Gastar: Adam Bloss, Guro Gunnehed och Pontus Lindblom
Datum: 23 juni – 1 juli 2025
Nynäshamns centrum är inte så kul, men plötsligen fastnar ögonen på något uppiggande. En stolpe med skyltar som anger avstånd till diverse ställen. Hur är dessa platser utvalda? Är det orter med vilka Nynäshamn har någon form av vänskapliga förbindelser? Lite kul är det också att jag seglat till två av dem, Liepaja i Lettland och Lillesand i Norge, två helt olika typer av städer. Kalundborg på Själland i Danmark skulle jag ha kunnat segla till. Från Kalundborg kan man ta färjan till Samsö och till Samsö har jag seglat. Vad gäller Kimito blev jag lite ställd. Det visade sig vara en stor ö mellan Åbo och Hangö. Jag har jag nog aldrig varit där, bara seglat förbi på avstånd.Lite tid kvar innan de nya gastarna kommer och på vägen upp mot stan såg jag en skylt om hemgjord glass. Jag låter mig vägledas dit innan jag går tillbaka till hamnen. Även kaffet sades vara nästan hemgjort. Det kommer från ett lokalt rosteri och på fiket meddelade man stolt att man valt rostning efter eget huvud. Man gör även chokladpraliner som levereras till Nobelbanketten. Vill du hitta dit? Sök efter Chokladhuset. Dess existens var en fullständig överraskning för mig.
Vart vill vi segla? Adam var den tongivande vad gäller färdmål och fick med de övriga inklusive mig själv på att segla till Gotland. Och ska man segla till Gotland, ”måste” man ju först till Fårö. Vitsen med att segla till Fårö var Adam inte riktigt med på, men han lät sig övertalas, snarare än övertygas. Frågan var nu bara vilken strategi vi skulle tillämpa. Att gå över under tisdagen, d v s dagen efter påmönstringen var uteslutet p g a vinden. Skulle vi gå söderut och få lite längre väg över, men med möjligheten att fortsätta söderut om vädret inte förbättrades? Eller, skulle vi söka oss mot Nåttarö för att få en bra startpunkt för vår översegling? Det blev det senare, så första seglingsdagen bjöd på en rätt kort, men härlig och lite utmanande segling, det blåste på bra, till Östermarsfladen.
Vi lade oss vid en av bryggorna och testade en av Skärgårdsstiftelsens bojar som man lagt ut för att rädda återväxten av ålgräs. Det kommer många besökare till ön, även utan egen båt och det finns en del inslag av turiststugor, men ön bjuder ändå på många trevliga promenader och vild, vacker natur. Även en rotvälta kan vara vacker.Är det Döderhultaren som förirrat sig till Nåtarö? Fast, han är ju död. WordPress vill korrigera stavningen av öns namn. Men, det får vara. Den äldre stavningen var faktiskt med ett t.Vackert med vallmo, men har jag sett rosa vallmo förut? Fint.Rådjur tänker jag och berättar för de andra vilka fina rumpor just dessa exemplar hade, med två lodräta streck och ett liknande streck på svansen. Nja, säger Guro. Det där var nog dovhjortar. Och rådjur med lång svans? Nä, där var jag allt ute och cyklade.
Tillbaka till båten kollade vi väderrapporterna fram och tillbaka. Å ena sidan, å andra sidan. Men, sedan stod det klart. Det bästa var nog att ge sig iväg ikväll och nattsegla till Fårö. Och hur var det med sjösjuka? Nä, inga problem, även om Guro laddat med Calma, tuggummin som brukar hjälpa om man tar dem direkt man märker att sjösjukan är på väg.
– Va, ska ni ge er iväg nu, utbrast grannbåtens skeppare. Jag vet inte om han tyckte vi var galna eller vad han tänkte, men lite impad lät han allt när han önskade oss lycka till. Och vädret? Ja, det var inte roligare än vad bilden antyder. – Gotland, frågade skepparen på en båt vi passerade på vägen ut. – Nja, Fårö. – Ha en fin natt! 22:30 var klockan när vi kastade loss.
Adam var den i gruppen med mest seglingserfarenhet, så vi delade in oss i två vaktlag, Adam och Guro och jag och Pontus, som var den med minst erfarenhet. Adam och Guro började och vi skulle köra tretimmarspass. Rätt snabbt kommer man ut på fritt vatten och jag gick och la mig. Även om jag kände mig trygg med Adam vid rodret somnade jag inte, men det var ändå skönt att få sträcka ut sig och blunda lite.
När det var dags för avlösning tog Guro över salongssoffan och när jag kom upp ser jag en stelfrusen och illamående Pontus sittandes som en stenstod på sittbrunnsbänken. Jag letade fram en varm skoteroverall och efter ett tag verkade han ha fått upp lite värme, men att gå ner och sova var det inte tal om. Både han och Adam var sjösjuka och stannade kvar i sittbrunnen och Adam offrade sig flera gånger till Njord. Njord var ju, bl a havets, sjöfartens och vädrets gud. Inte heller Guro mådde bra, även om det verkade som om hon klarade sig bäst av de tre. Och visst var det skvalpigt. Vi hade slör (vinden med oss, snett akterifrån) och började med full stor, men när vi hade ca 17 M kvar hade vinden ökat och det blev jobbigt att hålla båten på kurs. Vi tog ett rev, vilket underlättade betydligt. På bilden seglar vi fortfarande med full stor. Loggen visar en båtfart på 9,07 knop, vilket borde innebära en verkligt fart (Fart Över Grund) på 10 knop eller mer. Vindvinkeln ser ut att ligga på ca 140° och den upplevda vindstyrkan på 8,7 m/s, vilket borde innebära en verklig vindstyrka på 10 kanske. Jag försöker ta hjälp av Chat GPT för att få en exaktare beräkning, men appen hävdar att den verkliga vindstyrkan skulle vara lägre än den upplevda. Det köpte jag inte. Jag ställde istället frågan till Google AI och fick ett liknande svar. Är jag helt pantad? Hur är detta möjligt?Hur som helst var det en av de snabbaste, om inte den snabbaste överfarten jag gjort mellan fastlandet och Fårö och jag har gått den här rutten rätt många gånger. Den loggade distansen blev 70,6 M. Vi släppte förtöjningarna kl 22:30 och nio timmar och 45 minuter senare (08:15 nästa dag) låg vi förtöjda i Lauterhorn. Vi stöp i säng och till min bestörtning vaknade vi först vid kl 14. Inte Adam dock, han hade tydligen undrat om vi bara sov på låtsas, men hade konstaterat att nä, vi sov faktiskt. Efter detta hade Adam själv lurat till på sittbrunnsbänken med hyllan bredvid ruffnedgången som kudde. Nu tyckte vi alla, utom Adam, att det var läge för ett bad.Tärnskär har alltid varit så välskött och fin, men nu går det utför. Jag får höra att hamnföreningen köpt in båten och möjligen ska göra den till ett utställningsobjekt på land. Man kan tydligen få bidrag till att hugga upp fiskebåtar, men nuvarande ägaren har tydligen känslomässiga band till båten då det är hans pappa som byggt den. Pappan var inte alltid så munter. En gång på åttiotalet lade vi oss med min Linjett 30 vid bryggan i Skär, där Tärnskär då vanligtvis var förtöjd. Bryggan hade annonserats ut som gästhamn, men det var skepparen på Tärnskär uppenbarligen inte så förtjust över. Det var ord och inga visor vi möttes av när vi fick veta hur mycket vi låg i vägen när vi tog gästplatsen i anspråk.Efter sömn och bad promenad. Vi skulle hyra två cyklar och det var precis vad cykeluthyraren uppe i byn Lauters hade att erbjuda. Resten hade han skickat till Visby för Almedalsveckan.Jag kände knappt igen cykeluthyraren. Nja, jag var och klippte håret häromdagen. Det blev jobbigt när det hängde hår överallt och ner i ansiktet. På bilden är det dock Adam 😉Byn Lauters vittnar om tidigare välstånd. Förutom kalkbrytning var tydligen även smuggling en bidragande förklaring till välståndet. Färgen på det här huset känns mer som om man vore i Danmark, inte typisk färg för husen på Fårö. För rätt många år sedan nu kunde man fika i den vackra gården och dess lummiga trädgård. Nu verkar gården ha omvandlats till galleri som dock var stängt.Kanske mer vad man tänker sig som en typisk liten Fåröstuga. Och så dessa vackra stenmurar eller staintun, på Fårömål.Jag tycker man får ha mer fantasi än vad jag besitter för att tycka att denna rauk liknar en kaffekanna, men så kallas den i alla fall. Den kallas även för Hunden, vilket är lite lättare att förstå.Pontus var ständigt påläst och ville se lämningarna från vikingatiden. Vad som idag ser ut som en liten insjö var under vikingatiden och tidig medeltid en hamn och handelsplats och kallas idag för Gamla hamn. Jag står på utloppet som nu blockerats av landhöjningen och kraftiga stormar som slungat upp sten och grus. Strax intill finns också lämningar av S:t Olofs kapell.Lauters fiskeläge i Jauvika. Killarna tog sina cyklar och körde tillbaka på vägen. Jag och Guro följde stranden och gissade vad det var för fåglar och växter vi såg. Framförallt många fåglar fanns det.Egentligen spelar det ju ingen roll vad saker och ting heter, en vacker växt är ju lika vacker med eller utan namn. Men ändå, vad heter det där gula som lyser så fint överallt. Guro föreslog kärleksört och det var ju inte så tokigt då vi senare kom fram till att det bör vara gul fetknopp och att den tidigare tillhörde kärleksörtsfamiljen. Var det Linné som ordnade med skilsmässan tro?Dag 2 skulle vi utvidga upptäcktsfärden till mer eller mindre hela Fårö. Båtens cyklar uppackade.Första stopp var Fårö kyrka. Här kan man förutom att beundra den vackra utsikten, titta på Ingmar och Ingrid Bergmans grav. Inne i kyrkan finns två kutatavlor som minner om de vådliga säljakterna, ett vackert votivskepp och en bild på vrakplundraren och sannolikt mördaren Gottberg dömd till spott och spe sittandes med fastlåsta ben i ”uppenbar kyrkoplikt” inför församlingen. En präst lär ha sagt något i stil med: Om Gottberg fanns det mycket att anmärka, men man ska inte snacka skit om de döda (fast mycket elegantare uttryckt).Även en torr vår och sommar som denna kan man njuta av färgprakten i vägrenarna om man kommer tidigt på sommaren. Här njuter vi av Blåeld.Från färjan upp till Sudersand lades vägen om, kan det ha varit under sextio- eller sjuttiotalet? Bitar av den gamla vägen finns kvar, men det här är den enda snutten som fortfarande är grusväg.Ibland kan man få intrycket av att stenmurarna bara satts upp som en konstinstallation. Så är det naturligtvis inte, men just här var det svårt att se vilken funktion de fyllde.När Kutens verksamhet startade var det som svartklubb. Idag har det utvecklats till en turistfälla med crêpesförsäljning och rostiga bilar. Men, det går liksom inte att bara passera om man ska visa Fårö. Den här skylten har jag dock inte lagt märke till förut. Solbad förbjudet. Ska man tro på att det varit en allvarligt menad uppmaning? Och var skulle den i så fall ha suttit?Vi cyklar vidare mot Gåsemora gård och jag säger till Pontus att vi nog får vända här. Men, han lyssnar inte och tur var väl det. Han hittar en väg från Gåsemora ner till vattnet och jag får upptäcka en för mig helt ny cykelväg. Jag kanske inte nämnde det. Jag har tillbringat 25 somrar på Fårö och trodde jag cyklat på näst intill varenda stig.Det är inte bara att kasta mackor. Det ska göras med stil och finessBakom muren skymtar vi Sudersand, den förmodligen mest kända, men inte den, i mitt tycke, finaste stranden på Fårö.Mitt bland alla mindre sjöfåglar en häger. Från Sudersand cyklade vi upp mot Ekeviken, ”vår” vik. Jag kikade in om några f d grannar fanns på plats, men det var tomt. Jag konstaterade att ”vårt” hus var ytterligare förädlat och tänkte en sorgsen tanke att vad fint även vi hade kunnat göra det.Robben är död, men minnet lever. Här fanns Fårös handelsträdgård. Fast glöm Plantagen. Här kom man in i en oas, Robbens trädgård och gick runt och tittade, knackade på i huset och frågade vad som gick att köpa, vilket var det mesta. Jag minns inte om det var Aquileja-frön eller vad det var, men fem kronor kostade vårt inköp vid ett tillfälle, det minns jag. En oansenlig summa pengar även då. Och Aquileja ja, en av min f d frus favoritblommor som också fick bli namnet på min båt. Det var så mysigt här att t o m Sköna hem gjorde ett reportage om Robben och hans trädgård. Eller drömmer jag? Får ingen sökträff när jag söker på just detta.Om Sudersand är den mest kända stranden tycker jag att Norsta Aura är den finaste. Inte helt lätt att hitta dit och vägskyltarna muntrar ju inte upp att söka sig dit heller. Ändå, är det denna väg de flesta tar oavsett om man cyklar eller kör bil.Stranden är ca 4 km lång. Näst intill öde denna dag, men en varm julidag ser det annorlunda ut. Jag tyckte det vilade ett lugn över hela Fårö, men de som var beroende av turisterna verkade inte oroade. – Det är tidigt ännu. Till helgen drar det igång. Hur som helst var det en skön dag och återigen badade vi, även om det inte var några höga vattentemperaturer.Från den ena änden (Fårö fyr) cyklade vi över till den andra änden (Langhammars). Guro började känna av allt cyklande och hoppade över Langhammars och vek av mot Helgumannen och Digerhuvud, hem mot båten. Langhammarsgubben då. ser han egentligen inte mer ut om en kvinna?Ett obligatoriskt stopp vid idylliska Helgumannens fiskeläge.Det är nog första gången jag sett någon fiska här. Fiskelyckan verkade dock dålig. Det ligger något i Adams kommentar att det på vissa håll mer ser ut som ett museum än som en levande miljö. När vi kom tillbaka till båten var vi rejält trötta och i behov av energipåfyllnad. Jag var tvungen att verifiera om vi hade rätt att vara trötta och konstaterade efter diverse uträkningar att jo det hade vi. Ca 55 km hade vi cyklat.
Inför överfarten var jag lite orolig över att jag målat upp en allt för positiv bild av Fårö. Men, Fårö förstod att visa sig från sin bästa sida och jag uppfattade det som att besöket på Fårö var uppskattat. Även av Adam 😉
Morgonen därpå vaknade vi däremot till ett stilla regn, rätt trivsamt egentligen och jag kände mest för att dra täcket över huvudet och somna om. Vi tog rätt god tid på oss att komma iväg, så först 12:20 kastade vi loss.
Det fortsatte att blåsa mycket och sjön var därefter, gropig och gungig. Återigen tog vi ett rev i storen och vi fick börja med en kryss västerut för att runda Gotlands nordvästra udde för att sedan börja gå söderut. Jag var inne på att vi skulle gå till Lickershamn, men besättningen röstade för Visby även om det skulle bli rätt sent. Guro tyckte ibland att det var lite många skeppare ombord, men jag tyckte det var skönt att lämna över till Adam och kunna koppla av och lägga mig och läsa.Pontus fick snabbt koll på detta med att hålla kursen, farten och käften. Nja, fullt så hårt var det inte, men ett kul uttryck och ändå inte utan relevans när det gäller att styra bra. Det blir alltid diskussioner om hur vi gör om någon skulle trilla överbord. Med all rätta. Och vi går alltid igenom de olika momenten och hjälpmedlen. Det blir dock väldigt teoretiskt och jag är rädd för att den genomgången inte skulle tjäna så mycket till om olyckan var framme. Istället lägger jag desto mer fokus på hur man säkerställer att ingen trillar i sjön. Vid segling i öppen sjö kommer så gott som alltid livlinor och däckslinor fram, så att alla håller sig kvar ombord.Under vår upptäckardag i Visby skulle vädret vara lite småsurt. Och upptäcka? Jag har väl redan varit i Visby ett sextiotal gånger, så jag bestämde mig för att göra något jag aldrig gjort förut, nämligen att besöka Fornsalen – Gotlands museum. Gotlands historia har mycket att bjuda på, det visste jag, men lite rörigt i skallen var det ändå, så nu skulle jag få tillfälle att bringa lite ordning, tänkte jag. Och vilket fint museum! Runstenar är vi ju vana vid att se lite här och var, men de gotländska stenarna är tydligen unika, ingen annanstans gjorde man bildstenar som denna, en slags tidig serietidning.Inte så olikt dagens geografi, men Sudret var en egen ö och Fårö bestod av flera öar. Gotland bildades under Silurtiden, d v s för obegripligt länge sedan (430 miljoner år sedan) sedan och låg då vid ekvatorn. Hur det gick till när hela härligheten flyttades upp till våra breddgrader hittade jag dock inget svar på. Tur att man inte levde då, bland skorpioner som blev två meter långa.Ingenstans i Sverige har det hittats så många silverskatter som på Gotland. Och alla dessa myntskatter från fjärran länder. Hur använde man mynten? Som betalningsmedel? Man får väl anta att det var metallens värde som var grunden för vad man kunde köpa för mynten. Men, hur kunde mottagaren av ett mynt bedöma hur ren metallen var? Var präglingen en slags garanti. Mer frågor än svar…. Och när vikingarna skulle hem, hur hittade man? Ett navigationshjälpmedel man nyttjade vara att man tog med sig fåglar ombord. Var man lite vilsen kunde man släppa ut en fågel och åt det håll den flög fanns land. Kommer att tänka på en segling på Rigabukten 2009 då vi fick en liten fripassagerare ombord. En lite blöt och frusen fågel som landade på Aquileja, stundtals sökte den skydd i storsegelkapellet, stundtals trippade den runt på däck och när land närmade sig tackade den för sig och flög i väg. Rigabukten är som ett stort hav och vi hade nog sällskap en à två timmar.
Sedan fanns det ju en massa annat om Gotlands historia, om inbördeskrig mellan bönder och borgare, om Valdemar Atterdags invasion av Gotland mm. Den nyfikne får helt enkelt ta sig dit. Tajma en mulen dag och reservera ett antal timmar åt att gå runt.
En skobutik som inte gör sken av att höra till någon kedja. Hur många sådana finns det kvar i Sverige?Även om man besökt en stad massor med gånger är det ändå trevligt att gå och strosa……när det är så här mysigt.När jag besökte Fornsalen fick jag se ett antal skelett man hittat. Jag förvånades över att de ändå var förhållandevis långa. Jag tror även skeletten hade fått böja på huvudet om de skulle in här. Varför byggde man så lågt då? För att behålla värmen?Guro berättade att man kunde klättra upp i tornet till det som numera heter Snäckgärdsporten, tidigare Västerport, vilket ju inte verkar helt logiskt då den vetter norrut. Varför hade jag aldrig provat på det? Saken fick sin förklaring då porten försågs med golv och trappor först 2009.Men, väl uppe kunde man se ut åt väster.Strax intill låg en pampig villa med en enorm trädgård. Helt olikt de oftast små äldre gathusen när man kommer en bit utanför stadskärnan. Jag kunde inte låta bli att slå upp adressen på ratsit.se och fann en 61-årig man och en 93-årig kvinna skrivna på adressen. Är det hon som går och rensar ogräs där? Kanske som min mamma som jag tror hade bl a trädgården att tacka för att hon höll sig vid liv så länge som hon gjorde.Visby kallas ibland för rosornas stad.Inte lika museal som själva staden som sägs ha grundats på 800-talet. Men, en Volvo Duett med solkepa går ju inte av för hackor den heller. Och inte hörde den direkt till Visbys rekvisita. Bilen var registrerad i Norsk Volvo PV klubb.Domkyrkan var smyckad med en annan slags bil, en jättelik mobil. Nu ska det dock inte tolkas som telefoner, utan som en rörlig hängprydnad. – Det är fredsduvor. Är det inte fint? Jo, det var ju bara att hålla med den unga tjejen som hade en T-shirt som det stod Svenska kyrkan på. I dessa tider när vi genomlevt kommunsammanslagningar, stordrift och rationaliseringar kan det ju tyckas lite udda med ett så litet stift som Gotlands, Sveriges minsta.Vi ville egentligen gå till Stora Karlsö, men vindprognoserna pekade på en vindriktning som öns hamn var minst lämpad för och som en extra krydda skulle det blåsa mycket. – Ska vi åka upp till Högklint och kolla på vågorna? I hamnavgiften ingick lånebil en timma och det var precis att man hann fram och tillbaka. Vågorna var inte så imponerande. Ungefär som när man tar en stor färja och tycker det ser jättelugnt ut på havet ända tills man står på färjans däck och ser en liten segelbåt som kämpar frenetiskt mot sjön.Det är ändå en häftig utsikt från Högklint och man skulle inte vilja ramla ner. Osvenskt nog fanns heller inga skyddsräcken.Solen sken ju och Pontus ville bada och nära hamnen finns en handikappramp från vilken man kan kliva ner i haver. Jag vet inte vad det säger om min besättning…För länge seda låg hamnen med sina kajer och lastfartyg på andra sidan muren. Idag utgör muren här en gräns mot Almedalen.Politikerveckan har precis packat ihop och parken Almedalen kommer återigen till sin rätt.Nog för att duvor inte brukar ha något behov av en stor bubbla omkring sig, men det här tog nog priset för vad jag har sett.Om inte från tiden för grundandet av Visby så ändå från 1100-talet. Kruttornet är därmed Sveriges äldsta profana byggnad.Å ena sidan, å andra sidan. Jag har nog sällan fördjupat mig så i väderpronoser som under den här etappen. Att säga att vädret var ostadigt vore nästan en underdrift. Till slut kom vi fram till att klockan fyra på morgonen skulle vara en bra tid att kasta loss. Då skulle vinden ha hunnit vrida från väst mot nordväst och vi skulle förhoppningsvis hinna över till fastlandet innan vi riskerade att hamna i ett bleke. Vi var snabbt igång och redan halv fyra gled vi ut från vår förtöjningsplats. Det är inte billigt att ligga i Visby. Vi betalade det udda beloppet 568 kr per natt, men då ingår gubevars att man blir mött av en ribbåt som guidar en till en ledig bryggplats och sedan kunde man som sagt låna bil en timme. Visby är ändå inte dyrast. I Sandhamn får man enligt Chat GT betala 700 kr per natt inkl el och i Marstrand tar man 638 kr.Att solen skulle gå upp precis när vi kom ut fanns inte med i planen, men blev en extra bonus. Som om inte det vore nog hade vi grisslor som kretsade kring båten. Det är som om de ser segelbåtar som en slags lekplats att dyka på eller cirkla runt. Detta trots att de inte ser ut att vara några skickliga flygare, mer som någon slags Meccano-fåglar.Under den här överfarten mådde alla bra trots en hel del sjö. Kanske hade besättningen skaffat sjöben.Öland i sikte. Vad sägs om en lunch- och badpaus i Byxelkrok?Det tyckte alla var en bra idé. Stranden ligger precis bredvid gästhamnen.Inte jättevarmt, men även Adam klev ned i vattnet 😉 Sedan lyckades jag lura ut Pontus och Guro på en simtur till en badplattform en bit ut. När jag började simma blev jag påmind om att jag faktiskt hade skadat något i bröstkorgen, men blev också varse att det blivit mycket bättre. Dagarna efter olyckan kändes det som att det knastrade och hade sig i revbenen bara jag simmade tillbaka till båten efter morgondoppet.Jag undrar om jag varit i Byxelkrok sedan vi låg inblåsta här sommaren, kan det ha varit 1985… När vi lämnade Byxelkrok den gången gick vi åt andra hållet och hade en underbar segling till Stora Karlsö. Det var mitt fösta besök på ön som sedan följts av flera besök, både med egen båt och passagerarbåt. Den här delen av gästhamnen tror jag inte fanns då och man får inget charmpris för utformningen av närmiljön.Den här stackars fiskmåsen förstod nog inte vilket olämpligt ställe den valde att bygga bo på när den innan säsongen startat etablerade sig på gästbryggans nock. Den fick inte en lugn stund. Först kom jag och skulle fotografera, utan att först märka att jag störde. Sedan kom en hantverkare som skulle sätta upp en skylt. Måsen klagade olyckligt över alla närmanden innan den till slut fann ro och la sig tillrätta. Tur för hantverkaren att det inte var en tärna, då hade det nog inte kommit upp någon skylt.När vi lämnade Byxelkrok hade det mojnat betydligt, så till den grad att jag startade motorn. Händer inte ofta. Som så ofta, efter bleke kommer det ny vind, med ny kraft, men Pontus härdar ut och intalar sig att det är varmt och skönt.Man kan fortfarande åka bilfärja till Öland. Trafiken mellan Oskarshamn och Byxelkrok tycks ha fortsatt i samma tempo som innan Ölandsbrons tillkomst. Enligt uppgift ska trafiken ha pågått sedan 1950-talet. Idag trafikeras linjen av m/s Solsund byggd 1969 för trafik i Norge innan hon kom till Sverige och började den tjänst hon fortfarande upprätthåller. När hon inte trafikerar rutten Oskarshamn-Byxelkrok under sommarmånaderna gör hon tjänst som skolfartyg på Praktiska gymnasiet i Kalmar. Så sent som 2005 förlängdes hon (!). Bara så där? Jaha. Det var tydligen nära ögat att trafiken lades ned för något år sedan och att hon hade hamnat på Kap Verde, men köparen missade handpenningen och nya ägare kunde träda till och fortsätta med trafiken.– Vad har du gjort nu då? En något uppgiven röst mötte mig när jag sökte råd av min son Filip, tillika sjuksköterska och läkarstudent. Som om om det inte vore nog med impingement, revbensskada och en smäll på knät, nu hade jag snubblat på vinsch-handtaget och tagit emot mig med lillfingret så att det hängde lite lustigt på trekvarten. Jag böjde tillbaks det, men det intog snabbt sitt nya läge så fort jag stötte emot något. Guro fann dock på råd och bandagerade fingret så att det inte blev så rörligt.
Förra seglingen bjöd ju på en del språkliga utvikningar. Så även denna etapp och jag kommer att bära med mig bl a följande vad gäller risk för språkliga missförstånd:
Gruro berättade om när hon var på en resa och fick klappa sjökor. – Va! Klappade du skökor? Lappen tog sin kåta, fru och barn och flyttade. Tänk vilken betydelse ett kommatecken kan ha och inte hör man alltid ett kommatecken när man talar. Jag ska bara sätta på dansskorna innan dansen börjar. Hårfin uttalsskillnad mellan dansskorna och danskorna.
Tack min tappra besättning! Jag tyckte ni var jättecoola som pallade vår rätt tuffa havssegling och inte ångrade en sekund att vi gav oss iväg trots jobbig sjösjuka. Det värmde att läsa att ni ville vara där ute igen 🙂