Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 7, Arkösund-Rindö hamn

Rutt: Arkösund – Myrholmen (vid Ringsön) – Öja – Nynäshamn – Sadelöga – Lilla Hälsingkobben (vid Söderö) – Bullerön (ankringsförsök) – Lökaön – Rindö hamn
Datum: 26 augusti – 3 september
Gast: Liis Toome

– Tog seglingen slut i Arkösund eller vad hände? Denna och några liknande frågor och kommentarer dök upp när nästa blogginlägg lät vänta på sig. Nej, seglingen fortsatte enligt plan och båten ligger i sin hemmahamn sedan länge. Däremot tog livet i land en oväntad vändning. I direkt anslutning till att jag kom hem blev min mamma allt sämre, hamnade kort därefter på sjukhus och den 21 september drog hon sitt sista andetag. Under lediga stunder har jag pillat lite med bloggen, kanske delvis som terapi, men det var först nu efter begravning och en efterföljande resa till Italien som jag fick ro att knyta ihop säcken.

Det är ett tag sedan nu, men tillbaka till sommarseglingens sista etapp. Liis lärde jag känna för lite drygt två år sedan under ett besök i Tallinn. Hon visade mig  runt i både Tallinn och i naturområden utanför stan och visade mig stor gästfrihet. Spännande också att få en inblick i estniskt liv. När Liis anmälde intresse för att delta i årets seglingar var det självklart för mig att välkomna henne ombord. Men, hur skulle jag nu sätta samman en besättning som passade? Även om svenskar generellt sett pratar bra engelska, så blir det sällan lika otvunget som när man får prata sitt eget modersmål. Skulle övriga drabbas av lite tunghäfta? Skulle stämningen ombord bli lite tryckt? Att prata vardagsengelska är ju en sak, men hur skulle det gå att kommunicera på båt- och seglingsengelska? Till slut landade jag i att det nog vore enklast att avstå från fler besättningsmedlemmar under denna etapp.

Liis kom med buss till Norrköping direkt från Arlanda. Några direkttåg hittade vi inte. Varför har SJ valt att inte köra Intercity-tågen mellan Gävle och Linköping via Arlanda? Är det för att resenärerna måste betala höga avgifter till Arlanda Express för att kliva på eller av där, så att folk väljer andra sätt att ta sig till eller från Arlanda? Jag läser att Arlanda Express har monopol på trafiken till och från Arlanda ända till 2050. Jäkla skitlösning,  säger jag. Så det fick bli buss från Arlanda till Norrköping och jag tog bussen från Arkösund till Norrköping för att möta upp och gå och bunkra. Mitt emot den fina hållplatsen i Arkösund, med konstverk och bibliotek, ligger den gamla järnvägsstationen. Även om jag kan elda upp mig över hur mycket kapital man kastat bort genom olika järnvägsnedläggningar, är det väl mer begripligt att järnvägen just här har lagts ned. En stor del av bussturen var jag ensam passagerare ombord. Knappt motiverat att köra buss. Även bussföraren antydde att det kändes lite meningslöst.

Återigen kan jag inte avhålla mig från att lägga in kommentarer från min kompis Olle som jobbar på Trafikverket:

”Tack för utförligt blogginlägg. Lite samma resa som för mig fast för tre år sedan. Lite trist att vädret var så ostadigt för er.

Jodå, Mälartågen ska gå via Arlanda, men denna sommar var det en urspårning vid Blackvreten (depån för Arlanda Express). En växel förstördes. Att för tag på reservdelar drog ut på tiden. Endast ett fåtal tåg passerade Arlanda. SL-pendeln till Uppsala gick via Märsta.”

”Kul med dina vakna kommentarer. Nu hade jag inte ens Mälartågen i åtanke, men det är ju bra att bli påmind om att även de finns. Men, hur är det med SJ-tågen Gävle-Linköping (går de så?)?

Pelle”

”Ja, i princip alla tåg går via Arlanda. Så har det varit sedan banan öppnades runt millennieskiftet. Jag har rest otaliga gånger Falun – Arlanda och vise versa. Arlanda är också en utmärkt station för byte när jag åker Sollentuna – Borlänge. SL-kortet gäller till Arlanda. Om man köper SJ-biljetten Stockholm-Borlänge blir den billigare är från Arn och A-train blir blåst på tillägget.  

Att reparationen av växeln (eller växlarna, tre st) tog fyra månader är dock dåligt.”

Arkösund är ju en del av Vikbolandet och således fastland. Mitt emot ligger ön Arkö där även den karaktäristiska lotsstationen med sin utkik, är belägen.
Norrköping bjöd på regn och rusk och väderprognoserna hade lovat mer av den varan, så det kändes ju inte som världens roligaste ingress för denna sista seglingsetapp. Men, läget ljusnade och väderprognoserna utlovade allt mer sol. Första seglingsdagen gick i dur. Målet för dagen är någonstans runt Ringsön. Vi började i farleden norrut och väl ute på friare vatten i Bråviken sneddade vi lite nordostvart, mer eller mindre direkt mot Ringsön.
Vi ser ju inte riktigt om solen går ner i säck, men någon väderförändring tycks ändå vara på gång.
Ringsön är ett ställe man ofta hamnar på när man går mellan t ex Nynäshamn och Bråviken. Ringsön är som en famn som omsluter en med diverse mindre öar i vad man nästan skulle kunna kalla en lagun. Här hittar man alltid skydd någonstans för alla tänkbara vindar och väder. Vi ligger bakom Myrholmen och som synes blev det ett väderomslag, ett av flera under denna etapp. Vi låter det regna klart och tar sedan en promenad innan vi kastar loss.
Jag varnar Liis för de hala klipporna, men förstår ändå inte att hon inte förstår hur halt det faktiskt kan vara. Hon ramlar och slår sig. Foto: Liis
Av detta syns dock inget när kameran kommer fram. Jag tänker att det inte kan vara så lätt att förstå vad hala klippor innebär om man mest trmpat sand längs den estniska kusten. Känner mig lite skyldig…
Efter regn kommer som bekant solsken och vi ger oss av, men först vid halv fyra-tiden, så det fick bli en rätt kort segling, mot Öja.
Sävsundet. Foto: Liis
Där blev vi upphunna av en av marinens stridsbåtar. Man körde i ytterst låg fart bakom oss. När dt öppnade upp drog man om. Jag tackade på radion för visad hänsyn. Foto: Liis
Öja är ju mest känst för fyren och byn på södra ön, Landsort, som börjar avteckna sig lite vagt i horisonten.
Gästhamnen på Öja, Norrhamn, är inte jättetrevlig och inte alltid så skyddad heller. Jag upplevde det dessutom som att antalet bojar reducerats. Jag har tidigare kunnat ligga långsida mot kajen, men nu var det fullt av förbudsskyltar här.
Man kanske inte gillar att få fritidsbåtar till Öja. Tonen känns i alla fall inte särskilt välkomnande i den informationsskrift som möter en på kajen. När jag anslöt el till ett av de få uttag vars säkring inte redan gått, bröt även denna säkring direkt (endast 6 ampere) och innan jag hade slagit av tillräckligt i båten hade jag dragit säkringarna till kvarvarande uttag. Förvisso automatsäkringar, men bakom lås och bom och hamnkaptenen var upptagen med annat. Elavgiften (75 kr) som jag skulle få tillbaka har jag fortfarande inte sett röken av. Nä, det tar nog ett tag innan jag går hit igen.
Att hamnen är lite oskyddad har dock den fördelen att det blir cirkulation på vattnet och det känns fräscht att bada här.
Vänder man sig bort från själva hamnen möts man dock av denna idyll.
Eller av betande och bräkande getter.
Vi packar upp cyklarna och tar en tur söderut till byn.
Är det mig de syftar på?
Här hade man gärna legat, men hamnen är reseverad för andra, inte minst lotsbåtarna.
Förutom fyren tittar vi på de gamla försvarsanläggningarna, skyttevärn och kanoner riktade mot t ex Estland, Liis hemland.
Vi kommer iväg rätt sent även från Öja, inte p g a vädret denna gång, utan p g a av vår upptäcktsfärd på ön. Målet är Nynäshamn och komplettering av matförråden ombord. Dagen därpå fortsätter vi över Mysingen i gråväder. Kanske väntar Briggen Tre Kronor på bättre väder där den ligger för ankar utanför Gruvbryggan på Utö. Tre Kronor är ett nybyggt fartyg, sjösatt 2005 och väldigt vacker, i mina ögon. Men, vad är då definitionen på en brigg? Som så ofta, vänder jag mig till Wikipedia: ”…ett tvåmastat segelfartyg, vanligen med en dödvikt på högst 300 ton. Briggen har full uppsättning råsegel på båda masterna och även ett stort gaffelsegel (ibland kallat briggsegel) på nedre delen av stormasten, som är den aktre av masterna”. Så var det med det. Nu är Tre Kronor till salu efter det att verksamheten gått i konkurs.
Vinden hade nu vridit mot nord, vilket gjorde en av mina favorithamnar, Sadelöga, till en idealisk natthamn. Det är något med de runda klipporna och det öppna havet utanför som gör Sadelöga så speciellt.
Återigen slog vädret om och kontrasten till gårdagen blir påtaglig.
Det var inte jättemånga båtar här under natten, fem stycken. Nu är i bara två kvar och vi ska snarta kasta loss vi med.
Men, först ett dopp. Vattentemperaturen är fortfarande helt OK. Runt arton kanske.
Håll med om att formen på klipporna kan göra skillnad.
Vi glider vidare norrut och bestämmer oss i sista stund för att göra halt vid skärgården runt Långviksskär. Prognosen säger fortsatt nord till nordväst, så vi hittar skydd bakom Lilla Hälsingkobben i fladen vid Söderö.
Jag börjar tappa räkningen på alla väderomslag. Det regnar rejält under morgonen, men så småningom möts jag av denna vackra syn när jag tittar ut. Inte mycket vind. Ingen alls egentligen. Men, jag ålar mig uppför de hala klipporna, får loss förtöjningarna och lagom till vi kommer ut, kommer även vinden och möter oss.

Jag hade berättat för Liis om Bullerö, den lilla byn och alla konstnärer och andra kändisar som varit där. Hon blev förstås nyfiken och vi försökte lägga till där för lunch. Trots de nordvästliga vindarna hade vi nog kunnat ligga på sydsidan av ön, ett par timmar och vi gjorde några försök att nosa oss in mot klipporna på några ställen och jag hade t o m ett ankare nere vid ett tillfälle. Vi gav dock upp. Liis kände sig inte komfortabel med att hoppa iland och hålla båten tills jag hade hunnit komma iland, så det kändes som ett väl våghalsigt experiment. Inga fler olyckor!

När jag charterseglade hade jag ibland engelsmän ombord och de var ofta fascinerade över att vi har så många svanar i skärgården. Lika fascinerad var Liis. Inte så vanligt i Estland tydligen.
Även om jag inte längtar efter att gå i land i Sandhamn inför stundande helg, så vill jag i alla fall visa upp vår seglarmetropol. Fast seglarmetropol? Bilden domineras allt mer av vräkiga (vulgära?) jättemotorbåtar. Jag riktar hellre kameran en bit bort från dessa monsterbåtar.
Jag går gärna iland i Sandhamn när lugnet infunnit sig och jag kan njuta av den genuina miljön utan att störas av skål och skrål.
Vi glider förbi och igenom gluggen vid lotsstationen och tar oss ut norrut mot Möja-arkipelagens utsida.
Där finns det gott om fina och skyddade naturhamnar och vi hamnar här på Lökaön, alldeles bredvid bastun. Jag är osäker på om jag provat just den bastun tidigare, men bättre sent än aldrig. Det var helt underbart. Vedeldat och bara rakt ner i plurret för några avsvalkande dopp. Vilken härlig avslutning på denna seglingssommar.

Dagen därpå börjar med ytterst lite vind och kryss och jag undrar i mitt stilla sinne hur lång tid detta ska ta. Kryssandet fortsätter, men på väg in mot stan möts vi av en front med mörka moln och mycket vind. Liis visar sig cool med detta och tycktde det var spännande och lärorikt att även ha fått uppleva en tuffare sida av segling. Video: Liis.

Tack Liis för att du kom och seglade. Hoppas du hade behållning och nöje av denna för dig rätt okända värld och att du inte tyckte jag var en alldeles hopplös seglingsinstruktör.

Det känns lite vemodigt att seglingssommaren är över, men det är kluvet, skönt att komma hem också. Här hemma blev det återigen sommar och jag hade  egentligen velat komma ut på sjön igen. Men, som jag nämnde inledningsvis, fick jag annat fokus p g a min mammas sjukdom och bortgång.

 

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 6, Göteborg-Arkösund

Göteborg (Lilla Bommen) – Trollhättan (Åkers sjö) – Brinkebergskulle – Vänersborg – Spiken – Sjötorp – Töreboda – Karlsborg (inre bryggan) – Karlsborg (yttre bryggan) – Motala hamn – Motala verkstad – Boren (på svaj mellan Uddenäs och Fossala udde) – Borensberg – Norsholm – Söderköping (väster om E22) – Söderköping (kanalhamnen) – Söderköping (brygga öster om slussen) – Mem – Gottenvik – Arkösund (NSS)
Datum: 13-24 augusti
Gastar: Anna-Karin Bröms, Marie J:son Ödén och Robert Möttus Löfgren

– Vi ska se vad vi kan göra, fick jag som svar när jag begärde broöppning i Göteborg. Du lät lite uppfodrande tyckte Marie, när vi spekulerade i om det var ett utslag av Stockholmsförakt. Jag hade också hunnit framkasta idén att vi kanske kunde haka på något handelsfartyg när spärrtiden för broöppning upphörde kl 9. – Nä, det tar för lång tid, fick vi höra. Nästa slot-tid för fritidsbåtar var tidtabellslagd till 9:35. Det något svävande svaret avseende broöppning visade sig dock ha en annan förklaring än lillebrorskomplex, man hade problem med lyftfunktionen på den nya Hisingsbron. Ett problem som varit återkommande sedan invigningen.
– Om vi inte får upp bron tillräckligt stoppar vi er. Det ordnade sig dock och den vidare färden upp för Göta älv kunde börja. En mäktig känsla att vi som enda båt med fyra personer ombord kunde försena spårvagnar, bussar, bilar, cyklister och en och annan gående kanske, säkert flera hundra personer som berördes av vår framfart.

Nu går jag dock händelserna i förväg. Jag hade missbedömt hur lång tid som behövdes för sträckan Göteborg-Sjötorp. Tre dagar tyckte någon var i minsta laget och det var nog helt korrekt. Mina gastar löste det galant genom att mönstra på en dag tidigare, söndagen den 13 augusti. Tack för er flexibilitet, trots bokade, icke ombokningsbara biljetter och planerat besök hos goda vänner.

I väntan på gastarna tog jag en tur till Sjöfartsmuseet som varit stängt för renovering under en tid, men som nu åter hade öppnat. Sammanfattningsvis kan man säga att  utställningarna handlar om handelssjöfarten, passagerartrafiken, hamnen och varven. Här en bild på Kungsholm från 1928 som tillhörde Svenska Amerika Linien (S.A.L.). Jag trodde S.A.L. bara körde linjetrafik mellan Göteborg och New York, men tydligen bedrev man även en omfattande kryssningstrafik.
En tidig och viktig del av handelssjöfarten var ostindiefararna som här får representeras av skeppet Finland från 1761. Finland gjorde sju resor till Kina för det Ostindiska kompaniet.
Innan varvskrisen hade Göteborg fyra stora varv, Eriksbergs Mekaniska Verkstad, Götaverken, Lindholmens varv och Arendalsvarvet. Avdelningen Arvet efter varven innehöll många porträtt av dem som arbetade på varven och deras berättelser. Det var nog den avdelning som jag ägnade mest tid åt. Ledde till många reflektioner. Sammanhållningen, yrkesstoltheten, kampen för varvens överlevnad parallellt med kampen mot ledningarna. Kluvet. Många livsöden som berörde.
Museet har även en avdelning som kallas Akvariet och en nyhet i samband med återöppnandet var de två revhajar som simmar omkring i ett av akvarierna tillsammans med diverse, mindre korallfiskar.
Liksom på många andra håll fick rivningsraseriet mer eller mindre fritt spelrum i Göteborg. Att riva och bygga nytt och fult blev en del av en ideologi. Tänk vad mycket fin bebyggelse vi hade kunnat haft kvar om betongsossarna inte hade fått härja så. Enligt en man jag stötte på här räddades dessa hus på Pölgatan i Majorna av en person med goda försänkningar inom socialdemokratin.
Här hamnade jag i alla fall vid några riktigt fina s k Landshövdingehus, d v s första våningen i sten och andra och tredje våningsplanen i trä. Adress: Djurgårdsgatan i stadsdelen Majorna.
Besättningen samlad. Det är alltid en speciell känsla att ligga förtöjd mitt inne i en storstad. Foto: Marie.
Tillbaka till Göta älv. Efter att gått under Hisingsbron passerar man Ringön på babords sida där det bl a finns ett reparationsvarv. Vad det är man reparerar här kan man dock fundera över. En husbåt?
Snart får vi dock annat att tänka på. Ska man som här passera järnvägsbroar, närmare bestämt Marieholmsbroarna, får man stå lite i givakt och passa på när Trafikverket ger tillstånd för broöppning. Marieholmsbroarna utgör både en länk för Bohusbanan och för  industrispåren ut på Hisingen (Hamnbanan). Jag läser att Hamnbanan är den järnväg i Sverige med flest godståg och att man har kapacitetsproblem. Och då gäller det naturligtvis att en liten sketen segelbåt inte ställer till det för tågtrafiken. Foto: Robban.
Broar ska gå över vatten, tycker jag, och förvisso gör den det, Angeredsbron. Den går ju trots allt över Göta älv, liksom över två motorvägar och en järnväg, men den ger ändå intrycket av att främst förbinda två höjder, Gårdstensbergetoch Hisings Kärra.
Vad nu?! Är detta ett verk av ovädret Hans?
Till en början bekräftades min uppfattning om Göta älv, d v s rätt trist med lite halvslummiga industrianläggningar,
Och lite längre utanför stan järnväg och motorväg eller trista, nyare industribyggnader.
Var det dags för ett dopp eller har stackaren månne fastnat ute i dyn? Tittar han inte lite bedjande på oss?
Var det kanske norr om Älvängen det hände något. Landskapet blev mer bohusländskt, lantligt och vackert.
Det började bli en riktigt skön upplevelse att glida fram på Göta älv. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte detta.
Elddopet närmar sig. Seglingens första sluss i Lilla Edet eller Ströms sluss som den egentligen heter. Gick galant. Öster om den nuvarande slussen byggdes redan 1607 vad som brukar sägas vara Sveriges första sluss. 1607! Svårt att föreställa sig hur trafiken såg ut som nyttjade slussen då.
Marie gick igång på alla herrgårdsliknande byggnader. – Det här måste vara ett gammalt säteri, sade hon tvärsäkert. Mycket riktigt, Tösslanda säteri. Tösslandagården har anor tillbaka till 1370-talet och har varit bostad åt nämndemän, häradsdomare, riksdagsmän, kommunalråd och annat fint folk. Vad är då ett säteri undrade vi lite frågande. Wikipedia vet besked: En större herrgård. Längre tillbaka var en del av betydelsen att säterier var skattebefriade, vilket var ett privilegium för adeln.
Hade detta varit en oljemålning, hade den då klassats som ett nationalromantiskt verk?
Stubbered heter den här lilla, idylliska byn som klättrar upp längs sluttningen ner mot älven.
Vill du beställa en båt, så ring 80/B. Vad är det för gammalt, konstigt nummer?
Sedan plötsligt, trots att sjökortet indikerade att vi snart skulle komma till den första Trollhätteslussen, dök den ändå upp som en fullständig överraskning.
Oj, vad små vi kände oss när vi gick in i den första slussen i trappan upp mot Trollhättan. Detta till trots var det betydligt enklare än vi räknat med. Vi lade aktern vid någon av stegarna på styrbordssidan och fören hamnade då nära en vertikal linje med pollare på olika höjder. Denna slussled (version 3) invigdes 1916 och var då väldigt modern. Redan på den tiden lär de ha släppt in vattnet underifrån vilket skapade  detta lugn vi nu upplevde. Jag har ju framförallt Göta kanal-slussarna att jämföra med, i vilka det kan bli rätt turbulent när vattnet stiger.
I fören utvecklade Robban en teknik att fästa tampen på en pollare högre upp med hjälp av båtshaken, samtidigt som ytterligare en tamp låg kvar på den nedre pollaren tills den övre var på plats. Foto: Robban.
I aktern flyttade vi successivt upp tampen från trappsteg till trappsteg allt eftersom vattennivån ökade. Det innebar i och för sig att båten ”hängde löst” en kort stund, men det var så lugnt i slussbassängen att det saknade betydelse. Bilden är tagen i föregående sluss, Ströms sluss i Lilla Edet. Foto: Marie.
Foto: Anna-Karin.
Efter att ha gått upp i denna trippelsluss väntar ytterligare en sluss, innan det är dags för natthamn.
Åkers sjö, en enastående gästhamn att få lägga till i, en vacker, historisk miljö och mitt i detta en fungerande trafikapparat som ändå inte störde.
Det här vackra klocktornet måste väl ha haft sin funktion att fylla. Fick man sig tilldelad en tid för slussning så att man behövde hjälp att hålla reda på tiden?
Plötsligen blir man påmind om just det att det inte bara är en idyll utan en viktig, kommersiell fraktled. Många av fraktfartygen är byggda för att precis passa in i Trollhättekanalens slussar och man refererar då till detta som Vänermax , d v s fartyg med måtten 88 x 13,2 m och ett djupgående om 5,4 m. Den här båten, m/s  Naven, får väl nästan sägas kvala in i den ligan: 83 x 13 m och ett djupgående om 5,3 m.
Göta kanal-båtarna är istället byggda för att passa in i de mindre Göta kanal-slussarna. Juno mäter 31,45 x 6,68 m och sticker 2,72 m att jämföra med maxmåttet för Göta kanal, 32 x 7,1 m och ett maximalt djupgående om 2,8 m. Knappt det får plats ett skohorn när slussportarna stängts i de mindre Göta kanal-slussarna.
Vad som tidigt på morgonen såg ut som en idealisk plats för yoga, ser ju här helt vansinnig ut. En vägbro! Och jo, lite senare var det en trafikerad vägbro. Foto Robban.
Man kan ju nästan få intrycket av att Elfkungen däruppe ligger och väntar på slussning. Dessa slussar stod färdiga 1800. Slussarna var 35,4 x 6,5 m och kanalen tillät ett djupgående om 1,9 m. Om jag förstått det rätt var det framförallt djupgåendet som sedermera blev deras begränsning
På Kanalmuseet finns denna målning av fransmannen Louis Belanger som visar bygget av de första slussarna som stod färdiga 1800. Bygget omnämns ibland som världens åttonde underverk. Byggnationen sysselsatte tusentals militärer och yrkesmän under fem års tid. Detta innebar första steget i realiserandet av en dröm tillbaka till 1500-talet om att kunna ta sig med båt mellan Östersjön och Västerhavet och att slippa göda de förhatliga danskarna med en massa tull- och fyravgifter. Nu kunde man i alla fall ta sg från Vänern hela vägen till Göteborg eller ut på öppet hav. Tidigare hade man fått lasta om eller dra fartygen på land förbi forsar och fall. Redan tidigare kunde man ta sig med båt förbi Lilla Edet där den första slussen invigdes 1607. Från 1752 slapp man ta sig förbi Vargön när  kanalen Karls grav och slussen vid Brinkebergskulle stod klara.
Redan 1844 stod nästa slussled i Trollhättan klar. Kapaciteten i befintlig led var för liten och bygget av Göta kanal gjorde dessutom att de gamla slussarna blev en getingmidja då de inte hade möjlighet att ta emot lika stora fartyg som de i Göta kanal. Den nya leden tillät framförallt ett större djupgående (3,0 m). Max längd och bredd var 35,6 m respektive 7,4 m.
1800 och 1844 års slussleder användes parallellt och de sammanstrålade här i Gamle Dal. Nu ett stilla parkområde. Då ett stimmigt område får man anta. Över 100 fartyg kunde tydligen vänta på att få slussa förbi Trollhättan.
Slussleden från 1800 var inte det första försöket att skapa en farbar förbindelse mellan Vänern och Göta älv. Christopher Polhem hade ritat på två slussleder, en vid Brinkebergskulle och en förbi de 30 meter höga Trollhättefallen. Under arbetet med Polhems slussled inträffade dock en svår olycka 1755. Under arbetet med den nedersta slussen, Elvius sluss (bilden), miste nio arbetare livet och åtskilliga fler skaddades. Mängder av plankor vid en såg uppströms hade slitits loss och förde med sig ett fundament till den damm som byggdes ovanför slussen. Detta blev även dödsstöten för projektet.
Följer man en promenadväg från Gamle Dal kommer man strax till Olidans kraftstation från 1910. Detta var det första försöket i Sverige med storskalig vattenkraft och fram till 1940-talet Sveriges största kraftstation. Av de ursprungligen tretton turbinerna är tio fortfarande i drift, även om det tydligen är ovanligt att mer än tre körs samtidigt. Varför det, undrar vetgirig.
För att få fram alla tunga delar (turbiner, generatorer, granitblock mm) till den nya kraftstationen körde man fram järnvägsvagnar till denna s k bockkran där man lyfte av godset och firade ner det till byggplatsen. Spännande lösning.
En trappa ner togs godset emot på nya vagnar som via två vändskivor rullades in i bygget. Varför blir jag så fascinerad över sådant här?
I området finns fullt av gamla charmiga bostadshus som detta, men även grosshandlarvillor som väckte habegär. Eller i alla fall bobegär eller kanska bara besöksbegär. Blir trött av bara tanken på allt som ska skötas.
Vi lämnar slussområdet i Trollhättan och far vidare. – Vi förbereder öppning, blev svaret när vi bad om broöpppning vid den bro som rätt och slätt kallas för Klaffbron. Efter vad som kändes som en lång väntan utan att något hände frågade jag lite försynt om de möjligen glömt bort oss. – Vi öppnar nu. Samma sak, ingenting hände. Sedan kom dock vår granne från hamnen i Åkers sjö, Elfkungen, farande. Då åkte bron upp.
Häftig bro, järnvägsbron i Trollhättan. – Dra på nu! Ni får möte med ett lastfartyg längre fram. Bry er inte om den röda signalen, utan gå fram så fort ni har tillräcklig höjd. Jaha, hur seriöst lät det? Strax därefter blev vi även uppropade av det mötande lastfartyget. Jag gissar att de sett allt för många snedseglare i kanalen. De bad oss att hålla väl till styrbord i leden.
Vid Brinkebergskulle möter vi Wilhelm Tham som jag reste med från Stockholm till Göteborg 1968. Bara tre år tidigare ersattes ångpannan med en dieselmotor. Tänk om vi hade åkt några år tidigare… Det gick inte att missta sig på kaptenens skånska ursprung och hans återkommande anrop på radion stod i bjärt kontrast till övriga, icke så särpräglade dialekter som hördes på kanal nio. Det var många diskussioner om möten och vägar och marginaler och vid något tillfälle medgav han att han girat styrbord istället för babord eller om det var tvärtom. Det hela hade dock rett ut sig. Var det hans jungfrufärd i kanalen?
Nu har även vi slussat igenom Brinkebergskulle, vilket innebär minst två saker: 1) Vi har gått igenom Trollhättekanalens sex slussar 2) Vi är nu på Vänerns nivå, d v s 44 meter över havet. Brinkebergskulles sluss är en del av Karls grav som förbinder sjön Vassbotten,  söder om Vänersborg, med Göta älv. Namnet har den fått efter Karl IX då den började byggas under hans tid vid makten (1568-1611). Holy Moses! Det tog sin tid. Först 1752 kunde kanal och sluss invigas. Nu kunde man i alla fall ta sig med båt mellan Vänern och Trollhättan och man kunde därmed kringgå fallen vid Vargön som annars är det naturliga loppet för Göta älv. Notera även farledsutmärkningen. På kanaler är det inte den vanliga farledsutmärkningen som gäller. På Trollhättekanalen ska man ha vitt om babord och gult om styrbord. Längre fram noterar jag att detta inte gäller på Göta kanal, där är det de vanliga lateralmärkena som gäller. Ingen konsekvens där inte.
Slussarna är förvisso avklarade, men ytterligare några broar återstår innan vi är ute på Vänern. Efter Gropbron kommer vi ut på sjön Vassbotten där Vänersborg ligger. Lustigt namn, Gropbron. Lite oklart tydligen varifrån det härstammar.

När vi nu la till i Vänersborg för att bunkra var jag ju bara tvungen att uppsöka Koppargrillen igen. När jag hamnade där av en slump våren 2010 i samband med ett konsultuppdrag fick jag höra att restaurangen skulle flyttas ner mot vattnet och jag var nyfiken på om man hade behållt den fantastiska inredningen och atmosfären. Då var det en pietetsfullt renoverad restaurang i stil med vad jag associerar till sextiotalets Ringbarer. Kommer ni ihåg? Menyn var uppsatt på en räfflad filttavla och i räfflorna var plastbokstäver intryckta. Simsalabim, meyn. När man bestämt sig för maträtt vilket då sannolikt slutade med grillkorv och pommes frites tryckte man på en ringklocka på rätt rad i menyn och ut plingade en beställning till köket. Hur de översatte ringsignal till beställd maträtt är höljt i dunkel. Inredningen var i sextiotalsmässigt utförande och i toppskick. Mycket koppar naturligtvis. Menyn i sig var typisk grillbar à la sextiotal. Nostalgi så hjärtat klämtade. Hade man tagit med sig detta till den nya lokalen? Nähä! Vad hände? Stor besvikelse och något nämnvärt intryck i övrigt gjorde inte Vänersborg heller även om det fanns ett och annat fint hus i centrum.

Jag tar mig friheten att addera en kommentar jag fick av min kompis Olle Mornell:

”Trevlig läsning som vanligt!

Ringbaren med knapparna och brevlådebokstäver. Jag har för mig att när man tryckte på knappen (för grillkorv och pommes frites) ramlade det ner en kula (ja precis en sådan man spelade med) med en viss färg i köket. Då var det bara att dra upp gasen och steka korven. Plinget var väl för att köket skulle vara på alerten men kanske även för gästen som behövde återkoppling att beställningen hade nått fram.”

På eftermiddagen dan innan hade det klarnat upp och hoppet om sommar återkom. När vi vaknade möttes vi dock återigen av det gråväder som satt sin prägel på större delen av föregående dag. Även gästhamnen gav ett trist intryck. Vi skulle tanka och vara duktiga och tömma toan. Macken saknade kortautomat och toatömningen var avstängd och öppnade först kl 9. – Någon kan ju komma och suga upp vatten i stället för latrin, fick jag som förklaring. Välkomna när vi öppnar!
När vi skulle tillbaka till båten efter att ha handlat, korsade vi spåren vid järnvägsstationen och jag noterade att spåren västerut såg lite rostiga ut. En Vänersborgsbo upplyste mig om att järnvägsbron gått sönder. När jag såg den från båten tänkte jag att den där såg museal ut. Den är säkert nedlagd och ersatt med en annan bro. Museal må så vara, men det var den bron som gällde. Nu stod den i konstant öppet läge sedan i mars i år och tågen från Herrljunga mot Uddevalla fick vända i Vänersborg, tågen mellan Göteborg och Vänersborg via Trollhättan-Öxnered fick vända någon annan stans och sommartågen Stockholm-Strömstad gick inte alls. Först kring årsskiftet 2024-25 räknar Trafikverket med att skadorna på bron ska vara åtgärdade. Myndigheternas kvarnar mal långsamt…
Sista bron och sedan är vi ute på Vänern. Dalbobron håller på att öppnas för oss. Om jag räknat rätt har vi nu passerat 15 broar sedan vi lämnade Göteborg. Av dessa har två varit fasta (Angeredsbron i Göteborg och Stallbackabron i Trollhättan) och två ur funktion.
Vi ser ju inte riktigt kloka ut 🙂 Letar vi efter stjärnor att navigera efter? Foto: Marie.
Så mycket sol blev det inte, men väl en lång spinnakerbog. Den här gången gick det betydligt bättre än på Kattegatt från Läsö mot Träslövsläge.
Väster och norr om Kållandsö finns en spännande skärgård och längre söderut på fastlandet sticker det ut ett långt rev (Hindens rev). Vid revets början ligger en kilometerlång sandstrand (Svalnäs) som brukar kallas för Vänerns riviera. Den hade det varit spännande att utforska, men det får bli någon annan gång när även vädret är lite mer rivieralikt. Nu är vi alla fall på ingång i skärgården norr om Kållandsö.
Leden är ofta trång och som synes är det inte särskilt brett mellan märkena.
Ännu trängre blir det vid denna märkliga passage. Har man förtöjt här? Men, då blockerade man ju samtidigt farleden…
Målet för dagen är Spikens fiskeläge.
Vi hittade egentligen bara en riktig fiskbutik och bunkrade med fryst gös ooch rökt röding. Fisken expedierades av en glad och tillmötesgående, asiatisk kvinna. Varför de inte sålde någon färsk fisk lyckades vi inte klura ut. Men gösen, vilken fisk! Vi ångrade att vi inte köpt mer. Det var en av de godaste fiskrätter jag ätit, bara som den var, smörstekt och litre salt och peppar med kokt potatis. Vi köpte även sås, men den var helt överflödig. Rödingen då, fantastiskt god den med, men gösen var ändå den stora överraskningen.
Annars fanns det gott om fiskebodar omvandlade till restauranger, ett ställe som sålde förädlad fisk och så krimskramsbutiker. Och så detta ställe som lockade med HÄLTA HÄLTA M KÖRV, KLET OCH DREKK. HÄLTA HÄLTA skulle tydligen förstås som hälften mos, hälften pommes frites. Blev ni sugna?
Dags att ge sig iväg, men först fyllning av dieseltanken och tömning av toatanken. Inga särskilda öppettider här, såsom var fallet i Vänersborg. Foto: Marie.
Robban och Anna-Karin hade inlett morgonen med en joggingtur till Läckö slott. Jag och Marie körde yoga, men vi fick ändå en bild av det pampiga slottet när vi stävade ut på Vänern igen.
– Vad är det här, frågade Anna-Karin och höll upp en bult hon hittat? Det känns lite obehagligt när man gör sådana fynd utan att kunna lokalisera var de kommer ifrån, men den här gången gick det snabbt att konstatera att det var en av bultarna som håller fast kickstången vid bommen och att ytterligare en bult var på väg ut. Felet var snart åtgärdat och ännu en gång kände jag en stor tillfredsställelse av att felet var så enkelt åtgärdat. Förr eller senare måste jag ju rimligen råka ut för att någon vital del faller i vattnet eller att jag inte har rätt verktyg ombord. Foto: Marie.
Så änligen blev det sommar igen efter två, i stort sett, gråmulna dagar. Vi blir påminda om hur stor Vänern är. Någonstans därborta, bortom horisonten, ligger Karlstad.
Besättningens dygnsrytm tog sig lite olika uttryck. En gast sov middag.
En annan var piggelin.
Efter två dagar på Vänern nådde vi Sjötorp, där vårt Göta kanal-äventyr skulle börja. När jag studerar sjökortet slås jag av att man egentligen borde ha givit Vänern en vecka eller så. Men, men, det går inte att få allt.
Vi åt väldigt gott och vilket bra samarbete det var i byssan. Foto: Marie.
Apropå byssan, Marie klädde sig inte bara funktionsmässigt för seglingen utan även i samband med kökstjänstgöringen, i medhavt förkläde. Foto från Marie.
Vi går runt och rekar lite, höjd, hur lägger man fast här, konstaterar att just denna sluss saknar väntbrygga, kollar om det finns någon trevlig badplats mm. Men, Sjötorp är också en idyll, så byn skulle vara väl värd ett besök oavsett om man har för avsikt att gå Göta kanal eller inte.
Riggat eller rester av en svunnen tid? På håll fick jag för mig att det var en något ringrostig DKW jag närmade mig. Blev lite osäker, när den visade sig vara prydd med en Audi-logga.
Solnedång över Vänern.
Det hade nu hunnit bli eftersäsong enligt Göta kanalbolagets kalender, vilket innebär att man måste boka i förväg och gå i konvoj. Ärligt talat var det jag som valt eftersäsongens första dag, då det var något mindre dyrt denna tid. Att gå alla slussar från Göteborg till Mem med min båt kostar 11 300 kr under högsäsong. Dyrt! Vi var tre båtar som checkade in på morgonen och vår konvojledare dirigerade i vilken ordning vi skulle gå in i slussen: Vi först och längst fram på styrbords sida, sedan en fyrtio fots Jeanneau med svensk besättning på babords sida och bakom oss en Nauticat med ett norskt par.  Robert bestämde också att vi skulle lägga oss på ett annat sätt än hur det beskrevs i kanalbolagets skriftliga instruktioner. Vi som hade pluggat på så ordentligt. Det var bara att kasta de lärdomarna över ända.
Tight tyckte jag. – Jag har sett värre, replikerade vår slussvärd Robert. Foto: Robban.
Nu hade vi ju förvisso slussat några gånger redan, men Göta kanal var ju ändå något annat än Trollhätte kanal, så lite anspänning kände vi allt av. Robban studsade omkring och hördes en hel del, men efter ett par slussar såg han så här relaxad ut med benen dinglande över kajkanten. – Vilken scenförändring, kommenterade namnen och slussvärden Robert. Foto: Marie.
Istället för att stå i fören och hålla provade vi också att vinscha från sittbrunnen via ett kastblock i fören. Foto: Robban.
Åker man i en konvoj åker man också enligt ett särskilt tidsschema som man inte kan avvika från. Det här kan väl sägas vara en rätt typisk vy med kanalen omgiven av träd och då och då dyker det upp hejande cyklister som kör på ena sidan.
Göta kanal har 58 slussar som vi nu skulle avverka på fem dagar och en tredjedel av dessa, 19 st, skulle vi avverka under dag 1. Här har vi kommit till Sjötorp 7-8, d v s en dubbelsluss. Även ombord höll vi, i princip, våra positioner. Jag körde och var i övrigt lite allt i allo. Vid uppslussningen hoppade Robban iland med för- och aktertamp som båda var försedda med öglor som han lade runt lämplig ring. Jag tog hand om förtampen och halade hem allt eftersom vattennivån ökade och Anna-Karin gjorde motsvarande med aktertampen. Marie stod i babords akter med en båtshake och sköt ifrån grannbåten om den kom för nära.
Kinnekullebanan har inte så tät trafik, så här var det inget problem att komma igenom snabbt.
Nästan direkt efter det att man passerat Kinnekullebanan i Lyrestad dyker E20 upp och då blir det bilköer.
Hmm. Vem håller egentligen i förtampen här?
När jag lämnade Stockholm präglades naturen av torka. Nu lyser den istället intensivt grönt.
Det är en störe utmaning att slussa igenom Göta kanal jämfört med de höga slussarna i Trollhättekanalen. Det var lite otippat. Här släpps vattnet på genom att luckor i slussportarna öppnas, vilket kan skapa en hel del turbulens i vattnet. Dessutom är det värst för oss som ligger längst fram, vilket ställer krav på att den som hanterar förtampen har full koll och tar hem i lagom takt med att vattnet stiger.
De allra flesta slussar är små idyller med sina slussvaktarbostäder, numera bebodda av privatpersoner utan koppling till Göta kanal. Antar jag. De ser ut som små stationshus med sina namnskyltar. Nu har vi kommit till Hajstorp nedre. Roligt namn. Jag läste om några barn som 1877 hittade en alligatorunge som kröp upp ur Karls grav i Trollhättekanalen. Den hade tydligen smitit ut från den låda den fraktades i på sin väg mot Uppsala. Men, Hajstorp? Inte har väl någon skådat hajar här?
Man kan undra över hur många bilder vi hamnat på. Vid varenda sluss fanns en mindre eller större folksamling som tyckte det var spännande att se på slussningarna. Kanske hoppades de på lite drama också, men det var inget vi bjöd dem på. Här i Hajstorp övre fanns dessutom ett fik varifrån folk kunde njuta av skådespelet, i vilket vi bara fick foga oss att vara aktörerna.
Allt som oftast bestod bebyggelsen längs kanalen av äldre, stilfulla byggnader.
Jag har ett minne av att vi badade i kanalen när jag 2008 gick Mem-Motala tur och retur. När vi tittade på vattnet nu såg det inte så lockande ut att hoppa i. Men, det var uppenbarligen inget som bekymrade den här simmaren.
Första nattstoppet var i Töreboda där vi förtöjde längs bryggor inne i samhället. Ganska snart hade vi besök av Törebodabon Micke som var sugen på lite social samvaro. Han avböjde en öl och försvann, men snart nog cyklade han förbi igen, tackade nej ytterligare en gång, men ångrade sig tydligen och vände om.  Han berättade bl a att vi hade det bästa av Göta kanal framför oss under nästkommande dag och där var han nog inte helt fel ute. Foto Marie.
Det stod inte på förrän Töreboda-Micke bjudit upp Marie till dans.
Snart nog var vi alla ute på bryggan och rockade loss. Robban och Anna-Karin hade dessutom en uppvisning i bachata.
Precis när det var dags för morgonyogan dök Wilhelm Tham upp. Det är ju tur att de passar på att dyka upp medans vi ligger still. När jag gick delar av kanalen en gång tidigare hamnade vi bakom Wilhelm Tham och passagerarbåtarna kör väldigt långsamt, ungefär som att hamna bakom en Epatraktor, men med den skillnaden att passagerarbåtarna är svårare att köra om.
Ordningen återställd. Foto från Marie.
Tydligen fungerar det så att fjärrtågklareraren ger slussvärden tillgång till ström så att järnvägsbron kan öppnas. Vi hade en diskussion ombord vad som hände om det var en slussvärd som var lite full i fan eller slarvig och öppnade bron utan fjärrtågklarerarens tillstånd, men då har man ju säkrat att det inte kan hända. Men, vem har då makten att stänga bron? Skulle fjärrtågklareraren plötsligen kunna påbörja stängning när en båt passerar en järnvägsbro? Det slår mig dessutom att fjärrtågklarerare är ett tvetydigt begrepp. Det är ju inte så att man bara klarerar fjärrtåg. Det ska isället förstås som att man sitter på distans och fjärrövervakar.
Men, de har säkert rett ut detta med brostängning, så att vi utan oro kan passera den uppfällda järnvägsbron.
Till Törebodas järnvägsstation kan man även ta sig med vad man hävdar är världens och Törebodas (finns dock bara denna) minsta linfärja. Färjan heter naturligtvis Lina.
Det finns fullt av rullbroar och alla har samma, standardiserade utseende. Så här i efterhand börjar jag fundera över om inte även slussvaktarbostäderna hade ett standardiserat utseende. En ritning passar alla?
Av någon anledning börjar kanalen bli lite smalare nu. Någonstans här återfinns även kanalens högsta punkt, Lanthöjden, 91,5 meter över havet.
Kanalen till vänster hade en krök, Hårnålskurvan, som tydligen var fruktad av kanalbåtsskepparna. Den ersattes på trettiotalet av Bergskanalen till höger som utfördes som ett beredskapsarbete. P g a de höga kostnaderna för att spränga ut kanalen här, gjordes den extra smal. Trafiken är enkelriktad och skulle det uppstå ett möte finns mötesplatser, vilket den blå tavlan till vänster indikerar.
Som synes, i Bergskanalen vill man inte få ett möte.
De flesta slussportarna är motoriserade, men här vid Tåtorps sluss får Marie rycka in vid en handjagad port.
Har man en chans att hissa segel är det ju svårt att låta bli, nu när vi kom ut på sjön Viken. Dessvärre var det lite mer kryss än väntat så alldeles rogivande var det inte, då de andra båtarna inte var intresserade av att segla och jag kände att jag kanske sinkade dem lite.
Vid änden av Viken ändrade sjön och leden karaktär. Det var som om leden var omgärdad av murar, kanske gamla kajer, för här och var stack det upp pollare. Mycket såg ut som om det var översvämmat och skyltar varnade för att gå för nära dessa kanter då de sluttade ut mot leden. Vi frågade vår slussvärd Robert om bakgrunden till vad vi just sett, men han hade inget bra svar.
Nu är vi lite ur led eftersom vi seglade och går som nummer två.
Spetsnäskanalen kortade Göta kanal med 3 sjömil. Här möttes vi av en icke översvämmad kaj.
Vi närmar oss Forsvik. Namnet har en historisk klang som en gammal bruksort. Första gången jag hörde talas om Forsvik måste ha varit när jag plöjde Jan Guillos böcker om Arn.

Forsviks sluss och bro. Här vänder det och bär neråt igen. Bara 33 centimeter, men ändå. Nu är vi nere eller uppe om man så vill, på Vätternhöjd, 88 m ö h.
– Hej då Robert! Hur ska vi klara oss nu? – Är slussvärdarna lika trevliga på andra sidan Vättern? – Nja, jag har hört att de ska vara rätt griniga där borta.
Vid kajen fanns rester av någon slags omlastningsplats. Ett smalt järnvägsspår ledde från kajen bort genom grönskan.
Någon av oss hade hört att det skulle vara så pittoreskt i Karlsborg. Det omdömet får representeras av detta hus vid kanalen. Bortom kanalen såg vi inte mycket som förtjänade epitetet pittoreskt. Nu var det inte därför jag lockades av att stanna till i Karlsborg istället för att gå vidare direkt till Motala. Det var Karlsborgs fästning som lockade.
Karlsborgs fästning är relativt ny. Det var när ryssarna kröp närmre efter förlusten av Finland 1809 som en militär strategi tog form som innebär att Sverige inte kunde försvaras vid kusten utan genom fördröjande operationer på land, varför bl a militärledningen skulle placeras centralt i landet. Baltzar von Platen höll ju på med bygget av Göta kanal och föreslog Karlsborg, så så fick det bli. I och med att Karlsborg skulle härbärgera regering och kungafamilj, centrala ledningsfunktioner och guldreserv under orostider blev det också en reservhuvudstad och fäsningen skulle även innehålla vanliga borgarkvarter.
Vi kom för sent för att komma med på någon guidad tur, men jag antar att detta är ett exmpel på de borgarkvarter fästningen skulle innehålla.
Ser nästan ut som en karlsborgsk motsvarighet till Skansen.
Eller kanske ännu hellre Den gamle by i Århus, för er som varit där.
Soldathemmet inrymde bl a teater och café.
Fortfarande sker en omfattande utbildning i Karlsborg. Enligt Wikipedia finns här Livregementets husarer (K 3), Fallskärmsjägarskolan, Försvarsmaktens överlevnadsskola samt specialförbandet Särskilda operationsgruppen (SOG). Är det senare en verksamhet som kan framkalla karaktärer liknande Guillos Carl Hamilton?

Ytterligare en kommentar från Olle Mornell:

””Soggen” beskrivs i Lars Wilderängs bok Drönarhjärta. Samma genre som Guillou men tyvärr inte skriven med samma finess.”

Trots en omfattande militär utbildning är det helt fritt att gå in på området.
En reservhuvudstad bör ju även omfatta sjukvård, men det tidigare Garnisonssjukhuset ser tomt och spöklikt ut.
Vanäs udde vaktas även av Vanäs fyr.
Kungen skulle ju ha någonstans att bo när han var på besök. Kungsvillan uppfördes 1823, men är privatbostad idag.
Just idag var det fallskärmsjägarnas dag, en årlig återträff för dem som utbildats i Karlsborg. De gamla fallskärmsjägarna var mer eller mindre pigga, en del stödde sig med rullatorer. Här är det uppställning och anmälan för varje årgång, i något fall ett trettiotal, i andra fall bara en per årgång.
Vi hamnade i samspråk med den här mannen som, om jag minns rätt, fick sin basker 1962. Det var slående och lite berörande vilken gemenskap och lojalitet gentemot Försvarsmakten som låg i luften.
Lite pompa och ståt också med militärmusik.
Vi visste ju att prognosen förutspådde regn, men i mitt stilla sinne tänkte jag nog att det brukar bli lite bättre än vad prognosen säger. Det gällde inte idag. Jag tänkte ett tag att detta nog var den blötaste segling jag någonsin upplevt. Men, så kom jag att tänka på en annan tur i Norge 2019 från Haugesund upp i Hardangerfjorden. Den kunde nog mäta sig med denna. Det tog i alla fall flera dagar innan kläderna hade torkat. Matros Marie är tapper och härdar ut. De andra har gömt sig under däck. Foto: Robban.
Har nu även skepparen rymt ner under däck? Nä, han sitter nog och kurar under sprayhooden och låter Helmut (autopiloten) styra. Foto: Marie.
Framme i Motala upphörde dock regnet och vi fick en dryg timmes paus innan det återigen var dags att ansluta till konvojen som nu utökats med ytterligare båtar.
Vi behöll dock våra positioner och gick först. Vid den här järnvägsbron behövde vi inte passa några tider. Den var ersatt av en ny.

Och så en tredje och sista kommentar från Olle Mornell:

”Järnvägsbron i Motala som inte används längre tillhörde smalspårsnätet. Sedermera blev det treskensspår. På slutet enbart normalspår till Elektrolux.”

Huvudmannen bakom Göta kanal var ju Baltzar von Platen och här har han och hans familj förärats en egen grav invid, vad annat, Göta kanal.
Vi hade fått order om att lägga till vid Motala verkstad för att invänta Diana. En väntan som blev lite utdragen, men då fick vi tillfälle att prata lite med de andra besättningarna. Mest imponerad blev jag av tre personer (pappa och två barn?) som seglat från Rostock upp hit i en liten trailerbar båt. Normalt sett låg båten hemma i Österrike varifrån de haft den bakom bilen upp genom Tyskland. Det fick mig att tänka på min förra kanalresa när vi låg i vallgraven runt Vadstena slott. Bredvid oss låg en familj i en båt liknande den österrikiska båten och när de vaknade på morgonen kändes det som om det vällde ut människor från den lilla båten. Själva var vi för tillfället fyra personer ombord och när vi samtalade tittade vi ner på dem. Samtidigigt som jag imponerades av denna familj som trängde ihop sig på en så liten yta, kände jag mig lite obekväm med våra, i sammanhanget, enorma ytor.
Sedan Forsvik har det ju burit av nedåt om än med små nivåskillnader. Här i Borenshult däremot bar det utför rejält, i en trappa bestående av fem slussar. När vi nu slussade neråt fick vi vänja oss vid en delvis annorlunda procedur. Då det var flera sammankopplade slussar, som denna, höll vi båten från land och släppte efter i takt med att båten sjönk. Sedan gick vanligtvis Robban med båda tamparna från en slusskammare till nästa. Var det bara en slusskammare eller om det var den sista av flera, stod vi kvar ombord med linan genom en ring på kajen och tillbaka till båten. Våra tampar var egentligen för långa, men vi knöt fast dem i båten så att längden upp till ringen i land och tillbaka ner till båten blev lagom. De flesta hävdar att det är enklare att slussa neråt och det stämmer ju såtillvida att det inte krävs särskilt mycket kraft för att hålla båten. Däremot var det en utmaning när man körde in i en sluss att vattennivån var så hög att fendrarna mest låg och flöt på vattnet och ofta hamnade på land istället för att skydda båten, så vi fick vara snabba att hoppa iland och bära av. Vi provade också att byta positioner en gång och den som då höll  aktertampen och var lite ovan vid situationen, höll lite väl hårt så att skrovet drogs för nära slussväggen. Jag får nog rubba lite där nästa vår.
På Boren hissade vi segel och istället för att avsluta dagen i Borensbergs gästhamn la vi oss på svaj en bit innan. Äntligen kunde vi få ta ett morgondopp. Runt nitton grader har jag för mig att det var.
Borensberg.
Borensbergs sluss. I bakgrunden Göta hotell som hade en viktig roll i filmen ”Göta kanal eller Vem drog ur proppen?”.
Någon ville ha järnkoll på vad som händer på kanalen.
Man kan ju undra varför man grävde en separat kanal även där det fanns befintliga vattendrag tillgängliga. Svaret verkar vara att det helt enkelt var för strömt.
Det finns två akvedukter längs kanalen, inte så långt irån varandra. Med vår färdriktning dyker den första upp i Kungs Norrby
Ortsnamn har ibland ett härligt skimmer över sig. Jag minns när jag som liten väntade utanför ostbutiken på Lilla torget i Halmstad och stavade mig igenom bussarnas destinationsskyltar och fantiserade om hur det kunde se ut på orter med namn som satte fantasin i rörelse.. Samma sak nu. Vem lockas inte av att åka ill Klockrike? Fast jag har förstått att fantasins byar ofta är bättre än verklighetens.

Man kan tycka att det blir mycket motorgång när man går på en kanal. Visst var det skönt att få hissa segel och stänga av motorn när vi kom ut på någon sjö, men det kändes också väldigt vilsamt att få puttra fram i sakta mak i en sådan här miljö.
Mindfulness att färdas på en kanal? Inte alltid tydligen. Inte här i alla fall. Det kan ju ursäktas av ett för tillfället lite enahanda slättlandskap.
Trots att det var en måndag och eftersäsong var det många människor som var ute och åkte på Wasa Lejon. Eller var det en kick-off och ”arbete”?
Den andra akvedukten infinner sig i Ljungsbro, Cloettas hemvist.
Det tog lång tid att bygga Göta kanal och hela kanalen stod färdig 1832, att jämföra med denna sluss som uppenbarligen stod klar många år innan dess, 1818. Nu invigde man delar av kanalen tidigare. Mellan Vänern och Vättern kunde man åka båt redan 1822.
De mest kända slussarna i Göta kanal är nog de vid Berg. Den egentliga slusstrappen omfattar sju slussar, men i direkt anslutning ovanför denna finns ytterligare en enkel- och en dubbelsluss. De är nog också de mest besökta slussarna, av folk som kommer landvägen, så det finns gott om publik. Längst bort därnere, anar man Roxen som ligger ca 40 m under Borens vattenyta.
Det rinner ut en hel del vatten ovanför slussportarna. Vill man bli av med vatten eller är det alltid så?
Slussarna och ofta även kanalen kantas av öppna ytor som jag antar användes för att dra segelskutor och pråmar som kanske inte tog sig framåt för egen maskin.
Vad kan de stå och pokulera om?
Ute på Roxen hissar vi återigen segel och ganska omgående avtecknar sig silhuetten av Linköping.
En väldigt stor andel av stränderna vi passerar på de olika sjöarna är obebyggda. Är det vettig användning av marken? Här på Roxen ser man dock en del bebyggelse. Nästan lite skärgårdslik.
Skärgårdslik är även det landskap med öar som dyker upp i den östra delen av sjön. Vi har medvind och skar lite fram och tillbaka över sjön. Jeanneaun hade rullat ut sitt försegel, men hamnade rejält på efterkälken, så på slutet gav skepparen upp och ångade på för fullt med motorn för att komma ikapp.
Längs hela resan dyker det upp fina gårdar här och var. Här spanar vi in Runstorps gård.
Vi hade förvarnats om att det kunde vara svårt att få broöppning i Norsholm. Det var en strid ström av tåg som passerade, fjärrtåg, regionaltåg och så Östgötapendeln och säkert ett och annat godståg också. Men, vi hade tur och kom precis innan en kort tidlucka för öppning och det var inte typ halv fem, utan 16:27 sharp. Och det var inte många minuter bron var uppe för att sedan åka ner igen och låta ett nytt tåg passera. Om inte förr blev man medveten här om hur tät tågtrafiken är och hur störningskänsligt delar av järnvägsnätet är.
Det började kännas att vi närmade oss slutet och sista övernattningen i kanalen var här i Norsholm.
Hur många minns att E4:an gick på en låg öppningsbar bro genom Norsholm? Sedan 1988 åker man högt ovanför Göta kanal. De flesta bilisterna kanske inte ens lägger märke till vad de passerar långt där nere.
Återigen har vi turen att möta en av Göta kanalbåtarna där det är gott om plats. Jag har nu tappat räkningen hur många gånger vi stött på en av de tre kanalbåtarna som trafikerar sträckan Stockholm-Göteborg.
Man ska helst inte ha bråttom när man går Göta kanal och det finns onekligen fördelar med att gå under högsäsong när slussarna är bemannade och man kan lägga upp resan efter eget huvud och få utrymme för spontana infall. Jag hade t ex gärna stannat lite längre i Trollhättan, gjort avstickare i Vänern och Vättern, eller stannat till i Motala och Söderköping.
Vår första slussvärd hängde med under de första två dagarna från Sjötorp till Forsvik och det var inte helt lätt att placera in honom i något fack. När vi kom över Vättern möttes vi dock av flera slussvärdar och här blev det tydligare. Slussvärdar är antingen pensionärer eller ungdomar.
Ett tag provade vi att växla lite positioner. Marie verkar ha fått slita hårt för att hålla båten på plats.
Ibland kan omgivningarna bli lite monotona med ett brukat slättlandskap, men så händer något och vyerna övergår i något som närmast liknar engelska parker.
Är det Klämmans sluss vi närmar oss?
Vi fick ju lära oss i skolan att östgötabönderna lever gott på sina feta jordar. Den nyplöjda åkern bar syn för sägen. Jorden blänkte nästan som om den innehöll reflekterande spegelbitar.
Hät tror jag vi har lämnat Duvkullen övre. I bakgrunden tronar Marieholms gård.
Innan Söderköping passerar man en annorlunda torrdocka som befinner sig under vattenytan.
Innan Söderköping passerar man också E22 och broöppningarna kan skapa väldigt långa köer. Det har framförts idéer om jättelika slussanordningar som skulle hissa upp båtarna i någon slags akvedukt, men nu var det ett tag sedan jag hörde något om den typen av förslag.
Har ni sett? Publiken hindras medelst avspärrningar att komma för nära aktörerna. Någon i publiken skulle ju kunna bli star struck kanske… Vi hade föreslagit slussvärdarna att vi skulle få en lunchpaus i Söderköping, vilket möttes av gillande. En dryg timme hade vi på oss att värma mat, äta och …
… köpa glass på Smultronstället. Thee place för glass tydligen. Till min förvåning visade det sig dock vara ”vanlig” SIA-glass. Man menade dock att SIA gjorde glassen utifrån deras idéer. Gott var det i alla fall.
Till skillnad från i Karlsborg kan man hitta rätt många fina kvarter i Söderköping. Fast man får blunda lite när man glider in västerifrån mot de centrala delarna och passerar ett område som inte alls stämmer överens med hur man vill att Söderköping ska se ut.
Vad hände med vädret? Blev det plötsligen sommar igen? Och vad hände med kanalen? Den blev plötsligen väldigt bred.
Mem i sikte, kanalens slutpunkt eller början. I alla fall var det här som själva invigningen av kanalen ägde rum under närvaro av Karl XIV Johan. Hade han lärt sig så mycket av sitt nya språk då att han kunde hålla invigningstalet på svenska?
Sista slussen.
Kändes lite kluvet, både vemodigt och skönt. 64 slussar, herre gud, har vi nu avverlkat sedan vi lämnade Göteborg för åtta dagar sedan. Och så alla broar. Jag har intre räknat dem, men jag såg en uppgift om att det finns 50 broar över bara Göta kanal. Inte undra på att man bara några dagar senare har svårt att veta vilken bro eller sluss vi befann oss vid när man tittar på alla bilder. Intrycken är många och starka och det tar nog ett tag att smälta allt vi varit med om. Detta var utan tvekan den mest upplevelserika av sommarens etapper. Foto: Robban.
En lite promenad i Mem känns bra. Men hur är det nu då? Uttalas ortens namn med ett långt e eller ett kort e som om ett dubbel-m följde efter e:et? Vi frågade en ortsbo och han förtäljde att det senare var fallet. Jaha, jag får lära om.
En så frodig ölandstok har jag nog aldrig sett förut. Eller är det inte en ölandstok?
Efter en natt på piren utanför Mem gav vi oss av redan strax före åtta. Trots att vi seglade så lugnt och försiktigt var det en väldig massa fåglar vi skrämde på flykten.
Till skilnad från Karlsborgs fästning har Stegeborg gamla anor, sedan 1300-talet.
Ska linfärjan lägga ut precis framför nosen på oss? Nä, det är lugnt och inte en bil så långt ögat nådde.

Är det så här man skulle vilja bo, om man inte seglade?
En liten kobbe med en kyrka! Vad är nu detta? Vi fick lära oss senare att det är Capella Ecumenika. Beata hade hört av sig och bjudit oss på lunch på sitt sommarställe i Gottenvik och det låg ju på vägen mot Arkösund. – Jag har varit på bröllop där, berättade hon senare. Och det var hon inte ensam om. Det var tydligen rätt vanligt med bröllop på den lilla ön. På håll ser kyrkan eller kapellet gammalt ut, men skenet bedrar. Det invigdes så sent som 1965.
Beata kom ut och hämtade oss med sin båt och Aquileja lämnades på svaj att ta hand om sig själv under några timmar.
Vad grönt och frodigt det var och alldes tyst och fridfullt.
Tack snälla Beata för ditt trevliga initiativ att bjuda på en rejäl sillunch.
Dags att säga hej och tack till Beata för den sista, korta etappen till Arkösund. Aquileja låg snällt kvar och väntade på oss. Foto: Marie.
Återigen blev det sommar och Anna-Karin drabbades av bad-cravings. Vinden hade mojnat, men som tur är hann hon upp innan vinden och båten plötsligen satte rejäl fart igen. Det var som om proppen till vindströmrytaren gått och någon en stund senare bytt ut den.
På Beatas inrådan la vi till i Norrköpings Segelsällskaps gästhamn.
– Lite mer skyddat där och kanske något billigare…
Även det på Beatas inrådan, avbokade vi hamnkrogen (för andra gången) till förmån för hotellet. Hamnkrogen såg rätt slabbig ut. På hotellet åt vi en god (och dyr) avslutningsmiddag. Foto från Marie.
Härlig morgon att vakna till.
Hej då Robban och Anna-Karin! De tog en tidig buss till Norrköping. Någon timme senare blev Marie upphämtad av en kompis hon skulle besöka på vägen hem. Tack för att ni kom! Nu var detta äventyr över och hösten kommer krypande.

Att gå Göta kanal är idag ett dyrt nöje, så frågan är: Är det värt pengarna?

Under eftersäsong, med min båt, kostade trippen, inklusive Trollhättekanalen, men exkl bränsle, 8 090 kr. Då tillkommer inga gästhamnsavgifter i respektive kanal. Fördelen med att gå under eftersäsong är att väntetiderna vanligtvis är korta. Under högsäsong kan väntetiderna i vissa slussar bli långa. Nackdelen är den begränsade friheten att lägga upp resan efter eget tycke då man går i konvoj på sträckan Sjötorp-Mem eller vice versa, efter en förutbestämd tidtabell. Till stor del var det dock på sträckan Trollhättan-Sjötorp jag hade velat haft mer tid och här begränsades jag ju inte av att behöva gå i konvoj. Hade vi gått under högsäsoh hade prislappen i stället varit 11 300 kr. En rätt saftig summa pengar tycker jag.

Jo, om man är flera som delar på kostnaden var det absolut värt pengarna. Det var spännande, vackert och fullt av upplevelser och i efterhand tror jag dessutom att vi alla var rätt stolta över vår prestation.

Och visst kan kanalen också vara en genväg mellan västkust och ostkust. Nu gick jag ju inte på något sätt raka vägen från Arkösund till Göteborg när jag rundade Skåne, så jag nyttjade hela 35 dagar för trippen Arkösund via Skåne och delar av Danmark och Bohuslän till Göteborg. Den turen hade jag naturligtvis kunnat göra på betydligt kortare tid. Från Göteborg till Arkösund via kanalen nyttjade jag 10 dagar och så snabbt hade jag inte velat, möjligen kunnat, gå runt kusten.

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 5, Träslövsläge-Göteborg

Rutt: Träslövsläge – Läsö (Österby) – ”Styrsöfladen” (på svaj vid Lilla Rävholmen) – Källö Knippla – Marstrand – Ängholmen (på svaj) – Göteborg (Lilla Bommen)
Datum: 3-11 augusti
Gastar: Eva Anderling, Annette Stjernfeldt och Annika Östman

Den här etappen präglades av Hans. Vem bjöd egentligen in honom? Men, det började bra. Alla var entusistiska över tanken på att gå via Läsö till Skagen. Men, redan på Läsö fick vi börja tänka om på grund av denne Hans. Jag tycker synd om mina gastar som inte fick den segling de hoppats på. Det blev, i alla fall delvis, något annat. Jag tar det från början…

Etapp 4 hade mönstrat av och jag hade en liten vilopaus i Läjet. De initierade säger så istället för Träslövsläge.
Jag pumpade upp däcken på en av mina Bromptoncyklar och trampade iväg för att handla och se mig om lite. Söder om Läjet hamnade jag på denna nyrestaurerade promenadväg. Tydligen ett initiativ av den ideella samhällsföreningen Destination Läjet.
Förmodligen hade jag satt ribban lite för högt. Jag hade hört så mycket om hur pittoreskt Läjet var att det blev lite av en besvikelse. En hel del förortsvillor av modernare snitt. Men, en del fina hus fanns det…
Efter lunch var målet Apelvikens strand. Inte så att jag valde den snabbaste vägen dit, jag ville ju följa kustens krumbukter, vilka uppenbarligen inte var avsedda för cyklister, inte  hela vägen i alla fall. Vad gör man när det står kor på stigen som blänger på en?
Något bad blev det inte. Inte på grund av för låg vattentemperatur, men det såg ju ut som en kilometer innan det blev så djupt att man kunde doppa sig och så långt bort ville jag inte fjärma mig från mina värdesaker.
Som jag nämnde i mitt förra inlägg är Träslövsläge ett levande fiskesamhälle och till skillnad från Ålabodarna Inga, fanns det även en fiskeaffär.
Glassbaren var dock betydligt populärare än fiskebutiken. Kö långt upp på gatan. Glassen var SIA, men rånen var hembakade.
Det verkade vara lite av nöjet på byn att flanera längs kajen och titta på båtarna, så jag fick finna mig i att agera apan i bur. Fast bur och bur…
Jag var lite fundersam över det lämpliga med att börja med havssegling i hyfsat friska vindar och rejäla vågor. Men, det var en kaxig besättning jag fått ombord som inte såg detta som något hiinder. Att det det sedan smög sig på lite sjösjuka får väl sägas vara en annan historia.
Sol på himlen, sol i sinnet.
Att styra brukar vara bra mot sjösjuka.
48 sjömil senare och drygt sju timmar efter det att vi lättat förtöjningarna i Träslövsläge var vi förtöjda i Österby på Läsö.
Här är något för tågnördarna. Ser ut som en vändskiva som man förr hittade framför lokstallarna. Denna anordning var dock avsedd för att ta upp båtar.
Alldeles intill hamnen finns en fin sandstrand och de två männen som klev upp ur vattnet när vi kom ner för ett morgondopp lovade att det inte fanns några brandmaend (danska för brännmaneter).
Det tog dock inte lång tid innan det dök upp just en brännmanet med sina elaka trådar. De är ju vackra att se på, men man vill inte bli berörd av dem.
Precis som Träslövsläge är Österby en fiskehamn och idag skulle dessutom den årliga hummerfestivalen gå av stapeln, en glad överraskning för oss
Hummerfestivalen var en populär begivenhet.
Urvalet i stånden begränsades något av att alla inte tog kort och att vi inte hade några danska pengar på oss. Men, några säljare visste bättre. Efter en läcker hummerburgare blev det en tallrik med hummus och en röra av hummer, krabba och räkor och till detta, syltad tång. Det senare var en fullständig nyhet för mig och riktigt gott.
Tång verkade också vara ett tema i den kocktävling som var en del av festivalen.
Väderprognosen hade lett oss till beslutet att ge oss av mot Sverige under eftermiddagen, så det blev ett något avkortat besök på Läsö jämfört med vad vi tänkt. Och Skagen skippade vi helt. Men, lite räkor köpte vi med oss som förrätt till kvällens middag på andra sidan Kattegatt.
Till en början hade vi medvind över mot Sverige, så för första gången i år, plockades spinnakern inte bara upp på däck, den hissades dessutom och de övriga två-tre båtarna vi hade sällskap med ut från hamnen försvann snabt i fjärran. I samband med ett vindvrid ebbade dock vinden ut och i vågorna stod seglet till slut bara och slog fram och tillbaka. Dessutom kom den trafikseparering som vi skulle korsa, allt närmre och med spinnakern uppe hade det inneburit en väl generös definition av rät vinkel för att det skulle kännas bekvämt. Så, spinnakern åkte ner igen.
Det är en kortare distans att gå från Läsö till Göteborgs södra skärgåtd än från Träslövsläge till Läsö, så rätt snart siktade vi land.
Jag har försökt flera gånger att hitta en naturhamn i Göteborgs södra skärgård som också duger som natthamn, men inte hittat något annat än Styrsöfladen, vilket i och för sig är ett jättetrevligt alternativ med öppen utsikt mot havet. Men, inget för västliga vindar. Och namnet Styrsöfladen förresten, är nog bara mitt eget påfund. Hittar inget namn på den, men vi låg på svaj utanför Lilla Rävholmen.
Foto: Eva
Foto: Evas kamera
Eftersom det nu inte blev någon segling till Skagen hoppades vi på lite segling i Bohuslän och siktade sålesedes norrut. Då passerar man t ex Öckerö och där ligger hamnkapten Saras på Rindö arbetsgivare, Öckerö Maritime Center. Rindö är min hemmahamn.
Lunchstopp i Källö Knippla.
Samtidigt som vi låg i Österby låg Per Klingenström (Klingan) i Läsös andra hamn, Vesterö. Klingan är en gammal gymnasiekompis och somrarna har han tillbringat i Bovallsstrand där hans föräldrar skaffade segelbåt på sjuttiotalet, först en Valiant 18 och sedan en Trio 80, vilka jag var med och seglade på. Valianten är mycket riktigt 18 fot och på den huserade vi fyra killar. Snacka om att det var trångt! Nu var Klingan ute med en kompis på en äldre Elan 43 och de låg här i Källö Knippla p g a motorproblem.
Småfåglarna var inte blyga av sig, vare sig här eller senare i Marstrand.
Efter att ha ätit lunch och snackat lite skit med Klingan drog vi vidare mot Marstrand. Det friskade i allt mer. Helt OK, men vi tog det som en föraning om vad som komma skulle.
En promenad? Njae, det såg inte så lockande ut. Ingen storm ännu, men det hade börjat regna ihållande. Det är nu söndag kväll.
Under måndagen lättade regnet och äntligen fick vi komma ut och lufta oss och sträcka på benen. Man fick nästan en känsla av fjällbäckar när allt regnvatten porlade nerför klipporna.
Turismen till Marstrand började utvecklas på 1800-talet och 1894 invigdes den första promenadvägen runt ön.
Pater Noster försöker gömma sig i dimman idag.
Det borde vara ett måste att gå runt Marstrandsön och njuta av utsikten och alla planteringar av olika slag. Oklart dock om denna typiska ”västkusttall” är inplaneterad eller självsådd.
Näckrosdammarna verkar väl inte ha uppstått alldeles av sig själva, men icke desto mindre, vackra är de.
Förtöj alltid för storm, heter det ju. Om nu detta är att förtöja för storm, så har jag nog sällan gjort det förut. Tanken var i alla fall att en tamp skulle kunna brista utan att något skulle hända. Jag kände mig först inte bekväm med att spärra av platsen på min babordssida, men efter den första ovädersnattens funderingar om bommen verkligen skulle hålla  satte jag upp ytterligare tampar direkt mot bryggan. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft så många förtöjningstampar från båten. Ärligt talet funderade jag även över vid vilken vindstyrka pontonbryggorna skulle ge sig. Jag kom dock till slutsatsen att det inte var något jag kunde påverka. Flytta på mig hade jag inte lust med. Och så fanns ju min försäkringsgivare Pantaenius svenska huvudkontor på krypavstånd…

Tillbaka till måndag kväll. Nu drog ovädret in. Vi sov inte särskilt bra. Det gungade så till den grad att jag började fundera över om någon ska bli sjösjuk, i hamn. Det knirrade och knarrade och ryckte och slet i förtöjningarna, det tjöt i riggarna. Vinden piskade in från sidan och ibland när körarna kom gjorde det riktigt ont. Det var som att jag kände en slags smärta å båtens vägnar. Och skulle knaparna hålla? För säkerhets skulle ledde jag en av tamparna över rufftaket till styrbords mittknap. Inne i salongen fick vi hålla hårt i glas och tallrikar.

Jag vet inte hur mycket det blåste som mest, men en gång när jag tittade på vindinstrumentet visade det 20,2 m/s. I samma veva såg jag en lite mindre motorbåt som skulle ta sig ut och när jag hade stängt av kameran frös jag nästan till is. Det kom en ännu större våg och det såg nästan ut som om båten skulle slå runt.

Vi följer de olika väderprognoserna och letar efter ljusglimtar, men det mesta tyder på att vi blir liggande här t o m onsdag. Så plötsligt blir det alldeles lugnt och tyst. En nästan kuslig känsla efter all vind. Vad hände? Hade någon skruvat ur proppen? Ingen av de väderappar vi följer talade om någon minskad vind och vi befann oss definitivt inte i lågtryckets centrum. Efter en stunds paus tar dock vinden förnyad fart,  med ytterligare kraft.

Båten krängde betänkligt i vindbyarna. och under tisdagen vågade jag inte lämna båten utan vakt, men Annika löste av mig. Hon hade problem med en fot och ville hålla sig lugn, så jag fick chansen att komma ut och vädra mig.
Marstrand är inte på något sätt en dålig plats att bli inblåst på. På Marstrandsön vindlar gatorna upp och ner. Mitt i byn ligger skolan och kyrkan, som sig bör.
Jag spanar ut över bebyggelsen på Ärholmen och undrar hur de har det därute. Även om det är rätt skönt att ligga förtöjd vid Marstrandsön, så utövar ensliga platser med hårt väder en stark dragningskraft på mig. Sitter de framför brasan med en kopp te och lyssnar på hur vinden tjuter runt knuten?
Jag hittar mina övriga två gastar.
De båda nakenbaden, det insynsskyddade för damer och det mer exponerade för herrar utövar ingen dragningskraft på någon av oss.
Tisdag morgon drog Annette och Eva iväg på ett morgondopp på en lite mer vindskyddad plats och onsdag morgon blev det min tur att haka på Eva. Det ser ju lite ruggigt ut, men ack så skönt, i alla fall efteråt.
Det är något lugnare idag och en och annan båt ger sig iväg, men de flesta ligger kvar, precis som vi. Jag törs dock lämna båten utan vakt. På dagens program står upptäcktsfärd på Koön dit man kommer med den minimala bilfärjan. När jag var på skolresa till Marstrand i nian var den ännu mindre, tog inga bilar och kallades för spårvagnen.
Kommunens informationstavla förespeglade en äventyrligt vandring. Några krokodiler såg vi dock aldrig skymten av.
Det är svårt att låta bli att ta sig upp på utsiktspunkterna och blicka ut över havet. ”Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster”. Känns strofen igen? Från Ted Ströms Vintersaga. Idag syns Pater Nosters fyr.
Som sagt, en och anan gav sig ut. Vi kände ingen avundsjuka.
Skulle vi möta vargar också? Här passerar vi i alla fall Vargpasset.
Över näckrosdammar vidare upp på berget till en tidigare försvarsanläggning…
… där vi möttes av kanoner och det tidigare Batteri Marstrand. Informationstavlorna vittnade om en anläggning i klass med motsvarande installation på Öja i södra Stockholms skärd (väl värt ett besök). Batteri Marstrand var dock igenbommat.
Vi sysselsätter oss efter bästa förmåga och planerar en drink på Societetsuset. Genvägen visar sig vara en trevlig senväg. Ser ut som ett hus för Lotta på Bråkmakargatan.
En lite skylt lockade oss in på en konsutställning. Utställningen var snabbt avverkad. Istället bjöd vi in oss till kollegans ateljé och fick samtala en stund med konstnärinnan Susanne W Lamm. Utöver sin konsnärliga ådra visade hon sig även vara seglare och innehavare av en Maxi 77:a. Med den ville hon segla till Skagen, men hon hade ännu inte vågat sig iväg. Hon målade väldigt uttrycksfullt och i fonden hänger ett verk hon jobbar på som är inspirerat av Kutavlan i Fårö kyrka. Lite otippat att hitta det här på Västkusten.
Vi vandrar vidare och gluttar in i de fina trädgårdarna.
Fast vad ska man med rabatter till? Det går ju bra så här med.
Den här terrassen såg ju trevlig ut, om det bara hade varit lite varmare.
Nu visade det sig att vi var lite tidigt ute. Societetshuset hade inte öppnat ännu.
Så, till slut hamnade vi här, på Le Comptoir. Inget dåligt substitut.

Man kan ju tycka att tiden måste gå väldigt långsamt när man ligger inblåst. Men, det kändes faktiskt som om det var precis tvärtom. – Va! Är klockan redan… var en återkommande kommentar. Som framgått har vi promenerat och badat och kollat på konst. Vi har fikat och köpt färskt morgonbröd i vad vissa anser vara Västkustens bästa bageri, Bergs konditori. Vi har spelat spel, kollat väderprognoser, lagat mat, druckit vin och gaggat runt om strunt, lyssnat på musik, meckat med förtöjningar, köpt båttillbehör. Det kanske inte blev vad vi såg framför oss, men långtråkigt har det inte varit.

Har ni sett? Sol och blå himmel! Så mycket lättare det var att gå iväg för dagens morgondopp. Även brännmaneterna kände tydligen en dragningskraft till den inövade badplatsen, men det var lika salt och gött här. Observera rockhängaren till höger i bild. Ibland tänker de till och får det rätt, tjänstemännen på kommunerna.
Så stilla och somrigt det blev, från en dag till en annan.
Vi väljer den inre leden söderut från Marstrand. Det blir ibland trångt om saligheten.

Scandal beauties på fördäck.
Den första delen av den inre leden har jag gått förut, men vi fortsätter att hålla oss inåt land och nu är vi ute på för mig okända vatten. Kan detta vara Brunskär?
Vad var drivkraften bakom detta lustiga bygge, att synas eller att se?
Vad är det med vattnet? Det är ju alldeles brunt. Så ska det väl inte se ut på Västkusten? Är även detta ovädret Hans verk?

Ska vi kasta lunchankare? Vips lovar vi upp och hittar skydd bakom Ängholmen och får ett härligt lunch- och solstopp. Något bad lockar dock inte. Man skulle ju inte ens se maneterna genom det bruna vattnet.

När vi närmar oss Göteborg blir det gott om fartyg att hålla rätt på. Hur är det med fartyget som närmar sig därborta? Jag ville komma över på höger sida av farleden och ropar upp Lilstella. Konstigt namn. Inget svar. En öronbedövande signal en stund senare ger dock tydligt besked. De tänker inte väja och min ambition att lägga migg rätt i farleden får sättas på paus. En stund senare seglar vi dock om dem. Lilstella hejdas av två bogserbåtar (från Färöarna!) för att släpas in mot sin kaj. Matroserna på Lilstella fotograferar och vinkar glatt åt oss när vi glider nära förbi.
Så var vi ståndsmässigt parkerade utanför Göteborgsoperan. Byggnaden håller på att få ny fasad. Redan? Är inte Göteborgsoperan ny? Ny är ett relativt begrepp tydligen.
Annika har fortsatta problem att gå och uppskattar att vi valde en närbelägen restaurang, Valentinas, för vår avskedsmiddag. Oväntat trevligt och gott.

Tack kära gastar för att ni höll humöret uppe trots att det bara blev fyra seglingsdagar. Och tack för alla vänliga ord när vi skildes åt!

Vi hade följe in mot Göteborg med segelskeppet Marevida, en modern, jättelik tvåmastad segelbåt med unga tyskar ombord. Ett one off-bygge tänkte jag först, men inte lika säker på det efter att ha googlat. Jag får träff på en båt som heter BM70 på Berckemayer Yacht Designs webbplats. Den skulle då vara 21,7 m (71 fot) x 5,6 m. Vi seglade faktiskt om dem på vägen in, men sedan blev vi omkörda när de tagit ner det försegel de seglade på och drog igång motorn. Jag fick skämmas för mina fördomar då jag tog den unge skepparen för en av hamnvärdarna. Han stod nämligen plötsligen på förtöjningsbommen (en sådan där smal man inte bör gå på) och hjälpte oss med tamparna. När det gick upp för mig att han var tysk och inte hörde till hamnpersonalen undrade jag försynt om han tillhörde besättningen på superyachten. Jag såg framför mig en välbeställd något äldre man som damp ner lite då och då till sin yacht och att den seglades av en anställd besättning däremellan. – Nä, det är vår båt, kom svaret. Igår kastade de loss och istället anlöpte Handala, detta Ship to Gaza i sitt stöd för främst Gazas barn och som en protest mot Israels blockad av Gaza. Kontrasten kunde knappast ha blivit större.
Igår eftermiddag kom min kusin Fredrik och hans sambo Tina ombord. Jättekul att ni kunde komma loss med så kort varsel.
I skrivande stund svänger det rejält utanför båten. Suggestiva orientaliska rytmer med skönsång och dans. Det rycker i kroppen. Kanske skulle man gå upp och joina. Då övergår musiken till tal för Palestinas sak. Handala har seglat runt i Europa under sommaren och om jag förstår det rätt är Göteborg sista stoppet för säsongen. Nästa år beger man sig mot Gaza i ett försök att bryta igenom blockaden. Själv seglar jag säkert vidare utan ädlare syften än min egen njutning. Hmm…
Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 4, Falsterbokanalen – Träslövsläge

Rutt: Falsterbokanalen – Malmö, Västra hamnen (Turbinhamnen) – Ålabodarna – Mölle – Hallands Väderö – Torekov – Anholt – Träslövsläge
Datum: 24 juli-1 augusti
Gastar: Agneta Brangmo, Ulf Wahlqvist, Inga Wall

Segling kan innebära många olika saker, t ex socialt umgänge, möten med gamla vänner och bekanta eller helt nya nya möten. Det här blev bland mycket annat just en sådan segling:

I Malmö stod plötsligen Martin på kajen och kom ombord och tog en öl. Vi seglade Gotland runt tillsammans 2010. Nu ska han flytta från Malmö till Båstad. Det måste vara ett stort kliv för en skåning med tanke på att gränsen till Norrland för många skåningar går vid Hallandsåsen. Vad trevligt det var att ses Martin! Uppskattar att du ville ta dig förbi. Foto: Inga.
Några timmar senare stod Henrik på kajen. Även han var med på Aquileja på samma Gotland runt helt ovetandes om att Martin varit på besök någon timme tidigare. Sist jag såg Henrik (kan det ha varit 2020?) var vi på var sin båt på Öresund och vinkade åt varandra. Annars seglade vi även med Janne Österman i Kroatien 2017. Foto: Inga.
I Mölle hade jag bjudit ombord Jonas på en drink. Jonas lärde jag känna på en vandringsresa till Mallorca för knappt ett år sedan. Med Jonas etablerades ett särskilt band. Av en händelse kom vi fram till att Jonas pappa och farfar, som var redare, hade köpt fartyg av min morfar på Öresundsvarvet. Familjerna umgicks även privat och som liten grabb måste Jonas även ha träffat min mamma.
Dagen därpå hade vi nya drinkgäster i sittbrunnen. Lena, nummer tre från vänster, lärde jag känna 2010 när hon bodde i Täby. Nu har hon närmat sig rötterna och bor i Höganäs och hade satt sig på cykeln för en tur till Mölle. Ingas kompis Addi, nummer två från höger, hade satt sig i bilen och kört från trakterna av Jonstorp för att hälsa på hos oss. Hon fick dock nöja sig med en T, emedan vi andra fick en GT. Jätteroligt att ses Lena och trevligt att få träffa dig, Addi.
Sista kvällen, i Träslövläge var vi åtta personer i Aquiulejas sittbrunn. Det går, men det är inte särskilt bekvämt. Jag borde kanske ha skruvat bort ratten… Nu var Ingas barndomsvänner Ulla-Britt och Lasse, som är bofasta i Träslövsläge, på besök liksom Agnetas äldste storebror Lennart med sambo Lillemor. Det var svårt att få med alla på en och samma bild. Ursäkta mig, Lillemor och Agneta, för att ni hamnade utanför.
Tillbaka till ruta ett, som var Falsterbokanalen. Köpcentrat med stor livsmedelsaffär och Systembolag i Höllviken låg tre kilometer bort och jag började dessutom få lite myror i brallorna efter att ha suttit still hela söndagen på grund av det eviga regnandet, så jag frestades allt mer av att gå upp till Malmö på egen hand.
Först ville jag dock byta ut en gasolflaska, vilket skedde smidigt i en automat utanför ICA i Ljunghusen. På vägen tillbaka kunde jag nästan känna doften av f d järnväg. Undrar hur många gånger man ångrat denna nedläggning. Stationshuset såg dock välbevarat ut och inrymde en restaurang och den gamla banvallen fungerar som cykelbana.
Det som gjorde mig lite fundersam kring t ge mig iväg själv var egentligen bara hur enkelt jag skullle ta mig ut från dessa förtöjningspålar som skåningar och även danskar har sådan förkärlek för, i kombination med den kraftiga vinden. Men, om man tar det lite pö om pö går det mesta bra resonerade jag och så även denna gång. Snart var jag loss, förtöjd igen vid toatömningen och loss igen och snart var seglen uppe. Tänkte en stund på de två reven nu när jag skulle få en fin slör upp till Malmö. Undrar om det inte var första gången under sommarens segling jag kunde räkna med en sådan vind. Men,  jag behöll reven och när jag vid något tillfälle tittade på loggen gjorde jag över tio knop, så att släppa reven kändes inte längre så angeläget.
Grått, grått, grått… Brohöjder kan kännas förrädiska. På håll ser broar så låga ut. Hade jag verkligen läst rätt? Jag gick nu inte i den stora rännan utan i en led närmre land.
Jag var ändå inte ensam på sundet, men många seglare var vi inte.
Två och en halv timme efter det att jag släppte förtöjningarna för sista gången i Falsterbokanalen låg jag förtöjd i Västra hamnen. Då hade jag ändå varit inne och rekat för att sedan gå ut igen och förbereda tampar och fendrar.
Att gå in i Västra hamnen var lite spännande. Förutom att inloppet var smalt krökte det sig också och utifrån såg man inte alls vad som väntade runt hörnet.
Turbinhamnen var en trevlig bekantskap, trevligare än Dockan, där jag legat tidigare. När jag lade till var det lite grått och öde, men så kom solen fram och vips började det vimla av folk som flanerade, satt och solade eller satt på restaurangerna längs kajen. Visst, Västra hamnen är nytt och lite sterilt, men ändå gemytligt här längs vattnet.
Grön kontrast till Västra hamnens betong. Bortom grönskan Ribban (Ribersborgsbadet) med lång sandstrand och kallbadhus och pirer. Malmö är bättre än vad många tror.
Snart var besättningen på plats. Inga och Agneta känner jag sedan tidigare, båda har seglat flera gånger på Aquileja. Ulf var en ny bekantskap.
Vi hade inte satt upp något bestämt mål för första dagens segling. Riktningen var dock klar, norrut. Borstahusen, Ven, Ålabodarna, Råå… Vi seglade förbi Borstahusen, men provade att kika in i Norreborgs hamn på Ven. Egentligen är den lite för liten för Aquileja, men kanske kunde vi få plats allra ytterst? Det såg dock ut som om den plats jag hade hoppats på var upptagen, så istället gick vi tvärs över mot fastlandet och Ålabodarna.
Ålabodarna visade sig vara ett synnerligen trevligt alternativ till Ven och det var väldigt länge sedan jag var där och då kom jag landvägen.
Det hörs ju på namnet att Ålabodarna är ett gammalt fiskeläge. Jag hittar en uppgift om att det 2009 fanns två fiskelag, mot tidigare 15. Hur mycket det fiskas idag kan man undra. Någon ål lär det dock inte fiskas längre.
Farbror hade kommit ner till hamnen m h a sin rullator för att assistera inför sjösättning.
Desto aktivare var badlivet. Tanten som Inga lägger armen runt var uppvuxen i Ålabodarna, men bodde numera inne i Landskrona. Hon kunde stolt berätta att den man som finns förevigad inne på museet var hennes bortgångne man. Och det var inte vilket foto som helst. Han förevigades när han hade fångat världens största sill på 1,8 kg. Tydligen köptes den av Findus som såvitt jag förstod det, hade konserverat den. Hon uttrycke viss oro över var den kunde ha tagit vägen nu när Findus inte är en verksamhet längre, bara ett varumärke. Hon kunde också berätta att det aldrig funnits någon fiskaffär i Ålabodarna. Inga trodde att hon hade varit här och handlat fisk. Däremot hade det funnits hela två livsmedelsaffärer i denna lilla by. Den ena drevs av Gabriel Jönssons syster i den ena halvan av Gabriels föräldrahem. För den som inte omedelbart reagerar på namnet Gabriel Jönsson, kan jag upplysa om att han var poet och författare, känd bl a för filmmanuset till Flickan från Backafall.
Det var överrraskande fräscht och salt och varmt i Öresund.
Om jag fattade rätt var det här Gabriel Jönsson och hans syster växte upp och huserade. Kan vara helt galet då äldre bilder från huset ger ett helt annat intryck. Någon läsare kanske vet bättre.
Idag hör Ålabodarna till Landskrona kommun som skymtar i fjärran. Man kan även ana Borstahusen. Tanten vid badet berättade att Ålabodarna tidigare hörde till Härslövs landskommun. Landskommun? Det lät gammlmdigt. Vad var det? Jag googlar och finner att landskommuner förekom fram till sjuttiotalets komunreform parallellt med köpingar, municipalsamhällen och städer.
Innan vi ger oss iväg, ett yogapass i underbar miljö. Fast under denna etapp får jag inte sällskap av någon av mina medseglare.
Idag är målet givet, Mölle. Vid frisk nordvästlig vind är hamnen i Mölle olämplig att angöra. Men, idag är den västlig. Fortsatt frkiska vindar, två rev och kryssfock.
Välkänd profil: världsarvet Kronborgs slott i Helsingör. Det finns även en slags spännande koppling mellan Shakespeares Hamlet och Kronborgs slott, då handlingen utspelar sig i ett slott i Helsingör.
Agneta i sitt esse, en duktig styrkvinna.
– Faldt han i, hörde jag från den danska båten som förtöjt utanpå oss i Mölles hamn. Nejdå, ett helt frivilligt dopp som var riktigt fräscht trots att vi låg i en hamn. På ostkusten blev man omgärdad av tyska båtar. Här omgärdas man av danska båtar. Alla passar väl på att leva gott på den svaga, svenska kronan.
För att jobba tre personer i byssan krävs det gott samarbete.
Mölle är visserligen ett gammalt fiskeläge, men någon båt som landar fisk såg vi inte röken av. Det var nog länge sedan fisket stod för någon större del av försörjningen i byn. Istället har nog turismen betytt desto mer när tyskar och danskar började komma hit på semester någon gång under 1800-talet. Inte minst för att runt sekelskiftet njuta av synden i Mölle. Vi får i alla fall tillreda fyrkantig fisk.
Mot kvällen blev det allt ruggigare. Handdukarna torkar bra i vinden, så länge regnet håller sig borta. Informationstavlan i Mölles hamn visar på 7-10 m/s och en lufttemperatur om 17°.
Kapell på svenska. Supstuga på seglarspråk. Skyddar inte bara mot regn, utan även mot kyliga vindar, en kväll som denna. Visst kan man sitta inne och äta, men det blir lite som att krypa ner i källaren. Och det är ju trots allt sommar. Foto: Agneta
Mölle har begåvats med en ny staty sedan jag var här sist. Den föreställer Peter P Lundh som plåtade synden i Mölle. Inga är dock präktigt påklädd 🙂
Kullaberg ser riktigt hotfullt ut ikväll. I förgrunden den vågbrytare som kommunen började bygga för att göra hamnen lite mer okänslig för de nordvästliga vindarna. Men se, det blev tji. Kommunen tvingades riva en del av vågbrytaren efter påtryckningar från en,  uppenbarligen, stark intressegrupp. Vem kan vilja stoppa ett så lovvärt initiativ, kan man ju undra…
Jo, de här. Vågsurfarna. Vågbrytaren förstör de fina vågorna. Låter det som en rimlig avvägning?
Alltid är det nå’t (1).
– Va, har ni inte besökt Nimis! Det fick jag höra efter det att jag var i Mölle förra gången, 2021. Flera personer har också bekräftat att Nimis är väl värt ett besök, så här går jag och Ulf i den vackra bokskogen för att söka oss fram till denna konstinstallation eller vad man nu väljer att kalla det. Kommunen har satt uppskyltar till både sevärdheter och byar, men Nimis bemöts med total tystnad. År 2010 besöktes ändå platsen av uppskattningsvis 40 000 personer. Om nu inte kommunen vill tala om hur man tar sig till Nimis, vet i alla fall Google maps besked. Man kör mot Himmelstorps gård och går sista biten. Om ni minns inledningen hade vi besök av Jonas på en drink i sittbrunnen. När han hörde att vi eller åtminstone jag och Ulf ville besöka Nimis erbjöd han frikostigt oss att låna en av hans två bilar. Tack för din generositet!
Den kvinliga delen av besättningen var inte så sugen på att delta då man hade hört att det var lite strapatsrikt att ta sig ner den sista biten. Kanske var det detta de såg framför sig?
Nimis består av dessa tre torn. Det ser ju ut som ett avancerat plocke-pinn. Ett under att det fortfarande håller ihop. Det verkar inte som om någon underhåller Nimis, så vill man se det ska man nog inte vänta för länge.
Vi var inte ensamma direkt.
I anslutning till Nimis ligger ”boken” Arx byggt av 150 ton sten och betong. Vadå bok, kanske du tänker. Stenarna är numrerade och har således sidnummer och Arx har fått ett ISB-nummer (ISBN) och katalogiserats i bibliotekskatalogen Libris. Brist på fantasi kan han ju inte ha haft, denne Lars Vilks. Var går gränsen mellan kreativ förmåga och galenskap funderar jag, i mitt blockerade sinne.
Det här måste väl i alla fall vara naturens eget konstverk. Hur kan det bli så?
Högt upp i ett av tornen klättrar två barn. Hade jag varit förälder hade jag nog känt en viss oro över att något skulle rasa ihop.
Själv nöjde jag mig med att gå genom denna gång. Åtskilliga pinnar och bräder hade lossnat och här och var stack spikar ut. Kanske känner kommunen att de har ett ansvar om de skulle peka ut Nimis som ett besöksmål.

Hur var det då? Var Nimis värt ett besök? Tveklöst ja. Inte heller var det särskilt besvärligt att ta sig ner till stranden där verken står.

Ett samtalsämne ombord var också vilka olika intryck ett samhälle ger beroende på om man kommer landvägen eller sjövägen. Vi var nog rätt överens om detta och när jag nämnde det för min son Joakim, påminde han mig om den annorlunda känslan av att  lägga till Djurgården på egen köl, vilket vi gjorde hela familjen vid ett tillfälle. Han förstod precis vad jag menade. I Mölle kunde man få det här perspektivet från sittbrunnen.
När jag inför sommarens segling frågade Jonas om han ville komma ner på en drink i båten för det fall vi kom till Mölle tackade han glatt ja, men kontrade också med att bjuda hem mig och min besättning på middag. Flott värre! Nu var det dags för middag.
På höjden skymtar Grand Hotel Mölle. Var det månne där hon bodde, Elsalill, i Povel Ramels Gräsänkling Blues.
Vi hade väl anat att Jonas hem skulle vara trevligt, men det var ju jättemysigt, med välskött trädgård därtill och utsikt över hamninloppet. Foto: Agneta.
Många GT har det blivit under denna etapp. Men, så är det ju också en hälsodryck. Enbär lär ju vara bra både mot urinvägsinfektioner och plötsliga svullnader i leder och kinin vet vi ju att det är bra mot malaria och jag som besvärats av lite ryggskott på sistone kan glädjas åt att det även har en muskelavslappnande effekt. Mera GT till folket!
Från uteplatsen hade vi koll över hamninloppet.
Jonas berättar inspirerande om sina tavlor.
God mat och dryck avlöstes av spännande samtal och skratt och skönsång varvat med hemsk falsksång. Men, vem bryr sig om lite falsksång? Foto: Agneta.
Efter middagen gick vi ner i källaren. Är det p g a vinförrådet man lever lite sällare i sin källare?
Det hade onekligen varit spännande att prova vinet i en sådan där gammal dammig flaska. Foto: Agneta.

Än en gång, tack Jonas för din generositet och den trevliga och minnesvärda kväll du bjöd på! Flera gånger under seglingen återkom vi till vad roligt och trevligt vi hade haft det hemma hos dig.

Mölle hamn by night.
Är det inte det ena, är det det andra. Värme och sol, men ingen vind. Men, den kommer säkert. Tidigt ännu.
Mysfaktorn är hög, men annars är Mölles hamn egentligen inget vidare. Man ligger utanpå varandra och det är så mycket båtar och så få platser att båtar även förtöjer vid och blockerar toatömningen. Inte lätt att vara laglydig då. Men, alla samarbetar med ett leende på läpparna och efter lite omrangering har båtarna längst in fått möjlighet att lägga ut.
Idag tog vinden lite paus och kors i taket, båda reven släpptes ut.
Och inte bara det, Code 0 grävdes fram ur förrådet, hissades och rullades ut. Äntligen lite glidarsegling. Foto: Agneta.
Inte heller idag var vi riktigt på det klara med vart vi skulle, men slutligen hamnade vi här, på Hallands Väderö som namnet till trots ligger i Skåne. På håll såg det ut som om det var en stor fågelkoloni på öarna. När vi kom närmre insåg vi att det var arten människa som slagit sig ned på öarna. Folk måste ha gått man ur huse och givit sig ut med sina båtar, utsvultna på sol och bad. Förra gången jag var här var också en solig och varm dag, men då låg här bara några enstaka båtar.
Även vi var badsugna.
Holländska båtar kan ofta vara lite udda i en inte allt för smicktrande bemärkelse. Båten bredvid oss rckså udda, men bara i betydelsen att det var ett one off-bygge. Vilken charmig båt det var.
Alltid är det nå’t (2).
Efter lite för mycket velande från skepparens sida bestämde jag oss för att gå över till Torekov för natten. Ett prognosticerat vindvrid under morgontimmarna gjorde att risken för pyjamassegling kändes påtaglig. Vi var inte ensamma om att komma på idén att gå in i Torekovs hamn.
Lite spännande var det att bege sig in i den innersta lilla hamnbassängen, utan att se vilket manöverutrymme där fanns, men vi klämde oss in.

Man kan riktigt ta på sommarstämningen i Ulfs filmklipp.

I hamnen finns Skjulet också kallad Börsen som byggdes redan på 1700 talet. Här finns namnbrädor och galjonsbilder från främst segelfartyg som blivit upphuggna i Torekov. Idag används Börsen som samlingsplats för att dryfta världspolitiska eller mer lokala frågor.
Inte en siff…. Inte en bokstav rätt. Det vet väl alla att aktern är bak på båten och inte heller befinner vi ju oss i Brantevik, utan i Torekov. Jag fatt int nå.
Dags för ett solnedgångsbad? Besättningen skyllde på att de inte hade någon ståndsmässigt sliten badrock med sig. De var ju trots allt i Torekov…
Det är ju faktiskt mysigt i Torekov.
Och folk tycks trivas bra och vara tämligen obekymrade över att de roar sig och leker vid den gamla kyrkoruinen.
Den nya kyrkan liger inte mitt i byn.
Puttenuttigt.
I väntan på solnedgång.
Lotsen tycks ha gått hem. Förmodligen för gott, inte för att det är kväll. Tyvärr gick solen ner i en liten säck.

Jag var ju sugen på Anholt, men så var det detta med vädret. Prognosen såg onekligen dyster ut. Var det värt att gå över till Anholt en hel dag, vara där i regnet och sedan gå tllbaka till Sverige dagen därpå? Till slut var det Ulf som slog (nåja) näven i bordet och uttryckte sin innersta vilja. – Jag vill till Anholt! Så blev det. Nio timmar tog det och den överfarten satte uppenbarligen inga djupare spår i mig. Jag fick kalla på hjälp av mina gastar för att rekapitulera. Jag hade förhoppningar om att kunna hissa spinnakern (för första gången i år). Vi tog upp den och började dra skoten, bara för att konstatera att vinden vred. Eller var det för att det blåste för mycket? Lite senare mojnade det och istället kom Code 0 upp, men på slutet förmådde inte ens den att föra oss framåt, så de sista par timmarna fick vi gå för motor. Det blev mycket autopilot. – Du låg på däck och hade ont i ryggen, fick jag höra.

Det är inte många gästhamnar där man blir mött på vattnet av en hamnvärd, knappt i land ens. Hamnkaptenen har blivit en betalautomat. Men på Anholt är det ordning och reda (och dyrt, 441 SEK per natt och extra för dusch och el). Men, vad gör det att det är lite dyrt när man blir mött av en sådan här cool kille. Först ville han prata engelska, men det var ett tungomål vi sade oss inte förstå. Danska däremot fungerade, om det gick bra. Jodå, han visade sig vara språkbegåvad och växlade snabbt till danska. Istället för att visa oss till en lämplig plats förirrade han sig dock in på samtal med Agneta om surströmming, vilket han tydligen åt med glädje. Hade vi ätit rödgröd med flöde? Till slut kom han dock på vad hans egentliga uppgift var och hittade en plats åt oss. Självklart hjälpte han även till med att lägga bojfångaren på bojöglan. Elegant!
Har man inte egen båt kan man ta färja Halmstad-Grenå och vidare med denna färja från Grenå till Anholt. Ett besök på Anholt borde alla få njuta av. Eller? Kanske tappar lite av charmen då…
När man ser Anholts hamn på håll och alla master som sticker upp, kan man bli lite orolig över att inte få plats. Men, just Anolt tror jag är en hamn där de pressar in hur många båtar som helst. Den här gången var det förhållandevis gott om plats, men när jag var här senast (2021) körde man in en båtstäv mellan varje akterpar. Det låg till slut fyra båtar i rad mellan bryggorna, vilket gjorde att man i princip kunde gå från en brygga till en annan via de förtöjda båtarna. Jag har funderat i efterhand hur de inklämda båtarna förtöjde i sin akter och hur tusan kom alla ut sedan. Hur skulle vi som låg förtöjda mot bryggan kunna lägga ut? Men, det sa bara poff och så var de intrikata tilläggningarna som upplösta morgonen därpå.
Anholt har en liten touch av hippiestämning. Eller håller den så sakteliga på att försvinna?
Väderprognosen lovade regn på eftermiddagen så vi var rätt morgonsnabba för att hinna med ett besök på stranden innan dess. Det finns ju en fin strand precis bredvid hamnen, men allra finast är det ungefär mitt på den norra stranden. Tycker jag. Och, jag vet vad jag pratar om. Jag har säkert studerat 95 % av strandremsan runt Anholt.
Vädret artar sig och det hela ser ju rätt inbjudande ut. På vägen ner berättade jag för Ulf om att vi vid förra besöket hade stött på en döende säl på stranden. Det surrade av flugor som kröp omkring på den och den tittade med vädjande blick på oss. – Rädda mig, kanske den tänkte. – Är det där också en död säl, utropade Ulf plötsligt, väl nere vid vattnet. Det visade sig dock vara en högst levande kut som förmodligen väntade på sin mamma för att bli diad och som vi skrämde ner i vattnet. Shame on us!
Vädergudarna vakade över oss och försåg oss med ett öppet, blått solhål.
Någon brandman (brännmanet) såg vi inte till, så efter ett tag kände man sig trygg med att plumsa runt. När vi seglade över däremot var det gott om feta brännmaneter. Eller hur var det nu, var det från Mölle och norrut de dök upp för första gången? Vad snabbt minnet sviker…
Skulle det inte regna från klockan 12? Jag såg framför mig en snabb fika på stranden och sedan tillbaka till båten för att undkomma regnet. I stället blev det en lång, underbar stranddag, när man blir så där skönt slö att det känns som en smärre bergsbestigning att vända sig från mage till rygg.
Att ligga still på en strand kräver sin man eller kvinna. Några av oss började få myror i benen.
Vid förra besöket kom jag aldrig upp till fyren på Anholts nordostspets. Min gast hotade med att klubba ned mig om jag så myckret som tog ett steg till i den riktningen. Jag fann då för gott att lägga om kursen mot båten. Nu fick jag dock en ny chans. Det såg så nära ut när jag började gå, men det tog nog en timma att ta sig dit, så det blev en rejäl promenad. Och sedan skulle jag ju avverka sträckan från vår badplats till vår cykelparkering så det blev en tur på drygt tre timmar.
Uddar är som bergstoppar, de utövar en dragningskraft och de ger en själslig tillfredsställelse när man erövrat dem.
Jag antar att detta måste vara den gamla fyrvaktarbostaden.
Vid mitt förra besök utvecklade sig en kort efter regnet-promenad till vad som hade kunnat bli en vandring runt hela ön. Men som jag antydde ovan var det förenat med visst hot om våld, så den amitionen gav jag upp. Nu upptäcker jag att den ändå inte hade kunnat genomföras, då den nordostliga spetsen på ön är ett sälskyddsreservat. Och att det gillades av sälarna kunde man lätt konstatera i den kikare som fanns uppställd vid fyren. Det gick inte att räkna dem.
Hur tänkte de här då? Stor hund på en surfbräda… – Ser spännande ut, ropade jag. – Ja, vi får se hur det går. Hur det gick vet jag inte, men så länge jag tittade på såg hunden hur cool ut som helst.
Om detta är Anholts svar på Döderhultarn, så hade man väldigt olika syn på människors utseende.
Nu började det faktiskt dra ihop sig. Skulle jag hinna tillbaka till båten innan regnet bröt ut? När jag kom fram till cykeln hade jag fått någon enstaka droppe på mig, men cykelturen blev på slutet ganska blöt. Men, då hade klockan hunnit bli över fem, så tack Anholt för att du bjöd på en så fin dag och nonchalerade väderprognosen och tack Ulf för att du insisterade på att vi skulle gå hit.
Jag tycker att jag hade en rätt cool besättning. Människor reagerar så olika. När man plockar fram livlinor, däckslinor (jack stays på seglarspråk) och åskledare, kollar Blixvakt (visar hur åskfronterna rör sig), plottar positioner på sjökortet (för det fall ett blixtnedslag skulle slå ut plottern), tar två rev i storen, sätter preventergaj för att hindra en ofrivillig jipp, då signalerar det fara för en del. För den här besättningen signalerade det istället trygghet.
Hur fördriver man då drygt sex timmar på ett blygrått hav? Man samtalar naturligtvis, fikar, äter, sover (vi lämnade hamnen fem över sju), styr, skotar segel, kollar Blixtvakt hur åskan rör sig, lyssnar på väderutsändningarna på VHF:en och så kan man ju repetera sjövägsreglerna. Många tror att en segelbåt alltid ska väja för ett större motorfartyg som dessutom seglar för brödfödan. Fel, fel, och åter fel. Det kan man naturligtvis göra av ren artighet, men enklast för alla inblandade är nog oftast att hålla sin kurs och följa de formella reglerna så blir allt mer förutsägbart. Inga påminner mig om en segling för sex år sedan när vi t o m blev uppropade av ett fraktfartyg som undrade hur vi ville mötas. Hade det förelegat kollisionskurs med detta fartyg t ex hade det således, under normala omständigheter, varit väjningsskyldigt. Nu befann det sig dock i en s k trafikseparering, ett slags havets motorvägar, som vi dessutom skulle korsa. Vad gällde då? Vi googlar och hittar följande på Sjöfartsverkets webbplats: ”…segelfartyg får inte hindra ett maskindrivet fartygs säkra passage i en trafikseparering” Jaha, det var ju inte helt entydigt, men det hade nog varit bäst att försöka hålla undan.
Överfarten var rätt snabb. Drygt sex timmar efter det att vi lämnat Anolt låg vi vid kaj i Träslövsläge. Det regnade en kort stund när vi lade ut och det började regna igen precis när vi skulle lägga till, men i övrigt blev det en torr överfart trots en massa mörka, regntunga moln omkring oss. Även åskan höll sig på avstånd. En eloge till Ulf som gick fram på ett guppigt fördäck och satte fast skotet som hade lossnat från förseglet i samband med inrullningen. Tack vare det slapp vi riskera att det fladdrade ut när vi skulle gå in i hamn.
Träslövsläge visade sig vara en levande fiskehamn.
Jättebra idé, men gör det någon annanstans. Vilka förändringar man än gör, kommer någon att drabbas negativt. En ständig och svår balansakt.
Samling på fördäck efter en stunds vila efter överfarten från Anholt till Träslövsläge. Vädret fortsätter att förvirra och förvåna. Ena stunden sol, nästa stund regn och rusk. Men, det är väl det som är typiskt lågtrycksväder. Fast i år känns det extremt typiskt.

Tack kära besättning för trevligt sällskap och god assistans under seglingarna. Vi avslutade med middag på Joels brygga som låg några få steg bort från där vi låg. Vi hade hört mycket gott om den restaurangen, men det blev dessväre en besvikelse. Var ordinarie kock ledig tro? Det var ju måndag…

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 3, Oskarshamn-Falsterbokanalen

Rutt: Oskarshamn – Solberganäset (Själevik) – Borgholm – Kalmar lotsbåtshamn – Kristianopel – Utklippan – Sölvesborg – Simrishamn – Abbekås – Falsterbokanalen
Datum: 13-21 juli
Gastar: Jonas Grönberg, Stina Vahlgren och Mikael Winck

Oj, oj vad mycket vind och kryssande. Så mycket slow sailing blev det inte. Mina gastar var dock snälla och anklagade mig inte för falsk marknadsföring. Eller som Micke sa om vad som kunde göras bättre, när vi summerade etapp 3: – Du kunde ju försöka skaffa dig lite bättre tumme med vädergudarna :-). Vi gick totalt 285 sjömil och om man bortser från påmönstringsdagens transportsegling till en närbelägen naturhamn blir det nästan 40 sjömil per dag. Det kan jämföras med ca 27 sjömil per dag under etapp 2. En eloge åt mina tappra gastar. Det var nog också en av de starkaste besättningarna jag har haft ombord. Alla var f d segelbåtsägare.

Nåväl, tillbaka till ruta ett i Oskarshamn. Hur slår man ihjäl tiden från det att en besättning mönstrat av till dess en ny mönstrat på? I Oskarshamn hade jag ”ledigt” två halvdagar och en heldag. Förutom att hämta andan finns det alltid båtfix, kläder som behöver tvättas och så detta bloggande 😉 Dessutom hissade jag upp Johan i hans mast – vindgivaren hade hamnat på sniskan. För övrigt inte en övning han uppskattade… Dessutom hade jag lärt mig av avgående besättning att man borde bege sig till stadens kulturhus för att där lära sig lite om Oskarshamns historia samt se en utställning om Döderhultarn.

Och apropå Döderhultarn som fick sitt smeknamn från sin bakgrund i Döderhults socken, så kallades nuvarande Oskarshamn tidigare för Döderhultsvik, viken utanför Döderhult. Det var när Oscar I tilldelade det tidigare municipalsamhället stadsrättigher som namnet ändrades till Oskarshamn.

Sagt och gjort! Att mycket i Oskarshamn kretsat kring sjöfart och varvsindustri är kanske inte så förvånande. Oskarshamnsvarvet var på sin tid ostkustens största varv och har byggt ca 550 fartyg sedan grundandet 1863. Rejäla fartyg också. Det största var motortankern Selma, sjösatt 1979 som mätte över 205 m. Förmodligen var det det fartyget jag läste om som man var tvungen att tillverka i två sektioner för att få plats, vilka sedan fick fogas samman. Så sent som på nittiotalet tillverkade man en serie båtar åt Vaxholmsbolaget. Varvet finns faktiskt kvar, men idag ägnar man sig bara åt reparationer och service. Det finns också en koppling till min familj. Min morfar började sin bana på Oskarshamnsvarvet efter avslutade studier på Chalmers. Förmodligen var det en av varvets tiotal konkurser, den 1931, som ledde till att mormor och morfar flyttade till Landskrona där morfar fortsatte sin karriär på Öresundsvarvet.

Vägg i vägg med Sjöfartsmuseet finns Döderhultarmuseet.

Döderhultarn: ”Rörande min konst, så vill jag ej gärna tala i egen sak. Men jag erkänner att jag gjort många och fula gubbar, i synnerhet fula. Att de ändå hänföras till skön konst är ett mysterium. I min ungdom, för ett tjugotal år tillbaka, gjorde jag riktigt söta saker, små nakna kvinnor t. ex. Nu har jag min djupt privata dyrkan av sådant men i konsten önskar jag nu låta människorna se, hur fula, hur gräsligt fula och dumma de ser ut…”
Han gjorde inte bara gubbar och gummor utan skulpterade även djur. Att döma av resultatet tyckte han kanske att djuren var vackrare än människorna.
Skulpturen föreställande Gustav V plockades tydligen bort när den ställdes ut i Stockholm. Det gick ju inte an att visa majestätet i skrynklig frack.
Döderhultarn fick så småningom även internationell berömmelse genom utställningar i Paris 1910, i Köpenhamn, Brighton, Rom och Turin 1911, i New York 1913 och i San Francisco och Chicago 1915. En vecka innan Döderhultarn dör i mars 1925, täljer han vad som sägs vara hans märkligaste skulptur, Den obarmhärtige fosterfadern.
Och så kan man göra släktbesök. Min mammas kusin Barbro bor sedan många år i Oskarshamn. Trevligt att få pratas vid, och inte minst, höra lite historia och skvaller om familjen.
Första gången jag såg elskåp omstöpta till veritabla konstverk var i en annan hamnstad, Simrishamn. Denna trend tycks även ha letat sig hit.
Här bodde Döderhultaren från omkring 1907 till sin död 1925. Wikipedia: ”I Oskarshamn sågs han mest som ett original. Han hade talfel och gick ständigt omkring i galoscher, då han ansåg att det skulle skydda honom om blixten slog ned i honom. Han uppvaktade gärna frispråkigt de unga kvinnorna i Oskarshamn och blev känd som ”Pet’son Ekivok” och ”Fättemön””.
Ateljé och bostad, allt rymdes i ett rum.
”Köket” delades med grannkvinnan.
Jag kände en viss oro för att guiden skulle ramla ner när han tog sig ut för trappan.
Moln är spännande, men trots flera väderkurser lyckas jag inte riktigt banka in vad de står för alla. Det här var alla fall vackert att se på och lite otippat på en i övrigt helt blå himmel.
2008, på väg från Skanör till Svinninge, gick jag denna led, Enegatan, fast åt andra hållet. Jag sa till mig själv då, att hade jag vetat vad som väntade, hade jag inte gått här. Det gick bra då och det gick bra nu, så jag vet inte iktigt vad jag ojade mig över. Men visst, det är lite trångt och ibland är det tätt mellan prickarna.
Man kommer nära inpå sommarstugor och badande barn.
Egentligen skulle vi inte påbörjat seglingen förrän dagen efter påmönstringen, men vi var flera som var sugna på att komma iväg och den här naturhamnen, Själevik vid Solberganäset, nådde vi en dryg timma efter det att vi kastade loss från Oskarshamn.
Min givare sitter ca tre decimeter under vattenlinjen så i själva verket visar ekolodet på ett djup om 1,5 m, men ändå på tok för grunt för en båt som sticker lite drygt 2 m. Det var med stor försiktighet vi gav oss in i viken som på plottern var markerad som mörkblå, d v s 0-3 m vattendjup.
Viken var vacker, men vattnet! Det var nog det dyigaste och mest oinbjudande naturhamnsvatten jag någonsin legat i. Det blev inget bad efter morgonyogan.
Spåren i vattnet efter det att vi dragit upp ankaret. Vår granne vid klippan hade ett mer utförligt sjökort och hävdade att det fanns djup i hela viken. Att så inte var fallet insåg vi när en tysk båt som legat på svaj pangade på ett grund när de skulle lägga ut. När vi gick ut var det fullt synligt, men kvällen innan doldes det av reflexerna från vattnet. Ren änglavakt att inte vi med gick på när vi tog oss in.
Ute på Enegatan igen. Vi gick mot farledens riktning, så det gällde att återkommande rabbla, röda på styrbord, gröna på babord.
Johan med besättning hade stannat kvar i Oskarshamn en natt till, men där var de ju. Till vänster i bild Dämmans fyr, idag en exklusiv konferensanläggning.
Destinationen för dagen var Borgholm. Det skulle vara lite hålligång där i anslutning till Kronprinsessans födelsedag, hade vi hört. En snabb promenad ledde oss bort mot Sollidens slott.
Inte något slott, men en del fina hus på vägen.
En välkänd silhuett, Borgholms slottsruin från 1200-talet. Det överlämnades tydligen av danskarna till Sverige i samband med freden i Knäred 1613. Trots diverse initiativ till att rusta slottet blev det aldrig vad det varit.
Micke var helt övertygad om att det inte var något inträde om man skulle stämma upp i ett ja må hon leva. Icke sa Nicke. Nicke menade också att kronprinsparet inte passerade genom huvudentrén till slottet när man skulle ut på sin kortege genom stan, utan att man tog en lite hemligare väg ut.
Verkade rätt uppenbart att vi hade hittat den halvhemliga vägen.
En kort stunds ögonkontakt och så hade de rullat förbi. Men, vem var egentligen de två cyklisterna. Cyklande Säpogenter? För inte hade väl civila rojalister nästlat sig in i kortegen?
Så mycket mer hallabaloo blev det inte. Bättre upp! Min äldste son Joakim var i stan och hälsade på sin kompis Kalle som båda kom och hälsade på. Kalle bor i Skåne och honom hade jag inte träffat förut. Trevlig bekantskap.
När vi nu lämnat Smålandskustens stundtals trånga farleder kändes det som läge att byta till ett lite större försegel. Prognosen pekade visserligen på en hel del motvind fortfarande, men vi kunde ju ta ut slagen lite mer. Foto: Stina
Dagen därpå drog Vinyasa lite före oss, men så småningom kom vi ikapp. Ölandsbron börjar skymta i bakgrunden.
Full fart i Kalmarsund. Foto: Johan Eriksson.
Snart var vi t o m om dem. Foto: Johan Eriksson.

Foto: Johan Eriksson

Vinyasa passerar Ölandsbron och Aquileja ska precis ta ner seglen och gå in i lotsbåtshamnen i Kalmar. Vadan detta, kanske vän av ordning fråga sig.
På en sådan här, lite längre segling är det inte frågan om något ska gå sönder, utan vad som kommer att gå sönder. Jag hade noterat att storfallet började se lite slitet ut, men tänkte att det nog bara var splitsen mot vajern som började se lite fransig ut. Det kanske jag kan fixa i Göteborg funderade jag. Där skulle jag ha lite tid och om det knep kanske jag kunde få hjälp av den riggare vars tjänster jag nyttjade sommaren 2020. Men, förfallet fortsatte i oanat tempo och nu började goda råd bli dyra. Micke bor i Kalmar och är lotsbåtsförare. Efter några telefonsamtal var allt kirrat. Jag rådfrågade Linjettexperten Johan Gustavsson om dimensioner och vajerfall kontra repfall. Jag köpte nytt fall på telefon, Mickes kollega Anna gick in i båttillbehörsaffären och hämtade upp fallet, jag betalade via Swish, Anna lade fallet på lotsbåtskajen i Kalmar och kvittot i lotsbåten, Micke hoppade av och plockade upp fall och kvitto utan att vi behövde lägga till och snart var vi ute ur lotsbåtshamnen igen. Tack Johan att jag fick störa dig, men det är ju alltid trevligt att pratas vid. Tack Micke för att du kunde arrangera leveransen och stort tack till dig Anna som var så snäll och hjälpte oss. Seglingen fördröjdes bara med en kvart kanske. Något som annars hade kunnat fördröjt oss med två dygn. Det var lördag och affären stängde kl 14…
På väg mot Kristianopel igen. Johan på Vinyasa meddelar oss att de upptäckt att deras digitala sjökort inte omfattade Kristianopel och att de ville att vi skulle gå före dem som lots. Passar ju bra när vi har en lotsbåtsförare ombord.
Vid varje tilläggning är det alltid lite plock med skot och kapell. Foto: Stina.
Sedan närmade sig sanningens ögonblick. Skulle vi få in det nya storfallet i masten och framförallt, skulle vi få det att komma ut ur masttoppen. Första fösöket misslyckades. Något tog emot och vi vågade inte dra hårdare av rädsla för att pilotlinan skulle lossna eller gå av. Återigen denne Micke som tycks vara på rätt plats hela tiden. Av en händelse låg hans gamla Dixie 27 i Kristianopels hamn och när han sålde den fanns en lite grövre lina bland utrustningen. Fanns den möjligen kvar i båten? Jajamensan! Nytt försök och för säkerhets skull sydde vi några stygn så att det skullle hålla.
Tejp runt med lite glipor aå att det inte skulle bli för stumt när fallet skulle ut runt trissan i masttoppen.
Yes! Nytt fall på plats. Apropå goda råd som är dyra, så var det mitt livs dyraste snöre. Vanlig Dyneema, inte billigt det heller, fanns inte i tillräcklig längd, så nu fick det bli någon slags Dyneema de lux, Globe Pro för 98 kr metern och det går ju åt några meter, 43 närmare bestämt. Lite längre än originalet så att det även skulle kunna nå ner till vattnet och fungera som livräddingslina. Det är något med Kristianopel och båtfix. När jag var här förra gången, 2020, vaknade vi till lukten av ruttna ägg. Batterierna kokade. Den gången var den snälle hamnkaptenen, Tomas tror jag han hette, vår räddning. Efter att ha fått leverans av nya batterier, om jag minns rätt var Tomas inblandad även i det, fattades bara rätt anslutningar till batterierna. Sådana fanns i Sandhamn längre söderut längs kusten och samme Tomas erbjöd sig utan omsvep att låna ut sin bil så att vi kunde åka och köpa dessa. Inte ett öre fick jag ge honom som tack för hjälpen. Segla till Kristianopel eller ta in på campingen om du kommer landvägen! Även den drivs av honom.
Jag vill minnas att jag legat i det här hörnet vid ett tidigare besök 2017, så det kändes ju enkelt att bara glida in här i hörnet igen. Under kvällen och natten blev det ett jäkla busväder och det slet i förtöjningar, fall slamrade och det tjöt om riggen. Ingen vidare sömn den natten.
På morgonen kom vi underfund med att vi stod på grund. Vatennivån hade sjunkit med flera decimeter. Som tur är lyckades vi efter lite om och men förhala båten längs kajen och få den att flyta igen. Och jag som hade spacklat kölen så fin…
Efter regn kommer solsken, så även i Kristianopel. Dags för en promenad i den gulliga byn. Jag har flera gånger velat tro och även hävdat att Kristianopel är förebilden för Elsa Beskows Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Känslan är tydligen så stark att jag varje gång jag blivit motbevisad snabbt glömt bort detta och på nytt hävdat samma sak på nytt. Förebilden är Trosa. Fint där med.
Brukar inte låta mig lockas till presentbutiker, men med en sådan här inramning går det ju inte att motstå ett besök. Jag förfördes så till den grad att jag t o m handlade, en förvaingslåda för fjärrkontrollerna till stereon och tv:n.
Min gast Jonas (till vänster) träffade sin chef Jonas (i mitten) som är bofast i Kristianopel. Hans fru (inte hon till höger) har en konkurrerande presentbutik och han skulle hoppa in som vikarie om någon timme, men hann ge oss en guidad tur innan dess.
Det här avfärdade han som fjäsk för danska besökare. Det fanns ingen koppling till något tidigare gatunamn från dansktiden.
Kyrkan mitt i byn syns från de flesta håll och kanter.
Väldigt vacker strandlinje. Om jag förstod Jonas rätt (chefen alltså) hade man fått EU-pengar för att restaurera området.
När Kristianopel stod klar 1606 hade man toppmoderna befästningar som skulle försvara gränsen mot Sverige. Mycket, inklusive stadsmuren, går att beskåda än idag.
Stenvalvsbro över S:t Petriån. Enligt vår guide skulle man ha flottat timmer här.
Jonas bodde jättetrevligt i utkanten av byn och här fanns även presentbutiken han snart skulle öppna för dagen.
Bara på låtsas. ICA-affären låg mitt emot. Affären hade återöppnat efter att ha varit igenbommad och jag förstår att det måste vara svårt att få snurr på verksamheten i en sådan liten butik. Ändå stegrar vi oss när vi ska handla. Det känns som dubbla priserna jämfört med en ”normal” ICA Nära.
Inte den roligaste sysslan, men bra när det fungerar och är lätt att lägga till. Vi var lite förvånade över att det gick att komma in till kajen, med tanke på vattenståndet och all växtlighet i vattnet. För övrigt har toatömningsanläggningarna fungerat bra på alla ställen vi varit på, förutom i, om vi nu ska gå händelserna i förväg, Simrishamn. ”Använd ej” eller något liknande kunde vi läsa vid vad som närmast såg ut som en skrothög. Illa, illa Simrishamn. Ni har ju en stor gästhamn med många besökare och ni säger er värna om det marina livet.
Nu hade vi skilts rån Vinyasa med besättning. Synd, det var trevligt Johan, med sällskapet både på vattnet och i hamnarna. Idag siktar vi på Utklippan och som mest hela sommaren hittills är det motvind.
Fyra dagar tidigare orsakade den här segelbåten utanför blekingska Sandhamn ett stort räddningspådrag. Senare samma dag återfanns en man och en hund där de satt och väntade på bussen. Mannen medgav att det var hans båt.
Hamnbassägen vid Utklippans fyr anlades på fyrtiotalet som en nödhamn för fiskare. Svårt att få in det i huvudet, men fisket måste ha haft en omfattning som är svår att föreställa sig idag. Det hade nu börjat bli allt kallare, men det hindrade inte några i besättningen att ta ett dopp. Bassängen dög bra som swimmingpool också med närmast kristallklart vatten. Vi var fem båtar på Utklippan, vilket får sägas vara väldigt få med tanke på att vi befinner oss i mitten av juli. Min tes om att det är ovanligt få båtar ute och att en ovanligt stor andel av båtarna är tyska, får ytterligare näring. Tre av fem båtar här hade tysk flagg.
Jag har nog hävdat i ett tidigare inlägg att dessa pingvin-liknande fåglar skulle ha varit sillgrisslor. i själva verket rör det sig nog om tordmulor. Inte mindre fina för det.
Vad i jisse namn är det de släpar på därute?
Flera gastar har vittnat om att de fått nya frukostvanor efter att ha ätit gröten som serveras på Aquileja. Micke tog gröten till nya nivåer genom att föst steka äpplena i smör med kanel.
Juli har visserligen varit rejält blåsig, men det har också varit en hel del sol och viss värme. Men, nu började det urarta. Regn och kyla och åska! Med hälp av appen Blixtvakt kunde vi dock sluta oss till att åskfronten tycktes följa en bana som inte berörde oss. Vi kände oss rätt trygga i det och gav oss av enligt plan.
Det finns gott om säl runt kobbarna söder om Utklippan. Vi blev väl så uppspelta över alla sälhuvuden som nyfiket granskade oss att vi helt missade det stiliga segelfartyget i horisonten.
Hej då Utklippan!
Ännu en åskfront rörde sig över östra Skåne, men mestadels över land. Egentligen hade vi väl velat gå direkt på Simrishamn eller Bornholm. Vinden, båda styrkan och riktningen och medföljande sjö gjorde dock att vi gick mot Hanö istället. Det är ju inte för  inte som Hanöbukten kallas för Sveriges Biscaya.
Vinden vred och vände på sig och skulle någon betrakta det spår vi lämnade efter oss på plottern skulle väl vederbörande undra om skepparen var berusad.
Typiskt lågtrycksväder. Plötsligen ser det istället ut så här.
Allt känns lite lättare och roligare när solen skiner.
Skönt att kunna slumra till lite när man har en erfaren besättning. Foto: Stina.
Vi siktade på en punkt söder om Hanö, men fortsate in mot Sölvesborg. Vi behövde fylla på förråden. Aldrig tidigare har jag varit så nära den gamla mellanvågssändaren som byggdes så sent som 1985 för Rado Swedens räkning. Livslängden blev rätt kortvarig, togs ur drift 2010.
Vid inloppet ill Sölvesborg kom så ytterligare en riktig brakare. Egentligen skulle vi ha tagit ner storseglet direkt. Inte ens de två reven höll båten på en stabil kurs. Naturligtvis hände detta samtidigt som vi ginade förbi några grund, så nertagningen av storen fick vänta till dess vi hade lite mer vatten omkring oss. Jag var rädd för att besättningen nu hamnade långt utanför sin komfortzon, men de påstod sig ha tagit det med samma ro som jag utstrålade. Tur man kan spela teater ibland i alla fall 😉
Nu är vi alla fall tryggt förtöjda med nosen i vindriktningen och vid en nybyggd och fräsch brygga. I bakgrunden syns Sölvesborgsbron som när den inigdes 2013 var Europas längsta gång- och cykelbro. 50 miljoner kostade kalaset. Hur kom man på tanken att bygga en sådan bro undrar den skeptiske skribenten.
Ett skånskt Pågatåg har förirrat sig in över länsgränsen.
Slott kanske var att ta i, men så kallas det i alla fall, Sölvesborgs slott.
Bedvid slottet finns också resterna av ett försvarstorn från vilet man kunde skåda ut över hamnen.
Kyrkan i Sövesborg, Sankt Nicolai kyrka, är värd ett besök. Fina takmålningar.
I första hand var vi i Sölvesborg för att handla, men vi hann också konstatera att det fanns riktigt gulliga kvarter i stadskärnan.
Stina och Micke gick och handlade och Jonas hissade upp mig i masten. Jag ville främst kolla hur trissan i masttoppen såg ut, om den kunde vara orsaken till att storfallet slitits. Men, den såg rätt OK ut. När Stina kom tillbaka hade jag hissats ner lite och bytte ut sliten tejp vid vantspridarna och en trasig lina som förhindrar att storfallet trasslar in sig i motorlanternan.
Vinden tog ingen paus och Stina ser ut som om hon fick kämpa för att inte blåsa omkull.
Fyra timmar och fyrtiofem minuter från det vi släppte förtöjningarna i Sölvesborg till dess vi låg förtöjda vid första bryggan i Simrishamn (där vi hoppades finna en fungerande toatömning), vilket gav 7,1 knop i snitt.
Jag skulle visa upp Rosentorget för mina gastar. Jag blev eld och lågor när jag för två år sedan ramlade på det av en ren slump. en, nu var det både torrt och i huvudsak överblommat.
Simrishamn är mysigt även om vädret inte är det bästa.
Skymning över havet. Inte kan det väl vara Stenshuvud som avtecknar sig i bakgrunden?
Kvällen innan hade Yngve pumpat upp däcken på sin cykel och trampat från Brantevik för en drink i sittbrunnen hos oss i gästhamnen i Simrishamn. Nu var det vi som touchade Brantevik. Yngve och Annika stod i Norra hamnen och vinkade och Yngve plåtade. Tack Yngve för fina bilder!
Efter att ha lämnat de trånga farlederna i Småland bytte jag från den självslående focken till den lilla genuan. I Simrishamn bytte vi tillbaka till den självslående focken. Än så länge kan det te sig lite överdrivet med två rev och kryssfock, men vinden var byig och emellanåt gjorde reven nytta. När vi rundat Sandhammaren kändes det dock väldigt bra med denna segelsättning. Syns inte Bornholm ovanligt tydligt? Trots diset eller p g a diset? Foto: Yngve Svensson.
Någon i besättningen på kommande etapp var bekymrad över vädret. Just då hade vi det så här. Foto taget utanför Kåseberga med mobilen som ger en annan färgmättnad.
Efter Kåseberga började det dock bli allt kyligare, så halsduk, vantar och sjöställ åkte på. Jag minns det som att man ofta seglade så, ett eller kanske ett par decennier tillbaka. En indikation så god som någon om att temperaturen har stigit. Foto Stina.
Skulle vi gå till Kåseberga eller Ystad? Det blev Abbekås.
I Abbekås fick vi träna fickparkering. När vi skulle ut fick vi köra rätt hårt på förspringet för att få ut rumpan tillräckligt.
Drömmer man om Skåneidyll vid havet kan Abbekås vara ett alternativ.
Det här övergivna huset kanske är till salu?
Fast, det här såg trevligare ut.
Även här var jag för två år sedan och det var en otrolig ljudkakafoni från dammen. Grodors kväkande gissade vi på. Nu var det förmiddag och lite senare på sommaren och alldeles tyst.
Den som säger att Skåne är platt borde segla på Skånes sydkust. Landskapet är ofta härligt böljande, lite som havet.
Efter några dagar med hård vind blir man rätt trött. Nu seglade vi ändå förhållandevis bekvämt med två rev och kryssfock och krängde det för mycket för vår smak kunde vi lufta ur storen genom att låta bommen peka lite uppåt eller genom att släppa ner den i lä. Stina hade noterat upp emot 16 m/s på vindmätaren, d v s den upplevda vinden som ju även inkluderar båtens fartvind. Den verkliga vindstyrkan är några sekundmeter lägre, men det är ändå väldigt mycket vind och den upplevda eller skenbara vindstyrkan är ju även den vind som båten känner av. Just nu visar vindmätaren på 14 m/s.
Tyskar ger ofta intrycket av att vara riktigt tuffa äventyrare. Man ser många som seglar långt, över öppet hav, i små båtar. Här kommer vi ikapp en av tre tyska folkbåtar vi har runt oss. Det stänker och guppar, men går förvånansvärt stabilt med tanke på att man seglar utan rev. Coola typer.
Strax efter det att vi seglat om en av folkbåtarna är vi nästan i höjd med Smygehuk, Sveriges sydligast udde och efter ytterligare en kort stund hör vi att Sweden Rescue söker sjöräddningsenheter i närheten. När ingen svarar på det anropet blir vi uppkallade och vi förstår det som att det finns en sjuk person ombord på den större segelbåt vi observerat ett tag, som gått för motor mot vinden, men som gjorde halt utanför Smygehamn. Efter att ha förhört sig om vårt djupgående konstaterade man att vi inte kunde hjälpa till med att föra den sjuke in i hamn. Jag kontrade med att vi hade tre tyska folkbåtar i närheten som saknade AIS, men som kanske kunde hjälpa till. Vi väntade in den av dem vi nyligen passerat och ropade till dem att kontakta Sweden Rescue på 112. Sedan slutade dramat med att den stora segelbåten ändå smög sig in i Smygehamn. En Hallberg Rassy 57 enligt Micke, som kollat på AIS:en. En sådan skuta sticker, olastad, 2,43 m. Enligt min hamnbok är hamndjupet i Smygehamn 2 m. Undrar hur det gick. Micke som har koll på allt, visste även att berätta att det var samma Hallberg Rassy han hade sett på ett videoklipp när den, som en av ytterst få båtar, rundade Hoburgen i senaste Gotland runt. Senare hör vi att Sweden traffic rapporterar om ett navigationshinder i Smygehamn. Är det månne Hallberg Rassyn som gick på grund inne i hamnen?
Inte raka spåret direkt…
Änligen når vi så Falsterbokanalen. Broöppningarna har reducerats till en gång varannan timma (en gång i timmen förut, med ett par undantag under vägtrafikens rusningstid). Vi fick förtöja tillfälligt under en dryg timma innan vi kom vidare till hamnen som ligger på andra sidan bron, mot Öresund.
Avmönstringsdags. Undrar om eller när vi ses igen. Trevligt har det i alla fall varit. Än en gång, tack tappra gastar! Det har varit både trevligt och tryggt att ha er ombord.

Nu har det gått ett par dagar sedan ni mönstrade av. Det blev en intensiv segling, men så här i efterhand förvånas jag också över vad mycket vi hann med i land. Och tre yogapass också! Nåja, åtminstone för den större delen av besättningen 😉

Jag minns inte att vi fick något regn på oss under någon av seglingarna, men nu vräker regnet ner över Falsterbonäset. Prognosen ser onekligen dyster ut. Hur ska det bli tro?

Jag behöver lite egentid efter ett intensivt umgänge under en dryg vecka. Men, efter två dygn börjar lappsjukan komma krypande, så jättrevligt med besök ombord, Pär-Ola och Marie.

 

 

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 2, Nynäshamn-Oskarshamn

Rutt: Nynäshamn-Ringsön-Högholmen-Kråkmarö-Fyrudden-Koviken (söder om Kårö)-Lilla Vippholmen-Lilla Torsholmen-Oskarshamn
Datum: 4-11 juli
Gastar: Åsa Johnson, Anna Lundberg och Viveka Wikström

På seglingens andra etapp skulle två gastar mönstra på som seglat på Aquileja flera gånger tidigare, Åsa och Viveka och så var det en ny bekantskap tillika nybörjare på segling, Anna, som skulle mönstra på. Lite spänd var jag på hur denna mix av människor skulle passa ihop. Men, jag hade kunnat vara lugn. Alla fungerade bra ihop och stämningen var god. Anna var så tacksam att ha fått vara med att hon sprang ut i Oskarshamn och köpte presenter till alla efter avslutad segling. Det värmde, Anna. Gulligt!

Det kan kännas som ett smärre kaos när en ny besättning mönstrar på. Väskor, kassar, mat och dryck överallt och så all skaffning som blev över från den förra etappen. Hur ska allt få plats? Tur kanske att Viveka hade en extra kylväska med sig. Ändå var det något som fattades och dagen efter påmönstring kastade sig Anna upp till Coop och Systemet för lite kompletteringshandling medans vi andra satte kurs mot toatömningen. Morgonrutinerna brukar ta tid och trots dessa extra moment var vi iväg kl 11. Nu var jag nöjd med att jag hade den självslående focken uppe när vi i den sydliga och sydvästliga vinden satte kurs söderut, rundade Järflotta och tråcklade oss igenom öar och grund runt Öja, innan vi kunde sträcka ut över de yttre delarna av Södertäljeleden mot fastlandet på andra sidan. Här har vi precis passerat idylliska Sävsundet.
Vad nu? Regn! Men, med ett sittbrunnstält känns det lätta regnet rätt vilsamt. Vattnet var också rätt varmt, ca 19°, så inte avskräckte vädret från bad. Platsen? Ringsön vid Västra Stendörren.
Följande dagen började med sol, men det blev lite bistrare efterhand. Vi följdes åt Aquileja och Vinyasa, men de andra valde att gå lite längre ut, emedan vi följde farleden som knixar sig fram mellan öarna, bitvis väldigt pittoreskt. Målet för dagen var att vi skulle ta oss över Bråviken och på andra sidan Bråviken hittade vi Högholmen som gav bra skydd även när vinden successivt vred mot väst. Jag tror det var här vi chockades av att vattentemperaturen sjunkit till 14°. Var kommer det kalla vattnet ifrån? Det har ju varit jättevarmt länge.
När man är ute och seglar kan man lätt försvinna bort i en overklig värld, fjärran från vardagen. Vände man sig om där vi låg vid Högholmen, blev man dock brutalt påmind om den verkliga världen gestaltad av Oxelösund.
Ny dag och det går inte att komma ifrån att lite sol muntrar upp. Fortfarande kändes självslående fock och två rev som en utmärkt segelsättning.
Väster om Aspöja finns sjömärket Kejsaren. Som sig bör utbringas en skål för Kejsaren. I ett Facebook-inlägger läser jag om sjömärket: ”Det finns några olika historier till att grundet som Kejsaren utmärker heter Kejsaren grund och en av dom är att en tysk kejsare smällde på grundet någon gång på 1800-talet och det rejält. Kejsaren och hans följe satt fast ordentligt. Då vädret var förhållandevis lugnt gjorde man som sig bör på den tiden, man plockade fram alkoholhaltiga drycker och började dricka. När hjälp senare anlände var hela sällskapet tämligen onyktra och bjöd ombord besättningen på det fartyg som kommit till undsättning på ett glas. Eller sju…..”
Enligt traditionen ska man tydligen dricka upp hälften och hälla ut resten i sjön. Allt för att bibringas tur på färden. I bästa fall blev det nog bara någon ynka droppe kvar till sjön. Har jag månne gjort mig sjäv en otjänst nu genom denna glupskhet?
Assisterande fotograf ombord lyckade inte fånga någon vidare bild på Kejsaren, men så här ser han ut genom en Expressenfotografs lins. Tänk att det byråkratiska och i mitt tycke stelbenta Sjöfartsverket tillåter en utsmyckning på en farledsutmärkning. Det finns hopp…
Viveka excellerade i byssan och provade ett nytt grepp: Linas matkasse.
Eftersom väder och framförallt vind inte inbjöd till att gå vare sig till Gotska Sandön eller Fårö fick vi tillfälle att besöka Vivekas sommarparadis Kråkmarö. Någon gästbrygga finns egentligen inte, men Viveka hade pratat med turbåten som inte hade någon passagerare till Kråkmarö denna fredagkväll (!) och dagen därpå, en lördag, gick inga turbåtar. Lite konstigt kan man ju tycka. Trots det dök turbåten upp och gjorde oss lite nervösa. Tydligen ville en  senkommen passagerare till Kråkmarö och kaptenen löste det på ett smidigt sätt genom att släppa av denne vid en närliggande brygga.
Det var postbryggan vi låg vid. Låter som förhistorisk tid. Post!
Jodå, en alldeles äkta brevlåda för utgående post och i boden fanns alla öns invånares brevlådor för inkommande post. Utöver brevlådor fanns där dessutom ett litet bibliotek.
Välkommen till Kråkmarö!
Kråkmarö visade sig vara en idyll. Inte undra på att Viveka föll för öns charm, för många år sedan nu. Var det sjutton år sedan?
Tja, skulle någon komma och slänga ett sådant här ställe efter en, skulle jag nog ha svårt att tacka nej.
Skådebröd? Riktiga hässjor i alla fall.
Ett av lockbetena med att gå till Kråkmarö var att få bada bastu och i bastun var det varmt och gott och även ute blev det allt skönare. Men, vattnet höll fortfarande 14°, så det gällde att vara snabb i från bastun.
Jag tog en liten promenad på egen hand.
Vid ladan gick jag fel och tog höger istället för vänster, men vad gjorde det. Det var vackert och ön är inte oändligt stor.
På morgonen gick jag upp tidigt och la ut innan alla hade vaknat. Vi skulle göra ett kort hopp över till Fyrudden, bunkra lite förnödenheter och färskvatten och tömma toatanken. Efter några timmar var vi på väg igen. Fyrudden såg både större och trevligare ut jämfört med mitt förra besök för femton år sedan.
Hittills hade vi seglat med revad stor, både ett och mestadels två rev faktiskt. Jag överraskades över hur bra båten gick ändå. Kändes ju väldigt tryggt och bra när vi titt som tätt överraskadex av kraftigare vindar. Idag däremot rök alla reven.
Viveka ser ut att trivas vid rodret. Idag var det lugnt så hon fick dispens att bära sin nyinköpta flytväst utan livsele.
En av sommarens få möten med säl. Den här såg inte direkt svältfödd ut, så lite fisk lär det väl finnas i havet.
Även kanotisterna verkade ha det bra ute till havs. Värmen var tillbaka och vi njöt nog lite varstans.
Vi låg före Vinyasa och hade rekat lite bland olika naturhamnar som föreslogs i boken Landsort-Skanör, Lotsskackelhamn, Båtsviken, Kungshamn och vad de hette, men vi blev inte frälsta av någon av dem. Istället chansade vi och gick in söder om Kårö och hamnade här, i Koviken. Lugnt och skönt och inga kor. Trots att jag seglat upp och ner längs Smålandskusten ett antal gånger förvånas jag fortfarande över hur oexplaterat och lugnt det är, nästan överallt.
Samling på Aquileja. På vänster och på höger sida Johan, skeppare på Vinyasa respektive Martin, gast på samma båt.
Taxibåt tillbaka till Vinyasa.
Foto: Johan Eriksson
Ännu en varm dag med måttliga vindar skapar en meditativ känsla.
Storkläppens fyr såg ut som en kyrka på håll.
Vi hade haft så mycket kryss och frisk vind att jag nästan glömde bort att jag hade detta halvvindssegel (Code 0) för lite lättare vindar. Efter ett tag kom det i alla fall upp och båten fick en märkbar knuff framåt.
Johan, som kom iväg lite före oss och också hade haft lite större försegel blev nu snabbt upphunnen och frånåkt. Åsa tyckte det var roligt och hojtade glatt: – Vad långsamt ni seglar! Så får man väöl inte säga!
Frågan är om vi någonsin haft så hög lunchstandard på Aquileja som under denna etapp.
Även om jag får höra att jag är både pedagogisk och att jag har ett stort tålamod, så önskar jag ibland att de egenskaperna skulle räcka ytterligare lite längre. Jag inser ju att det måste vara rena korvstoppningen med alla nya lärdomar om man inte är en van seglare. Ändå får jag tillstå att jag kan känna en viss frustration ibland när mina förklaringar inte går hem eller fastnar. Åsa fick till det och lurade mig fullständigt när jag, möjligen lite trött, frågade vad hon styrde på: – Ja, jag styr väl på de där måsarna. Jag gick på det och trodde först att hon menade allvar och uppbragt utbrast att det går ju inte. Stort skratt i hela besättningen och det fnissades åt Åsas skämt en bra stund efteråt.
Ännu en gång gick vi efter boken Landsort-Skanör och jag såg även gamla spår på plottern att jag hade varit förut vid Stora och Lilla Vippholmen. Inte heller här trivds vi riktigt. Först gick vi på när vi skulle gå in vid en klippa, vi nosade vidare utan att hitta något och det slutade med att vi helt och hållet lämnade det området och tuffade tvärs över leden till Kålsö. Nja, nu var det skepparen som inte var nöjd. Nu läste vi på i Landsort-Skanör om Lilla Torsholmen: ”en navigatorisk utmaning” eller att ”hålla tungan rätt i mun” för att ta sig dit, det lät väl lockande? Det kändes som vildmark, lite av samma känsla man kan få på norra Åland.
Vårt irrande gjorde att middagen blev lite sen, men alla tyckte ändå att det var mödan värt.
Johan, dags att ta ner flaggan!
Hägern såg ut som en skulptur där den satt, alldeles orörlig. Ända tills den plötsligen bestämde sig för att ge sig av. Undrar vad det kan ha varit som fick den att dra.
Denna Blå Jungfrun som dyker upp som en hägring när man minst anar det.
Det kändes inte som om det var lika mycket båtar ute som det brukar vara. Var det fortfarande för tidigt på säsongen? Däremot kändes det som om andelen tyska båtar var större än jag kan minnas att jag någonsin upplevt tidigare. Kändes nästan som om var och varannan båt var tyskflaggad.
Aquilejas och Vinyasas besättningar samlade sig för avslutningsmiddag på restaurang Badholmen i Oskarshamn.
Lite trist kanske det kan vara att gästhamnarna numera allt som oftast även är husbilsparkeringar. Inte så konstigt kanske med tanke på att behoven av service är snarlika. Men, det är klart, om husbilsparkeringarna skulle befolkas av sådana här trevliga fodon då skulle snålvattnet rinna till lite lättare. Konstigt ord förresten. Snålvatten alltså…
Gastarna hängde kvar lite i Oskarshamn. En stund efter att jag tog bilden dök både Johan och Åsa upp och det serverades överraskande god mat på det lilla haket i hamnen. Än en gång, tack för lunchen Viveka och tack för presenter Anna! Trevlig inramning också med en gammal ångdriven, isbrytande bogserbåt bredvid. Den skulle göra turer till Öland om ett par dagar.

På bilden är det tisdag och på torsdag eftermiddag dyker nästa gäng upp. Förutom bloggande, tid för lite återhämtning och båtfix och kanske ett besök på en utställning om Döderhultarn samt Oskarshamns historia. Oskarshamns historia är även indirekt en del av min historia. Min morfar bodde här två år efter sin examen och arbetade på Oskarshamnsvarvet och dessutom bor en av min mammas kusiner i stan. Kanske en släktfika?

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 1, Vaxholm-Nynäshamn

Rutt: Vaxholm-Kalvholmen norra (svaj)-Sandglokobben-Fjärdlång (Sjunkviken)-Nynäshamn
Datum: 29 juni – 3 juli
Gastar: Ann-Christin (Kicki) Anttila Liljebäck, Eva Ljungkvist, Pia Sehm och Slobodanka (Slobi) Savinovic

Detta är seglingen som egentligen inte skulle ha blivit av. Men, så leder plötsligen det ena till det andra och det blir inte alls som man tänkt sig. Det började med att jag fick köpa en Springsteen-biljett och slutade med en segling Sverige runt via Danmark, förhoppningsvis, och åter via Göta kanal. Vad det har med Springsteen att göra kan man ju fråga sig.

I år gick jag ut  lite bredare och bjöd in gastar. Hela seglingsidén var ju rätt sent påkommen så det gällde att smida innan alla gjort upp sina sommarplaner. Gensvaret blev över förväntan och när det gällde den första etappen hade jag svårt att välja mellan två hugade gastar, tillika nya bekantskaper (Pia och Kicki), så jag tackade ja till båda, vilket innebar att vi blev fem ombord. Annars brukar jag sätta ett tak vid fyra. Både Eva och Slobi har seglat på Aquileja förut.

Första etappen planerade jag som en skärgårdssegling med avmönstring i Nynäshamn.

Besättningen kom ombord vid tresnåret. Det var jättevarmt, en sådan där klibbig värme. Så fort vi stuvat och klarat av säkerhetsgenomgången, kastade vi loss för en synnerligen kort segling, c:a 4 sjömil, mot en svajankringsvik norr om Kalvholmen nära Lindalssundet. Det tog ändå runt två timmar, så det säger ju en del om hur mycket eller snarare lite, det blåste.
Här har vi givit upp seglandet och satt igång motorn.
Att vi skulle bada var alla helt överens om. Vad som utgör en badbar vattentemperatur var vi inte lika överens om. Temperaturen uppmättes ändå till 19,5°.
Att lite bubbel på fördäck är trevligt var dock alla rörande överens om.
Foto: Kicki
Till njutningen med segling hör god mat och dryck.
Första seglingsdagen börjar lida mot sitt slut och solen går ner över Trälhavet. Foto: Slobi.
Först ingen vind alls, men när vi började närma oss Grinda kom vinden, seglen hissades och det gick undan allt mer. Foto: Slobi.
Dag 2 skulle vi gå lite längre, ner mot södra ytterskärgården. Här någonstans skulle Johan Eriksson med besättning på s/y Vinyasa ansluta. De hade utgått från Gustavsberg och tillbringat första natten i Napoleonviken. Jag ropade upp dem på VHF:en. – Vilken position har ni? – Vi är precis bakom dig. Så bra koll hade jag…
Väderprognosen spådde ökande vindstyrkor och vi var först inne och rekade runt Hallskär, men väderprognosens ökande vindstrykor gjorde att vi övergav den tanken och drog vidare mot Långviksskärs skärgård. Här kan man leta sig fram i prång och trånga passager och hitta en klippa alldeles för sig själv. Foto: Kicki.
Nu var det dock mycket vind så det fick bli en gammal bekant, Sandglokobben där vi hoppades vi få ligga lugnt och tryggt. Men, det pep i en hel del och både jag och Johan var uppe mitt i natten och förstärkte med en extra bergskil och tamp mot vindriktningen, lite snett styrbord.
Förra året började vi köra morgonyoga och stora delar av besättningarna nappade på denna idé. Idag gick det bra ända tills Slobis telefon började koka och instruktören därmed fadade bort.
Hur långt skulle vi gå idag då? Vinden hade ökat och vi tog ett rev i storen. Nedergårdsö kanske? Det var inte riktigt läge att laga lunch under gång och vi hade kryss hela vägen och för den oinvigde kan jag berätta att det kränger rejält då. Kanske ska vi stanna för lite lunch vid Sjunkviken på Fjärdlång? Det slutade med att vi stannade där för både lunch, middag och frukost. Som så ofta förut när jag seglat i södra ytterskärgården träffade vi på Göran och Johanna som var behjälpliga med diverse spring. Vi låg inte helt idealiskt m a p vindriktningen och Göran hade t o m dykt ner och lagt en tamp runt en sten.
Foto: Kicki
På Fjärdlång gick det fortfarande att njuta av solen och lugnet. Föga anade vi vad som komma skulle. Vindprognosen såg stabil ut, men på morgonen vaknade vi av att det kluckade i akterskeppet, vilket är  detsamma som att vinden kommer in akterifrån och så vill man inte ha det. Mer eller mindre 180° avvikelse jämfört med prognosen. När vi äntligen masade oss upp hade Göran redan släppt alla förtöjningar och spring och lagt sig på svaj. Johan hade fått problem med grundkänning kvällen innan och hade förtöjt om mot oss och när nu han hade lossat förtöjningarna och även vi skulle kasta loss drev vi bort mot och fastnade på de stenar som Johan tidigare hade haft känning av. En halvtimmes drama utspelade sig. Upplösningen blev att Pia fick stå kvar på  land och hålla upp båten från grunden (starkt gjort!) medan vi drog oss ut mot ankaret. Jollen sjösattes och Kicki fick ro iland och rädda Pia. Slutet gott allting gott.
Fjärde dagen blev det minst sagt åka av. Till en början i bitvis hyfsat väder vad gäller i alla fall solsken.
Det är inte så ofta jag tar två rev i storen, men idag kändes det högst befogat. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag bett först Rosättra och sedan Benns att fixa revet som ständigt krånglat och fastnat. Jag vågar inte ropa hej än, men kanske stämmer det vad Fredrik på Benns glatt proklamerade i år, att han nu äntligen trodde sig ha kommit på vad problemen berott på. Hittills har vi alla fall både revat och slagit ut både rev 1 och rev 2 utan några törre problem. Heder åt Benns som oförtrutet letat vidare och försökt komma till roten av problemet.
Detta var samma dag som Gotland runt startade och i ett Facebook-inlägg läser jag att nästan hela startfältet har brutit, att bara 10-20 av drygt 200 båtar skulle ha fortsatt kappseglingen. När hände detta senast? Eva påstod att hon noterat 17,6 m/s (skenbar vindstyrka) på vindmätaren. Då blåser det mycket även om man får dra ifrån några sekundmeter för att få den sanna vindstyrkan.
Efter sol kommer regn och dessutom ett sådant där uppiggande horisontalregn. Av bilden att döma tycks det ju vara rena energikicken. Verkligheten kanske var något annorlunda. Pia var lätt frånvarande ett tag och Kicki som tidigare sagt att hon njutit av varenda sekund av seglingen deklarerade att det nu hade passerat några minuter utan att hon hade njutit. Vi funderade ett tag på om vi skulle kasta ett lunchankare eller t o m byta avmönstringshamn, för Mysingen var långt ifrån mysig. Efter lite konfererande med Vinyasa gick vi dock vidare mot Nynäshamn och smög längs Mysingens västsida. Så mycket vindlä fick vi inte, däremot rätt bra sjölä.

Blir det så trevligt ombord hela sommaren som vi haft det på första etappen, då kommer jag att ha en toppensommar. Samtalen har flödat i alla möjliga riktningar och vi har haft rolig after sail och spännande spelkvällar tillsammans med Vinyasas besättning. Vad roligt det är att göra både nya bekantskaper och odla lite äldre dito. Tack alla ni som var med och gjorde uppstarten av min seglingssommar så bra!

 

Publicerat

Tågluff del 9, hemåt

Rutt: Taormina-Giardini – Salerno – Vietri Sul Mare-Amalfi – Maiori – Salerno – Neapel – Milano – Como – Faggeto Lario – Como – Zürich – Hamburg – Köpenhamn – Malmö – Stockholm

Datum:   10-14 april

Allting har ett slut. Egentligen är det en rätt lång tid, att vara ute under två månader och resa på det sätt jag gjort, från det ena stället till det andra. Så på ett sätt skulle det bli skönt att komma hem. Samtidigt blir det som en ny livsrytm att kuska runt på upptäcktsfärd. Nu var det slut med det. Hem och göra vadå? Känslorna gick i kors, men allt mer vande jag mig vid tanken på att vända hemåt och få landa och få slå mig till ro på en och samma plats ett tag.

Jag skulle inte hela vägen till Rom, utan kliva av i Salerno där jag tänkte byta till ett regionaltåg till Vietri sul Mare, Amalfikustens södra ände.
När jag anlände till Sicilien via denna Europas sista tågfärjeled (mellan Villa San Giovanni på fastlandet och Messina på Sicilien) orkade jag mig inte upp på morgonen. Märkte bara som i en dvala i min sovbrits hur det ryckte och skramlade när tåget rangerades ombord. Inte minst i Sverige fanns det flera tågfärjeleder för persontåg, Helsingborg-Helsingör, Malmö-Köpenhamn och Trelleborg-Sassnitz. Den senare upphörde tydligen så sent som 2020. Därutöver fanns det ytterligare rutter med enbart godsvagnar. Jag har dock inget minne av att man, som här, även rangerade ombord loken, men det hade väl att göra med att loken inte kunde köra vidare på andra sidan p g a t ex olika strömsystem.
Arrivederci Sicilia!
Du som läst mitt förra inlägg uppmärksammade förmodligen att jag snöade in lite på broras. Och hur mår den här bron? Ser ju nästan ut som om det vore lite av en berg- och dalbana.
Skulle färjan över Messinasundet gå rakt över till andra sidan skulle avståndet nog inte vara mycket längre än mellan Helsingborg och Helsingör. Nu går den lite på tvärsen.
Angöringspunkten på fastlandet, Villa San Giovanni, hör till regionen Kalabrien. Hade ursprungligen trott att jag även skulle hinna med att upptäcka lite av denna del av Italien. Men, det får bli någon annan gång.
Dags att kliva ombord på tåget igen. I Villa San Giovanni kopplades de båda tågen, det ena från Syrakusa och det andra från Palermo, ihop till ett tåg. Jag hade hamnat bredvid Elisa och Luca som varit hemma och firat påsk, men nu skulle tillbaka till sina arbeten på fastlandet. Till en början konverserade de bara varandra och det var lite roligt att följa hur Luca som var militär ville impa på Elisa bl a genom att visa vilka häftiga båtar han bemannade. När isen brutits och jag blev bjuden på pistagekakor och delaktig i konversationen berättade Luca att han från början antagits som fjälljägare. Trots att det finns snö på Sicilien var detta första gången han rörde vid snö. Annars kunde man ju tro att dem man valde ut som fjälljägare hade tidigare erfarenhet från bergen.
Framme i Vietri sul Mare. Resan mellan Villa San Giovanni och Salerno, där jag bytte till detta regionaltåg, var som att åka genom ett italienskt Norrland. Det såg förhållandevis glesbefolkat ut. Förutom avsnitt förbi tomma sandstränder passerade jag även igenom bergslandskap, varav en del toppar var snöklädda.
Stationen i Vietri sul Mare ligger högt och transporten ner mot stranden börjar med en hiss till en något lägre nivå av stan.
Jag hade inte mycket tid kvar nu på mitt Interrailkort. Idag är det den 10 april och den 14 april var sista giltighetsdagen, så det blev tyvärr inte mer än ett kort nedslag på Amalfikusten. Redan här, vid den södra änden av denna kust förstår man varför så många söker sig hit.
Även här hade Google fel, så jag hade inte behövt stressa ner till hamnen. Stressfaktorn blev ju inte lägre av att jag följde min intuition och hamnade helt fel. Men, vad gjorde det, att färjan inte gick som jag förväntade mig. Nu kunde jag ta en vända på byn så länge.
Jag är på väg till Maiori och första tillägget på vägen blir Cetara.
Ännu en idyllsk by, Erchie, inklämd mellan berg och hav, seglar vi förbi.
Detta var min resas mål, Maiori. Hit åkte jag och mamma på charterresa i juni 1965. Då hade chartern hunnit fylla tio år. Den första charterresan lär ha gått till Mallorca den 22 april 1955 och med dåtidens propellerplan krävdes tydligen fyra mellanlandningar. Jag har för mig att även vi flög propellerplan, men non-stop Bulltofta-Neapel. Jag läser nu också att Bulltofta var charterns vagga. Kanske förklarar det varför det även var danska passagerare ombord, vilket jag nu i efterhand tyckte var lite konstigt. De hade ju sitt Kastrup och det var ju en skarpare, både mental och fysisk gräns mellan Sverige och Danmark då.
Det var inte snack om att sätta sig i en fotoautomat. Passbilder var serious business. En riktig fotograf och uppklätt och välfriserat skulle det vara.
Det var nog mer tur än skicklighet om bilderna tekniskt sett blev bra när mamma stod bakom kameran, så bildkvaliteten är inte alltid den bästa. Men, har jag inte en skepparmössa på mig? Flera år tidigare när vi bodde i Göteborg hade jag ju redan lurat i de andra ungarna på gården att jag och mamma hade en segelbåt i Långedrag, så varför inte… Nu är vi dock på favoritbaren, Zum Kakadu och jag var ju en artig pojke och hälsar naturligtvs på barägaren. Baren är borta nu och tycktes helt bortglömd även av de lite äldre Maioribor som jag frågade.
Det fanns turistfällor redan då.
Trots min blygsamma ålder, skulle snart fylla nio, minns jag att jag var väldigt imponerad över den storslagna naturen. Att titta på antika ruinstäder som Pompeji eller Paestum tyckte jag dock var rätt tråkigt. Min mamma berättar att jag fick henne att öppna ögonen och njuta av vyerna istället för att blunda av rädsla för stup och smala serpentinvägar. En gång krockade faktiskt bussen med en mindre bil, men som jag minns lyfte man bara bort bilen och så åkte vi vidare. Viss reservation för att minnet förskönar eller vill öka dramatiken i vad sokm hände.
Nu är det nog en riktig skepparmössa på huvudet när jag tillfälligt hoppade in som vikarie på båten över till Capri.
Reseledaren gick all in.
Det här minns jag som jättehäftigt, båtturen in i Blå grottan på Capri. Jag får åka dit igen. Men, vem vet, kanske inte lika häftigt med en vuxens ögon. Kanske bättre att leva på minnet ändå
Nu är det uppenbarligen någon annan bakom kameran. Blev ju en riktigt bra bild.
Jaha, skulle jag nu känna igen mig? Siluetten såg ut som förväntat. Det enda jag saknade var de små fiskebåtarna på stranden.
Hamnen verkar ny om jag jämför med gamla bilder.
Min minnesbild av Maiori var bilden av en rätt fattig stad. Frågan är dock om jag blandar ihop intrycken från olika ställen vi besökte, för när jag tittar på lite äldre bilder från stan ser den ju rätt välbemedlad ut även då. Eller så visar de bilderna den kuliss som vette mot stranden, kanske fanns det en annan verklighet på bakgatorna.
Dagen därpå följde jag huvudgatan upp i bergen och möttes av terrasodlingar med bl a citrusfrukter. På håll såg det ut som om det var vägtunnlar in i berget, men icke. Förråd av något slag? Någon som vet vad detta är?
Ingen rädder för vargen här. Parkeringsförbud med hot om bortforsling av bilen.
Jag har en minnesbild i sinnet hur jag och flera vuxna går uppför en knotig gata, kanske snarare kostig och tittar in på hur folk bor. Jag häpnar över hur enkelt man bor och tittar förmodligen på barnen där som bodde de på en annan planet. Möjligen tittar de på oss som om de fått besök av aliens. Det är i förhoppningen att känna igen denna miljö jag knallar uppåt, men allt är bara en mestadels välbärgad idyll.
Först missar jag avtagsvägen upp till kastellet. När jag vänder tillbaka inser jag varför, såg mer ut som en infart till en bilverkstad eller liknande. Jag blir omsprungen av en joggare och utskälldav en massa larmhundar. De flesta ser rätt ofarliga ut.
På Googler maps såg vägen upp mot kastellet ut som om den skulle kunna bjuda på en trevlig tur upp på berget för att sedan leda mig ner i byn igen. I verkligheten upphörde vägen med en stor grind. Joggaren var försvunnen. Sprang han upp här? Stigen blir allt smalare och brantare med nervkittlande stup. Det är värre att gå ner än att gå upp. Kanske lika bra att fortsätta och hoppas att stigen leder mig rätt.
Möjligen hade vildsvin gått här och bökat runt, men stigen försvann och förbyttes i bush. Åhh, vad f-n ger jag mig in på sådant här för?
Efter att ha rutschat ner för en blöt slänt kom jag till sist ner till terrassodlingarna. Själva terrasserna var synnerligen ogräsbevuxna och det prasslade och lät under grönskan.
Jag bad till högre makter och hoppades att det inte var ormar som lät och att ödlorna inte var giftiga.
Jag har nog sällan känt sådan lättnad av att åter få betong under skosulorna.
Och kom jag ner en bit till såg det ju ut som det skulle. Pittoreskt så det förslår.
Min äldste son har lärt mig att det som inte dödar, härdar. Så det här borde väl vara rätt OK då.
Fast jag förstår nu varför folk tittade lite snett på mig när jag spatserade ner mot mitt hotell.
Mindes jag fel eller har man täckt över vad jag minns som mer eller mindre ett dike som gick genom stan? En bit upp hade man planterat växtlighet över floden som vilade på galler och längre ner var det trottoar och serveringar som täckte över floden.
Är han inte urtypen av en slaktare? Rätt biffig…
Efter förmiddagens strapatser kändes stranden och havet lockande. Ingen trängsel direkt, trots att det var en behaglig lufttemperatur och vattnet säkert höll någonstans mellan 18 och 20°.
På seneftermiddagen planterade jag mig på en bar och njöt av kaffe, glass och därefter en drink. Inte Aperol spritz som ju ”alla” dricker nu, utan en klassiker, Campari med Tonic.
Dag 3 var det dags att fara vidare norrut. Istället för båt tog jag nu bussen från Maiori till Salerno. Jag fick en viss förståelse för att min mamma blundat när vi 58 år tidigare for runt på dessa vägar. Det var emellanåt en hisnande känsla när stupen blev allt för påtagliga och bredden på vägarna tvingade ut bussen allra längst ut på vägen. Det kanske hade varit klokare att göra tvärtom och åkt buss till Maiori och båt på tillbakavägen. Då hade bussen hållt sig längs bergväggen.
Mer än fullsatt på tåget från Salerno till Neapel.
Från Neapel bar det iväg med snabbtåg mot Milano. Innan jag kom så långt som bildskärmen visar blev det dock nervöst. De italienska snabbtågen kräver platsbiljett. Utan sådan får man inte ens gå ombord. Jag planterade mig på min, vad jag trodde, bokade plats och när en annan herre kom och påstod sig ha bokat min plats, tänkte jag kaxigt, nej minsann, den här platsen är min. Jag tog upp min telefon för att visa min platsbokning och höll på att frysa till is. Min bokning var för dagen därpå. Konduktören kom och bad mig gå av. Jag bönade och bad och hon skulle prata med tågmästaren. Men, vad skulle hända om han kom tillbaka och sa nej med tågets järnvägspolis i släptåg. Dem muckar man inte med. Jag tog det säkra före osäkra och smet in i nästa salong i förhoppningen att jag inte skulle synas. Inte helt lätt med tanke på min längd. Jag tänkte att bara tåget började rulla så drog de väl inte i nödbromsen direkt. Dramat fortsatte och jag blev ånyo ombedd att kliva av, nu i Rom. Även om platsen jag satt på var ledig kunde det ju komma på någon i Rom eller Bologna, resonerade de. Om så var fallet visste man inte, det var ny personal i Rom, så jag fick kolla med dem. Jag satt kvar i Rom och ville ha så lite kontakt som möjligt med tågpersonal. Men, man var tydligen informerad om tjuvåkaren. När konduktören kom ville hann bara se min biljett. Och efter resonerande fram och tillbaka fick jag ordern att sitta kvar Puh! Jag skulle vidare från Milano till Como för att plocka upp mina skidor som jag lämnat hos Beata och sedan skulle jag fortsätta med min slutliga hemtresa, så det var onekligen skönt att resplanen inte ruckades.
Innan jag reste vidare hemåt hann vi med en liten vandring upp mot bergsbyarna ovanför Faggeto Lario, Molina, Lemna/Bicogno och Palanzo.
Att vägarna egentligen var trappor tycktes inte vara något hinder för att köra bil.
I den här hönsgården bor det tydligen beresta höns.
Hunden på skylten ser något mer hotfull ut än liveversionen.
Det var väldigt vackert.
Lemna/Bicogno.

Det här borde man ta efter på flerställen. Det måste ju inte vara en korkek. Det är ju jättemysigt att sitta under ett träd vilket som helst.
På kartan ser det som om Lemna och Bicogno flyter ihop. Så vilken av byarna detta hör till vet jag inte riktigt.
Coolt. I Sverige hade man säkert sprängt bort det här klippblocket.

Palanzo
Det kändes som om vi hade mer bråttom (tågtid att passa) än lokalbefolkningen. Här var det lugna gatan.
Palanzo med Comosjön i bakgrunden.

Tänk, en vägbro över till sin egen terrass.
Jag var under en tid marknads- och försäljningschef för Eriocssons telekabelverksamhet. Kort efter det att jag tillträtt blev jag även ansvarig för försäljningen av fibersvetsutrustning. Jag tror jag lyckades berätta för killarna att jag sålt sådan utrustning som de arbetade med. De sken i alla fall upp och sa något i stil med att de hör av sig om de behöver hjälp. Tur de inte behövde det.
Vi hann i god tid ner till mitt tåg mot Zürich. Tack Beata för skidförvaring och middag och en jättetrevlig, men något ruschig vandring. Fantastiskt vackert och mysigt var det i alla fall.
Skylten berättar att vi åker genom Gotthardbastunneln, att restiden genom tunneln är 20 minuter och att den med sin längd om 57 kilometer är världens längsta järnvägstunnel. Jag läser vidare att den reducerade restiden mellan Milano och Zürich med 25 minuter när den öppnades, så sent som 2016.
Fram till Zürich gick det bra. Tåget var schweiziskt och då kan man inte räkna med annat än att det är fräscht och bekvämt. Jag hade inte lyckats boka vare sig ligg- eller sovplats från Zürich till Hamburg. Det framgick inte om platserna var slut, om det saknades ligg- och sovvagnar i tåget eller om de av någon anledning inte gick att boka. Bokningssidan meddelade bara att bokning inte var möjlig. Men, det visade sig att platserna var slutsålda. Jag hade ju i alla fall en sittplats i en förstaklassvagn så jag hoppades ändå på en hyfsat bekväm resa. Icke sa Nicke. Vagnen var igenbommad och konduktören meddelade bara lakoniskt att vagnen var trasig, att den saknade strömförsörjning. Du får leta upp någon annan plats, vilket så småningom blev i en fullsatt andraklasskupé. När jag anlände hit till Hamburg var jag minst sagt mör.

Resan fortsatte sedan med DSB:s dieselmotorvagnståg mot Köpenhamn.Jag hade ingen platsbiljett och kastade mig ombord. Jag fick flytta på mig en gång. Det började OK, men även denna gång blev danskarna försenade, nu p g a enkelspårsdrift och banarbeten. Mitt X2000-tåg mot Stockholm var inställt på delen Köpenhamn-Malmö. Varför är det så ofta så? Öresundståget mot Göteborg som skulle vänta på oss på en annan plattform avgick framför nosen på mig. Upp igen för tapporna. Hiss och rulltrappor var ut funktion. Ner på en annan plattform. Även där var hiss och rulltrapport ur funkition. Spårändring! Upp igen och ner igen. Nu började skidtrunken kännas som riktig barlast. Trots allt kom jag fram som planerat till Stockholm.

Jag var nu så trött att jag knappt visste vad jag hette, så tack snälla Joakim för att du kom och hämtade mig. Lite snabb handling på detta och sedan var det väldigt skönt att få slå sig ned och krypa ner i sin egen säng.

Ett äventyr var över.  Vilket blir nästa?

Publicerat

Tågluff del 8, Sicilien

Rutt: Florens – Neapel – Palermo – Chefalù – Palermo – San Lorenzo – Mondello – San Lorenzo – Trapani – Marsala – Piraineto – Palermo – Caltanissetta Xirbi – Ragusa – Modica – Ragusa – Syrakusa – Catania – Randazzo – Giarre-Riposto – Catania – Etna – Catania – Taormina-Giardini

Datum: 27 mars – 10 april

Varför Sicilien, kan man ju undra. Hade aldrig varit där. Hade hört att det skulle vara vackert. Det var väl också så långt söderut man kunde komma med tåg, så lite värme, tänkte jag förhoppningsfullt.

Min rundresa på Sicilien blev späckad med upplevelser och det speglas väl också av omfattningen på detta inlägg. Ett varningens ord alltså… 😉

I Florens klev jag på Frecciarossa som skulle ta mig till Neapel. Egentligen hade jag kunnat byta till nattåget mot Palermo redan i Rom. Hade ju varit skönt att komma till ro lite tidigare, men min app tyckte tydligen att det var bättre att åka vidare och byta i Neapel och jag var uppenbarligen inte tillräckligt ifrågasättande. Denna gång.

I Neapel blev jag lite fundersam först. Jag skulle till Palermo, men på informationstavlorna fanns det inget tåg till Palermo, bara till Syrakusa. Det visade sig dock att tåget delades vid Messinasundet, en del till Syrakysa och en del till Palermo, men så mycket information fick väl inte plats… Italienare har en tendens att rycka på axlarna åt sådana brister.

Över Messinasundet finns Europas enda kvarvarande tågfärjeled. Jag hade inte kollat så noga, visste bara att jag skulle vara framme i Palermo 09:24 och utgick från att överfarten var strax innan dess. Kul, då kan jag gå upp och titta lite när vi är ute på vattnet, tänkte jag, men vi var där i ottan och då slumrade jag gott i min brits. Hörde bara att det slamrade och ryckte när tåget rangerades på och av färjan. Alltid spännande att se vad man möts av när man drar upp gardinen i en ligg- eller sovvagnskupé. Vi hade nu hunnit en bra bit längs den norra kusten.
Då, om inte förr, insåg jag hur stort Sicilien är. Lite större än Gotland kanske? Så hade mina tankar gått. Fel, fel, fel, åtta gånger Gotlands storlek! Tågresan från Messina, d v s på den sicilianska sidan av Messinasundet, till Palermo tog 3 ½ timma. Här är vi i alla fall framme.
Mitt boende hade jag bokat via AirBnb. Inte paradgatan direkt, men man ska inte döma hunden efter håren. Insidan var finare än utsidan. Men, trot eller ej, bakom ryggen har jag entrén till Grand Hotel Piazza Borsa, så kontrastena är skarpa.
Mitt boende var beläget på en tvärgata till Via Vittorio Emanuele. Det här tyckte jag var en av de trevligare gatorna i Palermo och hur man än vände och vred på sig hamnade man till slut här. Vem var han då, Vittorio Emanuele, mannen som fått ge sitt namn till denna gata jag trampade så många gånger på? Ursprungligen kung av Sardinien, tog han sig så småningom titeln kung av Italien och blev också symbolen för Italiens enande i slutet av 1800-talet.
Det var mycket banderoller och graffiti-budskap i Palermo, så jag tänkte först att det här är en stad med politiska laddningar. Långt senare fick jag hjälp av två medpassagerare på tåget från Taormina till Salerno, Elisa och Luca, att förstå denna banderoll. Båda hade varit hemma och firat påsk på Sicilien och skulle tillbaka till sina arbeten på fastlandet. Om jag förstod deras inledande konversation rätt, kände de inte heller varandra sedan tidigare. Jag tyckte först det stod den 1 mars, men de klurade ut att det måste avse den 21 mars som tydligen etablerats som en minnesdag för maffians offer.
En annan gata fylld av mer poetiska budskap. Så här översatte Google translate texten i hjärtat: ”Om du inte har en dröm, skynda dig och skaffa en för att leva utan den är som att leva i svart och vitt”. Bra jobbat Google!
Stökigt, rökigt, charmigt, fult. Allt, i en salig röra.
Katedralen i Palermo är en riktig smältdegel. Många tidsepoker och stilar: arabisk, normandisk, bysantinsk, schwabisk, romansk, gotisk samt av renässans och barock.
Inte vet jag, men inte brukar väl en katolsk kyrka ge ett så ljust intryck?
Betalade man lite extra kunde man få knalla upp för en väldig massa trappsteg och njuta av utsikten.
När man går på erbjudanden om att få gå up på tak brukar man landa på någon slags terrass eller utsiktsplattform, men här landade man verkligen på taket.
Och utsikten var det väl inget fel på. Här kunde man spana på ett berg min australiensiske incheckningsvärd föreslog att jag skulle bestiga. Fick nöja mig med vyn av det.
Just nu var det varmt, så det var skönt att få sätta sig i svalkan av parkens träd en stund.
Grannsamverkan a la Palermo. Kolla mannen som hänger ut genom halva dörren. Håller sig på hemmaplan, men deltar ändå i snacket på gatan.
Enkla, slitna hus byts snabbt av mot mer palatsliknande byggnader. Kolla klenoden på gården, en liten Fiat 600. Man verkar vårda dem ömt.
Street food i ordets bokstavliga betydelse. Tillagning på trottoaren direkt bakom henne.
Det var rätt många kvarter som dominerades av utomhusmarknader.
Inte för att det var särskilt billigt på Sicilien, men hit till marknaden tycktes inte inflationen ha nått. 13,50 kr för ett kilo apelsiner eller drygt 11 kr för ett glas färskpressad juice.
Ytterligare ett nedslag på Via Vittorio Emanuele i korsningen till Via Maqueda, en säregen utformning med ett åttakantigt torg och skulpturer på fasaderna.
Palermo är ju också en hamnstad och jag kan ju sällan hålla mig från att gå på spaning ned till vattnet. Gott om segelbåtar.
Här finns ju en fantastisk potential för en härlig strandpromenad, men den möjligheten hade man inte utnyttjat. Slitet och fult.
Medborgarna uppmanas vara rädda om sin park, men jag fick snarare intrycket av att det var kommunen som borde vara rädd om deras medborgares park. Ogräset växte hejvilt och ingen verkade riktigt sköta om parken.
Jag fortsatte min vandring i stans periferi och var har jag hamnat nu då? En skylt förtäljer att detta hus skadades svårt under andra världskrigets bombningar av Palermo. Men, här bodde också Giovanni Falcone (1939-1992) under sina tjugo första levnadsår, även efter det att delar av huset bombats. Kommer ni ihåg vem det var? Mer om det längre fram, men han var ju den orädde domaren som specialiserade sig på maffiabrottslighet.
Mycket graffiti ser man i Palermo och egentligen mest överallt på Sicilien och här på en husvägg i närheten blir jag så återigen påmind om Giovanni Falcone. ”Och det är dags att gå vidare”. Solklart å ena idan, tvetydigt å andra sidan. Vad menar man egentlgen?
Jag vandrar vidare. Precis som jag kan tycka att graffiti-budskapet är lite tvetydigt, blir jag kluven till Palermo. Ibland är det charmigt, ståtligt, vackert, livligt, fullt av patina. Ibland är det bara stökigt, bullrigt, skräpigt, skitigt, nedklottrat, förfallet eller fult.
Men tillbaka igen på Via Vittorio Emanuele trivs jag. På dan har det varit varmt och jag underskattar temperaturväxlingarna och har alldeles för lite kläder när jag ger mig ut på kvällen. Det var längesedan jag frusit så. Fick ställa mig i duschen och tina när jag kom tillbaka till mitt boende.
Vilka underbara balkongräcken, fast inge blomlådor här. Det kanske kompenseras av att växtligheten slagit rot i fasaden.
Skrapar man inte i, är man inte tillräckligt nära. Eller lyckades han eller hon parkera med sådan milimeterprecision?
En av huvudgatorna, Via Roma, gav ett lite deprimerande intryck. Förfallet och igenbommade affärer. Drabbas man även här av butiksdöden, till förmån för köpcentra i periferin?
Innan jag kom till Sicilien var ön för mig lika med maffian eller Cosa nostra som den kallas just här på Sicilien. Så, när jag hittade en maffiavandring i Palermo tvekade jag inte att anmäla mig. Vandringen visade sig dock ha en annorlunda twist, jämfört med vad jag hade väntat mig. Men, det gjorde den bara ännu intressantare och vandringen blev faktiskt en av höjdpunkterna under min rundresa på Sicilien. Attilio, vår guide, började med att berätta om hur ett gäng studenter ville starta en bar för att finansiera sina studier. Frågan kom då upp om de skulle ta upp Pizzo i sin kalkyl, d v s skyddspengar till maffian. Detta blev 2004 upprinnelsen till organisationen Addiopizzo och en nattlig aktion i vilken man bombade Palermo med flygblad med det budskap som Attilio visar för oss: ”Un intero popolo che paga il pizzo è un popolo senza dignità” (Ett helt folk som betalar pizzo är ett folk utan värdighet). Indirekt betalade ju alla till maffian eftersom ju alla var beroende av att handla och alla affärsinnehavare förde en del av sina kunders pengar vidare till maffian. Vill du läsa mer om Addiopizzo, kan du gå in här: https://addiopizzo.org/en/
Man började lobba för att företagare skulle sluta upp med att betala pizzo. Man erbjöd kostnadsfritt stöd med polisanmälningar och juristhjälp i rättegångar och t o m stöd av psykologer. Det är ju inte svårt att föreställa sig vilket trauma det kan ha varit att sluta betala och vara rädd för repressalier, allt från enklare sabotage som lim i dörrlåset till sabotage som kunde äventyra liv och lem, för egen del eller för övriga familjemedlemmar. Det visade sig dock att polisanmälningarna hade effekt och många maffiamedlemmar dömdes. Man räknar med att ungefär 80 % av öns företagare tidigare betalade pizzo. De som inte betalade hade vanligtvis kopplingar till polisen eller var själva en del av maffian. Idag räknar man med att andelen ska ha sjunkit till 65 %. Ingen jättestor förändring, men en förändring över tid, steg för steg. Man har givit ut en bok så att folk ska kunna välja att handla i de affärer eller välja andra typer av företag som inte betalar pizzo. Den utgåvan Attilio håller i handen omfattar 1 000 verksamheter. Idag är man 1 200. Enligt Attilio har maffian lämnat dem som anslutit sig till Addiopizzo ifred. Varför går då inte alla med kan man ju undra eller blir det farligt om man blir för framgångsrik? Å andra sidan hävdade Attilio att bara 15 % av Cosa nostras inkomster var från just pizzo, så man överlever säkert på sina andra verksamheter. Man ägnar sig mer åt affärsverksamhet. Oklart för mig på vilket sätt man gör det på ett olagligt sätt. Däremot lierar man sig tydligen med inköpare i samband med offentliga upphandlingar.
Vi stannar till vid olika platser med anknytning till Cosa nostra. På den här muren har man målat flera av maffians offer. Il muro della legalitá (ungefär = Laglighetsmuren). Mycket graffiti på Sicilien, men den här muren får vara ifred. Den är strategiskt belägen framför Carabinieris (militärpolisens) huvudkontor i Palermo. Dessutom är väggen videoövervakad. Några av de mer kända offren för Cosa nostra är Giovanni Falcone, som jag redan nämnt ovan, och Paolo Borsellino. De var barndomsvänner och kolleger som båda specialiserade sig på att få maffiamedlemmar dömda. Rena självmordsuppdragen visade det sig. Båda dog i bombattentat 1992, vilka även tog flera andra människors liv, Falcone på väg från flygplatsen och Borsellino när han skulle hälsa på sin mamma. Tidigare hade man inte brytt sig så mycket eftersom maffian mest ägnade sig åt att ha ihjäl varandra, men nu tycks man ha gått över gränsen för vad folk accepterade och protesterna blev allt mer högljudda.

Morden på Falcone och Borsellino var ett svar på Maxiprocesso, åtal väcktes mot 475 maffiamedlemmar och processen pågick från 1986 till 1992. För att kunna genomföra domstolsförhandlingarna var man tvungen att bygga en jättestor, bunkerliknande rättssal på ett fängelseområde. 338 personer fälldes och dömdes att sitta av 2 665 år plus 19 maffiabossar som fick livstids fängelse. Detta sägs vara den största rättegången i världshistorien och konsekvenserna för maffian blev oerhörda. Därav hämndaktionerna senare samma år som domarna faställdes av italienska Högsta Domstolen. En föregångare till Falcone och Borsellino var faktiskt Mussolini. Han accepterade inte att det fanns en parallellmakt i form av maffian och lär ha varit framgångsrik i denna bekämpning,.

Bara ett mysigt torg vi gick förbi.
Traditionen att smycka ut åsnekärrorna har överförts till deras motoriserade efterträdare.
Vi är nu tillbaka vid katedralen i Palermo och den bäst bevarade fasaden enligt vår guide Attilio. Hur var det då med kyrkan och maffian? Attilio berättade om hur kyrkans företrädare hukade för maffian och teg. Han berättade om hur många människor hade uppfattningen att maffians medlemmar var hyggligt folk. De gick ju i kyrkan varje söndag. Det var inte förrän påven Johannes Paulus II kom till Sicilien 1993 och välkomnade maffians medlemmar att låta sig konverteras till katolicismen som den katolska kyrkan markerade mot maffian. Detta var något oerhört, på ett diplomatiskt sätt var det ju som att säga att maffians medlemmar inte kunde vara troende katoliker, att de inte hörde till kyrkan. Detta var efter det att Fader Pino hade mördats 1993. Fader Pino arbetade som präst i Palermos förorter och startade olika ungdomsverksamheter som syftade till att få bort ungdomarna från gatan. Han blev ett hot mot maffian, rekryteringsbasen reducerades ju. Fader Pino var det sista offret för Cosa nostra. Efter våldsamma protester har Cosa nostra ändrat strategi och idag menade Attilio att den största risken i Palermo var att bli påkörd. Trafiken är stundtals hetsig. Nu pekade han ut Ndrangheta i Kalabrien som den väldsammaste maffiaorganisationen. Han berättade också hur han tog sig för pannan när han regelbundet fick frågan även från sina landsmän, främst från norra italien då,  om maffian verkligen fanns kvar. Mina tankar gick också till Sverige. Lägre risk alltså att bli mördad här än i Stockholm. Jag vet inte hur relevant det är, men jag hittade ett ”Crime index” på nätet och enligt detta hade Stockholm ett index på 46,1 emedan Palermo hade ett index på 45,2. En parentes: Jag bodde ett tag i Caracas i Venezuela. Caracas toppar listan med ett index på 83,6. Hur index definieras hittade jag ingen förklaring på, så det är fritt fram för egna tolkningar.
Attilio var lite drastisk och menade att här mötte vikingarna araberna. Han menade att normanderna ju i stort sett var f d vikingar och normanderna etablerade sig och tog makten på Sicilien på 1000-talet. Det var tydligen en tid som präglades av samhällsutveckling, välstånd och tolerans. Wikipedia: ”Riket var ur flera synpunkter den första moderna statsbildningen, styrd av en centraliserad byråkratisk förvaltning. Såväl bysantinska som arabiska institutioner efterbildades, bland de senare till exempel en hög domstol i kriminalmål. Den finansiella förvaltningen med stående skatter och statsmonopol nådde hög utveckling. Tolerans rådde, såväl romerska och grekiska katoliker som araber och judar fick utan intrång förrätta sin religionsutövning.” Attilio tillskrev kung Roger II mycket av äran för denna utveckling. Han ligger också begravd i katedralen.
Företagare som hade anslutit sig till Addiopizzo hade denna dekal synlig. Så är ni på Sicilien, leta efter och handla hos dessa affärsidkare så understödjer ni inte maffian.
Det fanns även andra organisationer som arbetade mot maffian. Attilio beskrev sin organsation som att de bara såg framåt. Här inne kunde man dock se en utställning om maffians illdåd. Det hade varit intressant att titta på, men jag valde att begränsa min tid i Palermo.
Sista stoppet på maffiavandringen var vid Palermos stadshus. Hur var det då med den politiska ledningen och maffian? Illa tydligen. Den nuvarande borgmästaren i Palermo sägs vara lierad med maffian. Han har bl a fått support från en maffiamedlem som suttit i fängelse i sju år. Hur kan då väljarna välja sådana människor? Representanter för maffian står utanför vallokalerna och delar ut färdigifyllda röstsedlar. Inne i vallokalen får de icke ifyllda valsedlar. Det ser inte bra ut om en väljare kommer ut med något annat än en icke ifylld valsedel. Idag är det dock lite oklart hur och av vem maffian styrs. För två månader arresterades den person man misstänker har varit Cosa nostras ledare och som varit efterlyst allt sedan morden på Falcone och Borsellino.
Till skillnad från i Florens som måste ha en av Italiens fulaste järnvägsstationer, har Palermo en mer majestätisk byggnad.
Jag hade fått ett tips om att besöka Cefalù, så nu tog jag tåget tillbaka i riktning mot Messina. Längs kusten, d v s från Palermos flygplats via Palermo mot Messina och från Messina till Syrakusa går det mestadels moderna och hyfsat fräscha tåg och det är rätt mycket folk som åker. Annorlunda ska det visa sig vara på övriga järnvägslinjer.
Här bodde jag väldigt modernt och fräsckt i en liten lägenhet med terrass. Lämpligt för ett glas vin och när jag hittade ett vin som hette Aquileia, fick ju alla frågor kring druvor och kvalitet stå åt sidan. Aquileja är namnet på min båt…
Jag sitter bl a och funderar över vad detta är för frukter. Ser ju ut som citroner, men ändå inte. Väldig konstig form på dem, knöggliga och dana.
Tipset om Cefalù visar sig vara ett bra tips. Det var en jättemysig liten stad med en fin strand.
Skepparen på den båten har hittat en fin ankringsplats.
På flera håll på Sicilien kan arkitekturen se lite arabisk ut.
Vid Cefalùs hamn tar en ny by vid, men jag vänder tillbaka.

Efter att ha strosat runt lite lägger jag mig ner på stranden och hittade man bara lä är det tillräckligt varmt.
Vattnet är skönt och t o m flera italienare badar.
Det märks på flera sätt att detta är en ort dit turister flockas. Fikat är lite dyrare, hus och gator är i mycket bättre skick och det är inte så skräpigt som i Palermo.
Jag strosar omkring och trivs rätt bra med livet.
Så fort solen sjunker blir det svalt och folk är mer påklädda.
Jag har svårt att se framför mig en sådan här installation i Palermo.

Det börjar bli kväll. Snart dags att hitta någonstans att äta.
Jag hade fått frågan flera gånger om jag ätit gott. Tja, skulle jag väl vilja säga. Fortfarande lyser pensionatet i Valtournenche som en stjärna på mathimlen, men ikväll slog jag på stort och åt en meny på ett ställe som heter Masquenada. Kommer du till Cefalù kan jag rekommendera det. Men, det är inte särskilt billigt att äta i Italien, 54 € (622 SEK) för denna middag XL.
Lite fram och tillbaka blir det. Efter två nätter i Cefalù åker jag tillbaka västerut via Palermo igen, men vidare mot Trapani.
Men, det är fortfarande rätt varmt och fint och förutom Cefalù pratade den australiensiske incheckningsvärden i Palermo om Mondello. Även min maffiaguide Attilio tyckte att vi skulle åka till Mondello om vi hade chansen. Man vill ju inte missa något bra, så jag gjorde en liten omväg dit. Jag tog tåget till Palermo San Lorenzo och undrade var sjuttsingen jag hade hamnat. Via gator utan trottoarer, men med mycket trafik lotsade mig Google maps fram till en busshållplats. Fel tyckte de få väntande där. Gå runt hörnet! Där stod en hord med människor och väntade på samma buss. Herregud! Skulle jag få plats med rygga och allt? Jag dristade mig till att fråga någon hur man betalade. Ibland ska man ju ha köpt biljett i förväg i någon kiosk eller så. – Nä, det kostar ingenting. – Nähä, hur kommer det sig? – Det är en publik buss, blev svaret. Så enkelt kan det vara. Jag kom i alla fall med. Det man framförallt slås av när man kommer fram är denna pampiga, men lite bedagade, strandpaviljong.
Jag är nog lite kräsen vad gäller sandstränder och blev inte särskild imponerad av denna. Jag stannade några timmar och sedan drog jag vidare. Jag tycker dock att även en australiensare borde vara rätt kräsen vad gäller sandstränder. Hur kunde han tycka att denna var värd ett besök?
På ett sätt var det ju lite sympatiskt att stranden var kantad av den här typen av fina, tja, såg ut som bostadshus. Men, det innebar ju också att jag fick gå en bra bit när kaffetarmen gav sig till känna.
Samma busslinje tillbaka till San Lorenzo. Nu var bussen utrustad med en biljettautomat som en del blippade mot. Var det verkligen gratis? Jag låtsades som det regnade. Från denna bedagade hållplats menade Google att långfärdsbussen till Trapani skulle stanna till. Fan tro’t. Men, jodå. Så småningom dök även andra väntande passagerare upp som bekräftade att jag var på rätt plats.
Väl ute på motorvägen var det riktigt vackra vyer. Berg och kust, citrusodlingar, vinodlingar och små byar passerade revy. För tio år sedan ställdes tågtrafiken in på järnvägen till Trapani. Delar av den har rustats så att det nu går pendeltåg till Punta Raisi vid Palermos flygplats och som jag förstått det är nu en upphandling ute för att fortsätta upprustningen av järnvägen till Trapani. Men, idag är det Pullman-buss som gäller.
I Trapani skulle jag för första gången under den här resan bo på vandrarhem och i sovsal, första natten med två andra, män och kvinnor blandat, och den andra natten fick jag den för mig själv. Det är fortfarande lågsäsong och till skillnad från i Alperna är det lätt att hitta boende. Det här vandrarhemmet hade fått höga betyg, både för atmosfären och för läget med den fina utsikten. Det är bara att hålla med. Återigen ser det lite arabiskt ut.
På kvällen åt jag en fisksoppa enligt lokal tradition. Jag låter säkert gnällig, men förväntningsribban låg på Bouillabaisse-nivå och dit nådde den inte.
Trapani gav ett lite lyxigt intryck. Pampiga byggnader och mestadels rent och fräscht. Forskade aldrig i var det detta synbara välstånd kom ifrån.
Min fantasi kanske skenar. Jag ser några kralliga, snaggade, svartklädda killar bakom bilarna som avvaktar vad kumpanen avhandlar vid någon av affärerna. Maffiosos tänker jag. När min kamera kom upp gled de undan, av en slump eller om de hade ögon i nacken, vet jag inte..
Italienarna tycks omhulda sina gamla Fiat 600, som ju är veteranbilar idag. Jag såg en komma åkandes med en koffert fastspänd på motorhuven, d v s där bak. Såg gulligt ut. Medans jag står och funderar över om jag överhuvudtaget skulle kunna åla mig in i en sådan här bil kommer en kvinna förbi: – Que bello eh? Så långt hängde jag med och klämde i med ett – Sì! I tron att jag talade italienska kom därefter en lång harang, som jag inte förstod mycket av. Med lite teckenspråk begrep jag till sist att hon menade att den där bilen skulle jag aldrig få plats i. Så är det nog 😉
Nu gick resan lite i stå. Vad gör man i Trapani efter att ha strosat runt lite i stan?  Det finns några öar utanför stan och jag hade läst om att en tur till exempelvis Favignana skulle kunna vara trevligt. Jag hade dock släpat fötterna efter mig och unnat mig en lugn förmiddag och prognosen pekade på att det skulle regna, så någon båttur blev det inte. Men, jag tar en tur med linbanan upp till den gamla karthagiska byn Erice, tänkte jag. Google hade noll koll på bussförbindelserna i staden, men en timmes promenad var ju alltid nyttigt. Kul att mötas av den här skylten när jag äntligen kom fram. Bara att vända åter med oförrättat ärende. Linbanan hade säsongstängt.
Tillbaka till vandrarhemmet hör jag ett sjudjäkla kras. Det där gick ju inte så bra. Jag undrar hur många punkteringar han orsakade. Chauffören sopade pliktskyldigast undan skärvorna med fötterna.
Mysigt promenadstråk även på kvällen. Trapani har runt 70 000 invånare och även om det smyger omkring en del turister, så är det nog mest lokal befolkning som är ute och rör på sig. Som framgår av klädseln är det inte så varmt.
Till frukosten får jag sällskap av en 23-årig lettiska. Tro inte att en uppväxt i ett f d kommunistland hämmar ungdomarna från öst. Snarare tvärtom. Det minns jag när jag själv jobbade med Östeuropa. De yngre hade en otrolig aptit på livet och var fulla av energi och nyfikenhet. Trots sin ringa ålder hade den här tjejen både varit runt och spelat cello i diverse länder, bl a i Sverige, hon hade stått framför filmkameran i diverse filmer och även regisserat själv och dessutom varit runt på egna resor i en massa länder.
Fram till för ca tio år sedan hade man kunnat åka tåg från Palermo via Alcamo Diramazione till Trapani. Trafiken på Sträckan Alcamo Diramazione-Trapani ställdes dock in p g a av banans dåliga skick. Jag skulle tro att det är resterna av det som syns här. Men, det finns hopp. Som redan nämnts pågår ett projekt för en ny järnväg.
Söderut mot Marsala dit jag efter viss beslutsvånda bestämt mig för att resa, går det dock fortfarande tåg.
Tåget är skruttigt och dieselosande och en skylt förtäljer att det är 43 år gammalt. Ingen ålder för ett tåg om det underhålls, men i Italien eller i alla fall på Sicilien verkar just underhåll inte höra till styrkorna. Det är ganska fantastiskt. Jag läser att två av de gamla s k Ängbyvagnarna just nu kör i reguljär trafik på spårvagnslinje 12 i Stockholm (Nockebybanan). I alla fall en av dem lär fylla 80 år nästa år! Så 43 år är ju egentligen rena ungdomen. Men, kanske viss skillnad ändå mellan dieseldrift och eldrift.
Marsala är bara en dryg halvtimme bort. Känner ni igen namnet kanske? Jag associerade det med söta dessertviner, men idag gör man tydligen alla slags viner här. När man kommer ut på dessa spår är det glest med passagerare. och få tåg per dag. Jag knallar bort till mitt Bed and Breakfast och blir väl mottagen av min värd, Roberto. Han tyckte egentligen att jag skulle hyra en cykel och åka bort mot stranden söder om stan och sedan till Las Salinas (saltdammar) och njuta av solnedgången. Men, idag är det söndag och på söndagar kan man inte hyra cykel, så jag fick strosa runt på stan istället.
Det var inte vilken söndag som helst, utan Palmsöndagen. Jag vet att det står så även i den svenska almanackan, men jag tror inte att jag någonsin reflekterat över varför. Här fanns det dock anledning att fundera. Jag hade sett hur man under hela veckan sålt fina, flätade palmblad och nu fick jag se varför. De och även olivkvistar, som de här scouterna sålde, hörde Palmsöndagen till. Palmsöndagen, har jag nu lärt mig, är ägnad minnet av Jesu intåg i Jerusalem, då han red på en åsna in i staden och hyllades av folket som hälsade honom med tillropet ”Hosianna, Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn”, samt lade ner sina mantlar, kvistar och löv på marken framför åsnans fötter. Olivkvistarna är ju också en fredssymbol.
Jag hade redan gått förbi en kyrka där folk samlats och prästen gått runt och stänkt vigvatten på palmblad och olivkvistar m h a något som jag nu lärt mig, kallas för aspergil. Efter att ha fascinerats en stund över denna ceremoni som jag inte begrep mycket av gick jag något kvarter till och hamnade i en betydligt störe folksamling här vid Chiesa Madres (Moderkyrkan).
Som på en given signal höjde församlingen sina kvistar.
Jag vandrar vidare och lämnar den historiska staddelen genom Porta Garibaldi. Garibaldi är ett namn som förekommer lite varstans på gator och torg. Giuseppe Garibaldi var en framgångsrik militär, frihetskämpe och nationalist. 1860 landsteg han här i Marsala och utropade sig till diktator över Sicilien i Vittorio Emanuele II:s namn.
På Fårö kallade man detta för sleke, men uttalat på ett rundare sätt jag inte törs försöka härma. Det brukar vara rejäla sjok med torkat sjögräs som flyter upp på stränderna och som luktar förfärligt efter ett tag. Som tur är brukar Fåröbönderna samla ihop det och använda det som gödning, men de ska det nog ha sköljts ur rejält av regna innan det duger till det. Men, tillbaka till Marsala. De här sjoken av ”sleke” ser ju enorma ut, men kanske har de häftiga formationerna fått lite hjälp av berget undertill.
Nu är vi nära Afrikas kust. Mellan tummen och pekfingret ser det ut att vara ca 15 mil till den tunisiska kusten. Inte undra på då att här har funnits en stad, Lilybaeum, grundad av karthagerna för jättelänge sedan, ca 400 f. Kr. Namnet tros betyda ”staden som vetter mot Libyen”. Konstigt kan vi ju tycka idag eftersom det ju är Tunisien som ligger tvärs över havet, men jag har för mig att jag läste någonstans att stora delar av Nordafrika förr refererades till som Libyen. Karthago låg ju strax utanför Tunis som vi spända av förväntan besökte under en semesterresa i Tunisien. Det var dock inte mycket att se. Inte då i alla fall. Och inte här heller egentligen. Här var i alla fall en gammal romersk trottoar och visst, jag stannade ändå upp en stund och försökte se gatuvimlet för c:a 2 400 år sedan framför mig. Men, det känns nästan overkligt att det fanns en verklighet för så länge sedan.
Vi är ju med rätta stolta över vårt Vasa-skepp och förundras över hur det har kunnat bevarats så väl. Långt ifrån lika välbevarat, men här har man hittat och ställer ut rester av ett skepp från tredje århundradet f. Kr. Smaka på det igen, tredje århundradet f. Kr… Det upptäcktes 1969 när man skulle plocka upp sand för att tillverka glas. Det har seglats av fenicier eller punier som romarna kallade dem.
Trettio år senare upptäcktes delar av detta romerska handelsfartyg. Det är något yngre än det feniciska krigsskeppet, ca 300 efter Kr.
Jag fick chansen att bygga ett skepp och välja utformning på rigg, segel, köl, roder, skrovform mm lämpade för dessa farvatten. Fick godkänt. Kanske skulle jag ha blivit skeppsbyggare, som min morfar 🙂
Ute i värmen igen konstaterar jag att det är lite lugnare på stan och noterar också att det inte utgår någon parkeringsavgift under siestan.

Det där regnet, vart tog det vägen? Jag hade ju kunnat ta båten från Trapani ut till Favignana. Framåt kvällen kom så regnet och jag blev väldigt obeslutsam över vad jag skulle ta mig till. Vad gör jag här egentligen? Kändes som resan hade gått lite i stå och inte var så kul längre och inte blev det bättre av att min sinnesstämning förmörkades av en del privata, mörka moln.

Jag velade fram och tillbaka, men till sist bestämde jag mig för att dra vidare, utan att egentligen ha sett så mycket av det jag ville se. Tittar man på kartan verkar det uppenbart att åka längs med sydkusten om man ska ta sig från Marsala till Ragusa. Men, jag hittade inga bussförbindelser. Google som brukar ha så bra koll, går bet lite här och var i Italien. Eller så fanns det helt enkelt inga bussförbindelser, men det verkar ju lite märkligt om det skulle vara så.

Så istället fick jag åka upp till norra kusten och Palermo för att därifrån återigen åka söderut. Från Marsala tog jag samma skruttåg som jag kom med från Trapani, vidare till Piraineto där jag bytte till pendeltåget mot Palermo. Kort matpaus och vidare mot Caltanisetta Xirbi för vidare färd mot Ragusa som var dagens mål. Nu skriver jag skruttåg, vilket nog är en rättvis benämning på själva fordonen på första delsträckan. Även infrastruktur som stationer och bangårdar såg ofta rätt förfallna ut. Banan däremot verkade vara i gott skick. Tyckte jag såg någon skylt någonstans om upprustning av järnvägen och medfinansiering av EU.
Här är det byte i Caltanisetta Xirbi. Inte mycket folk. Sträckan från där tåget från Palermo vek av från kustjärnvägen upp hit var fantastiskt vacker. Intensivt gröna, rundade berg. Ödegårdar och väldigt lite bebyggelse i övrigt. Och så mitt i allt detta ett modernt tåg på en elektrifierad järnväg. Vet inte om jag sett något liknande förut. Synd bara att regnmolnen hängde så tungt över oss. Tåget som jag kommit med fortsatte mot Dittaino. Med detta tåg som jag klev på, tog eldriften slut och antalet passagerare blev också allt färre. Sista sträckan mot Ragusa var jag helt ensam ombord. Lite spooky. Vart var jag på väg egentligen?
Det är en urkass bild, men ser du? Plötsligen åker tåget förbi en kollapsad vägbro. Att döma av tiden som bilden är tagen bör det vara någonstans mellan stationerna Caltanissetta Xirbi och Caltanissetta Centrale längs väg SS640. Jag googlar på kollapsade vägbroar på Sicilien och får många träffar och enligt en uppgift har fyra stora vägbroar på Sicilien fallit sönder. Det skrivs ilsket om byggfusk, korruption, bristande kompetens, bristande underhåll… Om detta är en av de fyra eller en mindre olycka får jag inte klart för mig. Och ni minns väl broraset i Genua 2018? Det tog livet av 43 personer och förklarades senare av att underhållet totalt försummats.
Jag hade inte behövt oroa mig över vart jag var på väg. Ragusa fick livsandarna att vakna till liv och återigen var det kul att resa.
Ragusa fick världsarvsstatus 2002.
Även betong kan blomma upp.
Jag står nu i ”Ragusa Superiore” (Övre Ragusa) och kollar ner på ”Ragusa Inferiore” (Nedre Ragusa). Jag kippar nästan efter andan över vad jag ser. Vyn är helt fantastisk om det nu inte framgår med all önsvärd tydlighet av själva bilden. ”Ragusa Superiore” respektive ”Ragusa Inferiore” kan ju tyckas vara lite tvetydiga begepp eftersom det på italienska även kan tolkas som överlägsen respektive underlägsen. Som jag fick det berättat för mig var det de rika som i samband med en kraftfull jordbävning 1693 (5 000 döda) valde att bo kvar och bygga nytt i ”Ragusa Inferiore” emedan de mindre bemedlade flyttade upp till ”Ragusa Superiore”.
På platsen för Ragusa har bosättningar spårats från det andra årtusendet f Kr. Som på så många andra ställen här nere har sedan alla möjliga folkgrupper passerat revy här: Karthager, bysantiner, araber, normander.
Kan väl inte bli så mycket mer pittoreskt?
Bredvid turistinformationen låg denna fina glasskiosk. Jag trodde först att gubben på taket slickade på en glass, men när jag tittar närmre ser det snarare ut som han använder den franska flaggan som halsduk. Eventuell symbolik oklar.
Vad ska man egentligen med rabatter till?
Nu har jag vänt blicken mot Övre Ragusa. Inte så pjåkigt det heller 🙂
Visst har katedralen, Duomo di San Giorgio, en imponerande fasad? Den förekommer tydligen också som vinjett i TV-serien Kommisarie Montalbano.
Men, det är en fasad utan innanmäte. Bara fusk. Egentligen bara ett klocktorn.
Ännu en kyrkointeriör, kanske du tycker. Same, same, but different… Förvisso, men hur ofta har ni sett en kyrkas interiör draperad med röda gardiner? Nästan lite nattklubbskänsla.
Piazza Duomo. Det behövs lite energitillskott.
Nu skulle jag prova något jag sett på flera håll. Marknadsförs alltid som Arancini, d v s i pluralformen. Men, jag skulle ju bara ha en. Hette det då månne Arancino? Nej, fick jag lära mig, antingen Arancinu (maskulinum) eller Arancina (femininum). På östra Sicilien övervägde maskulinformen och på västra Sicilien övervägde femininformen. Onödigt vetande. Tja? Viktigare vad det är kanske: panerade och friterade risbollar med olika sorters fyllning. Gott? Absolut. Måste provas. Man tror att ursprunget är så långt tillbaka som från arabiska tiden, tusen år sisådär. Till det ett glas färskpressad granatäppeljuice. Passade bra som måltidsdryck.
Hemma är det fullt med snö…
Känns tryggt att veta åt vilket håll Stockholm ligger, om jag skulle få hemlängtan (vägvisare under parasollet).
Namnet Ragusa klingade bekant. Undrar varifrån? Skolan? Att det låg på Sicilien hade jag dock ingen aning om.
Det är jättemysigt att strosa omkring i det gamla, nedre Ragusa. Det är ju dock rätt begränsat i storlek så efter en dryg halvdag kände jag mig ganska nöjd. Den vänliga kvinnan på turistbyrån hade även nämnt några andra platser som fått Unescos världsarvsskydd och skulle jag besöka någon plats till tyckte hon jag skulle välja Modica.
Modica var ju slutdestinationen för det tåg jag kom till Ragusa med, så det lät ju behändigt att åka dit och vara där under några timmar. Fullt tillräckligt tyckte kvinnan på turistbyrån. Stationen låg i den nyare delen av Ragusa och från Övre Ragusa till den nyare delen gick det ett antal broar över denna ravin som delade staden.
I väntan på tåget begrundar jag den övergivna och förfallna bangården. Var det en massa rangering av godståg här förut tro? Idag går väl allt med lastbilar. Hur hade världen sett ut idag om man visste det vi vet nu, för femtio år sedan? Längst till höger ser det ut som en gammal vattenhäst, d v s en jättelik kran med vilken man fyllde ånglokens vattentankar. Märkligt namn egentligen.
Det var inte bara byggnader som var nedklottrade. Det här tåget var fullständigt bombat med graffiti. Det gick knappt att se ut.
På väg från Ragusa till Modica. Apropå kollapsade vägbroar, ser du vägbron i fonden med jättehöga bropelare? Man får hoppas att den har en stabilare konstruktion än alla de broar som rasat.
Ett signum kanske för Modica var denna jättestora klocka i anslutning till Castello dei Conti . Någon jag frågade om var den historiska staden låg tyckte jag kunde gå till vänster eller gå till höger och att jag då skulle se en klocka. Jag spanade i fiskhöjd tydligen, för inte hittade jag någon klocka och tänkte att det måste ha uppstått någon slags språkförbistring. Inte förrän jag hade gått till vänster och ändrade till fågelperspektiv upptäckte jag vad jag hade letat efter. Klockan är gammal (1725) och är tydligen så komplex i sin konstruktion att den måste kontrolleras och startas om dagligen.
Kanske borde jag gått till höger ändå. På andra sidan klättrade mer gammal bebyggelse upp längs berget.
Jag fortsatte uppåt på vänster sida och en skylt hävdade att jag var på väg upp mot en kyrka. Det var nog inte så många utöver mig som följde den här något svårforcerade gångvägen.
Man förundras ofta över hur bilarna tar sig fram i de små grändena. Hade jag kört med min bil i många av dessa gränder hade jag till slut kilat fast mig. Precis som Saab tillverkades denna trehjuling av en flygplanstillverkare, italienska Aermacchi. Även om Saabs ambition att snylta på flygplanstillverkningens image kanske var lite långsökt, känns ju koppling mellan detta fordon och ett flygplan ännu mer långsökt.
WELCOME TO CAT VILLAGE. Så här på seneftermiddagen verkade det ännu inte fullbokat.
Jag ska nog ta mig över till andra sidan…
Nu förstår jag varför det heter soltak.
Modica kallas för staden med hundra kyrkor och har tydligen en osedvanligt hög kyrkotäthet. Men, kungen över dem alla här är väl ändå Duomo di San Giorgio, ytterligare en ljus kyrka.
Kvinnan på turistbyrån i Ragusa hade lite mer i förbigående nämnt chokladen i Modica, Cioccolato Modicano. Längst ner till höger i bild mumsar jag på denna delikatess. Barägaren åt den till frukost sa hon. Vad var det egentligen? Chokladpuddingsglass? Gott var det!
Med förnyad energi trampar jag vidare. Jag börjar ändå få en känsa av – Har jag inte sett det här förut? Det får nästan vara hur gulligt det vill, men så många varianter på historiska, sicilianska kvarter finns det ändå inte.
Jag börjar oroa mig över höga viadukter. Hur länge ska den där jättehöga bron hålla? Underhålls den?

 

Modica var lite mer förfallet och smutsigt i jämförelse med Ragusa, så ska man välja ett av ställena vore Ragusa det självklara valet för egen del.

Nöjd med turistandet uppstod ett litet glapp innan tåget mot Ragusa och mitt B&B gick. Vad ska jag fylla tiden och magen med då. En öl? Ja! Velade runt och istället blev det en Granita. En slags isglass som är väldigt god och läskande. Säkert ännu bättre längre fram när värmen tilltar. Isglass är ju inte mycket till middag och tillbaka i Ragusa slår jag återigen på stort och äter en av de godaste köttbitarna jag ätit på länge. Den smalt i munnen, så jodå, man kan äta gott, men smakar det så kostar det, även i Italien.
Det är ny dag. Jag lämnar Ragusa, passerar Modica ännu en gång, men fortsätter till Syrakusa. En skarp tillrättavisning av konduktören. – Här får du inte fotografera! Just därför får jag lust att publicera denna bild. Undrar vad grejen var?

Vandrarhemmet i Syrakusa låg alldeles i närheten av stationen. Utöver det vänliga bemötandet hade de bra koll på vad deras gäster eftrerfrågade. En egen karta med sevärdheter och näringsställen som de själva rekommenderade. Så, jag dumpade ryggsäcken och gav mig omgående ut på stan.

Precis som Ragusa, lät Syrakusa (Siracusa på italienska) bekant. Kanske ännu mer så än Ragusa. Hade jag fått gissa var staden låg skulle jag nog ha gissat på Grekland och helt galet kanske inte det hade varit. Den arkeologiska parken Neapolis i Syrakusa minner om både grekiskt och romerskt herravälde.
Grotta dei Cordari. Här hade det varit stenbrott och på senare tid, från 1600-talet till för något decennium sedan nyttjades den naturliga fuktigheten i grottan till att förlägga tillverkning av allehanda rep hit, även tågvirke kanske.
Grottan ”Dionysius öra” kännetecknas av ett exceptionellt eko. Det sägs att tyrannen Dionysius lyssnade utifrån vad fångarna som hölls i grottan pratade om.
Syrakusa var tydligen ett antikens teatercentrum. Bland annat utvecklades här de doriska komedierna som utmärkte sig genom kvickhet och livlighet i dialogen samt stor människokännedom. Man kan undra om vi hade skrattat åt skämten idag. Men, tydligen var en komedi inte alltid rolig. Komedi uttryckte mer ett motsatsförhållande till tragedi, d v s med ett lyckligt slut. Dorerna var tydligen ett folkslag som invandrade till Grekland norrifrån och sedan spred sig til bl a Sicilien. Teatern används även idag och när jag var där förberedde man för någon form av evenemamg.
Man tror att de syrakusiska skådespelarna samlades här vid Grotta del Ninfeo (Grotta Nymfeum) innan de gick ner till teatern för att kliva in på scen och framföra sina komedier och tragedier. Apropå namnet: Om jag förstått det rätt var nymfer naturen personifierad i olika kvinnliga jungfrugestalter.
Man tycker att sten är hårt, men detta måste väl varia gamla vagnspår? Man kan fundera över håligheterna i berget. Bodde man där?
Neapolis rymmer även en av de största, bevarade amfiteatrarna. Här utspelade sig gladiatorspel, ofta dödsdömda förbrytare, krigsfångar eller slavar, men också människor som frivilligt blev gladiatorer och som på liv och död kämpade mot varandra eller mot vilda djur. Allt till publikens förtjusning. Amfi betyder ”runt om”.
Apropå ond, bråd död så dör man ju även av mer naturliga orsaker. Sådana här tavlor såg jag lite här och var. Om jag förstod det rätt var det både fråga om dödsannonser och annonser om att man uppmärksammar årsdagen över avlidna med minnesmässor. Man kan undra, innehåller italienska dagstidningar inga dödsannonser?
Städerna på Sicilien skiljer sig verkligen åt. Syrakusa var en rätt fin stad. Inte så mycket skräp och förfall som i t ex Palermo eller Modica för den delen. Liksom Ragusa och Modica är Syrakyusa upptaget på Unescos världsarvslista, vilket ju bådar för en trevlig tur på stan. Kommunen Syrakusa har drygt 120 000 invånare.
Världens näst äldsta tempelruin enligt vandrarhemmets karta. Wikipedia är mer blygsamt, ett av de äldsta doriska (där var de igen) templen på Sicilien, från sjätte århundradet f. Kr. Det kanske ska tilläggas att jag nu promenerat över en av broarna till den gamla stadsdelen Ortigia.
En lapp förtäljer att detta är Giardino di Apollo (Apollo-trädgården) skapad av de boende i kvarteret för att förbättra ett område som fallit i glömska och förfulats. Vi besökare välkomnas, men uppmanas att visa respekt för trädgården och alla katter. Man säger sig glädjas över om vi skulle ta något lite av trädgården med oss hem som ett minne från Ortigia, så länge vi inte förstör eller vandaliserar.
Piazza Archimede Ortigia, fontän med staty av gudinnan Diana.
Vad passar bättre än en Piaggio på dessa trånga gator. Fast de stinker som den värsta Trabant. Piaggio görs för övrigt av samma företag som tillverkar Vespa.
Italienska påskägg skiljer sig drastiskt från våra. Istället för av kartong är de gjorda av choklad. Istället för innehåll som vi själva fyllt våra kartongägg med, är det chokladtillverkaren som lagt en överraskning i sitt chokladägg.
Även här fanns det naturligtvis en katedral, Cattedrale della Natività di Maria (ungefär = Den allra heligaste Marias födelses klatedral). Allra heligaste? Fanns det flera?
Hur ofta ser man en ankdamm i bokstavlig betydelse?
Mysig restaurang, men fortfarande hoppas jag på den där maten som riktigt knockar mig. Resans italienska höjdpunkt, matmässigt, är fortfarande Hotell Sans Soucis i Valtournenche.
Stadsplayan i Syrakusa var av rätt blygsam storlek.
Så här kan det också se ut.

Att döma av hur långt ut bojarna är placerade så är det knappast fyrtiofotare som förväntas lägga till här.
Månntro, ett jättelikt fikusträd? Inget för fönsterbrädan i alla fall.
Det är väldigt trevligt att vandra runt i Ortigia, eller Syrakusas gamla stad.
På kvällen står jag och surrar lite med en av värdarna på vandrarhemmet. Plötsligt kläcker han ur sig: – Vet du förresten att vi firar Lucia på samma sätt som ni gör i Sverige? – Va!? – Javisst, samma datum, den 13 december och med samma sång och ljus i håret och allt. Hon är för övrigt Syraskusas skyddshelgon. Varför visste jag inte det förut? Här står hon i alla fall, Lucia, fast ljuset tycks ha brunnit ner.
Jag har letat upp Chiesa di Santa Lucia Extra Moenia (ungefär Sankta Lucias kyrka utanför stadsmuren). Det är den hjälpsamme och snälle kyrkvaktmästaren längst ner i bild som på italienska försöker förklara allt om Lucia för mig. Jag förstår i alla fall så mycket att det varje år kommer hit en delegation från Sverige för att delta i Syrakusas Luciafirande. Ursäkta den usla bilden på målningen i fonden, men den är gjord av ingen mindre än Caravaggio och föreställer begravningen av Sankta Lucia. Någon påstod att det spanska herraväldet över ön som varade ändå från 1282 till 1713 bidrog till att dialekt och ord som talades och användes här mer liknande spanskan än på det italienska fastlandet. Kanske gjorde det att det ändå gick att kommunicera hjälpligt med lite italieniserad spanska, som t ex nu i samtalet med kyrkvaktmästaren. Inte vet jag.
Sankta Lucia sägs ha dött martyrdöden här på torget framför kyrkan. Även stadsdelen bär Sankta Lucias namn, Borgata Santa Lucia. Borgata kan tydligen ha betydelsen slum, arbetarstadsdel eller dylikt. Ingen slum idag, men enkla arbetarkvarter vad det verkade.

Jag måste citera historien om Lucia, från Wikipedia (fotnoter och länkar borttagna). Det är ju hemskt hur ignorant man kan vara när det gäller bakgrunden till våra traditioner. Fast historien om Lucia är ännu hemskare.

”Lucia föddes i en rik familj i Syrakusa på Sicilien, under romartiden, cirka 283 E. kr. Hon var dotter till en grekisk mor vid namn Eutychia och en romersk patricier. Hennes far dog emellertid när hon var fem år gammal och hon blev uppfostrad av sin mor.

Redan som liten skall hon ha avlagt kyskhetslöfte, något som var kontroversiellt eftersom kristendomen ännu inte blivit accepterad. När hon blev äldre lovade modern bort henne. Hon lyckades försena förlovningen och bad till Gud att han skulle hjälpa henne. Då blev hennes mor sjuk i blödarsjuka som ingen lyckades bota. Lucia övertalade därför modern att vallfärda till Catania och helgonet Agatas grav. När de kom fram skall Agata ha uppenbarat sig för Lucia och sagt ”Varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!” Modern blev frisk, och lovade Lucia att inte gifta bort henne till någon man. Hemgiften skänkte hon istället till behövande på Sicilien. Friaren kände sig kränkt och angav henne för ståthållaren till kejsar Diocletianus, som förföljde de kristna. Lucia blev arresterad och torterad men förlorade inte sin tro på Gud. Hon dömdes till att bli glädjeflicka på en bordell. Hon uppges då ha sagt att då hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd. När hon skulle åka genom staden till bordellen på ett spann bakom oxar, frös spannet fast i marken och gick inte att rubba. De hällde då kokande olja på henne men hon blev inte skadad. I sin desperation körde någon ett svärd genom halsen på henne men inte heller då dog hon. Hon levde ända tills någon kom för att ge henne den sista smörjelsen.

…

Lucias reliker förvarades i kyrkan Santa Lucia i Venedig. Kyrkan revs 1861 för att bereda bygget av järnvägsstationen och relikerna flyttades till den närbelägna kyrkan San Geremia där de fortfarande finns att beskåda. Venedigs järnvägsstation bär idag helgonets namn: Venezia Santa Lucia.”

Intressant så långt. Nästa steg får väl bli att fördjupa sig i varför vi i Sverige nu firar detta.

Jag hade länge tänkt att jag borde klippa mig och nu blev det en stund över innan tåget till Catania gick. Trots att jag fortfarande befann mig i Borgata Santa Lucia hittade jag nog en salong som inte var av det enklaste slaget. Åtminstone krävdes här två personer för att ta sig an min frisyr(!). Fick lite av samma känsla som när man går till tandläkaren och tandsköterskan är behjälplig med verktyg och fyllningar och vad det kan vara. Här var det den yngre tjejen till höger som fick bistå med saxar och hårtvätt. Håret skulle inte bara tvättas en gång, utan både före och efter klippningen. Till och med ett rakblad kom fram för att säkerställa att de allra finaste fjunen försvann. Jag har nog aldrig blivit så noggrannt behandlad hos en frisör. Priset? 20 € har jag för mig.
Det som jag i förstone funderade över om det var en modern moské, den syntes över hela stan, var i själva verket en katolsk kyrka, Basilica Sanctuary Madonna delle Lacrime (ungefär Den gråtande madonnans helgedom). Namnet kommer sig av att en gipsikon av Jungfru Maria sägs ha fällt tårar för ett fattigt lokalt par. Jojo… Utformningen ger mer associationer till ett rymdskepp än den jättetår den ska föreställa. Kyrkan ritades redan 1957 av två franska arkitekter, men stod färdig först 1994.
Det är nog den märkligaste kyrka jag skådat. Nu var det skärtorsdag och mässa pågick. Det känns lite intimt att tränga sig på när folk ber eller får oblater, men jag försökte smyga i bakgrunden med kameran.
Får man ingen uppenbarelse i kyrkan kanske man kan få draghjälp av lite cannabis.
Blåregn?
Tåget till Catania, nästa anhalt på resan, passerar Augusta. Såg inte så kul ut. En skeppskyrkogård eller vad är det?
Catania är en storstad och hade 2017 313 000 invånare. Mitt boende ligger en kort promenad från järnvägsstationen, men inte i det allra roligaste området visar det sig. Fascinerande vilken kontrast det kan vara mellan entré och trapphus och själva lägenheten. Kändes som två olika världar. Lägenheten är fräsch, men utanför den är det förfallet och smutsigt. Precis som i Ragusa är det frukost med självbetjäning. Man får fixa kaffe själv och välja ur ett sortiment av söta bullar och kakor. Blä!
Första intrycket av Catania: – Vilken ful stad!
Staden har ungefär samma storlek som Malmö och mina tankar går också till Malmö på sjuttiotalet. Min minnesbild av Malmö då, till skillnad från idag, är en trist stad full av rivningstomter.
Man kan undra hur länge det kommer att se ut så här.
Men, jag får modifiera min bild. Även Catania har en fin stadskärna med pampiga, gamla byggnader och gator som inbjuder till att flanera. Och även här har Unersco förärat stadens centrum med ett världsarvsskydd. Fast rätlinjigare och lite nyare än andra, äldre stadsdelar på Sicilien. Förklaringen till den lite modernare stadsplanen sägs vara återuppbyggnaden efter både en kraftig jordbävning och ett vulkanutbrott på 1600-talet.
Via Antonio di San Giuliano.
Stadshuset i Catania kallas för Elefantpalatset. Är det ett utslag av en cataniansk variant av Göteborgshumor? Eller är förklaringen så enkel att stadshuset fått sitt namn av Elefantfontänen mitt på torget? Eller vad var hönan och ägget? Jag väljer att låta ovissheten ge fantasin spelrum.
Det är fortfarande skärtorsdag och ett myller av folk på stan. Vare sig skärtorsdag eller långfedag är helgdagsafton respektive helgdag i Italien.
Katedralen (Cattedrale metropolitana di Sant’Agata) är istället rätt tom. Även denna är väldigt ljus. Är det kanske bara i min skalle jag har fått för mig att katolska kyrkor brukar ge ett mörkt, lite dystert intryck? Kommer ni ihåg Sant’Agata? Det var ju hon som fick Lucia att inse att hon hade gudomlig kraft med vars hjälp hon kunde bota sin mor.
Via Garibaldi med Porta Garibaldi i fonden.
Och vad är då detta för budskap man satte upp? Jag tänkte att det hade något med den förestående påsken att göra och försökte liera mig med Google translate för att få lite ledning. Men, Google gick helt bet. Antydde att budskapen skulle vara skrivna på korsiska (korsikanska heter det väl ändå?).
Är det så här man slänger sopor här? När jag kom ”hem” på kvällen var i alla fall soporna borta.
Många rekommenderade en tur med tåget som gick runt vulkanen Etna. Om inte med tuppen, så uppe rätt tidigt i alla fall. Det tog en halvtimme att gå till den separata järnvägsstationen Catania Borgo. Ferrovia Circumetnea är en privat, smalspårig järnväg. Man får väl anta att det var det privata ägandet som gjorde att allt såg mycket mer välskött ut. Sedan kanske allt också var mer charmigt än effektivt. Till skillnad från många andra järnvägsstationer på Sicilien som endast har biljettautomater levde den manuella biljettförsäljningen kvar här. När jag kollade hur jag skulle ta mig hit upptäckte jag också att Catania faktiskt har en tunnelbana. Nu valde jag som sagt att gå, men även tunnelbanan, upptäckte jag, drivs av detta privata, lilla järnvägsbolag.
Ingen anstormning av resande och här rullar den ensamma motorvagnen fram som i ett första steg ska ta mig till Randazzo. I Randazzo blir det drygt två timmars uppehåll och ett nytt tåg tillbaka ner mot kusten.
Detta med charm snarare än effektivitet visade sig även i det att det verkade saknas fjärrblockering eller någon högre grad av automatisering. Här vevas bommarna ned för hand. Om det var stökigt i Catanias innerstad, så var det i alla fall trevligt att komma lite utanför stan och konstatera att det fanns en hel del välskötta förorter.
Vi lämnar Catanias förorter och ganska snart dök den snöklädda vulkanen Etna upp i blickfånget. Berget kändes väldigt avlägset och tänka sig att vi ska runda hela vulkanen. Järnvägen är tydligen ca 110 km lång. För den intresserade nörden kan nämnas att spårvidden är 950 mm.
Till min förvåning var flera små bystationer utförda som tunnelbanestationer.
En av mina medpassagerare informerade mig om att detta var pistagenötsträd. Ännu helt nakna.
Etna kom närmre och närmre.
Och man blev påmind om vad vulkanen kan ställa till med. Allt mer lavasten.
Medpassageraren som pekade ut pistagenötsträden åt mig, jobbpendlade med tåg hit till Bronte. På eftermiddagen tog hon bussen hem igen. Innan hon klev av förstod jag så mycket att Bronte var en förmögen stad som levde gott på pistagenötterna. De smakrikaste pistagenötterna i världen sägs komma härifrån.
Tvärnit! Vad hände nu då. Aj då, hundar som lekte på spåret.
Två timmar efter avgång från Catania nådde vi Randazzo. Klockan var nu drygt tio, så en fömiddagsfika skulle ju sitta fint.
Skulle det bli så mycket folk plötsligt att det krävdes två vagnar eller var det kanske bara returtransport av en motorvagn som gått före oss, ännu mer i ottan.
Här är polisen, som mitt i gatan står. Hon visar hur man kör, hon visar hur man går. Ibland blir det stopp och då är gatan fri. Då kilar alla bilarna så kvickt förbi.
Randazzo inte bara låg fint uppe i bergen bakom Etna,
det var en lite småmysig stad också. Tanterna smilade upp sig lite för sent, efter det att jag tagit bilden. Jag sjönk ner på ett fik och njöt av solen. Fick väl knappast solsting, men jag var på väg att vandra bort till mitt tåg utan att ha betalt, vilket dock en vilt gestikulerande barägare förhindrade. Ytterst pinsamt.
Samma järnvägsbolag såvitt jag vet, men motorvagnen var målad i andra färger.
Landskapet ändrade karaktär. Jag skulle nog vilja påstå att landskapet mellan Catania och Radazzo var mer spännande än från Radazzo ner mot kusten.
I och för sig fint med vinodlingar som passerade revy. Intressant också att lavan kan göra marken bördig och speciellt lämpad för vinodlingar. Kanske odlar man den lokala, gröna druvan Grillo här (icke att förväxla med Famiglia Grillo som är en vinproducent). Grillo-vinerna jag provade smakade som något jag aldrig smakat förut. Jättegott! Prova! Även på den blå druvan Nero d’Avola som även den främst odlas på Sicilien, görs jättegoda viner. Båda druvorna sägs vara särskilt lämpade för att tåla höga temperaturer och på sommaren blir det ju gärna uppåt 40° här. När jag kom hem gick jag in på Systembolaget i Åkersberga och hade turen att råka på en sommelier som guidade mig till deras utbud av sicialianska viner. Jag kom ut med betydligt mer än jag tänkt mig. Nåja, tillbaka till Sicilien. l bakgrunden syns en snöklädd topp och nu handlar det inte om Etna. Fascinerande att se snö så långt söderut.
Här såg det i och för sig lite mysigt ut, lite som en sydamerikansk by. Men, annars var det inte lika pittoreskt och välskött runt järnvägen på den här delsträckan.
Vi närmar oss Medelhavet. Egentligen gör inte järnvägen en helcirkel runt Etnas som namnet antyder, Circumetnea. Mer som ett U, så vi som ska till Catania får byta till Tren Italia i Giarre-Riposto.
Tillbaka i Catania förundras jag över italienarnas parkeringsteknik. Hur som helst kan man dock inte parkera, utan att polisen griper in. Jag blev vittne någonstans till hur två poliser var djupt engagerade i att lappa en bil som stod för nära eller kanske snara i en korsning.
Teatro Massimo Bellini, Catanias operahus. Döpt efter kompositören Vincenzo Bellini som föddes här i Catania. Det invigdes 1890 med ett framförande av kompositörens mästerverk, Norma. Låter det bekant? Norma spelades på Folkoperan hösten 2022.
Nu är det långfredag och det var tydligen en tradition att klä ut sig i gamla kläder och spatsera runt framför stadshuset just den dagen. Jag förstod aldrig riktigt vad detta eventuellt symboliserade eller bottnade i. Men, tjusiga var de och alla andra med som gick runt här.
Ibland undrar jag hur jag jämt lyckas hamna på konstiga ställen. Det är väl egentligen gamla hamnkvarter här, nedgånget och skräpigt som synes och det känns inte alltid helt hälsosamt att vistas på den här typen av gator. Kanske tur att jag först i efterhand läste om kriminaliteten i stan, t ex: ”Armed attacks and robberies are frequent in Catania.” I det crime rate index jag refererat till tidigare hamnade Catania på index 63,9, att jämföra med t ex Palermo på 45,2.
Trots detta var nog de här fotbollsspelande killarna det farligaste för sin närmaste omgivning. Bollen for all världens väg, så bilar och skyltfönster och passerande människor för den delen, låg i farozonen.
Som vanligt ville jag få ett intryck av stadens vatten. På gränsen mellan hamn och strand ligger detta fartyg och spyr ut avgaser. ZERO EMISSION PORT skanderas det på färjans fribord…
Vad ska man med en sådan strand till?
Inte så många badsugna, det var ju både kväll och inte någon värmebölja direkt. Stranden skulle säkert kunna vara OK annars om det inte vore för de rätt trista och förfallna omgivningarna. Nu gällde det att ta sig tillbaka innan det blev alldeles för mörkt. Istället för den skräpiga gatan hamnade jag i mörkret intill en motortrafikled som följde hamnen.  Trafiken var tät. Det verkade som folk flydde fältet och ville ut ur stan inför påsken. Ingen inställsam del av staden.

Och så var det då detta med Etna. Min första tanke var att hänga på en guide upp på Etna. Jag hade ett tips från australiensaren som checkade in mig på mitt AirBnb i Palermo. När jag slutligen fick svar var dock beskedet att det hade snöat så mycket att det inte gick att gå upp till kratern. Det var ju en missräkning, men hur det var fick jag för mig att jag skulle ta mig dit på egen hand och började leta efter någon form av transport till Etna. Inte helt enkelt att hitta den informationen. Men, skam den som ger sig. Och till slut fann jag vad jag sökte. Det gick en buss om dan, tidigt på morgonen. Varför inte fler, kan man undra. Trots att jag var där en halvtimma innan bussens avgångstid var bussen redan fullsatt och vi var säkert så många vid hållplatsen att vi hade kunnat fylla en à två bussar till. Inte ens alla som hade köpt biljetter kom med. Hur tänkte man där? Situationen var uppenbarligen välkänd bland Catanias taxichaufförer som hade samlats och erbjöd transport till hutlösa priser.

Först var vi ett gäng som pratade om att hyra bil. Jag ringde några samtal, men de jag fick tag i hade inga bilar kvar. När priset på en taxi till slut sjunkit från 160 till 120 € så var vi fyra personer som slog oss ihop om en bil och här är vi nu vid Rifugio Sapienza, dalstationen för liften upp på Etnas sydsida.
Vi som hyrde taxi var Josa Oehme från Wuppertal (känd för sin järnväg med rälsen ovanför tågets tak, Schwebebahn) samt Yi Zhen och Amy Feng, kineser bosatta i England.
Och så jag… Det här var den absolut dyraste lift jag någonsin åkt med 50 € t o r.
Att eskimåerna skulle ha tvåhundra ord för snö sägs ju vara en myt. Däremot läser jag att samerna har ända upp till trehundra snörelaterade ord. Jag undrar vad man skulle kalla denna, nästan svarta snö för.
Enligt en uppgift når linbanan upp till 2 607 m ö h och lade man till ännu mer pengar för en busstur och guide kunde man komma upp till 2 750 m ö h. Uppgifterna om hur hög Etna är varierar, men ett riktmärke verkar vara ca 3 350 m ö h, så det fattas en 600 m upp till toppen. Jag läser om den 12 september 1979 när 150 turister här uppe överraskades av ett vulkanutbrott. Nio av dem dog. Senaste dödsfallen var 1987 när två personer omkom. Men, enligt en annan uppgift så är det ändå rätt få människor som dött av Etnas utbrott, 77 personer sägs det. Och då ska man ha fört bok sedan 1500 f. Kr. Ja, vad ska man tro på? Lavan rinner långsamt och folk hinner sätta sig i säkerhet, så dödsfallen sägs bero på att folk befinner sig på platser där de inte borde vara. Som vi här antar jag. Däremot har ju Etna ställt till stor förödelse. Utbrottet 1669 sägs ju ha förstört stora delar av Catania.
Det var klart väder när vi åkte iväg, men tyvärr skymde molnen allt mer utsikten över havet och fastlands-Italien. Det som skymtar här är kusten utanför Catania.
Lite av en turistfälla var det allt. Guiden var inte särskilt engagerad. Han spottade väl ur sig samma ramsa säkert hundra gånger per vecka, så jag kan tänka mig att han blev rätt trött på sig själv. Han berättade bl a att linbanan förstörts fem gånger av olika vulkanutbrott och att den tidigare nått ända upp till 3 000 m.
Han berättade i alla fall att det mesta av lavan var i form av grus, men att utbrotten även förde med sig en del ”bomber” som denna.
Jag utgick från att det vita runt Etnas topp var moln, men det var mer spännande än så. Kratern där uppe är aktiv och det är ånga och gaser från Etnas innanmäte som vi ser komma ut. Som ni ser ryker det även från sluttningen och det är lava som ännu inte svalnat sedan det sista utbrottet. Temperaturen på den lavan sades ligga på ca 200°, så skulle man gå där skulle sannolikt skosulorna smälta. Allt enligt vår guide. Gick man upp till kraterns kant skulle man tydligen akta sig för att andas för mycket. Om jag förstod det rätt var 90 % av Etnas utsläpp vattenånga och resterande 10 % koldioxid och svaveldioxid. Anmärkningsvärt är tydligen mängden koldioxid som Etna genererar, 10 % av världens vulkaniska koldioxidutsläpp. I olika sprickor läcker det dessutom ut en hel del radon, vilket ju kan framkalla lungcancer och man har tydligen uppmätt höga halter av radon i hem på Etnas sluttningar.
Det Amy promenerr på är mer eller mindre nysnö, två-tre dagar gammal. Mycket har redan hunnit smälta undan, men kylan på nätterna gjorde den rätt hård. Men, inte värre än att vi kunde kasta snöbollar.
Två gamla kratrar. Om jag förstod det rätt såg vulkanutbrotten till att kratrarna förslöt sig själva. Runt om på Etna finns omkring 300 kratrar.
Skulle man gå högre upp än dit man kom med bussen var man tvungen att gå med guide. Vi hade kunnat följa med en guide vid dalstationen. Att det skulle vara för mycket snö som guiden jag var i kontakt med hade sagt, ställde man sig frågande till. Däremot räckte inte tiden till med tanke på hur länge vi avtalat med vår taxichaufför om att vänta på oss. Ibland vill det sig inte riktigt…
Turistfälla eller ej, lite kul var det ändå att komma upp på Etna.
Istället för att ta bussen ner, gick vi. Man ser att det kan komma en hel del snö här uppe.
Skulptur skapad av naturen.
På kanten av en gammal krater.
Illustrerad Vetenskap: ”Det våldsamma skredet orsakar en tio våningar hög tsunami som drabbar tre kontinenter. Katastrofen inträffade för 8 000 år sedan då en stor del av den sicilianska vulkanen Etna gled ned i havet. Och det kan hända igen. Mätningar visar att Etnas sydöstra flank hotar att kollapsa, störta i havet och skapa en tsunami i samma storleksordning. I sådana fall kan hela Sydeuropa översvämmas på 15 minuter. Ljudmätare på havsbotten har i en studie registrerat att Etna har glidit fyra centimeter på lite drygt en vecka, på grund av att tyngdkraften är på väg att slita itu den eldsprutande jätten. Risken har visat sig vara större än forskarna hittills har trott. Gravitationens dragkraft är nämligen betydligt starkare än magman i vulkanens inre som pressar sidorna utåt, vilket har varit den rådande teorin. Forskare varnar för att underskatta risken för en tsunami och vill etablera ett nätverk av mätare på havsbotten, som kan slå larm om en kommande kollaps.”
En annan spännande sak med Sicilien som kom som en fullständig överrraskning är att man kan åka utför på Etna. Inte just här, just nu, men detta är en av flera skidliftar. Även om det blev molnigt nu så tror jag du kan ana en av skidpisterna. Säsongen här på södra sidan av berget är rätt kort, men det finns ytterligare ett system på norra sidan som tydligen har något längre säsong.
Kabinerna var designade för kotrtväxta italienare. Inget för långa nordeuropéer.
De kinesiska damerna fick väl nästan nackspärr när de pratade med oss.
Taxin gör ett fotostopp
Lavan skapar ett delvis märkligt landskap. Det är svårt att förstå att detta kan vara bördigt.
Våra vägar skildes åt i Catania och jag tog tåget till Taormina. Men, var har jag egentligen hamnat? Är detta fortfarande Sicilien? Det är den prydligaste och mest pittoreska järnvägsstationen jag skådat på den här ön. Näst intill schweizisk perfektion.
T o m en liten utställningsmonter med ett Hugin kassaregister. Hugin kassaregister startades ju av KF en gång i tiden, närmare bestämt 1931 som ett led i den allmänna strävan att bekämpa monopol och karteller. Då var det tydligen bl a NCR som uppträdde som en monopolist.
Det förekom ingen manuell biljettförsäljning längre, men väldigt vackert.
1:a klass-väntsalen fick man nöja sig med att titta in i genom dörrfönstren. Men, andra klass var inte så pjåkig den heller.
Lite väl mycket fokus på en järnvägsstation kanske, men den bröt så totalt mot vad jag sett tidigare på Sicilien.
Jag behövde i princip bara gå över gatan för att komma till mitt Bed & Breakfast. Värdinnan stod på balkongen och vinkade och hälsade mig välkommen. Det här blir nog bra.

 

Själva staden Taormina ligger där uppe på berget. Man kunde åka buss upp, men min värdinna förklarade också hur man kunde hitta en stig upp för berget. Den var bara delvis belyst och delvis också i rätt dåligt skick så skulle man gå ner på kvällen skulle jag se till att ha en bra ficklampa. Vad skulle man göra utan multiverktyget mobilen?
Direkt nedanför mitt B&B fanns en liten strand. Ibland kan det vara så vilsamt att bara sitta och lyssna på hur vågornas rörelser avslutas mot en strand.
Man får rätt bra motion när man är ute och reser så här. Det blir många och ibland långa promenader och här dessutom med en rejäl stigning.
Många av gatorna i Taormina domineras av restauranger och tjusiga butiker som jag aldrig skulle komma på tanken att gå in och handla i.
Fast, det är klart, en sådan här butik ser ju lite frestande ut.
Och så turister. Mängder med turister. Och nu var det ändå lågsäsong, fast påskhelg, så det kanske bidrog till en tillfällig invasion.
Lya var en underbar, charmerande värdinna för Agon Bed & Breakfast i Taormina. Hade hon inte varit gift, hade jag kanske friat 🙂 Det ramlade väl ut någon komplimang ur min mun och plötsligen blev hon väldigt personlig. Det lät som om livspusslet var svårt att få ihop även här. Men, inte så vanligt med skilsmässor menade hon, men det händer massor sa hon och himlade med ögonen. Om det gällde hennes egen familj också valde jag att inte gå in på. Jag har inte velat fråga människor om maffian och pizzo tidigare. Tänkte att det nog var ett känsligt ämne. Men, vi pratade lite om hur effektiva myndigheterna var och hon antydde att t ex en del EU- och skattepengar hamnade i fel fickor, så då kunde jag inte låta bli att fråga. Det något överraskande svaret blev att maffian aldrig hade besvärat henne angående pizzo. Så var det generellt i Taormina, menade hon. Bara 10 km bort var dock situationen en annan och där krävde maffian pizzo av företagarna. Hängde du inte med angående pizzo, hänvisar jag till avsnittet om Palermo.
Sista dagen på Sicilien och solen skiner och lite värme. Istället för stranden rakt nedanför mitt B&B gick jag till stranden vid ön Isola Bella. Man ska inte ta för givet att det finns trottoarer i Italien. Ofta går det inte heller att få plats med en trottoar om man dessutom ska få plats med en bilväg mellan bergväggar, stup eller husfasader. Så, det kan vara lite halvläskigt att ta sig fram till fots på dessa vägar, t ex som nu från mitt boende till stranden. Ibland sträcker jag ut ena armen som om den vore en stingpinne, om nu någon kommer ihåg vad det var (pinne man satte på pakethållaren för att få bilar att öka avståndet till cyklisten). Varför försvann de?

Lite märkligt är det. Jag njuter ibland mer när jag har kommit hem och tittar på bilderna och känner en längtan tillbaka, än jag har vett att göra när jag är på plats. Jag borde nog lära mig förstå mer om mindfulness eller medveten närvaro.
Jag tror det är amerikaner i vattnet. Många italienare gick rätt påpälsade. Vattnet höll säkert 18-19°.
Jag kanske njöt en hel del av stranden ändå, för när jag väl kom upp till Taormina på kvällen var det för sent att besöka den antika teatern, så den missade jag tyvärr. Jag fick nöja mig med att vandra runt i Taorminas fina park.
Utsikt mot Giardini-Naxos. Naxos, visst kan man förvillas tro att man är i Grekland?
Sista kvällen på Sicilien. Imorgon börjar resan norrut och hemåt. Ska man summera intrycken från Taormina, så är det en jättefin stad som är vackert belägen med en fantastisk utsikt över kusten och havet. Nu är jag uppenbarligen inte den ende som upptäckt det. Av alla ställen jag besökt på Sicilien har jag nog inte sett så många turister per ytenhet som här.

Om man då också ska summera intrycken av Sicilien, så spretar de lite. På många ställen är det ett fantastiskt landskap, kuperat och bergigt, ibland grönskande och böljande, ibland kala klippor som stupar ner i havet. Detta nästan ständigt närvarande Medelhav… Men, som alltid, på andra ställen talar inte landskapet till en på samma sätt. Fast jag måste säga att det ändå är mer undantagsvis.

Likaså storstäderna Palermo och Catania uppvisar olika sidor: förfall och fula stadsdelar blandas med ståtliga palats, fina avenyer och mysiga gränder. Mycket charm, patina och smuts. Jag funderar över vilken av städerna jag tyckte bäst om och min röst faller på Palermo.

Att sola och bada var trevligt i både Cefalù och Taormina, fast stranden i Cefalù var mycket finare än den i Taormina. Och så dessa mysiga mindre städer Cefalù och Ragusa och även Syrakusa. Jag hade sagt Taormina också om det inte vore för det hårda fokuset på turismen.

Så här i efterhand undrar jag varför jag inte hyrde en bil och tog mig runt på västra Sicilien vid Trapani och Marsala. Man blir ju lite begränsad av att bara förlita sig på tåg och buss. Även i Syrakusa kanske jag borde ha en hyrt en bil och utforskat kusten ner mot den sydöstra spetsen opch vidare västerut. Fast det visste jag inte då. Det var min värdinna i Taormina som tyckte att denna del var det riktiga Sicilien, dit hon gärna åkte själv.

Men, så upptäckte jag mot slutet att min tid här ändå var begränsad. Jag som tyckte att jag hade oceaner av tid när jag reste iväg. Sicilien är stort och det finns jättemycket att se. Jag var här i drygt två veckor och jag skulle lätt kunnat tillbringa en vecka till här.

Sist, men inte minst: Att resa runt på Sicilien är väldigt lärorikt. Sicilien har genomkorsats av olika folkslag och härskare. Det är som att, har något hänt runt Medelhavet, så har det förmodligen hänt på Sicilien också.

 

 

 

 

 

Publicerat

Tågluff del 6, Lago di Como

Rutt: Valtournenche (Maen) – Chatillon-Saint Vincent – Chivasso – Milano – Verona – Brenner – Innsbruck – Bolzano – Passo Mendola – Malé – Passo del Tonale – Edolo – Varenna – Bellagio – Faggeto Lario

Datum 19-25 mars

Beata hade hyrt en lägenhet vid Como-sjön under sex veckor och fått sin förstående arbetsgivares medgivande att jobba på distans i kombination med lite ledighet. Hennes nedresa skulle delvis företas på biltåg från Hamburg till Innsbruck och jag skulle vara hennes co-driver från Innsbruck till Como-sjön.

Det blev lite åka av nu, fram och tillbaka. Jag tog bussen från Valtournenche till stationen i Chatillon-Saint Vincent. Noll passning mellan buss och tåg. Fick vänta på tåget i nästan två timmar. Nästa buss anlände tjugo minuter efter det att mitt tåg gått.

Så här kan italiensk första klass se ut, på sträckan Chivasso-Milano. Jag kan inte se någon skillnad mot andra klass. Fast samma fenomen finns faktiskt även i Sverige, även om det inte är lika plastigt som här.
När jag reste med Olle svor han lite över Trenord. Nu skulle han väl fått vatten på sin kvarn tänkte jag, diverse inställda tåg som kördes av just Trenord. Fortfarande hade jag inte förstått att det var strejk, men innebörden av de inställda tågen var att jag skulle behöva boka om till snabbtåget Frecciarossa för att komma till Verona där jag skulle byta för den vidare färden mot Innsbruck. På Frecciarossa krävs dock platsbiljett. Till biljettkontoret var det jättekö. Vid biljettautomaten var det ingen som visste hur man köpte bara en platsbiljett och i de appar jag hittills hade provat fungerade det inte heller att bara köpa platsbiljett eller så fanns den funktionen, men inga biljeter tillgängliga. Vad göra? Jag hade hört talas om hemska straffavgifter om man klev ombord utan platsbiljett, men konduktören visade sig vara förstående och lät mig köpa biljett till ordinarie pris eftersom det var strejk och i Business class hade hon en stol ledig. Jag hade satt mig i andra klass, visste inte om jag hade rätt att åka Business Class på min första klass-biljett. Lät liksom lite finare. Men, varför det förresten? På flyget var det ju tvärtom…
Olle beskev Trenord som en regional, italiensk tågoperatör, så det var ju skönt att nästa ben skulle vara med ett internationellt tåg. Lång näsa! Framme i Verona blev jag varse att strejken även påverkade tåget till Innsbruck. Kön till biljettkontoret sträckte sig inte bara ut från biljettkontoret, utan ända ut på gatan. Jag stod i kön en en stund, men hittade en alternativ förbindelse som inte kräve platsbiljett, så bättre att ägna tiden åt att äta en bit mat.
Nu var det ju bara det att två tågs passagerare skull få plats på ett tåg och gissa att det blev fullt. Trots eller kanske tack vare att jag fortfarande hade skidväska att släpa på så lyckades jag armbåga mig fram till en sittplats. Många fick stå eller sitta på golvet den första biten. Men, i Brennero som det heter på italienska, var det inte många kvar på tåget. Kontrasten var rätt stor mellan det italienska tåget och det fina österrikiska tåget jag fick byta till där.
Innsbruck nästa dag. Sovplatserna ombord på Beatas tåg var slutsålda, så hon hade halvsuttit hela natten. Ser rätt pigg ut ändå. Eller…
Såg lite lustigt ut när tåget kom in vid perrongen med en massa bilar. Man verkade ha bra rutin på detta med biltåg, för biltransportvagnarna rangerades snabbt om till vad som nästan såg ut som ett färjeläge.
Respektive bilförare fick kliva upp på biltransportvagnen och köra av sin bil. Ny erfarenhet för mig.
Trots en halvdan natt var Beata kaxig och ville börja med att köra. Första benet gick till Bolzano.
Bolzanos stadskärna var riktigt mysig.
Efter all skidåkning och all snö var det härligt att känna att det var vår. Kändes ännu bättre att veta att det hemma i Sverige var snöoväder.
Vi är ju fortfarande nära gränsen till Österrike och man klarar sig bra på tyska.
Ser ni tjejen med ryggan? En Fjällräven Kånken. Hur har denna rätt fula rygga kunnat bli en sådan världssuccé? Vart man än kommer dyker det upp ryggar med Kånken. Kan folk ens uttala namnet på den? Fast det är väl som med IKEA:s möbelnamn. Hur många av dem faller sig lätta för en utländsk tunga…
Jag hade föreslagit en väg som såg spännande ut. Men, det vägvalet fick nobben. För högt upp och för mycket serpentinvägar, enligt Beata. Så hon fick välja en annan väg. Var hamnade vi då? Högt upp och på serpentivägar 🙂 Här på väg upp mot Passo Mendola. Jag hade fått ta över ratten, men det var påtagligt tyst från passagerarstolen. Beata trivdes inte med situationen.
Vi tog en andningspaus i vad som såg ut som ett spöksamhälle. Igenbommade restauranger, övergivet samhälle, stängd lift, stängd bergbana… Var det ett resultat av klimatkrisen och bristen på snö?
En engelsman vi stötte på sa sig dock veta besked. Detta var en sommarort där man vandrade, så säsongen hade bara inte kommit igång än. OK. Såg ändå ut som om en del var permanent igenbommat.
Stopover i den lilla byn Malé, där detta märkliga byggnadsverk var uppfört framför kyrkan. Från Malé gick det skidbussar till liftar som ledde upp och sedan ner till Madonna di Campiglio. Kanske en skidort som låter bekant?
Det var inte slut med Passo Mendola. Det blev bara vackrare och vackrare eller …
… värre och värre, beroende på hur man såg det… Fast, just här var det ju rätt brett ändå.
Här har vi stannat till och hämtar andan på väg upp mot Passo Tonale. Våren har bytts ut mot vårvinter. Höjden och stupen allt mer hisnande…
Passo Tonale visade sig dock vara en skidort och inte något egentligt bergspass som man i förstone kanske kunde föreställa sig. En rätt hemsk skidort för övrigt. Ful bebyggelse enbart uppförd för skidturism och som synes, klent med snö på solsidan. Hit skulle jag aldrig välja att åka för att åka skidor.
Lite bättre då på skuggsidan.
Men, jag får ju tillstå att jag ändå blev lite nyfiken på hur det kunde se ut på andra sidan kullarna. Mmm, skidåkningen ser ju ändå lite spännande ut, förutsatt att det finns snö förstås, som det ju gör på alla pistkartor.
Den här skylten hade jag sett flera gånger förut. Alp Trauma Clinic! Jag tolkade ”alp trauma” som att det handlade om något slags psykologiskt trauma av att ha vistats eller förolyckats i Alperna. Men, de var lite för vanligen förekommande för att den tolkningen skulle kunna stämma. Beata förklarade för mig att det var fråga om akutmottagningar, d v s fysiska skador, typ benbrott o dylikt. Jaha! Man lär sig…
Färden går neråt igen, från vårvinter till vår och en jättelång gondollift följer oss ner mot Ponte di Legno.
Härliga färger från vårblommande träd. Här i staden Edolo.
Vi passerar igenom ytterligare en skidort, Aprica. Inte så upplyftande den heller, men kanske inte lika illa som Passo Tonale.
Hög tid för lunch. Vad säger Google Maps? Följ en väg uppför sluttningen, kör förbi en restaurang som hunnit stänga och så är vi framme vid nästa restaurang som är öppen. Vid restaurangen som skulle vara stängd byttes dock den allt smalare bilvägen ut mot en promenadstig och restaurangen som skulle vara stängd visade sig fortfarande vara öppen.
Det går fort att komma upp en bit och få lite utsikt.
Kändes mer som att kliva in i någons hem än in i en restaurang.
Vi hamnade i vad som kändes som en tidsmaskin tillbaka till sextiotalet. Vi är nästan de enda gästerna. Mest folk här på helgerna får vi förklarat för oss.
Den här bilden får illustrera mitt, vad som kan tyckas, irrationella åkande fram och tillbaka. En knapp vecka tidigare åkte jag med detta tåg från Tirano på min väg mot Valtournenche.
Google maps tipsar om att den, kanske inte snabbaste, men närmsta vägen till den lägenhet Beata hyrt i Faggeto Lario, går via Varenna och Bellagio.
Färden Varenna-Bellagio går med en gullig liten bilfärja med en kapacitet om en tre-fyra bilar. De allra flesta ombord är passagerare utan bil.
Väl framme i Bellagio tyckte Beata att jag kunde få köra igen. Anade hon vad som väntade? Det var en av mina svettigaste bilturer, även i boktavlig bemärkelse. Jag fick handsvett. Extremt smalt, kurvigt med skymd sikt och branta stup, med både mötande lastbilar och bussar. Puh! Beata: – Ska jag besöka Bellagio igen får det bli med bussen.
Här var det. Inte toppenfräscht, men rätt charmigt.

Och vilken vidunderlig utsikt. Vyn från en av lägenhetens två balkonger.
Det här fick bli lunchbalkongen.
Köksbordet blev Beatas tillfälliga kontor.
Husets trädgård.
Och överallt denna vårblomning.
Vad kan detta vara? Inte rosor i alla fall, som det såg ut på håll. Och hade man tänkt efter… Inte ens här borde de ju ha kunnat hinna hinna slå ut.
Det är såg i alla fall ut som ett blommande magnoliaträd.
Gick man ner för en rätt förfallen väg och trappa kom man ner till sjön.
Vägen förbi kyrkan var avstängd för reparation, men det utgjorde inget hinder för vår promenad. Vi gick och vi gick och konstaterade till slut att vi inte alls var där vi hade hoppats. Bara att vända tillbaka, men bra motion.
Fortsatte man uppåt längs serpentinvägen låg ett antal byar som klättrade längs sluttningarna. Här står vi i byn Molino och spanar upp mot Bicogno.
Ibland är det väldigt små händelser som gör att man minns olika upplevelsr som större än vad de kanske var. Som att överraskas av att hitta en så närbelägen, mysig by eller som att upptäcka att den lilla livsmedelsaffären fortfarande var öppen och kunde förse oss med precis vad vi behövde, till ett överraskande lågt pris. Blev ju inte sämre av det varma, glada bemötandet och berömmet för min hitte på-italienska.
Como-sjön är som ett upp och nervänt Y. I det ena benet ligger Lecco och i det andra ligger Como.
Como visade sig vara en större stad än jag trodde, över 80 000 invånare. Stadens centrum är gemytligt.
Delar av den gamla stadsmure är bevarad.
Här bor någon, kanske flera, med gröna fingrar.
Är det klonade exemplar av Nalle Puh som är på besök?
Jag kan bli lite matt ibland av alla kyrkor och palats. Som att jag måste förstå vad det är jag ser. Jag bestämde mig för att låta bli att tänka på det och bara njuta av miljön.

Fortsättning följer…