tanke på det strategiska läget. Fortet hade en central roll när den österrikiska armén 1716 stoppade ottomanernas expansion under slaget vid Petrovaradin. Man hade lite tur också då man kunde slå läger i skydd av en snöstorm. En ovanlig snöstorm måste det ha varit då den ägde rum i början av augusti…Tillbaka på andra sidan Donau. Det var lite spännande att köra upp till fortet genom tunnlar och på, delvis, smala vägar och broar. Tunnlar lär det vara gott om även under fortet, 16 km i fyra våningsplan. Det berättas även om en tunnel under Donau. 1838 reste HC Andersen i Serbien och i sina skrifter ger han liv åt dessa sägner. Man säger att en österrikisk-ungersk officer ska ha varit den sista som 1912 passerade genom tunneln under Donau, då han bar sin älskarinna från ena sidan till den andra. Sedan ska tunneln ha börjat kollapsa och paret ska med nöd och näppe ha undkommit. Det finns dock inga bevis på att en sådan tunnel ska ha existerat, så måhända är det bara en av många sägner som omgärdar fortet.Inte bara platsen för krig. Här har det också ”knutits” många mer kärleksfulla förbund.Jättelika, men låga passagerarbåtar ser ut att anlöpa på andra sidan bron. Foto: Slobi.Det karaktäristiska klocktornet med sin omvända klocka. Den lilla visaren visar minuter och den stora visar timmar. En förklaring är att man gjorde så för att fiskare på Donau skulle kunna se tiden på långt avstånd. Den kallas också för den berusade klockan. Foto: Slobi.
När jag läser om olika makters inflytande i regionen inser jag att jag blir lite förvirrad av begreppsanvändningen. När jag söker efter en förklaring på nätet drar jag följande slutsats:
Habsburgska monarkin hade makten under hela perioden mellan 1526 och 1918.
Under perioden 1804 till 1867 var dock det officiella namnet Kejsardömet Österrike.
Från 1867 fram till 1918 ändrades benämningen till Österrike-Ungern, en slags union mellan Kejsardömet Österrike och Kungariket Ungern.
Vi hade bokat ett rum i den ljusgrå byggnaden, centralt i stan. Det började surt då det rum de ville ge oss bara hade ett fönster som vette mot trapphuset. Nej tack, sa vi. Det var inte vad vi hade bokat, så vi krävde pengarna tillbaka. Denna dialog sköttes på telefon med ”chefen”. Slobi stod för snacket och som jag förstod det var ”chefen” rätt oförskämd. Han visade ingen som helst förståelse för att fönster innebar att man ville se ut, utomhus alltså, och han tänkte minsann inte annullera bokningen. Till slut fick vi dock ett fint rum mot gatan till rabatterat pris och lugnet lägrade sig. Trist inledning bara, på besöket i Novi Sad.Vi kom direkt ut på en av stadens trevligaste gågator, Dunavska.Novi Sad hör till regionen Vojvodina och här bor även ca 250 000 etniska ungrare, så att antik- och konstaffären skyltar med sin verksamhet även på ungerska kanske inte är så konstigt. På sista raden antar jag att det står på kinesiska och det är kanske mer anmärkningsvärt, men får väl tolkas som ett tecken på den kinesiska närvaron i och inflytandet över landet.I affären för elektronisk tobak tycks man istället vända sig västerut och vilja kommunicera på engelska. En symbolik för landets kluvenhet? Ska vi vända oss bort från Europa, mot Kina, Ryssland och Turkiet eller ska vi istället vända oss västerut mot EU?Den serbisk ortodoxa katedralen i Novi Sad tillägnad Saint George, på engelska, vilket väl borde bli Sankt Göran på svenska. Den stod färdig 1905 och byggdes på ruinerna av en kyrka som förstördes 1849. Den dåvarande statsbildningen var ett resultat av Wienkonferensen 1814 och kritiker menar att man inte i tillräcklig grad tog hänsyn till de nationalistiska strömningarna, vilket ledde till spänningar och upplopp under vilka den förra kyrkan förstördes. Spänningar som fortfarande lever kvar. När och hur ska man komma tillrätta med dessa motsättningar?Även den serbisk-ortodoxa biskopens residens förstördes under upploppen 1849, men 1901 stod denna nya bostad klar. Vi stannar till och njuter även lite av de duktiga spelemännens musicerande. Foto: Slobi.Novi Sads stadskärna visar sig vara både mysig och levande.Och man renoverar miljön ytterligare. Här fräschar man upp gatumiljön.– Švedski sto, vad betyder det, frågar jag Slobi. Svenskt bord, d v s smörgåsbord eller buffé.Matica Srpska. Jag tolkade det först som någon slags motsvarighet till Svenska Akademin, men läser att man har större ambitioner än så. En Matica ska främja nationell kultur i största allmänhet. Matica Srpska vill återställa och främja serbisk nationell och kulturell identitet inom områdena konst, vetenskap, andlig kreativitet, ekonomi och offentligt liv samt att ta hand om Serbiens sociala utveckling. Vad kan dölja sig bakom detta, undrar min kritiska hjärna.En förenklad översättning till svenska: Maria-kyrkan. Kyrkan är större än den serbisk-ortodoxa kyrkan. Den stod klar 1893-94.Det tjusiga klocktornet är 72 m högt och därmed den högsta kyrkobyggnaden i Novi Sad. Jag läser att andelen katoliker var runt 25-30% när kyrkan byggdes. Idag uppskattar man att andelen katoliker bara uppgår till 5-10%, i huvudsak ungerska, kroatiska och även slovakiska minoriteter. Förut bodde här även många tyskar, men de flesta lämnade området efter andra världskriget.Stadshuset sägs vara byggt som en kopia av stadshuset i Graz. Som så många andra pampiga byggnader i Novi Sad uppfördes det i slutet av 1800-talet. Det måste ha varit en storhetstid i stadens historia, tänker jag. Novi Sad fick då också smeknamnet Serbiens Aten.Ett infall. Jag tittade i Trip Advisor för att se om jag kunde få något restaurangtips. – Jag går alltid till Project 72 när jag är i Novi Sad, hade någon skrivit. Jaha, då föreslår jag att även vi gör det. Slobi var med på noterna, men blev aningen skeptisk när vi fjärmade oss från vad man kanske föreställer sig som restaurangkvarteren. Men, vilket lyckokast! Man ägnar sig åt creative local cuisine, så beskriver man sig, och nu i efterhand ser jag att den rankas som nummer 1 i Novi Sad av Trip advisor. Vi undrar över namnet: – Det är ägarens födelseår! Vi äter ankleverpaté med fröknäcke, karamelliserad lök och hallonsås, kalvkind med rotselleripuré och potatisklyftor stekta i ankfett samt ostrullader med honung och röda vinbär. Vattnas det i munnen? Det här var egentligen små förrätter, men vi blev proppmätta. Och vinerna inte att förglömma: ett glas Grand Trianon från vingården Erdevik samt ett Cabernet Sauvignon Franc Radovanović från Krnjevo. Kostade det en förmögenhet? Inte alls. Snarare ett fynd, motsvarande c:a 635 SEK + dricks. För två alltså. Jag vill dit igen.Det här var betydligt bättre än ett rum utan balkong och fönster åt ett trapphus. Första morgonkaffet kunde avnjutas med utsikt mot Dunavski Park.Vi fortsatte med kompletterande frukost 1 tr ned på cafét för att sedan dyka in genom parken för en promenad ner mot Donau.Slobi översatte vad deras fröknar sade: – Vänd bort ansiktena när han fotograferar. Jag kände mig plötsligen som en snuskgubbe med onda avsikter.Men, tänker jag. Varför det skulle vara annorlunda här än hemma? Många föräldrar i Sverige vill ju inte heller att deras barn ska hamna på bild, utan att man har kontroll över användandet av bilderna.Port of Novi Sad står det på en fast förtöjd pråm. Vi går ner och kollar och möts av en polis som ser misstänksamt på oss. Efter att Slobi introducerat oss skiner han upp. Han berättar bl a om Petrovaradin och att det skulle ha varit drottning Maria Theresia som låtit bygga Petrovaradins fästning. Men, började den byggas 1692 kan det inte stämma. Då var hon inte ens född. – Hur är det med de där brofundamenten. Fanns det en bro även där som skadades av NATO:s bombningar? Nej, det var en en gammal järnvägsbro som låg på de fundamenten. Järnvägen fortsatte in i berget under fortet. Ännu en skröna? Men icke, jag googlar och ser att det faktiskt funnits en järnvägsbro där och att spåren ska ha fortsatt in i en tunnel under fortet. Men, vad var tanken med detta? En uppgift tyder på att det var ett projekt som kom av sig, att man ville bygga järnvägen mot Zemun utanför Belgrad denna väg man inte kom längre än drygt 300 m in i berget innan arbetena upphörde. Man kan tydligen fortfarande se tunnelöppningen. Så frågade vi lite om passagerartrafiken på Donau. Vi hade ju sett flera, jättelika passagerarfartyg igår. Men, nej ingen reguljär passagerartrafik på Donau. – Vad har egentligen polisen för funktion här? Görs det ingen gränskontroll vid gränsen? Vi fick ett svävande svar. Jag såg då framför mig en gräns som gick tvärs över Donau. När jag kollar på kartan ser jag dock att gränsen går mitt i floden. Hmm, var passerar man då gränsen? Jag läser att just detta är föremål för en olöst gränstvist mellan Serbien och Kroatien. Kanske var det därför vi fick lite svävande svar. Det var strömt och vattennivån var hög. Vi drog vidare och tackade för den trevliga pratstunden och polisen ville ta i hand innan vi skildes åt.Vi vandrar vidare längs med floden och möts av en utställning om den förödelse som NATO:s bombningar 1999 orsakade. Novi Sad skars av från förbindelserna söderut när de tre broarna över Donau inte längre var farbara. Utöver dessa broar bombades t ex TV-hus, oljeraffinaderier och militära installationer, men även civila mål förstördes och människor dog. Bombningarna var ju ett svar från väst på Serbiens övergrepp i Kosovo. I Novi Sad uttryckte man dock förvåning över att man straffades där, när man styrdes av en lokal, demokratisk opposition som var emot regimen i Belgrad.Vi promenerar vidare och kommer till ett minnesmärke för offren för Novi Sad-raiden. Den genomfördes 1942 av det fascistiska Ungerns väpnade styrkor och enligt en uppgift ledde den till att 1 300 civila dog, framförallt serber och judar. Angreppet var en del av mer omfattande utrensningar i norra Serbien under vilka serber fördrevs från sina hem och många judar, serber och andra minoriteter mördades. 2013 bad Ungerns president János Áder formellt om ursäkt för de krigsförbrytelser som den ungerska militären hade begått mot serbiska civila under kriget.Har man ingen naturlig playa får man anlägga en. Štrand anlades redan i början av förra seklet. Jag kände mig dock inte jättelockad av ett dopp i det smutsbruna vattnet.Novi Sad är en universitetsstad och här hamnar vi mitt framför de tekniska fakulteterna. Jag läser lite flyktigt om centrum för artificiell intelligens och inkubatorverksamheter. Det både låter modernt och ser modernt ut.University of Novi Sad står det på en stor banderoll. Men, universitetet breder ut sig i alla möjliga byggnader runt omkring. Närmare 50 000 studenter pluggar i Novi Sad, vilket gör det till en av de största universiteten i Centraleuropa.Vad säger smakdomarna om denna arkitektur?Nu var det egentligen hit vi var på väg, till synagogan. Allt verkar först stängt och öde, men så ser vi en skylt att besökare välkomnas att anmäla sig inne på gården. På väg dit möts vi av en vaktmästare som redan observerat oss i sina övervakningskameror. Foto: Slobi.
Mannen som öppnade för oss berättade att han ville besöka synagogan när han pensionerades för två år sedan. Han tyckte det var en fin plats, sade han. Här fann han harmoni och han kände sig tillfreds här. Han gick upp till kommunen och erbjöd sig att arbeta som vakt och är nu anställd som det, men sa sig också arbeta gratis som vaktmästare. Synagogan förföll tydligen fram till åttiotalet, men då gjorde Novi Sads kommun en insats och renoverade byggnaden och idag står kommunen för driften. Numera bor det bara ca 300 judar i Novi Sad att jämföra med innan kriget då här bodde ca 4 000. Det finns ingen rabbin som verkar här idag och här har inte hållits någon gudstjänst sedan 1944. Han berättade också att han var serb från en by utanför Knin i regionen Krajina i Kroatien. Byn jämnades med marken under kroaternas Operation Storm och han tvingades fly. Egen kommentar: Den kroatiska Operation Storm understöddes även av USA och NATO och syftet var att återta det av serbiska separatister ockuperade Krajina. Enligt en uppgift tvingades omkring 200 000 serber att fly. Åter till vår vaktmästare: – Många av dem som flydde bombades under själva flykten. Jag dömer dem inte, de kommer att bli dömda av någon annan. Jag respekterar alla religioner och tio guds bud finns i dem alla. Om alla följde dem, skulle vi inte ha några krig, Slobi har flera gånger kommenterat upprört att kroaterna firar dagen för Operation Storm som en högtidsdag.
Idag används lokalen för olika kulturella evenemang. Igår, den 7 oktober, var det en konsert med anledning av ettårsdagen för terrordådet i Israel gentemot 1200 judar.Inte minst judar som kommer på besök förvånas över att synagogan är så stor.Vi tackar vaktmästaren för att han tog sig tid och berättade för oss. Även han blev familjär och tog i hand. Vi går ut på gatan utanför, Judiska gatan.Vi kommer ut i stadens brus och försöker väl ruska av oss det obehag av allt vi blivit påminda om från krig och elände.Serbian National Theatre. Hur kan den ligga här? Det finns en i Belgrad också. Nåväl, de får väl ha hur många nationella scener de vill. Förhoppningsvis bidrar det kulturella livet till fred och förståelse människor emellan.Det är förbi lunchdags och något måste vi ju få i magen innan vi åker vidare. Slobi ville gå till en syskonrestaurang till Project 72, Fish & Zeleniš (fisk och grönt). Slobi var nöjd, men jag tyckte det var så där och kände inte alls av samma trevliga bemötande som kvällen innan. Däremot några uppiggande visdomsord på bordduken: ”If anybody tells you you’re putting too much Parmigiano cheese on your meal, stop talking to them. You don’t need that kind of negativity in your life.”
Vi känner oss mogna för att dra vidare. Vi blev båda förtjusta i Novi Sad. Det är en trendig, ungdomlig stad med lite bohemisk karaktär. Visserligen är det slitet blandat med gemyt och pampighet, men på ett sätt gör det också staden mer levande. Även om Serbien inte är med i EU finns EU:s själ svävande över staden. Jag läste något om att Novi Sad prisats av EU för att vara innovativt. Det känns som om Novi Sad står mycket närmre väst än öst. Slobi berättar: Novi Sad och Vojvodina har alltid varit mer liberalt, man har egentligen aldrig känt samma dragningskraft till öst som de sydligare delarna av Serbien. Vi får väl se vilken väg hela landet väljer. Mitt stalltips är väst, åtminstone på lite sikt.
Vi ska också västerut. På andra sidan Donau ligger bergskedjan Fruška Gora och en del av Fruška Gora är också nationalpark. När vi kör upp mot nationalparken blir vi påminda om den kinesiska närvaron i landet. Man är i full gång med att bygga en vägtunnel rakt genom berget. Vi fortsätter uppåt på den slingriga vägen och stannar till för att sträcka på benen.Slobi är lite inne på kloster och visst det är ofta vackra platser. Vi styr kosan mot vårt andra stopp, klostret Ravanica i Vrdnik från 1566.Vi går in på gården. Är vi välkomna eller inte? Det är i alla foll rofyllt och vackert.Jag fastnar vid klostrets duvslag. Jag gillar duvor och tycker att deras kuttrande sprider lugn och harmoni. Slobi är mer krass och tycker duvor bara innebär problem med sitt skitande. Jag ser mig omkring. Hon är försvunnen. Inget intresse för duvorna.Slobi har fått fatt i en av nunnorna och jodå, vi är välkomna. Nunnan informerar om att det fanns en möjlighet att ge bidrag, att de inte hade någon annan finansiering.Jag känner mig inte helt bekväm. Får en känsla av att vi stör.Vi åker ner i byn och Slobi förfäras av att möta fattigdom, smuts och förfall mitt i en nationalpark. Jag noterade att man klöv ved på gatan och här tycks man ha staplat en del av veden utanför en trappuppgång,. Är det bara för att myselda eller är man beroende av ved för uppvärmningen av ett flerfamiljshus?Vi vänder tillbaka och kör ut ur byn från samma håll som vi kom ifrån.Slutmålet för idag var byn Irig. Här ska vi bo över på ett hotell, Vinska Kuca Kovacevic, där vi även ska prova viner från byns vinmakare, Kovačević. Nedanför hotellet visar det sig att den tunnel som kineserna bygger kommer att mynna ut en bit bort från hotellet. De kanske inte jublar över att få en ny väg så nära. Slobi är lite missnöjd med rummet, delvis p g a att det är gott om bärfisar som flyger runt. Det får man acceptera så här i utkanten av en nationalpark, får vi höra. Ja, det är bara att gilla läget och efter att ha inspekterat ett annat rum behåller vi det första. Nåväl, huvudnumret var nu vinerna. Vår vänlige kypare förvirrade oss först med att vi själva skulle komponera menyn. Efter mycket resonemang framkom det dock att man faktiskt hade flera färdigkomponerade sådana. Förstår fortfarande inte hur vi kunde hamna så snett i det resonemanget. Vi valde avsmakningsmeny nr 2: 1. Kovačević Brut från 2011 (musserande vin). Till detta fick vi Bruscetta med rökt oxfilé. 2. Kovačević Sauvignon från 2023. Det som egentligen ingick var slut så vi fick ett lite enklare vin istället. Till detta serverades Gnocchi med salvia. 3. Kovačević Chardonnay S Edition från 2022. Till detta fick vi ravioli med spenat och tryffelsås. 4. Kovačević Rosetto (rosévin) 2023. Nu fick vi honungsglaserade revbensspjäll. Överraskande kombo… Nu börjar vi bli mätta, men det fortsätter: 5. Kovačević Aurelius (rödvin) från 2021. Brässerad kalvkind med selleripuré. 6. Pro & Pro (rödvin) från 2023 beställde vi tydligen extra. 7. Bermet (dessertvin) från 2023. Jag har nog aldrig smakat något liknande. Det var kryddat med örter och riktigt gott. En chokladfantasi till det. Vi var nog överens om att det godaste vinet var det musserande. Pro & Pro rankade vi högt liksom dessertvinet. Avsmakningsmenyn var minst sagt rikligt tilltagen. Hur mycket äter serberna egentligen? En avsmakningsmeny kostade 4 500 RSD (dinarer), vilket motsvarar ca 450 SEK. Det måste man ju säga att det är väldigt prisvärt.Morgonen därpå ville vi få i oss lite av den frukost som ingick i priset. Det var lättare sagt än gjort, att förstå vad som ingick och inte. Inte ens kyparen var införstådd med hur det förhöll sig, utan tyckte först att vi kunde äta så mycket vi ville från hela frukostmenyn. Sedan kom kontraorder som ingen av oss riktigt förstod, inte ens kyparen tror jag. Betala extra fick vi i alla fall göra. Detta är plättar. Serbiska plättar ser onekligen lite annorlunda ut, men goda var de. Till plättarna har man kajmak, en annan serbisk specialitet. Slobi beskriver det som en slags ost. Jag tycker det smakar som något slags gräddigt smör.Själva vingården Kovačević, låg ju bara en bit bort. Vi hade fått besked om att kvinnan som skötte guidningarna var sjukskriven, men vi kunde väl åka bort och titta i alla fall. Det var dock ingen välkomnande syn och vi fattade nog inte ens var entrén till vingården befann sig. Vi körde vidare.Vi skulle nu till en liten stad på andra sidan Donau, vid den kroatiska gränsen, som heter Bačka Palanka, Det snabbaste var att åka tillbaka via Novi Sad, men Google hänvisade också till en alternativ rutt, lite kortare, men som skulle ta lite längre tid. Det verkade ju roligare. Så vi följde Donaus södra sida och körde västerut, till dess vi skulle vika av för att ta oss över en bron i Futog till den norra sidan. Slobi var kartläsare. Plötsligt: – Nej, det är ingen bro, det är en ”skela”. Ja, vad heter det, en liten färja, på svenska? – Ja, det heter väl liten färja… Men, vad är nu detta? Vägen går bara rakt ner i vattnet. Det ser ju knappast ut som ett färjeläge. Jodå! Vi fick dock höra att färjan precis gått, men om vi skyndade oss och körde ytterligare en bit, till Banoštor, så fanns det en färja till. OK, tillbaka upp på huvudvägen och gasen i botten.På vägen hit erinrade sig Slobi att det i hyrbilskontraktet stod att man inte fick nyttja färjor. Vad gör vi då? – Vi får chansa! Där ute på floden kommer något mystiskt flytetyg. Är det verkligen vår färja?Nu förstår jag plötsligen Slobis fråga om vad liten färja kan heta på svenska. Det är ju inte en färja. Det är ju en pråm, vars bäst före-datum ser ut att ha passerat för länge sedan, som vi ska köra ombord på.Vi fick instruktioner att backa ombord. Det var fortfarande väldigt strömt i floden så någon rak kurs över till färjeläget på andra sidan, var det inte fråga om. Senare hälsade vi på goda vänner till Slobi, i Belgrad, och berättade om vårt äventyr på Donau. – Jaha, åkte ni med en så’n. Det har jag aldrig gjort. Kanske var vi äventyrligare än vad vi insåg.Vad kan det stå där? Fotografering förbjuden av färja och anställda.Vad kan det där runda, gröna märket betyda? På floder har man ju sitt eget regelverk för utmärkning, så jag plockar fram min lärobok i detta ämne: Klotet betyder att vi är på en färja. Jaha, inte en pråm alltså. Och vad skulle jag göra med den informationen då, om jag kom farande på Donau och mötte ett flytetyg med en sådan symbol? Det är för strömt för att pråmen ska kunna lägga till i rät vinkel mot färjeläget. När vi lagt till ser jag överhuvudtaget inte var vägen befinner sig. Slobi får gå av och dirigera så att vi inte åker ner i vattnet.Vad sysslar de med? De sköljer morötter, får vi veta. De runda behållarna körs ned i Donau och snurras som en slags centrifug.I Bačka Palanka ska vi hälsa på Slobis faster Koviljka (Kova) och hennes man Milorad. Även de bodde i Tuzla fram till kriget, men flydde hit, till mannens hemtrakter.De bodde högst upp på fjärde våningen, utan hiss. De var 80 och 83. – Hur orkar ni? – Man får ta det lite lugnt och hämta andan. Det var Milorad som skötte inköpen och han berättade att han ibland tog taxi hem från affären. De har fortfarande glimten kvar i ögat och nära till skratt. Som alltid när man hälsar på någon på Balkan ska det drickas något starkt, šljivovica eller rakija. De verkade tycka att det var relativt bra i Serbien. Pensionen släpade visserligen efter men det var ändå OK. Milorad menade att Aleksandar Vučić, Serbiens president, hade fått dit investeringar och företag och tyckte det lovade gott för framtiden. Slobi blev väldigt berörd av att träffa framförallt sin faster. De hade uppenbarligen stått varandra nära under hennes uppväxt i Tuzla.
Samma kväll, i Tuzla, träffar vi Branislav, deras son och Slobis kusin. Han höll inte alls med sin pappa. Vučić köper bara röster. Egentligen, menade han, förlorade landet på de förmånliga villkor som erbjuds utländska företag som investerar i landet. Så olika man kan se på saker…
