Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović (fr o m 4 augusti)
Möjligen kan man uppfatta städerna längs Norrlandskusten som just kuststäder. Många av dem ligger dock längs sin älv, en bra bit inåt land. Umeå är en sådan stad och bussen från Obbola, vid mynningen av Umeälven, till Umeås centrum tar från 45 minuter till uppåt en timma. Den går ju inte raka spåret då. Först ska den snurra lite i Holmsund och sedan slår den en lov upp via universitetssjukhuset. Någonstans vid sjukhuset bodde jag för övrigt när jag var i sexårsåldern, men inte en chans att jag kände igen mig. Redan i fredags var jag inne i Umeå för att handla lite. Nu är det söndag morgon och jag ska möta upp med Slobi som ska mönstra på igen efter att ha varit i Kroatien en vända. Jag skulle komma en timma före henne och hade tagit med mig datorn för att slå ihjäl tiden om det behövdes. När jag sitter på bussen ringer hon och berättar att hon missat planet, så tur att jag tog med datorn. Nu var det inte en timma jag skulle slå ihjäl, utan sex. När jag gick till bussen småregnade det och jag undrade över om det skulle bli någon mer sommar. Jag slog mig ner i en hotellobby och när jag tittade ut efter någon timme tyckte jag folk såg oväntat lättklädda ut.
När det var dags för lunch upptäckte jag att sommaren hade kommit tillbaka och letade mig ner mot älven och en uteservering.Kanske är Umeå ändå lite av en sjöstad. Stad vid vatten i alla fall…Jag hinner ta en promenad. Jag har varit i Umeå några gånger även efter det att jag flyttade härifrån, när jag var sex alltså, men har aldrig blivit riktigt klok på vad jag tycker om stan.Björkarnas stad är dock inte ett orimligt epitet.Sedan Botniabanan mellan Västeraspby (norr om Kramfors) och Umeå invigdes 2010 har Umeå successivt fått allt bättre förbindelser. Antalet direkttåg till Stockholm är fortfarande lätt räknade, men man kan i alla fall göra den resan på ca 6 timmar och 20 minuter idag.Slobi skulle dock komma med flyg och det började bli dags att dra sig till busstationen. Glatt återseende. Nu ska vi ”bara” inhandla vår skaffning för kommande seglingsetapp. Men först, en fika.Vi träffade på henne redan i Ratan. Nanuq heter hon. Schweizisk besättning vill jag minnas. Ganska grotesk segelbåt, men den klarar av is och har också seglat i Arktis. Jag läser att den för nästan tio år sedan fick sina isegenskaper testade just här i Obbola. Lite otippat.Vi kastar loss dagen därpå, måndagen den 5 augusti. Här och där är det lite skärgård och vi går så nära land vi kan. Vi passerar först Fjärdgrunds fyr, som ser lite speciell ut. Fin med sitt rundade tak.Sedan väljer vi att gå innanför Bredskär. Omkring oss ser vi sommarstugor både på fastlandet och som här på ön. Folk passar på att njuta av att sommarvädret återvänt. Vi njuter vi med, men även av att se andra njuta. Man blir glad.Så småningom drar det ihop sig in över land och börjar åska. Vi väljer att se ut över havet.Som synes är det lugnt och långa stunder gör vi bara 2 knop. Men, vem har bråttom? Vi har i alla fall medvind.Vid Järnäsklubb ligger redan yen-ai förtöjd och Kjelle tar emot tamparna. En lemonad är toppen. Första gången Slobi frågade om jag ville ha en lemonad fattade jag ingenting. För mig var lemonad synonymt med läsk och läsk var överhuvudtaget inget jag associerade med Slobi. Men, en lemonad är naturligtvis gjorde på färskpressade lemoner (citroner) och så lite socker och vatten. Kan inte tänka mig något mer läskande när det är varmt.Vi hinner med en kvällspromenad.Järnäsklubb är en lotsplats och en väderstation. Lotsningen lades ner 1966, men hade då varit igång ända sedan 1725. Man kan ju undra vart båtar ville bli lotsade, men de flesta uppdragen avsåg tydligen lotsning in på Nordmalingfjärden.En båk på en närbelägen ö avtecknar sig vackert mot skymningsljuset.Vi har redan blivit varnade för de aggressiva kustlabbarna. Vi bör tydligen inte följa stranden bortom lotshusen, då kan vi bli attackerade.Ny dag, ny promenad. Otroligt vad många fjärilar av en och samma typ vi ser omkring oss. Detta tycks vara en Amiralfjäril. Den har jag aldrig hört talas om förut, men vem är jag att veta något om fjärilar. Jag har i alla fall aldrig sett så många fjärilar på en gång och tänkte att det kanske var en fjärilsbuske som lockade dem till sig i sådana mängder. Men, ack, inte ens mina botaniska kunskaper räcker särskilt långt. Google hävdar bestämt att det är fråga om spirea.På sjökortet ser det ut som Järnäsklubb är en ö, men det märker vi inte så mycket av. Nu tycks vi i alla fall vara på fastlandet där vi följer en promenadstig. En familj njuter av en stund på stranden.Det börjar kurra i magen och på Kafé Lotsen finns det strömmingsflundra på menyn. Lite små portioner, försökte hinta servitrisen om detta, men det gick inte hem. Väldigt gott var det ändå.Hamnkrogen var relativt nybyggd och såg riktigt läcker ut. Trots en modern utformning passade den bra in i miljön. Till vår förvåning var det ingen som var intresserad av någon hamnavgift. Inte ens information om lämpligt nummer att swisha ett bidrag till. Vi tackar i alla fall för besöket!Finvädret fortsätter och ännu en dag med medvind och för Slobi är det första gången hon får uppleva spinnakersegling. Vi kastar loss vid halv två och får en fin eftermiddagssegling.En säl blev lite nyfiken på oss. Men, den var ganska reserverad.Vinden räcker inte riktigt ända fram till Skagshamn, så sista timmen går vi för motor. Skagshamn brukar definieras som den norra utposten för Höga kusten och börjar inte fonden te sig lite berglik?Ibland har jag haft svårt att förstå hur man kan ha sommarstugor i Norrland. Det är som om jag inte fattat att det kan vara sommar även här, utan att det nödvändigtvis är fullt med mygg. Nu vet jag bättre. Foto: Slobi.Titta höger: Gösta Hannells Fisksalteri. Här görs det surströmming, både under eget namn och under varumärket Röda Ulven som tidigare gjordes på Ulvön. Jag läser att man 1964 levererade 300 000 burkar surströmming. Idag är det helt dött här. Och ingen lukt. All fisk är väl redan konserverad antar vi.Titta vänster: Gulliga sjöbodar som mer ser ut som sommarstugor med sjöverandor.Titta ännu mer åt vänster. En liten broöppning. som leder in till Svartsundet. Imorgon ska vi ta och trampa över den bron ner till Skeppsmalen.Till skillnad från många andra skärgårdskapell tycks Skags kapell höra till Svenska kyrkan, men det förvaltas av Skags kapellag. Jaha, vad kan det betyda tro? Stängt var det i alla fall.Oftast ser man skrivningen Skagshamn, ibland Skags hamn. Följaktligen finns då även Skag, men någon gång har jag även sett Skagen.Inte helt långsökt då med Skagen-målaren. Men, kanske mer troligt en lustigkurre som vill åka snålskjuts på ett känt ”varumärke”. Lite kreativt var det ju 🙂Skeppsmalen: Låg aktivitet i fiskehamnen.STÄNGT. Är det en omskrivning för FISKEN SLUT FÖR I ÅR?Har man kommit till Skeppsmalen är steget till Skagsudde kort. Till vänster i bild syns lotsstationen och fyren med samma namn. En bit bort på klipporna finns SMHI:s väderstation. De vackra släta klipporna lockade många till en dag i solen, men vad hände med den? Det blir allt disigare.Säkrast med cykelhjälmen på om man ska skutta omkring på klippor. Klipporna ser ju ut som om vi vore i Bohuslän och hade bara fiskebodarna och stugorna varit vita hade ju även Skeppsmalen kunnat förväxlas med något bohuslänskt fiskesamhälle. Tur att de är röda så att man vet var man är.Tillbaka till Skeppsmalen. I någon hamnbeskrivning läste jag att det var fritt fram att lägga till i hamnen, bara man kom igenom nålsögat.Jag kan inte påstå att jag skulle ha lockats av att trä en tråd i den nålen. Då låg vi bättre i Skagshamn. Men fint, är det här.Det är tätt mellan kapellen nu.Och allt finare blir de. Det sägs ju från början ha varit fiskarborgarna från Gävle som kom upp till Höga kusten för att fiska. Är det detta man ser i utformningen av kapellet, att det fanns mer pengar här än längre norrut?Votivskeppet Hoppet verkar inte ha någon direkt koppling till fiskarna. Det har skänkts av en Filip Norton som växte upp i Skeppsmalen och utvandrade till USA där han gjorde karriär som affärsman.Även idag åt vi strömmingsflundra till lunch. OK, men inte lika god som den som serverades på Kafé Lotsen. I restaurangbyggnaden fanns också denna utställning av surströmmingsburkar. Imponerande mängd varumärken det har funnits. Hur många finns egentligen idag? Jag läser att det idag finns åtta salterier. Jag blir inte klok på om alla marknadsför egna varumärken, men jag hittar följande: Bockön surströmming, Borkbo-Suringen, Erik den röde, Guldfisken, Gösta Hannels, Hållstrands surströmming, Höga Kusten, Kallax, Mannerströms surströmming, OH JÄS!, Oskars surströmming, Rovögerns surströmming, Röda Ulven, Storö och Ulvöprinsen. Det blev ju rätt många det med. Undrar hur livskraftiga alla dessa märken är idag med tanke på att det är ont om strömming.Vi kastar loss från Skagshamn. Strax utanför passerar vi Gråklubben. Utan att skämmas för sig ligger detta läckra, moderna hus på en kobbe tillsammans med traditionella, äldre röda stugor. När jag söker mer information om den spektakulära byggnaden läser jag att det är en förfallen f d mistlursbyggnad som fått nytt liv som bastu, relax och utsiktsplattform.Man ser vad man vill och säl vill man ju gärna se. Slobis första sälobservation visade sig vara en vattenskoter. Men, det kanske var ett tecken, för snart såg vi återigen riktiga sälar. Foto: Slobi.Vi passerar Grisslans fiskeläge. När jag seglade längs Höga kusten sommaren 1989 blev detta så långt norrut vi kom. Vissa minnen bleknar bort, andra lever kvar som om det nästan hände igår. Minnena från Grisslan har etsat sig fast. Jag läser i min gamla loggbok att vi kom från Mjältön, att det var vackert väder, men att det var blåsigt och hade blivit kyligare. Vi sökte skydd för vinden och hoppades att hitta lä här. Jag och min då blivande fru, Lotta, seglade på Linjett 30:an Millan tillsammans med Yngve och Annika som seglade på sin Omega 28:a Eos. Vi tänkte ligga på svaj och gjorde flera försök att få fäste med ankaret. Vid en av stugorna satt en fiskare och fixade med sina nät. Utåt sett tog han ingen notis om oss, men jag minns att jag kände mig obekväm, att vi störde friden med våra ankringsförsök och vårt tjoande båtarna emellan. Kanske var det precis så, för plötsligt vände han sig om skrek till oss. – Men, för fan, lägg er vid bryggan! Om inte ordagrant, så ungefär så. Vi gjorde som han sa och la oss vid hans båthus. Jag kände att jag ville gå och tacka för hans vänlighet. Han satt med ryggen mot mig, men borde ha märkt att jag närmade mig. Det visade han dock inte det minsta tecken på. Jag framförde mitt ärende och då lossnade det fullkomligt. Han pratade och pratade och det höll aldrig på att ta slut. Det första, tvära intrycket förbyttes i vad som kändes som ett behov av att vara social. Jag fick bl a veta att han hade en betydligt yngre kvinna som han väntade barn med och som skulle komma ut senare under dagen. Det var fredagen den 28 juli, så jag antar att hon skulle komma från jobbet, emedan han kanske hade semester. På MoDo jobbade han. Till slut lyckades jag avrunda och vi fick lite tips om hur vi skulle gå och vad vi skulle se.Nu la vi oss inte där utan på andra sidan, vid Vågön. Den här gången låg vi dock på svaj och vi fick fäste med ankaret, även om det var rejält djupt och vi kanske borde haft mer kätting ute än vad som fanns att tillgå. Vi rodde in med jollen för att ta en promenad bort till fiskeläget.Grisslan är både namnet på själva fiskeläget och på den ö på vilken den östra delen av byn Grisslan är belägen. Vi får ta en promenad genom den vackra skogen.Vi närmar oss och Slobi faller snabbt pladask och tycker det här är det finaste stället hon varit på under hela seglingen.Det tar ett tag för mig att peka ut exakt vid vilket hus vi låg den gången, men där borta var det.28 juli 1989. Foto: Yngve Svensson. Millan är den gula båten och hitom den ligger Eos. Härifrån är det sig rätt likt.Vilken vacker bild. Foto: Slobi.Jag tror knappast att jag hade kommit in här med min båt idag och kanske inte då heller. Det ser så lite trångt ut och faktum är ju att alla hus skjutit upp från vattenytan med en sisådär 32 cm. Landhöjningen här uppe är kraftig. Till de flesta husen har det byggts extra bryggor en trappa ner.Jag backar i tiden. Jag minns hur det närmade sig läggdags. Vi hade druckit te tillsammans med Yngve och Annika och de hade gått över till sin båt. Vi börjar fundera på att gå ner när vi hör klamp, klamp på fördäck. Det var vår värd som var pratsugen och som bl a ville visa oss sitt båthus. Och det var en upplevelse. Innanför det rödmålade båthuset, fanns ytterligare ett båthus från 1700-talet. Han visade oss gamla fisktunnor som, om jag minns rätt, även de var från 1700-talet. De var i alla fall märkta med tillverkningsåret. Jag kunde inte förstå hur de kunde ha hållit så länge. – Det är inga problem, så länge man använder dem, fick jag förklarat för mig.– Men, nu måste ni komma upp på en grogg. Det var vi kanske inte jättepigga på, men vi hade nog svårt att tacka nej. Och lite nyfikna var vi allt. Det kröp också fram att han var ansvarig för lagret av industrisprit på MoDo, så sprit fanns det och virke fanns det också. Inne i huset fanns nu också hans kvinna som såg helt förtvivlad ut när hennes man kom in med gäster. Det var nog ett av de rörigaste hemmen jag varit inne i och jag uppfattade det som att kvinnan blev jättestressad över detta. I all hast röjde hon undan så att vi överhuvudtaget skulle kunna få någonstans att sitta. Lotta förklarade att hon var gravid. Kvinnan var ju i samma situation och ryckte undan Lottas grogg. Jag däremot hade inga bra skäl att tacka nej och som jag minns det hällde jag i mig denna busgrogg. Vi kom i säng något senare än Yngve och Annika som var helt ovetande om våra äventyr i land. Men, vi måste ha kommit upp i bra tid ändå. Jag ser i loggboken att vi kastade loss 09:15 och kryssade mot Trysunda i 12 m/s.Tillbaka till nutid. Det dök upp en kvinna i trädgården och jag hejade och frågade om det här huset hade gått i arv i generationer. Hon bekräftade detta. – Var du möjligen gravid för 35 år sedan? Ofin fråga, fick jag efteråt höra av Slobi, men kvinnan verkade inte ta illa upp, även om det tog ett tag för henne att komma fram till om hon faktiskt hade varit det, men jo, sa hon till slut. – Det stämmer nog. Jag berättade brottstycken från vårt besök här då och frågade om hon kom ihåg detta. – Nä, men jag kommer ju aldrig ihåg nåt å andra sidan. – Han lever fortfarande, berättade hon sedan. Han är 93 år, men han är stendöv. Annars kunde det ju ha varit kul att hämta honom, så ni fick prata med varandra, men som det är nu känns det rätt meningslöst. Hon berättade vidare att de hade haft en brand här. Båthuset brann ner, så det som står där nu är nytt. – Nej, vad tragiskt. – Ja, men vi var ändå tacksamma över att de övriga husen klarade sig. Vi tackade för oss och gick vidare.
Senare får jag höra av Yngve att det fanns en del att läsa på nätet. Örnsköldsviks Allehanda 12 maj 2002:
”GRISSLAN. Två kvinnor, mor och dotter, skadades allvarligt när en brand utbröt tidigt på lördagsmorgonen i Grisslans fiskeläge. … Tre sjöbodar, däribland en från 1700-talet och två boningshus eldhärjades. … Mamman och hennes 23-åriga dotter vaknade av att det brann i den sjöbod där de båda låg och sov på övervåningen. Under försöken att släcka elden och ta sig ut ur byggnaden brandskadades båda allvarligt. … Grisslans fiskeläge, en av skärgårdens finaste idyller, ser inte längre ut som den brukar. Och kommer heller aldrig att göra det. Även om de nedbrunna byggnaderna byggs upp igen.”
Nä, så är det nog. När jag tittar på bilder i mitt gamla fotoalbum och jämför med idag, så ser det aningen annorlunda ut. Åtminstone på Vågön ser det ut att vara fler hus, lite tätare, lite trängre. Men, det kanske är inbillning.
Jag googlar vidare och får ett namn på vår värd den gången: Rune Boman-Hanell och han tycks vara en välkänd profil:
En stor del av byn Grisslan ligger på Vågön och bilden är tagen från den bro som förbinder de båda delarna av byn. Foto: Slobi.Kapellen blir bara finare och finare. Man får anta att fisket var bra här.
Det var väldigt avkopplande att ligga vid Vågön. Vi kom hit sen eftermiddag igår och stannade här nästan två dygn. Vi slöade, jag petade lite med min blogg, Slobi lyssnade på ljudbok, vi solade och simmade in till land, Vi flyttade båten lite längre söderut i viken för att få lite mer skydd. Vindbyar upp till 14 m/s i natt, enligt prognosen.
Ska vi testa att fiska? Jag tar fram min gamla pilk och börjar rycka lite. Fisket tog dock slut när någon rackare bet av knopen till draget. Foto: Slobi.Kanske inte så välväxta, men nog fanns det lite strömming åt oss. Och jättegott blev det med purfärska och egengjorda strömmingsflundror. Något ströbröd fanns inte ombord, men Slobi var lite uppfinningsrik och malde havregryn. Det blev strömming till lunch för tredje dagen i rad.Solen går ner mot en suggestiv bakgrund av moln och berg som om vore det en akvarell vi beskådade.Ännu en slappardag med bad och en roddtur med efterföljande promenad till Måviken.Hur snett kan det bli? Men, vad gör det. Foto: Slobi.Även denna väg ledde till Grisslan, med lite god vilja. Lite kortare och lite besvärligare visade det sig, än den väg vi följde genom skogen.Här har man t o m satt ned stegar i vattnet för att komma tillrätta med landhöjningen.Tja, jag vet inte. Sett här uppifrån får man ett annat perspektiv. Kanske har man trots allt inte byggt så mycket nytt.Vi kände aldrig av de 14 m/s som gjorde att vi förflyttade oss något i vår ankringsvik, men nu blåser det allt mer och vi får god fart in mot Örnsköldsvik. Vi spanar in mot stan och försöker urskilja vad vi har framför oss. Vad är det t ex för märklig byggnad längst till höger?
I gästhamnen är det rejält blåsigt när vi ska lägga till mot någon av bryggorna, endera vid y-bom eller vid boj. Jag väljer att satsa på y-bom för att få lite stöd i den kraftiga sidvinden. Ändå inte helt trivialt. Om man ska pricka rätt mellan två båtar, krävs en del fart för att förhindra för mycket avdrift. När jag så tar sats för att gå in upptäcker Slobi plötsligt att grannbåten lagt ett spring över den tomma platsen, så det blir bara att tvärnita så gott det går och börja om lite längre ut, utan någon annan båt som skyddar mot vinden.
Jag ser mig omkring och undrar var jag hamnat. Vill jag verkligen vara här? Vi går och handlar och de första intrycken av stan gör mig inte mer positiv. Jag undrar om jag någonsin legat i en gästhamn med så mycket oroligt vatten. Under stormen Hans låg jag i Marstrand och visst kunde man tappa balansen ombord i någon vindby. Men, här kändes det nästan som om man kunde bli sjösjuk i hamn.
Nästa morgon kändes det som om vi vaknade upp någon helt annanstans. Vilken scenförändring. Den ostliga vinden hade förbytts till västliga vindar och det var kav lugnt.
Vi kompletteringshandlade och cyklade runt på stan,Hit åkte jag rälsbuss en av årets första dagar 1977. Det går inte längre.I och med Botniabanan byggdes ett nytt resecentrum, ett begrepp som allt mer ersätter begreppen järnvägsstation och busstation. Det är kanske bra det, så slipper man höra det nysvenska tågstation. Det relativt nya resecentrumet finns redovisat som en av Örnsköldsviks främsta sevärdheter. Säger det främst något om Örnsköldsvik eller om resecentrumet? Jag låter frågan hänga i luften och konstaterar att det i alla fall var rätt fint och väl integrerat med äldre bebyggelse.Busstationen kanske var något överdimensionerad? Ingen rusning direkt…Eller, hittade inte resenärerna rätt, kanske förvirras man av engelskan? Utgång, plattform, hållplats, kunde det vara något? Eller är det ballare med engelska, tillför användningen av engelskan en internationell flair? Jag kanske är elak, men jag störs av att svenskan trängs undan, när det faktiskt finns alldeles utmärkta, svenska ord.Rätt fula hus vid hamnen. Vad kan ha legat här före deras tillkomst?Som jag nämnde ovan bodde jag en kort tid i Umeå och dessutom en något längre tid i Skellefteå där jag även gick i första klass. På somrarna bilade vi ner till vårt sommarställe i Frösakull utanför Halmstad och det var en bilresa som hette duga. Det är ju en lång resa även idag, men då tog den säkert dubbelt så lång tid (killgissning). Om jag minns rätt var E4:an delvis belagd med s k oljegrus, den gick oftast rakt genom städer och andra tätorter, den var förhållandevis smal och bitvis krokig och så var det ju vänstertrafik. Ja, än se’n då, kanske du kan tycka. Det var ju bara det att ratten redan då satt på vänster sida, vilket ju försvårade omkörningar. Fast min mamma använde mig som spanare. Om jag gav godkänt för omkörning, satsade hon. Jag var alltså sex-sju år… Lång ingress. Vad jag ville säga var att det krävdes många stopp på vägen. Någon gång vill jag minnas att vi stoppade här, på Stadshotellet i Örnsköldsvik. Om vi fikade, åt lunch eller t o m övernattade minns jag inte, men jag vill minnas att jag såg vatten utanför fönstren. Förmodligen blickade jag ut över en helt annan miljö än den som den avtecknar sig idag, men den bilden har tyvärr försvunnit från näthinnan för länge sedan.Kanske såg jag ut över en livlig hamn där båtar lastades och lossades. Idag är kajen öde och kranen har blivit ett byggnadsminne. I bakgrunden en hoppbacke vars avslutning går under järnvägen.Och vad var det för konstig byggnad vi såg när vi seglade in? Hägglunds arena visar det sig. Arenan har fått bästa sjötomten. Hur tänkte man då egentligen? Vilken arena har glädje av en sjötomt? Folk vistas väl inomhus och kollar på hockey? Man tar sig för pannan. Hockey spelades även nu. Vi tittade in och hörde ljud som lät som, om inte match, så i alla fall hockeyträning. Foto: Slobi.Vi kommer till Örnsköldsviks museum och konsthall fem minuter innan stängningsdags. Vi fick nöja oss med att njuta av den fina parken som ledde oss dit.
Vi cyklar vidare och filosoferar över vad vi värderar när vi kommer till en ny plats. För mig är det nog det visuella intrycket, byggnader, parker och vatten. Slobi uppskattar främst folkliv och uteserveringar. Och så kan vi inte låta bli att skämta om finnarna: det viktigaste är hur bra bastun är. Det är naturligtvis inte antingen eller, vi gillar båda fina byggnader och folkliv, det är nyanserna som skiljer oss åt.
Namnet på huset är Ting1. Tinget eller tingsrätten finns i betongdelen längst ner. Byggnaden utsågs av Arkitekturupproret till Sveriges fulaste nybygge 2013. Arkitekten är Gert Wingårdh. Blir man förvånad? Jag tycker det ser ut som om förebilden skulle ha varit ett barns Duplobygge, lite som om barnet inte hittat klossar i lämplig storlek eller färg och tryckt fast första bästa bit och nöjer sig med att några får sticka ut lite här och där. Betongdelen fanns tydligen sedan tidigare, så Duploklossarna sitter på ett fundament i den gamla byggnadens mitt.Man kan ju undra på vilka meriter stadsarkitekten i Örnsköldsvik tillsattes när dessa märkliga byggnader fick uppföras. Om jag förstått det rätt är detta brandstationens gamla slangtorn som omvandlats till bostäder. Vad är då ett slangtorn, blir frågan. Jag läser att man i ett slangtorn hängde upp blöta brandslangar för att torka, på den tiden de var tillverkade av naturmaterial.Här har man inget arv att skylla på. Uppfört från scratch, precis så här. Är Örnsköldsvik arkitekternas lekstuga?Kyrkan ser i alla fall ut som en kyrka. Åtminstone på utsidan. Insidan kunde vi inte bedöma. Är kyrkor generellt sett mer stängda idag? Om ja, beror det på att stölderna ökat eller har vandaler gått in och förstört?Vi rullar ”hemåt”.Örnsköldsvik rockar 9-10 augusti, man har sin stadsfest då. Nej ursäkta Örnsköldsvik Cityfest heter det. Varför inte löpa hela linan ut och kalla det ”Ornskoldsvik City Party”? Att använda ö är väl töntigt… Nog om det, gnällgubbe! Det är mycket folk i rörelse denna lördagskväll och stämningen är på topp. Örnsköldsvik visar upp ett annat ansikte än kvällen innan. Men, för säkerhets skull, kustbevakningen håller koll.Och man kollar extra noga. Nykterheten kan man tänka. Här har en båt ute på redden blivit stoppad.Nu ska jag inte gnälla mer. Här har man faktiskt byggt ett nytt fint hus. Jag är självutnämnd domare. I husets bottenplan finns två välrenommerade restauranger. I första hand hade vi blivit rekommenderad The Chef by the Sea där det dock var fullt, men hos grannen, Strandkaj Kök & Bar hade vi turen att hitta ett bord.Vi åt jättegott och hade trevliga bordsgrannar, två unga par plus en 1 1/2-åring. De stod tålmodigt ut med att ta en bild på oss och att vi med jämna mellanrum störde dem med andra infall. En av dem berättade att han nyligen sett Foppa glida in här, utan att han såg särskilt star struck ut för det. Annat var det med oss, vi fick plötsligen bråttom till toa och försökte spana på vägen, men han verkade ha gömt sig bakom draperier i en lite avskärmad del av restaurangen. ”Star struck” – ja, nu föll jag i samma fälla 😉 Vidare berättade de att Markus Näslunds föräldrar bodde i samma hus som vi var i. Hockey, mycket hockey… Folklivet? – Jo, men det är alltid sådant här folkliv i Övik. När han såg våra tvivlande blickar, medgav han att vi faktiskt hade lyckats pricka den dag under året då det rör på sig som mest i stan.På scenen uppträdde Thomas Stenström och det gick ju bra att stanna och lyssna en stund. Jag klättrade upp på hamnkranen, men blev strax vänligen ombedd att klättra ner igen. Foto: Slobi.Nästa morgon var solig och stilla och vi började med att tuffa över till Lugnvik för att tömma toan. Vinden drog dock igång rätt snabbt och mot slutet av seglingen till Trysunda hade vi tagit två rev. Inte särskilt soligt längre. På kortet såg det ut som om viken i Trysunda borde erbjuda bra skydd för vindar från V-NV, men det blåste för mycket för det. Vi tog två bojar och lade dessutom ett spring mot lovart och en extra förtöjningstamp från fören. Nu kändes det tryggt, men inte helt bekvämt.
När vi kommer iland upptäcker jag att det finns både affär och vandrarhem här. Det har jag inget minne av från mitt förra besök. Affär har man haft visar det sig, men den låg nog någon annanstans: ”Man hade egen affär som från början kan ha varit privat men i varje fall senare Konsum med butiksnamnet Nätra 6. Så sent som 1957 hade man 27 medlemmar. Ön hade också telefonstation med egen växel och fem abonnenter 1932.”
Passagerarbåten som trafikerar Ulvön går även till Trysunda, åtminstone på vissa turer. Båten tutar när den kommer in i viken. Den har samma mesiga signal som min mistlur. Det går väl an på min båt, men ska inte en riktig passagerarbåt ha lite mer tyngd och bas i sin lur?Trysunda gav ett så där intryck, En hel del hus hade eternitplattorna kvar, emedan andra hus med träfasad var i lite halvdant skick.Eller var det höstvädret som gjorde att det kändes lite ödsligt. Förra gången jag var här minns jag Trysunda som en av höjdpunkterna på seglingen.Hur byggde de egentligen här? Eller har huset sjunkit ner i marken?Praktisk jordkällare, i markplan.Under tiden det kom en regnskur kunde man söka skydd i ett litet museum. Foto: Slobi.Men oj, finaste skärgårdskapellet hittills. Vilka fina väggmålningar.Inget ont som inte har något gott med sig. Att det var lite ödsligt och att vi var ensamma i hamnen innebar ju också att ingen behövde generas av vår morgonritual med nakendopp. Men doppen blev snabba. Det hade blivit iskallt i vattnet. Allt ytvatten måste ha blåst ut.”Trysunda 1989” skrev vi in i den blöta betongen på vår nya toa när vi renoverade källaren i huset i Danderyd. Då, 1989, hade vi plockat fina stenar härifrån, hoppas det är preskriberat, lackerat dem så att de fick samma lyster som när de är blöta och låtit muraren sätta fast dem i väggen. Den här gången får dock stenarna ligga kvar. Eller hur var det Slobi, vad var det för stenar jag senare hittade i båten? 😉Trysunda är en bland flera öar som blivit utsedd till Sveriges vackraste eller i alla fall Sveriges vackraste, bebodda ö. Det är Anders Källgård, författare till boken ”Sveriges öar”, som 2006 tilldelade ön denna utmärkelse.Precis som berg ofta har en brant och en mjukt sluttande sida, har öar ofta två sidor, en hård och en mjuk. Även om det klarnat upp lite, så lockade inte stranden till strandliv just idag.En gammal ångmaskin som användes för borrslipning. Precis som på t ex Hindersön har det bedrivits gruvdrift på Trysunda. Man gjorde två försök, i början av 1800-talet och ännu en gång i början av 1900-talet. Här fanns järnmalm som innehöll vanadin, vilket gör stålet ”starkt, segt och temperaturbeständigt”. Tveksamt tydligen om det någonsin skeppades ut någon malm.Det är inte bara Stockholm som kan ståta med en skogskyrkogård.Tack för oss. Nu drar vi vidare mot Ulvön. En kort seglats om ca 10 M. Successivt blir det allt trevligare väder.Ulvön består egentligen av två öar, Norra och Södra Ulvön. Det mesta sker på den norra ön och där ligger även Ulvöhamn, det de flesta kanske associerar med Ulvön. Det finns dock fler samhällen på Norra Ulvön. Här passerar vi Norrbyn.I Ulvöhamn ska vi träffa Tom som jag lärde känna 2017 på Janne Östermans segelbåt i Kroatien. Janne lärde jag känna som charterseglingskollega, men vi har också seglat på samma båt vid ett par tillfällen innan jag hängde med på den segling han arrangerade i Kroatien 2017. Janne är mångsysslare och har även ett förflutet som krögare på Ulvön och det var väl så Janne och Tom lärde känna varandra. Nu får jag i alla fall ett omtänksamt meddelande från Tom: ”Jag utgår från att du registrerar farledens riktning!” Tydligen en och annan som inte respekterat utmärkningen och gått på grund i det smala inloppet.Tom dirigerade oss bort till hotellbryggan, på andra sidan samhället, där han stod och tog emot. Sju år sedan sist alltså. Inte självklart att vi hade setts igen om det inte vore för Facebook. Så, nu fick jag det sagt, alla FB-neggiga.
Tom ville gärna visa oss runt och han var engagerad i allt möjligt på ön, lotsutkiken, kapellet, museet, Surströmmingsakademin och säkert något mer. Med sina många år som sommarboende på ön hade han mycket att berätta. Egentligen var säsongen över, men han hade ett ärende upp till lotsutkiken och vi var välkomna att göra honom sällskap. – Kom hem till mig imorgon, så väntar jag på er där!
Det är verkligen växlande väder. En underbar morgon möter oss och byn visar upp sig från sin bästa sida. Jag har ju hunnit nämna nu några gånger att jag seglade här för 35 år sedan. Jag tror att mitt starkaste minne från Ulvön var när Yngve ställde sig upp på krogen här intill (till höger i bild) och till allas förvåning sjöng/deklamerade Rosen av Arne Qvick. Kommer ni ihåg den: När man söker stunder, sorger glömma Är det skönt att vaken gå och drömma Glömma att lyckan flugit far sin kos Och att du ej fick min röda ros Ty just nu idag Så köpte jag En liten ros i en blomster affär En ros röd som blod Så att du förstod att det är dig som jag håller kär…Vi följer Hamngatan bort för att leta oss fram till Toms hus. Jo, den heter Hamngatan. Och visst, gatan följer ju hamnen. Fast, gata och gata…Där satt han på sin veranda och väntade på oss …… samtidigt som han kunde hålla koll både på vad som hände på Hamngatan och på vattnet. Vilket läge!Vi gör oss redo för att bestiga Lotsberget. Foto: Slobi.Ännu bättre koll på vattnet hade man naturligtvis här uppe från lotshuset, där lotsarna spanade ut över havet mellan 1850 och 1967.Tom skulle egentligen bara sätta upp en skylt, men vi fick kika in i huset som idag fungerar som museum, men egentligen var stängt. Nu var det en sådan där dag då folk var i rörelse, så trots att det var eftersäsong och egentligen var stängt kom det upp andra besökare och Tom kunde bli av med lite av det kvarvarande glasslagret. Foto: Slobi.Vi hade ingen brådska ner. Det fanns inga båtar att spana efter, men utsikten kunde man njuta av ändå.Ovanför Hamngatan fanns det uppenbarligen tolerans för lite andra färger än rött och vitt. Fint det här med.Vi passerade även kyrkan på vägen ner. Den får vi titta in i sedan. Det glömde vi alldeles av.Tom bjöd på lunch och innan dess insisterade han på lite starkt, en öl och en Gammel dansk. Jag var inte svårövertalad, men även Slobi som normalt sett undviker öl, tog för sig.
Tom hade mer på programmet han ville visa upp, men hade lite ärenden, så vi fortsatte Hamngatan bort mot affären.Vad får vi se då? En livs levande kiosk som säljer godis och glass. Jag trodde knappt att sådana fanns längre.När man går runt i städer brukar jag påminna mig om att även titta uppåt, det kan finnas spännande tak, torn och utsmyckningar på byggnader man går miste om annars. Här kan man istället kika rakt in hos folk, spännande för oss på gatan. Kanske inte lika spännande för dem där inne…Netterlunds lanthandel stängdes redan 1937, men öppnade igen 1995. Som sig bör i en gammal lanthandel är det allsköns blandning av prylar och ätbart.Lite museum är det också, en hel del skådebröd. Jag spanar efter varumärken och förpackningar jag har minnen av: Tomteskur, Andrews fruktsalt, Ergo kakao och så Perstorps ättika som ser nästan likadan ut idag.Tom är engagerad i Ulvö kapellag och som namnet antyder finns eller fanns det i alla fall en koppling till kapellet. Då, på 1700-talet, skötte man kapellet. Idag fungerar man som lite av ett byalag plus att man ansvarar för bl a lotsstugan och museet och ordnar visningar av kapellet.Som sagt, det var fler än vi i rörelse. Och när nu dörren stod öppen kom det även in andra som ville höra Tom berätta om kapellet. Var kapellet på Trysunda fint, så var det här ännu finare. Vilka målningar! De var från 1700-talet och kapellet byggdes redan 1622. Återigen dessa Gävlefiskare som var i farten. 1888 var kapellet nära att rivas , men det räddades tydligen av Oscar II. Vid ett besök på ön blev han så förtjust i kapellet att han skänkte 200 kronor, vilket tydligen ledde till att det fick stå kvar. Redan 1892 köpte Länsmuseet Västernorrland kapellet för 500 kronor. Det finns också ett votivskepp som hänger i Ulvö kapell som sägs vara ett av Sveriges finaste.Ulvö museum invigdes så sent som 2015 och Tom var tydligen en av eldsjälarna till att det kom till stånd. Här ser vi det gamla kokhuset och nedanför vid vattnet finns ett båthus, nybyggt, men, i gammal stil. Foto: Slobi.Ovanför sjöbodarna låg boningshusen, kallade kokhus, med ena gaveln längs Hamngatan. De äldsta kokhusen bestod av ett enda rum med öppen spis. Kokhuset har flyttat till sin nuvarande plats och fungerade innan museets tillkomst som Ulvöns hembygdsgård. Foto: Slobi.I sjöboden finns utställningar som naturligtvis berättar om fisket och jordbruket på ön, om lotsarna och om den gruvdrift som även bedrivits här. Vi tittar på en film som visar hur Lubbe Nordström tar sig med motorbåt från Stockholm till Ulvön. Det var inte första gången han var här. I april 1905 kom han på skidor till Ulvöhamn där han stannade under ett halvår och skrev då de första dikterna till sin debutsamling och de första novellerna till boken Fiskare. Under eftermiddagen skulle Tom hjälpa till med ytterligare en utställningsdel till museet, om surströmming. Förutom alla andra engagemang på ön är Tom även med i Surströmmingsakademin, en relativt ny, men nobel förening som vill främja surströmmingskulturen. Det är ju premiär snart, den 15 augusti, och den 16:e skulle det bli stor fest på krogen. Idag är det den 13 augusti, så den tillställningen missade vi dessvärre. Foto: Slobi.På en gistvall hänger man upp näten på särskilda ställningar så att de kan torka, rensas och lagas. Även denna hör till museet.Allt är inte rött med vita knutar, inte ens på Hamngatan.Vi gick tillbaka till båten för lite sol och, nja bad var tänkt, men nu hade algblomningen kommit även hit. På kvällen kom Tom och åt fisksoppa med oss och sedan var det dags för nya upptäckter för oss. Slobi började få hemlängtan och hon var orolig över att vi rörde oss söderut i allt för långsamt tempo. Lite kluvet uppenbarligen, för ibland ville hon stanna till lite längre på ställen som var fina, som här. Men, vi var överens om att vi behövde börja planera lite närmre för hur vår fortsatta segling skulle te sig.Vi kastade loss före kl 9 och gick över fjärden in mot fastlandet. Framför oss ser vi Skuleberget, men vi hade siktet inställt på Skuleskogens nationalpark. Vi hade läst att man vid Veåsands camping lagt ut en flytbrygga och det verkade vara den hamn som låg bäst till i förhållande till någon av nationalparkens entréer. Ju närmre vi kommer, desto mer intensivt söker vi efter bryggan. Den fanns inte. Vi ringer och pratar med någon som inte verkar vara på plats som säger att vi kan lägga oss vid den fasta bryggan och att djupet där ska vara tillräckligt. Men, det hade kunnat gå illa. Där var det alldeles för grunt. Förmodligen hade man släpat bort flytbryggan, för utanför den fasta bryggan låg det några bojar som såg ut att sakna sin brygga. En av dem tog vi i besittning och rodde in oss själva och våra cyklar.Det var 8 km till entré syd och det får medges att det var en rätt jobbig tur, mycket uppför på delvis nyanlagda grusvägar. Rätt tråkig sträckning dessutom. Min misstanke väcktes att den nyanlagda vägen var en slags förbifart och att den gamla, kortare vägen kanske fortfarande var farbar. Värt att kolla upp på hemvägen. I villervallan kring vår tilläggning glömde vi cykellåsen ombord, så cyklarna fick vi gömma i skogen. Skulle de finnas kvar när vi kom tillbaka?I nationalparken var det väldigt välordnat, antingen med fina spänger eller traditionella vandringsstigar.Den lilla forsen visade sig komma från en myr högre upp. Jag provade att dricka lite grann och det smakade friskt och gott. Måhända muttrade verkmästaren där nere över vad jag hade hällt ner, men honom nonchalerade jag. Foto: Slobi.Vi följde en led som tog oss upp till Slåttdalsbergets topp som ligger ca 280 m över havet. I sig ingen jätteimponerande höjd, men man har fin utsikt över Höga kusten och havet. Här spanar vi bort mot bl a Ulvöarna. Skuleberget som syntes på en av bilderna ovan och som såg mer imponerande ut, är faktiskt bara 15 m högre, 295 m ö h.Hittills hade det varit rätt snäll terräng, men nu blev det lite brantare.Jag blev lite orolig över att Slobi skulle banga, men hon var cool.”…och så aktar du dig för Helvetesgapet!”, sade Mattis till Ronja Rövardotter. Av någon anledning hade jag fått för mig att Ronja Rövardotter hade spelats in i Skuleskogen, Bara namnet, Skuleskogen, låter väl som taget ur en saga? Och Slåttdalsskreven ser väl ut som ett Helvetesgap? Jag är uppenbarligen inte ensam om den villfarelsen, men inget kan tydligen vara mer felaktigt. Skrevan som misstas för Slåttdalsskrevan ligger i själva verket i Dalsland i Sörknattens naturreservat vid Predikstolens utsiktsplats. Även Kungsklyftan i Fjällbacka sägs förväxlas med skrevan i Dalsland. Predikstolen kanske ni säger, den ligger väl i Norge…Det kanske inte syns så tydligt, men där nere ligger folk och solar och badar. Inte i havet, utan i vad som idag är en insjö efter det att landhöjningen snörpt av förbindelsen med havet.Var är alla svenskar? Jag tror säkert 95% av de vi mötte var utländska turister.Trollporten påminner om Kjeragbolten i Lysefjorden i Norge, det där blocket man ska hoppa ut på och från vilket man ramlar ner 1000 m kanske, om man tappar balansen. Jag provade inte där och jag provade inte här heller.Det är tillräckligt utmanande att hoppa från sten till sten på vägen ner.Vi följde en ömsom stig, ömsom spång längs myren. Nu började det dyka upp svamp och tempot sjönk betydligt. Istället för tempo fick vi får- och brödtickor.
Vi började närma oss utgångspunkten och jag frågade alla vi mötte om de möjligen var från trakten. – Ehh, English? Till slut hittade jag ett par som i alla fall något så när kände till omgivningarna. Hur var det nu med den avstängda vägen, kan man inte cykla där? – Öhh, jo, det borde gå. Höga kusten-leden följer väl den vägen… Nu fick vi bara hoppas att cyklarna fanns kvar. Jodå!
Slobi såg mer en senväg än en genväg framför sig och var väldigt skeptisk till att pröva vad som skyltats som en återvändsgata, men till slut gav hon med sig. Att cykla via byn Käl, var både trevligare och kortare och återvändsgatan krävde inte att man vände åter.När vi gav oss iväg i förmiddags föreslog Slobi att vi skulle ha knutit fast oss i två bojar. Jag viftade bort det som onödigt, men nu fick jag en sådan där spökbild framför mig att båt och boj skulle ha draggat, men Aquileja låg snällt kvar där vi lämnade henne. – Ahh, der Mann mit dem Segelboot, utbrast en tysk när vi kom ut på bryggan. – Dass er ein Segler ist, habe ich schon gesehen, förklarade han för sin fru, innan jag hann hälsa. När jag kom tillbaka, efter att ha rott ut Slobi, stod han kvar och var så behjälplig med att lasta jollen med cyklarna. – Vielen Dank!Vi lämnade Veåsand för en kvällssegling till Mjältön. Det fanns lite olika alternativ att välja emellan och den populäraste viken tycktes vara Baggviken, men det verkade som om vindriktningen var den sämsta tänkbara för att ligga där, men kanske hade det gått ändå. Dessutom var det helt mörkblått utan att vi hittade någon beskrivning av hur man tog sig in. Ytterligare en vik låg på norra sidan, Norr-Aspviken.Vårt val blev viken norr om Valmen. Ett kort ögonblick kändes det som om vi hade kommit utomlands. Sedan kom jag på att vi snarare hade kommit hem. Vi hade landförtöjt vid en klippa. Underbart. Nästan så att jag kände mig lite ovan.Det blev en fantastisk kväll med sent kvällsdopp och solnedgång. Vi hade hamnat i paradiset.
Följande morgon var inte lika paradisisk, den började med regn. Vi ägnade oss åt matlagning, jag åt lite skrivande och Slobi åt lite gympaövningar. Efter lunch blev det bättre och vi var sugna på att komma i land för en upptäcktsfärd och promenad. Naturkartan går att ladda ned till mobilen utan kostnad, den kan jag verkligen rekommendera. Minsta stig finns med och enligt denna fanns det inga stigar just där vi låg, men väl en bit bort. Vi borde kunna leta oss dit genom skogen.
Det bästa vore väl om vi klättrade upp för berget först och sedan tog oss på tvären bortåt, tyckte jag. Att gå på tvären direkt från båten såg väldigt ogenomträngligt ut. Nu hade det ju regnat, så vi fick ju ta det försiktigt.
Under ett parti hoppade Slobi mellan mossbeklädda stenar, mossan lossnade och hon ramlade och slog sig illa. – Aj, aj, ska vi vända åter? Efter ett tag: – Nej, vi fortsätter! Vi vandrade vidare, jag först med Slobi i släptåg. Efter ytterligare en stund märkte jag att hon hamnat rejält på efterkälken, men utstötte ett saligt kvittrande. Jag kände igen signalen. Svamp! – Kom tillbaka! Lydig som jag är, vände jag tillbaka, men sladdade ner i svampsnåren. Återigen mossa som hade lossnat och flugit iväg och jag med den. Två slagna hjältar, men efter att ha rensat marken från svamp, fortsatte vi.
Efter en stund till genom näst intill ogenomtränglig terräng: – Jag hatar dig, Du är tokig Pelle! Fast egentligen är jag ännu tokigare som hänger med på dina strapatser. Snart nog hittade vi stigen. Mjältön är känd bl a för att vara Sveriges högsta ö. – Ska vi ta oss upp till toppen? Svaret var ganska förväntat: – Kommer inte på fråga!
Vi gick istället en bit bortom något som hette Sundsbodarna. Ett gäng kanotister hade strandat där nere. Hade de flytt upp på berget tro?På vägen tillbaka dristade vi oss till att följa stranden istället.Vad som kändes ogenomträngligt från ena hållet såg betydligt genomträngligare ut på tillbakavägen.
Tillbaka på båten reflekterade Slobi lite över våra naturupplevelser. – Det kändes stort att komma till en nationalpark. Jag imponerades över hur välordnat det var, den fina leden, det var så lättillgängligt, förutom där det blev brant. Men, där fanns ju vajern att hålla sig i. Man kunde fokusera på att njuta av det vackra. Stor skillnad mot här på Mjältön, där vi stundtals fick fokusera enbart på att ta oss fram.
Vi jämför våra blessyrer. Vem är värst?Vi tog ett dopp. Slobi menade att jag måste uppsöka läkare och sy. Nu var det min tur att kontra. – Kommer aldrig på fråga! Alldeles för litet sår. Istället dök jag ner i och undersökte förbandslådan. Många sorters förband och tejper. Somliga säkert lite väl gamla, men det funkade.Vi hade ju inte bara oss själva att ta hand om. Svampen behövde rensas.Ytterligare plåster på såren…
Vi kom iväg först vid 18 och såg fram emot en härlig kvällssegling lik den kvällen innan. Det började bra med ljumma vindar och solsken, men när vi kom ungefär i höjd med Södra Ulvöns sydligaste spets möttes vi av kraftig motsjö efter den sydliga vinden som nu blåst under några dagar.
Ett nytt fenomen för mig var att vinden kunde förändras så snabbt och så kraftigt. Ska man följa med vinden på en kryss t ex, kan man behöva ändra kursen ända upp till 40 grader och det kändes som om vindbyarna utan förvarning kunde gå från noll till hundra.
Drygt halvvägs mojnade vinden och vi stod till slut bara och stampade. Då är det inte roligt att segla. Det började bli mörkt också, så seglen åkte in och ner och vi gick för motor sista biten.
Skönt att lägga till i ett idylliskt Bönhamn.Scenförändring. Det har verkligen varit växlande väder på sistone.Någonstans brann det. En helikopter hämtade vatten som släpptes en bit bort och det låg brandslangar på vägen. Vad det var fråga om fick vi aldrig kläm på.Vi tog en promenad och följde en stig upp till Piskarmalberget. Jo, det står faktiskt så.Förutom att njuta av utsikten träffade vi ett glatt gäng kvinnor som liksom jag hade pluggat i Lund. De presenterade sig som ett gäng Lufthoppor. Jag fick tillstå att jag inte hade koll på vad en Lufthoppa var för något. De berättade: – Sjukgymnastutbildningen var belägen intill Thomanders studenthem, där företrädesvis välgödda pojkar från Helsingborg bodde. Gossarna klarade inte att hoppa över skranket in till flickorna, så den övningen fick de smärta sjukgymnasterna stå för, att hoppa över till pojkarna. – Och du ser hur det gick. Här är vi nu! Den kvintessensen kan man fundera över… Foto: Lufthoppa.Utanför en fiskebodarna röktes det fisk och fisk får alltid Slobi att gå igång. Den här gången blev det dock inget napp. Det var högst oklart om fisken var till salu och den var nog inte heller färdig än på ett tag.Man skaffar sig rätt snart en överblick av Bönhamn, så vi vandrar tillbaka till båten för att förbereda oss för ytterligare en kort seglats, mot Häggvik.Högbonden är tydligen Sveriges näst högst belägna fyr. Kullens fyr ligger högre. Jag har bara vaga minnen av det, men förra gången när jag var här uppe och seglade, för 35 år sedan alltså, stannade vi till och knallade upp till fyren. Det var ett antal trappsteg innan man var uppe. I år hade man stängt av för besök redan den 4 augusti då Sjöfartsverket håller på med renovering. Fyren är som synes inklädd i presenningar.Idag hade vi en härlig segling i frisk vind, visserligen kryss, men soligt. Nu har vi precis tagit ner seglen inför passagen genom nålsögat in till Häggvik. Att det gick att passera detta nålsöga visste jag sedan förr. Var minnesbilden av Högbonden lite vag, så var minnet av passagen in och hamnen i Häggvik i alla fall något tydligare.I fladen där Häggviks gästhamn ligger, finns även denna ö man ska runda. Här låg tidigare, typ 1900-talets början, en ångsåg. Det var nog lite mer liv och rörelse då.Vi låg i Häggvik mellan den 16:e och 18:e augusti och det märks tydligt att säsongen börjar närma sig sitt slut. Det är lite sorgligt och onödigt egentligen, att säsongen inte är längre. Första natten fanns här en båt till plus en besättning på en båt som hade sin hemmahamn här, men som bodde i Umeå.Böljande och sluttande åkrar.Välkommen till Mannaminne! Mannaminne ligger nära hamnen i Häggvik. Hade jag varit här förut eller inte? Hur mycket fanns då, för 35 år sedan? Enligt broschyren vi fick började det byggas 1980, så jo, någonting måste ju ha funnits. Kan det ha varit ett fik med tillhörande konstutställning, vi såg den gången?Den här vyn kommer jag i alla fall ihåg. Nu har vi knallat upp för berget till det som det kallas Stortorget, varifrån man har en sagolik utsikt.
Konstnärsparet Anders och Barbro Åberg och konstnärsvännerna Lisa Carlsson och Dag Wallin uppges vara de som står bakom Mannaminne, men det mesta tyder på att det var Anders Åberg som var den tongivande kraften bakom det hela. Min enda koppling till Anders Åberg är annars att han utsmyckat tunnelbanestationen i Solna centrum, en av de finaste i mitt tycke. Men, han har tydligen haft många offentliga uppdrag som han har fått bra betalt för och som fått finansiera uppbyggnaden av hans stora livsprojekt. Uppenbarligen har det skett en kraftig expansion sedan det första spadtaget. Och, som jag noterade någonstans: Det är ju fantastiskt att det har kommit till, för det är ju helt onödigt. Någonstans berättade han att han investerat 96 MSEK i Mannaminne. Eller som han uttrycker det: – På mäklarspråk är det kanske värt 2 MSEK. Ett bra sätt att förstöra pengar.
Vad är då Mannaminne? Ett väldigt förvirrande ställe, skulle jag vilja påstå. Det är kanske därför man hittar så många epitet för anläggningen: friluftsmuseum, museianläggning, allkonstverk, kulturellt centrum… Hans vurm för tåg och spårvagnar går dock inte att ta miste på. På bilden en utrangerad vagn från Norrköping.Anders Åberg avled 2018. Vad ville han egentligen säga med allt han sparat åt eftervärlden? Var han mest en hamster som samlade i ladorna? Inte blir man så glad över att se vad som ser ut som en skrotfärdig spårvagn eller en graffitibombad tunnelbanevagn.Lite gladare: En av mina favoritspårvagnar, en M25:a från Göteborg. Foto: Slobi.Vi ger oss i kast med de olika husen. Först går vi in i ett fint kustmuseum.Sedan följer ett teknikhus som jämte en hel del intressanta prylar även ser ut att innehålla en hel del skrot. Det mesta visas utan förklaring. Jag kan dock berätta att datorn längst ner till höger är en EPPC, Ericsson Portable PC. En fantastisk maskin för sin tid (mitten av åttiotalet). Den mest avancerade varianten innehöll t o m en skrivare. Den största missen var utformningen av handtaget som var kantigt och skar in i händerna när man bar maskinen. Den var ju rätt tung… På den tiden arbetade jag som säljare på Ericsson och den ingick i mitt sortiment som Account Manager för SEB respektive Försvaret.Kommer ni ihåg Word Perfect? Skaparna av det måste tidigt ha insett betydelsen av användarvänlighet. Stor frustration när jag runt 1990 tvingades byta till krångliga Word. Ännu idag tycker jag Word är en undermålig programvara.Krossar Trabanten Berlinmuren? Man får hitta sin egen symbolik. Inga kommentarer från skaparna av museet om vad de ville säga.En sugga, d v s en Volvo ur PV 800-serien som var den dominerande taxibilen eller droskan, under många år. De första bilarna började rulla 1938 och den sista rullade av bandet 1957 eller 1958. Minns att jag själv åkt i den här sortens taxi.Ännu mer nostalgi, floppen Itera-cykeln som tillverkades i Vilhelmina. Hur tänkte egentligen skaparna av cykeln? En oklar affärsidé kanske bidrog till misslyckandet.I Stockholm gick automatiseringen trögt. Ni minns väl förköpshäftena? Remsorna som stämplades för hand. Ute i landet var man mer van vid att låta en maskin från t ex svenska Almex ta hand om den saken. Almex var då en rätt stor aktör på världsmarknaden, men såvitt jag förstår försvann varumärket under åttiotalet då verksamheten förvärvades av ett tyskt företag, Hoeft & Wessel. Kanske en väg som ledde till att man inte dog samma sotdöd som Facit, som var alldeles för sen på bollen när elektronikutvecklingen tog fart.En man vi träffade, framför en skulptur av ett gammalt D-lok, berättade att han träffat konstnären och precis som jag hade undrat över vad detta skulle symbolisera. Folkhemmets undergång, blev svaret. Anders Åberg hade även berättat att han tyckte att de flesta museer skapats för överklassen. Han stördes av detta och ville istället skapa något för vanliga, dödliga.När vi nu befinner oss i Ångermanland så verkar det i alla fall naturligt med lite historia från trakten och inte minst då livet kring Ångermanälven. s/s Strömkarlen var pulsådern som trafikerade sträckan Härnösand-Sollefteå mellan 1879 och 1939. Hur många båtar idag håller ut under sextio år som passagerarfartyg? Strömkarlen har även gått in hit till Häggvik. Vi läser om hur hon fraktade kungen av Siam som hade besökt världsutställningen i Stockholm och på egen begäran ville besöka Nordingrå för att uppleva den svenska naturen. Han fick dock vända åter mot Härnösand med oförrättat ärende. Den lokale kyrkoherden menade att kungen var en hedning som man inte kunde ta emot här.Att vara ambassadör måste vara ett varierande yrke. Den svenske ambassadören i Estland engagerades i alla fall i förvärvet av denna som det kallas spårvagn (ser ju mer ut som en verkvagn) från Tallinn, där den nu intar en central plats i Estlandshuset. Tydligen hade Anders Åbergs morfar sålt denna vagn i egenskap av säljare på ASEA.Jag såg några filmklipp och intervjuer med Anders Åberg. – Jag vill ta världen till Mannaminne, tycker jag mig minnas att han sa vid något tillfälle. Men vadå, ta världen till Mannaminne och varför? Dunkelt uttryckt, tycker jag. Det finns ett ordspråk: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Men, vad ska jag säga, min hjärna är ju som ett Excel-ark ibland, så det kanske är jag som inte begriper mig på den typen av kreativitet som Anders Åberg var begåvad med. En fantastisk jordglob är det i alla fall och här finns t ex en modell av favelor, en norsk stavkyrka och så …… mitt i alltihopa en bondgård från Ungern. Varför tog han hit den?Här finns jättemånga fina föremål och en del fina utställningar, men efter några timmars rundvandring tar det stopp. Det rinner över i hjärnan och vi känner att vi inte kan ta in mer.
Slobi är lite mer förlåtande och såg det som att hans ambition kanske var att visa på mänsklighetens utveckling. Han kanske trodde att andra skulle förstå. Och så ville han göra så mycket som möjligt medan han levde, men saknade kanske resurser att förverkliga allt. De som förstår och kände honom borde ta som sin uppgift att beskriva hur han tänkte och tydliggöra den röda tråden. Om en sådan finns…
Jag kan få en hel del myggstick om att jag svär eller kan bli upprörd. Men, Slobi kan hon med. Jag har aldrig hört henne så förbannad och svära så mycket som när hon tappade balansen och körde omkull här. Hon gjorde sig nog lite illa, men mest förbannad blev hon över att brallorna gick sönder. Inte värre dock än att hon lugnade sig efter en stund så att vi kunde fortsätta mot Nordingrå för att handla.Om man har skarpa ögon kan man se kontrasten mellan det lugna vattnet här inne på fladen och den lite mer vindpinade fjärden utanför.Vi badade bastu och hoppade i sjön. Vi njöt av friden och den vackra miljön.Om spindelnäten ombord blir för många är det nog ett tecken på att det är dags att röra på sig.Även 1989 gick jag in i Berghamn. Det är spårlöst borta ur minnet. Berghamn var helt OK, men även det här besöket faller nog i glömska vad det lider. Idag gick vi in här bara för ett lunchstopp. Vi har sydliga vindar på vår väg mot Härnösand och får kryssa mot både vind och en hel del sjö.
Om man ska gå genom Härnösand behöver man passera två öppningsbara broar. Vi var framme vid 16:45 och den första bron skulle öppnas först 18:30. Vi passar på att lägga till och tömma toan. Vi pratar lite med en annan Linjettbesättning, ett par på en 33:a som varit upp till Höga kusten och vänt och som skulle vara hemma i Stockholm om en vecka. De hade ett lite tuffare tempo framför sig än vi.
Första bron är jättesmal och klaffen öppnades inte heller helt vinkelrätt så det kändes lite halvläskigt att pricka rätt i den dessutom friska vinden som rådde. Medan brovakten tog bilen till nästa bro fick vi vackert ligga och vänta i den inre bassängen. Sjökortet stämde inte med verkligheten, konstiga bommar och fyrkanter som saknades i verkligheten. Det var bara att följa utmärkningen och hoppas att djupet över det i kortet mörkblå vattnet räckte till.
Nästa broklaff var i alla fall lite bredare. Bilden togs dan därpå när vi cyklade Storgatan fram som leder över bron vi passerade dagen innan.Man kunde lägga sig på tre olika ställen i Härnösand, norr om broarna, mitt emellan broarna eller söder om broarna. Vi lade oss söder om broarna. På så vis skulle vi få lite mer flexibilitet och inte behöva vänta på broöppning när vi skulle gå vidare. Det visade sig vara en av sommarens tristaste gästhamnar. Långt till duschar och toaletter, pågående ombyggnadsarbeten och de mest nerskitna bryggorna jag tror jag någonsin skådat. Vattenslangen på bryggan var dessutom för kort , så vi var tvungna att flytta båten för att fylla på vatten. Inte en hamn jag skulle rekommendera. Istället väljer jag att rikta kameran åt motsatt håll och blir lite gladare. En vacker gammal byggnad ligger inbäddad i grönskan. Det börjar nu också kännas höstlikt. Kvällar och morgnar är kyliga.Vi tar en promenad upp på stan och kommer till stans paradgata, Nybrogatan. Paradgata blev den när järnvägen kom till stan 1893 och gatan utgår även idag från stationen.. Dagen innan gick vi under Nybron eller ja, det gjorde vi ju inte i bokstavlig mening. Broklaffen var uppfälld.Härifrån ser det ju inte så smalt ut, i alla fall inte mellan brofundamenten, men med en bara delvis uppfälld klaff kändes det som om att det inte skulle mycket till för att masten skulle kunna fastna.Tre veckor efter vår passage skulle bron stängas av för båttrafik. Bron ska bytas ut så först 2026 kan man återigen passera genom stan om man kommer vattenvägen. Norr om bron ser man förberedelser för anläggandet av en provisorisk bro.Härnösands domkyrka. Härnösand är alltså en stiftsstad och Härnösands stift omfattar Jämtlands och Västernorrlands län. Ibland känns det mer hemtamt med landskap, men jämförelserna blir inte alltid helt enkla. Västernorrlands län omfattar hela Medelpad och större delen av Ångermanland. Några församlingar och kommuner i Ångermanland hör dock till Jämtlands respektive Västerbottens län. Jämtlands län å sin sida omfattar större delarna av landskapen Jämtland och Härjedalen. Som redan nämnts hör delar av Ångermanland till Jämtlands län, men även delar av Hälsingland hör till Jämtlands län. Hängde ni med? Foto: Slobi.Observera regnbågsmattan. Vi får höra att den orsakade en del kontroverser när den rullades ut. Men, den ligger ändå kvar. Vi är på väg att äta lunch med f d kolleger till Slobi och på lunchrestaurangen ligger en likadan matta. Där får vi också höra att man har en likadan matta på Länsförsäkringars regionkontor. Undrar vem som började denna trend i staden.Delar av läktarorgeln stammar från 1731, men den byggdes om helt och nyinvigdes 1975. Per Brudsten, organist: ”Orglarna i Härnösands domkyrka är oförskämt bra instrument.” Vacker är den också.
Vi åt som sagt lunch med två f d kolleger till Slobi. De förmedlade lite av stämningsläget i stan. De menade att Härnösand är en tjänstemanna- och förvaltningsstad. Förutom att Härnösand är en stiftsstad finns länsstyrelsen här med landshövdingeresidenset liksom regionhögkvarteret. Härnösand är ju en relativt liten stad. Här bor bara ca 18 500 personer i själva tätorten och befolkningsmässigt står kommunen och stampar och kollar man noga kan man t o m se en negativ utveckling av antalet invånare. Till samma stift, län och region hör Sundsvall, bara fem mil bort. Om inte en storstad, så i alla fall betydligt större med sina knappt 60 000 invånare i tätorten och en positiv befolkningsutveckling i kommunen. Jag kunde ana en viss oro över att man skulle bli av med sin status som administrativt centrum? Även Länsförsäkringar Västernorrland har sitt huvudkontor i Härnösand. Kunde jag ana att även den lokaliseringen ifrågasattes? Slobi arbetade för Länsförsäkringar i Härnösand, till och från fram till för tio år sedan och ville gå upp på kontoret och hälsa på. Efteråt konstaterade hon bl a att det var lite ödsligt. Många av medarbetarna bor tydligen i Sundsvall och skulle man bryta hemarbetet för att ta ett möte gjorde man det ofta på kontoret i Sundsvall istället. Kanske inte så lätt för lilla Härnösand att hävda sig.
När Slobi hälsade på hos Länsförsäkringar valde jag att gå på bilmuseum. Det var ett imponerande museum med många bilar man glömt att man minns (museets slogan). Trots att det öppnade så sent som 2015 säger man sig ha 300 utställda bilar (jag räknade dem inte och det förekommer lite olika uppgifter om antalet). Ska det föreställa Simon Templar som Helgonet som sitter vid ratten i den Volvo P1800 som pryder entrén? Visste ni att Jaguar nobbade förfrågan om att tillhandahålla en bil till serien Helgonet, vilket ledde till att valet istället föll på Volvo. Inte det flashigaste bilmärket för en gentlemanna-agent, kan man tycka.Tåg är ju inte bilar. Ändå fanns det plats för detta ånglok av typen B som har tilltalsnamnet Astrid. Hon höll till på banorna här uppe, bl a på det som idag benämns Ådalsbanan. 1956 rände hon in med ett passagerartåg i ett stillastående godståg norr om Sollefteå. En godsvagn landade på lokets tak och smällen blev så hög att den hördes i hela bygden. Lokföraren sägs ha blivit döv för resten av den kvällen.Museet uppvisar stora kast mellan flärd och funktion. Utanför museet ramlar jag över en Tjorven. Bilen som skulle rädda Kalmar Verkstad blev dock ingen succé. Det sas att brevbärarna hellre cyklade än körde Tjorven, så tillverkningen pågick bara mellan 1968 och 1971.Väl inne i museet möttes man av lyx och flärd. Här två stycken Packard från 1935 respektive 1938.Kolla in kylaremblemet på denna Cadillac Coupé 370A från 1931. I glas!Jag är inte så frälst på amerikanska bilar och egentligen är jag ingen bilfantast överhuvudtaget, men charmiga, europeiska bilar från 50- och 60-talet kan få mig att falla platt. Men, ingen regel utan undantag. Den här vita, mulliga Cadillacen från 1947 skulle jag inte ha något emot att åka omkring i. Få V8:or mullrar tydligen ligga gott som motorn i denna.En betydligt stramare Mercedes Benz 230 från 1938. Den gick som stabsbil under den tyska ockupationen av Danmark fram till 1945. Efter kriget kom den via danska staten och en trädgårdsmästare på Fyn till en av trädgårdsmästarnas anställda som så småningom tog den med sig över till Sverige. Baksätet är original och där har det suttit en och annan SS-man, får man veta.Parallellt med alla bilar får vi följa samtida händelser i världen och Sverige. Jag hajar till över denna skylt. Var det verkligen förbjudet att sälja Coca Cola i Sverige fram till dess? Jo minsann, fram till 1953 tillät inte livsmedelslagen koffein eller fosforsyra. När detta förbud släpptes fanns Coca-Cola redan i 79 länder världen över. Det var poppis med läsk på den tiden, men trots det tog det fram till 1970-talet innan Coca Cola blev riktigt stort i Sverige. Vad skulle man med Coca-Cola till när det fanns Sockerdricka, Champis, Festis och Zingo? Minns ni förresten bioreklamen för Zingo? Försvinnande god och så tror jag de försvann upp i en luftballong drickandes Zingo. Kanske var det jojo-tävlingarna som Coca-Cola arrangerade som hjälpte till med det slutliga genombrottet. Jag minns hur man kom ut till torget vid vår skola och hade lite jippon med Coca Colas jojo. Den var i plast i st f de rustika i trä jag hade haft innan.Var det inte en sådan här som Stig-Helmer åkte i? En trehjulig Messerschmitt i alla fall.Den sovjetiska eliten åkte Chaika. Bilen tillverkades från 1959 ända fram till 1981. Det sägs att trafikljusen i större städer slog om till grönt när en Chaika närmade sig. Kul historia, men låter det inte som en skröna?En DKW från 1954. Min goda uppfostran förbjuder mig att förmedla hur vi som barn utläste förkortningen DKW.Vilken läcker färgsättning på denna bubbla från 1951. Och så cabriolet dessutom.En kompis pappa hade en sådan här padda (Citroen). Den var en dröm att åka i. Man svävade som på små moln. Den var kanske ingen dröm att äga, sades var behäftad med en massa problemEn annan kompis pappa hade en sådan här, Mercedes 190 eller Bullmerca som den tydligen också kallades. Den fungerade ofta som lekstuga när vi låtsades köra bil. Jag undrar hur kul pappan tyckte det var.Själva hade vi en riktig folkhemsbil, en duvblå Volvo PV 544.Även Opel Kapitän var härlig att åka i. Man gungade fram som i ett slagskepp.Kommer ni ihåg Harry Hot line i reklamen för Ericssons NMT-telefon? Det var också min första mobiltelefon. Fast mobil och mobil. Luren fick man installerad i kupén och den övriga lådan satt i bagagerummet. Skulle man ta den med sig fick man skruva ur lådan ur bagagerummet, montera på luren och sätta på en bärrem. Lätt som en plätt. Men, man kände sig rätt cool. Samtalskvaliteten i det gamla analoga nätet var sisådär och ibland kunde man t o m överhöra andras mobilsamtal.Inget svenskt bilmuseum utan Saab. Den här modellen 93B från 1958 är jag rätt säker på att den luktade pyton där den for fram. Men, inte tänkte man på det som liten knodd på bilutflykt. Ofta med min kusins farmor och farfar på skånska landsbygden.Detta är ju något helt fantastiskt. En husbil byggd runt ett motorrum från en Saab 92 och en 28-hästars tvåtaktare. Bilen underkändes tyvärr.Det som var kul med museet var att han man hade ackompanjerat bilarna med rekvisita som tidsmässigt stämde överens med årgången på bilarna. Det kunde vara skyltdockor med tidstypiska kläder, serviser, telefoner eller som här, en handelsbod.Snyggare barnvagn får man väl leta efter?Det här måste vara Farmor Ankas bil, en Ford, modell N, från 1906.Det fanns några gator med fin gammal trähusbebyggelse. t ex Långgatan och Östanbäcksgatan.Undras hur skoförsäljningen för Walter går.Vilket öde. Järnvägsstationen har degraderats till hamburgerrestaurang. Och Clock!? Det varumärket trodde jag saligen hade insomnat. Liket lever tydligen.Härnösand följer mönstret. Istället för järnvägsstation heter det resecentrum. Ljust, fräscht och fint är det. Undrar om det inte var vår chef på Ericsson Information Systems, Stig Larsson, som sedan blev generaldirektör på SJ som godkände denna reform i SJ:s 100-punktsprogram på 90-talet.Dags att gå vidare. Vi påminns om att det snart är vinter när vi passerar Vårdkasbacken, Härnösands slalombacke.Den segelfria höjden var 20 m, så inte någon jättestor marginal för Aquileja, med antenner inkluderade når hon väl nitton meter någonting över havsytan. Vi går för motor, från Härnösand ut genom Södra sundet. Ännu en dag med sydliga vindar och vi har kanske ännu inte vaknat tillräckligt för en tight kryss.Det skulle blåsa upp till 12 m/s idag, så jag började förbereda för två rev, men när vi kom ut ur sunder rörde vi oss knappt, så det blev bara att slå ut reven igen.Så småningom kom dock vinden och vi fick börja om med att reva. Tanken är att passera Sundsvalls-fjärden och gå mot Galtström och Kryssarklubbens uthamn Lill-Lubban. Vi ser inte en segelbåt på hela dan.
Nostalgi-hjärna går igång igen. Då, för 35 år sedan, hade vi legat i Vindhem. Jag ser i min gamla loggbok att vi även varit inne i Spikarnas gästhamn, men att vi fick retirera då hamnen var full av militära fartyg. Någon övning på gång och vi kände oss inte alls välkomna. När vi lämnade Vindhem tidig förmiddag nästa dag var det kav lugnt. Plötsligt ser vi någon form av svallvågor på fjärden. Inga fartyg i närheten, så vad kunde de komma från. Jag minns hur vi hojtade mellan båtarna. Kunde det vara något grund här? Vi tittar oss omkring. Vad var det? Upp med kikaren! Va! Ett periskop! Det vrider sig runt och så plopp försvann det, som om de hade sett att vi såg dem. Jag och Yngve, på den andra båten blev höggradigt exalterade. Våra respektive tyckte vi fantiserade, att vi drabbats av någon slags pojkboksfeber om hemliga agenter eller andra liknande äventyr. Vi kom i alla fall fram till att vi måste rapportera vad vi sett. Jag hade VHF-radio på min båt och kallade upp Härnösands radio och där kopplade man vidare till marinkommandot. Man förhörde sig om vart vi var på väg och meddelade att någon från Säpo skulle möta upp där. Vad vi inte anade var att media lyssnade på VHF:en. Någon minut efter samtalet med marinkommandot blev vi uppringda av Mittnytt, Sundsvalls tidning och kanske någon mer tidning. Vi kände oss nog lite märkvärdiga för vi skulle först och främst prata med Säpo, minsann.
Inseglingen till Galtström och Lill-Lubban krävde höggradig koncentration. Det skummade lite överallt tyckte vi. Kajen vid Galtström var både tom och såg helt ny ut, men vi skulle ju inte ligga där, utan gled förbi ett stycke till innan vi tog ner seglen och gick in mot bryggan vid Lill-Lubban som också var helt tom.Annat var det vid förra besöket, den 3 augusti 1989. Då möttes vi av ett pressuppbåd och en Säpo-agent som skulle hålla förhör med oss. Efter utfört värv kliver han iland, iförd lackskor och med moderiktig attaché-portfölj. Innan han går ber han oss att inte släppa för mycket till pressen. Foto: Thord Eriksson, Dagbladet, Sundsvall.
Var det en u-båt? Ingen som vet. Inte vi i alla fall. Efter några dagar hävdade marinen att de efter en analys kommit fram till att vi sett ett sjömärke på drift. Några andra seglare hävdade att de sett en stock flyta omkring och att de innan de kom tillräckligt nära också trott att detta var ett periskop. Det vi vet i alla fall var tidningsuppgifter från Sundsvalls tidning den 5 augusti 1989: ”Ett sovjetiskt tankfartyg ankrade på fredagen utanför Sanna, på södra Brämön, i sundsvallsbukten. Besättningens motiv var hårt väder. Samma ankringsplats och motiv hade ett annat sovjetiskt fartyg i tisdags. Däremellan har ubåtsobservationer gjorts i området, där KA 5 just nu genomför en militärövning.” Hårt väder var ju en märklig ursäkt. Det var kav lugnt.
Fyra unga seglare (Yngve, Pelle, Lotta och Annika), tyngda av dagens allvar. 🙂 Foto: Thord Eriksson, Dagbladet, Sundsvall.
Skriverierna pågick några dagar och någon blev uppenbarligen förbannad och ringde in till Sundsvalls tidning och presenterade sig som Per Karlbom. Tidningen hakade på: ”Irriterat vittne säker på sin sak – Jag är villig att offra min högra arm på att jag och mina vänner såg ett ubåtsperiskop utanför Junibosand. Det hävdar Per Karlbohm (bilden) som under torsdagen såg ett periskop 30 meter från den segelbåt han och hans vänner färdades i. Per Karlbohm är säker. Försvarsstaben och marinens påstående att det istället rörde sig om en sjömarkering ger inte Karlbohm mycket för. – Jag ser skillnaden på ett periskop och en sjömarkering. Marinen har inte tagit våra iakttagelser på allvar. Nästa gång jag ser ett periskop är det inte säkert att jag slår larm, säger han.”
Samma morgon som detta publicerades ringde en bekymrad man från marinen som beklagade att jag inte trodde att man tog våra uppgifter på allvar. Först fattade jag ingenting, men till slut förstod jag så mycket att jag nog fick knalla iväg till kiosken och köpa ett ex av dagens Sundsvalls tidning. Till min förfäran ser jag på håll att jag är på löpsedeln och duckar nästan när jag slänger fram betalningen. Jag läser och skäms över att folk ska tro att jag uttryckt mig på det viset. Jag blir arg och ringer upp och skäller på dem på Sundsvalls tidning. Nästa dag kom en rättelse där man beklagade sin bristande källkontroll och bad om ursäkt. Grejen är bara att man i Hudiksvall, på den tiden, läste Sundsvalls tidning på söndagarna och Hudiksvalls tidning måndag-lördag. På jobbet dan därpå hade ju ingen läst rättelsen i Sundsvalls tidning och de trodde att jag hade blivit lite galen. – Ja, men det var inte jag som sa det där. – Ja, ja… Lite kul ändå: På min namnskylt stod det inte längre ”Per Karlbom”, utan ”Periskopet”. Någon hade också snappat en spekulation om att vi kunde ha sett en säl, så ovanpå namnskylten satt en söt liten tygsäl.
Åter till nutiden. I samband med tilläggningen vid Lill-Lubban hände något. Det uppstod problem att få fatt i bojöglan och sedan lade sig bojen ner varpå motorn stannade. Hade bojen slagit i propellern? Var det därför motorn stannade? Skulle den gå igång igen? Jodå, den startade snällt. Det var rätt varmt i vattnet och sikten var bra, så när jag hoppade i kunde jag i alla fall konstatera att alla tre propellerbladen satt kvar.
Vi lånar roddbåten och ror över till Galtström. Vi hade läst om ett gammalt välbevarat bruk som skulle finnas en bit från hamnen.
Redan i hamnen möter vi ångfartyget Ophelia från 1885. Hon användes för brukets transporter av råvara till bruket: malm från Dannemora, malm från Grängesberg och Stripa som skeppades ut i Gävle och t o m malm från Utö i Stockholms skärgård. Hon hämtade kalksten från Oaxen och Slite och träkol från hamnar runt om Bottenviken. På pråmar får man anta. Men, man hade även tid för lite kul. Till midsommar lövade man en av brukets pråmar som drogs ut i Bremösundet där det bjöds på mat och dans för brukets arbetare och på hösten tog man Ophelia ut till Bremön för att plocka svamp.Banan mellan hamnen och bruket användes främst för att transportera råvarorna som kom på pråmar in till hamnen.I lokstallet står LOKE från 1887.Bruket var välbevarat och det var trevligt att vandra runt i en fina miljön.
Det här mötet får mig att minnas en incident på Fårö. På Fårö är det gott om lamm och lammungar. Jo, på Fårö och Gotland säger man så. Vi hade en svart mellanpudel, Tonic hette han, och det gick inte att bortse från likheten mellan Tonic och lammungar. Det tyckte tydligen även en lammunge vi stötte på en gång. Den kom fram till Tonic och såg ut som den menade att Tonic kommit på villovägar. – Kom med här, tycktes den säga. Sedan kom mamma eller pappa och redde upp situationen och särade på de två.Vi kikade in genom fönstren till det som var kontor. Inredningen med sina gamla skrivpulpeter gav ett intryck av att tiden stått stilla.Som förvaltare bodde man furstligt. Byggnaden är från 1830-talet. Bruket ägs sedan länge av SCA och herrgården används idag som konferensanläggning för företaget.Nu kan vi inte drälla runt längre. Det börjar bli sent och vi har inte ätit middag och ikväll skulle vi dessutom grilla. Vi ror tillbaka och drar igång grillen som fanns i en hydda på ön. Vi blev dock inte riktigt kloka på den fasta grillen. Väldigt stort avstånd mellan kolbädden och grillgallret. Tog en evig tid att få upp värmen. Foto: Slobi.Avfärden dagen därpå skedde redan vid halv åtta. Det ska vara 48 M till Hudiksvall, men precis som flera av de föregående dagarna blir det kryss en stor del av vägen, så loggad distans blir istället 60,2 M. Vi upptäcker att vi har betydligt snällare sjö på bogen in mot än ut från land, så bogen ut från land försöker vi tajma när vinden friskar i lite mer eller när vi vid några tillfällen fick lite sjölä. Vi hade en del sol under dagen, men när vi rundade Hölick här på bilden hade det mulnat på. Istället för sol fick vi i alla fall avsluta med fin segling resterande vägen in mot Hudiksvall. Slobi styrde in, men jag tog i vanlig ordning över när vi skulle gå in i hamn. – Men, när ska jag lära mig då? Bra fråga… Det känns som om vi borde passa på någon gång då vi är i alla fall tre ombord eller när det inte är så många andra båtar i närheten. Men, det är kul att du vill lära dig Slobi. Det är många som absolut inte vågar försöka ens. Det tog en stund innan vi förstod var vi skulle ligga, men när vi väl hittade fram togs vi emot av trevliga skottar.Vi vaknade till en stad som visade sig från sin gladaste sida. Varför heter det för övrigt Glada Hudik? Inte krångligare tydligen än att hudikborna hade rykte om sig att vara ovanligt glada och gästfria. Där inne i det gula huset som man skymtar mellan magasinen bodde jag mellan 1988 och 1992. Fiskarstan heter området och det består av en hel del gammal bebyggelse. Vårt hus var dock ett nybygge.Vid Kattvikskajen har staden, liksom många andra städer, begåvats med en ny sjöstad. Riktigt fint. Och detta är bara början tydligen. Staden har ambitionen att växa, läser jag.När man pratar om sjöbodarna i Hudiksvall tror jag att man vanligtvis syftar på de röda sjöbodarna vid kanalen inne i centrum. Vad kallas då de här?Slobi: – Ska vi inte knacka på? – Njae… – Då, gör jag det, säger hon. Jag knackar på. Ingen hemma. Kvarteret består av ett antal gathus åt tre håll och garage åt det fjärde hållet. Gården har verkligen utvecklats och de som bor här, men undantag för huset jag bodde i, har byggt till och snyggat upp. Det såg väldigt mycket trevligare ut.Vi cyklar vidare, upp genom Fiskarstan mot centrum.Och då kommer man till Statt. Förutom hotell ett känt dansställe alternativt ökänt raggställe. Det var i alla fall dans till levande orkester. Jag hade en kollega som berättade att de åkte från Bastuträsk till Hudik för att ”dansa”. Det är ”bara” 47 mil. Chanserna att få napp bör ha varit rätt goda då.Hur många hotell finns det i Sverige eller i världen som har en järnväg under sig?
Jag upptäcker att en hjulmutter ramlat bort från min cykel. Hos Pers cykel (så passande) fick jag en ny hjulmutter med låsbricka monterad för 20 kr (!). Slobi frågade om de kunde rekommendera något fik. – Nya schweizeriet i den nya sjöstaden, tyckte de. Att fika där kostade lite mer än 20 kr… Och det var inte ens särskilt gott det vi åt. Gungor och karuseller.
Här har vi de sjöbodar som man vanligtvis förknippar med sjöbodarna i Hudiksvall.Inte ens i det glada Hudik fick vi tillträde till kyrkan.De första månaderna i Hudiksvall var jag inkvarterad i en lägenhet. Huset ser annorlunda ut idag, men det bör ha varit här på Domaregatan jag bodde.Glada Hudik-teatern förde en rätt slumrande tillvaro när jag bodde här. Jag var nog bara där en eller två gånger. Sedan fick ju teatern ett rejält uppsving genom sin satsning på människor med någon form av funktionsnedsättning.Nog var det gott om fåglar i Lillfjärden även när jag bodde här, men så mycket gäss som vi såg nu undrar jag om jag någonsin sett någonstans.Ett gammalt apotek i Fiskarstan.När jag bodde här var Storgatan den naturliga länken när vi promenerade till och från stan. Var jag hemmablind då? Allt ser så mycket finare ut än jag minns det. Slobi: – Det här är den finaste staden vi besökt under hela seglingen.Den här farbrorn var pratsugen. Han ville bl a uppmärksamma oss på det hus han bodde i. Det var det enda röda huset i Fiskarstan. Han ville markera att det var något märkvärdigt med detta.Vi cyklar ut till min gamla arbetsplats, Ericsson Cables. Jag var marknads- och försäljningschef för Ericssons telekabelverksamhet och här i hörnet hade jag mitt kontor. Till vänster i bild hade min chef sin parkeringsplats. Han hade ett beryktat morgonhumör och när han kom på morgnarna tittade han ofta in på mig med bister min. Hur bister den var, avgjorde om man skulle vänta med eventuella ärenden till efter lunch.Vi kom i samspråk med en kille som arbetade med installation av fiber, tror jag, som tog sig tid att visa oss runt i den halva av den f d marknadsavdelningen som hans verksamhet nu utnyttjade. Det mesta var annorlunda, men jag kunde konstatera att i alla fall konferensrummet fortfarande hette Agön. Han tog oss även upp en våning där divisionschefen samt ekonomi- och personalavdelningen huserade då. Jag konstaterade att min dåvarande chefs rum numera innehades av en tidigare konkurrent till oss, NKT Cables. Hmm, hur kommer sig det?Ericsson sålde verksamheten och idag ägs den av Hexatronic. När vi cyklade iväg stötte vi på en man som visade sig vara mer eller mindre samtida med mig. Han började 1990 på det som kallades isoleringen. Han tyckte Hexatronic var ett bra företag. Ett tag efter övertagandet var de bara 80 personer, men numera fick jag intrycket av att det var ungefär lika stort som när jag jobbade där, 4-500 personer. Kul! De stora produkterna menade han var hybridkabel, d v s kabel med både fiber och kopparledare, samt sjökabel . Själva fibertillverkningen har tagits över av statliga RISE som driver denna som utvecklingsverksamhet och pilotproduktion.Spår har försvunnit från järnvägsstationen, men tågtrafiken på Ostkustbanan är desto tätare och snabbare idag. Hudiksvall verkar må bra. Människor vi pratar med nämner flera framgångsrika företag, inte minst inom hydraulik. Befolkningsutvecklingen har väl stått rätt still sedan jag bodde här, även om den klättrat lite uppåt efter en mindre dipp runt 2000-2010. Det var nog någon gång då jag var på kort besök och fick ett betydligt dystrare intryck av stan. I tätorten bor idag ca 16 500 personer.Själva tar vi en liten paus från seglingen. Slobi vill vara med på sitt äldsta barnbarns födelsedagskalas och även träffa övriga barnbarn och jag passar på att hälsa på mitt barnbarn. Det känns ju som en evighet sedan jag träffade henne. Samtal på film som hon säger, i all ära, men IRL slår allt.
DISTANSER
Obbola – Järnäsklubb: 25,7 M
Järnäsklubb – Skagshamn: 24,3 M
Skagshamn – Vågön: 7,1 M
Vågön – Örnsköldsviks gästhamn: 11,2 M
Örnsköldsviks gästhamn – Örnsköldsvik, Lugnvik: 0,8 M
Örnsköldsvik, Lugnvik – Trysunda: 15,5 M
Trysunda – Ulvöhamn: 10,5 M
Ulvöhamn-Veåsand: 9,6 M
Veåsand – Mjältön: 5,9 M
Mjältön – Bönhamn: 13,3 M
Bönhamn – Häggvik: 14,9 M
Häggvik – Berghamn: 7,4 M
Berghamn – Härnösand norra: 17,7 M
Härnösand norra – Härnösand södra: 0,8 M
Härnösand södra – Lill-Lubban: 44,3 M
Lill-Lubban – Hudiksvall: 60,2 M
Medseglare: Johnny Ericsson, Martin Kornelius Dahl och Anna Rosenberg
Får jag presentera min nya besättning: Från vänster till höger Anna och Johnny, två nya bekantskaper. Och så Martin som jag lärde känna lite föra sommaren. Martin seglade med Johan Eriksson på Vinyasa, mellan Gustavsberg och Oskarshamn när jag och Johan kompisseglade på var sin båt ner till Kristianopel, där Johan vände norrut och jag fortsatte runt södra Sverige.Efter sedvanlig genomgång av säkerhet, båtens utrustning och lite diskussion kring tänkbara rutter, kastade vi loss och började med en stillsam segling. Vi blev rätt snabbt överens om att långsamt snurra lite i Luleå skärgård för att sedan öka tempot när vi gick söderut. Var vi skulle landa var fortfarande en öppen fråga. Örnsköldsvik, Umeå, kanske Skellefteå eller ville vi se så mycket i skärgården här att vi bara skulle hinna till Piteå? Morgonen började med en regnskur. Skulle vi stanna till redan vid Likskäret med sina fina stränder? Vädret lockade ännu inte till strandliv, så vi bestämde oss för att fortsätta till Brändöskäret. Sedan blev vädret allt bättre.Johnny hittade snabbt en skön plats.Anna vid rodret. Foto: Martin.Det är inte jättelångt till Brändöskäret. Vi loggade 26,5 M, men vi knöt fast först efter 7 timmar och 10 minuter, vilket ger ger en snittfart om endast 3,7 knop. Slow sailing i sin prydno. Vid bryggan låg redan många båtar. Det kändes lite ovant för mig efter att ha seglat i Finland i flera veckor. Nu ska också fördomar om allt möjligt krossas på löpande band: Karg natur, kallt, myggigt, tysta norrlänningar. Eller? Sandstränder, vacker natur, idyll, varmt i luften, varmt i vattnet (24°), öppna, kontaktsökande och trevliga norrlänningar… På en båt var skepparen så pratsam att Martin som låg nedanför och trampade vatten, började känna att han snart riskerade få kramp och drunkna om han inte fick vila snart. Folk verkade bli nyfikna när de förstod att vi kom från Stockholm och att jag seglat via Finland. Kändes faktiskt som man tyckte att vi var lite spännande. Man märkte också en tydlig stolthet som luleborna kände över sin skärgård och att de verkade glada över att vi hade tagit oss hit för att upptäcka den. OK, en och annan mygga dök väl upp på kvällskvisten, främst i skogen, men inte var det väl värre än i Stockholms skärgård?Vi hade ju valt Brändöskäret för att det skulle vara ett idylliskt gammalt fiskeläge. Vi blev inte besvikna. Helt enkelt rätt ljuvligt här.Johnny ville testa en SUP och vips hade han fixat en lånebräda från någon grannbåt. Johnny är lärare i bl a idrott och hälsa och det märktes. Plötsligt pågick ett race mot ungarna. Reglerna ändrades till barnens fördel när Johnny märkte att de hamnade på efterkälken.För mig, ett i raden av kapell jag besökt, men kapellbesöken känns fortfarande som ett måste. För besättningen, kanske lite av nyhetens behag.Rak i ryggen får man sitta här. Inga ryggstöd inte. Men, vad är det som hänger på väggen? Jag får associationer till Hötorgskonst. Hör detta hemma i ett kapell? Kanske fel på min smak…I grannbåten satt de och rensade ett smärre berg med kantareller. Vi ville också hitta och de beskrev ungefär hur man skulle gå och hur terrängen såg ut där de fanns. Vi började gå på svampspaning, hela besättningen, men de andra vek snart ner sig. För mycket mygg tror jag. Jag fortsatte. Men, vad var det de sa i grannbåten? Svampen växte där det började bli stenigt och fullt av lav. Drev de med mig? Så brukar väl inte kantareller växa? De kanske hade hittat svampen på ICA och så satt de där i båten och skrattade åt den där lättlurade stockholmaren. Nja, jag ville ändå inte tro det och fortsatte.Möjligen hade jag nu kommit ända ut på Uddskäret, hopvuxen med Brändöskäret som ett resultat av landhöjningen, när naturen började likna beskrivningen. Och se där, som små gula knappar syntes kantarellerna. Man fick gräva med fingrarna för att få upp hela svampen. Vilken udda växtplats. Åtminstone i en stockholmares ögon. Och nu gick ju radarn igång. Plötsligt fanns det gula knappar lite överallt. Det blev till slut ett rejält lass som jag tror räckte till två måltider. Min besättning var lite undrande över vart jag hade tagit vägen, men när de såg påsen blev det jubel.Ny dag och idag skulle vi öhoppa lite, först till Småskären och sedan vidare till Kluntarna, senare samma dag. Nu ligger öarna tätt, så det blev inte mer än drygt 18 M för båda distanserna. Inför avfärden fick vi höra från flera håll hur vi skulle gå. Jag har svårt för att ta till mig muntliga ruttbeskrivningar, men jag måste ju säga att jag uppskattade den omtanke och det omhändertagande vi visades.Det verkar vara fritt fram att utforma fiskeflaggorna lite hur som helst,Vid Småskären var det inte så många båtar.Desto fler kom med med passagerarbåten Symfoni. När passbåten lämnat visade några ungdomar på ett alternativt användningsområde för passagerarbåtsbryggan, som badbrygga. Kul att hoppa och dyka från och några av oss var inte sena att följa deras exempel.Johnny badade lika gärna i näckrosdammar. Jag fattade aldrig vad grejen med det var.Även på Småskären fanns ett gammalt fiskeläge, men här, i Kyrkviken, var det för grunt för oss, så vi låg på andra sidan ön i Bullerhamnen. Buller? Vad kan det ha syftat det på? Vi tyckte det var lugnt och fint där i alla fall.– Hej! Ursäkta oss, tränger vi oss på? Isen bruten och vi fick en lång och trevlig pratstund om hans liv, om fiskebyn, om fiske och matpolitik. Han ägde två båthus som gått i arv, båda från 1700-talet. Idag delade han sin tid i övrigt mellan Norge och Bohuslän. Här fiskar han varannan dag, men strömmingen är i princip borta. Han berättade med sorg vilken skillnad detta är mot när han var liten och de i princip kunde få upp hur mycket som helst. Han beklagade sig också över att alla inte höll efter sina hus. Ett båthus var förvisso på väg ner i vattnet och det skulle tydligen rivas, men i övrigt tyckte jag det såg väldigt välhållet ut. Jag berättade om mina erfarenheter från Finland där jag tyckte förfallet var mycket mer påtagligt. Det tycktes förvåna honom. Vidare tyckte han att man skulle bojkotta ekologiskt kött och att vi måste få bättre kontroll på köttproduktion och fiskodlingar. Landbaserad fiskodling var det man borde satsa på. Han hade ett starkt engagemang, men vi hängde nog inte med i alla hans resonemang.Många målar ju sina bodar i rött, men mannens båda båthus var i den, som jag uppfattar det, mer ursprungliga färgen, brunt. På något sätt måste väl även de behandlas, men jag kom mig aldrig för att fråga hur.Rivningsobjekt.Gulligt kapell.Även här tarvades en rakryggad uppmärksamhet. Inga ryggstöd, men ännu en tavla som gav mig associationer till Hötorgskonst.Är det detta som kallas Silvergran? 😉Efter att ha badat kastade vi loss och fick en kort, men härlig segling vidare mot Kluntarna där vi skulle ligga över natten. Helst skulle vi väl ha legat på insidan av bryggan, men där var det fullt. Lite guppigt blev det. Återigen en massa vänliga människor. Jag träffade också ett finskt, äldre par par som vi hade stött på i köket i hamnen på Röyttä när vi letade efter bastun. Jag råkade kommentera för någon att man fick lugn och ro här med tanke på avsaknaden av mobiltäckning. – Va, har ni Stockholmstelefoner, replikerade han. Fortfarande stor skillnad tydligen mellan operatörernas täckning, med Telia i täten. Jag trodde skillnaderna skulle ha suddats ut mer med tanke på att Tele2 och Telia sambyggt 4G-nätet. Och vad händer i så fall framöver när nu 2G- och 3G-näten släcks ner. Kommer vi höra ett norrländskt ramaskri?Vi anlände strax för fem, men det kommer in ytterligare en segelbåt och lägger sig bredvid oss. Tror ni skepparen känner sig stressad av att ha en passagerarbåt i häcken?På flera öar mötte vi dessa unga hamn- och stugvärdar. Jag fick intrycket av att detta var kommunens sätt att ordna lite sommarjobb. De verkade inte allt för tyngda av sitt arbete, men nu fick de rycka ut och möta nyanlända gäster som skulle inkvarteras i uthyrningsstugorna.
Jag hade redan från början framfört kritiska synpunkter på Johnnys val av fotbeklädnader. Ibland ingen alls, ibland några lösa tofflor. Jag vet inte vad som hände riktigt när den jagade segelbåten till slut lade sig bredvid oss, men skepparen var barfota och plötsligen skulle något fixas, snabb förflyttning och så blodvite på hans nakna fötter. Frestande med ett ”- Vad var det jag sa!”, men Johnny hann förekomma mig.
Även här låg fiskebyn på andra sidan ön, så vi fick en trevlig promenad genom skogen.Och vad har vi här? En liten padda…Kluntarnas fiskeläge bredde ut sig på alla tre sidorna om viken. Det slår mig nu att vi aldrig besökte den här delen.Det såg ut som ett relativt aktivt fiskesamhälle.Här fanns både fiskenät och …… ja, vad var det egentligen? En laxryssja, får vi lära oss. Lätt för fisken att simma in, men svårare att simma ut. Det skulle vara intressant att få följa med på en fiskebåt någon gång och se hur man hanterar alla olika fiskeredskap.Vi stannade till och pratade med en av familjerna. Huset eller kanske snarare tomten, hade gått i arv från farfars farfar. De bekräftade att det fanns en fiskare kvar här, men just idag var han inte här. Återigen slås vi av hur trevliga, öppna och nyfikna luleborna är.Det rådde starka åsikter om existensen av detta militära utkikstorn, allt från ”- Nej, men det finns inget sådant torn här. Vi har varit här så mycket, så vi känner till ön bra.” till ”-Nej, det vet vi inte riktigt var det ligger” eller ”Jo, man går …” Ja, hur var det nu? Det begrep vi inte helt, när vi promenerade iväg, men till slut hittade vi det.Fin vy ner mot hamnen. Märkligt bara att man hade en så fri vy och att det ändå var så svårt att se från andra hållet.– Ska ni inte gå till Likskär?! Där är ju så fint. Sandstränderna är fantastiska. Jag hade redan passerat ön två gånger. Tredje gången gillt? OK. Vi hamnar återigen bredvid bekanta från någon annan ö. Större är det inte här uppe. Och hur var det? Skulle vi inte hänga med på surströmmingsmiddag ikväll? Sagt och gjort, det är klart vi anmäler oss.Jag går omkring och pratar i telefon. I bakgrunden hör jag någon säga något, men registrerar inte vad som sägs eller vem som säger det. Jag pratar ju i telefon, men så lägger jag på och nu hör jag samma röst lite tydligare. – Göta kanal förra sommaren. Jag vänder mig om och där står Kjelle. Vi gick Göta kanal precis när eftersäsongen inletts och då går man i en konvoj enligt ett särskilt schema och slussvakterna kör bil mellan de olika slussarna så att varje sluss inte behöver vara bemannad hela tiden. Första etappen, mellan Vänern och Vättern gick vi i samma trupp om tre båtar. Från Motala till Mem blev vi några fler. Kjelle och hans Mia verkade hålla ett betydligt högre tempo än vi. Först skulle de nu lägga båten i Luleå och ge sig upp i fjällen och vandra och sedan skulle de vara hemma långt innan mig.Vi skulle ju vara kvar och tog en promenad runt ön och visst var det fina sandstränder.Man hade tre sidor att välja emellan, så det gick att få lä nästan oavsett varifrån det blåste.Inte ett öbesök utan att vi träffar någon pratsugen norrlänning. Jag kommer att tänka på en gång på åttiotalet när vi uppenbarligen hamnade för nära någon, inte kloss inpå på något sätt, men ändå, i en i övrigt tom vik i Stockholms skärgård. – Fan, har ni lappsjuka, skrek han surt till oss. Mycket ovanligt med sådant bemötande, måste jag väl säga. Men, lappsjuka… Förklarar det varför alla är så pratglada här? Inte vet jag. Här har vi stannat till vid vad som förr var en lotsbostad. Och så alla dessa lotsar… Vad blev de av dem? Idag äger tio familjer var sitt rum på övervåningen och på nedervåningen delar man på gästrum, kök och matrum och där äter man middag tillsammans. Mina tankar far iväg. Sextio- och sjuttiotal, kollektiv, flumvänster… Det är som att damen hör mina tankar. Hon berättar skämtsamt om att livet och umgänget här var lite beryktat. Hon hävdade att skepparen på kryssningsbåten Laponia kunde stanna till utanför och föreslå sina passagerare att ta fram kikarna och spana in de nakenbadande blondinerna. Nu är ju Laponia av nyare datum, så tankarna landar inte riktigt, men kul pratstund. När vi är tillbaka i båten och berättar för grannbåtens besättning om vår promenad, säger kvinnan ombord angående andelshuset. – Ja, där har jag också bott. Så är det här uppe. Allting och alla tycks hänga ihop på något sätt.Farleden in till Luleå hamn går genom en trång passage mellan ön vi är på och Sandön på andra sidan sundet. Även det ett poppis ställe bland båtfolk och badsugna. Här passerar en av båtarna som är engagerad i muddringen av Luleå hamn.Det är väl långt ifrån alla svenskar som ätit surströmming, men Martin kommer från Norge och har i alla fall inte vuxit upp med denna tradition. Alla som behövde hjälp att invigas i surströmmingsätandets ritualer fick beredvillig hjälp.Anna har gjort sig en redig surströmmingsklämma. Foto: Anna.Till ritualen hör ju bl a snapsen och tydligen även här uppe, snapsvisan. En handlade, tror jag, om en sames mössa. Jag hoppades jag skulle hitta texten på nätet, men tji. Som representant för stockholmarna kände jag att vi inte kunde vara sämre så jag grävde i min allt mer sinande repertoar och tog ton jag med.
Men, hur var det nu, hade inte strömmingen i havet tagit slut? Finns det så man fortfarande kan göra surströmming? Frågan fick hänga i luften, men någon av arrangörerna hade försänkningar i en av livsmedelskedjorna och hade fått köpa loss ett gäng burkar från förra året. Årets surströmmingspremiär har ju inte ägt rum ännu. Strömmingen var mildare än jag mindes det. Var det för att den legat till sig ett år? Enligt finsmakarna vinner smaken på det. I mitt smakminne har surströmming en lite skarp touch av Roquefortost. Jag kanske får revidera den uppfattningen. Inte heller luktade det väl så farligt.
Alla betalade naturligtvis för sitt deltagande på middagen, men ändå kände vi stockholmare oss som hedersgäster. Johnny är ju västmanlänning, men det var liksom same, same (engelskt uttal rekommenderas). Vi hade en väldigt trevlig kväll och vi tackar och bugar för den härliga samvaron.
Hur orkade vi upp så tidigt? Enligt loggboken lämnade vi Likskäret redan 08:20 för att gå en kort distans till Junkön. Där skulle man kunna köpa färsk fisk. Vi var kanske lite tidiga, men vi trodde att fiskare också var tidiga. Ingen fiskare på plats i alla fall. – Han skulle nog komma om en timma eller så. Nog? Njae, då drar vi nog vidare.Först hann dock jag och Johnny med att besiktiga den mystiska hattkvarnen från slutet av 1700-talet. Varför den var mystisk eller vad det innebär att den kallas för just hattkvarn är fortfarande höljt i dunkel. Jag hittar inget på nätet och frågar jag min kompis Chat GPT, blir det goddag yxskaft: En anordning som används för att tillverka hattar.En titt in i en liten utställning av båtmotorer blir begripligare.– Ni måste stanna tills fågelskyddet på Sandgrönnorna upphört den 1 augusti! Det är en fantastisk ö. Idag är det den 28 juli. Den ostligaste delen, Skvalpen, beskrivs så här i boken ”Din egen lots till Luleå skärgård”: ”Sandlandskapet är sevärt och naturen som har skapats av hav och vind gör ett kraftfullt intryck … Upplev ett helt oexploaterat bad- och solparadis. De enorma sanddynerna…” Efter att ha sladdat runt i Luleskärgården längre än jag anat att jag ville, behövde vi nog öka tempot, så hur lockande det än lät, får det bli någon annan gång, i något annat liv kanske. Här passerar vi den västra delen av ön, som inte är lika spektakulär, men att det är gott om sand ser vi tydligt.Det är inte bara hamnen som muddras, även leden in till Luleå.– Det är för trångt och grunt. – Jag har aldrig varit där och skulle bara gå dit om jag hade någon med mig som kände till grunden och pekade och dirigerade. -Jo, men det ska gå bra, man har muddrat. Du ska klara dig med ditt djupgående. Det sista fick vi höra på surströmmingsmiddagen kvällen innan. Kanske inte det bästa tillfället att ta till sig navigationsupplysningar. Där ligger hon i alla fall som en hägring, Rödkallen, känd från sjörapporten. Visste vi vad vi vet nu, hade vi inte kommit hit.Jag kan ju inte påstå att jag var helt avslappnad när vi gick in i hamn, men allt gick enligt plan.Kanske inte ser så smått ut på bilden, men när vi svängde in kändes hamnbassängen pytteliten.Hängslen och livrem. Jag vågade inte gå ända in, då det grundade upp rätt snabbt. så jag låg ”avkortad långsida” med ankare. Inte ett sätt jag brukar förtöja på.Var det här fyrmästaren bodde?
Varför alla dessa labyrinter? Myterna och teorierna är många. Här uppe handlar det mycket om att de ska bringa tur. Jag läser på nätet om en av teorierna: ”Sägnerna berättar också att labyrinten användes för att stoppa de nord-nordvästliga vindar som ibland drev fisken ut till havs. Labyrinten skulle anläggas med ingången mot den hårda vinden och när vinden blåste in i labyrinten försökte man hindra den med besvärjelser.” Har Johnny läst detta tro, där han följer labyrintens gångar?Fyren byggdes 1872 och var i drift till 1950. Därefter ersattes den av en ny liten fyr på lotsutkikens tak.Fyren var öppen och vi klättrade upp och fick en fantastisk vy över ön.Kapellen är oftast väldigt fina, så även detta. Lite oklart hur gammalt detta var. Före 1800 eller lite senare? Jag har fått uppfattningen att alla dessa skärgårdskapell, i alla fall ursprungligen, stod utanför svenska kyrkan. Det här kapellet t ex, togs 1846 över av Lotsverket för att först 1974 bli en del av Nederluleå församling.Sannolikt inte hon, så han, CB, kunde ju knappast ana då att hans vackra inskription skulle hamna på ett fotografi, dessutom publicerad på något som heter Internet. Var inskriptionen ett utslag av en tråkig gudstjänst eller ett sätt att markera sin plats?Inte ett fiskesamhälle utan en pratstund med någon. Kvinnan under parasollet kom ut och snackade lite. Hon berättade att hon typ ”alltid” varit här. Hennes pappa var lots. I år hade hon varit här på heltid sedan i maj med endast korta avbrott när det var lugnt väder för att åka in och handla. På ön finns ett trettiotal stugor och det var bara fyra familjer här som hon inte hade vuxit upp med. Starka band till en sådan plats.Pappan till kvinnan vi pratade med var ju lots här och ön har varit en lotsplats sedan slutet av 1700-talet fram till så sent som 1980. Men, det började med fiske. Under medeltiden kom fiskare från finska Karlö och la garn här.Lotsutkiken håller på att renoveras. Vi såg två invandrare som höll på med detta. Undrar vad de tyckte om att hamna här ute.
Vad var det då vi visste nu som vi inte visste då? Enligt officiella uppgifter sticker en Linjett 40 1,96 m, men jag har någon gång mätt att djupgåendet på min båt faktiskt är 2,08 m och det var ju runt dessa mått som vattendjupet skulle vara enligt mer officiella uppgifter, även om nu någon sagt att det skulle vara ännu lite djupare än så. När vi skulle ut ur hamnbassängen fastnade vi först i en sandrevel. Hur hade vi lyckats undvika den på vägen in? Hade vattennivån redan hunnit sjunka så pass? Att det skulle ha bildats en sandrevel med så lugnt väder som det var förefaller osannolikt. Vid tredje försöket tog vi extra sats och kom över. När vi sedan skulle lämna hamnbassängen smällde vi på sten. Shit, har vattennivån verkligen sjunkit? Tankarna snurrade. Blir vi fast här nu? Trots att jag tyckte att vi försökt gå ut precis som vi kom in, hade vi tydligen inte girat tillräckligt snävt åt styrbord vid första försöket. Vid ett andra försök gick det så bra. Men, små marginaler. Det var inte slut med det. Den mittledsmarkering som fanns i mitt kort, fanns inte i verkligheten och i hamnen var det en av de boende som beklagade sig över att mittledsmärket försvunnit. Det hade varit till hjälp. Det är som, kanske bekant, svårare att ha enstavlorna i ryggen än att segla mot dem. Vi kom lite snett och än en gång fick vi känna på sten. Vi rätade upp oss och så var vi äntligen ute.
Puh! Slutet gott, allting gott. Det är ju bara att slipa och spackla lite på kölen nästa gång hon kommer upp på land. En jättefin ö som jag är väldigt glad över att jag fick besöka, Men, med facit i hand hade jag ju aldrig kommit hit. Lite väl mycket drama. Skönt att få slappna av med lite läskande vattenmelon. Besättningen var i alla fall cool. Åtminstone på ytan.Hoppla. Vad händer nu? Från att vi haft jättefint väder under en längre period har det nu gått över till att bli mer ostadigt. Uppsidan är att nu börjar blåsa lite mer. När vi lämnat Rödkallen gav vi snabbt upp att segla och gick för motor ett tag, men snart nog blev det full fart framåt för segel.
Vi var på väg till Stora Svinöra. När vi kom fram kretsade vi en stund utanför hamnen. Det blåste nu rejält och hamnen såg inte så inbjudande ut. Det var lite oklart hur djupt det var, så vi försökte få någons uppmärksamhet. Till slut förstod vi det som att vi kunde lägga oss på insidan av en flytbrygga, men att vi absolut inte kunde gå in i hamnbassängen. När vi lagt fast förstod vi att vi kunde gå ännu lite längre in längs samma brygga och förhalade oss för att få lite mer skydd. Lite halvsvettigt med tanke på hur mycket det blåste.
Stora Svinöra eller Svinöra är klubbholme för Piteå Båtklubb. Det var en finländare som hade rekommenderat ön och kanske var det bastun han uppskattade. Det var nog anläggningens främsta tillgång, där den låg i direkt anslutning till vattnet.När vi kommit i ordning med våra förtöjningstampar fick vi god hjälp av en vänlig klubbmedlem att tända på bastun och i väntan på att den blev varm försökte jag klå Johnny i en ny variant av pingis, pingis med trasig boll. Gick så där, för oss båda. Foto: Martin.Det blåste minst lika mycket dagen därpå. Jag ville inte driva in mot land när vi la loss, så vi började med ett styrketräningspass, att återigen förhala båten ut till änden på bryggan. När jag tyckte att vi kämpat tillräckligt, gick vi över till elvinscharna. Tänkte inte på dem 😉 Foto: Anna.
Jag fick frågan hur jag hade gjort om det bara hade varit jag och Slobi. Ja, antingen hade vi fått ligga kvar tills det mojnade eller så hade vi överhuvudtaget aldrig lagt till här och istället gått till närbelägna Renö hamn, dit vi nu gick för att tömma toan.
Renö hamn. Foto: MartinSkitgöra. Normalt är pumpen eldriven, men här var den handjagad, så Martin fick sig ett styrketräningspass. Foto: Anna.
Jag och framförallt Anna hade båda en idé om att vi måste gå till Pite och äta Pitepalt. Det hade gått betydligt snabbare att promenera från Renö hamn in til Piteå och tillbaka (3 timmar och 40 minuter fram och tillbaka), än att ta båten dit (6 timmar och 50 minuter inkl väntan på broöppning). Alltså tog vi båten 🙂
Slobi var så besviken över att hon inte skulle få komma till Pite havsbad och några i besättningen såg också framför sig Pite havsbad omgivet av ett slags skimmer från en Söderhavsstrand. Jag hade också nämnt Pite havsbad för några Lulebor. – Vore inte det nå’t? De såg tämligen oförstående ut. Nu har vi sett Pite havsbad på distans och det räckte.Man var tvungen att beställa broöppning minst tre timmar i förväg. Inte helt lätt att veta hur lång tid seglingen dit skulle ta och så skulle vi ju få kryss också. Och så lite marginal kanske. Jag blir förvånad när jag tittar i loggboken. Var det bara 50 minuter vi väntade? Men, vi kände ju att vi var mer eller mindre framme när vi siktade Pite havsbad och sedan skulle vi ju ta ner segel, gå in i älven och lägga fast, så tiden gick. Det var rätt strömt vid bron. Närmade mig först höger sida, men det verkade lugnare på vänster sida, så där knöt vi fast i vår väntan på broöppning. Bryggan höll för oss, men såg ut att behöva lite underhåll om dem inte skulle säcka ihop så småningom. Vi tyckte till slut att vi fick vänta lite väl länge och ringde upp dem igen. för att höra om det blivit något missförstånd eller någon försening. – Var är ni, undrade operatören. I samma ögonblick meddelade tydligen brovakten på plats att denne nu sett oss och bron öppnades. Tydligen låg vi lite gömda under bron.Ingen fjärrstyrning här, utan det kom ut någon i en bil från Svevia och tryckte på en riktig knapp i en hytt.Där det idag finns en bro har det tidigare ofta funnits en bilfärja. Strax norr om bron fanns resterna av det gamla färjeläget. Denna och den föregående bilden tog jag när vi var på väg ut igen.Det gäller att hålla sig i rännan. Kolla vattenskoterna till vänster i bild. Den ser ju ut att ligga på botten. Efter bron kändes det ett tag som jag gick på Göta kanal. Här öppnar det upp sig och vi kommer ut på en större fjärd.Här bor de flott, en del Pitebor. Men, var bor de egentligen? Är Yttre fjärden som den heter, en del av Piteälven eller slutar Piteälven ungefär där vi senare lade till? Av akademiskt intresse kanske, samma vatten lär det ju vara.Å andra sidan, närheten till Munksunds pappersbruk kanske tar bort en del av känslan av det ljuva egnahemslivet. Eller så tänker de som i Hudiksvall. När jag bodde där och fällde någon kommentar om att det luktade illa från Iggesunds pappersbruk: – Det luktar inte illa. Det luktar pengar. Svårt att tro att det ska dölja sig en stad bakom hörnet.Nästan 7 M efter bron var vi inne i Piteås hamn, Västra kajen. Lite besviken blev jag. Hade fått för mig att vi skulle hamna mitt i stan. En trafikled (f d E4:an?) och järnvägsspår skilde hamnen från stan.
För första gången på länge känner vi oss inte så där varmt välkomnade som vi har blivit bortskämda med. En lite småbutter kvinna tog emot i det som var en kombination av hamnkontor och campingreception. Senare under kvällen knallar vi in på ett hotell och berättar för den annalkande kyparen att vi bara var lite nyfikna. Då avlägsnade han sig bara, utan kommentar. Då blev vi full i skratt. Det där hade bara inte hänt i Luleå. På väldigt vaga grunder, det ska medges, börjar vi spekulera över skillnaderna mellan Lule- och Pitebor. När vi kommer längre söderut och samtalet glider in på norrländska mentaliteter, får vi istället höra: – Lulebor? Ja, de är väl lite stöddiga. – Jaha. Jag lämnar detta tema utan att bli så mycket klokare. En Lulebo menade i alla fall att det var större skillnad på en Lulebo och någon från Gällivare eller om det nu var Malmberget, jämfört med skillnaden mellan en Lulebo och en stockholmare.
Jag fick i alla fall lära mig att järnvägsstationen hade rivits och blivit parkeringsplats. – Det är ju synd. Det var ett fint hus. Vidare får jag lära mig att detta var en av Sveriges första gågator. Striden står tydligen mellan Helsingborg respektive Piteå beroende hur man definierar först.Egentligen borde jag väl ha visat det fina gamla Rådhuset till höger, när vi nu står på Rådhustorget, men intrycket förstördes av några fula plasttält i förgrundenI Storgatans förlängning fanns en del fin bebyggelse. Hur stort är då Piteå? I Piteå tätort bor c:a 23 000 personer.Denna första vända på stan syftade ju primärt till att handla, inte minst Pitepalt. Vi hade valt fel veckodag eller så hade inte säsongen börjat riktigt än. – Ni kan ju åka till Paltzerian i Öjebyn! Det kanske hade låtit säg göras, men det lät så avlägset. I själva verket inser jag nu att Öjebyn bara låg 5 km bort. Kanske synd att vi inte tog oss dit, även där finns tydligen en välbevarad kyrkstad. Det fick istället bli palt från Coop, tillagad i båten med skirat smör och lingonsylt. Inte så tokigt det heller. Fast Anna ser lite skeptisk ut, tycker jag.Enligt Chat GPT heter denna vattenled som förbinder Sörfjärden med Nordfjärden, även kallad Nördfjärden (!), för Kanisgraven. Söker jag på Internet får jag inga träffar på detta namn. Vad ska man tro? Fint namn i alla fall, oavsett om nu Chat GPT hittat på det eller om det stämmer.Att detta heter Badhusparken tycks vara mindre kontroversiellt.Björkar med röda blad. Finsk rödbjörk kanske?Det är ju trendigt med höghus i Sverige. Denna fluga har även kommit till Piteå. Här ett bostadshus, men vill man bo i höghus för en natt, i Piteå, kan man checka in på det spektakulära höghushotellet Kust.Målet för kvällspromenaden: Norrmalm. Ett litet område med en hel del fina hus.Av någon anledning tycktes det vara något fel på vår rytm. Vi kom ofta efter stängningsdags. Här hade det ju varit spännande att gå in. Foto: Martin.Liksom i många andra städer skövlade miljonprogrammet stora offer även i Piteå. Nytt möter gammalt på ett brutalt sätt, men som tur är hann en del gammal, samlad bebyggelse bevaras.Jag har så svårt att förstå hur dåtidens betongpolitiker tänkte. Att förstå att man kan trivas i den här miljön är dock inte så svårt.Det här var väl lite speciellt. Hur kom någon på att man borde göra så?Även Piteå kanske förtjänar epitetet björkarnas stad?Vilken vacker kyrka. Den hade varit spännande att gå in i. Även här var vi dock för sent ute. Det är Övre Norrlands (var går gränsen till Övre Norrland?) äldsta träkyrka och Piteå stads äldsta bevarade byggnad, byggd 1683-1686. Tidigare låg staden i Öjebyn, men när Öjebyn brann 1666 beslutades att staden skulle flyttas till sin nuvarande plats. Kyrkan däremot fick bli kvar i Öjebyn, så för att förenkla livet för Piteborna byggdes så småningom denna kyrka.Klockstapeln är av något senare datum, 1727.Var det här det lokala systembolaget i Piteå låg? Jag har lärt mig att det fanns en massa lokala, privata systembolag innan det statliga monopolet infördes 1955. Då liksom nu är det Piteå Stadshotell i samma, pampiga byggnad.
Planeringen av den fortsatta rutten orsakade en del diskussioner. Ska vi segla på och ta lite längre ben eller ska vi addera ytterligare en seglingsdag. Martin hade dock lovat bort sig, så det alternativet föll. Johnny var lite skeptisk till långa ben. Han menade att han lätt blev uttråkad då. Skulle vi avsluta i höjd med Skellefteå? Hur många stopp till ska vi göra? Stenskär ligger strax söder om Piteå. Det låter ju som en klippa, vilken som helst. Men, på en satellitbild såg det mer ut som en Söderhavsatoll. Kändes frestande att gå dit, men vädret var inte det bästa och till slut valde vi att öka tempot och gå lite längre.
Dagens facit på sjön: Detta timmersläp och så, strax innan vi la till för kvällen, EN segelbåt.Inte högsommarvarmt längre, men ändå gött i solen om man klär på sig lite.Även om vi bestämde oss för att gå lite längre, bestämde vi oss också för att stanna till för att sträcka på benen och äta lite lunch. Att Pite Rönnskär låg på vägen som ett lämpligt stopp gjorde ju inte beslutet svårare. Men, var ligger nu hamninloppet? På kortet är det bara mörkblått (0-3 m) och det var rätt blåsigt, så det gällde ju att hamna rätt.Väl i land såg inloppet ut så här, inte lätt att urskilja i motljuset.Det var lite läskigt att lägga till vid Pite Rönnskär. Utifrån hade jag föga aning om hur det skulle se ut i hamnen. När jag väl hade kommit förbi pirnocken gällde det att snabbt ta beslut om var vi skulle lägga oss. Är det lugnt kan man ju bara ligga och guppa och spana lite i lugn och ro, men nu var det blåsigt och trots sina åtta ton kan Aquileja ibland kännas som en liten jolle som driver iväg med vinden. Som synes fanns det en parkeringsficka framför den andra segelbåten, så beslutet blev att snabbt snurra runt och gå in där. Men, vinden var starkare än jag räknat med och den ville trycka upp oss mot stranden och jag blev orolig att djupet inte skulle räcka till där, Så, jag sökte mig snabbt lite längre in i hamnbassängen där det verkade blåsa aningen mindre. Men där sjönk djupet på ekolodet förfärande snabbt ner till 1,7 m. Vet inte riktigt hur jag bar mig åt, men till slut hade jag ändå vänt på oss och kommit in där vi nu ligger på bilden. Av min besättning och av folk på bryggan fick jag höra hur cool jag hade verkat. Jag kan ärligt säga att jag kände mig allt annat än cool och jag var mycket tacksam över att jag hade en bogpropeller.Pite Rönnskär visade sig vara jättegulligt.Den här var väl fin?Låter som ett vältajmat budskap, med tanke på den nuvarande debatten om begränsningarna av skärmtid.Här hade man lyxen att kunna luta sig mot ryggstöd.Kyrkgraffiti.Utedass med nödvändigt rekvisita. Glömde kolla vad det var för serietidningar.Romantisk liten soffa med solnedgångsläge.Vilken tur vi hade. Vandrarhemsvärden bjöd in till en guidad visning av fyren. Vi samlades utanför och pratade lite om ditt och datt och plötsligen kom han av någon anledning in på användandet av räknesticka. Var det för övrigt någon i församlingen som hade använt räknesticka i skolan? Som en lydig skolpojke räckte jag upp handen. Jag tittade mig omkring. Ingen annan hade räckt upp handen. Vad gammal jag kände mig. Jag skakade av mig denna känsla av obehag och spetsade öronen: Fyren hade flyttats från Sandhammaren 1905, där den varit en av två identiska fyrar. Vilket projekt! Fyren är med sina 37 m Sveriges högsta järnfyr.Har alla Heidenstamare sådana här djurhuvuden som dekorationer? Fungerade de som någon slags vattenutkastare? Det kommer rör ut ur munnarna…Den här bilden kanske skulle kunna platsa i en framtida hamnbeskrivning.Fin utsikt över kapellet och båken.För första gången i sommar var det läge att sätta spinnakern. För delar av besättningen var det premiär överhuvudtaget med spinnaker. Det var väl inte idealiska omständigheter med ett guppande hav och den så småningom allt mer avtagande vinden. Den flaxade lite hit och dit, men till en början fick vi i alla fall lite bättre fart. Meningarna om dagens övning gick lite isär: Johnny: – Mycket meck! Martin: – Superhärligt!Johnny hade ändrat sig vad gäller långa ben. – Nä, men det går ju jättebra. Inte alls så långtråkigt som jag trodde. Så, Rönnskärsverken och Skelleftehamn seglade vi förbi. Nu var vi överens om att nå någonstans där det fanns bra bussförbindelser till Umeå.Lite frestande var det ju att undersöka Gåsören, beläget i Skellefteälvens mynning, men vi fick nöja oss med att ha varit nära.Siktet var inställt på Bureå söder om Skellefteälven. Vi hamnade i bryderi hur vi skulle ta oss in. Hamnen skyddades av vad som såg ut som en lång vall och hamnbeskrivningens information om inseglingen kändes nästan som om den refererade till någon helt annan hamn. Att det fanns grund man skulle akta sig för framstod dock tydligt. Till slut fick Martins ord bli vägledande: – Vid den öppningen finns ju i alla fall en gästhamnssymbol. Det måste ju vara där vi ska in. OK! En båtägare som hade hemmahamn i Bureå, berättade om när han kom hit med sin båt för första gången. Han valde det andra inloppet. Det gick inte så bra.Någonstans regnade det, men inte på oss.Väl på plats, om än vid toabryggan, infann sig lugnet och vi kunde njuta av vinet och räkorna. Foto: Anna.-
Lite längre segling med ett avbrott för lunch verkade vara ett bra koncept, så idag var planen att gå till Ratan med en paus vid Bjuröklubb. Vi hade fått höra att hamnen vid Bjuröklubb var för liten för oss. Någon hade visserligen sagt att det borde gå eller att man kunde lägga sig på kajen utanför hamnen. Efter äventyren vid både Rödkallen och Pite Rönnskär var jag inte så sugen på att prova. Så, hamnen fick vara, men det skulle finnas en kryssarklubbsboj. Kanske den var ledig. Nähä, den var upptagen av en holländare. Hade han verkligen rätt att nyttja bojen? Vad gör vi då? Lite längre in skulle det finnas en gammal kaj. Visst, hade det varit lite lugnare hade man säkert kunnat lägga sig där. Idag kändes det som om det skulle vara ett äventyr både att lägga till och kliva iland och sedan ligga kvar utan att dunka i kajen, så det fick också vara. Det blåste rakt in i viken, men längre in var det aningen lugnare. Där kanske vi kunde lägga oss på svaj? Så fick det bli. Kort därefter blev vi uppropade på VHF:en av en båt inne hamnen vars engelsktalande skeppare sett oss. Han välkomnade oss in i hamnen. Det var gott om plats menade han. När han förstod vilket djupgående vi hade, avrådde han dock bestämt ifrån att vi skulle komma dit.
Först var vi lite osäkra över om det skulle gå bra att ro in till land. Det såg ut som om det skulle bli ett blött äventyr. För egen del såg jag framför mig en händelse när vi skulle ro in till Gotska Sandön en gång och låta vår hund få en kisspaus under en långsam segling från Fårö mot Stockholms skärgård. Jag och min morbror stannade kvar på båten, men min dotter, äldste son och hans flickvän rodde in med hunden. In gick det väl bra, men ut! Vågorna var rätt höga. Vår hund stod med tassarna på fören och spanade in husse där ute. Men, så såg han istället en mötande våg, kastade sig skräckslagen åt motsatt håll, ner i vattnet och simmade tillbaka till stranden. Efter en hundjakt kom alla slutligen välhållna tillbaka med en bruten åra som enda malör. Vi provade i alla fall att sjösätta jollen för att provro och det gick bättre än väntat. Så jag och Johnny rodde in till land för att besöka fyrplatsen. De andra ville softa ombord. Uppifrån fyren kunde vi konstatera att båten låg kvar.När man lyssnar på sjörapporterna förekommer många namn på fyr- och lotsplatser. Flera av dem har jag bara haft vaga begrepp om var de ligger, ännu mindre hur de ser ut. Namnen får en slags romantiserad mystik över sig. Allt eftersom lättar mystikens dimma, när man nu får tillfälle att besöka dessa platser. Lite trevligt är det att få en referens till platserna som nämns på radion. Även Bjuröklubb är en sådan plats som har en väderstation. Fyren automatiserades 1970, men jag förvånas över att läsa att SMHI:s väderbevakare bodde kvar i fyrmästarbostaden ända fram till 1997.Bjuröklubbs hamn. Där det var för grunt för oss enligt skepparen på den röda båten.Skjulet ovanför hamnen visade sig vara en f d sjöräddningsstation som användes t o m 1967. Men, var inte placeringen lite udda där den låg högt ovanför hamnen? Det var dock ingen båt som förvarades där inne utan ett ”raketgevär”. Med hjälp av geväret kunde man skjuta ut en lina till ett nödställt fartyg och med den första linan, skicka ut en andra lina och sedan en tross och sedan var tanken att ta in de nödställda i korgar som löpte på trossen. Något skarpt läge uppstod dock inte, så denna geniala uppfinning fick aldrig göra nytta.På sin tid gick det en buss mellan Bjuröklubb och Skellefteå. I folkmun kallades den för nykteristen för den var aldrig full. Så den hade lagts ned och vi var inställda på en lite längre promenad upp till fyren. Vi provar att lifta, tyckte jag. Johnny såg lite tveksam ut, men när en bil stannade, tvekade han inte att hoppa in. På tillbakavägen var det föraren med sitt barnbarn som raggade upp oss och vi var inte svårövertalade. Det visade sig att kvinnan som körde var gammal seglare och hade haft en Shipman 28. Dessutom, i detta nu var hennes bror nere i Åkersberga av alla ställen, d v s där jag bor numera, för att köpa en segelbåt som han skulle segla upp. Så, nu ville hon minsann se var det var för båt vi hade kommit hit med.Jag förklarade att vi fått nådigt tillstånd att gå över stugägarnas tomt, så när vi kom tillbaka gick jag före och varnade för att vi fått tillökning. – Nämen hej! Är det här ni bor! Vad roligt! Där ser man vad en tur med gummijollen kan leda till. Kärt återseende, vad det verkade.
Vi tog avsked och rodde tillbaka, men vi var ju båda rätt upplivade av vad vi varit med om och det var vi naturligtvis ivriga att berätta om för Anna och Martin. Så pass ivriga att det tydligen lät lite som Piff och Puff på julafton. Jag tror att jag uppfattades som den mindre intelligente Puff. Hmm…
När vi stod på toppen av Bjuröklubb kände jag inte alls för att ge mig ut och segla igen. Det var grått, lite småregnigt och blåsigt. Vi lättade dock ankar och jag tänkte att vi nog fick ta ett rev, men när vi väl kom ut kändes det inte alls så bistert. När vi gick ut ur viken och skulle sätta segel möttes vi dock av höga vågor, men när vi väl rundat lugnade det sig en del.
Av någon anledning fick vi för oss att vi strax söder om Bjuröklubb passerade Sveriges ostligaste udde. Måhända ostligaste udde om man ser härifrån och söderut, men Haparanda och Haparandas skärgård ligger ju betydligt mer österut. Hursomhelst, det blev en rak sydvästlig kurs mot Ratan, så vår femte besättningsmedlem, Helmut (autopiloten), fick nu ta över och styra.Under tiden löste vi en mordgåta, ett cold case som Anna hade tagit med sig och som vi nu hjälpte polisen med.
När det var klart bytte vi till Code 0 och noterade den här besättningens fartrekord, lite över nio knop. Kusten här såg ut lite som förväntat. Det var skog, skog och skog. Vi mötte inte en enda båt. Inte ens ett handelsfartyg.
Första Linjetten sedan Rödlöga såg vi i Ratan. Har vi återigen börjat närma oss seglingscivilisationen? Här blickar vi ut över Ratans södra inlopp, där vi nyss kom in.Ratan var ett mysigt och fridfullt ställe utan allt för närbelägna stålverk eller massafabriker. Kajen var egentligen gjord för lite större fartyg, så det krävdes rejäla kliv för att ta sig iland.Dagen därpå hyrde vi en roddbåt för att upptäcka ön som skyddade Ratans hamn, Rataskär.Dagen innan hade vi på håll undrat över vad det var för märklig byggnad vi såg framför oss. Båken ser ju nästan ut som ett slags cirkustält. Lotsutkiken såg ut som en lotsutkik.Ingen av oss kunde påminna sig om att ha sett en större myrstack.Anna visar hur högt upp vattnet gått för inte så länge sedan. Fast, allt är ju relativt, vad är länge sedan? Men, det går fort, även det ett relativt begrepp. Kusten på gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten, inte så långt bort alltså, sägs uppvisa Sverige högsta landhöjningstakt, 9 mm per år. Om man som barn badade i en havsvik på en sådan plats, kan man som pensionär ha fått uppleva att land ligger 70-80 cm högre och att havsviken blivit en damm eller att två öar har blivit en ö. Linné och hans lärjungar fascinerades inte bara av växter, utan även av landhöjningen. För att notera skillnaderna högg man in vattenmärken och långt upp på land hittar vi ett sådant märke från 1749.Linjetten har avlösts av en större segelbåt och snart kommer en ännu större segelbåt in som vittnar om polarfärder och andra expeditioner, säkert mycket äventyrligare än att segla längs Norrlandskusten.En konstnär hade valt att flytta ut sitt galleri i naturen.Vad är det där för ful bunker? Jo, en mareograf visar det sig. På en skylt står det att man när som helst kan ringa 0934-31089 för att få aktuellt vattenstånd. Jag provar: – Samtalet kan inte kopplas fram. Var god kontrollera telefonnumret! Söker jag på nätet får jag dock reda på att den senaste observationen gjordes för 38 minuter sedan och att det då var tre cm under normalvattenstånd i Ratan. Jag blir nyfiken och söker vidare. Den 14 januari 1984 registrerades Sveriges högsta vattenstånd i Kalix, 177 cm över normalvattenståndet och exakt 32 år senare var det lägsta vattenståndet i Sverige 126 cm under normal nivå, även det i Bottenviken, i Haparanda. Tur man inte var där och seglade då. Fast vatten, det borde väl ha varit is vid dessa tillfällen. Hur mäter man då?Det finns många informativa skyltar runt om i Ratan. Vi får bl a lära oss att utbyggnaden av fyrarna föranleddes av den ökande förekomsten av ångbåtar. Vid 1800-talets början ska det bara ha funnits elva fyrar i hela Sverige, år 1900 hela 440. Undrar hur man räknade. Sverige var ju ett flexibelt begrepp under denna period. Den här fyren på Ledskär uppfördes 1874, ersattes 1942 av en ny fyr, flyttades 1944 till annan plats, men återkom 2011. Vilket liv för en fyr.Den lilla kiosken till höger är föregångaren till betongbunkern (se ovan). När landhöjningen nått en viss gräns kunde den inte längre fungera som mareograf.Så här lugnt och idylliskt har det inte alltid varit här. 1809 stod slaget vid Ratan mellan ryska och svenska trupper. Det gick inte så bra för svenskt vidkommande och vi förlorade sedan Finland. En tröst är i alla fall att vi sedan dess inte haft något slag på svensk mark. Allt enligt skylten. Jag funderar över Krimkriget som ju, trots namnet, inleddes i Östersjön. Men det var väl så, att inga slag utkämpades i Sverige, även om utländsk militär fanns på både svensk mark och på svenskt vatten.För 215 år sedan får man anta att krutröken låg tät här.Vi kastar loss och fortsätter söderut. Det blåser bra och i rätt vinkel för att återigen hissa Code 0 och vi ligger nästan konstant över 8 knop. Till slut blev det dock för snäv vinkel mot vinden och vi återgår till vanligt försegel. Foto: AnnaDet gäller att försöka hitta en bekväm ställning när båten kränger. Foto: Martin.
Vi seglade förbi Holmön ute i Kvarken. Funderade över om jag och Slobi skulle börja med att gå dit, men senare får jag höra att hamnen där inte är lämpad för en fyrtiofotare. Ännu senare möttes jag av en fullständigt oförstående reaktion på detta påstående. Det behövs bättre hamnguider för kusten här uppe. Hoppas att den relativt nya Hamnguiden 10, Arholma-Höga kusten, kompletteras av en Hamnguiden 11 Örnsköldsvik-Torneå och gärna vidare för den finska kusten.
Liksom när min dotter var med har vi ju haft lite drama under den här etappen och vi avslutar med att Code 0-seglet rullar ut sig precis när vi ska gå upp i leden in mot Holmsund. Den är lite knepig att hålla inrullad när man fortfarande har den hissad. Jag får slänga iväg ett mejl till segelmakaren och se om jag kan få något tips om vad man kan göra.
Vi börjar med att gå in i den hamn i Holmsund som kallas för Patholmsviken. Det kändes som om den låg mitt i ett väsnande industriområde, så jag bestämde mig ganska snabbt för att bara ligga där en natt och att påföljande morgon gå till Obbola som låg tvärs över Umeälven. Även besättningen dröjde sig kvar tills vi flyttat på oss. En kort promenad från Obbolas småbåtshamn kör länstrafiken dessutom en busslinje in till Umeå som går hyfsat ofta.
Sista kvällens middagsförberedelser. Foto: MartinFör ovanlighetens skull har vi dukat upp inne. Jag kommer inte riktigt ihåg, men det måste ha varit ruggigt ute. Egentligen var tanken att gå ut och äta, men utbudet av bra ställen i Holmsund var rätt magert. Foto: MartinMellan 1985 och 1989 ägde jag en gul Linjett 30. Den såldes till en man som skulle ha den i Luleå och som jag vet sålde den vidare efter ett antal år. Är det månne min gamla Millan som ligger här i Patholmsviken? Den här båten saknade namn, men de kanske inte gillade namnet och tog bort det? Det fanns ännu en gul Linjett 30 i samma hamn, men den hette Gilda och jag fick inte samma vibbar till Gilda som till denna namnlösa båt.
Industrierna var inom synhåll även i Obbola, men det kändes ändå som en idyll här jämfört med Patholmsviken. Enda smolket var attityden från en av klubbmedlemmarna. När vi gled in i hamnen hoppade hon snabbt ut ur sin båt för att assistera. Vad trevligt, tänkte jag först. Hon dirigerade snabbt om oss till en annan plats och det kanske var bra. När Johnny skulle lägga fast förtöjningstamparna blev han tillrättavisad av henne, men gjorde som hon sa. – Duktig idiot, fick han höra då. Jag frågade henne om vi setts i Ratan. – Jaså, var det ni! Hjälp! Vad hade vi gjort för ont? Senare skällde hon på mig för att jag betalt för lite i hamnavgift, den var höjd från 200 till 250 kr. När jag hänvisade till vad jag läst på anslagstavlan, antydde hon att jag ljög. En annan klubbmedlem som hjälpt mig tillrätta, baktalade hon. Visst gav det en sur eftersmak åt besöket i Obbola, men jag försökte tänka att hon inte var representativ för klubben.
Normalt sett har jag alltid med mig en extra, full gasolflaska, så att jag inte plötsligen står utan. I år hade jag dessutom med mig en tredje flaska med finsk anslutning, vilket visade sig vara helt onödigt. Under hela tiden i Finland drog jag gasol från den flaska jag byt till under sommaren innan. Ska den aldrig ta slut, tänkte jag flera gånger. I Holmsund hände det. Förklaringen till att den har räckt så länge är att vi har en induktionshäll som vi plockar fram när vi ligger med landström. Har fungerat jättebra förutom vid enstaka tillfällen då vi smällt säkringen i land när vi legat i gästhamnar med underdimensionerat elsystem. Ett tips kanske, till fler.
När bilden ovan togs, har min besättning mönstrat av för länge sedan. När jag reflekterar över seglingen så måste jag säga att jag haft en väldigt trevlig besättning som dessutom varit både stryktålig och flexibel. Det har varit väldigt omväxlande, allt från korta seglingar i svaga vindar, i värme och solsken till lite tuffare tag, längre distanser i gråväder, med bidevind, motsjö och en båt som kränger. Vi har glidit in i gästhamnar och blivit hjälpta av välkomnande grannar och vi har gjort betydligt äventyrligare strandhugg. Jag tänker på Rödkallen där jag för några ögonblick såg framför mig att vi blivit innestängda av sjunkande vatten eller Pite Rönnskär där marginalerna till att gå på grund inte kan ha varit stora. Vad coola ni har varit. Och vad trevligt vi har haft. Alla upptäcktsfärder på land, alla trevliga och goda middagar allt snack och alla skratt. Vi kunde inte se allt och säkert missade vi fina öar och platser såsom Sandgrönnorna, Mosesholmen, Stenskär och kanske Öjebyn. Jag är glad över att ha fått lära känna er och ser fram emot vår planerade återträff hos dig Anna.
DISTANSER:
Luleå-Brändöskäret: 26,5 M
Brändöskäret-Småskären: 10,5 M
Småskären-Kluntarna: 7,8 M
Kluntarna-Likskäret: 7,9 M
Likskäret-Junkön: 3,9 M
Junkön-Rödkallen: 11,6 M
Rödkallen-Stora Svinöra: 18,8 M
Stora Svinöra-Renö hamn: 0,8 M
Renö hamn-Pitsundsbron: 21,5 M
Pitsundsbron-Piteå: 6,9 M
Piteå-Pitsundsbron: 5,4 M
Pitsundsbron-Pite Rönnskär: 13,1 M
Pite Rönnskär-Bureå: 29,3 M
Bureå-Bjurö klubb: 15,6 M
Bjurö klubb-Ratan: 38,8 M
Ratan-Holmsund: 28,9 M
Holmsund-Obbola: 3,2 M
Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović (t o m 21 juli)
Från Töre vände seglingen söderut. Men, vart skulle vi ta vägen? Det finns ju 742 öar att välja emellan i Luleå skärgård. Vi övervägde först Brändöskäret. Hamnen där sades dock vara lite utsatt för den förväntade vindriktningen, så valet föll på Hindersön istället. På Hindersön fanns det flera hamnar att välja emellan, men bara en av dem, Björkögärdviken, var tillräckligt djup för oss. Som synes, en rätt ödslig och trist hamn. Vi hade en bra segling hit om än i gråväder, men utan regn. När vi nästa morgon plockade fram cyklarna hängde dock regnet i luften och vi fick en del skvättar på oss.När vi gick in i hamnen kvällen innan noterade jag ett ljus som jag inte lyckades lista ut vad det innebar. Jag utgick ifrån att det var tänkt som något slags navigationshjälpmedel, men hur jag skulle förhålla mig till detta hjälpmedel begrep jag aldrig. Väl i land fick jag förklaringen. Det lyser så länge det inte finns någon på kajen som vill plockas upp av passagerarbåten. Är det inte en märkvärdig logik? Vore det inte mer naturligt att man tänder ljuset när man vill åka med?Alldeles i närheten av hamnen låg Jopikgården, ett gammalt hemman som numera är bl a konferensanläggning och restaurang. Vi läste att man serverade norrländska specialiteter. Det vattnades i munnen. Det var dock lika öde här som nere i hamnen.Lite nedslagna och förundrade över att det var så livlöst, trampade vi vidare och kom till andra sidan ön, Norrisundet. Till höger fanns ett litet, men intressant sälmuseum. Idag spanar vi gärna efter sälar och tycker att de är så söta när de sticker upp sina huvuden ur vattnet. Att man skulle jaga dem, kanske med grymma fångstmetoder, känns helt främmande. Man får försöka inse att det ofta var en kamp för uppehället förr och att en lyckad jakt kunde ge ett värdefullt tillskott till kassan. Då var man också beredd att utstå en del. Man kunde vara ute i åtta veckor och bo fyra personer i den öppna sälbåten som egentligen inte ser ut som mycket mer än öppen eka. Som skydd för väder och vind hade man bara en tältduk att lägga över som tak. Det var ut till drivisen man släpade sälbåtarna med sina jullar, för sälen här uppe, Vikaren, fortplantar sig på isen och det var där jakten skedde. Vind och strömmar kunde föra säljägarna långt från hemmet och när isen bröt upp under våren eller försommaren hamnade båten i sjön och då gällde det att följa kompassen och försöka hitta hem igen. I skjulet ligger Hilding Erikssons sälbåt som han nyttjade ända fram till sin sista sälfångstexpeditionen 1966.Säljägarnas enda värmekälla var primusköket.En öppen kiosk med självbetjäning! Lite godis och glass piggade upp. En kvinna med hund kom förbi när vi satt och slickade på våra glasspinnar. Hej, sade vi! Ingenting, sade hon. Slobi, som vanligt snabb med sina omdömen: – Finländarna var trevligare! Redan nu ska dock sägas att detta var en förhastad slutsats. Luleborna visade sig vara väldigt trevliga. Mer om det längre fram.Självbetjäning i all ära. Det kändes ändå som om det var svårt att förstå hur ekonomin gick ihop. Är inte prislistan lite daterad? Men, vi fyndade.Inte bara i Finland tydligen som det finns hus med tydliga renoveringsbehov.Ser ni de timglasformade utsmyckningarna på sjöbodarna? Jag googlade för att söka en förklaring till vad dessa tecken stod för. Hittade ingenting. Ställde frågan till Chat GPT. Svaret kom omedelbart: ”De vita timglasliknande utsmyckningarna på sjöbodar i Luleå skärgård är en traditionell symbol som kallas för ”stormkrok”. Den här symbolen har historiskt använts för att skydda byggnader från olyckor, särskilt stormar och oväder.” Var får den allt ifrån? Stämmer det?Istället för stormkrokar kan man ju tillföra andra utsmyckningar. Oklart om de har någon symbolisk betydelse. Ska nog bara vara fint 😉 Foto: Slobi.Hindersön är en av de största och mest folkrika öarna i Luleå skärgård. Folkrik är uppenbarligen ett relativt begrepp. Jag läser att det finns c:a 20 personer som är mantalsskrivna på Hindersön, varav hälften bor här året runt. Här bedrivs fortfarande ett aktivt jordbruk och här vid Ostigården får vi hålla undan för en traktor som kommer farande.Någon mjölk lär man väl inte leverera längre och förr, hur togs den omhand, ute på en ö? Foto: Slobi.En välkommen paus. Tack för det! Jag antar att vägvisaren till Luleå syftar på den isväg som varje år plogas in till fastlandet.På Hindersön har huvudsysslan varit jordbruk och fisket har mer skett för husbehov. Men, under en kort period (under slutet av 1800-talet) bedrevs det även gruvbrytning. Malmen var dock av dålig kvalitet, så verksamheten blev kortlivad.Räls lades ut och malmen lastades på vagnar som drogs för hand ner till hamnen där den lastades om på pråmar som drogs till Töre där det fanns en masugn, Törefors bruk. Vi seglade alltså hit i malmens kölvatten.
Vi räknade först människomötena på ena handens fingrar. I takt med att dagen led dök det dock upp allt fler människor. Det var nästan lite spöklikt först. Tillbaka till hamnen stötte vi ihop med ett äldre par som lagt till med en mindre motorbåt. – Vad kommer en sådan här båt ifrån, undrade gubben. Vi berättade om vår tur och han utbrast: – Oh herregud. Ja, det går inte med motorbåt. Det blir alldeles för dyrt. De höll sig i Luleå skärgård, men var ute under hela sommaren. Precis som det blivit för mig var deras båt deras flytande sommarstuga. Det visade sig att de under nästa år varit gifta i 50 år. Om jag minns rätt hade han besökt Uleåborg vid något tillfälle och träffat sin blivande fru, finska från Tornedalen, som berättade att hon var sjuksköterska. – Ja, men sådana behöver vi i Luleå, hade han sagt och då följde hon med. Svårare än så behöver det tydligen inte vara.
Vi tackade för oss och kastade loss för att gå mot Luleå. Ibland bad jag Skippo eller plottern om ruttförslag och inte så sällan blev förslagen rutter som lämnade farlederna och gick hisnande nära grund. Men det borde gå den här gången. Det skulle dessutom finnas en enslinje att följa. När vi närmade oss den trånga passagen skulle vi få läns, det blåste bra och vi gjorde god fart. Jag testade något nytt för att få ner farten: vi rullade in förseglet och skotade in storbommen och så fick den stå och jippa lite fram och tillbaka bäst den ville. Att få ner farten kändes ännu mer angeläget när vi kom nära den aktuella passagen (Brändöhamnsrevet), enslinjen fanns bara på kortet, inte i verkligheten.
In i den trafikerade farleden mot Luleå fick vi kryss, men det fortsatte att blåsa bra, så jag tyckte det vore synd att inte fortsätta att segla. Att vi kommit till en industristad går inte att ta miste på. Det bolmar om SSAB.Vid LKAB stod malmvagnarna på kö.I hamnen bedrivs omfattande muddringsarbeten för att hamnen ska kunna ta emot större fartyg.Det är alltså här de häckar, de stora isbrytarna Ymer och Frej. Är jag fel ute eller låg inte de i Stockholm förut? Luleå verkar ju annars var en vettigare placering i väntan på vintersäsongen. Här syns också Sjöfartsverkets nytillskott, isbrytaren Polar Circle. Ska även den målas om i isbrytarfärgerna svart och blekgult?Det är en rätt lång led innan man kommer in till Luleå stad och gästhamnen. Räknat från infarten mellan Likskäret och Sandön in till hamnen är det 7 M. Lite till vänster om mitten på bilden anar man småbåtshamnen med Ettans gästhamn (konstigt namn) och till höger i bild området Kuststad som visar sig vara riktigt läckra, nybyggda hus. När man frågar Chat GPT om besked får man ta svaren med en nypa salt. När jag nu full av beundran frågade vem som låg bakom utseendet på dessa hus fick jag Gert Wingårdh som svar. Va! Han kan väl inte rita några vackra hus, tänkte jag. Ta nya Liljevalchs t ex. När jag sedan googlar lite noggrannare visar det sig vara en lokal arkitektfirma som signerat ritningarna.
Vi kom till Luleå igår kväll och nu är det lördagen den 20 juli. Imorgon ska Slobi resa tillbaka till Stockholm för att titta på sin nya sonson och sedan följa med sin dotters familj ner till Kroatien. Så förmiddagen präglas av städning och tvätt, men efter en lunch på stadens gågata, Storgatan, vill vi hitta på något annat.
Menade hon verkligen allvar? Det kan inte vara kul att arbeta här i så fall. Vi hade gått in på stadens turistbyrå och undrat vad vi borde se i stan. – Det finns inget att se här i centrum när Norrbottens museum nu är stängt för ombyggnad, blir svaret. Ni kan åka till Gammelstads kyrkstad och hon ger också godkänt åt att besöka Karlsvik och Norrbottens järnvägsmuseum. Så vad gör vi, vi viker ihop cyklarna och tar bussen ut till Gammelstad för att besöka kyrkstaden, ett av Sveriges 15 världsarv. Är ni i trakten, gör som vi gjorde och besök kyrkstaden. Den är väl värd ett besök.Kyrkstugorna byggdes av socknens bönder i en tid då det sägs ha varit en plikt att gå i kyrkan och de stora avstånden i norra Sverige omöjliggjorde besök över dagen. ”Sägs ha varit” – ja, jag vet inte vad som är korrekt vad gäller denna plikt. När jag sökt information på detta tema har jag hittat lite olika uppgifter om det var en plikt eller mer hade karaktären av ett socialt tryck. Det finns flera kyrkstäder bevarade i Sverige, men Gammelstad är den största och bäst bevarade. Flera av stugorna lär vara från 1700-talet.Kyrkan heter Nederluleå kyrka och den invigdes redan 1492. Bilden talar egentligen för sig själv. Det är en väldigt vacker kyrka. Men, vad är då Nederluleå? Idag är Nederluleå en församling och ett distrikt. OK! Men distrikt då, vad är det? Det är tydligen en indelning i folkbokföringsregistret sedan detta överfördes från kyrkan till staten, så geografiskt sett nästan detsamma som församling, men inte alltid tydligen. Fr o m 1969 är Nederluleå en del av Luleå kommun, innan dess var det en egen kommun. Hängde ni med?Vi har tur och kommer med på en guidad visning och vi får t o m komma in i ett av husen. Husen kan förvärvas på öppna marknaden, men tomterna får man arrendera och med arrendevillkoren följer också att man bara får övernatta en natt åt gången. Precis som i gamla tider, bara tillfälligt boende.Vår guide berättar också om hur livet tedde sig under helgerna och att kyrkbyn inte bara blev en praktisk lösning för att kunna besöka kyrkan, utan att det också blev en samlingsplats för umgänge. Till slut lär det ha blivit så mycket folk att man bara krävde besök i kyrkan varannan helg, så man delade upp helgerna i gammeldomshelger och ungdomshelger. Rena dejtinghelgerna var det under ungdomarnas helger, menade vår guide. Som kille kunde man kanske knacka på fönstret till någon kvinna man åtrådde, kanske deklamera en dikt. Hade man tur och gjorde väl ifrån sig kunde man kanske bli inbjuden på kaffe och var man riktigt förslagen kunde man få stanna över natten. Men, låt inte fantasin skena iväg nu, allt ska ha gått sedesamt till, kläderna på och mannen fick nöja sig med att sova ovanpå täcket. Fan tro’t. Hur som helst, många av dessa möten ledde i alla fall till giftermål.Man får väl dock anta att det här paret träffades på annat sätt än under en ungdomshelg i Kyrkbyn. Läcker färgsättning på bilen.Om du har en läggning åt det nostalgiska hållet är även grannen Hägnans friluftsområde värd ett besök.Peri-Hanscha. Jo, så heter gården tydligen. Idag inrett som norrbottniskt bondehem i början av 1920-talet, men från början en bagarstuga till den stora gården Peri-Hanscha i Sunderbyn som brann ner 1978.Handelsboden. Tyvärr hade den hunnit stänga när vi kom förbi.Kyrkbyn ligger 11 km utanför stan, men vi viker vi ut våra cyklar och trampar tillbaka. Jag blir bara tvungen att ta en bild. Städer med vatten omkring sig har något förlåtande över sig, även om stadsbilden i sig inte är den allra charmigaste.Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå Frusna drömmar uti monarkin Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen Kärleken går på billigt vin Det är då som det stora vemodet rullar in Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
Kommer ni ihåg Ted Ströms gamla låt Vintersaga? Jag tycker låttexten är fantastisk för det sätt på vilken den fångar den svenska folksjälen. Vemod och ångest. Eller fångade? Jag berättar för Slobi vad jag tänker. Hon känner inte alls igen sig. Har det svenska vemodet flugit sin kos? Rymde det över Öresundsbron när den stod klar? Hur som helst, här någonstans var ingången till stadspuben. Den stängdes 1998 eller -99.
Idag kanske man hellre går ner till något av näringsställena i Norra hamnen för att svepa en bägare. Här ligger även m/s Laponia och tar igen sig. Annars är den rätt pigg och ilar runt på räkkryssningar, allsångskryssningar och skärgårdsturer. Även när vi låg vid Haparanda Sandskär dök den upp där med en massa förväntansfulla resenärer. Hitom m/s Laponia ligger dessutom en Stridsbåt 90E som även den ingår i Laponia-rederiets flotta.Vad man gör på Södra hamnplan kan man undra. Något slags försök att skapa strandliv under sommaren. Poppis tydligen. Kranen i bakgrunden är en kvarleva från när fartyg lastades och lossade i Södra hamnen. Senast användes den 1985. Idag är den ett byggnadsminne.Södra hamnen sommaren 1988 var något helt annat. Under elva dagar pågick Midnight Sun Cup, VM-seglingar för tolvor. Jag minns att jag läste och hörde om seglingarna i Luleå, att de utländska gästerna och deltagarna uttryckte en sådan förundran och var så positivt överraskade över vädret, människorna och skärgården. Att vädret sedan var skit resten av sommaren (enligt en Lulebo), är en annan sak. Jag citerar från Luleå kommuns webbplats: ”Det var en folkfest då inget var sig riktigt likt i staden. Folkvimlet. Det varma vädret. Uteserveringarna som plötsligt fanns överallt. Många upplevde att en unik känsla infann sig, man fick nypa sig i armen och fundera. Är detta Luleå? Franska Rivieran? Eller Nya Zeeland?… Den australiensiska båten med rorsmannen Peter Gilmour vann komfortabelt och efteråt var han, som de flesta andra inblandade, lyrisk över tävlingen och staden. – Allt här i Luleå har varit helt fantastiskt. Människorna har varit vänliga och arrangemangen har varit prickfria.” Fotograf: Göran Wallin, Luleå kommuns stadsarkiv.De läckra husen i området Kuststad förtjänar en bild på lite närmre håll också.En bardisk? Nej, en lokalbuss i Luleå.Jag har nu kommit till Norrbottens järnvägsmuseum ute i det område som heter Karlsvik. Egentligen borde väl detta fordon kallas för motorvagn, men i folkmun kom de att kallas för rälsbussar. Konceptet uppstod 1932 då Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå fick en första beställning från SJ. Jag har inget minne av att jag själv åkt med en rälsbuss av den här typen, däremot har jag vaga minnen av, när jag som liten i sällskap med morfar, gick och tittade på smalspårstågen i Halmstad, inte helt olika dessa. Däremot är vi nog många som minns efterföljaren, målad i gult och orange.Vad tiden går. Då: Vardagsmat med ellok, inte minst dessa lok av typen D. Idag: Jo, nog vilar det ett nostalgiskt skimmer över dem. Jag minns hur det rasslade om kontaktorerna och har för mig att de även gnistrade till om dem, när loken sattes i rörelse.Förlagan till ett av min barndoms Märklinlok – ett Da-lok. Jättesnyggt tyckte jag då. Och det tycker jag nog fortfarande.Det här är det allra första svenska elektriska lokomotivet. Det byggdes av Asea som försökslok och stod klart vid årsskiftet 1909/10. Efter provdrift i södra Sverige bogserades loket till Kiruna 1914. Förutom att det användes att dra lite lättare skoltåg hade det också en specialuppgift: Att skjutsa barnmorska eller läkare ut till fjällanläggningar eller banvaktsstugor i det då väglösa landet. Lite udda. 1930 hade det kunnat sluta illa. Då kolliderade loket med en lastbil full med dynamit. Som tur är exploderade dock inte dynamiten.Läste ni mitt förra inlägg kanske ni minns att jag skrev något om de miljövänliga eltruckarna som transporterade resgods till och från tågen. De här, vill jag minnas, både lät och luktade en hel del. Annars var väl uppgiften densamma. En del postsäckar fick nog följa med också.Besöket på muséet gav trots allt en lite fadd eftersmak. Det kändes inte välskött, ibland fanns det information om vad man visade, ibland inte och det fanns flera modelljärnvägar som inte fungerade. I det fria stod fordon som var graffitibombade eller som höll på att rosta sönder och som synes, ogräset sprutar upp. Tidigare bedrevs även rälsbusstrafik till Gammelstad, men man har fått sitt trafiktillstånd indraget. Det verkar som om man tagit sig vatten över huvudet.
Den största aha-upplevelsen när jag gick runt på museet var egentligen lite järnvägsperifer. Det var vilken betydelse Luleå hade för nazisterna under andra världskriget. Tyskvänliga svenskar startade ett bolag vars affärsidé var att bistå tyskarna med logistik, lossning och lagerhållning av förnödenheter och utrustning för de tyska trupperna i Norge och Ryssland. Omedelbart efter bolagets grundande tog tyska staten över samtliga aktier i verksamheten och en tysk tillsattes som chef. Massatillverkningen i Karlshäll strax norr om järnvägsmuseet fick upplåta hamn och magasin för detta. De kom att kallas för Tyskmagasinen. I närbelägna Gammelstad lagrades bl a hö och kol. Inne i Luleå hade tyskarna lager i både Södra och Norra hamnen och i Luleå bryggeris lokaler lagrades tonvis med Emmentalerost. Efter kriget fungerade Luleå även som transitställe för ryska krigsfångar som skickades från Norge till Ryssland. Istället för frihet visade det sig att det ofta väntade nya fångläger i Sibirien för dem.
Jag hade åkt buss ut till Karlsvik. Nu skulle jag trampa tillbaka till Luleå, men valde en annan väg, först över Luleälven, vidare via Södra Gäddvik-Gamla Bergnäset och återigen över Luleälven in till stan.Ni kanske såg skylten på förra bilden. Café och lite lunch lockade. Fantastiskt hus med en vacker interiör, tidigare missionshus. Den gravade laxen var det inget fel på, men är det inte att ringakta laxens kvaliteter att servera den på Polarbröd? En knapp månad per år har man öppet. Det måste vara en utmaning med en så kort säsong.Jag viker av från stora vägen och kör ner i Gamla Bergnäset, ett litet villaområde och imponeras över den odlingsentusiasm som ändå råder här uppe. Precis som turistsäsongen är kort för caféet, är ju även odlingssäsongen väldigt begränsad. Eller är det just därför som entusiasmen att odla väcks?Ungefär där jag står gick bilfärjan över älven. Men, det var ett tag sedan. Bergnäsbron invigdes 1954.Landshövdingens residens sägs vara det enda residenset i Sverige som uppförts i trä. Enligt påbud från kungen skulle de byggas i sten, men landshövdingen här fick dispens. 1852 när huset började byggas ansågs stenhus vara något oprövat och tillgången på murare var dålig.Norrbottens museum, enligt stadens turistbyrå den enda sevärdheten i Luleås innerstad. Stängt för renovering.Byggnadsställningar och presenningar täcker järnvägsstationen i Luleå. Jag hade nog ändå inte känt igen mig. När jag var här sist (1976) var det i ottan, det var mörkt och kallt (-20°) och vi skulle åka norrut mot Kiruna, tror jag det var. Jag undrar om det var så många fler passagerare ombord. Däremot minns jag tydligt att rälsbussens förarutrymme var fullsmockad med post och tidningar som slängdes av utefter banan.Innan den nya besättningen mönstrade på sprang jag upp på stan för att fixa lite ärenden. Jag sprang inte snabbare än att jag hann uppmärksamma en affär som måste vara väldigt ovanlig idag, en affär specialiserad på modelljärnvägar! Och, belägen i Luleå av alla ställen. Jag hoppas de har en strålande marknad, men jag har ändå svårt att tro det. Hur många barn leker med modelljärnvägar idag? Mest morfar och farfar kan jag tro.
Slobi hade åkt iväg i söndags och det var var nu onsdagen den 24 juli. Idag skulle jag få ny besättning. Det var varmt och jag rekade lite om det gick att bada från bryggan. In mot hamnen var det badförbud, men det stod inget om att det rådde hinder att bada på andra sidan bryggan och det såg fräscht ut, men ingen badstege. Jag hamnade i samspråk med en tjej med tatueringar och en liten knähund. Mina fördomar sattes på prov. Det var väl en udda kombo? Hon var inflyttad från Piteå och jag fick bl a en sammanfattning av hennes syn på Luleås stadsdelar. Luleås getto, det var Hertsön. Porsön, där bodde studenterna och i området Kronan, där bodde de rika. Sedan har vi ju Östermalm, men det var inte så att man betonade att man bodde på Öthermaaalm, som i Stockholm. Så var det med det!
Hur det gick med badet? Det var lite högt att ta sig upp, men jag fick en hjälpande hand av den tatuerade kvinnan och sedan gick jag och hämtade en tamp på båten och konstruerade en egen badstege.
Medseglare: Malin Karlbom och Slobodanka (Slobi) Savinović
Välkommen ombord Malin! Tåget från Stockholm skulle ha gått 17:58 dagen innan, men var försenat. Nattåg verkar ofta ha lite slack i tidtabellen, så förseningen var inkörd när det kom fram till Boden och hon hann med det anslutande tåget till Haparanda dit hon kom vid halvåttatiden i morse. Sedan blev det promenad till Torneå och byte till två på varandra osynkade bussar, så trots att det bara återstod ca 130 km kom hon fram till Uleåborg först c:a åtta timmar efter ankomsten till Haparanda. En tapper resenär.Flera seglare vi mött hade talat varmt om Röyttä och vi hade ju dessutom blivit inbjudna av Pekka och Kati att utnyttja Oulun Merenkäviäts bastu. Oulun Merenkäviät sägs motsvara Uleåborgs sjöfarare, men låter man Google översätta blir det Uleåborgs sjöborrar. Sak samma kanske… Innan vi kastade loss funderade vi lite över vägvalet. Det fanns en inre farled som förutom att den möjligen var lite kortare kanske även kunde vara roligare att gå i. I min plotter var djupet angivet till 1,8 m, i Skippo-appen i telefonen var det angivet till 2,4 m, vilket ju hade varit OK vid normalt vattenstånd. Jag konfererade med grannen och i hans kort var djupet angivet till 2,2 m. Först menade han att det var OK att gå där, men när vi låg vid toatömningen hade han tydligen fått second thoughts och kom förbi för att avråda från denna led. Better safe than sorry, men en illustration av hur det kan vara med finska farleder. Vi ger oss iväg. Det fåtal båtar vi ser syns inte på plottern och vi får ännu en gång bekräftat att det är mer sällsynt än i Sverige att finska segelbåtar har AIS. Annars är det, som synes, en gråmulen dag och lite duggregn. Mest slör och läns och vi leker ordlekar för att fördriva tiden. Vi spanade in fiskodlingar och googlade på vad man kan odla i dem: regnbågslax och sik.Även Wolke 7 (Hallberg Rassyn till vänster i bild) hittar till Röyttä, annars var det rätt tomt. De fåtaliga båtarna i bakgrunden hör till någon av de sex båtklubbarna som huserar här. Inte många livstecken, de flesta gömmer sig i båtarna. Ända in på 1960-talet flottade man timmer hit, vilket bearbetades och sedan skeppades vidare. Det var när den verksamheten upphörde som båtklubbarna tog över.Vad var ursprunget tro till denna lilla bryggjärnväg? Den kan väl knappast ha byggts för gästande båtars transportbehov.Röyttä har även en historik som lotsstation, men till skillnad från de flesta f d lotsplatser som stoltserar med en lång historik var lotsverksamheten här bara igång 1933-53. Husen på bilden har bl a tjänat som bostäder åt lotspersonalen. Vad de används till nu fick jag inte klart för mig, men förfallet var påtagligt. På Röyttä konfronterades i alla fall jag av mygg för första gången. Slobi, som är poppis bland myggen, menade att det hade hon minsann upplevt långt tidigare.Vi knackade på hos ett antal båtägare och till slut hittade vi en kvinna som hörde till Oulun Merenkäviät och som dessutom med ett brett leende drog på sig regnstället och knallade iväg med oss till deras bastu för att visa hur det fungerade. På vägen anslöt hennes man som hjälpte till att elda på i kaminen. Om vi längre ner, förutom i Österbotten då, märkte en ovilja att prata svenska, så upplevde vi nu, i Uleåborg eller hos människor som kom därifrån, det omvända. Man ansträngde sig gärna för att prata svenska. Är det närheten till svenska gränsen som skapar någon slags förbrödring? Åter till bastun. Snart kunde vi njuta av den där mjuka härliga värmen man bara upplever i en vedeldad bastu, dessutom ackompanjerat av het ånga och färska björklövsruskor.En spång ledde ner till vattnet och en brygga varifrån man kunde hoppa i som i en lagun omgiven av vass.Men, allting har ett slut och då vill man vaska av sig. Ingen dusch, utan man blandar hett vatten uppvärmt av ugnen med kallt vatten och häller över sig. Eller så är man så cool som Slobi och häller bara kallt vatten över sig.Dagen därpå gick vi vidare. Röyttä lämnade inte några outplånliga spår. Förutom bastun kändes det rätt dystert där. Ute på havet var det också lite dystert. Först dimma. Första gången i år som mistluren fick göra tjänst. Det blev en rätt lång segling idag, 51 M, en del kryss, men med bra fart. Annars var det rätt händelselöst. Händelserna kunde räknas till två. Först denna motorbåt som siktade på oss. Slobi: Men vad gör han? Ska han köra rakt på oss? Många fantasibilder hann passera revy om vad de egentligen var ute efter, den ena mer spännande än den andra. Plötsligt stannade de dock och vinkade. Vi vinkade tillbaka. De låg och drev. Hmm, behövde de hjälp? Men, då ska man ju inte vinka på det viset. Efter att ha legat och guppat ett tag, tog de dock ny sats och körde om oss.Dagens händelse nr 2: Mötande segelbåt med gennaker. I vanliga fall en näst intill icke-händelse.Precis som i alla andra städer vi seglat in i möttes vi även i Torneå av tung industri. Här dominerades bilden av Outokumpus stålverk. Ön vi kom ifrån hette ju Röyttä och industriområdet vi nu möttes av hette även det Röyttä. Har man namnbrist i finskan?Först i efterhand lade vi märke till att vi sladdat in i Sverige och att en del av den finska farleden gick genom den svenska delen av Torneälvsdeltat. Har sjökortsmakarna kapitulerat så pass inför integrationen av de svenska och finländska gränstrakterna att de skippat att rita ut nationsgränsen? Tillbaka till seglingen: Lite nervöst var det i början. Det syntes två alternativa leder på sjökortet. Båda gick över mörkblått vatten. Var vi nu i rätt farled? I början av leden sjönk nämligen djupet snabbt till 2,5 m, men sedan var det djupt hela vägen fram till hamnen.När man väl passerat den tunga industrin var det både vackert med öarna i deltat och fascinerande att se hur folk levde sina sommarliv längs älvstranden. Vi såg både storspov och havsörn. Tur att vi nu hade en f d fågelskådare med ombord.Jag har tänkt att det vore spännande att få avnjuta skådespelet när vårisen i Torneälven lossnade. Tanken att jag skulle bada i Torneälven har jag dock aldrig snuddat vid. Vi ligger i Toranda marina, ett udda ställe. Enligt kartskissen i en hamnguide skulle det finnas två bryggor. Det fanns en. I land möttes man av en restaurang och enorma, asfalterade ytor och byggnader vars användningsområden var lite oklara. In till området hade man rest en portal som såg ut att vilja ge sken av att en spektakulär anläggning väntade. Vi frågade om det fanns cyklar att hyra och receptionisten beklagade sig över att dem hade man väntat på sedan förra sommaren. Det fanns en buss, men den hade ”semester”. Och mycket riktigt, på gårdsplanen stod en buss avställd som antagligen var avsedd för alla de som skulle resa fram och tillbaka mellan Torneås centrum och Toranda. Bilden växte fram av en anläggning skapad av någon med stora visioner utan verklighetsförankring. Senare fick jag höra att Toranda anlagts av någon som bodde i närheten och som hade tjänat en rejäl hacka på att sälja sitt företag.I brist på cyklar hade receptionisten/hamnvärden/bartendern/servitrisen lovat oss att få hyra hennes bil för 200 kr. Mindes vi rätt? Var det verkligen bara 200 hon ville ha? Jodå! Den såg ju rätt fin ut, men det var allt en ”bättre begagnad” V70. Men, vad gör det? Kul att kunna ta sig runt. Vad skulle vi nu se här, undrade vi? – Jo, vill ni kanske till Rusta och IKEA? Va! Tänkte vi. Njae, sa vi. Jamen, då ska ni åka till Kukkolaforsen och till Seskarö. Det lät ju lite mer spännande. Bilen skulle vi få tillgång till från kl 13, så Malin gick en promenad till kyrkan och jag och Slobi, började dagen med lite yoga.Vi åkte runt lite i Torneå och nu började min nostalgihjärna gå på högvarv. Mellan jul och nyår 1976 åkte jag runt i Norrland med några kompisar på våra billiga militärbiljetter som man fick när man låg i lumpen på den tiden. Kostade en tågresa fem eller tio kronor? Någon som minns? Vi var då även i Torneå och min minnesbild var att Torneå bestod av en lång huvudgata med diverse mindre tvärgator. Jag minns framförallt hur stora lastbilsekipage tvärnitade när det dök upp någon betydligt mindre bil från höger på en av dessa små tvärgator. Störst går först, var en okänd trafikregel. Den enda huvudgatan med alla sina små tvärgator, kände jag inte alls igen. Respekten för högerregeln kände jag dock igen. Denna björkallé får symbolisera min minnesbild av det förflutna. Vi körde vidare. Plötsligt stod det Övertorneå på en skylt. Jag: – Men, Övertorneå, det ligger ju i Sverige. Malin: – Vi är i Sverige. Helt obemärkt hade vi passerat den svensk-finska riksgränsen.Kukkola var intressant. Inte för att det var världens häftigaste fors, men för att man fick en inblick i hur fisket bedrevs när siken och laxen vandrade upp i älven för att leka. Fokus tycks framförallt ha varit på sikfisket. Åtminstone är det den som uppmärksammas under den årliga sikfesten i slutet av juli. Det är inte vilken liten gårdsfest som helst. Här har t ex Lill Lindfors och Tommy Körberg uppträtt. Och siken är tydligen så pass punktlig med sin lek att den här typen av större evenemang går att planera in. Siken håvas på traditionellt sätt från den här typen av båtar, från patorna eller från stränderna. En fiskare som känner till sikens rastställen på vägen upp för forsen kan i ett drag få upp ett halvdussin sikar. Pator var ett nytt ord för mig och syftar på de bryggor som går ut i älven. Ett under att de stod kvar efter isens framfart. Jag läser någonstans att det är en nästan unik företeelse att fiska från pator. I övrigt ska det bara ske i Amazonas. Räkningar som har några år på nacken visar att tillgången på sik minskat markant emedan tillgången på lax ökat något.– Malin och Pelle! Hej! Foto: Slobi.Längs älven och i byn fanns bl a gamla fiskebodar och två kvarnar. Några hus hade omvandlats till museum och konstutställningar. En konstnärinna som inte pratade svenska, hon var väl finska tänkte jag, visade sig istället prata en förtjusande engelska, vilket jag inte kunde låta bli att kommentera. – Jag är engelska, kontrade hon! Kändes som om hon hittat till världens ände. Det ska väl sägas också att man exploaterat Kukkola som en turistbegivenhet, så här finns både stugor att hyra, hotell, restaurang och camping, men det är ändå värt ett besök. På håll i alla fall, såg finska Kukkola mer genuint ut. Värt att kolla.Man delade tydligen upp sig i lag och jobbade olika pass enligt ett schema. För att få koll på när ett pass började och slutade uppfördes detta klocktorn. Vill ni laga sik på Kukkola-vis? Man trär siken på ett spett, skär skåror på vardera sidan, håller den över öppen eld under en timma och doppar den slutligen i saltlake.Nästa mål var Seskarö. Vi hade hört att man under pandemin spelade in Robinson på Seskarö, så det lät ju som ett exotiskt ställe. Förväntningarna var högt ställda och det började bra. Bron över till ön var fin, men som så ofta när förväntningarna är högt ställda blir man lite besviken. Seskarö kyrka var dock vacker. Därinne pågår ett bröllop och snart kommer bröllopsgästerna ut för att blåsa såpbubblor på brudparet.Vi åker vidare och hittar till en fin strand. Malin var inte badsugen, så hon fick föreviga när jag och Slobi letade efter djupt vatten, långt ut, för att kunna doppa oss. Härligt att ligga på stranden en stund.Vi kör väl ner till byn också, så kan vi titta på den gästhamn vi övervägt att gå till. Vilken tur att vi hyrde bil istället och snabbt kunde lämna den upplevelsen bakom oss. Trist hamn. Med båt hade det dessutom krävts en lång omväg, den fina bron låg som en effektiv stoppkloss om man kom österifrån. Som så ofta finns det dock andra distraktionsmoment, som t ex skyltar där det står FISK. När vi kört förbi den skylten för andra gången sa Slobi – Stopp! Kan vi vända? Jag vill handla! Det blev abborrfiléer till middag denna kväll. Gott!Man behöver inte vara tågnörd för att uppskatta ett besök på Haparandas järnvägsstation. Det är en mäktig, överdimensionerad byggnad. Man kan ana storskaliga planer från tiden för järnvägens tillkomst. Foto: Slobi.Själva byggnaden stod klar 1919 och om jag förstod det rätt igångsattes en renovering i anslutning till att persontrafiken skulle återupptas 2021.Idag bedrivs ingen persontrafik mellan Torneå och Haparanda, bara godstrafik, men detta är den sidan av stationen som användes av de finska persontågen och det ser ju onekligen ut som om något är på gång. Intressant också hur det fungerar i gränstrakter. Förutom att det finns finskt bredspår till Haparanda finns det svenskt normalspår över till Torneå. Ofta använder man tre spår när det är fråga om olika spårvidder, men här är skillnaden så liten mellan de olika spårvidderna att ett tredje spår inte ryms, så här löper fyra räler på en och samma banvall. Intressant? Tja, kanske bara för en nörd… Varje spår har tydligen var sin trafikledning, så det gäller att de har en bra dialog med varandra så att tågen inte krockar.När banan till Haparanda stod klar 1915, var det fortfarande världskrig. Först Karungi och sedan Haparanda blev viktiga knutpunkter för post och paketgods. Dessutom var det tsarrysslands enda fredliga väg västerut. Idag för banan en undanskymd tillvaro och som synes är trafiken allt annat än livlig. På tåget som Malin tog från Boden till Haparanda var det tre (!) resenärer och de flesta tycks fortfarande resa med Norrlandskustens dubbeldäckarbussar. Men, kanske kan man hoppas på en renässans. Finska SJ, VR, lär utreda möjligheten att börja köra intercitytåg mellan Haparanda och Uleåborg, efter det att elektrifieringen av den finska banan blir klar. Detta skulle kunna bli verklighet redan under 2025. Jag läser också om planer på regionaltrafik ända från Brahestad till Haparanda, vilket skulle innebära att Brahestad fick tillbaka sin persontrafik på järnväg.Nu går nostalgihjärnan igång igen. Förvaring av effekter. Smaka på det. Och resgods. Hur många vet idag vad det står för, att man kunde pollettera sina väskor eller sin cykel som fraktades i en särskild resgodsvagn. Minns ni de miljövänliga eltruckarna som ilade fram och tillbaka mellan stationshuset och perrongerna och som kördes med spakar?Idag råder det stiltje, men kanske kan man ana en annalkande frisk, internationell fläkt.Haparanda var busy med Power meet. Barnen på den intilliggande stranden verkade dock tämligen obekymrade över den saken. Vattnet var varmt och solen sken. Observera även järnvägsbron i bakgrunden, delvis inklädd i presenningar.Lika intressant som det var att titta på bilarna var det att titta på de människor som skockades kring bilarna.Minns ni det lilla ortodoxa bönehuset i Brahestad? Kanske inte så storslagen, men betydligt mer spännande utformning av denna lilla ortodoxa pärla i Torneå.Rykten förtäljde att integrationen mellan Torneå och Haparanda gått så långt att man byggt ett köpcenter mitt på gränsen. Vad spännande! Hur löser man det rent juridiskt, tänkte jag. Men, det visade sig vara en överdrift. Snarare låg det vid gränsen. I Finland.Inte heller Torneå har mycket till persontrafik med tåg idag. Om jag förstod det rätt går det ett nattåg fem gånger per vecka från Torneå till Helsingfors. I väntan på att ombyggnadsarbetena blir klara vid Torneås gamla järnvägsstation får man dock ta sig ut till en liten hållplats i vad som liknar ett industriområde, för att kliva på nattåget.Efter mycket krångel med att utföra en så enkel sak som att tanka bilen var vi åter i hamnen. Förutom att tanka hade vi även tänkt allt mer på tanken om en midnattssolsegling till Haparanda Sandskär. I hamnen träffade vi Sanna och Juha Eteläinen som hade varit så vänliga och hjälpt oss att visa oss till och få igång bastun på Röyttä.Sagt och gjort. Först tänkte vi bara tömma toan. Vi hörde oss för om djupet vid och fram till toatömningsbryggan och jodå, det borde vara tillräckligt. Försiktigt, försiktigt närmade vi oss toatömningsbryggan, men det tog stopp. Bara att ge upp den tanken och ge sig iväg med oförrättat ärende. Fortfarande långsamt, men med något högre fart gick vi ut mot farleden. Men, då djävlar, tog det rejält stopp. Slobi flög omkull och gjorde sig illa och blev också lite chockad. Det är rejäla krafter som släpps lösa även från låg fart till omedelbart stopp. Vi försökte naturligtvis ta oss loss själva, men båten satt där den satt och Juha rapporterade inifrån bryggan, via VHF:en, att vi inte rörde oss en tum. – Jag ringer sjöräddningen, meddelade han. En stund senare pratade jag själv med dem och de lät lite osäkra på vad de kunde göra för oss. Ont om enheter i närheten, sade de. Vi satt där vi satt och funderade över vad som kunde ha gått snett. Det såg ut som om vi stod på en rät linje mellan två gröna prickar, vilket väl ändå borde innebära att vi var i farleden? Hade vi slarvat med att kolla vattenståndet? Kunde det vara lågvatten? Men, den enkla sanningen var nog att jag gjort en för snäv gir ut ur hamnen. Så småningom blev vi dock uppringda av en av herrarna på bilden som pratade bra svenska och som meddelade att de var på väg och borde vara på plats om 45 minuter. Ont om enheter i närheten, som de sa på Turku Radio? Sjöräddningsbåten kom från närbelägna Röyttä i Torneås hamn… De fick storfallet och fick tippa oss rejält åt sidan och först efter andra eller tredje försöket kunde vi själva köra loss. Vi tackar ödmjukast för hjälpen och det vänliga bemötandet. Som vanligt får vi väl säga. När blev vi ovänligt bemötta av en finländare? – Det fattas ett sjömärke här, fick vi höra. Om det var hans personliga åsikt eller om det de facto skulle finnas ett sjömärke som inte fanns framgick inte. Rätt fantastiskt att kunna få hjälp så snabbt, mitt i natten dessutom och att det inte kostar ett öre.
Vi pratade även med Sweden Rescue, men de konstaterade att vi låg några meter på fel sida om nationsgränsen, så eftersom alla mådde bra, bortsett från Slobis ömmande kroppsdelar och inga barn fanns ombord, kunde de inte erbjuda oss någon hjälp. – Var vi möjligen med i Sjöräddningssällskapet? Och nu fick jag ju skämmas ännu mer. När jag började längesegla och mest seglade i Danmark och Norge tyckte jag inte det fanns någon poäng att vara med längre och när jag sedan kom tillbaka till Sverige blev det aldrig av att gå med igen. – Nähä, men kanske kan du betala nu och få hjälp av dem ändå, tyckte man på Sweden Rescue. Jag kontaktade aldrig Sjöräddningssällskapet, men snabbt som tusan blev jag i alla fall medlem igen.
Senare fick vi höra både från Juha och ytterligare en skeppare som också kom till Haparanda Sandskär att våra tyska vänner gått på samma grund några timmar senare. Sjöräddningsbåten hade minsann att göra den natten. Senare läste jag något på nätet (Marinkiwi) som hade varit bra att läsa innan vi kom till Toranda : ”Följ koordinaterna, sjömärkena funkar inte för segelbåt i alla fall. Vi har prövat och vi slog i sten…” Äventyrligt ska det vara 😉 Skepparen som kom till Haparanda Sandskär berättade också att muddringen av farleden till Toranda egentligen inte syftade till att göra leden tillgänglig för mer djupgående båtar, utan för att förhindra att stan svämmades över. Han menade att leden därför har lite otydlig status, vilket ju kan förklara varför leden inte heller i Skippo-appen hade något angivet djupgående.
Cirka två timmar försenade kom vi iväg, d v s strax efter midnatt, först med lite stukat självförtroende, men nu var vi taggade igen… Foto: Slobi.När vi lämnat fastlandet bakom oss har solen gått ner, men det är ljust hela natten. Lite lustigt att läsa hur ljusa nätter beskrivs när man söker information om solens upp- och nedgång: skymning och gryning inträffar samtidigt. I det här fallet kl 02:00 finsk tid.Segla försiktigt, får jag höra ibland. I natt skulle det ändå blåsa en del och efter en stunds segling i den stora farleden ut från Torneå skulle vi ut bland grundfyllda vatten, så genom att bara rulla ut förseglet, sänkte vi farten för att hinna med att navigera. Vi ville ju inte ringa sjöräddningen en gång till ;-). För Slobi var det en ny upplevelse att det var så ljust. Foto: Slobi.En knapp timme efter det att skymning och gryning inträffat samtidigt är solen på väg upp igen.Malin stod vid rodret en stor del av seglingen och det var tur att Malin var så pigg. Lite senare gick mina ögon i kors och jag la mig ner för att blunda lite. Kanske var det överdrivet att inte ha något storsegel uppe. Det som på kortet såg ut som om vi skulle vara omgivna av grund, visade sig i verkligheten inte vara så tight och fiskenät såg vi bara när vi fortfarande gick i farleden. Så, en rätt odramatisk segling, men en väldigt vacker natt. Foto: Slobi.2008 publicerade Praktiskt båtägande en artikel om att segla till Haparanda Sandskär och det där har etsat sig fast som en slags dröm. Jag har artikeln kvar och även några andra äldre seglingsbeskrivningar, men drömmen att segla till Haparanda Sandskär kändes smått ouppnåelig. Alldeles för grunt för min båt. Men, så hittade jag plötsligt färskare uppgifter om att man skulle ha muddrat och lagt ut pontonbryggor som levererats av Thomas Olheden, avlägsen bekant som även kör isjakt och som jag träffade på någon fest, någon gång för länge sedan. Man kan ju säga att Thomas bidrog till att min dröm kunde uppfyllas. Tack för det Thomas!När vi kom fram kl 05:30 (06:30 finsk tid) var det rätt fullt i hamnen. När var vi med om detta senast? Vi kunde i alla fall kila in oss mellan två båtar. Vi tyckte vi var så tysta och försiktiga, men den kvinnliga besättningsmedlemmen på den finska segelbåten bakom oss var lite grumpy efter att ha blivit väckt av vår ankomst.Man kan kanske inte påstå att bryggan förhöjer det estetiska intrycket av den gamla fiskehamnen, men en sådan här morgon hade jag inga problem att blunda för det. Vi såg inte många segelbåtar i Finland, men när vi nu kommit Sverige och Sandskär så var plötsligen majoriteten av segelbåtarna finska.Detta var ju den första svenska hamnen sedan vi lämnade Rödlöga en månad tidigare och något som slog oss, i förhållande till Finland, var att alla husen var så välhållna.Härligt att vara här 🙂 Efter några timmars sömn var vi sugna på upptäcktsfärd.Jag läser lite olika uppgifter om huruvida det förr var förenat med tvång att gå i kyrkan. Om inte tvång så fanns det i alla fall ett tryck att man skulle infinna sig till söndagsgudstjänsten. Jobbade man då med t ex fiske långt ut i skärgården, så var det ju enklast att uppföra ett kapell som låg nära till. Det var tydligen inte alltid det fanns en präst närvarande, utan då fick t ex någon fiskare agera ställföreträdare. Jag tror att vi utan undantag kunde konstatera att varje fiskeby vi besökte också hade ett kapell.Oftast var kapellen väldigt enkla. Trots detta kunde man ändå känna av en viss andäktighet när man kom in i dessa rum.Malin såg en levande älg på ön. Slobi och jag fick nöja oss med en död älg.Och öns namn? Jo, det finns goda skäl för namnet.Finaste stranden hittills i sommar. Nu skulle här njutas. Malin och Slobi hade dock myror i benen, så efter en stund fick jag njuta på egen hand.Det är kanske knäppt, men när jag kommer till ett nytt ställe går min hjärna igång med jämförelser. Vad liknar detta? Gotska Sandön? Anholt? Fårö? Ja, en skön blandning.Vi hittade en jättefin träplattform för vår morgonyoga. – Vad var det där ni gjorde? – Yoga. – Det skulle jag behöva. Jag är så stel, berättade en av de ”bofasta” stugägarna på ön. Vi fick lära oss att tomterna arrenderas ut men att alla äger sina stugor, förutom två som finns för uthyrning. Han beklagade sig även över tillgången på strömming. Vi såg hur en liten båt som hade varit ute och fiskat kommit in, men knappt fått någon fisk alls. Sorgligt. Under hans första vecka här hade det varit oväder, kanske samma dagar vi låg inblåsta i Brahestad. Det hade blåst 18 m/s, vågorna hade slagit upp över vågbrytaren och vattennivån hade ökat med 1,2 m. Och sedan kan det ju sjunka lika mycket, lade han till. Lite senare i båten konstaterade vi att det sjunkit till 2,4 m. Hamnen sägs vara muddrad till 2,9 m. Hmm, det får inte sjunka lika mycket till, då står vi på grund igen.Det blev två hela dagar på Sandskär och dag 2 skulle vi utforska Norrudden, ett långsmalt näs på andra sidan ön. Slobi: Det här är den vackraste ön vi besökt hittills .Vi hörde flera gånger vad vi trodde var sälar, vi försökte följa ljudet men såg inget, inte ens i kikaren. Foto: Slobi.Nu är vi nära den nordligaste punkten på ön. Fram och tillbaka blev det en fyra timmar lång vandring och jag inser nu att jag hade glömt den lilla detaljen med matsäck. Jag berättar om min och Filips (en av Malins storebröder) erfarenhet av att att ta sig från bussen i Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation, en promenad på c:a två mil. Även denna gång hade jag ”glömt” den lilla detaljen med matsäck. Vi hade lite överbliven chips och läsk med oss. När det så äntligen blev dags för middag på Kebnekaise fjällstation hann jag bara hämta förrättstallriken, så svimmade jag. När Slobi hörde detta var hon snäll och delade med sig av ett äpple.
Sandskär var första hamnen utan Internet och mobiltäckning. Tänk vad beroende man blir. Vattenståndet var lågt som det var. Hur kollar vi prognosen för det? Skulle det bli ännu lägre? Hur är väderprognosen? Ingen strömmad musik. Inget Rapport. Gick inte att läsa på om kommande hamnar. Slobi undrade om hon hade blivit farmor igen. Sedan fick vi tips om att det fanns täckning vid kyrkan. Var annars? Delar av kommande ruttplanering fick vi göra under vår promenad ute på Norrudden. Jag upptäckte senare att jag hade två missade samtal. Jag ringde upp och hamnade hos Sweden Rescue. Den här gången visade det sig att det var Sweden Rescue som ville få vår hjälp. Det hade funnits en båt i nöd utanför Haparanda Sandskär. Hur det gick för dem vet jag inte.
Nära Haparanda Sandskär ligger Malören. Ingen hamn att tala om. – Men vad säger ni om att vi lägger oss på svaj? Vi gled dit långsamt i runt två knop. Länge var det grunt, 7 m t ex, och så plötsligt 59 m. Vilken krater!Slobi var synnerligen skeptisk till att gå ner i jollen och ro in, men lät sig övertalas och efteråt var hon glad att hon hängde på. Kanske trodde hon att betoningen i Malören låg på andra stavelsen, att det låg något olycksbådande över ön… Maaalören heter det ju.Det gjordes ett försök att bygga en hamn, på den norra sidan av ön där vi nu låg på svaj. Det kommer aldrig att gå, sade öborna. Jodå, sa myndigheterna. Resterna av hamnen visar vem som fick rätt.I byn blev vi mötta av ö-hunden. Den kallades så. Som synes gör man nu ett nytt försök att få till en hamn. Denna gång på den södra sidan. Vi fick berättat för oss att man blivit försenade och att arbetet nu låg nere p g a att vi var mitt inne i häckningssäsongen.Hunden tog oss med till kyrkan och tog sig kanske väl stora friheter. Eller är det ett kapell? När övergår ett kapell till att vara en kyrka?Kyrkan (kapellet) var naturligtvis inte lika stor som den väldigt speciella fyren, men liksom fyren en imponerande byggnad. Visst kan man ana någon slags samklang i utformningen av fyren och kyrkan/kapellet?Det är inte svårt att föreställa sig umbärandena befolkningen här fick utstå. Tänk er en låg ö, höststormar, en kall vinter, fukt och kyla som kryper in i husen, is och snö… Men, också underbara dagar med sol och blått vatten och en obruten horisont. Blir man inte lite sugen att prova på…Det räckte med att lämna Malören så sprack himlen upp.Härlig segling. Foto: Slobi.Det här bör vara Likskär med sitt fiskesamhälle.Först sol och bad, sedan en fördrink som naturligtvis bör avnjutas på fördäck. Vi ligger på svaj vid Stora Huvön, utsedd till en av Sveriges vackraste öar. Först ska vi äta och sova. Imorgon blir det upptäcktsfärd på ön.Vad ska man säga till sitt försvar? Ännu en solnedgångsbild…Min gummijolle är inte stor, så när vi rodde in till Malören rodde vi två vändor, men nu vågade besättningen knö ner sig alla på en gång. Det började med lättsamma stigar i behaglig skog.Slobi är snabb och spontan med sina omdömen: – Den här ön är ännu finare.Det blev mer kuperat och det gällde att ha koll på var man satte fötterna.Vad har fått mig att tro att hjortron bara är gott på burk? Har jag bara plockat omogna hjortron? De här hjortronen var bland det godaste jag ätit i bärväg.Stora Huvön är poppis bland klättrare, står det att läsa. Vi börjar förstå varför.Lämpliga seglarskor på Aquileja.Är detta fnösktickor? Fnösktickor kan tjäna som fnöske, d v s tjäna som hjälp för att göra upp eld.Rätt otillgängligt, men kul också att ta sig runt. Det blev många hopp från sten till sten. Slobi var nog lite kaxigare än vanligt. Inspirerad av Malin månne?En geolog skulle säkert kunna berätta något spännande om denna och andra stenar på ön.Och är då detta skägglav? Vackert och lite trolskt när solstrålarna silas igenom.Vi hade haft sällskap av en annan båt under natten. Vi beklagade oss först för att vi kom för nära, men mannen ombord tycktes snarare tycka att det var lite trevligt. Vi valde dock att lägga om ankaret så att vi kom längre ut.Rena rivieran. Vi sörlänningar tyckte det var en märklig upplevelse att se dessa stränder och alla som var ute med sina båtar och solade och badade. Detta är ju trots allt norra Norrland!Riktigt varmt idag.Ser skönt ut.Jag tror fiskarna kände på sig att detta inte var något seriöst fiskafänge. Inget napp.Att komma till Töre var lite av ett antiklimax. Bojen symboliserar den nordligaste punkten i Bottenviken och den måste man ju bara runda. Men, i övrigt, en trist hamn med en cementterminal som såg rätt övergiven ut. Vi fick i alla fall ett diplom för prestationen. Vad ska tyskarna tycka när de går i mål här, i kappseglingen från vackra Wismar? Denna kappsegling, MidsummerSail Agora Direct, är den längsta och lär också vara den tuffaste kappseglingen i Östersjön. 2024 lockade den 147 båtar till startlinjen.Myggen har hittills inte orsakat så mycket besvär. Slobi protesterar. På Röyttä när vi skulle gå till bastun begåvades Slobi med många myggbett och även innan dess säger hon sig ha blivit ansatt av myggen. De tycks särskilt förtjusta i henne. Nu är det dock gott om mygg. Ett regn är i antågande, vi har impregnerat oss med myggspray och barrikaderat oss inne i båten i skydd av myggnät.Det mest spännande vi hittade i Töre var att det var utgångspunkten för Europaväg 10. Jag levde i tron att en Europaväg passerar genom ett antal länder, men det räcker tydligen med två. Den andra änden av E10:an är Å ute på Lofoten. Töre och Å, två europeiska metropoler.Härifrån skulle Malin ta bussen till Luleå för att sedan åka vidare med tåg tillbaka till Stockholm. En lite enklare resa än den till Uleåborg. Tack Malin för att du kom och gjorde oss sällskap! Hoppas du hade utbyte av seglingen trots de långa resorna. Vi själva kastade loss och drog oss mot Luleås skärgård och dess 742 öar. Mer om det i nästa inlägg.
Nu har vi ju också lämnat Finland och det kanske vore dags för en resumé. Vad var bra, vad var mindre bra? Jag trodde att Finland var ett land med traditioner av att baka gott bröd, men tillgången på färskt bröd i livsmedelsaffärerna tyckte vi var väldigt begränsad. Numera säljs ju även starköl i de finska livsmedelsaffärerna och det var ju bra, men så många öl köpte vi ändå inte. Den var väldigt dyr. Systembolaget framstod som rena lågpriskedjan.
Gästhamnarna hade ett synnerligen varierat utbud av tjänster. Så är det ju även i Sverige, men jag upplevde det ändå som att man är lite säkrare på vad man kan räkna med i en svensk gästhamn. Och detta med språket, vi upplevde många gånger att den information som fanns bara var på finska. Man verkar inte alltid vara inställd på utländska gäster. Eller är det likadant i Sverige, bara att man inte reflekterar över det eftersom det inte blir ett problem? I Sverige är vi kanske också lite bortskämda med skärgårdsidyller i form av t ex gamla fiskelägen. Det upplevde vi inte i Finland på samma sätt.
Å andra sidan har vi alla dessa fina trästäder i Finland. Mina favoriter blev Kristinestad och Jakobstad. Och så denna överraskning, Uleåborg. En, relativt sett, storstad så långt norrut. Inte alltid de charmigaste byggnaderna, men ändå, ett så positivt intryck. Och viktigast av allt: alla trevliga, nyfikna, hjälpsamma, omtänksamma, generösa finländare vi mött. Det var en positiv överraskning. Min tidigare erfarenhet av finländare har väldigt mycket varit baserad på erfarenheter från företagsvärlden och då har det mer handlat om ”Management by Perkele”.
Men, vad beror det på att husen i både städer, byar och fiskesamhällen vanligtvis är i betydligt bättre skick i Sverige. Saknas intresset eller har finländaren i gemen sämre ekonomi så att det är det som spelar in? En annan observation: Finländare tycks i förstone bedöma öar och hamnar utifrån bastun. Annat tycks vara sekundärt. Kan vara bra att veta.
Sammanfattningsvis har seglingen längs finska kusten varit väldigt intressant och lärorik, vi har njutit av härlig segling och mestadels vackert väder och vacker natur. Och som alltid, spännande att ge sig ut på nya vatten och upptäcka nya miljöer i land.
DISTANSER:
Uleåborg-Röyttä: 24,7 M
Röyttä-Torneå: 51,1 M
Torneå-Haparanda Sandskär: 26,2 M
Haparanda Sandskär-Malören: 5,8 M
Malören-Stora Huvön: 21,1 M
Stora Huvön-Töre: 15,5 M
Någon sa att nackdelen med att segla längs finska Bottenhavs- och Bottenvikskusten var att det var så grunt att man fick gå långt ut till havs och sedan gå fram och tillbaka för att komma in till hamn. Jag blev påmind om detta påstående när vi anlöpte Jakobstad som ligger rätt långt in i en skyddad vik, men det är ju inte annorlunda än de flesta städerna längs Norrlandskusten. Så nä, nog kan man ofta följa kusten och se in över land eller passera genom små skärgårdar. Idag ska vi segla genom en sådan skärgård. Vi ska lämna Österbotten och gå in i Mellersta Österbotten och då också passera vad som verkar vara en skarp gräns mellan lite mer svenskspråkiga områden och hard core Finland.
Vi kom iväg lite senare än beräknat, först skulle det klämmas in både tvätt och yoga och som sagt, sedan tar det en stund innan man kommit ut ur hamn. Återigen passerar vi Baltic Yachts och nu har denna bjässe, 175 fot lång kommit tillbaka rån Gotland runt där hon slog storleksrekord i årets upplaga av kappseglingen. Hon kom dock inte så långt, utan bröt redan efter några timmar. Båten, Baltic 175 Ravenger, är egentligen från 2017, men har genomgått en niomånaders ombyggnation med sikte bl a på förbättrad prestanda och ökad komfort. Marknadsföringschefen vi pratade med (se förra inlägget), mumlade lite om att man haft hydraulikproblem. Tråkigt naturligtvis, när hon nu skulle visas upp i en kappsegling för första gången.De ser inte så muntra ut ombord.
Vindarna var till en början rätt svaga till måttliga. Till en början ganska mycket medvind och sol, men efterhand allt mer mulet, men ändå behagligt.
Det är ju rätt välkänt att kusten längs västra Finland är stenig och grundfylld. Och inte lär det bli bättre. Landhöjningen per år är 0,85-0,9 cm (hittar lite olika uppgifter om detta). Jag antar att takten avtar med tiden, men om man leker med tanken att takten skulle förbli densamma hävdas det att Bottenviken om 2000 år skulle bli världens största insjö och att man skulle kunna gå torrskodd över Kvarken.
Tillbaka till nutiden. Tankar, dagens mål, är ännu så länge en ö och den ligger som en nordlig utpost i skärgården mellan Jakobstad och Karleby. Det är en lotsplats och tidigare bemannad fyrplats. Trots mycket sten runt omkring oss så noterar vi lite förvånat att det ändå dyker upp en och annan sandstrand längs vägen. Frampå dagen övergick seglingen till kryss, bitvis en bra bit utanför farlederna, men i några fall fick vi stötta med motorn när vindvinkeln blev för liten och grunden låg tätt utanför farleden. Vinden ökade och i samband med regnskurar blåste det på ordentligt.
Som vanligt gällde det att ha koll när slagen gick utanför farleden, så at vi inte överraskades av ytliggande fiskenät.
På Tankar blev vi mottagna av bl a Bruno på Wolke 7. Även Flicka var på plats, den såg vi aldrig i Jakobstad. Bredvid oss låg en en segelbåt från Uleåborg. För ovanlighetens skull föreslog skepparen att vi pratade svenska i st f engelska. Jag tror han ville hålla sin svenska vid liv. Han berättade bl a att de inte var så många seglare i Uleåborg, kanske 100 segelbåtar. För att få lite proportioner bor det c:a 210 000 personer i Uleåborgs kommun, varav merparten i tätorten. De kastade loss och skulle nattsegla direkt hem, 110 M. Ingen stor skillnad mot att segla på dan tyckte de, det blev ju inte mörkt. Vi kanske ses i Uleåborg då, avslutade jag, utan att egentligen tro på det.
Tankar gav vid första anblick ett idylliskt och vackert intryck.En enklare kyrka eller snarare kapell kanske, hade jag nog inte sett förut. Allt eftersom intrycken från olika skärgårdsöar adderades insåg jag att detta måste ha varit rena lyxen. Bänkarna hade ju ryggstöd.Någon liknande fyr, med sin rundade fot, vet jag inte om jag sett förut. För övrigt Finlands ljusstarkaste.Vid en närmare åsyn gav Tankar ett bitvis deprimerande tryck. Vem hade t ex väntat sig att möta en nedknarkad kille här ute, som knappt klarade av att stappla in i ett av husen.Även en del hus som ändå var bebodda, såg lite halvt förfallna ut.Men, tillbaka i hamnen lättades sinnesstämningen upp.Ingen tvekan om kopplingen till skärgården.Gässen hade kanske inte hade valt den mest strategiska platsen med sina ungar, precis bredvid stigen ut till bryggan. De markerade tydligt att de ogillade vår närvaro.
Vi tittade på lite olika alternativ på väg norrut. Vädret skulle bli sämre och till slut bestämde vi oss för att gå ett lite längre ben, hela vägen till Brahestad. Vi räknade med att Brahestad låg drygt 60 sjömil bort. Då hade vi både övervägt att gå in till Karleby och de två hamnar längs kusten som kunde ta emot en fyrtiofots segelbåt med behov av lite över 2 m vatten. De två kusthamnarna kändes inte som ställen man ville tillbringa en vilodag på, men missade vi något när vi nu dissade Karleby (Kokkola på finska)?
Till en början hade vi bra vind, halvvind till slör och livet ombord kändes väldigt behagligt. Efter några timmar gick det dock allt långsammare och efter fyra timmars segling startade vi motorn. Jag försöker i det längsta att undvika motorgång, vädret var fortfarande jättefint, men det skulle både börja regna och även blåsa allt mer under kvällen, så vi var angelägna om att komma fram innan det brakade loss. I Windys prognos antog byvindarna ilsket lila färg, d v s runt 20 m/s och då ligger man gärna i en välskyddad hamn.Ännu inga tecken på oväder, men det gäller att hålla koll på vad som händer med molnen. Annars brukar jag resonera att man kommer så långt man kommer. Efter 1 1/2 timme kunde vi stänga motorn och börja segla igen. Det var nu både mörka moln på himlen och lite vind. Vi gav upp en gång till och gick för motor, men denna gång bara under 20 minuter. Det förutspådda regnet såg vi runt omkring oss, men vi förblev torra.Under längre seglatser får man sysselsätta sig efter bästa förmåga. Vårt intryck hittills var att det fanns väldigt många vindkraftverk i Finland, jämfört med i t ex Sverige. Hur var det egentligen med detta? Just den frågan, t ex vindkraftverk per ytenhet hittade jag inget svar på. Men, i Sverige kom 2023 21 % av den producerade elen från vindkraft. Danmark leder världscupen i vindkraft uttryckt som andel av producerad el (40 %) , emedan endast 14 % av elförbrukningen i Finland, under 2023, kom från vindkraft, så något belägg för våra intryck hittade vi inte.Ännu en insegling som präglas av tung industri. Det visade sig att det är SSAB som äger stålverket här i Brahestad. Brahestad är ingen stor stad. Här bor ca 24 000 personer. Än så länge är det en djup farled, men längre in blir det mer spännande. I sjökortet stod det 1,9 m, men olika webbsidor lovade mer djup och i vår hamnbeskrivning hävdades det att man lodat till 2,7 m och vi hittade inte ens så grunt vatten.I Brahestad möttes vi av dunka, dunka. Ju närmre vi kom desto bättre lät det och det visade sig vara ett riktigt bra liveband som spelade i hamnen. Ni kan ana scenen på andra sidan vattnet. Vi fick bl a höra ”Sommaren är kort, Det mesta regnar bort…” på finska. Symboliskt nog öppnade sig himlens portar precis när bandet gått av scenen och när vi nästan var klara med att packa segel mm.
Vår entré i stadshamnen väckte ovanligt mycket uppmärksamhet, någon menade att detta inte var någon gästhamn, andra bara tittade och kommenterade och några finnar som nog hade några glas innanför västen och knappt kunde någon engelska ville ändå uttrycka vilken tjusig båt vi hade. Det är ju alltid trevligt förstås. Gästhamnen hanterades av restaurang där konserten varit och när Slobi skulle gå för att betala hamnavgiften var det fortfarande mycket folk kvar och hon kände sig uttittad som om hon vore en utomjording.
Restaurangen drevs av ett par och verksamheten inkluderade vad man får anta vara en marginell bisyssla, hanteringen av gästhamnen. Åtminstone tycktes man inte ha inrättat verksamheten för att effektivt hantera båtgästernas behov och kanske behövdes inte det med det fåtal gäster man hade. Man kunde improvisera . Jag hade försökt kontakta dem innan vi kom dit, men senare förstod vi att de tyckte det var obehagligt att svara på främmande, utländska nummer. Slobi fick dock en jättebra kontakt med framförallt kvinnan som ställde upp och åkte dit för att lämna oss tillträde till tvättstugan som var belägen inne i restaurangen. När vi kom dit senare för att tömma maskinen hade hon redan hängt in tvätten i torkskåpet och vikt en del av tvätten. När händer sådant annars? Tack för er vänlighet! Foto: Slobi.Idag: Brahestads museum som berättar om stadens historia som sjöfarar- och skeppsbyggarstad. Tidigare: stadens tull- och packhus. Huset är från 1848 och det ligger alldeles intill vår förtöjningsplats.Lite ovanligt att förse, vad som i alla fall såg ut som ett privat bostadshus, med en klocka. Fint. Ännu finare om klockan hade gått rätt. Adressen: Brahenkatu 2.Jag vänder mig om och där ligger Myhrbergsparken. August Maksimilian Myhrberg föddes i Soveliushuset intill parken och var tydligen en man med ideal som deltog i olika frihetskrig i bl a Grekland, Polen och Spanien. I vuxen ålder vistades han inte mycket i staden, men uppenbarligen var man stolt över hans insatser eftersom man förärade honom denna staty.Vi råkar hamna på en guidad tur i Soveliushuset, alltså huset där Myhrberg föddes (mamman hette Kristina Sovelius). Huset uppfördes 1781 och är det äldsta huset i staden. Visningen var på finska, så int förstod vi så mycket, int.Istället fick vi insupa husets fina atmosfär och gissa oss till vad vi såg.Brahestad grundlades delvis på släkten Sovelius marker och familjen bedrev affärsverksamhet under närmare 300 år. Man hade ett handelshus i staden och man drev också rederiverksamhet, vilket en del av inredningen vittnar om. Återigen nämns tjära som en av de viktigare exportprodukterna. Tjära? Tänk att det kan ha varit så stort.Man kan tänka sig att rökdimman låg tät när man tuttade fyr på tobaken i dessa tjusiga pipor. Är det sjöskumspipor kanske?Vad vore ett förmöget borgarhem utan piano och pianosoaréer. Inte förrän när jag nu tittar på bilden reagerar jag över utformningen. Är det klanglådan som är utökad i djupled på höger sida av klaviaturet?Vi inser att det inte är så givande att lyssna på den finsktalande guiden och smiter iväg. Ute på stan upptäcker vi ett ortodoxt bönehus. Jag har visserligen noterat att det i Helsingfors finns en stor ortodox katedral, men har inte tänkt så mycket mer på det. Det finns alltså fortfarande människor i Finland som bekänner sig till den ortodoxa tron? Tron och trosutövarna försvann inte med att Finland blev fritt från Ryssland. Jag googlar och får veta att det finns c:a 59 000 människor i Finland som hör till den finsk-ortodoxa kyrkan, vilket motsvarar c:a 1 % av Finlands befolkning. Detta kan jämföras med den evangelisk-lutherska kyrkan som 65 % av befolkningen tillhör.Här står Per Brahe och spanar ut över stadens ovanliga torg, Pekkatori. Ovanligt för att det har fyra slutna hörn. Brahestad grundades 1649 av greve Per Brahe som bland annat var generalguvernör i Finland, men han lär aldrig ha besökt staden som tog hans namn. Statyn är en mindre replik av en annars likadan staty i Åbo.Det här såg trevligt ut. Vi tittar in och där satt Bruno och Anke, så vi slår oss ner och tar en fika med lokala bakverk. Jag åt en blåbärstårtbit och Slobi något annat bakverk. Ingen av oss blev särskilt trakterade av den lokala konditorkonsten, men ett mysigt ställe.En av de fulaste kyrkor jag sett.Återigen blir vi påminda om det finska intresset för amatörteater. På en gård hade man spänt upp en tältduk och vips hade man en teater. Ja, kanske inte fullt så enkelt, men ändå…Ett snabbmatställe som helt gick inför grillad fisk. Varför finns inte det på fler ställen? För att fisken håller på att ta slut?Redan i Kristinestad hade jag köpt kaffeost. Kärt barn har många namn och ibland omnämns den som brödost istället. Jag frågade en kvinna i affären i Kristinestad hur man åt den och jag fattade det som att det gick till på det vis som Slobi testar. Man doppar den i kaffet som om det vore vanligt kaffebröd. Men, sa hon, det allra godaste är att steka på den lite och äta den med varm hjortronsylt. Hon såg alldeles lyrisk ut och såg ut om om hon i förtroende berättat något syndfullt. Hon hade rätt, det var betydligt godare än att doppa den i kaffet. Den gnisslade på samma sätt som Haloumi.Det spricker upp och det blåser friskt och det känns skönt att ligga så tryggt i hamnen. Samtidigt är det lite stressande med att ständigt höra hur det tjuter i riggen och man nästan tappar balansen i båten när den kränger till i samband med en vindby. Idag har jag noterat vindbyar upp till 15 m/s och ute på havet sägs vågorna vara upp till tre meter. Där vill man inte vara, så vi väljer att ligga kvar ytterligare en dag. Förutom att 3 m höga vågor är 3 m höga vågor så känns det också olustigt att gå i farleder över vatten där det är 3-10 meter djupt när det är så hög sjö eller i en farled med ett angivet farledsdjup om 4 m. Man blir inte alltid klok på farledsdjupen i den finska korten. En delsträcka nära Brahestad har ett angivet farledsdjup om 2,2 m samtidigt som den enbart går över vatten som i kortet har ett djupområde mellan 3 och 10 m. Förklara det den som kan. Vinden gör också att vattenståndet i Bottenviken kan variera rejält. Jag läser någonstans att det kan variera hela 3 m. Just denna dag var det t ex +80 cm i Kemi.Så vi blir kvar en dag till och tar ytterligare en promenad på stan. Nere vid den centrala gästhamnen är det fint, finare än när man kommer längre upp i stan.Där kan det se ut så här.När vi kom in i hamnen slogs vi av hur fint det såg ut längs stränderna med alla planterade bollpilar, såg det ut som i alla fall och alla välansade gräsmattor.Pampig byggnad. Var det återigen en skola som utstrålade sådan auktoritet? Jajamän. Keskuskoulu hette den, vilket tydlige kan översätts till Centralskolan.Till slut hittar vi även den f d järnvägsstationen.Några biljetter har det inte sålts här sedan 1988 då persontrafiken på järnväg lades ned.Staden brann ner 1810 och när man byggde upp staden gjorde man det enligt en del nya principer. Kanske blev gatorna bredare då. Säkert säkrare, men inte lika charmigt.Vi hade Anke och Bruno på en drink och de tipsade om en skulpturpark som vi hade missat, så det blev en kvällspromenad dit.Vi hittade först ingen information om skulpturerna, men jag har nu förstått att det är en känd finsk skulptör som hette Kari Juva som stod bakom de många utställda bronsföremålen. De flesta av dem var väldigt fina. Kari Juva tillbringade en del av sin barndomstid i Brahestad och donerade hela 19 bronsskulpturer till staden.Och vem har vi här då om inte självaste Urho Kekkonen, Finlands president under många, många år: 1956-81.Efter tre nätter i Brahestad var det skönt att få kasta loss. Gamla trähus till trots och en trevlig hamn, blev det ingen favorit bland de städer vi besökt i Finland. Vågorna var inte längre tre meter höga, men Slobi hävdar att jag menade att en och annan våg var upp till två meter. Oavsett våghöjd var det i alla fall rejält gungigt. Det gällde att stå på tå för att parera vågorna. Helmut (autopiloten) fick vila. Slobi kände sig lite obekväm under denna första etapp, men efteråt tyckte hon ändå att det hade varit spännande. Hon tyckte också det var kul med att navigationen var lite trickig i det att vi förbi Karlö fick hålla ordentlig koll på sjömärkena i den lite sick-sackiga leden.Egentligen hade vi tänkt oss ett stopp i Marjaniemi på Karlö mellan Brahestad och Uleåborg. I Uleåborg skulle dock min dotter komma ombord, så vi hoppade denna ö som annars sades vara ett fint ställe att besöka. Efter det att vi rundat Karlö fick vi lite sjölä och en mer avslappnad segling, rena räkmackan in mot Uleåborg i 7-8 knop.Vackert sjömärke på väg in mot Uleåborg. En båk?Känns silhuetten igen? Innan man kommer in till de centralare delarna av en kuststad ska man passera tung industri med sina hamnanläggningar. Här finns t ex StoraEnso med ett pappersbruk. Annars är Uleåborg en hot spot för IT och high tech och universitet och Uleåborg har utsetts till EU:s kulturhuvudstad 2026. Stan har vuxit snabbt och har idag ca 185 000 invånare i själva tätorten, vilket gör den till Finlands fjärde största stad.Det skulle ha varit mulet, men större elen av dagen blev solig och när vi la till i Uleåborg kändes det som sommaren återvänt. Skepparen på Flicka tog emot tamparna iförd shorts, vilket inspirerade till ett snabbt ombyte till somrigare kläder.Hammarby sjöstad look-alike.I Uleåborg fanns det flera gästhamnar att välja emellan. Vi la oss mitt i stan vid Salutorget. Som gästhamn betraktat kanske det inte var den bästa vi gästat, lite knölig administration och toaletter och duschar låg en bra bit bort, men det var centralt och på ett kick var man mitt i folkvimlet. Jag frågade den trevlige hamnvärden om de fick många gäster hit? – Ja! De flesta dagar kommer det besökande båtar och ofta har vi 2-3 st. Allt är relativt…Det första vi slogs av var att stan, liksom Vasa, sjuder av liv. På salutorget var det full kommers.Här vakar Toripolliisi över ordningen på Salutorget, tydligen ett av de mest populära foto-objekten i Uleåborg. Toripolliisi kan väl översättas till något i stil med Marknadspolisen och statyn ska ha gjorts som en hedersbetygelse till de poliser som patrullerade här. Man kan undra om det gick vilt till här på den tiden.Vi började med att reka var min dotter Malin skulle komma dagen därpå. Hennes resplan var tåg Stockholm-Boden och Boden-Haparanda, buss Torneå-Kemi och tåg Kemi-Uleåborg. Tåget Kemi-Uleåborg visade sig dock vara ersatt av buss p g a spårarbeten. Lite tråkigt, men ändå bra att man satsar på underhåll. Vi fick istället leta rätt på busstationen. Foto: Slobi.Vid stationen hittade vi också denna kreativt utförda infart till ett parkeringsgarage.Man kan förundras över hur en stad med så kort sommarsäsong kan blomma upp och bli så grön.Nu var Uleåborg en i huvudsak modern stad, men en och annan äldre byggnad ramlade vi på.I fönstren lockar man med Glamour. Intrycket var dock allt annat än glamouröst.Riktigt vacker stadsbild på sina håll.Vad är det som förenar finnarna med t ex japaneser och koreaner? Om inte överallt, så i alla fall väldigt ofta stöter man på dessa karaokebarer.Till middag blev det rådjursburgare. Något förvånande var det inte fråga om rådjursfärs, utan hela köttbitar.
Tillbaka till båten lite tid för reflektion. Slobi: – Märklig känsla att vara så här långt norrut och hitta en stor stad som folk vill bo i. Dessutom en levande stad – det vimlar av folk på stan. När du föreslog att vi skulle segla till norra Finland, tänkte jag, åh herregud, vad har han nu kommit på för tokerier. Kändes helt ogörbart. Norra Finland kändes mycket längre bort än t ex Luleå, förmodligen för att det var så främmande för mig.
Och skulle jag klara av att vara på en så begränsad yta på en båt under så lång tid? Men, ingenting var jobbigt, förutom två gånger då jag slarvade med sjösjukeplåstren och kände av lite sjösjuka. Annars har allt varit fantastiskt. Jag kunde inte föreställa mig hur vi skulle kunna segla ända hit och nu är vi här!
Vid Salutorget, var annars, låg också den mysiga lilla saluhallen.Vad sägs om t ex gravad sik för motsvarande ca 710 kr per kg?Den ultramoderna byggnaden till vänster är Uleåborgs stadsteater. Man är väl förberedd för att vara kulturhuvudstad.Här cyklar vi förbi en badlekplats. För Slobi bekräftade det bilden av att det överallt i Finland satsades på fina lekparker, här t o m en i vattnet.På turistbyrån refererade man till ön Pikisaari som Gamla stan och nog var det ett trivsamt äldre område. Det såg ut som om man på flera håll höll på att piffa stadsdelen lite ytterligare. En förberedelse för kulturhuvudstadsåret?Bilen stämde väl med öns lite bohemiska intryck.Ett exempel på konstig konst längs öns konststig.En av stans småbåtshamnar.Uleåborg var delvis utspritt i Ule älvs delta. Här hade några ungdomar paddlat till en liten oas, en ö i deltat.Ser ni hur brunt vattnet är? Det hade vi noterat även längre söderut, men det blev brunare och brunare, tyckte vi, ju längre norrut vi kom. Sediment från älvarna gjorde vattnet brunaktigt, fick vi höra.Bredvid oss, här på Nallikaris strand, låg en norsk familj som åkt 800 km från Kirkenes till Uleåborg på badsemester. Temperaturen i luften var ungefär densamma som hemma menade de, men i Kirkenes var det liiite kallare i vattnet. Detta att, i bildlig mening, åka söderut har uppenbarligen olika innebörd beroende på var man bor.Det där såg väl mysigt ut. Är det farfar som är ute och seglar med sina barnbarn?I en av Ule älvs fåror stöter vi på ytterligare en småbåtshamn.Och vem har vi här då? Jo, våra båtgrannar från Tankar, Pekka och Kati som snabbseglade hem över natten. En fantastisk segling tyckte de, soligt hela natten! Efter en stunds samspråk bjöd Pekka in oss att nyttja deras båtklubbs bastu på ön Röyttää om vi valde att stanna till där. Vilken generositet! Flera av Uleåborgs båtklubbar hade bastu på Röyttää, så det gällde att hitta rätt klubb: Oulun Merenkäviät.Det såg inte ut som vilket område som helst och det var det inte heller. Byggt i samband med en bomässa i Uleåborg.Men, det här var nog av nyare dato. Modernt, men läckert, tyckte vi. Kul kontrast med den gamla bogserbåten.Ett vattenkraftverk, nästan mitt i stan. Lite ovanligt.Och lite uppströms ytterligare en sandstrand.Bredvid kraftverksdammen fanns en laxtrappa inbäddad i en lummig park. Vi cyklar vidare genom parken och känner att vi trivs i Uleåborg, åtminstone så här på sommaren. Hur det är på vintern törs vi inte tänka på.
Nu ska ta oss till busstationen och möta upp med Malin och imorgon fortsätter vi mot Bottenvikens nordligaste punkt. Mer om det i nästa inlägg.
DISTANSER
Jakobstad (Smultrongrundet)-Tankar: 25,1 M
Tankar-Brahestad: 62,2 M
Brahestad-Uleåborg (Meritullin gästhamn): 55,2 M
Summa: 142,5 M
Gästhamnen i Vasa drivs av Wasa Segelförening som grundades redan 1878, vilket gör den till en av Finlands äldsta segelföreningar. Jag antar att de trevliga ungdomarna som fungerade som hamnvärdar var seglare de med. Vi pratade dock inte så mycket om segling utan halkade in på detta med finlandssvenska kontra finska. Svenska är ju inte längre majoritetsspråk i Vasa, även om jag uppfattade det som att samtliga av de fyra ungdomarna jag pratade med hade svenska som modersmål. Hur går det egentligen till när finskan tar över? Flyttar de svensktalande till Sverige, sker det en stor inflyttning av finsktalande till svensktalande områden eller gifter man sig över språkgränserna och uppmuntrar barnen att i första hand prata finska? Jo, så var det nog, en blandning av orsaker, tyckte de. Inte så mycket klokare. Hur är det då med umgänget? Umgås man lika mycket med finlandssvenskar som med övriga finländare? Och vilken är attityden mellan språkgrupperna? Jag fick lite diplomatiska svar, men kanske var jag något på spåret ändå. Funderar vidare på om seglare med finska som modersmål är välkomna som medlemmar i Wasa Segelförening. Kanske vill de inte bli medlemmar… De sista funderingarna uttalade jag aldrig. Känner plötsligt att jag egentligen vet rätt lite om livet i vårt grannland. Norge och Danmark känns mer hemtamt.
När vi lämnar Vasa blir vi påminda om att staden också är en industristad. Här finns t ex Wärtsilä som har sin tillverkning här i Vasa av motorer som traditionella fartygsdieslar, men nu också motorer som går på metanol. Man håller även på med att etablera ett teknologicenter här.Det skulle börja blåsa kraftiga vindar under eftermiddagen, så vi kastade loss rätt tidigt i Vasa. Redan strax efter åtta hade vi lossat förtöjningarna. Som jag antydde i förra inlägget skulle vi nu ut på landet och besöka en by. På vägen dit passerar vi under Replotbron som invigdes 1997 och som lämpligt nog byggdes med en segelfri höjd om 26 meter. Jag läser om att det t o m finns planer på en fast väg- och järnvägsförbindelse över Kvarken till Sverige och att Replotbron skulle bli en möjlig länk i sådan förbindelse.Replot gästhamn känns trivsam med sjöbodar och ett behagligt lugn.Strax efter oss kommer det in två äldre träbåtar med seglare som ser ut att vara i samma ålder som båtarna. Åtminstone i det ena fallet såg det ut som om båten var i bättre, fysiskt skick än seglarna. Det är ju i sig hoppfullt. Jag funderar ibland över hur länge jag kan hålla på med segling. Någonstans går ju en gräns. När jag drabbas av sådana funderingar brukar jag tänka på en farbror som beställde en Linjett 34 som skulle levereras lagom till hans nittioårsdag. Om det är en positiv inställning till livet eller dumdristigt, kan man ju också fundera över.Peppar, peppar. Hittills har det mesta fungerat, men en metallbygel som ska skydda lanternan hade brutits av och nu fastnade fall i den, så den måste bort nu innan den i sin tur har sönder något annat. Med viss bävan tror jag, skickade Slobi upp mig i masten. Foto: Slobi.Det hade varit lite kallt i vinden, men här på stranden fick vi lä och kunde njuta av sol och bad under några timmar.Nästa dag känns stranden inte lika inbjudande. Med den ökande vinden kom också ruggigt väder med kyligare luft och regnskurar. Jag får lite vibbar från barndomen när jag ser hur simskolan håller igång, utan att bry sig om sådana petitesser som att det faktiskt är kallt.Är detta ett utslag av ödmjuk, finländsk formuleringskonst? Ungefär som när någon säger ”- Nog är det så!” och det därmed ”bör” uppfattas som att det är hugget i sten, att så är det. Borde ”bör” därmed uppfattas som ”skall” och inte som att det är fråga om någon slags rekommendation?Vi hade tagit en vilodag och promenerade upp till byn, som även den, liksom ön, heter Replot. Mera finlandssvenska. Simostået? Letar i finlandssvenska ordlistan, men får ingen ledning där. Någon läsare som vet bättre?Även här går jag bet. Vad är det för märkligt ord? Jag förmodar att Öjtået är finlandssvenska. Märkligt nog är det inte översatt till finska. Ett utslag av att de flesta här har svenska som modersmål? Så nära Vasa och så vips har majoriteten svenska som modersmål.Ska jag gå bet även här? Vad är detta för flagga? Är det en skåning på vift som känner hemlängtan. Nä, det är tydligen vimpeln som hissas i svenskspråkiga Österbotten. En vimpel kallas dessutom husbondsvimpel och är den hissad ska det betyda att husbonden är hemma. Undrar om alla som hissat sin vimpel bryr sig om att ta ner den så fort de åker och handlar. Nu är det väl inte helt lätt att se vad som är överst och underst på en vimpel, men enligt Wikipedia hade gult överst och rött underst betytt att vi istället befunnit oss i någon svenskspråkig del av Egentliga Finland. Visste du att Egentliga Finland är namnet på ett av Finlands landskap? Det visste inte jag i alla fall. Och vilken är bakgrunden till namnet? Låter ju som om Finland delats in i ett A- och ett B-lag, Egentliga Finland och så resten.Återigen denna frisbeegolf. Varför har det blivit så poppis i Finland? Eller är det lika vanligt i Sverige? Inget jag noterat…Jo, jag fick fotografera hans bil. Efter att ha satt sig kröp han ur bilen en gång till och berättade att han konverterat bilen till gasdrift. Världens enda Volvo Amazon som drivs med gas? Frugan som satt bredvid vinkade lite försiktigt när de puttrade iväg. Och, jodå, i bagageutrymmet syntes något som såg ut som en gastank.Lunch? Ja, men ni kan gå till Kvarkens bryggeri. Nu visade det sig att själva bryggeriet låg en bit bort, den lokala restaurangen eller Gastropuben ägdes av bryggeriet, om jag fattat det rätt. De hade i alla fall ett bra utbud på fat av bryggeriets olika ölsorter. Även Slobi, som man sällan ser dricka öl, provade en öl till lunchen.Hoppas jag inte uppfattas som så vild som jag ser ut, med håret på ända. Jag har bett Slobi uppmärksamma mig på när håret står rakt upp, men det tycks hon inte ta någon notis om. Foto: Slobi.Jo, nog var vi på landet alltid och regnet skapade små vattenpölar på grusvägen, precis som det gjorde på landet (Frösakull) innan asfaltmaskinerna förstörde illusionen av att vara på just landet. Jag hörde inte längre några kommentarer om att vägen inte var asfalterad, kanske tyckte Slobi att det var OK med grusväg nu när vi inte var i en stad.Replot kyrka kallas även för Gustav Adolfs kyrka, möjligen beroende på att han på väg hem till Sverige en gång, reste över Kvarken och övernattade i en stuga som stod där kyrkan står idag. Kyrkan invigdes 1781.Nog ser det bitvis rätt trivsamt ut i Replot? Replot var tidigare en egen kommun, men hör numera till Korsholms kommun med ca 20 000 invånare. Inom kommunen räknar man till hundratals öar och den utgör en del av östra Kvarken. Tillsammans med Höga kusten i Sverige är Kvarken upptaget på Unescos världsarvslista. Två länder, ett världsarv. Så kan man tydligen också göra. Kan man då ändå bygga en bro över till Sverige?
När vi vaknade efter andra natten på Replot var det fortfarande mulet. Jag hoppar oftast i för ett morgondopp, oavsett väder, men även Slobi som är något mer skeptisk till att etablera detta som en vana, tog ett morgondopp. Pigga och fräscha var vi redo för dagens utmaningar.
Redan vid nio (tidigt för oss) släpper vi förtöjningarna för att ta oss till en annan, lite mindre ö i samma skärgård, Kummelskäret. FMI:s prognos förutspådde vind mellan 5 och 6 m/s. Windy däremot talar om vindbyar upp till 11 m/s, så för säkerhets skull tar vi ett rev i storen. Molnen har lättat lite, men det blåser fortfarande rätt bra när vi närmar oss Ritgrund. Hit ut har det varit rätt enkel navigering, men nu ska vi ge oss ut i en led som mäter 2,9 m och som bitvis inte tillåter några utflykter i sidled. Den kraftiga vinden gör att vi står på tå och letar efter märken. På plottern är det bitvis bara mörkblått vatten och det ser dessutom ut som om vi kommer att gå rakt över en grynna. Vi varken ser eller märker någon, men ändå lite obehagligt. Facit: Windy hade rätt! Vi noterade byar upp till 11 m/s.Allt går väl. När vi kommer fram ser dock bryggor och hamn inte alls ut som i den hamnbeskrivning vi utgått från. Helt oskyddat ligger vi för vinden som brakar in i babords sida. Jag noterade 12 m/s som mest. Det ser ju ut som om vi lagt beslag på inte bara en utan två eller t o m tre parkeringsplatser. Jag anar ett visst missnöje från grannbåten som är orolig för att vår boj ska flytta på sig och att vi därmed skulle pressa på dem. När tredje båten kom in såg det först lite dramatiskt ut, men allt avlöpte utan problem.
På grannbåten hade de finska som modersmål. Men, hur var det på den tredje båten? Pratade de bra svenska, men bröt lite kanske? Nej då, de hade finlandssvenska som modersmål, men alla ombord kom från olika orter i Österbotten och pratade sin egen dialekt. Inget som lät som den finlandssvenska jag är van vid att höra. Det där lite högdragna och långsamma, men vackra uttalet, kryddat med en del gammalsvenska. Åtminstone låter det så i mina öron.
Vi blev mottagna av en kvinna som jobbade ideellt här och som hade en stuga på en av grannöarna. Hon berättade att vänner och bekanta kunde undra över hur hon kunde jobba ideellt på semestern, men det var ju så roligt att träffa nya människor och det märkte vi minsann. Vi hade nästan svårt att slita oss från hennes behov av social kontakt. Hon var dock jättetrevlig och tyckte det var såå roligt att det kom svenskar hit. – Åh, kommer ni ända från Stockholm! Hon berättade bl a om en äldre kvinna som bott här ute året runt. Hon hade det från säker källa, för kvinnan ifråga var mormor till en av hennes grannar där hon hade stugan. Även om den äldre kvinnan fick en del hjälp av lotspersonalen, gav hon till slut upp och flyttade in till fastlandet, men bara över vintern. Men, hon tyckte det var ett undermåligt boende hon hamnat på. Det gick ju inte att steka strömming, brandlarmet gick hela tiden.Att vi är i en skärgård blir väldigt tydligt när vi klättrade upp för trapporna till den f d lotsutkiken.Stilla, soligt och vackert. Mycket njutbart. Foto: SlobiSlobi: – Det känns som om vi har hamnat i ett paradis i världens ände, som om vi hade seglat mycket längre och hamnat i en annan värld. Jag känner det som att jag beträder jungfrulig mark, men här finns ju rådjursspillning så någon har ju uppenbarligen varit här före mig.Mina aktier står inte alltid så högt i kurs, när jag tar täten ute i naturen. Det blev ju inte bättre av att hamnvärdinnan varnat för att det fanns gott om orm på ön. Nästan så att Slobi övervägde att stanna i båten, men hon övervann sin oro och hängde med. Av hennes blick att döma har hon, trots höga stövlar, nu bara ormar i sinnet. Ormar som kommer att hoppa upp och bita henne. Att hoppa är ju inget typiskt beteende för våra huggormar, men annat är det tydligen i Kroatien där huggormen ”Poskok”, sägs kunna hoppa. Poskok är dessutom den giftigaste arten i huggormsfamiljen.Har jag sett så stora grankottar förut? Är det ett tecken på att naturen här mår bra?Tankar på farliga ormar skingras av tankar på mat.På morgonen har vinden lagt sig.Ibland känns det som ren magi hur intrycken av verkligheten kan växla. Det är samma plats, men vinden dog och det blir en sådan där obeskrivligt skön och vacker morgon. Liksom vinden varvar även vi ner, med yoga och bad.
Det lägger till en finsk båt i hamnen, Flicka, som delvis ska segla samma rutt som vi. Vi kastar loss före dem och seglade först ifrån dem. Emedan vi lät oss nöja med den segling den allt mer avtagande vinden erbjöd, körde de igång motorn och drog om oss. I skrivande stund ser jag att de nästan fullbordat sitt varv på väg från Åland in i Åbolands skärgård, förmodligen på väg mot hemmahamn. Var det Esbo tro? Samtidigt befinner jag mig i Obbola utanför Umeå. Lite olika takt, men alla har ju inte lyxen av att inte vara jagade av de tidsbegränsningar som semestrar sätter. En båtbesättning som dock inte borde behöva styras av semesterbegränsningar var Wolke 7 från Rostock. Hur långt kan de ha hunnit? Marine traffic ger svaret: strax söder om Hudiksvall. Jaha, jag trodde de hade gasat på ännu mer. Vi kör slow sailing idag, det visade sig senare att de dryga 31 sjömilen skulle ta 9 timmar och tjugo minuter.
För första gången i sommar för Code 0-seglet lufta sig och vi får lite bättre fart på skutan. Jag trodde först att vi nu lämnade Kvarken bakom oss för att gå in i Bottenviken. I själva verket visar det sig att vi glider över från Södra till Norra kvarken.Det kan vara skönt att gömma sig i lä under sprayhooden.
Vi hade dock inte bara de svaga vindarna att skylla på att det tog lång tid. Vi kunde inte fullfölja vår planerade rutt. Fiskenät bokstavligen spärrade av vägen in till Jakobstad för oss, så vi fick backa tillbaka och söka en ny väg in.
Så har vi då hittat ut i farleden in mot Jakobstad. Lite märkliga såg de ut, några av fartygen som passerade oss. Så smala och ändå med hög överbyggnad. De höll ju säkert balansen bra, men de såg i alla fall ut som om de lätt skulle kunna tippa.Man kanske inte kan säga att Jakobstad är Finlands Orust, men de har i alla fall en sak gemensamt i det att man byggt och fortfarande bygger namnkunniga segelbåtar. På lite distans passerade vi först Nautor som bygger Swan-båtarna. På lite närmre håller passerade vi här Baltic Yachts. Idag bygger man jättestora segelbåtar och vid kajen ligger en sådan. En rosa! Vem kan ha beställt den? Hur mycket får dålig smak egentligen kosta? Senare får vi höra att den till råga på eländet ska ha guldfärgade segel.På vägen in blir vi omkörda av denna jättelika katamaran. Varvet som bygger dem heter OQS, vilket ska uttydas Ocean Quality Systems. Inget jag hört talas om tidigare. De ska enligt egen utsago vara builders of ocean explorer catamarans.I hamnen stod en trevlig man och tog emot våra tampar. Han var nere och fixade med sin vackra Haj-båt. Han var född i Sverige av finska föräldrar och kunde fortfarande bräka på dalmål, men var nu tillbaka till rötterna. När han var klar för kvällen tog han sin motorbåt med råoljemotor, skulle jag tro, hem till Gamla hamn. Dunk, dunk, dunk, dunk… Mysigt ljud. Slutsatser av dagen: Slobi tyckte det blev lite långsamt och sent. Vill du undvika fisknät, håll dig i farlederna! Vi kastas mellan världar. Så nära Kummelskäret, men så olika. Jakobstad är ändå ingen storstad, knappt 20 000 invånare (2023), varav 54 % har svenska som modersmål.Vi stannar två nätter i Jakobstad och plockar fram cyklarna. Vi styr söderut längs viken mot Gamla hamn.Var det månne här vaggan till den världskända segelbåtstillverkningen stod?Människor är generellt sett väldigt trevliga och sociala. Man stannar gärna för en pratstund.
Jag citerar rån Internet: ”Trähusområdet Skata i Jakobstad räknas till de viktigaste, enhetliga trästadsdelarna i Finland och är hem till en brokig skara jakobstadsbor.”Café Skorpan är tydligen ett av Jakobstads måsten. Det var vi lyckligt ovetandes om, men det var väl kaffedoften som ändå ledde oss hit. – Har ni någon lättare lunch? – Jo, vi har saltpaj. – Öhh… – Alltså, paj med skinka och paprika. det lät ungefär som i Italien, där man i bästa fall kan välja mellan en söt eller en salt frukost. – Sätter du mjölk på kaffet? Det var jag bara tvungen att skriva ner, så att jag kom ihåg det. Det lät väl gulligt? Sätter du mjölk på kaffet… Kassa-apparaten? Nej, den vara bara fejk. Men, hon vevade gärna på spaken 🙂Det blev visst något sött också till kaffet. Foto. Slobi.En regnskur gjorde att vi flyttade oss närmre bordet intill och också började prata med dem. Kvinnan till vänster vid grannbordet blev nyfiken när hon hörde att vi seglat hit. – Vad har ni för båt då? Jaha, en Linjett… Det verkade hon veta vad det var. – Är du seglare själv? – Njae, jag är marknadsföringschef på Baltic Yachts. Hon berättade bl a att de inte längre hade några finska kunder. Men, i Sverige och Skandinavien i övrigt, i Italien och i Tyskland fanns det pengar. Minsann. Även i Sverige… Man firade 50 år förra året och redan på sjuttiotalet var man igång med kolfiber och sandwichkonstruktioner. Företaget grundades av avhoppare från Nautor som tyckte att Nautor var för konservativt när man höll fast vid tunga deplacementsbåtar (Swan). – Vad borde vi se i Jakobstad då? De tyckte vi skulle åka till en underbar sandstrand med dyner (Fäboda). Det hade ju varit trevligt om vädret var mer inbjudande. Annars tyckte de att vintrarna var brutala, senaste vintern hade de en lång period med 30 minus och massor med snö. Man övervintrar, kurar hemma eller ses på station 23, stadens vardagsrum och restaurang eller så kan man göra en shoppingresa till Umeå. Kvinnan till höger var precis hemkommen från en sådan resa och, hennes ord, t o m hennes man gick igång och fyndade. Vidare fick vi lära oss att barnmorskorna i Jakobstad började pendla till Umeå när BB stängde i Jakobstad för en tio år sedan. För en halv månads arbete kunde de få in motsvarande en månadslön. Och våra sjuksköterskor och kanske barnmorskor också, åker till Norge. Vilken karusell. Och hur var det nu med uttalet, säger ni inte Jaakobstad, d v s med betoningen på den första stavelsen, inte den tredje? Jo, så var det.
Viktiga små lärdomar detta med uttal. Jag har förstått, men kan nog ändå inte förstå att somliga tycker det är fullständigt ointressant med uttal och med viss rätta uppfattar mig som en språkpolis. Kul i alla fall när man kan utvidga uttalsrepertoaren. Jag noterade t ex att Anke på Wolke 7 sa att hon kom från Straaalsund och inte från Stralsund (vilket jag alltid sagt), om ni nu hörde någon skillnad…
Vi bryter upp och tackar för en trevlig pratstund och ursäktar oss med att vi ju måste se lite av stan också.Segelbåtar i fönstret. Marknadsföringschefen vi träffade för en stund sedan sa att hon bodde alldeles i närheten. Kanske här?Inte en vinkel rät och lågt i tak. Charmigt att titta på, men hur är det egentligen att bo i och möblera sådana här hus. Inget för mig kanske.Inte för att det verkade hända så mycket på gatan, men just därför är det kanske bäst att ha koll..Jakobstads kyrka för den svenska församlingen.För en gångs skull en kyrkoport som var öppen.Ett sådant skepp skulle man ha hemma i taket.Den här magnifika klockan satt på hustaket till en nästan lika magnifik byggnad, den f d stengbergska tobaksfabriken. På sin tid en av Finlands största tobaksproducenter. Var klockan en markering gentemot arbetarna att de skulle komma i tid till jobbet? Tillverkningen lades ned 1998.Alternativ form av kattlucka? Eller är det ett exemplar av den särskilda vaktkatten?För detta är var väl ingen kattlucka? Skyfflade man kanske in kolet för husuppvärmningen här? Ger ingen av gissningarna särskilt höga poäng, ser lite trångt ut.Jag letar mig ju lätt till de gulligare kvarteren och husen, så för att upprätthålla någon form av balans……får jag publicera en bild på några fula hus också och……ett hus i förfall som hade kunnat vara fint.Tillbaka till det som är skönt för ögat och för själen.Vilken rolig skylt.Jakobstads rådhus, en vacker byggnad vid ett i övrigt nyrenoverat och rätt trist och livlöst torg. Där har de lite att jobba på.Kyrkan och torget har vi besökt, någon järnvägsstation såg jag inte och det går inte heller några persontåg till Jakobstad längre. Däremot har järnvägen rätt nyligen elektrifierats för godstrafiken. Alltid något…Rätt mycket grönt i stan, som denna lilla oas, vad den nu hette. Kyrkparken kanske?Vi nöjde oss dock inte med föregående park utan trampade ut till Aspegrens trädgård, bara lite utanför stan. Den byggdes upp av en prost med namnet Gabriel Aspegren i mitten av 1700-talet. Sedan återuppbyggdes den i början av 2000-talet och vem träffar vi här om inte mannen som var med från början i detta projekt. – Jag hade jobbat som fastighetsskötare och gick och funderade på vad jag skulle göra när jag blev stor, kanske något med fiske eller trädgård… När jag knackade på här 2001 frågade de vad jag kunde. – Bättre att jag berättar vad jag inte kan: sticka yllestrumpor. – OK, du är anställd! Bland det första vi gjorde var att fara till Stockholm där vi letade efter och hittade en detaljerad karta över hur trädgården var disponerad. Sedan var det ”bara” att sätta igång att återskapa trädgården som den såg ut från början. 65 äppelsorter har vi. Han berättade också lite om sitt liv. Han träffade en kvinna som bara pratade svenska och han pratade då bara finska. Kärlekens språk talade de tydligen båda. Barnen fick bli tvåspråkiga och pappa kunde nu även prata svenska.När det byggdes var det Finlands största fähus. Idag är det museum med en massa föremål från livet på bondelandet. – Kort?! Vår kortbetalning är trasig, men ni kan gå in gratis.Prästgården var på sin tid huvudsäte för ett stort område som lät som ett område större än Österbotten. Slobi är på väg in i den delen av trädgården där enbart växter med förankring i bibeln odlas.Trädgården är indelad i symmetriska kvarter, allt enligt den ursprungliga planen.Det fanns även små hörn för vila i skydd av träd för solen och en kaffe kanske. Var inte vädret lämpat för det kanske man kunde förlusta sig där inne.En gräsmatta full av färg. Timjan enligt Slobi.Man höll på med renovering av gatumiljön. Såg fint ut med björkallé och en å i mitten.
Vi har olika kriterier för hur vi upplever en stad. Slobi tyckte det var för få uteserveringar och rankade därmed inte Jakobstad så högt. Jag håller med om att några uteserveringar hade piggat upp intrycket av staden. Jag kommer dock gärna tillbaka. Det är en charmig och vänlig stad och jag tror att det är en bra plats att bo och leva på. Åtminstone på sommaren ;-). Slobi får dock visst medhåll i visan:
Vi avslutade i alla fall med middag på Pavis. Pavis är seglarrestaurangen i vår hamn. Trevligt och gott, även om det var inomhus 😉
DISTANSER
Vasa-Replot: 13,5 M
Replot-Kummelskäret: 20,2 M
Kummelskäret-Jakobstad (Smultrongrundet): 31,3 M
Summa: 65 M
Nu har det blivit midsommardag och kompassen kommer att fortsätta att peka åt den nordliga kvadranterna. Långt kvar tills vi vänder söderut och Slobi oroas lite över att vi inte ska hinna fram till Luleå i tid för dagen då hon ska mönstra av tillfälligt och hänga med sin dotters familj till Kroatien. Men, vi tuffar på och det blir också några längre ben framöver.
Midsommardagen fortsatte med soligt väder, till en början varmt, sedan lite ökande vind och därmed kyligare och sedan en underbar avslutning med en riktig högsommarkväll. Slobi nöjde sig inte med morgonens yogapass utan sprang också en runda och kände sig väldigt duktig efteråt. Jag blev du med Anke och Bruno. Kanske tyckte de att det var en konstig fråga. Jag har tidigare fått kommentaren från en annan tysk seglare att självklart är vi du, oss seglare emellan. Men, är man hårt drillad under sjuttiotalet i hur man tilltalar främmande människor och nya bekantskaper på tyska, så sitter det djupt rotat.På håll passerar vi ett av Finlands två kärnkraftverk, Olkiluoto. Bygget av den tredje reaktorn (den ljusare byggnaden) drog ut kraftigt på tiden. Den togs i drift under våren 2023, men skulle egentligen ha stått klar 2009. Bygget har också sprängt kostnadsramarna flera gånger om. Jag har sett en uppgift om att den egentligen skulle ha kostat runt 3 miljarder Euro, men att notan slutade på 11 miljarder Euro, något som naturligtvis har blivit ett argument för kärnkraftsmotståndarna. Inget ont som inte har något gott med sig, för oss sjönk i alla fall elpriserna när den nya reaktorn togs i bruk. Jag hade lite vaga minnen om att min kompis Yngve arbetade på ett kärnkraftverk i Finland för ABB och när vi talades vid bekräftade han att det var här han hade arbetat och att han hade bott i Raumo då.Laitakari överraskade positivt, delvis p g a det härliga sommarvädret, men också den vackra miljön, stämningen, folklivet, puben, restaurangen och badstranden med en massa livliga, levande ungar. En sådan kontrast till det delvis folktomma midsommar-Raumo. Jag tänkte först att ungarna som badade inte hade ngn känsel, sedan tänkte jag hoppfullt att det kanske var lokala varma strömmar. Ett äldre par var ju i jättelänge och pratade så lojt med varandra. Inte var det så varmt som det såg ut, men ändå rätt OK. 19° sade den inre termometern efter egna dopp.Man var dock inte van vid att ta emot utländska turister. Nu var vi uppenbarligen i hard core Finland. Allt var på finska. Ytterst få pratade bra engelska, men på restaurangen fiskade de fram en servitris som bott i Nya Zeeland och som tog hand om oss på det mest förtjusande och omtänksamma sätt man kan tänka sig. Tack fina du!Slobi var överlycklig. – Det här är ju otroligt! Tänk att Finland kan vara så här fantastiskt. Det hade jag inte väntat mig.Slobi bjöd på en underbar födelsedagsmiddag, en stor grillplatta med de godaste revbensspjällen jag någonsin ätit, tror jag. Foto: Slobi.Vår servitris sprang bort till glasskiosken och fixade en efterrätt som inte fanns på menyn. Foto: Slobi.Fyra år tog det för frivilliga krafter att bygga denna galeas. Har försökt banka in vad som särskiljer olika typer av segelskepp, men det fastnar liksom inte. Galeas låter dock tjusigt och fyra år låter som snabbt marscherat. Ihana heter hon och som jag förstod det är hon byggd här i hamnen.Vi tittar in på den lokala dansbanan. Folk har fått betala 15 € för att komma in och dansa och dansa nyktert vad det ser ut som, en blandning av barn, unga och gamla. Mannen vi möts av i ingången hämtar sin son som pratar engelska och han berättar att pappan är pensionär och hittar på än det ena, än det andra. Ikväll är det dans, någon annan dag auktion… Sonen berättar också för oss att vi nog är de första utländska besökarna i år. Han menade också att det var lite typiskt Finland att skyltar inte översattes till engelska. Vi fick t ex be någon översätta skylten på bryggan åt oss, så att vi skulle veta hur vi betalade hamnavgiften.
Nästa dags segling började i shorts och t-shirt i sol och svaga vindar, men sedan blev det allt mer mulet och blåsigt. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den finska kusten. Stenigt skulle det ju vara, det hade jag klart för mig. På väg in mot Räfsö passerar vi dock en jättelång sandstrand, Ytterö. Lite otippat. Synd att vädret inte längre lockade till någon badutflykt.
En finsk seglare hade tipsat oss om Räfsö. Men, jag vet inte om vi blev så betagna. Inseglingen skedde via en industrihamn och hamnen gav ett lite trist intryck. Bebyggelsen bestod av mestadels gamla trähus, men de var i varierande skick och gatorna var mestadels breda och utan det där lilla extra som knyter ihop bebyggelsen, utan den där känsla av intimitet. Säkert praktiskt m a p risken för hur bränder kan sprida sig. Kanske påverkades vi av vädret…Intressant i alla fall att se att gatunamnen på kvarvarande äldre gatuskyltar var skrivna på tre språk, varav ryska var ett.Ett besök till ortens kyrka försöker vi alltid få till, men vi hade lite otur. De var oftast stängda. Men, tjusig att titta på från utsidan.Finnarna är roliga med sin vurm för bastu. Här en mobil bastu. För något år sedan stötte jag på en finsk besättning i Söderarms skärgård som hade en tältbastu med sig.Slobi: Va! Har de inte asfalterat! Lite förvånad över denna kommentar. Mitt nostalgiska jag tänker tillbaka på sextiotalet när grusvägen vi bodde vid på somrarna förvandlades till en asfalterad väg. Sommaren förlorad en liten bit av sin charm.Hade vi fått ett annat intryck om vi anlänt idag? Det var soligt och blåsigt när vi lade ut och vi började med två rev i storen. Idag skulle vi kryssa i vindar i upp till 10 m/s i trånga farleder. Precis det vi försökt undvika genom att gå motsols, men inga regler utan undantag. Lite förvånad, noterade jag att jag inte hörde några protester från Slobi. Och vad gäller regler eller snarare mest dominerande vindriktning har jag fortfarande inte hittat någon information om detta. Så, när jag planerade seglingen fick jag nöja mig med att anta att samma förhållanden gällde som längs ostkusten i Sverige. Jag frågade en finsk seglare hur det var med detta och hur det var med sjöbrisen, vilket håll vred den sig åt här… Men, han hade inte heller koll.Vi var helt ovetandes om att Anke och Bruno stod och betraktade oss från en höjd på Räfsö. Foto: Bruno Voigt.Tyvärr lite pixliga bilder, men kul ändå med bilder som är tagna på båten under segel. Foto: Bruno Voigt.
Nu börjar det bli riktigt stenigt och vid något tillfällen tyckte jag det var svårt att hitta alla synliga stenar på sjökortet. I bakhuvudet fanns bilden från åttiotalet av att finska sjökort är mindre tillförlitliga än de svenska. Seglingen gick dock bra. Vi slog och vi slog och slagen gick jättebra utom vid ett tillfälle när jag själv klantade till det och fick en främmande lina i vinschen. Några svordomar, så var saken löst.
Fortfarande kan man gå i farleder som delvis är skyddade, en del mäter 2,4 m andra t ex 3 m. Längre in finns det ibland farleder som kan mäta så lite som 1,2 m. Finns det så grunda farleder i Sverige? Och gott om farleder är det även här, inte bara i de åländska eller åboländska skärgårdarna.
Den värsta överraskningen var när allt vatten på plottern blev mörkblått. Hade jag misstagit mig vad gäller vilket område mina elektroniska sjökortet hade täckning? Hade jag kommit åt någon inställning? Inte mycket ro att söka svaret på de frågorna under en tight segling, så istället fick vi ta till vår back-up. Jag hade valt att ha översiktskort på papper och att ha elektronisk back-up för finnavigeringen, i det här fallet telefonappen Skippo, så nu fick den visa vad den gick för. Lite krångligt var det allt, då skärmen hela tiden slocknade, så det krävdes tvåmansbetjäning. Dessutom suger appen en otrolig massa ström och lagom till vi kom i hamn dog telefonen. Väl i hamn kastade jag mig över plotterns inställningar, minneskort och minneskortsfack. Nä, nog hade jag ett kort som skulle täcka hela Bottenhavet och hela Bottenviken och inte kunde jag hitta några fel på vare sig minneskort eller minneskortsfack (det har nämligen hänt en gång förut att kontakterna i det ena facket hade ärgat). Och inte kunde jag hitta några inställningar som förändrade bilden. Till slut upptäckte jag att ”blåkortsfenomenet” begränsade sig till en avgränsad del av kusten. Någon dag senare fick jag svar från supporten att detta var Navionics sätt att visa att denna del av kusten var otillräckligt sjömätt. Det hade man gärna fått illustrera på något annat, mindre stressframkallande sätt…
Bara för att vi börjat närma oss hamnen är det inte slut på spänningen. Leden in är markerad i sjökortet att den håller 2 m, alltså något under vad min båt sticker, 2,08 m. Men i vår hamnbeskrivning står det 2,2 m, så vi väljer att tro på det och det var nog mer vatten än så.
På väg in i Krookkas hamn hör jag Slobi utstöta ett antal haranger på serbiska. Oklart om det var fråga om besvärjelser eller tacksägelseböner. – Vi lever, kom det till slut på svenska! Men också: – Vad duktig du är. Jag känner mig trygg att segla med dig. Lite motsägelsefullt, men jag väljer att ta fasta på det senare. Ändå var Slobi lite utmattad när vi kom fram och bara la sig bara ner för att vila en stund.
Om nu farledsdjupet in i hamnen stämde, så stämde i alla fall inte hamnbeskrivningen i övrigt. Det som var markerat som gästbrygga visade sig vara en låst brygga som verkade nyttjas av permanentliggare, främst små motorbåtar. Vi fick ta saken i egna händer och la oss här. Det kom förbi en gubbe och önskade oss välkomna. Hamnkapten trodde vi, men honom såg vi aldrig röken av något mer och inte av någon annan gästande båt heller, varken utländsk eller inhemsk.Vi hade redan samlat på oss flera exempel på hur livaktigt musik- och teaterlivet verkar vara i de orter vi besökt. Vi hörde från båten att det lät som en kör övade och när vi kom upp på land fick vi avnjuta en del av genrepet på en pjäs som en lokal teatergrupp skulle ha premiär på några dagar senare. Vi förstod inget, men att det fanns mycket spelglädje gick inte att ta miste påVi skulle kolla in Krookka innan vi gick och la oss. Åt ena hållet räckte det med att gå över backkrönet, så tog byn slut.Åt andra hållet var det inte så mycket större, men en fiskhandlare hittade vi, med eget fiske. Stängt idag, men imorgon skulle det handlas fisk.
Det var nu den 25 juni och det var soligt och vinden hade vridit mot syd igen. Vi hade klivit upp ovanligt tidigt, druckit kaffe och ätit yoghurt och sedan haft ett yogapass på teaterns tiljor. Jag tog ett morgondopp och av någon anledning valde Slobi att duscha. Hon är ofta lite skeptisk till bad i hamnar, men jag har inte uppfattat detta som helt konsekvent. Vi var ju inte bara den enda utländska båten, utan den enda gästande båten i hamnen.
Innan avfärd vill vi ta en promenad till centrum. Krookka hör till Sastmola kommun eller Merikarvia på finska. Kommunen ligger i länet Satakunta. Hur låter det? Nästan som som saatana perkele? Här härskar dock idyllen och något egentligt centrum hittar vi aldrig även om det fanns ett Alko. Kanske ingen bra indikator på vad ett centrum är…Kyrkan var stor och mäktig, men även denna gång var den låst. Med sina 2400 sittplatser är det en av Finlands största träkyrkor. Kan undra vilken beläggningsgrad den har idag när det är gudstjänst. Kyrkan stod klar 1899.På vägen tillbaka letade vi oss fram till en liten å som såg spännande ut på kartan. Inte fullt så spännande i verkligheten, men lite mysigt ändå.
Ja, så var det detta med fisken då. Slobi ville prompt gå och handla hos den lokale fiskaren och kom tillbaka med stora mängder rökt fisk. Efter ett tag: – Borde jag inte ha köpt färsk fisk också? De hade vildfångad lax… Jag ville hellre komma iväg, men med besvikelsen i Slobis ögon gick det inte att stå på sig och efter ytterligare en vända hade vi nästan mer fisk än vi ville äta. God? Jodå, men varmrökt fisk tycker jag smakar mer eller mindre detsamma oavsett typ av fisk.
Efter en stunds segling kunde vi lägga undan Skippo-appen. Vi kom ut ur den blå dimman och kunde sikta vitt vatten igen.Det går inte att sticka under stol med att det blev en mer avslappnad segling när ordningen var återställd. De sydliga vindarna gav oss rätt bra fart norrut. Foto: Slobi.Vi närmar oss inseglingen till Kristinestad och noterar en tjusig kummel. En kummel tycks kunna se ut lite hur som helst, så länge den inte ser ut som en båk…
Kristinestad grundades av greve Per Brahe år 1649. Stadens privilegiebrev undertecknades av Drottning Christina, dåvarande regent i Sverige-Finland, därav namnet. 1973 sammanslogs de närliggande kommunerna Lappfjärd, Tjöck och Sideby med staden och 2021 hade kommunen 6 380 invånare. Av befolkningen talar 54 % svenska och 41 % finska. Något vi fått höra på flera ställen är att det är ute i byarna som de flesta svensktalande bor.
Enligt hamnbeskrivningen ska gästhamnen ligga på motsatta stranden och där fanns visserligen något som såg ut som en gästbrygga, men helt tom. Mitt emot, vid kajen vid själva stan, ligger det dock en massa (nåja, nu tänker vi efter finska förhållanden) båtar. – Ska vi inte testa det istället? Utöver det bättre läget visade det sig dessutom vara den billigaste hamnen hittills: motsvarande ca 60 kr inkl el. Ville man däremot duscha kostade det närmare 180 kr extra för två timmar per gång. En något ovanlig prissättning. Generellt känns Finland annars något dyrare än hemma, men största chocken var priset på färskpotatis, mellan 83 och 106 kr per kg.Första intrycket: Vilken mysig stad! Och första intrycket brukar ju bestå, eller hur? Vi drack musserande vin. Av vilken anledning kommer jag inte ihåg, men det går ju alltid att hitta på ett skäl för att öppna lite bubbel, eller hur? Utöver att vara ute ur plotterdimman, är vi även ute ur den språkliga dimman. Vi är nu i Österbotten och längs kusten här pratas det mycket svenska. – Jo, vi pratar nog lite av varje här, som en expedit uttryckte det när jag försökte komma underfund med vilket språk jag skulle nyttja. Lite senare på kvällen efter en god, hemlagad middag blev vi sugna på glass och satte oss här vid glasskiosken och språkade med en kvinna om skulle hämta sin dotter som skötte ruljangsen i kiosken. De bodde lite utanför stan och apropå språk berättade hon att hon inte så gärna talade finska, att hon var rädd att säga fel. Hennes chef däremot var finska och pratade tydligen inte så gärna svenska, så de löste detta genom att prata sina respektive modersmål med varandra. Så kan man också göra. Intressant att notera är också att finlandssvenskan här inte låter som den finlandssvenska jag är van vid att höra och tydligen skiljer sig dialekterna åt även inom Österbotten.Jag har nog aldrig varit i en stad där jag sett så många köra omkring i traktor. Substitut för raggarbil?Vi har olika referenser. Slobi hävdade med emfas att denna kyrka måste vara nybyggd. Sådant tegel använde man inte förr. Jag visade henne en bild på Allhelgonakyrkan i Lund, men hon såg ändå inte övertygad ut. Kyrkan är byggd 1897 och tillhör den svenska församlingen i stan.Vem vill ha detta som sin adress?Charmfaktorn här är hög. Bara gatubeläggningen man kanske skulle ha önskat att den var av äldre snitt.Ett gammalt saltmagasin tydligen. Verkar höra till det som kallas Lebellska köpmansgården. Allt enligt Google och då måste det ju vara sant. Eller? Jag har testat ChatGPT en del och då får man vara försiktig med att acceptera dess tillförlitlighet. Man kan t o m förhandla med ChatGPT och hävda att: – Du har fel! – Ja OK, du har rätt, kan svaret bli.Nedanför huset med det tjusiga tornet ser man Badhusparken. Det är inte svårt att förstå att det var en rätt välmående liten stad.Och i Badhusparken hade man sett till att det gick att förlusta sig.Vi hade liggedag i Kristinestad och ville göra en utflykt per cykel. Någon hade nämnt Kanonviken som ett trevligt utflyktsmål och på kartan såg det ut som om det fanns en sandstrand där, så vi trampade söderut, ut ur stan.Vi ställde cyklarna och gick till fots sista biten över tillrättalagda spänger.Vackert i och för sig, men ingen sandstrand och kall vind från havet. Vi vände tillbaka.En enstavla på land. Från havet kan de se ganska små ut, men på nära håll ger i alla fall den här ett något överväldigande intryck.Så hittade vi en sandstrand på riktigt med utsikt över den led vi följt in till stan. Det här borde man ägna mer tid åt. Att göra ingenting.Sjöfartsmuséet var stängt, men blotta existensen av ett sjöfartsmuseum och bilderna som hängde utanpå byggnaden gav en hint om vilken betydelse sjöfarten haft för stan. Sjöfarten här har anor från 1600-talet och skeppsredarna i staden lät bygga segelfartyg på lokala varv. Handelssjöfarten peakade på 1850-talet då man efter Åbo och Uleåborg hade Finlands tredje största handelsflotta. Förutom passagerarbåtstrafik som gick upp och ner längs kusten, kunde man även resa direkt till både Stockholm och Lübeck. Jag läser om hur man importerade t ex bomull och hur man exporterade t ex trävaror och tjära. Inte minst tjära var tydligen en stor grej för Finland i stort.Malätna gardiner. Någon hemma?Kristinestad blev en av favoritstäderna längs finska kusten, men även här fanns övergivna eller fallfärdiga hus.Vad gäller Rådhuset hade vi inget att anmärka ;-).Vem skulle inte vilja sitta där med morgonkaffet?Man måste ju inte nödvändigtvis pumpa upp och ner. I Kristinestad var det uppenbarligen någon som lyckades sälja in att man istället skulle snurra på en ratt för att få upp vattnet. Något vatten lyckades jag dock aldrig pumpa upp med denna metod. Foto: Slobi.Titta! Här var det kullersten.Man var uppenbarligen stolt över sina tullstugor. Så välbevarade stugor fanns ingen annanstans tror jag man hävdade och den här stugan sattes i originalskick 1973 efter att ha flyttats runt några gånger. Den, möjligen, cyniskt lagde menar att det enda skälet till att städer bildades var för att kronan ville få in skatt. Handel ska bara ha fått bedrivas i orter som fått stadsrättigheter och allt som togs igenom stadens tullar för att säljas, beskattades.Ulrika Eleonora kyrka. Man får ständiga påminnelser hur svenskt det var här en gång i tiden.När jag tittar på bilderna vill jag tillbaka igen. Vad fint det är.Vi cirklade kring väderkvarnen med avsikten att gå upp och titta på den. Vi lev för trötta och fick nöja oss med ett kort fångat genom kamerans teleläge.Istället klättrade vi upp hit. Nyfikenheten blev för stor vad det var för majestätisk byggnad som tronade där uppe på stans högsta höjd? Är det ett observatorium? Något militärt? Nej och nej. Det är stadens gymnasium. Känns ju lite symboliskt att skolan placeras på stadens högsta punkt, inte kyrkan. Utbildning i högsätet så att säga. Så lyckas ju också Finland väldigt bra i jämförelser världen över av studieresultat. Innan skolan byggdes 1925 fanns här en utsiktsplattform där kvarlämnade hustrur, fästmör och mödrar kunde följa sina män och söner när de drog ut till havs. De kunde även längtansfullt gå upp och spana när de förmodades vara på väg hem. Kristinestad hade en telegraf så ryktena spreds tydligen snabbt om ett fartyg var i antågande.
Vi fick tillfällen då och då att reflektera över seglingen och vad vi varit med om. För mig var det extra intressant att få höra Slobis intryck. Även om hon har bott ungefär lika länge i Sverige som på Balkan, så är hon naturligtvis i hög grad präglad av sin bakgrund. Ungefär som när jag seglade med utländska gäster när jag bedrev min charterseglingsverksamhet. Det var som att se Stockholms skärgård med nya ögon.
Slobi om Kristinestad: – Det här är en annorlunda stad, mer by än stad. Hur kan man fortfarande ha grusvägar mitt inne i en stad? Varför asfalterar man inte? Den här miljön och jag tänker då både på gatorna och husen, gör att det känns som om vi klivit in i en svunnen tid. Och, konstigt att det i en stad som här i Kristinestad inte finns några restauranger. Det är ju rätt tomt på gatorna. Foto: Slobi.
Här måste jag komma med en korrigering av fakta: Det finns restauranger i Kristinestad. Sedan kanske de inte var så många och de kanske hade något begränsade öppettider.
– När det gäller intrycken från Finland överhuvudtaget och de platser vi besökt känns det ibland som landet Annorlunda. Folk har en annan klädstil, många, inte minst kvinnor, är överviktiga, väldigt många är tatuerade och man röker en hel del. Somliga har, vad ska jag säga, ovanliga frisyrer. Jag tror man ska läsa det som att stilidealen inte rimmar med Slobis.
Men, fortsätter hon, människorna här är väldigt vänliga och omtänksamma. Man hälsar och är artig i trafiken. Så fort man bara är i närheten av ett övergångsställe, stannar bilisterna. Jag är också överraskad av att det ofta är så vackert. Jag såg framför mig skog, skog, skog. Det är så överraskande att upptäcka stränder och att folk badar, som t ex i Laitakari. Människorna där var glada och man såg att alla njöt av livet. Jag är också överraskad av alla teater- och musiktillställningar. Det var väldigt roligt att uppleva skådespelarnas entusiasm på teatern I Krookka. Och dansstället i Laitakari, det var en upplevelse. Fascinerande med blandningen av barn, unga och gamla. Och så detta med att man verkar vara så ovan vid att ta emot turister, som t ex i Laitakari och Krookka eller på Räfsö. Allt var bara på finska.
Varken vatten eller toatömning fanns på stadskajen, så när vi skulle iväg fick göra som vi lärt oss att även andra gjorde, nämligen att gå över till den tomma gästhamnen och nyttja dess faciliteter. Det där får de nog ta itu med.På vägen ut passerar vi återigen det vackra gamla tullhuset.
Vi ska inte gå så långt idag, till grannstaden Kaskö. Det är Finlands minsta stad, bara 1280 invånare 2020. Staden tilldelades stadsrättigheter av Gustav III 1785.
Slobi: – Varför går vi inte här? Hon hittade en liten genväg som jag hade missat. Bravo! Det känns allt tryggare att ha Slobi ombord vad gäller både navigation, segelsättning, skotning, tilläggning mm.
På vägen in mot Kaskö vänder jag mig om och imponeras ändå av den relativt stora och moderna hamnen, trots stadens litenhet.Även här är vi den enda gästande båten. När vi kom in var bara en finska flaggan hissad. Nu upptäcker jag att även den svenska vajar på stången. Vilken fin gest.Vi själva tillbringade en del tid med att sola och bada från båten och njuta av gästhamnens glass (SIA). Trots en del svall från passerande motorbåtar och störande motorljud från kabelfärjan som pinnade på fram och tillbaka till Eskilsö, tyckte vi att det var ganska trivsamt i Kaskö. Foto: Slobi.Ännu en stad full av fina trähus, men precis som på Räfsö var det lite för breda gator för att den där riktiga myskänslan skulle infinna sig. Det var också rätt öde på gatorna och en del igenbommade affärer.Kanske kunde känslan av ödslighet nu också bero på att det var riktigt varmt.Men, såg man ett och annat övergivet eller fallfärdigt hus i Kristinestad, så var de desto fler här. Lite konstigt ändå. På ett sätt ger stan ett livskraftigare intryck med sin hamn dit det även leder en järnväg som i o f s bara trafikeras med godståg, men ändå. I Kristinestad har järnvägsrälsen rivits upp för länge sedan och någon hamn av betydelse såg vi inte.
Stan verkar inte ha haft råd med någon stadsarkitekt. En tegellåda, med bästa sjöläget, framför äldre bebyggelse. Vilken styggelse. Sedan kan man ju undra över den som lät bygga huset. Ingen terrass eller balkong trots sjöläge. Asfalterad bilparkering var uppenbarligen viktigare.Fler exempel på denna brutala blandning av stilar.Det är lite roligt detta med de svenska orden i Finland. Närljus? Jag hittar en finlandssvensk ordlista. Halvljus betyder det och inte parkeringsljus som jag först trodde. Tänkte att skepparen på färjan kanske inte ville bli bländad. Eller så var det just det som var meningen. Inget helljus…Vi tar en sista koll på stans södra delar innan vi ska gå och lägga oss. Visst är det rätt charmigt.Vilket läckert och välhållet hus.Vi säger hej då till Kaskö redan kl 05:30 nästa morgon. Vi har en lång dag framför oss. Det finns inga vettiga hamnar förrän en bit innan Vasa och till Vasa är det över 60 M. Vi fortsätter i samma riktning som vi kom in och rundar Eskö och Järvön. Men, vad nu! Eskö? Hette inte färjan till ön Eskilsö? Upptäcker att man bytt namn på ön. Är det en förfinskning av namnet? Än så länge lugnt och rätt varmt, den tidiga timmen till trots och segling i sakta mak.Jobbigt att gå upp tidigt. Vi har medvind och det är rätt öde längs kusten och emellanåt går vi också en bra bit utanför land. Efter 4 timmar ser vi ett första livstecken. Vi möter en motorbåt. Nu ”fuskar” vi lite och går utanför farleden för att gina lite. Det kan väl inte vara så farligt? Men, efter ett tag: – Vad är det där? Fiskenät! Och en massa flöten emellan flaggorna. Och där är ett till. Vi känner oss lite inringade. Hur tar vi oss härifrån? Vi fick jippa i all hast och vända om och ta oss längre ut mot farleden. Det var en pulshöjare under den annars rätt händelsefattiga seglingen.Efter sex och en halv timme mötte vi den andra båten för dagen, men då hade vi också börjat komma in i Vasas skärgård.Väl inne i Vasas skärgård började det hända grejer. Vad är det därför skylt mitt ute i vad som på sjökortet ser ut som ett smärre grustag? Det gick inte att gå nära, så man behövde en kikare för att se vad som stod på skylten: CAFÉ & BAR. Kanske jättesmart. En teaser som genererar nyfikenhet och kräver lite ansträngning.Dagens andra pulshöjare: Bilfärjan mellan Bergö och fastlandet. Han har gott om manöverutrymme och det blir allt tydligare att vi ligger på kollisionskurs. Jag ropar upp honom på engelska på radion för att efterhöra vilka intentioner han har. Inget svar. Lyssnar han inte, struntar han i vårt anrop eller är det för jobbigt att prata engelska? Istället tutar vi på honom , fem signaler, typ: – Vad fan håller du på med? Möjligen kunde man ana en svag gir från hans sida, men vi får ändå lägga om kursen för att inte kollidera. Senare pratar jag med Bruno på Wolke 7 om händelsen och han hade upplevt samma sak. Men, han hävdade att färjans dagersignal (de två kloten) betydde att han hade begränsad manöverförmåga. Hmm, jag går inte i klinch med Bruno, men kan det stämma? Jag slår upp mina minnesanteckningar och läser att dagersignalen står för ”Ej manöverfärdigt fartyg”, d v s ett fartyg som på grund av någon omständighet inte kan manövreras och därmed inte kan styra undan för andra fartyg. Nog kunde han manövrera alltid. Någon kunnigare som kan kommentera?En stund efter incidenten med färjan dog vinden och det blev jättevarmt. Jag hoppade i plurret och svalkade mig efter båten som i princip låg stilla en stund. Naturligtvis med en tamp fäst mellan mig och båten. Skönt att få kyla ned sig. Alla kläder? Ja, inte var det för att det var kallt, utan ett behov av att skydda sig från solens gassande strålar.Dagens tredje pulshöjare, för Slobi i alla fall, var nog mötet med färjan mellan Vasa och Umeå. Obetalbar min 🙂 Oj, vad stor och vad nära eller vad tänkte du Slobi?Återigen dessa varierande uppgifter. Jag kan verkligen rekommendera alla som ska segla i Finland att uppdatera sitt elektroniska sjökort. I Sverige uppmuntras man ju snarare att behålla sina gamla sjökort efter Sjöfartsverkets blunder med att försämra korten och göra djupa vatten grunda och jag upplever inte heller att det är några större skillnader i övrigt mellan kort och verklighet. Men, här i Finland har det skett jättemånga förändringar sedan mitt kort uppdaterades 2012. Sjömärken har bytts ut, tillkommit eller försvunnit, farledsdjup har ändrats, farleder har flyttats och kraftledningar har fått ny höjd. I Vasa följer vi farleden in mot gästhamnen som den är ritad i vårt kort. Jag ser ju att andra båtar tar en annan väg, men tänker att jaja, de känner väl till vattnen. Här hade man dock byggt om handelshamnen med ny pir och vi kände inte alls igen oss när vi jämförde verkligheten med kortet. Och när sedan vattendjupet sjönk drastiskt var det bara att vända åter. I telefonen hade jag dock uppdaterade kort, så till sist kom vi rätt. Även denna kraftledning har höjts. Enligt mitt gamla plotterkort skulle jag inte ha kommit under här.
I Vasa stod Anke och tog emot tamparna när vi la till. Det visade sig att de valt att nattsegla från Kristinestad till Vasa. Vi bjöd in dem på ett glas vin och pratade lite om hur mycket de hade läst på om Vasa, vad det fanns att se. Anke nämnde att en i Finland känd arkitekt hade ritat ett uppmärksammat område i Vasa. – Hette han möjligen Alvar Aalto? – Jo, så var det nog. Jag blev nyfiken. Nu har han ju ritat StoraEnsos huvudkontor i Helsingfors. Exteriören ser ju förfärlig ut, tycker jag, men insidan… Jag hade ett uppdrag för StoraEnso för några år sedan och fick tillfälle att se en hel del av interiören och den imponerade. Jag får förhandla med Slobi om vi ska oss ut till det som fram till 2013 kallades Negerbyn, då finnarna kom på att det kanske inte var ett politiskt korrekt namn. Så idag kallas området för Aaltoparken. Apropå StoraEnso läser jag att man sålt sitt huvudkontor till ett fastighetsbolag och nu hyr in sig med avsikten att bygga ett nytt huvudkontor i trä. Även om det säkert är ett ”statement” för Stora Enso att bygga i trä, så kanske det också speglar att den i och för sig fina interiörens utformning inte är i samklang med ett mer modernt arbetssätt. Jag tror inte interiören fick ändras, att det var skyddat på något sätt. Off track! Tillbaka till Vasa.
Slobi berättade att hon hade varit lite spänd inför den långa seglingen. Vi hade räknat med att den skulle ta runt tolv timmar. Jag ser i loggboken att den tog tolv timmar och tio minuter, trots att vi körde fel i Vasa. Slobi: – Vad skulle man göra så länge på en så begränsad yta? Men, sade hon, det funkade ju jättebra. På något konstigt sätt rann tiden bara iväg och det blev ju en väldigt behaglig segling.
Varmaste dagen och kvällen hittills för oss under denna segling. Klockan är kvart i nio på kvällen och termometern visar på 29°.
Numera är majoritetsspråket i Vasa finska (67 %) och 23 % har svenska som modersmål. Här bor ca 68 000 personer (2021) och staden är huvudorten i Österbotten. Vasa är en universitetsstad och har färjeförbindelse med Umeå, emedan trafiken till Sundsvall tydligen legat nere under många år. När vi seglade in noterade vi också att t ex Wärtsilä verkar vara en betydande industri i staden. Vasa erhöll sina stadsprivilegier av Karl IX år 1611 och var namnet kommer ifrån är väl ingen 10 000 kronors-fråga. En åminnelse av den då regerande Vasa-ätten.
Vänder man sig om möts man av Vasas egentliga centrum.Stilig byggnad. Vasas stadshus.Som jag förstod det, ett gammalt kasernområde som nu bl a används av kulturutövare.Jo, jag lyckades övertala Slobi om att vi skulle cykla ut till Aaltoparken. Det låg lite utanför centrum så vi fick trampa på. På vägen passerar vi Vasa arboretum där det också fanns en rosenträdgård.En möhippa mitt i parken? – Hej! Får vi fota er? De glada tillropen och vinkningarna tolkade jag som ett ja.Slutligen hittade vi fram till Aaltoparken. Inte så märkvärdiga hus. Inte från utsidan i alla fall.Men, var kom namnet Negerbyn från? Den mörka färgen ska ha varit orsaken, men alla husen var vita, så man måtte ha gjort sig kvitt även upphovet till namnet.Som sagt, husens utsida kanske inte imponerade särskilt, men vilka omgivningar som skapats för de boende. Så mycket grönska, en vacker park, lekplats, tennisbana och fotbollsplan. Jo tack, här hade jag inte haft något emot att växa upp.Jag lyckades även övertala Slobi att fortsätta ut mot gamla Vasa. Men, det var ett misstag. En kyrkoruin och några stenar som markerade var den gamla skolan hade legat. Vi fick i alla fall lära oss ett nytt roligt ord: Trivialskola, så kallades tydligen skolorna för de minsta. Men, så trivial var nog inte undervisningen, för den lyckades i all fall fostra Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg som gick här. Slobi: – Jag får nog hejda dig lite i fortsättningen när du vill dra iväg. Men, motion fick vi. Vi var nu ca 7 km utanför nuvarande Vasa. Gamla Vasa förstördes i en brand 1852 när en marknadsbesökare tappade sin pipa i halmen han vilade på.Vad händer här? Finska mästerskapen i friidrott. Kan det bli finskare?Vasa är en rätt modern stad med mestadels ny bebyggelse. Liksom på många andra håll i de finska städer vi besökt kan det vara skarpa kontraster mellan gammalt och nytt. Jag börjar fundera över hur det är i svenska städer. Likadant kanske.Att Stockholm heter Tokholmen på finska, ursäkta Tukholma, visste jag, men att Umeå heter Uumaja var en ny lärdom. Låter lite gulligt. Luleå för övrigt, blir Luulaja på finska.Vi trivdes ändå rätt bra i Vasa. Det var trevligt med folklivet på gator och torg och all grönska, både parker och alléer, skylde över det som annars kanske hade ögnats med en skarpare, mer kritisk blick.För första gången, tror jag, såg vi invandrare på gatorna. Finland har ju varit betydligt restriktivare än t ex Sverige med att ta emot flyktingar.Vad är det för skillnad på pizza och plåtbröd, frågade vi den trevlige kyparen. – Jo, men det är en åländsk specialitet och det som utmärker plåtbrödet är de smakrika ingredienserna och den tunna, frasiga degen. Vi svalde denna obegripliga förklaring, pizza alltså, och beställde var sin. Jo, det var gott.Obligatoriskt besök på järnvägsstationen. Vasa ligger järnvägsmässigt lite off, då den som en bibana, liksom många andra kuststäder i Finland, är förbunden med stambanan en bit in i landet. Skillnaden tycks vara att det fortfarande bedrivs persontrafik här.Det är blåsigt idag. Det kan man t o m se här, trots att det är stillbild.Tillbaka till båten konstaterar jag att det finns ett antal fina villor vid stranden.
Ytterligare lite Vasa-fakta: Det är den soligaste staden i Finland. Kan det vara därför folk såg mer välmående ut än i t ex Raumo, Kristinestad eller på Räfsö? Kanske inte och det kan väl inte heller förklara att människor även verkar bry sig mer om hur de klär sig här.
Vi kan också konstatera att vi fortfarande klarar oss rätt bra med svenska även om majoriteten pratar finska. Återigen får vi höra att det bor fler svensktalande människor ute i byarna. Ute i byarna… Undrar hur det ser ut där ute, därute i byarna. Kanske får vi veta imorgon, för då ska vi till en by.
DISTANSER
Raumo-Laitakari: 27,2 M
Laitakari-Räfsö: 21,7 M
Räfsö-Krookka: 29,0 M
Krookka-Kristinestad: 32,6 M
Kristinestad-Kaskö: 17,2 M
Kaskö-Vasa: 61,5 M
Summa: 189,2
Hur hanterar man ortsnamn på finska och svenska? Något jag fick fundera över när jag skulle ge mig i kast med bloggavsnitten om segling i Finland. Googlade och fick svar på tal. Skriver man på svenska använder man det svenska ortsnamnet om det finns ett hävdvunnet, svenskt namn. Skulle man däremot skriva på engelska använder man majoritetsspråkets namn, t ex Kristinestad och inte Kristiinankaupunki eller Vaasa i st f Vasa. Inte helt konsekvent, men ändå någon form av logik. Under ruttbeskrivningen anger jag båda namnen om det finns ett namn på både finska och svenska, med majoritetsspråkets namn först och minoritetens inom parentes.
Planen var att kasta loss runt den 3 juni för att segla runt Bottenviken, norrut längs den finska sidan och söderut längs svenska kusten. Men, en plan är en plan och den kan behöva justeras. Jag tyckte det kunde vara på tiden att spola rent kylsystemet. Har hört om hur det kan gegga till sig och leda till att motorn överhettas. Bredvid mig i Rindö hamn finns Solna marin och på våren har jag under senare år tagit upp båten hos Ramsmora marina på Ljusterö. Ingen av dem hade tid förra året, men i år hade Solna marin lovat att hjälpa mig med detta. Ganska snabbt konstaterade de att det läckte från värmeväxlaren och att godset runt ikring hade ärgat. Värmeväxlaren och avgaslimpan är gjord som en enhet så det var inte en liten del som behövde bytas ut. Någon dag senare kom Matte på Solna marin och sa att vi behövde ett möte. På tonfallet hördes att det inte var några positiva nyheter han hade att komma med: Volvo Pentas leveranstid är åtta veckor, d v s vår avresa skulle förskjutas rejält, avsegling i början av juli. Skulle vi överhuvudtaget kunna genomföra vår planerade segling?
Någon vecka senare tändes dock ett hopp. I jakten på något begagnat hittade jag istället en firma på Västkusten (Sjöholms Marin & Industri) som menade att de kanske kunde laga det som var trasigt, men sedan följde så många motgångar att jag började misströsta: jag skickade iväg avgaslimpan i ett paket men mottagaren sa sig inte ha fått någon avisering om att paketet kommit fram och dagarna gick, sedan sa man sig behöva även värmeväxlarinsatsen för att kunna provtrycka (ytterligare dagar gick), sedan saknade de en del som jag inte fått med från Solna marin och istället för att be mig komplettera med denna beställde man på eget bevåg en ny, sedan sprack leverantörens tidplan p g a interna missförstånd (ännu fler dagar gick), när man returnerat hela avgaslimpan upptäcktes att temperaturgivaren gått sönder, vilket man nu hävdade hade skett redan när jag skickade ner paketet (dock utan att man sagt något om detta). Sedan hade även Solna Marin lyckats få in en tamp i bogpropellern. Det skulle en dykare fixa, som aldrig dök upp (eller ner). Till slut tror jag Matte själv badade.
Men, så plötsligen var allt klart. Det kändes nästan overkligt.
NU SKULLE VI FAKTISKT SEGLA!
Städat, stuvat, bäddat och tankat.Bilen avlämnad hemma, buss till Kulla vägskäl, byte till Vaxholmsbussen, Vägverksfärja till Rindö och den lokala Rindöbussen sista benet till Rindö hamn.Att det kommer regn och rusk under en sommarsegling är givet på förhand, men vad härligt att i alla fall få börja seglingen i så här vackert väder. Vi startade med en kort förflyttning till toatömningen där vi även bytte toans backventil och intog lunch. Kanske inte den mysigaste platsen att äta lunch på, men som seglare får man inte vara för kinkig.Först var det kav lugnt, men bara vi kom ut på Saxarfjärden blev det åka av. Vi hade inte bestämt ännu hur långt vi skulle gå denna första dag. Jag pratade lite om Rödlöga, som jag gärna ville visa Slobi som aldrig varit där. Men, tänkte att det sannolikt skulle bli för långt. Klockan hade ju trots allt hunnit bli lite över ett innan vi kastade loss. Allt eftersom började dock Rödlöga kännas allt mer realistiskt. Hur många båtar kunde det ligga där tro? Det är ju trots allt tidigt på säsongen. Skulle vi vara ensamma vid Seglarberget eller ha sällskap av en eller två båtar till kanske?Slobi hade preppat med Scopoderm (sjösjukeplåster), men jag rådde henne att vänta med dem tills vi seglade ut på havet. Ett dåligt råd visade det sig. Hon kände rätt snart av sjösjuka.Vad är detta?! Seglarberget var helt fullt. Elva båtar och väldigt många Linjetter.Vi fick vackert lägga oss på svaj.Det ser så soligt och somrigt ut, så ett morgondopp känns ju obligatoriskt. Men, skenet bedrar. I vattnet är det bara 12° och i luften är det bara 13°, så bara för de modiga. En passerande motorbåtsbesättning gör något som närmast liknar vågen, när Slobi doppar sig.Jag hade sett i kikaren att de flesta båtarna bar en flagga med French Yacht Club eller Yacht Club de France som man egentligen heter. Först trodde jag att det var Johan Gustavsson som var i farten och hade hyrt ut båtar, men det var istället en kvinna som heter Karin Modigh som hade sytt ihop denna eskadersegling för fransmän. Framförallt tyskar och en del holländare ser man ju i våra vatten, men inte allt för många fransmän. Säkert en annorlunda upplevelse för dem. Nu var man på väg till Rosättra för att titta på tillverkningen av Linjetter.Rödlöga by tycker jag är ett av de mest pittoreska ställena i skärgården. Slobi blev inte besviken. Fortfarande rätt tomt så här helgen före midsommar.Syrener i full blom. Skiljer det en à två veckor mot när de blommar på fastlandet?Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit här, men tröttnar aldrig på att komma hit.Om en vecka dansar man runt midsommarstången här. Vi får nöja oss med andra lekar.Rödlögaboden skulle öppna för säsongen nu på måndag. Sommarjobbarna hade övningskörning med släp. Såg lite vådligt ut ibland när de skulle öva backteknik.Vad kan detta vara? Vi frågar Google Lens. Ramslök! Slobi blev eld och lågor. Av detta blev det inte mycket kvar. Hoppas vi inte gjorde något olovligt…Nu har det gått långt. Blommor i vas på båten. Räcker det inte med att båten heter Aquileja?Vi siktade på Söderarms skärgård, men styrde så småningom Söderarm förbi mot Åland. Även denna dag kom vi iväg först vid lunchtid. Jag ville inte stressa på för hårt, inte minst med tanke på att Slobi kände en liten oro för detta med överhavssegling. Men, nu var det Slobi som angav tonen. – Vi kör väl! Vindarna var vänligt inställda: Lagom vindstyrka och mest slör och halvvind. Vid rorsmansplatsen fick man bylsa på sig rejält, men kurade man under sprayhooden kokade man nästan över. Det mest dramatiska under denna översegling var närkontakt med ett tankfartyg. Skulle han väja för oss eller inte? Till slut visade han allt mer av sin babordssida och vi kunde slappna av igen.Oj, höll på att glömma bort artighetsflaggan. Foto: Slobi.Sex och en halvtimme efter det att vi lättat ankar vid Rödlöga var vi fastknutna i Rödhamn, där vi blev varmt välkomnade av båtgrannar som kom och tog emot tamparna. Hamnvärden erbjöd oss semlor till frukost. Semlor!? Till frukost och vid den här tiden på året!? Sedan slog det mig att det måste vara frallor han erbjöd oss, men av priset att döma, närmare motsvarande 30 kr/st skulle man ju faktiskt kunna tro att det ingick både grädde och mandelmassa. Vi tackade först nej, men ångrade oss sedan, men då var det för sent, så denna åländska godsak är fortfarande oprövad.Den karaktäristiska lotsstugan ser ju ut att ha många år på nacken, men jag läser att den inte är äldre än från 1989, då den stod klar som en kopia av det gamla huset som var i så dåligt skicka att det revs. Här bedrevs lotsverksamhet mellan 1818 fram till slutet av 1920-talet och huset syns väl när man kommer utifrån havet. Efter det att lotsverksamheten upphörde övertogs stugan av Åländska Segelsällskapet.
När vi anlände till Rödhamn noterade jag att det låg en jättelik segelbåt en bit bort. Nästa morgon kom den och lade sig bredvid oss för att tanka vatten. Båten såg alldeles ny ut, men hade hade tydligen två år på nacken och visade sig vara en Swan 54 som seglades av ett nederländskt par. De såg av naturliga skäl väldigt stolta ut över nyförvärvet som de hade hämtat i Kotka och nu skulle segla hem, men på lite omvägar. De ursäktade sig över att de inte hade full koll på utrustningen och var t ex alla tampar fanns. Det strulade lite vid tilläggningen. En hel del segel och annan utrustning hade de inte med ombord, utan det skulle skickas hem till Nederländerna. Vi skulle ju norrut och bl a besöka Swan-båtarnas hemstad Jakobstad. Mer om det längre fram.
För er som inte är seglare kan jag berätta att Swan-båtarna länge ansetts tillhöra crème de la crème bland segelbåtar. Jag hittade annonsen och man begärde närmare 32 MSEK för båten. Ett kap kanske?
Jag tycker att 40 fot är väldigt lagom och behändigt, förutom på våren kanske, när friborden ska poleras och vaxas och musklerna värker. Några fot hit eller dit kanske inte låter som om det skulle ha någon större betydelse, men varje fot märks. Vi kastar loss frän Rödhamn och glider vidare i sakta mak genom den åländska skärgården och passerar bl Degerby.Idag kom vi inte riktigt så långt som vi hade tänkt oss, så när hungern säter in och krafterna sinar letar vi upp ett sund mellan Delholm och Sälsö. Det är alldeles mörkblått (=grunt) på kortet, så vi nosar oss fram försiktigt innan vi droppar ankaret. Först glider vi bara iväg kanske hundra meter, när jag ska kolla om ankaret har fått fäste, men så verkar det ha hittat något som gör att vi stannar upp. Ibland kan man undra vad, en lite stenklack kanske som den snart lossnar från, så att vi glider vidare…Vi njuter av det varierande skådespelet på himlen och nästa moron vaknar vi faktiskt upp på samma ställe som vi gick och la oss på även om första intrycket när vi vaknade var att vi draggat. Vi låg åt andra hållet bara – vinden hade vänt. Vattnet är nu lite varmare så 16° känns ju som rena Medelhavstemperaturen.Seglingsplaneringen skedde lite på volley. Vi visste ju åt vilket håll vi skulle, men det var ofta oklart när vi kastade loss hur långt vi skulle komma. Idag blev det i alla fall Lappo där man fixat till bryggan så att den såg som ny ut.På Lappo finns ca 30 bofasta och man hör till den åländska kommunen Brändö med ca 460 bofasta. Jag kommer att tänka på Norge som liksom Åland tycks vara väldigt angeläget om att värna småskaligheten. I Norge kanske man ännu så länge kan ösa ur oljefonderna för att finansiera småskaligheten och byggnation av broar och tunnlar ut till de mest perifera delarna av landet. Men, här! Hur har man råd?Men, någonstans går en gräns även här. Affären nedlagd.Vi ar en promenad in på ön. Det är vackert, men lite öde och vi drabbas av någon slags sorgmodig känsla.Och vad man ägnar sig åt här kan man ju bara fantisera om.Vi går tillbaka ner mot hamnen där vi förförs av den mysiga miljön.Åland har ett väl utbyggt nät av färjeleder och färjorna tycks ila fram och tillbaka mest hela tiden och finns det inga färjor på så kan man ofta ta sig med bil mellan öarna via broar eller vägbankar. Inte för att jag ska ut och åka färja, men jag studerar ändå nyfiket rederiets informationstavla och konstaterar att man göra en bra deal om man bokar under vissa förutsättningar. Bra deal? Var inte färjorna kända för att vara gratis? Dagen därpå kommer jag i samspråk med en av öns 30 bofasta, en elektriker som installerade landström på bryggan. – Färjorna? Jo förr var färjorna nog avgiftsfria, men det måste vara många år sedan. Men, tiden går ju så djävla fort, så jag minns inte riktigt när det var.
Vi tog god tid på oss att komma iväg. Vi vaknade till gråväder och nu skulle även försummad träning tas igen lite, så det blev ett yogapass i land innan vi kastade loss. På Åland och även i Finland är det ett myller av farleder och nu körde vi faktiskt fel och fick vända åter ut ur en återvändsgränd. Nåväl, ingen stor grej, men jag fick en påminnelse om att fortsättningsvis lägga upp rutten på plottern.
Sol igen. – Hej då Åland! Hej Bottenhavet!Fyren på Enskär avtecknar sig allt tydligare och även ön börjar ta form. Som vanligt när målet växer fram i horisonten och man tror sig vara framme snart tar det en bra stund tills man är där. Här var jag sommaren 2011 och minns ön som en trevlig plats.När vi skulle lägga till på Enskär ökade vinden plötsligt. Tillskyndande båtgrannar som tog emot tamparna kommenterade att det var som om att det plötsligen kom en väldig massa vind från ingenstans. Jo, vi kunde inte annat än att hålla med. Vi låg inte jättebekvämt i hamnen. Och själva hamnen tyckte vi egentligen inte var särskilt trevlig. Ön i övrigt var dock fin. Det märks nu också att vi lämnat svenkspråkigt territorium. Lite försynt, tyckte jag i alla fall, frågade jag hamnvärdinnan om hon pratade svenska. – No, do you speak Finnish?Det tryckte på rejält och allt vad fendrar båten har att erbjuda plockades fram.Det jag inte mindes från förra besöket var alla aggressiva tärnor som anföll så fort man klev upp på kajen. Fick en illusion av Hitchcocks Fåglarna. Men, med örntricket backade de tillbaka. Örntricket? Flaxa med armarna!Då var det desto gulligare med de här näpna tordmularna (tror jag).Säkert inte lika effektivt med lotsverksamhet i denna lilla stuga, men väldigt mycket charmigare än……den nya bunkern som stod klar 1965 (till vänster i bild). Ändå lite ofattbart att det tydligen bedrevs lotsverksamhet och att man satt och spanade efter fartyg som begärde lots så länge som in på sextiotalet, i det gamla huset.
Jag minns inte hur vi kom in på det, men förekomsten av ormar är alltid ett skräckscenario i Slobis värld. Och hur är det egentligen, kan ormar bitas när de simmar eller kan de inte det? Jag har aldrig fått något entydigt svar på den frågan. Jag frågar ChatGPT. Jodå, det kan de, men det är mycket ovanligt. Hellre fly än illa fäkta tycks de resonera. Det ska tydligen vara gott om orm här, men en av båtgrannarna säger sig inte ha sett några. Kanske törs man hoppa i ändå efter ett svettigt yogapass.
En promenad bort till fyren är naturligtvis obligatorisk. Minns inte om denna naturstig fanns vid förra besöket, men en trevlig promenadväg är det. Fyren byggdes 1833 när Finland var ryskt och jag läser någonstans att vi tydligen delvis har ryssarna att tacka för att vi kan segla längs den finska kusten. Tidigare skedde sjöfarten i nord-sydlig riktning främst på den svenska sidan av Bottenhavet och det var ryssarna naturligtvis inte nöjda med utan man ville etablera segelleder även på den finska sidan. Som en markering och för att visa Sverige sin storhet byggde man en extra ståtlig fyr.Och så får man lära sig saker. Ängsull heter denna växt, kan Google Lens förtäljaVad vackert det blir när fåren får göra nytta.Strandlinjen vid västra delen av Enskär utgörs av vackra rundade klippor och en hel del små laguner.Vilket jehu, båtgrannens spanska vattenhund. Den visste inte till sig hur snabbt den skulle apportera ringen som husse kastade ut oavsett vilka krumbukter i luften eller dopp i lagunerna som krävdes. Husse själv visade sig förutom seglare, vara f d sjökapten på Viking Line. När jag började segla i Finland på åttiotalet hette det att man skulle hålla sig i farlederna, dels för att man kunde få finska kustbevakningen på sig, dels p g a att man inte kunde lite på de finska korten när man kom utanför farlederna. Hur var det egentligen med detta idag, vår båtgranne borde ju vara en tillförlitlig källa. Min Skippo-app ville nämligen ofta att man skulle gina utanför farlederna när man frågade den efter ruttförslag. Hur var det t ex upp mot Raumo nu? – Njae, jag skulle nog hållt mig i farleden. – Jaha. OK. Då fick det väl bli så. Tills vidare i alla fall…Den här delen av ön ingår i Bottenhavets nationalpark. Inrättades tydligen samma år jag var på Enskär sist.Tallar tycks ha en stor portion självförtroende. Inser inga begränsningar…För långt söderut för snöskotrar?Ett hus med potential, för den händige.Vi hade bokat lunch på öns krog. Laxpudding har jag aldrig varit så trakterad av, men det fick väl gå. Jag fick dock helt omvärdera min uppfattning om hur laxpudding kan smaka. Den godaste jag ätit, krämig och smakrik.
Färden går vidare norrut. Det är ganska ödsligt längs kusten. Lite stugor här och där. Började se ut ungefär som jag hade föreställt mig. Denna bild kanske inte är den bästa illustrationen av att det nu också börjar bli trångt på sina ställen. Vi passerar tre smala farleder, vi står på tå för att hitta prickarna, men ingen dramatik. För det som på sjökortet ser jättesmalt ut är i verkligheten oftast något bredare. Som här.I bakgrunden den mäktiga silhuetten av Raumos hamn. Vi ska dock inte dit nu, utan mellanlanda ute på en en fyrplats, Rönnkallan. Fast den är nog mer känd under sitt finska namn Kylmähpilaja. Krävdes en del träning för att uttala det namnet något så när korrekt.
Återigen började det bralla på precis när vi närmade oss hamnen. Slobi såg rätt blek ut och berättade när vi kommit hamn att hon både blev lite rädd och helt utmattad. Jag valde ändå att gå ett varv runt ön för att söka lä för nedtagning av segel och för att förbereda båten för att gå in i hamn. Den skiss jag sett över hamnen gav intryck av att det var väldigt trångt och att det båda fanns platser för långsides förtöjning och bojar, så vi förberedde vi oss för alla eventualiteter innan vi kände oss redo att gå in. Många tampar blev det… Fullständigt antiklimax när vi kom in. Gott om manöverutrymme i hamnen och väldigt skyddat och lugnt. Härligt att ligga tryggt i hamn när man samtidigt hör hur det tjuter i vinden. Möjligen ökade vinden ytterligare under natten för Slobi vaknade och tittade ut och blev orolig över om förtöjningstamparna skulle hålla. Träden var som tokiga, berättade hon.
Jag har nog avfärdat de flesta gäss som kanadagäss och irriteras över att de skränar och skitar ner på gräsmattor och stränder. Möjligen är dessa dock exempel på vitkindad gås. Och sett så här från sittbrunnens perspektiv ser de ju rätt söta ut.Stränderna var fågelskyddsområden och var de inte det hintade inte minst tärnorna om att man borde hålla sig borta.Tvärt emot Enskär, så var Rönnkallans hamn väldigt ombonad och gemytlig. Ön i övrigt hade dock inte så mycket at erbjuda.Förutom då detta. Fyren och den gamla kustbevakningsstationen var öppen och bjöd på en hänförande utsikt.Nu skulle vi in till Raumo. Skulle vi våga oss in i den grunda och trånga farleden, med ett uppgivet djup om 2,4 m. Det var väl ändå en del sjö kvar från den hårda vinden… – Inga problem, enligt en båtgranne. Och på väg genom denna led noterade jag aldrig under 3,4 m på lodet, så god marginal. Och hur var det med farleden in till hamnen? I kortet stod det att den bara mätte 2 m. – Inga problem, enligt samme båtgranne. Den har muddrats! OK, men bara vetskapen om att det stod 2 m i kortet… När vi närmade oss gästhamnen, så var det nog någon inkännande myndighetsperson som satt upp denna tavla, jag inte vet om jag någonsin sett förut. Nu kändes det tryggt att gå vidare.
Skulle du förresten själv välja att gå hit, till Marina vista, och du har en gammal hamnbeskrivning kan det tänkas att du hittar en under namnet Syväraumanlahtis gästhamn.
Raumo finns med på UNESCOs världsarvslista och det här beskriver väl varför: ”Gamla Raumo är Nordens mest enhetligt bevarade trästadsområde och dess autenticitet grundar sig på ett mycket väl bevarat historiskt byggnadsbestånd, ett gatunät från medeltiden och ett levande samhälle.”Vi tog en första snabbtitt under kvällen. Stan var nästan öde och övergiven p g a midsommarhelgen, förutom denna kvinna. Undrar vem hon spanade efter.Trots sin storlek, Finlands största småbåtshamn läste vi någonstans, var det en mysig hamn. Någon dusch hade man dock inte. Slobi: – Va! Har de ingen dusch?! Skandal! Det var rätt uppenbart att gästhamnen drevs i ny regi. Att det fanns toatömning förnekade man först, sedan återkom man på telefon och korrigerade sig. Jodå, det fanns toatömning. Till skillnad från många svenska gästhamnar där man krävs på omgående betalning av hamnavgiften, tyckte man här att vi kunde väl betala när vi skulle gå. Sympatiskt med ett sådant förtroende. Att vi kanske behövde nyckel till toan när caféet hade stängt glömde man dock bort. När jag berättade att vi lånat slangvagnen och tankat lite vatten, såg man först helt oförstående ut. – Vatten? Kändes som de undrade vad vi skulle med det till. Bredvid oss kom det in en tyskflaggad Hallberg Rassy 39, Wolke 7, hemmahörig i Rostock, med Anke och Bruno ombord. Det visade sig att de också seglade Bottenhavet och Bottenviken runt. Kul! Vi var inte ensamma om denna idé och senare träffade vi på ytterligare båtar med samma plan.Innan Wolke 7 gled in, kom det in en helt öppen båt som lade sig bredvid oss för att tanka vattendunkar. Vi frågade dem om vad man gör under midsommarhelgen i Finland. – We go to the cottage. Ingen midsommarstång? Nä, det var nog mer i de svenskspråkiga områdena fick vi veta. Annars kan man ju undra över denna jättefågel och om den har något med midsommar att göra.I gästhamnen finns detta stiliga utsiktstorn. Det hade varit kul att klättra upp där, men dessvärre var det stängt.Slobis klädval kanske inte tyder på det, men äntligen kände vi av riktig värme. Sen kväll nu, kvällen före midsommarafton.Idag är det midsommarafton och dessutom min födelsedag. Då blir det pannkakor till frukost. Den 21 juni är ju dessutom årets längsta dag, för det mesta i alla fall och i alla fall på våra breddgrader kanske det är bäst att tillägga. Så, egentligen kan man ju tycka att midsommar alltid borde firas runt detta datum. Fram till 1952 firades midsommarafton på ett fast datum, den 23 juni, men jag läser nu att detta datum mer hade att göra med Johannes Döparens födelsedag. Min föreställningsvärld ställs på ända…Handla behöver man göra även om det är födelsedag och midsommar. Numera kan man handla både starköl och andra alkoholhaltiga drycker upp till 8 % i livsmedelsbutikerna. Inget som lockade på dessa hyllor och att köpa öl i Finland är dyrt. En liten burk Lappin Kulta t ex kostar närmare 22 kr. På Systembolaget kostar en stor burk ca 16 kr. Systembolaget framstår ju som rena lågpriskedjan i jämförelse.Slobi har inte fullt ut anammat svenska traditioner. Vitt vin till sillen! Och så nubbe till det?! Nåväl, bara man trivs och som av en händelse dricker Slobi, med serbiskt ursprung, nubbe ur små silvermuggar jag fick av min kund i Serbien i samband med att vi (= Ericsson) sålde och byggde mobiltelefonnät där nere under mitten av nittiotalet..Så dags för en lite noggrannare titt på Raumo. Stan bjöd onekligen på omväxlande intryck. Vem kan motstå sådan grönska vid vattenblänk.Men, hallå! Vem är du? Du var väldigt försiktig innan du äntligen vågade korsa gatan, men till slut tog du mod till dig och försvann iväg. Undrar vart och till vem och varför.Vi skulle få lära oss att denna syn var en vanlig syn i flera finska småstäder. Lite sorgligt. Inte så konstigt kanske att en fristående radio- och tv-affär har upphört att existera. Det sorgliga är väl att ingen tycks vara intresserad av att ta över lokalen och driva annan verksamhet.Vi ger oss in i världsarvsstaden igen. Detta att det skulle vara en levande stadsdel ser vi inte jättemånga exempel på. Vi hamnade i samma fälla som jag hört från turister i Sverige, detta att man möts av en öde stad under midsommarhelgen.Många av husen är väldigt fina och utan att vara arkitekturkunnig får jag ändå för mig att de ofta bär spår av rysk stil. Inte så konstigt kanske, då många av husen byggdes under tiden då ryssarna härskade över Finland.Gamla rådhuset, numera museum, var stängt.T o m kullersten kvar.Jag tänker gärna bort bilarna för att istället se hästar och vagnar framför mig, kvinnor i långa vida kjolar med en korg under armen, ungar som sprang runt och busade…Ett torg, en vattenpump. Det är inte jättesvårt att föreställa sig vilket folkliv det kan ha varit här när man kom för att hämta sitt vatten. Var det månne som jag lärde mig i Syditalien att det var kvinnorna som hämtade vatten, ofta döttrar och att detta var stans bästa raggställe?Mitt kameraobjektiv fastnar lätt för de finaste husen och miljöerna. Jag får väl skänka en slags rättvisa över miljön och även visa på det förfall vi såg lite för många exempel på. Det blir en mixad bild av de äldre stadsdelarna och de nyare delarna av stan påminner ibland om en genomsnittlig, mindre svensk småstad, d v s inte så jättecharmig med inslag av kvarter med förfallna hus blandat med jättefina stadsdelar.Kamerans batteri dog. Tur att telefonen tar rätt bra bilder den med. Fast ser ni skillnaden? Färgmättnaden blir lite överdriven. Som en slags bildernas loudness.Den pampiga Helga Korskyrkan stod klar i början av 1500-talet.De festande ungdomarna en bit bort i parken tänker nog inte så mycket på det. Det är nämligen inte helt dött i stan, inte överallt i alla fall. Det är rockfestival över midsommarhelgen och ju närmre festivalplatsen man kommer, desto fler ungdomar, oftast tatuerade, med en ölburk i handen, stötte man på.Tanken var att gå ut och äta födelsedagsmiddag, men istället stannade vi i båten och lagade middag. De enda ställena som var öppna, som vi hittade, var pizzerior och kebabsyltor. Då lagar vi godare mat själva. Som extra belöning bjöds vi på en hisnande flyguppvisning.
Imorgon fortsätter vi seglatsen norrut. Fortsättning följer.
DISTANSER
Rindö-Rödlöga: 33,9 M
Rödlöga-Rödhamn: 41,4 M
Rödhamn-Delholm/Sälsö: 17,5 M
Delholm/Sälsö-Lappo: 27,6 M
Lappo-Enskär: 28,7 M
Enskär-Rönnkallan: 31,8 M
Rönnkallan-Raumo: 5,6 M
Summa: 186,5 M
För att förstå vart vi är på väg får jag nog börja med att berätta lite om Slobi. Slobi är av serbisk härkomst och bodde i Bosnien när Balkankrigen bröt ut. Situationen för serber i Bosnien blev successivt allt mer spänd, men det var när hennes kollega och som hon hade uppfattat det, vän, yttrade att serbiska barn borde dödas, som hon och hennes familj flydde till Belgrad. Kort därefter kom familjen till Sverige där man sökte och fick asyl. Innan kriget bröt ut hade hennes svärföräldrar förvärvat en tomt i Orebić (ungefärligt uttal: årrebitch) och byggt ett sommarhus där. Så småningom fick Slobi och hennes man överta huset.
Orebić ligger i Kroatien och kändes det otryggt att vara serb i Bosnien, var det väl minst lika obekvämt att vara serb i Kroatien under den här perioden. Det tog elva år efter det att kriget tagit slut innan de kände sig tillräckligt bekväma med att åka ner igen. 2018 gick sedan Slobis man bort.
Man vill naturligtvis alltid ha goda relationer med sina grannar, men på ett sätt blir man kanske mer angelägen att odla en vänskaplig, social relation på en plats där nationellt ursprung blev ett trauma för många. Man behöver känna sig trygg och välkomnad. Sedan finns det ju rent praktiska skäl som gör att man behöver goda kontakter med människor man kan lita på och få hjälp av, när man bor långt bort.
Det tog ett tag för Slobi att mogna i sin process att låta mig följa med. Skulle hon klandras för att hon nu kom ner med en ny man? Orebić är en liten ort och den katolska kyrkan tycks ha ett hårt grepp om befolkningen. Men, nu skulle det ske. Slobi skulle ner och öppna upp för säsongen och hennes nye, manlige vän, d v s jag, skulle få följa med.
Jag tänkte att hon kanske överdrev sina farhågor, men hennes tankar kring detta var inte helt obefogade. Hennes närmsta väninna och granne därnere, Jasna, tog spontant upp med Slobi att hon inte behövde vara orolig. De skulle inte döma henne. Hon var ju fortfarande ung och kunde ju inte leva själv resten av livet. Slobi blev väldigt lättad över de här orden, men bara det faktum att Jasna tog upp frågan, visade ju också på att det hade varit ett samtalsämne. Inte något man bara tog med en axelryckning, vilket vi i Sverige kanske hade gjort i de flesta fall.
Under inflygningen till Dubrovnik uppenbarar sig även ett annat resultat av Balkankrigen. När jag åkte buss från Split till Dubrovnik 2017 var man tvungen att passera två landsgränser, från Kroatien till Bosnien och Hercegovina och en kort stund senare från Bosnien och Hercegovina tillbaka till Kroatien. Delar av Dalmatien, Dubrovnik och t ex halvön Pelješac (ungefär peljeschatz) där Orebić ligger var isolerade från övriga, kroatiska landsdelar. Det gillade ju inte kroaterna förstås och den 26 juli 2022 invigdes en bro som kopplar ihop landsdelarna. Inte så poppis bland bosnierna tydligen. I det övre högra hörnet syns den nya bron och om man seglar lite till vänster om man kommer från bron kommer man till den bosniska orten Neum, huvudorten längs Bosnien och Hercegovinas 24 km långa kuststräcka.Flygplatsen ligger lite söder om Dubrovnik och Orebić ligger ca 13 mil norrut. En timme då kanske du tänker. Nja, snarare 2 ½, men med några stopp på vägen tog det resten av dan för vår del. Dubrovnik, vars gamla stadskärna man ser därnere och som ju är ett fantastiskt ställe, stannade vi dock inte till i. Jag var där 2017 och Slobi kan väl stan utan och innan. Däremot vek vi av ner mot utkanten av stan. Nu skulle jag få prova en riktig Burek, en slags pirog som fylls med kött eller ost. Slobis son åker till Fittja och köper Burek. Vi åkte ner till ett bageri i Dubrovniks hamn i samma ärende.Klockan hade knappt blivit tio på förmiddagen så vi tog med oss vår kroatiska snabbmat och åkte vidare till ett lugnt och fint ställe och lät oss väl smaka.Var vi är? I den lilla byn Veliki Zaton.Det kändes väldigt välgörande att få befinna sig i denna idyll efter en en väldigt tidig morgon.En Burek sveper man inte i sig hur som helst, så en kaffe fick vi allt få innan vi drog vidare.Vi fortsätter ut på Pelješac-halvön och kommer till Kroatiens svar på kinesiska muren i byn Ston. Muren är 5,5 km lång och uppfördes på 1300- och 1400-talet. Jag läser vidare att muren har 41 torn, 7 bastioner och 3 fästningar. Imponerande.Ser ut som om byn var befriad från turister, men bilden bedrar. Förhållandevis många turister, inte minst svenskar. Vi slog oss ner för att ta något att dricka, en lemonad vilken serverades med tjugo procents rabatt. Vi slapp turistpåslaget i och med att Slobi betraktades som inhemsk. Hur låter det? Att man inte ska resa till Kroatien om man inte gillar att bli utnyttjad? Nu verkade inte principen om två prislistor vara allmänt utbredd, vilket inte innebar att det på vissa ställen var väldigt dyrt. Mer om det senare. Någon kanske undrar över lemonad. Egentligen borde det vara självklart, färskpressade citroner. men när Slobi första gången erbjöd mig en lemonad, tackade jag nej. Jag såg framför mig en sötsliskig läsk. Nu vet jag bättre.En av murens tre fästningar, Veliki Kaštio.Saltutvinningen har traditioner tillbaka till romartiden. Om detta spår över saltbassängen är kännetecknande för produktionens status så ska man nog inte räkna med att det kommer allt för mycket salt härifrån idag. Utöver den gamla saltutvinningen finns här även mussel- och ostronodlingar.Ska jag uttrycka mig försiktigt, så kan jag väl säga som så, att Slobi inte är så förtjust i ormar. Nu såg ju den här ormen eller snoken mer eller mindre död ut, även om den framkallade en del dödsryckningar. Detta till trots fick Slobi nästan panik när jag i hennes tycke närmade mig kvarlevorna lite väl oförsiktigt och nyfiket.Slobi skiljer sig inte från många andra kvinnor på så vis att en stadspromenad kan få en del abrupta stopp om man kommer för nära någon klädbutik t ex. Till dessa farthinder ska dock även minsta grönsaksstånd läggas. Utbudet här var rätt magert, men vi fyllde snabbt en kasse ändå.Nu fick vi se den nya bron från marknivå. Ska man ta sig ner till Orebić är ett alternativ också att flyga till Split. Före brons tillkomst har jag förstått det som att man ofta skippade hyrbil och tog båt från Split till Korčula och därifrån med annan båt över till Orebić. Nu erbjuder bron en snabbare förbindelse och i juli blir det premiär för Slobi att testa bron när hon åker ner med sin dotter och hennes familj.Klockan börjar närma sig halv tre. Vi har snart varit vakna i tolv timmar och jag har ju känt mig piggare, det måste medges, trots alla intryck. Det är ju hisnande natur med fantastiska byar, berg, vinodlingar och grönska, vilken grönska. Men, därnere ligger i alla fall målet för resan, byn Orebić med ca 2000 invånare i tätorten.I livsmedelsbutiken fanns ett massivt utbud av lokal viner. Med tanke på byns storlek tyckte jag nog även att utbudet av livsmedelsbutiker var imponerande. Hur överlever de? Vinet som Slobi håller kommer från Dingač, ett område vi nyligen passerat och som man når genom en smal tunnel. Vinernas crème de la crème, i alla fall från denna region. Den tar vi!Underbart att vara framme och vakna upp till detta.Mellan träden skymtar man havet.Och i ryggen skyddas man av bergen och en vårdcentral med egen ambulans.Återigen står jag på balkongen på Slobis hus, men med blicken riktad mer söderöver. Huset ligger inbäddat i grönska och halva bilden upptas här av ett stort olivträd. Lite väl stort kanske. Någon dag senare ligger ett par tunga grenar eller snarare skott, på marken.Apelsinerna var lite svårfångade. Foto: Slobi.Church of Mary help of Christians låter som en dålig Google-översättning, men det var det bästa jag hittade som namn på kyrkan.– Bröd handlar vi imorgon! – OK. Vad Slobi inte hade räknat med att kyrkans dragningskraft var större än kommersens så här innan säsongen kommit igång, så några öppna bagerier hittade vi inte. Däremot hittade vi ett lämmeltåg av delvis, uppklädda människor på väg hit. Somliga såg ut som om de ägnat hela morgonen åt frisyr och manikyr och letat fram de finaste gå bort-kläderna de hittade. Tillströmningen var så stor att många stannade utanför kyrkan och lyssnade på predikan genom högtalare placerade lite varstans. Jag såg att Slobi blev gripen av prästens predikan, så även en katolsk präst kan uppenbarligen beröra en icke-religiös, ortodox person. Jag förstod naturligtvis ingenting och ägnade mig mest åt att betrakta andra, men predikan handlade tydligen om mammors betydelse i samhället.Tji bagerier och nybakt bröd hemma. Men, varför sörja för det, när man kan vända det till något så trevligt som en fika här, på Slobis favoritfik, Croccantino. Efter det att vi köpt glass blev det dock lite av en Croccantino-bojkott. För 5,6 € (ca 66 kr) fick vi två ynkliga glasskulor. Vi betalar väl lika mycket här hemma, men då brukar det i alla fall vara väl tilltagna glasskulor.Samtidigt lockade ju strand, sol och bad, så rätt snabbt hem och samla ihop varsin kasse med badprylar. Man skulle i princip kunnat lägga sig och sola och bada lite var som helst, t ex rakt nedanför Croccantino, men nu ville Slobi visa upp Orebić, så vi knallade vidare förbi hamnen längs strandpromenaden och hamnade till slut här. Det var lugnt och rent och vackert, så här hade vi kunnat ligga resten av dan om det inte vore för detta med hungern. Nu hade vi hamnat en bit utanför, så för att få en bit mat fick vi vända tillbaka igen.Nästan i klass med en äkta, napolitansk pizza. Restaurang La casa. Foto: Slobi.Förutom god pizza erbjöd restaurangen också ett intressant skådespel vad gäller bilfärjeleden över till Korčula. Tillfarten var den smala piren där bilar, bussar och fotgängare fick samsas om utrymmet. Färjan lade till vid änden av piren och förmodligen hade man väl någon tross till land, men i övrigt låg man bara och tryckte mot kajen. Idag var det lugnt, men här blåser det en hel del emellanåt. Undrar hur det hade tett sig då. Jämför det med svenska vägverkets färjelägen med ramper, klaffar, bommar och stora fundament ute i vattnet att ta spjärn emot. Helt onödigt tycks man tycka här.Det gäller att ha koll på alla sina hörn när man är en stor buss och både ska gira vid pirens ände och få med alla hjulen upp på färjeklaffen. Apropå underhållning, så ser man onekligen olika saker. Slobi: – Det där har jag aldrig lagt märke till.Nu är vi på stranden man kommer till om man knallar rakt ner från huset ner mot havet. Varför gå en omväg? Foto: Slobi.Fast, omvägar kan ju också vara upptäcktsfärder.Husen med stenfasad ser ju fina ut nästan oavsett graden av underhåll. Icke så nogräknade ägare av putsade hus däremot, avslöjas rätt snabbt.Behövs inga torktumlare här nere.Liksom på många håll här nere blandas vackra hus, med ruckel eller övervuxna ödetomter. Orebić är inget undantag. Tankarna far iväg. Vilken är historien bakom t ex denna tomts öde? Är det kriget som stökat till det eller finns det någon helt annan förklaring?Men, så avlöses intrycken och funderingarna av denna prunkande rabatt.
Idag måndag, ska vi kolla in sandstranden i Orebić. På vägen dit passerar man denna lilla gulliga hamn. Hur skyddat ligger man där och för vilka båtar byggdes den tro?Det bidrog väl inte till trivseln att det pågick ett vägarbete i närheten, så stenstränderna stod sig bättre, i alla fall denna gång.Vi vågade inte prova vattenkvaliteten i någon av brunnarna som stod utplacerade lite här och var, men vackra är dem att se på.Först trodde vi att träden hade torkat ut och vissnat. Sedan upptäckte vi att de i själva verket blommade. Vad säger det, månntro? Och kolla in rötterna!Snygg färg!Orebić är tydligen känt för att ha varit en magnet för sjöfolk. Här är en palatsliknande kaptensvilla till salu. Fint läge vid havet. – Ska vi slå till?Norr om hamnen radar flera, lite nyare paradvillor upp sig.Fast, så går man upp något kvarter och stöter på detta läskiga hus. Skulle man träffa på ett lik om man vågade sig in bland all spindelväv?Det var lite svårt att få någon enhetlig bild på prisnivån. Här har Slobi lagat Saltimbocca till middag, gjort på kalvkött vi var och handlade i charkuteributiken. Sju Euros per kilo kostade det. Det kan man ju inte hävda att det var dyrt. Tvärtom!Ny dag, tisdag, och dags för en utflykt. Vi är på väg till norra udden av Pelješac, men på vägen och strax utanför Orebić finns ett kloster, spännande beläget högt ovanför havet. Slobi undrade om vi verkligen var på rätt väg, men jodå, en bit bort fanns en parkeringsplats.Dessvärre var klostret med tillhörande kyrka, stängt för besökare, men i väntan på nästa besök njuter vi av utsikten.Orebić ser ju riktigt stort ut med det här perspektivet.När man dyker på sådana här museala föremål, går det ju inte att låta bli att lyfta på luren. Skulle man få kopplingston? Kontakt med gud? Ne (serbokroatiska)! I Österrike förra vintern, fick jag dock en uppenbarelse. Fullt fungerande telefonkiosker. Vem som använder dem kan man ju dock undra.Utflyktens mål var Lovište. Det vilade ett helt underbart lugn över byn. Fågelkvitter och en och annan segelbåt som kom in i viken och tog en boj. Annars härskade friden. Och vattnet, ja, ni ser ju själva.Restaurant Gradina. Bättre läge för en lunch får man leta efter. Helt underbart.Maten var god, även om en Dorado är en Dorado oavsett var man äter den, så hade grillmästaren ändå lyckats få den perfekt i förhållande till våra önskemål. Han kom faktiskt ut och frågade hur vi ville ha fisken. Men, det var också här vi återigen hajade till för prisnivån i Kroatien och den varierar verkligen mellan olika ställen. 26 € för fisk med grillade grönsaker, 4 € extra för enkelt bröd, 5 € extra för tråkig pommes, 6 € för en dubbel espresso och säkert en massa € för mineralvattnet. Tutti ca 880 kr för en lunch för två. Detta med priserna blev också ett diskussionsämne när jag efter hemkomsten träffade Slobis familj och alla var överens att prissättningen på sikt skulle slå tillbaka mot Kroatien. Men, kanske gäller detta bara för Dalmatien. Jag läste någonstans där man tipsade om hur ”fattiga” svenskar skulle få reskassan att räcka längre och då lyftes, hör och häpna, Kroatien fram som ett alternativ. Man pekade då främst på Istrien i norra Kroatien, så kanske skiljer det sig mycket beroende på var i Kroatien man befinner sig. Jag har varit mycket i Italien på sistone och Italien känns i alla fall som ett budgetalternativ i sammanhanget.Nåväl, tillbaka till denna ljuvliga plats. Det är krypavstånd till den inbjudande stranden och den är helt gratis :-).Slobi berättade att vissa kroater inte badar överhuvudtaget. Slobis granne som, till skillnad från sin man, var en badare av rang, tyckte dock att vi var modiga som badat redan. Det var väl runt 20° i vattnet. Foto: SlobiDet var redan torsdag och plötsligen blev Slobi lite rastlös och föreslog en eftermiddagstur till Korčula. När det gällde cash var det Slobi som stod för likviditeten. Jag hittade aldrig mina Euro hemma. Däremot Kuna, men de var inte gångbara längre och kunde bara växlas in mot Euro på Riksbanken i Zagreb. Det gick lite hastigt när vi skulle iväg, så några kontanter fick vi inte med oss på dagens tur och på båten tog man inga kort. Det finns en bankomat där borta vid parkeringen, sa vår matros. Vi sprang som yra höns och letade, men ingen bankomat i sikte. Bara några minuter kvar nu tills båten skulle gå. Kunde vi inte få springa iväg till en bankomat när vi kom fram till Korčula? Nix, båten vände direkt, så det fanns det ingen tid till. Men, det fanns en mening med detta. Den båt vi hade räknat med att ta tillbaka, var inte den lokala passagerarbåten, utan en katamaran, förmodligen, som kom från Split och som idag var inställd p g a hårt väder. Inget vi anade här nere, men tur i oturen att vi inte kom med, då hade vi blivit strandade på Korčula. Istället hamnade vi på hamncaféet som inte heller tog kort, men nu hittade vi bankomaten.Korčula finns ju kvar. Vi går och badar istället.Högen med ris och nedsågade grenar växer.Vacker grönska omger Slobis hus.Dessa Oleandrar vållar en viss vånda. Grannarna klagar över att de skräpar ner och ambulansen tyckte att den inte kom fram eller hade tillräckligt god sikt eller vad det var. Vad som från början var tänkt att bli några vackra Oleanderträd har med tiden blivit en vildvuxen Oleanderhäck.Som synes, en lite svalare kväll ikväll, när vi provade en av restaurangerna i Orebić, Andiamo. Trevligt ställe och mer prisvärt än i Lovište. Hit återvände vi ytterligare en kväll.Jag har sett bilder från Orebić under sommarsäsongen. Liv och rörelse och en väldig skillnad mot denna stämningsfulla ödslighet.Att ha hus i Kroatien har sina administrativa utmaningar. Idag var det räkningsdags. Vissa räkningar var det bäst att betala på banken, andra direkt hos leverantören. Först var vi på kommunkontoret för att reda ut någon oklarhet kring skatten. Vi trädde in i ett litet kontorsrum med tre medarbetare och en besöksyta. En man var strängt upptagen med att knattra på en räknemaskin med pappersrulle. När såg jag något sådant senast? Nu är vi på enheten för sophämtning och Slobi gräver i sin sedelbunt. Ingen pardon för att man knappt utnyttjar sophanteringen. Den ska betalas ändå. Nästa anhalt var enheten för vatten. Men, det måste jag säga, allt gick snabbt och smidigt.Denna dag, fredag, var planerad för ett nytt försök att besöka Korčula. Jag tycker ju Slobi är en typisk tidsoptimist och var helt inställd på att vi skulle missa båten. Istället visade det sig att det var jag som var tidspessimist. Räkningsärendena avklarades överraskande fort, även om vi sparade ett av dem tills vi kom över.Jag gissar att så gott som alla på båten var turister, så helt off season var det inte.Det är väl så här man minns många stränder från förr, en blandning av badstrand och små fiskebåtar. Så minns jag att det var på t ex Amalfikusten på sextiotalet. Idag är båtarna borta där och stranden är bara avsedd för badturisterna. Här känns det mer genuint.Korčula är både en ö och namnet på dess viktigaste stad. Landsporten (Kopnena vrata) leder in till den gamla stadskärnan.Liksom många andra städer längs med kusten och ute på öarna i Dalmatien är Korčula en väldigt vacker stad. Jag läser att många av byggnaderna är från gotikens och renässansens tidevarv.
Korčula var förr ett eget stift under den romersk-katolska kyrkan och dess katedral var denna Sankt Markus-katedralen. Lite svårfångad på bild då det var trånga gator och det rådde fotoförbud inne i kyrkan. Ni får bara tro mig. Väl värd ett besök. Numera hör Korčula till Dubrovniks stift. Foto: Slobi.Alla som seglat i Kroatien är väl medvetna om Bora-vindarna (Bura på kroatiska), fallvindar från bergen som kan uppnå orkanstyrka. Jag låg förtöjd vid en boj en gång när vi hörde på prognosen att Boran var i antågande. Tryggt då att ligga i en skyddad vik förtöjd vid en boj, tänkte jag. Men, när vinden kom kände jag kände mig allt annat än trygg. Trodde vi skulle blåsa upp på land. Jag läser att gränderna här är byggda för att mildra effekterna av Boran.Jag kan inte låta bli att fascineras av den här typen av passager. Vad låg bakom uppkomsten till dem? Fantasin sätter igång att spinna olika teorier vilka ärenden man kunde ha eller vilka faror som kunde vänta om man istället gick ut på gatan.Dessa underbart belägna caféer och restauranger. Har jag verkligen varit där? Förstod jag att jag njuta tillräckligt i stunden? Vi pratade om bl a Marco Polo och de lärde tvistar tydligen om han föddes i Venedig eller här i Korčula.Jaha. Ytterligare ett farthinder med magert utbud. Ändå fylldes kassen snabbt.All utveckling är inte av godo. På i alla fall Swedbank och SEB är man inte välkommen utan att ha en bokad tid. Här var det synnerligen generösa öppettider och ingen behöver undra vad de gör på banken efter tre. Det vara bara att knalla in. Men, att betala elräkningarna här tyckte kassörskan inte var någon bra idé. Gå in till grannen istället, där är det gratis att betala just elräkningarna. Vad det var för verksamhet förstod jag aldrig riktigt.Har Pippi blivit stur, emigrerat och öppnat ateljé?Vi måste ha varit väldigt effektiva denna förmiddag, diverse administrativa ärenden, åkt båt, fikat, gått på sightseeing, ätit lunch, legat på stranden ätit glass och nu är vi på väg ombord igen och klockan har inte hunnit slå ett. Hur gick det till?Efter denna intensiva förmiddag och tillbaka i Orebić, några timmars tid för enbart sol och bad.Väl ”hemma” igen silar sig eftermiddagssolen genom vinrankornas lövverk.På stranden nästa dag glider en SUP-paddlare in och berättar att han sett maneter. Slobi blir jätteförvånad. Hon hade aldrig sett maneter här förut, men efter att ha dryftat ämnet med Jasna, grannen, bekräftades det att maneter brukar dyka upp här någon gång per år. Men, är det nu verkligen en manet? Ser mer ut som en slags liten bläckfisk med sina tentakler. Inga trådar inte.et mulnade på och sista eftermiddagen tog vi en promenad upp längs Slobis gata som rätt snabbt övergick i grusväg. När vi flög ner beklagade sig Slobi att hon glömt vandringskängorna hemma. Grusvägen övergår tydligen senare i en vandringsled upp till Sveti Ilija (Saint Elias) 961 m ö h, Pelješac högsta punkt. När jag berättade detta för Slobis barn tittade de klentroget på mig. – Mamma har ju berättat om att det finns en masa farliga djur där, giftormar, vildhundar, skorpioner…Orebić är tydligen inget undantag från vad man ofta ser när man kommer lite utanför stadsbebyggelsen i flera Medelhavsländer. Fullt av ilskna vakthundar som kan skrämma livet ur en. Var staketet tillräckligt högt eller kunde de hoppa över?Slobi kollade senare med sin granne Frano och enligt honom hade kommunen varit på tomtägaren om dennes skrotupplag. Så här fick det tydligen inte se ut, inte ens på privat mark. Ska man tro att skrotet är borttaget till nästa besök? Tveksamt. Högre upp stötte vi på mer avfall, men lite snällare trädgårdsavfall. I Kroatien kostar det tydligen 20 Euro per besök på tippen. Det var väl det som var orsaken till att man slängde sitt trädgårdsris längs vägkanten istället för på tippen. Kontraproduktiva avgift.Vi gick ner igen och vek in på en tvärgata. Om inte den största så i alla fall en av de största ekar jag sett. Slobi skyndade vidare. Fastighetsägaren hade skällt ut Slobi efter noter när IKEA kom med leverans för några år sedan och man tvingades blockera gatan utanför hennes hus en liten stund.Sista dagen och hemresedags. Kommer ni ihåg vinet Dingač på en av de inledande bilderna? För att komma till det området måste man åka genom denna lilla tunnel. – Hinner vi ta en sväng, undrar jag. Att mötas här skulle ha bjudit på problem, men vi hade tur och mötte bara cyklister.När man kommer ut ur tunneln är det bitvis jättebrant ner mot havet. Tydligen skapar odlingsläget förutsättningar för synnerligen smakrika viner och de tillhörde också de dyrare i vinhyllan. Jag tror vi betalade drygt 20 Euro för en flaska. Ingen förmögenhet kanske, men mycket i jämförelse med de flesta andra vinerna.Överallt stöter man på små idylliska stränder. Inte alltid helt självklart hur man tar sig ner eller var man gör av bilen.Slobi berättar att hennes bortgångne granne Ivo hade marker bl a här och att hon varit här en gång tidigare och besökt hans vingård.Mitt infall att göra en avstickare ner till Dingač gjorde att vi fick ett lite tightare uppehåll än planerat i Cavtat. Stan ligger bra i förhållande till Dubrovniks flygplats, så jag kan varmt rekommendera ett stopp här i anslutning till flyget.Det här var spännande: Girice. En hög med småfisk, panerad och friterad. Man äter dem hela med fingrarna och det var ju en lite speciell känsla att titta dem in i ögonen innan man slukade dem hela. Gott? Ja!Efter den sena lunchen gick vi på upptäcktsfärd norrut, delvis för att Slobi ville se var hon en gång bott innan hon åkt vidare till Orebić. Det fanns mer att se i södra delen av stan, men nu kallade hemresan på vår uppmärksamhet.
Åtta dagar blev det. Det hade gärna fått bli några dagar till och jag hoppas på fler besök i Orebić.
Som alltid, tycker jag, när man ska boka en resa, inte minst till Alperna är det en väldig massa parametrar man tittar på utöver själva priset. Ingår liftkort eller middag i priset? Hur ser det ut med snötillgången? Hur högt belägen är byn? Är det risk för att den snö som finns hinner smälta bort (snödjupsrapporterna verkar dessutom kraftigt överdrivna)? Hur hög är mysfaktorn? Hur är hotellet beläget i förhållande till byn och till liftarna? Hur är det ställt med skidbussar? Hur verkar backarna – finns det lite för oss båda? Hur verkar standarden på rum och på mat? Hur ser flygtiderna ut? Hur lång transfer är det?
Ja, det var inte för transfertiden vi valde Slopestar och Livigno. Längre transfer får man leta efter. Den var beräknad till fem timmar. Egentligen var jag lite sugen på att testa La Thuile, låter som en fransk ort, men den hör till Italien. Dit verkade det dock inte gå några resor så ”sent” på säsongen som vecka 12. Vi övervägde även Monterosa och inte minst Courmayeur, där vi hittade vad som verkade vara ett charmigt hotell, som dock låg en bit utanför byn. Men så precis när vi skulle boka var möjligheten borta. Lite snopet.
Andra resebyråer hade kortare transfertid till Livigno, men sämre alternativ när det gäller flyget. Slobi var orolig för att bagaget skulle tappas bort om det blev fråga om byten och visst, det är ju lite säkrare med direktflyg. Så nu blev det flyg med Norwegian till och från Verona. Google maps tyckte att busschauffören borde köra via Bolzano och en vända in via Schweiz. Men, en busschaufför bestämmer ju själv vilken väg han tar, så vi fick åka via Brescia-Edolo-Tirano-Bormio, en omväg om 20 minuter menade Google. Vägvalet kan naturligtvis ha sin grund i osäkerhet vad gäller gränspassagerna in i och ut ur Schweiz samt den tunnel som leder in i Livigno från Schweiz som är enkelriktad (!). Man vill ju inte hamna vid tunnelmynningen precis när ens egen körriktning stängs av ett antal timmar…
Återigen påminns jag om vilken förhållandevis liten ankdamm jag rör mig i. På planet tyckte jag mig känna igen en gammal kollega och seglarkompis, Hans. Men, det var några år sedan vi sågs så jag blev lite osäker, men visst var det Hans. Efter en stund: – Jag reser med min nya flickvän, Sofie. Hon har seglat med dig. Och visst, där borta satt min f d gast. De skulle dock inte till Livigno, utan till Dolomiterna och Canazei.
Är det Gardasjön, hörde jag någon fråga. Nä det var det inte, men inte så långt därifrån. Lago d’Iseo heter den här sjön och vackert så det föreslår. Tillräckligt stor för att segla på och vi såg några båtar med hissade segel.Med tanke på fem timmars transfer var det skönt med en bensträckare och fikapaus. Foto: Slobi.Liten värld. Direkt efter ett fikastopp passerade vi genom Edolo med sin vackra blomning av magnolior. Här passerade jag även för knappt ett år sedan under en bilresa Innsbruck-Lago di Como.En stund senare åkte vi igenom Tirano. Både jag och Slobi gled ner här längs spåren i gatan, för ungefär ett år sedan. Inte tillsammans den gången. Det måste ha varit den häftigaste tågresan jag någonsin gjort, med Bernina-expressen över en glaciär.
Någonstans i dessa krokar kollade vi på Google maps för att få en uppfattning om hur långt det var kvar. Bara 100 km :-). Men, 2½ timma! Det går inte fort på de smala serpentinvägarna och flera gånger fick bilister backa för att bussen skulle komma runt i hårnålskurvorna. Denna väg upp över Foscagnopasset blev tillgänglig vintertid först 1952.
I Bormio har det åkts mycket VM och världscup och flera svenskar har skördat framgångar i backarna här. Jag hade blivit rekommenderad att vika en dag för en tur till Bormio. Men, som synes, inte mycket snö, så det får bli någon annan gång eller i något annat liv.Vi hade halvpension och första kvällen serverades bl a Pizzoccheri som görs på bovete och som i den här tappningen även visade sig innehålla potatis (!). Inget för er nordbor tyckte vår hotellvärd, så jag fegade ur och valde något annat. Slobi är ju inte infödd nordbo och vågade prova. Ett lyckokast. Även om inte åsynen av anrättningen fick det att vattnas i munnen, visade det sig vara jättegott.På väg ner till frukosten konstaterar vi genom fönstret att första dagen ser riktigt lovande ut. Livignos skidsystem breder ut sig som två separata system på var sin sida dalen, Mottolino till vänster och så delen som allmänt tycktes gå under namnet Carosello 3000 till höger. Vad Carosello egentligen stod för, berget, skidåkningsområdet eller om det bara var namnet på en av liftarna fick jag aldrig klart för mig.Jag tycker att jag i normala fall har ett hyfsat lokalsinne, men i Livigno tappade jag alldeles orienteringen. Hur svårt kan det vara? En dal, två sidor. Men, av någon outgrundlig anledning vände man upp och ner på kartorna över stan så att norr var i den nedre delen av kartan och söderut uppåt. Vilket snille kom på att det skulle vara så? Dessutom slog skidbussarnas rutt knut på sig själv, just där vi bodde, vilket adderade till min förvirring. Pistkartorna var lite plottriga och svårlästa, tyckte vi. På vissa kartor fanns dessutom en lift med som inte hade byggts ännu och jag tror dessutom att en lift som fanns, saknades på kartan.Första dagen inleddes med pistvisning på Carosello-sidan. Egentligen hade vi kunnat kliva in i en gondol vid hotellet och tagit oss fram upp och ner mot andra änden av systemet, till samlingspunkten vid Carosello 3000:s toppstation. Men, första dagen kan det vara svårt att uppskatta tidsåtgången, så vi tog det säkra före det osäkra och hoppade på en skidbuss som tog oss till andra änden av byn. Här delade vi på oss, Slobi skulle åka i en långsammare grupp, vilket visade sig vara liktydigt med en dansk grupp ledd av vår danska guide Thilde och jag i en snabbare grupp, vilket visade sig bli en helsvensk grupp ledd av Emil. Slobi: – Jag förstod knappt ett ord av vad de sade. Och inte blir det ju lättare bara för att de säger samma sak en gång till.Ser lovande ut.Och samma fascination som alltid infinner sig första dagen i ett nytt skidsystem i Alperna. Jag tycker ofta att Alperna kan kännas som en smått overklig kuliss.Vår pistvisningsgrupp leddes av Emil (tredje från höger) och här deltog Lena och Lasse från Sollentuna, Carro från Falkenberg, Lasse från Åhus och Anna från Göteborg.Är de också ute på pistvisning? Det kanske man skulle prova någon gång.Livigno var en riktigt mysig by med många vackra hus.Det hade snöat tokmycket någon vecka innan vi kom. Gator och trottoarer i byn hade dock hunnit bli mer eller mindre snöfria igen, men den här bilägaren tycks hoppas på att värmen ska göra att han eller hon inte behöver plocka fram någon snöskyffel.Dag 2 föll det tung blötsnö. Slobi hade en skidlektion på morgonen, men efter några gemensamma åk med allt blötare kläder ruttnade vi på skidåkning och uppsökte byns spa istället. Där tillbringade vi 4 ½ timme. En grupp litauer ville att vi skulle ta kort på dem. Tjänster och gentjänster. Kunde de tänka sig att ta kort på oss och skicka fotona till oss? Sagt och gjort! Precis som jag upplevde i Österrike förra vintern är det kläder av och gemensamma bastur och vid bestämda klockslag olika ritualer ledda av en bastumästare. Vi provade ”Aufguss” som de säger på tysk-klingande italienska i åtminstone den här delen av Italien och en slags peeling. Det blev en väldigt behaglig eftermiddag.På tisdagen var solen tillbaka och nu var det pistvisning på Mottolino-sidan.Här var det lite kö, annars var det sällsynt att man behövde köa särskilt länge.Det här blev vårt favoritställe för lunch på Mottolino-sidan. Jättegoda pizzor, vänligt och lite lugnare.Annars kunde det vara lite halvhysteriskt på restaurangerna. Det är kanske som med julskyltningen i Kalabrien som började redan i oktober. Här började After Ski vid lunch och var det inte Spider-Man som försökte rocka loss och få gästerna att öka tempot, var det välsvarvade kvinnor i slimmade dräkter som försökte få upp gästerna på scenen.Vårt hotell Federia var ett enkelt, men gemytligt hotell med personlig prägel. Maten var inte fantastisk, men bra och vinerna var prisvärda. Hotellet bestämde var vi skulle sitta, så när Slobi första kvällen försökte göra ett eget val blev vi bestämt hänvisade till bordet med vårt rumsnummer. Ordning och reda.Skulle man åka på Carosello-sidan var läget idealiskt. En av gondolerna låg bara några stenkast bort. Vår favorit blev dock Mottolino, men dit fick man ta sig med skidbussen.På väg till skidbussen som gick alldeles om hörnet.Hej, vad det går. Återigen en solig, underbar dag och tillbaka på Mottolino.De modigaste är ju de som kliver utanför sin bekvämlighetszon. Och Slobi kämpade på bra och åkte till slut i de flesta röda backarna. Ibland kastade hon sig ut för backen med vad som såg ut som en stor portion tillförsikt och utan att tänka efter så mycket.Men, ibland tänkte hon efter desto mer och då kunde det bli lång väntan. Vi blir nog aldrig något radarpar i skidbackarna, men det är verkligen roligt att se hur gärna hon vill prova och utveckla sin utförsåkning.Slobi: – Herregud! Har jag åkt ner för den här backen? Backarna på var sin sida om liften till höger var svarta, men till vänster om dessa var pisten röd. Svårt att se någon större skillnad jämfört med den intilliggande backen.Fast, med det här perspektivet ser det ju lite brantare ut.Tja, vad ska man säga? Tydligen tyckte någon att det var kul att ställa upp det här gamla stridsflygplanet i backen. Såg ju nästan ut som om det skulle ha kraschat här, men det hittade jag inget belägg för.Det gick smidigt att ta skidbussen till Mottolino, åtminstone för oss, senare längs linjen hände det att den fullsatta bussen körde förbi väntande passagerare. På hemvägen fick vi dock tävla på samma villkor som alla andra att komma ombord.En eftermiddag smet vi in på ett konditori och tog en Prosecco i väntan på att köerna till skidbussen minskade. Foto: Slobi.Avancerad, självstädande toa. Det rann vatten överallt.Torsdagen bjöd egentligen på både vind och snöfall och tidvis dålig sikt och nu tog det stopp för Slobi. Vi tog gondolen upp på Carosellosidan, men emedan Slobi höll sig i de blåa backarna åkte jag bort i systemet. När jag skulle tillbaka hade man dock stängt flera liftar p g a den tilltagande vinden, så jag fick åka ner på mitten och skråa tillbaka. Nu hade det mojnat och hunnit bli varmt och soligt igen, så det blev en svettig förflyttning. Så småningom hittade jag Slobi här som satt i solen …… och myste med ställets katt. Foto: Slobi.Vi bodde i norra delen av Livigno, men hittills hade vi egentligen inte sett så mycket av de centralare delarna av byn. Hög tid! Vi hade redan konstaterat att det fanns många vackra hus, på gränsen till kitschigt ibland.Eller raka motsatsen till kitschigt.Jag hade fått för mig att jag skulle hitta den bästa Amaron (inte Amaretto som många tycks förväxla denna dryck med). Jag hade provat några på hotellet som dock var lite för söta för min smak. Livigno har sedan gammalt en särskild status vad gäller skatter och här betalar man ingen moms, så utbudet av alkohol, parfymer och elektronik är stort. Men, jag gav upp, utbudet av Amaros var allt för överväldigande. Dessutom hade vi redan köpt några flaskor vin som tyngde bagaget till oroväckande gränser. Och dessutom, varför gå över ån efter vatten, när det finns Gammel dansk och Bäska droppar på närmre håll. Fast gå över ån, nu blev det invecklat. Vi glömmer det ordspråket…Sista skiddagen och tillbaka till Mottolino. Ungarna försöker hinna ikapp Slobi.Och tredje gången gillt på favvostället, Ermellino Rustic restaurant. Pizzan? En Buffalina.Ser nästan ut som om berget täckts av maräng.Åh, dessa underbara backar. Fast efter en knapp veckas skidåkning kände vi oss rätt nöjda. Det var som en i gruppen sa, Jag är rätt nöjd nu efter sex dagar, men jag skulle istället vilja åka iväg lite oftare.Om man inte kom hem allt för sent, funkade det ju faktiskt med After ski på hotellets veranda.Lasse, som reste ensam, var uppenbarligen en bättre förhandlare. när det gällde att välja bord. Efter någon kväll slog han sig ner hos Anna och Carro, utan att serveringspersonalen protesterade.Vår skojfriske hotellvärd Angelo.På vägen till Livigno noterade jag att vi passerade vad som såg ut som en gränsstation. Hade jag missat att vägen ändå gjorde en lov in i Schweiz? Bäst att stänga av telefonen så att vi inte drabbas av skyhöga roamingkostnader, vilket hände mig förra året när jag var i Cervinia, även det på gränsen till Schweiz. Men, falskt alarm. Som nämndes ovan är Livigno en momsfri zon och på tillbakavägen stoppades bussen och Finanspolisen kom ombord och kollade att vi inte hade gjort några stora inköp. Fast vad ska man med en skattefri zon till om man inte får ta med sig vad man handlat?Man blir lite avundsjuk på italienarna som har så nära mellan vår och vinter. På någon timma bara, växlar det från snöklädda alper till Pos slättlandskap. Var resan upp till Livigno lång, blev den ännu längre tillbaka p g a trafikstockningar, sex i st f fem timmar. Spännande med så liten marginal till flygets avgångstid, men vi hann och eventuell övervikt viftade man bara bort. – Det har vi inte tid med.
Vi var väldigt nöjda med vår vecka i Livigno. Byn är mysig och människorna här är mestadels väldigt vänliga. På ett sätt var det också lite spännande att ha tagit sig till denna avkrok av de italienska alperna, omgärdat som området är av Schweiz på tre sidor. Två av tre tillfartsvägar leder från Schweiz, varav en bara lär vara öppen sommartid. Fram till sjuttiotalet beskrivs byn och dess omgivningar som en jordbruksbygd där även smuggling var ett sätt att överleva. Som jag förstått det var byn vintertid avskuren från omvärlden fram till 1952, då vägen över Foscagnopasset som vi åkte på, gjordes tillgänglig även under vintern. Vägtunneln genom Schweiz tillkom 1965 i anslutning till ett schweiziskt bygge av en kraftverksdamm. Tydligen ledde det isolerade läget till både inavel och rivaliteter. Ryktet sa att ägandet i byn delades mellan två släktingar som var i luven på varandra. Detta lär även ha gällt skidanläggningarna, men som tur är har man idag ändå blivit ense om ett gemensamt liftkort för båda systemen.
Idag märker man inte något av det rykte som det uttrycktes på det lokala tungomålet: ”gent de cunfin, tücc’ lader o asesin” (gränsfolk, tjuvar eller mördare). Idag beskrivs staden som mycket välmående. Trots detta kändes prisnivån som OK och ibland kändes det t o m som billigt. Jag antar att frånvaron av moms kan ha bidragit till detta intryck.
Byn ligger högt, så det var gott om snö. Fast förra säsongen drabbades även Livigno av den allmänna snöbristen i Alperna. Det finns många härliga backar, men även Slobi tyckte att de blå backarna var lite tråkiga. En nackdel är att systemen inte är sammanbyggda, så varje morgon får man bestämma sig för vilken sida man ska åka på. Men, vi kan varmt rekommendera en tur till Livigno.
Rutt: Luleå-Brändöskäret-Småskären-Kluntarna-Likskäret-Junkön-Rödkallen-Stora Svinöra-Renön-Pitsundsbron-Piteå-Pitsundsbron-Pite Rönnskär-Bureå-Bjuröklubb-Ratan-Holmsund-Obbola
