Candolim – Vasco da Gama – Hosapete Junction – Hampi med omgivningar – Hosapete Junction – Collem – Dudhsagar Falls – Collem – Agonda Beach – Bogmallo – Goa International Airport Dabolim –Mumbai Chhatrapati Shivaji International Airport – Flughafen Frankfurt – Stockholm Arlanda flygplats – Täljöviken
Datum: 28 november – 7 december 2025
Att boka en tågbiljett visade sig vara förenat med lika mycket strul som att få visum. För att boka en tågresa ska man först registrera en profil. Inget konstigt med det. Som en del i denna process och som innehavare av utländskt mobilnummer får man erlägga en avgift för att ta emot en verifieringskod som ska skickas via SMS. Den kom dock aldrig. Jag tog flera gånger kontakt med den indiska järnvägens kundtjänst, utan att det ledde till att jag kom närmare en lösning. Som vanligt tar jag hjälp av Chat GPT när något skiter sig. Hen suckar medlidsamt över den indiska järnvägens webbplats och föreslår alla möjliga kreativa åtgärder som att t ex tömma cache-minnet, testa en annan webbläsare, använda inkognito-läget, byta telefonens språk till indisk engelska, testa annan sajt mm. Inget hjälper, så jag landar ändå i att upprepa proceduren från scratch och betala utlänningsavgiften en gång till, men då stupar det på att mitt upprepade lösenord inte sägs överensstämma med det jag angav i det första fältet, fastän det är identiskt. Och nej, inga dolda mellanslag eller dylikt. Tillbaka till kundtjänsten, men då möts jag av ”We are having an issue.” Menar du, tänker jag irriterat. Jag är ju lite envis av mig och ger mig inte första taget, men efter att ha spenderat runt åtta timmar på detta ger jag upp och vänder mig till sonen DMello (namnet på både pensionatet och dess ägare). Han försöker aktivera sitt konto, men lyckas inte. Han försöker få tag på en resebyrå, men de svarar inte. Dagen därpå låter han meddela att han registrerat ett nytt konto i sin frus namn och nu lyckats beställa en biljett. Puh! Förmodligen hade det enklaste varit att köpa ett lokalt SIM-kort. Lärdom till nästa gång.
I ottan fredag morgon den 28 november ger jag mig iväg med taxi från Candolim till Vasco da Gama. Märklig upplevelse att huvudgatan ligger där mer eller mindre övergiven. Mest några hundar som är vakna. När vi når floden blir det dock ett folkliv utan dess like. Det är fiskmarknad och nu låter det och luktar det, bilar, moppar, människor, djur och salustånd huller om buller i god indisk ordning.
Något som slagit mig flera gånger är att jag inte riktigt vetat vad jag har haft att förvänta mig, men att det ändå inte blev som jag förväntat mig. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda. Det här är järnvägsstationen i Vasco da Gama och slutpunkten på järnvägslinjen för bl a långväga passagerartåg. Jag blev bara förbluffad när jag insåg att vi var framme. This is it!Jag hade hört att det skedde en hel del försäljning av mat och dryck på tågen, men jag tänkte att det nog var bäst att bunkra lite innan.Lite frukt är alltid bra. Jag öppnade ryggan och tog upp mina pengar för att betala, tog min påse med frukt för att gå tillbaka över gatan och upp mot stationen. – Stopp, hojtade någon på andra sidan gatan. Jag hade gått iväg utan att stänga facket till ryggan och prickat ut en snitslad bana med diverse tillhörigheter, bl a mina pengar. Ännu en gång hade jag änglavakt. Jag plockade upp mina grejer och visste knappt hur jag tillräckligt skulle tacka min välgörare.Rejält med dragkraft. Två bastanta diesellok. Fast, varför diesel? Det hänger ju kontaktledning ovanför loket och såvitt jag kunde se gjorde det det under hela resan till min destination, Hosapete Junction.
Egentligen var det Hampi jag var på väg till, men dit går det inga tåg. Kanske var Hampi lite väl långt bort för en avstickare. När jag för mitt barnbarn skulle visa på jordgloben vart jag skulle resa, såg Indien så litet ut. Men, Indien är stort, drygt sju Sverige skulle rymmas på Indiens yta, så nästan vart man än ska är det långt bort. Hampi ligger i grannstaten till Goa, Karnataka. Den hade jag aldrig hört talas om, men så fick jag lära mig att huvudstaden i Karnataka är Bangalore. Då ringde det en klocka, Indiens Silicon Valley. Fast egentligen heter inte staden Bangalore längre. I likhet med många andra städer har man gjort sig av med de koloniala namnen, så numera är Bengaluru det officiella namnet. Hampi för övrigt, är storleksmässigt en liten skitstad med knappt 3000 invånare (2011), men som ni säkert anar finns det ändå något som lockar där.
Hur är det man säger? Same, same, but different. Bagage och handikappade lastas in i samma vagn.Det var ett långt tåg, svårt att urskilja de sista vagnarna, men minst 12 vagnar. För en gångs skull motsvarade förväntningarna verkligheten. Tågen var lika fula som jag hade föreställt mig.Jag hade lite svårt att urskilja från min biljett vilken vagn och vilken plats jag hade. Det enda som liknade något i den stilen var ”Booking Status: CNF/B2/41/LB”. Men, ”Booking Status”? En vänlig indier, oklart om han var en random, vem som helst, eller om han var en järnvägstjänsteman, pekade i alla fall på delen ”Booking Status” på min biljett och konstaterade att detta var min vagn och ja, det verkade väl rimligt. LB skulle ju kunna vara Lower Berth och det fanns också en sådan som hade nummer 41, så jag var nöjd. Berth? Ja, detta var ett nattåg med liggplatser och där hamnade man även om man bara skulle åka under dagtid.
Inför avresan till Indien hade jag läst följande: ”Ett av de mest genuina sätten att transportera sig på i Indien är att åka tåg. De håller aldrig tiden, det är stundtals väldigt trångt och det är svårt att hitta rätt vagn, men det är en upplevelse för livet. Du träffar garanterat en massa nyfikna människor som gör resan till ett äventyr.” Sanna mina ord!
Vi började dock röra på oss, nästan på utsatt tid, men efter kanske hundra meter stannade vi igen och så rörde vi på oss igen i slow motion innan vi kom upp i någon slags marschfart, som dock inte kändes som så mycket mer än 50-60 km/tim. Sedan höll det på så där fram och tillbaka ett tag, men på vissa sträckor lär en hastighet om 110 km/tim ha varit tillåten.
Efter några uppehåll på vägen dök konduktören upp och konstaterade att jag satt i fel vagn och när jag i efterhand jämför biljetten med fotot, ser jag ju nu att det står ”BV2” inte ”B2”. – Du får gå av och byta vagn. Vi hade just då ett stationsuppehåll. – Men, hur mycket tid har jag på mig för det? Då såg han lite osäker ut och lät mig sitta kvar till nästa station. Sedan kom någon med vad som såg ut som en betydligt enklare dräkt jämfört med konduktörens strikta uniform. – Sitt kvar du!
– Vem var det?, frågade jag min nyvunna bekantskap Ramesh (till höger). – Han har hand om linnet. Det var ju vad vi i Sverige skulle kalla för en liggvagn jag satt i. Den delen av tåget jag satt i skulle till Hyderabad, men längre fram skulle tåget delas. Enligt Ramesh skulle tåget delas först efter det att jag klivit av, så det var ingen fara, menade han. Hoppas han är välinformerad, tänkte jag. I gången kommer någon säljare och det såldes verkligen allt möjligt ombord, godis, chips, vatten, någon slags piroger, lunchlådor och mycket mer. Ramesh visade upp en kartong med sötsaker han hade köpt och faktum är att jag senare köpte en likadan kartong som jag har med mig hem, men ännu inte öppnat. Något för julen kanske. Om jag minns rätt skulle Ramesh hem och hälsa på sin mor och syster. Själv bodde han i Vasco da Gama. Eller var det tvärtom?Så småningom började järnvägen gå igenom regnskog och det blev allt bergigare. Man märkte att loken fick kämpa på. Det är vackert och det var lite befriande att konstatera att det fanns stora områden, utan en massa människor överallt. Det pågår mycket spårarbeten och enligt skyltarna ämnade åt lokföraren får han bitvis inte köra fortare än 20 eller 30 km i timmen. Jag såg en varningsskylt för djur, var det en björn som var avbildad? Finns det verkligen björnar här? Lite senare kom en motsvarande skylt, men med en elefant på. Hur mycket kan man egentligen lita på Chat GPT? Hen bekräftar i alla fall att här ska finnas båda sloth bear (dvärg-/läppbjörn) och asiatisk elefant.Jag hade en överbliven öl med mig som jag öppnade och började inmundiga. Alldeles ifrån sig, störtar någon fram till mig. – Häll ut den där inne på toan omedelbart! Järnvägspolisen är ombord och du kan få böta. Att dricka alkohol ombord, även om det så bara var en öl, var förbjudet. Kanske jag hade kunnat räkna ut… Jag kunde välja mellan en vanlig toa, d v s utan stol, eller WESTERN STYLE. Båda luktade lika illa.Vid gränsen mellan Goa och Karnataka var det, hör och häpna, en slags tullkontroll. Jag hade noterat att det på de flesta produkterna fanns ett MRP (Maximum Retail Price) angivet och detta lär även ha inkluderat moms och skatter och på många produkter noterade jag att det stod att de endast fick säljas i Goa. Nu lärde mig Ramesh att skattesatserna i Goa var mycket lägre på alkohol, så många tyckte tydligen det var frestande att bunkra där och hoppas på det bästa. Den här tulltjänstemannen uppehöll sig länge vid en av passagerarna och kom sedan släpandes på en säck som det stod socker på. Ramesh menade att säcken nog innehöll något annat än socker.
Enligt Times of India är alkoholskatten i Goa den lägsta i landet med en skattesats om 55 % (vilket tydligen är betydligt mer än för bara några år sedan) emedan den i grannstaten Karnataka som jag nu kommit in i, ligger på 80 %. ”A bottle of alcohol that costs Rs 100 in Goa will set you back by Rs 305 in neighbouring Karnataka.” Oavsett om det var menat som påslag eller som andel av slutpriset förstår jag inte hur de fick den matematiken att gå ihop, men så stod det i alla fall. Jag fortsätter att grotta ner mig och Indien har tydligen fem olika momssatser och momsen delas mellan delstaten och den centrala regeringen så länge transaktionen håller sig inom en delstat, men sker försäljningen från en delstat till en annan blir det genast krångligare. Det låter väldigt indiskt, varför göra det enkelt?
Den störste arbetsgivaren i Indien är järnvägen, med över en miljon anställda. På varje station vi passerar står en typ tågklarerare och visar en grön flagga och varenda järnvägsövergång tycks bevakas manuellt. Är det så här i hela Indien förstår jag att man behöver mycket personal. Just här ledde de fällda bommarna inte till någon nämnvärd trafikstockning, men ofta blev det långa köer.
Det har varit många allvarliga tågolyckor i Indien. En av de mer uppmärksammade var 2023 när 300 människor omkom i en tågkollision i något som heter Odisha i nordöstra Indien, då ett tåg p g a signalfel leddes in på fel spår. Många av olyckorna har berott på den mänskliga faktorn, men också på bristande underhåll av både spår och lok och därav följande urspårningar. Det finns dock hopp. Jag läser att antalet olyckor minskat. De hundratals urspårningarna per år har blivit betydligt färre och man jobbar med automatisering och fjärrkontrollsystem och även en lokalt utvecklad motsvarighet till vårt ATC-system (det som övervakar att lokföraren t ex inte passerar en stoppsignal), KAVACH. Denna automatisering verkar dock ännu inte ha nått hit.
I Hampi hade jag bokat rum på Gopi Guest House och de hade fixat med att jag skulle bli hämtad vid tåget. Taxi trodde jag, men det blev en tuk-tuk.Även för en lokal chaufför finns det tydligen en gräns för hur dålig vägen får vara. Han vände faktiskt och körde tillbaka när han såg hur eländigt det såg ut, men då fastnade vi istället vid en järnvägsövergång när det tåg jag hade kommit med skulle passera.Trafikbilden var om möjligt ännu mer diversifierad här. En herde med sina getter, …… oxkärror, …… vildsvin och …… apor.Hampi ligger 467 meter över havet, men det är fortfarande väldigt varmt. Inget behov av väggar till restaurangen, men på kvällen i kombination med lite vind blev det faktiskt så pass svalt att jag valde att dra på mig en tröja.Jag klev upp på takterrassen till mitt boende och det var alltså bl a detta jag kommit för att beskåda. Jag tyckte det såg helt overkligt ut och jag fick plötsligen associationer till Kalle Anka (!), ett avsnitt när Joakim von Anka, Kalle Anka och knattarna gav sig iväg på en expedition till Mexiko där de hittade ett försvunnet Maya-tempel.Egentligen var mitt rum i Candolim väldigt basic, men helt OK. Detta var dock av betydligt lägre standard. Men, det gick att sova och att få sig en dusch, även om det ur handduschen bara kom skållhett vatten och från taket, bara kom kallt vatten. En sådan där hink med en liten bägare till fanns på alla mina boenden. Jag tänkte att det kanske var en städdetalj, men här fick jag lära mig att man skulle blanda kallt och varmt vatten i hinken och sedan ösa vatten över sig med bägaren. Fast ändå skulle det inte vara så, men de hade liksom inte kommit sig för att fixa duschen. Idag gjordes ju allt så professionellt, men det här var ju ett gammalt hus.Inte Fina gatan direkt 😉Jag bodde i vad man skulle kunna kalla för ett annex. Under trappan och balkongen låg en restaurang som inte hörde till mitt Guest house. Disken från denna restaurangen sköttes på gatan. Ser ni kvinnan som sitter och diskar?
De flesta har ju hört talas om romarriket, men hur många har hört talas om Vijayanagarriket, 1336 till 1646? Går ju knappt att uttala. Enligt min guide stod det under rikets höjdpunkt näst i rang efter romarriket. Det kan dock ha varit ett utslag av lokalpatriotiskt önsketänkande. När jag faktakollar känns just denna uppgift lite överdriven. Icke förty, det behövdes inte så mycket fantasi för att förstå vilket mäktigt rike det måste ha varit, efter att ha besökt en del av de ruiner som finns kvar från denna tid. Under rikets glansperiod utgjorde ruinerna vid Hampi det dåtida rikets huvudstad. Inte så överraskande kanske, Hampi-ruinerna är upptagna på UNESCOs världsarvslista.
Egentligen verkade riket i praktiken gått under redan 1565 efter det att den hinduiska armén i Vijayanagar inte längre lyckades stå emot de muslimska sultanaten i norr. De plundrade och förstörde dessutom Vijayanagar under hela sex månader efter sin seger och lämnade staden i ruiner. Detta stora hämndbegär och denna förstörelselusta, vad bottnade det i?, kan man undra. Efter detta kunde riket aldrig återhämta sig, och splittrades snart i mindre kungadömen. Så var det med det.
Guide nämnde jag. Jo, dag 1 lyxade jag till det med att hyra både guide och chaufför. En heldag med en guide upp till sex timmar kostade 3500 Rupier och till det kom kostnaden för en tuk-tuk med chaufför om 1800 Rupier. Totalt motsvarar det ca 543 SEK. Det är konstigt hur man anpassar sig till den lokala kostnadsbilden vad gäller vad man uppfattar som dyrt respektive billigt. Men, tänker man bort det och översätter till vad ett motsvarande arrangemang i Sverige hade kostat, är det ju jättebilligt. Ruinerna i Hampi låg dessutom utspritt över ett rätt vidsträckt område, så det fanns egentligen inga vettiga alternativ.
Till vänster min chaufför och till höger hans kompis. Jag frågade kompisen om vad ränderna i pannan symboliserade och fick en förklaring jag glömt bort och som möjligen avvek från vad jag nu hittar på nätet: Ränderna, ofta målade med helig aska, kallas för Tripundra. Bäraren av en Tripundra visar att han är en hängiven anhängare av guden Shiva. Den ska hjälpa bäraren att behålla sitt spirituella fokus och meditera och anses skydda mot negativa energier. Att man målar med just aska ska symbolisera att man bränt bort allt världsligt och därmed visa på ett avståndstagande från egot och världsliga begär. Tänkte han allt det där, varje gång han målade sig, eller var det en akademikers analys av symboliken?
Tripundrans linjer kan även representera den heliga tre-enigheten mellan gudarna Brahma (skaparen), Vishnu (uppehållaren/bevararen) och Shiva (förstöraren/återskaparen). Beroende på vem man frågar kan man få svaret att hinduismen har allt från hundratals miljoner gudomar till att egentligen bara ha en enda gudomlig kraft, världssjälen Brahman. Med den senare förklaringsmodellen skulle man se det som att de många gudarna egentligen bara utgör olika former eller yttringar av denna enda gudomlighet. Jag börjar allt mer ana komplexiteten i den hinduiska tron.
Jag ska kanske påminna också om att detta inte är någon avhandling. Jag frågar människor, får mer eller mindre begripliga eller vettiga svar, jag letar och hittar information på nätet. Jag anger sällan källor, utan utgår från det som jag tycker verkar trovärdigt och ibland begriper jag inte riktigt. Om man tänker på hinduismen har jag förstått så mycket att det är en komplex religion och att den rymmer många motsägelser och nyanser. Så, du som läsare får ta allt med en nypa salt och hinduer eller andra, bättre vetande får gärna använda möjligheten att kommentera detta (och andra förstås) inlägg. Det skulle jag uppskatta.
Chauffören fick först lite ledigt och jag och guiden promenerade bort till det mest närbelägna templet Virupaksha, det tempel jag kvällen innan hade beskådat från takterrassen. Här dyrkar man guden Virupaksha och dennes gemål Pampa Devi.
Guden Shiva är bl a känd för att han har tre ögon och särskilt det tredje ögat står för att han har högre insikt, en förintande eld och upprätthåller kosmisk rättvisa. Det är minsann en mäktig gud som är både kraftfull, vild och rent av destruktiv, men all denna kraft och destruktivitet ska tydligen riktas mot kaos och ondska och skydda de rättfärdiga. Han uppfattas också som en asket och avbildas ofta som att han är täckt med aska. Shiva och det kosmiska kan även kopplas till transcendens och yogisk insikt, men här går jag lite vilse, så tills vidare lämnar jag det ämnet. Han avbildas i alla fall ofta som en yogi.
Virupaksha är ett annat namn för guden Shiva och man använder det för att manifestera vissa egenskaper. Precis som Shiva har han tre ögon, men Virupaksha uppfattas tydligen som han med de olika och märkliga ögonen, med vilka han är extra vaksam och allvetande. Om Shiva mer står för den kosmiska ordningen, förstår jag det som att Virupaksha mer står för den världsliga ordningen och också betraktas som religionens skyddsgud. Därmed fick han också rollen som Vijayanagara-imperiets beskyddare. Det gick ju sådär.
Om Shiva är mer av en asket, så är det Virupaksha som mer står för fertilitet och livskraft. Här tycker jag det blir väldigt motsägelsefullt och svårt att förstå alla nyanser, så jag nöjer mig med att konstatera att det runt Shiva/Virupaksha finns en dyrkan av lingam (det manliga könsorganet) och Shivalingam (en erigerad lingam förenad med en yoni). Yoni är det kvinnliga könsorganet.
Inom hinduismen har jag också förstått att inkarnation är centralt, d v s gudarna nedstiger till jorden genom avatarer, gudomar som intar en mer fysisk form. Om jag fattat rätt kan man säga att Virupaksha är Shivas avatar. Och avatar! Det uppfattade jag som en animation. Inte visste jag att det kom från hinduismen.
Jag fortsätter att fundera och ställer mig frågan hur många av de troende hinduerna som egentligen begriper sig på helheten. Det verkar ju vara rätt komplext. Eller, rycker man halmstrån, det man förstår och gillar och så gör man sina egna tolkningar? Så kanske det är i alla religioner, men är det ännu mer så i hinduismen, funderar jag.
Nästan undantagslöst skulle man ta av sig skorna innan man gick in i ett tempel, ibland kunde man beträda vissa ytor me skorna på. Oftast lämnade man bara skorna vind för våg, men här var det som rena teatergarderoben med bevakning, avgift och kvitton.
Detta med skor förresten, vad är grejen? Egentligen är det väl ingen jättestor skillnad mot att gå in i ett svenskt hem, man vill inte släpa in skit från världen utanför. I hinduismen får man kanske vidga förklaringen lite och addera att renhet också är en viktig parameter i samband med tillbedjan. Man lämnar det världsliga utanför templet.
Många tempel i Indien har tydligen sin egen tempelelefant. Elefanten här heter Lakshmi och sägs vara känd för sitt behagliga uppträdande och för att välsigna troende genom att röra deras vid deras huvuden. Men, de ska de först ha erbjudit henne pengagåvor eller sockerrör. Pengagåvorna fångades upp elegant med snabeln och tycktes inte hamna på Lakshmis bankkonto, utan langades vidare till hennes skötare.Inte bara här, utan i flera tempel var det gott om apor.Egentligen är Virupaksha-templet inte bara ett tempel, utan en samling av mindre tempel. De äldsta delarna av templet är från 700-talet. Det är i högsta grad ett levande tempel och ännu idag används det för tillbedjan och fungerar som ett mål för pilgrimer. I de allra heligaste utrymmena av templet var fotografering förbjuden.Manmatha tank sägs användas för religiösa ritualer och rening innan man beträder templet. Jag har sett uppgifter om att den fortfarande skulle användas, men inget som bar syn för sägen.Se där, jag har förärats en röd bindi, pricken i pannan. Det är en traditionell hinduisk symbol och har tydligen olika betydelser beroende på sammanhang. Den kan representera det tredje ögat som symboliserar, ja vadå? Se resonemanget ovan. För kvinnor kan den symbolisera lycka och att de är gifta. Själv trodde jag först att den hade med kast att göra och i kastsystemet står tydligen en röd prick för att man är en krigare. Kastsystemet är dock officiellt avskaffat, men lever tydligen vidare i vissa sociala sammanhang. Ibland sägs pricken bara vara en modeaccessoar. För mig går det mest runt i huvudet.Den var lite svår att fånga på bild på ett bra sätt, men utanför templet låg en en jättelik basar, där man hade sålt ädelstenar, diamanter, pärlor mm. Här var allt öppet, inga väggar mellan marknadsstånden. Här visar min guide en bild på hur det kunde ha sett ut. Idag hade ju sådana affärer haft vakter, säkerhetsdörrar och övervakningskameror.Det andra stoppet var templet tillägnat Ganesha. Templet kallas för Kadalekalu Ganesha och kadalekalu betyder kikärta, vilket ska syfta på att hans stora, men ändå demolerade mage, sägs ska likna en kikärta. Magen demolerades av de muslimska erövrarna då de trodde att den rymde något. Allt enligt min guide. I själva verket är statyn en gigantisk monolit och en av de största statyerna i Hampi. Även snabeln och betarna högg man av. Ganesha är son till Shiva och Parvati (modern) och är en av hinduismens mest älskade och populära gudar, avbildad som en blandning av elefant och människa. Han är visdomens, lyckans och framgångens gud som åkallas vid nya uppdrag och ceremonier för att eliminera hinder.Vi vandrar vidare och sorgset konstaterar jag att man till och med slänger skräp på dessa heliga platser.Bland ruinerna finns inte bara tempel, utan också en del basarer, stora basarer. Här intill Krishna-templet finns Krishna bazaar där det såldes bl a spannmål, grönsaker och kryddor.Nu har vi kommit till templet Shri Lakshmi Narasimha. Shri ska tydligen uppfattas som en vördnadsfull titel. Med sina sex meters höjd är guden Narasimha (hälften människa, häften lejon) den största statyn i Hampi, också den huggen ur bara ett stenblock. Ursprungligen satt även Lakshmi, gudinnan för lycka, välstånd, rikedom, skönhet och fruktbarhet i Narasimhas knä, men även hon förstördes i massförstörelsen av Hampi. Narasimha ser ju onekligen rätt läskig ut och den inte bara förkroppsligar guden Vishnu, den lär också ha som en av sina uppgifter att skydda densamme. Oj, oj, går detta att begripa? Blir inte det som att man blir sin egen beskyddare?I Badavilinga Gudi-templet finns denna Shivalinga. Den är en symbol för guden Shivas skapande kraft. Som jag var inne på ovan kan vara mer krass och se det som Shivas erigerade könsorgan (lingamen) som är förenad med det kvinnliga könsorganet (yonin). Tillsammans symboliserar de föreningen av manligt och kvinnligt och för all existens. Statyn är cirka 3 meter hög och huggen ur en enda svart sten och måste ju sägas vara väldigt välbevarad.Templet Prasanna Virupaksha eller Shivas underjordisk tempel är ofta översvämmat. Min guide skrämde besökarna med att det fanns ormar i vattnet, då fick inte heller jag någon lust att gå in. Kvinnorna på bilden använde templet som vattenkälla för att blanda betong, tror jag. Templet upptäcktes så sent som under åttiotalet och det verkar inte som man klurat ut varför det byggdes så att det en stor del av året är översvämmat.Naturen är verkligen fascinerande. Överallt finns stora stenbumlingar som ligger lite huller om buller som om de skulle ha trillat ner så från himlen.Enligt hinduernas myt om hur Hampi skapades, så var det en av gudarna som tappade några stenar när han bar ett berg över hela Indien. I andra fall kan det se lite tillrättalagt ut, som om en mänsklig hand skapat en konstinstallation av stenbumlingarna.Jag vandrade runt lite på vad min guide sa var det arkeologiska museet. Men, var det verkligen där jag var? Känner inte igen mig riktigt när jag jämför med bilder på nätet. Intressantare än de arkeologiska fynden tyckte jag nog att denna relik var. Inte helt fräsch och fjärran från att vara ett arkeologiskt fynd. Enligt Google är det i alla fall en Hindustan Ambassador. Bara namnet säger väl en del om bilden av lyx i dåtidens Indien? Bilmodellen tillverkades av Hindustan Motors från 1957 ända fram till 2014. Det får mig att tänka på och dra en parallell till Östeuropa där bilmodellerna också fick ett långt liv. Förebilden är Morris bilmodell Oxford, serie III från 1950-talet. Förutom med bensinmotor kunde man få den för diesel, CNG och LPG. Minsann. Gasdrift måste väl ändå ha varit ett senare påfund.Nu står jag på toppen av fundamentet till det tidigare kungliga palatset, Palace of Vira Harihara, och ser ut över det vidsträckta området som utgjorde kungens befästa domäner. Det är naturligtvis svårt att föreställa sig hur det var en gång i tiden, men ändå, för att förstå att Vijayanagara var ett rikt och mäktigt kungadöme krävs inte så mycket fantasi.För omväxlings skull en sekulär byggnad. Vi har kommit till Elefantstallarna. Byggnaden har elva kupolförsedda kammare som inhyste de kungliga elefanterna. Kupolerna kombinerar hinduiska och muslimska element, enligt guiden för att integrera även muslimerna i samhället. Kan det var därför byggnaden skonades efter de muslimska attackerna och förstörelsen? Det är i alla fall en av de bäst bevarade lämningarna i Hampi. Man kan ju undra hur stor andel muslimer det var då. Uppgifterna är osäkra, 1-5 %, med en koncentration i huvudstaden Vijayanagara (ungefär dagens Hampi).Nu vet jag ju inte om dessa muslimer var turister eller boende i Karnataka, men idag bor här tydligen fler muslimer än under Vijayanagara-rikets tid, ca 13 % i delstaten. Det kan jämföras med Sverige där 8-10 % beräknas ha muslimsk familjebakgrund, även om en väsentligt lägre andel är praktiserande muslimer.De här portarna var ju säkert stabila gentemot fiender, men de var inte så ändamålsenliga i övrigt. Om jag minns rätt behövdes det elefanter för att öppna dem.Ännu en vad man kallar helig tank. Varför inte bassänger? Även denna som låg inne på det kungliga området var avsedd för rituella bad och rening före böner.De här tallrikarna var så tunga att gästerna fick komma till tallrikarna istället för tvärtom.Hit leddes ministrar och andra viktiga besökare för hemliga samtal i underjordisk rum.Vi gick vidare och kom till Lotus Mahal som ju också ser rätt välbevarat ut, men det har tydligen genomgått en del restaureringsarbete och har då också förlorat en del av sina ursprungliga utsmyckningar. Den uppfördes som ett palats för hovets kvinnor och enligt en uppgift uppfördes det t o m för hovets muslimska kvinnor. Kan ju låta lite märkligt, men guiden antydde att man hade ambitionen att leva i samförstånd, hinduer och muslimer. Sedan användes det även av kungen och hans ministrar. Då kan man ju börja undra vad som egentligen försiggick här…Lotus Mahal vaktades noga och var en inhägnad innanför inhägnaden. Varje vakttorn hade sin egen utformning och man tror att bevakningen av kvinnorna sköttes av eunucker (kastrerade män). Man kan ju också undra om de bevakades för att skyddas mot illasinnade icke kastrerade män eller om de bevakades för att inte rymma.The Queen’s Bath sägs i första hand vara byggt för hovets kvinnor. Men, nog fick kungen komma hit också och bada med sina fruar. Och nu pratar vi inte om rituella bad och rening inför bön, här var det fråga om nöje och avkoppling. Mmm, där skulle man varit med.Dags att uppsöka ett vattenhål.
Hjärnan börjar så smått koka över. Vi närmar oss slutet av denna tur och besöket på templet Shree Vijaya Vitthala. Templet är dedikerat till Vitthala, en avatar (nu vet vi ju vad det ordet betyder) av guden Vishnu. Kommer ni ihåg Vishnu? Den heliga treenigheten: Brahma, Vishnu och Shiva där Vishnu är uppehållaren/bevararen. Man tänker sig att Vitthala bodde eller rentav bor här, dock inte i egenskap av en historisk person som t ex Jesus, bara i sin egenskap av en gudomlighet. Lite abstrakt är det allt.
Templet har verkligen en påkostad arkitektur och pelare man kan spela på. Häng med!
Först låter vi oss imponeras av denna enorma, till synes ändlösa basar, något större än den jag nämnde ovan. Här ägnade man sig framförallt åt hästhandel. Herregud! Hur många hästar hade man? Jag har hittills inte sett en endaste häst.Utsmyckningarna var talrika och finurliga. Guiden försöker visa hur han genom att dölja delar av utsmyckningen får ögat att se nya figurer. De var listiga de där stenhuggarna eller om det var arkitekten.Bland utsmyckningarna var det i alla fall gott om hästar.Man blir ju alldeles matt när man ser hur mycket jobb man lade ner på utformningen och alla dessa utsmyckningar. Och så dessa pilastrar som man kunde spela på. Var och en av dem hade sin egen ton. Nu fick man dessvärre inte tillämpa detta musicerande längre då man var angelägen att bevara pilastrarna. Guiden berättade dock om hur de spelade här när han var yngre. Men, man kan få höra smakprov på nätet: jagate eller damru
Guiden var väldigt angelägen om att jag skulle fotograferas med den här inramningen. Jag förstod inte riktigt varför, men jag sedan sett att många andra också låtit sig fotograferas på samma sätt. Och vad det är för odjur jag sitter vid vet jag inte riktigt heller.Söta ekorrar hade de gott om.Ett kännetecken för templet är också denna ”chariot”. Hur översätter man det? Stridsvagn, triumfvagn… Vagnen är dock bara skådebröd och kan nog aldrig ha varit avsedd att röra på sig. Däremot kunde man tydligen snurra hjulen förut, utan att vagnen för den skulle rörde sig. Men, allt som är kul har ett pris. Saker slits och nu är hjulen låsta. Som synes finns den även avbildad på Indiens 50-rupierssedel.
Efter en dag bland massor av ruiner och tempel och gudomar blir det lätt lite overflow i skallen. Vad är det jag har upplevt idag? Så mycket står klart, oavsett hur stort eller mäktigt Vijayanagarriket var i förhållande till romarriket, så måste det åtminstone ha varit ett extremt rikt kungadöme. Man kontrollerade Indiska oceanens handelsrutter i söder och man exporterade peppar och andra kryddor, ädelstenar, bomull och ris. Portugisiska resenärer har beskrivit staden Vijayanagar som en av de rikaste städerna de hade sett. Till ytan var riket ungefär jämnstort med dagens Sverige. Man hade en stark militärmakt mätt i antal soldater, kavallerier och krigselefanter samt starka befästningar och man höll länge stånd mot de muslimska sultanaten norrut.
Men, var det slut med kungadömena efter Vijayanagarrikets fall? Nä, tydligen fanns det mindre kungadömen kvar, inte minst i södra Indien och de muslimska sultanaten som besegrade Vijayanagar levde vidare och längre norrut fanns det muslimska mogulriket.
Men, så under 1600-talet började britterna komma och idka handel, inledningsvis som gäster. Mogulerna dominerade stora delar av Indien och britterna behövde tillstånd från mogulkejsaren och lokala härskare för att bedriva sin handel. Fast rederi, från ca 1757 och framåt övergick man från att bara bedriva handel till att stegvis bli en starkare politisk och militär makt som styrde stora delar av subkontinenten. Man hade en egen armé och samlade in skatter fram till dess den brittiska staten tog över kontrollen 1858.
Min guide talade flera gånger om detta rederi som uppenbarligen hade många strängar på sin lyra. Tydligen var det rederianställda som återupptäckte ruinerna vid Hampi i början av 1800-talet och visst har man en bild av att det funnits många britter som snöat in på just arkeologi? Det var också rederitjänstemän som senare såg till att ruinerna inte rasade ihop, genom förstärkningar med järnbalkar tillverkade i England. Kanske inte ser så snyggt ut, men flera av byggnaderna hade kanske inte stått upp idag utan dessa ingrepp.
Ny dag och tempelelefanten får sitt morgonbad i floden.Andra ägnar sig åt att fylla på lagren. Mitt guest house får uppenbarligen sina leveranser av grönsaker från denna lilla vagn.Aporna bevakar att inget ätbart går till spillo.Idag fick guiden ledigt och jag har nöjt mig med att bara hyra chauffören från igår. Han pratar inte lika bra engelska och är inte heller lika kunnig, men det får gå. Vi ska bege oss ut lite mer på landet och fortsätta utforskandet av tempel och annat. Här passerar vi en bananodling i vardande (i förgrunden) och i bakgrunden framför kokospalmerna växer det sockerrör. Man suckade över att det närbelägna sockerraffinaderiet hade lagts ned och att transporterna därmed blivit längre med sviktande lönsamhet som följd. Det lät som om det fanns en oro för att sockerrörsodlingarna skulle ta stryk.– Oj, bor det folk där?, frågar jag. – Jo, det är säsongsarbetare som hjälper till med sockerrörsskörden.Och så plötsligen kommer en modern traktor istället för en oxkärra. En del får tydligen till det och klarar av att investera. Fast nog ser släpet något överlastat ut? Och vad fin vägen var just här…Men, så är vi åter tillbaka 100 år i tiden jämfört med Sverige. Fast här är vattnet varmare och förhoppningsvis renare än det var när man vintertid tvättade kläderna i tex Riddarfjärden.Enligt chauffören var den unga gröna växtligheten ris i vardande.Annars var det nog mer så här jag såg ett risfält framför mig, lite blött och geggigt.Vi passerar ett stenbrott och min chaufför berättar att det just här är fritt fram för alla att hugga sten. Som ni ser är det några som håller på, i denna värme dessutom.Vi ska nu över till andra sidan Tungabhadra River på denna relativt nya bro.Första etappmålet är Hanuman Temple eller Monkey Temple som det också kallas. Jaha, och vem var då Hanuman? Jo, han är son till vindguden Vayu och sägs ha fötts däruppe på berget, på Anjanadri Hil. Det ger honom övernaturlig styrka och snabbhet, men han är också känd för sitt mod, sin trohet, hängivenhet och lojalitet och är en av de populärare gudarna inom hinduismen.Däruppe ligger också templet där Hanuman dyrkas. Uppgifterna varierar vad gäller antalet trappsteg för att nå toppen, vissa säger 400, andra 575. Enligt min chaufför var det ett tempel som man fick positiv energi av att besöka. Man bär gärna rött och orange för att hedra honom. Idag var det söndag och många besökare.Varmt och svettigt är det, så det går inte så fort en dag som denna. Många peppar sig genom att ropa vad som i mina öron låter som ett slags mantra, ungefär Hey, hej Shiram, men förmodligen skulle det förstås som Jai, Jai, Shivam. – Må Shiva segra! Typ. I hinduismen tycks inget vara lättbegripligt. Vadå Shiva? Detta är ju ett tempel som äras Hanuman!? Så kinkig får man inte vara. Hanuman gillar ju Shiva och får sin kraft från denne, så då kan man lika gärna hylla Shiva. OK.Hanuman avbildas ofta som en kraftig apa och då mer imponerande än denna krabat. Men, det kanske inte är en allt för vild gissning att det förklarar varför aporna på berget här är heliga.
Orange är färgen som verkar förknippas med denna plats och vill man veta varför får man läsa en liten saga. Hinduismen tycks vara full av sagor. Behövs ingen Astrid Lindgren här inte. Sagan berättar att guden Hanuman en gång blev nyfiken på den röd-orangea färgen (sindoor) som Sita (guden Ramas hustru) hade applicerat vid hårfästet. När Hanuman frågade henne om anledningen till att hon gjort så, svarade Sita att hon applicerade sindoor för sin man Ramas långa liv och för att göra honom lycklig. Detta gjorde tydligen Hanuman ytterst lycklig och han försvann bara för att täcka hela sin kropp med sindoor. Hanuman förklarade för Sita att han gjort detta för att göra Sitas make Rama lycklig och för att han själv ville välsignas med ett långt liv. När Rama hörde detta förkunnade han för alla sina anhängare att den som dyrkade Hanuman och applicerade sindoor på hans avgud, välsignat skulle hans liv vara och alla hans önskningar uppfyllas. Osvuret är kanske bäst. Jag får ju intrycket att sindoor är en något rödare färg, så om alla orangea banderoller och klädedräkter har med denna berättelse att göra känns inte helt säkert. Men, det är ju en gullig historia :-
Jag fick en illusion av att jag befann mig i Turkiet. Är det den röda flaggan som kanske egentligen är orange den med? Jag tittar in i templet och känner mig lite osäker över hur mycket av riterna som jag som icke-hindu kan ta till mig. Jag smiter ut igen.Vad händer här? Får jag komma in. – Ja, ta av dig skorna bara.Först smyger jag mig bak i lokalen för att bara titta på. Men plötsligen lockar mannen på bilden in mig i den dans som rör sig runt och rätt vad det är har jag ett instrument i handen och efter lite mönstring av min talang får jag tydligen godkänt och får fortsatt förtroende som en del av ensemblen.Liten sötnos.
Det är tvära kast. När jag kommer ut är det ett herrans liv och det känns som om smockan hänger i luften. Ingen aning om vad som pågår, men det tar ett tag innan lugnet åter infinner sig.
Färden går vidare till Pampa Sarovara. Om jag förstått det rätt var det från början en helig sjö som med tiden omvandlats till en tank för rituella bad och rening. – Varför badar ingen?, frågade jag min chaufför. – Njae, vattnet är så smutsigt och så finns det krokodiler i sjön. – Va! Krokodiler! Jag såg inga. Har du sett några? – Jodå, hävdade chauffören. Jag letar information om detta, men hittar inget stöd för detta spännande påstående. Däremot hittar jag faktiskt uppgifter om att det ska finns krokodiler i Goa, i inlandsvatten och bland mangrove. Bara det låter ju tillräckligt spännande.Nästa anhalt var Anegundi Durga-templet. Här brukade Vijayanagara-kungarna komma och be innan de drog ut i krig. Oftast behöver man bara ta av sig skor och strumpor när man ska in i det allra heligaste, men här var det skor av på hela området. Nu fick jag återigen pryda min panna vid platsen för tredje ögat med lite rött pulver. Det blev ju inte så snitsigt som när indierna gör det, men i bästa fall har jag nu bibringats klarhet samt fått ett skydd mot negativa energier.Egentligen var jag på väg för att söka efter ett fort, när jag i stället kom till denna matkö. Här hade man varit omtänksam och lagt ut halm så man inte fick så ont i fötterna. En av indierna i kön tyckte att jag skulle ta ett fat, diska det och ställa mig i matkön. Kön var lång och man verkade vänta på mer mat från köket, så efter viss tvekan avstod jag. Men, jag skänker denne och många andra indier en varm tanke. Ofta möts man av en väldigt inkluderande och generös attityd. Fortet? Ja, det glömde jag bort och jag började bli lite mätt av alla intryck.Templet driver även ett cow hostel som chauffören kallade det.Jag står på vad som närmast kan liknas vid en kuliss till ett gammalt palats Anegundi. En renoverad yttervägg är vad som finns kvar efter förstörelsen 1565. Inte mycket att se, men jag ser ut över gatan där ytterligare en sådan där chariot står parkerad, men denna är gjord av trä och är faktiskt avsedd att röra på sig, vilket den tydligen gör i samband med någon festival.Jag går in i ytterligare tempel, men tappar lusten. Det ser rätt sunkigt ut och jag går ut igen. Det föder däremot en tanke. Hur funkar det egentligen med hinduismen. Har man någon gemensam organisation? Vem tar hand om alla tempel? Bär man upp någon skatt?
Jag söker information och konstaterar att det inte finns någon central ledare, ingen gemensam organisation och ingen beskattning. Så hur templen sköts och finansieras är tydligen olika från fall till fall.
Det slår mig också att hinduismen har vissa likheter med vår fornnordiska tro och asagudarna. Jag kollar för säkerhets skull att jag inte är helt ute och cyklar, men jodå, mina tankar bekräftas. Men, var inte vi i Norden inte lite mer pang på? Inte så många nyanser, motsägelser, abstraktioner…
Vi ska först bara göra dagens sista tempelbesök vid Shri Malyavanta Raghunatha-templet. Det är dedikerat åt guden Rama. Kommer ni ihåg? Han som var gift med Sita. Ännu en saga: Det sägs att Sita och Rama levde här under fjorton års exil tillsammans med Ramas bror Lakshmana. Det slutar med att demonkungen Ravana kidnappar Sita, vilket leder till ett stort krig och Ramas återkomst som hjälte och kung. Sita däremot, förvisas igen och kallas hem av Moder Jord. Alla tre finns avbildade här.Templet ligger avskilt på en höjd och man har fin utsikt.Vad är det vi egentligen ser här? Är det bara en naturlig spricka i berget och resultatet av någon sysslolös skulptörs ”graffiti”? En sajt föreslår att det är fråga om en massa avbildningar av Shiva med Nandi. Nandi var tydligen Shivas väktare, transportmedel och ständige följeslagare i form av en vit tjur och den ser man flera exempel på. Men, Shiva? I så fall verkar ju fallosarna ha huggits bort.Det var en rofylld plats.De är finurliga, aporna. De vet hur man öppnar väskor, så det gäller att inte förvara något ät- eller drickbart där. Jag har ju tidigare uttryckt hur trygg jag har känt mig i Indien. På en webbplats som handlar om att turista i Karnataka och Hampi läser jag om att den största risken att bli bestulen, är av just aporna. Och får de inte som de vill är det risk för att de går till angrepp. Blir man biten av en apa är det tydligen raka vägen till sjukhuset. Jag upplevde dock aldrig aporna här som aggressiva.Ännu en herde med sina getter.Vi har ju varit en bra bit ut på landet och hamnar i byar jag inte känner igen. Vi ska dessutom leta upp en bankomat. Det är mångas intryck och en del fastnar på bild. Den här kvinnan skulle ju nästan kunna uppträda på cirkus.Bara en siesta eller är de hemlösa?Imponerande att kunna köra en så överlastad motorcykel.Jag ber min chaufför om att bli avsläppt vid floden. En traditionell båt, Coracle, som ser ut som en stor flätad korg.Jag har förstått att det tidigare fanns en hel del restauranger och boenden på andra sidan floden. Lite hippie-stuk om jag förstått det rätt. För några år sedan såg den lokala skogsstyrelsen till att allt detta revs, vilket en del Hampibor tycks beklaga. Den lilla båten går dock fortfarande i trafik, så jag tänkte jag kunde ta en tur och en promenad på andra sidan. För ovanlighetens skull möttes jag av allt annat än välvilja. Besättningen eller om det var skepparen med kompisar, satte sig demonstrativt med ryggen åt de väntande passagerarna och var inte alls villiga att svara på frågor. Jag tror alla vi som stod där gav upp. Någon båttur blev det inte.Det är så ledsamt att se allt skräp. Här kommer en man med sin fulla soptunna och tömmer den på flodbanken.
Jag läste någonstans att Hampi krävde tre dagar för att man skulle få ut något av besöket, men efter två heldagar var jag rätt nöjd. Det fanns också en annan faktor att ta hänsyn till. Imorgon är det måndag och skulle jag stanna till tisdag gick det inga tåg. Detta förblir en gåta för mig. Indiska tåg är ju ofta extremt långa, däremot inte så många. Flera tåg går bara en eller två gånger i veckan.
Så jag avtalade med min chaufför om att bli upphämtad i ottan till morgondagens enda tåg som skulle avgå från Hosapete Junction kl 06:20. Sedan skickade han sin bror istället. En fördel var att hans tuk-tuk inte gick lika fort. Det blev en lite lugnare färd. Jag blev upphämtad 05:20 och det var en upplevelse att vara ute i morgonmörkret. Först var det rätt tomt på gatorna, men ju närmre Hosapete vi kom, desto mer trafik, inte bara motorfordon, utan många människor som kunde gå i bredd med ryggen mot oss och som inte syntes förrän vi var kloss in på dem. Många gick barfota och jag funderade över om de överhuvudtaget såg vad de satte fötterna på. Samma sak med oxkärrorna, ingen belysning, inga reflexer. Oj, oj, oj, vad svenskt präktig man blir.
När vi kommer fram får jag höra att tåget är försenat och att ny planerad avgångstid är kl 7. Men, min sagesperson, vem var det och vad visste han om tågtider? Jag frågar en till och han säger samma sak, så då får jag väl tro på att det är så. Jag vill ju inte gärna missa tåget när nästa går om två dagar. Jag går tillbaka ut på gatan och äter lite frukost. De vita kuddarna smakar just ingenting, men man kunde doppa dem i en sås som följde med. Något friterat som kocken höll upp med sina fingrar tackade jag ja till och det var gott. Indiskt kaffe är aldrig gott.Att tågen var långa var jag på det klara med, så var skulle jag stå? Återigen frågade jag någon som såg ut som en random vem som helst. Han försökte förklara för mig, men när han såg att jag inte fattade tog han mig i hampan och ledde mig hit. Här ska du stå. Exakt där stannade min vagn. Hur kunde han veta det med sådan precision? Och det var tur att jag stod något så när rätt för tåget var ännu längre än tåget på vägen hit. Och inte kom tåget kl 7. Klockan har nog hunnit bli minst halv åtta eller mer.På vägen hit åkte jag i en luftkonditionerad vagn, men jag hoppade den lyxen nu, vilket faktiskt var trevligare. Inga smutsiga fönster som skymde sikten och i och med att det bara var galler istället för rutor så fläktade det ändå skönt. Jag reste rätt bekvämt där jag halvlåg eller satt på min liggplats. Ibland kom någon och satte sig i fotändan, men det gick ju bra det med.Jag hade en liggplats som var parallell med korridoren och skulle man ha sovit där hade den varit i kortaste laget, då hade man nog hellre velat haft någon av de tvärställda liggplatserna på andra sidan korridoren.Jag skulle ju inte lika långt den här gången, men det var ändå fråga om sju timmars tågresa, så den här gången handlade jag lite från en av de ambulerande försäljarna.Till en början färdas tåget över ett odlat slättlandskap. Ibland, inte just här kanske, skulle det under ett kortare avsnitt, lika gärna ha kunnat vara fråga om t ex Lundåkraslätten.Sedan nådde vi åter fram till regnskogen och sluttningarna ner mot Goa.Finns det någon gräns för hur långt ett tåg kan bli?Alla skyltar som har med järnvägssäkerhet att göra och som är riktade till järnvägspersonalen är på engelska. Jag har ju förundrats över att indier i allmänhet inte alltid är så bra på engelska, men det verkar ju ändå logiskt att använda engelska i dessa sammanhang. Jag har noterat att alla indier inte är så bra på hindi heller.Jag var förvarnad att snart kommer vattenfallen, Dudhsagar Falls. Alla dörrar var öppna och jag stod beredd med kameran vid en av dem. Här ser man delar av det övre fallet.Nu har vi åkt nästan som i ett U runt berget och ser vattenfallen på håll, ett av Indiens högsta. Man kan ana klipphyllan som tåget nyss körde på. Min förhoppning är att jag imorgon ska bada längst därnere vid foten av fallet.En kvinna dyker upp och för ett farligt oväsen med ett högljutt klapprande på någon slags kastanjett och en sångröst som var helt olidlig. För detta ville hon ha pengar naturligtvis. Jag hade möjligen varit beredd att betala för att få henne att sluta.Två bröder och sötnosar. Storebror har jag för mig var åtta år.Collem var mitt resmål för dagen. Förseningen har man till stora delar kört in, vi anlände bara en halvtimme försenade. Jag slås nu av att jag inte betalt något för biljetten. Mitt guest house ordnade med att en resebyrå bokade min tågbiljett, men när man räknade ihop vad jag var skyldig tappade man bort den posten. Med våra ögon är det ju småpengar, motsvarande ca 45 kr (för sju timmars tågresa) och nu är det ju inte mitt ansvar att säkerställa att de får med allt på notan, men lite skäms jag ändå.För hundra år sedan jobbade jag som konduktör. Om man inte var tågbefälhavare var det rak arm utåt för att signalera klart. Här verkar det vara grön flagga istället. Jag försökte räkna antalet vagnar, vilket inte var lätt med tanke på hur långt tåget var, men tjugo någonting.Boendet var bokat på Jungle Book Resort, det enda boendet jag hittade på orten. Egentligen kunde det ha varit jättemysigt. Det låg vackert inbäddat i grönska bredvid floden. Tyvärr var förfallet påtagligt, huset jag bodde luktade lite unket, en swimmingpool var tom och förfallen, en zip-line var ur funktion. Beläggningen verkade låg.Restaurangen var dock trevlig och underhållningen stod aporna för. Är det syskonkärlek eller fråga om en mer amorös uppvaktning?På kvällen pratar jag lite med en man från Bangalore som var här på semester med sin familj. De hade ett synnerligen digert program och det var en väldig massa tempel som skulle besökas och han tyckte absolut att jag skulle passa på att besöka ett i närheten. Nära visade sig ändå vara en bra bit bort. Vilken tur. Jag var rätt mätt på tempel. Familjen hade en egen chaufför med sig, så man var ju lite rörligare än vad jag var och de behövde inte bekymra sig över att det inte gick några tåg på tisdagar. Han jobbade på ett IT-bolag med Sales Performance Management-system och undrade om jag hade kommit i kontakt med det. Det slog mig att jag faktiskt hade det, under mitten av åttiotalet. Väldigt basic, men ändå. – Åttiotalet! Då var jag inte ens född, skrattade han.För första gången ser jag en häst. Den har tydligen lämnats vind för våg när den inte behövdes mer och var van vid att få mat från restaurangen jag inmundigar min frukost på.
Jag är inne i byn för att boka en tur till vattenfallen och tänkte först att jag väl åker jeep, som alla andra. Men, att göra som alla andra är egentligen något jag inte är så förtjust i, lite motvalls kanske jag är. Så, när en gatuförsäljare dyker upp och föreslår att jag ska vandra med en guide, slår jag till på det. Nu fick jag också tillfälle att reda ut något annat. Jag tyckte mig vid några tillfällen ha hört något som om det klingade på spanska, utan att förstå. Var det bara inbillning? Nu hände det igen. Något försäljaren sa till en kompis. – Vad var det där du sa? Det var tydligen något på Konkani, det lokala språket i Goa, som innehåller många portugisiska låneord.
På två ställen får jag ta av mig skorna och vada över floden.Floden ser så lugn ut, men när man vadade över kände man att det ändå var rätt strömt.I huvudsak följde vi samma väg som jeeparna. Det var vackert.Apropå skyltarna jag såg längs järnvägen frågade jag min guide om förekomsten av björn och vilda elefanter, men det verkade han inte ha hört talas om. Däremot hade han mött bison och för två år sedan, en svart panther när den passerade över här. Jag kollar vad Chat GPT har att tillföra och då får jag läsa att indisk elefant ska finnas i trakterna, liksom olika arter av hjort och vildsvin, men mest tidigt om morgonen eller kvällstid eller längre in i skogen. Rovdjur såsom leopard, djungelkatt, mungo och asiatisk vildhund är skygga, men förekommer också. Det där ”längre in i skogen” kan naturligtvis betyda att de aldrig satt sin fot här eller i närheten.Och så ormar. Här finns både huggorm, kobra och pytonorm. Nu var ju denna orm överkörd, så den var ju ofarlig oavsett vad det var för typ. Enligt Google lens är dock detta, även i levande tillstånd, en ofarlig, fläckig busksnok.Bönepaus.Tyvärr var min guide inte jättebra på engelska så konversationen kunde gå lite trögt.Tänk att bo här, mitt i regnskogen. Det var en liten bondgård.Här måtte man ha gjort lite åverkan på naturen när man byggde vägen, men det såg ju häftigt ut.Några avvikelser från vägen gjorde vi.Det började onekligen bli lite ansträngande. Det var några olika bud om hur långt det var, men 11-12 km en väg. Luftfuktigheten var hög, temperaturen steg till 34°, svetten rann och det gick åt mycket vatten.Men, nu är vi nära och nu syns också järnvägsbron tydligt, bron som jag åkte på igår.Det var väldigt skönt att hoppa i och för första gången i Indien fick jag prova på ett svalkande dopp. Nere vid kusten var det ju inte jättestor skillnad mellan luft- och vattentemperaturen.Oh shit, det märkte jag inte, att jag badade med så mycket fisk omkring mig. De verkade helt orädda. De var nästan så att de lät sig klappas.Det såg onekligen lite komiskt ut med alla vuxna som hade flytväst på sig när de badade. Först nu slogs jag av att simkunnigheten i Indien alltså är synnerligen begränsad. Jag såg bara en indier som inte hade flytväst. En annan tog förvisso vad som såg ut som riktiga simtag, men uppenbarligen kände han sig inte bekväm utan väst. Jag har ju haft två unga, indiska par med ombord på Aquileja en gång. Bara det faktum att de var i Sverige och dessutom hade råd med att hyra mig tydde väl på att de tillhörde den indiska överklassen, men de kunde simma, åtminstone killarna. De skulle ju imponera på sina kvinnor att de vågade bada i den iskalla (drygt 20°) Östersjön. Den mer timide av dem var modigast och hoppade i utan några större åthävor, den kaxigare däremot fick samla mycket mod innan han följde efter.Jag var rätt imponerad över att det var så gott om badvakter på stränderna. Vilket oväntat säkerhetstänk, tänkte jag. Här vid vattenfallet blir ju följderna av att inte kunna simma mer uppenbara om man hoppar i vattnet och det i stort sett blir djupt direkt, jämfört med en långgrund strand. Så, även här fanns det livräddare beredda när något hände, vilket det gjorde. Och jag blev vittne till hur en annan kvinna fick panik när hon kom ner i vattnet, trots flytväst. De flesta hade ju inte heller satt fast dem ordentligt, så västen höll ofta på att glida över huvudet.Och där kom tåget uppe. Nu var det ett godståg, men när det kom ett persontåg för ett tag sedan som skulle uppåt (åt det hållet gick det minsann tåg på tisdagar) blev det ett väldigt tjoande och tjimmande. Återigen det där lite levnadsglada, barnsliga draget hos indierna. Kul!Idag är det onsdag och kalendern säger att det är den 3 december. Efter vattenfallen ville jag lata mig lite vid kusten innan jag skulle vända hemåt. Det skulle ta väldigt lång tid att åka med kollektiva färdmedel och också innebära byten med promenader mot oklara mål och med tung packning. Nä, det blev taxi och den dyraste av mina taxiresor, 3500 Rupier. Först ville han langa upp min resväska på taket. – Stopp! Det går inte! Jag såg framför mig hur väskan skulle ramla av och gå upp och hur mina saker skulle spridas över vägar och diken. Bagageutrymmet var tydligen upptaget av en gastank, så väskan fick till slut plats i framsätet. – Jaha, ska du använda säkerhetsbälte, kommenterade han när jag försökte hitta bältet. Det fanns en ton av milt överseende, att jag var en så ängslig och otrygg person som behövde ett bälte.Några vansinnesomkörningar gjorde han, men annars var han en rätt OK bilförare. Åtminstone till en början var vägen dessutom överraskande bra. Och jag tyckte faktiskt han verkade ta intryck av varningsskyltar som inpräntade att detta var ett olycksdrabbat vägavsnitt eller som uppmanade till att köra försiktigt. ”Life is precious” som det kunde stå. Så, lite trafiksäkerhetstänkande kunde man faktiskt ana från myndigheternas sida. Förutom alla naturliga farthinder i form av gropar, var det även rätt gott om onaturliga farthinder, både vägbulor och målade tvättbräden. Efter en timme och en kvart var vi framme i Agonda Beach och klockan var nog inte mer än runt åtta på morgonen. Enligt Google maps skulle det ta nästan två timmar.Jag hade nu valt att åka till South Goa. Det sas att det skulle vara genuinare och lugnare här än i North Goa och de första intrycken var att det verkade stämma.Det enda var väl att det rum med sjöutsikt som jag hade bokat, i stort saknade just sjöutsikt och dessutom låg vid en byggarbetsplats. Jag blev då erbjuden att bo där uppe i ett närliggande guest house med samma ägare, men till ett betydligt högre pris. Även här pågick byggen vid sidan om, men det var rätt lågmälda byggen och jag orkade inte stöka runt, så jag slog till. Rummet var inte mycket att hurra för, men utsikten var ju fantastisk.Här förflöt två heldagar i maklig takt.Bygatan var betydligt lugnare än i Candolim, även om allt var inriktat på turister. Jag slogs även av att det var mycket renare här. Nästan inget skräp.Se där. Systembolaget har verkligen ett utbrett nät av utlämningsställen. 😉 Man såg faktiskt många butiker i Goa som sålde alkohol. Men, så många kunder verkade de inte ha.Gammal är äldst. Stockar bytte plats allt eftersom båten förflyttades. Uråldriga metoder fungerar alltjämt. Vikingarna gjorde väl på samma sätt när de skulle dra sina båtar över land?Ni får fortsätta att njuta av lugnet här. Jag ska snart åka hem till kyla och mörker.Jag vet inte hur stor skillnad det var emellan ebb och flod mätt i höjd, men mätt i avstånd till vattenlinjen skilde det åtskilligt. Badvakterna fick flytta sina vakttorn i takt med att vattnet flyttade på sig.
Man måste ju bryta någon gång. Och egentligen känns det rätt lagom att resa hem. Efter en tid med sol och bad, blir man mätt även på detta. Ändå. Vad skönt det var här. När jag tittar på filmen längtar jag tillbaka, till stranden, till maten, till de vänliga indierna, till hur obekymrat man kunde leva ekonomiskt.
Utsikten från mitt rum. Jag ska dock söka mig upp på bygatan för en sista middag här.Här hamnar jag och jag får hjälp med att fixa en taxi för det sista etappmålet. Jag har bokat ett boende i Bogmallo, nära flygplatsen, och reser dit imorgon förmiddag.I Bogmallo finns det också en strand. Jag insuper det absolut sista av sol, värme och bad.Servitören på strandrestaurangen är som ingen annan. Jag har sällan sett någon med ett så brett, naturligt, ständigt leende. Nu, när jag ville ta en bild på honom stramade han dock upp sig och såg inte riktigt lika spontant leende ut, men det får duga som minne. Det var omöjligt att inte bli smittad av hans utstrålning. När han skulle servera ölen presenterade han flaskan som vore det ett årgångsvin. Han frågade om han fick hälla upp, om jag ville ha ölen med eller utan krage och så avslutade han naturligtvis, på sedvanligt sätt, med att sätta tillbaka kapsylen.Nu är Putin i antågande. Bra tid att ge sig av.Att se en svensk pappa med ett litet barn är ju inget man höjer på ögonbrynen åt. Men, en indisk pappa! Han satt inte direkt bredvid mig, men jag fick ändå tillfälle att prata med honom. Jo, han höll med om att det väckte viss uppmärksamhet. – Var är mamma?, var en fråga han hade fått besvara åtskilliga gånger. – Och var är hon?, kunde jag då inte heller låta bli att fråga. – Hon åkte lite i förväg för ett viktigt jobbmöte. Så, de bodde i Tyskland och hade säkert vant sig vid andra normer än de indiska.
Ja, vad säger man nu? Nu har jag upprepat min resa en gång till, vid skrivbordet, bland anteckningar och bland massor med bilder. Inför resan hade jag ju en del förutfattade meningar om Indien och många av dem har bekräftats också. Det är lite jobbigt att resa i Indien, det är stökigt, det är skräpigt, det är ofta trångt och mycket människor, det låter och det luktar. Men, det är också mycket av tjusningen. Det blev ett äventyr, men det var också väldigt skönt att varva med att slappa på en strand.
Denna resa blev verkligen något att minnas. Jag har fått en inblick i landet, dess historia, dess religion och hur folk lever. Och så alla, nja inte alla, men väldigt många förtjusande, trevliga, nyfikna, hjälpsamma människor jag har mött. Jag har känt mig trygg, fast kanske inte alltid i trafiken, men jag har aldrig känt någon oro för att bli bestulen, rånad eller lurad. Och maten är god och billig och jag blev inte magsjuk. Och så denna värme, den omslutande härliga värmen och det underbara, smeksamma vattnet. En resa till Indien kanske inte är för alla, men gillar du lite äventyr, så tycker jag att du ska ta chansen. Jag skulle gärna se mer av landet.
Övriga deltagare: Susanne Björkblom, Elin Dahlin, Mia Lehndal (ledare), Mimmi Demitri von Pezold, Charlotte Wiklund
Indien och yoga. Smaka på det. Den kombon har utövat en viss tjuskraft på mig. Inte så länge. Yoga tog sig in i mitt liv i samband med att jag åkte på yogaresa till Lesbos för endast fyra år sedan. Året därpå var jag nyfiken på Mia Lehndals yogaresa till Goa, men av olika skäl blev det inte av det året, fortfarande dyra flygbiljetter efter pandemin och få deltagare. I år var det öppet i min kalender och jag blev återigen lite sugen att haka på. Men, vad var det egentligen för yoga hon erbjöd? Body Love Yoga. Vem har hört talas om det? Språkpolisen inom mig funderade dessutom över om det inte borde heta Body Loves yoga. Eller var det någon annan underförstådd avsikt med uttrycket?
I mitten av oktober hade Mia en form av introduktion till sin Yoga-praktik på Hälsans hus i Stockholm. Jag var där och blev väl egentligen inte så mycket klokare. Hon sa att hon nästan kunde lova att man skulle känna något efter en veckas yoga. Vad man skulle känna, ja, det var mer oklart. Hmm?
Några saker som väl borde ha fått mina varningsklockor att ringa var att jag hade svårt att förstå vad hon sade, under det att hon instruerade och att hon blev märkbart irriterad när jag ställde en fråga. Den gången gav hon instruktionerna på engelska och jag tänkte att det kanske var hennes engelska uttal jag hade svårt för. Och irritationen: – Det har jag ju precis förklarat! – Jaha, i så fall förstod jag inte. Sedan visade det sig att hon missförstått min fråga.
Jag åkte hem och funderade. Tja, taggarna utåt en gång är ju ingen gång, tänkte jag. Efteråt verkade hon ju ändå trevlig och positiv. Jag vet ju också att hon har sina lärjungar och beundrarinnor. Beundrarinnor? Jo, jag är rätt övertygad om att det är mest kvinnor i beundrarskaran. Men, som Björn Natthiko Lindeblad skrev, jag kan ha fel. Till slut tänkte jag att det må bära eller brista. Jag reser! Med facit i hand konstaterar jag att det tyvärr blev slagsida åt brista.
Observera att detta inte är en recension av Mia som privatperson. Henne känner jag inte trots vistelsen i Goa. Men om man driver ett företag som erbjuder tjänster, menar jag att man måste tåla att tjänsterna och hur de levereras, granskas kritiskt. När det gäller yoga går det ju knappt att särskilja tjänsten från den som leder yogan, så ibland kan det naturligtvis vara svårt både för mig och även för läsaren kanske, att skilja på vad som är vad. Det här är i alla fall min upplevelse.
Yogan började på eftermiddagen, onsdagen den 19 november och sista passet hade vi på förmiddagen en vecka senare. Vi hade ett förmiddags- och ett eftermiddagspass. Undantaget var söndag då eftermiddagspasset utgick. Avgiften för yogan inkluderade boende i dubbelrum utan sjöutsikt och uppgick till 10 500 kr. Om man räknar baklänges utifrån de priser vi fått för extranätter och uppgraderingar av rumsstandard kan man komma fram till att själva yogan kostade 8 600 kr eller c:a 360 kr per timma. Prisvärt eller ej? Inte jämförbart rakt av, men ändå: För en månads yoga på SATS betalar jag 599 kr och då ingår även fri tillgång till gym och träningspass.
Att Mia har arbete med att förmedla boendet och därför vill tjäna lite pengar även på det kan jag ha en viss förståelse för. På motsvarande sätt som jag räknade baklänges ovan tillsammans med uppgift från DMellos (där vi bodde) om vad rummen kostar när man bokar direkt hos dem kan jag ju lätt räkna ut hur mycket Mia skar emellan på rumsförmedlingen: Vad gäller mitt rum minst mellan 2300-2700 kr, sedan kanske man får utgå från att hon fick lite rabatt på rummen också, därav minst. Sedan är det ju bara att multiplicera med antalet deltagare. Rätt lättförtjänta pengar skulle jag tro.
Inför resan hette det att ”gruppen” reste ner lördagen den 15 november för att landa och bonda lite innan retreatet började. Vår kursledare dök dock upp först på tisdagen, alltså dagen innan yogan startade. Tyckte vår kursledare kanske att hon inte var en del av gruppen?
Nu är vi i alla fall samlade och har haft vårt första yogapass. På bilden syns även Elins pojkvän Fredrik som var med som sällskapsherre, men inte deltog i yogan. Vi är på den trevliga restaurangen Harmony där Mia tydligen varit stamgäst under många år. Restaurangen drivs av nepaleser som kommer hit när det är säsong. Resten av tiden är den stängd och det gäller tydligen många verksamheter i Goa. Maten här är väldigt god och de som driver den är så vänliga och ser så snälla ut. Det som jag hoppades var en engångsföreteelse vad gäller vår ledares tendens att vända taggarna lite utåt, framträdde tyvärr igen. Jag ställde en fråga om någon av övningarna och fick till svar: – Du får väl lyssna på vad jag säger! Uttrycker sig en god pedagog så? Jag förklarade att jag faktiskt hade svårt att förstå vad hon sade ibland, att jag bitvis bara hörde ett mummel, att jag stundtals var helt borta vad instruktionerna handlade om. Under vårt första pass hade jag också pekat på att salen vi var i är en utmaning med sitt stengolv och kala väggar med därav följande resonanser. Jag bad Mia om förståelse för behovet av att artikulera extra tydligt. När vi nu satt samlade här passade jag också på att berätta för gruppen att jag bloggar och bad dem som inte ville förekomma med namn eller på bild att flagga för det.
Endast en av deltagarna gav mig någon återkoppling om detta med fotografering. Hon berättade att hon kände sig lite obekväm med att någon bild skulle kunna läggas ut som visade henne i en ofördelaktig dager. Jag förklarade att jag skulle kunna ha en helt annan uppfattning än hon om en bild kunde ge ett ofördelaktigt intryck eller inte, men att jag kunde dölja henne från de bilder hon förekom på, men det ville hon inte heller och jag tolkade det som att hon sedan droppade frågan.
En av kvinnorna anförtrodde sig att det nog bara var hon och jag som betalat för yogan. De andra skulle var gamla kompisar alternativt vara här som assistenter. Att vi hade lite olika roller här talades det först tyst om. Hade det inte varit en lämplig del av introduktionen av vårt retreat? Det var först, jag hörde vad hon sade, men förstod inte vad hon menade med en viss instruktion, som Mia tyckte att det kunde ju assistenterna förklara och hjälpa mig med. Alltså, hur låter det? Nästan lite primadonneaktigt. Det där befattar inte jag mig med…
Och två eller tre assistenter när vi bara var två betalande deltagare, om det nu var så, vad fanns det för behov av det? Kändes konstigt. Eller var det bara för att vi inte skulle verka vara för få deltagare? Lite utfyllnad…
Jag är ju van vid att yogaledare förutom att själva visa de olika positionerna även går runt och hjälper deltagarna med övningarna. Ger lite tips och kommer med korrigeringar. Jag vet inte om Mia överhuvudtaget hade koll på om vi gjorde i enlighet med hennes intentioner. Det kändes snarare som om hon var fullt upptagen med sin egen yoga. Och efter de inledande, irriterade reaktionerna undvek jag att fråga så mycket mer. Ibland låg jag på golvet och undrade över vad fasen jag höll på med, utan att det gav så mycket ledning att ens kolla vad Mia gjorde. Vissa rörelser var väldigt subtila och ibland var vi inte heller i fas med varandra då hon tyckte att vi kunde följa flödet i vår egen takt och med de moment som passade oss.
Jag plåtade på utan att någon kom med fler synpunkter på det. Här en tidig bild från en av yoga-sessionerna. Yoga är ju väldigt mycket rörelse och ser vi inte lite ut som stenstoder här? Någon dag senare tog jag upp kameran på nytt och fick då en skarp tillrättavisning av vår yogaledare. – Du stör flödet! Lägg ner kameran! OK, tänkte jag. Här springer deltagare, även Mia, fram och tillbaka på toaletten, slår i dörrar och spolar. Stör inte det flödet? En av deltagarna kommenterade efteråt att hon inte ens märkt att jag plockat upp kameran.
Efter avslutat pass visade det sig att det inte bara var fotograferingen i sig det handlade om. Jag passade på när jag tyckte det såg ut som om det var lite mer rörelse i våra övningar och det sammanföll med att någras rumpor var uppe i luften. Visst, jag är säkert lite obetänksam ibland över vad folk och inte minst kvinnor reagerar på. Lite väl fåfängt kan jag tycka att det blir ibland, men det är ju bara att gilla läget.
Men Mia, istället för den näsknäpp jag fick av dig och din antydan om att jag passade på att ta upp kameran enbart för att få fina rumpbilder, varför kunde du inte ha sagt till i förväg om det var så att du inte ville att jag fotograferade i samband med yogan? Jag hade ju bett om återkoppling vad gäller mitt fotograferande och om vi nu är på en yogaresa måste du väl ha förstått att jag även ville ta några bilder från våra yoga-övningar?
Mia: – Det är också konstigt att du som ensam man bland fem kvinnor… Meningen blev hängande i luften och när jag ville förstå vad du menade fick jag ingen förklaring. Det var en synnerligen obehaglig insinuation du kom med. Jag tackade i alla fall för återkopplingen, men i mitt stilla sinne undrade jag om den var färgad av en kvarhängande irritation över att jag påpekat att jag inte alltid förstod vad du sade. Den återkopplingen verkade i all fall inte ha fallit i god jord. Och det var ju inte så att du följde upp med att fråga om jag nu hörde bättre vad du sade. Och Mia, jag lovar dig, om man nu skulle vilja ta fina rumpbilder, då skulle man lyckas betydligt bättre nere på stranden.
Sedan kom det mera från Mia, sådant som hon sa att hon hade glömt att säga: – Det här är ett alkoholfritt retreat. Dricker ni alkohol kommer yogan inte ge avsedd effekt. Men, det är klart, vill man ta ett glas till middagen kan väl det vara OK. Det har jag ju själv gjort också. Hallå! Är det ett alkoholfritt retreat eller är det inte det? – Och egentligen ska man inte gå på toaletten under passen, det stör flödet. Nu var inte detta riktat mot mig, men om ledaren själv springer på toa, är väl det om något ett exempel på att det är OK, samtidigt som det, om något, stör flödet när ledaren försvinner på toa. – Men, det är klart, kniper det måste man ju gå på toaletten. Tidigare hade vi fått höra att man skulle hålla i pet-flaskan på ett särskilt sätt när man drack vatten, så att den inte lät så mycket. Nu blev vi ombedda att helt avhålla oss från att dricka vatten. Varför nämner du allt detta först nu? Så att vi ska få dåligt samvete för att vi brutit mot outtalade regler?
Jag tittade ibland lite på Mias mun för att se om jag därigenom bättre kunde förstå vad hon sade. Föga förvånande upptäckte jag då också att hennes tal var klart och tydligt när hon öppnade munnen och att det blev mer svårbegripligt ju mindre hon rörde på munnen. Har man då munnen riktad rakt upp mot taket eller rakt ner mot golvet och inte artikulerar ordentligt, inte undra på att det blir svårt att förstå.
Nu ska i sanningens namn sägas att detta inte är unikt för Mia, utan gäller flera yoga-ledare jag haft. Min teori är att yogan är tänkt att äga rum i en lugn miljö, man ska då inte heller prata högt och då har många svårt att skilja på ljudvolym och artikulation. Det blir lätt att man liksom sväljer orden. Jag förstod att jag inte var ensam om att ha svårt att höra instruktionerna, men, som någon sa, efterhand lär man sig vad som komma skall och då kan man lättare gissa sig till vad det är Mia säger.
När jag replikerade på en fråga om det var något vi undrade över, försökte jag relatera till ett visst moment genom att repetera vad jag trodde att hon hade sagt. Istället för att t ex säga: – Menade du kanske det här…?, blev svaret, – Så där sade jag inte!
Vissa rörelser kunde man inte heller riktigt förklara hur de skulle utföras, menade hon. Man kände bara om man gjorde rätt. Flum eller bristande pedagogik säger jag då.
Jag hade utgått från att Mia inte bara såg som sin uppgift att leda yogan, utan även skulle känna ett ansvar för att hålla ihop gruppen. Till min förvåning lyste Mia med sin frånvaro under fyra kvällar. Efter tjugo år i Goa har hon ju så mycket kompisar här, fick jag höra. Det kanske inte heller är en hundraprocentig jämförelse, men jag drar ändå en parallell till mina gruppseglingar. Tänk om jag bara schappade på kvällarna. Hur skulle stämningen och reaktionerna bli då?
Vid något annat tillfälle upptäckte jag först efter jag hade slagit mig ner på ”vår” restaurang vid stranden att Mia satt en bit bort. – Jaha, satt du där, kläckte jag ur mig. – Ja, jag vill vara lite själv på förmiddagarna. OK, jag förstår. Jag ska hålla mig undan.
Ikväll hade Mimmi gjort sig extra fin. 🙂
Jag har redan fått frågan om vad det är för yoga jag varit på. Många är ju rädda för att sätta etiketter på saker och ting, men för att ändå kunna förklara för någon som inte vet vad Body Love yoga är, har jag försökt beskriva denna yogapraktik som en slags soft Vinyasa med fokus på bäckenbotten. Mot slutet förklarade Mia också lite bättre vad den här yogaformen var tänkt att gå ut på och om jag nu förstått det rätt, kan den bl a ses som ett alternativ till dearmorering. Med dearmorering brukar man mena att man frigör känslomässiga blockeringar och spärrar som byggts upp i kroppen från tidigare trauman och andra erfarenheter, ofta genom någon form av healing.
Mia uppmanade oss ofta att vi skulle känna efter. – Känn alla förnimmelser och sensationer i kroppen. Förnimmelser javisst, det behövs ju inte så mycket för att förnimma något. Men, sensationer? Vad skulle det vara? Nä, dit kom jag aldrig och jag vet inte om någon annan gjorde det heller.
För mig var yogan, i det stora hela, en besvikelse. Jag tycker denna yogapraktik blev rätt enahanda och uttråkande, utan att jag upplevde något av det som sades vara syftet med det hela. Jag framkastade att denna yogaform kanske mer passade kvinnor, men det fick jag inget gehör för. Jag tyckte inte heller att Mias sätt att leda yogan ens nådde upp till godkänt. Kanske hade jag kommit längre med en annan pedagogik och om jag mötts av en större lyhördhet. Detta är ju min upplevelse och det behöver ju inte innebära att någon annan inte skulle få ett större utbyte av denna yogaform och det sätt på vilket den förmedlas av instruktören. Men, några saker tar jag med mig att fnula vidare på, att bredda framförallt fötterna och detta med att öppna upp axlarna.
Men, det viktigaste av allt: Jag kom iväg till Indien!
Avslutning med brunch och lite debriefing. Jag sade vad jag tyckte, d v s ett kondensat av det jag uttryckt här i denna text.
Och tack du som kom fram efteråt och berömde mig för det du tyckte var mitt mod att säga vad jag tyckte, istället föra att, som du sade, bara jamsa med och tycka att allt var så bra när det inte var det. Än en gång, tack för din uppmuntran att vara autentisk, som du uttryckte det! Och tack du som skrev något liknande i ett mess efteråt. Och tack ni deltagare! Det var trevligt att få umgås och lära känner er lite.
Platsen betyder ju också mycket och Mia har verkligen hittat den mest avkopplande delen av denna långa strand. Det kunde vara ett väldigt hallaballo på andra ställen.
En resa till Indien har tidigare inte stått särskilt högt på min bucket list. Jag tror jag tyckte att det lät lite jobbigt. Jag tänkte att det var stökigt, smutsigt, för mycket människor och att alla som reste dit blev magsjuka. Dessa förutfattade meningar låg nog fortfarande kvar i den ena vågskålen, men den andra vågskålen har efterhand fyllts på med inbillade eller verkliga faktorer. Jag har intresserat mig allt mer för yoga och då har en dröm om att åka på yoga-retreat börjat växa fram. Sedan har jag fått för mig att kaoset även har en charmig sida, att människor i gemen är trevliga och hjälpsamma, att det är ett vackert land, att det finns underbara stränder och att det finns ett historiskt förflutet som det kan vara intressant att få lite bättre grepp om.
Så efter att tanken legat där och grott under några år gjorde jag slag i saken och bokade min resa, en knapp månad före avresan. De billiga och bekväma resorna var ju borta då, men mer om det längre ner. För det är inte bara att boka en biljett och dra iväg. Det är ju Indien vi talar om och att ett land som Indien kan ha en utmanande byråkrati, kanske vi kan ana, lite till mans. Apropå det, byråkrati och mycket annat, läste jag eller snarare lyssnade jag nyligen på en underhållande roman: Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand. Den kan jag varmt rekommendera om du är lite nyfiken på Indien.
Jag har i alla fall brottats med visumansökan under ett antal timmar. Det är nästan på nivån att min avlidna mammas skonummer skulle anges och vid flera tillfällen har jag tvingats pausa för att jag saknat uppgifter eller mitt i processen upptäckte att mitt giltiga pass inte dög. Det ska vara giltigt sex månader efter den planerade resan. Och nu började det bli tight. I Norrtälje fanns det bokningsbara tider, inte nästgårds, men det var bara att sätta sig på bussen och åka dit.
Sådana här hjärtinfarkthotande besked kan man mötas av när man ska ansöka om visum:
”Webbplatsen kan inte nås”
”Your payment was not accepted.”
”indianvisaonline.gov.in tog för lång tid på sig att svara.”
”Kan inte nå den här sidan”
”The Visa fee payment status updation may take up to 2 hours due to technical reasons/network delays.” Spännande ord: ”updation” och vad betyder meddelandet i sig?
”Applicants are advised to wait for 2 hours before payment of Visa fee again. In cases, where Visa fee has been deducted but status is not updated, the applicants are advised to verify their payment status by clicking on ’Verify Payment/Pay Visa Fee’ tab on Home page.”
”Temporary Application ID is older than 7 days. Kindly fill a new application.”
Och sedan hände det flera gånger att obligatoriska fält inte gick att fylla i eller att formuläret på eget bevåg hoppade över obligatoriska fält. Bara att börja om från början.
Och se upp för externa förmedlare av visum där jag intet ont anande hamnade först. De tog fem gånger så mycket betalt som konsulatet. Som tur är fastnade jag mitt i betalningsproceduren, så det blev inget visum den vägen.
Till slut behövde jag lite moraliskt stöd av min kompis Chat GPT. Hen är oftast uppmuntrande: ”Det där är tyvärr ett ganska vanligt problem med den indiska e-visasidan – den är notoriskt instabil och krånglig.” och när betalningsfälten blockades: ”Det här är tyvärr ett känt fel, särskilt för utländska användare.” Och jag som trodde indier var duktiga på IT. För några år sedan fick jag lära mig att indiska Tata Consultancy Services är världens största IT-bolag, räknat utifrån antalet anställda, 600 000 personer, varav en del i Sverige.
Men skam den som ger sig. Till slut hade jag både fyllt i och betalt för visumansökan och dessutom, efter vissa om och men fyllt i ett Arrival Card som ingen jäkel sedan frågade efter. Jag undrar om indiska konsulatet sedan kände på sig att de varit besvärliga. Jag fick fem mejl med bekräftelser när mitt visum hade godkänts.
Hur är det då med vaccinationer? Jag hamnar på apoteket vid ICA Maxi i Åkersberga där Min doktor har en filial. Ingen doktor tog emot, men väl en mycket sympatisk sköterska. Hon såg inget behov av någon specifik vaccination för Indien, men ett uppdaterat grundskydd var det dags för, d v s vaccinationer mot difteri, stelkramp och kikhosta. Lika bra att få vaccin mot höstinfluensa och covid-19 på en gång, så totalt pumpade hon in fem olika vaccin. Jag såg väl vettskrämd ut. Då lät hon undslippa att den största fegisen av alla var hon själv. Hon skrek när hon skulle vaccineras och hennes närmsta omgivning, inte minst hennes barn, skämdes ögonen ur sig över hennes beteende. Så i jämförelse kunde jag alltså känna mig rätt tuff för en gångs skull. Kvällens pilatespass tyckte hon dock att jag skulle boka av och åka hem och lägga mig på soffan istället. Randanmärkning: i rekommendationerna ingår även vaccin för skydd mot hepatit A och B samt polio, men det hade jag redan ett livslångt skydd emot liksom MPR-vaccin (mässlingen, påssjuka och röda hund). Bara någon nämner mässlingvaccin kommer jag att tänka på den där Kennedy-galningen och alla andra konspirationsteoretiker, men jag ska inte fastna i det nu.
Sista rekommendationen: Köp mjölksyrabakterier. En tabletter lär innehålla 10 miljarder bakterier. Låter ju som om man skulle kunna bli jättesjuk av en sådan tablett, men det kan jag ju säga redan nu: Det var länge sedan min mage var i så bra form som under min vistelse i Indien. Frågan är om man inte skulle fortsätta att äta dessa bakterier även på hemmaplan.
Är jag nu äntligen redo för att ge mig iväg?
Jodå, nu var jag på väg, via London, där jag norpade åt mig ett gratisexemplar av Financial Times. I Sverige finns det väl knappt en tidning som ges ut på papper längre, i alla fall inte i storformat. Engelsmän däremot håller ju gärna fast vid hur det alltid har varit. Vad opraktiskt det kändes med denna jättetidning, men inte minns jag att man tänkte på det då, när det begav sig i Sverige. Det var ju bara så det var. Det var väl nästan så att DN kändes som en oseriös tidning när formatet minskades. Lite kvällstidningsblaska…Jag grämde mig lite över att jag inte bokat tidigare så att jag hade kommit bekvämare undan med Qatar Airways Stockholm-Doha-Goa. Nu hade de biljetterna rusat upp i pris. Trots den lite sjavigare kabinen och halvdana maten kändes det ändå rätt OK att flyga med Air India, ett kulturellt och lite långsammare närmande till det land jag skulle besöka. Som ni kanske anar är det nästan uteslutande indier ombord. Det märktes inte minst i Bombay där man skilde köerna åt för utländska och indiska passinnehavare. Vi utlänningar gled igenom snabbt. Lite payback från den krångliga visumproceduren tänkte jag. Drinkarna ombord var gratis och när bara T fanns i den GT jag önskade beställde jag en whisky istället. I sista stund hann jag hindra flygvärdinnan från att hälla Indian tonic i whiskyn. Var det hon som antog att jag hade konstiga vanor eller blandar man det så i Indien? Ser inte kabinen lite dyster ut? Indierna som väver så mycket vackra tyger, hur kan det komma sig att det inte återspeglas i interiören?Det syns kanske knappt, men den indiska kvinnan bär på en barnsele från BabyBjörn. Först tänkte jag att detta väl var lite udda, men vid närmare eftertanke så bör ju BabyBjörns produkter finnas världen över med tanke på att grundarna blev så förmögna att de kunde bygga upp konstmuseet Artipelag på Ingarö. Flygningen London-Bombay tog ca 9 ½ timme och kvinnan stod upp och gick omkring och vaggade sin bebis under så gott som hela flygningen. Var var pappan? T o m när flygvärdinnorna hutade åt dem som rest sig för tidigt efter landningen, fick BabyBjörn-mamman resa sig och gå omkring.
Kanske kan jag skylla på sömnbristen för att jag glömde kvar mitt kort i bankomaten. Det upptäckte jag först när jag skulle köpa en kaffe efter att ha passerat alla säkerhets-, pass- och boardingkort-kontroller. En Air India-tjänsteman som inte såg ut som mycket mer än en skolflicka eskorterade mig och en man som glömt sin väska på andra sidan skranket och sedan tillbaka genom de upp 4-5 olika kontrollerna. Först frös jag till is. Kortet låg inte kvar i kortläsaren. Sedan upptäckte jag att någon lagt det lite vid sidan om. Puh! Det är ju inte första gången jag klantar mig när jag är ute och reser, men hittills har jag haft änglavakt och fått tillbaka allt jag slarvat bort. Hur länge till?
Lite tur var det allt att jag kom fram med rätt plan. Vid ankomsten till Mumbai eller Bombay som man sa förut, hade jag varit vaken i 21 timmar och efter pärsen med kreditkortet somnade jag till. Som tur är vaknade jag i tid för att upptäcka att man ändrat utgången för den sista etappen Mumbai-Goa och för att också hinna förflytta mig dit.
Äntligen framme i Goa. I väntan på att den chaufför som mötte upp är och hämtar sin bil. Klocka är runt halv nio på morgonen, lokal tid och i min kropp är den klockan fyra på morgonen. Första intrycken vid flygplatsen: Folk gapar och skriker, bilar tutar, en polis blåser i sin visselpipa. Resan till hotellet tar ungefär en timme. Jag ser mig storögt omkring. Indien är ju ett land på uppåtgående, men så många tecken på välstånd såg jag inte längs vägen. Rätt mycket ser fattigt ut, fallfärdigt eller halvfärdigt. Det är skräpigt. Det är rörigt. Bilar, motorcyklar, hundar och även kor, med respektingivande horn, i en enda röra. Vägarna är skumpiga, stundtals är de breda med många filer. Stundtals smalnar de av och blir jättesmala, utan att trafiken för den skull minskar nämnvärt.Detta med tidsskillnaden är ju en historia för sig. Egentligen sträcker sig Indien över två tidszoner och tidigare fanns det precis som i Sverige lokala tider för olika städer. Men, efter det att Indien frigjort sig från britterna 1947 infördes en tidszon. Som en kompromiss blev det då UTC +5,5 timmar. Konsekvensen blir att solen i västligaste Indien går upp ca 07:30 och i den ostligaste del ca 04:30. Tidsmässigt brukar Mirzapur anges som en av de orter som s a s har rätt tid i Indien.Kl 04:15, torsdagen den 13 november, kom taxin och hämtade mig för den första etappen till Arlanda. 29 timmar senare timmar senare är jag framme där jag ska bo, DMellos Guesthouse i Candolim. Efter incheckningen går jag ut på balkongen och insuper atmosfären. Här härskar lugnet. Huvudgatan genom Candolim är rätt nära, men känns ändå avlägsen.
Var är det då jag har hamnat någonstans? Goa har aldrig varit under brittisk överhöghet, utan var en portugisisk koloni fram till 1961. Den förste europén som kom sjövägen till Goa var Vasco da Gama och året var 1498. Som en rest av denna epok, även om hinduismen dominerar, har Goa fortfarande en förhållandevis stor andel katoliker (25 %) och det finns många katolska kyrkor, men man ser även många muslimer, vilka utgör ca 8 % av befolkningen. Idag är Goa den minsta av Indiens 28 delstater med Panaji (tidigare Panjim) som huvudstad. Goa är uppdelat i två distrikt, North Goa (huvudorten är Panaji) och South Goa med huvudorten Margao. Utöver Indiens delstater med sina självstyren läser jag att det även finns åtta unionsterritorier, över vilka den centrala regimen har ett större inflytande. Minsann.
Indien är alltså en förbundsrepublik med Narendra Modi som premiärminister och den betydligt mindre kände Droupadi Murmu som president. Flera indier jag kom att prata med verkade nöjda med och stolta över Narendra Modi som nu är inne på sin tredje mandatperiod (från 2014). Bland andra långkörare och kändisar på premiärministerposten märks Indira Gandhi (1966-77 och 1980-84) och Jawaharlal Nehru (1947-64). Nu hoppar jag fram lite, men samma dag jag skulle lämna Goa var det lite extra bevakning längs vägarna. Narendra Modi skulle komma på besök.
Jag slumrade till en stund, men tog mig samman och ut från mitt rum. Inga nyckelbrickor här inte. Ett gediget intryck, men kanske inte så inbrottssäkert.Pensionatet var inbäddat i grönska och omgärdades av ett behagligt lugn.Det är sen eftermiddag, fredagen den 14 november, och det är stillsamt nere på den restaurang som man tydligen bygger upp inför varje säsong och sedan river ner igen. Vilket jobb! Jag njuter av ljudet från vågorna som rullar in från Arabiska sjön. Ja, så heter Indiska oceanen här. Jag lär mig att det är Kingfischer Premium man dricker i Goa. Det räcker med en. Flaskan rymmer 650 ml. Efter att servitören hällt upp ölen sätter man alltid tillbaka kapsylen på flaskan.Det har blivit lördag och tidsomställningen kräver sin tribut. Jag vaknar inte förrän tjugo i ett och tar mig snabbt ner till havet. Det där såg ju onekligen kul ut. Men, när jag hör mig för lite längre bort på stranden får jag veta att man får vara uppe i bara 90 sekunder. Jag ser framför mig rätt mycket overhead i tid och kan tycka att 90 sekunder då känns lite fjuttigt.Den här delen av stranden har ungefär lika många hundar som badgäster. Allt eftersom dagarna går märker man dock att tillströmningen av turister ökar.Jag rör mig norrut längs stranden. Restaurangerna blir fler och kommersen ökar. Det här kan man också tjäna pengar på, att bygga upp små födelsedagsportaler och låta småbarnsfamiljer betala för ett sockersött foto. Jag fick dock inget betalt, däremot ett tack för att jag ville förära dem med att ta en bild.Lite på måfå viker jag av från stranden och går upp mot huvudgatan. Det ser ganska fattigt ut. Under den blå presenningsduken sitter en gumma och säljer kokosnötter.Överallt möts man tyvärr av skräp. Det är ju inget unikt för Indien, utan en syn man möter i många utvecklingsländer.En bil- och moppeuthyrning. Ser väl seriöst ut? 😉 Även i Thailand är det ju vänstertrafik och där har jag hyrt moppe vid ett par tillfällen. Varför inte prova på det här också tänkte jag på vägen ner. Men det var innan jag upplevde trafiken. Kändes inte lika lockande längre.Lite kringelikrokar, men där framme ligger huvudgatan.Det såg trångt och svettigt ut att åka buss. Skulle jag ge mig på det?Sådana här små bränder vid vägrenen kunde man se lite här och var. Jag har tidigare varit med om att en gräsplätt i Thailand självantänts. Vid något annat tillfälle frågade jag om orsaken till att det brann. – Tja, man vill väl bränna upp lite skräp, blev det lakoniska svaret, så förmodligen var det väl inte fråga om någon självantändning här heller.Blir man inte lite fascinerad över den här typen av elinstallationer. Inte nog med att den är utsatt för väder och vind, hur stor är inte risken att någon skadar sig? Men, den typen av säkerhetstänk är nog mycket en välståndsfråga. Och så alla tåtar, vem begriper vart alla de leder?Att jag ännu inte bevittnat någon trafikolycka känns som ett smärre under. Det var faktiskt lite läskigt att gå längs huvudgatan. Oftast ingen trottoar och marginalerna var minimala och vid ett tillfälle var jag nära att få tårna avklippta när en motorcyklist gjorde en snäv sväng framför mig, in på en sidogata. Jag kom på att det kunde vara smart att slå följe med en ko, dem verkade man vara rädda om.Det var på håret att kossan klev in på restaurangen. Men kanske kände den att det fanns någon form av röd linje just där vid entrén.Blir jag sjuk nu, tänkte jag. Egentligen hade jag tänkt ta mig tillbaka till restaurangen på stranden nedanför mitt boende, men helt utmattad var jag till sist tvungen att tanka lite energi. Kyparen föreslog något och jag sade ja utan att ha en aning om vad jag skulle få. Men, gott var det och magen klarade sig.Även muslimernas behov måste ju tillgodoses. Jag undrar vad kycklingarna i burarna tänkte när de såg kompis efter kompis stryka med. Några lamm eller får verkade dock inte finnas på hyllan.
De andra deltagarna började trilla in och nu under söndagen den 16 november var det bara vår yogaledare som saknades. Själva yogan berättar jag mer om i ett separat inlägg.
Efter stranden gick jag och en av de andra deltagarna för att handla lite. Vi valde en Supermarket som låg lite längre bort och det blev tungt med allt vatten så vi tog en Tuk-tuk hem. Motsvarande drygt 20 kr har jag för mig att det kostade. Man blir inte direkt ruinerad här.Priset bestämdes dock i förväg, så den här smått antika taxametern fick tyvärr inte visa vad den gick för. När jag började extraknäcka som taxichaufför i Stockholm fanns fortfarande de mekaniska taxametrarna och det var ju lite mer känsla att vrida på dem jämfört med de elektroniska som sedan snabbt började dyka upp i allt fler bilar.Det var fortfarande två lediga dagar innan yogan började och jag ville nyttja en del av tiden till lite utflykter. Idag hoppade jag på en av de lokalbussar som jag först undrade om jag ville åka med. Jag ångrar inte att jag gav mig ut på samma villkor som lokalbefolkningens. Jag frågade en äldre kvinna om jag fick slå mig ned bredvid henne och hon sa förvisso ja, men det kändes som hon egentligen hade velat säga nej. Först efteråt upptäckte jag att jag satt på en bland andra soffor reserverade för kvinnor.
En gruppvåldtäkt 2012 på en buss i Delhi blev ju en världsnyhet. Tänk att det är så länge sedan. Jag minns det som det var häromåret. Kvinnan avled av sina skador och jag läser att flera av männen hängdes 2020. I efterdyningarna till denna händelse övervägdes tydligen 80 000 olika förslag för att förbättra kvinnors villkor i Indien. Jag funderar över om detta med säten reserverade för kvinnor var ett av dessa förslag.
Åter till bussresan: Det var en synnerligen skramlig tur. Inga stoppknappar för att uppmärksamma föraren om att man ville kliva av. Det fick konduktören sköta genom att skrika eller vissla till föraren. Och konduktören han gled omkring i bussen och samlade in avgifterna, ofta 20-40 Rupier, grovt räknat en tiondel i kronor, vilket man vanligtvis erlade med sedlar. Hans sedelbunt blev rätt tjock. Någon biljett fick man inte, så ekonomen i mig undrade i sitt stilla sinne hur den redovisningen gick till.
Första etappmålet var färjan över till Panaji, Goas huvudstad. De flesta ombord var motorcyklister. Bussresan kostade motsvarande några kronor och färjan var gratis.När jag blev hämtad på flygplatsen passerade vi åtminstone ett par casinon som var placerade på båtar och jag tyckte det såg väldigt märkligt ut. Casinon är tydligen generellt sett förbjudna i Indien, men tillåts i Goa och i två andra delstater/distrikt. Fyra av Goas tio casinon är placerade på vattnet. Förklaringen är tydligen att en lag från 1976 föreskriver att casinon endast får existera på 4- och 5-stjärniga hotell, eller på fartyg som inte ligger i hamn. Det här casinot ser ut som om det ankrat upp precis utanför hamnen och det ser ut som om flera tenderbåtar ser till att folk kan ta sig dit. Undrar om detta verkligen var lagstiftarens tanke.Panaji såg ju faktiskt mer ut som en riktig stad. Kanske inte en jättetrevlig stad, men ändå. Det här såg väl ut som inspirerat av portugisisk arkitektur? Jag åkte ju iväg lite på måfå, men jag inser nu att jag borde ha förberett mig lite bättre. På nätet ser jag först nu att det fanns betydligt roligare kvarter som jag tydligen missade med en hårsmån. Fasen också! Kommer du dit, leta rätt på Fontainhas old quarters.Är även detta ett resultat av de 80 000 förslag som övervägdes efter det brutala övergreppet 2012? Jag står vid en separat entré till polisens ”WOMEN & CHILD PROTECTION UNIT” och ”ANTI HUMAN TRAFFICKING UNIT”.Men, jag hittade i alla fall till marknaden. Här hade jag säkert kunnat göra bättre fynd än i turistbutikerna och marknaderna i Candolim och Calangute om bara den där shoppinglusten infunnit sig. Den gör sällan det…Jag tror nog att det bl a är Kingfish som bjuds ut på fiskmarknaden. Den verkar kännetecknas av den delade stjärtfenan. Snart ska jag få prova att äta den.Vad är nu detta? En park tillägnad yoga! Så passande när jag nu ska på ett yoga-retreat.Jag läser att parken ingår som en del av ett utvecklingsprojekt som syftar till att restaurera kustlinjen längs floden Mandovis utlopp samtidigt som man vill främja yoga som en livsstil och hedra detta Indiens arv.
Mycket av glädjen med att resa är ju mötena med människor. Indierna är ofta lätta att komma i kontakt med och ofta är det de som tar initiativet. Man presenterar sig gärna med namn, vilket jag upplevde som ett väldigt sympatiskt drag. – Var kommer du ifrån? – Vad tycker du om Indien? – Känner du till Narendra Modi? – Vad lång du är! – Hur mycket får du i pension i Sverige? Sverige blandas ofta ihop med Schweiz och ofta ser de lite frågande ut när jag förklarar, norra Europa, Skandinavien…
Här satt jag en bra stund och språkade med en mamma med sina två vuxna barn. Dotterns man var taxichaufför och ville att jag uttalade mig om värdet på en belarusisk sedel. Hennes man hade nog blivit lurad att ta emot den som betalning under förespegling att den var värd mycket mer. Går den ens att växla in här? Även de ville veta om jag kände till Narendra Modi. – Jag undslapp mig att jag var lite skeptisk till hans vänskap med Putin. – Känner ni till Rysslands invasionskrig i Ukraina? Jag kunde inte låta bli att ställa den frågan vid fler tillfällen och när jag förde det på tal förringades ofta Rysslands agerande. – Ryssland och Putin har alltid stöttat Indien. Mannen blev märkbart besviken över min inställning och jag kände att jag nu glidit in på ett känsligt ämne, tackade för ett trevligt samtal och vandrade vidare.
Även om jag missade stadsdelen Fontainhas hamnade jag i vad som såg ut som ett välbärgat område. Inte bara husen var vackra och välskötta, gatorna hade fin asfalt och hela trottoarer. Kan man tänka att folk som bodde här hade inflytande över hur kommunen använde sina pengar?Jag vandrade vidare och möttes av syner som tydde på motsatsen till välstånd.Lunch för ca 10 kronor. En visserligen lätt lunch, pannkaka med vegetarisk fyllning och en sodavatten, men ändå rymde kalkylen både bordsservering och en separat kassör vid utgången. Jag ville egentligen ha en öl, men här liksom på många andra liknande ställen hade man uppenbarligen inget utskänkningstillstånd. Jag läser att alkoholutskänkning bara tillåts på licensierade ställen som beach shacks, barer och hotell,Indierna är vanligtvis väldigt hjälpsamma och vänliga och någon förklarar för mig hur jag kan ta mig till Goa Velha (Goas gamla huvudstad). Jag hittar en busshållplats och plötsligt ser det väldigt oindiskt ut. En riktig och fräsch busskur med tydliga busslinjekartor. Resans första etapp till stans busstation kostade runt en krona.
På busstationen blir jag vittne till en misshandel. En till synes utblottad, lugn man satt på marken vid bussterminalen med några bistra män runt sig, varav en med uniform och batong. Och så plötsligt. Tjong! En i gruppen ger mannen en rejäl spark i ryggen. Egentligen vill jag ingripa, men vad kan jag göra här? Jag blundar och skyndar därifrån. Vill inte se mer. Jag känner mig som en riktig fegis. Förstår inte. Vad är det som finns där under ytan hos de annars så vänliga indierna?
Slutligen kommer vi iväg från busstationen, men det började med en tvärnit. Jag har nog aldrig sett en bussterminal med så många gropar och usel vägbeläggning, om den ens fanns. Chauffören navigerar i full fart runt alla hinder och detsamma gör en annan buss tills det tar stopp för dem båda. Det är på millimetrarna att sidospeglarna inte fastar i varandra och sedan blev det ju en maktkamp om vem som först skulle ge sig iväg igen. Men, lite underhållande var det ju. Under resan underhöll jag mig med min medpassagerare som jag delar soffa med. En ung kille som tar upp sin telefon och vill ta en selfie på oss. Ser jag så exotisk ut, funderar jag. Det finns något nästan barnsligt över många indier, men barnsligt i positiv mening, livsglädje, nyfikenhet, spontanitet.Jag var egentligen inte mer förberedd på vad jag skulle få ut av besöket i Goa Velha, Goas gamla huvudstad fram till 1843, då Panaji (Nova Goa) tog över som huvudstad. De egentliga sevärdheterna utgjordes av bl a denna katolska kyrka, Basilica of Bom Jesus, listad som världsarv av UNESCO. Jag läser att det är Goas enda basilika. Vad är då en basilika? Wikipedia: En byggnadstyp från romersk arkitektur med ett högt mittskepp och lägre sidoskepp, men idag har det oftast betydelsen av en kyrkobyggnad av särskild betydelse inom katolska kyrkan, som fått hedersstatus och privilegier av påven, oavsett exakt arkitektur. Så var det med det.Tittade som pliktskyldigast. Vi slussades igenom av en vakt som verkade tycka att vi skulle raska på. Jag hann varken bli imponerad eller särskilt intresserad.Alldeles intill ligger Sé Cathedral (byggnaden till höger). Vadå ”Sé”?, tänker jag. Den som frågar får svar: ”Sé” (uttalas ”Say”) kommer från portugisiskan och betyder ”Biskopssäte”, d v s katedralen för ärkebiskopen i Goa. En ärkebiskop i Indien? Lät ju märkligt, men egentligen är det ju inte märkligare än att det finns en katolsk kyrka i Indien. Egentligen heter den Sé Catedral de Santa Catarina då den byggdes till minnet av segern över en muslimsk armé den 25 november 1510, vilket var Santa Catarinas årsdag, Men, sedan tog det ett tag, först 1640 invigdes katedralen.Delar av interiören var synnerligen praktfull.
På hitvägen gick bussresan delvis på någon slags motortrafikled, men på returen till Panaji körde bussen genom byar, trånga gator och till stora delar på en vägbank med vatten på båda sidor. Det var lite skojigare.
”Hemma” igen och vad verkar naturligare än att ta en Gin och (Indian) Tonic när man är Indien? Den uppfanns ju i Indien och dessutom upplever jag den som rena hälsodrinken. Men, jag tror aldrig jag såg en GT på någon drinklista. Var det ytterligare ett sätt att distansera sig från engelsmännen? Något man däremot tagit till sig från britterna är ju cricket. På barer med stora TV-skärmar var det inte fotboll man kollade på, utan, just det, cricket. Jag fick dock min GT trots att den inte fanns med i drinklistans avsnitt över cocktails. Däremot inkluderade listan både Indian Tonic under en rubrik och Gin under en annan rubrik, bara inte kombinationen.Sista lediga dan tog jag en taxi norröver mot Ashvem beach. Ett antal vägarbeten ledde oss in på diverse småvägar, ibland helt utan vägbeläggning. Tog det en dryg timma?Man undrar om man här, till skillnad från hur vi i Sverige får lära oss att hålla avstånd till våra medtrafikanter, får lära sig att minimera avstånden. Och sedan det där med hjälm. Föraren framför oss har ju hjälm och i Goa var detta obligatoriskt, utan att det därför efterlevdes så jättenoga. En del hävdade tydligen att det var skadligt, att hjärnan kunde koka över i värmen. Jag tror aldrig jag såg någon medpassagerare bära hjälm, de kunde ju vara både en , två och tre personer som satt både framför och bakom föraren. Som om de var befriade från risker.Ungefär här blev jag avsläppt, vid norra änden av Ashvem Beach. Åt det hållet (norrut) såg det ju lockande ut. Förutom ett enstaka hustak såg det ju väldigt oexploaterat ut. Jag såg hur en hund vadade över och bara huvudet stack upp, men jag är ju längre än en hund är hög, så det borde nog gå. Men, nu var det ju ändå Ashvem beach jag skulle kolla in, så jag började med att gå söderut, åt andra hållet.Ganska snart lät det som ett steelband spelade. I Indien? Är det karneval? Några oljefat såg jag inte till, men orkestern fick det onekligen att låta lite likt. Om inte karneval, så var det i alla fall bröllopsfest. Jag fick aldrig klart för mig om brudparet redan vigts eller om detta var någon slags förfest.Jag gick ner till stranden och lugnet bland kossorna. Överallt dessa kossor. De verkar väldigt flexibla vad gäller val av miljö. Mitt i gatan omgivna av brusande trafik eller i lugn och ro på stranden. Lika coola var man än såg dem.Nu, när jag ser på de här bilderna från de lugnare stränderna och havet, kan jag längta tillbaka. Sitta där i skuggan, lyssna på vågorna, svalka sig med färskpressad juice eller en öl. Äta något lätt.Även de mindre pippifåglarna uppskattade de delar av stränderna som inte var så tättbefolkade.Det här ser väl rättvist ut? Kvinnan gräver och slänger upp lass efter lass på skottkärran, medans mannen tittar på och sedan kör en vända för att tömma skottkärran, kommer tillbaka och återigen vilar medans kvinnan sliter.Hur bär hon sig åt?Jag gick fram och tillbaka längs Ashvem Beach och kom slutligen tillbaka till startplatsen. Nu var det ebb och vattnet räckte mig bara upp till fotknölarna. Det enda jag såg här var två hus som såg ut som semesterbostäder. Och så en vakt. Jag försökte prata med honom, men antingen ville han inte eller så var hans engelska för dålig.Stranden jag till slut slog mig ner på är inte en strand, inte enligt Google maps. Verkligheten vinner dock och det mesta tyder på att det ändå är en strand, tämligen obefolkad bara. Jag kan tänka mig ännu finare stränder, men den här gick inte av för hackor den heller.Men, inget gott som inte har något ont med sig. Eller är det kanske tvärtom 😉 Hur som helst sanden var hårt packad, så mina artrosfötter fick sig en rejäl snyting med vätskefyllda blåsor som följd. Jag får väl fortsätta att travestera, lite tvärtom. Ont krut förgås lätt. Efter ett par dagar var besvären borta. I sådana här situationer får man ju dessutom tillfälle att utöka sitt engelska ordförråd: chafing plasters (skavsårsplåster). Jo, jag fick lite skavsår på köpet.Dags för en vattenpaus. Vad skulle räcket där tjäna till? Knyta fast hästarna? Fast några sådana hade jag ännu inte sett.Civilisationen närmar sig. Servitörerna hade att göra. Restaurangerna låg där på andra sidan , emedan deras kunder låg på solsängar bakom mig. Nu har jag kommit till Mandrem beach.Det började ju bli dags att tänka på reträtten, men jag hade lite svårt att slita mig. I norra änden av Mandrem beach blev ljudnivån högre och jag blev lite av en surgubbe. Jag nobbade flera inkastare med förklaringen att de basunerade ut för mycket oljud från sina bashögtalare. Lät knappt som musik i alla fall och och till slut hamnade jag på ett lite lugnare ställe. Nu dröjde det inte så länge innan de drog på lite mer musik även här och jag fann mig själv stampades takten. Jag njöt av folklivet och alla barn som lekte. Solen kommer att gå ner i säck, men inte blir det dåligt väder dan därpå för det. Det var som att den höga luftfuktigheten skapade ett dis över havet. Jag såg faktiskt aldrig solen gå ner vid själva horisontlinjen.Kärt barn verkar ha flera namn. Här minns jag det som att det hette Peanut Masala. Det var fantastiskt i värmen och som snacks till öl och nästan en hel liten måltid. Huvudingrediensen var jordnötter, möjligen kokta, med tomater, lök, koriander, chili, lime juice och vad vet jag. Jag måste försöka hitta ett recept och ge mig på det hemma någon gång, när det blir varmt.I skymningen, när man inte längre behövde skydda sig för solen, flyttade man ut borden och tände levande ljus. Under dagarna nådde temperaturen vanligtvis 32-33° och kvällstid vet jag inte riktigt, men någon tröja behövde man inte ta på sig. Så småningom blev det beckmörkt och det blev dags att försöka hitta en taxi som ville köra mig ”hem”.
Jag gick rakt upp från stranden. För färden hit, lite längre söderut i och för sig, betalade jag 1300 Rupier (=133 SEK), så jag hade ju ett visst hum om vad som var ett rimligt pris. Jag fick genast förslag från en taxichaufför. 1800 ville han ha. – Jaha, men jag betalade ju bara 1300 hit. – Ja, men det var ju dagtid, nu är det kvällstaxa. Så där höll vi på tills vi kom överens om 1500. Då hörde jag, vad jag uppfattade som skrik från någon som tydligen var chaufförens fru. – Oj, blev hon arg över vår deal?, frågade jag taxichaufförens kompisar som han stått och snackat med när jag dök upp. – Nä, hon blev glad över att han fått körningen. Även så, kan tydligen glädje låta 🙂
Dagen därpå sitter vi på den trevliga restaurangen Harmony som drivs av nepaleser som kommer hit över Goas högsäsong (november-mars). Kommer ni ihåg bilden från fiskmarknaden i Panaji? Här grillas en Kingfish på spett i en tandooriugn. Från utsidan ser ugnen ut som ett oljefat, men insidan är klädd med lera.Det finns ett gammalt portugisiskt fort vid södra änden av stranden som jag var lite nyfiken på och så tyckte jag det kunde vara trevligt med en promenad längs stranden, så mellan torsdagens två yogapass gjorde jag slag i saken. Precis som när man gick norrut blev det lite mer kommers och fler restauranger, men här var det liksom på ett behagligare sätt.Nere vid stranden såg man bara de lägre delarna av fortet. Jag ger mig på den övre delen en annan dag.Överallt stöter man på massageställen och någon av de första dagarna när jag gick längs Candolims huvudgata slank jag in på ett av dem. Man erbjöd något som var nytt för mig, massage med heta örtkuddar som härstammar från den ayurvediska läran. Men, inte vet jag om jag tyckte det var så fantastiskt. Istället blev jag kund hos Sunita här. Minst lika bra till en tredjedel av priset på ”fina” gatan. Sunita och hennes man bodde egentligen i grannstaten Karnataka, men reste hit över högsäsongen för att samla lite pengar, hon genom att erbjuda massage och han genom diverse påhopp. Barnen fick vara kvar hemma och gick på internatskola. Låter dyrt, men det kanske är billigt i Indien.Vi skulle egentligen åkt på en Saturdaty Night market, som skulle vara en häftig marknad med inte bara försäljning utan även musik och kanske annat. Den hade dock stängts, så istället tyckte gruppen att vi skulle bege oss till Calangute. Vi började med middag och de som hade varit här förut visste vart vi skulle gå. Det var ett herrans liv från andra sidan stranden. Man fullkomligen vräkte ut oljud. Efter ett tag började en stackars trubadur försöka göra sig hörd på vår restaurang. Inledningsvis gick det inget vidare, men efter ett tag lugnade det sig längre bort och vi kunde lyssna mer ostört på trubaduren istället.Calangute kändes som en riktig turistfälla. Trots det kan man ju t ex fascineras över hur många som går barfota. Här ser ju underlaget rätt mjukt ut, men detta med att människor gick barfota var något jag noterade även där underlaget kändes betydligt hårdare.Mitt i all kommers fanns dock en spännande tibetansk marknad där jag också handlade en del, en sjungande skål, tibetanska cymbaler som tydligen kallas för Tingsha och något som kallas Steel tongue drums. Säljaren på den här bilden var rolig att prata med . Han var född i Indien, men hans föräldrar flydde från Tibet i anslutning till kinesernas invasion.Efter att ha uttömt min köplust var det uppfriskande med lite nypressad sockerrörsjuice. En stor mugg, kostade den motsvarande 4 kr?Det här var väl ändå inte den bästa betesmarken för en ko?
Indien är ju mest ett kontantsamhälle, även om kort tas emot i t ex livsmedelsbutiker, men drar man fram kortet på en restaurang heter det oftast att maskinen är trasig. Det är dock gott om bankomater, men uttagsgränsen är vanligtvis 10 000 Rupier (ca 1 000 SEK), så det blev mer än ett besök hos bankomaten. Söndagen blev även lite mentalt svettig, då pengarna var slut i den första, de var slut i den andra, men så tredje gången gillt fanns det pengar. Söndag var det yogaledigt på eftermiddagen och stadd i kassa skulle jag nu ta mig ner till (söderut), men egentligen upp till, fortet.
Jag gick ner längs huvudgatan och ju längre ner jag kom desto trevligare blev det egentligen. Lite mindre kaos och mer välhållet, mindre skräpigt och så dessa fantastiska träd.När huvudgatan tagit slut och man svängt vänster kommer man fram till Nerul River, där en massa fiskebåtar låg upplagda. En del av dem verkar användas för att komma ut och skåda delfiner. Vi såg delfiner från stranden en gång och jag tog några bilder, men de blev bara som små svarta prickar.Sedan bär det uppför och uppför och det är varmt. Svetten rinner och krafterna dräneras och till slut kommer jag fram till en biljettkassa. Det är inte första gången jag konfronteras med att jag som utlänning ska betala 12 gånger det man begär från en indisk medborgare. Visst har jag råd, men vad sänder det för signaler? Man tycks i alla fall inte locka så många utlänningar. Biljettkassören fick gå iväg för att hämta kvittoblocket för utlänningar, till skillnad från det indiska som låg redo vid biljettluckan.Som synes, bara indier. Och så EN skandinavisk långskånk.När portugiserna 1510 vunnit över en muslimsk styrka och därmed började ta makten i Goa övergick hotbilden till att omfatta andra koloniala styrkor, såsom engelsmän, fransmän och framförallt holländarna, som började komma hit 1599. För att försvara sig byggdes detta Fort Aguada och som synes har man god uppsyn över inloppet till Mandovi River vid vilken huvudstaden, både den gamla och den nya, är belägen.Med torrperioder som den vi är i nu kan man förstå att tillgång till färskvatten blir en överlevnadsfråga. ”Skorstenarna” utgör öppningar ner till en jättelik färskvattenreservoar och man kan ju tänka sig att den fylls på väl när monsunregnen härskar här. Bara under juli kan det falla upp emot en meter regn.Helt slut sjunker jag ner vid en hydda och slukar två soda med färskpressad lime och lite tilltugg.På hemvägen går jag längs stranden och fascineras över hur denna magnet, solnedgången, får människor att samlas för att ännu en gång ta farväl av en dag. Hur många solnedgångsbilder har jag inte själv i min bildsamling?Själv fastnar jag på vägen hem när energin behöver fyllas på. Jag får tillfälle att smälta dagens intryck. Mina yogakompisar hade tagit det lugnt på stranden. Någon dag senare har jag glömt bort vad jag åt här, men det kunde en britt redogöra för som satt något bord bort och som jag någon dag senare kom i samspråk med. Han var lite sorgsen över utvecklingen i Goa. Han hade varit gift med en indiska som dock inte levde längre och hade varit här under många år. Nu var han här för att hälsa på släktingar, men tyckte egentligen att Kerala (delstat längre söderut) var trevligare eller varför inte Sri Lanka, tyckte han. Apropå turism, så upplevde jag det som att ryssarna dominerade bland de utländska turisterna följda av britterna.Dagen därpå, måndag 24 november nu, gick vi på en tibetansk restaurang. Jag var inte jättehungrig och bad de rekommendera något lätt och då kom denna fantastiska uppläggning in. Ögat hjälper hungern på traven, så det slank ner.Ibland kom fiskebåtarna väldigt när strandlinjen. En strandförsäljare som sålde kristaller hävdade att de fiskade makrill. Makrill tänkte jag, den trivs väl i kallare vatten, men det finns tydligen en variant på vår makrill även här.Idag är det onsdagen den 26 november och vi har haft vårt sista yogapass. Mina fötter är sedan en tid utan både blåsor och skavsår och jag lyxar till det med lite pedikyr. Det måste ha varit första gången i mitt liv jag unnar mig det. Det borde jag egentligen gå på fler gånger. Tillsammans med sin mamma och man sålde kvinnan här framförallt kläder i en liten hydda bredvid det pensionat jag bodde på. Vi pratade på lite om ditt och datt, familj och barn och hon berättade att hon inte hade barn, utan fått två missfall. Är hon representativ för indiska kvinnor? Hur vanligt är det egentligen med missfall i Sverige?, funderar jag. Jag läser att ca 10-15% av alla graviditeter i Sverige slutar med missfall. I Indien är uppgifterna mer osäkra. Vissa källor anger 10 %, andra 15-25 % och en studie visar att andelen missfall i vissa populationer uppgår till hela hela 32 %.Jag ville prova något ställe dit främst indier gick. Jag var sugen på en öl, men den fick jag inhandla i en butik om hörnet och ta med mig till restaurangen. Säkert hur olagligt som helst. Efter maten kom den där vita byttan fram och när jag såg lite frågande ut la servitören en sked med frön i min hand som jag skulle tugga på. Inte alls otrevligt. En massa spännande smaker, men vad? Jag tycker det är svårt att identifiera smaker, men kanske var fänkål, anis och kummin några av dem. Senare hittar jag något på nätet som kallas för Saunf, en fröblandning som ska hjälpa matsmältningen, minska gaser och fräscha till andedräkten. Kanske var det det jag åt…Efter ännu en skön slappardag på stranden börjar det bli dags för mig att packa ihop och ge mig iväg på nya äventyr. Vädret har varit fantastiskt. Sol varje dag om än någon dag med lite dis.
Om du skrollar vidare kommer du så småningom till en länk som leder vidare till ett inlägg om yogan. Vill du istället hoppa direkt till mitt nästa inlägg om själva resan kan du klicka här.
Rutt: Malmö (Turbinhamnen) – Skanör – Abbekås – Simrishamn – Utklippan – Kristianopel – Kalmar – Öland (Sandvik) – Ävrö/Utlångö (SXK-boj) – Stora Grundleholmen – Långholmen (i Valdemarsviken) – Fyrudden – Långholmen (i Bråviken) – Ringsön (på svaj i Västerfjärden) – Soviken (SXK-boj) – Nåttarö (Östemarsfladen) – Svinninge marina
Datum: 28 augusti -13 september
Gast: Louise Vestlie
Här i Västra hamnen huserade tidigare Kockums varv och en del oljedepåer. Västra hamnen idag är ett bostadsområde uppblandat med företag och Malmö universitet. Landmärket är tvivelsutan, Turning Torso. Jag skulle inte vilja bo i Turning Torso, men visst är det en läcker byggnad. Det mesta av Västra hamnen i övrigt känns däremot inte lika läckert, om du skulle fråga mig. Det är betong, det känns sterilt, en del kvarter ser fortfarande ut som rivningstomter, det sticker upp en hel del ogräs och parkanläggningarna tycks inte skötas något vidare. Detta trots att Malmö brukar kallas för Parkernas stad. Överhuvudtaget ser det redan lite slitet ut, trots att startskottet för den moderna bebyggelsen avlossades så sent som i samband med bomässan Bo01, år 2001.Men, så finns det några kvarter med vad som kan liknas vid moderna Town houses och gnälliga gubben gnäller inte lika mycket längre. Inte så tokigt. Och som jag beskrev det i mitt förra inlägg, kommer man sedan ner till Sundspromenaden och Turbinhamnen, där jag låg med Aquileja, upphör gnället helt. Där är det väldigt trevligt att flanera eller ligga med båt.
Nu var det dags att möta upp Louise, min gast för denna sista etapp upp mot Stockholm. Precis som när hon mönstrade på förra gången, i Oskarshamn, var det strul med tågen, så även denna gång var hon en timma försenad. Jag får lägga om mitt synsätt och snarare bli förvånad om någon skulle komma i tid när det är tåg inblandade i en resa.
Louise ville mjuklanda lite efter sin resa, så det blev en lugn förmiddag, innan vi kastade loss. Vi lämnade Turbinhamnen i dis. Ett suggestivt ljus ramade in både Malmö och Öresundsbron. Vi envisas med att segla och inte bara segla utan t o m kryssa, fast det knappt blåser något. Man kunde verkligen tala om slow sailing, även om nu detta motto mer syftar på tempot i land. Jag fick nästan en känsla av att segla med handbromsen i. Den lilla vind som var vred sig till och från och efter vissa slag kändes det nästan som om vi kom tillbaka till utgångspunkten för föregående slag. Lite mindre långsamt borde det väl ändå kunna gå. Loggen hade lagt av, så kanske släpade vi på en del växtlighet som fastnat i loggens givare . Det växte nog på en del andra ställen också och vi funderade över om man skulle kunna stå på varsin sida av båten och dra en tamp längs botten, sätta fast en rotborste i tampen. Lite som när Pippi Långstrump skurar sitt köksgolv. Skulle det kunna fungera?
De flesta andra går för motor, t ex denna vackra danska skuta. Väldigt lik skutan Anna-Sofia, fast den har ju två master. Fast vad säger du Anna Grahn, visst är de rätt lika varandra i övrigt?Men, vad är då detta? Seglar gör de i alla fall. I alla fall har de segel uppe. Det skulle kunna vara ett segelfartyg som heter Amphitrite, ett av världens äldsta segelfartyg, i alla fall som fortfarande seglar. Hon är byggd i Storbritannien 1884-87 och seglar under tysk flagg.Öresundsbron försvinner in i ett töcken. Man såg att det var strömt runt brofundamenten. Hade vi tillräcklig fart eller skulle vi med rådande vindvinkel driva ner mot fundamentet? Men, vi klarade oss utan att behöva stötta med motor eller slå.Plötsligen hände något med himlen, begynnande blått istället för grått och skepparen ser ju inte missnöjd ut över denna förändring. Foto: Louise.
Vi velar lite om vi ska ta omvägen via Skanör eller sikta på Falsterbokanalen. Att vi inte skulle komma längre med vår fart stod i alla fall rätt snart klart. Omvägen till trots, kändes Skanör mer lockande och nu kommer det dessutom aningen mer vind, men det gäller att se upp hur långa slag vi gör här, vattnen är grunda. Strax innan vi slog bort från inloppet till Falsterbokanalen dök en säl upp och gladde oss med sin närvaro. Och nästan framme kom även loggen igång. Då blev, i alla fall jag, ännu gladare. Jag har aldrig riktigt vant mig vid att dra upp logg-givaren och snabbt få i pluggen, för att få stopp på fontänen som vill in i båten. Louise står nere i byssan och fixar lite middag. Känns bra att snart få glida in i Skanörs hamn. Mindre bra är att vi är omgivna av algblomning. Är det inte lite väl sent på året för det?
Vi kom fram rätt sent. Sex och en halv timme tog färden från Malmö till Skanör. Det måste vara snudd på rekord i långsamsegling. Louise var fortsatt upptagen med maten och min granne tyckte tydligen det såg för krångligt ut att hissa försegelkapellet på egen hand och hoppade raskt ombord för att hjälpa till. Väldigt många människor i båtvärlden är väldigt vänliga och hjälpsamma. Vår granne hade ensamseglat från Göteborg för att gå på fest här nere. Han tyckte också det var skönt att vara framme. Det hade varit lite jobbigt med den hårda vinden, tyckte han, och jag förmodar att han då inte syftade på dagens vindförhållanden. Jo tack, skönt i alla fall att jag inte har varit ensam ombord.
Så fort det bara gick kastade vi oss ut på ”stan” för att få känna av atmosfären. Jo, innan kommunreformen på sjuttiotalet var Skanör-Falsterbo en stad. En av Sveriges minsta städer med drygt 3000 invånare (1970). Nu var det bra med cyklarna ombord. Hamnen ligger ju lite utanför bebyggelsen.
Gässen har ett eget övergångsställe vid Skanörs Gästis. Men, vart har Herr Gårman-skylten för gässen tagit vägen? Några gäss såg vi inte heller till.Studentgården. Minsann. Här hyrde jag och min dåvarande flickvän rum en gång. Huset donerades till studenterna vid Lunds universitet av den förra ägaren för att erbjuda ”tillfälle till studier, vila och rekreation under fri och otvungen samvaro”. Då var det väl det vi ägnade oss åt. Såg stängt ut och ett Facebook-inlägg antydde att huset var stängt för renovering.Funderar över hur vi tog oss dit. Var det månne med tåget, från Södervärn i Malmö hit till Skanörs gamla järnvägsstation? Jag vet att jag har åkt rälsbuss till Falsterbo någon gång, men det måste ha varit i något annat sammanhang, för järnvägen lades ned redan 1971 och Studentgården måste vi ha besökt runt 1980 någon gång. Den gången jag åkte tåg minns jag att det var mycket folk på det, som jag minns det, rätt långa tåget och det är väl också en nedläggning som många ångrar idag.Pär i vången. Huset fick sitt namn efter Per Jönsson som flyttade in 1886. Huset var då i behov av omfattande reparationsarbeten efter en stor översvämning 1872, så detta att vattnet tränger sig på är uppenbarligen inget nytt fenomen. Per lär ha hängt sig 1912. Som ett resultat av övermäktiga reparationsarbeten eller av andra skäl förefaller oklart. En upplänning kanske undrar vad en vång är. Wikipedia förklarar: ”En ”vång” är ett gammalt sydsvenskt ord för ett sammanhängande stycke odlad jord eller äng, en inäga eller ett öppet fält.” Det är ett ord som man stöter på här och där i ortsnamn i Skåne. I Landskrona t ex finns en stadsdel som heter Sandvången. Men, nu är vi i Skanör. Strax intill ligger Per i vången-vanningen, den grävda dammen som försåg gårdens djur med dricksvatten. Både den omgivande Stadsparken, liksom dammen, såg vanskötta ut och dammen var rätt igenvuxen. Ironiskt nog kunde man läsa följande på Vellinge kommuns informationstavla: ”För djuren som lever i dammen är det viktigt att vattenspegeln hålls öppen och att vanningen inte växer igen.” Dags att börja leva som man lär ut kanske…Min första tanke när jag såg midsommarstången var att den såg ut att ha hämtat lite inspiration från Arholma och Åland. Sedan läser jag att det ska vara en rekonstruktion av den midsommarstång som restes 1749 i samband med Carl von Linnés besök i Skanör. Så idag går den under namnet Linné-stången.Det börjar bli dags att röra sig tillbaka mot båten.Fast en liten omväg till. Ut på vad som kallas Flommen, området mellan bebyggelsen och stranden.Flommen består även av laguner och strandängar där både kor och en massa fåglar verkar trivas.Det har jag fått lära mig, att status på Falsterbonäset, det får man om man har en egen badhytt.Oj, är det så illa?Ja, solnedgången kan man fortfarande njuta av, men inte var det mycket kvar av stranden. I januari ledde en storm till att flera badhytter spolades ut i vattnet. Nu finns det tydligen planer på att anlägga erosionsskydd, så att inte ännu mer försvinner ut i havet.Tillbaka i hamnen kan vi glädja oss åt att något förblir vid vad det har varit. En fiskebåt verkar fortfarande livaktig.Och vilken fin gammal livräddningsbåt. Man kan undra om inte livräddarna också var livrädda när de gav sig ut i storm för en sjöräddningsinsats i en så liten och oskyddad farkost.
Jag har varit i Skanör vid ett flertal tillfällen och visst är det fint där. Men, vad har hänt med det där genuint pittoreska? Har den atmosfären försvunnit eller är det en glorifierad minnesbild jag bär på? Är det alla lyxbilar som lägger en slags hinna av plast över samhället? Lyxrenoverade gamla korsvirkeshus som bara bebos på sommaren… Är det att gatstenen ersatts av asfalt? Är det alla barer och restauranger i hamnen som förtar intrycket?
All förändring är naturligtvis inte av ondo. När vi gled in här möttes jag av en helt nyrenoverad hamn. De gamla förfärliga pålarna var ersatta av y-bommar och bojar och en helt ny planlösning. Men, smakar det så kostar det, 480 kr/natt + el. Lika framsynt vad gäller val av betalningssystem har man dock inte varit, utan man har likt många andra skånska hamnar hemfallit åt det danska systemet Tallyweb, ett ogenomtänkt och krångligt system som kräver att man söker upp en enda automat, betalar deposition för ett kort som man sedan måste springa tillbaka med innan man kastar loss om man vill få tillbaka sagda deposition. Och har man tankat för lite pengar på kortet kan man plötsligen stå utan ström och då får man återigen ge sig iväg till automaten.
Nu var det ett tufft program. En intensiv kväll och upp tidigt, vid sex. Vi hade bokat en träff i Abbekås med ett tyskt par, Pia och Reiner, som jag lärde känna under min tågluff i Alperna för 2,5 år sedan. Vi träffades i spaet som hörde till pensionatet jag bodde på i Mauterndorf och de var där med sin husbil. Dagen efter åkte jag och Reiner skidor tillsammans i Obertauern som ligger strax intill. Nu hade de istället åkt norrut med sin husbil och planerat sin tripp så att vi skulle kunna ses innan de lämnade Sverige.
Man kan naturligtvis gå tillbaka mot Falsterbokanalen, men vi valde att gå söderut för att runda Falsterbonäset. Vi hade en fin segling mot Abbekås. Handbromsen hade släppt och här gör vi lite över sju knop och nådde Abbekås efter sju timmar.Så det kan bli…Och där stod de och tog emot på kajen. Tack för att ni letade er hit! Det var trevligt att träffas igen och få höra om era upplevelser av Sverige. Och tack för den lokala ölen från era hemtrakter i Bayern!Abbekås är lika med harmoni för mig. Jag tror det är tredje gången som jag lagt till här nu och jag återvänder gärna.Till skillnad från Skanör får man här en känsla av något mer genuint.I den västra utkanten av byn ligger denna fantastiska gård. Kallas även detta en vanning? Finns ingen skylt som berättar. Men första gången jag var här var i juni och det var ett herrans liv av alla kväkande grodor eller paddor. Men, idag var det lugnt.Titta vad fint de ordnat det för sig med soldäck och en liten fin bro över till bastu och badbrygga. Undrar bara hur fräscht vattnet är.Det är lätt att komma till tals med människor. En kvinna vi mötte – hon sitter på bänken en bit bor och pratar med en väninna – berättade att hon var uppvuxen här och nu skulle hon och hennes man prova att bo här permanent. Vidare berättade hon om hur stormen för 1½ år sedan förstörde stränderna här. Jag undrar om hon syftar på stormen Babet, men den drog fram för nästan två år sedan och Abbekås lär ha varit en av de mest drabbade orterna. Nu höll kommunen på att återställa strandlinjen. Det är det vi ser i form av den obevuxna sandytan. Efter sommaren ska man tydligen fortsätta med ytan som jag har ryggen vänd mot.
Är det så att även förbjuden fisk smakar bäst? Det såg så komiskt med detta gäng fiskare i direkt anslutning till förbudsskylten att jag inte kunde låta bli att kommentera det. – Ah den, den gäller åt andra hållet. Mmm, flexibel tolkningDen blanka fisken är tydligen en horngädda. Den skulle fiskaren lämna till illern, så den fick något att äta.Platt som en pannkaka? Nä, snarare böljande, kanske som en tsunamivåg ute till havs. Vi njuter av vyn bortom Ystad, någonstans mellan Nybrostrand och Hammars backar.Kvällen kryper på och det är vackert, lugnt och stilla. Såg inte ut att finnas några andra gästande båtar.Inga vackra vyer den här morgonen. Ändå är det något harmoniskt och meditativt med denna morgondimma.Inte nog med att det var dimma, det bubblade i vattnet och det var som små virvlar och algerna de blommade. Inget att bry sig om, bara att tända lanternorna, dra igång radarn och sätta på mistluren och sedan ge sig ut i det osynliga. På vägen ut fastnade vi, men botten är mjuk här och efter att ha dragit på lite mer gas gled vi ut över hindret.Rätt snart försvann dimman. Vinden började vakna till liv och vi kunde segla.Enligt kalendern är det sommarens sista dag. Det är varmt och skönt, 23° och shortsväder och plötsligen har jag en scandal beauty på fördäck. En nyfiken säl tittar upp på oss.En fråga jag ofta får är när vi kommer fram. Gårdagens och dagens segling illustrerar hur svår den frågan är att besvara med någon större precision. Igår seglade vi 40 M på 7 timmar och jag räknar alltid från det att förtöjningarna släpps eller ankaret är uppe till dess vi är fastknutna igen. Idag seglade vi knappt 34 M på 10 timmar, så vi kom fram rätt sent till Simrishamn, strax efter 18. Som belöning serverade Louise en jätteportion med kycklingsallad.Jag får ju medge att jag tummar på detta med detta med slow sailing, d v s att även få tid för avkoppling och upptäcktsfärder i de hamnar vi lägger till i. Nästa dag var vi ute på stan redan vid åtta. Louise hade aldrig varit i Simrishamn och jag tyckte i alla fall att hon borde få en glimt av stan.Ett av min tidigaste barndomsminnen måste vara här från Björkegrenska gården, vars namn stammar från en köpman och redare med samma namn. Jag läser att rederiet hade hela 89 fartyg när det var som störst, runt förr förra sekelskiftet. Min mamma vikarierade för vad som bör ha varit provinsialläkaren som, om jag förstått det rätt, hade sin mottagning i vinkeln vid den vita delen, nere till vänster. Jag bodde antagligen hos mormor och morfar i Landskrona, men skulle hälsa på henne där. Jag minns en del av färden dit, när vi närmar oss Simrishamn och ser ut över havet. Bilen minns jag som stor, så jag gissar att det var morfars/Öresundsvarvets chaufför som skjutsade dit mig. Idag låter det ju helt absurt, men så såg delar av min tidiga barndom ut. Andra tider. Jag minns hur jag lekte med nyckelpigor på gården och mamma har berättat om hur jag till hennes förfäran och till patienternas synbara förtjusning sprang omkring och stökade i väntrummet. Mamma var för övrigt långt ifrån färdig läkare, så man kan ju undra över hur adekvat vård hennes patienter fick.På Rosentorget har gamla rosor från hela Österlen samlats in. Vissa rosor har man inte lyckats artbestämma. Torget är väl värt ett besök, men det är ju en större upplevelse lite tidigare under säsongen. Jag minns när jag var där i slutet av juni en gång och det var som att gå omkring i parfymavdelningen på NK.En tanke slår mig: Varför bor jag i Åkersberga, när man kan bo så här mysigt?Skolan är döpt efter Nils Holgersson. Vad jag vet stannade väl Nils Holgersson aldrig till här i Simrishamn efter det att han flugit iväg från Västra Vemmenhög, en sex-sju mil väster om Simrishamn. Men, det kanske inte är så noga. Skolan beskrivs som att den har en kulturprofil och Selma Lagerlöf är ju kultur. Ibland räcker det med halmstrån…Klockan börjar bli lite efter nio och på en dryg timma hann vi se en hel del. Simrishamns centrum är inte så stort.Strax efter tio kastar vi loss med siktet inställt på Utklippan. Nu är det höst enligt kalendern och följaktligen lite blåsigare och med motvind dessutom känns det genast lite kallare.Sjön bygger upp sig och konstigt nog ser vi fler segelbåtar nu när vädret tuffat till sig lite jämfört med när vi seglade i behagligare väder längs Skånes sydkust. Seglingen till Utklippan kändes lång och vi spanade och spanade. Där är fyren! Ett vitt torn avtecknade sig mot horisonten. Men, fyren rör på sig och antar allt mer ett triangelformat utseende. Det var en segelbåt. Vi spanar vidare och jag påminns då också om att Utklippans fyr inte alls är ett vitt torn. Det är ju en röd Heidenstamare.
Det är lätt att glömma bort hur stor Hanöbukten är, detta Sveriges Biscaya. Det blev den här etappens längsta segling, 55,4 M. Under kvällen ökar vindstyrkan och det känns extra skönt att ligga i den trygga hamnbassängen.
På morgonen hade det hunnit bli kav lugnt. I bakgrunden hör vi sälarnas ylanden, fast egentligen kallas det tydligen för sång. Ingen skönsång direkt, även om det är fascinerande att lyssna till dem. Vi fegar lite och slänger i badtermometern. Vi är ju trots allt i Hanöbukten. När vi badade i närbelägna Sandhamn för snart två månader sedan, var det bara 12,5° i vattnet, kändes som ett vinterbad. Är det under 16° får det vara. Kors, 19° i vattnet och redan 20° i luften! Det var bara att hoppa i. När jag besökte Utklippan för första gången tänkte jag att hamnbassängens tillkomst hade en militär bakgrund, men så fel. Den byggdes 1937-1942 som en nödhamn för fiskare. Man får lite perspektiv på fiskets betydelse då och nu.Hamnbassängen ligger på Norraskär och fyren på Södraskär, men i hamnavgiften ingår roddbåtar som man kan låna för att ro över. Och hamnavgiften? Inte ett ord någonstans om hur den skulle betalas. Foto: LouisePå Utklippan uppfördes en försvarsanläggning som stod klar 1840. Det ena tornet hade en optisk telegraf till Karlskrona och det andra hyste en fyr som dock ersattes av befintlig fyr 1870. Fyren är numera bara pynt. Den släcktes 2008. Ibland är den öppen, så att man kan gå upp och beundra utsikten, men inte idag. Kuriosum: År 1881 strandade furstens av Monaco lustyacht här med ägaren ombord. Vad gjorde han här då?Förutom en stor mängd fåglar, här finns en ringmärkningsstation, huserar mycket säl här. De lockas väl av en hel del sten utanför Södraskär där de kan ta igen sig.Men, vad har hänt med den här krabaten? Varför är den inte med sina kompisar? Först tänkte vi att den lagt sig där för att dö, men den var lite väl livlig för det. Rena pilatesövningarna.Vad i all sin dar håller man på med här då? Man bekämpar utbredningen av vresrosor läser vi på en skylt. Stämplad som invasiv. Jaha. På andra håll välkomnar man vresrosor för att den binder sanden och räddar våra sanddyner. Det är lite som definitionen av ogräs, för vissa kan en växt vara ett ogräs, för andra kan det ses som en välkommen blomma i trädgården. Kan man säga att det ligger i betraktarens ögon vad som är invasivt eller ogräs? I någon mening har väl alla arter någon gång varit invasiva? Men, jag har säkert missförstått något…Till lunch kastar vi loss igen. Hej då Utklippan! En säl har simmat runt ön och tar farväl. Igår var det soligt, blåsigt och guppigt. Vi seglade snabbt. Idag är det raka motsatsen: grått och fuktigt och vi glider fram i långsam takt. Trots det når vi Kristianopel lagom till middagen, precis innan regnet kommer.Enda malören var när vi skulle lägga till och något sket sig när jag skulle fånga bojen. Vår dubbelkäftade bojkrok lossnade två gånger. Jag kunde först inte begripa vad som hände, men det visade sig att den gått sönder och öppnade sig tillräckligt för att bojöglan kunde glida ur. Till slut backade jag ut till bojen samtidigt som Louise stod i land och slackade på förtöjningarna, bytte bojkrok och så in igen. Vår tyska grannbåt en bit bort såg intresserat på och vi såg väl ut som värsta amatörerna antar jag.Här ser man tydligt att det är lågsäsong. Där båtarna under högsäsong ligger packade in med nosen mot kajen ligger nu två båtar som lite nonchalant lagt sig med långsidan mot kajen.Solen jobbar sig fram.Jag fick lära mig att träden är målade på vad som kallas för korväggen. Jag har aldrig sett något liknande i någon annan kyrka. Väldigt vackert. Upplevelsen av kyrkobesöket blev inte sämre av att organisten satt och övade. Till skillnad från hur jag vanligtvis uppfattar orgelmusik, lite släpigt så där, hade han ett otroligt schwung i spelet, lät som någon slags orgelrock, fast förmodligen var det väl Bach eller något liknande.Den här damen var inte så buskablyg.Det sprack upp allt mer och med solsken och sydlig vind upp genom Kalmarsund finns det inte längre någon ursäkt för att inte hissa spinnakern. Det var faktiskt första gången i år den fick lufta sig. Varför det, har jag fått frågan. Tja, det har varit en mestadels blåsig sommar och sällan medvind. Någon gång har det dock varit läge, men då har det varit en kort distans eller så har besättningen tyckt att det är så skönt som det är. Louise fick träna på spinnakertrim. Hennes instruktör måste ha varit lite slö, ser jag nu. Seglet skaver lite mot förstaget.Senare löser jag av och gud så skönt det är. I kalendern står det höst, men det är varmt och det är shortsväder. Sommaren fortsätter och just nu gör det inte ont någonstans. Vi började segla i runt fem knop, men vinden ökade allt mer och farten nådde så småningom nio knop, vilket började bli mer än vad som var hälsosamt för mig och en oerfaren gast. Jag får Polen 2017 på näthinnan och schabraket ska ju ner också och helst under ordnade former.Gör man inte honnör med höger arm? 🙂 Lotsbåtsförare Micke möter upp, kort efter det att hans lotskollega tutat på oss när han skulle ta ut ett fartyg ur hamnen. Jag tyckte fartyget som kom ut från hamnen började gira söderut så då blir det ju bra att ta ner seglen lite norrut tänkte jag, men istället var det precis dit de skulle. Ja, ja…Jag kastade mig iväg för att handla lite och fick ett första intryck av staden. Ja, det är alltså Kalmar vi är i, om inte det framgick.Odd Fellow-huset i Kalmar anses tydligen vara stadens främsta exempel på jugendstil och framför det en liten park med paviljong. Ett första gott intryck av stan.Gästhamnen ligger mitt i smeten invid Linnéuniversitets nya campus. Rätt läckert, faktiskt.Micke fick en paus och kom ner och hälsade på. Han var med och seglade sommaren 2023 och hör till den skara tidigare gastar jag gärna återser och upprätthåller kontakten med. I sommar hade han seglat med sin flickvän på hennes båt och varit ner åt Rügen bland annat. Kul att jämföra erfarenheter eftersom jag också seglat i de vattnen.Inte minst under inflytande av Micke bestämde vi oss för en seglingsledig dag för att upptäcka Kalmar. Jag har varit här några gånger förut, men egentligen aldrig riktigt upptäckt stan. Och varje gång jag seglat förbi och spanat på slottet har jag tänkt att det borde man besöka någon gång. Så, nu äntligen, skulle detta ske.Något som slog oss var vad många välskötta planteringar och parker det finns i Kalmar. Och när vi passerade här såg vi ett gäng som skötte rabatterna och det verkade de göra enligt konstens alla regler. Annars tycker jag många kommunala trädgårdsanläggningar enbart underhålls med stora maskiner, som om det vore fråga om någon slags jordbruksmark.Vägen till slottet heter förstås Slottsvägen. Längst till höger Dispensären, vilket jag får lära mig är en äldre term för sjukvårdsinrättning och 1939–79 bedrevs här verksamhet för bekämpning av tuberkulos. Nu har man ändrat inriktning och bedriver psykiatrisk rehabilitering. Ett tecken i tiden? Huset i bakgrunden kallas för Slottsvillan och tycks idag vara en kontorsfastighet. Enligt en uppgift är huset från 1880 och det ska ha använts för lite olika ändamål: som överläkarbostad, barnhem skolverksamhet och barnbibliotek.En roll för konsten, enligt somliga i alla fall, är ju att provocera. Är det därför Kalmar konstmuseum valt förkortningen Kk?Vad fina de är, gossarna och flickorna som tar emot på Kalmar slott.Innan vi får den guidade visningen av Kalmar slott hinner vi med en visning av en tillfällig utställning om egyptiska mumier. Utställningsobjekten har lånats in från Arkeologiska museet i Florens och vissa föremål är ca 4000 år gamla.Sedan togs vi om hand av Jannicka, vår passionerade, kunniga och roliga guide. Turen var på engelska och hon pratade som en inföding, hon uttalade tyska namn som om det vore hennes modersmål och rätt var det var hade hon en dialog på danska med en av deltagarna. Vilken talang, vilken kvinna! Jag blev nog lite småkär. Nu ska vi inte förringa kvinnan som visade mumieutställningen, hon var duktig hon med. Jannicka berättar om Kalmars strategiska läge, nära gränsen mot den lede fi, Danmark, som ju gick strax söder om Kalmar. Vi var ju nyss i Kristianopel där den danske kungen Christian IV vid sekelskiftet 1600 lät bygga en försvarsmur för att stå emot svenskarna. En viktig tilldragelse i Kalmar är naturligtvis bildandet av Kalmarunionen 1397, ett nordiskt ”EU” (exkl Island) under danskt styre, men Gustav Vasa fixade ju ett svenskt Brexit 1523. Efter freden i Roskilde 1658 förlorade slottet sin betydelse som försvarsanläggning. Gränsen mot Danmark hamnade långt bort.Här frossades det under utdragna måltider. Som grund för uppbyggnaden av hur middagsbordet kunde se ut är dagboksanteckningar från en tysk gäst som bjöds in som åskådare till Johan III:s påskmåltid 1586. Det är väl också en inbjudan, att bara få stå och titta på när andra äter.Med så storslagna måltider krävs ju ett rejält kök.Kalmar slott sägs vara ett av Nordens bäst bevarade renässansslott och det undrar man inte på när man kommer in här i Erik XIV:s sovgemak. Det var omkring 1560 som han lät utforma interiören med träpaneler med intarsiadekor. Här finns också en lönndörr in till den privata toaletten. Renässansen varade för övrigt fr o m 1300- t o m 1500-talet.Gyllene salen är från 1540 och 1576 piffades taket till av Johan III. Fast piffa till är väl ett understatement. Det är ju ett helt fantastiskt tak.Även utsikten är fantastisk och snacka om att man hade bra koll på vem som närmade sig Kalmar.
Staden Kalmar låg till en början lite väster om slottet och kallas följaktligen Gamla stan idag. På 1650-talet flyttades centrum till sitt nuvarande läge på Kvarnholmen.I Kalmar finns även Sjöfartshögskolan. Sjöfartsutbildning har det funnits i Kalmar sedan 1843, numera är skolan en del av Linnéuniversitetet. Kolla in vilken kommandobrygga man försett skolan med.Det gamla vattentornet är idag ombyggt till bostadshus med 11 lägenheter på 15 våningar. Till skillnad från i Turning Torso, där fönstren bara lär går att öppna 10 cm, finns det tydligen inga sådana spärrar här. Håll i dig, du som sitter och solar!Tripp, Trapp, Trull kom det spontant ur Louises mun. Mycket riktigt, det var precis det namn som de här husen har. Nu är vi tillbaka på Kvarnholmen och stans nuvarande centrum.Även Kalmar hade ett skeppsbyggnadsvarv, lite mindre än de stora bjässarna, som precis som de övriga svenska varven gick omkull under sjuttio- och åttiotalet. Idag är det bara namnet som minner om detta: Varvsholmen. I förgrunden är det några som förstått att det fortfarande är sommarväder och lagt sig för att sola och njuta av värmen.Ett Öresundståg. Borde det inte heta Kalmarsundståg? 😉Vi fortsätter vår upptäcktsfärd på Kvarnholmen.Området har ett spännande namn: Kattrumpan.Vi rullar in mot centrum igen.Kalmar överraskar och charmar oss.Vi fick inte nog av gamla hus i nuvarande centrum, så vi cyklade ut mot Gamla stan.Villa Villekulla-trädgård.Här var fullt av elever från Lars Kaggskolan som var ute och rörde på sig. Vi frågade en kille vad de gjorde, men fick ett lite diffust svar. Men, det verkar som om det var någon slags inspark för gymnasieettorna.När Micke berättade för oss att det fanns lite gamla hus här tycker jag nog att han tonade ner hur fint det var.Så stöter vi på ytterligare en inspark eller nollning, men nu är eleverna äldre, så vi antog att det nu var studenter på Linnéuniversitetet som var ute och rörde på sig.En del passade på att ta ett dopp, trots att det var rätt blåsigt.Vi cyklar vidare och tillbaka mot båten. Vilken fin stad du bor i Micke och alla ni andra Kalmarbor också förstås.Vi avslutar vår slow sailing med en konsert på slottet. På slottet spelar kammarmusikorkestern Camerata Nordica. Man hade en gästsolist, Manuel Vioque-Judde på viola, men jag tycker nog att det hade räckt bra med förste violinisten och orkesterledaren Fanny Robilliard. Det var ett sjujäkla driv i hennes spel. Det mest njutbara var det första av två Sjostakovitj-stycken (två stycken för stråkoktett opus II). Det andra stycket (violasonat opus 147) var ett riktigt sömnpiller, möjligen påverkat av bristen på syre i lokalen. Kort efter det att han skrivit klart stycket dog han faktiskt. Efter paus nytt syre och Beethoven (stråkkvartett nr. 16 opus 135 i F-dur). Väldigt vackert.Nu har vi faktiskt ägnat oss åt slow sailing under ett dygn. Det kanske leder tanken fel, för egentligen har vi ju inte seglat alls, vi har givit oss tid att se oss om på land, vilket egentligen är vad jag menar med slow sailing. De här gubbarna kanske också tycker att de ägnar sig åt slow sailing. De rörde sig knappt, men de såg lika glada ut för det när de skålade med oss med sina kaffemuggar. Ytterst märklig farkost. Såg ut som en klassisk trämotorbåt som de satt en mast på, på vilken de hissat ett segel med hopsydda trasor. Envar blir salig på sin fason 🙂 Enligt prognosen skulle det bli 24° idag.Vi seglade nog närmre Öland än vad jag gjort tidigare. Kusten blev mer spännande när vi kom norr om Borgholm och följde Stenkusten upp mot Sandvik. Öppet och vackert. På håll såg det ut som en lång sandstrand, men det var nog inget annat än det namnet antyder, sten.Jag hade blivit inspirerad av en av mina gastar, René, att lägga till i Sandvik, hennes sommarparadis. Det rådde ingen trängsel i den rätt mysiga hamnen. Bebyggelsen var blandad, gammalt, halvnytt och nytt. En del nya hus verkade dock vara byggda lite för nära vattnet så att man fått bygga någon slags vall vid strandlinjen. Om de få små fiskebåtarna och den stängda fiskaffären vittnade om att fisket fortfarande var livaktigt eller om det vittnade om raka motsatsen fick jag inte klart för mig,Micke hade tipsat oss om ett mysigt fik i Södvik. Det var en bit bort så trots att det hunnit bli sen eftermiddag tog vi fram cyklarna och trampade iväg, men medvinden gav oss bra fart. Jag undrade vad det var för fåglar vi hörde. Louise hävdade att det var kor. Enligt Google skulle fiket vara öppet. Lite snopet då att mötas av den här skylten.På tillbakavägen var det inte medvind, så nu behövde vi verkligen en energiinjektion och stannade till för en glassfika vid den stora väderkvarnen, för övrigt en av Sveriges största.Efter en varm dag, snart middag, immande glas, visst blir man sugen?Säkert bra att påminna sig om det ibland, men just här och nu kändes det som en onödig uppmaning.Vi tog en promenad söderut från hamnen. Stenigt och vackert. Påminner om Fårö.Och var bör man hitta Ölandssten om inte på Öland? Vad är Ölandssten undrade Louise. Så här förklarar Gemini det: ”Ölandssten är en svensk kalksten från Öland som är känd för sina varma färger och fossiler.”Solen hade gått ned i säck, men vände man blicken uppåt och österut så reflekterades molnen fortfarande av solstrålarna.Du kanske noterade att vi låg mot en boj igår. Inte långsides mot bryggan. Tänker på Beatles: ”It’s been a hard day’s night, And I’ve been working like a dog”. Fast ”I” borde bytas ut mot ”we”. Jag vaknade strax efter midnatt av att det gungade rejält. Jag gick upp och kollade läget och försökte sedan somna om. Jag kollade prognosen och i byarna skulle det blåsa västligt och 10 m/s, d v s rakt in i hamnen mot vår sida. Hade jag missat att kolla prognosen igår och förförts av den vackra kvällen? ”Lyssnat på” den vanligaste prognosen, att det blir samma väder imorgon som idag. Fast den har ju stämt rätt dåligt i sommar. Minnesbilden av gårdagens prognoser bestod mest av diverse bleken vi ville komma undan. Kanske hade prognosen ändrats. Jag minns en liknande incident i Ljugarn på åttiotalet och bestämde mig för att det bara var att bita i det sura äpplet och förtöja om eller lämna hamnen. Jag fick väcka Louise som for upp som en projektil ur sin koj. Det var beckmörkt och ruggigt. Skulle vi leta oss ut förbi bojar och pricka öppningen i piren och sedan hissa segel i detta mörker. Nä, vi förtöjer om! Hur mycket vatten vi hade under kölen var oklart, enligt ekolodet var det i alla fall betydligt mindre än vad hamnbeskrivningen angav, så om vi skulle ligga långsides ville jag samtidigt som vi släppte bojen få ut båten längre ut på bryggan, så fler tampar i land och så ett test att sakta slacka på bojtampen. Skulle vi hamna på grund? Nä, det verkar funka. Steg för steg vinschar vi ut oss tillbaka ut mot bojen igen och nu var det verkligen skönt med elvinschar. När vi så skulle släppa bojkroken, fick vi inte loss den. För hård anspänning antog vi. På två meters håll försöker vi få in en tamp genom bojöglan som vi fäster på den andra vinschen. Trycket i bojkroken släpper och vi får loss den. Vi fendrar av allt vi har på babordssidan. Nervöst nu. Vi släpper tampen till bojen och båten gled snällt in mot bryggan, men lever rövare när vi lägger an mot bryggan. Båten hoppar och slår mot bryggan, men efter en stunds justerande av förtöjningstamparna lugnar det hela ner sig. Vi kunde släcka ficklampor och däcksbelysning och fick en fantastisk stjärnhimmel som belöning. Rätt utmattade efter ett par timmars arbete tog vi en kopp te innan vi återigen gick och knöt oss. Jag vill verkligen ge dig en eloge, Louise. Du var så cool och konstruktiv! Du sa att du direkt förstod att det var allvar när jag väckte dig, men att du aldrig blev rädd. Du sa också att du blev lugnad av att jag var lugn och, som du sa, systematiskt resonerade om vilka handlingsalternativ vi hade och hur vi kunde gå tillväga. – Tack för den återkopplingen! På morgonen var det återigen underbart väder. Vi tog ett morgondopp och kaffe i solen och var rätt nöjda med livet, trots den störda nattsömnen.Under dagen mulnade det sedan på, men även grå himmel kan bjuda på skådespel. Så här såg det ut när vi kommit över mot fastlandet och lagt oss vid en SXK-boj i en vik mellan Ävrö och Utlångö. Vore det inte för båten hade det nästan varit svårt att avgöra vad som är upp och vad som är ner. Det kanske inte alla som prickar var vårt övernattningsställe ligger, så om jag säger lite norr om Oskarshamns kärnkraftverk, vilket i sin tur ligger c:a 13 M norr om Oskarshamn kanske det klarnar lite.Det räckte dock att vända sig om så blev intrycket ett helt annat.Förutom min tinnitus och fiskarnas plaskande i vattnet är det alldeles tyst. Fladen fullkomligt kokar. Det var ett sällsamt och stillsamt skådespel. Magiskt är ett slitet ord, men jag hittar inget bättre. Inget som påminner om att det är höst ännu, förutom att det blir mörkt tidigare. Så här kan det väl ändå inte hålla på. Snart kommer nog ovädren över oss.Idag är det söndagen den 7 september och alltså vilodag. nu var det dock så skönt både i luften och vattnet att jag såg en chans att rengöra vattenlinjen och delar av botten. Eller raka kanske. Det såg ut som om det växte skägg på båten. Jag har provat lite olika varianter. Simmar man bara runt och försöker tvätta rent, så skjuter man bort sig själv från båten när man skrubbar. Jag har fäst linor i knaparna som jag låtit hänga ner i bågar. Funkar hyfsat. Nu tog jag fram båtsmansstolen och hängde i spinnakerfallet och det är nog det som fungerat bäst. Det gick nu rätt fort att ta sig runt hela båten med borste och svamp.Ibland sviker minnet vad alla platser heter, men det här bör vara Kråkelunds gamla lotsutkik.Ytterligare norrut passerar vi en militär installation som vi inte kan begripa vad det är. Ser ut som runda bassänger med någon ”visp” i. Någon som vet?Idag ser vi fler segelbåtar i skärgården. Det är ju söndag och fint väder, fast lite märkligt, vi ser ännu fler båtar längre ut till havs.Jag antar att lantbruket på denna ö bommat igen. Minns inte vad ön heter, men nära Västervik. Någon som vet? Nu kanske jag har fel, men jag grips av någon slags sorg över den utveckling som å ena sidan förändrar samhället i en riktning vi inte vill, men å andra sidan inte vill bromsa. I alla fall är vi inte beredda att betala för att bromsa utvecklingen eller vrida klockan tillbaka. Borde vi det?Louise hade studerat vår hamnbok och hittat en naturhamn där man skulle kunna ligga långsides. Vi glider in så sakteliga och möts av ett stiligt svanpar.Lilla Husholmen heter ön och det var så när att vi kom in, men allra närmast land stötte vi på botten. Med en något mindre båt hade det gått.Istället fick vi retirera till en ö i närheten, Stora Gundleholmen. Man kan säga att vi nu är lite nordost om Västervik.Ibland finns svaret närmre än man tror.. Jag hade glömt bort vad ön heter och bildgooglade och var hamnar jag då? På min egen blogg… Senast jag passerade här var 2020. Vad ön heter? Stora Grindö. Jag undrar om de fortfarande säljer fisk här? Såg väldigt öde ut. Kanske bara var stängt för säsongen. Jag söker på nätet och hittar följande: ”Efter sommaren och 24 år stänger Laxboa verksamheten som ni, kära gäster känner den, kanske lever den vidare i någon annan form, men om detta får vi återkomma” Vilket år detta publicerades framgår dock inte. Som synes, lite gråare idag. Svaga vindar. Ett tag tröttnade vi och gick för motor, men mestadels seglade vi. Det blir allt dimmigare och nu upptäckte jag dessutom att sidolanternan upphört att fungera. Jag börjar fippla med reservlanternor, men då hade jag inte tillräckligt många batterier. Jag blir rastlös och föreslår att vi drar igång motorn. Louise: – Jag guppar gärna, så så får det bli och så småningom kommer jag in i en mer avslappnad sinnesstämning.Nu har vi hittat till Långholmen som ligger i anslutning till Valdemarsviken. Häftiga klippor och senare får vi höra av livsmedelshandlaren vid Fyrudden att de brukar åka hit och bada och hoppa och det hade säkert varit kul en dag med sol och bra sikt. Vi tar var sin ankaröl på berget och spanar in i dimman.Ny dag och dags för ett morgondopp, men var är havet?Öronmaneter tycks vara sociala varelser trots avsaknad av hjärna.Förra gången det var tjocka var när vi lade ut från Abbekås, men förutom lite grunda vatten alldeles vid hamnen var det ju den gången bara att åka på, vi hade ett tomt hav framför oss. Nu vart det lite mer allvar, med en grundfylld skärgård. Så småningom kom jag på att jag ju också har en topplanterna. Det var så länge sedan jag använde den, så jag hade förträngt dess existens. Det var Linjett-varvets standard att montera en kombinerad sido- och akterlanterna i masttoppen. Men, kustbevakningen gjorde nedslag på en annan Linjett 40 som jag charterseglade en del med. En sådan lanterna var bara tillåten på båtar upp till 12 m, om jag minns rätt. och en Linjett 40 mäter 12,37 m. Så, efter visst gny, fick varvet helt enkelt installera en separat sidolanterna och en separat akterlanterna. Fast nu var det ju bra att ha något att tända, reglementsenligt eller ej.Det tog ett bra tag innan dimman lättade, men strax innan Fyrudden i Gryts skärgård, kunde vi stänga av mistluren. Vi bunkrade mat för massor med pengar, utan att det för den skull var så mycket i påsarna. Vi åt lunch, fyllde diesel och tömde toan. Efter drygt 1½ timme var vi på väg igen. Ett effektivt strandhugg.Huvudalternativet var nu att hitta en natthamn i Bråviken. På vägen passerade vi Håskö och detta jättebygge. Någon som hade tumme med byggnadsnämnen i Valdemarsvik? Vi möte en glad seglare på väg söderut. – Fin dag, hojtade han och det va ju bara att hålla med.Republikanen Louise gör sig redo att skåla med en kejsare. (den kronförsedda, gröna pricken om styrbord).Vinden tilltar och mot slutet av denna dag får vi bra fart igen.Solen börjar gå ner så smått och vi har ännu inte hittat vår natthamn. En stund senare ligger vi dock vid vårt andra Långholmen, men nu i Bråviken alltså. En tilläggning inte helt utan komplikationer. På sjökortet såg det idealiskt ut. Vi skulle kunna ligga med nosen mot vindriktningen, men när vi kom in i hamnen visade det sig dra runt ön, så att vi fick in en del vind från sidan. Istället började vi förbereda för svajankring, men då, för första gången någonsin, kinkade kättingen, så vi la oss i alla fall mot land och då kunde vi också reda ut kättingtrasslet och sedan fick vi en lugn natt. Min oro över sidvinden var obefogad.Vi kastade loss redan halv nio och det var redan blåsigt. Har man tänkt tanken att reva, så ska man reva. Att man aldrig lär sig. Det blev en lite småjobbig överfart över Bråviken. Vi blev omseglade av en jämnstor Arcona, vill jag ju knappt erkänna, med revade segel dessutom. Sakta, sakta tog vi sedan in på dem och när vi nästan var ikapp på andra sidan Bråviken, tog de ner seglen och började gå för motor. Så var det med den ”kappseglingen”. Sanningen att säga så stöttade även vi med motorn vid några tillfällen. Farleden från Oxelösund upp mot Västra Stendörren innehåller ett antal smala passager som det inte lämpar sig att kryssa genom. Min ambition är naturligtvis att hälsa på alla båtar vi möter, d v s vinka. Möter man så en Linjett blir det ofta en hälsning med lite mer eftertryck, oftast från båda håll. I en smal passage möter vi en Linjett av senare modell. – Fin båt hojtar de och så är de borta. Efter en kort lunchpaus på svaj vid Ringsön hissade vi segel igen, innan vi släppt bojen, med ambitionen att ta oss någonstans runt Öja (eller Landsort som en del säger även när de refererar till själva ön).Efter lunch ökade molnigheten. Vi var medvetna om att etappen från Sävsundet fram till Öja skulle kunna bjuda på hårt väder. Vän av ordning frågar sig säkert varför man ger sig ut i 12 m/s, kryss och som mest 2-3 m höga vågor. Svar: för att det skulle bli ännu värre imorgon, det utlovades vindbyar på upp till 23 m/s och då ville vi ligga skyddat i Stockholms skärgård, för att sedan kunna gå hemåt även om busvädret skulle fortsätta. Nu har vi i alla fall kommit in bakom skären norr om Öja och jag kan äntligen plocka upp kameran. Det var inte att tänka på över Krabbfjärden. Ja, så står det faktiskt i sjökortet, men jag har aldrig hört någon använda det namnet. Syftar namnet på krabbor eller krabb sjö, funderar jag.Öja struntade vi i. Jag är inte särskilt förtjust i gästhamnen där så, vi fortsätter en bit norrut, förbi Krokskär.Och lite nordost om Krokskär ligger Soviken där Kryssarklubben har två bojar. Vi tar den inre och får hyfsat skydd. Dygnsrytmen har blivit något rubbad. Jag slocknade strax efter nio och vaknade nästa morgon innan klockan ringde, 5:30.Nu var det lite av en kamp mot klockan att hinna undan vad som nästan skulle bli storm enligt väderprognosen. För varje gång vi kollade prognosen skulle den hårda vinden börja tidigare än vad som sagts gången dessförinnan. Redan 6:45 släppte vi bojen. Krokskär ser ut som om det är ensam ö mitt ute i havet.En kort distans med lite kryss. Kommer vi bara förbi Viksten, kan vi falla av och få en lite lugnare segling. Trodde vi. Det blir först när vi får lä av Nåttarö som vi kan andas ut.Passagerna in i Östermarsfladen är smala med inte allt för mycket vatten oavsett vilket håll man kommer ifrån. Bra att vi tog omvägen, rundade Nåttarö och gick in västerifrån. Passagen in från öppna havet såg lite väl spännande ut. Det blev nästan en heldag på Östemarsfladen. Vi kom fram strax för nio torsdag den 11 september och seglade vidare ganska exakt, ett dygn senare.Mina bojkrokar av typen Handy Dock har inte presterat på topp i år. Jag berättade ju längre upp att den dubbelkäftade gick sönder i Kristianopel. Nu var det dags igen. Först får jag väl medge att jag nog trodde att Östermarsfladen skulle erbjuda mer skydd än den gjorde. Jag tänkte faktiskt tanken att jag borde ha tagit på mig en livlina så att jag inte blåste i sjön när jag var på däck. För säkerhets skull hade vi två linor till bojen, båda med sådana här krokar med en klo. När det pep i som värst fick jag en magkänsla att det nog var bäst att säkra med en tredje tamp. När jag kom fram på fördäck ser jag hur den ena bojtampen ligger lös i vattnet. Se så bojkroken såg ut. Nu ska dock sägas att leverantören omgående skickade två nya bojkrokar, när jag påtalade vad som hänt. Men, man ska nog inte lita på dem i allt för hårt väder när man ligger på svaj.Dagen därpå blåste det fortfarande bra och jag har nog aldrig korsat Mysingen så snabbt, men sjön var lugn och det var ändå en behaglig segling. Och solen hade hittat fram igen. Nu är vi längre upp, på Jungfrufjärden och passerar Saltkråkan med dess stångmärke. Fast det ser ju ut som en båk. En vinter för drygt tio år sedan, då när det var kalla vintrar och is långt ut i skärgården åkte jag skridskor ut till Saltkråkan. Vår ledare hade redan tidigare bett oss att hålla lite längre avstånd mellan varandra och när vi mötte en grupp bad hon oss kliva åt sidan till ett parti med knagglig vrakis. Jag fick rena chocken när jag såg vad det var för is vi åkte på. Isen såg ju ut som mindre vågor som slog in mot land. Men, vi klarade oss utan att plurra. Lite längre in mot land var det däremot en man som plurrade, men då var det andra förhållanden. Saltkråkan ska inte förväxlas med den ö där Astrid Lindgrens Saltkråkan utspelades (Norröra). Enligt Wikipedia förhåller det sig så här: Ön på bilden har sannolikt givit namn till båten Saltkråkan som förekommer i Sigfrid Siwertz roman Saltsjöpirater. Sedan lät förläggare Hans Rabén döpa sin Mälar 30:a till Saltkråkan. 1964 sålde han båten till Astrid Lindgren och poff hade TV-programmet ett namn. För tydligen skrevs Saltkråkan direkt för TV och programserien visades första gången 1964. Känns ju lite tight där på slutet, men det är en bra historia.En säl tar igen sig vid Ingaröfjärden.Louise hade aldrig gått genom Baggensstäket. Denna trånga och idylliska led var huvudleden in till Stockholm fram till medeltidens slut, d v s någon gång 1500. Vid Knapens hål (efter tulltillsyningsman Olof Knaap) är det också som allra trängst och här var det ju ett idealiskt ställe att inkassera tull.Baggensstäket bjuder på flera exempel med snickarglädje.Det här har jag alltid, nåja, så länge jag seglat här, tyckt att det sett lite spännande ut: en linbana ner till något av husen. Den ser väl underhållen ut, men jag har aldrig sett att den varit i bruk. Jag söker efter information , men hittar ingen.Det framgår inte heller riktigt vilken byggnad den är avsedd att serva, men mest sannolikt ser det ut att vara detta hus.Hemmahamnen i sikte. Det är med blandade känslor jag närmar mig och slutligen lägger till. Som alltid när man varit ute på en längre resa fylls jag med motstridiga känslor, en slags tomhet, men också borta bra, men hemma bäst, att det är skönt att landa. Sedan är ju frågan hur hemma Täljöviken är eller om det bara är en tillfällig uppehållsplats. Men, just det är en annan historia. I Täljövikn finns alltså både mitt hus och numera eller återigen min sommarbåtplats (Svinninge marina).
Förutom att det är höst inser jag också att det blev mer av sträcksegling på väg hem jämfört med seglingen till Bohuslän. Det tog 55 dagar från det att jag lämnade Svinninge till att jag la till i Stenungsund. Tillbaka tog det 25 dagar innan jag var tillbaka i Svinninge. Och däremellan var jag på familjefest i Hällesdalen. Att det gick snabbare på hemvägen förklaras naturligtvis av hösten, en önskan att komma hem innan det blev för ruggigt. Och att hösten stod för dörren, känns fortfarande som sensommar, märks av att förvånansvärt många båtar redan ligger på land och för första gången, natten mellan fredag och lördag var det riktigt kyligt.
En reflektion från Louise: Vi har sett väldigt många fina hus, men väldigt få människor. Var är de? Vår sommarsäsong är kort…
Och så en egen reflektion, mer privat kanske. Jag kommer hem och ställer mig på vågen och konstaterar till min förvåning, återigen, att jag i alla fall inte gått upp i vikt. Ett mysterium är det. När det inte är seglingssäsong kämpar jag med träning och periodvis fasta för att kunna knäppa skjortknapparna utan att de glipar. På sommaren blir det segling med god mat, en hel del vin och öl och annat onyttigt och vips ramlar kilona bort. Förklara det, den som kan. Det är ju så mycket stillasittande, säger en del skeptiker till segling som tycker om att röra på sig…
Tack Louise för tapper medverkan under denna lite längre etapp. Även om det blev en del kommunikationsmissar, så är du en modig, hjälpsam och uthållig gast. All heder! Och tack alla ni andra som medverkat till att denna segling blev möjlig. Och hoppas att ni som seglade på returen inte kände er allt för snuvade på Slow sailing 😉
Jag har nämnt det förut, men det där med Slow sailing handlar ju egentligen inte om att segla, utan om att ligga still, koppla av av eller gå på upptäcktsfärder i land. Om jag även inkluderar de dagar båten ligger still mellan besättningsbytena, räknar jag till fyra liggedagar på hemvägen. På utvägen räknar jag till hela 24 liggedagar, varav tre påtvingade dagar p g a för hård vind, så seglingarna hade lite olika karaktär.
Om man bortser från att sommaren har varit blåsig och att därmed varit lite svalt emellanåt har det ju i huvudsak varit en fin sommar, åtminstone där jag har befunnit mig. Och jag som var lite fundersam hur slutet av augusti och september skulle bli. Kunde nog inte valt ett bättre år för lite höstsegling 🌞
Jag har redan fått frågan om hur mina planer för nästa år ser ut. Egentligen har jag inga, men som det känns nu skulle det vara skönt med lite oplanerad, slö skärgårdssegling med många strandhugg och sol och bad. Kanske en tur till Gotska Sandön och Fårö.
DISTANSER
Malmö (Turbinhamnen) – Skanör: 20, 0 M
Skanör – Abbekås: 40,0 M
Abbekås- Simrishamn: 33,6 M
Simrishamn – Utklippan: 55,4 M
Utklippan – Kristianopel: 23,6 M
Kristianopel – Kalmar: 28,5
Kalmar – Öland (Sandvik): 29,5 M
Sandvik – Ävrö/Utlångö (SXK-boj): 23,8 M
Ävrö/Utlångö (SXK-boj) – Stora Grundleholmen: 27,4 M
Stora Grundleholmen – Långholmen (i Valdemarsviken): 22,6 M
Långholmen (i Valdemarsviken) – Fyrudden: 10,2 M
Fyrudden – Långholmen (i Bråviken): 21,7 M
Långholmen (i Bråviken) – Ringsön (på svaj i Västerfjärden): 24,3 M
Ringsön (på svaj i Västerfjärden) – Soviken (SXK-boj): 19, 5 M
Soviken (SXK-boj) – Nåttarö (Östemarsfladen): 13,2 M
Nåttarö (Östemarsfladen) – Svinninge marina: 47,3 M
Gastar: René Ankarfjärd, Mats Beiming och Marie Fritzell
Datum: 18-26 augusti
Stenungsund är inget jätteroligt ställe och centrum kan knappast ta skada av lite utveckling. En hel del affärslokaler gapar tomma och det tycks inte ha funnits någon duktig arkitekt bakom byggnaderna i centrum. Läget vid vattnet är dock trevligt och folk tycks söka sig hit, så nog finns det potential för att skapa en trevligare miljö. Ska bli spännande att se om det hänt något till nästa besök.
Besättningen kom i samlad tropp med buss från Göteborg. Varför väljer man buss i stället för tåg, undrar tågnörden. Det går inte att lita på tågen kanske någon invänder, men denna gång var faktiskt även bussen försenad. Marie hade vänligheten att ha lagat en pastasås hemma som hon bjöd på, så när väl bunkringen var avklarad, var det gott om tid över för både middag och genomgång av båten.
Vi kunde därför komma iväg relativt tidigt, före kl 10. Seglingen började i moll, i gråmurrigt väder och nästan ingen vind. Den första uppgiften blev att ta sig under Tjörnbroarna. Mats ifrågasatte höjdangivelserna i sjökortet och tyckte att vi borde ha kunnat gå direkt söderut i hamnen. Den segelfria höjden där anges till 13,6 m och min mast sticker upp omkring 19 m. Men visst, det kan vara svårt att se hur hög en bro är. Men oftast handlar det om det omvända, när man är strax framför bron kan det snarare kännas som om bron är för låg och att masten ska krascha rakt in i den.Minns du katastrofen när ett fartyg rammade Tjörnbron och sju fordon störtade rakt ner i havet och åtta människor fick sätta livet till? Det var den 18 januari 1980 som det norska lastfartyget Star Clipper körde på bron i tät dimma. Längst ner i bild syns faktiskt fundamenten till den gamla bron. Jag väljer att istället tänka på Ted Ströms poetiska Vintersaga: ”En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron”.Men, vad var detta? E i seglet… Kan det var en segeljolle av märket National Enterprise? Den jolle jag lärde mig segla på när jag var på seglarläger på Tjörn 1968 och -69?Jo minsann, samma båttyp, men sannolikt inte någon av de båtar vi nyttjade. Segelnumren är högre och den båt vi mötte såg ut som om den hade trä- i stället för aluminiummast som det var på våra. En rätt okänd jolletyp i Sverige, så det var ju kul att se att det fanns fler än de som seglarskolan hade köpt in från England. Under 1968 och -69 tror jag att platsen för seglarskolan var i närheten av Röra rump. 1970 hade man flyttat verksamheten till Gåsö. Foto: Gösta Glaser.
Apropå erfarenhet av segling, Marie var rookie, René hade seglat lite grann, men båda var sugna på satt lära sig mer. Mats var mer erfaren. Ibland kan vissa sätt att hantera en båt vara rätt, emedan andra kan vara fel. Lika ofta handlar det mer om tycke och smak, men att det ändå är bra att alla ombord gör på samma sätt. Det kan vara lärorikt, men jag får också medge att det kan vara lite utmanande med gastar som kommer ombord och vill göra på sitt sätt och ifrågasätter mina val.
Mats hade svårt att finna sig i att jag visade kartbilden på plottern med norr uppåt. Han förespråkade head up såsom jag tror att de flesta av oss har det i bilen. Han hade svårt att släppa frågan och tyckte mitt val av visning var närmast komiskt. När man t ex seglar söderut menade han att man ju måste vrida på huvudet för att förstå om man ska gira babord eller styrbord. För egen del skulle jag känna mig helt förvirrad om jag inte hade koll på var jag har väderstrecken. Det är ju naturligtvis en smaksak, men det skulle vara intressant att höra vad ni andra seglare föredrar.
Jag inser också att jag ibland gör saker utan att kunna förklara varför. Jag bad Mats att lossa skot mm från vinschens självskotning om han inte ville veva med handtag alternativt använda vinschmotorn, utan istället ville dra för hand. Om jag förstod det rätt, menade han att det var säkrare att låta linan ligga kvar i självskotningen. För mig känns det instinktivt fel, men varför kunde jag inte förklara, det vara bara självklart att så gör man inte. Jag googlade lite och letade i manualen, men fick ingen klarhet. Till slut har jag nu rådfrågat kamrat Chat GPT: ”Grundregel: Man ska inte dra i en lina som ligger fast i självskotningen, utan istället veva på vinschen. Varför? … – Risk för fastkilning: Linan kan kila sig ännu hårdare i självskotningen om du drar, vilket gör den svår att få loss. – Vinschen är till för lasten: Självskotande vinschar är konstruerade för att ta upp belastningen genom vevning., inte genom att man själv rycker i linan.” Tack Mats för att du satte fokus på detta så att vi båda blev klokare på kuppen.
Tillbaka till seglingen. Fortfarande gråmurrigt, men det började nu blåsa allt mer. En säl korsar vår väg på, nära nog, kollisionskurs och vad det verkar, helt obekymrad över vår närvaro och eventuella väjningsregler. Solen tittar fram och vän av ordning får annat att tänka på.
Besättningen ville gärna stanna till i Marstrand.För ovanlighetens skull var det en man vi tappade bort, som ville shoppa. Det var ju rea.Vi fortsätter upp mot och förbi Grand Hotell som ser ut att ha fått sig en ansiktslyftning. Eller var det så här fint även vid mitt förra besök? Ibland är det svårt att eliminera gamla synintryck till förmån för de senaste. I det här, nu pampiga huset lär vi ha bott när vi i nian var i Marstrand på skolresa. Då gav hotellet mer intryck av vandrarhem, som jag minns det. Men, vem vet, minnena spelar en ett spratt ibland.Uppe vid torget ligger det gamla rådhuset. Marstrand var tidigare en egen stad. Idag är Marstrand en del av Kungälvs kommun.Och vid torget står en imponerande silverpoppel. Inte formad som en cypress, högväxt och smal (min sinnebild av en poppel), utan, i alla fal detta exemplar, mer som en jättelik ek. Ja, tänk om trädet kunde berätta vad det sett…Efter några timmar i Marstrand kastar vi loss och går ner i Albrektsunds kanal, en av många skyddade, inre leder som Bohuslän är full av. Vi försökte segla först, men det blev ingen ordning på vindarna, så motorn fick hjälpa oss på traven.Snart är vi återigen ute i mer öppen skärgård och nu skulle vi söka efter en naturhamn.
Det är inte alltid så lätt att hitta naturhamnar i Bohuslän, åtminstone inte för lite friskare nordostliga vindar som det var fråga om nu. Vi började med Högö som i och för sig inte är skyddad alls för nordostliga vindar, men där skulle det finnas Kryssarklubbs-bojar, vilket lät tryggt. Bojarna var upptagna och när vi skulle gå ut igen hejade jag på en skeppare som inte hade en enda flagga under vantspridarna. Jag frågade, tyckte jag själv, lite försynt om han var medlem i Kryssarklubben. – Det var det oförskämdaste, sade han, och pekade på ett av sina fönster, där det faktiskt satt en bojflagga. – Lättkränkt vit man, kom det från Marie, när vi hade passerat. Vi drog vidare mot Bussholmen, men det kändes trångt och utsatt om det skulle bli bara en gnutta vindvrid. Vi gjorde ett försök till och tog ned seglen vid Sälö, där man skulle kunna ligga långsida längs en kobbe. Men, det var ju knappt att man såg den kobben. Tji naturhamn. Det blev sent och vi åt middag under gång.
Istället hamnade vi på Hyppeln, en jättefin ö och en trygg hamn där vi kunde förtöja långsides. På ingång till Hyppeln blåste min älsklingskepa av. Väldigt praktisk, med ett band man kunde knäppa fast någonstans så att den inte skulle blåsa av. Förutsatt då att man också knäppte fast den. Gick inte att finna. Ytterligare drama blev det när vi skulle ta ner storen. Om du har följt mig på bloggen kanske du noterat problemen med storfallet som gäckat mig. Nu var inte problemet att hissa. Nu ville inte storen ner. Jag drog och slet och ryckte i flagglinan som det också var stopp i och började fundera över vad jag skulle ta mig till. Kunde jag vira storseglet runt masten. Knäpp tanke som avskrevs direkt, vant och vantspridare är ju i vägen. Vad skulle man gjort? Så plötsligen när vi låg är och snurrade så rasslade seglet plötsligen ner av sig självt. Kanske hamnade fallet på babordssidan av öppningen i masttoppen när vi hade vinden in från styrbords sida. Det var ju Svens (gast under föregående etapp) teori. Med sina skarpa ögon tyckte han sig se att fallet drog sig åt styrbord i samband med att det kinkade.Vi tog förmiddagen fri för upptäcktsfärd. Grannbåten var från Styrsö och jag gick fram och pratade med kvinnan ombord som höll på att fylla vatten, för att få lite vägledning vilken av öarna i Göteborgs södra skärgård hon tyckte vi skulle besöka. Inte så förvånande kanske: – Styrsö! De hade seglat i Medelhavet och mina gastar som nu anslutit lät sig underhållas och förfäras över historier om späckhuggarnas framfart. En koloni späckhuggare har ju fått för sig att de ska angripa segelbåtars roder, vilket lett till flera allvarliga olyckor.Tonen i språket varierar: ”Här bor glada musjägare utan trafikvett”. Det lät ju lite kul jämfört med: Kör försiktigt!Några steg senare: ”STOP STOP FÖR HELVETE VA FAN SYSSLAR NI MED? TROR NI ATT DET BARA ÄR Å SÅGA NER FÖR HELVETE TALA OM VEM DU ÄR FÅ TILL ETT MÖTE FORT”. Vem skulle våga ge sig till känna efter den ”sågningen”? Kattägarna lyckas nog bättre med att nå fram med sitt budskap.Med vissa avbrott ledde en strandbank fram till en liten kobbe utanför. Mats ville vara lite äventyrlig och vada över. René hakade på. Jag övervägde, men kom fram till att lusten att ta sig över inte stod i proportion till besväret med blöta och sandiga fötter. Jag och Marie stod kvar. Rätt snart kom de slokörade tillbaka konstaterandes att det var lite vasst med alla snäckor. René hade dock med sig några fina ostronskal.Marie berättade, innan hon skulle resa iväg till Stenungsund för att mönstra på, att hennes besvär med höften hade förvärrats och att hon hade fått en operationstid bara någon dag efter det att hon skulle komma tillbaks från seglingen. – Du får väl sätta av mig någonstans om jag blir för otymplig eller besvärlig att ha ombord! Nu gjorde det tydligen ont och precis som i Marstrand undvek hon branta nerförsbackar, så jag och René gick själva upp till öns topp. Mats hade givit sig iväg på en joggingtur. Kvällen innan hade det nästan sett ut som om ett rymdskepp landat på öns högsta punkt. Det var en gammal militär installation som var belyst. Som så många andra militära installationer plomberades den och fylldes med betong år 2000. Här har man dock försökt att återställa anläggningen, vilket stod klart 2022. Jag citerar: ”De fuktiga rummen har torkats ur, väggarna har målats, nya elinstallationer har gjorts och den gamla militära spaningsanläggningen har återfått en del av sin tidigare utrustning.” Tydligen var det en mätstation varifrån man ställde in siktet för artilleriet på den närbelägna ön Björkö.Från Hyppelns topp har man en strålande utsikt åt alla håll. I Göteborgs norra skärgård ilar Vägverksfärjorna fram och tillbaka mellan många olika öar. Färjan här är på väg till Rörö efter att ha mellanlandat på Hyppeln. Ska man ta sig ut hit med bil får man först ta sig med färja från Hisingen till Hönö och sedan köra till Burö via Öckerö och Hälsö och ta en ny färja till Knippla, Hyppeln eller Rörö. Rörö som syns i bakgrunden är också en jättefin ö väl värd ett besök.Karlatornet på Hisingen har blivit ett nytt orienteringsmärke, inte minst för seglare. Det syns långt ute till havs och inte undra på, det är Nordens högsta byggnad. Ibland kan jag slås av hur förvrängd geografin kan te sig. – Va! Ligger Hisingen där!?Har man ett lite halvtrist hus så går det ju alltid att piffa till. Tänkte de så, de som bor här?Kanske kände man pressen. Har grannen piffat får väl vi också göra det. Eller var det tvärtom? Bor här en fiskarfamilj som gått i land?Som Mumin säger: Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. Om gubben ombord, d v s jag, inte var rädd och kunde springa ut från hopptornet och plumsa i, kunde ju inte ynglingen ombord, d v s Mats, vara sämre. Ingen självklarhet, men till sist fattade du mod och hoppade. Snyggt!Vid ettiden lämnar vi Hyppeln och går vidare söderut genom Göteborgs norra skärgård. Trots att skärgården här är vältrafikerad passerade vi en kobbe där några sälar låg och latade sig. Imponerande att de inte lät sig störas.Vi passerar Björkö och läser IS ÖL på en av byggnader. Isöl? Vad kan det vara? Marie är snabb att googla och finner svar: Här i det gamla ishuset bryggs Barlind beer, vilket är en ljus och lätt lager. Och det står faktiskt IS & ÖL. Ishuset var först lager och nu menar jag förråd, inte typ av öl, för naturis som fraktades hit och som sedan levererades till fiskebåtarna för att hålla fisken färsk. 1958 gick man över till att tillverka egen is. Enligt uppgift pågår viss istillverkning ännu idag, men i betydligt mindre omfattning. Idag tillverkar fiskebåtarna sin egen is.Vi glider vidare och passerar idylliska Kalvsund. Här lär för övrigt de laster med is som kom från utlandet ha förtullats. Det hände tydligen att tulltjänstemannen även extraknäckte med att lossa isen. Man kan ju tänka sig att det kunde bli lite brådis att lossa isen så att den inte smälte.Vi hade nu korsat farleden in mot Göteborg och kommit in i det som kallas Göteborgs södra skärgård. Vi hade redan bestämt oss för Styrsö och på vägen dit valde vi Tången. Lät som den trevligaste byn på ön. Inte den mest skyddade hamnen på Styrsö, men vi kunde i alla fall knyta fast oss längs bryggans sida. Det märktes tydligt nu att det var en vanlig onsdag och att sommarsäsongen led mot sitt slut. Vi var den enda gästande båten som låg kvar över natten.Styrsöfikon. Vi slogs direkt av grönskan vi möttes av.Gillar du att se resultat av ditt påtande i en trädgård, kan nog en tomt på Styrsö vara ett alternativ att överväga.Rätt många hus i både Göteborgs och Bohusläns skärgårdar är klädda med Eternit-plattor. Kanske inte så svårt att förstå med läget vid ett salt och blåsigt hav, men vackert är det inte. Här befrias ett hus från Eternit till förmån för trä.– Ser du Jugendhuset där borta? Nu är det ju knappt man ser det för all grönska och alla byggnadsställningar, men OK, jag såg det. En man lämnar gruppen han är ute och går med och berättar att huset flyttades hit efter Göteborgsutställningen 1923. Han blir nyfiken på vad ett gäng nollåttor gör här och ännu mer nyfiken när han förstår att vi är ute och seglar. Trevligt möte, men hans kompisar kallar. – Du har hamnat i fel grupp, ropar de!Trafiken på ön utgjordes till största delen av golfbilar. Miljövänligt och praktiskt på de smala gatorna. Gatorna ja. Hela öns gatunät verkade nyasfalterat. Vilket projekt.Fin kyrkogård, men hur ser egentligen kyrktornet ut? Det var knappt att vi hittade någon dörr, i alla fall inte någon som såg ut som en kyrkport. Hur som helst, in kom vi inte.Vi tyckte alla om Styrsö. Det var frodigt och kuperat, många av husen var vackra, ön levde och människorna var trevliga.Och vilka träd och trädgårdar man kunde hitta.Vissa hus var riktigt pampiga.Det bor nästan 3 000 personer på Styrsö och Styrsö är också centralort för de övriga öarna runt omkring, så naturligtvis måste här finnas både vårdcentral och folktandvård och naturligtvis bygger man då fula skokartonger för att inhysa sådana verksamheter. Men, man lägger ju märke till dem i deras bjärta kontrast till övrig bebyggelse. Ett slags statement: – Här finns vi, vi som drivs av skattepengar!Man skulle ju aldrig drömma om att detta var vårdcentralen.Hit till Bratten kan man, som nu under rådande hösttidtabell, åka båt från Saltholmen 1-2 gånger per timma från kl 5 på morgonen till ända in på natten och till Saltholmen kommer man med spårvagn. Sista båten från Saltholmen går 00:50, så inga problem att göra sig en helkväll i Göteborg även om man bor ute i skärgården. Det märkliga är bara att trafiken i norra skärgården utgörs av bilfärjor, emedan den här utgörs av passagerarbåtar. Hur blev det så? Från Bratten kan man också göra som Marie och lifta tillbaka till Tången och Aquileja. Stackaren hade fått så ont nu att hon inte pallade att gå mer. Ett jäkla pannben har hon i alla fall. Hon fick byta lift på vägen och den andre körde henne hela vägen fram, men han kunde inte begripa att vi valt Tången, den fulaste hamnen på ön, tyckte han. Även om han inte lät sig imponeras av valet av hamn, verkade han dock imponeras av båten. – Är det din båt, frågade han Marie. – Nä, vi är ett gäng från Stockholm som inte känner varandra som seglar tillsammans. – Jaha, ja det brukar bli roligare då och att du är från Stockholm hör jag väl. Det där med att vara stockholmare i Göteborg, kan vara lite känsligt ibland…Donsö hänger ihop med Styrsö. Under den bron kommer inga större segelbåtar. Det höll nog även Mats med om 😉När vi läste om de olika öarna i Göteborgs södra skärgård kunde man nästan få intrycket av att Donsö kanske var den trevligaste att besöka. Vi är glada över att vi ändå valde Styrsö.Vägen avlöstes av en vacker naturstig.Det öppnade upp sig och vi fick lära oss om tomtningar som det fanns rester av längs vår väg. Tillfälliga boningar som folk byggde upp med hjälp av gråsten från stranden och tak av segelduk och åror. Tång användes till tätning mellan stenarna och som madrasser. Det fick duga som tillfälliga bostäder under fiskesäsongen.Jag inser nu att jag legat på svaj, åtminstone två gånger, på vattnet här utanför. Även här finns kryssarklubbsbojar och så länge det inte är kraftig västvind är det en upplevelse att ligga där och se ut över havet. I bakgrunden skymtar man Vinga med dess båk och fyr.Frågan är om inte Mats mest av allt uppskattade björnbären som växte lite varstans.Varför inte? Vilken utkik och vilken underbar plats att vara på när det är lugnt och soligt.Det är väl nästan hemfridsbrott att vara så närgången med kameran.Inte alla hus i Göteborgs och Bohusläns skärgårdar är vita.Vem vill inte bo så här, bara man slapp putsa.Det där måste ha varit en ångbåt. Ångvisslan talar sitt tydliga språk. Jag rusar upp med kameran i högsta hugg och visst var det det: s/s Bohuslän. Västkustens enda bevarade passagerarångare. Möjligen var det bara i mina romantiserade minnesbilder som jag reste med s/s Bohuslän från Lysekil när jag skulle på seglarläger på Gåsö 1970. Eller så stämde det med verkligheten…Imorgon ska vi upp tidigt. Målet var avgång kl 7 och vi kom t o m iväg fem minuter före.. Skälet till den tidiga morgonen var främst att hinna före ett förväntat bleke. Det ville vi inte fastna i.Valö fyr. Vi närmar oss slutet på skärgården. Efter Tistlarna blir det mest enformig Hallandskust.Fast långtråkigt blev det inte. Vi var förföljda av ett oväder, dock utan att det släppte regn på oss, men det genererade vindar med lite olika riktning och styrka. Och se där! En virvelvind. Ett tag syntes svansen gå ända ner till vattenytan. Undrar hur det hade känts att vara precis där och då. I fjärran åskade det. Ombord tuggades det Calma (tuggummin mot sjösjuka) för glatta livet.Jag valde Glommen i stället för ytterligare en övernattning i Falkenbergs rätt trista gästhamn. Glommen kanske inte var så mycket bättre. Man skulle kunna köpa färsk fisk här hade vi läst. Någon sådan verksamhet såg vi dock inte skymten av.Jag ville kalla den Glommens fyr, men så heter den uppenbarligen inte. Morups tånge fyr ska det vara. Nu finns det tydligen även en Glommens fyr, men den var så obetydlig att vi inte ens lade märke till den.Helt annorlunda än i Bohusläns och Göteborgs skärgårdar. Men vackert var det ändå.Vi skildes från tjejerna efter att ha varit och handlat och följde vägen fram till Morups Tånge. När vi nu skulle tillbaka kändes det ju mer lockande att följa stranden. Åtminstone tyckte jag det. Mats målade upp scenarier med våtmarker och ogenomtränglig terräng, men han hängde ändå på. Men, det fick jag äta upp. Mats såg närmast förtjust ut över att få ta av sig skorna och kavla upp brallorna och vada över till andra sidan. Jag hade tajta jeans och valde att ta av mig dem. Inget problem med att ta sig över. Värre var det när jag skulle balansera på en sten, för att inte bli sandig, och ta på mig både brallor och skor. Som ni kanske anar slutade det inte väl, vilket Mats hade mycket roligt åt och med stor inlevelse delgav den övriga besättningen. Det finns till och med dokumenterat i detalj. Dagen avslutades med en jättegod middag signerad René.Ännu en tidig morgon som två i besättningen inledde med ett iskallt morgondopp. Min blygsamhet förhindrar mig att nämna vem de modiga var. Idag gav vi oss iväg strax före klockan åtta och den tidiga avgången berodde nu inte på förväntade bleken, utan på att vinden skulle tillta allt eftersom dagen framskred. Och redan nu blåste det friskt och vi tog två rev direkt när vi satte segel.Detta var allt den tuffaste seglingen i sommar. Det började med kryss ut ur hamnen för att runda några grund utanför Glommens hamn. Till en början kändes det som om vi var på ett helt annat hav när vi föll av från kryss till halvvind.Efter det sista slaget utanför Glommen var det rak kurs mot Båstad, men vinden vred successivt från halvvind till slör och från slör till läns. Till en början hade Helmut (autopiloten) fått styra en stor del av tiden, men ju mer akterlig vinden blev, desto mindre litade jag på Helmut och tog över själv. Med akterlig vind och mycket sjö är risken stor för en ofrivillig gipp och blåser det mycket är risken stor att något går sönder om gippen inte sker på ett kontrollerat sätt. Dan innan hade jag satt upp en preventergaj, d v s en lina som är avsedd att förhindra eller i alla fall bromsa en ofrivillig gipp. Idag såg jag inte det behovet eftersom vi skulle få halvvind, men när det nu vred mot akterlig vind ville jag inte upp på däck och härja. Jag stod väl vid rodret några timmar och blev till slut rejält trött i armar och axlar efter allt vevande för att parera vågorna. Vi något tillfälle föll blicken på plotterns uppgift om sann vindstyrka: 17 m/s.Vår bedömning var att vissa vågor var upp till fem meter höga. Kan de verkligen ha varit så höga? Hur som helst började jag fundera över inseglingen till Båstad. Rännan in var smal och djupet var angivet till 3,4 m. Det går ju inte. Vi skulle ju dunsa i botten i vågdalarna. Ska vi tänka om och gå någon annanstans? Vi ringde hamnkaptenen i Båstad, men han verkade inte förstå problematiken. – Inga problem! Vi gick in häromdagen med en båt som sticker 1,7 m och det var lika mycket sjö då. Vad jag inte insåg var att Båstad faktiskt har lite sjölä. Den södra kustlinjen i Laholmsbukten är rätt rak men går i lite sydostlig riktning, så när man kommit långt in i bukten får sjön inte lika mycket fart och jag började förstå varför hamnkapten verkade så bekymmerslös. Sjön lugnade sig och rätt utmattad styrde jag efter enslinjen in mot hamnen. Mot slutet tyckte Mats att jag var nonchalant när jag lämnade enslinjen, men man måste ju ta hänsyn till verkligheten också, såsom bryggor och synliga stenblock.Hamnkapten, killen i vit tröja, stod och väntade på oss när vi närmade oss hamnen och visade oss vägen in till den inre hamnbassängen. En riktig paradplats. Tack för hjälpen! Jag undrade ju också lite över om seglingen skrämt slag på mina gastar. Men de intygade samstämmigt att det varit en spännande upplevelse och att båten kändes så trygg och att jag verkat så lugn. Minsann…Senare skulle Carina från föregående etapp ansluta. Hon bor i Båstad. – Ligger ni i den inre, ursprungliga hamnen? Jag hörde på hennes tonfall att det nog var en ära som inte alla förunnades.Vilket udda, men häftigt hus. I vilken kategori av stilar faller denna arkitektur?Även Båstad har en Agardhsgatan, betydligt längre dessutom än den Agardhsgatan jag under en kortare tid bodde på i Lund. Vem var han då denne Agardh? Det finns ju några stycken, men jag antar att namnet syftar på Carl Adolph Agardh som föddes 1785 i Båstad och som även pluggade i Lund. Det var en mångsidig herre: teolog, biskop i Karlstads stift, matematiker, naturforskare och statsekonom. Statsekonom? Det får jag grotta i någon annan gång.Även Båstad är ett bitvis gulligt samhälle. Inte som i Bohuslän, men på ett skånskt sätt. För det är ju faktiskt en del av Skåne och infödingarna pratar dessutom skånska. Rent geografiskt kan man ju tycka att Båstad borde vara en del av Halland. Man har ju faktiskt passerat Hallandsåsen när man kommit hit. Om man nu kommer landvägen och söderifrån förstås.Turistinform, ja. Toalett, ja. Men, Telefon? Telefonkiosk eller vadå? Och skylten med restaurang, hotell och hamnen överkorsad. Såvitt jag upplevt det fanns hamnen kvar med ett flertal restauranger och nog fanns det även ett större hotell därnere.Jag tillbringade ju min barndoms somrar i Frösakull utanför Halmstad och det var väl någonstans här som vi vid ett par tillfällen åkte till Båstad för att kolla på tennis. Autografer var hårdvaluta. Jag minns inte att jag själv vågade mig fram till någon av dessa storheter, men att jag var djupt imponerad över de av mina kamrater som vågat och lyckats. Vem samlar på autografer idag? Jag saknade dock min gast Maries namn bland alla vinnare. Två år i rad vann hon sin klass i Båstad. Om hennes framgångar får man istället läsa på nätet: ”Idag har Marie Fritzell vunnit guld DS65 i Veteran SM i Båstad. Efter en bragdartad insats i 31 graders värme gick hon ut som segrare efter 3 tim o 40 minuters spel. Otrolig krigarinställning o hela klubben gratulerar till denna formidabla seger. Stort grattis” Kanske inte undra på att man får problem med höften då.Centrecourten i Båstad känns så liten. Överhuvudtaget känns hela miljön runt tennisstadion som en liten by. Jag blev imponerad över hur man lyckats skapa en så småskalig miljö i samklang med den by som ju Båstad faktiskt är.Man behöver inte gå långt för att nå kanten av Hallandsåsens skogar.Vad var nu detta för imposant byggnad? Skånegården var namnet, men inte ser det väl ut som en Skånegård? Men, heter man Nobel i efternamn kanske man kan ta ut svängarna lite. Det var Alfreds brorson Ludvig som tog initiativ till det som skulle bli ett lyxhotell. Med Skånegården ville han sätta Båstad på världskartan. Här bodde bl a Gustav V när han besökte Båstad med anledning av tennisen. Marknaden för den här typen av lyxigt hotell ebbade ut och idag är det f d hotellet omgjort till bostadsrätter.Peace Love. Tänk att just folkabubblan fick denna image, detta nazisternas folkbilsprojekt. Så det kan bli.I äldre murrester här, stadsägan 219, hittades vid källarutgrävning år 1938 denna kanonkula härrörande från ryska fregattens bombardemang av Båstad d. 8-9 aug. 1788. Tabulam monumento defensorum Bjärup erexit. Jag har inte allt för stor tilltro till Google translate, men de två sista raderna ska betyda ”Han reste ett monument över Bjärups försvarare”.Sammanfattningsvis, det var jättelänge sedan jag var i Båstad och jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, men Båstad är mysigt.Inte nog med att Carina (gast Skagen-Stenungsund) och hennes Per kom och gjorde oss sällskap, även min kusin Helena och hennes man Fredrik satte sig i bilen i Frösakull och kom till Båstad och gjorde oss sällskap. Tack alla för en jättetrevlig kväll! Fast maten på Aquileja var bättre 🙂Helenas och Fredriks lilla Vilde icke att förglömma förstås. En glad liten skit som tycks älska alla.Förberedelser för avfärd. Vi blir alltmer morgontrötta och nu hann klockan bli halv tio innan vi kastade loss. Före det fick jag fatt i en fiskare som varit ute. – Det är fortfarande mycket sjö, men inte som igår, berättade han. Alltid något.När vi närmade oss Båstad dagen innan kunde vi knappt urskilja någon bebyggelse, men idag syns den ju tydligt.Ser du drakflygaren? Mats kollade i kikaren och kunde berätta att de var två som hängde under skärmen. Gäller att ha koll på hur man flyger. Inga trevliga klippor att dunsa ner i om oturen är framme.René njuter av att styra.Kullen har rykte om sig att bjuda på lite stökigt vatten runt udden. Idag var det mest vinden som stökade och ökade.I hamnbeskrivningen av Hornbæk varnas det för att gå in i hamnen i samband med nordliga kulingvindar. Kuling blåste det inte, men tillräckligt för att man skulle stå på tå för att pricka inloppet. Jag gav extra gas för att inte slungas åt sidan av någon oväntad våg. Det är vid sådana här tillfällen man kan börja fundera över vad som skulle hända om motorn la av.Nu fick vi alla fall en plats i Hornbæks hamn. Vid förra försöket var det fullt. Kanske skulle vi ha vågat oss längre in i hamnen den gången, men både oklart hur djupt det var längst in och jag undrar om vi ens såg från båten att det fanns ett längre in.Vi tar en tur på byn. Jag blev väldigt förtjust i Hornbæk vid mitt förra besök. Kändes så avslappnat och harmoniskt. Högsommarvärmen då kan naturligtvis ha bidragit till den känslan och det faktum att det nu var lördag eftermiddag och mycket var stängt kan ju ha bidragit till att samma känsla inte riktigt infann sig denna gång.Vilka fantastiskt arrangemang av träd och buskar.Ett exempel på nationalromantik?Saab-cab:en lever! Både som utsmyckning och statussymbol och kanske någon slags livsstilsindikator.Skovvej (Skogsvägen), ett passande namn på denna lummiga gata.Ett bad? Nja, kändes inte så lockande. Det blåste en kylig vind. Men, en fin vy. I bakgrunden ser man Sverige och Kullaberg.Förra gången var det väldigt njutbart att sitta på baren vid stranden och ta en öl. Där satt nu bara ett förälskat par och värmde varandra. Vi sökte lite mer värme bakom dynerna istället och fick lite go live-jazz på köpet.Har man sagt det så. Vid middagen och efter något glas vin växer tuppkammen. Klart vi ska ta ett morgondopp. Det var inget större fel på vattentemperaturen, men lufttemperaturen… Man känner sig i alla fall stark och glad efteråt.Vi fortsätter ner i Öresund och dagens mål, Ven. Skepparen på Tycho Brahe följer sjövägsreglerna och väjer för oss. Annat var det när vi gick norrut och hade kollisionskurs med Hamlet. Den skepparen kanske resonerade ungefär som Mats uppfattning om hur vissa bilister känner, de hatar cyklister. Jävla seglare som är i vägen… Flyttar de inte på sig, får de skylla sig själva! Lite så?Något har hänt. Den kyliga vinden har ersatts av sommarvärme. Helt ljuvligt i Kyrkbackens hamn.I Kyrkbackens hamn hamnar (!) vi bredvid Peter Pipa. Numera ”seglar” han ett höghus i form av en Nimbus. På kajen introducerar han mig för sin dotter. Hustrun skiner upp och utbrister: – Oh, vad snällt sagt. När såg jag någon röka pipa sist. Tobaken? Greve Hamilton. Han berättar att han är född här och pekar ut ett av husen i hamnen, byggt i vinkel, där familjen delade hus med hans morfar. Hans pappa var den siste skutskepparen på Ven och om jag minns rätt var det så sent som på sextiotalet som pappan gav upp skutseglandet. Vem skickade gods med skutor då? Han pratar lite om författarinnan Alice Lyttkens och om hur han suttit i Gabriel Jönssons knä och sjungit visor. Båda var författare som bodde på Ven.
Mina gastar gav sig iväg på upptäcktsfärd runt Ven medans jag pysslade med mitt. Mats joggade och tjejerna trampade runt på mina Brompton-cyklar. De var lika hänförda som förra besättningen när vi var här på väg norrut. – Ven var en av seglingens höjdpunkter, tyckte René.
Den här gången var det Marie som stannade i båten p g a sina smärtor i höften. Vi andra tog oss upp till S:t Ibbs kyrka och njöt av utsikten, här bort mot Helsingborg.På hur många ställen ser man en fyr mitt ute i ett sädesfält? På andra sidan ser man Danmark.Backafallen söder om Kyrkbacken. En del av rasbranterna ser rätt färska ut. Hur mycket av ön försvinner egentligen?Många av de gästande båtarna, de flesta danska, försvann under söndagseftermiddagen och det vilade ett harmoniskt lugn över hamnen och byn. Jag njöt av kvällen och nästa dags förmiddag.Tänk om man hade en gets förmåga att röra sig i naturen.Vi hade inte bråttom. Vi hann med en utdragen frukost, yoga, bad och att slappa och äta lunch innan vi gav oss av.– Vilken ljugarbänk, utbrast jag, på väg till båten. Är ni alla härifrån? Det visade sig att två katter (danskar) smugit sig in bland hermelinerna.
Mats var nära ett hjälteutnämnande. Den danska kvinnan på båten bredvid sumpade sin telefon i havet och Mats erbjöd sig att bada iförd cyklop. Han var nere många gånger och vi imponerades över hur länge han klarade av att vara i och nere under ytan. Han som nästan tillskansat sig epitetet badkruka. Tyvärr återfanns inte telefonen av Mats då kvinnan missbedömt inom vilket område den bore ha legat. Istället fick de senare upp den med en håv. Och den fungerade!
När vi kom ut ur hamnen och det visade sig vara rätt lugnt vatten påminde Mats om att vi skulle kalibrera vindinstrumentets givare. Den byttes ju ut, när riggmakaren råkade ha sönder den gamla. Gott! Vi snurrade ett par varv och tryckte på knappar, osäkra på om det lyckades gjorde vi om operationen och mitt i alltihopa hörde vi väsande tumlare och då blev alla så till sig att vi fick göra om operationen ytterligare en gång. Tyvärr verkar operationen inte haft avsedd effekt. Windex och vindinstrumentets givare visar fortfarande lite olika.
En scandal beauty på däck. Mats tar igen sig efter att ha spelat in ytterligare några fantastiska filmer. Han ser ut som en trollkarl som med mystiska besvärjelser sveper med sin Instant 360-kamera i svårtolkade rörelser. Ingen fattar vad han gör, men film blir det. Som om vi hade haft en drönare med oss ombord. Vi går rakt mot Malmö och bebyggelsen med sitt Turning Torso tar allt fastare former. Till höger om oss ser vi Köpenhamn vars skyline ser ut som om Linus på linjen skulle ha ritat den.Så ligger jag då ännu en gång i Turbinhamnen i Västra hamnen i Malmö. Området Västra hamnen är jag inte överdrivet förtjust i, mest betong, sterila miljöer och ogräs och fortfarande vad som ser ut som en och annan rivningstomt. Men, själva gästhamnen och strandpromenaden är jättemysiga. Folk flanerar, joggar, badar eller sitter på uteserveringar. Man slår sig ner på trappan ner mot kajen och snackar, äter glass eller dricker kaffe. Och så utsikten mot sundet, mot Öresundsbron, mot grönområden och mot Ribersborgsbadet. Inget slår ju Lauterhorns hamn på Fårö, men Turbinhamnen hamnar definitivt på topplistan över svenska gästhamnar, om än av helt andra skäl än vad som får mitt hjärta att klappa för Lauterhorn.Det är inte bara Malmöbor som fikar på trappan ner mot kajen. Vi flyttar avskedsfikat in på land och tittar på båten i stället för från den, precis som många andra som slår sig ner vid kajen gör.
Det här var en minnesvärd etapp, av olika skäl. Först och främst vill jag tacka min besättning för trevligt sällskap. Det har varit många skratt och både djupa och ytliga samtal om allt mellan himmel och jord, men med en slagsida åt det svåra, men vanligaste ämnet, relationer. Mycket kul jargong. Kanske lite väl mycket ibland. Vi har ätit väldigt gott och ibland har jag känt det som att den bästa krogen, den finns på ombord på Aquileja. Det ar varit många spännande seglingsetapper med mestadels mycket vind. I och för sig inget ovanligt för denna sommar, men etappen mellan Glommen och Båstad kommer jag sent att glömma.
En särskild hälsning till Marie som i princip åkte direkt från båten till operationsbordet. Hoppas operationen gått bra och att du rehabiliterar dig snabbt. Du hade ju ambitionen att vinna fler tävlingar i Båstad…
DISTANSER:
Stenungsund – Marstrand: 17, 1 M
Marstrand – Hyppeln (via Högö-Busholmen-Sälö): 15,6 M
Hyppeln – Styrsö (Tången): 10,5 M
Styrsö (Tången) – Glommen: 48,8 M
Glommen – Båstad: 36,8 M
Båstad – Hornbæk: 34,7 M
Hornbæk – Ven (Kyrkbacken): 15 M
Ven (Kyrkbacken) – Malmö (Turbinhamnen): 22,1 M
Gastar Stenungsund-Hällesdalen: Joakim och Leonora Karlbom, Hällesdalen-Stenungsund var jag ensam ombord.
Därutöver, på plats i Hällesdalen, hela eller delar av tiden, fanns bland andra: Agnes och Linnea Karlbom, Filip Karlbom och Lise Johnsson med hunden Bilbo, Malin Karlbom och Jim Änglykke, min exfru Charlotte Hillborg, Lises mamma Anette Gunnarsson och Lises pappa Reiner Johnsson med Ritva, Lises syster Isabelle Johnsson med Max och Morris Gollin samt Max mamma Jill och Max systrar Julia och Natasha med Steven och Roory, Lises morbror Stefan Gunnarsson med Ann-Sofie och Isabelles kompis Benjamin från Koster.
Datum: 14-18 augusti
Min son Filips, sambos systers svärmor hade bjudit in oss att fira och umgås med dem i Hällesdalen. Svärmor och hennes familj är från USA och hade hyrt ett större hus för egen del och ett annex för Filips och Lises familjer. Själva firandet trodde jag skulle handla om att Isabelle och hennes man Max skulle förnya sina äktenskapslöften. Detta hade dock, utan min vetskap, förvandlats till en namngivningsceremoni för deras nyfödde. Kul med fest oavsett anledningen, men presenten jag hade inhandlat blev ju lite fel 🙂
Min son Joakim med familj valde att åka ner en dag i förväg och bodde ombord på Aquileja, i Stenungsund. Jag tror att det är första gången Agnes har flytväst på sig, men hon verkar ju inte direkt missnöjd med detta otympliga plagg.Leonora hade fått en alldeles för stor flytväst. Joakim hade i hastigheten plockat upp en ett nummer för stor väst.
Dagen därpå hängde Joakim och Leo med på båten den korta distansen från Stenungsund till Hällesdalen, medan Linnea tog bilen med Agnes. Det ska böjas i tid och Leonora visade prov på stor skicklighet att styra båten.Lises mamma bjöd på lite mat i ”Vita huset”. På bilden syns bl a Max syster Natasha med Steven och sonen Roory,
Det fanns både kajaker och SUP:ar att leka med.
Malin tar en fika i Aquileja-baren.Det fanns en stege upp till bastuns tak och vi var flera som inte kunde motstå att klättra upp och hoppa i.
Femkamp.Grenen: Hur länge kan man hålla igång en rumpstuds?Det var en imponerande lång brödrakamp mellan Joakim och Filip, men till slut vann Filip.Filip underkände första dragkampen som laget till vänster vann……och andra gången blev det ”rättvist”. Filips lag vann.Flytbryggan jag låg vid såg ut att vara lite klent förtöjd så jag hade både ankare och extra ankare i.
På lördag vällde det in fler människor till namngivningsceremonin.
Isabelle och Max berättar om de förfäder på deras vardera sida som inspirerat till deras sons namn.
Vi andra hoppade på fötterna. Inget för Lise.Snyggt!
Trots ett initialt besked om att det inte var några som helst problem med att lägga till vid bryggan, muttrade ägarna till Max om att min och Reiners båt tog för mycket plats. Jag låg kvar en extra natt i Hällesdalen, men för att inte väcka onödig irritation släppte jag förtöjningarna till bryggan och lade mig på svaj sista natten. De andra hade då lämnat annexet.Lises morbror och moster, Stefan och Ann-Sofie bor på andra sidan sundet, i Svanesund på Orust. – Tuta när du kommer förbi, så kommer vi ner och vinkar. Det är ett rött hus. Där var ett rött hus. Jag tutar några gånger. Vilket pampigt hus tänker jag. Men, inga livstecken.En stund senare upptäcker jag dem. Hörs jag så vida omkring? Jag hade alltså tutat vid fel hus. I det här röda huset bodde tidigare Isabelles och Lises morfar Sten.
Jag gissade att Max mamma Jill till stora delar var initiativtagaren till att vi kunnat samlas och hon nickade instämmande när jag pratade med henne. Än en gång tack för denna generositet och till möjligheten att samlas alla. Det var trevliga dagar som förflöt fort, men i ett behagligt tempo.
DISTANSER:
Stenungsund-Hällesdalen: 5 M
Hällesdalen-Stenungsund: 6 M
Rutt: Skagen-Lilla Kornö-Hamburgsund-Hästvam-Otterön (Dyviken)-Otterön (Röd)-Grebbestad-Dannemarken (SXK-boj)-Keö (SXK-boj)-Flatön (på svaj i höjd med Trankoket)-Stenungsund
Gastar: Eva Ekberg, Sven Gester, Carina Johnsson och på besök i Skagen, Maria Karlbom
Datum: 1-12 augusti (seglingsperioden var 4-12 augusti)
Det verkar som om människor som söker sig till segling mestadels är av tåligt virke. Det började med att vi blev inblåsta i Skagen och slutade med en grå och blöt distans från någonstans i höjd med Ljungskile till Stenungsund. Kryss dessutom. Däremellan hade vi mycket vind och en hel del sol, trots allt. Ändå bedyrade man att det varit en trevlig och upplevelserik segling. Men, vi tar det från början.
Det är fredagen den 1 augusti och min namnsdag dessutom. Jag hade vinkat av mina gastar från föregående etapp och hade nu lite ledig tid innan jag skulle få besök kommande dag. Varför inte ytterligare ett besök på och visning av Skagen-museet? Där har jag bara varit tre gånger förut. Jag såg fram emot lika inspirerande visningar som vid mina två första besök 2018. Visningen började i Bröndums hotells matsal som Degn Bröndum testamenterat till Skagenmuseet. Jag brukar förneka att danska är svårt att förstå, men den här gången gick jag bet. Det var bara att bita i det sura äpplet och ge upp. Guidens danska var av ett utomjordiskt slag, jag förstod enstaka ord och sammanhang, men inte tillräckligt för att det skulle ge något, så jag gick. Besviken.Dagen därpå skulle min lillasyster Maria komma på besök. Hon inledde sin road trip kors och tvärs i södra Sverige med att besöka mig. Det var ju lite hedrande 🙂 Och där kommer hon, glad i hågen.Än så länge var vädret helt OK. Det krävs dock ingen större fantasi för att se att de förväntade vindarna när nästa gäng skulle komma ombord inte var av det snällare slaget.Maria har en skeptisk hållning till båtliv och segling, men hon fick nu ändå komma ut några minuter på sjön när vi parkerade om båten. Hon var med på min förra båt Millan, en Linjett 30, men jag undrar om hon någonsin seglat på Aquileja någon gång. Istället för att ligga med akterankare och fören mot en av flytbryggorna var tanken att sno den lucka som uppstått när en bland flera andra båtar lämnade hamnen. Det var intressant att se hur hamnen successivt tömdes och ändrade karaktär när till slut alla båtar följt vårt exempel och förtöjt om med långsidan mot brygga eller kaj. Det kändes lite ödesmättat. Come and hit us Floris, som stormen döpts till.När vi parkerat om dök en säl upp, bara någon meter från oss. Maria döpte den snabbt till Sälbert II. Sälbert I såg hon tillsammans med sin dotter i Norrtäljeviken för en massa år sedan och detta var Marias andra sälupplevelse. Vad mycket mer man får uppleva på sjön än på land, tänker jag. Jag har ingen aning om hur många sälar jag sett. Men, det är ändå lika trevligt varje gång de dyker upp. Sälbert II såg vi dock inte röken av något mer efter det att jag hämtat kameran. Foto: Maria Karlbom
Maria längtade efter skaldjur. Vi studerade recensionerna av de hamnnära krogarna och fastnade för Pakhuset. Kommer ni till Skagen kan jag å det bestämdaste avråda från ett besök där. Jag åt en trist räkmacka och Maria en Stjerneskud tror jag, men med något utbytt mot mer räkor. Vad hon i detta skede tyckte om anrättningen som sådan minns jag inte, men hon var iland halva natten iklädd nattlinne, regnjacka och sneakers och som hon uttryckte det, matade fiskarna. Istället för att rädda någon som ramlat i vattnet fick hamnens räddningsstege tjäna det motsatta syftet, att hålla sig i för att inte ramla i. Hon vågade inte gå ner i båten av rädsla för att må ännu mer illa. Hamnens toa håller stängt nattetid, så pudra näsan fick hon göra i närmsta gatubrunn. Det hade ju varit lördag och en del ungdomar var ute och rörde på sig och drack ur medhavda flaskor med vätska, får man förmoda, av det starkare slaget. De spärrade tydligen upp ögonen när de blev varse denna lodisliknande kvinna med sin vattenflaska. Förutom att det va en del skrålande var skepparen lyckligt omedveten om vad som utspelade sig.
Ny dag och något bättre till mods gav vi oss ut på byn. De föreslagna omsorgerna från detta näringsställe lockade dock inte: ”VOKSEN PASNING BRUG FOR ALENE TID BRUG FOR AT KOBLE FRA BRUG FOR SHOPPE TID EFTERLAD DIN PARTNER HOS OS VI PASSER GODT PÅ ALLE AFHENT INDEN LUKKE TID BETAL KUN FOR MAD DRIKKE”. Kanske tyckte Maria att det lät som om man mer syftade på passning av vuxna män…Jag började känna mig lite hemtam i Skagen och vi tog oss fram på lite tvärgator och idylliska senvägar.Nä, Maria var mer ute efter lite kulturell spis. Och vem skulle inte vilja sitta ned vid det här frokost-bordet på Bröndums hotell. Tavlan är målad av mästarnas mästare, Peder Severin Kröyer. Här syns bl a Michael Ancher (stående) och längst till höger svensken Oscar Björck samt värdshusvärden Degn Bröndum. Degn var bror till Anna som var gift med Michael Ancher. Anna var den enda av Skagenmålarna som faktiskt kom från Skagen.Ännu ett mästerverk gjort av Peder Severin Kröyer. Hans fru Marie sitter i trädgården vid en buske med jungfrurosor, med familjens hund.Bröndums hotell är intimt förknippat med Skagenmålarna, så vill man känna vibbarna från denna tid kändes ett besök här som ett måste.Om vi kände så många vibbar vet jag inte, men gott och dyrt var det. Maria är på G igen, men räkor fick vara.På besök i Michael och Anna Anchers hem. Jag själv har fått kritik för att jag har för många tavlor på väggarna. Mina väggar är dock inte i närheten av familjen Anchers. Det var verkligen späckat med tavlor och de lär hänga precis som under konstnärsparets tid.Men, vad var detta? En ofullbordad tavla. En av museivakterna berättar: Den är gjord av Oscar Björck och han hann inte bli klar innan han återvände till Sverige. Tanken var att han skulle färdigställa den när han kom tillbaka till Skagen. Under tiden fick den hänga hos familjen Ancher. Oscar Björck återvände dock aldrig till Skagen.Maria fick syn på ett glasställe hon frekventerade vid sitt förra besök i Skagen.Kvällen därpå fixade vi egen middag i båten. Mysigare att sitta i lugn och ro att prata och Maria kanske hade fått nog av krogen för ett tag.Dessutom bjöds vi på underhållning av en tysk liten flicka. När vi applåderade bockade hon och tackade som värsta scenartisten.Nu har det hunnit bli måndagen den 4 augusti. Maria åkte vidare på sin road trip och nu var hela den nya besättningen samlad. Sven har en gedigen seglingserfarenhet, Carina har seglat lite grann, men för Eva var det premiär.Inget ont som inte har något gott med sig. När vi nu låg stilla och väntade ut Floris, kunde jag komma igång med yogan igen. Eva introducerade mig och Carina för kundaliniyoga och jag körde lite ”vanlig” yoga också. Först höll vi till utomhus , men sedan kom vinden och vi fick improvisera lite inomhus.Sven valde att gå och handla och förbereda lite lunch, medans vi cyklade upp till Grenen. Jag var ju där häromdagen, men det var ju lite spännande att se hur Grenen tedde sig i lite hårdare vind. En stor del av stranden var översvämmad och var som en stor sjö.Nu var det vildare krockar mellan Kattegatt och Skagerack och Grenen var nästan helt översvämmad av vatten.Varför blir det så här, har jag undrat flera gånger. Nu frågar jag min kompis Chat GPT. Om jag ska sammanfatta det förstår jag det som att det är organiskt material som när det bryts ner släpper ifrån sig ytaktiva ämnen som vispas runt av vind och vågor. De ytaktiva ämnena gör att luftbubblorna inte spricker direkt utan hålls ihop och bildar detta skum. Det är vanligare på Väst- än på Ostkusten då den högre salthalten på Västkusten hjälper till att stabilisera bubblorna som då inte spricker lika snabbt.Oops! Den skylten såg vi inte när vi badade här häromdagen.Vi hade lett cyklarna ner på stranden och fortsatte en bit bort i Sandormens spår. Sandormen är ekipagen bestående av traktor och släp för dem som inte orkar gå den sista biten mellan parkeringen och Grenen. Som någon sa: – Det är väl förmodligen de som allra bäst skulle behöva gå. Tillbaka vid parkeringen hittade vi en stig som ledde oss söderut fast längre österut på udden norr om Skagen.Korna såg ut att ha det bra.Trots fyra förtöjningslinor mot kraftiga pollare på den relativt höga betongkajen vaggade båten fram och tillbaka. Sven kläckte den briljanta idén att förtöja masten mot en lyktstolpe. – Så kan man väl inte göra, tänkte jag först. Men, det gick så bra så.
Tisdag eftermiddag ägnade jag en stor del av dagen åt att prata med Hampus hos Riggarna Göteborg. Jag såg en chans att få hjälp att reda ut det trassel jag upplevde med mina fall som gick upp i masttoppen, storfallet och flagglinan. Tyvärr ett resultat av en riggöversyn som Doghouse marin i Svinninge gjort tidigare under våren. I mitt uppdrag ingick att få fram ett mastnummer, vilket dock visade sig sitta på den enda del av masten där det inte gick att läsa av något, trots åtskillig demontering av inredning. I slutänden visade det sig ändå att masten sannolikt var konstruerad på ett sätt som möjliggjorde att problemet åtgärdades utan att masten togs ned och, utan tillgång till mastnumret, men att de inte hade tid när jag kunde vara i Göteborg. Men, det höll mig sysselsatt några timmar 🙁
Dan därpå bestämde jag mig för att ta mig till Råbjerg Mile, Europas största vandrande sanddyn. Den skulle vara 41 m hög och vandra 15-20 meter per år. Det lät ju lite spännande. Istället för att cykla nästan två mil i motvinden tog jag med mig cykeln på tåget från Skagen till Hulsig och cyklade 4,5 km därifrån.Sanddyn var ju ett understatement. Sandökenområde låter som en mer adekvat benämning.Det var inte svårt att låta sig övertygas om att sanden flyttar på sig, en dag som denna. Man ser tydligt hur sanden blåser bort.Det blir vackra mönster i sanden. Hur kan det bli så?Jag tog en rätt lång promenad ut i öknen och upp och ner för de olika dynerna och kände mig fullständigt sandblästrad efteråt. Skorna var rena sandtagen och jag kunde skaka ut sand flera dagar efteråt.När jag nu var så nära den västra kusten kunde jag ju lika gärna fortsätta bortåt och kolla in läget. Byn här heter Kandestederne och såg ut som ett sommarstugeområde med några badhotell. Jag hann ta en kaffe och en glass på ett av dem innan jag upptäckte att jag i all hast borde cykla tillbaka om jag inte ville vänta en timma på nästa tåg.Det är en trevlig upplevelse att åka tåg på Jyllands norra spets. Man är till stora delar omgiven av ett hedlandskap och ömsom skymtar man Kattegatt, ömsom skymtar man Skagerack.Så äntligen fick vi kasta loss efter två liggedagar. Den ursprungliga idén om att börja med att segla över till Norge var redan skrinlagd, Sven förordade en första etapp till Läsö, men till slut enades vi om att gå ut och känna på havet och ta ut en kursriktning som kändes bekväm. Den ledde oss mot Hermanö. Eller stavas det Härmanö. inte ens de initierade kan tydligen förstå stavningsförvirringen. Om det nu var så behagligt kan man ju diskutera. Både Eva och Carina kände av sjösjuka, men utan att offra sig till havsgudarna.Det visade sig att vi hade en hobbyornitolog ombord, Sven. Sedan ska man komma ihåg också de olika artdefinitionerna man får höra. Var det nu en havssula detta var?Det här krigsfartyget passerade oss på ganska nära håll. Det hade AIS:en avstängd, så vi kunde inte se vad det hette eller vart det var på väg. Riktigt spännande blev det dock först när det började dyka upp ett par jaktplan som kretsade fram och tillbaka över fartyget. En ryss månn tro?Vad det är Sven pekar på har jag glömt. Seglar vi längs Hermanö? Pekar han kanske på Islandsberg? Islandsberg är lite ökänt för den kraft med vilken vågorna kan slå mot land.Poppis tydligen att ge sig ut till Stånge huvud utanför Lysekil för att kolla på havet.Innan vi bestämde oss för att gå in till Lilla Kornö hade vi testat hur en naturhamn strax utanför kändes, en klippa längs med vilken man skulle kunna ligga långsides, Lindholmen. Där kände jag inte alls för att gå in, skvalpigt, blåsigt och trångt, men någon annan gång kanske eller med en mindre båt. Vi var lite småfrusna när vi skulle lägga till och tittade häpet på tjejerna som ytterst lättklädda släpade upp sina SUP:ar.
Den norra delen av hamnen hade bojar, men med väldigt kort avstånd till bryggan. På den södra delen skulle man ligga med akterankare, men alla som låg där låg med långsidan mot bryggan. Varför förstod vi när vi försökte lägga oss i en glugg med nosen mot bryggan och akterankare. Det var blåsigare än vi trodde och det drog rakt in i sidan. Vi hittade istället en tyskflaggad X-yacht som såg tämligen ny ut och de såg alldeles förskräckta ut när vi närmade oss med ambitionen att lägga oss längs deras långsida. Men, de fann sig till slut.
Idag finns det inga bofasta på Lilla Kornö, men öns by känns ändå väldigt genuin och pittoresk.Husen ligger mest tätt, men somliga har även plats för lite trädgård.Vi gör en liten kvällsexkursion.Mina kamrater valde att inte klättra med upp på berget.Titta vad de gick miste om.Vore inte de här klipporna något för en bergsklättrare?Morgonen därpå kastar vi loss och drar oss upp mot Kungshamn. Smögen har ju förfulats en hel del sedan jag var där i min ungdom, men de fina pendelbåtarna mellan Kungshamn och Smögen håller fortfarande stånd mot förändringens vindar.Vid något tillfälle frågade oss Sven om det var någon särskilt ställe vi ville besöka. – Hållö, utbrast jag. Men, det kunde jag tydligen glömma. Min båt är för stor. Så jag får väl ta mig till Kungshamn någon gång och äntra Hållöexpressen istället.Sven: – Ser ni hastighetsbegränsningsskyltana där borta? De med 3 knop på? Där går en smal kanal. Skyltarna såg vi, men att det skulle finnas en kanal in där kunde vi inte ana. När jag tittar på sjökortet ser det ut som om det skulle vara 3 m djupt i den smala rännan, men det kanske är väldigt smalt. Lite frestande vore det ju allt att testa.När jag gick i nian (1972) var vi på skolresa till Marstrand och vi besökte då ABBA-fabriken där de gjorde Kalles kaviar. Det var en jättelik skål med en jättelik slev som rörde runt kaviaren, som en enorm hushållsassistent och det såg synnerligen osmakligt ut. Det tog lång tid innan jag blev sugen på kaviar igen. Vi var förresten även i Smögen och besökte ett segelloft, Syversens segelmakeri. Om jag minns rätt låg det där det idag ligger en massa fula bostadsrättslägenheter. Något år senare var jag tillbaka med liten segelbåt och gick på disko där. Nu är allt borta.Vi fortsatte norrut via Sotekanalen. Man ser knappt det lilla huset, så väl kamouflerat är det. Vi passerar vad som kallas Mor Lenas stuga. Huset är från 1700-talet och byggdes någon gång under sillperioden, d v s långt innan kanalen byggdes. Den siste som bodde här hette Johan Alfred och han bodde här med sin fru och tre söner. När hustrun dog 1920 tvingades Johan in på ”hemmet”, men längtade hem till sin stuga och rymde ganska ofta. Fattigvårdsstyrelsen beslutade då att man skulle riva ner taket för att Johan inte skulle kunna flytta hem igen.
Fastän jag nu gått här flera gånger har jag ibland svårt med att banka in i vilken ordning de olika kustsamhällena kommer. Efter Sotekanalen kommer Hunnebostrand och därefter inloppet till Bovallstrand. Därefter är det en mer oskyddad kuststräcka som avslutas med Dannemarken med sina SXK-bojar och sedan Horns ränna från vilken man kan väja lite inåt och ta sig vidare uppåt via Hamburgsund. – Behöver vi handla något, tänkte jag högt med tanke på en vag minnesbild av att det fanns en hyfsad affär i Hamburgsund. Massor visade det sig… I smala sund med berg på ömse sidor kan det bli lite si och så med vinden och har man lite akterlig vind kan bommen lätt komma farande, något jag lera gånger varnat för. Ändå är olyckan framme och Sven får bommen i huvudet. Ingen jättesmäll, men ändå tillräckligt för att jag blev rädd att han skulle ramla över bord, men som tur är höll han sig kvar på däck. Läskigt och obehagligt, men Sven hävdade att han mådde bra.
Detta krävde en kaffe-/glass-paus. Det var ingen glass vilken som helst, utan Pipers glass. Pipers glass från Pipersgatan på Kungsholmen, här i Hamburgsund. Jo, man tackar. Pipers glass som vi ibland lyckades muta någon lärare att låta oss åka och köpa i samband med någon utelektion. Minns jag verkligen rätt? Hur kunde de gå med på det?
Som om det inte var nog med en bom i huvudet, snubblade sedan Sven när han skulle gå ner i sittbrunnen och föll olyckligt över roderpiedestalen. Förmodligen fick han någon spricka i bröstkorgen av den incidenten. Lite senare kommenterade han det hela med att han funderat över om gamla gubbar verkligen ska hålla på med sådant här. Det är ju inte utan att även jag tänkt samma tanke efter att ha spräckt något revben jag med samt skadat knät och ena lillfingret. Fast, nä, så lätt ger jag inte upp.
Linfärjan i Hamburgsund plaskar med sina linor som ingen annan. Bäst att hålla behörigt avstånd när den inte ligger still.Hamburgsund är en härlig blanning av gammalt och nytt. Genuint pittoreskt och modernt av inte det allra mest smakfulla snittet, men ändå, levande.Än engång, tack Sven för att du tog oss hit, till Hästvam. Jag har hittills bara sett på bild hur seglare förtöjer med långsidan mot berget. En av sommarens höjdpunkter.,Vi var alla lite euforiska över att ha kommit hit. Eva kommenterade att jag såg ut som glad liten pojke och Sven utbrast: – Tänk att jag skulle få komma hit en gång till i mitt liv!Vi tyckte vi hade haft en rätt tuff segling hit och så dyker denna svärm med kajakpaddlare upp som om det inte vore något särskilt med att ta sig hit.
Röda näckrosor är inte allt för vanligt. I bohusländska skärgården förekommer den, förutom här på Hästvam, på Dyngön, Bohus Malmön och Ramsö.Civilisationen är hyfsat nära. Tittar man in mot land ser man Fjällbacka.Men det räcker med att vända sig lite om, så ser man bara det vilda, det vackra.Det är väl den här färgen stenen ska ha, lite beigerosa…Husen på Hästvam lär fortfarande vara i samma familjs ägo som när ett av dem flyttades hit 1831 av mästerlotsen Gabriel Sandmark från en av Väderöarna. Sedan 2005 är de dock enbart sommarbostäder.På Västkusten får man se sig för innan man dyker ner i vattnet. Vad är detta för en krabat tro? Den kom inte ensam utan i stora stim. Den ser ju rätt beskedlig ut, men efter att ha läst om de invasiva och farlig klängmaneterna blir man ju lite orolig över vad man ska möta under simturen. Ofarliga sa en båtgranne. – Vad heter de då? – Vet inte. Någon annan som vet? Emellanåt kunde de se lite fluorescerande ut.Som att äta middag i en lugn kanal samtidigt som det runt om oss var full fart på havet.Här på Florö var et tydligen liv och rörelse förr. Fartyg tog skydd här vid dåligt väder, här öppnades krog, här bytte passagerare båtar, här fanns sillsalteri och när sillen gick till kunde här ligga ett tjugotal ångare och vänta på sillast. Som så ofta skedde allt detta spännande för länge sedan, från 1830-talet och resten av det århundradet. Myndigheterna hade tydligen synpunkter på hur krogrörelsen bedrevs och drog in utskänkningstillståndet 1888. Låter spännande. Undrar vad det var för anmärkningar man hade.Jag får ta hjälp av Sven för att lokalisera var denna bild är tagen: ”Tror” bilden är tagen ”när vi gick mellan Fläskön och Dyngön. Husen ligger nog på Dyngön.”Sven gissar att kameran nu varit riktad mot några hus på Fläskön.Jag fick bekräftat hur dålig koll jag har på skådisar. Här på Dannholmen bodde tydligen Ingrid Bergman. Ingrid Bergman? Men, hon ligger ju begravd bredvid Ingmar Bergman, på Fårö. Den Ingrid som har bott här ”är mest känd för två saker: rollen som Ilsa Lund i ”Casablanca” och för den skandal hon orsakade när hon 1950 lämnade man och dotter och USA för filmaren Roberto Rossellini, Italien och en ny familj. I ett slag gick hon från att vara Hollywoods änglalika älskling till omoralisk kvinna och dålig mor.” (SvT). Ingmar Bergmans Ingrid var tydligen inte någon skådespelare. Där ser man vad okunnig man kan vara. Idag ägs Dannholmen av släktingar till Ingrid Bergmans dåvarande man Lars Schmidt.Vi lägger till i Södra Dyvik vid Otterholmen och tar jollen in till stranden och låter oss fascineras av de stora ostronskalen. På många håll ser man mängder med trasiga ostronskal och tydligen är det fåglarna som släpper ostronen från luften så att de krossas och så kommer de åt innehållet. Man får inte vara dum. Inte ens om man är en fågel.Sven tar täten för att visa oss något spännande.Sven pekar ut vad som är en skalbank. Skalbank!? Jo, det är en större ansamling av skal från huvudsakligen subfossila djur. Här fanns ett dagbrott där men under 1920-talet bröt snäckskal som användes som råvara, främst för hönsfoder och för tillverkning av glas.En del byggnader från denna epok finns bevarade, bland annat en före detta arbetarbostad för stenhuggare, stenhuggarbaracken. Idag används den som flerfamiljsfritidsbostad. Man ser även rester av gamla kajer på flera håll.Och vem kan ha bott i det här tjusiga huset?Som på så många andra håll i Bohuslän bröts här även granit. Verksamheten pågick från slutet av 1800-talet till in på 1930-talet, sedan var det inte lönsamt längre.En ek av arten sparbanksek.På andra sidan ön var det så här fint och där språkade vi med en liten flicka som sa sig prata bl a franska, tysk och arabiska. På Otterön var hon bara på somrarna och hälsade på hos farfar, tror jag det var. Nu var det dags att åka hem till Dubai där hennes familj bodde. Snacka om kontraster.Rena parken. Antagligen fullt med kalkhaltiga snäckskal som möjliggör denna grönska.Här var något spännande också. Om jag förstod Sven rätt hade man upptäckt att det bubblade upp färskvatten från strandbotten. Tydligen var det egnvatten som sipprade ned från berget bakom mig som letade sig upp till ytan på detta sätt. För att få en färskvattentäkt lade man dessa betongringar på botten och simsalabim, en färskvattenbrunn ute i det omgivande, salta vattnet. Och? Jo, det smakade färskvatten, men det hade nog skvalpat över en del havsvatten också.Vi hade rätt mycket vind in i viken vi låg i och den skulle öka, så vi bestämde oss för en flytt. Inte för att det hade varit riskabelt att ligga kvar, men det blir ingen ro när det rycker och sliter och kluckar. På väg till norra sidan av Otterön körde vi om ena möhippa. Tjejerna hade en lättklädd dansör som ett tag stod och åmade sig på fördäck och det såg nästan ut som om han skulle ramla av och när jag väl hade fått upp kameran hade han istället ramlat ner i några kvinnliga famnar.Sven tyckte uppenbarligen att vi var tramsiga som ville tömma vårt toalettavfall m h a toatömningsanläggningarna. Vi tillhörde en försvinnande liten minoritet på c:a 10 %, menade han. Alla andra tömde i havet och det lilla vi hade i tanken gjorde ju ingen skillnad. Tramsigt eller ej, vi stod på oss. Problemet var bara att toan fortfarande gäckade oss och inte fungerade som förväntat. Nu tror eller hoppas vi dock att saken är löst. Sven gick och täljde långa pinnar och en av dessa pinnar förde jag upp i genomföringen liggandes på flytbryggan. Det gav resultat. Fullständiga krevader av skit kom ut från tömningsslangen. Jag hade tänkt tanken flera gånger, men då såg jag framför mig hur hela jag skulle ligga i sjön och få dessa krevader över mig. Nu räckte det med underarmen, inte så trevligt det heller, men ändå ett mer lockande alternativ. En bit bort skulle en flicka bada och vi hamnade i beslutsvånda. Skulle vi varna henne eller inte? Skiten tycktes dock röra sig i en annan riktning. Detta var vårt enda ärende till Grebbestad och tack kära besättning för att ni ville ta er tid till detta.Längre norrut än toatömningen i Grebbestad kom vi inte. Vi styr söderut igen. Det är mäktiga vågbryt när skärgården öppnar upp sig. Man vill inte vara på fel ställe.Skönt att komma in i skydd av Lilla Hamburgö. Vad det här stället heter framgår faktiskt inte av sjökortet, men mysigt är det.Och titta vilken mysig liten strand det här gänget hittat. Är det fortfarande Lilla Hamburgö?Det här fina huset bör ligga på Kiddö.Via Hornö ränna kom vi så ner till Dannemarken för en lunchpaus. Här ligger några SXK-bojar och de kan behövas här, för särskilt skyddat är det inte. 2019 låg jag jag här senast. Ett oväder var på väg och jag var väldigt mycket i valet och kvalet om jag skulle lita på bojen eller ge mig iväg till närmsta gästhamn. Vi valde det senare och hamnade i Hunnebostrand. Rätt beslut? Vet inte, men det kändes rätt i maggropen.Vi fortsätter söderut och ser Bovallsstrand på håll. Där, i fiskaffären, har jag köpt mitt livs godaste räkor.Vi är tillbaka i Sotekanalen. Ja, den heter faktiskt så, inte Sotenkanalen som jag trott. Man uppmanas att ta ner seglen nä man går in i kanalen. Ett helt rimligt krav kan det tyckas. Senare berättar min yngre sons sambo Lises morbror för mig om hans och Lises mammas seglingar med pappa Sten. För övrigt en mycket trevlig och charmig man som jag fick förmånen att träffa innan han gick bort. Sten verkar ha varit en sann äventyrare och att använda motor verkade ha varit i stort sett uteslutet. Motorn var nerpackad på ett sätt som inte på något sätt lockade till att ta fram den. Då var det tillåtet att segla genom Sotekanalen och det gjorde de även om det innebar att de de var tvungna att kryssa. På något ställe drog man båten från land, vilket en gång ledde till att Lises mamma plumsade i. Hårda bud 🙂Vi har lagt oss på svaj utanför Keö, nära Bohus Malmön, även denna gång fick vi fatt i en SXK-boj. Fullmånen den 9 augusti kallas tydligen även Störmånen. Den här bilden togs en dag senare, men visst är den fortfarande rätt imponerande? Den stör väl nattsömnen tänkte jag, men namnet är tydligen kopplat till fisken stör, att det är gott om den fisken då i amerikanska vattendrag och sjöar.Jag har aldrig förr gått norr om Orust, så nu skulle vi göra det. Bitvis en spännande tur, bitvis en varvshistorisk tur. Sveriges största exportframgång vad gäller segelbåtar måste väl vara Hallberg Rassy. De byggs här i Ellös. Jag tror det var 2004 som jag och min äldste son Joakim gjorde en road trip på Västkusten för att titta på båtar. Vi körde in på varvsområdet här och tittade runt lite grann, men när vi skulle ut var grindarna stängda. – Shit! Vad gör vi nu? Jag minns att en åtgärd var att knalla hem till varvsägaren Cristoph Rassy för att höra om han kunde hjälpa oss att komma ut. Jag minns inte hur det hela löste sig, men ut kom vi så småningom.Sven föreslog att vi skulle ta en liten omväg och gå via Nordströmmarna. Det var bitvis både pittoreskt och spännande, både p g a att det var smalt och att det precis som namnet antyder var strömt.Stundtals var det väldigt tätt mellan pinnarna. Ibland kan man med ett visst perspektiv inte begripa hur man ska kunna ha den eller den pricken på babord eller styrbord och så kommer man lite närmre och förstår inte vad problemet var.Vem är äldst tro? Gubben eller ekan?Vi fortsätter den varvshistoriska färden och kommer till Bassholmens varv. Här byggdes ett tiotal segelfartyg under 1800-talet.Är det Sjöfartsverket som skojat till det eller är det någon privatperson som tagit initiativ till varning för ojämn väg? En bit bort blir det riktigt strömt och jag får ge fart för att inte driva iväg. Även här hävdade Lises morbror att Lises morfar Sten hade kryssat.När vi kommer ut från den trånga farleden passerar vi Kungsviken där Malöbåtarna byggs och här på Vindön byggdes de vackra Vindöbåtarna
Vi fortsätter förbi faret upp mot Udddevalla och styr återigen söderut, men nu är det kryss och det blir allt gråare. Vi omges av rätt höga berg och vinden kommer och går och någonstans i höjd med Ljungskile börjar det dessutom regna. Jag har antecknat i loggboken att vi lade till kl 20:20. Någon avslutningsmiddag på byn hade ingen lust med, utan vi kurar för regnet, värmer rester och stupar utmattade i säng.
Jag vill tacka min tappra besättning. Eva som var så modig att anmäla sig trots att du aldrig seglat förut. Carina som var så positiv till allt vi företog oss. Sven som guidade oss till spännande platser och leder.
DISTANSER
Skagen-Lilla Kornö: 46,6 M
Lilla Kornö-Hamburgsund: 20,7 M
Hamburgsund-Hästvam: 2,9 M
Hästvam-Otterön (Dyviken): 6,2 M
Otterön (Dyviken)-Otterön (Röd): 2,9 M
Otterön (Röd)-Grebbestad: 1,4 M
Grebbestad-Dannemarken: 11,9 M
Dannemarken-Keö: 15,5 M
Keö-Flatön: 15,5 M
Flatön-Stenungsund: 34 M
Gastar: Hélène Palm, Katarina Sireus, Roland Stenberg
Datum: 24 juli-1 augusti
Gästhamnen i Falkenberg ligger i en rätt trist miljö. Båtklubben ligger på vänster sida av Ätran och större båtar är hänvisade till att ligga långsides, i och för sig trevligt, en bit hitom själva klubbhuset. Sitter man med ryggen mot Ätran möts man av grönska, men det är egentligen bara en kuliss, på andra sidan kulissen ligger ett förfallet industriområde. Sitter man med ryggen åt andra hålet möter blicken en massa silos och längre ner höll man på med reparationer av torrdockor.Korsar man Ätran kommer man rätt snabbt in i stan och intrycken blandas mellan den nedlagda och inhägnade f d järnvägsstationen och den praktfulla kyrkan som knappt liknar något jag sett förut. Kolla in taket.Och insidan. Finns det fler svenska kyrkor av detta slag?Varför lämnar man bara området åt sitt öde. Ser ut som en öde industritomt.Det kommersiella centrumet i svenska småstäder bjuder sällan på någon positiv överraskning, men här känns det ändå extra själlöst. Som Stortorget. En enda stor bilparkering. Men, kom igen Falkenberg! Räcker inte fantasin längre?Och hur tänkte ni här? Tänkte ni att de moderna husen till höger skulle harmoniera med den äldre bebyggelsen till vänster?Vi går vidare och gnället förbyts till beundran för den vackra interiören i Sankt Laurentii kyrka. Annat tänkte man i slutet av 1800-talet då inflyttningen till stan var stor. Kyrkoherden då tyckte att ”kyrkan var ruskig och staden ett ovärdigt tempel”. Man byggde en ny kyrka på annan plats och den här kyrkan blev över. Under en tid användes den som föreläsnings- och konsertsal, gymnastiksal och t o m biograf och skjuthall. Jag är inte helt säker på vad en skjuthall är, men det stod så. Saknaden efter den lilla kyrkan med dess atmosfär gjorde dock att man renoverade kyrkan och återigen invigde den som kyrka 1928.Plötsligen känns det inte lika själlöst.2008 flyttades järnvägen ut från stan och järnvägsbron här vid Ätran blev överflödig. Bara fundamenten finns kvar idag. Jag minns inte hur man upplevde det då, men tågen måste ju ha gått väldigt tätt inpå bebyggelsen.År 2020 när jag seglade hem båten från det pandemistängda Norge la jag till i Falkenberg. Mina minnesbilder utöver hamnen var just de fina kvarteren i de bevarade, äldre kvarteren och en affär som sålde massor med olika sorters Tonic.Affären hittade jag inte nu, men de gamla husen låg i alla fall kvar.Vad som ser ut som en förfallen f d korvkiosk visar sig vara Sveriges mest hajpade pizzeria, Lilla Napoli. När jag klev in såg det rätt tomt ut och förhoppningen om att kunna få ett bord växte. Jag hade ju hört att det var svårt att få plats. En av servitriserna: – Glest med gäster? Nä, vi har paus nu. Det är fullbokat hela sommaren.Punkt 1: ”Vi har ett extremt fokus på just pizzan och därför missar vi andra saker mer ofta än sällan. Det får man bara ta på detta etablissemanget.” Restaurangens uppförandekod får mig att tänka på restaurang Svedala i Bromma. Man lagade god mat, men gjorde en grej av att vara otrevlig. Restaurangen finns inte kvar, så det kanske talar sitt tydligt språk. Hoppas Lilla Napoli lyckas med det svåra konststycket att rida på en våg.Själllöst eller inte, detta var i alla fall ett kreativt inslag på en lekplats: ett DJ controller-bord. Och den fungerade och den LÄT.
Nog om Falkenberg. Hélène bor i Göteborg och Katarina bor utanför Varberg och de kom tidigt och stack iväg och bunkrade. Roland meddelade att resan Stockholm-Göteborg gått bra, men att hans anslutning i Göteborg var osäker p g a en urspårning någonstans Halmstad-Laholm. Samme Roland berättade när han var på väg hem att han blivit sittandes i Katrineholm p g a elfel. Visst, vi läser i media om alla problem med den svenska järnvägen, men det blir ju så uppenbart när det drabbar en själv. Inte under en enda segling sedan vi lämnade Stockholm har samtliga gastar kunnat ta sig med tåg till eller från på- respektive avmönstringshamnen, utan att ha drabbats av förseningar. Det är ju en skam att det inte fungerar bättre. Till slut dök dock även Roland upp och han blev faktiskt ”bara” en halvtimme försenad.
Nu är det semester och segling. Det måst firas! Och Katarina hade med sig ett chilenskt bubbel, Ritmo Latino, som helt överväldigade oss med dess annorlunda smak. Det måste jag prova igen.Kustbevakningen smög in med blåljusen tända och undrade vad som stod på.Dags att knyta sig. Morgondagens etapp går till Anholt. Foto: Roland Stenberg.De traditionella wrapsen var utbytta mot matiga mackor, men med lite folie gick det att hålla ordning på innehållet. Det kan vara svårt med rätter som kräver bestick och tallrikar när man seglar, i alla fall om det kränger och guppar lite.Roland njuter av att vara ute på öppet hav. Han har en egen, mindre segelbåt, en Comfort 26, men hade inte varit ute till havs med den. Hélène och Katarina har seglat en del i singel- och mingelgrupper i Göteborg, men även för dem var det premiär med havssegling. Jag kände mig så pass trygg med Rolands handhavande av båten att jag lade mig ner och tog en tupplur en stund. Även damerna fick med beröm godkänt när de provade att hålla i den ratt som av någon anledning är så mycket svårare att hantera än en rorkult.Egentligen hade vi tänkt oss en kurs så att vi strök norr om Anholt, men vindriktningen tvingade oss längre söderut, så istället blev det ett långt ben som ledde oss söder om ön som sedan avslutades med några slag upp mot hamnen på öns västsida. Och Katarina blev glad när hon såg fenan på en tumlare.Lite ruggig morgon, men i vattnet var det varmt och skönt och det var ett härligt substitut för duschen. Roland var mer förtjust i att segla än i att bada och nyttjade i stället duschen för sin morgontvagning. En dansk som stod och meckade med sin kite berättade att han inte sett några ”brandmaend” (brännmaneter). Intressant med alla teorier om när och var och varför maneterna dyker upp eller håller sig undan. Han menade att maneterna simmade utåt när det var pålandsvind.Stranden och sanden är nära och sanden följer gärna med ombord. Foto: Roland Stenberg.Det måste vara en ruggig upplevelse att dricka rosévin på Anholt.Jag har ju mina två Brompton-cyklar ombord, men vi behövde komplettera med två cyklar till för dagens utflykt.Jag tycker mig ha anat en liten avbohemifiering sedan mitt första besök 2018, men baren med fåtöljer tillverkade av lastpallar bär syn för sägen och bidrar fortsatt till öns prägel av lite shabby chic.En skog av master reser sig i hamnen och det är inte utan att man varje gång man närmar sig hamnen undrar om man ska få plats. Den här gången var det inga problem och även båtar som kom efter oss verkade hitta en glugg. Hamnkaptenen möter en i sin gummijolle och dirigerar och hjälper till. Precis som förra gången tilltalar han oss på engelska. Han ar väl dålig erfarenhet av svenskars kunskaper i skändinävisk.Bara man kommer uppför backen från hamnen känns det som om man är mycket längre bort än i Danmark.Så småningom kommer man fram till öns centrum där också Brugsen (Coop) har en butik och Postnord skyltar för en lokal som nu mest verkar vara ett paketutlämningsställe. 2020 hade ön 138 invånare, men sommartid myllrar det av betydligt fler människor.Den kvinnliga delen av besättningen tyckte att man (!) var goda representanter för tanten och poserade villigt framför Tanternas hus.I Danmark hittar man många visdomsord: Ett gott glas vin och en öl på fat, gör hustrun kärleksfull och mannen glad. Man kanske inte alltid anslår den mest fördomsfria symboliken. Men, det är väl så att danskarna inte alltid vill vara så PK och driver med oss svenskar för vår kanske överdrivna ängslighet att alltid vilja anpassa oss och inte sticka ut näsan.Vi fortsätter vägen fram och hamnar på foten av stranden vid Sönderbjerg. Killen med åsikter om brännmaneters rörelsemönster har nu varit hemma och lagat sin kite och provflyger lite lätt. Lite för lite vind klagar han, men lättar ändå något från marken.De flesta kommer med båt till Anholt. Det finns dock en liten flygplats. Här står ett gäng och väntar på planet till Roskilde. Säkerhetskontrollen ser inte så sträng ut, om ens existerande.Hedlandskapet på Anholt vill man gärna referera till som en öken, eller örken på danska. Den täcker 80 % av öns yta.Dags för lite sen ”frokost” (lunch). Katarina fick sig en uppsträckning av servitrisen Tina på Anholt Kro, när hon frågade mig: – Vad sa hon? Så fick man inte säga. – Jag heter Tina! Varför fick hon dricks egentligen?Nu började det bli lite bråttom att hinna ner till Nordstrand också, den finaste stranden på ön tycker jag.Underbart dopp i havet. Varmt och klart och manetfritt. Vi skulle ju hinna ta en drink innan maten, laga mat och äta middag och få besök också, så någon långdragen njutning blev det inte. Kan bli jäktigt ibland med semester.Förra gången jag var här fick jag även provsmaka ren gin. Jag älska Gin och Tonic, men vanligtvis tycker jag ren gin smakar rätt förfärligt. Men ginen som görs på Anholt minns jag att den faktiskt var god som den är. Trots sitt ursprung kallas den London Dry Gin. Jag läser på och lär mig att London Dry Gin inte har något att göra med var den är gjord, utan mer handlar om ingredienser och smak.Åhh, kan det se mer läskande ut och finns det någon hälsosammare dryck? Vi väljer en gin gjord på färska enbär.Här hade vi kunnat sitta länge till…Vi skulle upp tidigt imorgon, men det hindrade inte Roland från att plocka fram hemgjord slånbärslikör efter maten.Med färjan från Grenå kom Torbjörn och hans lettiska flickvän. Torbjörn lärde jag känna på en off pist-kurs i Kittelfjäll för 2 ½ år sedan. Torbjörn har del i ett sommarhus på Anholt som för honom hit en à två veckor per år.Himlen talar sitt tydliga språk. Dags för bingen. Imorgon ska vi försöka ta oss till Sæby och dit ska det visa sig vara 55 M, Så reveljen hade kunnat blåsas kl 6 av Hélène om hon hade haft någon trumpet med sig. Hélène är skolad trumpetare.Det finns mycket att dokumentera.Det blåste på. Först släppte vi ner storen i lä. Sedan tog vi ett rev och till slut seglade vi bara på förseglet. Vi noterade en skenbar på upp till 12,5 m/s. Det blev en rätt lång etapp. Trots den friska vinden eller kanske just därför blev jag märkbart trött och tog en liten tupplur i sittbrunnen. Foto: Roland Stenberg.Det gick så fort till Sæby att vi höll på att hamna i Fredrikshavn. – Vad är det för ställe där inne då, undrade Roland? – Hoppla, det är ju Sæby. Av misstag hade jag lagt en rutt på plottern till Fredrikshavn i stället för till Sæby. Åtta timmar efter det att vi släppt förtöjningarna på Anholt var vi fastknutna i Sæby. Det ger en medelfart på 6,9 knop inkl trots en hel del tid som går åt till hamnmanövrer.Det godaste vi åt ombord stod nog Katarina för. Tunna pizzadegar gjorda av smördeg och det ska vara smördeg med smör. På det ädelost, tunna päronskivor, valnötter och lite honung. Vi åt även annat gott. Vad sägs om en sjuttiotalsrätt som Flygande Jakob?– Vilken fin bil du har! Ja, det er en gammel bil. – Jo, det kan jag se 🙂 Og, den har en gammel chaufför. Mannen stod med några andra gubbar utanför bilen. – Vent lidt, skall du se! Han satte sig ner i förarsätet. En kompressor eller ett relä eller nåt började låta och den lilla körriktningsvisaren fälldes ut. Ser ni den? Mellan dörrarna… Han var mäkta stolt. Tummen upp! Glatt gick jag vidare, uppiggad av ytterligare ett av dessa små trevliga möten och pratstunder.Vi var på väg till flagghalningsceremonin ute på kajen där en trumpetare skulle blåsa tapto. Det hela avslutades med Det er et yndigt land, den danska nationalsången. Jag kan inte påstå att jag kände igen den, men förstod på omgivningen att det var bäst att resa sig upp från stenen jag satt på. En stillsam och mysig ceremoni, även om trumpetspelet lämnade en del övrigt att önska. Dagen därpå var det dags igen, med en annan trumpetare och trots att vi då satt i båten hördes det stor skillnad till det bättre.Vi vandrar vidare ut på kajen och studerar denna märkliga staty på lite närmre håll. Vi kunde inte undgå att lägga märke till henne när vi gick in i hamnen, Fruen fra havet. Skulpturen ska vara inspirerad av Henrik Ibsens pjäs med samma namn och symboliserar en havssymbol, en skyddsängel, och en Janusfigur med två ansikten, d v s någon som kan se både bakåt i tiden och in i framtiden. Över 800 barn från Sæby deltog i skapandet genom att bidra med skyddssymboler som gjutits in i skulpturen.Det var väl den här sidan av kyrkans budskap som fick mig att gå ur så fort jag fyllde 18. Och nu våndas jag över om jag ska fortsätta stå utanför eller gå med igen. Figuren finns i Sæby kyrka och visar hur demoner plågar människor när de syndat.Ut i livet igen.– Vad fint ni gör! När såg jag någon i Sverige som låg ner på knä för att rensa ogräs på en trottoar. – Ja, det må ju blive fint, ind til kongen og dronningen kommer på besøg. De hade tydligen en månad på sig att göra det redan fina Sæby ännu finare.Vill du flytta in i ett f d rådhus har du chansen. Till salu i Sæby. Huset är från 1700-talet.Havet är alltid nära när man rör sig i centrum.– Är det din bil frågar jag galleristen som håller på att öppna upp. – Nej, ägaren bor där tvärs över gatan. Fick ett infall att konst och gamla, fina bilar hörde samman, men icke.Roland noterade den roliga formgivningen av danska tak, att de avslutas med en rundad del. Är det bara estetik det handlar om? Det brukar ju alltid finnas en funktionell bakgrund. Någon som vet? Foto: Roland Stenberg.Och var har jag nu hamnat? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Turistbyrån gav oss en karta med några olika promenadförslag. Min besättning var till en början tapper och knatade på, men till slut gav de upp och gick och handlade istället. Kartan ledde oss ut på asfalt, längs trafikleder och rondeller. Mysfaktorn var obefintlig och jag gick dessutom fel och fick försöka ta mig fram förbi staket och näst intill obefintliga stigar. Men, så kom jag förbi denna förskola och det slog mig vilken skillnad det var mot våra förskolor där hemma, som oftast liknar baracker mer än skolhus. Här tycks ju någon duktig arkitekt ha varit inblandad. Skamset stoppar jag ner kameran. Tänk om någon undrar varför jag fotograferat barnen. Jag kanske misstänks som pedofil? Jag skyndar vidare.Till slut kommer jag ner till havet igen. Struntar i promenadkartan och kasar mig ner till stranden som så småningom leder mig tillbaka till hamnen och båten.På vägen passerar jag även minibyn. Lockar detta barn och även vuxna med barnasinne för den delen, idag? Vad hände t ex med Miniland i Halmstad?Det var tomt i båten och gastarna hade nycklarna, så jag gav mig iväg på en ny promenad. På vägen passerar jag Villa Villakulla, inte Villekulla. Är det ett sätt att undvika varumärkesintrång, en omedveten felstavning eller vad?Misstänkt likt en järnvägsstation. En montör på platsen förstod inte vad jag pratade om när jag frågade. Han var nog för ung. Persontrafiken mellan Sæby och Fredrikshavn försvann redan 1962 och Sæby – Nörresundby vid Ålborg försvann 1968.Sæby å delar upp byn i en nordlig och en sydlig del. Det mesta finns på den sydliga delen och här finns t o m en liten fors och en kvarn.Till slut hittade mina besättningsmedlemmar tillbaka. Det hade varit en tuff match tydligen att handla på danska, så nu hägrade stranden. Man fick välja med omsorg var man hoppade i, för nu fanns det en del brännmaneter som letade sina offer. – Du ska fotografera när vi inte märker det, det blir mer spontant och naturligt då. Fast jag undrar jag om Katarina inte hade velat smila upp sig lite om hon visste vad som var på G.Ståndaktigt gick vi förbi både glassbarer och drinkbarer.Sæby å.Och så denna ständiga toatömning, som inte så sällan krånglar. Nu ser jag dock glad ut. Locket till tömningsröret sitter eller snarare satt, säkrad med en liten kedja. Inte längre. Knipsade precis bort den och åtminstone här gick tömningen genast mycket enklare. Hoppas bara att jag nu inte tappar locket. Foto: Roland Stenberg.Ny dag och ambitionen var att komma rätt tidigt till nästa mål, Hirsholm. Hélène styr fortfarande tappert, men hade det lite jobbigare idag.Jag var rädd för att det skulle vara fullt i den lilla hamnen på Hirsholm. Men, vi var den enda gästande segelbåten. Vad var felet? En jättespännande ö och bara vi som var här. I Sæby pratade vi med ett par danska seglare och de pratade om att det ”kun var en lille havn”. Där hade de aldrig varit. Vi var i alla fall jätteglada över att ha kommit hit. Det är svårt att jämföra ställen, men det var ändå en av seglingens höjdpunkter för mig, särskilt som det var första gången jag var här.Det var ett rikt fågelliv på ön. Svalor……måsfåglar…… och tobisgrisslor. Om jag förstod det rätt finns Danmarks största bestånd av tobisgrisslor här på Hirsholm. Det är fantastiska fåglar och de är så underhållande att titta på när de flyger på sitt meccano-aktiga vis och landar på vattnet på sitt egenartade sätt. Och särskilt rädda är de inte heller. Ofta sitter de obekymrade på eller precis bredvid gångvägar, kajer och pirar.Vi gav oss genast ut på upptäcktsfärd. Stranden ut mot havet var i sig inbjudande, men vinden var lite kylig.Det är inte sand, det är inte stenar, det är bara fullt med snäckor.Det går inte att komma ifrån att de ibland är vackra, samtidigt som de framkallar rysningar.Vad gör Roland där inne? Geocachar!Är den död? Nä, den rör ju på sig. Det hade inte varit svårt att fånga denna fjäril till sin samling, om man nu var lagd åt det hållet. Är detta en amiralfjäril?Många fina murar omgärdade tomterna.Kyrkan var dessvärre stängd. Det hängde tydligen tre fina votivskepp därinne. Vi fick nöja oss med att strosa runt på kyrkogården där denna originella, trädstamsliknande gravsten fanns. Kul när yrkena framgår. Uppenbarligen har det funnits lots på ön. Inte helt förvånande kanske med de grundfyllda vattnen som omger Hirsholmene som ögruppen heter.Jag slås av att alla blommor faktiskt inte är vackra. Den här t ex ser ju rätt grotesk ut, men det är väl som vanligt, smaken är som baken. Är detta en Acanthus (Morning’s candle)? Det är i alla fall vad Google Lens föreslår.Här får man strosa långsamt och bara ta in…Knappast senaste modellen från Plantagen.Inte perfekt, men mycket patina.Vi tror att detta var den f d lotsutkiken. Dörren var öppen och jag klättrar upp och möts av en massa fågelmålningar.Vad mysigt det ser ut där inne. Där skulle man vilja vara. Foto. Roland Stenberg.När vi vaknar nästa dag har vad som ser ut som en dansk ensamseglare lagt sig på svaj under natten. Samtidigt kommer passagerarbåten, men utan passagerare. I bakgrunden Jyllands fastland. Fast Nordjylland är ju egentligen en ö sedan Limfjorden öppnades upp mot Nordsjön i två steg, 1825 och 1862, som ett resultat av stormar.Vad är detta för en konstig kratta. Tjejerna hittade förklaringen. Den är avsedd för att släcka bränder med. Man slår väl på elden antar jag. Jag skulle inte haft något emot att stanna längre. det var vilsamt här, men jag hade lovat min besättning en upptäckardag i Skagen innan de mönstrade av.Sista seglingsdagen för den här besättningen. Katarina: – Vilken underbar segling. Jag blir nästan gråtfärdig.Min minnesbild av Skagen från mitt förra besök 2018, var en mysig stad, men en ful hamn. Fullt så kategorisk, när det gäller hamnen, kände jag mig inte denna gång. Vi hittade slutligen en trevlig plats. För ovanlighetens skull för att vara en gästhamn i Danmark, förtöjer man med sitt eget akterankare. Vid första försöket lite längre bort i bild fick jag dock inget fästa, det var bara att hala in ankaret där vi låg vid bryggan. Nytt försök, vid ny brygga och ankaret satt.Man kan förbluffas över vad mycket matrester, sand, småsten och annan skit som samlas i sittbrunnen. Vi har därför som rutin att spola ur sittbrunnen en gång per dag. Idag var det Katarinas dag.Tittar man noga ser man att det står Ankerhus på det runda tornet. Inte vet jag, men det är i alla fall inte detta hus man normalt förknippar med Anchers hus, hemmet som Skagenmålarna Michael och Anna Ancher skapade åt sig och där den berömda tavlan Hipp, hipp, hurra! målades av P S Krøyer.Detta blir mitt tredje besök på Skagenmuseet. Jag tog en massa bilder även då som jag la upp, men den här vackra bilden av Anna Ancher föreställande hennes dotter Helga, minns jag inte.Som jag förstått det var Skagenmålarnas ledstjärna, realismen, Man skulle måla som det såg ut och det kanske inte är så svårt att ta på känslan i den här bilden. Lite fattigt, men ändå OK, kalt och lite kallt kanske, men värme vid spisen, tristess, vardagsliv. Pige i et kökken målad av Michael Anchers.Detta är en ”skiss” som förlaga till den riktiga Hipp, hipp, hurra!, men den hänger i konsthallen i Göteborg. Hur hamnade den egentligen där? Jo, verket köptes av en svensk konstsamlare, Pontus Fürstenberg och hans hustru Göthilda. Hela deras samling donerades sedan till Göteborgs konstmuseum. Så var det med det.Många av de allra bästa målarna var eller blev ju lite knäppa. Peder Severin Krøyer var väl en av dem, men kanske också den bäste? Här är han väl sannolikt fortfarande gift med sin Marie som skördar i trädgården.Här har han dock förlorat sin kvinna till den svenske tonsättaren Hugo Alfvén. Det måste väl ha varit en hjärtesorg och smärtsamt att se dem tillsammans. Varför lät han inte bara bli att ta med dem på målningen från detta Sankt Hans-bål?En av de mer framträdande Skagen-målarna var svensk, Oscar Björck. På målningen längst ned till vänster blir man frestad att stryka med handen på båtens skrovliga målarfärg, men det är nästan så man känner den ojämna ytan med bara ögat.Järnvägen kom till Skagen 1890 och enligt visa uppgifter började inte hamnen i Skagen att anläggas förrän 1904. Innan dess fick man nyttja postdiligensen som kördes längs stranden. Det kan inte ha varit en alldeles enkel transport med tanke på den lösa sanden. Målning av Carl Locher 1885.De flesta husen i Skagen är varmt gula, men omväxling förnöjer.Det börjar bli varmt.Vi delar upp oss lite. Jag hade bokat upp mig på vad jag trodde var en visning av Holger Drachmanns hem i Skagen. Istället hamnar på ett föredrag om sagde man i dennes trädgård. Föreläsaren gjorde det med glimten i ögat och med mycket värme och pratade en fullt begriplig danska.Inne i hans hem fick man guida sig själv.Att Holger Drachmann var ett stort namn på den tiden förstår man när man också får lära sig att han sålde sitt namn till en dansk cigarrfabrikör. Först långt senare lär detta fenomen ha uppträtt som fenomen i marknadsföringen, så Drachmann var lite av pionjär.
Jag fick bl a lära mig att Drachmann var mer känd som författare och debattör än som målare, men han var tydligen även en duktig konstnär. En dansk Strindberg kanske? Han umgicks i alla fall med Strindberg. Han föddes och växte upp vid Amager torv vid Ströget i Köpenhamn. Men, han var en orolig själ och flyttade runt både i Danmark och utomlands, verkar ha varit lite av en häradsbetäckare och propagerade för liberalism, rojalism och vänstern i en salig blandning. Idag läses inte Drachmanns så mycket, men enligt vår föredragshållare var han riktigt stor under den tid han verkade. Hans böcker ska ha översatts till i stort sett alla europeiska språk och han ska ha varit större än och tjänat mer pengar än HC Andersen. Idag minns man honom för bl a ”Midsommervisen” eller ”Vi elsker vort land” som sjungs vid Sankt Hans-bålet och som Holger Drachmann skrivit texten till.
Jag kommer snart ikapp mina gastar uppe vid Grenen, där Skagerak och Kattegatt möts.Här fick man inte gå ut p g a strömmarna, men kanske var de inte så farliga idag. Så vi vågade oss ut. Men, där borta går en pappa med sina två små barn. Det tyckte vi som ordentliga svenskar, att det var lite oansvarigt. Det är lite lugnare idag än förra gången jag var här, men det är ändå ett märkligt skådespel, att se hur vågorna möts. En del passerar varandra, en del krockar. Och hur kan det egentligen uppstå vågor från två håll? Det blåser ju bara från ett håll. Vi anar att uppgrundningen har med det hela att göra, men ändå. Ibland är det mer spännande att låta vissa fenomen förbli mysterier.Från mitt förra besök minns jag det som att detta är Danmarks mest besökta turistmål. Det ser inte ut att vara färre turister nu.Även förra gången låg det en massa fartyg på redden. Lågkonjunktur tänkte jag då. Lågkonjunktur tänkte jag nu. Eller ser det alltid ut så här?Nu liksom då, stöter jag på en död säl som spolats upp på stranden.Den skandinaviska sommaren är inte att lita på i år, så nu när det inte bara var soligt, utan också varmt, kan man ju inte motstå ett dopp i havet och vid Grenen dessutom. Foto: Katarina Siréus.Vid Grenen ligger också Drachmann begravd, trots att han dog i Hornbaek på Sjaelland och trots att han ville att havet skulle fånga urnan med hans stoft och föra ut det på havet. Föredragshållaren jag nyss lyssnat till, menade att Drachmanns grav blev en del av badhotellens affärsidé. Det blev så populärt att besöka graven att man inte lät havet ta hand om den. Istället byggdes detta permanenta gravfundament.De andra cyklade direkt till nästa mål, Den Tilsandede Kirke. Jag kunde inte låta bli att först klättra upp i Det Grå Fyr. Här ser man Kattegatt till höger, man anar Grenen där uppe och ser Skagerak till vänster. Vatten vet ju inga gränser, så man kan väl egentligen säga att man även ser NordsjönHärifrån ser Grenen ut som svärdet på en svärdfisk.Jag hinner ikapp mina kamrater. – Va! Är du här nu? Du är ju överallt, en riktig Duracellkanin, får jag höra. Kyrktornets skugga markerar mer eller mindre en plats där kyrkan låg, som nu är begravd av flygsand. Jag blev lite besviken. Trodde man skulle se delar av den begravda kyrkan.Ännu en fin, gammal folkabuss. Danskarna tycks gilla dessa bilar och spana in den gulliga husvagnen.Är man förvånad över att haven töms på fisk när man ser dessa groteskt stora fiskdammsugare. Har Nilfisk något med detta att göra tro 😉Vi funderar även över dessa rör. Är de till för att underlätta upptagningen av nät eller för att få ner fisken i lastutrymmena eller … Någon som vet? Foto: Roland Stenberg.Som tur är får ögonen strax lite annan fägnad, dessa två, vad det ser ut om i alla fall, gamla bogserbåtar. Men, kanske känner de sig lite vilse i pannkakan här.Och så plötsligen denna jättebild på en husfasad. Hur länge hade den fått sitta uppe i Sverige? Svenskar och danskar, visst är vi brödrafolk och nog är det mer som förenar än skiljer oss åt, men i vissa avseenden finns det tydliga skillnader vad gäller beteende och attityder. Det behöver inte alltid vara så PK i Danmark. I Sæby var vi inne i en keramikbutik och den kvinnliga keramikern hade gjort en liten skulptur av en fetlagd, naken kvinna som låg på rygg med rumpan i vädret och benen isär. Våra kvinnliga kamrater uttryckte sitt ogillande åt båda nämnda företeelser.
Denna seglings språkinsikter, båda bidragen från Katarina:
– Lutare = tupplur
– Muskort = kortkort
Seglingsfilosofi 1: Man får titta på menyn även när man är mätt.
Vilken diskussion kan ha föregått den sentensen tro? Mycket av det som sägs på Aquileja, stannar på Aquileja…
Seglingsfilosofi 2 (Hélène): Det är som det är, det går som det går och det blir som det blir. Roland känner igen stroferna och upptäcker att det Alf Henriksson som Hélène travesterat:
Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var.
Tack hörnini för jättetrevligt sällskap. Hoppas vi ses igen.
DISTANSER:
Falkenberg-Anholt: 48,0 M
Anholt-Sæby: 55,3 M
Sæby-Hirsholm: 10,9 M
Hirsholm-Skagen: 15,9 M
Gastar: Lena Gustafsson (endast Ystad-Falsterbokanalen), Jessica Raab och Sabine Sigfridsson
Datum: 14-22 juli
Till min stora glädje var Ystads skeppshandel fortfarande igång. Det är ett sådant där ställe som sprider en underbar lukt av tjärad hampa när man kliver in. Det fanns en liknande skeppshandel i Skillinge, men den försvann för rätt många år sedan nu. Det jag ville köpa, ett set med torx-nycklar och en mer uppdaterad hamnguide än min Landsort-Skanör hade man dock inte.I väntan på mina nya gastar strosar jag runt på stan.Till skillnad från när vi anlöpte Ystad visar sig stan från sin somriga sida, precis som det anstår en sommarstad som Ystad.De utskurna och bevingade figurerna har givit byggnaden epitetet Änglahuset. Skulle jag möta en sådan ängel skulle jag nog tro att de kom med besked om att min sista stund var nära.Biografen Scala i Ystad är Sveriges äldst bevarade för ändamålet byggda biograf. För ändamålet byggda biograf… Vad är det man vill säga? Att det egentligen finns en äldre biograf? Bion invigdes 1905 och historien om filmvisning i Ystad tar sin begynnelse redan 1899.Rosor, sol, korsvirke och en skånsk flagga. Fulländat.En lustig kombination. Är det lurendrejaren som är fri från sorger eller vice versa?De är ena riktiga monster, Bornholmsfärjorna. Säkert effektiva, men inte vackra. Man bör ha bättre uppsikt runt omkring sig än den gången jag seglade längs Skånes sydkust och blev helt överrumplad när jag blev omkörd av en av dessa färjor.Jag började få rapporter om mina gastars reseäventyr mot Skåne. Sabine och Lena skulle ha tagit Snälltåget 23:55 från Stockholm. På grund av vagnfel kom de iväg först runt kl 3 på natten. Det börjar bli en följetång detta med mina gastars tågresor och det svenska tågeländet. Jessica verkade dock ha haft en problemfri resa från Göteborg. Bunkringen gick, i mina ögon, förhållandevis snabbt så vi kunde äta middag i rimlig tid och börja bekanta oss med varandra.
Även toan har varit lite av en följetong ett tag. Har någon slängt något olämpligt i toastolen tro? Papper får på min båt bara slängas i små hundbajspåsar. Hade luftningen av toatanken satt igen kanske? Vi inledde seglatsen med att nyttja hamnens toatömning. Och vad händer då? En mås släpper en skit rakt i huvudet på mig och därefter en rad plumpar över däcket. Vad åt den igår? Jag bytte även backventil i all hast och väl ute ur hamnen provade jag med att pumpa upp tryck i tanken med luftningen avstängd och det lät då som om något lossnade när jag sedan öppnade luftningskranen igen, men det skulle senare visa sig att toan fortsatte att gäcka oss.
Vädermässigt hade vi strålande förutsättningar för vår första etapp, Ystad-Falsterbokanalen. Idag var det mest Lena som seglade. Mina tre nya gastar visade sig vara tre helt olika personligheter, så efter en lite trevande inledning flöt samtalen i alla möjliga riktningar, högt, lågt, ytligt, nära och sårbart. Fantastiskt egentligen vad en sittbrunn kan ha för effekter på hur snabbt man kan lära känna sidor av en människa som man kanske aldrig skulle ha gjort på en arbetsplats eller runt ett middagsbord.Att segla längs Skånes sydkust är kanske inte den roligaste delen av rutten runt Sverige. Men, idag bjöds på optimala förhållanden, sol och halvvind och vi kunde hiss Code 0-seglet och segla om den ena efter den andra.Vi kom fram en hel timme innan broöppning och fick en liten paus i kanalen.Det var inte bara gästande båtar i Falsterbokanalens hamn. Ett gäng minkar hade slagit läger vid stranden. Vilken sötnos!
Men, nu har vi även kommit in i området med dessa eländiga pålar istället för bojar eller y-bommar. Om jag kunde begripa vad vitsen med dessa krångelpålar är. När vi gled in i hamnen och letade efter grönskyltade platser (=ledigt för gästande båtar) hojtade någon att här är det ledigt fastän det var rött, men det skyltade man snabbt om. Det var en vindutsatt plats långt in mot stranden och upptagningsramp och så här i efterhand förbannar jag mig att vi åtlöd uppmaningen. Det skulle visa sig bli jobbigt att ta sig ut.
På morgonen inledde jag och Jessica med en joggingtur på 7 km. Jag var riktigt stolt över denna bedrift även om vi bröt för ett bad på Höllvikens fina strand. När vi kom tillbaka meddelade Lena att hon inte mådde bra och att hon skulle avbryta seglingen, så fr o m nu var vi bara tre ombord.
Om det ändå gick rätt bra med tilläggningen, det dock sin tid innan vi hade ordning på alla tampar, var det desto kämpigare att ta sig ut. Fy, vad vi fick kämpa och väl ute tryckte vinden ner oss mot upptagningsrampen. Till råga på eländet hade vi också märkt att storfallet kärvade när vi skulle ta ner seglet kvällen innan. Efter diverse harvande upp och ner med fallet och flagglinan släppte det. Förmodligen ett resultat av att riggfirman jag hade hjälp av för en kontroll av riggen växlat trissa i masttoppen för fall och flagglina i stället för att byta den slitna rullen för storfallet. Det var tydligen svårt att göra med masten uppe och det skulle inte medföra några problem menade man. Fan tro’t.
Kryss upp genom Öresund i halvtaskigt väder. Humöret var ändå på topp. Jessicas återblick på denna etapp: – Jamen, det var väl rätt soligt! Inte en sol som syntes på himlen i alla fall.
Spänningen var stor när vi nu skulle släppa ner storen. Skulle fallet fortsätta att trassla. Jubel, när seglet föll ned med full fart.
Vi velade lite. Ven, Landskrona hamn eller Borstahusen. Det var rätt mycket vind, så Landskrona hamn skulle väl ge mer skydd, men Borstahusen lockade mer och det började mojna, så till slut blev det Borstahusen och mot Ven kunde vi ju fortsätta imorgon och ha större chanser att få en bra plats i den populära hamnen vid Kyrkbacken. Borstahusens hamn var jättefin, nyrenoverad och muddrad som den var, färdigt i våras.Vi tog en kvällspromenad på byn och mina gastar blev förtjusta i Borstahusen, det gamla fiskeläget beläget alldeles norr om Landskronas centrum. Jag och Sabine tog ett sent dopp i hamnbassängen och direkt efteråt berättade Jessica om att hon fått rapport om att den farliga klängmaneten påträffats i Öresund. Kanske tur vi inte visste om det när vi hoppade i, i mörkret.Det hade hunnit bli torsdag morgon och vi vaknade till ett jäkla liv. Först lät det som ett urbota tidigt träningspass med tjo och tjim. Vid sextiden avlöstes detta med ett ännu brutalare oväsen, då kommunen körde igång med att högtryckstvätta kajen vi låg vid. Hur tänkte man där? Även hamnkapten hade tydligen vaknat. Han såg mest ut som ett frågetecken. – Jag kan inte göra något. Jag har pratat med min chef. Nåväl, nu var vi vakna, så det var bara att låta dagen börja. Jag skulle på gravjakt och Sabine och Jessica skulle köra ett träningspass under Jessicas ledning.När min mamma gick bort upptäckte jag att hon hade tecknat ett gravrättsavtal för ”all tid” för sin pappa. Morfars grav skulle alltså finnas kvar. Det tror jag aldrig att hon nämnde och det måste ha varit hundra år sedan hon själv besökte graven. Jag hade fått en skiss från kyrkogårdsförvaltningen, men på denna tyckte jag det såg ut som om graven mer liknade en gångväg. Jag fick hjälp av en av trädgårdsmästarna som gick och hämtade en kartbok. Hon gick också bet. Graven fanns inte. Besviken cyklade jag tillbaka till båten, men ringde till kyrkogårdsförvaltningen när de öppnat. Jodå, graven fanns, men det stod tydligen fel nummer i gravrättsavtalet. Vi hade ju egentligen kommit överens om att ge oss av tidigt mot Ven, men mina gastar uppmuntrade mig ändå att cykla tillbaka. Tack för det! Och nu hittade jag den. Här ligger han tillsammans med sin andra fru, Maj. På vägen stötte jag ihop med trädgårdsmästaren som försökt hjälpa mig tidigare under morgon. – Jag hittade den, tjoade jag. – Oh, vad glad jag blir, hojtade hon tillbaka. Jag fick även uppgift om var min mormor hade legat, men där hade någon annan person flyttat in. Alldeles intill mormors f d gravplats upptäcker jag att min pianolärarinna Allie Lavestam låg begravd plus ytterligare något bekant namn från förr. Den trevliga damen på kyrkogårdsförvaltningen hade jag nu pratat med ett antal gånger och jag passade på att berömma dem för den vackra kyrkogården. – Åh, vad glad jag blir. Du vet Landskronaborna är lite gnälliga. De klagar mest, på att det t ex är för mycket löv på marken eller så. Det är ni som kommer utifrån som förmår uppskatta hur fint här är.Käre morfar! Jag kan rapportera att din villa fortfarande lever och har hälsan. Vad många fina minnen du, mormor, Fast (morfars manliga hembiträde) med flera bjöd på här. Vet du förresten att jag övervägde att köpa ditt hus när det var till salu för ett tiotal år sedan. Du förstår, Landskrona var fortfarande lite på deken efter det att varvet gick omkull. Kanske tur att du slapp uppleva det. Jag minns inte vad man begärde för huset, men jag hade kunnat sälja mitt boende i Stockholm, köpa ditt hus och ändå fått pengar över. Men, jag tror ändå jag tog mitt förnuft till fånga. Jag har ju faktiskt inget socialt nätverk i stan.På ett sätt synd att hasta vidare, men både Landskrona och Borstahusen ligger ju kvar.Min yngre sons sambo arbetar med förorenad mark. Har du något med detta att göra, Lise?
Vi kastade loss och hade en kort, men underbar segling till Ven. Det blev allt varmare. På vägen över tittade en säl upp, till besättningens förtjusning. Jag tror t o m det var första gången en av dem sett en säl ute i det fria och innan dess tror jag faktiskt Sabine spanade in en tumlare.
Vad var det för invasion av vad som såg ut som små getingar, men ”getingar” som inte stacks och som lät sig dödas på löpande band? Sabine lärde oss att det var fråga om blomflugor. Visserligen heter båten Aquileja och nog verkade de lite lättlurade, så enkelt som de lät sig smällas ihjäl, men ändå. Kanske var det mina kvinnliga gastar som blommade upp av att vara på havet som lockade dem?Ingen av gastarna kände vare sig till Gabriel Jönsson eller Flicka från Backafall, men faktum är att det Jessica pekar på är just Backafall på Ven.Jag har varit på Ven flera gånger och kände att jag hade större utbyte av att chilla i båten eller dess närhet, t ex på den närbelägna stranden, men uppmanade mina gastar att ta en cykeltur runt ön. De var helt lyriska när de sent omsider kom tillbaka.Ett litet mysigt spöregn. Tjejerna var tillbaka och skådespelet kunde avnjutas utan att någon behövde bli blöt.Och som det brukar vara. Efter regn kommer solsken.Att vi skulle se på matchen mellan Sverige och England var ju nästan oundvikligt, även om jag har dålig erfarenhet av avgörande matcher under mina seglingar. Det som började så bra och slutade så snöpligt. Somnade med dystert sinne. Även 2018 förlorade Sverige. mot England. Den gången gick jag tillsammans med just en engelsk besättning, från en båt som lagt sig utanpå mig någonstans i Danmark, till en närbelägen pub. Till skillnad från dagens match spelade svenskarna inte särskilt bra, men engelsmännen var på sitt engelska vis ytterst artiga och bedyrade vilken kämpainsats Sverige hade gjort. Trevligt, men lite genomskinligt.Ny dag. Dånk, dånk, dånk, dånk… Hör ni vad jag hör? Ett underbart läte som skänker värme och trygghet. Jag knallar iväg för att höra mig för om fångstlyckan. Men, bara för husbehov.
– Ska vi gå till Hornbaek? Det är ett mysigt ställe. – Hornbaek! Ja, då kan vi hälsa på min favoritsommelier, Torbjörn Berner, utbrast Jessica – Torbjörn Berner!? Va! Han var ju marknadsdirektör på det bolag inom Ericsson-koncernen där jag började min karriär efter avslutade universitetsstudier, som säljare av Ericssons första PC, StepOne. Det var då en nästan overklig upplevelse att det jag gjorde verkligen var att arbeta. Kändes mer som vi bars fram på silverfat, med upptåg och fester vid sidan om jobbet och Torbjörn Berner var en viktig del av detta. Men sommelier, var det samma Torbjörn Berner vi tänkte på? Jessica berättade om hur hon dragit ihop folk till Torbjörns och hans sons vinprovningar och då kommer jag att tänka på en uppvisning Torbjörn hade i samband med någon konferens. Han pratade vin och han riktigt förkroppsligade vinplantan i en fantastisk enmansföreställning. Ibland kändes det nästan som om hans beteende gränsade till galenskap. Jo, det var nog samma Torbjörn. Senare var jag Account Manager för SEB och jag minns hur jag hade med honom på ett kundmöte och hur jag imponerades över hans pondus gentemot kunden. Han talade och kunden svalde. Sist jag stötte på hans namn var han VD för Kosta Boda och uttalade sig i pressen om vilka idioter ägarna var. Jag tror inte han blev kvar så länge efter det uttalandet. Kanske var det då han satte ny kurs och började med mat och vin. Jessica berättade att han varit restaurangchef på Operakällaren. Snacka om imponerande lappkast i karriären. Först någon dag efter det att vi lämnat Hornbaek och Gilleleje fick Jessica svar från Torbjörns son. – Dessvärre hade ditt mejl hamnat i skräppostmappen. Så, något möte blev det aldrig, men en kul påminnelse om det förflutna.
Värme är skönt, men kanske inte alltid bidrar positivt till tankeförmågan. När vi skulle lägga loss var det bara i sista stund vi kom på att vi fortfarande var kopplade till landström. Jag kom att tänka på när jag hade gasbil och stod och väntade på min tur och kvinnan framför mig drog iväg utan at koppla loss gasmunstycket. Vilken smäll! Och inte blev det någon gas.
Vi satte kurs norrut i Öresund och fick väja för färjan Hamlet. Störst går tydligen först här oavsett manöverförmåga eller inte. Några timmar senare fick jag klart för mig att min kompis Mats hade korsa vår väg över Öresund. Det är inte första gången våra vägar korsas på detta viset. Förra året stod han och bevakade vår insegling mot Öregrund för att sedan korsa min väg inne i Öregrund. – Kolla noga bakom varje hörn löd nu den kryptiska varningen 🙂
Vi lämnar den hektiska farleden mellan Helsingborg och Helsingör och får syn på några tumlare som graciöst hoppar i vattnet. Stor glädje ombord.
Värmen eller vad det nu var, fortsatte att ställa till det. Efter en lugn härlig segling som avslutades med motorgång och storen fortfarande hissad, kan ju komma ny vind, kom vi så fram till Hornbaek. Jessica hade skojat om att jag borde segla in i hamn någonstans, göra en bredsladd och glida in mot bryggan. Var det detta som surrade i huvudet på mig eller var det någon form av värmeslag? Det var näst intill stiltje och efter en stunds nosande runt i hamnen upptäckte vi att storseglet fortfarande var hissat. Var det månne därför folk såg extra nyfikna ut eller kanske var de oroliga för sina båtar? Och ingen sa något. Vad tänkte de egentligen. Vad är det för djävla amatörer eller jäklar, vilka coola seglare. Herregud. När vi väl upptäckte fadäsen åkte storen snabbt ner i alla fall.
Inte bara mötet med Torbjörn Berner uteblev, något riktigt besök i Hornbaek blev det inte heller. Hamnen var full och vi la oss en stund på svaj utanför stranden i Hornbaek och badade i hopp om att någon båt skulle lämna. När ett värmeåskväder började höras på håll drog vi vidare mot Gilleleje.I Gilleleje fick vi lägga oss utanpå en lite mindre segelbåt invid en restaurang och vi klarade oss från både regn och åska.Skepparen på grannbåten berättade att Gilleleje är Danmarks största fiskehamn och antalet fiskebåtar bar syn för sägen. Fint med den ljusblå färgen.Man behövde inte göra många knop för att återigen bli genomvarm, så den närbelägna stranden lockade.Jag har blivit avrådd från att gå till Gilleleje, men varför det kan jag undra nu. Det jag hört är att hamnen skulle vara full av partyliv och vara lite av en turistfälla. Mina tankar gick till Sandhamn i Stockholms skärgård när jag hörde det. Istället möttes vi av ett myller av bryggor, kajer, fiskebåtar och fritidsbåtar, huller om buller. Jag var helt fascinerad av detta gytter.Själva byn och dess hamn andas kanske inte samma behag och harmoni som Hornbaek, men bjuder ändå på fina miljöer. Jag och Sabine tog en promenad medans Jessica tog en joggingrunda.Ett gammalt fint hus som inte är så där pedantiskt skött som man ofta stöter på i Danmark. Det är ibland nästan så att det blir för perfekt.Efter en promenad på byn och lite shopping drog stranden och havet återigen som en magnet.Vilken fin ångbåt. Vad kan det vara för en?
Klockan var närmare två på eftermiddagen när vi kastade loss från toatömningen i Gillelejes hamn. Följetongen toan har ännu inte sett något slut. Tveksamt om vi fick upp något eller om skiten bara åkte upp och ner.
Och återigen verkade fall och flagglina tjorva ihop sig inne i masten. En liten säl dök upp bara några meter från båten och tittade nyfiket på vårt harvande med linorna. Det räckte tydligen för att lösa upp trasslet och vi kunde så sätta segel igen.
Kan ni gissa vilken ö detta är? Synlig på vägen mellan Gilleleje och Hallands Väderö…Vi vände och vred på väderprognoserna, men fann att vinden så småningom borde vrida sig och att den norra viken borde erbjuda ett bättre skydd än vid södra delen av ön där jag legat tidigare. Vid halvsju droppade vi ankare här vid Sandhamn som den norra viken på Hallands Väderö kallas. Hur många Sandhamn finns det egentligen i Sverige?
Återigen bestämde jag mig för att chilla i båten medans tjejerna utforskade ön. Jag har varit här, i alla fall två gånger förut. För första gången i sommar fick gummijollen komma till användning och nu fungerade även motorn efter några års vila. Det var nu också så varmt i vattnet, 22°, att det var behagligt att ligga i länge, så vattenlinjen fick sig en välbehövlig uppfräschning.
Ett alldeles stilla hav. Det här var ett av de där tillfällena man fick nypa sig armen och försöka pränta in upplevelsen, så att man kan återkalla den när det är mörkt och kallt i vinter.Och vad ska man egentligen med ett ankare till när det ligger så där lättjefullt och slöar bredvid båten?Den modernare passagerarbåten m/s Sund kompletteras av denna äldre och charmigare båt, m/s Nanny. Passagerarbåtstrafiken mellan Torekov och Hallands Väderö har anor tillbaka till 1902.Va! Algblomning i Kattegatt. Det trodde jag var en företeelse som hörde Östersjön till. Eller bös som Jessica kallade det. Nästa morgon hade det dock blåst iväg.Jessica: – Nur ein Schwein trinkt allein, fick jag höra när jag smuttade på vinet utan att ha skålat först. Hårda bud att vara skeppare 😉
Och det är måndag morgon och mitt huvud… Nejdå… Här var vi pigga och nytra redan klockan sex när klockan ringde. Sabine och Jessica hade bara utforskat den norra delen av ön och nu skulle jag och Jessica ta en joggingtur på södra ön.
Till min förvåning såg jag en handfull båtar som dröjt sig kvar där under natten. De måste ha haft det lite jobbigt med vinden rakt in. En båt är redan på väg ut. Det var t o m så att jag vaknade till där vi låg när vinden friskade i, men här var de ju nästan helt oskyddade. Foto med telefonen, märker ni skillnaden?Men, kolla där! En massa hästar ute på en kobbe, helt utan växtlighet. Vi sprang närmre för att kolla om det verkligen var en ö de hade hamnat på och nog var det så. Men, så började de plötsligen vada iland. Hur hade de lärt sig att det var så grunt där?Den tidiga morgonen tog ut sin rätt. Helmut (autopiloten) styrde och Sabine övervakade.Tanken var att ankra upp vid Frösakulls strand för en lunchpaus. Frösakull är lika med barndomssomrar för min del. Huset som min morfar köpte samma år som jag föddes ägs idag av en av mina kusiner, så jag kan fortfarande komma hit och vara lite nostalgisk. Den här gången blev det ett besök av det ovanligare slaget. Min kusin Helena står med sin man Fredrik på träbron ner mot stranden. De har sin hund med sig, så längre ner än så får de inte gå med hunden. Vi vinkar åt varandra och pratar lite på telefon. Helena föreslår att vi ska ses i Falkenberg dit vi är på väg, men den här gången tackar jag nej, det blir för stressigt. Jag behöver hinna andas och fixa lite mellan de olika besättningarna.Men, att komma till Frösakull utan att bada går ju inte för sig.Logiken är ju glasklar. – Idag gick jag upp kl 6 i st f kl 8 och eftersom klockan nu är tre är hon egentligen fem. Drink time alltså. Och en liten GT kan väl aldrig skada. T o m på de tidiga Whitbread-seglingarna dukade man väl fram för drinkar innan det var dags för middag? Eller är et en skröna?Att komma till Falkenbergs strandbad var som att komma till ett charterhotell vid Medelhavet. Vattnet var kanske inte riktigt lika blått bara. Folk satt på sina uteplatser utanför sina rum och kopplade av. Det var full fart i restaurangen och det fans en massa aktiviteter på hotellet. En mycket märklig upplevelse som kontrast ill industrihamnen som låg strax bredvid. Köttbiten jag åt var bland de godaste köttbitar jag ätit på länge.Det var rätt mulet, men det var varmt och folk vallfärdade ut på piren utanför och plumsade i, den ene efter den andre. Klockan var säkert fram emot åtta på kvällen.Stranden är 2 km lång och en bit bort ligger vad som ser ut som ytterligare ett hotellkomplex.Hej då tjejer! Det var kul att lära känna er. Kanske ses vi igen någon gång…
Det är lite av ett socialt experiment att se hur en grupp fungerar tillsammans. Men, en sak är säker, man lär i de flesta fall känna varandra väldigt fort.
DISTANSER
Ystad-Falsterbokanalen: 35,7 M
Falsterbokanalen-Landskrona (Borstahusen): 37 M
Landskrona (Borstahusen)-Ven (Kyrkbacken): 5,0 M
Ven (Kyrkbacken)-Hornbaek (på svaj): 13,6 M
Hornbaek (på svaj)-Gilleleje: 5,6 M
Gilleleje-Hallands Väderö (på svaj vid Sandhamn): 26,6 M
Hallands Väderö (på svaj vid Sandhamn)-Frösakull (på svaj): 15,0 M
Frösakull (på svaj)-Falkenberg: 16,7 M
Jag kan ju vara lite vag om var en seglingsetapp börjar eller slutar, men hävda att det är platser det är lätt att ta sig till eller ifrån. Louise bor utanför Falun och skulle ta sig till Oskarshamn, inte fullt så lätt som det kunde te sig. Tåg till Stockholm 9:34 och därifrån buss till Oskarshamn som skulle vara framme 17:35. Lätt som en plätt? Inte då! Först en mindre försening som skylldes på signalfel. Sedan skojade lokföraren till det med att nu lever vi upp till vårt rykte när han meddelade nästa försening om 40 minuter efter order från polisen. Tydligen skulle man invänta en ambulans p g a att någon ombord blivit svårt sjuk. Skoj eller inte, där rök anslutningen i Stockholm. SJ bokade dock om den icke ombokningsbara biljetten till tåg Stockholm-Linköping, tåg Linköping-Berga och buss Berga-Oskarshamn. Detta var dock en dag med rekordvärme (33,4° i Oskarshamn), så tåget från Linköping fick bara köra i upp till 80 km i timmen p g a risk för solkurvor och efter Vimmerby fick det inte köra alls. Så en ersättningsbuss för det försenade tåget skulle nu försöka hinna till bussanslutningen i Berga. Men, det löste man kreativt. Lite improviserat fick passagerarna byta buss i en rondell.
En timma och fyrtio minuter försenad och lite tagen av värmen skulle Louise fräscha till sig lite på båtens badplattform med duschen som finns där. Hon ångrade sig väl och valde ett dopp istället, tänkte jag, när jag hörde hur det plumsade till där bak. Icke! Kvinna överbord! Som tur är kom hon upp snabbt och med glasögonen kvar på nästippen.
Idag är det onsdag den 3 juli och det skulle blåsa en del, men solen sken och vi la ut. På vägen ut passerar man kvarvarande delar av Oskarshamnsvarvet, där min morfar efter avslutade Chalmersstudier inledde sin karriär som skeppsbyggare. Oskarshamnsvarvet har haft en räcka konkurser bakom sig och när det efter bara något år gick i konkurs 1932, flyttade han med familjen till Landskrona och började på Öresundsvarvet, som han förblev troget fram till sin alldeles för tidiga död 1965, bara 62 år gammal. Jag själv var då nio år.Inledningsvis bjöd vädret på underbar segling och trots motvind en känsla av vinden som en varm smekning av kinden. Det blev dock allt blåsigare och vi såg på sin höjd tre-fyra andra segelbåtar. Windys prognos om byvindar blev snarare rådande medelvind om 12-14 m/s och när jag såg att prognosen för Kalmar nu visade på byar upp till 15 m/s gav vi upp och gick in till Borgholm.Tre man tog emot oss på bryggan och hjälpte till med tampar och att hålla båten. Ni måste väl tycka att det är skönt att komma iland nu, fick vi höra. Och visst var det det, men ibland känns det som om vädret upplevs som värre när man ligger i hamn än när man är ute på havet. Idag var en sådan dag.Både jag och Louise hade varit i Borgholm tidigare, så vi kom knappt ut på bryggan, inte längre än vad som krävdes för att betala hamnavgiften. Förmiddagen därpå var vi på väg igen, vidare söderut genom Kalmarsund.Solen fortsatte att skina på oss en hel del och vinden gav inte upp, även om det inte var fullt så tufft som under gårdagens segling. Idag såg vi betydligt fler segel.Inga båttillbehörsärenden i år, så vi passerade lotsbåtsstationen i Kalmar, utan stopp. För två år sedan lade jag också ut från Borgholm med siktet inställt på Kristianopel. Den gången upptäckte jag att den lilla skadan på storfallet snabbt hade förvärrats. Goda råd var dyra. Det var lördag förmiddag och skulle jag köpa nytt fall fick det bli i Kalmar, men då skulle vi behövt bli liggande där till måndag förmiddag och jodå, båttillbehörsaffären hade lämpligt och svindyrt fall på lager. Ombord fanns även Micke, lotsbåtsförare i Kalmar, som ringde en kollega och gav henne i uppdrag att hämta fallet och droppa det på lotsbåtsstationen. Affären med båttillbehörsaffären gjordes upp på telefonen. Vi bryggstudsade här inne och fem minuter senare var vi på väg igen med nytt fall ombord som byttes mot det gamla, väl framme i Kristianopel. Mycket smidigt och än en gång tack, Mickes kollega, som var så hjälpsam.Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att det vore kul med en guidad visning av Kalmar slott, men tänkt att det ligger ju kvar. Nu får det snart ske!Vad långt det var till Kristianopel, både gårdagens och dagens mål. Ibland stämmer inte minnesbilderna om t ex avstånd. Man bör nog kolla på sjökortet lite bättre. Loggen visade på 49 M när vi kom i hamn. På håll såg det fullt ut i hamnen, men det fanns flera lediga platser, så det vara bara att glida rakt in i den lucka som blev vår. Louise hade förberett tampar och fendrar krypandes på däck utanför det skumpiga inloppet till hamnen. Underbart att lägga till i en hamn i lä och som till en början bjöd på värme. Klockan hade ändå hunnit bli halv sex.Enda smolket i glädjebägaren i denna idylliska miljö var musiken som spelades utanför den närliggande församlingsgården. Den andliga spisen med dansbands-touch var plågsamt dålig.Här står vi på resterna av Kristian IV:s befästning från 1600-talet och ser söderut mot gästhamnen. Befästningen var tydligen av Europas modernaste då och var naturligtvis en del av skyddet mot den lede fi, Sverige.För att påminna om dansktiden skrivs vissa gatunamn på danska. För egen del undrar jag var Farbror Blå eller tanterna Grön, Brun eller Gredelin bodde någonstans. Jag vet numera att förebilden i Elsa Beskows böcker var Trosa, men efter att en gång ha tänkt tanken att detta måste ha varit byn de bodde i har jag haft svårt att släppa den bilden.Tja, man får väl komma tillbaka en annan gång. Varför stressa?Vilken enorm ek. Vad kan den ha snappat upp för rövarhistorier under dansktiden?Seglingen börjar mer och mer kännas som en plan B-segling. När vi första dagen ville till Kristianopel blev det Borgholm, När vi skulle till någonstans runt Gåsefjärden (där U 137 gick på grund), gav vi upp i Kristianopel och när vi nu skulle göra ett nytt försök med Gåsefjärden gav vi upp och gick in till Sandhamn. Jag minns inte hur mycket det blåste, men att kryssa i den rådande vinden var ingen barnlek. Ute till havs var det 14-15 grader i luften. När jag senare hoppade i vattnet var det isande kallt, 12,5°, så kallt att man naturligtvis bara vill i igen ;-). Är det den beryktat kalla Hanöbukten som gör sig påmind? Skarpa kontraster mot för tre dagar sedan då det var 33,4 grader i Oskarshamn. Sandhamn ska ej förväxlas med Sandhamn i Stockholms skärgård. Charmfaktorn är obefintlig. Jag har varit här en gång förut, men med bil. Bil som vi fick låna av hamnkapten i Kristianopel för att åka hit och köpa batteriskor till våra nya batterier vi fått hjälp att hämta i Karlskrona. De gamla kokade upp och lukten av nykokta batterier vill du inte vakna upp till. Jag lovar. Hamnkapten tycks numera vara ersatt av en automat, men han finns ju där någonstans och jag skänker honom en tacksamhetens tanke då och då, inte minst när jag kommer tillbaka till Kristianopel.Hanöbukten är inte bara beryktad för sitt kalla vatten, utan även för sin dimma. Spännande att se hur båtar mytiskt och sakta kliver ut ur dimman. Ser ni segelbåten som börjar träda fram? Dimman försvinner dock rätt snart och hesa Fredrik stängs av.Att gå över Hanöbukten är som rena överhavsseglingen. Horisonten övergår till ett tomt streck. För fjärde dagen i rad blåser det bra, men idag lite mer lagom. Det gick som tåget hela vägen. Kanske blir det så mycket lättare att koppla av och törna in en stund då.Det var underbart att segla in i Åhusån. Plötsligt blev det varmt. Närmast havet möttes vi av vad som så mycket mer liknar en riktig hamn än vad jag hade kunnat föreställa mig.Längre upp längs ån låg gästhamnen. Stämningen är lite kontinental. Folk flanerar på kajen och det är fullt på de många restaurangerna.På ån körde en liten pråm fram och tillbaka över till krogarna på andra sidan.En bit bort står ett par män och fiskar. Vet inte vad de fiskar, knappast ål, men det ser vackert och rofyllt ut. Ål ja! Förr var ju Åhus känt för sin koppling till ålfiske och ålagillen och kuststräckan mellan Åhus och Kivik kallades för Ålakusten. men idag läser jag att endast sex fiskare har licens att fiska ål, men att stammen ändå ökar, men från en låg nivå. Min son Filip tyckte jag borde gå och visa upp mitt krokiga lillfinger, nu inlindat med bandage och en halv trägaffel jag fick på krogen i Sandhamn, i brist på glasspinnar. Jag tycker nog att sjukvården i Sverige håller väldigt god klass, men ibland kan det vara en utmaning att få hjälp med lite enklare vård. Det är måndag morgon och planen var att hänga på låset före kl 8. Receptionen är redan bemannad, men receptionisten menade att hon inte kunde göra någon tidsbokning. Istället uppmanade hon mig att ringa när de öppnade kl 8. Och vad brukar man mötas av då? En telefonröst som ber att få ringa upp, jättebra när det inte är så bråttom. Men, vi skulle ju vidare efter lunch. Hur var det? Stod det inte akutintag om hörnet? Det visade sig vara vara en annan ingång till samma vårdcentral, men där blev jag insläppt och utan att ringa blev jag erbjuden en tid kl 10. Toppen! Sköterskan hittade mig dock inte i sitt system, kanske för att jag inte hörde till Region Skåne. Tillbaka till receptionisten och nu accepterade hon att boka in mig. Jag är dock tveksam till om hon verkligen hittade mig hon heller. – Det är bara att du kommer hit kl 10 och sätter dig i väntrummet. Sagt och gjort. Patient efter patient ropades upp, men inte jag. För säkerhets skull kollade jag med receptionisten att jag verkligen satt i rätt väntrum. Gå in och prata med undersköterskorna tyckte hon. Fastän jag mött två av dem tidigare samma morgon såg de helt frågande ut och en person jag inte sett förut uppmanade mig att gå tillbaka till väntrummet, de hade lite mer akuta göromål lät hon mig förstå. Tiden gick och kvart i elva dristade jag mig till att fråga en sköterska om det gick att få någon prognos på när jag skulle få komma in. Hon såg synnerligen förvånad ut när hon förstod att jag hade tid kl 10. Hon skulle kolla och kom omgående tillbaka och ledde mig till ytterligare ett väntrum. Efter en liten stund träffade jag en av dem som engagerat sig när jag kom in via akutmottagningen. – Är du verkligen inbokad? Vad svarar man på det? – Jag ska gå och prata med dem, så här får det ju inte gå till. Det framkom inte vad snacket lett till, men istället menade hon att jag borde träffa en läkare. Jag behövde ju kanske komma till röntgen, menade hon. Hittills hade jag inte blivit ombedd att betala något, men nu blev jag uppmanad att gå tillbaka till receptionisten och göra rätt för mig. Hon var nog rätt trött på mig vid det här laget. – Jag har inte gjort något fel, sa hon med bister ton. Nu gick det i alla fall undan. 11:15 hade jag en läkartid och tio minuter före (!) utsatt tid blev jag uppropad av en trevlig läkare som konstaterade att fingret kommer att bli bra bara jag fortsatte att förbinda det ungefär som vi redan gjort. Sensmoralen av detta? För tungrodd och byråkratisk primärvård?I den mån vi inte redan gjort det skulle vi nu se lite av Åhus. Det första vi snubblar över är en hembygdsgård, Anders Håkansgården. Här bodde Anders Håkanssons son fram till 1990, då den förvärvades av hembygdsföreningen Sankta Annas gille. Gården har anor sedan 1600-talet, men flyttades flera gånger och hamnade på sin nuvarande plats omkring 1950. Svårt att föreställa sig att den så sent som 1990 brukades som en gård omgiven som den är idag av asfalt, en rondell och typhus.Att Åhus varit centrum för ålfiske kände jag till, men att samhället även varit ett centrum för tobak var nytt för mig. Titta vilka tjusiga växter som man gör tobak av. Det var tydligen främst en syssla för kvinnor och barn, men under t ex 1920-talet var det så lönsamt att de flesta Åhusbor ägnade sig åt tobaksodling. Under 1960-talet blev den svenska tobaken utkonkurrerad av import och i Åhus lades odlingarna ned 1965. Kommer ni ihåg att all hantering av tobak omfattades av ett statligt monopol, AB Svenska Tobaksmonopolet? Monopolet avreglerades dock under 1960-talet.Finns det en hamn med sjöfart och fiske är det ju inte överraskande att finna ett repslageri. Malmströms repslageri bedrev sin verksamhet från 1930 till 1966. Här har man återuppbyggt en del av repslagarbanan intill tobaksladan och Anders Håkansgården. Det slår mig hur många trevliga verksamheter, med dagens syn, som helt osentimentalt försvann under 1960-telet. Lite av en revolution som la lite för mycket i ruiner.Här skulle jag inte haft något emot att bo. Ofta när man försöker sig på att bygga nytt i gammal stil, blir det platt och stillöst. Men här tycker jag att man har lyckats. Om jag förstod det rätt är området ca 25 år.Fast gammalt är äldst.Är det möjligen Peace-rosor man planterat utanför Sankta Maria kyrka i Åhus? Det vore ju lite symboliskt för kyrkans verksamhet, av idag.Torget i ÅhusKameran åker upp hela tiden allt eftersom vi flanerar runt……och nya motiv uppenbarar sig.Vi närmar oss ån och gästhamnen.Men, så en brutal kontrast och påminnelse om vad som måste vara en av de viktigare näringarna i dagens Åhus: Absolut vodka. En eldriven lastbil ska backa in i en port i byggnaden som öppnas när bilen närmar sig och sedan sluter den om sig.. Det är som vore det guld man skulle lasta.Jag börjar fundera över hur många monopol som förr fanns i Sverige. Först 1994 upphävdes det monopol som Vin & Sprit hade på på import och partihandel med vin, sprit och utländskt starköl samt på produktion och export av sprit. 2008 såldes Vin & Sprit till Pernod Ricard som döpte om bolaget till The Absolut Company.Strax efter kl 14 kastade vi loss i Åhus. Vinden tyckte tydligen att den hade jobbat nog nu och tog lite paus. Vi ömsom seglade, ömsom gick vi för motor till Kivik. Jag har rätt stor tolerans för att segla långsamt, men ligger farten under 2 knop för länge går motorn igång. När vi kom fram var de ordinarie gästplatserna upptagna. Ett litet uppbåd på kajen tjoade och tjimmade om hur djupt eller grunt det var. Hur djupt stack vi? Jaha, nja det går nog inte. Men, vattnet var väldigt klart och man bedrar sig lätt och vi hade ungefär lika mycket vatten under kölen som det var högvatten, så till slut låg vi med långsidan mot kajen och snart nog lockade vår tilläggning till efterföljd.Vi var ju inte framme förrän vid kl 18 och så behövde vi ju äta lite, så det blev en rätt sen promenad på byn. – Vart ska vi gå då? – Till kyrkan! Vi hade sett någon kyrka torna upp sig högt ovanför byn. Vem träffar vi så på, nästan direkt? Fritiof Nilsson Piraten. Tydligen flyttade han till Kivik 41 år gammal. En del av de mustiga historierna i Bombi Bitt och jag utspelade sig också i Kivik, på Kiviks marknad. Har ni inte läst boken, så rekommenderar jag er varmt att göra det!Rosor tycks vara sammankopplade med Österlen på samma sätt som med rosornas stad, Visby.Det är ju inte så svårt att förstå att Österlen drar till sig många stockholmare. För några decennier sedan var det tydligen förhållandevis billigt att köpa hus på Österlen, men det lär inte vara fallet idag.
Någon kyrka hittade vi inte eller så fanns den en bra bit bort, men var det verkligen den vi hade sett från havet?
Istället vek vi av från vår tänkta väg och hamnade här. Var Åhus känd för sin ål, så både var och är Kivik känt för sina äppelodlingar.Vi fortsatte och hittade till Kivik-Esperöds arboretet, ett gammalt arboretum, det vill säga en samling av inplanterade träd. Samlingen av sällsynta träd, främst exotiska barrträd och städsegröna lövträd, anlades på 1920-talet av en privatperson. Här en amerikansk kaskadgran.Men, även en svensk skogsek platsar i samlingarna. Esperödseken är ca 500 år gammal och mäter 8,5 m i omkrets och är därmed Skånes tredje största träd.
Arboretet gav ett lite risigt intryck. Yngve och Annika, goda vänner som huserar i Brantevik, främst på somrarna, har tagit oss runt till en massa utflyktsmål på Österlen och för 20-30 år sedan besökte vi arboretet. Var det inte mer välskött då? Håller området på att växa igen?
Det skymmer och vi vandrar tillbaka ner till Kivik. Vi passerar ett område med nybyggda hus som utformats på ett fint sätt. Man blir glad över att det finns arkitekter som bygger som jag tror att folk vill bo, att alla inte gått i t ex Gert Wingårdhs skola.Blir gamla båtar vackrare i skymningen? Tänker även på de två män som var ute i en båt på Åhusån och fiskade.Nu har vinden definitivt gått och lagt sig. Vilka krafter ska den besitta imorgon tro, när den fått sin vila?Ny dag och ny promenad. – Men gud, vilken häftig koja, utbrister jag. Kojans ägare stod bredvid och berättade att han egentligen hade velat få hjälp av en trädgårdsarkitekt för att planera trädgården. – Här borde du en en trädkoja, tyckte hon. – Det kan min man hjälpa dig med. Och så blev det uppenbarligen. Den är helt gjord i ek berättade han stolt. Och varenda skruv var igenpluggad. Barnbarnet som stod intill kunde intyga att det var en jättefin koja. Vill du också ha en trädkoja? Klicka här: Pure folly– Heter det gistgård på skånska? – Ingen aning. Många vi började prata med var stockholmare. Jag tilltalade en man i en trädgård, övertygad om att han i alla fall var skåning. Han var polack. En stockholmare uttryckte det så här: I våra drömmar är vi skåningar.Badhotell. Låter det inte lite romantiskt? Av någon anledning kommer jag att tänka på Jacques Tatis Semestersabotören. De har det nog lite lugnare här.I bakgrunden det natursköna Haväng. Har för mig att jag plockat havtorn där en gång.Lägger mannen inte märke till oss eller är han så van vid nyfikna, fotograferande turister att han helt nonchalerar mig? Vi har nu kommit till Vitemölla som ligger på promenadavstånd norr om Kivik.Vilken mysig gång upp till huset, men man kanske ska akta sig för att komma hit på middag i högklackat.– Hej! Ursäkta vi stör, men är du härifrån? Äntligen en tvättäkta skåning, farbrorn i bakgrunden som går in i det vita huset. – Vad betyder strädde? – Var kommer ni ifrån? Jaha, ja ni stockholmare begriper ju ingenting, sa han med glimten I ögat. – Hur är det på vintern här? – Ja, det är väl som i Södertälje. – Jaså! Ja, det vet jag inget om, jag bor inte där. Stockholm eller Södertälje var väl same same verkade han tycka. Han berättade att han legat sjuk en vinter och börjat räkna efter hur många bofasta de var här. 25 änklingar och 25 par, så 75 personer och nu hade det nog ökat lite. Han pratade på och berättade bl a att han föddes på samma BB som sin fru och att de låg där samtidigt. Hans fru dog för några år sedan men han beskrev henne som en väldigt korrekt och anständig person. Han återkom nu till Södertälje och berättade om ett bröllop de skulle gå på där. Hur detta med anständighet kom in i bilden blev hängande lite i luften, men kanske var det så att de ännu inte var gifta och tog in på hotell i Stockholm så att det inte skulle märkas att de syndade. Hans blivande hustru, om det nu var så, hade varit väldigt bekymrad när hon skulle beställa frukost och ville ha rögad korv, underförstått, det skulle ju ingen stockholmare begripa. Men, till slut fann hon en utväg och beställde medvurst. Vad fick de? Ost! Den historien tycktes befästa hans uppfattning om stockholmare. Jaja, vi har fått in nåra här som borde va nån annanstans. Till exempel han med vimpeln där borta, han är en redig skryderöv. Förstå du vad det betyder? Han granskade mig tvivlande, när jag nickade.
Men, hur var det nu med strädde som förekom i en del av gatunamnen här? Det slår det mig att danska smågator eller gränder ibland heter stræde i stället för gade. Kim Larsen sjunger ju t o m om Rabalderstræde. Och strädde passar ju in på de små gatorna här som liknar gränder eller gångar. När jag kollar översättningen stræde får jag även upp upp att det ska betyda sund eller vattendrag. Associationerna snurrar på och jag kommer att tänka på en gata i Lund som heter Kattesund. Hette den månne Kattstraede under dansktiden?
Vi vänder tillbaka och konstaterar att det förekommer lite av badrocksliv även här, ungefär som i Torekov. Badrocksparet berättar att det häromdagen var nio grader i vattnet.
Kivik ståtar även med en egen bio. Tänker på Sudersandsbion på Fårö där en del av Bergmans filmer hade premiär. Fick på motsvarande sätt filmatiseringen av Bombi Bitt och jag sin premiär här?Ursäkta min nyfikna kamera, men det går ju bara inte att låta bli.Det har hunnit bli lunchtid och vi kastar loss. – Idag levererar du äntligen Slow sailing, tyckte Louise. Ja, inte gick det fort och kanske levererade jag även Close sailing, jag har nog aldrig seglat så nära Stenshuvud.Vinden vände och vred på sig innan den äntligen velat färdigt och satte fart. Målet för dagen var egentligen Kåseberga men båtens kurs, så högt vi kunde gå mot vinden pekade nu på Bornholm. – Ska vi segla till Bornholm istället då? – Ja!Jag har mest lagt till i Allinge och någon gång i Rönne, men nu skulle vi istället prova att lägga till i Hammerhavn, en gammal utskeppningshamn för den granit man bröt alldeles intill. I Kryssarklubbens bok Danmark varnade man för pålandsvind och tyckte man skulle vänta med att angöra hamnen tills det var lä. Det var ju inte helt vinkelrät pålandsvind så vi tänkte att vi i alla fall går dit och kollar. I värsta fall kan vi ju gå runt hörnet till Allinge och hoppas på en plats där.Lite pirrigt var det allt att pricka hålet mellan pirarmarna. Det var rätt skvalpigt utanför, men ett paradisiskt lugn när vi väl kom in. Som så ofta i danska hamnar, om man inte har pålar, ligger man flera båtar utanpå varandra. Glaset med vin fick vi som belöning efter att ha gjort iordning båten och tagit ett ljuvligt dopp i havet från den närbelägna sandstranden. Nu var det 20° vattnet.Ovanför hamnen ståtar resterna av fästningen Hammershus.Och vilka roliga hamnbodar 🙂 Är det en flirt med granitblocken man bröt här? Eller havets vågor? Sanningen kanske finns i betraktarens ögon.Nu är det onsdag, dag 8 och det är dags för lite upptäcktsfärd på land. Kan den här stigen leda upp till fästningen? Vi chansade. Alltid kommer man någonstans och visst kom vi till fästningen.Hammershus uppfördes på 1100-talet och innehades under medel tiden av Lunds ärkebiskopar. Vad skulle de med en fästning till, funderar jag. Tydligen fördes en hel del strider mellan ärkebiskoparna och dåtidens kungar, inte minst den allestädes närvarande och fruktade Christian II eller Christian Tyrann som han också kallades. Det berättas om hur man höll en biskop fången här under vidriga omständigheter.
Matlagning var en stor verksamhet på Hammershus. Man var runt 50-60 man på plats och på ett år konsumerades 11 ton mjöl, 0,6 ton gryn, 1,2 ton torkade ärtor, 12 ton oxkött, 6 ton fläskkött, 6 ton får kött, 5 ton saltad sill, 10 ton saltad torsk, 4 ton torkad vitling, 1 ton salt, 1,6 ton smör, 1 ton ättika och ett halvt ton senap. Herregud! Tänk bara 12 ton oxkött. Det blir 4,6 kg oxkött per person och vecka. Plus allt annat. Till frukost åt man sill och drack öl. Lunchen intog man redan kl 9 och sedan serverades middag vid 4-5 på eftermiddagen. Allt salt gjorde att man naturligtvis blev väldigt törstig. Ett minimum per dag var 6 liter öl, men egentligen ville man ha upp till 16 liter per dag.
Detta med öl får vi lära oss var en stor vetenskap som även krävde både renlighet och noggrannhet, varför kvinnor ansågs vara bäst lämpade för att brygga öl. Slarvades det i ölframställningen kunde man befara kolik, yrsel, nervskador och i värsta fall dödsfall. På Hammershus bryggdes slottsöl, god öl och svenneöl (fritt översatt från danska). Det senare, det tunnaste ölet.
1645 intogs Hammershus av en svensk militärstyrka och i freden i Roskilde 1658 tillföll Bornholm Sverige. Christian IV sägs ha blivit rasande över svenskarnas erövring och hånade den danske kommendanten. Svenskarna verkar dock inte ha varit så poppis här. Öns invånare gjorde uppror och dödade den svenske guvernören och den svenska styrkan fick ge sig av.Omkring 1750 började borgen rivas och nu återstår endast ruiner. De kulturskyddades år 1822.Vi cyklar ner mot Sandvig och vi kollar in stranden som byn uppkallats efter. Det är kallt och ruggigt och ingen badande så långt ögat når. En skylt lockar med en badtemperatur om 16°.V trampar vidare mot Allinge och jag slås av att alla bilder jag tagit här tidigare år varit solbelysta. Vilken skillnad det blir.Vi stöter på en båt som la sig utanpå oss i Kivik. – Ni måste ju också ha gått igår? Det var ju rätt kämpigt… När skepparen berättade om båten dagen innan beskrev han skönheten som havsgående, att den egentligen skulle ha levererats till England, men att den blev kvar i Sverige p g a kriget. Men, vad vet jag, kanske man ändå känner sig mer utlämnad på en sådan här båt jämfört med min båt, designad för i första hand, Östersjökusten. – Jaha, ni gick in i Hammerhavn. Det vågade vi inte vi med den sjö som var.Danskar är lite mer vågade och provocerande i sin marknadsföring. Hur effektivt ett sådant här budskap är kan man ju dock fråga sig. Hur många män får de in som frågar efter den där sweatsuiten som passar om man har en liten penis?Vi blir inte så långvariga i Allinge. Kändes som ännu mer turistiskt än sist och gemytet infann sig inte riktigt. Egentligen hade vi kanske inte tänkt oss längre. – Ska vi ändå fortsätta mot Gudhjem? – Jodå! På vägen ut från Allinge dyker vi på byns gamla järnvägsstation. Som jag kommenterade om Åhus station, de går sällan spårlöst förbi, fast här låg det ingen räls kvar. Det gjorde det i Åhus. Trafiken mellan Rönne och Allinge och vidare mot Sandvig lades ned redan 1953 och sista tåget på Bornholm rullade 1968.Jag berättade för Louise att jag hade vaga minnen av att det här någonstans kunde finnas några raviner. Jag och min son Filip cyklade omkring på Bornholm när vi seglade till Allinge för 18 år sedan. Ska vi chansa och köra ner på Kyststin? Louise var med på det mesta, så så blev det. Det var dock mer vandringsled än cykelstig.Minsann, här var det. Jag skickar bilder till Filip, men han verkar inte minnas riktigt. Han var bara 15 då. Louise höll på att skrämma livet ur mig när hon ramlar på den smala stigen, för tillfället dessutom utan min hjälm som jag lånat ut till henne. Som tur är stoppas hennes fall nerför branten av en gren. Shit, det där hade kunnat gå illa.Vill du prova samma stig, så svängde vi av från landsvägen strax öster om Tejn. Klipporna heter Helligdomsklipperne.Tittut! En glugg i skogen.Namnet Gudhjem känns ju som en anspelning på paradiset och nog är det en sann idyll alltid.En hel del turister här också, men lugnare, gemytligare, mer genuint kanske.Från hamnen vi låg i och flera andra ställen, liksom här i Gudhjem, kunde man ge sig ut på båtturer med alla möjliga konstiga farkoster. Dagen vi kom till Hammerhavn var dock all trafik inställd p g a för hög sjö. Den här rullar nog rätt bra även i måttlig sjö, men det var den elegantaste jag såg. Det kommer nog att stänka en del.Egentligen var det m/s Ertholm jag väntade på. Den sköter trafiken till närbelägna Christiansö. Undrar om de ger sig in i hamnen här när det stormar. Grunden ligger inte långt bort och hamnbassängen är trång.Hon har snart 60 år på nacken och tycks ha varit sin rutt trogen genom alla år. Ser hon inte lite gullig ut? Hon såg även ut att vara mycket väl bevarad och så fint den danska flaggan ackompanjerade båtens färgsättning. Intressant att beskåda hur till- och utläggning gick till. För att lägga till drogs hon in med hjälp av trossar och vinschar. När hon skulle ut fick hon hjälp av propellrar som förflyttade henne i sidled ett antal meter innan hon fick plats att börja svänga runt.I Gudhjem var vi väl värda sommarens godaste glass efter att ha kört ca 2 mil, till stora delar dessutom över stock och sten. En ny favoritsmak: Ingefära och lakrits. Mmm…Plötsligen blev det sommar och folk levde strandliv som om de aldrig hade gjort något annat. Var gömde de sig för någon timma sedan? Var kom de ifrån alla? Vi hamnade i ett ögonblicks ambivalens. Skulle vi joina dem på stranden? Vi hade ju en bit kvar att trampa, så vi trampade på.Även i Sandvig gjorde badstranden skäl för sig, men vi skulle ju upp till stenbrottet. Hmm, svårt det där med prioriteringar.Louise hade berättat att hon kunde tala med kor. Nu var det ju här en dansk kalv, så de kanske inte helt förstod varandra.Det här får man tydligen sällan se i Sverige. Det mest naturliga, att kalvar får dia. På en svensk mjölkproducerande gård skiljs kalvarna från sina mödrar redan inom 24 timmar och ges mjölkersättning eller mjölk. Hur låter det?Från fyren Hammerens fyr har man en vidunderlig utsikt. Den är inte bara avbemannad. Den lyser inte ens längre. 1990 togs den ur drift och idag är den bara ett utsiktstorn.Man fick en jättefin vy över fästningen vi besökte i morse.Och man såg över till Sverige.Det gamla stenbrottet är lika spektakulärt och vackert idag som när jag och Filip var här 2007. Den gången lekte dock fåglarna med uppvindarna, antar jag. Stod man vid kanten så dröjde det inte länge förrän en fågel dök upp framför nosen på en på en helt vertikal flygtur. Det var en fantastisk upplevelse. Idag var det förmodligen för lite vind och ingen fågellek.Nu skulle vi bara hitta ner till hamnen. Några tydliga stigar fanns inte, så det blev lite blandning av offpist-körning och vandring bärandes på cykeln. Men, så rätt vi kom. Där var ju hamnen. Bara det nu inte dök upp något stup som förhindrade den slutliga nedstigningen. Efter våra cykelstrapatser tyckte Louise att våra hopfällbara minicyklar förtjänade att kallas terrängcyklar.Nu äntligen, unnade vi oss ett dopp i havet. Inte lika varmt som när vi kom, men vad gjorde det.
Egentligen var tanken att gå över till Sverige påföljande dag. Nu var inte problemet för mycket vind, utan för lite vind. Det såg ut som om vi skulle kunna ha hamnat i ett bleke ute på havet. Inte kul. Vi stannar en dag till och slappar.
Jag stannade kvar i båten och började förbereda nästa blogginlägg geom att gå igenom och redigera bilder. Louise gick upp på berget mot stenbrottet och följde en led längs kusten bort till Sandvig. Efter några timmar kom hon tillbaks med två svala öl hon köpt på en bar i Sandvig. Båten hade torrlagts på just öl, så det var en synnerligen god gärning.
Vi bytte sanden och bad från stranden mot hopp från kajen.Louise var modig och hoppade från 2,5 m, vilket tydligen inte hänt under de senaste 40 åren.Till eftermiddagsunderhållningen bidrog detta ”par”. Bättre fly än illa fäkta.
Ibland händer allt på en gång. Samtidigt som jag skulle steka kyckling började induktionshällen blinka error, ungefär samtidigt upptäckte vi att det var fullt med sötvatten i kölsvinet och att det som sedan en tid var ett misstänkt stopp i toan nu var på blodigt allvar. Nu tog också gasolen slut och jag kände samtidigt ett behov av att utbyta artighetsfraser med grannarna. Puh! Till slut blev det ändå middag.
Efter detta middagsraffel fick vi kyla ner oss med var sin Havnevaffel: 2 iskugler, softicetopping, guf, flødeskum, flødebolle & syltetøj. Jag berättade för den unga tjejen i kiosken att jag var van vid att en sådan delikatess brukade kallas Amerikaner när jag var betydligt yngre. Åtminstone på Tivoli. Hon log oförstående.
På fredag skull vi så gå över til Ystad där Louise skulle mönstra av och ny besättning mönstra på. Vi låg inklämda innanför tre båtar och mellan båtar både framför och bakom oss i flera led. Jag läger ett akterspring tänkte jag och i teorin var det nog en helt korrekt tanke. Men, jag tycks ha någon defekt i min hjärna som gör att jag ibland inte ser åt vilket håll en lina bromsar, så jag får muttra lite med mig själv. Hmm, den bromsar ditåt och den ditåt. Gott! Idag glömde jag att muttra, så när Louise skulle bromsa båtens framfart när jag skulle svänga ut fören, så backade den och det tog några sekunder innan jag förstod vad som var galet och stackars Louise trodde hon hade gjort något fel. Folk rusade till och hjälpte till att putta ut oss. Jag lämnade Hammerhavn med stukad självkänsla. Jag måste komma ihåg framöver att muttra… Så, du har en lite kvinnlig hjärna log Louise lite spefullt.
Det blev lite av en transportsegling till Ystad. Som så ofta denna sommar blåste det lite mer än vad prognosen förutspått. Känslan i Hammerhavn var att vi kanske kunde slå ut de två rev vi fortfarande hade, men när jag kom ut var jag glad att vi inte hade gjort det. Var jag skamsen när jag lämnade kajen, så fick jag lite revansch på vägen över. Vi var tre båtar som låg utanpå varandra som alla skulle till Ystad. Eftersom vi låg längst in kom vi iväg sist, men på vägen över seglade vi om de båda.
Ystad är en rätt mysig stad och överallt dessa vackra rosor. Ursäkta alla min rosbilder, men jag får tillstå att jag var lite besatt av rosor när jag bodde i mitt förra hus. Mina odlingar gick sällan hälften så bra som vad jag sett under t ex årets segling.
– Nu börjar jag haka på allt det här med segling. Ja, och som så ofta då är det dags att mönstra av då. Utöver din omtänksamhet har du varit en cool gast Louse. Det har blåst mycket och när vi har givit upp p g a vinden, så är det jag som vikt ner mig. Men, som du säger, det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd.
Denna etapps språklektion utöver strädde: salongens mysbelysning = raggarslang.
DISTANSER
Oskarshamn – Borgholm: 29,2 M
Borgholm – Kristianopel: 48,9 M
Kristianopel – Sandhamn: 21,8 M
Sandhamn – Åhus: 65 M
Åhus – Kivik: 19,0 M
Kivik – Bornholm (Hammerhavn): 37,2 M
Bornholm (Hammerhavn) – Ystad: 38,2 M
