Livigno – en avkrok i italienska alperna

Stockholm-Verona-Livigno-Verona-Stockholm
Datum: 16-23 mars
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinovic

Som alltid, tycker jag, när man ska boka en resa, inte minst till Alperna är det en väldig massa parametrar man tittar på utöver själva priset. Ingår liftkort eller middag i priset? Hur ser det ut med snötillgången? Hur högt belägen är byn? Är det risk för att den snö som finns hinner smälta bort (snödjupsrapporterna verkar dessutom kraftigt överdrivna)? Hur hög är mysfaktorn? Hur är hotellet beläget i förhållande till byn och till liftarna? Hur är det ställt med skidbussar? Hur verkar backarna – finns det lite för oss båda? Hur verkar standarden på rum och på mat? Hur ser flygtiderna ut? Hur lång transfer är det?

Ja, det var inte för transfertiden vi valde Slopestar och Livigno. Längre transfer får man leta efter. Den var beräknad till fem timmar. Egentligen var jag lite sugen på att testa La Thuile, låter som en fransk ort, men den hör till Italien. Dit verkade det dock inte gå några resor så ”sent” på säsongen som vecka 12. Vi övervägde även Monterosa och inte minst Courmayeur, där vi hittade vad som verkade vara ett charmigt hotell, som dock låg en bit utanför byn. Men så precis när vi skulle boka var möjligheten borta. Lite snopet.

Andra resebyråer hade kortare transfertid till Livigno, men sämre alternativ när det gäller flyget. Slobi var orolig för att bagaget skulle tappas bort om det blev fråga om byten och visst, det är ju lite säkrare med direktflyg. Så nu blev det flyg med Norwegian till och från Verona. Google maps tyckte att busschauffören borde köra via Bolzano och en vända in via Schweiz. Men, en busschaufför bestämmer ju själv vilken väg han tar, så vi fick åka via Brescia-Edolo-Tirano-Bormio, en omväg om 20 minuter menade Google. Vägvalet kan naturligtvis ha sin grund i osäkerhet vad gäller gränspassagerna in i och ut ur Schweiz samt den tunnel som leder in i Livigno från Schweiz som är enkelriktad (!). Man vill ju inte hamna vid tunnelmynningen precis när ens egen körriktning stängs av ett antal timmar…

Återigen påminns jag om vilken förhållandevis liten ankdamm jag rör mig i. På planet tyckte jag mig känna igen en gammal kollega och seglarkompis, Hans. Men, det var några år sedan vi sågs så jag blev lite osäker, men visst var det Hans. Efter en stund: – Jag reser med min nya flickvän, Sofie. Hon har seglat med dig. Och visst, där borta satt min f d gast. De skulle dock inte till Livigno, utan till Dolomiterna och Canazei.

Är det Gardasjön, hörde jag någon fråga. Nä det var det inte, men inte så långt därifrån. Lago d’Iseo heter den här sjön och vackert så det föreslår. Tillräckligt stor för att segla på och vi såg några båtar med hissade segel.
Med tanke på fem timmars transfer var det skönt med en bensträckare och fikapaus. Foto: Slobi.
Liten värld. Direkt efter ett fikastopp passerade vi genom Edolo med sin vackra blomning av magnolior. Här passerade jag även för knappt ett år sedan under en bilresa Innsbruck-Lago di Como.
En stund senare åkte vi igenom Tirano. Både jag och Slobi gled ner här längs spåren i gatan, för ungefär ett år sedan. Inte tillsammans den gången. Det måste ha varit den häftigaste tågresan jag någonsin gjort, med Bernina-expressen över en glaciär.

Någonstans i dessa krokar kollade vi på Google maps för att få en uppfattning om hur långt det var kvar. Bara 100 km :-). Men, 2½ timma! Det går inte fort på de smala serpentinvägarna och flera gånger fick bilister backa för att bussen skulle komma runt i hårnålskurvorna. Denna väg upp över Foscagnopasset blev tillgänglig vintertid först 1952.

I Bormio har det åkts mycket VM och världscup och flera svenskar har skördat framgångar i backarna här. Jag hade blivit rekommenderad att vika en dag för en tur till Bormio. Men, som synes, inte mycket snö, så det får bli någon annan gång eller i något annat liv.
Vi hade halvpension och första kvällen serverades bl a Pizzoccheri som görs på bovete och som i den här tappningen även visade sig innehålla potatis (!). Inget för er nordbor tyckte vår hotellvärd, så jag fegade ur och valde något annat. Slobi är ju inte infödd nordbo och vågade prova. Ett lyckokast. Även om inte åsynen av anrättningen fick det att vattnas i munnen, visade det sig vara jättegott.
På väg ner till frukosten konstaterar vi genom fönstret att första dagen ser riktigt lovande ut. Livignos skidsystem breder ut sig som två separata system på var sin sida dalen,  Mottolino till vänster och så delen som allmänt tycktes gå under namnet Carosello 3000 till höger. Vad Carosello egentligen stod för, berget, skidåkningsområdet eller om det bara var namnet på en av liftarna fick jag aldrig klart för mig.
Jag tycker att jag i normala fall har ett hyfsat lokalsinne, men i Livigno tappade jag alldeles orienteringen. Hur svårt kan det vara? En dal, två sidor. Men, av någon outgrundlig anledning vände man upp och ner på kartorna över stan så att norr var i den nedre delen av kartan och söderut uppåt. Vilket snille kom på att det skulle vara så? Dessutom slog skidbussarnas rutt knut på sig själv, just där vi bodde, vilket adderade till min förvirring. Pistkartorna var lite plottriga och svårlästa, tyckte vi. På vissa kartor fanns dessutom en lift med som inte hade byggts ännu och jag tror dessutom att en lift som fanns, saknades på kartan.
Första dagen inleddes med pistvisning på Carosello-sidan. Egentligen hade vi kunnat kliva in i en gondol vid hotellet och tagit oss fram upp och ner mot andra änden av systemet, till samlingspunkten vid Carosello 3000:s toppstation. Men, första dagen kan det vara svårt att uppskatta tidsåtgången, så vi tog det säkra före det osäkra och hoppade på en skidbuss som tog oss till andra änden av byn. Här delade vi på oss, Slobi skulle åka i en långsammare grupp, vilket visade sig vara liktydigt med en dansk grupp ledd av vår danska guide Thilde och jag i en snabbare grupp, vilket visade sig bli en helsvensk grupp ledd av Emil. Slobi: – Jag förstod knappt ett ord av vad de sade. Och inte blir det ju lättare bara för att de säger samma sak en gång till.
Ser lovande ut.
Och samma fascination som alltid infinner sig första dagen i ett nytt skidsystem i Alperna. Jag tycker ofta att Alperna kan kännas som en smått overklig kuliss.
Vår pistvisningsgrupp leddes av Emil (tredje från höger) och här deltog Lena och Lasse från Sollentuna, Carro från Falkenberg, Lasse från Åhus och Anna från Göteborg.
Är de också ute på pistvisning? Det kanske man skulle prova någon gång.
Livigno var en riktigt mysig by med många vackra hus.
Det hade snöat tokmycket någon vecka innan vi kom. Gator och trottoarer i byn hade dock hunnit bli mer eller mindre snöfria igen, men den här bilägaren tycks hoppas på att värmen ska göra att han eller hon inte behöver plocka fram någon snöskyffel.
Dag 2 föll det tung blötsnö. Slobi hade en skidlektion på morgonen, men efter några gemensamma åk med allt blötare kläder ruttnade vi på skidåkning och uppsökte byns spa istället. Där tillbringade vi 4 ½ timme. En grupp litauer ville att vi skulle ta kort på dem. Tjänster och gentjänster. Kunde de tänka sig att ta kort på oss och skicka fotona till oss? Sagt och gjort! Precis som jag upplevde i Österrike förra vintern är det kläder av och gemensamma bastur och vid bestämda klockslag olika ritualer ledda av en bastumästare. Vi provade ”Aufguss” som de säger på tysk-klingande italienska i åtminstone den här delen av Italien och en slags peeling. Det blev en väldigt behaglig eftermiddag.
På tisdagen var solen tillbaka och nu var det pistvisning på Mottolino-sidan.
Här var det lite kö, annars var det sällsynt att man behövde köa särskilt länge.
Det här blev vårt favoritställe för lunch på Mottolino-sidan. Jättegoda pizzor, vänligt och lite lugnare.
Annars kunde det vara lite halvhysteriskt på restaurangerna. Det är kanske som med julskyltningen i Kalabrien som började redan i oktober. Här började After Ski vid lunch och var det inte Spider-Man som försökte rocka loss och få gästerna att öka tempot, var det välsvarvade kvinnor i slimmade dräkter som försökte få upp gästerna på scenen.
Vårt hotell Federia var ett enkelt, men gemytligt hotell med personlig prägel. Maten var inte fantastisk, men bra och vinerna var prisvärda. Hotellet bestämde var vi skulle sitta, så när Slobi första kvällen försökte göra ett eget val blev vi bestämt hänvisade till bordet med vårt rumsnummer. Ordning och reda.
Skulle man åka på Carosello-sidan var läget idealiskt. En av gondolerna låg bara några stenkast bort. Vår favorit blev dock Mottolino, men dit fick man ta sig med skidbussen.
På väg till skidbussen som gick alldeles om hörnet.
Hej, vad det går. Återigen en solig, underbar dag och tillbaka på Mottolino.
De modigaste är ju de som kliver utanför sin bekvämlighetszon. Och Slobi kämpade på bra och åkte till slut i de flesta röda backarna. Ibland kastade hon sig ut för backen med vad som såg ut som en stor portion tillförsikt och utan att tänka efter så mycket.
Men, ibland tänkte hon efter desto mer och då kunde det bli lång väntan. Vi blir nog aldrig något radarpar i skidbackarna, men det är verkligen roligt att se hur gärna hon vill prova och utveckla sin utförsåkning.
Slobi: – Herregud! Har jag åkt ner för den här backen? Backarna på var sin sida om liften till höger var svarta, men till vänster om dessa var pisten röd. Svårt att se någon större skillnad jämfört med den intilliggande backen.
Fast, med det här perspektivet ser det ju lite brantare ut.
Tja, vad ska man säga? Tydligen tyckte någon att det var kul att ställa upp det här gamla stridsflygplanet i backen. Såg ju nästan ut som om det skulle ha kraschat här, men det hittade jag inget belägg för.
Det gick smidigt att ta skidbussen till Mottolino, åtminstone för oss, senare längs linjen hände det att den fullsatta bussen körde förbi väntande passagerare. På hemvägen fick vi dock tävla på samma villkor som alla andra att komma ombord.
En eftermiddag smet vi in på ett konditori och tog en Prosecco i väntan på att köerna till skidbussen minskade. Foto: Slobi.
Avancerad, självstädande toa. Det rann vatten överallt.
Torsdagen bjöd egentligen på både vind och snöfall och tidvis dålig sikt och nu tog det stopp för Slobi. Vi tog gondolen upp på Carosellosidan, men emedan Slobi höll sig i de blåa backarna åkte jag bort i systemet. När jag skulle tillbaka hade man dock stängt flera liftar p g a den tilltagande vinden, så jag fick åka ner på mitten och skråa tillbaka. Nu hade det mojnat och hunnit bli varmt och soligt igen, så det blev en svettig förflyttning. Så småningom hittade jag Slobi här som satt i solen …
… och myste med ställets katt. Foto: Slobi.
Vi bodde i norra delen av Livigno, men hittills hade vi egentligen inte sett så mycket av de centralare delarna av byn. Hög tid! Vi hade redan konstaterat att det fanns många vackra hus, på gränsen till kitschigt ibland.
Eller raka motsatsen till kitschigt.
Jag hade fått för mig att jag skulle hitta den bästa Amaron (inte Amaretto som många tycks förväxla denna dryck med). Jag hade provat några på hotellet som dock var lite för söta för min smak. Livigno har sedan gammalt en särskild status vad gäller skatter och här betalar man ingen moms, så utbudet av alkohol, parfymer och elektronik är stort. Men, jag gav upp, utbudet av Amaros var allt för överväldigande. Dessutom hade vi redan köpt några flaskor vin som tyngde bagaget till oroväckande gränser. Och dessutom, varför gå över ån efter vatten, när det finns Gammel dansk och Bäska droppar på närmre håll. Fast gå över ån, nu blev det invecklat. Vi glömmer det ordspråket…
Sista skiddagen och tillbaka till Mottolino. Ungarna försöker hinna ikapp Slobi.
Och tredje gången gillt på favvostället, Ermellino Rustic restaurant. Pizzan? En Buffalina.
Ser nästan ut som om berget täckts av maräng.
Åh, dessa underbara backar. Fast efter en knapp veckas skidåkning kände vi oss rätt nöjda. Det var som en i gruppen sa, Jag är rätt nöjd nu efter sex dagar, men jag skulle istället vilja åka iväg lite oftare.
Om man inte kom hem allt för sent, funkade det ju faktiskt med After ski på hotellets veranda.
Lasse, som reste ensam, var uppenbarligen en bättre förhandlare. när det gällde att välja bord. Efter någon kväll slog han sig ner hos Anna och Carro, utan att serveringspersonalen protesterade.
Vår skojfriske hotellvärd Angelo.
På vägen till Livigno noterade jag att vi passerade vad som såg ut som en gränsstation. Hade jag missat att vägen ändå gjorde en lov in i Schweiz? Bäst att stänga av telefonen så att vi inte drabbas av skyhöga roamingkostnader, vilket hände mig förra året när jag var i Cervinia, även det på gränsen till Schweiz. Men, falskt alarm. Som nämndes ovan är Livigno en momsfri zon och på tillbakavägen stoppades bussen och Finanspolisen kom ombord och kollade att vi inte hade gjort några stora inköp. Fast vad ska man med en skattefri zon till om man inte får ta med sig vad man handlat?
Man blir lite avundsjuk på italienarna som har så nära mellan vår och vinter. På någon timma bara, växlar det från snöklädda alper till Pos slättlandskap. Var resan upp till Livigno lång, blev den ännu längre tillbaka p g a trafikstockningar, sex i st f fem timmar. Spännande med så liten marginal till flygets avgångstid, men vi hann och eventuell övervikt viftade man bara bort. – Det har vi inte tid med.

Vi var väldigt nöjda med vår vecka i Livigno. Byn är mysig och människorna här är mestadels väldigt vänliga. På ett sätt var det också lite spännande att ha tagit sig till denna avkrok av de italienska alperna, omgärdat som området är av Schweiz på tre sidor. Två av tre tillfartsvägar leder från Schweiz, varav en bara lär vara öppen sommartid. Fram till sjuttiotalet beskrivs byn och dess omgivningar som en jordbruksbygd där även smuggling var ett sätt att överleva. Som jag förstått det var byn vintertid avskuren från omvärlden fram till 1952, då vägen över Foscagnopasset som vi åkte på, gjordes tillgänglig även under vintern. Vägtunneln genom Schweiz tillkom 1965 i anslutning till ett schweiziskt bygge av en kraftverksdamm. Tydligen ledde det isolerade läget till både inavel och rivaliteter. Ryktet sa att ägandet i byn delades mellan två släktingar som var i luven på varandra. Detta lär även ha gällt skidanläggningarna, men som tur är har man idag ändå blivit ense om ett gemensamt liftkort för båda systemen.

Idag märker man inte något av det rykte som det uttrycktes på det lokala tungomålet: ”gent de cunfin, tücc’ lader o asesin” (gränsfolk, tjuvar eller mördare). Idag beskrivs staden som mycket välmående. Trots detta kändes prisnivån som OK och ibland kändes det t o m som billigt. Jag antar att frånvaron av moms kan ha bidragit till detta intryck.

Byn ligger högt, så det var gott om snö. Fast förra säsongen drabbades även Livigno av den allmänna snöbristen i Alperna. Det finns många härliga backar, men även Slobi tyckte att de blå backarna var lite tråkiga. En nackdel är att systemen inte är sammanbyggda, så varje morgon får man bestämma sig för vilken sida man ska åka på. Men, vi kan varmt rekommendera en tur till Livigno.

Tack Slobi för en härlig skidvecka!

Lofsdalen

Lofsdalen

Datum: 18-25 februari

Medresenärer: Linnea Engström, Lise Johnsson, Filip Karlbom, Joakim Karlbom, Leonora Karlbom, Malin Karlbom, Slobodanka (Slobi) Savinovic och Jim Änglykke.

– Vad säger ni om att ses i fjällen tillsammans? Frågan ställdes i första hand till mina barn, men även deras respektive involverades naturligtvis och alla var med på noterna. Nu gällde det ”bara” att hitta ett datum som passade alla och det visade sig vara en utmaning, framförallt med hänsyn till olika studiescheman. Jag var nära att ge upp, men till slut verkade vecka 8 fungera.

– Men, bara en kortvecka! Vem hyr ut kortveckor under sportlovsperioden? Jag satte i alla fall igång att leta och till slut började jag fokusera på Lofsdalen. Under många år hade vi en lägenhet i Tänndalen och vi åkte då igenom byn Linsell och avtagsvägen till just Lofsdalen. Varje gång väcktes nyfikenheten på hur det såg ut där. Bara namnet lockade. Sug på det, Lofsdalen. Lufsa, luffa, lugnt och gemytligt. Tänk vad ett namn kan sätta igång fantasin. Nu var vi ju dessutom nio personer, så de flesta husen föll bort bara på behovet av antalet sovrum och bäddar, oavsett kortvecka eller ej. Kortvecka kunde jag mycket riktigt glömma. Jag hittade i alla fall ett hus och bestämde mig själv för att åka upp en hel vecka och ganska snart anslöt sig Joakim, Linnea, Leonora och även Slobi för att åka upp en hel vecka. Övriga kom upp onsdag kväll, Filip och Lise från Göteborg med sin husbil och Malin och Jim med buss till Sveg där jag hämtade dem.

Jag vet inte hur många gånger jag åkt upp mot Härjedalen, men aldrig tidigare har jag svängt ner mot Orbaden för ett fikastopp. Så här glad kan man bli av den trevliga miljön och det vackra vädret
Någon delikatesskorv fick vi inte, utan fick nöja oss med medhavda mackor.
Detta var inte det enda mötet med djur på vägen. Här är vi på väg den sista sträckan mellan Linsell och Lofsdalen. När jag senare i veckan skulle hämta Malin och Jim i Sveg var det återigen renar på samma vägavsnitt och på vägen tillbaka från Sveg kilade en räv över vägen en bit framför oss. Inget vidare väglag den här delen av vägen, men på vägen upp var det allra sämst mellan Kårböle och Älvros (mellan Ljusdal och Sveg om de ortsnamnen skulle kännas mer bekanta), som att åka på ett tvättbräde. Foto: Slobi.
Måndag förmiddag och vi är högst upp i systemet, 1 125 meter över havet. Inte illa. I Sverige hittar jag bara Hemavan och Åre som är något högre, 1 135 m ö h respektive 1 274 m ö h.  Nu ska vi åka några uppmjukningsåk inför Slobis skidlektion efter lunch.
Man stoltserade även med Sveriges högst belägna whiskeybar. Här lagras även Mackmyrafat. Jag hade ju själv ett fat på lagring precis när Mackmyra startade. Att bara öppna dörren till baren kostade dock 50 kr, så där sa snåljåpen stopp. Nå’n måtta får det vara 😉
Precis som i Hemavan gick vi ut hårt, dock omedvetet. Här var det dock en röd pist och inte en svart som i Hemavan. Ofta kan ju backar se läskigare ut nerifrån jämfört med när man väl är i dem. Här var det dock tvärtom. Vad som nerifrån såg ut som en snäll backe, visade sig vara en både smal och lite brantare pist än vad vi trott. Stackars Slobi fick börja med en klump i magen, men tog sig ner, lugnt (nåja) och metodiskt. Men, snön var i alla fall toppen. Indirekt fick jag sedan bannor av skidläraren, Slobi uppmanades tydligen att inte åka i de röda pisterna.
Istället för whiskey blev det junk food till lunch. Ingen kulinarisk upplevelse direkt. Restauranten längre ner, med bordsservering, bjöd enligt Joakim och Linnea på lång kö. Så övriga dagar blev det matsäck för i alla fall min och Slobis del.
Och så lilla Leonora då. Inte ens tre år fyllda stod hon på slalomskidor för första gången och var helförtjust. Och fort ska det gå, tyckte hon.
Åkbandet var gratis för både stora och små. Det var väldigt roligt att få uppleva hennes entusiasm inför och under detta elddop.
Man kan säga att det fanns två huvudstråk i backarna. Denna stollift gick upp till foten av berget Hovärken uppe till höger varifrån det gick ytterligare en stollift upp till toppen, alternativt en knapplift som gick nästan upp till toppen och som kördes när det blåste för mycket och stolliften hela vägen upp var stängd. Det hände vid ett par tillfällen. Längre österut fanns ytterligare ett litet system med två släpliftar kring några trevliga nedfarter.

Huset vi bodde i var nytt och fräscht och där trivdes vi alla, inkl Leonora, jättebra. Vi hade fyra separata sovrum med sköna sängar, en härlig bastu varifrån man kunde gå ut och kasta sig i snön. Joakim såg ut som om han skulle drunkna i snön, så blev man avskräckt av det kunde man i alla fall njuta av utsikten. Från den övre våningen kunde man se ut över vardagsrummet och köket.
Jag har ofta ett litet kit med utförsåkningsvalla med mig, men utan att jag använt det särskilt många gånger. Det har säkert 20-30 år på nacken, så när jag nu provade det var jag osäker på om det överhuvudtaget skulle ha någon effekt. Men, om det det hade. Glidet blev mycket bättre och Jocke är ju inte den som vill hamna på efterkälken, så hans skidor fick sig också en omgång.
Vi är nu i den östra delen av systemet och normalt sett tog man sig från den nedre stolliften och åkte på tvären bort hit genom skogen. Man kunde också ta sig upp på Hovärken och åka ner i transportspåret man anar på bilden här. Vissa åk kan ju bli en riktig kick, när allting stämmer, bra glid och inte så många andra åkare i vägen. Ett av dessa åk som gjorde mig, Filip och Lise lite höga var däruppe ifrån och ner till foten av Bergsliften.
Första dagen satt vi inne och värmde oss till lunch, …
… men flera dagar bjöd på väder som lockade oss att sitta ute i solen och njuta av matsäcken.
Backarna på var sin sida om toppliften var svarta, men den man ser här var en ren njutning att åka i. Svårt ibland att förstå  klassificeringen av pister. Egentligen tyckte jag att det var mer avancerat att ta sig ner för den röda, smala som jag och Slobi inledde i, än i denna svarta.
Från Hovärkens topp bär det utför backen som syns på föregående bild. Två svarta och tre röda nedfarter finns det att välja emellan.
Jag fick order om att åka före och stanna till med kameran i högsta hugg.
Efter den inledande incidenten med den smala, röda pisten höll sig Slobi helst i de blåa eller gröna pisterna. Så småningom lyckades jag dock locka med henne bort till de röda pisterna kring Bergsliften och Tvären. Ibland blir perspektiven konstiga, Slobi och den andra åkaren är faktiskt på väg nedåt. Ser ju ut som om de åker upp för backen…
Hej vad det går. Jag beundrar Slobi för hennes envishet och att hon nöter på trots klumpar i magen vid några tillfällen.
Sådana här dagar känns det så rätt att vara i fjällen 🙂
Även bloggaren kanske kan få vara med på en bild? Foto: Slobi.
Onsdag kväll kom alltså Filip och Lise samt Malin och Jim kommit upp. Filip och Lise hade nog tagit med sig inledningen på stormen Louis upp från Göteborg. Nu är det torsdag och det hade börjat snöa och det blåste en del.
Linnea stackaren, blev sjuk efter första dagen och höll sig på hemmaplan. Vilka äventyr Malin och Jim varit ute på fick vi höra mer om senare, men här vi alla fall sammanstrålat fyra av oss andra plus fotografen.
Under fredagen blåste en avmattad version av stormen Louis över Härjedalen. Så inte storm, men ändå blåsigt, kallt och snöigt, så vi valde att åka längd i ett spår som mestadels gick i skydd av skogen. Leonora är nedbäddad i pulkan och finner sig inledningsvis väl tillrätta.
Inget fel på humöret. Äventyret jag nämnde ovan var hans och Malins tur (otur) i samma pist som jag och Slobi inledde i första dagen. Jim ramlade och slog sig tydligen rejält, så Malin har lämnat Jim hemma för lite rehab. Men, en sak löstes väldigt smidigt. Jim hade en förhoppning om att kunna förhandla sig till återbetalning av liftkortet och vad han betalat för att hyra skidutrustning. Kört, tänkte jag, men körde ändå tillbaka honom till liftanläggningen. – Du kan få tillbaka pengarna om du kan visa upp ett läkarintyg, blev responsen. – OK, men hur får jag tag på en läkare? – Det finns en läkare här som har mottagning en kvart till. En kort stund senare var Jim tillbaka med pengar på fickan och utan att ha behövt betala något för läkarbesöket. Är detta unikt för Lofsdalen eller fungerar det så bra överallt?
Efter halva varvet fick Leonora nog. Hon klagade över att det var kallt om kinderna, så hon, Joakim och Malin ginade och åkte tillbaka till bilen. Filip och Lise valde att bryta de också och skulle åka skidor tillbaka hela vägen till huset, men körde fel. Jag och Slobi fortsatte varvet runt i åttakilometersspåret. När vi stod och tittade på kartan stannade en skejtare och undrade vart vi var på väg. Här kan ni inte åka, verkade han tycka. Spåren var som bortblåsta och vid ett tillfälle misstog jag mig faktiskt och åkte på fel sida om ett spårkors rakt ut i terrängen och sjönk ner i djup snö. Men, rätt vad det var vart det fina spår igen och så småningom hittade vi tillbaka till bilen. Och skam den som ger sig. Under eftermiddagen åkt jag, Slobi och Joakim tillbaka till backen för ett par timmars åkning.
Leonora har gått och lagt sig, men innan dess hann hon uttrycka att hennes föräldrar borde skaffa sig en sådan här övervåning. Skål!
Första kvällen var det lite svalt i huset, innan vi började mecka med värmekurvan på pannan, så då var det frestande att elda i den öppna spisen. Den var av samma slag som den jag har hemma och förmodligen var väl det nybyggda huset lika tätt som mitt hus, vilket fick till följd att det började ryka in något förskräckligt. Att öppna och släppa in kall luft lockade inte, så nästa gång när andan föll på för lite mys, fick det bli en snölykta som lyste fint utanför terrassdörren.
Den här svarta pisten, Rännan, gör dock skäl för sin klassificering. Det finns bara två pister i Sverige som är brantare, Chocken i Idre med 46° lutning och så Väggen i Sälenfjällen med 45° lutning. De två gånger jag varit i Idre har Chocken varit avstängd, så som tur är har jag aldrig behövt frestas att åka. Väggen har jag dock provat, brant, men kort, som jag minns den. Jag läser nu om att det i båda backarna har skett tragiska olyckor med skidåkare som omkommit. Och även personal har tydligen råkat illa ut. I Idre måste man tydligen förankra pistmaskinen med en vajer till toppen och vid ett tillfälle brast denna vajer med en allvarlig olycka som följd. Vad håller vi på med egentligen?
Om allt detta var vi dock lyckligt ovetande när vi kastade oss ner i Rännan. Tidigare i veckan bjöd denna pist faktiskt på härlig åkning. Signalen att åka ner första gången var när jag hörde en kvinna säga – Aldrig i livet! Ja, ja, dumt. Men, ibland är det kul att vara dum och odödlig. Idag var det dock i isigaste laget för min smak, så det blev inga fler åk här efter detta.
Det är lördag och sista dagen då vi alla åkte skidor och vi lyckas t o m samlas på en och samma plats i backen. Linnea var på benen igen och Jim hade hämtat sig lite från sitt fall häromdagen.
Alla gladdes över Leonoras förtjusning över att stå på skidor.

Bandet hon åkte på första dagen hade säckat ihop, men Leonora har en duktig förhandlare i sin pappa, så Linnea fick åka gratis i den annars avgiftsbelagda knappliften. Så vad som till en början var en besvikelse, vändes till en fördel. Roligare åkning för alla.
Lördag var stolliften upp på Hovärkens topp stängd. Förutom att det blåste en del verkade det som att problemet var att det blåste från fel håll. Då fick den gamla liften göra tjänst. Jag tror det kallas J-krokslift, men jag är inte helt säker. Att den kanske var gammal och sliten visade sig genom att mekaniker fick klappa om den och klättra, rycka och skruva när den trilskades. Då blev det den del köer. Sportlovsvecka till trots, så länge det inte var störningar som det blev här, var köerna oftast hanterbara.
Husbilar är nog inte helt optimala i fjällen. Filip och Lise körde fast på parkeringen och kom inte ut, men som tur är hade de snökedjor, så dagen för avfärden hem mot Göteborg kom de loss och ut på vägen  igen. Leonora med föräldrar är fortfarande inomhus och röjer, men övriga ställer upp sig för en avskedsbild. Klockan har inte ens hunnit slå nio. Så tidigt var vi inte klara någon annan dag och då hade vi ändå hunnit både packa och städa och äta frukost.
Söndag alltså och dags för hemfärd, men i och med att vi varit effektiva med morgonrutiner och packning och städning, fick vi som skulle åka i min bil, förutom mig själv, Slobi, Malin och Jim, lite tid för skidåkning. Malin och Jim lämnade vi av i backen och jag och Slobi letade upp ett spår som skulle leda oss upp till Våffelstugan.
Aha, vad har vi här? Förmodligen vanliga hundspår, men fantasin sätter ju igång. Tänk om det är en varg i närheten?
Spåret var helt fantastiskt. Nysnö och nypreparerat och väldigt vackert. Visst ser det lite sagoaktigt ut med snötyngda träd?
Slobi började misströsta efter ett tag. – Finns det verkligen någon våffelstuga? Jodå, här var den! Såg ju lite övergivet ut bara.
Mycket riktigt. Vi lyckades pricka veckans vilodag. Stängt på en söndag?! Ja, ja, vi kunde ju ha googlat, men vi hade nog åkt upp ändå.
Slobi är ju ingen van skidåkare och var med all rätta stolt över att ha tagit sig hit, men när jag antydde att man kunde ta sig lite längre upp, blev det tvärstopp. Kom inte på tal. – Men, titta! Det var ju där borta vi åkte utför.
Gott om plats på uteserveringen med stängd våffelstuga. Med godan ro kunde vi bryta mot förbudet att äta medhavd matsäck.
Mycket snö som synes.
Man kan ju tro att det är mer utmanande med utförsåkning än med längdåkning. Skenet kan uppenbarligen bedra. När man åkte uppför märkte man knappt stigningen, men nerför gick det bitvis undan. Slobi tog det säkra före det osäkra.
Tillbaka till liftarna för att hämta upp Malin och Jim. Jim kände sig krasslig och hade softat inomhus, medans Malin hade fått några timmars utförsåkning.

Tack Lofsdalen för en jättetrevlig vecka! Nu var det inte bara det fina huset och Lofsdalens förtjänst. Det var väldigt trevligt att vi kunde samlas och umgås allihopa. Det gav mersmak för min del och jag hoppas vi kan göra om det här.

Och Lofsdalen då? Var det lufsigt, lugnt och gemytligt? Jo, det tycker jag nog. Det var mysigt och avspänt här. Backar fanns det av alla slag, fast ska man gnälla på något så var det kanske lite begränsat med nerfarter. Systemet blev lite sårbart också. När stolliften till Hovärkens topp var stängd blev det långa köer till knappliften (J-kroksliften?) och när vajern på Tvären-liften spårade ur, vilket hände minst två gånger, blev det köer vid Bergsliften. Utöver backarna hade Lofsdalen nog mer att erbjuda vad gäller längdskidåkning, än vi hann upptäcka. Spåren i skogen var väl som de flesta andra spår i skogen, men jag hade gärna utforskat lite mer vad som fanns ovanför och bortom våffelstugan.

 

Italien, etapp 2 (Kalabrien runt)

Rutt: Lamezia Terme-Pizzo-Tropea-Capo Vaticano-Scilla-Pentidattilo-Gerace-Soverato Marina-La Petrizia-Crotone-Tenuta Iuzzolini, Cirò Marina-Agriturismo Giardino di Iti, Amica-Amarelli, Rossano Stazione-Rossano-Agriturismo Giardino di Iti, Amica-Agriturismo la Locanda del Poeta, Acri-Fossiata-Cupone-Camigliatello-Stazione San Nicola-Camigliatello-Falerna Scalo-Lamezia Terme-London Stansted-Stockholm Arlanda

Datum: 29 oktober-6 november 2023

Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinovic

Först liftade vi med Fernando som skulle skjutsa Anders och Ingela till flygplatsen i Lamezia Terme. Där plockade vi upp vår hyrbil för den kommande veckan.

Föga anade vi dramat som utspelade sig i närheten, när vi hämtade ut hyrbilen. I Lamezia Terme pågick en megarättegång mot 355 personer som ingår i eller haft samröre med ’Ndrangheta-maffian. Rättegången hölls i en specialuppförd bunkerliknande lokal. Låter som en upprepning av vad som hände på Sicilien på 1980-talet då den omtalade Cosa Nostra-maffian ställdes inför skranket. ’Ndrangheta-maffian sägs vara den mest våldsamma maffiaorganisationen i Italien, med förgreningar världen över och med stort inflytande över den globala kokain-handeln. Ett exempel på dess brutala metoder: En 44-årig kvinna vägrade sälja sin mark till en maffiaboss. Konsekvens: hon ”försvann” (mördades). För att utplåna spåren användes kroppen som djurfoder till hennes grisar. Det var ju skönt att de satt bakom lås och bom och vi kände oss också trygga vart vi än kom.

Egentligen hade vi bokat en vinprovning på vingården Statti  dagen därpå, men nu blev det svårt. Efter ett par dagar med fortsatt solsken skulle det dra ihop sig. Vi bokade av vinprovningen och satsade på sol och bad istället.

Första anhalten blev Pizzo. På tal om maffian ger ju namnet lite märkliga associationer då ordet ”pizzo” även står för ”skyddspengar” (=utpressningspengar) som  affärsinnehavare och andra företagare betalar till maffian.
Vi hann med ett sent dopp innan solen gick ner.
Så här dags hade vi inte så mycket sällskap på stranden…
Fortfarande iförda badkläder vandrar vi tillbaks mot vårt boende. Jämfört med oss är de flesta italienarna väl påpälsade.
På många andra håll var det rätt öde. Turisterna hade åkt hem och de flesta etablissemangen på stränderna hade klappat igen för säsongen. Men, här i Pizzo var det söndagskväll och full fart.
Pizzo var en mysig liten stad.
Gatubelysningen har tänts. Bäst att lägga på ett kol och kliva ur badkläderna.
Slobi kände sig hemma.
När Fernando (se föregående inlägg) hörde att vi skulle till Pizzo menade han att vi absolut måste äta en Tartufo, en stor glassboll med choklad. Och den skulle helst ätas här, på Gelateria Belvedere. Fantastiskt gott, men väldigt mäktigt. Efter en jätteportion pasta amatriciana på närbelägen restaurang, blev glassen nästan som ett bombnedslag i magen.
Skiner solen och man får man ett rum med utsikt över Medelhavet, då går det däremot inte att se sig mätt.
Måndag blev det bara en kort tur, Pizzo-Tropea.
Tropea är en ort som förekommer i charterprogrammen, så en och annan kanske känner igen namnet. Det gällde dock inte mig. Någon charterinvasion kände vi inte av. Nu var det arbetsvecka, off season och det var rätt glest med folk på stranden.
Ännu färre var det i vattnet. Var det 23° på ostsidan var det kanske 22° här. Vi har lite olika sätt att bada. Medan jag doppar mig, leker lite i vattnet och går upp försvinner Slobi iväg på lite längre simturer.
Till slut får även Slobi sitt lystmäte och kliver upp.
Somliga tycker ju att en strand är en strand, sedan spelar inte resten så stor roll. Jag har en helt annan uppfattning, vattnet, sandens färg och finkornighet och inramningen är bland de saker jag värdesätter. Här var det främst vattnet och inramningen i form av häftiga klippor som gav stranden dess mysfaktor.
Många tycks bli rastlösa på en strand. Det tar vanligtvis ett antal dagar av slöande på stranden innan jag känner av någon rastlöshet. Är förutsättningarna de rätta tycker jag det är ett underbart sätt att både ladda och ladda ur. Foto: Slobi
Praktiskt med staden och dess brus några våningar upp och lugnet här nere.
När jag skulle parkera insåg jag inte först att jag hade ett större antal, små gångtrafikanter runt omkring mig. Som tur var körde jag inte över någon höna. Intressanta brallor de klädde sig i. Vi åt lunch på restaurangen nedanför parkeringen. Undrar om det var här hönsen hamnade till slut. Vi åt dock en god pizza.
Ser rätt mäktigt ut.
Sista natten det gick att få ett rum här, sedan stängde de för säsongen.
Jag brukar tycka att julskyltningen kommer igång alldeles för tidigt i Sverige. Kanske blir jag stressad över denna påminnelse om att en kravfylld helg är på G. Det är ju uppenbarligen ett intet mot här. Enligt kalendern är det fortfarande oktober. Nu kom också det där lite ostadigare vädret som fick oss att hoppa över besöket på Stattis vingård. Skönt att vi hann få en dos sol och bad innan dess.
Ingen särskild hastighetsnedsättning, inga koner, varningskyltar, hjälmar eller oranga västar. Lite annorlunde säkerhetstänk här.
Som så ofta fanns inte den bilmodell vi bokat, utan vi blev erbjudna en större modell, en Citroën C5. Skönt med en större bil, gladde sig Slobi. Hur ska det gå med trånga gator och italiensk ficparkering, tänkte jag. Tur att vi inte hamnade på en sådan här liten gata med vår hyrbil.
Vi tror att det här är blyblomma. Vem har hört talas om den? Foto: Slobi
Livet går sin gilla gång. Foto: Slobi
Turistort och ändå lite ödsligt i den gamla stadsdelen. Vi behövde inte trängas. Foto: Slobi
Summering Tropea: Häftiga stränder med vackra klippor. Tjusig utsikt från stan, men själva staden i sig kanske var lite av en besvikelse. Hade vi för höga förväntningar?
Tisdag: Ytterligare en kort tur, Tropea-Capo Vaticano.
Vi rullar vidare och vid Capo Vaticano tittar solen fram igen och helt otippat får vi en härliga eftermiddag på en av stränderna där nere.
Vi är fortfarande kvar vid Capo Vaticano och vi hade tur, för en av restaurangena höll fortfarande öppet.
Här hade vi kunnat sitta länge och njuta, men till slut blir det ju kväll och mörkt och vi hade ännu inget boende ordnat för natten. Foto: Slobi.
Vi körde och irrade ett tag i vår jakt på rum för natten. Vi hittade ett ställe på booking.com som skulle ha rum lediga. Men, när vi kom dit var det övergivet, lämnat vind för våg, såg det ut som. Vi gick omkring och ropade ett tag och egentligen hade vi bara kunnat inkvartera oss själva i något av rummen som stod öppna, satt oss i baren och försett oss med något att dricka. Kändes ändå inte helt tilltalande. Till slut återvände vi till området ovanför stranden och hittade ett ställe som hade sin sista öppna vecka och fick en sådan här fin vy från balkongen.
Återigen hände det något med vädret. I horisonten skymtar Messinasundet och Sicilien.
Onsdag: Tån runt.
Efter Capo Vaticano blev det en dag med mycket bilåkande och flera stopp på vägen.
Vi kliver ut och kollar på utsikten. Dessvärre solkas intrycken av skräp.
Jag misstänker att Google maps var inställd på kortaste istället för snabbaste vägen, vilket ledde oss in på snirkliga, udda gator och vägar, små grusvägar genom fält, gropiga gator genom industriområden, men även en sådan här vacker bro med fantastiska, blommande gardiner.
Nästa stopp är Scilla. Vi ställer oss på torget på vad som ser ut som en förbjuden parkeringsplats, men en affärsinnehavare intill bedyrar att vi står helt OK. Kaffetarmen gör att vi rycker på axlarna åt parkeringsregler och drar oss till detta charmiga café.
Lite månsken så hade det bara varit Lady och Lufsen som saknades.
Här härskar friden.
Återigen en strand…
…omgiven av häftiga klippor.
Idag, onsdagen den 1 november, är det Alla Helgons dag i Italien. Man gör inte som i Sverige och förlägger helgdagar till helgen när folk ändå är lediga.
Der ser kanske inte så ut, men det lät vackert.
Vi knallade upp här, men blev stoppade då man ville ha en inträdesavgift. Strax därefter kom hela kyrkan ut i en lång procession. Kanske tyckte inte prästen heller att det var värt inträdet, då de vände här och gick ner igen.
– Var har ni varit? Vi åkte hit och vi åkte dit och sedan åkte vi till… Ja, vad hette nu den lilla byn uppe i bergen? Den där byn, där berget såg ut som fem fingrar… Pentedattilo var det. Svårt att lära sig. Namnet härstammar från grekiskan och det är också en grekisk by från början. Bebyggelsen smälte in fint i bergen.
Ja, vad är nu detta för en bild? Det är resterna av en kaktusfrukt. Slobi bjöd mig att smaka, hon hade tagit bort alla taggar, hävdade hon. När jag tog emot den kändes det som att bli attackerad av en geting och jag slog ifrån mig som man gör när en geting blir för närgången. Slobi upptäckte sedan att hon hade säkert hundra små taggar på händerna. Det tog lång tid att bli av med dem alla. Varning alltså.
Återigen en av dessa små bostadsområden för hemlösa katter. Å ena sidan skjuter maffian ihjäl sina medmänniskor, å andra sidan gullar man och tar hand om dessa små kattliv. Mycket i Italien handlar om kontraster. Ingen mellanmjölk.
Pentedattilo skulle kunna vara en spökstad. 1968 förklarades byn obeboelig p g a naturliga fenomen som översvämnings- och jordbävningshot. På åttiotalet började dock byn att befolkas på nytt.
Vi åker vidare med siktet inställt på Gerace. Liksom Badolato hör Gerace till ”I Borghi più belli d’Italia”, en ideell organisation för små italienska städer med starka historiska och artististiska intressen. Gerace sägs vara en av de vackraste. Bland det första vi möts av är ruinen av kastellet som låg lite avsides från staden.
Snirklig väg för att ta sig upp till och ner från Gerace. I sanningens namn var det nu intre denna väg vi åkte på, men den var rätt snirklig den med.
Katedralen i Gerace var enorm. Som så mycket annat här nere speglar den olika epoker, den bysantinska och normandiska (återigen dessa vikingar?).
Den godaste Espresson drack vi i Gerace. Vad gäller glassen fanns det inte heller något att klaga över 😉
Piazza del Tocco.
Vi trodde vi tog en bild på skylten som varnade för att gatan var smal, men icke. Hur bred var den nu? 2,3 m? Hjälp, tänkte jag. Här fick vi för att vi tackade ja till att bli uppgraderade till en större bil. Hur bred var nu vår bil? Jag var ju tvungen att kolla efteråt: 1,9 m. Slobi fick gå ut och dirigera.
Alla vägar bär till Rom och vi klarade oss fram på just Via Roma och ut genom Porta del Sole. Hej då Gerace! Du var en trevlig bekantskap. Ett besök rekommenderas.
Fredag: Soverato-Giardino di Iti (utanför Rossano). Kan ju se ut som om vi hade en amfibiebil, men fullt så kul hade vi inte.
Återigen är vi i Soverato Marina. Kvarteren nere vid havet är trevliga och här verkar finnas gott om restauranger. Vi gick bara runt hörnet och åt gott.
Det var mörkt när vi kom fram till vårt B&B Xenia, men vi vaknade upp till den här trevliga vyn.
På väg igen längs kusten. Vi gjorde flera försök att ta oss ner till någon strand för att få oss en förmiddagsfika, men ack så övergivet. Här ett sådant försök där vi tillfälligt stoppas av ett brummande diesellok släpandes på ett par-tre passagerarvagnar.
Påminner om gotländska klintar. Kanske inte så konstigt. Gotland sägs ju ha legat söder om Ekvatorn. Det var ju ett tag sedan, c:a 400 miljoner år sedan.
Utanför Crotone-halvön kunde man se ett antal borrplattformar ute till havs. Gas är vad man borrar efter, vad det verkar.
Blåsigt och relativt folktomt och Crotone är inte heller någon jättestor stad, drygt 60 000 invånare, läser jag. Lite kuriosa: Staden grundades av greker och är bl a känd för att Pythagoras (Pythagoras sats ni vet – kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna) grundade en skola här.
Den godaste pizzan hittills åt jag i Crotone.
Ser ju mer ut som en konstinstallation än tvätt tagen direkt ur tvättmaskinen.
Ser lite sömnigt ut, men så är det också siestatid.
Castello di Carlo V hann vi bara ägna en flyktig bekantskap.
Istället åkte vi vidare norrut mot Cirò i hopp om att kunna besöka någon vingård. Hos den första vinproducenten vi svängde in till verkade man lite överrumplade över vårt besök. – Vill ni prova vin? Jaha, vilket vin vill ni prova då? Vi tackade för oss och körde vidare en liten bit och hamnade till slut här hosTenuta Iuzzolini och där förstod man precis vad vi efterfrågade. – Om ni kan vänta fem minuter bara, så kan vi ta en tur och avsluta med lite provsmakning. Man var bl a stolt över att vissa viner lagrades på fat gjorda av lokala  kastanjeträd. Dyrare, men bättre än de importerade ekfaten från Frankrike.
Var är tomten? Den här buteljeringsmaskinen förde tankarna till tomtens julverkstad. Det rasslade, klickade och pös.
Efter den guidade turen fick vi prova tre viner, utan någon som helst kostnad. Vår vinguide var särskilt stolt över en röd Riserva, men det gillade vi inte alls. Smakade saft. Däremot det vita (Prima Fila Pecòrelo) var gott. Det fick följa med i bagaget, liksom en flaska Muranera, ett rött vin jag hade köpt i den lokala butiken i Badolato Borgo som gav mersmak.
Det blev mörkt redan runt kl 17…
…så det blev mörkt innan vi nådde vårt natthärbärge, Agriturismo Giardino di Iti. Och vi är nu verkligen på landet. I mörkret missade vi först infarten och efter en tvärnit fick vi backa tillbaka.
Det fanns gott om plats i den vackra matsalen. Vi var de enda gästerna.
Lite vin i glaset och Slobi blir så här uppspelt. Det var rikligt med god mat, den ena rätten efter den andra. Det kändes väldigt lyxigt att de bara hade oss att ta hand om, att vi hade hela stället för oss själva.
Dagsljus igen och vi fick se lite mer av hur de närmsta omgivningarna såg ut. Vackert. Mycket patina, alternativt förfall, beroende på vilket perspektiv man väljer.
Förbjuden frukt smakar bäst. Jag har lärt mig att det är förenat med stor risk för tidsfördröjning att passera grönsaks- och fruktstånd, men uppenbarligen gäller det även fruktträd.
Vad nu!? Kan det här vara en lakritsväxt? Vi har fått lite olika bud hur lakrits växer, någon pratade om odlingar, men de flesta har sagt att den bara växer vilt.
Det är ju i roten guldet sitter, men den är stadigt förankrad i marken. Google bekräftar. Det är lakrits. Servitrisen på boendet dementerar, no, no, ingen lakritsväxt. Guiden på lakritsfabriken bekräftar. Jo, det är lakrits. – Det känner man på strävheten på bladen. Jag väljer att tro att vi hade hittat lakrits. Foto Slobi
Att det fanns en åsna i närheten gick inte att ta miste på. De låter något hialöst. Låter som rena brunstljuden så fort de uttalar sig. Men, vi fick en bra kontakt. Foto: Slobi
Fredag: Giardino di Iti-Locanda del Poeta.
Vad är detta? Längs hela kustjärnvägen har man rest stolpar som om järnvägen skulle elektrifieras. Men, vad hände sedan? Inga utliggare, ingen kontaktledning. Återigen vaknade mina misstankar om att det var något fuffens på gång. Var det återigen detta med att politikerna tyckte man skulle satsa på busstrafik på de redan smala vägarna, som jag skrev om i mitt förra inlägg, så att elektrifieringen kom av sig? Eller ångrade man sig och ville utvärdera vätgasdrivna tåg, vilket jag läst om att man ska prova på en närbelägen linje (Catanzaro – Cosenza).
Detta sägs vara den enda kvarvarande lakritsfabriken i Kalabrien. Amarelli i Rossano. Min äldste son som inte har förstått tjusningen med lakrits, undrade varifrån jag fått denna vurm. – Vad svarar man på det? Lakrits har ju alltid funnits, i skålarna med ett-, två- och femöresgodis som man pekade på för att fylla sin enkronaspåse. Foto: Slobi
Vi fick en guidad tur i fabriken, men det var mycket hysch-hysch och hit eller dit får ni inte gå och absolut inte fotografera. Högarna med lakritsrötter däremot var tydligen inte lika hemliga. Rötterna mals ner och kokas länge i vatten. När vätskan reducerats formas den tjocka massan till ”ormar”. Vi fick prova nykokt lakrits och då hade den blivit svart och mjuk som vi normalt uppfattar lakrits. Men, väldigt snabbt stelnade den och blev stenhård. Den bit vi fick var smaksatt med anis. Sedan blev det lite förvirrat, för hon påstod att rålakrits utan smaktillsatser, det kunde man inte äta och det tillverkade man inte. Till all lakrits man tillverkade tillsattes någon smak. Senare köpte vi dock rålakrits tillverkad av Amarelli och den smakade som förväntat, lite bittert, men gott.
Tvärs över gatan ligger huvudkontoret, muséet och fabriksförsäljningen.
Man hade ett elegant museum som vi blev visade runt i. När turen var slut ville vi gärna strosa runt lite själva och titta. Först gick det bra, dock inte utan hennes vakande öga, men efter en stund tyckte hon att det fick vara nog. Foto: Slobi
Amarelli hör till en exklusiv skara företag som är medlem i The Henokiens, en sammanslutning av företag som har varit i kontinuerlig drift och förblivit familjeägda i 200 år eller mer, och vars ättlingar fortfarande verkar på ledningsnivå. Bland medlemsföretagen märks t ex Peugeot.
Här har lakritsen stelnat i sitt gamla kokkärl, vi är fortfarande på muséet, och det är stenhårt. Inget att tugga i sig, då ryker tänderna.
En helt ny lärdom för mig var att man var tvungen att blanda i arabiskt gummi för att göra lakritsen möjlig att tugga. Wikipedia förklarar: ”Gummi arabicum, även kallat akaciagummi och arabiskt gummi, är ett förtjocknings- och stabiliseringsmedel som består av torkad mjölksaft från trädet Acacia senegal, som tillhör gruppen ärt-/baljväxter. Gummi arabicum var känt redan av de gamla egyptierna, och har sedan dess använts i mat för människor och i djurfoder.”
Vem kan inte relatera till något av detta? Själv rökte jag lakritscigaretter och kände mig jättecool.
Var det inte billigare i livsmedelsaffären? Äsch, vi handlar senare. Och, det gjorde vi. Slobi var och är fortfarande ingen älskare av lakrits, men fascinerades ändå av att ha fått en inblick i lakritsvärlden. Jag instämmer, men jag tillhör ju de redan frälsta.
Lakritsfabriken låg egentligen i vad som heter Rossano Stazione, vilket jag tolkar som stationssamhället. En bit upp i bergen låg det äldre Rossano. En visit där ville vi hinna med innan färden gick vidare och det var betydligt mysigare än nere där lakritsfabriken ligger. Foto: Slobi
Renar och älgar på vägen är vi vana vid. Men, kor!?
Höstkänsla i Syditalien. Jag vet inte varför, men jag blev förvånad över att löven gulnar och faller även här.
Nu bär det uppför mot bergen och nationalparken Sila.
Naturen på högre höjd och de betande korna gjorde att vi kände oss som förflyttade norrut.
Slobi iakttog den allt sämre vägstandarden med skräckblandad förtjusning. – Kan vi verkligen vara på rätt väg? Hur kan Google rekommendera sådana här vägar!
Men, asfalten är ju inte helt borta. Inte ännu i alla fall…
Men, det dröjde inte länge så bar det vidare på rena grusvägar.
Trots gråväder och begränsad sikt bjöds vi på vackra vyer.
– Gör en skarp högersväng, uppmanade oss Google maps. Ett understatement kan man väl säga, vi fick backa innan vi kom runt hörnet.
Agriturismo La Locanda del Poeta. Säkert hänförande utsikt över berg och dalar som kan inspirera poeter till storverk, men idag var sikten rätt begränsad. Vid ankomsten möttes vi av vad som verkade vara folkilskna hundar. Slobi hoppade skräckslaget in i bilen igen. Jag försökte intala mig att man inte kunde ha aggressiva hundar som gick lösa på ett pensionat och med ett försök till kaxig attityd satte jag kurs mot huset, långt ifrån övertygad om att jag var så framgångsrik i att förmedla någon slags överlägsenhet gentemot hundarna när de närgånget och gläfsande eskorterade mig till entrén. När Slobi sedan vågade sig ut var de helt ointresserade. Vad är det för könsdiskriminering?
Kallt och ruggigt var det, så att få slå sig ner vid en öppen spis var väldigt välkommet. Det kändes lite som att komma hem till någon. Man hade egna får, getter och höns. I köket rostades kastanjer, man bakade kakor och bjöd på egentillverkad ost och marmelad och det doftade ljuvligt från köket.

Det fanns även andra sätt att värma sig på…

– Man kan inte få lite ost eller skinka tro, frågade jag bekymrat när jag såg de sju sorters kakorna uppdukade till frukost. – Nä, här serverar vi en ”colazione dolce” (söt frukost), inte ”colazione salata”. Jag förstod det först som att alternativet var någon form av sallad (salata), men vips hade vi ändå fått in lite ”colazione salata” och nu också förstått att det var salt som avsågs, inte sallad. En nyttig lärdom om man som svensk ska beställa frukost i Italien, att ”colazione salata” överhuvudtaget finns som begrepp, det var en nyhet för mig.
Fredag: Locanda del Poeta-Camigliatello. Dålig täckning i bergen. Telefonen hängde inte alls med.
Resliga furor. Har vi så ståtliga tallar i Sverige?
Klant-Pelle hade ju glömt laddaren på rummet på Giardino di Iti. så innan vi åkte upp i bergen var vi tvungna att åka tillbaka från Rossano till föregående natts boende. Därifrån såg det ut på kartan som om det bara var att fortsätta framåt och uppåt. Men Google maps ville annorlunda. Jag var frestad att utmana Google maps och välja vägen rakt fram vilken hade lett oss hit. Slobi var inte med på de noterna och det var tur det. Avstängd väg.
Kontrasterna fortsätter att överraska. Plötsligen var det vägstandard och perfektion som förde tankarna till Schweiz.
Här uppe såg det ut som åkrar som vi är vana att se dem lite längre norrut i Europa.
Vi hade pratat om att vandra, vi hade ju dessutom vandrarkängor med oss. Men, hur överens var vi egentligen om att vi faktiskt skullle vandra? Det var lite höljt i dunkel.
När vi kom fram till en i mitt tycke lämplig utygångspunkt möttes vi av en vallhund och …
… ett gäng kor. Var det tjurar också? Stora horn hade de i alla fall. Slobi verkade inte alls förtjust i tanken på att ge sig ut här.
Efter lite lirkande kom vi i alla fall i väg på vår vandring och vackert var det.
Var det rädslor för vilda djur, var det för ruggigt eller var det… Efter ett tag kom solen fram och humöret steg.
Det högsta berget i nationalparken når 1 928 m. Vi är inte så långt ifrån det. Foto: Slobi
Skägglav är väl ett tecken på att skogen mår bra. Någonstans läste jag att luften här är den renaste i Europa. Sant eller inte, men ingen rök utan eld. Fast dålig liknelse…
Slobi hittade timjan som vi plockade och senare kokade te på.
Vi gick inte jättelångt, men backiga 5-6 km gjorde att vi ändå var nöjda med turen och med att ha kommit ut.
Och bilen stod kvar. Foto: Slobi
Vissa ortsnamn är svåra att banka in. Vad hette nu staden uppe i bergen vi skulle övernatta i. Tagliatelle? Nä, det äter man… Camigliatello var det! Inte helt olikt en alpby.
Och det inte bara ser ut som en alpby, det är faktiskt en skidort också. Strax utanför ligger slalombackarna. Fascinerande att precis som på Sicilien hitta en skidanläggning på dessa breddgrader. Även om det var svalt, var det lite för tidigt för att vara säsong ännu.
På Abete Bianco – Albergo del Natale i Camigliatello var det jul året runt. Tur att det inte var mitt i sommaren vi var här. Det hade känts väldigt krystat.
Söndag: Camigliatello – San Nicola-Silvana Mansio – Camigliatello – Lamezia Terme
Bilen hade vi lämnat på en bakgata med intressant bebyggelse. Inte är det här vad man förväntar sig i Syditalien…
Nu skulle vi åka ångtåg, med Treno della Sila. Dagen innan hade vi rekat var stationen låg, inte helt utan intermezzo. Gatan där vi hade vårt hotell syntes tillfälligt omvandlad till gågata p g a en pågående svampfestival, men vi körde försiktigt in mellan stånd och fotgängare och inte nog med det, sedan vände vi på samma gata och en mötande Carabinieri-bil blinkade åt oss. Vi tog för gott att stanna och höra vad de ville. – Det är enkelriktat här! Nu blir det väl stränga miner och böter, tänkte vi. – Vi letade efter vägen till stationen, försökte jag. – Följ efter oss, tyckte de glatt. Vi vände på nytt och hängde efter dem runt halva byn och upp till stationen där vi glatt vinkades skilde på oss.
Ett diesellok som var i rörelse gjorde mig lite oroad över att något blivit fel, men det lilla ångloket stod och värmde upp. Foto: Slobi
Riktig kol, då luktar det som allra bäst. Men, inte undra på att man förr pratade om att tvätta av sig resdammet. Man kan bli lite sotbemängd.
Foto: Slobi.
Snöslungan vittnar om att bistrare tider väntar.
När vi kom hit var det rätt folktomt, men nu började det strömma till folk.
Precis som vid museispårvägen i Malmköping tyckte man tydligen att jazz och museitrafik hör ihop.
Lite kalabalik blev det för vi hade platser reserverade i en vagn som inte fanns och folk irrade runt och ingen visste besked om vart vi skulle ta vägen.
Men, till slut kopplade man till ytterligare en vagn och vi kom nästan iväg i tid ändå. Vad som hade hänt fick vi aldrig klart för oss.
Foto: Slobi

Vackert, men det var ju knappast det sköna landskapet som var drivkraften till att bygga järnväg. Ursprungligen var planen att förbinda den större staden Cosenza med hamnstaden Crotone, ni vet, staden där jag åt semesterns godaste pizza. Tvister ledde till att projektet drog ut på tiden och som jag förstått det invigdes sträckan vi åker på så sent som 1956. Den 38 kilometer långa sträckan mellan San Giovani in Fiori till Petilia Policastro förverkligades aldrig. Från Petilia Policastro vidare till hamnstaden Crotone kunde man dock åka tåg mellan 1930 och 1972. Den felande länken gjorde väl att järnvägen aldrig blev riktigt bärkraftig. På ett sätt kanske det var tur för dagens turism. Jag läste någonstans att en tanke var att frakta timmer från skogarna här uppe. Det kanske inte hade varit så mycket kvar av den vackra naturen då.
Som jag förstått rullar turisttrafiken bara sedan 2016. De flesta banor av det här slaget, åtminstone i Sverige, drivs ju på ideell basis. Det var inte det intrycket jag fick här och när jag försökte läsa på ser det ut som om trafiken drivs av Ferrovie della Calabria Srl, ett regionalt järnvägsbolag. Samma bolag som snart ska börja trafik med vätgasdrivna tåg.
Förbjudet att stå på de öppna plattformarna under färd, men vem bryr sig om sådant?
Nog såg vagnarnas inredning ut som om de var äldre än från 1956…
Vad var nu detta? Beväpnat överfall?
De härverkar inte vara att leka med. ”I briganti calabresi” stormar tåget.
De stoppar tåget och drar ner lokföraren.
Och konduktören likaså.
Shit, hur ska det här sluta?
Och vad har den här gentlemannen, en baron tydligen, gjort för ont?
Larmet har tydligen gått och nu är väl räddningen nära?
Oh shit, en av polismännen eller vad de nu är för några, skjuts ner.

Som ni förstår var det inte riktigt på riktigt, utan ett livfullt skådespel framfört av ett teaterkompani. I briganti, sedan århundranden tillbaka en beteckning på laglösa i Syditalien, vilket som fenomen utvecklades i lite olika riktningar under 1800-talet, bl a som en delförklaring till uppkomsten av maffian. I Kalabrien blev det även ett politiskt fenomen och en mer accepterad rörelse mot erövringen av bl a Kalabrien 1861, genomförd av Kungadömet Sardinien. Mer neutralt brukar man även referera till detta som Italiens enande. Låter ju tevligare. I olika skepnader har jag förstått det som att ”i briganti” levde kvar ända in på femtiotalet. Men, Syditaliens historia är brokig och inte helt enkel att få ett grepp om.

De betande korna flydde fältet.
Vilken grönska. Nere vid kusterna, framförallt den södra och den östra delen var ofta torr och brunbränd.
Cool körstil.
Hit, men inte längre, kom vi. Vi är på järnvägsstationen San Nicola-Silvana Mansio. Den är belägen 1 405 m ö h, vilket lär göra den till Europas högst belägna, smalmspåriga, järnvägsstation. De gamla motorvagnarna till höger var omgjorda till gatukök.
Spåren fortsatte dock vidare. Makadamen till trots ser ju spårläget högst osäkert ut, så vi får kanske vara tacksamma för att färden inte fortsatte utför. Om jag förstått det rätt gick det reguljär trafik på det avsnitt vi åkte på fram till 1997 och då fortsatte trafiken vidare här, till San Giovanni in Fiore. Enligt otillförlitliga källor hoppas man återuppta trafiken dit. Kanske är det det makadamen vittnar om.
Lite väl mycket grönska på spåret kanske…

Ryck och knyck och stopp. Hade det uppstått något bromsfel? Oklart vad som hänt. Efter en stund for vi vidare utan synbar åtgärd..
Någon kan ju tro att det bara var jag, i egenskap av spårnörd, som hade utbyte av denna utflykt, men även Slobi tyckte det var en jättetrevlig upplevelse och hon fascinerades också över att så många människor var engagerade i arrangemangen och att så många kom för att resa med. Nu bär det av ner mot kusten igen. Hej då Camigliatello!
Det slog lock för öronen när vi på snirkliga vägar tog oss ner mot mer låglänt terräng.
När vi vandrade uppe i nationalparken såg vi hur vildsvinen bökat upp i markerna. Vi hade inte noterat detta när vi vandrade iväg, så frågan var om det var helt färska spår som vi såg när vi kom tillbaka. Var de alldeles i närheten? Här kommer i alla fall mer konkreta bevis på deras närvaro. Tre jeepar kom farande från vildsvinsjakt. Två med stora svin direkt på grillen och en med ett antal kultingar på takräcket. Det såg onekligen rätt brutalt ut. Spektakulärt.
Vi måste hinna med ett sista dopp,, ett novemberbad dessutom. Siktet var instält på Falerna Scalo. – Vilka höga vågor det är! Går det verkligen att bada?
Slobi tog det säkra före det osäkra och stannade på land och plåtade.
En ljuvlig avslutning på semestern. Här hade vi gärna suttit kvar och tittat ut över havet och njutit av sensommarvärme och sol.

Vi visste egentligen inte riktigt vad vi hade att vänta oss av den andra veckan. En del förutfattade meningar hade vi:  lägre levnadsstandard, skräpigt, maffia och kriminalitet, men också en hel del förväntningar om god mat, värme, trevliga människor, vacker natur, mysiga byar. Någon kriminalitet märkte vi överhuvudtaget inte av. Vi kände oss trygga överallt. Att levnadsstandarden var lägre än i norr kunde man ana, t ex var samhällena längs syd- och ostkusten rätt trista. De vackra gamla byarna låg antingen i bergen eller på Kalabriens västkust. Naturen bjöd på stor variation, allt från grönskande fält och skogar uppe i nationalparken Sila, den häftiga kuststräckan i väster, den kuperade naturen i inlandet och den mer monotona och karga kustlinjen i söder och öster. Skräpigt? Jodå, till och från. Maten var kanske inte fantastisk, men oftast god, ibland trist. Generellt sett är människor väldigt trevliga och hjälpsamma. Vädret var ju mest toppen, men vi överraskades av hur kallt det var uppe i bergen. Avstånden var kortare än vi hade trott. Vi tog oss runt rätt lättvindigt, även om det blev någon dag med mycket bilåka.

Vi lämnade Kalabrien fullmatade med intryck och det kändes härligt att få göra resan en gång till när vi gick igenom både minnesbilder och fotografier.

Italien, etapp 1 (Badolato)

Rutt: Stockholm-Neapel-Salerno-Lamezia Terme-Catanzaro Lido-Soverato-Badolato-Lamezia Terme. Med Badolato Borgo som bas, ett flertal utflykter i omgivningarna.

Datum: 21-29 oktober 2023

Medresenärer i Badolato Borgo: Rose-Marie Lundblad, Anne Magnusson, Jan Magnusson, Sirpa Myllyperkiö, Ingela Ottoson, Anders Rosén, Slobodanka (Slobi) Savinovic (del av veckan) och Svante Stocks.

– Det låter ju jättetrevligt, kommenterade jag när Rosie presenterade idén om att resa till Kalabrien under hösten. – Jag är på! Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Det var ju nästan ett halvår framåt i tiden, så när folk frågade om vart i Kalabrien jag skulle och vad jag skulle göra där, blev svaren lite svävande.  – Det var någon liten håla som jag glömt namnet på och så var det något med oliver…

Hålan heter i alla fall Badolato, det har jag lärt mig nu. Och programmet plockade jag så småningom fram igen och kunde då berätta för de avundsjuka lyssnarna att vi skulle få lära oss plocka oliver och hur man gör inläggningar av desamma, vi skulle få besöka en olivpress, vingårdar, ett Franciskanerkloster, en ostproducent och en lantgård med tillhörande lantbruksmuseeum, vi skulle få en kurs i pizzabak och i hur man gör handgjord pasta, vi skulle få lite sight seeing i strandstaden Soverato och vi skulle göra en utflykt till Bivongidalen där vi skulle få vandra och besöka en byzantinsk kyrka och en vinodling och slutligen, skulle vi få prova lite viner. Utöver allt detta skulle vi få diverse goda middagar. Inte undra på att jag var snabb att vara på. Eller hur?

Sedan gick dessvärre min mamma bort, så plötsligt blev allt osäkert, om jag överhuvudtaget skulle kunna åka iväg. Men, det ordnade sig. Jag fick dock byta ut den tänkta tågresan ner mot flyg till Neapel och vidare med tåg därifrån. Jag har bara flugit till Neapel en gång tdigare och det var 1965 med propellerplan från Bulltofta.
Så 58 år senare hade jag åter landat på Neapels flygplats i det modemedvetna och stilsäkra Italien. Eller?
Det var lördagkväll och jag skulle övernatta i Neapel innan jag åkte vidare söndag morgon. Inte många timmar till förfogande, men nog skulle jag hinna få något mer intryck av stan än när jag i våras jag luftade mig lite utanför järnvägsstationen i samband med att jag bytte tåg på väg mot Sicilien. Jag tog mig mot tunnelbanan, men hur långt ner i underjorden behövde jag egentligen bege mig? Det verkade rätt ödsligt också. Hur var det nu med kriminaliteten i Neapel…
Tunnelbanetågen var graffitibombade och inte alldeles fräscha. Graffitin möttes man även av ute på stan, på många hus, vilket bidrog till ett rätt slitet intryck. Mitt emot mig satt ett gäng adrenalinstinna tonårskillar och tuppade sig. Vad var de ute efter tro? Men, falskt alarm vad det verkade. Efter några stationer hoppade de av. När jag i efterhand tittade lite närmre på kartan visade det sig att tunnelbanelinjen gjorde en rejäl lov runt stan och att linjen längre fram till och med slog knut på sig själv. Kanske kunde jag lika gärna ha promenerat. När jag senare skulle tillbaka till mitt boende måste jag ha missförstått någon vägvisning, med tunnelbanebiljett i handen hamnade jag istället på ett av italienska järnvägens pendeltåg och begrundade med viss fasa vilka enorma böter som väntade den som reste utan giltig biljett. Som tur var, ingen kontroll.
Mitt mål för kvällens utflykt var den historiska, äldre stadsdelen. Trots regn var det livlig rörelse och ett glatt folkliv ute i gamla stans gränder.
Jag hade ju naturligtvis en baktanke till, att få avnjuta en äkta napoletansk pizza och att få knäcka koden till vad som var så speciellt med pizzaoriginalet från denna stad. Koden knäckte jag inte. Var det att de serverades med en vit botten utan tomatsås? Fel, fick jag lära mig senare. Det är degen och jäsningen som är hemligheten. Pizzan, en Ischitana, var god, men inte fantastisk. Tre och en halv av fem eller är jag för snål då? Då hade jag ändå letat efter pizzerior med bra omdömen och hamnat på ”Via della Pizza”. Utanför den första jag kom till, Gino e Toto Sorbillo (4,5 av 5), var det jättelång kö. Om jag fattade rätt var väntetiden en timme eller så. Så jag gick vidare till nästa, en restaurang med snarlikt namn, Antonio Sorbillo (4,3 av 5). Lite kortare kö där. Drivs restaurangerna av samma familj eller vad stod Sorbillo för? Inte gatan i alla fall, Via del Tribunali var det korrekta namnet på den. Under tiden jag väntade studerade jag nyfiket hur män hälsar på varandra här, antingen den där tuffa hälsningen, fram med armbågen och handen upp i luften och så något som liknar en boxningsrörelse med handflatan (YoBro-hälsning?) eller så var det kindpussar. Stor kontrast kan man tycka. Inte heller denna kod lyckades jag knäcka. I vilka möten skulle man förvänta sig vilket hälsningssätt? Gemensamt för de flesta som rörde sig här var dock tatueringarna.
Tidig söndagmorgon rullade jag vidare. Innan det tar fart söderut rundar man Vesuvio som syns i bakgrunden. År 79 e.Kr. fick vulkanen ett kraftigt utbrott som bl a begravde staden Pompeji. Det senaste utbrottet 1944 ledde till att 26 människor miste livet. Nu fruktar forskare att det snart är dags igen. Vulkanen går på övertid, läser jag och börjar hon koka finns det en plan för hur 600 000 människor ska evakueras. – Hmm, en syditaliensk plan, hur effektivt kommer den att effektueras, tänker mitt fördomsfulla jag. Jag läser vidare att det egentligen är farligare två mil norr om Vesuvio där kokar det rejält. Åren 1982-84 steg marken där med 186 centimeter.
I Salerno byter jag från ett modernt och fräscht regionaltåg till höghastighetståget Frecciargento mellan Rom och Reggio Calabria. Jag ska åka med mellan Salerno och Lamezia Terme. Om jag förstått det rätt är Frecciargento det nya varumärket för det som förr hette Pendolino, d v s tåg som kan köra fort på befintlig bana m h a lutande vagnskorgar. Ungefär som våra X2000 alltså. Sedan finns det Frecciarossa som kör snabbare, men då mestadels på nya spår.
Att jag nu kommit långt söderut i Italien märktes inte minst på det anslutande tåget som skulle ta mig från Lamezia Terme till Catanzaro Lido. Kontrasten mellan detta skruttiga, bullriga och dieselosande regionaltåg och snabbtåget jag anlände med, var rätt brutal. Inte var det så många som ville åka med heller. Och anslutande… Väntetiden var 1 timma och 13 minuter. Inte heller i Catanzaro Lido var det någon vidare anslutning till tåget mot Soverato, vare sig vad gäller antalet passagerare eller väntetiden. Själva den effektiva restiden Neapel-Soverato fanns det inte så mycket att säga om, fyra timmar och två minuter, men inkl byten tog det sex timmar och femtiotre minuter. Ett positivt intryck från i våras består dock. De flesta tågen kommer i tid, och är det fråga om någon avvikelse handlar det oftare om att tåget kommer för tidigt än för sent. Vem kunde tro det? Det anslutande tåget från Catanzaro Lido fortsatte förvisso mot Badolato, men där stannade det inte, så Fernando, vår researrangör, fick istället komma och möta mig med bil i Soverato. Stort utrymme för förbättringar. Fernando menade att politiker hade låtit sig påverkas att satsa på fjärrbussförbindelser norrut i st f på bättre tågförbindelser. För några år sedan fanns det tydligen fjärrtåg som förband den kalabresiska ostkusten med storstäderna norrut. De tycks ha ”bra” fingertoppskänsla de där kalabresiska politikerna. Fast jag anade ju ugglor i mossen när jag hörde detta och misstänkte genast att ’Ndrangheta, den kalabresiska maffian, hade ett finger med i spelet. Hade den ekonomiska intressen i bussbolagen? Fast, det ville inte Fernando prata om… Kom att tänka på en f d generaldirektör för SJ, Lars Peterson. Han hade bl a i uppdrag att lägga ned olönsamma järnvägslinjer och tillämpade allehanda fula tricks för att tåg på vissa järnvägslinjer skulle få färre passagerare. Om jag inte minns fel, var det också han som kontrade med att dra in tågtidtabellerna när folk klagade på att tågen inte kom i tid. Jag tror hans främsta merit var att han var sosse. Jag hamnar ofta på sidospår, tillbaka till huvudspåret: Italien. Banstandarden verkade vara mycket god, så det finns säkert möjligheter att ta nya grepp.
Jag visste inte så mycket om hur jag skulle bo. Terrassen med utsikten över Joniska havet  blev en glad överraskning.
Jag hann knappt checka in på mitt rum, så var det dags för en promenad runt om Badolato Borgo. Om man tittar i ordlistan så sägs Borgo betyda by eller bosättning utanför murarna. Det stämmer dåligt med hur Borgo beskrevs av våra guider. På nätet hittar jag ennan förklaring till innebörden av ordet: ”a fascinating small Italian town, generally fortified and dating back to the period from the Middle Ages to the Renaissance. It is unique and built around a castle or palace belonging to the noble family that held power at that time and it is often surrounded by walls. In Italy we have around 270 Borghi from the Dolomites to Sicily and they are the symbol of the Italian culture with artistic and architectural heritage”. Det lät mer som beskrivningen vi fick. Resterna av slottet efter en jordbävning för cirka 70 år sedan är numera jämnade med marken och nu står vi på piazzan som skapades efter slottets hädanfärd.  Vi var en liten resegrupp, till en början sju personer och senare under veckan skulle även Slobi ansluta. Rosie, Svante, Ingela, Anders och Slobi förstås, kände jag sedan tidigare. Anne, Jan och Sirpa var nya bekantskaper. Fernando berättade att staden grundades 1080 av normander, d v s vikingar. Han berättade vidare hur man ursprungligen bodde vid havet, men att man flyttade upp i begen för att kunna försvara sig mot alla de folk som kom farande kors och tvärs och som ville utöka sin makt. Innan normanderna var det väl fenicier, greker, turkar m fl man fick hålla stånd emot. Efter jordbävningen och översvämningen i början av femtiotalet var det många som lämnade sina förstörda bostäder i Badolato Borgo. En del flyttade återigen ner till kusten, andra flyttade norrut. Men, något som förvånade mig var avsaknaden av fiske. Inte ens innan man övergav kustsamhällena förstod jag det som att fisket hade någon egentlig betydelse.
En av barerna vid piazzan hade ett originellt arrangemang. Vakthunden stod på taket. Såg nästan uit som en staty.
Första kvällen bjöds på välkomst-aperitivo.  Till vänster vår reseledare Fernando och i mitten Luigi. Som jag förstod det ägde Luigi restauranten vi är på, där vi också serverades middag och alla frukostar. Dessutom tror jag han ägde rummet/lägenheten jag bodde i. Luigi verkade vara en varm och vänlig person. Dessvärre pratade han ingen engelska, men vi kommunicerade hjälpligt på någon slags kombination av italienska och spanska. Foto Jan.
Jag trodde att franskans apéritif och italienskans aperitivo var samma sak, men Wikipedia vet bättre. Emedan det franska ordet enbart avser dryck, syftar det italienska ordet på både dryck och tilltugg.
Vinet serverades direkt från ekfat och kunde väl sägas vara en slags kalabrisk motsvarighet till Beaujolais nouveau. Foto från Jan.
Till maten bjöds vi på fina viner, men så plockade resekamraten Jan in en betydligt dyrare flaska kalabriskt vin som han generöst bjöd på. Jag blev helt golvad, ett av de godaste rödvinerna jag druckit: GB Giovan Battista Odoardi 2015 gjort på druvan Gaglioppo. Jan visade sig vara vinexpert och f d vinimportör. Efteråt googlade Jan runt lite och berättade att det var ett av vinvärlden hyllat vin, i klass med eller bättre än de bästa toskanska eller kaliforniska vinerna. Tack för den upplevelsen!
Nästa dag, måndag, fick vi träffa Guerino för ytterligare en guidad tur runt Badolato Borgo. Guerino visade sig vara en färgstark och kunnig person och så småningom började rollfördelningen klarna. Fernando var arrangör och chaufför och Guerino guide och tolk.
Även i ett så litet samhälle som Badolato Borgo fanns det olika stadsdelar och det var (är fortfarande?) viktigt att bo på rätt ställe beroende på vilken grupp man tillhörde. Det var t o m så att man pratade olika dialekter på vardera sidan av denna gata.
I bara lilla Badolato Borgo fanns det tydligen hela 14 kyrkor. Om de nu var så hela vet jag inte, bara fem av dem är öppna idag. Här är vi inne i en kyrka med byzantinskt ursprung, Santa Caterina d’Alessandria. Inget ont som inte har något gott med sig. Den här målningen från 1400-talet hittade man efter det att ett konstverk som dolde densamma hade stulits. Guerino berättade även livfullt om alla religiösa processioner man hade under påsken, de tre olika brödraskapen utklädda i olika dräkter, barn som vuxna, kånkandes på diverse statyer. Det måste vara en färgrann syn.
Man förundras emellanåt över att husen sitter fast där de klättrar upp för bergsväggarna. Nu gjorde de inte alltid det. En hel del förstörelse blev resultatet av både jordbävning och översvämning i början av femtiotalet.
Ett typiskt farmarhus hade köket högst upp på tredje våningsplanet, på andra våningsplanet sov man och längst ner hade man sina förråd och djur. I förrådet hörde vinet till det viktigaste. Man drack det som vatten och man uppfattade det som blodet i kroppen.
Ibland ska bilder bara tala för sig själva. Men, jag kan ändå inte låta bli. Även om många hus var förfallna så är Badolato Borgo en jättevacker stad. Det är så mysigt att bara strosa runt i gränderna och låta sig överraskas vad som väntar bakom nästa hörn.
Många hus väntar fortfarande på att restaureras. I Badolato har man på senare år bedrivit ett aktivt arbete för att locka utlänningar att köpa hus i stan, så att de kan renoveras och stan återfå sitt liv.
Om jag minns rätt hade det här huset köpts av svenskar som var i full färd med renoveringen. Till skillnad från den frustration man kan möta i Sverige där storstadsbor köper hus i skärgårdssamhällen och driver upp priserna så att de bofasta inte har råd att bo kvar, var man här stolt över att ha lyckats locka hit utlänningar, så att husen bevarades och samhället förblev livskraftigt. Man ser sig t o m som en förebild för andra italienaska byar som övergivits och nu åter fått liv.

Den 26 december 1997 anlände fartyget Ararat till kusten utanför Badolato, med 836 flyktingar från irakiska Kurdistan. Badolato Borgo blev ett experiment och en ledstjärna för hur flyktingar kan integreras i samhället. Som det beskrivs tog Badolato emot dem med öppna armar och man erbjöds tak över huvudet i en nedlagd skola och i övergivna hus. Förutom den generösa attityden var det också ett sätt för Badolato Borgo att rädda staden från att överges. Runt om i stan finns dessa små stenar fastmurade för att minna om historiska händelser och just här berättas om hur en gravid kvinna hjälptes av en polisman med namnet Angelo Asuni och hur den nyfödda flickan fick namnet Angela efter sin mammas räddare. På nätet läser jag att familjen, mamma Sanaria, pappan Deler och dottern Angela bodde i Badolato Borgo under några månader, men att de numera bor i Sverige.

Brunnen var förr en träffpunkt och inte minst en plats för romanser. Kvinnor var hårt hållna, men tilläts gå för att hämta vatten. Där kunde killarna vänta och romantik kunde uppstå. Enligt sägnen satt det en man på balkongen, en trappa upp, snett bakom fotografen, och spanade på en av dessa kvinnor som dagligen kom till brunnen. Tycke uppstod. Hon var av ett lägre stånd, han var av ett högre. Ett omöjligt äktenskap då. Hon fick istället gifta sig med en man av hennes klass. Då hände det. Plötsligen blev hon fri att göra vad hon ville och rymde med mannen  på balkongen. Motsägelsefullt? Ja, med vårt perspektiv, men då var en annan tid. Gullig eller hemsk historia?
Santa Lucia är allerstädes närvarande, inte bara i Syrakusa på Sicilien där hon är stadens skyddshelgon. Man stöter på hennes namn lite här och var i Italien.
Den här medeltida porten in till Badolato Borgo är den äldsta som finns kvar efter den fatala jordbävningen för ca 70 år sedan. Den leder dock ut i tomma intet idag.
Det är bara att flytta in. Pizzaugnen är redan på plats.

Egentligen skulle vi även ha bersökt ett Franciskanerkloster på förmiddagen, men det besöket hade ställts in, så istället åkte vi direkt vidare till en gård där vi skulle äta lunch.

Här odlade man uppfrån och ner mot dalen, vindruvor …
… oliver och längst ner i dalen, citrusfrukter.
Den allvetande Guerino tycks säga några kloka ord om gårdens vin, Cirimingiano. Om jag förstod det rätt producerade man normalt mellan 2000 till 6000  liter vin, men i år räknade man inte med att få ut mer än 500 liter.  Förutom att klimatet i år varit en stor utmaning var även vildsvinen bovar i dramat.
Det här var en av de ljuvligaste luncherna jag upplevt. Stämningen, utsikten, den behagliga värmen, skuggan under träden, maten, vinet. Som Jan uttryckte det, vinet smakade som om man pressat druvorna direkt i glasen. Det ska inte försås som att det smakade saft, snarare som att det smakade som ett ärligt, härligt vin. Vid kortändan syns vår värdinna Daniela Gallelli.
Efter lunchen fick de som ville skjuts ner till Badolato Marina. Vad jag vet var det bara jag och Sirpa som badade. Varför kan man undra. Det var underbart, säkert 23° i vattnet.
Det var minst sagt tomt på stranden. Men, från ingenstans kommer så en kille fram till mig och Sirpa och tilltalade oss på italienska. Vi fattade ingenting. Han betedde sig lite märkligt och såg lite mörk ut i ögonen tyckte jag. Han är nog hög, tyckte Sirpa. Sirpa står upp och plötsligen tar han tag i hennes ena fot för att kyssa den. Sirpa tappar balansen och faller omkull. Senare fick vi höra att han även givit sig på Annes fötter. Senare under veckan berättade vi om incidenten för ett par svenskar som bor i Badolato Borgo. – Jaså, han! Han är väl vad man skulle kunna kalla för byfånen i Badolato Marina. Så var det med det…
I väntan på transport till dagens oliväventyr kan man njuta av den vackra vyn…
Idag är vi på besök på Luigis eller var det Luigis mammas gård? Jag vet inte. Vi ska i alla fall få lära oss lite om hur oliverna skördas och hur de kan användas för inläggningar av olika slag. Uppgifterna varierade lite, men de äldsta träden sades vara omkring 5-600 år gamla.
Hela 60-65 % av Italiens olivskörd sades komma från Kalabrien och Apulien. Man kan ju kratta ner oliverna som jag gör här, men…
… det är ju effektivare att använda motordrivna redskap. Det fanns både motordrivna ”krattor” och ”grenskakare”. Men, inget som står på topp tio över extraknäck. Tungt, bullrigt och fullt med avgaser. I år hade vädret ställt till det. Våren var blöt och sommaren torr och oliverna hade förtvinat, sä skörden var långt under den normala. Skördesäsongen sträcker sig från början av oktober till slutet av november. Uppfattningarna tycks dock gå isär. Vissa börjar redan i september.
Somliga får inte nog av avgaserna från redskapen. Foto: Jan.
Allt skulle fångas upp av näten under träden och som ett första steg gällde det att gallra bort löv och kvistar. Inte i första hand, fick vi lära oss, för att det behövdes för att pressa oljan ur oliverna, utan för att tjäna som gödning så hinkens innehåll slängdes ut runt träden. Oliverna hälldes sedan över i plastsäckar för vidare bearbetning.
Guerino översätter vad Luigis mamma Sisina Piroso berättar om. För inläggningarna är det även lite noggrannare vilka oliver som används. Nu visar hon på hur en inläggning med bl a fänkål förbereds. Den kunde vi naturligtvis inte prova. Den ska ju stå ett tag. Istället plockade hon fram en redan färdigställd inläggning. Oliverna hade fått ljusbrun färg. Jättegott. Det var svårt att sluta äta.
Kärnorna skulle bort. Ett tidsödande arbete som utfördes genom att banka en sten på varje oliv och sedan pilla ut kärnan.
God mat, gott vin, trevligt sällskap och en underbar miljö. Vad kan man mer önska? Ännu en härlig lunch…
Efter all mat och allt vin kände jag och Sirpa för att röra på oss. Chiesa dell’Immacolato från 1686 ligger som en utpost för Badolato Borgo. Härifrån gick vi ner mot Badolato Marina, Badolatos kustsamhälle. Någon marina såg jag aldrig till och om jag fattade rätt skulle marina förstås som, ”vid havet”.
Kyrkan var stängd, så istället fick vi njuta av sikten en stund innan vi tog oss ner för branten. Ser det inte ut som en gammal akvedukt nedanför stan?
Från kyrkan bar det rätt brant utför och det gällde att ha koll på hur man satte fötterna för att inte rulla ner på löst grus, snubbla på stenar eller fastna på rötter. Skönt med stadiga vandrarkängor. Efter denna nedstigning var det bara att följa en bekväm grusväg mellan lummiga odlingar tills man…
… kommer fram till detta. Tyvärr en vanlig syn i Syditalien.
Även stranden hade sin dos av förfall.

Nästan oavsett vart vi skulle hade vi fått höra att det skulle ta en halvtimma, ungefär. – Hur lång tid kunde det ta att promenera ner till stranden? – En halvtimma! Det tog 1 timma och tio minuter. Och då klättrade vi ändå över en mur för att gina över järnvägen. Busigt, tyckte Sirpa.

Efter ett dopp i havet skulle vi vidare till kvällens begivenhet, en kurs i hur man gör en riktig pizza. På vägen dit hojtade Guerino på oss. Han satt med en kompis på en bar. Ville vi inte ha något att dricka? Det sade vi inte nej till… Tack för din generositet! Så småningom landade vi dock hemma hos Simona och hennes familj för den obligatoriska antipaston. Simona bodde dock i Nederländerna och var bara hemma på tillfälligt besök. Har vi nte fina förkläden på oss? Förutom att fungera som skydd för mjöl och tomatsås så åkte den även fram emellanåt för att navigera m h a kartan.
Som nämndes inledningsvis är det degen som är hemligheten bakom en fulländad pizza. Då gäller det även att välja rätt mjöl. Nu vill jag dock addera en annan komponent: tomatsåsen. Den gjorde verkligen skillnad. Jag har aldrig förstått poängen med den enkla Margaritan. Nu vet jag bättre. En Margarita kan vara jättegod, om tomatsåsen är så välsmakande som Simonas.
Sedan var det en hel vetenskap hur degen skulle knådas. Får se om tekniken sitter när det blir dags att prova på egen hand.
Och så måste det ju vara rätt temperatur i vedugnen. Simona fick tillkalla sin pappaTotò, som byggt ugnen, men så småningom ordnade det sig.
Det var rejält hett i ugnen och pizzorna blev färdiga på nolltid. Först skulle man dock ha snurrat på dem några gånger med hjälp av den jättelika stekspaden. Den rätta knycken skulle det vara, både för att langa in pizzan och få av den från stekspaden och sedan snurra på den inne i ugnen. Foto: Jan
Ny dag, nya tag. Nu har det blivit onsdag och vi besöker en Masseria, d v s begreppet i södra Italien för en stor lantgård. Gården vi ska till heter Torre Zuvino och ligger mellan Guardavalle och Stilo. Den drivs som en s k agriturismgård. Vad är då det? En ”fungerande” gård som även tar emot gäster för övernattningar och måltider, är ett sätt att bskriva det på. Vi fick en guidad tur på ägorna. Jag fascinerades över alla fruktträd av olika slag. På ICA står det ju vad det är för frukter. Så här i efterhand får man ta stöd av Google och försöka gissa sig fram.
Vad sägs om kakifrukt eller persimoner. Känns ju väldigt exotiskt. Aldrig hört talas om endera nåndera. Någon som har ett bättre förslag?
I mina ögon ser det ju ut som limefrukter, men vem vet, kanske är det ännu en för mig okänd frukt. Jag letade faktiskt efter bergamottfrukten. Ni vet den som sätter sin karaktätistiska smak på teblandningen Earl Grey. Jag har fått lära mig nu att Bergamott är en citrusfrukt. Hade jag heller ingen aning om. Det är lärorikt att resa.
Vad är det här då? Europeisk bäralm, säger Google. OK, vad är då det? Jag läser vidare. ”Europeisk bäralm har frukter som är ätbara. Man kan antingen äta dem kokta eller råa. Dekokt på frukten används mot kraftiga menstruella blödningar, kolik och amenorré” OK, fast det är ju inte alltid Google har rätt. Det kanske är ett helt annat träd…
På en riktig gård ska det ju även finnas djur, t ex präktiga kalkoner.
Apelsinträdgården? Frukterna ser ju i alla fall lite för runda ut för att vara citroner.
Här är det numera rätt torrt, men i informationsflödet börjar det nog bli lite overflow. Om jag minns rätt var detta något slags vattendrivet system för att pressa fram olivolja.
Och detta var väl något gammalt vakttorn med vars hjälp gården skulle skyddas från angrepp.
Här är akvedukten intakt, men längre bort vill jag minnas att den som så mycket annat skadats av jordbävningen och översvämningarna runt 1950.
Ett fint jordbruksmuseum hade man också. Summa summarum, en välskött och vacker gammal gård.
Vi åkte vidare till Villa Vittoria, dock inte på denna vespa. Jag har för övrigt aldrig kört vespa, men nu fick jag provsitta vespan som stod vid entrén. En sextiotalare gissade jag. Svante som var f d vespaägare trodde sig veta bättre och menade att den var från åttiotalet. Facit: sextiotalet 🙂
Vem tar emot på Villa Vittoria om inte Donna Vittoria. Vi ska först få en inblick i hur man fyller auberginer med godsaker.
Nu kör vi alla ner händerna i bunken och fyller auberginer. Foto: Jan.
Det både ser gott ut och var väldigt gott. Simona är med oss idag också och vakar över matframställningen.
Sedan var det där med att göra pasta. Inifrån och ut eller hur var det nu degen skulle knådas? Foto: Jan.
Förutom att det då krävs en deg som grund, så ska den ju formas också.
Formas på ett säreget sätt. Degen rullas runt halmstrån. Halmstrået drog man sedan bort och vips, i bästa fall, hade man en bit rund pasta med hål i mitten. Jag tror jag fortsätter att köpa färdig pasta. Det finns en gräns för tålamodet.
Det finns i alla fall ingen korrelation mellan kroppslängd och mängden matlagningskunskap. Foto: Jan.
Och simsalabim. Ännu en välsmakande lunch.
Vad hette nu den där oranga frukten? Var detta en persimon?
Vi äter så magen står i sju hörn. Ikväll valde vi att samlas på min terrass och ersätta middagen med vin och snacks.
Idag, torsdag, var det första gången jag kände att programmet gick lite på tomgång. Ännu en gång besökte vi en olivodling för att plocka oliver, en rätt förfallen gård dessutom. Vad gör vi här, tror jag flera av oss kände.

Video: Jan.

Oliverna ska till olivpressen och nu var det inte så noga hur oliverna såg ut som det var när de skulle användas för inläggningar.
Vi skulle ha en picknick-lunch, men Fernando var lite villrådig och verkade fundera över om detta verkligen var en bra idé. Man var nog orolig över att det eventuellt skulle regna. Det slutade i alla fall med att han åkte och köpte mackor och så åkte vi rätt långt upp till ett picknickområde i bergen på drygt 1000 meters höjd. Här var det svalt. Foto: Jan.
Men, en vacker skog var det. Kändes lite som om man var på t ex Kullahalvön.
Men på Kullahalväöön är man närmre havet…
Och inte brukar kossorna gå och beta i skogen därhemma.
Nu skulle jag och Guerino åka och hämta Slobi. Hon hade flugit till Neapel kvällen innan och ungefär som jag fortsatt med diverse tåg mot Soverato.
Nästa programpunkt var ett besök på olivpressen i Badolato Marina. Guerino verkar vara lite av en impulsernas man och fick ett ryck och stannade och bjöd på glass. Trevligt initiativ, men samtidigt stod Fernando och den övriga gruppen och trampade utanför olivpressen och undrade vart vi tagit vägen. Till slut så återförenades vi i alla fall.
Förmodligen en något förenklad beskrivning. Löv och annat skräp blåstes bort och oliverna …
… paraderade vidare …
innan de maldes ner till en geggamoja.
Och ut kom olivolja. Slutet på en arbetsintensiv och tidskrävande process.  Enligt en anteckning jag gjorde gav 100 kg oliver 15 liter olja. Framöver kommer vi nog alla att tycka att det är billigt med olivolja.
Dags för oljeprovning.
Vi fick alla med oss en flaska Vad är det då för skillnad mellan Olio Extra Vergine di oliva (Extra Jungfruolivolja) och Olio Vergine di oliva (Jungfruolivolja)? Jo, syrahalten fick vi lära oss. I den finare oljan får syrahalten inte överstiga 0,8 % och i den som enbart kallas för Jungfruolivolja, får syrahalten inte överstiga 2 %. Foto: Jan
Jag undrar hur många gruppbilder som togs. Foto från Jan.
Middag. Blir nyfiken på vad som var så roligt. Foto: Jan    
Egentligen skulle vi ha besökt en ostproducent, men de fick förhinder att ta emot oss, så målet för dagens utflykt blev istället San Floro, där vi skulle få följa hur silke blir till. Vi stannade dock till i Soverato Marina för ett besök på marknaden och en rundvandring i stan. Utan att fråga provsmakar Slobi vindruvorna, som om det vore den självklaraste sak i världen. Och tydligen var det det. Ingen reagerade.
Så har vi då landat på silkesfarmen. Tyvärr talade vår guide en för mig svårbegriplig engelska, men jag har läst på lite i efterhand. Och allra först, hur är det egentligen? Är silke och siden samma sak? Nähä, silke är fibern och siden är tyget. Så var det med det. Grunden för allt silke är i alla fall löven från mullbärsträden av vilka man har ca 300 st.
De kräsna silkesmaskarna nöjer sig bara med det bästa, d v s mullbärsträdslöv. Något ensidig föda kan man tycka. Silkesmasken är silkesfjärilens larvstadium.
När det är dags att utvecklas till en fjäril spinner de in sig i en silkeskokong. Kokongen består av en enda tråd och enligt uppgifter på nätet kan den bli upp till 900 meter lång, fast jag tyckte hon sa 2000 meter. Långt oavsett.
För att få silkesgarn från kokongen skördas kokongerna och kokas i varmt vatten, vilket dödar larverna och lossar fibrerna. Kokongarna läggs sedan i varmt vatten, vilket mjukar upp fibrerna och gör det lättare att riva upp dem. Slobi försöker sig på att försiktigt linda av fibrerna från kokongen. Sedan tvinnas de ihop för att skapa en enda, sammanhängande tråd av silkesgarn. Fick man förståelse för att det är dyrt med olivolja, kan man ännu mer förstå att siden är dyrt.
Silke ska bli siden. Foto: Jan.
Varje besök avslutas med mat och vin, så även idag. Nu har jag nästan hunnit glömma det, men jag nådde nog mitt crescendo av en elak mancold just här.
Mot slutet av vexckan kunde man nästan tröttna på antipasto. Variationsrikedomen var inte alltid så stor. Men nu, vad sugen man blir! Slobi tyckte det var mycket kött. Hon saknade fisk, men det kanske har sin förklaring i att det inte tycks finnas någon riktig tradition här av fiske. Foto: Jan.
Lördag och sista dagen med program. Vi är egentligen på väg till en vinodling, men först ska vi besöka ett kloster.
Kalabrien var under bysantinskt styre fram till början av 1000-talet och mycket av den grekiska kulturen har bevarats och utvecklats i regionen, vilket lett till att södra Italien varit en av huvuddestinationerna för ortodoxa munkar från öster, som här i Monastero Ortodosso di San Giovanni Theristis.
Klostret är relativt nyrenoverat och ser väldigt välskött ut. De sista arbetena avslutades 2002. 2008 beslutade kommunfullmäktige i Bivongi att låta den rumänsk-ortodoxa kyrkan i Italien disponera klostret under 99 år. Slobi fann dock att munken till höger, utöver rumänskt, även hade serbiskt ursprung.
Sagde munk sålde även pastiller som jag tyckte han kallade dem. Allehanda spännande smaker lät det som. Det var ju lördag och dags för lördagsgodis, så jag öppnade raskt den nyinköpta asken och lät mig smaka. Och det var förfärligt. Inte hellar var det pastiller avsedda att äta. Det var rökelse. Jag blev orolig att jag skulle bli sjuk och det tog säkert ett dygn innan den äckliga smaken försvann. Sirpa: – Tänk att man fortfarande måste ha koll på vad en del stoppar i munnen.
Eller var det detta som avsågs med vandringen? Vi skulle besöka en vinodling och det var bara vingårdens jeep som körde ner. De som inte anmälde problem med rörlighet eller hjärta fick gå fram och tillbaka, vilket inte alls var otrevligt.
Visst blir man sugen? Frågan är, var detta ätedruvor eller vindruvor avsedda att göra vin av? Jag läser att vissa druvsorter lämpar sig för båda sakerna.
Här odlas i alla fall vindruvor avsedda för vinframställning.
Här får vi en kurs i beskärning av Cosimo Murace, ägare till Azienda Agricola Murace Vini. Lite annat tänk jämfört med att beskära t ex äppelträd.
Vi fick prova på själva, men vi avvaktade med att klämma åt sekatören innan Cosimo godkände klippet.
Lagring och buteljering skedde nere i den närbelägna byn. Mycket här i Kalabrien tycks vara väldigt småskaligt. Här fick vi även träffa Valentina, Cosimos dotter som var lite bättre på engelska.
Cosimo håller upp en flaska Cosmi. Cosimo gav ett väldigt vänligt, nästan fromt intryck.
Vi lät oss väl smaka av både vin och tilltugg och en flaska följde med oss hem.
Inte riktigt dags ännu att åka ”hem” till Badolato. Först ska vi besöka Cattolica di Stilo. Stilo är den till synes fina byn nedanför. Där stannade vi dock inte till.
Även Cattolica di Stilo har bysantinskt ursprung och är byggd på 800-talet. Tanken svindlar. 800-talet!
Det var en fantastisk liten kyrka.
En vecka har gått och imorgon är det dags att bryta upp. Många av oss är nog fullproppade med intryck som vi kanske har svårt att hålla isär. Det får vi dock reflektera över senare, för nu är det avskedsmiddag med musik …

… och dans. Och så, som vanligt, god mat och dryck. Vi gick inte hem hungriga den här kvällen heller.

Ingen av oss hade långt hem, men för oss var det bara att runda huset. Godnatt!
Vi hade några förmiddagstimmar att slå ihjäl innan vi skulle haka på Ingela och Anders på deras transfer till flygplatsen i Lamezia Terme. Slobi hade ju missat promenaderna i Badolato så vi tog en behaglig avskedsvandring runt stan.

Under vandringen med Guerino berättade han om olika utlänningar som köpt hus i Badolato. Så många som 25 svenska familjer skulle tydligen bo i Badolato. Här bor en av hade han berättat tidigare under veckan. Och här var de: Elisabet och Dick. – Vill ni inte komma in på en fika?
Jo tack!
De flesta utlänningar som köpt hus i Badolato har fått renovera från grunden. Dick och Elisabet hade dock turen att hitta ett färdigrenoverat hus.

Ingen stor trädgård, men väl så prunkande.

Något i den här bilden framkallar en känsla av ”arrivederci”. Kanske ses vi igen.

Att sammanfatta en vecka som denna är inte helt lätt. Det var så många olika intryck. Men, en sak är gemensam för alla besök, kurser och måltider och det är människorna. Det har ofta känts som att bli hembjuden till vänner, till varma och generösa människor. Jag brukar ofta förklara mitt bloggande med att det hjälper mig att sortera intrycken och det har väl i hög grad gällt just denna resa. Badolato är ju en liten pärla, men vi har också besökt många andra, vackra platser och vi har lärt oss mycket. Och så vädret, som svensk sommar när den är som bäst!

Personligen hade jag kanske uppskattat att få röra på mig lite mer, någon vandring eller lite yoga mellan alla bilturer. Och en ledig dag hade kanske varit skönt mellan alla aktiviteter. Det kan ju vara svårt att få in allt under en vecka, men jag hade nöjt mig med en guidad promenad i Badolato och en olivplockningsaktivitet.

Det har verkligen inte känts som en gruppresa i vanlig mening. Vi har blivit så väl omhändertagna, inte på ett i första hand professionellt sätt, utan mer på ett familjärt sätt. Tack Guerino, Fernando, Luigi, Simona och alla andra som gjort denna vecka till en oförglömlig upplevelse. Och tack alla medresenärer för den fina sammanhållningen och vänskapen vi etablerade.

Nu väntar ytterligare en vecka för mig och Slobi. Mer om det i ”Italien, etapp 2”.

Och ni som var med kommentera gärna om jag glömt något viktigt eller fått fel för mig på någon eller några punkter. Inte alls otroligt… 🙂

Sommarsegling 2023, etapp 7, Arkösund-Rindö hamn

Rutt: Arkösund – Myrholmen (vid Ringsön) – Öja – Nynäshamn – Sadelöga – Lilla Hälsingkobben (vid Söderö) – Bullerön (ankringsförsök) – Lökaön – Rindö hamn
Datum: 26 augusti – 3 september
Gast: Liis Toome

– Tog seglingen slut i Arkösund eller vad hände? Denna och några liknande frågor och kommentarer dök upp när nästa blogginlägg lät vänta på sig. Nej, seglingen fortsatte enligt plan och båten ligger i sin hemmahamn sedan länge. Däremot tog livet i land en oväntad vändning. I direkt anslutning till att jag kom hem blev min mamma allt sämre, hamnade kort därefter på sjukhus och den 21 september drog hon sitt sista andetag. Under lediga stunder har jag pillat lite med bloggen, kanske delvis som terapi, men det var först nu efter begravning och en efterföljande resa till Italien som jag fick ro att knyta ihop säcken.

Det är ett tag sedan nu, men tillbaka till sommarseglingens sista etapp. Liis lärde jag känna för lite drygt två år sedan under ett besök i Tallinn. Hon visade mig  runt i både Tallinn och i naturområden utanför stan och visade mig stor gästfrihet. Spännande också att få en inblick i estniskt liv. När Liis anmälde intresse för att delta i årets seglingar var det självklart för mig att välkomna henne ombord. Men, hur skulle jag nu sätta samman en besättning som passade? Även om svenskar generellt sett pratar bra engelska, så blir det sällan lika otvunget som när man får prata sitt eget modersmål. Skulle övriga drabbas av lite tunghäfta? Skulle stämningen ombord bli lite tryckt? Att prata vardagsengelska är ju en sak, men hur skulle det gå att kommunicera på båt- och seglingsengelska? Till slut landade jag i att det nog vore enklast att avstå från fler besättningsmedlemmar under denna etapp.

Liis kom med buss till Norrköping direkt från Arlanda. Några direkttåg hittade vi inte. Varför har SJ valt att inte köra Intercity-tågen mellan Gävle och Linköping via Arlanda? Är det för att resenärerna måste betala höga avgifter till Arlanda Express för att kliva på eller av där, så att folk väljer andra sätt att ta sig till eller från Arlanda? Jag läser att Arlanda Express har monopol på trafiken till och från Arlanda ända till 2050. Jäkla skitlösning,  säger jag. Så det fick bli buss från Arlanda till Norrköping och jag tog bussen från Arkösund till Norrköping för att möta upp och gå och bunkra. Mitt emot den fina hållplatsen i Arkösund, med konstverk och bibliotek, ligger den gamla järnvägsstationen. Även om jag kan elda upp mig över hur mycket kapital man kastat bort genom olika järnvägsnedläggningar, är det väl mer begripligt att järnvägen just här har lagts ned. En stor del av bussturen var jag ensam passagerare ombord. Knappt motiverat att köra buss. Även bussföraren antydde att det kändes lite meningslöst.

Återigen kan jag inte avhålla mig från att lägga in kommentarer från min kompis Olle som jobbar på Trafikverket:

”Tack för utförligt blogginlägg. Lite samma resa som för mig fast för tre år sedan. Lite trist att vädret var så ostadigt för er.

Jodå, Mälartågen ska gå via Arlanda, men denna sommar var det en urspårning vid Blackvreten (depån för Arlanda Express). En växel förstördes. Att för tag på reservdelar drog ut på tiden. Endast ett fåtal tåg passerade Arlanda. SL-pendeln till Uppsala gick via Märsta.”

”Kul med dina vakna kommentarer. Nu hade jag inte ens Mälartågen i åtanke, men det är ju bra att bli påmind om att även de finns. Men, hur är det med SJ-tågen Gävle-Linköping (går de så?)?

Pelle”

”Ja, i princip alla tåg går via Arlanda. Så har det varit sedan banan öppnades runt millennieskiftet. Jag har rest otaliga gånger Falun – Arlanda och vise versa. Arlanda är också en utmärkt station för byte när jag åker Sollentuna – Borlänge. SL-kortet gäller till Arlanda. Om man köper SJ-biljetten Stockholm-Borlänge blir den billigare är från Arn och A-train blir blåst på tillägget.  

Att reparationen av växeln (eller växlarna, tre st) tog fyra månader är dock dåligt.”

Arkösund är ju en del av Vikbolandet och således fastland. Mitt emot ligger ön Arkö där även den karaktäristiska lotsstationen med sin utkik, är belägen.
Norrköping bjöd på regn och rusk och väderprognoserna hade lovat mer av den varan, så det kändes ju inte som världens roligaste ingress för denna sista seglingsetapp. Men, läget ljusnade och väderprognoserna utlovade allt mer sol. Första seglingsdagen gick i dur. Målet för dagen är någonstans runt Ringsön. Vi började i farleden norrut och väl ute på friare vatten i Bråviken sneddade vi lite nordostvart, mer eller mindre direkt mot Ringsön.
Vi ser ju inte riktigt om solen går ner i säck, men någon väderförändring tycks ändå vara på gång.
Ringsön är ett ställe man ofta hamnar på när man går mellan t ex Nynäshamn och Bråviken. Ringsön är som en famn som omsluter en med diverse mindre öar i vad man nästan skulle kunna kalla en lagun. Här hittar man alltid skydd någonstans för alla tänkbara vindar och väder. Vi ligger bakom Myrholmen och som synes blev det ett väderomslag, ett av flera under denna etapp. Vi låter det regna klart och tar sedan en promenad innan vi kastar loss.
Jag varnar Liis för de hala klipporna, men förstår ändå inte att hon inte förstår hur halt det faktiskt kan vara. Hon ramlar och slår sig. Foto: Liis
Av detta syns dock inget när kameran kommer fram. Jag tänker att det inte kan vara så lätt att förstå vad hala klippor innebär om man mest trmpat sand längs den estniska kusten. Känner mig lite skyldig…
Efter regn kommer som bekant solsken och vi ger oss av, men först vid halv fyra-tiden, så det fick bli en rätt kort segling, mot Öja.
Sävsundet. Foto: Liis
Där blev vi upphunna av en av marinens stridsbåtar. Man körde i ytterst låg fart bakom oss. När dt öppnade upp drog man om. Jag tackade på radion för visad hänsyn. Foto: Liis
Öja är ju mest känst för fyren och byn på södra ön, Landsort, som börjar avteckna sig lite vagt i horisonten.
Gästhamnen på Öja, Norrhamn, är inte jättetrevlig och inte alltid så skyddad heller. Jag upplevde det dessutom som att antalet bojar reducerats. Jag har tidigare kunnat ligga långsida mot kajen, men nu var det fullt av förbudsskyltar här.
Man kanske inte gillar att få fritidsbåtar till Öja. Tonen känns i alla fall inte särskilt välkomnande i den informationsskrift som möter en på kajen. När jag anslöt el till ett av de få uttag vars säkring inte redan gått, bröt även denna säkring direkt (endast 6 ampere) och innan jag hade slagit av tillräckligt i båten hade jag dragit säkringarna till kvarvarande uttag. Förvisso automatsäkringar, men bakom lås och bom och hamnkaptenen var upptagen med annat. Elavgiften (75 kr) som jag skulle få tillbaka har jag fortfarande inte sett röken av. Nä, det tar nog ett tag innan jag går hit igen.
Att hamnen är lite oskyddad har dock den fördelen att det blir cirkulation på vattnet och det känns fräscht att bada här.
Vänder man sig bort från själva hamnen möts man dock av denna idyll.
Eller av betande och bräkande getter.
Vi packar upp cyklarna och tar en tur söderut till byn.
Är det mig de syftar på?
Här hade man gärna legat, men hamnen är reseverad för andra, inte minst lotsbåtarna.
Förutom fyren tittar vi på de gamla försvarsanläggningarna, skyttevärn och kanoner riktade mot t ex Estland, Liis hemland.
Vi kommer iväg rätt sent även från Öja, inte p g a vädret denna gång, utan p g a av vår upptäcktsfärd på ön. Målet är Nynäshamn och komplettering av matförråden ombord. Dagen därpå fortsätter vi över Mysingen i gråväder. Kanske väntar Briggen Tre Kronor på bättre väder där den ligger för ankar utanför Gruvbryggan på Utö. Tre Kronor är ett nybyggt fartyg, sjösatt 2005 och väldigt vacker, i mina ögon. Men, vad är då definitionen på en brigg? Som så ofta, vänder jag mig till Wikipedia: ”…ett tvåmastat segelfartyg, vanligen med en dödvikt på högst 300 ton. Briggen har full uppsättning råsegel på båda masterna och även ett stort gaffelsegel (ibland kallat briggsegel) på nedre delen av stormasten, som är den aktre av masterna”. Så var det med det. Nu är Tre Kronor till salu efter det att verksamheten gått i konkurs.
Vinden hade nu vridit mot nord, vilket gjorde en av mina favorithamnar, Sadelöga, till en idealisk natthamn. Det är något med de runda klipporna och det öppna havet utanför som gör Sadelöga så speciellt.
Återigen slog vädret om och kontrasten till gårdagen blir påtaglig.
Det var inte jättemånga båtar här under natten, fem stycken. Nu är i bara två kvar och vi ska snarta kasta loss vi med.
Men, först ett dopp. Vattentemperaturen är fortfarande helt OK. Runt arton kanske.
Håll med om att formen på klipporna kan göra skillnad.
Vi glider vidare norrut och bestämmer oss i sista stund för att göra halt vid skärgården runt Långviksskär. Prognosen säger fortsatt nord till nordväst, så vi hittar skydd bakom Lilla Hälsingkobben i fladen vid Söderö.
Jag börjar tappa räkningen på alla väderomslag. Det regnar rejält under morgonen, men så småningom möts jag av denna vackra syn när jag tittar ut. Inte mycket vind. Ingen alls egentligen. Men, jag ålar mig uppför de hala klipporna, får loss förtöjningarna och lagom till vi kommer ut, kommer även vinden och möter oss.

Jag hade berättat för Liis om Bullerö, den lilla byn och alla konstnärer och andra kändisar som varit där. Hon blev förstås nyfiken och vi försökte lägga till där för lunch. Trots de nordvästliga vindarna hade vi nog kunnat ligga på sydsidan av ön, ett par timmar och vi gjorde några försök att nosa oss in mot klipporna på några ställen och jag hade t o m ett ankare nere vid ett tillfälle. Vi gav dock upp. Liis kände sig inte komfortabel med att hoppa iland och hålla båten tills jag hade hunnit komma iland, så det kändes som ett väl våghalsigt experiment. Inga fler olyckor!

När jag charterseglade hade jag ibland engelsmän ombord och de var ofta fascinerade över att vi har så många svanar i skärgården. Lika fascinerad var Liis. Inte så vanligt i Estland tydligen.
Även om jag inte längtar efter att gå i land i Sandhamn inför stundande helg, så vill jag i alla fall visa upp vår seglarmetropol. Fast seglarmetropol? Bilden domineras allt mer av vräkiga (vulgära?) jättemotorbåtar. Jag riktar hellre kameran en bit bort från dessa monsterbåtar.
Jag går gärna iland i Sandhamn när lugnet infunnit sig och jag kan njuta av den genuina miljön utan att störas av skål och skrål.
Vi glider förbi och igenom gluggen vid lotsstationen och tar oss ut norrut mot Möja-arkipelagens utsida.
Där finns det gott om fina och skyddade naturhamnar och vi hamnar här på Lökaön, alldeles bredvid bastun. Jag är osäker på om jag provat just den bastun tidigare, men bättre sent än aldrig. Det var helt underbart. Vedeldat och bara rakt ner i plurret för några avsvalkande dopp. Vilken härlig avslutning på denna seglingssommar.

Dagen därpå börjar med ytterst lite vind och kryss och jag undrar i mitt stilla sinne hur lång tid detta ska ta. Kryssandet fortsätter, men på väg in mot stan möts vi av en front med mörka moln och mycket vind. Liis visar sig cool med detta och tycktde det var spännande och lärorikt att även ha fått uppleva en tuffare sida av segling. Video: Liis.

Tack Liis för att du kom och seglade. Hoppas du hade behållning och nöje av denna för dig rätt okända värld och att du inte tyckte jag var en alldeles hopplös seglingsinstruktör.

Det känns lite vemodigt att seglingssommaren är över, men det är kluvet, skönt att komma hem också. Här hemma blev det återigen sommar och jag hade  egentligen velat komma ut på sjön igen. Men, som jag nämnde inledningsvis, fick jag annat fokus p g a min mammas sjukdom och bortgång.

 

Sommarsegling 2023, etapp 6, Göteborg-Arkösund

Göteborg (Lilla Bommen) – Trollhättan (Åkers sjö) – Brinkebergskulle – Vänersborg – Spiken – Sjötorp – Töreboda – Karlsborg (inre bryggan) – Karlsborg (yttre bryggan) – Motala hamn – Motala verkstad – Boren (på svaj mellan Uddenäs och Fossala udde) – Borensberg – Norsholm – Söderköping (väster om E22) – Söderköping (kanalhamnen) – Söderköping (brygga öster om slussen) – Mem – Gottenvik – Arkösund (NSS)
Datum: 13-24 augusti
Gastar: Anna-Karin Bröms, Marie J:son Ödén och Robert Möttus Löfgren

– Vi ska se vad vi kan göra, fick jag som svar när jag begärde broöppning i Göteborg. Du lät lite uppfodrande tyckte Marie, när vi spekulerade i om det var ett utslag av Stockholmsförakt. Jag hade också hunnit framkasta idén att vi kanske kunde haka på något handelsfartyg när spärrtiden för broöppning upphörde kl 9. – Nä, det tar för lång tid, fick vi höra. Nästa slot-tid för fritidsbåtar var tidtabellslagd till 9:35. Det något svävande svaret avseende broöppning visade sig dock ha en annan förklaring än lillebrorskomplex, man hade problem med lyftfunktionen på den nya Hisingsbron. Ett problem som varit återkommande sedan invigningen.
– Om vi inte får upp bron tillräckligt stoppar vi er. Det ordnade sig dock och den vidare färden upp för Göta älv kunde börja. En mäktig känsla att vi som enda båt med fyra personer ombord kunde försena spårvagnar, bussar, bilar, cyklister och en och annan gående kanske, säkert flera hundra personer som berördes av vår framfart.

Nu går jag dock händelserna i förväg. Jag hade missbedömt hur lång tid som behövdes för sträckan Göteborg-Sjötorp. Tre dagar tyckte någon var i minsta laget och det var nog helt korrekt. Mina gastar löste det galant genom att mönstra på en dag tidigare, söndagen den 13 augusti. Tack för er flexibilitet, trots bokade, icke ombokningsbara biljetter och planerat besök hos goda vänner.

I väntan på gastarna tog jag en tur till Sjöfartsmuseet som varit stängt för renovering under en tid, men som nu åter hade öppnat. Sammanfattningsvis kan man säga att  utställningarna handlar om handelssjöfarten, passagerartrafiken, hamnen och varven. Här en bild på Kungsholm från 1928 som tillhörde Svenska Amerika Linien (S.A.L.). Jag trodde S.A.L. bara körde linjetrafik mellan Göteborg och New York, men tydligen bedrev man även en omfattande kryssningstrafik.
En tidig och viktig del av handelssjöfarten var ostindiefararna som här får representeras av skeppet Finland från 1761. Finland gjorde sju resor till Kina för det Ostindiska kompaniet.
Innan varvskrisen hade Göteborg fyra stora varv, Eriksbergs Mekaniska Verkstad, Götaverken, Lindholmens varv och Arendalsvarvet. Avdelningen Arvet efter varven innehöll många porträtt av dem som arbetade på varven och deras berättelser. Det var nog den avdelning som jag ägnade mest tid åt. Ledde till många reflektioner. Sammanhållningen, yrkesstoltheten, kampen för varvens överlevnad parallellt med kampen mot ledningarna. Kluvet. Många livsöden som berörde.
Museet har även en avdelning som kallas Akvariet och en nyhet i samband med återöppnandet var de två revhajar som simmar omkring i ett av akvarierna tillsammans med diverse, mindre korallfiskar.
Liksom på många andra håll fick rivningsraseriet mer eller mindre fritt spelrum i Göteborg. Att riva och bygga nytt och fult blev en del av en ideologi. Tänk vad mycket fin bebyggelse vi hade kunnat haft kvar om betongsossarna inte hade fått härja så. Enligt en man jag stötte på här räddades dessa hus på Pölgatan i Majorna av en person med goda försänkningar inom socialdemokratin.
Här hamnade jag i alla fall vid några riktigt fina s k Landshövdingehus, d v s första våningen i sten och andra och tredje våningsplanen i trä. Adress: Djurgårdsgatan i stadsdelen Majorna.
Besättningen samlad. Det är alltid en speciell känsla att ligga förtöjd mitt inne i en storstad. Foto: Marie.
Tillbaka till Göta älv. Efter att gått under Hisingsbron passerar man Ringön på babords sida där det bl a finns ett reparationsvarv. Vad det är man reparerar här kan man dock fundera över. En husbåt?
Snart får vi dock annat att tänka på. Ska man som här passera järnvägsbroar, närmare bestämt Marieholmsbroarna, får man stå lite i givakt och passa på när Trafikverket ger tillstånd för broöppning. Marieholmsbroarna utgör både en länk för Bohusbanan och för  industrispåren ut på Hisingen (Hamnbanan). Jag läser att Hamnbanan är den järnväg i Sverige med flest godståg och att man har kapacitetsproblem. Och då gäller det naturligtvis att en liten sketen segelbåt inte ställer till det för tågtrafiken. Foto: Robban.
Broar ska gå över vatten, tycker jag, och förvisso gör den det, Angeredsbron. Den går ju trots allt över Göta älv, liksom över två motorvägar och en järnväg, men den ger ändå intrycket av att främst förbinda två höjder, Gårdstensbergetoch Hisings Kärra.
Vad nu?! Är detta ett verk av ovädret Hans?
Till en början bekräftades min uppfattning om Göta älv, d v s rätt trist med lite halvslummiga industrianläggningar,
Och lite längre utanför stan järnväg och motorväg eller trista, nyare industribyggnader.
Var det dags för ett dopp eller har stackaren månne fastnat ute i dyn? Tittar han inte lite bedjande på oss?
Var det kanske norr om Älvängen det hände något. Landskapet blev mer bohusländskt, lantligt och vackert.
Det började bli en riktigt skön upplevelse att glida fram på Göta älv. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte detta.
Elddopet närmar sig. Seglingens första sluss i Lilla Edet eller Ströms sluss som den egentligen heter. Gick galant. Öster om den nuvarande slussen byggdes redan 1607 vad som brukar sägas vara Sveriges första sluss. 1607! Svårt att föreställa sig hur trafiken såg ut som nyttjade slussen då.
Marie gick igång på alla herrgårdsliknande byggnader. – Det här måste vara ett gammalt säteri, sade hon tvärsäkert. Mycket riktigt, Tösslanda säteri. Tösslandagården har anor tillbaka till 1370-talet och har varit bostad åt nämndemän, häradsdomare, riksdagsmän, kommunalråd och annat fint folk. Vad är då ett säteri undrade vi lite frågande. Wikipedia vet besked: En större herrgård. Längre tillbaka var en del av betydelsen att säterier var skattebefriade, vilket var ett privilegium för adeln.
Hade detta varit en oljemålning, hade den då klassats som ett nationalromantiskt verk?
Stubbered heter den här lilla, idylliska byn som klättrar upp längs sluttningen ner mot älven.
Vill du beställa en båt, så ring 80/B. Vad är det för gammalt, konstigt nummer?
Sedan plötsligt, trots att sjökortet indikerade att vi snart skulle komma till den första Trollhätteslussen, dök den ändå upp som en fullständig överraskning.
Oj, vad små vi kände oss när vi gick in i den första slussen i trappan upp mot Trollhättan. Detta till trots var det betydligt enklare än vi räknat med. Vi lade aktern vid någon av stegarna på styrbordssidan och fören hamnade då nära en vertikal linje med pollare på olika höjder. Denna slussled (version 3) invigdes 1916 och var då väldigt modern. Redan på den tiden lär de ha släppt in vattnet underifrån vilket skapade  detta lugn vi nu upplevde. Jag har ju framförallt Göta kanal-slussarna att jämföra med, i vilka det kan bli rätt turbulent när vattnet stiger.
I fören utvecklade Robban en teknik att fästa tampen på en pollare högre upp med hjälp av båtshaken, samtidigt som ytterligare en tamp låg kvar på den nedre pollaren tills den övre var på plats. Foto: Robban.
I aktern flyttade vi successivt upp tampen från trappsteg till trappsteg allt eftersom vattennivån ökade. Det innebar i och för sig att båten ”hängde löst” en kort stund, men det var så lugnt i slussbassängen att det saknade betydelse. Bilden är tagen i föregående sluss, Ströms sluss i Lilla Edet. Foto: Marie.
Foto: Anna-Karin.
Efter att ha gått upp i denna trippelsluss väntar ytterligare en sluss, innan det är dags för natthamn.
Åkers sjö, en enastående gästhamn att få lägga till i, en vacker, historisk miljö och mitt i detta en fungerande trafikapparat som ändå inte störde.
Det här vackra klocktornet måste väl ha haft sin funktion att fylla. Fick man sig tilldelad en tid för slussning så att man behövde hjälp att hålla reda på tiden?
Plötsligen blir man påmind om just det att det inte bara är en idyll utan en viktig, kommersiell fraktled. Många av fraktfartygen är byggda för att precis passa in i Trollhättekanalens slussar och man refererar då till detta som Vänermax , d v s fartyg med måtten 88 x 13,2 m och ett djupgående om 5,4 m. Den här båten, m/s  Naven, får väl nästan sägas kvala in i den ligan: 83 x 13 m och ett djupgående om 5,3 m.
Göta kanal-båtarna är istället byggda för att passa in i de mindre Göta kanal-slussarna. Juno mäter 31,45 x 6,68 m och sticker 2,72 m att jämföra med maxmåttet för Göta kanal, 32 x 7,1 m och ett maximalt djupgående om 2,8 m. Knappt det får plats ett skohorn när slussportarna stängts i de mindre Göta kanal-slussarna.
Vad som tidigt på morgonen såg ut som en idealisk plats för yoga, ser ju här helt vansinnig ut. En vägbro! Och jo, lite senare var det en trafikerad vägbro. Foto Robban.
Man kan ju nästan få intrycket av att Elfkungen däruppe ligger och väntar på slussning. Dessa slussar stod färdiga 1800. Slussarna var 35,4 x 6,5 m och kanalen tillät ett djupgående om 1,9 m. Om jag förstått det rätt var det framförallt djupgåendet som sedermera blev deras begränsning
På Kanalmuseet finns denna målning av fransmannen Louis Belanger som visar bygget av de första slussarna som stod färdiga 1800. Bygget omnämns ibland som världens åttonde underverk. Byggnationen sysselsatte tusentals militärer och yrkesmän under fem års tid. Detta innebar första steget i realiserandet av en dröm tillbaka till 1500-talet om att kunna ta sig med båt mellan Östersjön och Västerhavet och att slippa göda de förhatliga danskarna med en massa tull- och fyravgifter. Nu kunde man i alla fall ta sg från Vänern hela vägen till Göteborg eller ut på öppet hav. Tidigare hade man fått lasta om eller dra fartygen på land förbi forsar och fall. Redan tidigare kunde man ta sig med båt förbi Lilla Edet där den första slussen invigdes 1607. Från 1752 slapp man ta sig förbi Vargön när  kanalen Karls grav och slussen vid Brinkebergskulle stod klara.
Redan 1844 stod nästa slussled i Trollhättan klar. Kapaciteten i befintlig led var för liten och bygget av Göta kanal gjorde dessutom att de gamla slussarna blev en getingmidja då de inte hade möjlighet att ta emot lika stora fartyg som de i Göta kanal. Den nya leden tillät framförallt ett större djupgående (3,0 m). Max längd och bredd var 35,6 m respektive 7,4 m.
1800 och 1844 års slussleder användes parallellt och de sammanstrålade här i Gamle Dal. Nu ett stilla parkområde. Då ett stimmigt område får man anta. Över 100 fartyg kunde tydligen vänta på att få slussa förbi Trollhättan.
Slussleden från 1800 var inte det första försöket att skapa en farbar förbindelse mellan Vänern och Göta älv. Christopher Polhem hade ritat på två slussleder, en vid Brinkebergskulle och en förbi de 30 meter höga Trollhättefallen. Under arbetet med Polhems slussled inträffade dock en svår olycka 1755. Under arbetet med den nedersta slussen, Elvius sluss (bilden), miste nio arbetare livet och åtskilliga fler skaddades. Mängder av plankor vid en såg uppströms hade slitits loss och förde med sig ett fundament till den damm som byggdes ovanför slussen. Detta blev även dödsstöten för projektet.
Följer man en promenadväg från Gamle Dal kommer man strax till Olidans kraftstation från 1910. Detta var det första försöket i Sverige med storskalig vattenkraft och fram till 1940-talet Sveriges största kraftstation. Av de ursprungligen tretton turbinerna är tio fortfarande i drift, även om det tydligen är ovanligt att mer än tre körs samtidigt. Varför det, undrar vetgirig.
För att få fram alla tunga delar (turbiner, generatorer, granitblock mm) till den nya kraftstationen körde man fram järnvägsvagnar till denna s k bockkran där man lyfte av godset och firade ner det till byggplatsen. Spännande lösning.
En trappa ner togs godset emot på nya vagnar som via två vändskivor rullades in i bygget. Varför blir jag så fascinerad över sådant här?
I området finns fullt av gamla charmiga bostadshus som detta, men även grosshandlarvillor som väckte habegär. Eller i alla fall bobegär eller kanska bara besöksbegär. Blir trött av bara tanken på allt som ska skötas.
Vi lämnar slussområdet i Trollhättan och far vidare. – Vi förbereder öppning, blev svaret när vi bad om broöpppning vid den bro som rätt och slätt kallas för Klaffbron. Efter vad som kändes som en lång väntan utan att något hände frågade jag lite försynt om de möjligen glömt bort oss. – Vi öppnar nu. Samma sak, ingenting hände. Sedan kom dock vår granne från hamnen i Åkers sjö, Elfkungen, farande. Då åkte bron upp.
Häftig bro, järnvägsbron i Trollhättan. – Dra på nu! Ni får möte med ett lastfartyg längre fram. Bry er inte om den röda signalen, utan gå fram så fort ni har tillräcklig höjd. Jaha, hur seriöst lät det? Strax därefter blev vi även uppropade av det mötande lastfartyget. Jag gissar att de sett allt för många snedseglare i kanalen. De bad oss att hålla väl till styrbord i leden.
Vid Brinkebergskulle möter vi Wilhelm Tham som jag reste med från Stockholm till Göteborg 1968. Bara tre år tidigare ersattes ångpannan med en dieselmotor. Tänk om vi hade åkt några år tidigare… Det gick inte att missta sig på kaptenens skånska ursprung och hans återkommande anrop på radion stod i bjärt kontrast till övriga, icke så särpräglade dialekter som hördes på kanal nio. Det var många diskussioner om möten och vägar och marginaler och vid något tillfälle medgav han att han girat styrbord istället för babord eller om det var tvärtom. Det hela hade dock rett ut sig. Var det hans jungfrufärd i kanalen?
Nu har även vi slussat igenom Brinkebergskulle, vilket innebär minst två saker: 1) Vi har gått igenom Trollhättekanalens sex slussar 2) Vi är nu på Vänerns nivå, d v s 44 meter över havet. Brinkebergskulles sluss är en del av Karls grav som förbinder sjön Vassbotten,  söder om Vänersborg, med Göta älv. Namnet har den fått efter Karl IX då den började byggas under hans tid vid makten (1568-1611). Holy Moses! Det tog sin tid. Först 1752 kunde kanal och sluss invigas. Nu kunde man i alla fall ta sig med båt mellan Vänern och Trollhättan och man kunde därmed kringgå fallen vid Vargön som annars är det naturliga loppet för Göta älv. Notera även farledsutmärkningen. På kanaler är det inte den vanliga farledsutmärkningen som gäller. På Trollhättekanalen ska man ha vitt om babord och gult om styrbord. Längre fram noterar jag att detta inte gäller på Göta kanal, där är det de vanliga lateralmärkena som gäller. Ingen konsekvens där inte.
Slussarna är förvisso avklarade, men ytterligare några broar återstår innan vi är ute på Vänern. Efter Gropbron kommer vi ut på sjön Vassbotten där Vänersborg ligger. Lustigt namn, Gropbron. Lite oklart tydligen varifrån det härstammar.

När vi nu la till i Vänersborg för att bunkra var jag ju bara tvungen att uppsöka Koppargrillen igen. När jag hamnade där av en slump våren 2010 i samband med ett konsultuppdrag fick jag höra att restaurangen skulle flyttas ner mot vattnet och jag var nyfiken på om man hade behållt den fantastiska inredningen och atmosfären. Då var det en pietetsfullt renoverad restaurang i stil med vad jag associerar till sextiotalets Ringbarer. Kommer ni ihåg? Menyn var uppsatt på en räfflad filttavla och i räfflorna var plastbokstäver intryckta. Simsalabim, meyn. När man bestämt sig för maträtt vilket då sannolikt slutade med grillkorv och pommes frites tryckte man på en ringklocka på rätt rad i menyn och ut plingade en beställning till köket. Hur de översatte ringsignal till beställd maträtt är höljt i dunkel. Inredningen var i sextiotalsmässigt utförande och i toppskick. Mycket koppar naturligtvis. Menyn i sig var typisk grillbar à la sextiotal. Nostalgi så hjärtat klämtade. Hade man tagit med sig detta till den nya lokalen? Nähä! Vad hände? Stor besvikelse och något nämnvärt intryck i övrigt gjorde inte Vänersborg heller även om det fanns ett och annat fint hus i centrum.

Jag tar mig friheten att addera en kommentar jag fick av min kompis Olle Mornell:

”Trevlig läsning som vanligt!

Ringbaren med knapparna och brevlådebokstäver. Jag har för mig att när man tryckte på knappen (för grillkorv och pommes frites) ramlade det ner en kula (ja precis en sådan man spelade med) med en viss färg i köket. Då var det bara att dra upp gasen och steka korven. Plinget var väl för att köket skulle vara på alerten men kanske även för gästen som behövde återkoppling att beställningen hade nått fram.”

På eftermiddagen dan innan hade det klarnat upp och hoppet om sommar återkom. När vi vaknade möttes vi dock återigen av det gråväder som satt sin prägel på större delen av föregående dag. Även gästhamnen gav ett trist intryck. Vi skulle tanka och vara duktiga och tömma toan. Macken saknade kortautomat och toatömningen var avstängd och öppnade först kl 9. – Någon kan ju komma och suga upp vatten i stället för latrin, fick jag som förklaring. Välkomna när vi öppnar!
När vi skulle tillbaka till båten efter att ha handlat, korsade vi spåren vid järnvägsstationen och jag noterade att spåren västerut såg lite rostiga ut. En Vänersborgsbo upplyste mig om att järnvägsbron gått sönder. När jag såg den från båten tänkte jag att den där såg museal ut. Den är säkert nedlagd och ersatt med en annan bro. Museal må så vara, men det var den bron som gällde. Nu stod den i konstant öppet läge sedan i mars i år och tågen från Herrljunga mot Uddevalla fick vända i Vänersborg, tågen mellan Göteborg och Vänersborg via Trollhättan-Öxnered fick vända någon annan stans och sommartågen Stockholm-Strömstad gick inte alls. Först kring årsskiftet 2024-25 räknar Trafikverket med att skadorna på bron ska vara åtgärdade. Myndigheternas kvarnar mal långsamt…
Sista bron och sedan är vi ute på Vänern. Dalbobron håller på att öppnas för oss. Om jag räknat rätt har vi nu passerat 15 broar sedan vi lämnade Göteborg. Av dessa har två varit fasta (Angeredsbron i Göteborg och Stallbackabron i Trollhättan) och två ur funktion.
Vi ser ju inte riktigt kloka ut 🙂 Letar vi efter stjärnor att navigera efter? Foto: Marie.
Så mycket sol blev det inte, men väl en lång spinnakerbog. Den här gången gick det betydligt bättre än på Kattegatt från Läsö mot Träslövsläge.
Väster och norr om Kållandsö finns en spännande skärgård och längre söderut på fastlandet sticker det ut ett långt rev (Hindens rev). Vid revets början ligger en kilometerlång sandstrand (Svalnäs) som brukar kallas för Vänerns riviera. Den hade det varit spännande att utforska, men det får bli någon annan gång när även vädret är lite mer rivieralikt. Nu är vi alla fall på ingång i skärgården norr om Kållandsö.
Leden är ofta trång och som synes är det inte särskilt brett mellan märkena.
Ännu trängre blir det vid denna märkliga passage. Har man förtöjt här? Men, då blockerade man ju samtidigt farleden…
Målet för dagen är Spikens fiskeläge.
Vi hittade egentligen bara en riktig fiskbutik och bunkrade med fryst gös ooch rökt röding. Fisken expedierades av en glad och tillmötesgående, asiatisk kvinna. Varför de inte sålde någon färsk fisk lyckades vi inte klura ut. Men gösen, vilken fisk! Vi ångrade att vi inte köpt mer. Det var en av de godaste fiskrätter jag ätit, bara som den var, smörstekt och litre salt och peppar med kokt potatis. Vi köpte även sås, men den var helt överflödig. Rödingen då, fantastiskt god den med, men gösen var ändå den stora överraskningen.
Annars fanns det gott om fiskebodar omvandlade till restauranger, ett ställe som sålde förädlad fisk och så krimskramsbutiker. Och så detta ställe som lockade med HÄLTA HÄLTA M KÖRV, KLET OCH DREKK. HÄLTA HÄLTA skulle tydligen förstås som hälften mos, hälften pommes frites. Blev ni sugna?
Dags att ge sig iväg, men först fyllning av dieseltanken och tömning av toatanken. Inga särskilda öppettider här, såsom var fallet i Vänersborg. Foto: Marie.
Robban och Anna-Karin hade inlett morgonen med en joggingtur till Läckö slott. Jag och Marie körde yoga, men vi fick ändå en bild av det pampiga slottet när vi stävade ut på Vänern igen.
– Vad är det här, frågade Anna-Karin och höll upp en bult hon hittat? Det känns lite obehagligt när man gör sådana fynd utan att kunna lokalisera var de kommer ifrån, men den här gången gick det snabbt att konstatera att det var en av bultarna som håller fast kickstången vid bommen och att ytterligare en bult var på väg ut. Felet var snart åtgärdat och ännu en gång kände jag en stor tillfredsställelse av att felet var så enkelt åtgärdat. Förr eller senare måste jag ju rimligen råka ut för att någon vital del faller i vattnet eller att jag inte har rätt verktyg ombord. Foto: Marie.
Så änligen blev det sommar igen efter två, i stort sett, gråmulna dagar. Vi blir påminda om hur stor Vänern är. Någonstans därborta, bortom horisonten, ligger Karlstad.
Besättningens dygnsrytm tog sig lite olika uttryck. En gast sov middag.
En annan var piggelin.
Efter två dagar på Vänern nådde vi Sjötorp, där vårt Göta kanal-äventyr skulle börja. När jag studerar sjökortet slås jag av att man egentligen borde ha givit Vänern en vecka eller så. Men, men, det går inte att få allt.
Vi åt väldigt gott och vilket bra samarbete det var i byssan. Foto: Marie.
Apropå byssan, Marie klädde sig inte bara funktionsmässigt för seglingen utan även i samband med kökstjänstgöringen, i medhavt förkläde. Foto från Marie.
Vi går runt och rekar lite, höjd, hur lägger man fast här, konstaterar att just denna sluss saknar väntbrygga, kollar om det finns någon trevlig badplats mm. Men, Sjötorp är också en idyll, så byn skulle vara väl värd ett besök oavsett om man har för avsikt att gå Göta kanal eller inte.
Riggat eller rester av en svunnen tid? På håll fick jag för mig att det var en något ringrostig DKW jag närmade mig. Blev lite osäker, när den visade sig vara prydd med en Audi-logga.
Solnedång över Vänern.
Det hade nu hunnit bli eftersäsong enligt Göta kanalbolagets kalender, vilket innebär att man måste boka i förväg och gå i konvoj. Ärligt talat var det jag som valt eftersäsongens första dag, då det var något mindre dyrt denna tid. Att gå alla slussar från Göteborg till Mem med min båt kostar 11 300 kr under högsäsong. Dyrt! Vi var tre båtar som checkade in på morgonen och vår konvojledare dirigerade i vilken ordning vi skulle gå in i slussen: Vi först och längst fram på styrbords sida, sedan en fyrtio fots Jeanneau med svensk besättning på babords sida och bakom oss en Nauticat med ett norskt par.  Robert bestämde också att vi skulle lägga oss på ett annat sätt än hur det beskrevs i kanalbolagets skriftliga instruktioner. Vi som hade pluggat på så ordentligt. Det var bara att kasta de lärdomarna över ända.
Tight tyckte jag. – Jag har sett värre, replikerade vår slussvärd Robert. Foto: Robban.
Nu hade vi ju förvisso slussat några gånger redan, men Göta kanal var ju ändå något annat än Trollhätte kanal, så lite anspänning kände vi allt av. Robban studsade omkring och hördes en hel del, men efter ett par slussar såg han så här relaxad ut med benen dinglande över kajkanten. – Vilken scenförändring, kommenterade namnen och slussvärden Robert. Foto: Marie.
Istället för att stå i fören och hålla provade vi också att vinscha från sittbrunnen via ett kastblock i fören. Foto: Robban.
Åker man i en konvoj åker man också enligt ett särskilt tidsschema som man inte kan avvika från. Det här kan väl sägas vara en rätt typisk vy med kanalen omgiven av träd och då och då dyker det upp hejande cyklister som kör på ena sidan.
Göta kanal har 58 slussar som vi nu skulle avverka på fem dagar och en tredjedel av dessa, 19 st, skulle vi avverka under dag 1. Här har vi kommit till Sjötorp 7-8, d v s en dubbelsluss. Även ombord höll vi, i princip, våra positioner. Jag körde och var i övrigt lite allt i allo. Vid uppslussningen hoppade Robban iland med för- och aktertamp som båda var försedda med öglor som han lade runt lämplig ring. Jag tog hand om förtampen och halade hem allt eftersom vattennivån ökade och Anna-Karin gjorde motsvarande med aktertampen. Marie stod i babords akter med en båtshake och sköt ifrån grannbåten om den kom för nära.
Kinnekullebanan har inte så tät trafik, så här var det inget problem att komma igenom snabbt.
Nästan direkt efter det att man passerat Kinnekullebanan i Lyrestad dyker E20 upp och då blir det bilköer.
Hmm. Vem håller egentligen i förtampen här?
När jag lämnade Stockholm präglades naturen av torka. Nu lyser den istället intensivt grönt.
Det är en störe utmaning att slussa igenom Göta kanal jämfört med de höga slussarna i Trollhättekanalen. Det var lite otippat. Här släpps vattnet på genom att luckor i slussportarna öppnas, vilket kan skapa en hel del turbulens i vattnet. Dessutom är det värst för oss som ligger längst fram, vilket ställer krav på att den som hanterar förtampen har full koll och tar hem i lagom takt med att vattnet stiger.
De allra flesta slussar är små idyller med sina slussvaktarbostäder, numera bebodda av privatpersoner utan koppling till Göta kanal. Antar jag. De ser ut som små stationshus med sina namnskyltar. Nu har vi kommit till Hajstorp nedre. Roligt namn. Jag läste om några barn som 1877 hittade en alligatorunge som kröp upp ur Karls grav i Trollhättekanalen. Den hade tydligen smitit ut från den låda den fraktades i på sin väg mot Uppsala. Men, Hajstorp? Inte har väl någon skådat hajar här?
Man kan undra över hur många bilder vi hamnat på. Vid varenda sluss fanns en mindre eller större folksamling som tyckte det var spännande att se på slussningarna. Kanske hoppades de på lite drama också, men det var inget vi bjöd dem på. Här i Hajstorp övre fanns dessutom ett fik varifrån folk kunde njuta av skådespelet, i vilket vi bara fick foga oss att vara aktörerna.
Allt som oftast bestod bebyggelsen längs kanalen av äldre, stilfulla byggnader.
Jag har ett minne av att vi badade i kanalen när jag 2008 gick Mem-Motala tur och retur. När vi tittade på vattnet nu såg det inte så lockande ut att hoppa i. Men, det var uppenbarligen inget som bekymrade den här simmaren.
Första nattstoppet var i Töreboda där vi förtöjde längs bryggor inne i samhället. Ganska snart hade vi besök av Törebodabon Micke som var sugen på lite social samvaro. Han avböjde en öl och försvann, men snart nog cyklade han förbi igen, tackade nej ytterligare en gång, men ångrade sig tydligen och vände om.  Han berättade bl a att vi hade det bästa av Göta kanal framför oss under nästkommande dag och där var han nog inte helt fel ute. Foto Marie.
Det stod inte på förrän Töreboda-Micke bjudit upp Marie till dans.
Snart nog var vi alla ute på bryggan och rockade loss. Robban och Anna-Karin hade dessutom en uppvisning i bachata.
Precis när det var dags för morgonyogan dök Wilhelm Tham upp. Det är ju tur att de passar på att dyka upp medans vi ligger still. När jag gick delar av kanalen en gång tidigare hamnade vi bakom Wilhelm Tham och passagerarbåtarna kör väldigt långsamt, ungefär som att hamna bakom en Epatraktor, men med den skillnaden att passagerarbåtarna är svårare att köra om.
Ordningen återställd. Foto från Marie.
Tydligen fungerar det så att fjärrtågklareraren ger slussvärden tillgång till ström så att järnvägsbron kan öppnas. Vi hade en diskussion ombord vad som hände om det var en slussvärd som var lite full i fan eller slarvig och öppnade bron utan fjärrtågklarerarens tillstånd, men då har man ju säkrat att det inte kan hända. Men, vem har då makten att stänga bron? Skulle fjärrtågklareraren plötsligen kunna påbörja stängning när en båt passerar en järnvägsbro? Det slår mig dessutom att fjärrtågklarerare är ett tvetydigt begrepp. Det är ju inte så att man bara klarerar fjärrtåg. Det ska isället förstås som att man sitter på distans och fjärrövervakar.
Men, de har säkert rett ut detta med brostängning, så att vi utan oro kan passera den uppfällda järnvägsbron.
Till Törebodas järnvägsstation kan man även ta sig med vad man hävdar är världens och Törebodas (finns dock bara denna) minsta linfärja. Färjan heter naturligtvis Lina.
Det finns fullt av rullbroar och alla har samma, standardiserade utseende. Så här i efterhand börjar jag fundera över om inte även slussvaktarbostäderna hade ett standardiserat utseende. En ritning passar alla?
Av någon anledning börjar kanalen bli lite smalare nu. Någonstans här återfinns även kanalens högsta punkt, Lanthöjden, 91,5 meter över havet.
Kanalen till vänster hade en krök, Hårnålskurvan, som tydligen var fruktad av kanalbåtsskepparna. Den ersattes på trettiotalet av Bergskanalen till höger som utfördes som ett beredskapsarbete. P g a de höga kostnaderna för att spränga ut kanalen här, gjordes den extra smal. Trafiken är enkelriktad och skulle det uppstå ett möte finns mötesplatser, vilket den blå tavlan till vänster indikerar.
Som synes, i Bergskanalen vill man inte få ett möte.
De flesta slussportarna är motoriserade, men här vid Tåtorps sluss får Marie rycka in vid en handjagad port.
Har man en chans att hissa segel är det ju svårt att låta bli, nu när vi kom ut på sjön Viken. Dessvärre var det lite mer kryss än väntat så alldeles rogivande var det inte, då de andra båtarna inte var intresserade av att segla och jag kände att jag kanske sinkade dem lite.
Vid änden av Viken ändrade sjön och leden karaktär. Det var som om leden var omgärdad av murar, kanske gamla kajer, för här och var stack det upp pollare. Mycket såg ut som om det var översvämmat och skyltar varnade för att gå för nära dessa kanter då de sluttade ut mot leden. Vi frågade vår slussvärd Robert om bakgrunden till vad vi just sett, men han hade inget bra svar.
Nu är vi lite ur led eftersom vi seglade och går som nummer två.
Spetsnäskanalen kortade Göta kanal med 3 sjömil. Här möttes vi av en icke översvämmad kaj.
Vi närmar oss Forsvik. Namnet har en historisk klang som en gammal bruksort. Första gången jag hörde talas om Forsvik måste ha varit när jag plöjde Jan Guillos böcker om Arn.

Forsviks sluss och bro. Här vänder det och bär neråt igen. Bara 33 centimeter, men ändå. Nu är vi nere eller uppe om man så vill, på Vätternhöjd, 88 m ö h.
– Hej då Robert! Hur ska vi klara oss nu? – Är slussvärdarna lika trevliga på andra sidan Vättern? – Nja, jag har hört att de ska vara rätt griniga där borta.
Vid kajen fanns rester av någon slags omlastningsplats. Ett smalt järnvägsspår ledde från kajen bort genom grönskan.
Någon av oss hade hört att det skulle vara så pittoreskt i Karlsborg. Det omdömet får representeras av detta hus vid kanalen. Bortom kanalen såg vi inte mycket som förtjänade epitetet pittoreskt. Nu var det inte därför jag lockades av att stanna till i Karlsborg istället för att gå vidare direkt till Motala. Det var Karlsborgs fästning som lockade.
Karlsborgs fästning är relativt ny. Det var när ryssarna kröp närmre efter förlusten av Finland 1809 som en militär strategi tog form som innebär att Sverige inte kunde försvaras vid kusten utan genom fördröjande operationer på land, varför bl a militärledningen skulle placeras centralt i landet. Baltzar von Platen höll ju på med bygget av Göta kanal och föreslog Karlsborg, så så fick det bli. I och med att Karlsborg skulle härbärgera regering och kungafamilj, centrala ledningsfunktioner och guldreserv under orostider blev det också en reservhuvudstad och fäsningen skulle även innehålla vanliga borgarkvarter.
Vi kom för sent för att komma med på någon guidad tur, men jag antar att detta är ett exmpel på de borgarkvarter fästningen skulle innehålla.
Ser nästan ut som en karlsborgsk motsvarighet till Skansen.
Eller kanske ännu hellre Den gamle by i Århus, för er som varit där.
Soldathemmet inrymde bl a teater och café.
Fortfarande sker en omfattande utbildning i Karlsborg. Enligt Wikipedia finns här Livregementets husarer (K 3), Fallskärmsjägarskolan, Försvarsmaktens överlevnadsskola samt specialförbandet Särskilda operationsgruppen (SOG). Är det senare en verksamhet som kan framkalla karaktärer liknande Guillos Carl Hamilton?

Ytterligare en kommentar från Olle Mornell:

””Soggen” beskrivs i Lars Wilderängs bok Drönarhjärta. Samma genre som Guillou men tyvärr inte skriven med samma finess.”

Trots en omfattande militär utbildning är det helt fritt att gå in på området.
En reservhuvudstad bör ju även omfatta sjukvård, men det tidigare Garnisonssjukhuset ser tomt och spöklikt ut.
Vanäs udde vaktas även av Vanäs fyr.
Kungen skulle ju ha någonstans att bo när han var på besök. Kungsvillan uppfördes 1823, men är privatbostad idag.
Just idag var det fallskärmsjägarnas dag, en årlig återträff för dem som utbildats i Karlsborg. De gamla fallskärmsjägarna var mer eller mindre pigga, en del stödde sig med rullatorer. Här är det uppställning och anmälan för varje årgång, i något fall ett trettiotal, i andra fall bara en per årgång.
Vi hamnade i samspråk med den här mannen som, om jag minns rätt, fick sin basker 1962. Det var slående och lite berörande vilken gemenskap och lojalitet gentemot Försvarsmakten som låg i luften.
Lite pompa och ståt också med militärmusik.
Vi visste ju att prognosen förutspådde regn, men i mitt stilla sinne tänkte jag nog att det brukar bli lite bättre än vad prognosen säger. Det gällde inte idag. Jag tänkte ett tag att detta nog var den blötaste segling jag någonsin upplevt. Men, så kom jag att tänka på en annan tur i Norge 2019 från Haugesund upp i Hardangerfjorden. Den kunde nog mäta sig med denna. Det tog i alla fall flera dagar innan kläderna hade torkat. Matros Marie är tapper och härdar ut. De andra har gömt sig under däck. Foto: Robban.
Har nu även skepparen rymt ner under däck? Nä, han sitter nog och kurar under sprayhooden och låter Helmut (autopiloten) styra. Foto: Marie.
Framme i Motala upphörde dock regnet och vi fick en dryg timmes paus innan det återigen var dags att ansluta till konvojen som nu utökats med ytterligare båtar.
Vi behöll dock våra positioner och gick först. Vid den här järnvägsbron behövde vi inte passa några tider. Den var ersatt av en ny.

Och så en tredje och sista kommentar från Olle Mornell:

”Järnvägsbron i Motala som inte används längre tillhörde smalspårsnätet. Sedermera blev det treskensspår. På slutet enbart normalspår till Elektrolux.”

Huvudmannen bakom Göta kanal var ju Baltzar von Platen och här har han och hans familj förärats en egen grav invid, vad annat, Göta kanal.
Vi hade fått order om att lägga till vid Motala verkstad för att invänta Diana. En väntan som blev lite utdragen, men då fick vi tillfälle att prata lite med de andra besättningarna. Mest imponerad blev jag av tre personer (pappa och två barn?) som seglat från Rostock upp hit i en liten trailerbar båt. Normalt sett låg båten hemma i Österrike varifrån de haft den bakom bilen upp genom Tyskland. Det fick mig att tänka på min förra kanalresa när vi låg i vallgraven runt Vadstena slott. Bredvid oss låg en familj i en båt liknande den österrikiska båten och när de vaknade på morgonen kändes det som om det vällde ut människor från den lilla båten. Själva var vi för tillfället fyra personer ombord och när vi samtalade tittade vi ner på dem. Samtidigigt som jag imponerades av denna familj som trängde ihop sig på en så liten yta, kände jag mig lite obekväm med våra, i sammanhanget, enorma ytor.
Sedan Forsvik har det ju burit av nedåt om än med små nivåskillnader. Här i Borenshult däremot bar det utför rejält, i en trappa bestående av fem slussar. När vi nu slussade neråt fick vi vänja oss vid en delvis annorlunda procedur. Då det var flera sammankopplade slussar, som denna, höll vi båten från land och släppte efter i takt med att båten sjönk. Sedan gick vanligtvis Robban med båda tamparna från en slusskammare till nästa. Var det bara en slusskammare eller om det var den sista av flera, stod vi kvar ombord med linan genom en ring på kajen och tillbaka till båten. Våra tampar var egentligen för långa, men vi knöt fast dem i båten så att längden upp till ringen i land och tillbaka ner till båten blev lagom. De flesta hävdar att det är enklare att slussa neråt och det stämmer ju såtillvida att det inte krävs särskilt mycket kraft för att hålla båten. Däremot var det en utmaning när man körde in i en sluss att vattennivån var så hög att fendrarna mest låg och flöt på vattnet och ofta hamnade på land istället för att skydda båten, så vi fick vara snabba att hoppa iland och bära av. Vi provade också att byta positioner en gång och den som då höll  aktertampen och var lite ovan vid situationen, höll lite väl hårt så att skrovet drogs för nära slussväggen. Jag får nog rubba lite där nästa vår.
På Boren hissade vi segel och istället för att avsluta dagen i Borensbergs gästhamn la vi oss på svaj en bit innan. Äntligen kunde vi få ta ett morgondopp. Runt nitton grader har jag för mig att det var.
Borensberg.
Borensbergs sluss. I bakgrunden Göta hotell som hade en viktig roll i filmen ”Göta kanal eller Vem drog ur proppen?”.
Någon ville ha järnkoll på vad som händer på kanalen.
Man kan ju undra varför man grävde en separat kanal även där det fanns befintliga vattendrag tillgängliga. Svaret verkar vara att det helt enkelt var för strömt.
Det finns två akvedukter längs kanalen, inte så långt irån varandra. Med vår färdriktning dyker den första upp i Kungs Norrby
Ortsnamn har ibland ett härligt skimmer över sig. Jag minns när jag som liten väntade utanför ostbutiken på Lilla torget i Halmstad och stavade mig igenom bussarnas destinationsskyltar och fantiserade om hur det kunde se ut på orter med namn som satte fantasin i rörelse.. Samma sak nu. Vem lockas inte av att åka ill Klockrike? Fast jag har förstått att fantasins byar ofta är bättre än verklighetens.

Man kan tycka att det blir mycket motorgång när man går på en kanal. Visst var det skönt att få hissa segel och stänga av motorn när vi kom ut på någon sjö, men det kändes också väldigt vilsamt att få puttra fram i sakta mak i en sådan här miljö.
Mindfulness att färdas på en kanal? Inte alltid tydligen. Inte här i alla fall. Det kan ju ursäktas av ett för tillfället lite enahanda slättlandskap.
Trots att det var en måndag och eftersäsong var det många människor som var ute och åkte på Wasa Lejon. Eller var det en kick-off och ”arbete”?
Den andra akvedukten infinner sig i Ljungsbro, Cloettas hemvist.
Det tog lång tid att bygga Göta kanal och hela kanalen stod färdig 1832, att jämföra med denna sluss som uppenbarligen stod klar många år innan dess, 1818. Nu invigde man delar av kanalen tidigare. Mellan Vänern och Vättern kunde man åka båt redan 1822.
De mest kända slussarna i Göta kanal är nog de vid Berg. Den egentliga slusstrappen omfattar sju slussar, men i direkt anslutning ovanför denna finns ytterligare en enkel- och en dubbelsluss. De är nog också de mest besökta slussarna, av folk som kommer landvägen, så det finns gott om publik. Längst bort därnere, anar man Roxen som ligger ca 40 m under Borens vattenyta.
Det rinner ut en hel del vatten ovanför slussportarna. Vill man bli av med vatten eller är det alltid så?
Slussarna och ofta även kanalen kantas av öppna ytor som jag antar användes för att dra segelskutor och pråmar som kanske inte tog sig framåt för egen maskin.
Vad kan de stå och pokulera om?
Ute på Roxen hissar vi återigen segel och ganska omgående avtecknar sig silhuetten av Linköping.
En väldigt stor andel av stränderna vi passerar på de olika sjöarna är obebyggda. Är det vettig användning av marken? Här på Roxen ser man dock en del bebyggelse. Nästan lite skärgårdslik.
Skärgårdslik är även det landskap med öar som dyker upp i den östra delen av sjön. Vi har medvind och skar lite fram och tillbaka över sjön. Jeanneaun hade rullat ut sitt försegel, men hamnade rejält på efterkälken, så på slutet gav skepparen upp och ångade på för fullt med motorn för att komma ikapp.
Längs hela resan dyker det upp fina gårdar här och var. Här spanar vi in Runstorps gård.
Vi hade förvarnats om att det kunde vara svårt att få broöppning i Norsholm. Det var en strid ström av tåg som passerade, fjärrtåg, regionaltåg och så Östgötapendeln och säkert ett och annat godståg också. Men, vi hade tur och kom precis innan en kort tidlucka för öppning och det var inte typ halv fem, utan 16:27 sharp. Och det var inte många minuter bron var uppe för att sedan åka ner igen och låta ett nytt tåg passera. Om inte förr blev man medveten här om hur tät tågtrafiken är och hur störningskänsligt delar av järnvägsnätet är.
Det började kännas att vi närmade oss slutet och sista övernattningen i kanalen var här i Norsholm.
Hur många minns att E4:an gick på en låg öppningsbar bro genom Norsholm? Sedan 1988 åker man högt ovanför Göta kanal. De flesta bilisterna kanske inte ens lägger märke till vad de passerar långt där nere.
Återigen har vi turen att möta en av Göta kanalbåtarna där det är gott om plats. Jag har nu tappat räkningen hur många gånger vi stött på en av de tre kanalbåtarna som trafikerar sträckan Stockholm-Göteborg.
Man ska helst inte ha bråttom när man går Göta kanal och det finns onekligen fördelar med att gå under högsäsong när slussarna är bemannade och man kan lägga upp resan efter eget huvud och få utrymme för spontana infall. Jag hade t ex gärna stannat lite längre i Trollhättan, gjort avstickare i Vänern och Vättern, eller stannat till i Motala och Söderköping.
Vår första slussvärd hängde med under de första två dagarna från Sjötorp till Forsvik och det var inte helt lätt att placera in honom i något fack. När vi kom över Vättern möttes vi dock av flera slussvärdar och här blev det tydligare. Slussvärdar är antingen pensionärer eller ungdomar.
Ett tag provade vi att växla lite positioner. Marie verkar ha fått slita hårt för att hålla båten på plats.
Ibland kan omgivningarna bli lite monotona med ett brukat slättlandskap, men så händer något och vyerna övergår i något som närmast liknar engelska parker.
Är det Klämmans sluss vi närmar oss?
Vi fick ju lära oss i skolan att östgötabönderna lever gott på sina feta jordar. Den nyplöjda åkern bar syn för sägen. Jorden blänkte nästan som om den innehöll reflekterande spegelbitar.
Hät tror jag vi har lämnat Duvkullen övre. I bakgrunden tronar Marieholms gård.
Innan Söderköping passerar man en annorlunda torrdocka som befinner sig under vattenytan.
Innan Söderköping passerar man också E22 och broöppningarna kan skapa väldigt långa köer. Det har framförts idéer om jättelika slussanordningar som skulle hissa upp båtarna i någon slags akvedukt, men nu var det ett tag sedan jag hörde något om den typen av förslag.
Har ni sett? Publiken hindras medelst avspärrningar att komma för nära aktörerna. Någon i publiken skulle ju kunna bli star struck kanske… Vi hade föreslagit slussvärdarna att vi skulle få en lunchpaus i Söderköping, vilket möttes av gillande. En dryg timme hade vi på oss att värma mat, äta och …
… köpa glass på Smultronstället. Thee place för glass tydligen. Till min förvåning visade det sig dock vara ”vanlig” SIA-glass. Man menade dock att SIA gjorde glassen utifrån deras idéer. Gott var det i alla fall.
Till skillnad från i Karlsborg kan man hitta rätt många fina kvarter i Söderköping. Fast man får blunda lite när man glider in västerifrån mot de centrala delarna och passerar ett område som inte alls stämmer överens med hur man vill att Söderköping ska se ut.
Vad hände med vädret? Blev det plötsligen sommar igen? Och vad hände med kanalen? Den blev plötsligen väldigt bred.
Mem i sikte, kanalens slutpunkt eller början. I alla fall var det här som själva invigningen av kanalen ägde rum under närvaro av Karl XIV Johan. Hade han lärt sig så mycket av sitt nya språk då att han kunde hålla invigningstalet på svenska?
Sista slussen.
Kändes lite kluvet, både vemodigt och skönt. 64 slussar, herre gud, har vi nu avverlkat sedan vi lämnade Göteborg för åtta dagar sedan. Och så alla broar. Jag har intre räknat dem, men jag såg en uppgift om att det finns 50 broar över bara Göta kanal. Inte undra på att man bara några dagar senare har svårt att veta vilken bro eller sluss vi befann oss vid när man tittar på alla bilder. Intrycken är många och starka och det tar nog ett tag att smälta allt vi varit med om. Detta var utan tvekan den mest upplevelserika av sommarens etapper. Foto: Robban.
En lite promenad i Mem känns bra. Men hur är det nu då? Uttalas ortens namn med ett långt e eller ett kort e som om ett dubbel-m följde efter e:et? Vi frågade en ortsbo och han förtäljde att det senare var fallet. Jaha, jag får lära om.
En så frodig ölandstok har jag nog aldrig sett förut. Eller är det inte en ölandstok?
Efter en natt på piren utanför Mem gav vi oss av redan strax före åtta. Trots att vi seglade så lugnt och försiktigt var det en väldig massa fåglar vi skrämde på flykten.
Till skilnad från Karlsborgs fästning har Stegeborg gamla anor, sedan 1300-talet.
Ska linfärjan lägga ut precis framför nosen på oss? Nä, det är lugnt och inte en bil så långt ögat nådde.

Är det så här man skulle vilja bo, om man inte seglade?
En liten kobbe med en kyrka! Vad är nu detta? Vi fick lära oss senare att det är Capella Ecumenika. Beata hade hört av sig och bjudit oss på lunch på sitt sommarställe i Gottenvik och det låg ju på vägen mot Arkösund. – Jag har varit på bröllop där, berättade hon senare. Och det var hon inte ensam om. Det var tydligen rätt vanligt med bröllop på den lilla ön. På håll ser kyrkan eller kapellet gammalt ut, men skenet bedrar. Det invigdes så sent som 1965.
Beata kom ut och hämtade oss med sin båt och Aquileja lämnades på svaj att ta hand om sig själv under några timmar.
Vad grönt och frodigt det var och alldes tyst och fridfullt.
Tack snälla Beata för ditt trevliga initiativ att bjuda på en rejäl sillunch.
Dags att säga hej och tack till Beata för den sista, korta etappen till Arkösund. Aquileja låg snällt kvar och väntade på oss. Foto: Marie.
Återigen blev det sommar och Anna-Karin drabbades av bad-cravings. Vinden hade mojnat, men som tur är hann hon upp innan vinden och båten plötsligen satte rejäl fart igen. Det var som om proppen till vindströmrytaren gått och någon en stund senare bytt ut den.
På Beatas inrådan la vi till i Norrköpings Segelsällskaps gästhamn.
– Lite mer skyddat där och kanske något billigare…
Även det på Beatas inrådan, avbokade vi hamnkrogen (för andra gången) till förmån för hotellet. Hamnkrogen såg rätt slabbig ut. På hotellet åt vi en god (och dyr) avslutningsmiddag. Foto från Marie.
Härlig morgon att vakna till.
Hej då Robban och Anna-Karin! De tog en tidig buss till Norrköping. Någon timme senare blev Marie upphämtad av en kompis hon skulle besöka på vägen hem. Tack för att ni kom! Nu var detta äventyr över och hösten kommer krypande.

Att gå Göta kanal är idag ett dyrt nöje, så frågan är: Är det värt pengarna?

Under eftersäsong, med min båt, kostade trippen, inklusive Trollhättekanalen, men exkl bränsle, 8 090 kr. Då tillkommer inga gästhamnsavgifter i respektive kanal. Fördelen med att gå under eftersäsong är att väntetiderna vanligtvis är korta. Under högsäsong kan väntetiderna i vissa slussar bli långa. Nackdelen är den begränsade friheten att lägga upp resan efter eget tycke då man går i konvoj på sträckan Sjötorp-Mem eller vice versa, efter en förutbestämd tidtabell. Till stor del var det dock på sträckan Trollhättan-Sjötorp jag hade velat haft mer tid och här begränsades jag ju inte av att behöva gå i konvoj. Hade vi gått under högsäsoh hade prislappen i stället varit 11 300 kr. En rätt saftig summa pengar tycker jag.

Jo, om man är flera som delar på kostnaden var det absolut värt pengarna. Det var spännande, vackert och fullt av upplevelser och i efterhand tror jag dessutom att vi alla var rätt stolta över vår prestation.

Och visst kan kanalen också vara en genväg mellan västkust och ostkust. Nu gick jag ju inte på något sätt raka vägen från Arkösund till Göteborg när jag rundade Skåne, så jag nyttjade hela 35 dagar för trippen Arkösund via Skåne och delar av Danmark och Bohuslän till Göteborg. Den turen hade jag naturligtvis kunnat göra på betydligt kortare tid. Från Göteborg till Arkösund via kanalen nyttjade jag 10 dagar och så snabbt hade jag inte velat, möjligen kunnat, gå runt kusten.

Sommarsegling 2023, etapp 5, Träslövsläge-Göteborg

Rutt: Träslövsläge – Läsö (Österby) – ”Styrsöfladen” (på svaj vid Lilla Rävholmen) – Källö Knippla – Marstrand – Ängholmen (på svaj) – Göteborg (Lilla Bommen)
Datum: 3-11 augusti
Gastar: Eva Anderling, Annette Stjernfeldt och Annika Östman

Den här etappen präglades av Hans. Vem bjöd egentligen in honom? Men, det började bra. Alla var entusistiska över tanken på att gå via Läsö till Skagen. Men, redan på Läsö fick vi börja tänka om på grund av denne Hans. Jag tycker synd om mina gastar som inte fick den segling de hoppats på. Det blev, i alla fall delvis, något annat. Jag tar det från början…

Etapp 4 hade mönstrat av och jag hade en liten vilopaus i Läjet. De initierade säger så istället för Träslövsläge.
Jag pumpade upp däcken på en av mina Bromptoncyklar och trampade iväg för att handla och se mig om lite. Söder om Läjet hamnade jag på denna nyrestaurerade promenadväg. Tydligen ett initiativ av den ideella samhällsföreningen Destination Läjet.
Förmodligen hade jag satt ribban lite för högt. Jag hade hört så mycket om hur pittoreskt Läjet var att det blev lite av en besvikelse. En hel del förortsvillor av modernare snitt. Men, en del fina hus fanns det…
Efter lunch var målet Apelvikens strand. Inte så att jag valde den snabbaste vägen dit, jag ville ju följa kustens krumbukter, vilka uppenbarligen inte var avsedda för cyklister, inte  hela vägen i alla fall. Vad gör man när det står kor på stigen som blänger på en?
Något bad blev det inte. Inte på grund av för låg vattentemperatur, men det såg ju ut som en kilometer innan det blev så djupt att man kunde doppa sig och så långt bort ville jag inte fjärma mig från mina värdesaker.
Som jag nämnde i mitt förra inlägg är Träslövsläge ett levande fiskesamhälle och till skillnad från Ålabodarna Inga, fanns det även en fiskeaffär.
Glassbaren var dock betydligt populärare än fiskebutiken. Kö långt upp på gatan. Glassen var SIA, men rånen var hembakade.
Det verkade vara lite av nöjet på byn att flanera längs kajen och titta på båtarna, så jag fick finna mig i att agera apan i bur. Fast bur och bur…
Jag var lite fundersam över det lämpliga med att börja med havssegling i hyfsat friska vindar och rejäla vågor. Men, det var en kaxig besättning jag fått ombord som inte såg detta som något hiinder. Att det det sedan smög sig på lite sjösjuka får väl sägas vara en annan historia.
Sol på himlen, sol i sinnet.
Att styra brukar vara bra mot sjösjuka.
48 sjömil senare och drygt sju timmar efter det att vi lättat förtöjningarna i Träslövsläge var vi förtöjda i Österby på Läsö.
Här är något för tågnördarna. Ser ut som en vändskiva som man förr hittade framför lokstallarna. Denna anordning var dock avsedd för att ta upp båtar.
Alldeles intill hamnen finns en fin sandstrand och de två männen som klev upp ur vattnet när vi kom ner för ett morgondopp lovade att det inte fanns några brandmaend (danska för brännmaneter).
Det tog dock inte lång tid innan det dök upp just en brännmanet med sina elaka trådar. De är ju vackra att se på, men man vill inte bli berörd av dem.
Precis som Träslövsläge är Österby en fiskehamn och idag skulle dessutom den årliga hummerfestivalen gå av stapeln, en glad överraskning för oss
Hummerfestivalen var en populär begivenhet.
Urvalet i stånden begränsades något av att alla inte tog kort och att vi inte hade några danska pengar på oss. Men, några säljare visste bättre. Efter en läcker hummerburgare blev det en tallrik med hummus och en röra av hummer, krabba och räkor och till detta, syltad tång. Det senare var en fullständig nyhet för mig och riktigt gott.
Tång verkade också vara ett tema i den kocktävling som var en del av festivalen.
Väderprognosen hade lett oss till beslutet att ge oss av mot Sverige under eftermiddagen, så det blev ett något avkortat besök på Läsö jämfört med vad vi tänkt. Och Skagen skippade vi helt. Men, lite räkor köpte vi med oss som förrätt till kvällens middag på andra sidan Kattegatt.
Till en början hade vi medvind över mot Sverige, så för första gången i år, plockades spinnakern inte bara upp på däck, den hissades dessutom och de övriga två-tre båtarna vi hade sällskap med ut från hamnen försvann snabt i fjärran. I samband med ett vindvrid ebbade dock vinden ut och i vågorna stod seglet till slut bara och slog fram och tillbaka. Dessutom kom den trafikseparering som vi skulle korsa, allt närmre och med spinnakern uppe hade det inneburit en väl generös definition av rät vinkel för att det skulle kännas bekvämt. Så, spinnakern åkte ner igen.
Det är en kortare distans att gå från Läsö till Göteborgs södra skärgåtd än från Träslövsläge till Läsö, så rätt snart siktade vi land.
Jag har försökt flera gånger att hitta en naturhamn i Göteborgs södra skärgård som också duger som natthamn, men inte hittat något annat än Styrsöfladen, vilket i och för sig är ett jättetrevligt alternativ med öppen utsikt mot havet. Men, inget för västliga vindar. Och namnet Styrsöfladen förresten, är nog bara mitt eget påfund. Hittar inget namn på den, men vi låg på svaj utanför Lilla Rävholmen.
Foto: Eva
Foto: Evas kamera
Eftersom det nu inte blev någon segling till Skagen hoppades vi på lite segling i Bohuslän och siktade sålesedes norrut. Då passerar man t ex Öckerö och där ligger hamnkapten Saras på Rindö arbetsgivare, Öckerö Maritime Center. Rindö är min hemmahamn.
Lunchstopp i Källö Knippla.
Samtidigt som vi låg i Österby låg Per Klingenström (Klingan) i Läsös andra hamn, Vesterö. Klingan är en gammal gymnasiekompis och somrarna har han tillbringat i Bovallsstrand där hans föräldrar skaffade segelbåt på sjuttiotalet, först en Valiant 18 och sedan en Trio 80, vilka jag var med och seglade på. Valianten är mycket riktigt 18 fot och på den huserade vi fyra killar. Snacka om att det var trångt! Nu var Klingan ute med en kompis på en äldre Elan 43 och de låg här i Källö Knippla p g a motorproblem.
Småfåglarna var inte blyga av sig, vare sig här eller senare i Marstrand.
Efter att ha ätit lunch och snackat lite skit med Klingan drog vi vidare mot Marstrand. Det friskade i allt mer. Helt OK, men vi tog det som en föraning om vad som komma skulle.
En promenad? Njae, det såg inte så lockande ut. Ingen storm ännu, men det hade börjat regna ihållande. Det är nu söndag kväll.
Under måndagen lättade regnet och äntligen fick vi komma ut och lufta oss och sträcka på benen. Man fick nästan en känsla av fjällbäckar när allt regnvatten porlade nerför klipporna.
Turismen till Marstrand började utvecklas på 1800-talet och 1894 invigdes den första promenadvägen runt ön.
Pater Noster försöker gömma sig i dimman idag.
Det borde vara ett måste att gå runt Marstrandsön och njuta av utsikten och alla planteringar av olika slag. Oklart dock om denna typiska ”västkusttall” är inplaneterad eller självsådd.
Näckrosdammarna verkar väl inte ha uppstått alldeles av sig själva, men icke desto mindre, vackra är de.
Förtöj alltid för storm, heter det ju. Om nu detta är att förtöja för storm, så har jag nog sällan gjort det förut. Tanken var i alla fall att en tamp skulle kunna brista utan att något skulle hända. Jag kände mig först inte bekväm med att spärra av platsen på min babordssida, men efter den första ovädersnattens funderingar om bommen verkligen skulle hålla  satte jag upp ytterligare tampar direkt mot bryggan. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft så många förtöjningstampar från båten. Ärligt talet funderade jag även över vid vilken vindstyrka pontonbryggorna skulle ge sig. Jag kom dock till slutsatsen att det inte var något jag kunde påverka. Flytta på mig hade jag inte lust med. Och så fanns ju min försäkringsgivare Pantaenius svenska huvudkontor på krypavstånd…

Tillbaka till måndag kväll. Nu drog ovädret in. Vi sov inte särskilt bra. Det gungade så till den grad att jag började fundera över om någon ska bli sjösjuk, i hamn. Det knirrade och knarrade och ryckte och slet i förtöjningarna, det tjöt i riggarna. Vinden piskade in från sidan och ibland när körarna kom gjorde det riktigt ont. Det var som att jag kände en slags smärta å båtens vägnar. Och skulle knaparna hålla? För säkerhets skulle ledde jag en av tamparna över rufftaket till styrbords mittknap. Inne i salongen fick vi hålla hårt i glas och tallrikar.

Jag vet inte hur mycket det blåste som mest, men en gång när jag tittade på vindinstrumentet visade det 20,2 m/s. I samma veva såg jag en lite mindre motorbåt som skulle ta sig ut och när jag hade stängt av kameran frös jag nästan till is. Det kom en ännu större våg och det såg nästan ut som om båten skulle slå runt.

Vi följer de olika väderprognoserna och letar efter ljusglimtar, men det mesta tyder på att vi blir liggande här t o m onsdag. Så plötsligt blir det alldeles lugnt och tyst. En nästan kuslig känsla efter all vind. Vad hände? Hade någon skruvat ur proppen? Ingen av de väderappar vi följer talade om någon minskad vind och vi befann oss definitivt inte i lågtryckets centrum. Efter en stunds paus tar dock vinden förnyad fart,  med ytterligare kraft.

Båten krängde betänkligt i vindbyarna. och under tisdagen vågade jag inte lämna båten utan vakt, men Annika löste av mig. Hon hade problem med en fot och ville hålla sig lugn, så jag fick chansen att komma ut och vädra mig.
Marstrand är inte på något sätt en dålig plats att bli inblåst på. På Marstrandsön vindlar gatorna upp och ner. Mitt i byn ligger skolan och kyrkan, som sig bör.
Jag spanar ut över bebyggelsen på Ärholmen och undrar hur de har det därute. Även om det är rätt skönt att ligga förtöjd vid Marstrandsön, så utövar ensliga platser med hårt väder en stark dragningskraft på mig. Sitter de framför brasan med en kopp te och lyssnar på hur vinden tjuter runt knuten?
Jag hittar mina övriga två gastar.
De båda nakenbaden, det insynsskyddade för damer och det mer exponerade för herrar utövar ingen dragningskraft på någon av oss.
Tisdag morgon drog Annette och Eva iväg på ett morgondopp på en lite mer vindskyddad plats och onsdag morgon blev det min tur att haka på Eva. Det ser ju lite ruggigt ut, men ack så skönt, i alla fall efteråt.
Det är något lugnare idag och en och annan båt ger sig iväg, men de flesta ligger kvar, precis som vi. Jag törs dock lämna båten utan vakt. På dagens program står upptäcktsfärd på Koön dit man kommer med den minimala bilfärjan. När jag var på skolresa till Marstrand i nian var den ännu mindre, tog inga bilar och kallades för spårvagnen.
Kommunens informationstavla förespeglade en äventyrligt vandring. Några krokodiler såg vi dock aldrig skymten av.
Det är svårt att låta bli att ta sig upp på utsiktspunkterna och blicka ut över havet. ”Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster”. Känns strofen igen? Från Ted Ströms Vintersaga. Idag syns Pater Nosters fyr.
Som sagt, en och anan gav sig ut. Vi kände ingen avundsjuka.
Skulle vi möta vargar också? Här passerar vi i alla fall Vargpasset.
Över näckrosdammar vidare upp på berget till en tidigare försvarsanläggning…
… där vi möttes av kanoner och det tidigare Batteri Marstrand. Informationstavlorna vittnade om en anläggning i klass med motsvarande installation på Öja i södra Stockholms skärd (väl värt ett besök). Batteri Marstrand var dock igenbommat.
Vi sysselsätter oss efter bästa förmåga och planerar en drink på Societetsuset. Genvägen visar sig vara en trevlig senväg. Ser ut som ett hus för Lotta på Bråkmakargatan.
En lite skylt lockade oss in på en konsutställning. Utställningen var snabbt avverkad. Istället bjöd vi in oss till kollegans ateljé och fick samtala en stund med konstnärinnan Susanne W Lamm. Utöver sin konsnärliga ådra visade hon sig även vara seglare och innehavare av en Maxi 77:a. Med den ville hon segla till Skagen, men hon hade ännu inte vågat sig iväg. Hon målade väldigt uttrycksfullt och i fonden hänger ett verk hon jobbar på som är inspirerat av Kutavlan i Fårö kyrka. Lite otippat att hitta det här på Västkusten.
Vi vandrar vidare och gluttar in i de fina trädgårdarna.
Fast vad ska man med rabatter till? Det går ju bra så här med.
Den här terrassen såg ju trevlig ut, om det bara hade varit lite varmare.
Nu visade det sig att vi var lite tidigt ute. Societetshuset hade inte öppnat ännu.
Så, till slut hamnade vi här, på Le Comptoir. Inget dåligt substitut.

Man kan ju tycka att tiden måste gå väldigt långsamt när man ligger inblåst. Men, det kändes faktiskt som om det var precis tvärtom. – Va! Är klockan redan… var en återkommande kommentar. Som framgått har vi promenerat och badat och kollat på konst. Vi har fikat och köpt färskt morgonbröd i vad vissa anser vara Västkustens bästa bageri, Bergs konditori. Vi har spelat spel, kollat väderprognoser, lagat mat, druckit vin och gaggat runt om strunt, lyssnat på musik, meckat med förtöjningar, köpt båttillbehör. Det kanske inte blev vad vi såg framför oss, men långtråkigt har det inte varit.

Har ni sett? Sol och blå himmel! Så mycket lättare det var att gå iväg för dagens morgondopp. Även brännmaneterna kände tydligen en dragningskraft till den inövade badplatsen, men det var lika salt och gött här. Observera rockhängaren till höger i bild. Ibland tänker de till och får det rätt, tjänstemännen på kommunerna.
Så stilla och somrigt det blev, från en dag till en annan.
Vi väljer den inre leden söderut från Marstrand. Det blir ibland trångt om saligheten.

Scandal beauties på fördäck.
Den första delen av den inre leden har jag gått förut, men vi fortsätter att hålla oss inåt land och nu är vi ute på för mig okända vatten. Kan detta vara Brunskär?
Vad var drivkraften bakom detta lustiga bygge, att synas eller att se?
Vad är det med vattnet? Det är ju alldeles brunt. Så ska det väl inte se ut på Västkusten? Är även detta ovädret Hans verk?

Ska vi kasta lunchankare? Vips lovar vi upp och hittar skydd bakom Ängholmen och får ett härligt lunch- och solstopp. Något bad lockar dock inte. Man skulle ju inte ens se maneterna genom det bruna vattnet.

När vi närmar oss Göteborg blir det gott om fartyg att hålla rätt på. Hur är det med fartyget som närmar sig därborta? Jag ville komma över på höger sida av farleden och ropar upp Lilstella. Konstigt namn. Inget svar. En öronbedövande signal en stund senare ger dock tydligt besked. De tänker inte väja och min ambition att lägga migg rätt i farleden får sättas på paus. En stund senare seglar vi dock om dem. Lilstella hejdas av två bogserbåtar (från Färöarna!) för att släpas in mot sin kaj. Matroserna på Lilstella fotograferar och vinkar glatt åt oss när vi glider nära förbi.
Så var vi ståndsmässigt parkerade utanför Göteborgsoperan. Byggnaden håller på att få ny fasad. Redan? Är inte Göteborgsoperan ny? Ny är ett relativt begrepp tydligen.
Annika har fortsatta problem att gå och uppskattar att vi valde en närbelägen restaurang, Valentinas, för vår avskedsmiddag. Oväntat trevligt och gott.

Tack kära gastar för att ni höll humöret uppe trots att det bara blev fyra seglingsdagar. Och tack för alla vänliga ord när vi skildes åt!

Vi hade följe in mot Göteborg med segelskeppet Marevida, en modern, jättelik tvåmastad segelbåt med unga tyskar ombord. Ett one off-bygge tänkte jag först, men inte lika säker på det efter att ha googlat. Jag får träff på en båt som heter BM70 på Berckemayer Yacht Designs webbplats. Den skulle då vara 21,7 m (71 fot) x 5,6 m. Vi seglade faktiskt om dem på vägen in, men sedan blev vi omkörda när de tagit ner det försegel de seglade på och drog igång motorn. Jag fick skämmas för mina fördomar då jag tog den unge skepparen för en av hamnvärdarna. Han stod nämligen plötsligen på förtöjningsbommen (en sådan där smal man inte bör gå på) och hjälpte oss med tamparna. När det gick upp för mig att han var tysk och inte hörde till hamnpersonalen undrade jag försynt om han tillhörde besättningen på superyachten. Jag såg framför mig en välbeställd något äldre man som damp ner lite då och då till sin yacht och att den seglades av en anställd besättning däremellan. – Nä, det är vår båt, kom svaret. Igår kastade de loss och istället anlöpte Handala, detta Ship to Gaza i sitt stöd för främst Gazas barn och som en protest mot Israels blockad av Gaza. Kontrasten kunde knappast ha blivit större.
Igår eftermiddag kom min kusin Fredrik och hans sambo Tina ombord. Jättekul att ni kunde komma loss med så kort varsel.
I skrivande stund svänger det rejält utanför båten. Suggestiva orientaliska rytmer med skönsång och dans. Det rycker i kroppen. Kanske skulle man gå upp och joina. Då övergår musiken till tal för Palestinas sak. Handala har seglat runt i Europa under sommaren och om jag förstår det rätt är Göteborg sista stoppet för säsongen. Nästa år beger man sig mot Gaza i ett försök att bryta igenom blockaden. Själv seglar jag säkert vidare utan ädlare syften än min egen njutning. Hmm…

Sommarsegling 2023, etapp 4, Falsterbokanalen – Träslövsläge

Rutt: Falsterbokanalen – Malmö, Västra hamnen (Turbinhamnen) – Ålabodarna – Mölle – Hallands Väderö – Torekov – Anholt – Träslövsläge
Datum: 24 juli-1 augusti
Gastar: Agneta Brangmo, Ulf Wahlqvist, Inga Wall

Segling kan innebära många olika saker, t ex socialt umgänge, möten med gamla vänner och bekanta eller helt nya nya möten. Det här blev bland mycket annat just en sådan segling:

I Malmö stod plötsligen Martin på kajen och kom ombord och tog en öl. Vi seglade Gotland runt tillsammans 2010. Nu ska han flytta från Malmö till Båstad. Det måste vara ett stort kliv för en skåning med tanke på att gränsen till Norrland för många skåningar går vid Hallandsåsen. Vad trevligt det var att ses Martin! Uppskattar att du ville ta dig förbi. Foto: Inga.
Några timmar senare stod Henrik på kajen. Även han var med på Aquileja på samma Gotland runt helt ovetandes om att Martin varit på besök någon timme tidigare. Sist jag såg Henrik (kan det ha varit 2020?) var vi på var sin båt på Öresund och vinkade åt varandra. Annars seglade vi även med Janne Österman i Kroatien 2017. Foto: Inga.
I Mölle hade jag bjudit ombord Jonas på en drink. Jonas lärde jag känna på en vandringsresa till Mallorca för knappt ett år sedan. Med Jonas etablerades ett särskilt band. Av en händelse kom vi fram till att Jonas pappa och farfar, som var redare, hade köpt fartyg av min morfar på Öresundsvarvet. Familjerna umgicks även privat och som liten grabb måste Jonas även ha träffat min mamma.
Dagen därpå hade vi nya drinkgäster i sittbrunnen. Lena, nummer tre från vänster, lärde jag känna 2010 när hon bodde i Täby. Nu har hon närmat sig rötterna och bor i Höganäs och hade satt sig på cykeln för en tur till Mölle. Ingas kompis Addi, nummer två från höger, hade satt sig i bilen och kört från trakterna av Jonstorp för att hälsa på hos oss. Hon fick dock nöja sig med en T, emedan vi andra fick en GT. Jätteroligt att ses Lena och trevligt att få träffa dig, Addi.
Sista kvällen, i Träslövläge var vi åtta personer i Aquiulejas sittbrunn. Det går, men det är inte särskilt bekvämt. Jag borde kanske ha skruvat bort ratten… Nu var Ingas barndomsvänner Ulla-Britt och Lasse, som är bofasta i Träslövsläge, på besök liksom Agnetas äldste storebror Lennart med sambo Lillemor. Det var svårt att få med alla på en och samma bild. Ursäkta mig, Lillemor och Agneta, för att ni hamnade utanför.
Tillbaka till ruta ett, som var Falsterbokanalen. Köpcentrat med stor livsmedelsaffär och Systembolag i Höllviken låg tre kilometer bort och jag började dessutom få lite myror i brallorna efter att ha suttit still hela söndagen på grund av det eviga regnandet, så jag frestades allt mer av att gå upp till Malmö på egen hand.
Först ville jag dock byta ut en gasolflaska, vilket skedde smidigt i en automat utanför ICA i Ljunghusen. På vägen tillbaka kunde jag nästan känna doften av f d järnväg. Undrar hur många gånger man ångrat denna nedläggning. Stationshuset såg dock välbevarat ut och inrymde en restaurang och den gamla banvallen fungerar som cykelbana.
Det som gjorde mig lite fundersam kring t ge mig iväg själv var egentligen bara hur enkelt jag skullle ta mig ut från dessa förtöjningspålar som skåningar och även danskar har sådan förkärlek för, i kombination med den kraftiga vinden. Men, om man tar det lite pö om pö går det mesta bra resonerade jag och så även denna gång. Snart var jag loss, förtöjd igen vid toatömningen och loss igen och snart var seglen uppe. Tänkte en stund på de två reven nu när jag skulle få en fin slör upp till Malmö. Undrar om det inte var första gången under sommarens segling jag kunde räkna med en sådan vind. Men,  jag behöll reven och när jag vid något tillfälle tittade på loggen gjorde jag över tio knop, så att släppa reven kändes inte längre så angeläget.
Grått, grått, grått… Brohöjder kan kännas förrädiska. På håll ser broar så låga ut. Hade jag verkligen läst rätt? Jag gick nu inte i den stora rännan utan i en led närmre land.
Jag var ändå inte ensam på sundet, men många seglare var vi inte.
Två och en halv timme efter det att jag släppte förtöjningarna för sista gången i Falsterbokanalen låg jag förtöjd i Västra hamnen. Då hade jag ändå varit inne och rekat för att sedan gå ut igen och förbereda tampar och fendrar.
Att gå in i Västra hamnen var lite spännande. Förutom att inloppet var smalt krökte det sig också och utifrån såg man inte alls vad som väntade runt hörnet.
Turbinhamnen var en trevlig bekantskap, trevligare än Dockan, där jag legat tidigare. När jag lade till var det lite grått och öde, men så kom solen fram och vips började det vimla av folk som flanerade, satt och solade eller satt på restaurangerna längs kajen. Visst, Västra hamnen är nytt och lite sterilt, men ändå gemytligt här längs vattnet.
Grön kontrast till Västra hamnens betong. Bortom grönskan Ribban (Ribersborgsbadet) med lång sandstrand och kallbadhus och pirer. Malmö är bättre än vad många tror.
Snart var besättningen på plats. Inga och Agneta känner jag sedan tidigare, båda har seglat flera gånger på Aquileja. Ulf var en ny bekantskap.
Vi hade inte satt upp något bestämt mål för första dagens segling. Riktningen var dock klar, norrut. Borstahusen, Ven, Ålabodarna, Råå… Vi seglade förbi Borstahusen, men provade att kika in i Norreborgs hamn på Ven. Egentligen är den lite för liten för Aquileja, men kanske kunde vi få plats allra ytterst? Det såg dock ut som om den plats jag hade hoppats på var upptagen, så istället gick vi tvärs över mot fastlandet och Ålabodarna.
Ålabodarna visade sig vara ett synnerligen trevligt alternativ till Ven och det var väldigt länge sedan jag var där och då kom jag landvägen.
Det hörs ju på namnet att Ålabodarna är ett gammalt fiskeläge. Jag hittar en uppgift om att det 2009 fanns två fiskelag, mot tidigare 15. Hur mycket det fiskas idag kan man undra. Någon ål lär det dock inte fiskas längre.
Farbror hade kommit ner till hamnen m h a sin rullator för att assistera inför sjösättning.
Desto aktivare var badlivet. Tanten som Inga lägger armen runt var uppvuxen i Ålabodarna, men bodde numera inne i Landskrona. Hon kunde stolt berätta att den man som finns förevigad inne på museet var hennes bortgångne man. Och det var inte vilket foto som helst. Han förevigades när han hade fångat världens största sill på 1,8 kg. Tydligen köptes den av Findus som såvitt jag förstod det, hade konserverat den. Hon uttrycke viss oro över var den kunde ha tagit vägen nu när Findus inte är en verksamhet längre, bara ett varumärke. Hon kunde också berätta att det aldrig funnits någon fiskaffär i Ålabodarna. Inga trodde att hon hade varit här och handlat fisk. Däremot hade det funnits hela två livsmedelsaffärer i denna lilla by. Den ena drevs av Gabriel Jönssons syster i den ena halvan av Gabriels föräldrahem. För den som inte omedelbart reagerar på namnet Gabriel Jönsson, kan jag upplysa om att han var poet och författare, känd bl a för filmmanuset till Flickan från Backafall.
Det var överrraskande fräscht och salt och varmt i Öresund.
Om jag fattade rätt var det här Gabriel Jönsson och hans syster växte upp och huserade. Kan vara helt galet då äldre bilder från huset ger ett helt annat intryck. Någon läsare kanske vet bättre.
Idag hör Ålabodarna till Landskrona kommun som skymtar i fjärran. Man kan även ana Borstahusen. Tanten vid badet berättade att Ålabodarna tidigare hörde till Härslövs landskommun. Landskommun? Det lät gammlmdigt. Vad var det? Jag googlar och finner att landskommuner förekom fram till sjuttiotalets komunreform parallellt med köpingar, municipalsamhällen och städer.
Innan vi ger oss iväg, ett yogapass i underbar miljö. Fast under denna etapp får jag inte sällskap av någon av mina medseglare.
Idag är målet givet, Mölle. Vid frisk nordvästlig vind är hamnen i Mölle olämplig att angöra. Men, idag är den västlig. Fortsatt frkiska vindar, två rev och kryssfock.
Välkänd profil: världsarvet Kronborgs slott i Helsingör. Det finns även en slags spännande koppling mellan Shakespeares Hamlet och Kronborgs slott, då handlingen utspelar sig i ett slott i Helsingör.
Agneta i sitt esse, en duktig styrkvinna.
– Faldt han i, hörde jag från den danska båten som förtöjt utanpå oss i Mölles hamn. Nejdå, ett helt frivilligt dopp som var riktigt fräscht trots att vi låg i en hamn. På ostkusten blev man omgärdad av tyska båtar. Här omgärdas man av danska båtar. Alla passar väl på att leva gott på den svaga, svenska kronan.
För att jobba tre personer i byssan krävs det gott samarbete.
Mölle är visserligen ett gammalt fiskeläge, men någon båt som landar fisk såg vi inte röken av. Det var nog länge sedan fisket stod för någon större del av försörjningen i byn. Istället har nog turismen betytt desto mer när tyskar och danskar började komma hit på semester någon gång under 1800-talet. Inte minst för att runt sekelskiftet njuta av synden i Mölle. Vi får i alla fall tillreda fyrkantig fisk.
Mot kvällen blev det allt ruggigare. Handdukarna torkar bra i vinden, så länge regnet håller sig borta. Informationstavlan i Mölles hamn visar på 7-10 m/s och en lufttemperatur om 17°.
Kapell på svenska. Supstuga på seglarspråk. Skyddar inte bara mot regn, utan även mot kyliga vindar, en kväll som denna. Visst kan man sitta inne och äta, men det blir lite som att krypa ner i källaren. Och det är ju trots allt sommar. Foto: Agneta
Mölle har begåvats med en ny staty sedan jag var här sist. Den föreställer Peter P Lundh som plåtade synden i Mölle. Inga är dock präktigt påklädd 🙂
Kullaberg ser riktigt hotfullt ut ikväll. I förgrunden den vågbrytare som kommunen började bygga för att göra hamnen lite mer okänslig för de nordvästliga vindarna. Men se, det blev tji. Kommunen tvingades riva en del av vågbrytaren efter påtryckningar från en,  uppenbarligen, stark intressegrupp. Vem kan vilja stoppa ett så lovvärt initiativ, kan man ju undra…
Jo, de här. Vågsurfarna. Vågbrytaren förstör de fina vågorna. Låter det som en rimlig avvägning?
Alltid är det nå’t (1).
– Va, har ni inte besökt Nimis! Det fick jag höra efter det att jag var i Mölle förra gången, 2021. Flera personer har också bekräftat att Nimis är väl värt ett besök, så här går jag och Ulf i den vackra bokskogen för att söka oss fram till denna konstinstallation eller vad man nu väljer att kalla det. Kommunen har satt uppskyltar till både sevärdheter och byar, men Nimis bemöts med total tystnad. År 2010 besöktes ändå platsen av uppskattningsvis 40 000 personer. Om nu inte kommunen vill tala om hur man tar sig till Nimis, vet i alla fall Google maps besked. Man kör mot Himmelstorps gård och går sista biten. Om ni minns inledningen hade vi besök av Jonas på en drink i sittbrunnen. När han hörde att vi eller åtminstone jag och Ulf ville besöka Nimis erbjöd han frikostigt oss att låna en av hans två bilar. Tack för din generositet!
Den kvinliga delen av besättningen var inte så sugen på att delta då man hade hört att det var lite strapatsrikt att ta sig ner den sista biten. Kanske var det detta de såg framför sig?
Nimis består av dessa tre torn. Det ser ju ut som ett avancerat plocke-pinn. Ett under att det fortfarande håller ihop. Det verkar inte som om någon underhåller Nimis, så vill man se det ska man nog inte vänta för länge.
Vi var inte ensamma direkt.
I anslutning till Nimis ligger ”boken” Arx byggt av 150 ton sten och betong. Vadå bok, kanske du tänker. Stenarna är numrerade och har således sidnummer och Arx har fått ett ISB-nummer (ISBN) och katalogiserats i bibliotekskatalogen Libris. Brist på fantasi kan han ju inte ha haft, denne Lars Vilks. Var går gränsen mellan kreativ förmåga och galenskap funderar jag, i mitt blockerade sinne.
Det här måste väl i alla fall vara naturens eget konstverk. Hur kan det bli så?
Högt upp i ett av tornen klättrar två barn. Hade jag varit förälder hade jag nog känt en viss oro över att något skulle rasa ihop.
Själv nöjde jag mig med att gå genom denna gång. Åtskilliga pinnar och bräder hade lossnat och här och var stack spikar ut. Kanske känner kommunen att de har ett ansvar om de skulle peka ut Nimis som ett besöksmål.

Hur var det då? Var Nimis värt ett besök? Tveklöst ja. Inte heller var det särskilt besvärligt att ta sig ner till stranden där verken står.

Ett samtalsämne ombord var också vilka olika intryck ett samhälle ger beroende på om man kommer landvägen eller sjövägen. Vi var nog rätt överens om detta och när jag nämnde det för min son Joakim, påminde han mig om den annorlunda känslan av att  lägga till Djurgården på egen köl, vilket vi gjorde hela familjen vid ett tillfälle. Han förstod precis vad jag menade. I Mölle kunde man få det här perspektivet från sittbrunnen.
När jag inför sommarens segling frågade Jonas om han ville komma ner på en drink i båten för det fall vi kom till Mölle tackade han glatt ja, men kontrade också med att bjuda hem mig och min besättning på middag. Flott värre! Nu var det dags för middag.
På höjden skymtar Grand Hotel Mölle. Var det månne där hon bodde, Elsalill, i Povel Ramels Gräsänkling Blues.
Vi hade väl anat att Jonas hem skulle vara trevligt, men det var ju jättemysigt, med välskött trädgård därtill och utsikt över hamninloppet. Foto: Agneta.
Många GT har det blivit under denna etapp. Men, så är det ju också en hälsodryck. Enbär lär ju vara bra både mot urinvägsinfektioner och plötsliga svullnader i leder och kinin vet vi ju att det är bra mot malaria och jag som besvärats av lite ryggskott på sistone kan glädjas åt att det även har en muskelavslappnande effekt. Mera GT till folket!
Från uteplatsen hade vi koll över hamninloppet.
Jonas berättar inspirerande om sina tavlor.
God mat och dryck avlöstes av spännande samtal och skratt och skönsång varvat med hemsk falsksång. Men, vem bryr sig om lite falsksång? Foto: Agneta.
Efter middagen gick vi ner i källaren. Är det p g a vinförrådet man lever lite sällare i sin källare?
Det hade onekligen varit spännande att prova vinet i en sådan där gammal dammig flaska. Foto: Agneta.

Än en gång, tack Jonas för din generositet och den trevliga och minnesvärda kväll du bjöd på! Flera gånger under seglingen återkom vi till vad roligt och trevligt vi hade haft det hemma hos dig.

Mölle hamn by night.
Är det inte det ena, är det det andra. Värme och sol, men ingen vind. Men, den kommer säkert. Tidigt ännu.
Mysfaktorn är hög, men annars är Mölles hamn egentligen inget vidare. Man ligger utanpå varandra och det är så mycket båtar och så få platser att båtar även förtöjer vid och blockerar toatömningen. Inte lätt att vara laglydig då. Men, alla samarbetar med ett leende på läpparna och efter lite omrangering har båtarna längst in fått möjlighet att lägga ut.
Idag tog vinden lite paus och kors i taket, båda reven släpptes ut.
Och inte bara det, Code 0 grävdes fram ur förrådet, hissades och rullades ut. Äntligen lite glidarsegling. Foto: Agneta.
Inte heller idag var vi riktigt på det klara med vart vi skulle, men slutligen hamnade vi här, på Hallands Väderö som namnet till trots ligger i Skåne. På håll såg det ut som om det var en stor fågelkoloni på öarna. När vi kom närmre insåg vi att det var arten människa som slagit sig ned på öarna. Folk måste ha gått man ur huse och givit sig ut med sina båtar, utsvultna på sol och bad. Förra gången jag var här var också en solig och varm dag, men då låg här bara några enstaka båtar.
Även vi var badsugna.
Holländska båtar kan ofta vara lite udda i en inte allt för smicktrande bemärkelse. Båten bredvid oss rckså udda, men bara i betydelsen att det var ett one off-bygge. Vilken charmig båt det var.
Alltid är det nå’t (2).
Efter lite för mycket velande från skepparens sida bestämde jag oss för att gå över till Torekov för natten. Ett prognosticerat vindvrid under morgontimmarna gjorde att risken för pyjamassegling kändes påtaglig. Vi var inte ensamma om att komma på idén att gå in i Torekovs hamn.
Lite spännande var det att bege sig in i den innersta lilla hamnbassängen, utan att se vilket manöverutrymme där fanns, men vi klämde oss in.

Man kan riktigt ta på sommarstämningen i Ulfs filmklipp.

I hamnen finns Skjulet också kallad Börsen som byggdes redan på 1700 talet. Här finns namnbrädor och galjonsbilder från främst segelfartyg som blivit upphuggna i Torekov. Idag används Börsen som samlingsplats för att dryfta världspolitiska eller mer lokala frågor.
Inte en siff…. Inte en bokstav rätt. Det vet väl alla att aktern är bak på båten och inte heller befinner vi ju oss i Brantevik, utan i Torekov. Jag fatt int nå.
Dags för ett solnedgångsbad? Besättningen skyllde på att de inte hade någon ståndsmässigt sliten badrock med sig. De var ju trots allt i Torekov…
Det är ju faktiskt mysigt i Torekov.
Och folk tycks trivas bra och vara tämligen obekymrade över att de roar sig och leker vid den gamla kyrkoruinen.
Den nya kyrkan liger inte mitt i byn.
Puttenuttigt.
I väntan på solnedgång.
Lotsen tycks ha gått hem. Förmodligen för gott, inte för att det är kväll. Tyvärr gick solen ner i en liten säck.

Jag var ju sugen på Anholt, men så var det detta med vädret. Prognosen såg onekligen dyster ut. Var det värt att gå över till Anholt en hel dag, vara där i regnet och sedan gå tllbaka till Sverige dagen därpå? Till slut var det Ulf som slog (nåja) näven i bordet och uttryckte sin innersta vilja. – Jag vill till Anholt! Så blev det. Nio timmar tog det och den överfarten satte uppenbarligen inga djupare spår i mig. Jag fick kalla på hjälp av mina gastar för att rekapitulera. Jag hade förhoppningar om att kunna hissa spinnakern (för första gången i år). Vi tog upp den och började dra skoten, bara för att konstatera att vinden vred. Eller var det för att det blåste för mycket? Lite senare mojnade det och istället kom Code 0 upp, men på slutet förmådde inte ens den att föra oss framåt, så de sista par timmarna fick vi gå för motor. Det blev mycket autopilot. – Du låg på däck och hade ont i ryggen, fick jag höra.

Det är inte många gästhamnar där man blir mött på vattnet av en hamnvärd, knappt i land ens. Hamnkaptenen har blivit en betalautomat. Men på Anholt är det ordning och reda (och dyrt, 441 SEK per natt och extra för dusch och el). Men, vad gör det att det är lite dyrt när man blir mött av en sådan här cool kille. Först ville han prata engelska, men det var ett tungomål vi sade oss inte förstå. Danska däremot fungerade, om det gick bra. Jodå, han visade sig vara språkbegåvad och växlade snabbt till danska. Istället för att visa oss till en lämplig plats förirrade han sig dock in på samtal med Agneta om surströmming, vilket han tydligen åt med glädje. Hade vi ätit rödgröd med flöde? Till slut kom han dock på vad hans egentliga uppgift var och hittade en plats åt oss. Självklart hjälpte han även till med att lägga bojfångaren på bojöglan. Elegant!
Har man inte egen båt kan man ta färja Halmstad-Grenå och vidare med denna färja från Grenå till Anholt. Ett besök på Anholt borde alla få njuta av. Eller? Kanske tappar lite av charmen då…
När man ser Anholts hamn på håll och alla master som sticker upp, kan man bli lite orolig över att inte få plats. Men, just Anolt tror jag är en hamn där de pressar in hur många båtar som helst. Den här gången var det förhållandevis gott om plats, men när jag var här senast (2021) körde man in en båtstäv mellan varje akterpar. Det låg till slut fyra båtar i rad mellan bryggorna, vilket gjorde att man i princip kunde gå från en brygga till en annan via de förtöjda båtarna. Jag har funderat i efterhand hur de inklämda båtarna förtöjde i sin akter och hur tusan kom alla ut sedan. Hur skulle vi som låg förtöjda mot bryggan kunna lägga ut? Men, det sa bara poff och så var de intrikata tilläggningarna som upplösta morgonen därpå.
Anholt har en liten touch av hippiestämning. Eller håller den så sakteliga på att försvinna?
Väderprognosen lovade regn på eftermiddagen så vi var rätt morgonsnabba för att hinna med ett besök på stranden innan dess. Det finns ju en fin strand precis bredvid hamnen, men allra finast är det ungefär mitt på den norra stranden. Tycker jag. Och, jag vet vad jag pratar om. Jag har säkert studerat 95 % av strandremsan runt Anholt.
Vädret artar sig och det hela ser ju rätt inbjudande ut. På vägen ner berättade jag för Ulf om att vi vid förra besöket hade stött på en döende säl på stranden. Det surrade av flugor som kröp omkring på den och den tittade med vädjande blick på oss. – Rädda mig, kanske den tänkte. – Är det där också en död säl, utropade Ulf plötsligt, väl nere vid vattnet. Det visade sig dock vara en högst levande kut som förmodligen väntade på sin mamma för att bli diad och som vi skrämde ner i vattnet. Shame on us!
Vädergudarna vakade över oss och försåg oss med ett öppet, blått solhål.
Någon brandman (brännmanet) såg vi inte till, så efter ett tag kände man sig trygg med att plumsa runt. När vi seglade över däremot var det gott om feta brännmaneter. Eller hur var det nu, var det från Mölle och norrut de dök upp för första gången? Vad snabbt minnet sviker…
Skulle det inte regna från klockan 12? Jag såg framför mig en snabb fika på stranden och sedan tillbaka till båten för att undkomma regnet. I stället blev det en lång, underbar stranddag, när man blir så där skönt slö att det känns som en smärre bergsbestigning att vända sig från mage till rygg.
Att ligga still på en strand kräver sin man eller kvinna. Några av oss började få myror i benen.
Vid förra besöket kom jag aldrig upp till fyren på Anholts nordostspets. Min gast hotade med att klubba ned mig om jag så myckret som tog ett steg till i den riktningen. Jag fann då för gott att lägga om kursen mot båten. Nu fick jag dock en ny chans. Det såg så nära ut när jag började gå, men det tog nog en timma att ta sig dit, så det blev en rejäl promenad. Och sedan skulle jag ju avverka sträckan från vår badplats till vår cykelparkering så det blev en tur på drygt tre timmar.
Uddar är som bergstoppar, de utövar en dragningskraft och de ger en själslig tillfredsställelse när man erövrat dem.
Jag antar att detta måste vara den gamla fyrvaktarbostaden.
Vid mitt förra besök utvecklade sig en kort efter regnet-promenad till vad som hade kunnat bli en vandring runt hela ön. Men som jag antydde ovan var det förenat med visst hot om våld, så den amitionen gav jag upp. Nu upptäcker jag att den ändå inte hade kunnat genomföras, då den nordostliga spetsen på ön är ett sälskyddsreservat. Och att det gillades av sälarna kunde man lätt konstatera i den kikare som fanns uppställd vid fyren. Det gick inte att räkna dem.
Hur tänkte de här då? Stor hund på en surfbräda… – Ser spännande ut, ropade jag. – Ja, vi får se hur det går. Hur det gick vet jag inte, men så länge jag tittade på såg hunden hur cool ut som helst.
Om detta är Anholts svar på Döderhultarn, så hade man väldigt olika syn på människors utseende.
Nu började det faktiskt dra ihop sig. Skulle jag hinna tillbaka till båten innan regnet bröt ut? När jag kom fram till cykeln hade jag fått någon enstaka droppe på mig, men cykelturen blev på slutet ganska blöt. Men, då hade klockan hunnit bli över fem, så tack Anholt för att du bjöd på en så fin dag och nonchalerade väderprognosen och tack Ulf för att du insisterade på att vi skulle gå hit.
Jag tycker att jag hade en rätt cool besättning. Människor reagerar så olika. När man plockar fram livlinor, däckslinor (jack stays på seglarspråk) och åskledare, kollar Blixvakt (visar hur åskfronterna rör sig), plottar positioner på sjökortet (för det fall ett blixtnedslag skulle slå ut plottern), tar två rev i storen, sätter preventergaj för att hindra en ofrivillig jipp, då signalerar det fara för en del. För den här besättningen signalerade det istället trygghet.
Hur fördriver man då drygt sex timmar på ett blygrått hav? Man samtalar naturligtvis, fikar, äter, sover (vi lämnade hamnen fem över sju), styr, skotar segel, kollar Blixtvakt hur åskan rör sig, lyssnar på väderutsändningarna på VHF:en och så kan man ju repetera sjövägsreglerna. Många tror att en se