Tågluff del 2, Schladming och Gasteinertal

Från Mauterndorf tog jag åter postbussen tillbaka till Radstadt där jag nu väntar på tåget som ska ta mig den korta sträckan til Schladming (15 minuter). Nästan var man än är kan man lokalisera något skidåkningsområde. I bakgrunden ser vi det område som heter Radstadt-Altenmarkt.

Även i Schladming är skidbackarna nära.

Schladming visade sig vara en rätt trevlig liten stad.

Rådhuset.

I Schladming kan man åka skidor mellan fyra olika berg: Hauser Kaibling, Planai, Hochwurzen och Reiteralm.

Lite överraskande kom några luftballonger flygande över oss. Jag tror att jag här är på ca 1900 m ö h. Jättesvårt att bedöma, men var de ytterligare 1000 m upp? Jag får ju lite problem med andningen när jag närmar mig 3000 m. Undrar hur de i ballongerna har det? Har de kanske syrgas med sig?

På förmiddagen höll jag mig i de östra delarna av systemet, Planai och Hauser Kaibling. Det var till en början rätt hårt, men välpreparerat.

Många härliga pister i Schladming och till en början var det gott om plats och det gick att stå på.

Och det var ofta hyfsat brant.

Men, sedan hände det något. Liftköer! Det var faktiskt länge sedan jag upplevde. Och ja, det blev också rätt mycket folk i backarna. Hänger ju liksom ihop. Man får köra lite försiktigare, så att man hinner få stopp på sig själv om det behövs. Inte lika kul naturligtvis.

Snöklädda berg har lite samma effekt som att titta ut över ett brusande hav eller en solnedgång. Det är svårt att se sig mätt.

Aj, aj. I den där situationen vill man inte hamna.

Nu på väg ner till den andra dalstationen i Schladming, Skischaukel Planai Hochwurzen. Precis som på stan kan man skymta en del barmark även i pisten. Men, hoppet finns. Till helgen ska det bli kallare och börja snöa.

Hur skulle det stått i Sverige? Endast kortbetalning. Mina Euros låg ”hemma” i ryggan, så det var bara att knäppa på sig skidorna igen.

Så här ska väl en äkta österrikisk man se ut. Lederhosen! Det är inte helt ovanligt och ni kan ju förstå att det var varmt. Uppåt 12° har temperaturen legat på de senaste dagarna, med undantag av skitvädersdagen i Obertauern. Jag fick mig också en uppsträckning för ett sprpråkligt misstag. Jag försökte beställa av en av servitriserna. – Da müssen Sie mit meinem Kollegen sprechen! OK! Jag högg tag i nästa servitris som uppenbarade sig. – Nein, dann müssen Sie mit meinem Kollegen sprechen! Achso, ich dachte Sie waren der Kollege? Hon snörpte på munnen: – Nein, ich bin weiblich und Kollege ist ein Mann. Hängde ni med? Rätt ska vara rätt. Fortfarane lite grus i mitt språkliga maskineri.

Inte jättevanligt med rultrappor i skidanläggningar, men i Schladming stötte jag på det på flera ställen. Avstigning från gondolerna en trappa ned och så rulltrappan ännu en bit innan man fick ge sig ut i snön. Hade inte arkitekten planerat lite fel då, kan man ju undra…

Sista åken brukar inte vara de mest stilsäkra. Trötta ben och vallar med snömos och så kanske den där eller rentav de där ölen till lunchen. De kanske inte bara verkar stärkande, men väldigt gott är det ju och i denna värme blir man törstig. Jag vet! Vatten är inte fel heller.

Att skidåkning är big business i Schladming är uppenbart. Dalstationen ser ju ut som ett större köpcentrum. Men, är det så vi vill möta skidåkningen? Låg mysfaktor. Det dyraste litkortet hittills, Ett dagskort kostar 68 €. Det kan jämföras med t ex Obertauern där jag betalade 50,50 €.

Schladming by night.

Det är mycket folk ute på stan. Det är musik och folk dansar och dricker och alla verkar glada. Är det alltid så, en tisdagkväll i Schladming?

Troligen inte. Det är karnevalsvecka och just ikväll är det fettisdagen. Många klär ut sig och släpper loss. Vad gör vi? Äter en semla i bästa fall.

Inte så mycket Goretex i detta plagg och inte det senaste alpmodet direkt, men även i backarna åkte många omkring med karnevalsdräkter.

Säkert mycket symbolik som en simpel, protestantisk nordbo inte begriper sig på. Vem stackaren de bar omkring på i denna procession begrep jag aldrig, …

…men när jag hade varit och ätit och kom tillbaka till torget brann hen.

Mina boenden är av varierande slag. Det enda jag hittade i Schladming var Bockwirt, ett slags pensionat utan mat och med toalett och dusch i korridoren, med synnerligen knarrande golv och trappsteg och med en värd som minst sagt verkade lite eljest.

Billigt var det dock och som synes, nära till skidbacken. Egentligen hamnade jag i Schladming för att det här rummet var ett av få liftnära ställen jag överhuvudtaget hittade i trakten. Egentligen hade jag velat åka till eller i nära anslutning till Zauchensee, men det verkade tji. Lite klantigt kanske, men jag var lite osäker på hur mycket snö det skulle vara i Schladming så jag bokade bara för en skiddag här. Systemet var annars värt i alla fall en skiddag till och det fanns dessutom en glaciär i närheten, Dachstein, som hade kunnat vara kul att besöka.

Att det går bra för svenska försvarsindustri är ju bekant, men att hitta svenska bomber i livsmedelsaffären var ju lite överraskande. En närmare undersökning visade dock att det handlade om gräddbullar.

Jag börjar inse att jag nog snöat in på skidväskor. Ytterligare två Douchebags på perrongen. Det är ju ett norskt varumärke och visst var det ett gäng norska killar. De hade varit nere här i tre veckor och nu var de på väg hem till sin folkhögskola i Molde där de skulle fortsätta åka skidor. Vad tar man för examen då tro? Som skibum?

Om jag nu stannar kvar något vid bagaget var min största farhåga inför resan hur jobbigt det skulle vara att få upp väskan på tåget och hur mycket utrymme det skulle finnas för förvaring av den. Det har egentligen inte varit något problem alls, förutom på X2000 från Stockholm till Köpenhamn. Avdelning för stort bagage funkade inte alls, så jag fick maka undan några andra resenärers väskor och langa (nåja) upp min skidväska på hatthyllan.

Men, allt var inte helt smärtfritt. Det som kunde vara jobbigt har visat sig vara transporten mellan t ex stationen och hotellet eller dylikt. Även om skidväskan har hjul så ska den ju ändå hållas i andra änden. I Schladming var det en bit att gå, men då kom jag på att jag kunde använda mina packremmar och förbinda väskan med höftremmen på ryggan och vips, så var det problemet ur världen. Rätt skönt ändå att få sjunka ner en stund.

Min lite klantiga planering ledde till att jag saknade boende en natt. Först samma dag jag skulle ge mig iväg från Schladming satt det en lapp på dörren att jag kunde få förlänga med en natt, men då hade jag redan hittat ett boende strax utanför Dorfgastein. Ett skidsystem på vardera sidan berget, Dorfgastein och Großarl.

Men, vad var detta för en avkrok? Ser ju ut som en busshållplats. Det var t o m så att konduktören undrade om jag inte tagit fel på vilken station jag skulle till. Men, när tåget gått insåg jag att det faktiskt fanns ett stationshus på andra sidan. Inte riktigt in the middle of nowhere alltså.

Medans jag väntade på skidbussen som skulle ta mig de två hållplatserna till mitt boende hann jag begrunda tillgången på snö. Det kom ju visserligen ner en pist med snö till vänster i bild, men ni kan skymta gondolerna lite till höger i bild. Inte mycket vinterkänsla under dem. Hmm, hur skulle det här bli?

Om inte in the middle of nowhere, så i alla fall i byn Luggau. Nu är jag däremot på vischan, det luktar skit och tuppar gal. Rätt mysigt. Mitt rum var inte klart, så jag bytte snabbt om i den tomma matsalen och så tillbaka till backen, snöbristen till trots.

Jag trodde damen i kassan skojade med mig. 56 € för ett tretimmarskort! Det kostar att ligga på topp, även när det är brunt under gondolen. Liksom Schladming ingår systemen i Gasteinertal och många andra system i något som kallas Ski amadé. Ger mig intrycket av en slags kartellbildning för att få upp priserna.

Simsalabim, väl uppe på berget var det vitt och jag fick snabbt annat än liftkortspriser att tänka på.

Visst ser det läckert ut?

Flera jag pratade med höll Dorfgastein/Großarl för det bästa systemet i Gasteinertal, dit även Bad Hofgastein/Angertal/Bad Gastein, Graukogel (också Bad Gastein) samt Sportgastein hör.

Med tanke på värmeböljan var dock snön förvånande bra på vissa ställen, men visst, allt eftersom timmarna gick blev det allt fler snövallar med sorbet.

Skarpa kontraster när man kommer ner mot Grossarl. Snö, nåja, sorbet, i backen och där nere lyser en fotbollsplan i knallgrönt.

Klockan var strax efter fyra, liftarna stängde och det blev väldigt lugnt och behagligt och fortfarande en stund kvar innan solen försvann ner bakom berget. Nu blir det gott med ölen jag sitter och väntar på.

Jag fick nästan backen för mig själv på väg ner mot dalstationen. Men, det var tur att jag inte dröjde mig kvar längre däruppe, med min öl. Jag kom ner till hållplatsen för skidbussen tre minuter innan dagens sista tur.

Ett riktigt gammaldags pensionat, Gasthof Walcher. Det måste vara mitt hittills mest prisvärda boende. Jag hade börjat vänja mig vid att det var så dyrt överallt att jag var tvngen att kolla att jag inte läst fel. Jodå, 62 € var inkl halvpension. Alla var så snälla och trevliga att jag började ångra min bokning i Bad Gastein de kommande dagarna. Personalens glädje och trevliga bemötande var verkligen smittsam. Middagen var inget överdåd, en enkel soppa till förrätt och någon slags mousse till efterrätt och istället för det säkra kortet Cordon Bleu valde jag något jag inte hade en aning om vad det var: Kasnockerl. Det var en stöddig rätt som kändes som typiskt österrikisk, slags pasta med ost och lök bl a. Rätt gott, men kanske inte det första jag väljer på menyn igen.

Pensionatet jag bodde gav mig associationer till Stig Helmers boende i Alperna i ”Sällskapsresan II – Snowroller”.

Från Luggau till Bad Gastein där jag bodde fyra nätter. Det kändes nästan som om jag hade hamnat på kollo eller som om hotellet invaderats av en skolresa. Men, det var nog snarare en masssa barnfamiljer och väldigt många svenskar och danskar. Vid ett av borden visade sig delar av ett större kompisgäng från Skåne sitta som jag sedan råkade hamna i slang med. De var väldigt trevliga och bjöd in mig att hänga med dem i baren och kommande kväll blev jag inbjuden att sitta vid deras middagsbord. Tack snälla ni för att ni släppte in mig i ert umgänge, det värmde.

Så här marknadsför sig hotellet jag bodde på. Ungdomshotell (man blir inte äldre än man gör sig) med ”gutbürgerlicher Küche”. Egentligen betyder det väl hemlagad mat, husmanskost eller dylikt, men det låter liksom lite pampigare på tyska.

Jag hade sett att Sportgastein låg rätt högt upp och soligt och fortsatt varmt nere i dalen borde tala för Sportgastein. Liften tar en upp till 2 686 m ö h. Många freeriders mecka tydligen, men enligt mina nyfunna vänner på hotelletr fanns det fina pister också. Som synes är det inget stort system, en gondollift och en släplift, så jag undrade i mitt stilla sinne hur länge man kunde åka där utan att bli mätt.

Långt därnere i dalen ligger Badgastein och även om jag är uppe i backen nu, så fick skidbussen kämpa på rätt bra för att ta oss upp för höjden.

Det var nästan svårt att ta in. Vilt och fantastiskt vackert.

Som bekant, smaken är som baken, men jag tilltalas väldigt av att komma ut i pister som trots att det naturligtvis är väldigt tillrättalagt ändå ger en känsla av vildmark, att man är in the middle of nowhere eller något liknande. Sportgastein fick full pott på de kriterierna.

Ja, ni kan ana: nypistat, ganska hårt, men jämnt. Det är bara att stå på.

Fast bara och bara. Vi är rätt högt upp så jag blir snabbt rätt andfådd. Men, inga andra symptom. Jag har haft riktig höjdsjuka en gång och har känt lite andnöd när jag kommit upp ytterligare några hundra meter, som t ex Marmolada i Dolomiterna (3 342 m ö h).

Till en början är ju pisterna nästan som sluttande salsgolv och med snö som ändå ger ett mestadels bra bett. Det går att åka fort med bibehållen kontroll och jag får ett riktigt skidåkningsrus och skriker av glädje. Jihaa!

En trevlig norrman höll mig sällakap till lunchen. Annars är det mest danskar och svenskar här, från Norden.

Även holländare var det gott om.

Antalet pister var ju begränsat, men det gick liksom inte att sluta.

Rätt vad det var hamnade jag utanför pisten också, men det var ingen höjdare. Nästan lika hårt som i pisten och knöggligt på ett ocharmigt sätt. Långt ifrån puder.

Sportgastein är hittills den här resans största skidåkningsupplevelse. Fanningberg ramlar ner på en andra plats.

På väg ner mot gondolliftens mellanstation. Man kan ju fundera över vad som fäller avgörandet över ett skidsystem. Mångfalden nerfarter, fallhöjd, bredd på pisterna, men även faktorer som snötillgång och -kvalitet och vädret. Ett och samma system kan ju därför upplevas väldigt olika från gång till gång. Att åka här dag ut och dag in blir tjatigt, men en dag som denna är ett besök till Sportgastein ett måste.

Det ska börja snöa inatt enligt väderprognosen. Är det detta väderomslag som börjar dra in?

Hotel Salzburger Hof måste väl vara det mest marknadsförda alphotellet i Sverige. Detta och enligt uppgift, tio hotell till i Badgastein ägs av svenska STS Alpresor. Vad som är hönan och ägget kan man ju undra över, men orten sägs vara svenskfavoriten nummer ett i Alperna. Över 25 000 svenskar kommer hit varje år och en hel del svenska ungdomar tycks jobba här, som t ex flera i servisen på mitt hotell. Jag var runt i tre affärer för att leta skidglasögon och i samtliga fall möttes jag av svenska ungdomars ”.- English please.” innan vi kom fram till att vi kunde gå över till svenska. Samhället ligger ju lite läckert, som i en ravin och med en del tjusiga byggnader som klättrar upp längs bergsväggarna. Backigt värre. Men, mysigt? Nja… Det blir nog inte min alpfavorit.

Det är nog hålligång i Bad Gastein även när Fasching-veckan är över. Här på Silver Bullet Bar ska strax ett danskt band äntra scenen, som inte spelade så typisk After Ski-musik med svenska mått mätt, men som var riktigt duktiga. Var man sugen på svensk afterski kunde man tydligen bege sig till en annan bar med det svenskklingande namnet Haeggbloms. Jag gav dock upp efter ett tag. Kände att jag blev helt lomhörd.

Tredje dagen i Gasteinertal skulle det bli åka av i den delen av systemet som omfattar Bad Gastein, Angertal och Bad Hofgastein med topparna Stubnerkogel och Schlossalm. Dagen till ära skulle Per och Kattis komma och hälsa på. De har tagit tjänstledigt för att vara skibums i tre månader. De har framförallt haft Zell am See som bas.

Det var ju kul att det snöade och att få spåra själv också, även om sikten emellanåt blev mycket begränsad. Vid något tillfälle hade jag inte koll på att jag hamnat utanför pisten och hade plötsligt knäna i hakan när en osynlig vall dök upp. Vid ett annat tillfälle hade jag återigen förirrat mig, men valde att löpa linan ut och åka lite off pist, vilket faktiskt var kul. Hur Per och Kattis hittade rätt och lyckades hålla sig i pisten är oklart.

Per hade lokaliserat en lunchrestaurang som låg bra till.

Vad ingen av oss visste var att den dessutom var jättemysig och …

… och hade jättegod mat.

Som den nedre tavlan säger: Hos oss går det inte på löpande band, vi lagar fortfarande maten med hjärta och för hand. Vad gäller hjärtat ovanför (Vänligen använd ej mobiler i restaurangen. Tack) frågade jag den trevliga servitrisen hur det var med efterlevnaden av den uppmaningen och den var väl sisådär. – Men när ägarinnan är här, då jäklar. Undrar hur det blir med stämningen då?

Att sikten var begränsad gjorde ju att det gällde att hänga med var vi var någonstans. När jag åkte med Per och Tobias förra året överlät jag med varm hand sökandet på kartan åt dem och det gick ju bra även i år att låta Per hantera den detaljen. I bakgrunden hördes en helikopter och man undrade förstås om det hänt något. En stund senare: – Har du reservskidor med dig? Han kämpade med att hålla skidorna på plats på ryggen. – Nä, det är polarns. Han ramlade och armen gick ur led. Vi kom ner idag och hade bara åkt en timma. Det var han som hade åkt iväg med helikoptern. Om inte annat, en nyttig påminnelse om att ta det lite försiktigt och köra med kontroll. Men, det blev tyngre och tyngre allt eftersom dagen led. Sista långa åket ner till Bad Hofgastein i den dessutom lite puckliga pisten tog rejält på krafterna. Här fick jag dessutom uppleva något nytt. Pisten gick mellan en gammal järnvägsbros valvbågar. Här gällde det att ha extra koll på svängarna.

Det är ju inte för inte det heter Bad Gastein. Eller Badgastein. Båda skrivningarna förekommer, men enligt Wikipedia ändrade man skrivningen till Bad Gastein 1997. Hursomhelst så är Bad Gastein en gammal kurort och området är känt för sina varma källor och dessas mineralrika vatten. Det ska även innehålla radon och det känns ju inte självklart att det skulle vara så nyttigt att bada i, men det hävdar man. Jag överlevde i alla fall ett besök på Felsentherme. Hälsoeffekter eller ej, skönt var det i alla fall.

Så var jag framme vid sista skiddagen i Gasteinertal. En i Skånegruppen talade varmt för Graukogel. Jag hade skådat upp på pisterna där och tyckt att de såg lite slitna ut, men nu hade det ju snöat… Litet system, men en halvdag kanske kunde vara kul.

Nu hade det också blivit kallare och om inte puder, var snön i alla fall mycket lättare än dagen innan.

Jag fick en association till Tärnaby. Gamla, långsamma tvåstolsliftar. Inte så mycket folk och jättefina backar. Och så var det ju dessutom kallt idag, om än inte riktigt så kallt som i Tärnaby den veckan jag var där. Då öppnade liftarna först när det blivit illlräckligt ”varmt”. Och det var vid – 27°.

Det känns ju allt mer som om sådana här bilder med snöklädda träd numera mest hör hemma i sagoböckernas värld.

Jag ville testa systemet Dorfgastein/Großarl igen, så efter några timmar på Graukogel tog jag mig med skidbussar bort hit igen. Det var ju här jag åkte första dagen… Här såg ju också mysigt ut, tänkte jag och hade en idé om att jag skulle upprepa Pers fullträff vad gäller restaurangval. Nitlott den är gången. Bara bukfylla.

Flera jag pratade med under min första eftermiddag här tyckte att detta var det trevligaste systemet att åka i och om man undantar Sportgastein som är något alldeles extra, är jag nog beredd att hålla med. Huvudsystemet får man väl säga är Bad Gastein-Angertal-Bad Hofgastein, men det systemet blev jag inte så imponerad av. Lite för mycket transportsträckor.

Och visst känns det väl bra att få åka NER i himmelriket (Himmelreich), när himmelriket där uppe doldes av snötyngda moln.

Lite frusen under eftermiddagens slut, var det gott att få krypa in i en liten Hütte och värma sig med en Jägertee. Sista biten ner till dalstationen gick som en dans efter det. Bäst att inte berätta för den oinvigde vad teet består av.

Lämna ett svar Avbryt svar