Medresenärer: Linnea Engström, Lise Johnsson, Filip Karlbom, Joakim Karlbom, Leonora Karlbom, Malin Karlbom, Slobodanka (Slobi) Savinovic och Jim Änglykke.
– Vad säger ni om att ses i fjällen tillsammans? Frågan ställdes i första hand till mina barn, men även deras respektive involverades naturligtvis och alla var med på noterna. Nu gällde det ”bara” att hitta ett datum som passade alla och det visade sig vara en utmaning, framförallt med hänsyn till olika studiescheman. Jag var nära att ge upp, men till slut verkade vecka 8 fungera.
– Men, bara en kortvecka! Vem hyr ut kortveckor under sportlovsperioden? Jag satte i alla fall igång att leta och till slut började jag fokusera på Lofsdalen. Under många år hade vi en lägenhet i Tänndalen och vi åkte då igenom byn Linsell och avtagsvägen till just Lofsdalen. Varje gång väcktes nyfikenheten på hur det såg ut där. Bara namnet lockade. Sug på det, Lofsdalen. Lufsa, luffa, lugnt och gemytligt. Tänk vad ett namn kan sätta igång fantasin. Nu var vi ju dessutom nio personer, så de flesta husen föll bort bara på behovet av antalet sovrum och bäddar, oavsett kortvecka eller ej. Kortvecka kunde jag mycket riktigt glömma. Jag hittade i alla fall ett hus och bestämde mig själv för att åka upp en hel vecka och ganska snart anslöt sig Joakim, Linnea, Leonora och även Slobi för att åka upp en hel vecka. Övriga kom upp onsdag kväll, Filip och Lise från Göteborg med sin husbil och Malin och Jim med buss till Sveg där jag hämtade dem.
Jag vet inte hur många gånger jag åkt upp mot Härjedalen, men aldrig tidigare har jag svängt ner mot Orbaden för ett fikastopp. Så här glad kan man bli av den trevliga miljön och det vackra vädretNågon delikatesskorv fick vi inte, utan fick nöja oss med medhavda mackor.Detta var inte det enda mötet med djur på vägen. Här är vi på väg den sista sträckan mellan Linsell och Lofsdalen. När jag senare i veckan skulle hämta Malin och Jim i Sveg var det återigen renar på samma vägavsnitt och på vägen tillbaka från Sveg kilade en räv över vägen en bit framför oss. Inget vidare väglag den här delen av vägen, men på vägen upp var det allra sämst mellan Kårböle och Älvros (mellan Ljusdal och Sveg om de ortsnamnen skulle kännas mer bekanta), som att åka på ett tvättbräde. Foto: Slobi.Måndag förmiddag och vi är högst upp i systemet, 1 125 meter över havet. Inte illa. I Sverige hittar jag bara Hemavan och Åre som är något högre, 1 135 m ö h respektive 1 274 m ö h. Nu ska vi åka några uppmjukningsåk inför Slobis skidlektion efter lunch.Man stoltserade även med Sveriges högst belägna whiskeybar. Här lagras även Mackmyrafat. Jag hade ju själv ett fat på lagring precis när Mackmyra startade. Att bara öppna dörren till baren kostade dock 50 kr, så där sa snåljåpen stopp. Nå’n måtta får det vara 😉Precis som i Hemavan gick vi ut hårt, dock omedvetet. Här var det dock en röd pist och inte en svart som i Hemavan. Ofta kan ju backar se läskigare ut nerifrån jämfört med när man väl är i dem. Här var det dock tvärtom. Vad som nerifrån såg ut som en snäll backe, visade sig vara en både smal och lite brantare pist än vad vi trott. Stackars Slobi fick börja med en klump i magen, men tog sig ner, lugnt (nåja) och metodiskt. Men, snön var i alla fall toppen. Indirekt fick jag sedan bannor av skidläraren, Slobi uppmanades tydligen att inte åka i de röda pisterna.Istället för whiskey blev det junk food till lunch. Ingen kulinarisk upplevelse direkt. Restauranten längre ner, med bordsservering, bjöd enligt Joakim och Linnea på lång kö. Så övriga dagar blev det matsäck för i alla fall min och Slobis del.Och så lilla Leonora då. Inte ens tre år fyllda stod hon på slalomskidor för första gången och var helförtjust. Och fort ska det gå, tyckte hon.Åkbandet var gratis för både stora och små. Det var väldigt roligt att få uppleva hennes entusiasm inför och under detta elddop.Man kan säga att det fanns två huvudstråk i backarna. Denna stollift gick upp till foten av berget Hovärken uppe till höger varifrån det gick ytterligare en stollift upp till toppen, alternativt en knapplift som gick nästan upp till toppen och som kördes när det blåste för mycket och stolliften hela vägen upp var stängd. Det hände vid ett par tillfällen. Längre österut fanns ytterligare ett litet system med två släpliftar kring några trevliga nedfarter.
Huset vi bodde i var nytt och fräscht och där trivdes vi alla, inkl Leonora, jättebra. Vi hade fyra separata sovrum med sköna sängar, en härlig bastu varifrån man kunde gå ut och kasta sig i snön. Joakim såg ut som om han skulle drunkna i snön, så blev man avskräckt av det kunde man i alla fall njuta av utsikten. Från den övre våningen kunde man se ut över vardagsrummet och köket.Jag har ofta ett litet kit med utförsåkningsvalla med mig, men utan att jag använt det särskilt många gånger. Det har säkert 20-30 år på nacken, så när jag nu provade det var jag osäker på om det överhuvudtaget skulle ha någon effekt. Men, om det det hade. Glidet blev mycket bättre och Jocke är ju inte den som vill hamna på efterkälken, så hans skidor fick sig också en omgång.Vi är nu i den östra delen av systemet och normalt sett tog man sig från den nedre stolliften och åkte på tvären bort hit genom skogen. Man kunde också ta sig upp på Hovärken och åka ner i transportspåret man anar på bilden här. Vissa åk kan ju bli en riktig kick, när allting stämmer, bra glid och inte så många andra åkare i vägen. Ett av dessa åk som gjorde mig, Filip och Lise lite höga var däruppe ifrån och ner till foten av Bergsliften.Första dagen satt vi inne och värmde oss till lunch, …… men flera dagar bjöd på väder som lockade oss att sitta ute i solen och njuta av matsäcken.Backarna på var sin sida om toppliften var svarta, men den man ser här var en ren njutning att åka i. Svårt ibland att förstå klassificeringen av pister. Egentligen tyckte jag att det var mer avancerat att ta sig ner för den röda, smala som jag och Slobi inledde i, än i denna svarta.Från Hovärkens topp bär det utför backen som syns på föregående bild. Två svarta och tre röda nedfarter finns det att välja emellan.Jag fick order om att åka före och stanna till med kameran i högsta hugg.Efter den inledande incidenten med den smala, röda pisten höll sig Slobi helst i de blåa eller gröna pisterna. Så småningom lyckades jag dock locka med henne bort till de röda pisterna kring Bergsliften och Tvären. Ibland blir perspektiven konstiga, Slobi och den andra åkaren är faktiskt på väg nedåt. Ser ju ut som om de åker upp för backen…Hej vad det går. Jag beundrar Slobi för hennes envishet och att hon nöter på trots klumpar i magen vid några tillfällen.Sådana här dagar känns det så rätt att vara i fjällen 🙂Även bloggaren kanske kan få vara med på en bild? Foto: Slobi.Onsdag kväll kom alltså Filip och Lise samt Malin och Jim kommit upp. Filip och Lise hade nog tagit med sig inledningen på stormen Louis upp från Göteborg. Nu är det torsdag och det hade börjat snöa och det blåste en del.Linnea stackaren, blev sjuk efter första dagen och höll sig på hemmaplan. Vilka äventyr Malin och Jim varit ute på fick vi höra mer om senare, men här vi alla fall sammanstrålat fyra av oss andra plus fotografen.Under fredagen blåste en avmattad version av stormen Louis över Härjedalen. Så inte storm, men ändå blåsigt, kallt och snöigt, så vi valde att åka längd i ett spår som mestadels gick i skydd av skogen. Leonora är nedbäddad i pulkan och finner sig inledningsvis väl tillrätta.Inget fel på humöret. Äventyret jag nämnde ovan var hans och Malins tur (otur) i samma pist som jag och Slobi inledde i första dagen. Jim ramlade och slog sig tydligen rejält, så Malin har lämnat Jim hemma för lite rehab. Men, en sak löstes väldigt smidigt. Jim hade en förhoppning om att kunna förhandla sig till återbetalning av liftkortet och vad han betalat för att hyra skidutrustning. Kört, tänkte jag, men körde ändå tillbaka honom till liftanläggningen. – Du kan få tillbaka pengarna om du kan visa upp ett läkarintyg, blev responsen. – OK, men hur får jag tag på en läkare? – Det finns en läkare här som har mottagning en kvart till. En kort stund senare var Jim tillbaka med pengar på fickan och utan att ha behövt betala något för läkarbesöket. Är detta unikt för Lofsdalen eller fungerar det så bra överallt?Efter halva varvet fick Leonora nog. Hon klagade över att det var kallt om kinderna, så hon, Joakim och Malin ginade och åkte tillbaka till bilen. Filip och Lise valde att bryta de också och skulle åka skidor tillbaka hela vägen till huset, men körde fel. Jag och Slobi fortsatte varvet runt i åttakilometersspåret. När vi stod och tittade på kartan stannade en skejtare och undrade vart vi var på väg. Här kan ni inte åka, verkade han tycka. Spåren var som bortblåsta och vid ett tillfälle misstog jag mig faktiskt och åkte på fel sida om ett spårkors rakt ut i terrängen och sjönk ner i djup snö. Men, rätt vad det var vart det fina spår igen och så småningom hittade vi tillbaka till bilen. Och skam den som ger sig. Under eftermiddagen åkt jag, Slobi och Joakim tillbaka till backen för ett par timmars åkning.Leonora har gått och lagt sig, men innan dess hann hon uttrycka att hennes föräldrar borde skaffa sig en sådan här övervåning. Skål!Första kvällen var det lite svalt i huset, innan vi började mecka med värmekurvan på pannan, så då var det frestande att elda i den öppna spisen. Den var av samma slag som den jag har hemma och förmodligen var väl det nybyggda huset lika tätt som mitt hus, vilket fick till följd att det började ryka in något förskräckligt. Att öppna och släppa in kall luft lockade inte, så nästa gång när andan föll på för lite mys, fick det bli en snölykta som lyste fint utanför terrassdörren.Den här svarta pisten, Rännan, gör dock skäl för sin klassificering. Det finns bara två pister i Sverige som är brantare, Chocken i Idre med 46° lutning och så Väggen i Sälenfjällen med 45° lutning. De två gånger jag varit i Idre har Chocken varit avstängd, så som tur är har jag aldrig behövt frestas att åka. Väggen har jag dock provat, brant, men kort, som jag minns den. Jag läser nu om att det i båda backarna har skett tragiska olyckor med skidåkare som omkommit. Och även personal har tydligen råkat illa ut. I Idre måste man tydligen förankra pistmaskinen med en vajer till toppen och vid ett tillfälle brast denna vajer med en allvarlig olycka som följd. Vad håller vi på med egentligen?Om allt detta var vi dock lyckligt ovetande när vi kastade oss ner i Rännan. Tidigare i veckan bjöd denna pist faktiskt på härlig åkning. Signalen att åka ner första gången var när jag hörde en kvinna säga – Aldrig i livet! Ja, ja, dumt. Men, ibland är det kul att vara dum och odödlig. Idag var det dock i isigaste laget för min smak, så det blev inga fler åk här efter detta.Det är lördag och sista dagen då vi alla åkte skidor och vi lyckas t o m samlas på en och samma plats i backen. Linnea var på benen igen och Jim hade hämtat sig lite från sitt fall häromdagen.Alla gladdes över Leonoras förtjusning över att stå på skidor.
Bandet hon åkte på första dagen hade säckat ihop, men Leonora har en duktig förhandlare i sin pappa, så Linnea fick åka gratis i den annars avgiftsbelagda knappliften. Så vad som till en början var en besvikelse, vändes till en fördel. Roligare åkning för alla.Lördag var stolliften upp på Hovärkens topp stängd. Förutom att det blåste en del verkade det som att problemet var att det blåste från fel håll. Då fick den gamla liften göra tjänst. Jag tror det kallas J-krokslift, men jag är inte helt säker. Att den kanske var gammal och sliten visade sig genom att mekaniker fick klappa om den och klättra, rycka och skruva när den trilskades. Då blev det den del köer. Sportlovsvecka till trots, så länge det inte var störningar som det blev här, var köerna oftast hanterbara.Husbilar är nog inte helt optimala i fjällen. Filip och Lise körde fast på parkeringen och kom inte ut, men som tur är hade de snökedjor, så dagen för avfärden hem mot Göteborg kom de loss och ut på vägen igen. Leonora med föräldrar är fortfarande inomhus och röjer, men övriga ställer upp sig för en avskedsbild. Klockan har inte ens hunnit slå nio. Så tidigt var vi inte klara någon annan dag och då hade vi ändå hunnit både packa och städa och äta frukost.Söndag alltså och dags för hemfärd, men i och med att vi varit effektiva med morgonrutiner och packning och städning, fick vi som skulle åka i min bil, förutom mig själv, Slobi, Malin och Jim, lite tid för skidåkning. Malin och Jim lämnade vi av i backen och jag och Slobi letade upp ett spår som skulle leda oss upp till Våffelstugan.Aha, vad har vi här? Förmodligen vanliga hundspår, men fantasin sätter ju igång. Tänk om det är en varg i närheten?Spåret var helt fantastiskt. Nysnö och nypreparerat och väldigt vackert. Visst ser det lite sagoaktigt ut med snötyngda träd?Slobi började misströsta efter ett tag. – Finns det verkligen någon våffelstuga? Jodå, här var den! Såg ju lite övergivet ut bara.Mycket riktigt. Vi lyckades pricka veckans vilodag. Stängt på en söndag?! Ja, ja, vi kunde ju ha googlat, men vi hade nog åkt upp ändå.Slobi är ju ingen van skidåkare och var med all rätta stolt över att ha tagit sig hit, men när jag antydde att man kunde ta sig lite längre upp, blev det tvärstopp. Kom inte på tal. – Men, titta! Det var ju där borta vi åkte utför.Gott om plats på uteserveringen med stängd våffelstuga. Med godan ro kunde vi bryta mot förbudet att äta medhavd matsäck.Mycket snö som synes.Man kan ju tro att det är mer utmanande med utförsåkning än med längdåkning. Skenet kan uppenbarligen bedra. När man åkte uppför märkte man knappt stigningen, men nerför gick det bitvis undan. Slobi tog det säkra före det osäkra.Tillbaka till liftarna för att hämta upp Malin och Jim. Jim kände sig krasslig och hade softat inomhus, medans Malin hade fått några timmars utförsåkning.
Tack Lofsdalen för en jättetrevlig vecka! Nu var det inte bara det fina huset och Lofsdalens förtjänst. Det var väldigt trevligt att vi kunde samlas och umgås allihopa. Det gav mersmak för min del och jag hoppas vi kan göra om det här.
Och Lofsdalen då? Var det lufsigt, lugnt och gemytligt? Jo, det tycker jag nog. Det var mysigt och avspänt här. Backar fanns det av alla slag, fast ska man gnälla på något så var det kanske lite begränsat med nerfarter. Systemet blev lite sårbart också. När stolliften till Hovärkens topp var stängd blev det långa köer till knappliften (J-kroksliften?) och när vajern på Tvären-liften spårade ur, vilket hände minst två gånger, blev det köer vid Bergsliften. Utöver backarna hade Lofsdalen nog mer att erbjuda vad gäller längdskidåkning, än vi hann upptäcka. Spåren i skogen var väl som de flesta andra spår i skogen, men jag hade gärna utforskat lite mer vad som fanns ovanför och bortom våffelstugan.
