Tågluff del 4, Sölden, Hochgurgl, Obergurgl, Ischgl, Samnaun, Galtür, St Anton, St Cristoph, Stuben, Zürs, Lech, Zug

Rutt: Bruck-Fusch Bahnhof – Wörgl – Ötztal Bahnhof – Sölden – Ötztal Bahnhof – Landeck-Zams Bahnhof – Galtür – Landeck-Zams Bahnhof – St Anton am Arlberg
Datum: 5-14 mars

Så var jag då på väg igen. Med tåget far jag tillbaka via Zell am See och Leogang Steinberge där jag redan varit förut. Jag konstaterar att det bara är bergen i bakgrunden som påminner om vinter.

Jag får ett klipp ur Svenska Dagbladet som handlar om skidorterna i Alperna. Enligt detta skulle det finnas en magisk gräns på 800 höjdmeter för att numera kunna bedriva skidturism.

Zell am See ligger på 740 m ö h, så där befinner man sig lite i riskzonen. Vi far förbi Leogang och lämnar förbundslandet Salzburg och kommer in i Tirolen. Jag slås av hur långt det är mellan Leogang och Fieberbrunn, där jag avslutade skidåkningen en dag och påbörjade den dagen därpå. Det är också påtagligt hur mycket mer snö det ligger på marken i Fieberbrunn. För det är väl inte så att bara det faktum att vi kommer in i Tirolen gör att det ser vintrigare ut? Folk åker till och med på längden bredvid järnvägsspåren. Hur högt ligger då Fieberbrunn? 780 m ö h enligt Wikipedia. Liten skillnad jämfört med Zell am See, kan man tycka. Innan Fieberbrunn passerar tåget orten Hochfilzen och en skylt gör gällande att det är den snösäkraste orten i området och ja, det är vitt utanför fönstret. Enligt samma källa ligger orten på 959 m ö h. Är det de där par hundra metrarna som gör skillnaden?

Tåget fortsätter förbi skidorter som ligger som på ett pärlband, St Johann in Tirol, Kitzbühel, Kirchberg, Brixen im Thale, Westendorf och Hopfgarten. I alla orterna är det sorgligt brunt och vårlikt. Flera av dessa orter ingår i ett av Österrikes största sikdåkningsområden som marknadsförs under namnet Wilder Kaiser. Låter ju coolt, men utan snö? Hahnenkammrennen i Kitzbühel är ju en klassiker och tåget stannade precis vid Hahnenkammbahn. Inte en snöfliga i sikte.

Jag börjar så smått bli orolig över hur det ska vara i Sölden dit jag var på väg. Hur högt ligger Sölden egentligen? 1 368 m ö h. Lät ju betryggande, men när jag klev av tåget vid den station som heter Ötztal (den dal i vilken Sölden ligger) var det en härlig vårdag.

Jag kom att tänka på en sen skidsemester i Tänndalen. Under 1 maj-helgen kördes den årligen återkommande Kalle Anka-trofén i Hamra, där vi då hade en lägenhet. Vi kom närmre och närmre och t o m i Funäsdalen stod våren i full prakt. Stugbyn vid Hamrafjället ligger på runt 1000 m ö h till skillnad från Funäsdalen som till min förvåning bara ligger på 583 m ö h. Och de metrarna hade verkligen betydelse. Simsalabim så var det vitt på marken. Förhoppningsvis skulle effekten bli densamma när vi klättrade uppåt med bussen i Ötztal.

Hur var det då i Söldens by? Enligt min värdinna hade man inte haft snö i dalen sedan i mitten av januari och bara ytterst lite.

Bara fläckvis med snö och mest barmark i byn. Hur kommer egentligen skidåkningen att bli?

Mitt boende var strax utanför Sölden i byn Kaisers där skidbusen vände. På fem minuter var man inne i byn. Även min värdinna här hade en gård med kor och höns mm, men det märkte man inte så mycket av då stallet låg lite avides. Det är verkligen småskaligt här. Finns sådant överhuvudtaget kvar i Sverige?

Ånej, var min första reaktion. Gud va folk! Vill jag åka här?

Men, till skillnad från i byn var det ju i alla fall gott om snö häruppe.

Det som imponerade mest med Sölden var hur man hade lyckats pressa in pister och liftar på de mest oväntade ställen.

Det där vore väl något för en puderpumpare?

Som så ofta, när man kommer ut i systemets periferi tunnas antalet åkare ut och det blir mer plats att kunna få till lite härliga åk.

Hur långt är man egentligen beredd att gå? Gjorde man denna tunnel bara för att dra pisten den här vägen? Nu låter jag kanke lite gnällig, men ibland får jag en känsla av att man inte vill nöja sig med vad naturen har att erbjuda.

Det fanns många härliga backar. Ändå var det något som gjorde att jag inte föll platt.

Kanske var det det faktum att det var en hel del transportpister mellan de olika bergen.

Liksom Obertauern stoltserar Sölden med att ha varit scenen för en filminspelning. James Bond-filmen Spectre spelades delvis in i Sölden och Ötztal. Man har t o m skapat ett upplevelsecenter på detta tema uppe vid en av liftstationerna. Nja, Sölden gav mig lite för mycket känsla av stormarknad, tivoli och disco. Inte min grej riktigt. Jag tycker naturen duger bra.

Man får hoppas att det bara är grindarnas funktion han försöker få ordning på…

Roswithas, min värdinnas, första barnbarn är 16 månader. Jag berättade att mitt första barnbarn började på förskolan när hon var 20 månader. – Va! Börjar de så tidigt hos er? Stackars barn, tyckte jag mig höra i hennes tonfall.

Kommer ni ihåg Frank som jag berättade om i mitt förra inlägg? Han hade bott hos Roswitha förut och kände henne lite bättre och berättade att hon under hela sitt liv inte rest längre än till Innsbruck. – Vad ska jag göra det för? Världen kommer ju till oss.

Jag tyckte först att Roswitha var lite svår att förstå. – Pratar ni möjligen tirolska? – Ja, fast bättre upp! Jag pratar ötztalerisch. Det är klassat som ett kulturarv, berättade hon stolt. Jag läser på nätet att dialekten har anor sedan 1100-talet.

Frank hade också synpunkter på mitt ordval vad gäller förskola. Han rättade mig och sa att jag måste mena Kindergarten, när jag sa Vorschule. Han tänkte väl att man inte gå i skolan när man är 20 månader! Jag försökte förklara att detta var ett känsligt ämne bland förskollärare i Sverige och att jag hade svårt att vänja mig av med att säga dagis.

Lite längre in i dalen låg Hochgurgl och Obergurgl, 25 minuter med skidbussen. Dag 2 åkte jag där istället. Några dagar senare kommenterade jag för en frukostgranne att namnen lät lite lustiga på svenska, som att gurgla sig. – Jo, men det är samma på tyska, fick jag lära mig. Så lika kan språken vara ibland…

Om jag inte var så förtjust i systemet i Sölden, så tyckte jag desto bättre om backarna här, framförallt backarna i Hochgurgl var sköna.

Skön känsla när man är på väg upp och tänker att den där pisten, den ska bli härlig att susa ned för.

Fin fikautsikt och kändes extra tryggt att veta att jag tittade mot Rio de Janeiro (upplysning på fikabordet).

Man kan fundera över vad motorsport har med skidåkning att göra. I Zell am See var det ett bilmuseum i en av liftstationerna och här var det motorcyklar som gällde. Man lockade dock med denna lilla söta snövessla.

På väg i gondolen från Hochgurgl till Obergurgl.

Från början var det säkert två helt separata system som nu bundits saman med denna tvärgående gondollift.

På ett av grannborden kom en sådan här panna in och de tyckte absolut att jag måste prova. Jättegott, men fattar ni hur mycket mat detta är? Och jag är ju inte den som lämnar i första taget. Ötztaler Käsespätzle. Säger jag makaronipudding, säger ni väl blä. Gör inte det! En av mina bästa restaurangupplevelser i pistmiljö. Och så ett trendbrott. Ser ni vad som står på bordet mer? En alkoholfri öl. Nu ska jag bli trafiksäker även i backen. Dåligt APK-värde, kostar lika mycket som en starköl. APK? Alkohol Per Krona! Joakim lärde mig att det är så det heter i Lund.

Nu är vi långt in i Ötztal. Därnere ligger Obergurgl och lite längre bort Hochgurgl och ännu längre bort, utom synhåll, Sölden. Skidbussarna har hittills alltid varit gratis och ingår i liftkortet. Något liftkort behöver man dock inte visa upp, utan det räcker med att se lite vintersportig ut, Min värdinna i Sölden, lärde mig också att en av karbonkopiorna på det kort man fyller i vid ankomstregistreringen även gäller som Gästekarte, vilket innebar att man både här och i Ischgl-området åkte gratis på de lite mer långväga postbussarna, t ex tillbaka till närmsta järnvägsstation. Om man kan få ett gästkort när man är på väg till sitt boende vet jag dock inte.

Efter lunch sökte jag mig tillbaka till Hochgurgl.

Det här var nog den minsta skrubben jag bott i under resan, hos Roswitha i Sölden. Rummen på pensionaten i Österrike var som regel bara utrustade med ett handfat. Toa och dusch fick man leta upp i korridoren.

Nästa mål var egentligen Ischgl, men där hittade jag inget boende, så jag fick bege mig längre in i dalen, till Galtür.

Från mitt rum på pensionatet såg jag ner mot en av de två dalstationerna i Galtür. Min lust att åka skidor i snöyra är begränsad. Men, det är som på sjön. I bergen kan vädret växla snabbt.

Snöyran omvandlades till solsken och jag fick plötsligen bråttom att komma iväg till Ischgl. Fler hade kommit på samma tanke och det var många som ville upp med gondolen.

Min värdinna i Galtür hade placerat mig vid samma frukostbord som en ung tysk. Han berättade något jag inte observerat, nämligen att delar av systemet i Ischgl hör till Schweiz. Efter att ha kollat pistkartan konstaterar jag att systemet faktiskt heter Ischgl/Samnaun.

Samnaun ligger så pass isolerat från övriga Schweiz att man exkluderat orten från det schweiziska tullområdet. Fast enligt en tysk som jag träffade senare i Zermatt, hade man ursprunligen bara vägförbindelse med Österrike. Numera finns det däremot en vägförbindelse med övriga Schweiz, men systemet med tullfri zon fick bestå även efter det att vägen till övriga Schweiz färdigställts. Enligt samma källa är det framförallt ortens mack som lever gott på skattefriheten, av alla österrikare som åker dit och tankar.

Är det så enkelt att det räcker med att korsa landsgränsen till Schweiz, så blir allting finare? Vackrare berg, härligare pister, bättre snö…

Men, inte bättre snö än att folk ramlar och gör sig illa även här. Det går nästan inte en skiddag utan att man ser spår av skidolyckor.

Jag blir nyfiken på detta för mig hittills okända skatteparadis och tar duty free-pisten ner mot Samnauns by.

Jag var inte ute efter att handla skattefritt, men möttes av en fin liten by.

Så mycket mer var det inte med det, så jag tog kabinen upp till skidåkningen igen. Och kolla här, en dubbeldäckad kabin! Något för liftnörden att addera till protokollet.

Det är ofta svårt att föreställa sig uppe på berget att det finns en by där nere i vad som uppifrån kan se ut som en ravin.

Hur var det då med prisnivån i Schweiz? Något dyrare, men inte så alarmerande som de prisrapporter jag nåtts av. Ingen rättvis jämförelse kanske, Jag befinner mig ju ändå i ett tax free-område.

Nu fanns det inga lediga platser på restaurangens terrass så jag drog mig mot Österrike för lunchen.

Mina nya, lite sundare lunchvanor innebär att det blivit stopp för öl, d v s starköl. Jag hittade ingen alkoholfri öl i ölhyllan, så det fick bli en Radler istället, en blandning av öl och läsk. Kan vara väldigt läskande och gott.

Tillbaka till den schweiziska sidan. Färre åkare här och så dessa härliga berg och pister.

Håll med om att man blir inspirerad att åka.

Jag insåg att jag kanske förirrat mig lite väl långt bort i systemets periferi. Jag får ju inte missa sista liften upp mot Ischgl…

Jag tror det är där borta på toppen jag ska över.

Jag hade kunnat åkt något åk till. Hade en hel kvart tillgodo när jag kom till dalstationen.

Det absolut jobbigaste och mest oangenäma under en skiddag brukar vara att ta sig ner till byn. Vanligtvis år det en blandning av små backar förbundna med lite längre transportspår. Med den värmen som varit är snön oftast mer att likna vid sorbet och det brukar byggas upp tunga vallar så att det blir som en opålitlig puckelpist. Det är ju inte så att man är ensam om att komma på att det är dags att runda av dagen och de flesta åker nog på trötta ben och så en och annan som åker som han (oftast) vore ensam i backen. Konstigt att det inte händer mer.

Men, vad är då det där? – Man ska bygga en scen uppe på berget. Jaha, inget annat… Ska tydligen vara något musikjippo där om någon vecka.

Tack Ischgl för en härlig skiddag och vilken härlig avslutning av att få njuta av solen innan den försvinner bakom berget. Äntligen tillåter jag mig själv att få njuta av en riktig öl.

Jag bodde ju i Galtür och väderprognosen såg lite dyster ut. Det är naturligtvis bra att det snöar emellanåt, men inte så kul att åka när man inte ser vad man har framför sig. Så, jag avvaktar lite och åker på ”hemmaplan” om det ser OK ut, tänkte jag.

Inte så tokigt trots allt. På vägen upp i liften i Galtür kom jag i samspråk med en äldre dam. Hon verkade lika överraskad över att jag var svensk som jag var över att hon visade sig vara holländska. Jag hörde inte ett spår av brytning. Man ska ju inte fråga en kvinna om hennes ålder, men jag dristade mig ändå till att fråga om jag fick vara så ofin. – Åttio år, kom det direkt. – Och vet du vad det bästa är med att ha fyllt åttio? Jo, man får köpa ett liftkort för bara 10€!

Hon är numera min tredje förebild vad gäller sport och friluftsliv. Hoppas jag kan åka utför så länge också. Sedan tidigare har jag ytterligare två friluftsförebilder. För tio år sedan gick jag en iskunskapskurs i SSSK:s regi och vår grupp leddes av två herrar, Bosse Biguet och Lasse Lemby. Båda var väldigt vitala vad gäller fysisk rörlighet och intellekt. Kanske inget att orda om vad gäller Bosse. Men Lasse, han måste ha varit 81 år då, ett år äldre än min mamma! Wow, tänkte jag då. Den andra förebilden känner jag inte personligen, men på Rosättra båtvarv gick han under smeknamnet 90-åringen. Han hade beställt en Linjett 34 som skulle levereras i samband med hans nittioårsdag. Lite galet kan man ju tycka, men ändå!

För att få en uppfattning om vad ett mindre, österrikiskt skidsystem innebär kan vi ju t ex jämföra med Ramundberget som har 26 km pist och nio liftar. Även i Galtür har man nio liftar, men 43 km pist. Och även om det är fint i Ramundberget, så kan man ju inte stoltsera med samma dramatiska natur.

Frampå eftermiddagen kom snön och efter en stund var det inte kul längre. Men, jag hade ändå hunnit få en bra överblick av systemet. Som sagt, inte jättestort, men ändå lite trivsamt att åka i, utom allra längst ner mot byn. Där var det lite väl slaskigt.

Dags att dra vidare mot St Anton am Arlberg, så hej då Paznaun-dalen. När jag skulle åka upp mot Galtür chansade jag och visade upp mitt Gästekarte från Sölden och bussföraren bara viftade förbi mig, men det undrar jag om det verkligen var rätt eller om bussföraren kanske tyckte det var för jobbigt att kolla så noga vad det stod på det papper jag visade upp. På tillbakavägen däremot hade jag ett nytt Gästekarte från mitt pensionat i Galtür och då var säkert allt i sin ordning. Värt att tänka på i alla fall om någon skulle pröva på att resa på samma sätt. En enkel ”dalresa” med buss kostade annars runt 10€ de gånger jag betalade. I skrivande stund kan jag konstatera att bussresorna i Italien verkar vara väsentligt billigare.

Den uppmärksamme läsaren minns kanske mina synpunkter på hur den österrikiska järnvägen hela tiden anspelade på flyget med jet hit och dit i sitt varumärkesbyggande. Men, det här kanske inte var så tokigt.

I St Anton skulle jag möte upp med min äldste son Joakim och jag hade glatt mig och sett fram emot att få träffa honom och att få åka skidor tillsammans. Bara nu vädret stod oss bi, med tanke på hur kort tid han var nere. Väderprognoserna hade varit lte dystra.

Trots att det är ett populärt ställe bland svenska resebyråer hade jag aldrig varit där förut. När jag tittade på pistkartan visade det sig vara ett jättestort system. Även St Anton, liksom Wilder Kaiser och Saalbach m fl orter hävdar att man är det största skidområdet i Österrike. Stort eller störst? Stort är det i alla fall och liftkortet gäller även för orter som St. Cristoph, Stuben, Zürs, Lech, Zug, Klösterle-Sonnenkopf, Stubenbach, Warth-Schröcken. Ni fattar, även om inte alla namnen säger er något? Det finns mycket att välja emellan. En del är hopbyggt, en del inte.

Ja, vad ska man kalla det system för? St Anton, känns ju lite missvisande…

Joakim kom ner lördag eftermiddag och åkte hem tisdag eftermiddag. Så de 2 ½ skiddagarna skulle ju utnyttjas maximalt. Jag tror aldrig jag har hängt så på låset tidigare och varit vid liften innan den öppnade, men det blev rutinen i dagarna tre. Vihade stora planer hur vi skulle ta oss runt i det jättelika systemet.

Inför resan till St Anton följde vi prognoserna noga. I byn hade det tydligen spöregnat innan vi kom dit och vi följde oroligt väderprognoserna. Istället för regn blev det i alla fall snö och det var gott om vacker nysnö i systemet.

Vädret till trots, humöret var det inget fel på 🙂

Ganska snart kände vi oss mogna för en förmiddagsfika á la fjällen, d v s choklad med vispgrädde.

Till lunchen hittade vi en restaurang uppe på Trittkopf som var inhyst i en gammal linbanestation. Rätt coolt, med panoramafönster där kabinerna kom in. Just den detaljen gav ju inte så mycket en dag som denna då det bara var tjocka utanför.

Våra höga ambitioner föll lite platt idag. Vi tog oss till Zürs där vi vände, men med denna sikt var väl det i sig en prestation. Kul skidåkning? Nej, men man hoppas ju hela tiden att det ska lätta. Man bör ibland kalla saker vid deras rätta namn och vissa skiddagar är helt enkelt skitdagar.

Som plåster på såren ägnade vi seneftermiddagen åt att löga oss i stadens badhus. Jag har numera lärt mig att österrikarna och kanske även bayrarna är väldigt noga med sina basturitualer. I Bad Gastein blev jag utskälld av en yngre bayrare när jag inte observerade att man höll på med en hälla vatten på stenarna-ritual. Här var det dock mer ordning och reda med en bastumästare som med hjälp av en gonggong förkunnade att det nu var dags. Rusning till denna bastu, vatten på stenarna och sedan ett frenetiskt viftande med hennes handduk för att vi alla skulle bli duschade med ånga. Sedan var det något moment med att duscha och gno in sig i salt (?) som jag inte riktigt snappade upp.

Efter middagen gick vi en runda på byn och konstaterade att allt i St Anton, liksom i så många andra skidorter, är uppbyggt kring turismen. Krogar, hotell, pensionat, folk som festar och drar omkring på gatorna i skidkläder och pjäxor fastän det hunnit bli ganska sent.

Ny dag och även idag hänger vi på låset till Galzigbahn. Dags för lite liftnörderi: här börjar färden med att man lyfts upp 8 m med hjälp av ett jättelikt hjul. En världsnyhet när banan nyinvigdes 2006, läser jag på Wikipedia.

Vid bordet bredvid oss i vår hotellrestaurang satt en ensam kvinna, Elena. Hennes man gillade inte att åka skidor så hon fick ge sig ut på egna skidäventyr och idag hängde hon med oss. Ett tag i alla fall. Vi hade lite olika tempo och skildes åt efter en stund.

Idag hade vi återigen satt ribban högt. Vi ville bort till Lech och Zug i alla fall. Lite ovanligt att man behöver börja med att gå med skidorna på ryggen när man kommit upp, innan man kan åka ner. Har för mig att detta var när man kom upp från Stuben och skulle ner mot Zürs. Visst, bra för motionen.

Med hjälp av pistkartan hade Joakim anat sig fram till ett spännande område upp från Zürs på motsatta sidan från det håll vi kom. Hans spaning visade sig vara helt korrekt.

Bara vildmark så långt ögat når om man nu bortser från killen som står i vägen.

Här fanns en jättehäftig ravin att åka ner i. Man kan ana från storleken på åkarna därnere att det är en rätt stor höjdskillnad.

Vår tur att bli små prickar för dem som kommer efter.

På andra sidan dalen ser vi Trittkopf och restauranten i den f d kabinbanestationen. Alldeles intill är den nya angöringen för gondolerna.

Från Zürs till Lech hittade vi inget annat sätt att förflytta sig än att ta en skidbuss. Åt andra hållet gick det däremot bra att åka skidor.

Dessa fantastiska vyer. Jag har ibland själv svårt att orientera mig, så jag kan ju förstå om du som läsare tycker det är lite same, same. Här bör vi i alla fall vara ovanför Lech och se bort mot gondolbanan upp från Zürs mot Trittkopf. Om man ska tillbaka mot St Anton som ligger bakom bergen finns det ingen annan råd än att åka lift ner från Trittkopfbanans mellanstation ner mot Stuben för att därifrån ta sig tillbaka till St Anton. Som ni förstår krävs det en del kartläsande för att ta sig fram. Ibland chansar jag. Det brukar gå så där.

Här är jag rätt säker på att vi tagit oss bort till Zug. Nu är vi verkligen i periferin. Backarna är härliga, det är mycket vildmarkskänsla och man behöver inte vara så orolig över att bli påkörd eller över att köra på någon.

Och vad ser det här ut som? Skulle någon ha målat av detta motiv hade jag trott att det var hittepå.

Här bör vi vara lite ovanför Lech. Lech visade sig vara ett mysigt ställe. Dalgången som byn ligger i är lite öppnare och ljusare och det känns som om tempot är lite lugnare. Börjar jag trots allt bli gammal? 🙁 Om man ska komma tillbaka, kanske är det Lech man borde bo i? Fast man ska nog se till att ha halvpension då, det verkade lite lyxigare och dyrare här. Flera restauranger i backen hade tjusigt klädda hovmästare med skyltar om att man skulle vänta på sin tur innan man klev in på terrassen. Det signalerar något.

Vi dök aldrig på den här pisten, men högst tveksamt om vi hade velat prova: ”Langer Zug förlåter inga misstag med åkningen”, ”En av världens brantaste, preparerade pister!” Bara att köra pistmaskin där måste vara ett äventyr. Jag minns en gång jag körde bil upp för några av San fransiscos brantaste backar. Fick nästan en känsla av att bilen skulle tippa över.

Egentligen tog jag upp kameran för att fånga de märkliga snöformationerna, men fick samtidigt med en skidåkare som ramlat. Det finna alla möjlig skidåkare i Alperna. De som bara dundrar rakt ner för en brant puckelpist eller ett smalt spår, uppenbarligen utan en tanke på att de kan skrämma slag på dem de passerar. I andra änden de som långsamt och stelt förflyttar sig från sida till sida och som ofta gör helt oförutsägbara manövrar. Många av dem brukar, som här, dessutom plötsligt ramla.

Nu är vi på väg tillbaka mot St Anton ner mot Stuben – den etapp där det saknas pist. Man får istället fantisera om hur det hade varit att åka ner för dessa runda, vackra kullar.

Sista etappen ner mot Stuben är det tvär brant. Precis som det kan vara värre att klättra ner för ett berg, pirrar det lite extra att åka linbana nerför jämfört med att åka uppför. När jag börjar föra vajersplitsars hållbarhet på tal, tycker Joakim att jag ska byta samtalsämne.

Tillbaka i St Anton tog vi Schindlergratbahn upp som som mest når 2 643 m ö h. På vägen upp kommenterade vi skidspår som måste ha kreerats av någon med dödslängtan. – Vad kan det vara för idioter som åker så? Jaha, här har vi dem. Bye, bye!

Känns tryggare här. Härifrån ser berget dessutom bara vackert ut, inte hotfullt.

Joakim hävdade att han var imponerad över mitt tempo och min förmåga att hänga med i, underförstått, hans takt. Men, det hade sitt pris. En gammal kompis (?) gjorde åter entré: mjölksyran. Den hade lyst med sin frånvaro nu några veckor.

Den där ölen hade jag längtat länge efter, men vi var förståndiga och körde förbi restaurangerna i backen och väntade tills vi var tillbaka nere i byn. Killen bredvid oss hade säsongat i St Anton längre tillbaka och instämde i vår tanke om att kanske välja Lech som utgångspunkt istället om vi skulle komma tillbaka. Förutom trivselfaktorn känns Lech också som mer av en mittpunkt för att upptäcka området. Han tipsade dessutom om Klösterle-Sonnenkopf som han själv var lite nyfiken på. Hans flickvän längtade dock till Italien, så de funderade på att göra slut med st Anton.

Summa summarum, en jättehärlig skiddag och Joakim verkade väldigt nöjd. Prognosen för den sista halvdagen var dock återigen lite dyster, snö och/eller regn… Men, vi gav oss inte och idag var vi först upp i Rendlbahn som leder upp till ett eget litet (nåja) system. Lagom för en halvdags skidåkning, tänkte vi. Och det såg ju inte heller så muntert ut när vi gav oss iväg med regnet hängande i luften. På vägen upp konstaterade vi att sikten var lika bedrövlig som dag 1. Några pistörer stoppade oss från att åka ner i den pist vi tog sikte på och tur var det. Det visade sig vara en fun park och det kanske hade blivit väl kul om vi inte såg attraktionerna framför oss.

Istället hamnade vi här och man hade fullt sjå att skotta undan all nysnö.

Man får ju tacka för all nysnö, inte bara för att underlaget att åka på blev bättre, en del pister hade man t o m preparerat på morgonen efter snöfallet, men det blir ju också så mycket vackrare med en inramning av snökklädda träd. Och ser ni, det börjar klarna upp.

Det behövdes kanske denna vindpust för att lätta på molntäcket.

Jag måste medge att Joakim får mer stilpoäng än jag. Eller är han kanske bara en sämre fotograf 😉

Fast han åker inte utanför pisten i lössnön 🙂

Jag har ju gnällt en del över liftkortspriserna i Österrike. Som regel runt 65 € för en dagsbiljett. Men, som Joakim kommenterade, kalkylen ska ju även omfatta dynamit. Vi hörde en del knallar när man sprängde bort potentiella laviner.

Det blev ändå en jättefin sista halvdag i backen och dem vi träffade på hotellet som hade valt att stanna hemma såg lite snopna ut när vi berättade om dagens skidåkning. Det är en lärdom: Har du ändå liftkort, ut och upp på berget! Där kan förhållandena vara helt annorlunda än nere i byn. Både till det bättre och det sämre, gubevars.

Jag får frågan ibland, om det inte blir ensamt att resa själv så här. Och det givna svaret är, jovisst blir det det iband. Men, det kan kännas ensamt hemma också ibland. Så det har jag bestämt mig för, har jag ingen att resa med, reser jag i alla fall. Men, självklart blir det roligare att ha sällskap, inte minst när det gäller skidåkning. Så, tack Joakim för att du kom ner och bidrog till en så mycket bättre upplevelse av St Anton. Och tack St Anton! Kommer gärna tillbaka.

Jocke flög hem från St Gallen och försvann iväg med transferbussen någon timme innan jag drog vidare mot Chur i Schweiz för vad som visade sig vara en spektakulär tågresa. Mer om det i nästa avsnitt.

St Gallen förresten, var det inte där Gustav IV Adolf avslutade sin olycksaliga karriär? Tvungen att kolla försäkerhets skull. Jodå, men det är inte ämnet för denna blogg. Hej då och vad kul att du orkade läsa ända hit!

Lämna ett svar Avbryt svar