Gastar: Marie Olsson, Sara Sandberg och Louise Vestlie
Datum: 18-22 juni 2025
Ibland kan man upptäcka att det är skönt eller i alla fall inget farligt med att frigöra sig från traditioner. Vem vet, denna och föregående års midsommar kanske visar sig bli ett trendbrott för min del. Förra året seglade jag i Finland, så då fanns det ju en naturlig förklaring till att vi inte hittade en midsommarstång. Där vi befann oss hade vi helt enkelt fått söka väldigt länge. – Hur firar ni midsommar här? Vi åker till stugan, tyckte man. Midsommarstång? Kanske att man i svensktalande Finland dansar runt midsommarstången. Denna midsommar siktade vi på en traditionsenlig midsommar på Låghallskär, med Säck som reservplan, men inget blev riktigt som planerat.
Som så ofta tar det några timmar att komma iväg. Vi samlades vid nio och vid tolv var vi på väg. Varken vädret eller väderprognosen var riktigt med oss, men stämningen och förväntningarna verkade ändå vara på topp.Snart nog kompletterades väderbilden med regn som vräkte ner. Eller regn, bitvis haglade det. Just intensiteten i nederbörden gjorde det hela ändå till lite av en spektakulär upplevelse.Och, en gammal sliten klyscha som ändå har sitt berättigande, inget ont som inte för något med sig. Trots att vi med stigande ålder måste ha bevittnat ett stort antal regnbågar, verkade ingen av oss ha upphört med att fascineras över dessa färgfenomen.När jag seglat ut i skärgården för att fira midsommar har vi nästan alltid givit oss iväg någon gång under torsdag eftermiddag. Nu var vi iväg redan vid onsdag lunch, så vad skulle vi göra med all denna extra tid? De obeslutsamma vindarna fick avgöra. Farten varierade mellan 0 och 8 knop, vilket ledde oss till Hemholmen, mer känt som Ostholmen som ligger mitt emot. Mitt över fick vi en lugn natt och bra skydd mot de väntade vindarna som skulle vara rätt friska.
Vi funderade hit och dit. Väderprognosen lockade inte till att lägga sig på Låghallskär på torsdag kväll. Skulle vi kanske vända om och fira midsommar vid Krokholmsviken, mera känt som Säck. Säck är dock ön i nordväst, men det är ju begripligt att även viken kallas för Säck, man går ju liksom in i vad som känns som en skyddande säck. Som jag förstått det skulle det trevliga midsommarfirandet äga rum på Krokholm på ön som ligger åt öster och söder. Jag skulle ju sagt Krokholmen, men i kortet står det faktiskt Krokholm och även Söderholm för delen, surprise, längre söderut. Samtidigt kan man hitta Krokholmens naturreservat. Inte lätt att vara språkpolis med sådana inkonsekvenser 😉
Åter till seglingen. Vi bestämde oss till slut för att ta oss till någon skyddad naturhamn nära Låghallskär och hoppas på att vindarna skulle både lugna sig och vrida sig. Så fick det bli. I expressfart seglade vi söderut. Det finns inte så många naturhamnar skyddade för nordliga vindar och vår plan visade sig inte vara så unik. Många var vi som styrde mot just Böteskobben. Först var vi inne här och nosade utan att hitta någon förtöjningsplats med tillräckligt djup.Istället kröp vi lite västerut och efter ett tag hade båten på vår styrbordssida inte bara oss som grannar. Som mest låg det nog en sex-sju båtar här. En av mina gastar, snappade upp en kommentar från grannbåten: – De verkar ju vara trevliga, men det var ju inte det här vi hade väntat oss, hade de tydligen muttrat.En upptäcktsfärd på ön känns som ett måste. På Naturkartan nämns tre namn, utöver Böteskobben även Björkskär och Kalvholmen. Som på så många andra ställen har landhöjningen lett till att sund torrlagts och öar smält samman.Inga midsommarblomster direkt, men den här typen av lilja såg vi lite här och var. Svärdslilja gissade Sara på. Louise var inne på Iris. Båda visade sig ha rätt respektive lite rätt. Svärdslilja var det och den hör till familjen Iris.
Knappt tre timmar efter det av vi drog upp ankaret vid Hemholmen var vi förtöjda vid Böteskobben. Vi var alltså här redan kort efter ett. Hade vi kommit lite senare hade vi tydligen fått plats i den mer skyddade viken vi först var inne i. Flera av de båtar vi hade förväntat oss att möta på Låghallskär hade då förtöjt där. Några av dem kom över till oss och lobbade för att vi skulle ligga kvar vid Böteskobben och att vi kanske kunde byta vik för att få bättre skydd för det förväntade vindvridet. Jag och grannbåtens skeppare gick över för att reka och hälsa på de andra. Jodå, en stor motorbåt och en segelbåt skulle lämna så tre segelbåtar borde vi kunna klämma in där.
Men, då hände det som inte får hända. En klantig gubbe som inte ser sig för. I tron att han kliver på en stängd skylight, kliver han rakt ner i förpiken på den båt han gästat för att hälsa på diverse trevliga bekanta. Och han slår sig rejält. Han tappar helt andan, ligger flämtande på fördäck och klagar över ont i bröstkorgen och i benet eller om det var knät eller både och. Viss uppståndelse uppstår. Som tur är finns en söt och snäll sjuksköterska som kan göra en första kontroll och konstatera att han kan andas och att lungorna verkar vara hela, men att något av revbenen kan ha gått åt skogen. Gubben får höra att han nog bör räkna med smärtor i flera veckor. Gubben? Jo, det var jag och jag kan inre ens skylla på att jag var onykter. Jag känner först viss panik, ska jag behöva ställa in hela sommarens seglingar? Men nä, det var tydligen bara att köra på, knipa ihop och äta smärtstillande.
Men, flytten till den andra viken blev det inte mycket med. Mitt i vår rangering smög sig en fjärde segelbåt in i leken och knep min tänkte tilläggsplats. Hade vindprognosen varit lite snällare hade jag säkert kunnat lagt mig utanpå någon av de andra båtarna, men det kändes för riskabelt.
Så, till slut hamnade vi alltså ändå här på Låghallskär. Inte bara vi, utan även en del andra bekanta hade trotsat vindprognoserna. Låghallskär är ju en fantastisk ö, vackert belägen med en vidunderlig utsikt över ytterskärgården och havet och med inbjudande klippor. Och som om inte det räckte har väl midsommardansen varit det där extra dragplåstret som lockat massor med båtar att söka sig hit. Men, var höll arrangörerna hus i år? Berget med sin flata dansbana var tomt och övergivet, ingen stång, inga musikanter. Jag gick och letade efter den demonterbara midsommarstången som jag förstått att den brukat gömmas i snåren. Tomt.Sillunchen avverkad och dags att hugga in på besättningens vackra jordgubbstårta.Bara Sara hade varit på Låghallskär förut, så en promenad runt ön var ju en given programpunkt. Jag hade inte hoppat över till den här kobben förut, så nu fick jag bocka av den punkten också. Vi var lite nyfikna på sjömärket på toppen av kobben. Enligt Göran Lindgren som också anslöt med sina barnbarn var det inte ett militärt sjömärke utan ett gammalt enslinjemärke för fiskarna.
Inte heller någon traditionell, gemensam grillning på berget blev det för vår del. Vinden skulle återigen vrida och jag bestämde oss för att lämna och söka en mer skyddad tilläggsplats för natten. Vi hissade inga segel utan hoppades hitta någon närbelägen kobbe i arkipelagen runt Långviksskär.
Istället för att ligga still hela midsommarafton hade vi nu avverkar tre hamnar. Den lilla Sandglokobben fick bli vår natthamn tillsammans med två andra båtar. Inte mycket till hamn kanske, men den har tjänat sitt syfte flera gånger förut och även i år erbjöd den en lugn natt och goda möjligheter att grilla våra midsommarbiffar. Egentligen tycker jag det är lite överreklamerat, det där med att grilla, men är det någon gång det ska ske är det väl just på midsommarafton. Besättningen delade inte alls min lilla besvikelse över den hattiga midsommarlogistiken, utan uttryckte istället stor tillfredsställelse över att bara få vara i ytterskärgården och att dessutom ha fått se fler öar än de räknat med. Ja, tänk vad förväntningar kan ställa till det 😉Louise är flitig och städar ur sittbrunnen som har en otrolig förmåga att dra till sig en massa skräp på kort tid.
Från Sandglokobben fick vi en spännande segling mot Sadelöga. Först beskedliga vindar. Sedan ett rev. Sedan två rev. Sedan bara försegel.
Jag började nästan tvivla på att Sadelöga verkligen skulle ge oss lä. Tänk om det var tomt där och alla hade flytt fältet p g a den hårda vinden. Vart skulle vi då ta vägen? När vi kommit ut ur det smala sundet på Sadelögas västsida var det som ett trollslag. Plötsligt blev det stilla och vi kunde njuta av vad som faktiskt började likna värme. Och inte var det tomt inte, men vi fick en bra plats.Visst hade vi badat varje dag, åtminstone jag, Louise och Sara, men nu ville vi i igen, bara för att vi blev så varma och t o m Marie hoppade i. Besättningen hade listat ut att skepparen fyllde år, så efter badet fick midsommartårtan även bli födelsedagstårta. Även grannbåtens skeppare fyllde år och de tyckte nog att det var lite beige att fira med tårta. De skålade med oss i bubbel. Och tack för alla födelsedagshälsningar med skönsång inte bara från barn, barnbarn och syster, utan även från er som blev kvar på Böteskobben. Det värmde.
Var midsommaraftonen relativt lugn, blev det desto mer liv i luckan på midsommardagskvällen. Först kröp vi ner och lyssnade på musik, sedan blev det musikquiz och till sist disco och dans. Ljudvolymen stegrades allt mer. Dagen därpå frågade Marie en av kvinnorna på grannbåten om de hade hört oss. – Ja! blev det bistra svaret och vi fick skämmas lite. Men, bara lite. Det är ju bara midsommar en gång om året…
Jag valde istället att vända mig till kvinnan på den andra grannbåten för att höra hur hon mådde. Dagen innan hade hon rasat ner i vattnet när hon skulle kliva iland. Tydligen hade hon tagit stöd av en av förtöjningslinorna som var fäst med en bergskil och bergskilen hade lossnat. Efter plurret hade hon sett rätt chockad ut och frös säkert av alla blöta kläder, men nu medgav hon att hon också fått sig en smäll mot ryggen. Hon bekräftar en sanning som jag t o m tror är belagd i undersökningar, eller vad säger du Jonas Ekblad, att det farligaste med segling är rörelserna i hamnen. Jag brukar ibland tillrättavisa mina gastar att är det någon gång de ska ha räddningsvästen på sig så är det när vi lägger till eller lägger ut ur hamnen och så här i efterhand kan jag konstatera att det också är där som plurren från min egen båt ägt rum, aldrig ute ill sjöss. Därmed inte sagt att man kan strunta i flytvästen när man seglar…
Ni kanske förstår varför Sadelöga hör till en av mina absoluta favoriter i Stockholms skärgård.Skepparen föreslog att vi skulle kasta loss senast vid 12. De flesta andra båtarna hade en annan tidtabell och gav sig av tidigare. Här har jag och Louise klättrat och hoppat på stenar över till den angränsande ön Kuggen och ser hur båtarna likt en armada tuffar hemåt mot en kommande arbetsvecka. För mig är midsommarhelgens slut i stället början på mer.Marie står vid rodret. Förutom att, som här, styra över Mysingen tillförde hon även vårt språk med en del nya ord. Klimatet ska förstås som klimakteriet. Ni kan ju ana vilka samtal som fördes ombord. När jag knäppte upp en ölburk och utstötte ett njutningsfyllt läte över den första klunken: – Det var inga ben i den ölen! Lite mjuk, greppvänlig övervikt, bör man istället referera till som fluff. Båtar som seglar med fendrarna ute, bemannas av korvhandlare. Om man försöker sig på ett nytt försök efter ett avbrutet förhållande, då är man varken särbo eller sambo, utan dumbo. Ord och inga visor, men en del klokskap bakom den liknelsen. Som så ofta när man samlas i en sittbrunn för lite after sail eller en middag blir samtalen roliga och intressanta. Denna segling var inget undantag.Ser ni så samtrimmad besättningen blivit nu när vi ska lägga till i Nynäshamn och seglingen är över.
Tack Sara, Louise och Marie (från vänster till höger i bilden ovan) för att ni gjorde midsommarfirandet till en trevlig helg trots ömsom vin, ömsom vatten, vad gäller vädret.
