På upptäcktsfärd i Jämtland

Var: Handöl, Storulvåns fjällstation, Åre, Storlien och Tännforsen.

Datum: 19-24 mars

Mitt kameraobjektiv befinner sig på lagning, så istället har mobilkameran fått tjänstgöra som reporterkamera, vilket förklarar den varierande bildkvaliteten.

Birgitta: – Kjell och Amelie har fått låna en stuga i Jämtland och frågat om jag ville hänga med. Det finns en plats till om du vill haka på. Stugan ligger i Handöl.

Handöl? Lät vagt bekant, men att på rak arm placera orten på kartan kunde jag inte. Jag sög på karamellen ett tag och som tur är fanns platsen kvar när jag väl valde att tacka ja. Jag hade fortfarande dålig koll på vart vi skulle, när vi gav oss iväg. Tänkte att, om de andra valde att åka dit, var det säkert bra.

Vi bilade upp i strålande solsken och vårväder, på mestadels bekanta vägar, men vi kom också till, för mig, nya orter såsom Åsarna, Svenstavik och Myrviken. Åsarna gav ju lite associationer till skidåkning och det började lunchkurra i magen. På Google maps hittade vi en restaurang, Hävvi i Glen, originellt namn och 5.0 i betyg (1 recension). Tillhörande bild visade inget annat än en kyrka och ett torp och väl på plats såg vi inget annat än en kyrka och ett torp. Vi ringer. Efter en stunds förvirrande vägledning förstod restauranginnehavaren att vi var i Åsarna: – Va! Är ni i Åsarna. Jaha, men min restaurang är 3 ½ mil bort. Google maps är ju oftast imponerande bra, men ibland slår det slint. Istället stannade vi hos Siris. – Vad kan du rekommendera? Svar: – Ingenting (!). Hans självinsikt visade sig vara god…

Väl framme vid stugan visade sig resans största utmaning bestå av att ta sig ner och upp för backen till respektive från stugan. När vi kom fram dristade vi oss till att köra ner med bilen. Såg ut som om det isiga underlaget brast och att vi fick bra fäste. Ner gick bra, men upp… Kjelle hade snökedjor med sig och äntligen, tänkte jag, skulle jag få lära mig hur man sätter på snökedjor. Under ett snöoväder i Andorra för några år sedan bevittnade jag vilka problem många bilister hade med att montera dem. Men, snökedjor finns naturligtvis i olika storlekar och Kjells och Amelies bil hade något mindre däck, så det gick inte alls. Efter lite isröjning och ett antal fruktlösa försök att köra upp provade jag att ta sats och i stället backa upp och bingo! I fortsättningen fick bilen stå på parkeringen vid backens krön. Men, backen var fortsatt en utmaning. Kjelle klarade sig med smärre blessyrer och bara lite blodvite tack vara att han hade skidhjälm och rygga på sig när han ramlade. Vid en av nedstigningarna gick tydligen Amelie ner i spagat, vilket därefter begränsade hennes längdåkningsförmåga. Själv tog jag det säkra före det osäkra en dag och satte mig på rumpan och åkte ner. Fick sådan fart att jag t o m passerade vårt hus.

Söndag bjöd på fortsatt strålande väder. Myrarna runt stugan (Snasahögarna) låg till stora delar bara. Skulle det finnas snö att åka på? Foto: Birgitta Eklund.

På vägen upp mot Storulvåns fjällstation lugnades vi dock.

Det var ju i och för sig rena vårvärmen, uppåt 10°, men, shorts och t-shirt? Det var väl ändå att ta i… Det här gänget skulle ge sig ut på en topptur upp på Getryggen och vi såg hur de senare på dagen åkte off pist ner för berget. Jag vill också…

Snödjupet varierade verkligen. Här bör det väl ha varit ca 1 ½ meter, emedan det på andra ställen snarare var 1 ½ centimeter eller rent av barmark.

Kjell och Amelie hade stålkantade turskidor med sig. Sist mina turskidor var ute och rörde på sig flög de från Umeå till Arlanda och en av bindningarna måste ha fått sig en kyss då, så de fick bli hemma. Jag och Birgitta hyrde och hyrde med stighudar. Det senare var en ny erfarenhet för min del. Det var ju som rena söndagspromenaden att gå upp för de isiga backarna. Fast intrycken av turskidor varierade. Jag var jättenöjd. De andra klagade över att det var jobbigt att skråa och Kjell och Amelie fick kämpa på i uppförsbackarna (utan stighudar).

Foto: Amelie Gottfridsson.

Man fick ju nypa sig i armen. Det är faktiskt fortfarande vecka 11 och vi har påskväder. Hur ska det bli i påsk? Kommer det finnas någon snö kvar för dem som vill åka då?

Alla man möter är smittsamt glada och trevliga och man blir alldeles hög av luften och tystnaden. Inga skotrar som stör friden. Det enda jag hör är min egen tinnitus. Foto: Birgitta Eklund.

Lunchpaus vid Ulvåtjärns raststuga. Skyltarna pekar mot Blåhammaren och Sylarna, jämte Storulvåns fjällstation delar av den välkända Jämtlandstriangeln. Vore kul att testa någon gång. Men, vad är det för konstiga moln? Ser ju ut som flygande tefat…

Är det de flygande tefaten som tänt sina strålkastare inför landningen? Ett par dagar senare kommenterades faktiskt våra observationer på Aktuellt. I stället för tefaten var det fantasierna som fick landa. Tittare hade skickat in bilder tagna lite längre söderut, i Härjedalen. Linsmoln kallas de tydligen. På vägen tillbaka inspirerades vi av två norska damer att gå bort mot Sylarna. Jag tror att det är de som skymtar i fonden. Vi gick bort mot en bergskam i förhoppningen att få en fantastisk vy. Istället var det en ny kam som lockade till att gå ännu lite längre. Jag tittade på kartan och ville tolka det som att det inte borde vara längre att fortsätta och gå runt Stor-Ulvåfjället i stället för att gå samma väg tillbaka. De övriga i gruppen granskade kartan och min plan med en kritisk blick och min idé röstades ner med en överväldigande majoritet. Det var nog ett klokt beslut. Vi var rätt möra när vi kom tillbaka.

Halt!, läste jag först. Var tyskar inte välkomna här? Hmm, man kanske ska läsa på svenska i Sverige.

Påföljande dag lämnade vi Birgitta åt sitt öde i längdåkningsspåren och satsade på utförsåkning i Åre eller som Amelie uttryckte det: – Jag behöver vila upp mig med lite slalom. Jag höll med, annars har jag nog brukat tänka tvärtom, att jag behövt vila upp mig med lite längdåkning.

Åre visade sig från en positiv sida. Personalen var vänlig och maten var god. Kanske undrar ni vad det är för röd sås som ackompanjerar min älgkorv? Lingonketchup! Kjelle ser fortfarande rätt obekymrad ut, ovetandes om att någon har plockat hans hyrskidor. Förmodligen hade någon tagit fel. En timme senare stod han dock på nya skidor efter att ha blivit upphämtad av en skoter. Kanske en nyttig påminnelse för oss alla att alltid parkera skidorna en och en och inte i par.

På förmiddagen var det som att segla ut på en fjärd med platt vatten i en frisk slörbog. På eftermiddagen var det som att stånga sig fram på en kryss i motsjö. För att prata svenska: Hårt och fort på förmiddagen, moddigt och mjölksyra på eftermiddagen. Analogin med sjön faller möjligen platt på att vi såg renar som betade under oss, på väg upp i liften. Hur vanligt är det? När vi stötte på renar ett par dagar senare, satte de av i full fart när de fick korn på oss och då var de fortfarande långt bort. Det var nog tio år sedan jag var i Åre så jag seglar runt lite som på upptäcktsfärd. Den glassigaste åkningen bjöd backarna vid Tväråvalvet och Ullådalsliften på, den häftigaste åkningen var nära kabinen och den tråkigaste åkningen längst bort i Björnen..

Tisdag och tillbaka till Storulvåns fjällstation. Lite gråare väder, men fortfarande hyfsat varmt. När vi var uppe i förrgår såg vi flera som gick på vanliga löparskidor och dem vi pratade med tyckte att det funkade bra. Det tyckte inte jag. Här görs inga spår så det man på sin höjd har att åka i är rester av de spår som andra åkare gjort. Kändes som att åka på smala, vingliga tandpetare. Å än slank han hit, ä än slank han dit…

Vi gick bort mot Tjallingens sameby och på andra sidan hängbron fanns inhägnade områden för renskötsel.

Svett och vind är ingen bra kombo, så vi sökte lä på en icke hemmavarande, samefamiljs veranda. Förlåt oss för intrånget!

Jo, så här kan man ju också göra… Men, ja…

Ett fint litet kapell var det i alla fall. På väggen till höger om den fina predikstolen satt en täljsten man hittat som påminde om karolinernas återtåg från Norge efter det att Karl XII stupat. Man råkade ut för en våldsam och långvarig storm och över 3000 man frös ihjäl på fjället. Tillbaka i Sverige och Handöl dog ytterligare soldater: ”Anno 1719 den 20 jan begrofs här 600 Menniskor.”

Att Handöl lät vagt bekant fick sin förklaring och den hade egentligen ingen koppling till Jämtlandsfjällen, utan till täljstenen som bryts här och det kända varumärket Handöl täljstenskamin. I Handöl finns ett trevligt litet museum som berättar historien om brytningen av täljsten och dess betydelse för bygden.

Amelie drabbades av någon maginfektion i Åre och jag blev oförklarligt illamående och huttrig kvällen därpå. Birgitta raljerade om att det måste ha berott på det i hennes tycke överdrivna intaget av grädde och sylt till våfflan på Storulvåns fjällstation. Blir man huttrig av det? Men, vi var snabbt på benen igen.

Vi var alla lite nyfikna på Storlien. I mina öron har Storlien en klang av historisk fjällturistort, lite som Fjällnäs i Härjedalen. Fjällnäs högfjällshotell ser ju ut att leva i högönsklig välmåga, men vem hör man åka till Storlien idag? Och det var väl rätt många år sedan nu som Jämtlandstågen började vända i Duved i stället för i Storlien? Till skillnad från Fjällnäs, där man kan undra var byn är, rådde det dock ingen tvekan om att man kommit till Storlien. Det första vi möttes av var en stor köplada och vi påmindes om att vi var nära den norska gränsen. Vi fick lära oss att Storlien har Systembolagets största utlämningsställe. Knappast beroende på de ca 75 bofasta…

Vi tar sikte på det stora och rätt anskrämliga högfjällshotellet. Helt öde. En vinterturistande dam som varit här sedan sjuttiotalet berättade att hotellet var ”the place” till för några år sedan. Det var här allting hände. Det var här man möttes, det var hit man gick och åt och drack. Lär vara till salu för 20 miljoner och då får man tydligen utförsåkningsanläggningen på köpet. Bara för att få lite perspektiv: En likadan lägenhet som den jag bodde i i Vasastan i början av nittiotalet, ligger nu ute till salu för 19 miljoner… Kanske borde ett högfjällshotell för ungefär samma pengar vara en vettigare investering?

Skid- och skoterspår korsar järnvägsspår. För att vara stambana är vi tydligen högt upp. Fast räknas den fortfarande som en stambana? Förutom under en kortare del av vintersäsongen då även Snälltåget kör hit, trafikeras Storlien numera bara av två dagliga regionaltåg mellan Storlien och Sundsvall eller Östersund och så går det tydligen tre tåg om dagen mellan Storlien och Trondheim. Förhoppningsvis går det lite gods också, även om man ser en förfärlig massa lastbilar på E14. Tänk att järnvägen hit invigdes redan 1882. Vem reste hit då?

Vid högfjällshotellet hittade vi en spårstation och välpreparerade spår, i alla fall i den lägre terrängen. Underbart för löparskidorna och dess förare att få åka i riktiga spår. Foto: Birgitta Eklund.

Storlien bjöd på storslagen utsikt över fjällvidderna. Nu har vi lämnat de välpreparerade spåren och givit oss ut på rösad led. Foto: Birgitta Eklund.

Jag och Birgitta tog oss upp till Åhlén-stugan. Skönt att komma in och få ta av sig den plaskblöta innertröjan.

Vid Åhlén-stugan träffade vi samen Tomas. Han var uppe och letade efter sin hund som rymt när han var uppe och skejtade tidigare under dagen. Min oro över att hunden skulle frysa ihjäl viftade han bort. – Han hittar hem. En stund senare kom också rapport från hustrun att hunden var hemma. Tomas var född i Mittådalens sameby, hade jobbat i Bruksvallarna, men som jag fattade det bodde han numera i Storlien. Och renarna, förstod jag det som, hade han fört över på döttrarna. Trevlig pratstund och ett tips som han själv praktiserade: Alltid en torr innertröja i ryggan för ombyte när man når toppstugan, oavsett var den ligger. Inte bara jag som blir varm…

Var det oväder på gång? Full fart ner nerför. Nåja, full fart, trots lutningen fick vi staka en del och något riktigt oväder märkte vi aldrig av.

Storliens by gav ingen mersmak. Flera övergivna hus och anläggningar och ett allmänt, omysigt intryck. Stationen var öde och som en illustration av stämningen i byn: Tåget var ersatt med buss. Däremot byggdes det en hel del fina fjällhus. Det var en märklig kontrast av förfall och nybyggaranda. Vi träffade en norrman i skidspåret och undrade lite försynt om det var många norrmän som hade hus i Storlien. – Många? Det är väl bara norrmän här… Egentligen borde Storlien ha potential att återta sin plats på fjällturistkartan. Underbara fjällvidder, helt OK backar enligt en dam vi pratade med och tåget inpå knuten, när det nu går… Kanske är tufft med Åre så nära inpå.

Planen för torsdag var att prova utförsåkning i Storlien. Istället packade vi ihop oss och åkte hem. Väderprognosen förutspådde regn och blåst under två dagar… På vägen gjorde vi en avstickare till Tännforsen, Sveriges största vattenfall.

Förr kunde jag känna en viss skepsis till vattenfall. Vad är det att åka och titta på? Jag har tänkt om. Det är ofta imponerande och kraftfulla naturscenerier och Tännforsen var inget undantag.

Men, ännu mer imponerande än fallet och forsen var nog de häftiga isformationerna.

Hej då Jämtland och tack för den här gången och tack Amelie, Kjell och Birgitta för att jag fick följa med!

På hemvägen stannade vi till på Max i min f d hemstad Hudiksvall, för en snabb kopp kaffe. När jag stod och fipplade med beställningsautomaten kom Birgitta rusande och undrade om jag var bra på livräddning. På golvet låg en kvinna som såg ut som om hon hade tuppat av. Nu visade det sig att hon var väl omhändertagen, men det blev en nyttig påminnelse. Hur mycket sitter egentligen kvar av alla första hjälpen-kurser jag gått? Läge, Andning… Ja hur var det nu? Det är nog dags för en repetitionskurs. Strax var ambulans där, inte bara en, utan två och snart var även polis och brandkår på plats. Var det inte att ta i? Har räddningstjänst och polis för lite att göra i det glada Hudik månntro?

På upptäcktsfärd i Jämtland

Ett svar på ”På upptäcktsfärd i Jämtland”

Lämna ett svar Avbryt svar