Medseglare: Malin Karlbom och Slobodanka (Slobi) Savinović
Välkommen ombord Malin! Tåget från Stockholm skulle ha gått 17:58 dagen innan, men var försenat. Nattåg verkar ofta ha lite slack i tidtabellen, så förseningen var inkörd när det kom fram till Boden och hon hann med det anslutande tåget till Haparanda dit hon kom vid halvåttatiden i morse. Sedan blev det promenad till Torneå och byte till två på varandra osynkade bussar, så trots att det bara återstod ca 130 km kom hon fram till Uleåborg först c:a åtta timmar efter ankomsten till Haparanda. En tapper resenär.Flera seglare vi mött hade talat varmt om Röyttä och vi hade ju dessutom blivit inbjudna av Pekka och Kati att utnyttja Oulun Merenkäviäts bastu. Oulun Merenkäviät sägs motsvara Uleåborgs sjöfarare, men låter man Google översätta blir det Uleåborgs sjöborrar. Sak samma kanske… Innan vi kastade loss funderade vi lite över vägvalet. Det fanns en inre farled som förutom att den möjligen var lite kortare kanske även kunde vara roligare att gå i. I min plotter var djupet angivet till 1,8 m, i Skippo-appen i telefonen var det angivet till 2,4 m, vilket ju hade varit OK vid normalt vattenstånd. Jag konfererade med grannen och i hans kort var djupet angivet till 2,2 m. Först menade han att det var OK att gå där, men när vi låg vid toatömningen hade han tydligen fått second thoughts och kom förbi för att avråda från denna led. Better safe than sorry, men en illustration av hur det kan vara med finska farleder. Vi ger oss iväg. Det fåtal båtar vi ser syns inte på plottern och vi får ännu en gång bekräftat att det är mer sällsynt än i Sverige att finska segelbåtar har AIS. Annars är det, som synes, en gråmulen dag och lite duggregn. Mest slör och läns och vi leker ordlekar för att fördriva tiden. Vi spanade in fiskodlingar och googlade på vad man kan odla i dem: regnbågslax och sik.Även Wolke 7 (Hallberg Rassyn till vänster i bild) hittar till Röyttä, annars var det rätt tomt. De fåtaliga båtarna i bakgrunden hör till någon av de sex båtklubbarna som huserar här. Inte många livstecken, de flesta gömmer sig i båtarna. Ända in på 1960-talet flottade man timmer hit, vilket bearbetades och sedan skeppades vidare. Det var när den verksamheten upphörde som båtklubbarna tog över.Vad var ursprunget tro till denna lilla bryggjärnväg? Den kan väl knappast ha byggts för gästande båtars transportbehov.Röyttä har även en historik som lotsstation, men till skillnad från de flesta f d lotsplatser som stoltserar med en lång historik var lotsverksamheten här bara igång 1933-53. Husen på bilden har bl a tjänat som bostäder åt lotspersonalen. Vad de används till nu fick jag inte klart för mig, men förfallet var påtagligt. På Röyttä konfronterades i alla fall jag av mygg för första gången. Slobi, som är poppis bland myggen, menade att det hade hon minsann upplevt långt tidigare.Vi knackade på hos ett antal båtägare och till slut hittade vi en kvinna som hörde till Oulun Merenkäviät och som dessutom med ett brett leende drog på sig regnstället och knallade iväg med oss till deras bastu för att visa hur det fungerade. På vägen anslöt hennes man som hjälpte till att elda på i kaminen. Om vi längre ner, förutom i Österbotten då, märkte en ovilja att prata svenska, så upplevde vi nu, i Uleåborg eller hos människor som kom därifrån, det omvända. Man ansträngde sig gärna för att prata svenska. Är det närheten till svenska gränsen som skapar någon slags förbrödring? Åter till bastun. Snart kunde vi njuta av den där mjuka härliga värmen man bara upplever i en vedeldad bastu, dessutom ackompanjerat av het ånga och färska björklövsruskor.En spång ledde ner till vattnet och en brygga varifrån man kunde hoppa i som i en lagun omgiven av vass.Men, allting har ett slut och då vill man vaska av sig. Ingen dusch, utan man blandar hett vatten uppvärmt av ugnen med kallt vatten och häller över sig. Eller så är man så cool som Slobi och häller bara kallt vatten över sig.Dagen därpå gick vi vidare. Röyttä lämnade inte några outplånliga spår. Förutom bastun kändes det rätt dystert där. Ute på havet var det också lite dystert. Först dimma. Första gången i år som mistluren fick göra tjänst. Det blev en rätt lång segling idag, 51 M, en del kryss, men med bra fart. Annars var det rätt händelselöst. Händelserna kunde räknas till två. Först denna motorbåt som siktade på oss. Slobi: Men vad gör han? Ska han köra rakt på oss? Många fantasibilder hann passera revy om vad de egentligen var ute efter, den ena mer spännande än den andra. Plötsligt stannade de dock och vinkade. Vi vinkade tillbaka. De låg och drev. Hmm, behövde de hjälp? Men, då ska man ju inte vinka på det viset. Efter att ha legat och guppat ett tag, tog de dock ny sats och körde om oss.Dagens händelse nr 2: Mötande segelbåt med gennaker. I vanliga fall en näst intill icke-händelse.Precis som i alla andra städer vi seglat in i möttes vi även i Torneå av tung industri. Här dominerades bilden av Outokumpus stålverk. Ön vi kom ifrån hette ju Röyttä och industriområdet vi nu möttes av hette även det Röyttä. Har man namnbrist i finskan?Först i efterhand lade vi märke till att vi sladdat in i Sverige och att en del av den finska farleden gick genom den svenska delen av Torneälvsdeltat. Har sjökortsmakarna kapitulerat så pass inför integrationen av de svenska och finländska gränstrakterna att de skippat att rita ut nationsgränsen? Tillbaka till seglingen: Lite nervöst var det i början. Det syntes två alternativa leder på sjökortet. Båda gick över mörkblått vatten. Var vi nu i rätt farled? I början av leden sjönk nämligen djupet snabbt till 2,5 m, men sedan var det djupt hela vägen fram till hamnen.När man väl passerat den tunga industrin var det både vackert med öarna i deltat och fascinerande att se hur folk levde sina sommarliv längs älvstranden. Vi såg både storspov och havsörn. Tur att vi nu hade en f d fågelskådare med ombord.Jag har tänkt att det vore spännande att få avnjuta skådespelet när vårisen i Torneälven lossnade. Tanken att jag skulle bada i Torneälven har jag dock aldrig snuddat vid. Vi ligger i Toranda marina, ett udda ställe. Enligt kartskissen i en hamnguide skulle det finnas två bryggor. Det fanns en. I land möttes man av en restaurang och enorma, asfalterade ytor och byggnader vars användningsområden var lite oklara. In till området hade man rest en portal som såg ut att vilja ge sken av att en spektakulär anläggning väntade. Vi frågade om det fanns cyklar att hyra och receptionisten beklagade sig över att dem hade man väntat på sedan förra sommaren. Det fanns en buss, men den hade ”semester”. Och mycket riktigt, på gårdsplanen stod en buss avställd som antagligen var avsedd för alla de som skulle resa fram och tillbaka mellan Torneås centrum och Toranda. Bilden växte fram av en anläggning skapad av någon med stora visioner utan verklighetsförankring. Senare fick jag höra att Toranda anlagts av någon som bodde i närheten och som hade tjänat en rejäl hacka på att sälja sitt företag.I brist på cyklar hade receptionisten/hamnvärden/bartendern/servitrisen lovat oss att få hyra hennes bil för 200 kr. Mindes vi rätt? Var det verkligen bara 200 hon ville ha? Jodå! Den såg ju rätt fin ut, men det var allt en ”bättre begagnad” V70. Men, vad gör det? Kul att kunna ta sig runt. Vad skulle vi nu se här, undrade vi? – Jo, vill ni kanske till Rusta och IKEA? Va! Tänkte vi. Njae, sa vi. Jamen, då ska ni åka till Kukkolaforsen och till Seskarö. Det lät ju lite mer spännande. Bilen skulle vi få tillgång till från kl 13, så Malin gick en promenad till kyrkan och jag och Slobi, började dagen med lite yoga.Vi åkte runt lite i Torneå och nu började min nostalgihjärna gå på högvarv. Mellan jul och nyår 1976 åkte jag runt i Norrland med några kompisar på våra billiga militärbiljetter som man fick när man låg i lumpen på den tiden. Kostade en tågresa fem eller tio kronor? Någon som minns? Vi var då även i Torneå och min minnesbild var att Torneå bestod av en lång huvudgata med diverse mindre tvärgator. Jag minns framförallt hur stora lastbilsekipage tvärnitade när det dök upp någon betydligt mindre bil från höger på en av dessa små tvärgator. Störst går först, var en okänd trafikregel. Den enda huvudgatan med alla sina små tvärgator, kände jag inte alls igen. Respekten för högerregeln kände jag dock igen. Denna björkallé får symbolisera min minnesbild av det förflutna. Vi körde vidare. Plötsligt stod det Övertorneå på en skylt. Jag: – Men, Övertorneå, det ligger ju i Sverige. Malin: – Vi är i Sverige. Helt obemärkt hade vi passerat den svensk-finska riksgränsen.Kukkola var intressant. Inte för att det var världens häftigaste fors, men för att man fick en inblick i hur fisket bedrevs när siken och laxen vandrade upp i älven för att leka. Fokus tycks framförallt ha varit på sikfisket. Åtminstone är det den som uppmärksammas under den årliga sikfesten i slutet av juli. Det är inte vilken liten gårdsfest som helst. Här har t ex Lill Lindfors och Tommy Körberg uppträtt. Och siken är tydligen så pass punktlig med sin lek att den här typen av större evenemang går att planera in. Siken håvas på traditionellt sätt från den här typen av båtar, från patorna eller från stränderna. En fiskare som känner till sikens rastställen på vägen upp för forsen kan i ett drag få upp ett halvdussin sikar. Pator var ett nytt ord för mig och syftar på de bryggor som går ut i älven. Ett under att de stod kvar efter isens framfart. Jag läser någonstans att det är en nästan unik företeelse att fiska från pator. I övrigt ska det bara ske i Amazonas. Räkningar som har några år på nacken visar att tillgången på sik minskat markant emedan tillgången på lax ökat något.– Malin och Pelle! Hej! Foto: Slobi.Längs älven och i byn fanns bl a gamla fiskebodar och två kvarnar. Några hus hade omvandlats till museum och konstutställningar. En konstnärinna som inte pratade svenska, hon var väl finska tänkte jag, visade sig istället prata en förtjusande engelska, vilket jag inte kunde låta bli att kommentera. – Jag är engelska, kontrade hon! Kändes som om hon hittat till världens ände. Det ska väl sägas också att man exploaterat Kukkola som en turistbegivenhet, så här finns både stugor att hyra, hotell, restaurang och camping, men det är ändå värt ett besök. På håll i alla fall, såg finska Kukkola mer genuint ut. Värt att kolla.Man delade tydligen upp sig i lag och jobbade olika pass enligt ett schema. För att få koll på när ett pass började och slutade uppfördes detta klocktorn. Vill ni laga sik på Kukkola-vis? Man trär siken på ett spett, skär skåror på vardera sidan, håller den över öppen eld under en timma och doppar den slutligen i saltlake.Nästa mål var Seskarö. Vi hade hört att man under pandemin spelade in Robinson på Seskarö, så det lät ju som ett exotiskt ställe. Förväntningarna var högt ställda och det började bra. Bron över till ön var fin, men som så ofta när förväntningarna är högt ställda blir man lite besviken. Seskarö kyrka var dock vacker. Därinne pågår ett bröllop och snart kommer bröllopsgästerna ut för att blåsa såpbubblor på brudparet.Vi åker vidare och hittar till en fin strand. Malin var inte badsugen, så hon fick föreviga när jag och Slobi letade efter djupt vatten, långt ut, för att kunna doppa oss. Härligt att ligga på stranden en stund.Vi kör väl ner till byn också, så kan vi titta på den gästhamn vi övervägt att gå till. Vilken tur att vi hyrde bil istället och snabbt kunde lämna den upplevelsen bakom oss. Trist hamn. Med båt hade det dessutom krävts en lång omväg, den fina bron låg som en effektiv stoppkloss om man kom österifrån. Som så ofta finns det dock andra distraktionsmoment, som t ex skyltar där det står FISK. När vi kört förbi den skylten för andra gången sa Slobi – Stopp! Kan vi vända? Jag vill handla! Det blev abborrfiléer till middag denna kväll. Gott!Man behöver inte vara tågnörd för att uppskatta ett besök på Haparandas järnvägsstation. Det är en mäktig, överdimensionerad byggnad. Man kan ana storskaliga planer från tiden för järnvägens tillkomst. Foto: Slobi.Själva byggnaden stod klar 1919 och om jag förstod det rätt igångsattes en renovering i anslutning till att persontrafiken skulle återupptas 2021.Idag bedrivs ingen persontrafik mellan Torneå och Haparanda, bara godstrafik, men detta är den sidan av stationen som användes av de finska persontågen och det ser ju onekligen ut som om något är på gång. Intressant också hur det fungerar i gränstrakter. Förutom att det finns finskt bredspår till Haparanda finns det svenskt normalspår över till Torneå. Ofta använder man tre spår när det är fråga om olika spårvidder, men här är skillnaden så liten mellan de olika spårvidderna att ett tredje spår inte ryms, så här löper fyra räler på en och samma banvall. Intressant? Tja, kanske bara för en nörd… Varje spår har tydligen var sin trafikledning, så det gäller att de har en bra dialog med varandra så att tågen inte krockar.När banan till Haparanda stod klar 1915, var det fortfarande världskrig. Först Karungi och sedan Haparanda blev viktiga knutpunkter för post och paketgods. Dessutom var det tsarrysslands enda fredliga väg västerut. Idag för banan en undanskymd tillvaro och som synes är trafiken allt annat än livlig. På tåget som Malin tog från Boden till Haparanda var det tre (!) resenärer och de flesta tycks fortfarande resa med Norrlandskustens dubbeldäckarbussar. Men, kanske kan man hoppas på en renässans. Finska SJ, VR, lär utreda möjligheten att börja köra intercitytåg mellan Haparanda och Uleåborg, efter det att elektrifieringen av den finska banan blir klar. Detta skulle kunna bli verklighet redan under 2025. Jag läser också om planer på regionaltrafik ända från Brahestad till Haparanda, vilket skulle innebära att Brahestad fick tillbaka sin persontrafik på järnväg.Nu går nostalgihjärnan igång igen. Förvaring av effekter. Smaka på det. Och resgods. Hur många vet idag vad det står för, att man kunde pollettera sina väskor eller sin cykel som fraktades i en särskild resgodsvagn. Minns ni de miljövänliga eltruckarna som ilade fram och tillbaka mellan stationshuset och perrongerna och som kördes med spakar?Idag råder det stiltje, men kanske kan man ana en annalkande frisk, internationell fläkt.Haparanda var busy med Power meet. Barnen på den intilliggande stranden verkade dock tämligen obekymrade över den saken. Vattnet var varmt och solen sken. Observera även järnvägsbron i bakgrunden, delvis inklädd i presenningar.Lika intressant som det var att titta på bilarna var det att titta på de människor som skockades kring bilarna.Minns ni det lilla ortodoxa bönehuset i Brahestad? Kanske inte så storslagen, men betydligt mer spännande utformning av denna lilla ortodoxa pärla i Torneå.Rykten förtäljde att integrationen mellan Torneå och Haparanda gått så långt att man byggt ett köpcenter mitt på gränsen. Vad spännande! Hur löser man det rent juridiskt, tänkte jag. Men, det visade sig vara en överdrift. Snarare låg det vid gränsen. I Finland.Inte heller Torneå har mycket till persontrafik med tåg idag. Om jag förstod det rätt går det ett nattåg fem gånger per vecka från Torneå till Helsingfors. I väntan på att ombyggnadsarbetena blir klara vid Torneås gamla järnvägsstation får man dock ta sig ut till en liten hållplats i vad som liknar ett industriområde, för att kliva på nattåget.Efter mycket krångel med att utföra en så enkel sak som att tanka bilen var vi åter i hamnen. Förutom att tanka hade vi även tänkt allt mer på tanken om en midnattssolsegling till Haparanda Sandskär. I hamnen träffade vi Sanna och Juha Eteläinen som hade varit så vänliga och hjälpt oss att visa oss till och få igång bastun på Röyttä.Sagt och gjort. Först tänkte vi bara tömma toan. Vi hörde oss för om djupet vid och fram till toatömningsbryggan och jodå, det borde vara tillräckligt. Försiktigt, försiktigt närmade vi oss toatömningsbryggan, men det tog stopp. Bara att ge upp den tanken och ge sig iväg med oförrättat ärende. Fortfarande långsamt, men med något högre fart gick vi ut mot farleden. Men, då djävlar, tog det rejält stopp. Slobi flög omkull och gjorde sig illa och blev också lite chockad. Det är rejäla krafter som släpps lösa även från låg fart till omedelbart stopp. Vi försökte naturligtvis ta oss loss själva, men båten satt där den satt och Juha rapporterade inifrån bryggan, via VHF:en, att vi inte rörde oss en tum. – Jag ringer sjöräddningen, meddelade han. En stund senare pratade jag själv med dem och de lät lite osäkra på vad de kunde göra för oss. Ont om enheter i närheten, sade de. Vi satt där vi satt och funderade över vad som kunde ha gått snett. Det såg ut som om vi stod på en rät linje mellan två gröna prickar, vilket väl ändå borde innebära att vi var i farleden? Hade vi slarvat med att kolla vattenståndet? Kunde det vara lågvatten? Men, den enkla sanningen var nog att jag gjort en för snäv gir ut ur hamnen. Så småningom blev vi dock uppringda av en av herrarna på bilden som pratade bra svenska och som meddelade att de var på väg och borde vara på plats om 45 minuter. Ont om enheter i närheten, som de sa på Turku Radio? Sjöräddningsbåten kom från närbelägna Röyttä i Torneås hamn… De fick storfallet och fick tippa oss rejält åt sidan och först efter andra eller tredje försöket kunde vi själva köra loss. Vi tackar ödmjukast för hjälpen och det vänliga bemötandet. Som vanligt får vi väl säga. När blev vi ovänligt bemötta av en finländare? – Det fattas ett sjömärke här, fick vi höra. Om det var hans personliga åsikt eller om det de facto skulle finnas ett sjömärke som inte fanns framgick inte. Rätt fantastiskt att kunna få hjälp så snabbt, mitt i natten dessutom och att det inte kostar ett öre.
Vi pratade även med Sweden Rescue, men de konstaterade att vi låg några meter på fel sida om nationsgränsen, så eftersom alla mådde bra, bortsett från Slobis ömmande kroppsdelar och inga barn fanns ombord, kunde de inte erbjuda oss någon hjälp. – Var vi möjligen med i Sjöräddningssällskapet? Och nu fick jag ju skämmas ännu mer. När jag började längesegla och mest seglade i Danmark och Norge tyckte jag inte det fanns någon poäng att vara med längre och när jag sedan kom tillbaka till Sverige blev det aldrig av att gå med igen. – Nähä, men kanske kan du betala nu och få hjälp av dem ändå, tyckte man på Sweden Rescue. Jag kontaktade aldrig Sjöräddningssällskapet, men snabbt som tusan blev jag i alla fall medlem igen.
Senare fick vi höra både från Juha och ytterligare en skeppare som också kom till Haparanda Sandskär att våra tyska vänner gått på samma grund några timmar senare. Sjöräddningsbåten hade minsann att göra den natten. Senare läste jag något på nätet (Marinkiwi) som hade varit bra att läsa innan vi kom till Toranda : ”Följ koordinaterna, sjömärkena funkar inte för segelbåt i alla fall. Vi har prövat och vi slog i sten…” Äventyrligt ska det vara 😉 Skepparen som kom till Haparanda Sandskär berättade också att muddringen av farleden till Toranda egentligen inte syftade till att göra leden tillgänglig för mer djupgående båtar, utan för att förhindra att stan svämmades över. Han menade att leden därför har lite otydlig status, vilket ju kan förklara varför leden inte heller i Skippo-appen hade något angivet djupgående.
Cirka två timmar försenade kom vi iväg, d v s strax efter midnatt, först med lite stukat självförtroende, men nu var vi taggade igen… Foto: Slobi.När vi lämnat fastlandet bakom oss har solen gått ner, men det är ljust hela natten. Lite lustigt att läsa hur ljusa nätter beskrivs när man söker information om solens upp- och nedgång: skymning och gryning inträffar samtidigt. I det här fallet kl 02:00 finsk tid.Segla försiktigt, får jag höra ibland. I natt skulle det ändå blåsa en del och efter en stunds segling i den stora farleden ut från Torneå skulle vi ut bland grundfyllda vatten, så genom att bara rulla ut förseglet, sänkte vi farten för att hinna med att navigera. Vi ville ju inte ringa sjöräddningen en gång till ;-). För Slobi var det en ny upplevelse att det var så ljust. Foto: Slobi.En knapp timme efter det att skymning och gryning inträffat samtidigt är solen på väg upp igen.Malin stod vid rodret en stor del av seglingen och det var tur att Malin var så pigg. Lite senare gick mina ögon i kors och jag la mig ner för att blunda lite. Kanske var det överdrivet att inte ha något storsegel uppe. Det som på kortet såg ut som om vi skulle vara omgivna av grund, visade sig i verkligheten inte vara så tight och fiskenät såg vi bara när vi fortfarande gick i farleden. Så, en rätt odramatisk segling, men en väldigt vacker natt. Foto: Slobi.2008 publicerade Praktiskt båtägande en artikel om att segla till Haparanda Sandskär och det där har etsat sig fast som en slags dröm. Jag har artikeln kvar och även några andra äldre seglingsbeskrivningar, men drömmen att segla till Haparanda Sandskär kändes smått ouppnåelig. Alldeles för grunt för min båt. Men, så hittade jag plötsligt färskare uppgifter om att man skulle ha muddrat och lagt ut pontonbryggor som levererats av Thomas Olheden, avlägsen bekant som även kör isjakt och som jag träffade på någon fest, någon gång för länge sedan. Man kan ju säga att Thomas bidrog till att min dröm kunde uppfyllas. Tack för det Thomas!När vi kom fram kl 05:30 (06:30 finsk tid) var det rätt fullt i hamnen. När var vi med om detta senast? Vi kunde i alla fall kila in oss mellan två båtar. Vi tyckte vi var så tysta och försiktiga, men den kvinnliga besättningsmedlemmen på den finska segelbåten bakom oss var lite grumpy efter att ha blivit väckt av vår ankomst.Man kan kanske inte påstå att bryggan förhöjer det estetiska intrycket av den gamla fiskehamnen, men en sådan här morgon hade jag inga problem att blunda för det. Vi såg inte många segelbåtar i Finland, men när vi nu kommit Sverige och Sandskär så var plötsligen majoriteten av segelbåtarna finska.Detta var ju den första svenska hamnen sedan vi lämnade Rödlöga en månad tidigare och något som slog oss, i förhållande till Finland, var att alla husen var så välhållna.Härligt att vara här 🙂 Efter några timmars sömn var vi sugna på upptäcktsfärd.Jag läser lite olika uppgifter om huruvida det förr var förenat med tvång att gå i kyrkan. Om inte tvång så fanns det i alla fall ett tryck att man skulle infinna sig till söndagsgudstjänsten. Jobbade man då med t ex fiske långt ut i skärgården, så var det ju enklast att uppföra ett kapell som låg nära till. Det var tydligen inte alltid det fanns en präst närvarande, utan då fick t ex någon fiskare agera ställföreträdare. Jag tror att vi utan undantag kunde konstatera att varje fiskeby vi besökte också hade ett kapell.Oftast var kapellen väldigt enkla. Trots detta kunde man ändå känna av en viss andäktighet när man kom in i dessa rum.Malin såg en levande älg på ön. Slobi och jag fick nöja oss med en död älg.Och öns namn? Jo, det finns goda skäl för namnet.Finaste stranden hittills i sommar. Nu skulle här njutas. Malin och Slobi hade dock myror i benen, så efter en stund fick jag njuta på egen hand.Det är kanske knäppt, men när jag kommer till ett nytt ställe går min hjärna igång med jämförelser. Vad liknar detta? Gotska Sandön? Anholt? Fårö? Ja, en skön blandning.Vi hittade en jättefin träplattform för vår morgonyoga. – Vad var det där ni gjorde? – Yoga. – Det skulle jag behöva. Jag är så stel, berättade en av de ”bofasta” stugägarna på ön. Vi fick lära oss att tomterna arrenderas ut men att alla äger sina stugor, förutom två som finns för uthyrning. Han beklagade sig även över tillgången på strömming. Vi såg hur en liten båt som hade varit ute och fiskat kommit in, men knappt fått någon fisk alls. Sorgligt. Under hans första vecka här hade det varit oväder, kanske samma dagar vi låg inblåsta i Brahestad. Det hade blåst 18 m/s, vågorna hade slagit upp över vågbrytaren och vattennivån hade ökat med 1,2 m. Och sedan kan det ju sjunka lika mycket, lade han till. Lite senare i båten konstaterade vi att det sjunkit till 2,4 m. Hamnen sägs vara muddrad till 2,9 m. Hmm, det får inte sjunka lika mycket till, då står vi på grund igen.Det blev två hela dagar på Sandskär och dag 2 skulle vi utforska Norrudden, ett långsmalt näs på andra sidan ön. Slobi: Det här är den vackraste ön vi besökt hittills .Vi hörde flera gånger vad vi trodde var sälar, vi försökte följa ljudet men såg inget, inte ens i kikaren. Foto: Slobi.Nu är vi nära den nordligaste punkten på ön. Fram och tillbaka blev det en fyra timmar lång vandring och jag inser nu att jag hade glömt den lilla detaljen med matsäck. Jag berättar om min och Filips (en av Malins storebröder) erfarenhet av att att ta sig från bussen i Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation, en promenad på c:a två mil. Även denna gång hade jag ”glömt” den lilla detaljen med matsäck. Vi hade lite överbliven chips och läsk med oss. När det så äntligen blev dags för middag på Kebnekaise fjällstation hann jag bara hämta förrättstallriken, så svimmade jag. När Slobi hörde detta var hon snäll och delade med sig av ett äpple.
Sandskär var första hamnen utan Internet och mobiltäckning. Tänk vad beroende man blir. Vattenståndet var lågt som det var. Hur kollar vi prognosen för det? Skulle det bli ännu lägre? Hur är väderprognosen? Ingen strömmad musik. Inget Rapport. Gick inte att läsa på om kommande hamnar. Slobi undrade om hon hade blivit farmor igen. Sedan fick vi tips om att det fanns täckning vid kyrkan. Var annars? Delar av kommande ruttplanering fick vi göra under vår promenad ute på Norrudden. Jag upptäckte senare att jag hade två missade samtal. Jag ringde upp och hamnade hos Sweden Rescue. Den här gången visade det sig att det var Sweden Rescue som ville få vår hjälp. Det hade funnits en båt i nöd utanför Haparanda Sandskär. Hur det gick för dem vet jag inte.
Nära Haparanda Sandskär ligger Malören. Ingen hamn att tala om. – Men vad säger ni om att vi lägger oss på svaj? Vi gled dit långsamt i runt två knop. Länge var det grunt, 7 m t ex, och så plötsligt 59 m. Vilken krater!Slobi var synnerligen skeptisk till att gå ner i jollen och ro in, men lät sig övertalas och efteråt var hon glad att hon hängde på. Kanske trodde hon att betoningen i Malören låg på andra stavelsen, att det låg något olycksbådande över ön… Maaalören heter det ju.Det gjordes ett försök att bygga en hamn, på den norra sidan av ön där vi nu låg på svaj. Det kommer aldrig att gå, sade öborna. Jodå, sa myndigheterna. Resterna av hamnen visar vem som fick rätt.I byn blev vi mötta av ö-hunden. Den kallades så. Som synes gör man nu ett nytt försök att få till en hamn. Denna gång på den södra sidan. Vi fick berättat för oss att man blivit försenade och att arbetet nu låg nere p g a att vi var mitt inne i häckningssäsongen.Hunden tog oss med till kyrkan och tog sig kanske väl stora friheter. Eller är det ett kapell? När övergår ett kapell till att vara en kyrka?Kyrkan (kapellet) var naturligtvis inte lika stor som den väldigt speciella fyren, men liksom fyren en imponerande byggnad. Visst kan man ana någon slags samklang i utformningen av fyren och kyrkan/kapellet?Det är inte svårt att föreställa sig umbärandena befolkningen här fick utstå. Tänk er en låg ö, höststormar, en kall vinter, fukt och kyla som kryper in i husen, is och snö… Men, också underbara dagar med sol och blått vatten och en obruten horisont. Blir man inte lite sugen att prova på…Det räckte med att lämna Malören så sprack himlen upp.Härlig segling. Foto: Slobi.Det här bör vara Likskär med sitt fiskesamhälle.Först sol och bad, sedan en fördrink som naturligtvis bör avnjutas på fördäck. Vi ligger på svaj vid Stora Huvön, utsedd till en av Sveriges vackraste öar. Först ska vi äta och sova. Imorgon blir det upptäcktsfärd på ön.Vad ska man säga till sitt försvar? Ännu en solnedgångsbild…Min gummijolle är inte stor, så när vi rodde in till Malören rodde vi två vändor, men nu vågade besättningen knö ner sig alla på en gång. Det började med lättsamma stigar i behaglig skog.Slobi är snabb och spontan med sina omdömen: – Den här ön är ännu finare.Det blev mer kuperat och det gällde att ha koll på var man satte fötterna.Vad har fått mig att tro att hjortron bara är gott på burk? Har jag bara plockat omogna hjortron? De här hjortronen var bland det godaste jag ätit i bärväg.Stora Huvön är poppis bland klättrare, står det att läsa. Vi börjar förstå varför.Lämpliga seglarskor på Aquileja.Är detta fnösktickor? Fnösktickor kan tjäna som fnöske, d v s tjäna som hjälp för att göra upp eld.Rätt otillgängligt, men kul också att ta sig runt. Det blev många hopp från sten till sten. Slobi var nog lite kaxigare än vanligt. Inspirerad av Malin månne?En geolog skulle säkert kunna berätta något spännande om denna och andra stenar på ön.Och är då detta skägglav? Vackert och lite trolskt när solstrålarna silas igenom.Vi hade haft sällskap av en annan båt under natten. Vi beklagade oss först för att vi kom för nära, men mannen ombord tycktes snarare tycka att det var lite trevligt. Vi valde dock att lägga om ankaret så att vi kom längre ut.Rena rivieran. Vi sörlänningar tyckte det var en märklig upplevelse att se dessa stränder och alla som var ute med sina båtar och solade och badade. Detta är ju trots allt norra Norrland!Riktigt varmt idag.Ser skönt ut.Jag tror fiskarna kände på sig att detta inte var något seriöst fiskafänge. Inget napp.Att komma till Töre var lite av ett antiklimax. Bojen symboliserar den nordligaste punkten i Bottenviken och den måste man ju bara runda. Men, i övrigt, en trist hamn med en cementterminal som såg rätt övergiven ut. Vi fick i alla fall ett diplom för prestationen. Vad ska tyskarna tycka när de går i mål här, i kappseglingen från vackra Wismar? Denna kappsegling, MidsummerSail Agora Direct, är den längsta och lär också vara den tuffaste kappseglingen i Östersjön. 2024 lockade den 147 båtar till startlinjen.Myggen har hittills inte orsakat så mycket besvär. Slobi protesterar. På Röyttä när vi skulle gå till bastun begåvades Slobi med många myggbett och även innan dess säger hon sig ha blivit ansatt av myggen. De tycks särskilt förtjusta i henne. Nu är det dock gott om mygg. Ett regn är i antågande, vi har impregnerat oss med myggspray och barrikaderat oss inne i båten i skydd av myggnät.Det mest spännande vi hittade i Töre var att det var utgångspunkten för Europaväg 10. Jag levde i tron att en Europaväg passerar genom ett antal länder, men det räcker tydligen med två. Den andra änden av E10:an är Å ute på Lofoten. Töre och Å, två europeiska metropoler.Härifrån skulle Malin ta bussen till Luleå för att sedan åka vidare med tåg tillbaka till Stockholm. En lite enklare resa än den till Uleåborg. Tack Malin för att du kom och gjorde oss sällskap! Hoppas du hade utbyte av seglingen trots de långa resorna. Vi själva kastade loss och drog oss mot Luleås skärgård och dess 742 öar. Mer om det i nästa inlägg.
Nu har vi ju också lämnat Finland och det kanske vore dags för en resumé. Vad var bra, vad var mindre bra? Jag trodde att Finland var ett land med traditioner av att baka gott bröd, men tillgången på färskt bröd i livsmedelsaffärerna tyckte vi var väldigt begränsad. Numera säljs ju även starköl i de finska livsmedelsaffärerna och det var ju bra, men så många öl köpte vi ändå inte. Den var väldigt dyr. Systembolaget framstod som rena lågpriskedjan.
Gästhamnarna hade ett synnerligen varierat utbud av tjänster. Så är det ju även i Sverige, men jag upplevde det ändå som att man är lite säkrare på vad man kan räkna med i en svensk gästhamn. Och detta med språket, vi upplevde många gånger att den information som fanns bara var på finska. Man verkar inte alltid vara inställd på utländska gäster. Eller är det likadant i Sverige, bara att man inte reflekterar över det eftersom det inte blir ett problem? I Sverige är vi kanske också lite bortskämda med skärgårdsidyller i form av t ex gamla fiskelägen. Det upplevde vi inte i Finland på samma sätt.
Å andra sidan har vi alla dessa fina trästäder i Finland. Mina favoriter blev Kristinestad och Jakobstad. Och så denna överraskning, Uleåborg. En, relativt sett, storstad så långt norrut. Inte alltid de charmigaste byggnaderna, men ändå, ett så positivt intryck. Och viktigast av allt: alla trevliga, nyfikna, hjälpsamma, omtänksamma, generösa finländare vi mött. Det var en positiv överraskning. Min tidigare erfarenhet av finländare har väldigt mycket varit baserad på erfarenheter från företagsvärlden och då har det mer handlat om ”Management by Perkele”.
Men, vad beror det på att husen i både städer, byar och fiskesamhällen vanligtvis är i betydligt bättre skick i Sverige. Saknas intresset eller har finländaren i gemen sämre ekonomi så att det är det som spelar in? En annan observation: Finländare tycks i förstone bedöma öar och hamnar utifrån bastun. Annat tycks vara sekundärt. Kan vara bra att veta.
Sammanfattningsvis har seglingen längs finska kusten varit väldigt intressant och lärorik, vi har njutit av härlig segling och mestadels vackert väder och vacker natur. Och som alltid, spännande att ge sig ut på nya vatten och upptäcka nya miljöer i land.
DISTANSER:
Uleåborg-Röyttä: 24,7 M
Röyttä-Torneå: 51,1 M
Torneå-Haparanda Sandskär: 26,2 M
Haparanda Sandskär-Malören: 5,8 M
Malören-Stora Huvön: 21,1 M
Stora Huvön-Töre: 15,5 M
Någon sa att nackdelen med att segla längs finska Bottenhavs- och Bottenvikskusten var att det var så grunt att man fick gå långt ut till havs och sedan gå fram och tillbaka för att komma in till hamn. Jag blev påmind om detta påstående när vi anlöpte Jakobstad som ligger rätt långt in i en skyddad vik, men det är ju inte annorlunda än de flesta städerna längs Norrlandskusten. Så nä, nog kan man ofta följa kusten och se in över land eller passera genom små skärgårdar. Idag ska vi segla genom en sådan skärgård. Vi ska lämna Österbotten och gå in i Mellersta Österbotten och då också passera vad som verkar vara en skarp gräns mellan lite mer svenskspråkiga områden och hard core Finland.
Vi kom iväg lite senare än beräknat, först skulle det klämmas in både tvätt och yoga och som sagt, sedan tar det en stund innan man kommit ut ur hamn. Återigen passerar vi Baltic Yachts och nu har denna bjässe, 175 fot lång kommit tillbaka rån Gotland runt där hon slog storleksrekord i årets upplaga av kappseglingen. Hon kom dock inte så långt, utan bröt redan efter några timmar. Båten, Baltic 175 Ravenger, är egentligen från 2017, men har genomgått en niomånaders ombyggnation med sikte bl a på förbättrad prestanda och ökad komfort. Marknadsföringschefen vi pratade med (se förra inlägget), mumlade lite om att man haft hydraulikproblem. Tråkigt naturligtvis, när hon nu skulle visas upp i en kappsegling för första gången.De ser inte så muntra ut ombord.
Vindarna var till en början rätt svaga till måttliga. Till en början ganska mycket medvind och sol, men efterhand allt mer mulet, men ändå behagligt.
Det är ju rätt välkänt att kusten längs västra Finland är stenig och grundfylld. Och inte lär det bli bättre. Landhöjningen per år är 0,85-0,9 cm (hittar lite olika uppgifter om detta). Jag antar att takten avtar med tiden, men om man leker med tanken att takten skulle förbli densamma hävdas det att Bottenviken om 2000 år skulle bli världens största insjö och att man skulle kunna gå torrskodd över Kvarken.
Tillbaka till nutiden. Tankar, dagens mål, är ännu så länge en ö och den ligger som en nordlig utpost i skärgården mellan Jakobstad och Karleby. Det är en lotsplats och tidigare bemannad fyrplats. Trots mycket sten runt omkring oss så noterar vi lite förvånat att det ändå dyker upp en och annan sandstrand längs vägen. Frampå dagen övergick seglingen till kryss, bitvis en bra bit utanför farlederna, men i några fall fick vi stötta med motorn när vindvinkeln blev för liten och grunden låg tätt utanför farleden. Vinden ökade och i samband med regnskurar blåste det på ordentligt.
Som vanligt gällde det att ha koll när slagen gick utanför farleden, så at vi inte överraskades av ytliggande fiskenät.
På Tankar blev vi mottagna av bl a Bruno på Wolke 7. Även Flicka var på plats, den såg vi aldrig i Jakobstad. Bredvid oss låg en en segelbåt från Uleåborg. För ovanlighetens skull föreslog skepparen att vi pratade svenska i st f engelska. Jag tror han ville hålla sin svenska vid liv. Han berättade bl a att de inte var så många seglare i Uleåborg, kanske 100 segelbåtar. För att få lite proportioner bor det c:a 210 000 personer i Uleåborgs kommun, varav merparten i tätorten. De kastade loss och skulle nattsegla direkt hem, 110 M. Ingen stor skillnad mot att segla på dan tyckte de, det blev ju inte mörkt. Vi kanske ses i Uleåborg då, avslutade jag, utan att egentligen tro på det.
Tankar gav vid första anblick ett idylliskt och vackert intryck.En enklare kyrka eller snarare kapell kanske, hade jag nog inte sett förut. Allt eftersom intrycken från olika skärgårdsöar adderades insåg jag att detta måste ha varit rena lyxen. Bänkarna hade ju ryggstöd.Någon liknande fyr, med sin rundade fot, vet jag inte om jag sett förut. För övrigt Finlands ljusstarkaste.Vid en närmare åsyn gav Tankar ett bitvis deprimerande tryck. Vem hade t ex väntat sig att möta en nedknarkad kille här ute, som knappt klarade av att stappla in i ett av husen.Även en del hus som ändå var bebodda, såg lite halvt förfallna ut.Men, tillbaka i hamnen lättades sinnesstämningen upp.Ingen tvekan om kopplingen till skärgården.Gässen hade kanske inte hade valt den mest strategiska platsen med sina ungar, precis bredvid stigen ut till bryggan. De markerade tydligt att de ogillade vår närvaro.
Vi tittade på lite olika alternativ på väg norrut. Vädret skulle bli sämre och till slut bestämde vi oss för att gå ett lite längre ben, hela vägen till Brahestad. Vi räknade med att Brahestad låg drygt 60 sjömil bort. Då hade vi både övervägt att gå in till Karleby och de två hamnar längs kusten som kunde ta emot en fyrtiofots segelbåt med behov av lite över 2 m vatten. De två kusthamnarna kändes inte som ställen man ville tillbringa en vilodag på, men missade vi något när vi nu dissade Karleby (Kokkola på finska)?
Till en början hade vi bra vind, halvvind till slör och livet ombord kändes väldigt behagligt. Efter några timmar gick det dock allt långsammare och efter fyra timmars segling startade vi motorn. Jag försöker i det längsta att undvika motorgång, vädret var fortfarande jättefint, men det skulle både börja regna och även blåsa allt mer under kvällen, så vi var angelägna om att komma fram innan det brakade loss. I Windys prognos antog byvindarna ilsket lila färg, d v s runt 20 m/s och då ligger man gärna i en välskyddad hamn.Ännu inga tecken på oväder, men det gäller att hålla koll på vad som händer med molnen. Annars brukar jag resonera att man kommer så långt man kommer. Efter 1 1/2 timme kunde vi stänga motorn och börja segla igen. Det var nu både mörka moln på himlen och lite vind. Vi gav upp en gång till och gick för motor, men denna gång bara under 20 minuter. Det förutspådda regnet såg vi runt omkring oss, men vi förblev torra.Under längre seglatser får man sysselsätta sig efter bästa förmåga. Vårt intryck hittills var att det fanns väldigt många vindkraftverk i Finland, jämfört med i t ex Sverige. Hur var det egentligen med detta? Just den frågan, t ex vindkraftverk per ytenhet hittade jag inget svar på. Men, i Sverige kom 2023 21 % av den producerade elen från vindkraft. Danmark leder världscupen i vindkraft uttryckt som andel av producerad el (40 %) , emedan endast 14 % av elförbrukningen i Finland, under 2023, kom från vindkraft, så något belägg för våra intryck hittade vi inte.Ännu en insegling som präglas av tung industri. Det visade sig att det är SSAB som äger stålverket här i Brahestad. Brahestad är ingen stor stad. Här bor ca 24 000 personer. Än så länge är det en djup farled, men längre in blir det mer spännande. I sjökortet stod det 1,9 m, men olika webbsidor lovade mer djup och i vår hamnbeskrivning hävdades det att man lodat till 2,7 m och vi hittade inte ens så grunt vatten.I Brahestad möttes vi av dunka, dunka. Ju närmre vi kom desto bättre lät det och det visade sig vara ett riktigt bra liveband som spelade i hamnen. Ni kan ana scenen på andra sidan vattnet. Vi fick bl a höra ”Sommaren är kort, Det mesta regnar bort…” på finska. Symboliskt nog öppnade sig himlens portar precis när bandet gått av scenen och när vi nästan var klara med att packa segel mm.
Vår entré i stadshamnen väckte ovanligt mycket uppmärksamhet, någon menade att detta inte var någon gästhamn, andra bara tittade och kommenterade och några finnar som nog hade några glas innanför västen och knappt kunde någon engelska ville ändå uttrycka vilken tjusig båt vi hade. Det är ju alltid trevligt förstås. Gästhamnen hanterades av restaurang där konserten varit och när Slobi skulle gå för att betala hamnavgiften var det fortfarande mycket folk kvar och hon kände sig uttittad som om hon vore en utomjording.
Restaurangen drevs av ett par och verksamheten inkluderade vad man får anta vara en marginell bisyssla, hanteringen av gästhamnen. Åtminstone tycktes man inte ha inrättat verksamheten för att effektivt hantera båtgästernas behov och kanske behövdes inte det med det fåtal gäster man hade. Man kunde improvisera . Jag hade försökt kontakta dem innan vi kom dit, men senare förstod vi att de tyckte det var obehagligt att svara på främmande, utländska nummer. Slobi fick dock en jättebra kontakt med framförallt kvinnan som ställde upp och åkte dit för att lämna oss tillträde till tvättstugan som var belägen inne i restaurangen. När vi kom dit senare för att tömma maskinen hade hon redan hängt in tvätten i torkskåpet och vikt en del av tvätten. När händer sådant annars? Tack för er vänlighet! Foto: Slobi.Idag: Brahestads museum som berättar om stadens historia som sjöfarar- och skeppsbyggarstad. Tidigare: stadens tull- och packhus. Huset är från 1848 och det ligger alldeles intill vår förtöjningsplats.Lite ovanligt att förse, vad som i alla fall såg ut som ett privat bostadshus, med en klocka. Fint. Ännu finare om klockan hade gått rätt. Adressen: Brahenkatu 2.Jag vänder mig om och där ligger Myhrbergsparken. August Maksimilian Myhrberg föddes i Soveliushuset intill parken och var tydligen en man med ideal som deltog i olika frihetskrig i bl a Grekland, Polen och Spanien. I vuxen ålder vistades han inte mycket i staden, men uppenbarligen var man stolt över hans insatser eftersom man förärade honom denna staty.Vi råkar hamna på en guidad tur i Soveliushuset, alltså huset där Myhrberg föddes (mamman hette Kristina Sovelius). Huset uppfördes 1781 och är det äldsta huset i staden. Visningen var på finska, så int förstod vi så mycket, int.Istället fick vi insupa husets fina atmosfär och gissa oss till vad vi såg.Brahestad grundlades delvis på släkten Sovelius marker och familjen bedrev affärsverksamhet under närmare 300 år. Man hade ett handelshus i staden och man drev också rederiverksamhet, vilket en del av inredningen vittnar om. Återigen nämns tjära som en av de viktigare exportprodukterna. Tjära? Tänk att det kan ha varit så stort.Man kan tänka sig att rökdimman låg tät när man tuttade fyr på tobaken i dessa tjusiga pipor. Är det sjöskumspipor kanske?Vad vore ett förmöget borgarhem utan piano och pianosoaréer. Inte förrän när jag nu tittar på bilden reagerar jag över utformningen. Är det klanglådan som är utökad i djupled på höger sida av klaviaturet?Vi inser att det inte är så givande att lyssna på den finsktalande guiden och smiter iväg. Ute på stan upptäcker vi ett ortodoxt bönehus. Jag har visserligen noterat att det i Helsingfors finns en stor ortodox katedral, men har inte tänkt så mycket mer på det. Det finns alltså fortfarande människor i Finland som bekänner sig till den ortodoxa tron? Tron och trosutövarna försvann inte med att Finland blev fritt från Ryssland. Jag googlar och får veta att det finns c:a 59 000 människor i Finland som hör till den finsk-ortodoxa kyrkan, vilket motsvarar c:a 1 % av Finlands befolkning. Detta kan jämföras med den evangelisk-lutherska kyrkan som 65 % av befolkningen tillhör.Här står Per Brahe och spanar ut över stadens ovanliga torg, Pekkatori. Ovanligt för att det har fyra slutna hörn. Brahestad grundades 1649 av greve Per Brahe som bland annat var generalguvernör i Finland, men han lär aldrig ha besökt staden som tog hans namn. Statyn är en mindre replik av en annars likadan staty i Åbo.Det här såg trevligt ut. Vi tittar in och där satt Bruno och Anke, så vi slår oss ner och tar en fika med lokala bakverk. Jag åt en blåbärstårtbit och Slobi något annat bakverk. Ingen av oss blev särskilt trakterade av den lokala konditorkonsten, men ett mysigt ställe.En av de fulaste kyrkor jag sett.Återigen blir vi påminda om det finska intresset för amatörteater. På en gård hade man spänt upp en tältduk och vips hade man en teater. Ja, kanske inte fullt så enkelt, men ändå…Ett snabbmatställe som helt gick inför grillad fisk. Varför finns inte det på fler ställen? För att fisken håller på att ta slut?Redan i Kristinestad hade jag köpt kaffeost. Kärt barn har många namn och ibland omnämns den som brödost istället. Jag frågade en kvinna i affären i Kristinestad hur man åt den och jag fattade det som att det gick till på det vis som Slobi testar. Man doppar den i kaffet som om det vore vanligt kaffebröd. Men, sa hon, det allra godaste är att steka på den lite och äta den med varm hjortronsylt. Hon såg alldeles lyrisk ut och såg ut om om hon i förtroende berättat något syndfullt. Hon hade rätt, det var betydligt godare än att doppa den i kaffet. Den gnisslade på samma sätt som Haloumi.Det spricker upp och det blåser friskt och det känns skönt att ligga så tryggt i hamnen. Samtidigt är det lite stressande med att ständigt höra hur det tjuter i riggen och man nästan tappar balansen i båten när den kränger till i samband med en vindby. Idag har jag noterat vindbyar upp till 15 m/s och ute på havet sägs vågorna vara upp till tre meter. Där vill man inte vara, så vi väljer att ligga kvar ytterligare en dag. Förutom att 3 m höga vågor är 3 m höga vågor så känns det också olustigt att gå i farleder över vatten där det är 3-10 meter djupt när det är så hög sjö eller i en farled med ett angivet farledsdjup om 4 m. Man blir inte alltid klok på farledsdjupen i den finska korten. En delsträcka nära Brahestad har ett angivet farledsdjup om 2,2 m samtidigt som den enbart går över vatten som i kortet har ett djupområde mellan 3 och 10 m. Förklara det den som kan. Vinden gör också att vattenståndet i Bottenviken kan variera rejält. Jag läser någonstans att det kan variera hela 3 m. Just denna dag var det t ex +80 cm i Kemi.Så vi blir kvar en dag till och tar ytterligare en promenad på stan. Nere vid den centrala gästhamnen är det fint, finare än när man kommer längre upp i stan.Där kan det se ut så här.När vi kom in i hamnen slogs vi av hur fint det såg ut längs stränderna med alla planterade bollpilar, såg det ut som i alla fall och alla välansade gräsmattor.Pampig byggnad. Var det återigen en skola som utstrålade sådan auktoritet? Jajamän. Keskuskoulu hette den, vilket tydlige kan översätts till Centralskolan.Till slut hittar vi även den f d järnvägsstationen.Några biljetter har det inte sålts här sedan 1988 då persontrafiken på järnväg lades ned.Staden brann ner 1810 och när man byggde upp staden gjorde man det enligt en del nya principer. Kanske blev gatorna bredare då. Säkert säkrare, men inte lika charmigt.Vi hade Anke och Bruno på en drink och de tipsade om en skulpturpark som vi hade missat, så det blev en kvällspromenad dit.Vi hittade först ingen information om skulpturerna, men jag har nu förstått att det är en känd finsk skulptör som hette Kari Juva som stod bakom de många utställda bronsföremålen. De flesta av dem var väldigt fina. Kari Juva tillbringade en del av sin barndomstid i Brahestad och donerade hela 19 bronsskulpturer till staden.Och vem har vi här då om inte självaste Urho Kekkonen, Finlands president under många, många år: 1956-81.Efter tre nätter i Brahestad var det skönt att få kasta loss. Gamla trähus till trots och en trevlig hamn, blev det ingen favorit bland de städer vi besökt i Finland. Vågorna var inte längre tre meter höga, men Slobi hävdar att jag menade att en och annan våg var upp till två meter. Oavsett våghöjd var det i alla fall rejält gungigt. Det gällde att stå på tå för att parera vågorna. Helmut (autopiloten) fick vila. Slobi kände sig lite obekväm under denna första etapp, men efteråt tyckte hon ändå att det hade varit spännande. Hon tyckte också det var kul med att navigationen var lite trickig i det att vi förbi Karlö fick hålla ordentlig koll på sjömärkena i den lite sick-sackiga leden.Egentligen hade vi tänkt oss ett stopp i Marjaniemi på Karlö mellan Brahestad och Uleåborg. I Uleåborg skulle dock min dotter komma ombord, så vi hoppade denna ö som annars sades vara ett fint ställe att besöka. Efter det att vi rundat Karlö fick vi lite sjölä och en mer avslappnad segling, rena räkmackan in mot Uleåborg i 7-8 knop.Vackert sjömärke på väg in mot Uleåborg. En båk?Känns silhuetten igen? Innan man kommer in till de centralare delarna av en kuststad ska man passera tung industri med sina hamnanläggningar. Här finns t ex StoraEnso med ett pappersbruk. Annars är Uleåborg en hot spot för IT och high tech och universitet och Uleåborg har utsetts till EU:s kulturhuvudstad 2026. Stan har vuxit snabbt och har idag ca 185 000 invånare i själva tätorten, vilket gör den till Finlands fjärde största stad.Det skulle ha varit mulet, men större elen av dagen blev solig och när vi la till i Uleåborg kändes det som sommaren återvänt. Skepparen på Flicka tog emot tamparna iförd shorts, vilket inspirerade till ett snabbt ombyte till somrigare kläder.Hammarby sjöstad look-alike.I Uleåborg fanns det flera gästhamnar att välja emellan. Vi la oss mitt i stan vid Salutorget. Som gästhamn betraktat kanske det inte var den bästa vi gästat, lite knölig administration och toaletter och duschar låg en bra bit bort, men det var centralt och på ett kick var man mitt i folkvimlet. Jag frågade den trevlige hamnvärden om de fick många gäster hit? – Ja! De flesta dagar kommer det besökande båtar och ofta har vi 2-3 st. Allt är relativt…Det första vi slogs av var att stan, liksom Vasa, sjuder av liv. På salutorget var det full kommers.Här vakar Toripolliisi över ordningen på Salutorget, tydligen ett av de mest populära foto-objekten i Uleåborg. Toripolliisi kan väl översättas till något i stil med Marknadspolisen och statyn ska ha gjorts som en hedersbetygelse till de poliser som patrullerade här. Man kan undra om det gick vilt till här på den tiden.Vi började med att reka var min dotter Malin skulle komma dagen därpå. Hennes resplan var tåg Stockholm-Boden och Boden-Haparanda, buss Torneå-Kemi och tåg Kemi-Uleåborg. Tåget Kemi-Uleåborg visade sig dock vara ersatt av buss p g a spårarbeten. Lite tråkigt, men ändå bra att man satsar på underhåll. Vi fick istället leta rätt på busstationen. Foto: Slobi.Vid stationen hittade vi också denna kreativt utförda infart till ett parkeringsgarage.Man kan förundras över hur en stad med så kort sommarsäsong kan blomma upp och bli så grön.Nu var Uleåborg en i huvudsak modern stad, men en och annan äldre byggnad ramlade vi på.I fönstren lockar man med Glamour. Intrycket var dock allt annat än glamouröst.Riktigt vacker stadsbild på sina håll.Vad är det som förenar finnarna med t ex japaneser och koreaner? Om inte överallt, så i alla fall väldigt ofta stöter man på dessa karaokebarer.Till middag blev det rådjursburgare. Något förvånande var det inte fråga om rådjursfärs, utan hela köttbitar.
Tillbaka till båten lite tid för reflektion. Slobi: – Märklig känsla att vara så här långt norrut och hitta en stor stad som folk vill bo i. Dessutom en levande stad – det vimlar av folk på stan. När du föreslog att vi skulle segla till norra Finland, tänkte jag, åh herregud, vad har han nu kommit på för tokerier. Kändes helt ogörbart. Norra Finland kändes mycket längre bort än t ex Luleå, förmodligen för att det var så främmande för mig.
Och skulle jag klara av att vara på en så begränsad yta på en båt under så lång tid? Men, ingenting var jobbigt, förutom två gånger då jag slarvade med sjösjukeplåstren och kände av lite sjösjuka. Annars har allt varit fantastiskt. Jag kunde inte föreställa mig hur vi skulle kunna segla ända hit och nu är vi här!
Vid Salutorget, var annars, låg också den mysiga lilla saluhallen.Vad sägs om t ex gravad sik för motsvarande ca 710 kr per kg?Den ultramoderna byggnaden till vänster är Uleåborgs stadsteater. Man är väl förberedd för att vara kulturhuvudstad.Här cyklar vi förbi en badlekplats. För Slobi bekräftade det bilden av att det överallt i Finland satsades på fina lekparker, här t o m en i vattnet.På turistbyrån refererade man till ön Pikisaari som Gamla stan och nog var det ett trivsamt äldre område. Det såg ut som om man på flera håll höll på att piffa stadsdelen lite ytterligare. En förberedelse för kulturhuvudstadsåret?Bilen stämde väl med öns lite bohemiska intryck.Ett exempel på konstig konst längs öns konststig.En av stans småbåtshamnar.Uleåborg var delvis utspritt i Ule älvs delta. Här hade några ungdomar paddlat till en liten oas, en ö i deltat.Ser ni hur brunt vattnet är? Det hade vi noterat även längre söderut, men det blev brunare och brunare, tyckte vi, ju längre norrut vi kom. Sediment från älvarna gjorde vattnet brunaktigt, fick vi höra.Bredvid oss, här på Nallikaris strand, låg en norsk familj som åkt 800 km från Kirkenes till Uleåborg på badsemester. Temperaturen i luften var ungefär densamma som hemma menade de, men i Kirkenes var det liiite kallare i vattnet. Detta att, i bildlig mening, åka söderut har uppenbarligen olika innebörd beroende på var man bor.Det där såg väl mysigt ut. Är det farfar som är ute och seglar med sina barnbarn?I en av Ule älvs fåror stöter vi på ytterligare en småbåtshamn.Och vem har vi här då? Jo, våra båtgrannar från Tankar, Pekka och Kati som snabbseglade hem över natten. En fantastisk segling tyckte de, soligt hela natten! Efter en stunds samspråk bjöd Pekka in oss att nyttja deras båtklubbs bastu på ön Röyttää om vi valde att stanna till där. Vilken generositet! Flera av Uleåborgs båtklubbar hade bastu på Röyttää, så det gällde att hitta rätt klubb: Oulun Merenkäviät.Det såg inte ut som vilket område som helst och det var det inte heller. Byggt i samband med en bomässa i Uleåborg.Men, det här var nog av nyare dato. Modernt, men läckert, tyckte vi. Kul kontrast med den gamla bogserbåten.Ett vattenkraftverk, nästan mitt i stan. Lite ovanligt.Och lite uppströms ytterligare en sandstrand.Bredvid kraftverksdammen fanns en laxtrappa inbäddad i en lummig park. Vi cyklar vidare genom parken och känner att vi trivs i Uleåborg, åtminstone så här på sommaren. Hur det är på vintern törs vi inte tänka på.
Nu ska ta oss till busstationen och möta upp med Malin och imorgon fortsätter vi mot Bottenvikens nordligaste punkt. Mer om det i nästa inlägg.
DISTANSER
Jakobstad (Smultrongrundet)-Tankar: 25,1 M
Tankar-Brahestad: 62,2 M
Brahestad-Uleåborg (Meritullin gästhamn): 55,2 M
Summa: 142,5 M
Gästhamnen i Vasa drivs av Wasa Segelförening som grundades redan 1878, vilket gör den till en av Finlands äldsta segelföreningar. Jag antar att de trevliga ungdomarna som fungerade som hamnvärdar var seglare de med. Vi pratade dock inte så mycket om segling utan halkade in på detta med finlandssvenska kontra finska. Svenska är ju inte längre majoritetsspråk i Vasa, även om jag uppfattade det som att samtliga av de fyra ungdomarna jag pratade med hade svenska som modersmål. Hur går det egentligen till när finskan tar över? Flyttar de svensktalande till Sverige, sker det en stor inflyttning av finsktalande till svensktalande områden eller gifter man sig över språkgränserna och uppmuntrar barnen att i första hand prata finska? Jo, så var det nog, en blandning av orsaker, tyckte de. Inte så mycket klokare. Hur är det då med umgänget? Umgås man lika mycket med finlandssvenskar som med övriga finländare? Och vilken är attityden mellan språkgrupperna? Jag fick lite diplomatiska svar, men kanske var jag något på spåret ändå. Funderar vidare på om seglare med finska som modersmål är välkomna som medlemmar i Wasa Segelförening. Kanske vill de inte bli medlemmar… De sista funderingarna uttalade jag aldrig. Känner plötsligt att jag egentligen vet rätt lite om livet i vårt grannland. Norge och Danmark känns mer hemtamt.
När vi lämnar Vasa blir vi påminda om att staden också är en industristad. Här finns t ex Wärtsilä som har sin tillverkning här i Vasa av motorer som traditionella fartygsdieslar, men nu också motorer som går på metanol. Man håller även på med att etablera ett teknologicenter här.Det skulle börja blåsa kraftiga vindar under eftermiddagen, så vi kastade loss rätt tidigt i Vasa. Redan strax efter åtta hade vi lossat förtöjningarna. Som jag antydde i förra inlägget skulle vi nu ut på landet och besöka en by. På vägen dit passerar vi under Replotbron som invigdes 1997 och som lämpligt nog byggdes med en segelfri höjd om 26 meter. Jag läser om att det t o m finns planer på en fast väg- och järnvägsförbindelse över Kvarken till Sverige och att Replotbron skulle bli en möjlig länk i sådan förbindelse.Replot gästhamn känns trivsam med sjöbodar och ett behagligt lugn.Strax efter oss kommer det in två äldre träbåtar med seglare som ser ut att vara i samma ålder som båtarna. Åtminstone i det ena fallet såg det ut som om båten var i bättre, fysiskt skick än seglarna. Det är ju i sig hoppfullt. Jag funderar ibland över hur länge jag kan hålla på med segling. Någonstans går ju en gräns. När jag drabbas av sådana funderingar brukar jag tänka på en farbror som beställde en Linjett 34 som skulle levereras lagom till hans nittioårsdag. Om det är en positiv inställning till livet eller dumdristigt, kan man ju också fundera över.Peppar, peppar. Hittills har det mesta fungerat, men en metallbygel som ska skydda lanternan hade brutits av och nu fastnade fall i den, så den måste bort nu innan den i sin tur har sönder något annat. Med viss bävan tror jag, skickade Slobi upp mig i masten. Foto: Slobi.Det hade varit lite kallt i vinden, men här på stranden fick vi lä och kunde njuta av sol och bad under några timmar.Nästa dag känns stranden inte lika inbjudande. Med den ökande vinden kom också ruggigt väder med kyligare luft och regnskurar. Jag får lite vibbar från barndomen när jag ser hur simskolan håller igång, utan att bry sig om sådana petitesser som att det faktiskt är kallt.Är detta ett utslag av ödmjuk, finländsk formuleringskonst? Ungefär som när någon säger ”- Nog är det så!” och det därmed ”bör” uppfattas som att det är hugget i sten, att så är det. Borde ”bör” därmed uppfattas som ”skall” och inte som att det är fråga om någon slags rekommendation?Vi hade tagit en vilodag och promenerade upp till byn, som även den, liksom ön, heter Replot. Mera finlandssvenska. Simostået? Letar i finlandssvenska ordlistan, men får ingen ledning där. Någon läsare som vet bättre?Även här går jag bet. Vad är det för märkligt ord? Jag förmodar att Öjtået är finlandssvenska. Märkligt nog är det inte översatt till finska. Ett utslag av att de flesta här har svenska som modersmål? Så nära Vasa och så vips har majoriteten svenska som modersmål.Ska jag gå bet även här? Vad är detta för flagga? Är det en skåning på vift som känner hemlängtan. Nä, det är tydligen vimpeln som hissas i svenskspråkiga Österbotten. En vimpel kallas dessutom husbondsvimpel och är den hissad ska det betyda att husbonden är hemma. Undrar om alla som hissat sin vimpel bryr sig om att ta ner den så fort de åker och handlar. Nu är det väl inte helt lätt att se vad som är överst och underst på en vimpel, men enligt Wikipedia hade gult överst och rött underst betytt att vi istället befunnit oss i någon svenskspråkig del av Egentliga Finland. Visste du att Egentliga Finland är namnet på ett av Finlands landskap? Det visste inte jag i alla fall. Och vilken är bakgrunden till namnet? Låter ju som om Finland delats in i ett A- och ett B-lag, Egentliga Finland och så resten.Återigen denna frisbeegolf. Varför har det blivit så poppis i Finland? Eller är det lika vanligt i Sverige? Inget jag noterat…Jo, jag fick fotografera hans bil. Efter att ha satt sig kröp han ur bilen en gång till och berättade att han konverterat bilen till gasdrift. Världens enda Volvo Amazon som drivs med gas? Frugan som satt bredvid vinkade lite försiktigt när de puttrade iväg. Och, jodå, i bagageutrymmet syntes något som såg ut som en gastank.Lunch? Ja, men ni kan gå till Kvarkens bryggeri. Nu visade det sig att själva bryggeriet låg en bit bort, den lokala restaurangen eller Gastropuben ägdes av bryggeriet, om jag fattat det rätt. De hade i alla fall ett bra utbud på fat av bryggeriets olika ölsorter. Även Slobi, som man sällan ser dricka öl, provade en öl till lunchen.Hoppas jag inte uppfattas som så vild som jag ser ut, med håret på ända. Jag har bett Slobi uppmärksamma mig på när håret står rakt upp, men det tycks hon inte ta någon notis om. Foto: Slobi.Jo, nog var vi på landet alltid och regnet skapade små vattenpölar på grusvägen, precis som det gjorde på landet (Frösakull) innan asfaltmaskinerna förstörde illusionen av att vara på just landet. Jag hörde inte längre några kommentarer om att vägen inte var asfalterad, kanske tyckte Slobi att det var OK med grusväg nu när vi inte var i en stad.Replot kyrka kallas även för Gustav Adolfs kyrka, möjligen beroende på att han på väg hem till Sverige en gång, reste över Kvarken och övernattade i en stuga som stod där kyrkan står idag. Kyrkan invigdes 1781.Nog ser det bitvis rätt trivsamt ut i Replot? Replot var tidigare en egen kommun, men hör numera till Korsholms kommun med ca 20 000 invånare. Inom kommunen räknar man till hundratals öar och den utgör en del av östra Kvarken. Tillsammans med Höga kusten i Sverige är Kvarken upptaget på Unescos världsarvslista. Två länder, ett världsarv. Så kan man tydligen också göra. Kan man då ändå bygga en bro över till Sverige?
När vi vaknade efter andra natten på Replot var det fortfarande mulet. Jag hoppar oftast i för ett morgondopp, oavsett väder, men även Slobi som är något mer skeptisk till att etablera detta som en vana, tog ett morgondopp. Pigga och fräscha var vi redo för dagens utmaningar.
Redan vid nio (tidigt för oss) släpper vi förtöjningarna för att ta oss till en annan, lite mindre ö i samma skärgård, Kummelskäret. FMI:s prognos förutspådde vind mellan 5 och 6 m/s. Windy däremot talar om vindbyar upp till 11 m/s, så för säkerhets skull tar vi ett rev i storen. Molnen har lättat lite, men det blåser fortfarande rätt bra när vi närmar oss Ritgrund. Hit ut har det varit rätt enkel navigering, men nu ska vi ge oss ut i en led som mäter 2,9 m och som bitvis inte tillåter några utflykter i sidled. Den kraftiga vinden gör att vi står på tå och letar efter märken. På plottern är det bitvis bara mörkblått vatten och det ser dessutom ut som om vi kommer att gå rakt över en grynna. Vi varken ser eller märker någon, men ändå lite obehagligt. Facit: Windy hade rätt! Vi noterade byar upp till 11 m/s.Allt går väl. När vi kommer fram ser dock bryggor och hamn inte alls ut som i den hamnbeskrivning vi utgått från. Helt oskyddat ligger vi för vinden som brakar in i babords sida. Jag noterade 12 m/s som mest. Det ser ju ut som om vi lagt beslag på inte bara en utan två eller t o m tre parkeringsplatser. Jag anar ett visst missnöje från grannbåten som är orolig för att vår boj ska flytta på sig och att vi därmed skulle pressa på dem. När tredje båten kom in såg det först lite dramatiskt ut, men allt avlöpte utan problem.
På grannbåten hade de finska som modersmål. Men, hur var det på den tredje båten? Pratade de bra svenska, men bröt lite kanske? Nej då, de hade finlandssvenska som modersmål, men alla ombord kom från olika orter i Österbotten och pratade sin egen dialekt. Inget som lät som den finlandssvenska jag är van vid att höra. Det där lite högdragna och långsamma, men vackra uttalet, kryddat med en del gammalsvenska. Åtminstone låter det så i mina öron.
Vi blev mottagna av en kvinna som jobbade ideellt här och som hade en stuga på en av grannöarna. Hon berättade att vänner och bekanta kunde undra över hur hon kunde jobba ideellt på semestern, men det var ju så roligt att träffa nya människor och det märkte vi minsann. Vi hade nästan svårt att slita oss från hennes behov av social kontakt. Hon var dock jättetrevlig och tyckte det var såå roligt att det kom svenskar hit. – Åh, kommer ni ända från Stockholm! Hon berättade bl a om en äldre kvinna som bott här ute året runt. Hon hade det från säker källa, för kvinnan ifråga var mormor till en av hennes grannar där hon hade stugan. Även om den äldre kvinnan fick en del hjälp av lotspersonalen, gav hon till slut upp och flyttade in till fastlandet, men bara över vintern. Men, hon tyckte det var ett undermåligt boende hon hamnat på. Det gick ju inte att steka strömming, brandlarmet gick hela tiden.Att vi är i en skärgård blir väldigt tydligt när vi klättrade upp för trapporna till den f d lotsutkiken.Stilla, soligt och vackert. Mycket njutbart. Foto: SlobiSlobi: – Det känns som om vi har hamnat i ett paradis i världens ände, som om vi hade seglat mycket längre och hamnat i en annan värld. Jag känner det som att jag beträder jungfrulig mark, men här finns ju rådjursspillning så någon har ju uppenbarligen varit här före mig.Mina aktier står inte alltid så högt i kurs, när jag tar täten ute i naturen. Det blev ju inte bättre av att hamnvärdinnan varnat för att det fanns gott om orm på ön. Nästan så att Slobi övervägde att stanna i båten, men hon övervann sin oro och hängde med. Av hennes blick att döma har hon, trots höga stövlar, nu bara ormar i sinnet. Ormar som kommer att hoppa upp och bita henne. Att hoppa är ju inget typiskt beteende för våra huggormar, men annat är det tydligen i Kroatien där huggormen ”Poskok”, sägs kunna hoppa. Poskok är dessutom den giftigaste arten i huggormsfamiljen.Har jag sett så stora grankottar förut? Är det ett tecken på att naturen här mår bra?Tankar på farliga ormar skingras av tankar på mat.På morgonen har vinden lagt sig.Ibland känns det som ren magi hur intrycken av verkligheten kan växla. Det är samma plats, men vinden dog och det blir en sådan där obeskrivligt skön och vacker morgon. Liksom vinden varvar även vi ner, med yoga och bad.
Det lägger till en finsk båt i hamnen, Flicka, som delvis ska segla samma rutt som vi. Vi kastar loss före dem och seglade först ifrån dem. Emedan vi lät oss nöja med den segling den allt mer avtagande vinden erbjöd, körde de igång motorn och drog om oss. I skrivande stund ser jag att de nästan fullbordat sitt varv på väg från Åland in i Åbolands skärgård, förmodligen på väg mot hemmahamn. Var det Esbo tro? Samtidigt befinner jag mig i Obbola utanför Umeå. Lite olika takt, men alla har ju inte lyxen av att inte vara jagade av de tidsbegränsningar som semestrar sätter. En båtbesättning som dock inte borde behöva styras av semesterbegränsningar var Wolke 7 från Rostock. Hur långt kan de ha hunnit? Marine traffic ger svaret: strax söder om Hudiksvall. Jaha, jag trodde de hade gasat på ännu mer. Vi kör slow sailing idag, det visade sig senare att de dryga 31 sjömilen skulle ta 9 timmar och tjugo minuter.
För första gången i sommar för Code 0-seglet lufta sig och vi får lite bättre fart på skutan. Jag trodde först att vi nu lämnade Kvarken bakom oss för att gå in i Bottenviken. I själva verket visar det sig att vi glider över från Södra till Norra kvarken.Det kan vara skönt att gömma sig i lä under sprayhooden.
Vi hade dock inte bara de svaga vindarna att skylla på att det tog lång tid. Vi kunde inte fullfölja vår planerade rutt. Fiskenät bokstavligen spärrade av vägen in till Jakobstad för oss, så vi fick backa tillbaka och söka en ny väg in.
Så har vi då hittat ut i farleden in mot Jakobstad. Lite märkliga såg de ut, några av fartygen som passerade oss. Så smala och ändå med hög överbyggnad. De höll ju säkert balansen bra, men de såg i alla fall ut som om de lätt skulle kunna tippa.Man kanske inte kan säga att Jakobstad är Finlands Orust, men de har i alla fall en sak gemensamt i det att man byggt och fortfarande bygger namnkunniga segelbåtar. På lite distans passerade vi först Nautor som bygger Swan-båtarna. På lite närmre håller passerade vi här Baltic Yachts. Idag bygger man jättestora segelbåtar och vid kajen ligger en sådan. En rosa! Vem kan ha beställt den? Hur mycket får dålig smak egentligen kosta? Senare får vi höra att den till råga på eländet ska ha guldfärgade segel.På vägen in blir vi omkörda av denna jättelika katamaran. Varvet som bygger dem heter OQS, vilket ska uttydas Ocean Quality Systems. Inget jag hört talas om tidigare. De ska enligt egen utsago vara builders of ocean explorer catamarans.I hamnen stod en trevlig man och tog emot våra tampar. Han var nere och fixade med sin vackra Haj-båt. Han var född i Sverige av finska föräldrar och kunde fortfarande bräka på dalmål, men var nu tillbaka till rötterna. När han var klar för kvällen tog han sin motorbåt med råoljemotor, skulle jag tro, hem till Gamla hamn. Dunk, dunk, dunk, dunk… Mysigt ljud. Slutsatser av dagen: Slobi tyckte det blev lite långsamt och sent. Vill du undvika fisknät, håll dig i farlederna! Vi kastas mellan världar. Så nära Kummelskäret, men så olika. Jakobstad är ändå ingen storstad, knappt 20 000 invånare (2023), varav 54 % har svenska som modersmål.Vi stannar två nätter i Jakobstad och plockar fram cyklarna. Vi styr söderut längs viken mot Gamla hamn.Var det månne här vaggan till den världskända segelbåtstillverkningen stod?Människor är generellt sett väldigt trevliga och sociala. Man stannar gärna för en pratstund.
Jag citerar rån Internet: ”Trähusområdet Skata i Jakobstad räknas till de viktigaste, enhetliga trästadsdelarna i Finland och är hem till en brokig skara jakobstadsbor.”Café Skorpan är tydligen ett av Jakobstads måsten. Det var vi lyckligt ovetandes om, men det var väl kaffedoften som ändå ledde oss hit. – Har ni någon lättare lunch? – Jo, vi har saltpaj. – Öhh… – Alltså, paj med skinka och paprika. det lät ungefär som i Italien, där man i bästa fall kan välja mellan en söt eller en salt frukost. – Sätter du mjölk på kaffet? Det var jag bara tvungen att skriva ner, så att jag kom ihåg det. Det lät väl gulligt? Sätter du mjölk på kaffet… Kassa-apparaten? Nej, den vara bara fejk. Men, hon vevade gärna på spaken 🙂Det blev visst något sött också till kaffet. Foto. Slobi.En regnskur gjorde att vi flyttade oss närmre bordet intill och också började prata med dem. Kvinnan till vänster vid grannbordet blev nyfiken när hon hörde att vi seglat hit. – Vad har ni för båt då? Jaha, en Linjett… Det verkade hon veta vad det var. – Är du seglare själv? – Njae, jag är marknadsföringschef på Baltic Yachts. Hon berättade bl a att de inte längre hade några finska kunder. Men, i Sverige och Skandinavien i övrigt, i Italien och i Tyskland fanns det pengar. Minsann. Även i Sverige… Man firade 50 år förra året och redan på sjuttiotalet var man igång med kolfiber och sandwichkonstruktioner. Företaget grundades av avhoppare från Nautor som tyckte att Nautor var för konservativt när man höll fast vid tunga deplacementsbåtar (Swan). – Vad borde vi se i Jakobstad då? De tyckte vi skulle åka till en underbar sandstrand med dyner (Fäboda). Det hade ju varit trevligt om vädret var mer inbjudande. Annars tyckte de att vintrarna var brutala, senaste vintern hade de en lång period med 30 minus och massor med snö. Man övervintrar, kurar hemma eller ses på station 23, stadens vardagsrum och restaurang eller så kan man göra en shoppingresa till Umeå. Kvinnan till höger var precis hemkommen från en sådan resa och, hennes ord, t o m hennes man gick igång och fyndade. Vidare fick vi lära oss att barnmorskorna i Jakobstad började pendla till Umeå när BB stängde i Jakobstad för en tio år sedan. För en halv månads arbete kunde de få in motsvarande en månadslön. Och våra sjuksköterskor och kanske barnmorskor också, åker till Norge. Vilken karusell. Och hur var det nu med uttalet, säger ni inte Jaakobstad, d v s med betoningen på den första stavelsen, inte den tredje? Jo, så var det.
Viktiga små lärdomar detta med uttal. Jag har förstått, men kan nog ändå inte förstå att somliga tycker det är fullständigt ointressant med uttal och med viss rätta uppfattar mig som en språkpolis. Kul i alla fall när man kan utvidga uttalsrepertoaren. Jag noterade t ex att Anke på Wolke 7 sa att hon kom från Straaalsund och inte från Stralsund (vilket jag alltid sagt), om ni nu hörde någon skillnad…
Vi bryter upp och tackar för en trevlig pratstund och ursäktar oss med att vi ju måste se lite av stan också.Segelbåtar i fönstret. Marknadsföringschefen vi träffade för en stund sedan sa att hon bodde alldeles i närheten. Kanske här?Inte en vinkel rät och lågt i tak. Charmigt att titta på, men hur är det egentligen att bo i och möblera sådana här hus. Inget för mig kanske.Inte för att det verkade hända så mycket på gatan, men just därför är det kanske bäst att ha koll..Jakobstads kyrka för den svenska församlingen.För en gångs skull en kyrkoport som var öppen.Ett sådant skepp skulle man ha hemma i taket.Den här magnifika klockan satt på hustaket till en nästan lika magnifik byggnad, den f d stengbergska tobaksfabriken. På sin tid en av Finlands största tobaksproducenter. Var klockan en markering gentemot arbetarna att de skulle komma i tid till jobbet? Tillverkningen lades ned 1998.Alternativ form av kattlucka? Eller är det ett exemplar av den särskilda vaktkatten?För detta är var väl ingen kattlucka? Skyfflade man kanske in kolet för husuppvärmningen här? Ger ingen av gissningarna särskilt höga poäng, ser lite trångt ut.Jag letar mig ju lätt till de gulligare kvarteren och husen, så för att upprätthålla någon form av balans……får jag publicera en bild på några fula hus också och……ett hus i förfall som hade kunnat vara fint.Tillbaka till det som är skönt för ögat och för själen.Vilken rolig skylt.Jakobstads rådhus, en vacker byggnad vid ett i övrigt nyrenoverat och rätt trist och livlöst torg. Där har de lite att jobba på.Kyrkan och torget har vi besökt, någon järnvägsstation såg jag inte och det går inte heller några persontåg till Jakobstad längre. Däremot har järnvägen rätt nyligen elektrifierats för godstrafiken. Alltid något…Rätt mycket grönt i stan, som denna lilla oas, vad den nu hette. Kyrkparken kanske?Vi nöjde oss dock inte med föregående park utan trampade ut till Aspegrens trädgård, bara lite utanför stan. Den byggdes upp av en prost med namnet Gabriel Aspegren i mitten av 1700-talet. Sedan återuppbyggdes den i början av 2000-talet och vem träffar vi här om inte mannen som var med från början i detta projekt. – Jag hade jobbat som fastighetsskötare och gick och funderade på vad jag skulle göra när jag blev stor, kanske något med fiske eller trädgård… När jag knackade på här 2001 frågade de vad jag kunde. – Bättre att jag berättar vad jag inte kan: sticka yllestrumpor. – OK, du är anställd! Bland det första vi gjorde var att fara till Stockholm där vi letade efter och hittade en detaljerad karta över hur trädgården var disponerad. Sedan var det ”bara” att sätta igång att återskapa trädgården som den såg ut från början. 65 äppelsorter har vi. Han berättade också lite om sitt liv. Han träffade en kvinna som bara pratade svenska och han pratade då bara finska. Kärlekens språk talade de tydligen båda. Barnen fick bli tvåspråkiga och pappa kunde nu även prata svenska.När det byggdes var det Finlands största fähus. Idag är det museum med en massa föremål från livet på bondelandet. – Kort?! Vår kortbetalning är trasig, men ni kan gå in gratis.Prästgården var på sin tid huvudsäte för ett stort område som lät som ett område större än Österbotten. Slobi är på väg in i den delen av trädgården där enbart växter med förankring i bibeln odlas.Trädgården är indelad i symmetriska kvarter, allt enligt den ursprungliga planen.Det fanns även små hörn för vila i skydd av träd för solen och en kaffe kanske. Var inte vädret lämpat för det kanske man kunde förlusta sig där inne.En gräsmatta full av färg. Timjan enligt Slobi.Man höll på med renovering av gatumiljön. Såg fint ut med björkallé och en å i mitten.
Vi har olika kriterier för hur vi upplever en stad. Slobi tyckte det var för få uteserveringar och rankade därmed inte Jakobstad så högt. Jag håller med om att några uteserveringar hade piggat upp intrycket av staden. Jag kommer dock gärna tillbaka. Det är en charmig och vänlig stad och jag tror att det är en bra plats att bo och leva på. Åtminstone på sommaren ;-). Slobi får dock visst medhåll i visan:
Vi avslutade i alla fall med middag på Pavis. Pavis är seglarrestaurangen i vår hamn. Trevligt och gott, även om det var inomhus 😉
DISTANSER
Vasa-Replot: 13,5 M
Replot-Kummelskäret: 20,2 M
Kummelskäret-Jakobstad (Smultrongrundet): 31,3 M
Summa: 65 M
Nu har det blivit midsommardag och kompassen kommer att fortsätta att peka åt den nordliga kvadranterna. Långt kvar tills vi vänder söderut och Slobi oroas lite över att vi inte ska hinna fram till Luleå i tid för dagen då hon ska mönstra av tillfälligt och hänga med sin dotters familj till Kroatien. Men, vi tuffar på och det blir också några längre ben framöver.
Midsommardagen fortsatte med soligt väder, till en början varmt, sedan lite ökande vind och därmed kyligare och sedan en underbar avslutning med en riktig högsommarkväll. Slobi nöjde sig inte med morgonens yogapass utan sprang också en runda och kände sig väldigt duktig efteråt. Jag blev du med Anke och Bruno. Kanske tyckte de att det var en konstig fråga. Jag har tidigare fått kommentaren från en annan tysk seglare att självklart är vi du, oss seglare emellan. Men, är man hårt drillad under sjuttiotalet i hur man tilltalar främmande människor och nya bekantskaper på tyska, så sitter det djupt rotat.På håll passerar vi ett av Finlands två kärnkraftverk, Olkiluoto. Bygget av den tredje reaktorn (den ljusare byggnaden) drog ut kraftigt på tiden. Den togs i drift under våren 2023, men skulle egentligen ha stått klar 2009. Bygget har också sprängt kostnadsramarna flera gånger om. Jag har sett en uppgift om att den egentligen skulle ha kostat runt 3 miljarder Euro, men att notan slutade på 11 miljarder Euro, något som naturligtvis har blivit ett argument för kärnkraftsmotståndarna. Inget ont som inte har något gott med sig, för oss sjönk i alla fall elpriserna när den nya reaktorn togs i bruk. Jag hade lite vaga minnen om att min kompis Yngve arbetade på ett kärnkraftverk i Finland för ABB och när vi talades vid bekräftade han att det var här han hade arbetat och att han hade bott i Raumo då.Laitakari överraskade positivt, delvis p g a det härliga sommarvädret, men också den vackra miljön, stämningen, folklivet, puben, restaurangen och badstranden med en massa livliga, levande ungar. En sådan kontrast till det delvis folktomma midsommar-Raumo. Jag tänkte först att ungarna som badade inte hade ngn känsel, sedan tänkte jag hoppfullt att det kanske var lokala varma strömmar. Ett äldre par var ju i jättelänge och pratade så lojt med varandra. Inte var det så varmt som det såg ut, men ändå rätt OK. 19° sade den inre termometern efter egna dopp.Man var dock inte van vid att ta emot utländska turister. Nu var vi uppenbarligen i hard core Finland. Allt var på finska. Ytterst få pratade bra engelska, men på restaurangen fiskade de fram en servitris som bott i Nya Zeeland och som tog hand om oss på det mest förtjusande och omtänksamma sätt man kan tänka sig. Tack fina du!Slobi var överlycklig. – Det här är ju otroligt! Tänk att Finland kan vara så här fantastiskt. Det hade jag inte väntat mig.Slobi bjöd på en underbar födelsedagsmiddag, en stor grillplatta med de godaste revbensspjällen jag någonsin ätit, tror jag. Foto: Slobi.Vår servitris sprang bort till glasskiosken och fixade en efterrätt som inte fanns på menyn. Foto: Slobi.Fyra år tog det för frivilliga krafter att bygga denna galeas. Har försökt banka in vad som särskiljer olika typer av segelskepp, men det fastnar liksom inte. Galeas låter dock tjusigt och fyra år låter som snabbt marscherat. Ihana heter hon och som jag förstod det är hon byggd här i hamnen.Vi tittar in på den lokala dansbanan. Folk har fått betala 15 € för att komma in och dansa och dansa nyktert vad det ser ut som, en blandning av barn, unga och gamla. Mannen vi möts av i ingången hämtar sin son som pratar engelska och han berättar att pappan är pensionär och hittar på än det ena, än det andra. Ikväll är det dans, någon annan dag auktion… Sonen berättar också för oss att vi nog är de första utländska besökarna i år. Han menade också att det var lite typiskt Finland att skyltar inte översattes till engelska. Vi fick t ex be någon översätta skylten på bryggan åt oss, så att vi skulle veta hur vi betalade hamnavgiften.
Nästa dags segling började i shorts och t-shirt i sol och svaga vindar, men sedan blev det allt mer mulet och blåsigt. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den finska kusten. Stenigt skulle det ju vara, det hade jag klart för mig. På väg in mot Räfsö passerar vi dock en jättelång sandstrand, Ytterö. Lite otippat. Synd att vädret inte längre lockade till någon badutflykt.
En finsk seglare hade tipsat oss om Räfsö. Men, jag vet inte om vi blev så betagna. Inseglingen skedde via en industrihamn och hamnen gav ett lite trist intryck. Bebyggelsen bestod av mestadels gamla trähus, men de var i varierande skick och gatorna var mestadels breda och utan det där lilla extra som knyter ihop bebyggelsen, utan den där känsla av intimitet. Säkert praktiskt m a p risken för hur bränder kan sprida sig. Kanske påverkades vi av vädret…Intressant i alla fall att se att gatunamnen på kvarvarande äldre gatuskyltar var skrivna på tre språk, varav ryska var ett.Ett besök till ortens kyrka försöker vi alltid få till, men vi hade lite otur. De var oftast stängda. Men, tjusig att titta på från utsidan.Finnarna är roliga med sin vurm för bastu. Här en mobil bastu. För något år sedan stötte jag på en finsk besättning i Söderarms skärgård som hade en tältbastu med sig.Slobi: Va! Har de inte asfalterat! Lite förvånad över denna kommentar. Mitt nostalgiska jag tänker tillbaka på sextiotalet när grusvägen vi bodde vid på somrarna förvandlades till en asfalterad väg. Sommaren förlorad en liten bit av sin charm.Hade vi fått ett annat intryck om vi anlänt idag? Det var soligt och blåsigt när vi lade ut och vi började med två rev i storen. Idag skulle vi kryssa i vindar i upp till 10 m/s i trånga farleder. Precis det vi försökt undvika genom att gå motsols, men inga regler utan undantag. Lite förvånad, noterade jag att jag inte hörde några protester från Slobi. Och vad gäller regler eller snarare mest dominerande vindriktning har jag fortfarande inte hittat någon information om detta. Så, när jag planerade seglingen fick jag nöja mig med att anta att samma förhållanden gällde som längs ostkusten i Sverige. Jag frågade en finsk seglare hur det var med detta och hur det var med sjöbrisen, vilket håll vred den sig åt här… Men, han hade inte heller koll.Vi var helt ovetandes om att Anke och Bruno stod och betraktade oss från en höjd på Räfsö. Foto: Bruno Voigt.Tyvärr lite pixliga bilder, men kul ändå med bilder som är tagna på båten under segel. Foto: Bruno Voigt.
Nu börjar det bli riktigt stenigt och vid något tillfällen tyckte jag det var svårt att hitta alla synliga stenar på sjökortet. I bakhuvudet fanns bilden från åttiotalet av att finska sjökort är mindre tillförlitliga än de svenska. Seglingen gick dock bra. Vi slog och vi slog och slagen gick jättebra utom vid ett tillfälle när jag själv klantade till det och fick en främmande lina i vinschen. Några svordomar, så var saken löst.
Fortfarande kan man gå i farleder som delvis är skyddade, en del mäter 2,4 m andra t ex 3 m. Längre in finns det ibland farleder som kan mäta så lite som 1,2 m. Finns det så grunda farleder i Sverige? Och gott om farleder är det även här, inte bara i de åländska eller åboländska skärgårdarna.
Den värsta överraskningen var när allt vatten på plottern blev mörkblått. Hade jag misstagit mig vad gäller vilket område mina elektroniska sjökortet hade täckning? Hade jag kommit åt någon inställning? Inte mycket ro att söka svaret på de frågorna under en tight segling, så istället fick vi ta till vår back-up. Jag hade valt att ha översiktskort på papper och att ha elektronisk back-up för finnavigeringen, i det här fallet telefonappen Skippo, så nu fick den visa vad den gick för. Lite krångligt var det allt, då skärmen hela tiden slocknade, så det krävdes tvåmansbetjäning. Dessutom suger appen en otrolig massa ström och lagom till vi kom i hamn dog telefonen. Väl i hamn kastade jag mig över plotterns inställningar, minneskort och minneskortsfack. Nä, nog hade jag ett kort som skulle täcka hela Bottenhavet och hela Bottenviken och inte kunde jag hitta några fel på vare sig minneskort eller minneskortsfack (det har nämligen hänt en gång förut att kontakterna i det ena facket hade ärgat). Och inte kunde jag hitta några inställningar som förändrade bilden. Till slut upptäckte jag att ”blåkortsfenomenet” begränsade sig till en avgränsad del av kusten. Någon dag senare fick jag svar från supporten att detta var Navionics sätt att visa att denna del av kusten var otillräckligt sjömätt. Det hade man gärna fått illustrera på något annat, mindre stressframkallande sätt…
Bara för att vi börjat närma oss hamnen är det inte slut på spänningen. Leden in är markerad i sjökortet att den håller 2 m, alltså något under vad min båt sticker, 2,08 m. Men i vår hamnbeskrivning står det 2,2 m, så vi väljer att tro på det och det var nog mer vatten än så.
På väg in i Krookkas hamn hör jag Slobi utstöta ett antal haranger på serbiska. Oklart om det var fråga om besvärjelser eller tacksägelseböner. – Vi lever, kom det till slut på svenska! Men också: – Vad duktig du är. Jag känner mig trygg att segla med dig. Lite motsägelsefullt, men jag väljer att ta fasta på det senare. Ändå var Slobi lite utmattad när vi kom fram och bara la sig bara ner för att vila en stund.
Om nu farledsdjupet in i hamnen stämde, så stämde i alla fall inte hamnbeskrivningen i övrigt. Det som var markerat som gästbrygga visade sig vara en låst brygga som verkade nyttjas av permanentliggare, främst små motorbåtar. Vi fick ta saken i egna händer och la oss här. Det kom förbi en gubbe och önskade oss välkomna. Hamnkapten trodde vi, men honom såg vi aldrig röken av något mer och inte av någon annan gästande båt heller, varken utländsk eller inhemsk.Vi hade redan samlat på oss flera exempel på hur livaktigt musik- och teaterlivet verkar vara i de orter vi besökt. Vi hörde från båten att det lät som en kör övade och när vi kom upp på land fick vi avnjuta en del av genrepet på en pjäs som en lokal teatergrupp skulle ha premiär på några dagar senare. Vi förstod inget, men att det fanns mycket spelglädje gick inte att ta miste påVi skulle kolla in Krookka innan vi gick och la oss. Åt ena hållet räckte det med att gå över backkrönet, så tog byn slut.Åt andra hållet var det inte så mycket större, men en fiskhandlare hittade vi, med eget fiske. Stängt idag, men imorgon skulle det handlas fisk.
Det var nu den 25 juni och det var soligt och vinden hade vridit mot syd igen. Vi hade klivit upp ovanligt tidigt, druckit kaffe och ätit yoghurt och sedan haft ett yogapass på teaterns tiljor. Jag tog ett morgondopp och av någon anledning valde Slobi att duscha. Hon är ofta lite skeptisk till bad i hamnar, men jag har inte uppfattat detta som helt konsekvent. Vi var ju inte bara den enda utländska båten, utan den enda gästande båten i hamnen.
Innan avfärd vill vi ta en promenad till centrum. Krookka hör till Sastmola kommun eller Merikarvia på finska. Kommunen ligger i länet Satakunta. Hur låter det? Nästan som som saatana perkele? Här härskar dock idyllen och något egentligt centrum hittar vi aldrig även om det fanns ett Alko. Kanske ingen bra indikator på vad ett centrum är…Kyrkan var stor och mäktig, men även denna gång var den låst. Med sina 2400 sittplatser är det en av Finlands största träkyrkor. Kan undra vilken beläggningsgrad den har idag när det är gudstjänst. Kyrkan stod klar 1899.På vägen tillbaka letade vi oss fram till en liten å som såg spännande ut på kartan. Inte fullt så spännande i verkligheten, men lite mysigt ändå.
Ja, så var det detta med fisken då. Slobi ville prompt gå och handla hos den lokale fiskaren och kom tillbaka med stora mängder rökt fisk. Efter ett tag: – Borde jag inte ha köpt färsk fisk också? De hade vildfångad lax… Jag ville hellre komma iväg, men med besvikelsen i Slobis ögon gick det inte att stå på sig och efter ytterligare en vända hade vi nästan mer fisk än vi ville äta. God? Jodå, men varmrökt fisk tycker jag smakar mer eller mindre detsamma oavsett typ av fisk.
Efter en stunds segling kunde vi lägga undan Skippo-appen. Vi kom ut ur den blå dimman och kunde sikta vitt vatten igen.Det går inte att sticka under stol med att det blev en mer avslappnad segling när ordningen var återställd. De sydliga vindarna gav oss rätt bra fart norrut. Foto: Slobi.Vi närmar oss inseglingen till Kristinestad och noterar en tjusig kummel. En kummel tycks kunna se ut lite hur som helst, så länge den inte ser ut som en båk…
Kristinestad grundades av greve Per Brahe år 1649. Stadens privilegiebrev undertecknades av Drottning Christina, dåvarande regent i Sverige-Finland, därav namnet. 1973 sammanslogs de närliggande kommunerna Lappfjärd, Tjöck och Sideby med staden och 2021 hade kommunen 6 380 invånare. Av befolkningen talar 54 % svenska och 41 % finska. Något vi fått höra på flera ställen är att det är ute i byarna som de flesta svensktalande bor.
Enligt hamnbeskrivningen ska gästhamnen ligga på motsatta stranden och där fanns visserligen något som såg ut som en gästbrygga, men helt tom. Mitt emot, vid kajen vid själva stan, ligger det dock en massa (nåja, nu tänker vi efter finska förhållanden) båtar. – Ska vi inte testa det istället? Utöver det bättre läget visade det sig dessutom vara den billigaste hamnen hittills: motsvarande ca 60 kr inkl el. Ville man däremot duscha kostade det närmare 180 kr extra för två timmar per gång. En något ovanlig prissättning. Generellt känns Finland annars något dyrare än hemma, men största chocken var priset på färskpotatis, mellan 83 och 106 kr per kg.Första intrycket: Vilken mysig stad! Och första intrycket brukar ju bestå, eller hur? Vi drack musserande vin. Av vilken anledning kommer jag inte ihåg, men det går ju alltid att hitta på ett skäl för att öppna lite bubbel, eller hur? Utöver att vara ute ur plotterdimman, är vi även ute ur den språkliga dimman. Vi är nu i Österbotten och längs kusten här pratas det mycket svenska. – Jo, vi pratar nog lite av varje här, som en expedit uttryckte det när jag försökte komma underfund med vilket språk jag skulle nyttja. Lite senare på kvällen efter en god, hemlagad middag blev vi sugna på glass och satte oss här vid glasskiosken och språkade med en kvinna om skulle hämta sin dotter som skötte ruljangsen i kiosken. De bodde lite utanför stan och apropå språk berättade hon att hon inte så gärna talade finska, att hon var rädd att säga fel. Hennes chef däremot var finska och pratade tydligen inte så gärna svenska, så de löste detta genom att prata sina respektive modersmål med varandra. Så kan man också göra. Intressant att notera är också att finlandssvenskan här inte låter som den finlandssvenska jag är van vid att höra och tydligen skiljer sig dialekterna åt även inom Österbotten.Jag har nog aldrig varit i en stad där jag sett så många köra omkring i traktor. Substitut för raggarbil?Vi har olika referenser. Slobi hävdade med emfas att denna kyrka måste vara nybyggd. Sådant tegel använde man inte förr. Jag visade henne en bild på Allhelgonakyrkan i Lund, men hon såg ändå inte övertygad ut. Kyrkan är byggd 1897 och tillhör den svenska församlingen i stan.Vem vill ha detta som sin adress?Charmfaktorn här är hög. Bara gatubeläggningen man kanske skulle ha önskat att den var av äldre snitt.Ett gammalt saltmagasin tydligen. Verkar höra till det som kallas Lebellska köpmansgården. Allt enligt Google och då måste det ju vara sant. Eller? Jag har testat ChatGPT en del och då får man vara försiktig med att acceptera dess tillförlitlighet. Man kan t o m förhandla med ChatGPT och hävda att: – Du har fel! – Ja OK, du har rätt, kan svaret bli.Nedanför huset med det tjusiga tornet ser man Badhusparken. Det är inte svårt att förstå att det var en rätt välmående liten stad.Och i Badhusparken hade man sett till att det gick att förlusta sig.Vi hade liggedag i Kristinestad och ville göra en utflykt per cykel. Någon hade nämnt Kanonviken som ett trevligt utflyktsmål och på kartan såg det ut som om det fanns en sandstrand där, så vi trampade söderut, ut ur stan.Vi ställde cyklarna och gick till fots sista biten över tillrättalagda spänger.Vackert i och för sig, men ingen sandstrand och kall vind från havet. Vi vände tillbaka.En enstavla på land. Från havet kan de se ganska små ut, men på nära håll ger i alla fall den här ett något överväldigande intryck.Så hittade vi en sandstrand på riktigt med utsikt över den led vi följt in till stan. Det här borde man ägna mer tid åt. Att göra ingenting.Sjöfartsmuséet var stängt, men blotta existensen av ett sjöfartsmuseum och bilderna som hängde utanpå byggnaden gav en hint om vilken betydelse sjöfarten haft för stan. Sjöfarten här har anor från 1600-talet och skeppsredarna i staden lät bygga segelfartyg på lokala varv. Handelssjöfarten peakade på 1850-talet då man efter Åbo och Uleåborg hade Finlands tredje största handelsflotta. Förutom passagerarbåtstrafik som gick upp och ner längs kusten, kunde man även resa direkt till både Stockholm och Lübeck. Jag läser om hur man importerade t ex bomull och hur man exporterade t ex trävaror och tjära. Inte minst tjära var tydligen en stor grej för Finland i stort.Malätna gardiner. Någon hemma?Kristinestad blev en av favoritstäderna längs finska kusten, men även här fanns övergivna eller fallfärdiga hus.Vad gäller Rådhuset hade vi inget att anmärka ;-).Vem skulle inte vilja sitta där med morgonkaffet?Man måste ju inte nödvändigtvis pumpa upp och ner. I Kristinestad var det uppenbarligen någon som lyckades sälja in att man istället skulle snurra på en ratt för att få upp vattnet. Något vatten lyckades jag dock aldrig pumpa upp med denna metod. Foto: Slobi.Titta! Här var det kullersten.Man var uppenbarligen stolt över sina tullstugor. Så välbevarade stugor fanns ingen annanstans tror jag man hävdade och den här stugan sattes i originalskick 1973 efter att ha flyttats runt några gånger. Den, möjligen, cyniskt lagde menar att det enda skälet till att städer bildades var för att kronan ville få in skatt. Handel ska bara ha fått bedrivas i orter som fått stadsrättigheter och allt som togs igenom stadens tullar för att säljas, beskattades.Ulrika Eleonora kyrka. Man får ständiga påminnelser hur svenskt det var här en gång i tiden.När jag tittar på bilderna vill jag tillbaka igen. Vad fint det är.Vi cirklade kring väderkvarnen med avsikten att gå upp och titta på den. Vi lev för trötta och fick nöja oss med ett kort fångat genom kamerans teleläge.Istället klättrade vi upp hit. Nyfikenheten blev för stor vad det var för majestätisk byggnad som tronade där uppe på stans högsta höjd? Är det ett observatorium? Något militärt? Nej och nej. Det är stadens gymnasium. Känns ju lite symboliskt att skolan placeras på stadens högsta punkt, inte kyrkan. Utbildning i högsätet så att säga. Så lyckas ju också Finland väldigt bra i jämförelser världen över av studieresultat. Innan skolan byggdes 1925 fanns här en utsiktsplattform där kvarlämnade hustrur, fästmör och mödrar kunde följa sina män och söner när de drog ut till havs. De kunde även längtansfullt gå upp och spana när de förmodades vara på väg hem. Kristinestad hade en telegraf så ryktena spreds tydligen snabbt om ett fartyg var i antågande.
Vi fick tillfällen då och då att reflektera över seglingen och vad vi varit med om. För mig var det extra intressant att få höra Slobis intryck. Även om hon har bott ungefär lika länge i Sverige som på Balkan, så är hon naturligtvis i hög grad präglad av sin bakgrund. Ungefär som när jag seglade med utländska gäster när jag bedrev min charterseglingsverksamhet. Det var som att se Stockholms skärgård med nya ögon.
Slobi om Kristinestad: – Det här är en annorlunda stad, mer by än stad. Hur kan man fortfarande ha grusvägar mitt inne i en stad? Varför asfalterar man inte? Den här miljön och jag tänker då både på gatorna och husen, gör att det känns som om vi klivit in i en svunnen tid. Och, konstigt att det i en stad som här i Kristinestad inte finns några restauranger. Det är ju rätt tomt på gatorna. Foto: Slobi.
Här måste jag komma med en korrigering av fakta: Det finns restauranger i Kristinestad. Sedan kanske de inte var så många och de kanske hade något begränsade öppettider.
– När det gäller intrycken från Finland överhuvudtaget och de platser vi besökt känns det ibland som landet Annorlunda. Folk har en annan klädstil, många, inte minst kvinnor, är överviktiga, väldigt många är tatuerade och man röker en hel del. Somliga har, vad ska jag säga, ovanliga frisyrer. Jag tror man ska läsa det som att stilidealen inte rimmar med Slobis.
Men, fortsätter hon, människorna här är väldigt vänliga och omtänksamma. Man hälsar och är artig i trafiken. Så fort man bara är i närheten av ett övergångsställe, stannar bilisterna. Jag är också överraskad av att det ofta är så vackert. Jag såg framför mig skog, skog, skog. Det är så överraskande att upptäcka stränder och att folk badar, som t ex i Laitakari. Människorna där var glada och man såg att alla njöt av livet. Jag är också överraskad av alla teater- och musiktillställningar. Det var väldigt roligt att uppleva skådespelarnas entusiasm på teatern I Krookka. Och dansstället i Laitakari, det var en upplevelse. Fascinerande med blandningen av barn, unga och gamla. Och så detta med att man verkar vara så ovan vid att ta emot turister, som t ex i Laitakari och Krookka eller på Räfsö. Allt var bara på finska.
Varken vatten eller toatömning fanns på stadskajen, så när vi skulle iväg fick göra som vi lärt oss att även andra gjorde, nämligen att gå över till den tomma gästhamnen och nyttja dess faciliteter. Det där får de nog ta itu med.På vägen ut passerar vi återigen det vackra gamla tullhuset.
Vi ska inte gå så långt idag, till grannstaden Kaskö. Det är Finlands minsta stad, bara 1280 invånare 2020. Staden tilldelades stadsrättigheter av Gustav III 1785.
Slobi: – Varför går vi inte här? Hon hittade en liten genväg som jag hade missat. Bravo! Det känns allt tryggare att ha Slobi ombord vad gäller både navigation, segelsättning, skotning, tilläggning mm.
På vägen in mot Kaskö vänder jag mig om och imponeras ändå av den relativt stora och moderna hamnen, trots stadens litenhet.Även här är vi den enda gästande båten. När vi kom in var bara en finska flaggan hissad. Nu upptäcker jag att även den svenska vajar på stången. Vilken fin gest.Vi själva tillbringade en del tid med att sola och bada från båten och njuta av gästhamnens glass (SIA). Trots en del svall från passerande motorbåtar och störande motorljud från kabelfärjan som pinnade på fram och tillbaka till Eskilsö, tyckte vi att det var ganska trivsamt i Kaskö. Foto: Slobi.Ännu en stad full av fina trähus, men precis som på Räfsö var det lite för breda gator för att den där riktiga myskänslan skulle infinna sig. Det var också rätt öde på gatorna och en del igenbommade affärer.Kanske kunde känslan av ödslighet nu också bero på att det var riktigt varmt.Men, såg man ett och annat övergivet eller fallfärdigt hus i Kristinestad, så var de desto fler här. Lite konstigt ändå. På ett sätt ger stan ett livskraftigare intryck med sin hamn dit det även leder en järnväg som i o f s bara trafikeras med godståg, men ändå. I Kristinestad har järnvägsrälsen rivits upp för länge sedan och någon hamn av betydelse såg vi inte.
Stan verkar inte ha haft råd med någon stadsarkitekt. En tegellåda, med bästa sjöläget, framför äldre bebyggelse. Vilken styggelse. Sedan kan man ju undra över den som lät bygga huset. Ingen terrass eller balkong trots sjöläge. Asfalterad bilparkering var uppenbarligen viktigare.Fler exempel på denna brutala blandning av stilar.Det är lite roligt detta med de svenska orden i Finland. Närljus? Jag hittar en finlandssvensk ordlista. Halvljus betyder det och inte parkeringsljus som jag först trodde. Tänkte att skepparen på färjan kanske inte ville bli bländad. Eller så var det just det som var meningen. Inget helljus…Vi tar en sista koll på stans södra delar innan vi ska gå och lägga oss. Visst är det rätt charmigt.Vilket läckert och välhållet hus.Vi säger hej då till Kaskö redan kl 05:30 nästa morgon. Vi har en lång dag framför oss. Det finns inga vettiga hamnar förrän en bit innan Vasa och till Vasa är det över 60 M. Vi fortsätter i samma riktning som vi kom in och rundar Eskö och Järvön. Men, vad nu! Eskö? Hette inte färjan till ön Eskilsö? Upptäcker att man bytt namn på ön. Är det en förfinskning av namnet? Än så länge lugnt och rätt varmt, den tidiga timmen till trots och segling i sakta mak.Jobbigt att gå upp tidigt. Vi har medvind och det är rätt öde längs kusten och emellanåt går vi också en bra bit utanför land. Efter 4 timmar ser vi ett första livstecken. Vi möter en motorbåt. Nu ”fuskar” vi lite och går utanför farleden för att gina lite. Det kan väl inte vara så farligt? Men, efter ett tag: – Vad är det där? Fiskenät! Och en massa flöten emellan flaggorna. Och där är ett till. Vi känner oss lite inringade. Hur tar vi oss härifrån? Vi fick jippa i all hast och vända om och ta oss längre ut mot farleden. Det var en pulshöjare under den annars rätt händelsefattiga seglingen.Efter sex och en halv timme mötte vi den andra båten för dagen, men då hade vi också börjat komma in i Vasas skärgård.Väl inne i Vasas skärgård började det hända grejer. Vad är det därför skylt mitt ute i vad som på sjökortet ser ut som ett smärre grustag? Det gick inte att gå nära, så man behövde en kikare för att se vad som stod på skylten: CAFÉ & BAR. Kanske jättesmart. En teaser som genererar nyfikenhet och kräver lite ansträngning.Dagens andra pulshöjare: Bilfärjan mellan Bergö och fastlandet. Han har gott om manöverutrymme och det blir allt tydligare att vi ligger på kollisionskurs. Jag ropar upp honom på engelska på radion för att efterhöra vilka intentioner han har. Inget svar. Lyssnar han inte, struntar han i vårt anrop eller är det för jobbigt att prata engelska? Istället tutar vi på honom , fem signaler, typ: – Vad fan håller du på med? Möjligen kunde man ana en svag gir från hans sida, men vi får ändå lägga om kursen för att inte kollidera. Senare pratar jag med Bruno på Wolke 7 om händelsen och han hade upplevt samma sak. Men, han hävdade att färjans dagersignal (de två kloten) betydde att han hade begränsad manöverförmåga. Hmm, jag går inte i klinch med Bruno, men kan det stämma? Jag slår upp mina minnesanteckningar och läser att dagersignalen står för ”Ej manöverfärdigt fartyg”, d v s ett fartyg som på grund av någon omständighet inte kan manövreras och därmed inte kan styra undan för andra fartyg. Nog kunde han manövrera alltid. Någon kunnigare som kan kommentera?En stund efter incidenten med färjan dog vinden och det blev jättevarmt. Jag hoppade i plurret och svalkade mig efter båten som i princip låg stilla en stund. Naturligtvis med en tamp fäst mellan mig och båten. Skönt att få kyla ned sig. Alla kläder? Ja, inte var det för att det var kallt, utan ett behov av att skydda sig från solens gassande strålar.Dagens tredje pulshöjare, för Slobi i alla fall, var nog mötet med färjan mellan Vasa och Umeå. Obetalbar min 🙂 Oj, vad stor och vad nära eller vad tänkte du Slobi?Återigen dessa varierande uppgifter. Jag kan verkligen rekommendera alla som ska segla i Finland att uppdatera sitt elektroniska sjökort. I Sverige uppmuntras man ju snarare att behålla sina gamla sjökort efter Sjöfartsverkets blunder med att försämra korten och göra djupa vatten grunda och jag upplever inte heller att det är några större skillnader i övrigt mellan kort och verklighet. Men, här i Finland har det skett jättemånga förändringar sedan mitt kort uppdaterades 2012. Sjömärken har bytts ut, tillkommit eller försvunnit, farledsdjup har ändrats, farleder har flyttats och kraftledningar har fått ny höjd. I Vasa följer vi farleden in mot gästhamnen som den är ritad i vårt kort. Jag ser ju att andra båtar tar en annan väg, men tänker att jaja, de känner väl till vattnen. Här hade man dock byggt om handelshamnen med ny pir och vi kände inte alls igen oss när vi jämförde verkligheten med kortet. Och när sedan vattendjupet sjönk drastiskt var det bara att vända åter. I telefonen hade jag dock uppdaterade kort, så till sist kom vi rätt. Även denna kraftledning har höjts. Enligt mitt gamla plotterkort skulle jag inte ha kommit under här.
I Vasa stod Anke och tog emot tamparna när vi la till. Det visade sig att de valt att nattsegla från Kristinestad till Vasa. Vi bjöd in dem på ett glas vin och pratade lite om hur mycket de hade läst på om Vasa, vad det fanns att se. Anke nämnde att en i Finland känd arkitekt hade ritat ett uppmärksammat område i Vasa. – Hette han möjligen Alvar Aalto? – Jo, så var det nog. Jag blev nyfiken. Nu har han ju ritat StoraEnsos huvudkontor i Helsingfors. Exteriören ser ju förfärlig ut, tycker jag, men insidan… Jag hade ett uppdrag för StoraEnso för några år sedan och fick tillfälle att se en hel del av interiören och den imponerade. Jag får förhandla med Slobi om vi ska oss ut till det som fram till 2013 kallades Negerbyn, då finnarna kom på att det kanske inte var ett politiskt korrekt namn. Så idag kallas området för Aaltoparken. Apropå StoraEnso läser jag att man sålt sitt huvudkontor till ett fastighetsbolag och nu hyr in sig med avsikten att bygga ett nytt huvudkontor i trä. Även om det säkert är ett ”statement” för Stora Enso att bygga i trä, så kanske det också speglar att den i och för sig fina interiörens utformning inte är i samklang med ett mer modernt arbetssätt. Jag tror inte interiören fick ändras, att det var skyddat på något sätt. Off track! Tillbaka till Vasa.
Slobi berättade att hon hade varit lite spänd inför den långa seglingen. Vi hade räknat med att den skulle ta runt tolv timmar. Jag ser i loggboken att den tog tolv timmar och tio minuter, trots att vi körde fel i Vasa. Slobi: – Vad skulle man göra så länge på en så begränsad yta? Men, sade hon, det funkade ju jättebra. På något konstigt sätt rann tiden bara iväg och det blev ju en väldigt behaglig segling.
Varmaste dagen och kvällen hittills för oss under denna segling. Klockan är kvart i nio på kvällen och termometern visar på 29°.
Numera är majoritetsspråket i Vasa finska (67 %) och 23 % har svenska som modersmål. Här bor ca 68 000 personer (2021) och staden är huvudorten i Österbotten. Vasa är en universitetsstad och har färjeförbindelse med Umeå, emedan trafiken till Sundsvall tydligen legat nere under många år. När vi seglade in noterade vi också att t ex Wärtsilä verkar vara en betydande industri i staden. Vasa erhöll sina stadsprivilegier av Karl IX år 1611 och var namnet kommer ifrån är väl ingen 10 000 kronors-fråga. En åminnelse av den då regerande Vasa-ätten.
Vänder man sig om möts man av Vasas egentliga centrum.Stilig byggnad. Vasas stadshus.Som jag förstod det, ett gammalt kasernområde som nu bl a används av kulturutövare.Jo, jag lyckades övertala Slobi om att vi skulle cykla ut till Aaltoparken. Det låg lite utanför centrum så vi fick trampa på. På vägen passerar vi Vasa arboretum där det också fanns en rosenträdgård.En möhippa mitt i parken? – Hej! Får vi fota er? De glada tillropen och vinkningarna tolkade jag som ett ja.Slutligen hittade vi fram till Aaltoparken. Inte så märkvärdiga hus. Inte från utsidan i alla fall.Men, var kom namnet Negerbyn från? Den mörka färgen ska ha varit orsaken, men alla husen var vita, så man måtte ha gjort sig kvitt även upphovet till namnet.Som sagt, husens utsida kanske inte imponerade särskilt, men vilka omgivningar som skapats för de boende. Så mycket grönska, en vacker park, lekplats, tennisbana och fotbollsplan. Jo tack, här hade jag inte haft något emot att växa upp.Jag lyckades även övertala Slobi att fortsätta ut mot gamla Vasa. Men, det var ett misstag. En kyrkoruin och några stenar som markerade var den gamla skolan hade legat. Vi fick i alla fall lära oss ett nytt roligt ord: Trivialskola, så kallades tydligen skolorna för de minsta. Men, så trivial var nog inte undervisningen, för den lyckades i all fall fostra Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg som gick här. Slobi: – Jag får nog hejda dig lite i fortsättningen när du vill dra iväg. Men, motion fick vi. Vi var nu ca 7 km utanför nuvarande Vasa. Gamla Vasa förstördes i en brand 1852 när en marknadsbesökare tappade sin pipa i halmen han vilade på.Vad händer här? Finska mästerskapen i friidrott. Kan det bli finskare?Vasa är en rätt modern stad med mestadels ny bebyggelse. Liksom på många andra håll i de finska städer vi besökt kan det vara skarpa kontraster mellan gammalt och nytt. Jag börjar fundera över hur det är i svenska städer. Likadant kanske.Att Stockholm heter Tokholmen på finska, ursäkta Tukholma, visste jag, men att Umeå heter Uumaja var en ny lärdom. Låter lite gulligt. Luleå för övrigt, blir Luulaja på finska.Vi trivdes ändå rätt bra i Vasa. Det var trevligt med folklivet på gator och torg och all grönska, både parker och alléer, skylde över det som annars kanske hade ögnats med en skarpare, mer kritisk blick.För första gången, tror jag, såg vi invandrare på gatorna. Finland har ju varit betydligt restriktivare än t ex Sverige med att ta emot flyktingar.Vad är det för skillnad på pizza och plåtbröd, frågade vi den trevlige kyparen. – Jo, men det är en åländsk specialitet och det som utmärker plåtbrödet är de smakrika ingredienserna och den tunna, frasiga degen. Vi svalde denna obegripliga förklaring, pizza alltså, och beställde var sin. Jo, det var gott.Obligatoriskt besök på järnvägsstationen. Vasa ligger järnvägsmässigt lite off, då den som en bibana, liksom många andra kuststäder i Finland, är förbunden med stambanan en bit in i landet. Skillnaden tycks vara att det fortfarande bedrivs persontrafik här.Det är blåsigt idag. Det kan man t o m se här, trots att det är stillbild.Tillbaka till båten konstaterar jag att det finns ett antal fina villor vid stranden.
Ytterligare lite Vasa-fakta: Det är den soligaste staden i Finland. Kan det vara därför folk såg mer välmående ut än i t ex Raumo, Kristinestad eller på Räfsö? Kanske inte och det kan väl inte heller förklara att människor även verkar bry sig mer om hur de klär sig här.
Vi kan också konstatera att vi fortfarande klarar oss rätt bra med svenska även om majoriteten pratar finska. Återigen får vi höra att det bor fler svensktalande människor ute i byarna. Ute i byarna… Undrar hur det ser ut där ute, därute i byarna. Kanske får vi veta imorgon, för då ska vi till en by.
DISTANSER
Raumo-Laitakari: 27,2 M
Laitakari-Räfsö: 21,7 M
Räfsö-Krookka: 29,0 M
Krookka-Kristinestad: 32,6 M
Kristinestad-Kaskö: 17,2 M
Kaskö-Vasa: 61,5 M
Summa: 189,2
Hur hanterar man ortsnamn på finska och svenska? Något jag fick fundera över när jag skulle ge mig i kast med bloggavsnitten om segling i Finland. Googlade och fick svar på tal. Skriver man på svenska använder man det svenska ortsnamnet om det finns ett hävdvunnet, svenskt namn. Skulle man däremot skriva på engelska använder man majoritetsspråkets namn, t ex Kristinestad och inte Kristiinankaupunki eller Vaasa i st f Vasa. Inte helt konsekvent, men ändå någon form av logik. Under ruttbeskrivningen anger jag båda namnen om det finns ett namn på både finska och svenska, med majoritetsspråkets namn först och minoritetens inom parentes.
Planen var att kasta loss runt den 3 juni för att segla runt Bottenviken, norrut längs den finska sidan och söderut längs svenska kusten. Men, en plan är en plan och den kan behöva justeras. Jag tyckte det kunde vara på tiden att spola rent kylsystemet. Har hört om hur det kan gegga till sig och leda till att motorn överhettas. Bredvid mig i Rindö hamn finns Solna marin och på våren har jag under senare år tagit upp båten hos Ramsmora marina på Ljusterö. Ingen av dem hade tid förra året, men i år hade Solna marin lovat att hjälpa mig med detta. Ganska snabbt konstaterade de att det läckte från värmeväxlaren och att godset runt ikring hade ärgat. Värmeväxlaren och avgaslimpan är gjord som en enhet så det var inte en liten del som behövde bytas ut. Någon dag senare kom Matte på Solna marin och sa att vi behövde ett möte. På tonfallet hördes att det inte var några positiva nyheter han hade att komma med: Volvo Pentas leveranstid är åtta veckor, d v s vår avresa skulle förskjutas rejält, avsegling i början av juli. Skulle vi överhuvudtaget kunna genomföra vår planerade segling?
Någon vecka senare tändes dock ett hopp. I jakten på något begagnat hittade jag istället en firma på Västkusten (Sjöholms Marin & Industri) som menade att de kanske kunde laga det som var trasigt, men sedan följde så många motgångar att jag började misströsta: jag skickade iväg avgaslimpan i ett paket men mottagaren sa sig inte ha fått någon avisering om att paketet kommit fram och dagarna gick, sedan sa man sig behöva även värmeväxlarinsatsen för att kunna provtrycka (ytterligare dagar gick), sedan saknade de en del som jag inte fått med från Solna marin och istället för att be mig komplettera med denna beställde man på eget bevåg en ny, sedan sprack leverantörens tidplan p g a interna missförstånd (ännu fler dagar gick), när man returnerat hela avgaslimpan upptäcktes att temperaturgivaren gått sönder, vilket man nu hävdade hade skett redan när jag skickade ner paketet (dock utan att man sagt något om detta). Sedan hade även Solna Marin lyckats få in en tamp i bogpropellern. Det skulle en dykare fixa, som aldrig dök upp (eller ner). Till slut tror jag Matte själv badade.
Men, så plötsligen var allt klart. Det kändes nästan overkligt.
NU SKULLE VI FAKTISKT SEGLA!
Städat, stuvat, bäddat och tankat.Bilen avlämnad hemma, buss till Kulla vägskäl, byte till Vaxholmsbussen, Vägverksfärja till Rindö och den lokala Rindöbussen sista benet till Rindö hamn.Att det kommer regn och rusk under en sommarsegling är givet på förhand, men vad härligt att i alla fall få börja seglingen i så här vackert väder. Vi startade med en kort förflyttning till toatömningen där vi även bytte toans backventil och intog lunch. Kanske inte den mysigaste platsen att äta lunch på, men som seglare får man inte vara för kinkig.Först var det kav lugnt, men bara vi kom ut på Saxarfjärden blev det åka av. Vi hade inte bestämt ännu hur långt vi skulle gå denna första dag. Jag pratade lite om Rödlöga, som jag gärna ville visa Slobi som aldrig varit där. Men, tänkte att det sannolikt skulle bli för långt. Klockan hade ju trots allt hunnit bli lite över ett innan vi kastade loss. Allt eftersom började dock Rödlöga kännas allt mer realistiskt. Hur många båtar kunde det ligga där tro? Det är ju trots allt tidigt på säsongen. Skulle vi vara ensamma vid Seglarberget eller ha sällskap av en eller två båtar till kanske?Slobi hade preppat med Scopoderm (sjösjukeplåster), men jag rådde henne att vänta med dem tills vi seglade ut på havet. Ett dåligt råd visade det sig. Hon kände rätt snart av sjösjuka.Vad är detta?! Seglarberget var helt fullt. Elva båtar och väldigt många Linjetter.Vi fick vackert lägga oss på svaj.Det ser så soligt och somrigt ut, så ett morgondopp känns ju obligatoriskt. Men, skenet bedrar. I vattnet är det bara 12° och i luften är det bara 13°, så bara för de modiga. En passerande motorbåtsbesättning gör något som närmast liknar vågen, när Slobi doppar sig.Jag hade sett i kikaren att de flesta båtarna bar en flagga med French Yacht Club eller Yacht Club de France som man egentligen heter. Först trodde jag att det var Johan Gustavsson som var i farten och hade hyrt ut båtar, men det var istället en kvinna som heter Karin Modigh som hade sytt ihop denna eskadersegling för fransmän. Framförallt tyskar och en del holländare ser man ju i våra vatten, men inte allt för många fransmän. Säkert en annorlunda upplevelse för dem. Nu var man på väg till Rosättra för att titta på tillverkningen av Linjetter.Rödlöga by tycker jag är ett av de mest pittoreska ställena i skärgården. Slobi blev inte besviken. Fortfarande rätt tomt så här helgen före midsommar.Syrener i full blom. Skiljer det en à två veckor mot när de blommar på fastlandet?Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit här, men tröttnar aldrig på att komma hit.Om en vecka dansar man runt midsommarstången här. Vi får nöja oss med andra lekar.Rödlögaboden skulle öppna för säsongen nu på måndag. Sommarjobbarna hade övningskörning med släp. Såg lite vådligt ut ibland när de skulle öva backteknik.Vad kan detta vara? Vi frågar Google Lens. Ramslök! Slobi blev eld och lågor. Av detta blev det inte mycket kvar. Hoppas vi inte gjorde något olovligt…Nu har det gått långt. Blommor i vas på båten. Räcker det inte med att båten heter Aquileja?Vi siktade på Söderarms skärgård, men styrde så småningom Söderarm förbi mot Åland. Även denna dag kom vi iväg först vid lunchtid. Jag ville inte stressa på för hårt, inte minst med tanke på att Slobi kände en liten oro för detta med överhavssegling. Men, nu var det Slobi som angav tonen. – Vi kör väl! Vindarna var vänligt inställda: Lagom vindstyrka och mest slör och halvvind. Vid rorsmansplatsen fick man bylsa på sig rejält, men kurade man under sprayhooden kokade man nästan över. Det mest dramatiska under denna översegling var närkontakt med ett tankfartyg. Skulle han väja för oss eller inte? Till slut visade han allt mer av sin babordssida och vi kunde slappna av igen.Oj, höll på att glömma bort artighetsflaggan. Foto: Slobi.Sex och en halvtimme efter det att vi lättat ankar vid Rödlöga var vi fastknutna i Rödhamn, där vi blev varmt välkomnade av båtgrannar som kom och tog emot tamparna. Hamnvärden erbjöd oss semlor till frukost. Semlor!? Till frukost och vid den här tiden på året!? Sedan slog det mig att det måste vara frallor han erbjöd oss, men av priset att döma, närmare motsvarande 30 kr/st skulle man ju faktiskt kunna tro att det ingick både grädde och mandelmassa. Vi tackade först nej, men ångrade oss sedan, men då var det för sent, så denna åländska godsak är fortfarande oprövad.Den karaktäristiska lotsstugan ser ju ut att ha många år på nacken, men jag läser att den inte är äldre än från 1989, då den stod klar som en kopia av det gamla huset som var i så dåligt skicka att det revs. Här bedrevs lotsverksamhet mellan 1818 fram till slutet av 1920-talet och huset syns väl när man kommer utifrån havet. Efter det att lotsverksamheten upphörde övertogs stugan av Åländska Segelsällskapet.
När vi anlände till Rödhamn noterade jag att det låg en jättelik segelbåt en bit bort. Nästa morgon kom den och lade sig bredvid oss för att tanka vatten. Båten såg alldeles ny ut, men hade hade tydligen två år på nacken och visade sig vara en Swan 54 som seglades av ett nederländskt par. De såg av naturliga skäl väldigt stolta ut över nyförvärvet som de hade hämtat i Kotka och nu skulle segla hem, men på lite omvägar. De ursäktade sig över att de inte hade full koll på utrustningen och var t ex alla tampar fanns. Det strulade lite vid tilläggningen. En hel del segel och annan utrustning hade de inte med ombord, utan det skulle skickas hem till Nederländerna. Vi skulle ju norrut och bl a besöka Swan-båtarnas hemstad Jakobstad. Mer om det längre fram.
För er som inte är seglare kan jag berätta att Swan-båtarna länge ansetts tillhöra crème de la crème bland segelbåtar. Jag hittade annonsen och man begärde närmare 32 MSEK för båten. Ett kap kanske?
Jag tycker att 40 fot är väldigt lagom och behändigt, förutom på våren kanske, när friborden ska poleras och vaxas och musklerna värker. Några fot hit eller dit kanske inte låter som om det skulle ha någon större betydelse, men varje fot märks. Vi kastar loss frän Rödhamn och glider vidare i sakta mak genom den åländska skärgården och passerar bl Degerby.Idag kom vi inte riktigt så långt som vi hade tänkt oss, så när hungern säter in och krafterna sinar letar vi upp ett sund mellan Delholm och Sälsö. Det är alldeles mörkblått (=grunt) på kortet, så vi nosar oss fram försiktigt innan vi droppar ankaret. Först glider vi bara iväg kanske hundra meter, när jag ska kolla om ankaret har fått fäste, men så verkar det ha hittat något som gör att vi stannar upp. Ibland kan man undra vad, en lite stenklack kanske som den snart lossnar från, så att vi glider vidare…Vi njuter av det varierande skådespelet på himlen och nästa moron vaknar vi faktiskt upp på samma ställe som vi gick och la oss på även om första intrycket när vi vaknade var att vi draggat. Vi låg åt andra hållet bara – vinden hade vänt. Vattnet är nu lite varmare så 16° känns ju som rena Medelhavstemperaturen.Seglingsplaneringen skedde lite på volley. Vi visste ju åt vilket håll vi skulle, men det var ofta oklart när vi kastade loss hur långt vi skulle komma. Idag blev det i alla fall Lappo där man fixat till bryggan så att den såg som ny ut.På Lappo finns ca 30 bofasta och man hör till den åländska kommunen Brändö med ca 460 bofasta. Jag kommer att tänka på Norge som liksom Åland tycks vara väldigt angeläget om att värna småskaligheten. I Norge kanske man ännu så länge kan ösa ur oljefonderna för att finansiera småskaligheten och byggnation av broar och tunnlar ut till de mest perifera delarna av landet. Men, här! Hur har man råd?Men, någonstans går en gräns även här. Affären nedlagd.Vi ar en promenad in på ön. Det är vackert, men lite öde och vi drabbas av någon slags sorgmodig känsla.Och vad man ägnar sig åt här kan man ju bara fantisera om.Vi går tillbaka ner mot hamnen där vi förförs av den mysiga miljön.Åland har ett väl utbyggt nät av färjeleder och färjorna tycks ila fram och tillbaka mest hela tiden och finns det inga färjor på så kan man ofta ta sig med bil mellan öarna via broar eller vägbankar. Inte för att jag ska ut och åka färja, men jag studerar ändå nyfiket rederiets informationstavla och konstaterar att man göra en bra deal om man bokar under vissa förutsättningar. Bra deal? Var inte färjorna kända för att vara gratis? Dagen därpå kommer jag i samspråk med en av öns 30 bofasta, en elektriker som installerade landström på bryggan. – Färjorna? Jo förr var färjorna nog avgiftsfria, men det måste vara många år sedan. Men, tiden går ju så djävla fort, så jag minns inte riktigt när det var.
Vi tog god tid på oss att komma iväg. Vi vaknade till gråväder och nu skulle även försummad träning tas igen lite, så det blev ett yogapass i land innan vi kastade loss. På Åland och även i Finland är det ett myller av farleder och nu körde vi faktiskt fel och fick vända åter ut ur en återvändsgränd. Nåväl, ingen stor grej, men jag fick en påminnelse om att fortsättningsvis lägga upp rutten på plottern.
Sol igen. – Hej då Åland! Hej Bottenhavet!Fyren på Enskär avtecknar sig allt tydligare och även ön börjar ta form. Som vanligt när målet växer fram i horisonten och man tror sig vara framme snart tar det en bra stund tills man är där. Här var jag sommaren 2011 och minns ön som en trevlig plats.När vi skulle lägga till på Enskär ökade vinden plötsligt. Tillskyndande båtgrannar som tog emot tamparna kommenterade att det var som om att det plötsligen kom en väldig massa vind från ingenstans. Jo, vi kunde inte annat än att hålla med. Vi låg inte jättebekvämt i hamnen. Och själva hamnen tyckte vi egentligen inte var särskilt trevlig. Ön i övrigt var dock fin. Det märks nu också att vi lämnat svenkspråkigt territorium. Lite försynt, tyckte jag i alla fall, frågade jag hamnvärdinnan om hon pratade svenska. – No, do you speak Finnish?Det tryckte på rejält och allt vad fendrar båten har att erbjuda plockades fram.Det jag inte mindes från förra besöket var alla aggressiva tärnor som anföll så fort man klev upp på kajen. Fick en illusion av Hitchcocks Fåglarna. Men, med örntricket backade de tillbaka. Örntricket? Flaxa med armarna!Då var det desto gulligare med de här näpna tordmularna (tror jag).Säkert inte lika effektivt med lotsverksamhet i denna lilla stuga, men väldigt mycket charmigare än……den nya bunkern som stod klar 1965 (till vänster i bild). Ändå lite ofattbart att det tydligen bedrevs lotsverksamhet och att man satt och spanade efter fartyg som begärde lots så länge som in på sextiotalet, i det gamla huset.
Jag minns inte hur vi kom in på det, men förekomsten av ormar är alltid ett skräckscenario i Slobis värld. Och hur är det egentligen, kan ormar bitas när de simmar eller kan de inte det? Jag har aldrig fått något entydigt svar på den frågan. Jag frågar ChatGPT. Jodå, det kan de, men det är mycket ovanligt. Hellre fly än illa fäkta tycks de resonera. Det ska tydligen vara gott om orm här, men en av båtgrannarna säger sig inte ha sett några. Kanske törs man hoppa i ändå efter ett svettigt yogapass.
En promenad bort till fyren är naturligtvis obligatorisk. Minns inte om denna naturstig fanns vid förra besöket, men en trevlig promenadväg är det. Fyren byggdes 1833 när Finland var ryskt och jag läser någonstans att vi tydligen delvis har ryssarna att tacka för att vi kan segla längs den finska kusten. Tidigare skedde sjöfarten i nord-sydlig riktning främst på den svenska sidan av Bottenhavet och det var ryssarna naturligtvis inte nöjda med utan man ville etablera segelleder även på den finska sidan. Som en markering och för att visa Sverige sin storhet byggde man en extra ståtlig fyr.Och så får man lära sig saker. Ängsull heter denna växt, kan Google Lens förtäljaVad vackert det blir när fåren får göra nytta.Strandlinjen vid västra delen av Enskär utgörs av vackra rundade klippor och en hel del små laguner.Vilket jehu, båtgrannens spanska vattenhund. Den visste inte till sig hur snabbt den skulle apportera ringen som husse kastade ut oavsett vilka krumbukter i luften eller dopp i lagunerna som krävdes. Husse själv visade sig förutom seglare, vara f d sjökapten på Viking Line. När jag började segla i Finland på åttiotalet hette det att man skulle hålla sig i farlederna, dels för att man kunde få finska kustbevakningen på sig, dels p g a att man inte kunde lite på de finska korten när man kom utanför farlederna. Hur var det egentligen med detta idag, vår båtgranne borde ju vara en tillförlitlig källa. Min Skippo-app ville nämligen ofta att man skulle gina utanför farlederna när man frågade den efter ruttförslag. Hur var det t ex upp mot Raumo nu? – Njae, jag skulle nog hållt mig i farleden. – Jaha. OK. Då fick det väl bli så. Tills vidare i alla fall…Den här delen av ön ingår i Bottenhavets nationalpark. Inrättades tydligen samma år jag var på Enskär sist.Tallar tycks ha en stor portion självförtroende. Inser inga begränsningar…För långt söderut för snöskotrar?Ett hus med potential, för den händige.Vi hade bokat lunch på öns krog. Laxpudding har jag aldrig varit så trakterad av, men det fick väl gå. Jag fick dock helt omvärdera min uppfattning om hur laxpudding kan smaka. Den godaste jag ätit, krämig och smakrik.
Färden går vidare norrut. Det är ganska ödsligt längs kusten. Lite stugor här och där. Började se ut ungefär som jag hade föreställt mig. Denna bild kanske inte är den bästa illustrationen av att det nu också börjar bli trångt på sina ställen. Vi passerar tre smala farleder, vi står på tå för att hitta prickarna, men ingen dramatik. För det som på sjökortet ser jättesmalt ut är i verkligheten oftast något bredare. Som här.I bakgrunden den mäktiga silhuetten av Raumos hamn. Vi ska dock inte dit nu, utan mellanlanda ute på en en fyrplats, Rönnkallan. Fast den är nog mer känd under sitt finska namn Kylmähpilaja. Krävdes en del träning för att uttala det namnet något så när korrekt.
Återigen började det bralla på precis när vi närmade oss hamnen. Slobi såg rätt blek ut och berättade när vi kommit hamn att hon både blev lite rädd och helt utmattad. Jag valde ändå att gå ett varv runt ön för att söka lä för nedtagning av segel och för att förbereda båten för att gå in i hamn. Den skiss jag sett över hamnen gav intryck av att det var väldigt trångt och att det båda fanns platser för långsides förtöjning och bojar, så vi förberedde vi oss för alla eventualiteter innan vi kände oss redo att gå in. Många tampar blev det… Fullständigt antiklimax när vi kom in. Gott om manöverutrymme i hamnen och väldigt skyddat och lugnt. Härligt att ligga tryggt i hamn när man samtidigt hör hur det tjuter i vinden. Möjligen ökade vinden ytterligare under natten för Slobi vaknade och tittade ut och blev orolig över om förtöjningstamparna skulle hålla. Träden var som tokiga, berättade hon.
Jag har nog avfärdat de flesta gäss som kanadagäss och irriteras över att de skränar och skitar ner på gräsmattor och stränder. Möjligen är dessa dock exempel på vitkindad gås. Och sett så här från sittbrunnens perspektiv ser de ju rätt söta ut.Stränderna var fågelskyddsområden och var de inte det hintade inte minst tärnorna om att man borde hålla sig borta.Tvärt emot Enskär, så var Rönnkallans hamn väldigt ombonad och gemytlig. Ön i övrigt hade dock inte så mycket at erbjuda.Förutom då detta. Fyren och den gamla kustbevakningsstationen var öppen och bjöd på en hänförande utsikt.Nu skulle vi in till Raumo. Skulle vi våga oss in i den grunda och trånga farleden, med ett uppgivet djup om 2,4 m. Det var väl ändå en del sjö kvar från den hårda vinden… – Inga problem, enligt en båtgranne. Och på väg genom denna led noterade jag aldrig under 3,4 m på lodet, så god marginal. Och hur var det med farleden in till hamnen? I kortet stod det att den bara mätte 2 m. – Inga problem, enligt samme båtgranne. Den har muddrats! OK, men bara vetskapen om att det stod 2 m i kortet… När vi närmade oss gästhamnen, så var det nog någon inkännande myndighetsperson som satt upp denna tavla, jag inte vet om jag någonsin sett förut. Nu kändes det tryggt att gå vidare.
Skulle du förresten själv välja att gå hit, till Marina vista, och du har en gammal hamnbeskrivning kan det tänkas att du hittar en under namnet Syväraumanlahtis gästhamn.
Raumo finns med på UNESCOs världsarvslista och det här beskriver väl varför: ”Gamla Raumo är Nordens mest enhetligt bevarade trästadsområde och dess autenticitet grundar sig på ett mycket väl bevarat historiskt byggnadsbestånd, ett gatunät från medeltiden och ett levande samhälle.”Vi tog en första snabbtitt under kvällen. Stan var nästan öde och övergiven p g a midsommarhelgen, förutom denna kvinna. Undrar vem hon spanade efter.Trots sin storlek, Finlands största småbåtshamn läste vi någonstans, var det en mysig hamn. Någon dusch hade man dock inte. Slobi: – Va! Har de ingen dusch?! Skandal! Det var rätt uppenbart att gästhamnen drevs i ny regi. Att det fanns toatömning förnekade man först, sedan återkom man på telefon och korrigerade sig. Jodå, det fanns toatömning. Till skillnad från många svenska gästhamnar där man krävs på omgående betalning av hamnavgiften, tyckte man här att vi kunde väl betala när vi skulle gå. Sympatiskt med ett sådant förtroende. Att vi kanske behövde nyckel till toan när caféet hade stängt glömde man dock bort. När jag berättade att vi lånat slangvagnen och tankat lite vatten, såg man först helt oförstående ut. – Vatten? Kändes som de undrade vad vi skulle med det till. Bredvid oss kom det in en tyskflaggad Hallberg Rassy 39, Wolke 7, hemmahörig i Rostock, med Anke och Bruno ombord. Det visade sig att de också seglade Bottenhavet och Bottenviken runt. Kul! Vi var inte ensamma om denna idé och senare träffade vi på ytterligare båtar med samma plan.Innan Wolke 7 gled in, kom det in en helt öppen båt som lade sig bredvid oss för att tanka vattendunkar. Vi frågade dem om vad man gör under midsommarhelgen i Finland. – We go to the cottage. Ingen midsommarstång? Nä, det var nog mer i de svenskspråkiga områdena fick vi veta. Annars kan man ju undra över denna jättefågel och om den har något med midsommar att göra.I gästhamnen finns detta stiliga utsiktstorn. Det hade varit kul att klättra upp där, men dessvärre var det stängt.Slobis klädval kanske inte tyder på det, men äntligen kände vi av riktig värme. Sen kväll nu, kvällen före midsommarafton.Idag är det midsommarafton och dessutom min födelsedag. Då blir det pannkakor till frukost. Den 21 juni är ju dessutom årets längsta dag, för det mesta i alla fall och i alla fall på våra breddgrader kanske det är bäst att tillägga. Så, egentligen kan man ju tycka att midsommar alltid borde firas runt detta datum. Fram till 1952 firades midsommarafton på ett fast datum, den 23 juni, men jag läser nu att detta datum mer hade att göra med Johannes Döparens födelsedag. Min föreställningsvärld ställs på ända…Handla behöver man göra även om det är födelsedag och midsommar. Numera kan man handla både starköl och andra alkoholhaltiga drycker upp till 8 % i livsmedelsbutikerna. Inget som lockade på dessa hyllor och att köpa öl i Finland är dyrt. En liten burk Lappin Kulta t ex kostar närmare 22 kr. På Systembolaget kostar en stor burk ca 16 kr. Systembolaget framstår ju som rena lågpriskedjan i jämförelse.Slobi har inte fullt ut anammat svenska traditioner. Vitt vin till sillen! Och så nubbe till det?! Nåväl, bara man trivs och som av en händelse dricker Slobi, med serbiskt ursprung, nubbe ur små silvermuggar jag fick av min kund i Serbien i samband med att vi (= Ericsson) sålde och byggde mobiltelefonnät där nere under mitten av nittiotalet..Så dags för en lite noggrannare titt på Raumo. Stan bjöd onekligen på omväxlande intryck. Vem kan motstå sådan grönska vid vattenblänk.Men, hallå! Vem är du? Du var väldigt försiktig innan du äntligen vågade korsa gatan, men till slut tog du mod till dig och försvann iväg. Undrar vart och till vem och varför.Vi skulle få lära oss att denna syn var en vanlig syn i flera finska småstäder. Lite sorgligt. Inte så konstigt kanske att en fristående radio- och tv-affär har upphört att existera. Det sorgliga är väl att ingen tycks vara intresserad av att ta över lokalen och driva annan verksamhet.Vi ger oss in i världsarvsstaden igen. Detta att det skulle vara en levande stadsdel ser vi inte jättemånga exempel på. Vi hamnade i samma fälla som jag hört från turister i Sverige, detta att man möts av en öde stad under midsommarhelgen.Många av husen är väldigt fina och utan att vara arkitekturkunnig får jag ändå för mig att de ofta bär spår av rysk stil. Inte så konstigt kanske, då många av husen byggdes under tiden då ryssarna härskade över Finland.Gamla rådhuset, numera museum, var stängt.T o m kullersten kvar.Jag tänker gärna bort bilarna för att istället se hästar och vagnar framför mig, kvinnor i långa vida kjolar med en korg under armen, ungar som sprang runt och busade…Ett torg, en vattenpump. Det är inte jättesvårt att föreställa sig vilket folkliv det kan ha varit här när man kom för att hämta sitt vatten. Var det månne som jag lärde mig i Syditalien att det var kvinnorna som hämtade vatten, ofta döttrar och att detta var stans bästa raggställe?Mitt kameraobjektiv fastnar lätt för de finaste husen och miljöerna. Jag får väl skänka en slags rättvisa över miljön och även visa på det förfall vi såg lite för många exempel på. Det blir en mixad bild av de äldre stadsdelarna och de nyare delarna av stan påminner ibland om en genomsnittlig, mindre svensk småstad, d v s inte så jättecharmig med inslag av kvarter med förfallna hus blandat med jättefina stadsdelar.Kamerans batteri dog. Tur att telefonen tar rätt bra bilder den med. Fast ser ni skillnaden? Färgmättnaden blir lite överdriven. Som en slags bildernas loudness.Den pampiga Helga Korskyrkan stod klar i början av 1500-talet.De festande ungdomarna en bit bort i parken tänker nog inte så mycket på det. Det är nämligen inte helt dött i stan, inte överallt i alla fall. Det är rockfestival över midsommarhelgen och ju närmre festivalplatsen man kommer, desto fler ungdomar, oftast tatuerade, med en ölburk i handen, stötte man på.Tanken var att gå ut och äta födelsedagsmiddag, men istället stannade vi i båten och lagade middag. De enda ställena som var öppna, som vi hittade, var pizzerior och kebabsyltor. Då lagar vi godare mat själva. Som extra belöning bjöds vi på en hisnande flyguppvisning.
Imorgon fortsätter vi seglatsen norrut. Fortsättning följer.
DISTANSER
Rindö-Rödlöga: 33,9 M
Rödlöga-Rödhamn: 41,4 M
Rödhamn-Delholm/Sälsö: 17,5 M
Delholm/Sälsö-Lappo: 27,6 M
Lappo-Enskär: 28,7 M
Enskär-Rönnkallan: 31,8 M
Rönnkallan-Raumo: 5,6 M
Summa: 186,5 M
För att förstå vart vi är på väg får jag nog börja med att berätta lite om Slobi. Slobi är av serbisk härkomst och bodde i Bosnien när Balkankrigen bröt ut. Situationen för serber i Bosnien blev successivt allt mer spänd, men det var när hennes kollega och som hon hade uppfattat det, vän, yttrade att serbiska barn borde dödas, som hon och hennes familj flydde till Belgrad. Kort därefter kom familjen till Sverige där man sökte och fick asyl. Innan kriget bröt ut hade hennes svärföräldrar förvärvat en tomt i Orebić (ungefärligt uttal: årrebitch) och byggt ett sommarhus där. Så småningom fick Slobi och hennes man överta huset.
Orebić ligger i Kroatien och kändes det otryggt att vara serb i Bosnien, var det väl minst lika obekvämt att vara serb i Kroatien under den här perioden. Det tog elva år efter det att kriget tagit slut innan de kände sig tillräckligt bekväma med att åka ner igen. 2018 gick sedan Slobis man bort.
Man vill naturligtvis alltid ha goda relationer med sina grannar, men på ett sätt blir man kanske mer angelägen att odla en vänskaplig, social relation på en plats där nationellt ursprung blev ett trauma för många. Man behöver känna sig trygg och välkomnad. Sedan finns det ju rent praktiska skäl som gör att man behöver goda kontakter med människor man kan lita på och få hjälp av, när man bor långt bort.
Det tog ett tag för Slobi att mogna i sin process att låta mig följa med. Skulle hon klandras för att hon nu kom ner med en ny man? Orebić är en liten ort och den katolska kyrkan tycks ha ett hårt grepp om befolkningen. Men, nu skulle det ske. Slobi skulle ner och öppna upp för säsongen och hennes nye, manlige vän, d v s jag, skulle få följa med.
Jag tänkte att hon kanske överdrev sina farhågor, men hennes tankar kring detta var inte helt obefogade. Hennes närmsta väninna och granne därnere, Jasna, tog spontant upp med Slobi att hon inte behövde vara orolig. De skulle inte döma henne. Hon var ju fortfarande ung och kunde ju inte leva själv resten av livet. Slobi blev väldigt lättad över de här orden, men bara det faktum att Jasna tog upp frågan, visade ju också på att det hade varit ett samtalsämne. Inte något man bara tog med en axelryckning, vilket vi i Sverige kanske hade gjort i de flesta fall.
Under inflygningen till Dubrovnik uppenbarar sig även ett annat resultat av Balkankrigen. När jag åkte buss från Split till Dubrovnik 2017 var man tvungen att passera två landsgränser, från Kroatien till Bosnien och Hercegovina och en kort stund senare från Bosnien och Hercegovina tillbaka till Kroatien. Delar av Dalmatien, Dubrovnik och t ex halvön Pelješac (ungefär peljeschatz) där Orebić ligger var isolerade från övriga, kroatiska landsdelar. Det gillade ju inte kroaterna förstås och den 26 juli 2022 invigdes en bro som kopplar ihop landsdelarna. Inte så poppis bland bosnierna tydligen. I det övre högra hörnet syns den nya bron och om man seglar lite till vänster om man kommer från bron kommer man till den bosniska orten Neum, huvudorten längs Bosnien och Hercegovinas 24 km långa kuststräcka.Flygplatsen ligger lite söder om Dubrovnik och Orebić ligger ca 13 mil norrut. En timme då kanske du tänker. Nja, snarare 2 ½, men med några stopp på vägen tog det resten av dan för vår del. Dubrovnik, vars gamla stadskärna man ser därnere och som ju är ett fantastiskt ställe, stannade vi dock inte till i. Jag var där 2017 och Slobi kan väl stan utan och innan. Däremot vek vi av ner mot utkanten av stan. Nu skulle jag få prova en riktig Burek, en slags pirog som fylls med kött eller ost. Slobis son åker till Fittja och köper Burek. Vi åkte ner till ett bageri i Dubrovniks hamn i samma ärende.Klockan hade knappt blivit tio på förmiddagen så vi tog med oss vår kroatiska snabbmat och åkte vidare till ett lugnt och fint ställe och lät oss väl smaka.Var vi är? I den lilla byn Veliki Zaton.Det kändes väldigt välgörande att få befinna sig i denna idyll efter en en väldigt tidig morgon.En Burek sveper man inte i sig hur som helst, så en kaffe fick vi allt få innan vi drog vidare.Vi fortsätter ut på Pelješac-halvön och kommer till Kroatiens svar på kinesiska muren i byn Ston. Muren är 5,5 km lång och uppfördes på 1300- och 1400-talet. Jag läser vidare att muren har 41 torn, 7 bastioner och 3 fästningar. Imponerande.Ser ut som om byn var befriad från turister, men bilden bedrar. Förhållandevis många turister, inte minst svenskar. Vi slog oss ner för att ta något att dricka, en lemonad vilken serverades med tjugo procents rabatt. Vi slapp turistpåslaget i och med att Slobi betraktades som inhemsk. Hur låter det? Att man inte ska resa till Kroatien om man inte gillar att bli utnyttjad? Nu verkade inte principen om två prislistor vara allmänt utbredd, vilket inte innebar att det på vissa ställen var väldigt dyrt. Mer om det senare. Någon kanske undrar över lemonad. Egentligen borde det vara självklart, färskpressade citroner. men när Slobi första gången erbjöd mig en lemonad, tackade jag nej. Jag såg framför mig en sötsliskig läsk. Nu vet jag bättre.En av murens tre fästningar, Veliki Kaštio.Saltutvinningen har traditioner tillbaka till romartiden. Om detta spår över saltbassängen är kännetecknande för produktionens status så ska man nog inte räkna med att det kommer allt för mycket salt härifrån idag. Utöver den gamla saltutvinningen finns här även mussel- och ostronodlingar.Ska jag uttrycka mig försiktigt, så kan jag väl säga som så, att Slobi inte är så förtjust i ormar. Nu såg ju den här ormen eller snoken mer eller mindre död ut, även om den framkallade en del dödsryckningar. Detta till trots fick Slobi nästan panik när jag i hennes tycke närmade mig kvarlevorna lite väl oförsiktigt och nyfiket.Slobi skiljer sig inte från många andra kvinnor på så vis att en stadspromenad kan få en del abrupta stopp om man kommer för nära någon klädbutik t ex. Till dessa farthinder ska dock även minsta grönsaksstånd läggas. Utbudet här var rätt magert, men vi fyllde snabbt en kasse ändå.Nu fick vi se den nya bron från marknivå. Ska man ta sig ner till Orebić är ett alternativ också att flyga till Split. Före brons tillkomst har jag förstått det som att man ofta skippade hyrbil och tog båt från Split till Korčula och därifrån med annan båt över till Orebić. Nu erbjuder bron en snabbare förbindelse och i juli blir det premiär för Slobi att testa bron när hon åker ner med sin dotter och hennes familj.Klockan börjar närma sig halv tre. Vi har snart varit vakna i tolv timmar och jag har ju känt mig piggare, det måste medges, trots alla intryck. Det är ju hisnande natur med fantastiska byar, berg, vinodlingar och grönska, vilken grönska. Men, därnere ligger i alla fall målet för resan, byn Orebić med ca 2000 invånare i tätorten.I livsmedelsbutiken fanns ett massivt utbud av lokal viner. Med tanke på byns storlek tyckte jag nog även att utbudet av livsmedelsbutiker var imponerande. Hur överlever de? Vinet som Slobi håller kommer från Dingač, ett område vi nyligen passerat och som man når genom en smal tunnel. Vinernas crème de la crème, i alla fall från denna region. Den tar vi!Underbart att vara framme och vakna upp till detta.Mellan träden skymtar man havet.Och i ryggen skyddas man av bergen och en vårdcentral med egen ambulans.Återigen står jag på balkongen på Slobis hus, men med blicken riktad mer söderöver. Huset ligger inbäddat i grönska och halva bilden upptas här av ett stort olivträd. Lite väl stort kanske. Någon dag senare ligger ett par tunga grenar eller snarare skott, på marken.Apelsinerna var lite svårfångade. Foto: Slobi.Church of Mary help of Christians låter som en dålig Google-översättning, men det var det bästa jag hittade som namn på kyrkan.– Bröd handlar vi imorgon! – OK. Vad Slobi inte hade räknat med att kyrkans dragningskraft var större än kommersens så här innan säsongen kommit igång, så några öppna bagerier hittade vi inte. Däremot hittade vi ett lämmeltåg av delvis, uppklädda människor på väg hit. Somliga såg ut som om de ägnat hela morgonen åt frisyr och manikyr och letat fram de finaste gå bort-kläderna de hittade. Tillströmningen var så stor att många stannade utanför kyrkan och lyssnade på predikan genom högtalare placerade lite varstans. Jag såg att Slobi blev gripen av prästens predikan, så även en katolsk präst kan uppenbarligen beröra en icke-religiös, ortodox person. Jag förstod naturligtvis ingenting och ägnade mig mest åt att betrakta andra, men predikan handlade tydligen om mammors betydelse i samhället.Tji bagerier och nybakt bröd hemma. Men, varför sörja för det, när man kan vända det till något så trevligt som en fika här, på Slobis favoritfik, Croccantino. Efter det att vi köpt glass blev det dock lite av en Croccantino-bojkott. För 5,6 € (ca 66 kr) fick vi två ynkliga glasskulor. Vi betalar väl lika mycket här hemma, men då brukar det i alla fall vara väl tilltagna glasskulor.Samtidigt lockade ju strand, sol och bad, så rätt snabbt hem och samla ihop varsin kasse med badprylar. Man skulle i princip kunnat lägga sig och sola och bada lite var som helst, t ex rakt nedanför Croccantino, men nu ville Slobi visa upp Orebić, så vi knallade vidare förbi hamnen längs strandpromenaden och hamnade till slut här. Det var lugnt och rent och vackert, så här hade vi kunnat ligga resten av dan om det inte vore för detta med hungern. Nu hade vi hamnat en bit utanför, så för att få en bit mat fick vi vända tillbaka igen.Nästan i klass med en äkta, napolitansk pizza. Restaurang La casa. Foto: Slobi.Förutom god pizza erbjöd restaurangen också ett intressant skådespel vad gäller bilfärjeleden över till Korčula. Tillfarten var den smala piren där bilar, bussar och fotgängare fick samsas om utrymmet. Färjan lade till vid änden av piren och förmodligen hade man väl någon tross till land, men i övrigt låg man bara och tryckte mot kajen. Idag var det lugnt, men här blåser det en hel del emellanåt. Undrar hur det hade tett sig då. Jämför det med svenska vägverkets färjelägen med ramper, klaffar, bommar och stora fundament ute i vattnet att ta spjärn emot. Helt onödigt tycks man tycka här.Det gäller att ha koll på alla sina hörn när man är en stor buss och både ska gira vid pirens ände och få med alla hjulen upp på färjeklaffen. Apropå underhållning, så ser man onekligen olika saker. Slobi: – Det där har jag aldrig lagt märke till.Nu är vi på stranden man kommer till om man knallar rakt ner från huset ner mot havet. Varför gå en omväg? Foto: Slobi.Fast, omvägar kan ju också vara upptäcktsfärder.Husen med stenfasad ser ju fina ut nästan oavsett graden av underhåll. Icke så nogräknade ägare av putsade hus däremot, avslöjas rätt snabbt.Behövs inga torktumlare här nere.Liksom på många håll här nere blandas vackra hus, med ruckel eller övervuxna ödetomter. Orebić är inget undantag. Tankarna far iväg. Vilken är historien bakom t ex denna tomts öde? Är det kriget som stökat till det eller finns det någon helt annan förklaring?Men, så avlöses intrycken och funderingarna av denna prunkande rabatt.
Idag måndag, ska vi kolla in sandstranden i Orebić. På vägen dit passerar man denna lilla gulliga hamn. Hur skyddat ligger man där och för vilka båtar byggdes den tro?Det bidrog väl inte till trivseln att det pågick ett vägarbete i närheten, så stenstränderna stod sig bättre, i alla fall denna gång.Vi vågade inte prova vattenkvaliteten i någon av brunnarna som stod utplacerade lite här och var, men vackra är dem att se på.Först trodde vi att träden hade torkat ut och vissnat. Sedan upptäckte vi att de i själva verket blommade. Vad säger det, månntro? Och kolla in rötterna!Snygg färg!Orebić är tydligen känt för att ha varit en magnet för sjöfolk. Här är en palatsliknande kaptensvilla till salu. Fint läge vid havet. – Ska vi slå till?Norr om hamnen radar flera, lite nyare paradvillor upp sig.Fast, så går man upp något kvarter och stöter på detta läskiga hus. Skulle man träffa på ett lik om man vågade sig in bland all spindelväv?Det var lite svårt att få någon enhetlig bild på prisnivån. Här har Slobi lagat Saltimbocca till middag, gjort på kalvkött vi var och handlade i charkuteributiken. Sju Euros per kilo kostade det. Det kan man ju inte hävda att det var dyrt. Tvärtom!Ny dag, tisdag, och dags för en utflykt. Vi är på väg till norra udden av Pelješac, men på vägen och strax utanför Orebić finns ett kloster, spännande beläget högt ovanför havet. Slobi undrade om vi verkligen var på rätt väg, men jodå, en bit bort fanns en parkeringsplats.Dessvärre var klostret med tillhörande kyrka, stängt för besökare, men i väntan på nästa besök njuter vi av utsikten.Orebić ser ju riktigt stort ut med det här perspektivet.När man dyker på sådana här museala föremål, går det ju inte att låta bli att lyfta på luren. Skulle man få kopplingston? Kontakt med gud? Ne (serbokroatiska)! I Österrike förra vintern, fick jag dock en uppenbarelse. Fullt fungerande telefonkiosker. Vem som använder dem kan man ju dock undra.Utflyktens mål var Lovište. Det vilade ett helt underbart lugn över byn. Fågelkvitter och en och annan segelbåt som kom in i viken och tog en boj. Annars härskade friden. Och vattnet, ja, ni ser ju själva.Restaurant Gradina. Bättre läge för en lunch får man leta efter. Helt underbart.Maten var god, även om en Dorado är en Dorado oavsett var man äter den, så hade grillmästaren ändå lyckats få den perfekt i förhållande till våra önskemål. Han kom faktiskt ut och frågade hur vi ville ha fisken. Men, det var också här vi återigen hajade till för prisnivån i Kroatien och den varierar verkligen mellan olika ställen. 26 € för fisk med grillade grönsaker, 4 € extra för enkelt bröd, 5 € extra för tråkig pommes, 6 € för en dubbel espresso och säkert en massa € för mineralvattnet. Tutti ca 880 kr för en lunch för två. Detta med priserna blev också ett diskussionsämne när jag efter hemkomsten träffade Slobis familj och alla var överens att prissättningen på sikt skulle slå tillbaka mot Kroatien. Men, kanske gäller detta bara för Dalmatien. Jag läste någonstans där man tipsade om hur ”fattiga” svenskar skulle få reskassan att räcka längre och då lyftes, hör och häpna, Kroatien fram som ett alternativ. Man pekade då främst på Istrien i norra Kroatien, så kanske skiljer det sig mycket beroende på var i Kroatien man befinner sig. Jag har varit mycket i Italien på sistone och Italien känns i alla fall som ett budgetalternativ i sammanhanget.Nåväl, tillbaka till denna ljuvliga plats. Det är krypavstånd till den inbjudande stranden och den är helt gratis :-).Slobi berättade att vissa kroater inte badar överhuvudtaget. Slobis granne som, till skillnad från sin man, var en badare av rang, tyckte dock att vi var modiga som badat redan. Det var väl runt 20° i vattnet. Foto: SlobiDet var redan torsdag och plötsligen blev Slobi lite rastlös och föreslog en eftermiddagstur till Korčula. När det gällde cash var det Slobi som stod för likviditeten. Jag hittade aldrig mina Euro hemma. Däremot Kuna, men de var inte gångbara längre och kunde bara växlas in mot Euro på Riksbanken i Zagreb. Det gick lite hastigt när vi skulle iväg, så några kontanter fick vi inte med oss på dagens tur och på båten tog man inga kort. Det finns en bankomat där borta vid parkeringen, sa vår matros. Vi sprang som yra höns och letade, men ingen bankomat i sikte. Bara några minuter kvar nu tills båten skulle gå. Kunde vi inte få springa iväg till en bankomat när vi kom fram till Korčula? Nix, båten vände direkt, så det fanns det ingen tid till. Men, det fanns en mening med detta. Den båt vi hade räknat med att ta tillbaka, var inte den lokala passagerarbåten, utan en katamaran, förmodligen, som kom från Split och som idag var inställd p g a hårt väder. Inget vi anade här nere, men tur i oturen att vi inte kom med, då hade vi blivit strandade på Korčula. Istället hamnade vi på hamncaféet som inte heller tog kort, men nu hittade vi bankomaten.Korčula finns ju kvar. Vi går och badar istället.Högen med ris och nedsågade grenar växer.Vacker grönska omger Slobis hus.Dessa Oleandrar vållar en viss vånda. Grannarna klagar över att de skräpar ner och ambulansen tyckte att den inte kom fram eller hade tillräckligt god sikt eller vad det var. Vad som från början var tänkt att bli några vackra Oleanderträd har med tiden blivit en vildvuxen Oleanderhäck.Som synes, en lite svalare kväll ikväll, när vi provade en av restaurangerna i Orebić, Andiamo. Trevligt ställe och mer prisvärt än i Lovište. Hit återvände vi ytterligare en kväll.Jag har sett bilder från Orebić under sommarsäsongen. Liv och rörelse och en väldig skillnad mot denna stämningsfulla ödslighet.Att ha hus i Kroatien har sina administrativa utmaningar. Idag var det räkningsdags. Vissa räkningar var det bäst att betala på banken, andra direkt hos leverantören. Först var vi på kommunkontoret för att reda ut någon oklarhet kring skatten. Vi trädde in i ett litet kontorsrum med tre medarbetare och en besöksyta. En man var strängt upptagen med att knattra på en räknemaskin med pappersrulle. När såg jag något sådant senast? Nu är vi på enheten för sophämtning och Slobi gräver i sin sedelbunt. Ingen pardon för att man knappt utnyttjar sophanteringen. Den ska betalas ändå. Nästa anhalt var enheten för vatten. Men, det måste jag säga, allt gick snabbt och smidigt.Denna dag, fredag, var planerad för ett nytt försök att besöka Korčula. Jag tycker ju Slobi är en typisk tidsoptimist och var helt inställd på att vi skulle missa båten. Istället visade det sig att det var jag som var tidspessimist. Räkningsärendena avklarades överraskande fort, även om vi sparade ett av dem tills vi kom över.Jag gissar att så gott som alla på båten var turister, så helt off season var det inte.Det är väl så här man minns många stränder från förr, en blandning av badstrand och små fiskebåtar. Så minns jag att det var på t ex Amalfikusten på sextiotalet. Idag är båtarna borta där och stranden är bara avsedd för badturisterna. Här känns det mer genuint.Korčula är både en ö och namnet på dess viktigaste stad. Landsporten (Kopnena vrata) leder in till den gamla stadskärnan.Liksom många andra städer längs med kusten och ute på öarna i Dalmatien är Korčula en väldigt vacker stad. Jag läser att många av byggnaderna är från gotikens och renässansens tidevarv.
Korčula var förr ett eget stift under den romersk-katolska kyrkan och dess katedral var denna Sankt Markus-katedralen. Lite svårfångad på bild då det var trånga gator och det rådde fotoförbud inne i kyrkan. Ni får bara tro mig. Väl värd ett besök. Numera hör Korčula till Dubrovniks stift. Foto: Slobi.Alla som seglat i Kroatien är väl medvetna om Bora-vindarna (Bura på kroatiska), fallvindar från bergen som kan uppnå orkanstyrka. Jag låg förtöjd vid en boj en gång när vi hörde på prognosen att Boran var i antågande. Tryggt då att ligga i en skyddad vik förtöjd vid en boj, tänkte jag. Men, när vinden kom kände jag kände mig allt annat än trygg. Trodde vi skulle blåsa upp på land. Jag läser att gränderna här är byggda för att mildra effekterna av Boran.Jag kan inte låta bli att fascineras av den här typen av passager. Vad låg bakom uppkomsten till dem? Fantasin sätter igång att spinna olika teorier vilka ärenden man kunde ha eller vilka faror som kunde vänta om man istället gick ut på gatan.Dessa underbart belägna caféer och restauranger. Har jag verkligen varit där? Förstod jag att jag njuta tillräckligt i stunden? Vi pratade om bl a Marco Polo och de lärde tvistar tydligen om han föddes i Venedig eller här i Korčula.Jaha. Ytterligare ett farthinder med magert utbud. Ändå fylldes kassen snabbt.All utveckling är inte av godo. På i alla fall Swedbank och SEB är man inte välkommen utan att ha en bokad tid. Här var det synnerligen generösa öppettider och ingen behöver undra vad de gör på banken efter tre. Det vara bara att knalla in. Men, att betala elräkningarna här tyckte kassörskan inte var någon bra idé. Gå in till grannen istället, där är det gratis att betala just elräkningarna. Vad det var för verksamhet förstod jag aldrig riktigt.Har Pippi blivit stur, emigrerat och öppnat ateljé?Vi måste ha varit väldigt effektiva denna förmiddag, diverse administrativa ärenden, åkt båt, fikat, gått på sightseeing, ätit lunch, legat på stranden ätit glass och nu är vi på väg ombord igen och klockan har inte hunnit slå ett. Hur gick det till?Efter denna intensiva förmiddag och tillbaka i Orebić, några timmars tid för enbart sol och bad.Väl ”hemma” igen silar sig eftermiddagssolen genom vinrankornas lövverk.På stranden nästa dag glider en SUP-paddlare in och berättar att han sett maneter. Slobi blir jätteförvånad. Hon hade aldrig sett maneter här förut, men efter att ha dryftat ämnet med Jasna, grannen, bekräftades det att maneter brukar dyka upp här någon gång per år. Men, är det nu verkligen en manet? Ser mer ut som en slags liten bläckfisk med sina tentakler. Inga trådar inte.et mulnade på och sista eftermiddagen tog vi en promenad upp längs Slobis gata som rätt snabbt övergick i grusväg. När vi flög ner beklagade sig Slobi att hon glömt vandringskängorna hemma. Grusvägen övergår tydligen senare i en vandringsled upp till Sveti Ilija (Saint Elias) 961 m ö h, Pelješac högsta punkt. När jag berättade detta för Slobis barn tittade de klentroget på mig. – Mamma har ju berättat om att det finns en masa farliga djur där, giftormar, vildhundar, skorpioner…Orebić är tydligen inget undantag från vad man ofta ser när man kommer lite utanför stadsbebyggelsen i flera Medelhavsländer. Fullt av ilskna vakthundar som kan skrämma livet ur en. Var staketet tillräckligt högt eller kunde de hoppa över?Slobi kollade senare med sin granne Frano och enligt honom hade kommunen varit på tomtägaren om dennes skrotupplag. Så här fick det tydligen inte se ut, inte ens på privat mark. Ska man tro att skrotet är borttaget till nästa besök? Tveksamt. Högre upp stötte vi på mer avfall, men lite snällare trädgårdsavfall. I Kroatien kostar det tydligen 20 Euro per besök på tippen. Det var väl det som var orsaken till att man slängde sitt trädgårdsris längs vägkanten istället för på tippen. Kontraproduktiva avgift.Vi gick ner igen och vek in på en tvärgata. Om inte den största så i alla fall en av de största ekar jag sett. Slobi skyndade vidare. Fastighetsägaren hade skällt ut Slobi efter noter när IKEA kom med leverans för några år sedan och man tvingades blockera gatan utanför hennes hus en liten stund.Sista dagen och hemresedags. Kommer ni ihåg vinet Dingač på en av de inledande bilderna? För att komma till det området måste man åka genom denna lilla tunnel. – Hinner vi ta en sväng, undrar jag. Att mötas här skulle ha bjudit på problem, men vi hade tur och mötte bara cyklister.När man kommer ut ur tunneln är det bitvis jättebrant ner mot havet. Tydligen skapar odlingsläget förutsättningar för synnerligen smakrika viner och de tillhörde också de dyrare i vinhyllan. Jag tror vi betalade drygt 20 Euro för en flaska. Ingen förmögenhet kanske, men mycket i jämförelse med de flesta andra vinerna.Överallt stöter man på små idylliska stränder. Inte alltid helt självklart hur man tar sig ner eller var man gör av bilen.Slobi berättar att hennes bortgångne granne Ivo hade marker bl a här och att hon varit här en gång tidigare och besökt hans vingård.Mitt infall att göra en avstickare ner till Dingač gjorde att vi fick ett lite tightare uppehåll än planerat i Cavtat. Stan ligger bra i förhållande till Dubrovniks flygplats, så jag kan varmt rekommendera ett stopp här i anslutning till flyget.Det här var spännande: Girice. En hög med småfisk, panerad och friterad. Man äter dem hela med fingrarna och det var ju en lite speciell känsla att titta dem in i ögonen innan man slukade dem hela. Gott? Ja!Efter den sena lunchen gick vi på upptäcktsfärd norrut, delvis för att Slobi ville se var hon en gång bott innan hon åkt vidare till Orebić. Det fanns mer att se i södra delen av stan, men nu kallade hemresan på vår uppmärksamhet.
Åtta dagar blev det. Det hade gärna fått bli några dagar till och jag hoppas på fler besök i Orebić.
Stockholm-Verona-Livigno-Verona-Stockholm
Datum: 16-23 mars
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinovic
Som alltid, tycker jag, när man ska boka en resa, inte minst till Alperna är det en väldig massa parametrar man tittar på utöver själva priset. Ingår liftkort eller middag i priset? Hur ser det ut med snötillgången? Hur högt belägen är byn? Är det risk för att den snö som finns hinner smälta bort (snödjupsrapporterna verkar dessutom kraftigt överdrivna)? Hur hög är mysfaktorn? Hur är hotellet beläget i förhållande till byn och till liftarna? Hur är det ställt med skidbussar? Hur verkar backarna – finns det lite för oss båda? Hur verkar standarden på rum och på mat? Hur ser flygtiderna ut? Hur lång transfer är det?
Ja, det var inte för transfertiden vi valde Slopestar och Livigno. Längre transfer får man leta efter. Den var beräknad till fem timmar. Egentligen var jag lite sugen på att testa La Thuile, låter som en fransk ort, men den hör till Italien. Dit verkade det dock inte gå några resor så ”sent” på säsongen som vecka 12. Vi övervägde även Monterosa och inte minst Courmayeur, där vi hittade vad som verkade vara ett charmigt hotell, som dock låg en bit utanför byn. Men så precis när vi skulle boka var möjligheten borta. Lite snopet.
Andra resebyråer hade kortare transfertid till Livigno, men sämre alternativ när det gäller flyget. Slobi var orolig för att bagaget skulle tappas bort om det blev fråga om byten och visst, det är ju lite säkrare med direktflyg. Så nu blev det flyg med Norwegian till och från Verona. Google maps tyckte att busschauffören borde köra via Bolzano och en vända in via Schweiz. Men, en busschaufför bestämmer ju själv vilken väg han tar, så vi fick åka via Brescia-Edolo-Tirano-Bormio, en omväg om 20 minuter menade Google. Vägvalet kan naturligtvis ha sin grund i osäkerhet vad gäller gränspassagerna in i och ut ur Schweiz samt den tunnel som leder in i Livigno från Schweiz som är enkelriktad (!). Man vill ju inte hamna vid tunnelmynningen precis när ens egen körriktning stängs av ett antal timmar…
Återigen påminns jag om vilken förhållandevis liten ankdamm jag rör mig i. På planet tyckte jag mig känna igen en gammal kollega och seglarkompis, Hans. Men, det var några år sedan vi sågs så jag blev lite osäker, men visst var det Hans. Efter en stund: – Jag reser med min nya flickvän, Sofie. Hon har seglat med dig. Och visst, där borta satt min f d gast. De skulle dock inte till Livigno, utan till Dolomiterna och Canazei.
Är det Gardasjön, hörde jag någon fråga. Nä det var det inte, men inte så långt därifrån. Lago d’Iseo heter den här sjön och vackert så det föreslår. Tillräckligt stor för att segla på och vi såg några båtar med hissade segel.Med tanke på fem timmars transfer var det skönt med en bensträckare och fikapaus. Foto: Slobi.Liten värld. Direkt efter ett fikastopp passerade vi genom Edolo med sin vackra blomning av magnolior. Här passerade jag även för knappt ett år sedan under en bilresa Innsbruck-Lago di Como.En stund senare åkte vi igenom Tirano. Både jag och Slobi gled ner här längs spåren i gatan, för ungefär ett år sedan. Inte tillsammans den gången. Det måste ha varit den häftigaste tågresan jag någonsin gjort, med Bernina-expressen över en glaciär.
Någonstans i dessa krokar kollade vi på Google maps för att få en uppfattning om hur långt det var kvar. Bara 100 km :-). Men, 2½ timma! Det går inte fort på de smala serpentinvägarna och flera gånger fick bilister backa för att bussen skulle komma runt i hårnålskurvorna. Denna väg upp över Foscagnopasset blev tillgänglig vintertid först 1952.
I Bormio har det åkts mycket VM och världscup och flera svenskar har skördat framgångar i backarna här. Jag hade blivit rekommenderad att vika en dag för en tur till Bormio. Men, som synes, inte mycket snö, så det får bli någon annan gång eller i något annat liv.Vi hade halvpension och första kvällen serverades bl a Pizzoccheri som görs på bovete och som i den här tappningen även visade sig innehålla potatis (!). Inget för er nordbor tyckte vår hotellvärd, så jag fegade ur och valde något annat. Slobi är ju inte infödd nordbo och vågade prova. Ett lyckokast. Även om inte åsynen av anrättningen fick det att vattnas i munnen, visade det sig vara jättegott.På väg ner till frukosten konstaterar vi genom fönstret att första dagen ser riktigt lovande ut. Livignos skidsystem breder ut sig som två separata system på var sin sida dalen, Mottolino till vänster och så delen som allmänt tycktes gå under namnet Carosello 3000 till höger. Vad Carosello egentligen stod för, berget, skidåkningsområdet eller om det bara var namnet på en av liftarna fick jag aldrig klart för mig.Jag tycker att jag i normala fall har ett hyfsat lokalsinne, men i Livigno tappade jag alldeles orienteringen. Hur svårt kan det vara? En dal, två sidor. Men, av någon outgrundlig anledning vände man upp och ner på kartorna över stan så att norr var i den nedre delen av kartan och söderut uppåt. Vilket snille kom på att det skulle vara så? Dessutom slog skidbussarnas rutt knut på sig själv, just där vi bodde, vilket adderade till min förvirring. Pistkartorna var lite plottriga och svårlästa, tyckte vi. På vissa kartor fanns dessutom en lift med som inte hade byggts ännu och jag tror dessutom att en lift som fanns, saknades på kartan.Första dagen inleddes med pistvisning på Carosello-sidan. Egentligen hade vi kunnat kliva in i en gondol vid hotellet och tagit oss fram upp och ner mot andra änden av systemet, till samlingspunkten vid Carosello 3000:s toppstation. Men, första dagen kan det vara svårt att uppskatta tidsåtgången, så vi tog det säkra före det osäkra och hoppade på en skidbuss som tog oss till andra änden av byn. Här delade vi på oss, Slobi skulle åka i en långsammare grupp, vilket visade sig vara liktydigt med en dansk grupp ledd av vår danska guide Thilde och jag i en snabbare grupp, vilket visade sig bli en helsvensk grupp ledd av Emil. Slobi: – Jag förstod knappt ett ord av vad de sade. Och inte blir det ju lättare bara för att de säger samma sak en gång till.Ser lovande ut.Och samma fascination som alltid infinner sig första dagen i ett nytt skidsystem i Alperna. Jag tycker ofta att Alperna kan kännas som en smått overklig kuliss.Vår pistvisningsgrupp leddes av Emil (tredje från höger) och här deltog Lena och Lasse från Sollentuna, Carro från Falkenberg, Lasse från Åhus och Anna från Göteborg.Är de också ute på pistvisning? Det kanske man skulle prova någon gång.Livigno var en riktigt mysig by med många vackra hus.Det hade snöat tokmycket någon vecka innan vi kom. Gator och trottoarer i byn hade dock hunnit bli mer eller mindre snöfria igen, men den här bilägaren tycks hoppas på att värmen ska göra att han eller hon inte behöver plocka fram någon snöskyffel.Dag 2 föll det tung blötsnö. Slobi hade en skidlektion på morgonen, men efter några gemensamma åk med allt blötare kläder ruttnade vi på skidåkning och uppsökte byns spa istället. Där tillbringade vi 4 ½ timme. En grupp litauer ville att vi skulle ta kort på dem. Tjänster och gentjänster. Kunde de tänka sig att ta kort på oss och skicka fotona till oss? Sagt och gjort! Precis som jag upplevde i Österrike förra vintern är det kläder av och gemensamma bastur och vid bestämda klockslag olika ritualer ledda av en bastumästare. Vi provade ”Aufguss” som de säger på tysk-klingande italienska i åtminstone den här delen av Italien och en slags peeling. Det blev en väldigt behaglig eftermiddag.På tisdagen var solen tillbaka och nu var det pistvisning på Mottolino-sidan.Här var det lite kö, annars var det sällsynt att man behövde köa särskilt länge.Det här blev vårt favoritställe för lunch på Mottolino-sidan. Jättegoda pizzor, vänligt och lite lugnare.Annars kunde det vara lite halvhysteriskt på restaurangerna. Det är kanske som med julskyltningen i Kalabrien som började redan i oktober. Här började After Ski vid lunch och var det inte Spider-Man som försökte rocka loss och få gästerna att öka tempot, var det välsvarvade kvinnor i slimmade dräkter som försökte få upp gästerna på scenen.Vårt hotell Federia var ett enkelt, men gemytligt hotell med personlig prägel. Maten var inte fantastisk, men bra och vinerna var prisvärda. Hotellet bestämde var vi skulle sitta, så när Slobi första kvällen försökte göra ett eget val blev vi bestämt hänvisade till bordet med vårt rumsnummer. Ordning och reda.Skulle man åka på Carosello-sidan var läget idealiskt. En av gondolerna låg bara några stenkast bort. Vår favorit blev dock Mottolino, men dit fick man ta sig med skidbussen.På väg till skidbussen som gick alldeles om hörnet.Hej, vad det går. Återigen en solig, underbar dag och tillbaka på Mottolino.De modigaste är ju de som kliver utanför sin bekvämlighetszon. Och Slobi kämpade på bra och åkte till slut i de flesta röda backarna. Ibland kastade hon sig ut för backen med vad som såg ut som en stor portion tillförsikt och utan att tänka efter så mycket.Men, ibland tänkte hon efter desto mer och då kunde det bli lång väntan. Vi blir nog aldrig något radarpar i skidbackarna, men det är verkligen roligt att se hur gärna hon vill prova och utveckla sin utförsåkning.Slobi: – Herregud! Har jag åkt ner för den här backen? Backarna på var sin sida om liften till höger var svarta, men till vänster om dessa var pisten röd. Svårt att se någon större skillnad jämfört med den intilliggande backen.Fast, med det här perspektivet ser det ju lite brantare ut.Tja, vad ska man säga? Tydligen tyckte någon att det var kul att ställa upp det här gamla stridsflygplanet i backen. Såg ju nästan ut som om det skulle ha kraschat här, men det hittade jag inget belägg för.Det gick smidigt att ta skidbussen till Mottolino, åtminstone för oss, senare längs linjen hände det att den fullsatta bussen körde förbi väntande passagerare. På hemvägen fick vi dock tävla på samma villkor som alla andra att komma ombord.En eftermiddag smet vi in på ett konditori och tog en Prosecco i väntan på att köerna till skidbussen minskade. Foto: Slobi.Avancerad, självstädande toa. Det rann vatten överallt.Torsdagen bjöd egentligen på både vind och snöfall och tidvis dålig sikt och nu tog det stopp för Slobi. Vi tog gondolen upp på Carosellosidan, men emedan Slobi höll sig i de blåa backarna åkte jag bort i systemet. När jag skulle tillbaka hade man dock stängt flera liftar p g a den tilltagande vinden, så jag fick åka ner på mitten och skråa tillbaka. Nu hade det mojnat och hunnit bli varmt och soligt igen, så det blev en svettig förflyttning. Så småningom hittade jag Slobi här som satt i solen …… och myste med ställets katt. Foto: Slobi.Vi bodde i norra delen av Livigno, men hittills hade vi egentligen inte sett så mycket av de centralare delarna av byn. Hög tid! Vi hade redan konstaterat att det fanns många vackra hus, på gränsen till kitschigt ibland.Eller raka motsatsen till kitschigt.Jag hade fått för mig att jag skulle hitta den bästa Amaron (inte Amaretto som många tycks förväxla denna dryck med). Jag hade provat några på hotellet som dock var lite för söta för min smak. Livigno har sedan gammalt en särskild status vad gäller skatter och här betalar man ingen moms, så utbudet av alkohol, parfymer och elektronik är stort. Men, jag gav upp, utbudet av Amaros var allt för överväldigande. Dessutom hade vi redan köpt några flaskor vin som tyngde bagaget till oroväckande gränser. Och dessutom, varför gå över ån efter vatten, när det finns Gammel dansk och Bäska droppar på närmre håll. Fast gå över ån, nu blev det invecklat. Vi glömmer det ordspråket…Sista skiddagen och tillbaka till Mottolino. Ungarna försöker hinna ikapp Slobi.Och tredje gången gillt på favvostället, Ermellino Rustic restaurant. Pizzan? En Buffalina.Ser nästan ut som om berget täckts av maräng.Åh, dessa underbara backar. Fast efter en knapp veckas skidåkning kände vi oss rätt nöjda. Det var som en i gruppen sa, Jag är rätt nöjd nu efter sex dagar, men jag skulle istället vilja åka iväg lite oftare.Om man inte kom hem allt för sent, funkade det ju faktiskt med After ski på hotellets veranda.Lasse, som reste ensam, var uppenbarligen en bättre förhandlare. när det gällde att välja bord. Efter någon kväll slog han sig ner hos Anna och Carro, utan att serveringspersonalen protesterade.Vår skojfriske hotellvärd Angelo.På vägen till Livigno noterade jag att vi passerade vad som såg ut som en gränsstation. Hade jag missat att vägen ändå gjorde en lov in i Schweiz? Bäst att stänga av telefonen så att vi inte drabbas av skyhöga roamingkostnader, vilket hände mig förra året när jag var i Cervinia, även det på gränsen till Schweiz. Men, falskt alarm. Som nämndes ovan är Livigno en momsfri zon och på tillbakavägen stoppades bussen och Finanspolisen kom ombord och kollade att vi inte hade gjort några stora inköp. Fast vad ska man med en skattefri zon till om man inte får ta med sig vad man handlat?Man blir lite avundsjuk på italienarna som har så nära mellan vår och vinter. På någon timma bara, växlar det från snöklädda alper till Pos slättlandskap. Var resan upp till Livigno lång, blev den ännu längre tillbaka p g a trafikstockningar, sex i st f fem timmar. Spännande med så liten marginal till flygets avgångstid, men vi hann och eventuell övervikt viftade man bara bort. – Det har vi inte tid med.
Vi var väldigt nöjda med vår vecka i Livigno. Byn är mysig och människorna här är mestadels väldigt vänliga. På ett sätt var det också lite spännande att ha tagit sig till denna avkrok av de italienska alperna, omgärdat som området är av Schweiz på tre sidor. Två av tre tillfartsvägar leder från Schweiz, varav en bara lär vara öppen sommartid. Fram till sjuttiotalet beskrivs byn och dess omgivningar som en jordbruksbygd där även smuggling var ett sätt att överleva. Som jag förstått det var byn vintertid avskuren från omvärlden fram till 1952, då vägen över Foscagnopasset som vi åkte på, gjordes tillgänglig även under vintern. Vägtunneln genom Schweiz tillkom 1965 i anslutning till ett schweiziskt bygge av en kraftverksdamm. Tydligen ledde det isolerade läget till både inavel och rivaliteter. Ryktet sa att ägandet i byn delades mellan två släktingar som var i luven på varandra. Detta lär även ha gällt skidanläggningarna, men som tur är har man idag ändå blivit ense om ett gemensamt liftkort för båda systemen.
Idag märker man inte något av det rykte som det uttrycktes på det lokala tungomålet: ”gent de cunfin, tücc’ lader o asesin” (gränsfolk, tjuvar eller mördare). Idag beskrivs staden som mycket välmående. Trots detta kändes prisnivån som OK och ibland kändes det t o m som billigt. Jag antar att frånvaron av moms kan ha bidragit till detta intryck.
Byn ligger högt, så det var gott om snö. Fast förra säsongen drabbades även Livigno av den allmänna snöbristen i Alperna. Det finns många härliga backar, men även Slobi tyckte att de blå backarna var lite tråkiga. En nackdel är att systemen inte är sammanbyggda, så varje morgon får man bestämma sig för vilken sida man ska åka på. Men, vi kan varmt rekommendera en tur till Livigno.
Medresenärer: Linnea Engström, Lise Johnsson, Filip Karlbom, Joakim Karlbom, Leonora Karlbom, Malin Karlbom, Slobodanka (Slobi) Savinovic och Jim Änglykke.
– Vad säger ni om att ses i fjällen tillsammans? Frågan ställdes i första hand till mina barn, men även deras respektive involverades naturligtvis och alla var med på noterna. Nu gällde det ”bara” att hitta ett datum som passade alla och det visade sig vara en utmaning, framförallt med hänsyn till olika studiescheman. Jag var nära att ge upp, men till slut verkade vecka 8 fungera.
– Men, bara en kortvecka! Vem hyr ut kortveckor under sportlovsperioden? Jag satte i alla fall igång att leta och till slut började jag fokusera på Lofsdalen. Under många år hade vi en lägenhet i Tänndalen och vi åkte då igenom byn Linsell och avtagsvägen till just Lofsdalen. Varje gång väcktes nyfikenheten på hur det såg ut där. Bara namnet lockade. Sug på det, Lofsdalen. Lufsa, luffa, lugnt och gemytligt. Tänk vad ett namn kan sätta igång fantasin. Nu var vi ju dessutom nio personer, så de flesta husen föll bort bara på behovet av antalet sovrum och bäddar, oavsett kortvecka eller ej. Kortvecka kunde jag mycket riktigt glömma. Jag hittade i alla fall ett hus och bestämde mig själv för att åka upp en hel vecka och ganska snart anslöt sig Joakim, Linnea, Leonora och även Slobi för att åka upp en hel vecka. Övriga kom upp onsdag kväll, Filip och Lise från Göteborg med sin husbil och Malin och Jim med buss till Sveg där jag hämtade dem.
Jag vet inte hur många gånger jag åkt upp mot Härjedalen, men aldrig tidigare har jag svängt ner mot Orbaden för ett fikastopp. Så här glad kan man bli av den trevliga miljön och det vackra vädretNågon delikatesskorv fick vi inte, utan fick nöja oss med medhavda mackor.Detta var inte det enda mötet med djur på vägen. Här är vi på väg den sista sträckan mellan Linsell och Lofsdalen. När jag senare i veckan skulle hämta Malin och Jim i Sveg var det återigen renar på samma vägavsnitt och på vägen tillbaka från Sveg kilade en räv över vägen en bit framför oss. Inget vidare väglag den här delen av vägen, men på vägen upp var det allra sämst mellan Kårböle och Älvros (mellan Ljusdal och Sveg om de ortsnamnen skulle kännas mer bekanta), som att åka på ett tvättbräde. Foto: Slobi.Måndag förmiddag och vi är högst upp i systemet, 1 125 meter över havet. Inte illa. I Sverige hittar jag bara Hemavan och Åre som är något högre, 1 135 m ö h respektive 1 274 m ö h. Nu ska vi åka några uppmjukningsåk inför Slobis skidlektion efter lunch.Man stoltserade även med Sveriges högst belägna whiskeybar. Här lagras även Mackmyrafat. Jag hade ju själv ett fat på lagring precis när Mackmyra startade. Att bara öppna dörren till baren kostade dock 50 kr, så där sa snåljåpen stopp. Nå’n måtta får det vara 😉Precis som i Hemavan gick vi ut hårt, dock omedvetet. Här var det dock en röd pist och inte en svart som i Hemavan. Ofta kan ju backar se läskigare ut nerifrån jämfört med när man väl är i dem. Här var det dock tvärtom. Vad som nerifrån såg ut som en snäll backe, visade sig vara en både smal och lite brantare pist än vad vi trott. Stackars Slobi fick börja med en klump i magen, men tog sig ner, lugnt (nåja) och metodiskt. Men, snön var i alla fall toppen. Indirekt fick jag sedan bannor av skidläraren, Slobi uppmanades tydligen att inte åka i de röda pisterna.Istället för whiskey blev det junk food till lunch. Ingen kulinarisk upplevelse direkt. Restauranten längre ner, med bordsservering, bjöd enligt Joakim och Linnea på lång kö. Så övriga dagar blev det matsäck för i alla fall min och Slobis del.Och så lilla Leonora då. Inte ens tre år fyllda stod hon på slalomskidor för första gången och var helförtjust. Och fort ska det gå, tyckte hon.Åkbandet var gratis för både stora och små. Det var väldigt roligt att få uppleva hennes entusiasm inför och under detta elddop.Man kan säga att det fanns två huvudstråk i backarna. Denna stollift gick upp till foten av berget Hovärken uppe till höger varifrån det gick ytterligare en stollift upp till toppen, alternativt en knapplift som gick nästan upp till toppen och som kördes när det blåste för mycket och stolliften hela vägen upp var stängd. Det hände vid ett par tillfällen. Längre österut fanns ytterligare ett litet system med två släpliftar kring några trevliga nedfarter.
Huset vi bodde i var nytt och fräscht och där trivdes vi alla, inkl Leonora, jättebra. Vi hade fyra separata sovrum med sköna sängar, en härlig bastu varifrån man kunde gå ut och kasta sig i snön. Joakim såg ut som om han skulle drunkna i snön, så blev man avskräckt av det kunde man i alla fall njuta av utsikten. Från den övre våningen kunde man se ut över vardagsrummet och köket.Jag har ofta ett litet kit med utförsåkningsvalla med mig, men utan att jag använt det särskilt många gånger. Det har säkert 20-30 år på nacken, så när jag nu provade det var jag osäker på om det överhuvudtaget skulle ha någon effekt. Men, om det det hade. Glidet blev mycket bättre och Jocke är ju inte den som vill hamna på efterkälken, så hans skidor fick sig också en omgång.Vi är nu i den östra delen av systemet och normalt sett tog man sig från den nedre stolliften och åkte på tvären bort hit genom skogen. Man kunde också ta sig upp på Hovärken och åka ner i transportspåret man anar på bilden här. Vissa åk kan ju bli en riktig kick, när allting stämmer, bra glid och inte så många andra åkare i vägen. Ett av dessa åk som gjorde mig, Filip och Lise lite höga var däruppe ifrån och ner till foten av Bergsliften.Första dagen satt vi inne och värmde oss till lunch, …… men flera dagar bjöd på väder som lockade oss att sitta ute i solen och njuta av matsäcken.Backarna på var sin sida om toppliften var svarta, men den man ser här var en ren njutning att åka i. Svårt ibland att förstå klassificeringen av pister. Egentligen tyckte jag att det var mer avancerat att ta sig ner för den röda, smala som jag och Slobi inledde i, än i denna svarta.Från Hovärkens topp bär det utför backen som syns på föregående bild. Två svarta och tre röda nedfarter finns det att välja emellan.Jag fick order om att åka före och stanna till med kameran i högsta hugg.Efter den inledande incidenten med den smala, röda pisten höll sig Slobi helst i de blåa eller gröna pisterna. Så småningom lyckades jag dock locka med henne bort till de röda pisterna kring Bergsliften och Tvären. Ibland blir perspektiven konstiga, Slobi och den andra åkaren är faktiskt på väg nedåt. Ser ju ut som om de åker upp för backen…Hej vad det går. Jag beundrar Slobi för hennes envishet och att hon nöter på trots klumpar i magen vid några tillfällen.Sådana här dagar känns det så rätt att vara i fjällen 🙂Även bloggaren kanske kan få vara med på en bild? Foto: Slobi.Onsdag kväll kom alltså Filip och Lise samt Malin och Jim kommit upp. Filip och Lise hade nog tagit med sig inledningen på stormen Louis upp från Göteborg. Nu är det torsdag och det hade börjat snöa och det blåste en del.Linnea stackaren, blev sjuk efter första dagen och höll sig på hemmaplan. Vilka äventyr Malin och Jim varit ute på fick vi höra mer om senare, men här vi alla fall sammanstrålat fyra av oss andra plus fotografen.Under fredagen blåste en avmattad version av stormen Louis över Härjedalen. Så inte storm, men ändå blåsigt, kallt och snöigt, så vi valde att åka längd i ett spår som mestadels gick i skydd av skogen. Leonora är nedbäddad i pulkan och finner sig inledningsvis väl tillrätta.Inget fel på humöret. Äventyret jag nämnde ovan var hans och Malins tur (otur) i samma pist som jag och Slobi inledde i första dagen. Jim ramlade och slog sig tydligen rejält, så Malin har lämnat Jim hemma för lite rehab. Men, en sak löstes väldigt smidigt. Jim hade en förhoppning om att kunna förhandla sig till återbetalning av liftkortet och vad han betalat för att hyra skidutrustning. Kört, tänkte jag, men körde ändå tillbaka honom till liftanläggningen. – Du kan få tillbaka pengarna om du kan visa upp ett läkarintyg, blev responsen. – OK, men hur får jag tag på en läkare? – Det finns en läkare här som har mottagning en kvart till. En kort stund senare var Jim tillbaka med pengar på fickan och utan att ha behövt betala något för läkarbesöket. Är detta unikt för Lofsdalen eller fungerar det så bra överallt?Efter halva varvet fick Leonora nog. Hon klagade över att det var kallt om kinderna, så hon, Joakim och Malin ginade och åkte tillbaka till bilen. Filip och Lise valde att bryta de också och skulle åka skidor tillbaka hela vägen till huset, men körde fel. Jag och Slobi fortsatte varvet runt i åttakilometersspåret. När vi stod och tittade på kartan stannade en skejtare och undrade vart vi var på väg. Här kan ni inte åka, verkade han tycka. Spåren var som bortblåsta och vid ett tillfälle misstog jag mig faktiskt och åkte på fel sida om ett spårkors rakt ut i terrängen och sjönk ner i djup snö. Men, rätt vad det var vart det fina spår igen och så småningom hittade vi tillbaka till bilen. Och skam den som ger sig. Under eftermiddagen åkt jag, Slobi och Joakim tillbaka till backen för ett par timmars åkning.Leonora har gått och lagt sig, men innan dess hann hon uttrycka att hennes föräldrar borde skaffa sig en sådan här övervåning. Skål!Första kvällen var det lite svalt i huset, innan vi började mecka med värmekurvan på pannan, så då var det frestande att elda i den öppna spisen. Den var av samma slag som den jag har hemma och förmodligen var väl det nybyggda huset lika tätt som mitt hus, vilket fick till följd att det började ryka in något förskräckligt. Att öppna och släppa in kall luft lockade inte, så nästa gång när andan föll på för lite mys, fick det bli en snölykta som lyste fint utanför terrassdörren.Den här svarta pisten, Rännan, gör dock skäl för sin klassificering. Det finns bara två pister i Sverige som är brantare, Chocken i Idre med 46° lutning och så Väggen i Sälenfjällen med 45° lutning. De två gånger jag varit i Idre har Chocken varit avstängd, så som tur är har jag aldrig behövt frestas att åka. Väggen har jag dock provat, brant, men kort, som jag minns den. Jag läser nu om att det i båda backarna har skett tragiska olyckor med skidåkare som omkommit. Och även personal har tydligen råkat illa ut. I Idre måste man tydligen förankra pistmaskinen med en vajer till toppen och vid ett tillfälle brast denna vajer med en allvarlig olycka som följd. Vad håller vi på med egentligen?Om allt detta var vi dock lyckligt ovetande när vi kastade oss ner i Rännan. Tidigare i veckan bjöd denna pist faktiskt på härlig åkning. Signalen att åka ner första gången var när jag hörde en kvinna säga – Aldrig i livet! Ja, ja, dumt. Men, ibland är det kul att vara dum och odödlig. Idag var det dock i isigaste laget för min smak, så det blev inga fler åk här efter detta.Det är lördag och sista dagen då vi alla åkte skidor och vi lyckas t o m samlas på en och samma plats i backen. Linnea var på benen igen och Jim hade hämtat sig lite från sitt fall häromdagen.Alla gladdes över Leonoras förtjusning över att stå på skidor.
Bandet hon åkte på första dagen hade säckat ihop, men Leonora har en duktig förhandlare i sin pappa, så Linnea fick åka gratis i den annars avgiftsbelagda knappliften. Så vad som till en början var en besvikelse, vändes till en fördel. Roligare åkning för alla.Lördag var stolliften upp på Hovärkens topp stängd. Förutom att det blåste en del verkade det som att problemet var att det blåste från fel håll. Då fick den gamla liften göra tjänst. Jag tror det kallas J-krokslift, men jag är inte helt säker. Att den kanske var gammal och sliten visade sig genom att mekaniker fick klappa om den och klättra, rycka och skruva när den trilskades. Då blev det den del köer. Sportlovsvecka till trots, så länge det inte var störningar som det blev här, var köerna oftast hanterbara.Husbilar är nog inte helt optimala i fjällen. Filip och Lise körde fast på parkeringen och kom inte ut, men som tur är hade de snökedjor, så dagen för avfärden hem mot Göteborg kom de loss och ut på vägen igen. Leonora med föräldrar är fortfarande inomhus och röjer, men övriga ställer upp sig för en avskedsbild. Klockan har inte ens hunnit slå nio. Så tidigt var vi inte klara någon annan dag och då hade vi ändå hunnit både packa och städa och äta frukost.Söndag alltså och dags för hemfärd, men i och med att vi varit effektiva med morgonrutiner och packning och städning, fick vi som skulle åka i min bil, förutom mig själv, Slobi, Malin och Jim, lite tid för skidåkning. Malin och Jim lämnade vi av i backen och jag och Slobi letade upp ett spår som skulle leda oss upp till Våffelstugan.Aha, vad har vi här? Förmodligen vanliga hundspår, men fantasin sätter ju igång. Tänk om det är en varg i närheten?Spåret var helt fantastiskt. Nysnö och nypreparerat och väldigt vackert. Visst ser det lite sagoaktigt ut med snötyngda träd?Slobi började misströsta efter ett tag. – Finns det verkligen någon våffelstuga? Jodå, här var den! Såg ju lite övergivet ut bara.Mycket riktigt. Vi lyckades pricka veckans vilodag. Stängt på en söndag?! Ja, ja, vi kunde ju ha googlat, men vi hade nog åkt upp ändå.Slobi är ju ingen van skidåkare och var med all rätta stolt över att ha tagit sig hit, men när jag antydde att man kunde ta sig lite längre upp, blev det tvärstopp. Kom inte på tal. – Men, titta! Det var ju där borta vi åkte utför.Gott om plats på uteserveringen med stängd våffelstuga. Med godan ro kunde vi bryta mot förbudet att äta medhavd matsäck.Mycket snö som synes.Man kan ju tro att det är mer utmanande med utförsåkning än med längdåkning. Skenet kan uppenbarligen bedra. När man åkte uppför märkte man knappt stigningen, men nerför gick det bitvis undan. Slobi tog det säkra före det osäkra.Tillbaka till liftarna för att hämta upp Malin och Jim. Jim kände sig krasslig och hade softat inomhus, medans Malin hade fått några timmars utförsåkning.
Tack Lofsdalen för en jättetrevlig vecka! Nu var det inte bara det fina huset och Lofsdalens förtjänst. Det var väldigt trevligt att vi kunde samlas och umgås allihopa. Det gav mersmak för min del och jag hoppas vi kan göra om det här.
Och Lofsdalen då? Var det lufsigt, lugnt och gemytligt? Jo, det tycker jag nog. Det var mysigt och avspänt här. Backar fanns det av alla slag, fast ska man gnälla på något så var det kanske lite begränsat med nerfarter. Systemet blev lite sårbart också. När stolliften till Hovärkens topp var stängd blev det långa köer till knappliften (J-kroksliften?) och när vajern på Tvären-liften spårade ur, vilket hände minst två gånger, blev det köer vid Bergsliften. Utöver backarna hade Lofsdalen nog mer att erbjuda vad gäller längdskidåkning, än vi hann upptäcka. Spåren i skogen var väl som de flesta andra spår i skogen, men jag hade gärna utforskat lite mer vad som fanns ovanför och bortom våffelstugan.
Rutt: Lamezia Terme-Pizzo-Tropea-Capo Vaticano-Scilla-Pentidattilo-Gerace-Soverato Marina-La Petrizia-Crotone-Tenuta Iuzzolini, Cirò Marina-Agriturismo Giardino di Iti, Amica-Amarelli, Rossano Stazione-Rossano-Agriturismo Giardino di Iti, Amica-Agriturismo la Locanda del Poeta, Acri-Fossiata-Cupone-Camigliatello-Stazione San Nicola-Camigliatello-Falerna Scalo-Lamezia Terme-London Stansted-Stockholm Arlanda
Datum: 29 oktober-6 november 2023
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinovic
Först liftade vi med Fernando som skulle skjutsa Anders och Ingela till flygplatsen i Lamezia Terme. Där plockade vi upp vår hyrbil för den kommande veckan.
Föga anade vi dramat som utspelade sig i närheten, när vi hämtade ut hyrbilen. I Lamezia Terme pågick en megarättegång mot 355 personer som ingår i eller haft samröre med ’Ndrangheta-maffian. Rättegången hölls i en specialuppförd bunkerliknande lokal. Låter som en upprepning av vad som hände på Sicilien på 1980-talet då den omtalade Cosa Nostra-maffian ställdes inför skranket. ’Ndrangheta-maffian sägs vara den mest våldsamma maffiaorganisationen i Italien, med förgreningar världen över och med stort inflytande över den globala kokain-handeln. Ett exempel på dess brutala metoder: En 44-årig kvinna vägrade sälja sin mark till en maffiaboss. Konsekvens: hon ”försvann” (mördades). För att utplåna spåren användes kroppen som djurfoder till hennes grisar. Det var ju skönt att de satt bakom lås och bom och vi kände oss också trygga vart vi än kom.
Egentligen hade vi bokat en vinprovning på vingården Statti dagen därpå, men nu blev det svårt. Efter ett par dagar med fortsatt solsken skulle det dra ihop sig. Vi bokade av vinprovningen och satsade på sol och bad istället.
Första anhalten blev Pizzo. På tal om maffian ger ju namnet lite märkliga associationer då ordet ”pizzo” även står för ”skyddspengar” (=utpressningspengar) som affärsinnehavare och andra företagare betalar till maffian.Vi hann med ett sent dopp innan solen gick ner.Så här dags hade vi inte så mycket sällskap på stranden…Fortfarande iförda badkläder vandrar vi tillbaks mot vårt boende. Jämfört med oss är de flesta italienarna väl påpälsade.På många andra håll var det rätt öde. Turisterna hade åkt hem och de flesta etablissemangen på stränderna hade klappat igen för säsongen. Men, här i Pizzo var det söndagskväll och full fart.Pizzo var en mysig liten stad.Gatubelysningen har tänts. Bäst att lägga på ett kol och kliva ur badkläderna.Slobi kände sig hemma.När Fernando (se föregående inlägg) hörde att vi skulle till Pizzo menade han att vi absolut måste äta en Tartufo, en stor glassboll med choklad. Och den skulle helst ätas här, på Gelateria Belvedere. Fantastiskt gott, men väldigt mäktigt. Efter en jätteportion pasta amatriciana på närbelägen restaurang, blev glassen nästan som ett bombnedslag i magen.Skiner solen och man får man ett rum med utsikt över Medelhavet, då går det däremot inte att se sig mätt.Måndag blev det bara en kort tur, Pizzo-Tropea.Tropea är en ort som förekommer i charterprogrammen, så en och annan kanske känner igen namnet. Det gällde dock inte mig. Någon charterinvasion kände vi inte av. Nu var det arbetsvecka, off season och det var rätt glest med folk på stranden.Ännu färre var det i vattnet. Var det 23° på ostsidan var det kanske 22° här. Vi har lite olika sätt att bada. Medan jag doppar mig, leker lite i vattnet och går upp försvinner Slobi iväg på lite längre simturer.Till slut får även Slobi sitt lystmäte och kliver upp.Somliga tycker ju att en strand är en strand, sedan spelar inte resten så stor roll. Jag har en helt annan uppfattning, vattnet, sandens färg och finkornighet och inramningen är bland de saker jag värdesätter. Här var det främst vattnet och inramningen i form av häftiga klippor som gav stranden dess mysfaktor.Många tycks bli rastlösa på en strand. Det tar vanligtvis ett antal dagar av slöande på stranden innan jag känner av någon rastlöshet. Är förutsättningarna de rätta tycker jag det är ett underbart sätt att både ladda och ladda ur. Foto: SlobiPraktiskt med staden och dess brus några våningar upp och lugnet här nere.När jag skulle parkera insåg jag inte först att jag hade ett större antal, små gångtrafikanter runt omkring mig. Som tur var körde jag inte över någon höna. Intressanta brallor de klädde sig i. Vi åt lunch på restaurangen nedanför parkeringen. Undrar om det var här hönsen hamnade till slut. Vi åt dock en god pizza.Ser rätt mäktigt ut.Sista natten det gick att få ett rum här, sedan stängde de för säsongen.Jag brukar tycka att julskyltningen kommer igång alldeles för tidigt i Sverige. Kanske blir jag stressad över denna påminnelse om att en kravfylld helg är på G. Det är ju uppenbarligen ett intet mot här. Enligt kalendern är det fortfarande oktober. Nu kom också det där lite ostadigare vädret som fick oss att hoppa över besöket på Stattis vingård. Skönt att vi hann få en dos sol och bad innan dess.Ingen särskild hastighetsnedsättning, inga koner, varningskyltar, hjälmar eller oranga västar. Lite annorlunde säkerhetstänk här.Som så ofta fanns inte den bilmodell vi bokat, utan vi blev erbjudna en större modell, en Citroën C5. Skönt med en större bil, gladde sig Slobi. Hur ska det gå med trånga gator och italiensk ficparkering, tänkte jag. Tur att vi inte hamnade på en sådan här liten gata med vår hyrbil.Vi tror att det här är blyblomma. Vem har hört talas om den? Foto: SlobiLivet går sin gilla gång. Foto: SlobiTuristort och ändå lite ödsligt i den gamla stadsdelen. Vi behövde inte trängas. Foto: SlobiSummering Tropea: Häftiga stränder med vackra klippor. Tjusig utsikt från stan, men själva staden i sig kanske var lite av en besvikelse. Hade vi för höga förväntningar?Tisdag: Ytterligare en kort tur, Tropea-Capo Vaticano.Vi rullar vidare och vid Capo Vaticano tittar solen fram igen och helt otippat får vi en härliga eftermiddag på en av stränderna där nere.Vi är fortfarande kvar vid Capo Vaticano och vi hade tur, för en av restaurangena höll fortfarande öppet.Här hade vi kunnat sitta länge och njuta, men till slut blir det ju kväll och mörkt och vi hade ännu inget boende ordnat för natten. Foto: Slobi.Vi körde och irrade ett tag i vår jakt på rum för natten. Vi hittade ett ställe på booking.com som skulle ha rum lediga. Men, när vi kom dit var det övergivet, lämnat vind för våg, såg det ut som. Vi gick omkring och ropade ett tag och egentligen hade vi bara kunnat inkvartera oss själva i något av rummen som stod öppna, satt oss i baren och försett oss med något att dricka. Kändes ändå inte helt tilltalande. Till slut återvände vi till området ovanför stranden och hittade ett ställe som hade sin sista öppna vecka och fick en sådan här fin vy från balkongen.Återigen hände det något med vädret. I horisonten skymtar Messinasundet och Sicilien.Onsdag: Tån runt.Efter Capo Vaticano blev det en dag med mycket bilåkande och flera stopp på vägen.Vi kliver ut och kollar på utsikten. Dessvärre solkas intrycken av skräp.Jag misstänker att Google maps var inställd på kortaste istället för snabbaste vägen, vilket ledde oss in på snirkliga, udda gator och vägar, små grusvägar genom fält, gropiga gator genom industriområden, men även en sådan här vacker bro med fantastiska, blommande gardiner.Nästa stopp är Scilla. Vi ställer oss på torget på vad som ser ut som en förbjuden parkeringsplats, men en affärsinnehavare intill bedyrar att vi står helt OK. Kaffetarmen gör att vi rycker på axlarna åt parkeringsregler och drar oss till detta charmiga café.Lite månsken så hade det bara varit Lady och Lufsen som saknades.Här härskar friden.Återigen en strand……omgiven av häftiga klippor.Idag, onsdagen den 1 november, är det Alla Helgons dag i Italien. Man gör inte som i Sverige och förlägger helgdagar till helgen när folk ändå är lediga.Der ser kanske inte så ut, men det lät vackert.Vi knallade upp här, men blev stoppade då man ville ha en inträdesavgift. Strax därefter kom hela kyrkan ut i en lång procession. Kanske tyckte inte prästen heller att det var värt inträdet, då de vände här och gick ner igen.– Var har ni varit? Vi åkte hit och vi åkte dit och sedan åkte vi till… Ja, vad hette nu den lilla byn uppe i bergen? Den där byn, där berget såg ut som fem fingrar… Pentedattilo var det. Svårt att lära sig. Namnet härstammar från grekiskan och det är också en grekisk by från början. Bebyggelsen smälte in fint i bergen.Ja, vad är nu detta för en bild? Det är resterna av en kaktusfrukt. Slobi bjöd mig att smaka, hon hade tagit bort alla taggar, hävdade hon. När jag tog emot den kändes det som att bli attackerad av en geting och jag slog ifrån mig som man gör när en geting blir för närgången. Slobi upptäckte sedan att hon hade säkert hundra små taggar på händerna. Det tog lång tid att bli av med dem alla. Varning alltså.Återigen en av dessa små bostadsområden för hemlösa katter. Å ena sidan skjuter maffian ihjäl sina medmänniskor, å andra sidan gullar man och tar hand om dessa små kattliv. Mycket i Italien handlar om kontraster. Ingen mellanmjölk.Pentedattilo skulle kunna vara en spökstad. 1968 förklarades byn obeboelig p g a naturliga fenomen som översvämnings- och jordbävningshot. På åttiotalet började dock byn att befolkas på nytt.Vi åker vidare med siktet inställt på Gerace. Liksom Badolato hör Gerace till ”I Borghi più belli d’Italia”, en ideell organisation för små italienska städer med starka historiska och artististiska intressen. Gerace sägs vara en av de vackraste. Bland det första vi möts av är ruinen av kastellet som låg lite avsides från staden.Snirklig väg för att ta sig upp till och ner från Gerace. I sanningens namn var det nu intre denna väg vi åkte på, men den var rätt snirklig den med.Katedralen i Gerace var enorm. Som så mycket annat här nere speglar den olika epoker, den bysantinska och normandiska (återigen dessa vikingar?).Den godaste Espresson drack vi i Gerace. Vad gäller glassen fanns det inte heller något att klaga över 😉Piazza del Tocco.Vi trodde vi tog en bild på skylten som varnade för att gatan var smal, men icke. Hur bred var den nu? 2,3 m? Hjälp, tänkte jag. Här fick vi för att vi tackade ja till att bli uppgraderade till en större bil. Hur bred var nu vår bil? Jag var ju tvungen att kolla efteråt: 1,9 m. Slobi fick gå ut och dirigera.Alla vägar bär till Rom och vi klarade oss fram på just Via Roma och ut genom Porta del Sole. Hej då Gerace! Du var en trevlig bekantskap. Ett besök rekommenderas.Fredag: Soverato-Giardino di Iti (utanför Rossano). Kan ju se ut som om vi hade en amfibiebil, men fullt så kul hade vi inte.Återigen är vi i Soverato Marina. Kvarteren nere vid havet är trevliga och här verkar finnas gott om restauranger. Vi gick bara runt hörnet och åt gott.Det var mörkt när vi kom fram till vårt B&B Xenia, men vi vaknade upp till den här trevliga vyn.På väg igen längs kusten. Vi gjorde flera försök att ta oss ner till någon strand för att få oss en förmiddagsfika, men ack så övergivet. Här ett sådant försök där vi tillfälligt stoppas av ett brummande diesellok släpandes på ett par-tre passagerarvagnar.Påminner om gotländska klintar. Kanske inte så konstigt. Gotland sägs ju ha legat söder om Ekvatorn. Det var ju ett tag sedan, c:a 400 miljoner år sedan.Utanför Crotone-halvön kunde man se ett antal borrplattformar ute till havs. Gas är vad man borrar efter, vad det verkar.Blåsigt och relativt folktomt och Crotone är inte heller någon jättestor stad, drygt 60 000 invånare, läser jag. Lite kuriosa: Staden grundades av greker och är bl a känd för att Pythagoras (Pythagoras sats ni vet – kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna) grundade en skola här.Den godaste pizzan hittills åt jag i Crotone.Ser ju mer ut som en konstinstallation än tvätt tagen direkt ur tvättmaskinen.Ser lite sömnigt ut, men så är det också siestatid.Castello di Carlo V hann vi bara ägna en flyktig bekantskap.Istället åkte vi vidare norrut mot Cirò i hopp om att kunna besöka någon vingård. Hos den första vinproducenten vi svängde in till verkade man lite överrumplade över vårt besök. – Vill ni prova vin? Jaha, vilket vin vill ni prova då? Vi tackade för oss och körde vidare en liten bit och hamnade till slut här hosTenuta Iuzzolini och där förstod man precis vad vi efterfrågade. – Om ni kan vänta fem minuter bara, så kan vi ta en tur och avsluta med lite provsmakning. Man var bl a stolt över att vissa viner lagrades på fat gjorda av lokala kastanjeträd. Dyrare, men bättre än de importerade ekfaten från Frankrike.Var är tomten? Den här buteljeringsmaskinen förde tankarna till tomtens julverkstad. Det rasslade, klickade och pös.Efter den guidade turen fick vi prova tre viner, utan någon som helst kostnad. Vår vinguide var särskilt stolt över en röd Riserva, men det gillade vi inte alls. Smakade saft. Däremot det vita (Prima Fila Pecòrelo) var gott. Det fick följa med i bagaget, liksom en flaska Muranera, ett rött vin jag hade köpt i den lokala butiken i Badolato Borgo som gav mersmak.Det blev mörkt redan runt kl 17……så det blev mörkt innan vi nådde vårt natthärbärge, Agriturismo Giardino di Iti. Och vi är nu verkligen på landet. I mörkret missade vi först infarten och efter en tvärnit fick vi backa tillbaka.Det fanns gott om plats i den vackra matsalen. Vi var de enda gästerna.Lite vin i glaset och Slobi blir så här uppspelt. Det var rikligt med god mat, den ena rätten efter den andra. Det kändes väldigt lyxigt att de bara hade oss att ta hand om, att vi hade hela stället för oss själva.Dagsljus igen och vi fick se lite mer av hur de närmsta omgivningarna såg ut. Vackert. Mycket patina, alternativt förfall, beroende på vilket perspektiv man väljer.Förbjuden frukt smakar bäst. Jag har lärt mig att det är förenat med stor risk för tidsfördröjning att passera grönsaks- och fruktstånd, men uppenbarligen gäller det även fruktträd.Vad nu!? Kan det här vara en lakritsväxt? Vi har fått lite olika bud hur lakrits växer, någon pratade om odlingar, men de flesta har sagt att den bara växer vilt.Det är ju i roten guldet sitter, men den är stadigt förankrad i marken. Google bekräftar. Det är lakrits. Servitrisen på boendet dementerar, no, no, ingen lakritsväxt. Guiden på lakritsfabriken bekräftar. Jo, det är lakrits. – Det känner man på strävheten på bladen. Jag väljer att tro att vi hade hittat lakrits. Foto SlobiAtt det fanns en åsna i närheten gick inte att ta miste på. De låter något hialöst. Låter som rena brunstljuden så fort de uttalar sig. Men, vi fick en bra kontakt. Foto: SlobiFredag: Giardino di Iti-Locanda del Poeta.Vad är detta? Längs hela kustjärnvägen har man rest stolpar som om järnvägen skulle elektrifieras. Men, vad hände sedan? Inga utliggare, ingen kontaktledning. Återigen vaknade mina misstankar om att det var något fuffens på gång. Var det återigen detta med att politikerna tyckte man skulle satsa på busstrafik på de redan smala vägarna, som jag skrev om i mitt förra inlägg, så att elektrifieringen kom av sig? Eller ångrade man sig och ville utvärdera vätgasdrivna tåg, vilket jag läst om att man ska prova på en närbelägen linje (Catanzaro – Cosenza).Detta sägs vara den enda kvarvarande lakritsfabriken i Kalabrien. Amarelli i Rossano. Min äldste son som inte har förstått tjusningen med lakrits, undrade varifrån jag fått denna vurm. – Vad svarar man på det? Lakrits har ju alltid funnits, i skålarna med ett-, två- och femöresgodis som man pekade på för att fylla sin enkronaspåse. Foto: SlobiVi fick en guidad tur i fabriken, men det var mycket hysch-hysch och hit eller dit får ni inte gå och absolut inte fotografera. Högarna med lakritsrötter däremot var tydligen inte lika hemliga. Rötterna mals ner och kokas länge i vatten. När vätskan reducerats formas den tjocka massan till ”ormar”. Vi fick prova nykokt lakrits och då hade den blivit svart och mjuk som vi normalt uppfattar lakrits. Men, väldigt snabbt stelnade den och blev stenhård. Den bit vi fick var smaksatt med anis. Sedan blev det lite förvirrat, för hon påstod att rålakrits utan smaktillsatser, det kunde man inte äta och det tillverkade man inte. Till all lakrits man tillverkade tillsattes någon smak. Senare köpte vi dock rålakrits tillverkad av Amarelli och den smakade som förväntat, lite bittert, men gott.Tvärs över gatan ligger huvudkontoret, muséet och fabriksförsäljningen.Man hade ett elegant museum som vi blev visade runt i. När turen var slut ville vi gärna strosa runt lite själva och titta. Först gick det bra, dock inte utan hennes vakande öga, men efter en stund tyckte hon att det fick vara nog. Foto: SlobiAmarelli hör till en exklusiv skara företag som är medlem i The Henokiens, en sammanslutning av företag som har varit i kontinuerlig drift och förblivit familjeägda i 200 år eller mer, och vars ättlingar fortfarande verkar på ledningsnivå. Bland medlemsföretagen märks t ex Peugeot.Här har lakritsen stelnat i sitt gamla kokkärl, vi är fortfarande på muséet, och det är stenhårt. Inget att tugga i sig, då ryker tänderna.En helt ny lärdom för mig var att man var tvungen att blanda i arabiskt gummi för att göra lakritsen möjlig att tugga. Wikipedia förklarar: ”Gummi arabicum, även kallat akaciagummi och arabiskt gummi, är ett förtjocknings- och stabiliseringsmedel som består av torkad mjölksaft från trädet Acacia senegal, som tillhör gruppen ärt-/baljväxter. Gummi arabicum var känt redan av de gamla egyptierna, och har sedan dess använts i mat för människor och i djurfoder.”Vem kan inte relatera till något av detta? Själv rökte jag lakritscigaretter och kände mig jättecool.Var det inte billigare i livsmedelsaffären? Äsch, vi handlar senare. Och, det gjorde vi. Slobi var och är fortfarande ingen älskare av lakrits, men fascinerades ändå av att ha fått en inblick i lakritsvärlden. Jag instämmer, men jag tillhör ju de redan frälsta.Lakritsfabriken låg egentligen i vad som heter Rossano Stazione, vilket jag tolkar som stationssamhället. En bit upp i bergen låg det äldre Rossano. En visit där ville vi hinna med innan färden gick vidare och det var betydligt mysigare än nere där lakritsfabriken ligger. Foto: SlobiRenar och älgar på vägen är vi vana vid. Men, kor!?Höstkänsla i Syditalien. Jag vet inte varför, men jag blev förvånad över att löven gulnar och faller även här.Nu bär det uppför mot bergen och nationalparken Sila.Naturen på högre höjd och de betande korna gjorde att vi kände oss som förflyttade norrut.Slobi iakttog den allt sämre vägstandarden med skräckblandad förtjusning. – Kan vi verkligen vara på rätt väg? Hur kan Google rekommendera sådana här vägar!Men, asfalten är ju inte helt borta. Inte ännu i alla fall…Men, det dröjde inte länge så bar det vidare på rena grusvägar.Trots gråväder och begränsad sikt bjöds vi på vackra vyer.– Gör en skarp högersväng, uppmanade oss Google maps. Ett understatement kan man väl säga, vi fick backa innan vi kom runt hörnet.Agriturismo La Locanda del Poeta. Säkert hänförande utsikt över berg och dalar som kan inspirera poeter till storverk, men idag var sikten rätt begränsad. Vid ankomsten möttes vi av vad som verkade vara folkilskna hundar. Slobi hoppade skräckslaget in i bilen igen. Jag försökte intala mig att man inte kunde ha aggressiva hundar som gick lösa på ett pensionat och med ett försök till kaxig attityd satte jag kurs mot huset, långt ifrån övertygad om att jag var så framgångsrik i att förmedla någon slags överlägsenhet gentemot hundarna när de närgånget och gläfsande eskorterade mig till entrén. När Slobi sedan vågade sig ut var de helt ointresserade. Vad är det för könsdiskriminering?Kallt och ruggigt var det, så att få slå sig ner vid en öppen spis var väldigt välkommet. Det kändes lite som att komma hem till någon. Man hade egna får, getter och höns. I köket rostades kastanjer, man bakade kakor och bjöd på egentillverkad ost och marmelad och det doftade ljuvligt från köket.
Det fanns även andra sätt att värma sig på…
– Man kan inte få lite ost eller skinka tro, frågade jag bekymrat när jag såg de sju sorters kakorna uppdukade till frukost. – Nä, här serverar vi en ”colazione dolce” (söt frukost), inte ”colazione salata”. Jag förstod det först som att alternativet var någon form av sallad (salata), men vips hade vi ändå fått in lite ”colazione salata” och nu också förstått att det var salt som avsågs, inte sallad. En nyttig lärdom om man som svensk ska beställa frukost i Italien, att ”colazione salata” överhuvudtaget finns som begrepp, det var en nyhet för mig.Fredag: Locanda del Poeta-Camigliatello. Dålig täckning i bergen. Telefonen hängde inte alls med.Resliga furor. Har vi så ståtliga tallar i Sverige?Klant-Pelle hade ju glömt laddaren på rummet på Giardino di Iti. så innan vi åkte upp i bergen var vi tvungna att åka tillbaka från Rossano till föregående natts boende. Därifrån såg det ut på kartan som om det bara var att fortsätta framåt och uppåt. Men Google maps ville annorlunda. Jag var frestad att utmana Google maps och välja vägen rakt fram vilken hade lett oss hit. Slobi var inte med på de noterna och det var tur det. Avstängd väg.Kontrasterna fortsätter att överraska. Plötsligen var det vägstandard och perfektion som förde tankarna till Schweiz.Här uppe såg det ut som åkrar som vi är vana att se dem lite längre norrut i Europa.Vi hade pratat om att vandra, vi hade ju dessutom vandrarkängor med oss. Men, hur överens var vi egentligen om att vi faktiskt skullle vandra? Det var lite höljt i dunkel.När vi kom fram till en i mitt tycke lämplig utygångspunkt möttes vi av en vallhund och …… ett gäng kor. Var det tjurar också? Stora horn hade de i alla fall. Slobi verkade inte alls förtjust i tanken på att ge sig ut här.Efter lite lirkande kom vi i alla fall i väg på vår vandring och vackert var det.Var det rädslor för vilda djur, var det för ruggigt eller var det… Efter ett tag kom solen fram och humöret steg.Det högsta berget i nationalparken når 1 928 m. Vi är inte så långt ifrån det. Foto: SlobiSkägglav är väl ett tecken på att skogen mår bra. Någonstans läste jag att luften här är den renaste i Europa. Sant eller inte, men ingen rök utan eld. Fast dålig liknelse…Slobi hittade timjan som vi plockade och senare kokade te på.Vi gick inte jättelångt, men backiga 5-6 km gjorde att vi ändå var nöjda med turen och med att ha kommit ut.Och bilen stod kvar. Foto: SlobiVissa ortsnamn är svåra att banka in. Vad hette nu staden uppe i bergen vi skulle övernatta i. Tagliatelle? Nä, det äter man… Camigliatello var det! Inte helt olikt en alpby.Och det inte bara ser ut som en alpby, det är faktiskt en skidort också. Strax utanför ligger slalombackarna. Fascinerande att precis som på Sicilien hitta en skidanläggning på dessa breddgrader. Även om det var svalt, var det lite för tidigt för att vara säsong ännu.På Abete Bianco – Albergo del Natale i Camigliatello var det jul året runt. Tur att det inte var mitt i sommaren vi var här. Det hade känts väldigt krystat.Söndag: Camigliatello – San Nicola-Silvana Mansio – Camigliatello – Lamezia TermeBilen hade vi lämnat på en bakgata med intressant bebyggelse. Inte är det här vad man förväntar sig i Syditalien…Nu skulle vi åka ångtåg, med Treno della Sila. Dagen innan hade vi rekat var stationen låg, inte helt utan intermezzo. Gatan där vi hade vårt hotell syntes tillfälligt omvandlad till gågata p g a en pågående svampfestival, men vi körde försiktigt in mellan stånd och fotgängare och inte nog med det, sedan vände vi på samma gata och en mötande Carabinieri-bil blinkade åt oss. Vi tog för gott att stanna och höra vad de ville. – Det är enkelriktat här! Nu blir det väl stränga miner och böter, tänkte vi. – Vi letade efter vägen till stationen, försökte jag. – Följ efter oss, tyckte de glatt. Vi vände på nytt och hängde efter dem runt halva byn och upp till stationen där vi glatt vinkades skilde på oss.Ett diesellok som var i rörelse gjorde mig lite oroad över att något blivit fel, men det lilla ångloket stod och värmde upp. Foto: SlobiRiktig kol, då luktar det som allra bäst. Men, inte undra på att man förr pratade om att tvätta av sig resdammet. Man kan bli lite sotbemängd.Foto: Slobi.Snöslungan vittnar om att bistrare tider väntar.När vi kom hit var det rätt folktomt, men nu började det strömma till folk.Precis som vid museispårvägen i Malmköping tyckte man tydligen att jazz och museitrafik hör ihop.Lite kalabalik blev det för vi hade platser reserverade i en vagn som inte fanns och folk irrade runt och ingen visste besked om vart vi skulle ta vägen.Men, till slut kopplade man till ytterligare en vagn och vi kom nästan iväg i tid ändå. Vad som hade hänt fick vi aldrig klart för oss.Foto: Slobi
Vackert, men det var ju knappast det sköna landskapet som var drivkraften till att bygga järnväg. Ursprungligen var planen att förbinda den större staden Cosenza med hamnstaden Crotone, ni vet, staden där jag åt semesterns godaste pizza. Tvister ledde till att projektet drog ut på tiden och som jag förstått det invigdes sträckan vi åker på så sent som 1956. Den 38 kilometer långa sträckan mellan San Giovani in Fiori till Petilia Policastro förverkligades aldrig. Från Petilia Policastro vidare till hamnstaden Crotone kunde man dock åka tåg mellan 1930 och 1972. Den felande länken gjorde väl att järnvägen aldrig blev riktigt bärkraftig. På ett sätt kanske det var tur för dagens turism. Jag läste någonstans att en tanke var att frakta timmer från skogarna här uppe. Det kanske inte hade varit så mycket kvar av den vackra naturen då.Som jag förstått rullar turisttrafiken bara sedan 2016. De flesta banor av det här slaget, åtminstone i Sverige, drivs ju på ideell basis. Det var inte det intrycket jag fick här och när jag försökte läsa på ser det ut som om trafiken drivs av Ferrovie della Calabria Srl, ett regionalt järnvägsbolag. Samma bolag som snart ska börja trafik med vätgasdrivna tåg.Förbjudet att stå på de öppna plattformarna under färd, men vem bryr sig om sådant?Nog såg vagnarnas inredning ut som om de var äldre än från 1956…Vad var nu detta? Beväpnat överfall?De härverkar inte vara att leka med. ”I briganti calabresi” stormar tåget.De stoppar tåget och drar ner lokföraren.Och konduktören likaså.Shit, hur ska det här sluta?Och vad har den här gentlemannen, en baron tydligen, gjort för ont?Larmet har tydligen gått och nu är väl räddningen nära?Oh shit, en av polismännen eller vad de nu är för några, skjuts ner.
Som ni förstår var det inte riktigt på riktigt, utan ett livfullt skådespel framfört av ett teaterkompani. I briganti, sedan århundranden tillbaka en beteckning på laglösa i Syditalien, vilket som fenomen utvecklades i lite olika riktningar under 1800-talet, bl a som en delförklaring till uppkomsten av maffian. I Kalabrien blev det även ett politiskt fenomen och en mer accepterad rörelse mot erövringen av bl a Kalabrien 1861, genomförd av Kungadömet Sardinien. Mer neutralt brukar man även referera till detta som Italiens enande. Låter ju tevligare. I olika skepnader har jag förstått det som att ”i briganti” levde kvar ända in på femtiotalet. Men, Syditaliens historia är brokig och inte helt enkel att få ett grepp om.
De betande korna flydde fältet.Vilken grönska. Nere vid kusterna, framförallt den södra och den östra delen var ofta torr och brunbränd.Cool körstil.Hit, men inte längre, kom vi. Vi är på järnvägsstationen San Nicola-Silvana Mansio. Den är belägen 1 405 m ö h, vilket lär göra den till Europas högst belägna, smalmspåriga, järnvägsstation. De gamla motorvagnarna till höger var omgjorda till gatukök.Spåren fortsatte dock vidare. Makadamen till trots ser ju spårläget högst osäkert ut, så vi får kanske vara tacksamma för att färden inte fortsatte utför. Om jag förstått det rätt gick det reguljär trafik på det avsnitt vi åkte på fram till 1997 och då fortsatte trafiken vidare här, till San Giovanni in Fiore. Enligt otillförlitliga källor hoppas man återuppta trafiken dit. Kanske är det det makadamen vittnar om.Lite väl mycket grönska på spåret kanske…
Ryck och knyck och stopp. Hade det uppstått något bromsfel? Oklart vad som hänt. Efter en stund for vi vidare utan synbar åtgärd..Någon kan ju tro att det bara var jag, i egenskap av spårnörd, som hade utbyte av denna utflykt, men även Slobi tyckte det var en jättetrevlig upplevelse och hon fascinerades också över att så många människor var engagerade i arrangemangen och att så många kom för att resa med. Nu bär det av ner mot kusten igen. Hej då Camigliatello!Det slog lock för öronen när vi på snirkliga vägar tog oss ner mot mer låglänt terräng.När vi vandrade uppe i nationalparken såg vi hur vildsvinen bökat upp i markerna. Vi hade inte noterat detta när vi vandrade iväg, så frågan var om det var helt färska spår som vi såg när vi kom tillbaka. Var de alldeles i närheten? Här kommer i alla fall mer konkreta bevis på deras närvaro. Tre jeepar kom farande från vildsvinsjakt. Två med stora svin direkt på grillen och en med ett antal kultingar på takräcket. Det såg onekligen rätt brutalt ut. Spektakulärt.Vi måste hinna med ett sista dopp,, ett novemberbad dessutom. Siktet var instält på Falerna Scalo. – Vilka höga vågor det är! Går det verkligen att bada?Slobi tog det säkra före det osäkra och stannade på land och plåtade.En ljuvlig avslutning på semestern. Här hade vi gärna suttit kvar och tittat ut över havet och njutit av sensommarvärme och sol.
Vi visste egentligen inte riktigt vad vi hade att vänta oss av den andra veckan. En del förutfattade meningar hade vi: lägre levnadsstandard, skräpigt, maffia och kriminalitet, men också en hel del förväntningar om god mat, värme, trevliga människor, vacker natur, mysiga byar. Någon kriminalitet märkte vi överhuvudtaget inte av. Vi kände oss trygga överallt. Att levnadsstandarden var lägre än i norr kunde man ana, t ex var samhällena längs syd- och ostkusten rätt trista. De vackra gamla byarna låg antingen i bergen eller på Kalabriens västkust. Naturen bjöd på stor variation, allt från grönskande fält och skogar uppe i nationalparken Sila, den häftiga kuststräckan i väster, den kuperade naturen i inlandet och den mer monotona och karga kustlinjen i söder och öster. Skräpigt? Jodå, till och från. Maten var kanske inte fantastisk, men oftast god, ibland trist. Generellt sett är människor väldigt trevliga och hjälpsamma. Vädret var ju mest toppen, men vi överraskades av hur kallt det var uppe i bergen. Avstånden var kortare än vi hade trott. Vi tog oss runt rätt lättvindigt, även om det blev någon dag med mycket bilåka.
Vi lämnade Kalabrien fullmatade med intryck och det kändes härligt att få göra resan en gång till när vi gick igenom både minnesbilder och fotografier.
Rutt: Stockholm-Neapel-Salerno-Lamezia Terme-Catanzaro Lido-Soverato-Badolato-Lamezia Terme. Med Badolato Borgo som bas, ett flertal utflykter i omgivningarna.
Datum: 21-29 oktober 2023
Medresenärer i Badolato Borgo: Rose-Marie Lundblad, Anne Magnusson, Jan Magnusson, Sirpa Myllyperkiö, Ingela Ottoson, Anders Rosén, Slobodanka (Slobi) Savinovic (del av veckan) och Svante Stocks.
– Det låter ju jättetrevligt, kommenterade jag när Rosie presenterade idén om att resa till Kalabrien under hösten. – Jag är på! Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Det var ju nästan ett halvår framåt i tiden, så när folk frågade om vart i Kalabrien jag skulle och vad jag skulle göra där, blev svaren lite svävande. – Det var någon liten håla som jag glömt namnet på och så var det något med oliver…
Hålan heter i alla fall Badolato, det har jag lärt mig nu. Och programmet plockade jag så småningom fram igen och kunde då berätta för de avundsjuka lyssnarna att vi skulle få lära oss plocka oliver och hur man gör inläggningar av desamma, vi skulle få besöka en olivpress, vingårdar, ett Franciskanerkloster, en ostproducent och en lantgård med tillhörande lantbruksmuseeum, vi skulle få en kurs i pizzabak och i hur man gör handgjord pasta, vi skulle få lite sight seeing i strandstaden Soverato och vi skulle göra en utflykt till Bivongidalen där vi skulle få vandra och besöka en byzantinsk kyrka och en vinodling och slutligen, skulle vi få prova lite viner. Utöver allt detta skulle vi få diverse goda middagar. Inte undra på att jag var snabb att vara på. Eller hur?
Sedan gick dessvärre min mamma bort, så plötsligt blev allt osäkert, om jag överhuvudtaget skulle kunna åka iväg. Men, det ordnade sig. Jag fick dock byta ut den tänkta tågresan ner mot flyg till Neapel och vidare med tåg därifrån. Jag har bara flugit till Neapel en gång tdigare och det var 1965 med propellerplan från Bulltofta.Så 58 år senare hade jag åter landat på Neapels flygplats i det modemedvetna och stilsäkra Italien. Eller?Det var lördagkväll och jag skulle övernatta i Neapel innan jag åkte vidare söndag morgon. Inte många timmar till förfogande, men nog skulle jag hinna få något mer intryck av stan än när jag i våras jag luftade mig lite utanför järnvägsstationen i samband med att jag bytte tåg på väg mot Sicilien. Jag tog mig mot tunnelbanan, men hur långt ner i underjorden behövde jag egentligen bege mig? Det verkade rätt ödsligt också. Hur var det nu med kriminaliteten i Neapel…Tunnelbanetågen var graffitibombade och inte alldeles fräscha. Graffitin möttes man även av ute på stan, på många hus, vilket bidrog till ett rätt slitet intryck. Mitt emot mig satt ett gäng adrenalinstinna tonårskillar och tuppade sig. Vad var de ute efter tro? Men, falskt alarm vad det verkade. Efter några stationer hoppade de av. När jag i efterhand tittade lite närmre på kartan visade det sig att tunnelbanelinjen gjorde en rejäl lov runt stan och att linjen längre fram till och med slog knut på sig själv. Kanske kunde jag lika gärna ha promenerat. När jag senare skulle tillbaka till mitt boende måste jag ha missförstått någon vägvisning, med tunnelbanebiljett i handen hamnade jag istället på ett av italienska järnvägens pendeltåg och begrundade med viss fasa vilka enorma böter som väntade den som reste utan giltig biljett. Som tur var, ingen kontroll.Mitt mål för kvällens utflykt var den historiska, äldre stadsdelen. Trots regn var det livlig rörelse och ett glatt folkliv ute i gamla stans gränder.Jag hade ju naturligtvis en baktanke till, att få avnjuta en äkta napoletansk pizza och att få knäcka koden till vad som var så speciellt med pizzaoriginalet från denna stad. Koden knäckte jag inte. Var det att de serverades med en vit botten utan tomatsås? Fel, fick jag lära mig senare. Det är degen och jäsningen som är hemligheten. Pizzan, en Ischitana, var god, men inte fantastisk. Tre och en halv av fem eller är jag för snål då? Då hade jag ändå letat efter pizzerior med bra omdömen och hamnat på ”Via della Pizza”. Utanför den första jag kom till, Gino e Toto Sorbillo (4,5 av 5), var det jättelång kö. Om jag fattade rätt var väntetiden en timme eller så. Så jag gick vidare till nästa, en restaurang med snarlikt namn, Antonio Sorbillo (4,3 av 5). Lite kortare kö där. Drivs restaurangerna av samma familj eller vad stod Sorbillo för? Inte gatan i alla fall, Via del Tribunali var det korrekta namnet på den. Under tiden jag väntade studerade jag nyfiket hur män hälsar på varandra här, antingen den där tuffa hälsningen, fram med armbågen och handen upp i luften och så något som liknar en boxningsrörelse med handflatan (YoBro-hälsning?) eller så var det kindpussar. Stor kontrast kan man tycka. Inte heller denna kod lyckades jag knäcka. I vilka möten skulle man förvänta sig vilket hälsningssätt? Gemensamt för de flesta som rörde sig här var dock tatueringarna.Tidig söndagmorgon rullade jag vidare. Innan det tar fart söderut rundar man Vesuvio som syns i bakgrunden. År 79 e.Kr. fick vulkanen ett kraftigt utbrott som bl a begravde staden Pompeji. Det senaste utbrottet 1944 ledde till att 26 människor miste livet. Nu fruktar forskare att det snart är dags igen. Vulkanen går på övertid, läser jag och börjar hon koka finns det en plan för hur 600 000 människor ska evakueras. – Hmm, en syditaliensk plan, hur effektivt kommer den att effektueras, tänker mitt fördomsfulla jag. Jag läser vidare att det egentligen är farligare två mil norr om Vesuvio där kokar det rejält. Åren 1982-84 steg marken där med 186 centimeter.I Salerno byter jag från ett modernt och fräscht regionaltåg till höghastighetståget Frecciargento mellan Rom och Reggio Calabria. Jag ska åka med mellan Salerno och Lamezia Terme. Om jag förstått det rätt är Frecciargento det nya varumärket för det som förr hette Pendolino, d v s tåg som kan köra fort på befintlig bana m h a lutande vagnskorgar. Ungefär som våra X2000 alltså. Sedan finns det Frecciarossa som kör snabbare, men då mestadels på nya spår.Att jag nu kommit långt söderut i Italien märktes inte minst på det anslutande tåget som skulle ta mig från Lamezia Terme till Catanzaro Lido. Kontrasten mellan detta skruttiga, bullriga och dieselosande regionaltåg och snabbtåget jag anlände med, var rätt brutal. Inte var det så många som ville åka med heller. Och anslutande… Väntetiden var 1 timma och 13 minuter. Inte heller i Catanzaro Lido var det någon vidare anslutning till tåget mot Soverato, vare sig vad gäller antalet passagerare eller väntetiden. Själva den effektiva restiden Neapel-Soverato fanns det inte så mycket att säga om, fyra timmar och två minuter, men inkl byten tog det sex timmar och femtiotre minuter. Ett positivt intryck från i våras består dock. De flesta tågen kommer i tid, och är det fråga om någon avvikelse handlar det oftare om att tåget kommer för tidigt än för sent. Vem kunde tro det? Det anslutande tåget från Catanzaro Lido fortsatte förvisso mot Badolato, men där stannade det inte, så Fernando, vår researrangör, fick istället komma och möta mig med bil i Soverato. Stort utrymme för förbättringar. Fernando menade att politiker hade låtit sig påverkas att satsa på fjärrbussförbindelser norrut i st f på bättre tågförbindelser. För några år sedan fanns det tydligen fjärrtåg som förband den kalabresiska ostkusten med storstäderna norrut. De tycks ha ”bra” fingertoppskänsla de där kalabresiska politikerna. Fast jag anade ju ugglor i mossen när jag hörde detta och misstänkte genast att ’Ndrangheta, den kalabresiska maffian, hade ett finger med i spelet. Hade den ekonomiska intressen i bussbolagen? Fast, det ville inte Fernando prata om… Kom att tänka på en f d generaldirektör för SJ, Lars Peterson. Han hade bl a i uppdrag att lägga ned olönsamma järnvägslinjer och tillämpade allehanda fula tricks för att tåg på vissa järnvägslinjer skulle få färre passagerare. Om jag inte minns fel, var det också han som kontrade med att dra in tågtidtabellerna när folk klagade på att tågen inte kom i tid. Jag tror hans främsta merit var att han var sosse. Jag hamnar ofta på sidospår, tillbaka till huvudspåret: Italien. Banstandarden verkade vara mycket god, så det finns säkert möjligheter att ta nya grepp.Jag visste inte så mycket om hur jag skulle bo. Terrassen med utsikten över Joniska havet blev en glad överraskning.Jag hann knappt checka in på mitt rum, så var det dags för en promenad runt om Badolato Borgo. Om man tittar i ordlistan så sägs Borgo betyda by eller bosättning utanför murarna. Det stämmer dåligt med hur Borgo beskrevs av våra guider. På nätet hittar jag ennan förklaring till innebörden av ordet: ”a fascinating small Italian town, generally fortified and dating back to the period from the Middle Ages to the Renaissance. It is unique and built around a castle or palace belonging to the noble family that held power at that time and it is often surrounded by walls. In Italy we have around 270 Borghi from the Dolomites to Sicily and they are the symbol of the Italian culture with artistic and architectural heritage”. Det lät mer som beskrivningen vi fick. Resterna av slottet efter en jordbävning för cirka 70 år sedan är numera jämnade med marken och nu står vi på piazzan som skapades efter slottets hädanfärd. Vi var en liten resegrupp, till en början sju personer och senare under veckan skulle även Slobi ansluta. Rosie, Svante, Ingela, Anders och Slobi förstås, kände jag sedan tidigare. Anne, Jan och Sirpa var nya bekantskaper. Fernando berättade att staden grundades 1080 av normander, d v s vikingar. Han berättade vidare hur man ursprungligen bodde vid havet, men att man flyttade upp i begen för att kunna försvara sig mot alla de folk som kom farande kors och tvärs och som ville utöka sin makt. Innan normanderna var det väl fenicier, greker, turkar m fl man fick hålla stånd emot. Efter jordbävningen och översvämningen i början av femtiotalet var det många som lämnade sina förstörda bostäder i Badolato Borgo. En del flyttade återigen ner till kusten, andra flyttade norrut. Men, något som förvånade mig var avsaknaden av fiske. Inte ens innan man övergav kustsamhällena förstod jag det som att fisket hade någon egentlig betydelse.En av barerna vid piazzan hade ett originellt arrangemang. Vakthunden stod på taket. Såg nästan uit som en staty.Första kvällen bjöds på välkomst-aperitivo. Till vänster vår reseledare Fernando och i mitten Luigi. Som jag förstod det ägde Luigi restauranten vi är på, där vi också serverades middag och alla frukostar. Dessutom tror jag han ägde rummet/lägenheten jag bodde i. Luigi verkade vara en varm och vänlig person. Dessvärre pratade han ingen engelska, men vi kommunicerade hjälpligt på någon slags kombination av italienska och spanska. Foto Jan.Jag trodde att franskans apéritif och italienskans aperitivo var samma sak, men Wikipedia vet bättre. Emedan det franska ordet enbart avser dryck, syftar det italienska ordet på både dryck och tilltugg.Vinet serverades direkt från ekfat och kunde väl sägas vara en slags kalabrisk motsvarighet till Beaujolais nouveau. Foto från Jan.Till maten bjöds vi på fina viner, men så plockade resekamraten Jan in en betydligt dyrare flaska kalabriskt vin som han generöst bjöd på. Jag blev helt golvad, ett av de godaste rödvinerna jag druckit: GB Giovan Battista Odoardi 2015 gjort på druvan Gaglioppo. Jan visade sig vara vinexpert och f d vinimportör. Efteråt googlade Jan runt lite och berättade att det var ett av vinvärlden hyllat vin, i klass med eller bättre än de bästa toskanska eller kaliforniska vinerna. Tack för den upplevelsen!Nästa dag, måndag, fick vi träffa Guerino för ytterligare en guidad tur runt Badolato Borgo. Guerino visade sig vara en färgstark och kunnig person och så småningom började rollfördelningen klarna. Fernando var arrangör och chaufför och Guerino guide och tolk.Även i ett så litet samhälle som Badolato Borgo fanns det olika stadsdelar och det var (är fortfarande?) viktigt att bo på rätt ställe beroende på vilken grupp man tillhörde. Det var t o m så att man pratade olika dialekter på vardera sidan av denna gata.I bara lilla Badolato Borgo fanns det tydligen hela 14 kyrkor. Om de nu var så hela vet jag inte, bara fem av dem är öppna idag. Här är vi inne i en kyrka med byzantinskt ursprung, Santa Caterina d’Alessandria. Inget ont som inte har något gott med sig. Den här målningen från 1400-talet hittade man efter det att ett konstverk som dolde densamma hade stulits. Guerino berättade även livfullt om alla religiösa processioner man hade under påsken, de tre olika brödraskapen utklädda i olika dräkter, barn som vuxna, kånkandes på diverse statyer. Det måste vara en färgrann syn.Man förundras emellanåt över att husen sitter fast där de klättrar upp för bergsväggarna. Nu gjorde de inte alltid det. En hel del förstörelse blev resultatet av både jordbävning och översvämning i början av femtiotalet.Ett typiskt farmarhus hade köket högst upp på tredje våningsplanet, på andra våningsplanet sov man och längst ner hade man sina förråd och djur. I förrådet hörde vinet till det viktigaste. Man drack det som vatten och man uppfattade det som blodet i kroppen.Ibland ska bilder bara tala för sig själva. Men, jag kan ändå inte låta bli. Även om många hus var förfallna så är Badolato Borgo en jättevacker stad. Det är så mysigt att bara strosa runt i gränderna och låta sig överraskas vad som väntar bakom nästa hörn.Många hus väntar fortfarande på att restaureras. I Badolato har man på senare år bedrivit ett aktivt arbete för att locka utlänningar att köpa hus i stan, så att de kan renoveras och stan återfå sitt liv.Om jag minns rätt hade det här huset köpts av svenskar som var i full färd med renoveringen. Till skillnad från den frustration man kan möta i Sverige där storstadsbor köper hus i skärgårdssamhällen och driver upp priserna så att de bofasta inte har råd att bo kvar, var man här stolt över att ha lyckats locka hit utlänningar, så att husen bevarades och samhället förblev livskraftigt. Man ser sig t o m som en förebild för andra italienaska byar som övergivits och nu åter fått liv.
Den 26 december 1997 anlände fartyget Ararat till kusten utanför Badolato, med 836 flyktingar från irakiska Kurdistan. Badolato Borgo blev ett experiment och en ledstjärna för hur flyktingar kan integreras i samhället. Som det beskrivs tog Badolato emot dem med öppna armar och man erbjöds tak över huvudet i en nedlagd skola och i övergivna hus. Förutom den generösa attityden var det också ett sätt för Badolato Borgo att rädda staden från att överges. Runt om i stan finns dessa små stenar fastmurade för att minna om historiska händelser och just här berättas om hur en gravid kvinna hjälptes av en polisman med namnet Angelo Asuni och hur den nyfödda flickan fick namnet Angela efter sin mammas räddare. På nätet läser jag att familjen, mamma Sanaria, pappan Deler och dottern Angela bodde i Badolato Borgo under några månader, men att de numera bor i Sverige.
Brunnen var förr en träffpunkt och inte minst en plats för romanser. Kvinnor var hårt hållna, men tilläts gå för att hämta vatten. Där kunde killarna vänta och romantik kunde uppstå. Enligt sägnen satt det en man på balkongen, en trappa upp, snett bakom fotografen, och spanade på en av dessa kvinnor som dagligen kom till brunnen. Tycke uppstod. Hon var av ett lägre stånd, han var av ett högre. Ett omöjligt äktenskap då. Hon fick istället gifta sig med en man av hennes klass. Då hände det. Plötsligen blev hon fri att göra vad hon ville och rymde med mannen på balkongen. Motsägelsefullt? Ja, med vårt perspektiv, men då var en annan tid. Gullig eller hemsk historia?Santa Lucia är allerstädes närvarande, inte bara i Syrakusa på Sicilien där hon är stadens skyddshelgon. Man stöter på hennes namn lite här och var i Italien.Den här medeltida porten in till Badolato Borgo är den äldsta som finns kvar efter den fatala jordbävningen för ca 70 år sedan. Den leder dock ut i tomma intet idag.Det är bara att flytta in. Pizzaugnen är redan på plats.
Egentligen skulle vi även ha bersökt ett Franciskanerkloster på förmiddagen, men det besöket hade ställts in, så istället åkte vi direkt vidare till en gård där vi skulle äta lunch.
Här odlade man uppfrån och ner mot dalen, vindruvor …… oliver och längst ner i dalen, citrusfrukter.Den allvetande Guerino tycks säga några kloka ord om gårdens vin, Cirimingiano. Om jag förstod det rätt producerade man normalt mellan 2000 till 6000 liter vin, men i år räknade man inte med att få ut mer än 500 liter. Förutom att klimatet i år varit en stor utmaning var även vildsvinen bovar i dramat.Det här var en av de ljuvligaste luncherna jag upplevt. Stämningen, utsikten, den behagliga värmen, skuggan under träden, maten, vinet. Som Jan uttryckte det, vinet smakade som om man pressat druvorna direkt i glasen. Det ska inte försås som att det smakade saft, snarare som att det smakade som ett ärligt, härligt vin. Vid kortändan syns vår värdinna Daniela Gallelli.Efter lunchen fick de som ville skjuts ner till Badolato Marina. Vad jag vet var det bara jag och Sirpa som badade. Varför kan man undra. Det var underbart, säkert 23° i vattnet.Det var minst sagt tomt på stranden. Men, från ingenstans kommer så en kille fram till mig och Sirpa och tilltalade oss på italienska. Vi fattade ingenting. Han betedde sig lite märkligt och såg lite mörk ut i ögonen tyckte jag. Han är nog hög, tyckte Sirpa. Sirpa står upp och plötsligen tar han tag i hennes ena fot för att kyssa den. Sirpa tappar balansen och faller omkull. Senare fick vi höra att han även givit sig på Annes fötter. Senare under veckan berättade vi om incidenten för ett par svenskar som bor i Badolato Borgo. – Jaså, han! Han är väl vad man skulle kunna kalla för byfånen i Badolato Marina. Så var det med det…I väntan på transport till dagens oliväventyr kan man njuta av den vackra vyn…Idag är vi på besök på Luigis eller var det Luigis mammas gård? Jag vet inte. Vi ska i alla fall få lära oss lite om hur oliverna skördas och hur de kan användas för inläggningar av olika slag. Uppgifterna varierade lite, men de äldsta träden sades vara omkring 5-600 år gamla.Hela 60-65 % av Italiens olivskörd sades komma från Kalabrien och Apulien. Man kan ju kratta ner oliverna som jag gör här, men…… det är ju effektivare att använda motordrivna redskap. Det fanns både motordrivna ”krattor” och ”grenskakare”. Men, inget som står på topp tio över extraknäck. Tungt, bullrigt och fullt med avgaser. I år hade vädret ställt till det. Våren var blöt och sommaren torr och oliverna hade förtvinat, sä skörden var långt under den normala. Skördesäsongen sträcker sig från början av oktober till slutet av november. Uppfattningarna tycks dock gå isär. Vissa börjar redan i september.Somliga får inte nog av avgaserna från redskapen. Foto: Jan.Allt skulle fångas upp av näten under träden och som ett första steg gällde det att gallra bort löv och kvistar. Inte i första hand, fick vi lära oss, för att det behövdes för att pressa oljan ur oliverna, utan för att tjäna som gödning så hinkens innehåll slängdes ut runt träden. Oliverna hälldes sedan över i plastsäckar för vidare bearbetning.Guerino översätter vad Luigis mamma Sisina Piroso berättar om. För inläggningarna är det även lite noggrannare vilka oliver som används. Nu visar hon på hur en inläggning med bl a fänkål förbereds. Den kunde vi naturligtvis inte prova. Den ska ju stå ett tag. Istället plockade hon fram en redan färdigställd inläggning. Oliverna hade fått ljusbrun färg. Jättegott. Det var svårt att sluta äta.Kärnorna skulle bort. Ett tidsödande arbete som utfördes genom att banka en sten på varje oliv och sedan pilla ut kärnan.God mat, gott vin, trevligt sällskap och en underbar miljö. Vad kan man mer önska? Ännu en härlig lunch…Efter all mat och allt vin kände jag och Sirpa för att röra på oss. Chiesa dell’Immacolato från 1686 ligger som en utpost för Badolato Borgo. Härifrån gick vi ner mot Badolato Marina, Badolatos kustsamhälle. Någon marina såg jag aldrig till och om jag fattade rätt skulle marina förstås som, ”vid havet”.Kyrkan var stängd, så istället fick vi njuta av sikten en stund innan vi tog oss ner för branten. Ser det inte ut som en gammal akvedukt nedanför stan?Från kyrkan bar det rätt brant utför och det gällde att ha koll på hur man satte fötterna för att inte rulla ner på löst grus, snubbla på stenar eller fastna på rötter. Skönt med stadiga vandrarkängor. Efter denna nedstigning var det bara att följa en bekväm grusväg mellan lummiga odlingar tills man…… kommer fram till detta. Tyvärr en vanlig syn i Syditalien.Även stranden hade sin dos av förfall.
Nästan oavsett vart vi skulle hade vi fått höra att det skulle ta en halvtimma, ungefär. – Hur lång tid kunde det ta att promenera ner till stranden? – En halvtimma! Det tog 1 timma och tio minuter. Och då klättrade vi ändå över en mur för att gina över järnvägen. Busigt, tyckte Sirpa.
Efter ett dopp i havet skulle vi vidare till kvällens begivenhet, en kurs i hur man gör en riktig pizza. På vägen dit hojtade Guerino på oss. Han satt med en kompis på en bar. Ville vi inte ha något att dricka? Det sade vi inte nej till… Tack för din generositet! Så småningom landade vi dock hemma hos Simona och hennes familj för den obligatoriska antipaston. Simona bodde dock i Nederländerna och var bara hemma på tillfälligt besök. Har vi nte fina förkläden på oss? Förutom att fungera som skydd för mjöl och tomatsås så åkte den även fram emellanåt för att navigera m h a kartan.Som nämndes inledningsvis är det degen som är hemligheten bakom en fulländad pizza. Då gäller det även att välja rätt mjöl. Nu vill jag dock addera en annan komponent: tomatsåsen. Den gjorde verkligen skillnad. Jag har aldrig förstått poängen med den enkla Margaritan. Nu vet jag bättre. En Margarita kan vara jättegod, om tomatsåsen är så välsmakande som Simonas.Sedan var det en hel vetenskap hur degen skulle knådas. Får se om tekniken sitter när det blir dags att prova på egen hand.Och så måste det ju vara rätt temperatur i vedugnen. Simona fick tillkalla sin pappaTotò, som byggt ugnen, men så småningom ordnade det sig.Det var rejält hett i ugnen och pizzorna blev färdiga på nolltid. Först skulle man dock ha snurrat på dem några gånger med hjälp av den jättelika stekspaden. Den rätta knycken skulle det vara, både för att langa in pizzan och få av den från stekspaden och sedan snurra på den inne i ugnen. Foto: JanNy dag, nya tag. Nu har det blivit onsdag och vi besöker en Masseria, d v s begreppet i södra Italien för en stor lantgård. Gården vi ska till heter Torre Zuvino och ligger mellan Guardavalle och Stilo. Den drivs som en s k agriturismgård. Vad är då det? En ”fungerande” gård som även tar emot gäster för övernattningar och måltider, är ett sätt att bskriva det på. Vi fick en guidad tur på ägorna. Jag fascinerades över alla fruktträd av olika slag. På ICA står det ju vad det är för frukter. Så här i efterhand får man ta stöd av Google och försöka gissa sig fram.Vad sägs om kakifrukt eller persimoner. Känns ju väldigt exotiskt. Aldrig hört talas om endera nåndera. Någon som har ett bättre förslag?I mina ögon ser det ju ut som limefrukter, men vem vet, kanske är det ännu en för mig okänd frukt. Jag letade faktiskt efter bergamottfrukten. Ni vet den som sätter sin karaktätistiska smak på teblandningen Earl Grey. Jag har fått lära mig nu att Bergamott är en citrusfrukt. Hade jag heller ingen aning om. Det är lärorikt att resa.Vad är det här då? Europeisk bäralm, säger Google. OK, vad är då det? Jag läser vidare. ”Europeisk bäralm har frukter som är ätbara. Man kan antingen äta dem kokta eller råa. Dekokt på frukten används mot kraftiga menstruella blödningar, kolik och amenorré” OK, fast det är ju inte alltid Google har rätt. Det kanske är ett helt annat träd…På en riktig gård ska det ju även finnas djur, t ex präktiga kalkoner.Apelsinträdgården? Frukterna ser ju i alla fall lite för runda ut för att vara citroner.Här är det numera rätt torrt, men i informationsflödet börjar det nog bli lite overflow. Om jag minns rätt var detta något slags vattendrivet system för att pressa fram olivolja.Och detta var väl något gammalt vakttorn med vars hjälp gården skulle skyddas från angrepp.Här är akvedukten intakt, men längre bort vill jag minnas att den som så mycket annat skadats av jordbävningen och översvämningarna runt 1950.Ett fint jordbruksmuseum hade man också. Summa summarum, en välskött och vacker gammal gård.Vi åkte vidare till Villa Vittoria, dock inte på denna vespa. Jag har för övrigt aldrig kört vespa, men nu fick jag provsitta vespan som stod vid entrén. En sextiotalare gissade jag. Svante som var f d vespaägare trodde sig veta bättre och menade att den var från åttiotalet. Facit: sextiotalet 🙂Vem tar emot på Villa Vittoria om inte Donna Vittoria. Vi ska först få en inblick i hur man fyller auberginer med godsaker.Nu kör vi alla ner händerna i bunken och fyller auberginer. Foto: Jan.Det både ser gott ut och var väldigt gott. Simona är med oss idag också och vakar över matframställningen.Sedan var det där med att göra pasta. Inifrån och ut eller hur var det nu degen skulle knådas? Foto: Jan.Förutom att det då krävs en deg som grund, så ska den ju formas också.Formas på ett säreget sätt. Degen rullas runt halmstrån. Halmstrået drog man sedan bort och vips, i bästa fall, hade man en bit rund pasta med hål i mitten. Jag tror jag fortsätter att köpa färdig pasta. Det finns en gräns för tålamodet.Det finns i alla fall ingen korrelation mellan kroppslängd och mängden matlagningskunskap. Foto: Jan.Och simsalabim. Ännu en välsmakande lunch.Vad hette nu den där oranga frukten? Var detta en persimon?Vi äter så magen står i sju hörn. Ikväll valde vi att samlas på min terrass och ersätta middagen med vin och snacks.Idag, torsdag, var det första gången jag kände att programmet gick lite på tomgång. Ännu en gång besökte vi en olivodling för att plocka oliver, en rätt förfallen gård dessutom. Vad gör vi här, tror jag flera av oss kände.
Video: Jan.
Oliverna ska till olivpressen och nu var det inte så noga hur oliverna såg ut som det var när de skulle användas för inläggningar.Vi skulle ha en picknick-lunch, men Fernando var lite villrådig och verkade fundera över om detta verkligen var en bra idé. Man var nog orolig över att det eventuellt skulle regna. Det slutade i alla fall med att han åkte och köpte mackor och så åkte vi rätt långt upp till ett picknickområde i bergen på drygt 1000 meters höjd. Här var det svalt. Foto: Jan.Men, en vacker skog var det. Kändes lite som om man var på t ex Kullahalvön.Men på Kullahalväöön är man närmre havet…Och inte brukar kossorna gå och beta i skogen därhemma.Nu skulle jag och Guerino åka och hämta Slobi. Hon hade flugit till Neapel kvällen innan och ungefär som jag fortsatt med diverse tåg mot Soverato.Nästa programpunkt var ett besök på olivpressen i Badolato Marina. Guerino verkar vara lite av en impulsernas man och fick ett ryck och stannade och bjöd på glass. Trevligt initiativ, men samtidigt stod Fernando och den övriga gruppen och trampade utanför olivpressen och undrade vart vi tagit vägen. Till slut så återförenades vi i alla fall.Förmodligen en något förenklad beskrivning. Löv och annat skräp blåstes bort och oliverna …… paraderade vidare …innan de maldes ner till en geggamoja.Och ut kom olivolja. Slutet på en arbetsintensiv och tidskrävande process. Enligt en anteckning jag gjorde gav 100 kg oliver 15 liter olja. Framöver kommer vi nog alla att tycka att det är billigt med olivolja.Dags för oljeprovning.Vi fick alla med oss en flaska Vad är det då för skillnad mellan Olio Extra Vergine di oliva (Extra Jungfruolivolja) och Olio Vergine di oliva (Jungfruolivolja)? Jo, syrahalten fick vi lära oss. I den finare oljan får syrahalten inte överstiga 0,8 % och i den som enbart kallas för Jungfruolivolja, får syrahalten inte överstiga 2 %. Foto: JanJag undrar hur många gruppbilder som togs. Foto från Jan.Middag. Blir nyfiken på vad som var så roligt. Foto: JanEgentligen skulle vi ha besökt en ostproducent, men de fick förhinder att ta emot oss, så målet för dagens utflykt blev istället San Floro, där vi skulle få följa hur silke blir till. Vi stannade dock till i Soverato Marina för ett besök på marknaden och en rundvandring i stan. Utan att fråga provsmakar Slobi vindruvorna, som om det vore den självklaraste sak i världen. Och tydligen var det det. Ingen reagerade.Så har vi då landat på silkesfarmen. Tyvärr talade vår guide en för mig svårbegriplig engelska, men jag har läst på lite i efterhand. Och allra först, hur är det egentligen? Är silke och siden samma sak? Nähä, silke är fibern och siden är tyget. Så var det med det. Grunden för allt silke är i alla fall löven från mullbärsträden av vilka man har ca 300 st.De kräsna silkesmaskarna nöjer sig bara med det bästa, d v s mullbärsträdslöv. Något ensidig föda kan man tycka. Silkesmasken är silkesfjärilens larvstadium.När det är dags att utvecklas till en fjäril spinner de in sig i en silkeskokong. Kokongen består av en enda tråd och enligt uppgifter på nätet kan den bli upp till 900 meter lång, fast jag tyckte hon sa 2000 meter. Långt oavsett.För att få silkesgarn från kokongen skördas kokongerna och kokas i varmt vatten, vilket dödar larverna och lossar fibrerna. Kokongarna läggs sedan i varmt vatten, vilket mjukar upp fibrerna och gör det lättare att riva upp dem. Slobi försöker sig på att försiktigt linda av fibrerna från kokongen. Sedan tvinnas de ihop för att skapa en enda, sammanhängande tråd av silkesgarn. Fick man förståelse för att det är dyrt med olivolja, kan man ännu mer förstå att siden är dyrt.Silke ska bli siden. Foto: Jan.Varje besök avslutas med mat och vin, så även idag. Nu har jag nästan hunnit glömma det, men jag nådde nog mitt crescendo av en elak mancold just här.Mot slutet av vexckan kunde man nästan tröttna på antipasto. Variationsrikedomen var inte alltid så stor. Men nu, vad sugen man blir! Slobi tyckte det var mycket kött. Hon saknade fisk, men det kanske har sin förklaring i att det inte tycks finnas någon riktig tradition här av fiske. Foto: Jan.Lördag och sista dagen med program. Vi är egentligen på väg till en vinodling, men först ska vi besöka ett kloster.Kalabrien var under bysantinskt styre fram till början av 1000-talet och mycket av den grekiska kulturen har bevarats och utvecklats i regionen, vilket lett till att södra Italien varit en av huvuddestinationerna för ortodoxa munkar från öster, som här i Monastero Ortodosso di San Giovanni Theristis.Klostret är relativt nyrenoverat och ser väldigt välskött ut. De sista arbetena avslutades 2002. 2008 beslutade kommunfullmäktige i Bivongi att låta den rumänsk-ortodoxa kyrkan i Italien disponera klostret under 99 år. Slobi fann dock att munken till höger, utöver rumänskt, även hade serbiskt ursprung.Sagde munk sålde även pastiller som jag tyckte han kallade dem. Allehanda spännande smaker lät det som. Det var ju lördag och dags för lördagsgodis, så jag öppnade raskt den nyinköpta asken och lät mig smaka. Och det var förfärligt. Inte hellar var det pastiller avsedda att äta. Det var rökelse. Jag blev orolig att jag skulle bli sjuk och det tog säkert ett dygn innan den äckliga smaken försvann. Sirpa: – Tänk att man fortfarande måste ha koll på vad en del stoppar i munnen.Eller var det detta som avsågs med vandringen? Vi skulle besöka en vinodling och det var bara vingårdens jeep som körde ner. De som inte anmälde problem med rörlighet eller hjärta fick gå fram och tillbaka, vilket inte alls var otrevligt.Visst blir man sugen? Frågan är, var detta ätedruvor eller vindruvor avsedda att göra vin av? Jag läser att vissa druvsorter lämpar sig för båda sakerna.Här odlas i alla fall vindruvor avsedda för vinframställning.Här får vi en kurs i beskärning av Cosimo Murace, ägare till Azienda Agricola Murace Vini. Lite annat tänk jämfört med att beskära t ex äppelträd.Vi fick prova på själva, men vi avvaktade med att klämma åt sekatören innan Cosimo godkände klippet.Lagring och buteljering skedde nere i den närbelägna byn. Mycket här i Kalabrien tycks vara väldigt småskaligt. Här fick vi även träffa Valentina, Cosimos dotter som var lite bättre på engelska.Cosimo håller upp en flaska Cosmi. Cosimo gav ett väldigt vänligt, nästan fromt intryck.Vi lät oss väl smaka av både vin och tilltugg och en flaska följde med oss hem.Inte riktigt dags ännu att åka ”hem” till Badolato. Först ska vi besöka Cattolica di Stilo. Stilo är den till synes fina byn nedanför. Där stannade vi dock inte till.Även Cattolica di Stilo har bysantinskt ursprung och är byggd på 800-talet. Tanken svindlar. 800-talet!Det var en fantastisk liten kyrka.En vecka har gått och imorgon är det dags att bryta upp. Många av oss är nog fullproppade med intryck som vi kanske har svårt att hålla isär. Det får vi dock reflektera över senare, för nu är det avskedsmiddag med musik …
… och dans. Och så, som vanligt, god mat och dryck. Vi gick inte hem hungriga den här kvällen heller.
Ingen av oss hade långt hem, men för oss var det bara att runda huset. Godnatt!Vi hade några förmiddagstimmar att slå ihjäl innan vi skulle haka på Ingela och Anders på deras transfer till flygplatsen i Lamezia Terme. Slobi hade ju missat promenaderna i Badolato så vi tog en behaglig avskedsvandring runt stan.
Under vandringen med Guerino berättade han om olika utlänningar som köpt hus i Badolato. Så många som 25 svenska familjer skulle tydligen bo i Badolato. Här bor en av hade han berättat tidigare under veckan. Och här var de: Elisabet och Dick. – Vill ni inte komma in på en fika?Jo tack!De flesta utlänningar som köpt hus i Badolato har fått renovera från grunden. Dick och Elisabet hade dock turen att hitta ett färdigrenoverat hus.
Ingen stor trädgård, men väl så prunkande.
Något i den här bilden framkallar en känsla av ”arrivederci”. Kanske ses vi igen.
Att sammanfatta en vecka som denna är inte helt lätt. Det var så många olika intryck. Men, en sak är gemensam för alla besök, kurser och måltider och det är människorna. Det har ofta känts som att bli hembjuden till vänner, till varma och generösa människor. Jag brukar ofta förklara mitt bloggande med att det hjälper mig att sortera intrycken och det har väl i hög grad gällt just denna resa. Badolato är ju en liten pärla, men vi har också besökt många andra, vackra platser och vi har lärt oss mycket. Och så vädret, som svensk sommar när den är som bäst!
Personligen hade jag kanske uppskattat att få röra på mig lite mer, någon vandring eller lite yoga mellan alla bilturer. Och en ledig dag hade kanske varit skönt mellan alla aktiviteter. Det kan ju vara svårt att få in allt under en vecka, men jag hade nöjt mig med en guidad promenad i Badolato och en olivplockningsaktivitet.
Det har verkligen inte känts som en gruppresa i vanlig mening. Vi har blivit så väl omhändertagna, inte på ett i första hand professionellt sätt, utan mer på ett familjärt sätt. Tack Guerino, Fernando, Luigi, Simona och alla andra som gjort denna vecka till en oförglömlig upplevelse. Och tack alla medresenärer för den fina sammanhållningen och vänskapen vi etablerade.
Nu väntar ytterligare en vecka för mig och Slobi. Mer om det i ”Italien, etapp 2”.
Och ni som var med kommentera gärna om jag glömt något viktigt eller fått fel för mig på någon eller några punkter. Inte alls otroligt… 🙂
