Med: Birgitta Eklund
6-13 mars 2021
Rutt med bil: Sundbyberg-Resarö-Hede-Fjällnäs-Ramundberget-Bruksvallarna-Fjällnäs-Hamra-Fjällnäs-Resarö-Sundbyberg
Hemma igen efter en vecka på rymmen med min träningskompis Birgitta. Birgitta blev glatt överraskad när jag utan tvekan sa ja till hennes förslag om en långhelg till Orsa Grönklitt. Men vintern tog slut söderöver, så för att hitta snö fick vi istället leta oss upp mot Härjedalen och en långhelg blev en vecka.
Att gå här uppe väckte många ljusa minnen till liv. Jag minns en gång vi gick från Andersborg och upp längs foten av Lill- och Stor-Skarven. Vi hade nyligen flyttat från Hudiksvall till Vasastan och sönerna hade fått vänja sig vid att åka tunnelbana. Vår äldste son måste ha varit runt tre år och jag hade honom i pulkan efter mig, vilken nu omvandlats till en tunnelbanevagn. – Nästa Odenplan basunerade han ut över fjällvidderna. Och då var det bara att stanna. Först efter det att dörrarna hade öppnats och han på nytt basunerat ut – Se upp för dörrarna, dörrarna stängs, fick jag ta ny sats. Det var bara att leka med. 🙂
Detta att skaffa barn var förenat med vissa villkor. – Du får välja mellan barn eller båt, deklarerade min fru. Hon kände sig inte bekväm med tanken på att segla med barn. Till min förvåning och glädje var det dock OK att släpa upp bebisar på kalfjället. Joakim var bara fem veckor gammal när han åkte fjällpulka för första gången och i mitt tycke känns en fjällpulka som ett mycket äventyrligare fordon än en segelbåt. Tala om att det blev uppståndelse när vi kom in i Malmbäcksstugan med en femveckors bebis som skulle ammas. Samme kille blir snart pappa. Ska bli spännande att följa vilka äventyr hans lilla dotter kommer att få komma ut på.
Tillbaka till nuet. Det var ju som sagt lite tight med tiden ner till skidbussen och i Andersborg fick vi rådet att snedda bort mot skogen för att sedan köra rakt nedåt mot ett spår som slutligen skulle ta oss ner till Tänndalens skidstadion. Plötsligt känner jag igen mig. Många år tidigare hade jag två killar i pulkan och var även då på väg neråt i denna skog. Att åka neråt i sig innebär ju att det går rätt fort och långt ifrån så kontrollerat som på ett par slalomskidor. Har man dessutom en pulka med två barn i som trycker på, går det, inte helt överraskande, ännu fortare nerför. Plötsligt ser jag hur spåret gör en nittiograderssväng och börjar bli rädd för att detta kommer att sluta illa. Istället för att braka in i en massa träd lyckas jag ta mig ut bredvid spåret och ut i lössnön där jag försvinner ner en meter eller så. Ungarna har inte alls uppfattat faran och jublar över vad de tror vara ett roligt upptåg: – En gång till!
Nu, cirka tjugofem år senare, händer samma sak, på samma plats, fast utan pulka. Spåret är väldigt diffust och det går fortare och fortare och plötsligt ligger jag begravd i lössnö. Men, där har jag ju inte tid att ligga. Vet inte hur jag bar mig åt för att komma upp, men med en tid att passa får man krafter och med tio minuters marginal hann vi fram till dagens sista skidbuss. Skönt att sjunka ner i ett bussäte efter ca 2 mil i skidspåren.
Facit: fyra dagars längdåkning, en dags utförsåkning (Birgitta höll sig dock i spåret) och en dag var vi inblåsta. En härlig vecka.