Publicerat

Offpist i Kitteljäll

Stockholm-Umeå-Kittelfjäll-Umeå-Stockholm
3-6 februari 2023

– Åker du här varje dag? Hon fattade galoppen, utan närmre förklaring. – Den är alltid sen! Isen var bruten och orden flödade om bussar, vid vilken station man skulle parkera  bilen om man ville ta tåget, slangning av bränsle från bil lämnad över natten i Täljö och om hur man egentligen tänkt med de busshållplatser som förberetts i vårt område. Jag fick dessutom chansen att berätta för mina grannar om min lobbying för en ny järnvägsstation där Svinningevägen passerar Roslagsbanan. – Det vore ju guld! Fler anslöt och nu stod vi med diverse appar och försökte lista ut åt vilket håll vi skulle ta bussen när den nu inte kom i tid. Liknade lite en hönsgård så som vi höll på att byta sida fram och tillbaka. Slutligen dök bussen mot Åkersberga upp och vi kastade oss över  vägen, men si då dök även bussen mot Kulla vägskäl upp, tjugo minuter försenad, och en av oss bad att få hoppa av och slängde sig över på den. Ett uppiggande litet vardagsdrama 🙂

Med hjälp av SL-appen fick jag så en ny resplan till Arlanda: buss Täljöviken-Åkers Runö, tåg Åkers Runö-Täby centrum, buss Täby centrum-Upplands Väsby, tåg Upplands Väsby-Märsta och buss Märsta-Arlanda. Varför tar jag inte en taxi, frågar jag mig själv. Snålhet? Sport att ta sig fram på SL-biljetten? En ambition att testa mobiliteten med min nya skidväska? Jag ska ju snart ut och tågluffa… Snart är jag dock insjunken i både P1 nyhetsmorgon och podserien P3 historia (kan varmt rekommenderas) och funderar över helt andra saker. Transporten med min ny skidväska som även rymmer pjäxor, hjälm, ryggplatta, kläder mm gick bra. Jag hade försett den med diverse spänband, så jag kan ställa den på högkant och låsa fast den vid någon stolpe eller dylikt utan att den ramlar omkull.

Värre var det på Arlanda. Jag anade i o f s att väskan vägde lite mer än de tillåtna 23 kilona, men det brukar ju inte vara så noga, tänkte jag optimistiskt. – Hallå där! Den där väskan vill vi allt väga, fick jag höra på väg mot inlämningen av specialbagage. – 27,5 kg! Det går inte! Min biljett medgav att jag totalt sett hade rätt att ta med mig betydligt fler kilon, men ingen väska fick väga mer än 23 kg. Av omsorg om lastarna, upplyste mig den nitiske tjänstemannen om. Inget att säga om det. Lät ju rimligt. Men, i nästa sekund erbjöd han mig att betala för övervikten. – OK, så hur var det med lastarnas väl och ve då? Förstå den logiken, den som kan. Lösningen blev att jag plockade ut pjäxorna ur väskan och tog dem som handbagage. Vem vann på det?

Intressant med bagageregler förresten. Egentligen hade jag tänkt boka Norwegian, men de tillät inte att man hade annat än skidor och stavar i skidväskan, så skulle jag flyga med dem hade jag varit tvungen att ta med ytterligare en väska. När jag berättade detta för SAS, så fick jag en förvånad kommentar. – Nä, inte bryr vi oss om vad du har i väskan…

Det är inte bara bussar som är sena. Nu plingade det till i mobilen och SAS låter meddela att även planet är 30 minuter försenat.

Egentligen hade jag velat åka tåg upp till Umeå, men det funkade inte så bra. Två direkta dagtåg och inget som nådde fram tillräckligt tidigt. Men hallå! Var inte Botniabanan tänkt att förbättra kommunikationerna till de norrländska kuststäderna? Ännu sämre på nervägen. Bara ett direktgående dagtåg och inte förrän halv tre på eftermiddagen.

På flygbussen i Umeå fick min Douchebag en kompis (liggande på golvet). Kan minnas fel, men var det inte i serien Prison Break en av karaktärerna fick tillmälet Douchebag? Jag läser att en douchebag är en irriterande typ med en obehaglig attityd. Kanske därför väskan nu faktiskt bytt namn till det mer neutrala Db the Djärv. Nog om denna väska nu.

Och vart är jag då på väg? Det är Friluftsfrämjandet i Umeå som arrangerar en offpist-kurs över helgen. Framme i Umeå fick jag slå ihjäl några timmar, lunch på Rex och sedan biblioteket som värmestuga. Vid 17 var vi ett gäng som samlades på Operaplan för färd i två minibussar upp till Kittelfjäll.

Middagspausen äger rum på Frasses i Lycksele och för första gången sedan gymnasiet (tror jag) får jag se en mjölkautomat och det är t o m en i gruppen som tar mjölk till hamburgaren. Någon springer dessutom in på OK och köper mjölk och vad heter den? Jo, Mjölken. I bestämd form.

Vi förfogar över tre stugor och vaknar upp till en vacker, men iskall morgon, runt -20°.
Temperaturen kryper upp lite under morgontimmarna. Kittelfjäll är ju en lite speciell skidort. Få röda, preparerade pister, men gott om svarta opreparerade nerfarter.
Vi delar upp oss i två grupper. En som ville friåka och en som ville gå kurs. Jag som trodde att vi alla var där för att gå på kurs…
Carl-Henrik blir vår primäre magister. Vi tränar lite allmänna grunder, motorbike, lyft inte på skidan, stå brett, få ett slag i magen och krumma ryggen, luta vristerna mot plösen, kör som du bar på en champagnebricka, kortsvängar, stavisättning, puckelattack. Allt var inte nytt, men jäklar var svårt det är att vänja sig av med en del gamla olater från historisk tid (läs: innan carving). Och motorbike? Håll händerna långt fram hela tiden, så att du är beredd på överraskningar och kan gå till motattack. Vi testade också att åka med lösa pjäxor, att åka och blunda och lita på instruktioner från en som åker bakom eller dragkamp nerför berget, en åker rakt ner och den bakom bromsar med hjälp av kortsvängar och då pratar vi verkligen kortsvängar, utan att lyfta på någon skida. Jag fick inte helt godkänt.
Efter lunch drar vi oss bort mot ravinerna med pucklar. Kul, men efter några åk skriker benen i protest.
Kul med kurs och möjligheten att få finslipa teknik. Men, lika roligt att åka iväg med en grupp och de trevliga sociala kontakt det ger. Här på middag lördag kväll.
Lördagkvällen fortsatte i vår stuga med föredrag om laviner. Ser vi lite allvarligare ut nu? Det var inga feel good-klipp vi fick se. En man hade sin GoPro-kamera påslagen när han själv utlöste och begravdes i en lavin. Man kunde riktigt ta på ångesten fram till dess hans kamrater hade grävt fram honom. Det tog bara åtta minuter, men måste ha känts som en hel evighet. Ytterligare ett klipp visade hur en offpist-åkare utlöste en lavin som begravde både lifthus och helt oanande skidåkare i pisten. Oklart hur det gick för dem. Dessutom fick vi se en bild på hur vår kursledare var ute med en grupp vid Borgafjäll när lavinen gick efter det att deras guide åkt ner i förväg och utlöst en lavin. Ingen skada skedd, men en nyttig påminnelse om att man inte är säker ens med guide med sig.
Gårdagens föredrag och filmklipp var en förberedelse för demonstrationer av de verktyg som står till buds om olyckan är framme: sond, spade och transceiver.
Här har vi hittat en en begravd transceiver. Det var inte helt lätt. Transceiverns signal ledde en som i en båge, vilket kunde vara lite förvirrande. Några av oss börjar fundera över om inte detta med offpist är lite överreklamerat. Som Carl-Henrik uttryckte det: – Lavinerna gillar samma terräng som vi.
Söndagen var betydligt mildare, men bjöd istället på blåsigt väder, så till den grad att en av de två toppliftarna var stängd hela dagen.
Nu gjorde inte det så mycket. Efter några åk med knappliften drog vi oss österut i systemet och adderade lössnö- och skogsåkning till gårdagens träning nerför pucklar. Bara tanken på ”Åh, vilket flyt jag har nu” gjorde att min åkning snabbt förbyttes i en åkstil jag absolut inte hade velat se på film. Lyckades naturligtvis grensla ett träd också, som tur är utan skador på ädlare delar.

Allting har ett slut och vid half fem-tiden begav vi oss tillbaka mot Umeå. Middagsstoppet blev istället i Storuman, men vi var Frasses trogna.

Vi kom fram så sent att det inte gick att ta sig mot Stockholm, så det blev en hotelnatt i Umeå. Det här får man väl säga är produktutvecling, självincheckning i ett obemannat hotell.

Tack Friluftsfrämjandet Umeå för en intensiv, bitvis tuff, men trevlig helg! Visst hade jag hoppats på puder, men vädret går ju inte att råda över. Och lite skönt var det ju att även ni ledare beskrev det som att ni nästan ramlade ut ur bilen med stela ben. Själv kände jag det som att jag knappt kunde gå, med stela och krampande muskler. Lite varm yoga på det så ska det nog att få ordning på benen igen 🙂

Och det där med att resa. Många klagar på att tågen inte går att lite på. Flyget upp var en halvtimma sent och ner 3 1/2 timma sent! SAS!

Publicerat

La península

Rutt: Alicante-Altea-Polop-La Nucia-Guadalest-Xàtiva-Bellús-Quatretonda-El Grao de Gandia-Oliva-Dénia-Oliva-Valencia-Montanejos-Barcelona

Datum: 11-29 november

Detta är det längsta blogginlägget jag presterat. Det tog sin tid att smälta och bearbeta alla intryck. Kanske borde jag ha delat upp det på flera avsnitt, men nu blev det så här. En eloge om du orkar ta dig igenom.

Lise: ”Är du pepp på mer Spanien Pelle får du komma å hälsa på”. Min son Filip och hans flickvän Lise har luffat runt i Europa med sin husbil under några månader och ägnat sig åt framförallt bergsklättring. Det är klart, visst började det suga lite i restarmen igen, när man får en sådan fråga.

Du kanske undrar över rubriken på inlägget. Jag drar säkert lite för långtgående slutsatser, men när jag var på Mallorca nyligen refererade många till det spanska fastlandet som La península, d v s halvön. Jag kom att tänka på alla göteborgare som tjötar om vilken sida av Sverige som är den rätta. Såg månne mallorkinerna ner på sina landsmän på fastlandet, på samma sätt som en del göteborgare fortfarande har en viss aversion mot stockholmare? – Fastlänningarna bor ju bara på en halv ö, vi mallorkiner bor minsann på en hel ö. Var det så de tänkte? Säkert långsökt. Det heter ju dessutom den iberiska halvön, men det är ju mer än fastlands-Spanien. Även Portugal inkluderas ju i den geografiska benämningen. Nog om det.

Äventyret började redan på väg till Arlanda. Bilen tänkte jag lämna hemma och varför ödsla pengar på taxi? Även om man spar tid, så kan man ju faktiskt utnyttja tiden till att sjunka in i en ljudbok. Tre bussar (Täljöviken-Arninge, Arninge-Upplands Väsby och Märsta-Arlanda) och ett pendeltåg (Upplands Väsby-Märsta) skulle ta mig till Arlanda och jag skulle ha att göra i två timmar och en kvart från dörr till incheckningsdisk. Bussarna tog mig delvis ut i charmiga, lantliga miljöer jag glömt bort att jag sett förut, men det blev också lite pirrigt. Första bussen var fem minuter sen, men han kom ikapp tidtabellen. Andra bussen var också ett par minuter sen och jag hade noterat att SL:s reseplanerare föreslagit ett byte från buss till pendeltåg med bara fyra minuters omstigningstid. Nervöst värre när en rullstolsbunden kvinna behövde hjälp två gånger med att fälla ut en landgång när hon skulle på och av. Men, med en knapp minuts marginal stod jag flåsande på perrongen och konstaterade att det här gick ju bra.

Ryan Air hade bytt plan och sätet med det extra benutrymme jag hade bokat och betalt extra för hade omvandlats till ett normalsäte. Läs: Inte plats för mina långa ben. Men, stewarden löste det hela elegant, trodde jag, och anvisade mig en annan plats vid nödutgången. Lugnet varade inte länge. Snart stod en irriterad man och viftade med sitt boardingkort. – Flytta på dig! Det där är min plats. Och inte blev han mindre irriterad när jag hänvisade honom till stewarden. Hans fru protesterade lamt. – Karin, det här tar jag hand om! Stewarden löste det återigen elegant, trodde jag, och anvisade den nu synnerligen agiterade mannen till en minst lika bra plats. Men, det höll inte länge, nu kom en tredje passagerare som krävde den irriterade mannens plats och alla fick återgå till de platser som stod på boardingkortet. Men shit, det kändes som om smockan hängde i luften. Hur kan man bli så arg? Var är det för fel på somliga? Hans stackars fru såg ut som om hon ville flyga ut i cyberspace. Jag fick intrycket av att det inte var första gången hon upplevt den här typen av incident.

Från Alicante var planen att ta en flygbuss till Benidorms busstation och ett stenkast bort skulle sedan tåget eller TRAM som man kallar det, gå den resterande sträckan till Altea. TRAM framkallar ju egentligen en bild av en spårvagn, men det var allt väldigt mycket tåg över det som uppenbarade sig, bullriga, sega, dieselmotorvagnar. I Altea stannade tåget bara något kvarter från det rum jag hyrt via Airbnb. Här skulle jag nu landa lite och invänta Filip och Lises ankomst. Allt gick enligt plan. Det var mörkt när jag kom fram. Den här bilden är tagen dagen efter. Logiken i det tillgänglighetsanpassade insteget förstod jag inte. Jag förmodar att man byggt den extra plattformen, längre bort på den gamla plattformen, för att underlätta ombordstigningen. Men, istället hade man trappsteg upp till den extra plattformen. Och den sluttande rampen upp till den gamla plattformen… Känns som om någonting gick snett i planeringen.
Ahh, landat även mentalt. Ljummen kväll. Underbart.
Första dan hade jag sett fram emot lite sol och bad. Jag bodde ju precis vid stranden. Därav blev det intet. – Här har vi haft sol i ett halvår och så öser det ner samma dag som du kommer, som min Airbnb-värdinna uttryckte det. Samma dag som det öste ner här hörde jag rapporter om värmebölja i Sverige. Vad var egentligen mervärdet med att befinna sig här?
Jag tog mig dock ut och promenerade, men till sist fick jag ta skydd på en restaurang i grannbyn Albir. Restaurangpersonalen berättade livfullt om hur det hade stått vatten ända in i restaurangen vid ett tidigare skyfall. Man försökte nu efter bästa förmåga att täta under entrédörren med hjälp av hopvikta kartonger. Själv satt jag och funderade över hur elbilar tålde översvämningar. Bilarna plöjde ju genom vattnet och skapade t o m svallvågor. Men, så fel jag tänkte. Istället för en elbil var det en vanlig, bensindriven bil som fick motorstopp och orsakade ett milt trafikkaos.
Altea är inte lika brutalt exploaterat som många andra orter längs solkusten, som t ex närbelägna Benidorm. Det vilade fortfarande en viss charm över Altea.
Fast, sedan den här bilden togs har det ju hänt jättemycket. Det är nästan svårt att föreställa sig hur det en gång var längs den spanska kusten.
Ännu charmigare blir det om man beger sig in i den äldre stadsdelen och tar sig upp till Nostra Senyora del Consol, stadens stora kyrka som tronar över stan. I bakgrunden syns skyskraporna i Benidorm.
Man kan se ner över havet…
… eller ut över bergen.
Så var plötsligen molnen som bortblåsta.
Utsikten från balkongen i mitt Airbnb-boende.
Dagen därpå dök Filip och Lise upp med sin husbil och nu hade vädret återhämtat sig något och i vattnet var det fortfarande en bit över tjugo grader. Även dessa bergsklättrarnördar längtade efter sol och bad, men med en stor portion av måtta.
Nu kunde man faktiskt känna ett mervärde av att vara här 🙂

Siktet var inställt på Bellús, deras nästa bergsklättringsområde. Innan dess skulle det dock bli lite utflykt till Polop och La Nucia inåt landet. Tack Rosie för tipsen!

Polop.
Polop.
Polop.
Polop.
Polop.
Polop.
Filip och Lise byggde har själva byggt om den f d skåpbilen till husbil. Mycket imponerande arbete med fina träpaneler, fiffiga fack, sängar, pentry, taklucka och ventilationsgaller. Men tidplanen överskreds väl med typ faktor pi.
I La Nucia kom vi i vägen för något slags bollspel. – Vad är det ni spelar, undrade jag nyfiket. – Pelota (boll). Inte blev man så mycket klokare av det…
Vi åkte vidare och efter ett tag hajade vi till. Vad är det där? På håll såg klippan ännu mer spektakulär ut, men jag lyckades inte få chauffören att göra ett fotostopp. Vi hade kommit till Guadalest.
Filip och Lise var dock inte helt överraskade. Inte för att de hört talas om det spektakulära kastellet, utan för att orten omnämns i klättrarnas motsvarighet till seglarnas farledsbeskrivningar. Ser du klättrarna? De smälter nästan samman med berget.
El Castell de Guadalest ska ha byggts av morerna under 1100-talet. Det var tur att det var lågsäsong, för Guadalest sägs ha cirka två miljoner besökare per år.
Befästningen kunde bara nås genom ingången som är uthuggen i berget, Portal de Sant Josep. Det ansågs vara en stark och mycket strategisk bas och eventuella fiender kunde upptäckas på långt håll. Ändå föll det så småningom i kristna händer när morerna drevs ut.
Guadalests vattenreservoar (Presa de Guadalest) förser närliggande byar och städer med vatten.
Vi åkte uppför bergen, genom raviner och ner för vad som stundtals var riktiga serpentinvägar.
Jag hade bokat ett Airbnb i Xàtiva. Google maps fick spatt och visade oss rakt in i centrum av stan. Jag hade fått intrycket av att huset jag skulle övernatta i låg på landet. Efter att ha startat om Google Maps eller hur vi nu gjorde så sansade appen sig och visade oss mycket riktigt ut på landet, precis utanför stan. Det är alltid spännande att se om man hittar fram och vad som väntar. Det var mörkt när vi kom dit och vi hörde bara de, för den  spanska landsbygden, typiska ljuden, hundar som skäller och tuppar som gal.
Dagens klätteräventyr skulle denna klippa i Bellús, strax söder om Xàtiva, bjuda på. Innan dess kom vi lite fel och landade på en ful plats, kokhet och full av flugor. Är det så här det ska bli, tänkte jag förtvivlat. Men, det artade sig när vi slutligen kom rätt.
– Ska inte du testa och klättra Pelle? Jag hade visserligen provat två gånger tidigare, men det var ju på något beskedligare klippor.  – OK då. Instruktören Filip ser till att så att alla säkringar är på plats.
Shit, vågar jag? Men, nu går det ju inte att banga…
Mitt i alltihopa kom ett mullrande dieseltåg som segade sig upp för berget från Xátiva mot Alcoi. Jag läser att det är en nedläggningshotad järnväg med eftersatt underhåll.
Det här var en s k sportklättrarled, d v s med fasta bultar i berget. Filip hade varit uppe och trätt i karbinhakar och en lina, så mitt jobb var att häva mig upp m h a händer och fötter. Tappade jag fästet skulle linan och karbinhakarna förhindra att jag ramlade längre ner än till närmsta, fasta bult. En nog så obehaglig känsla.
Inte alltid helt uppenbart att det verkligen fanns något att sätta fötterna på eller greppa tag med händerna om.

Strax uppe. En riktig adrenalinkick när man kommit upp och får känna att man bemästrat klippan.
Man kan ju tycka att det vore en baggis att ta sig ner sedan, men det är inte en helt komfortabel känsla. Nu är man helt beroende av att lina och infästningar håller.
Medans ungdomarna fortsätter att klättra upp och ner för klippan, beger jag mig in i dalen i riktning Xátiva. Vackert höstlikt längs floden, Rio Albaida.
La Cova negra (den svarta grottan). Man har funnit spår från neandertalare som tydligen slagit sig ner här. Det går ju knappt att föreställa sig att denna plats fanns och var bebodd någon gång 300 000 f.Kr. till cirka 30 000 f.Kr. Sedan var deras tid över på jorden och Homo sapiens tog över. Hur lång blir vår arts tid på jorden?
Om jag fortsatt hade jag så småningom kommit fram till staden Xátiva. Men, jag tyckte denna vackra akvedukt kunde bli en bra vändpunkt. Jag läser fascinerat om att akvedukten var i ”drift” och försåg Xátiva med vatten ända fram till 1936. Det var ju inte så länge sedan tänker jag först, men det är klart, det är ju snart hundra år sedan… Som så mycket annat anlades denna kanalisation av de driftiga morerna någon gång 700-900 e.Kr..
Vandringsleden går ovanpå kanalisationen och här och var dyker sådana här ventilationsöppningar upp. Här skickades barn ner för att inspektera vattenledningen och laga eventuella läckor.
När man reser med Filip och Lise hamnar man inte alltid på de heta turistorterna. Lite yrvaket tittar jag ut över byn Quatretonda. Ett gudsförgätet ställe utan något näringsställe som höll öppet kvällen innan. Som tur var hade Filip och Lise lite mat i bilen som vi kunde tillreda och inmundiga på terrassen till mitt Airbnb.
Idag skulle jag gå en lite längre vandring, ca två mil. En medelsvår led enligt kartan jag hittat på mitt Airbnb. Filip och Lise åkte tillbaka till klätterklippan. Jag kom snabbt upp lite i höjd och fick en fin vy över dalen. I bakgrunden byn Quatretonda.
Tänk om man kunde ha ett apelsinträd i sin trädgård.
En stor del av vandringen gick på små stigar med rätt vassa kalkstenar. Till slut fick jag byta från jympadojor till vandringskängor. Borde ha varit ett självklart val redan från början, kan tyckas. Men, jag hade lite skoskav sedan dagen innan.
Lederna är välskyltade och mycket tydliga hävdade min värdinna. Hon hade visserligen inte vandrat själv, men så hade hon förstått det. Och visst, det var rätt gott om skyltar eller målade markeringar på berget. Problemet var bara att alla leder tycktes ha samma nummer, så jag gick fel några gånger. Men, jag kom ändå rätt till slut 🙂
Det var varmt och flugorna älskade min allt svettigare lekamen.
Hade man givit sig lite tid hade man kunnat bli självförsörjande på rosmarin för resten av livet.

Olivskörd. Jag trodde man ruskade på grenarna för att få ner oliverna på marken, men här använde man någon slags verktyg som rafsade runt i grenverket.
Åh, är det Quatretonda jag ser, tänkte jag hoppfullt, men icke. Mitt mål kändes allt mer som en hägring och efter att slutligen nått tillbaka till utgångspunkten måste jag medge att jag var helt slut som människa efter dagens övning. När jag inte direkt hittade någon bar frågade jag några bybor, med ett lätt desperat tonfall, var jag kunde få en öl och till slut hittade jag fram till ett ställe som var öppet, trots siestan. Sällan har väl en öl eller blev det kanske två, smakat så bra.

Återförenad med Lise och Filip styrde vi på nytt ner mot kusten, först mot El Grao de Gandia, egentligen bara för att övernatta och sedan lite söderut mot Oliva där jag läst om att det fanns fina stränder.

Bortskämd med fina sandstränder i Frösakull-Tylösand och senare i livet på Fårö har jag märkt att min ribba för vad som är en fin strand ligger högre än många andras.
Stranden här fick dock klart godkänt. Frånlandsvind nu och lite lägre vattentemperatur än i Altea, men fortfarande runt 20°.
Innanför stranden hade jag hittat ett Airbnb som visade sig drivas av en ”naturaliserad” brittiska. Foto från Airbnb:s webbplats.
Hon lagade mat åt oss allihopa och det blev en trevlig kväll tillsammans eller som hon skrev i sin review: ”A delight to meet Per, his son and girlfriend. Per wa a very kind and thoughtful guest who happily tolerated me in some interesting conversations around sociology, culture and travel ! Thank you Per, a welcome guest and new friend !” Trevligt minne. Jag fick ha hela huset för mig själv emedan hon själv bodde i sin intilliggande lilla studio. Efter middagen körde hon ”hem” Filip och Lise till sin husbil som stod parkerad några hundra meter bort. Hon var orolig över att de skulle attackeras av vildsvin (!). Foto från Airbnb:s webbplats.

Här skildes jag åt ett tag från Filip och Lise som hade planerat för klättring i Gandia. Jag stannade en natt till och tänkte mig en bussutflykt lite söderut, mot Dénia.

När jag kom in i staden blev jag inte så imponerad. Såg ut som vilken tråkig stad som helst.
Men, ytterområden kan bedra. Väl inne i Dénias kärna visar staden upp en helt annan sida med mysig gammal bebyggelse och trånga gator och berget i fonden som kröns av Castell de Dénia.
Jag tror denna skulptur talar för sig själv.
Jag strosar runt lite i hamnen och konstaterar att jag ska vara nöjd med att jag inte har en större båt än den jag har. Nog med jobb som det är.
Min Airbnb-värdinna skickade mig länkar om vad jag borde se i Dénia. Jag bockade av allt. Carrer de Loreto är tydligen känd för alla sina Tapas-barer.
Så här kan man också umgås.
Under spanska inbördeskriget gav både tyska Lutwaffe och italienska Aviazione Legionaria understöd till Francos arméer och utförde terrorbombningar mot civila mål. Den här tunneln under kastellet byggdes som skyddsrum 1936-37 för att skydda civilbefolkningen från bombardemangen. Idag fungerar tunneln som genväg mellan två stadsdelar.

Utsikt från kastellet. I hamnen lägger en färja till, förmodligen från Palma. Ser ut att ta en evig tid innan den är färdigförtöjd. Påminner den inte om färjor i Danmark, t ex färjorna till Bornholm eller på rutten Århus-Själlands odde? Funderade om de möjligen var byggda på samma varv, men hittar inget stöd för det. De kanske bara följer färjemodet…
Jag får väl nöja mig med att pussa väggen (KYSS MIG I DEN HÄR HÖRNAN).
Paradgatan Carrer del Marques del Campo med sin platanträdsallé.
Mannen med hatten som tittar ner i marken, blev nästan lite hotfull. Han krävde ersättning för att han kommit med i bild alternativt att jag raderade bilden. Det blev inget av nåndera. Gatan vi gick på är ett slags gastrocenter, men mycket var lågsäsongsstängt.
Efter två nätter i Oliva tänkte jag upptäcka Valencia. Men, det verkade meningslöst att åka för tidigt och inte kunna checka in och bli av med bagaget i det Airbnb jag hade bokat. Filip rapporterade att klippan de skulle klättrat på i Gandia var avstängd och att de hade åkt vidare upp i bergen. Som tur var, var i alla fall stranden inte stängd, så jag kunde unna mig några timmars relalalaxande innan jag reste vidare.
Leonie, min värdinna, skjutsade in mig till stan där jag hittade en lokalbuss för vidare befordran Gandia där jag skulle ta ett regionaltåg till Valencia. Första gången jag åkte med Renfe, spanska motsvarigheten till SJ. Så, innan jag klev ner i underjorden stod jag lite brydd och studerade vilka biljettalternativ som erbjöds. Är min spanska så kass att jag inte begriper vad det står, funderade jag. – Eso es catalan (Är det där katalanska), frågade jag en person som såg ut som om hennes uppgift var att hjälpa till. – No, es valenciano (Nej, det är valencianska)! Vilket klavertramp att tro att man pratade katalanska i Valencia-regionen. Det är intressant detta med både mallorkinska och valencianska. Vissa vill hävda att det är egna språk, andra att det bara är dialekter tillhörande det katalanska språket. Oftast står information både på spanska och katalanska/valencianska, men ibland bara på det lokala ”språket” och vid något enstaka tillfälle har det bara stått på spanska. Notera skylten: ”Sueca” (svenska). Listade aldrig ut vad det stod för.
Lägg märke till masktvånget som fortfarande råder inom kollektivtrafiken i Spanien. Men, bara där. I affärer eller på barer och restauranger råder det tydligen ingen risk att smittas.
Det är inte så lätt alltid att förstå. Vid Valencias Estació del Nord, tänkte jag byta tåg för att ta mig ut mot Valencia Cabanyal i närheten av mitt Airbnb. – Går det här tåget till Cabanyal? – Till Buñol? Javisst! – OK! Jag hoppade på. Fast sa han verkligen Cabanyal? Tåget rullade iväg och jag frågade en äldre medpassagerare som jag hjälpt ombord om jag verkligen var på rätt tåg och snabbt var fyra tanter engagerade i min resa och till slut tycktes man enas om att jag måste kliva av på nästa station och byta tåg och så skulle jag gå allra längst bort på plattformen. Tanterna hade koll. Nästa tåg tog mig till Cabanyal.
Magen började kurra och på stationen fanns ett hak. Mycket bra ställe hävdade någon. Sagt och gjort. Jag åt en god macka och tog ett par öl av en sort som barägaren tyckte att jag borde prova, en Alhambra Reserva Cerveza Extra. Var lika gott som det lät flott. On the house, kom sedan dessa jättesmå musslor. Minns inte vad han kallade dem, men kan det ha varit Coquinas? Väldigt gott. Kommer jag att beställa in igen när tillfälle ges.
Att bo på Airbnb är spännande. Man vet aldrig riktigt var man hamnar eller hur det ska bli. När jag skulle ta mig från stationen och la in adressen i Google Maps, svarade appen att den inte hittade adressen. Jag trodde jag förstod vad felet i den uppgivna adressen var, vilket Google Maps svalde. Och jag gick och jag gick och Google Maps verkade vilja slå knut på sig själv och till sist även på mig. När jag äntligen lyckades komma rätt var det ingen hemma. Kommer snart fick jag som besked. Kunde jag boka ytterligare en natt? Njae, jag och min pojkvän vill vara själva på helgerna, svarade den afrikanska värdinnan. Någon pojkvän såg jag aldrig till och i slutändan verkade det som om det snarare var så att hon inte hade tillstånd att hyra ut. Ägaren skulle komma på besök och då fick varken jag eller mitt bagage synas. Så, jag flyttade hem till Sean istället, spanjor med rötter på Irland. Han bodde dessutom med en storslagen utsikt över havet och stranden i Malvarosa. Varför vet jag inte, men han berättade spontant att han på rekommendation av sin läkare rökte marijuana. Det skulle motverka artros. Vidare berättade han att man i Spanien fick odla en begränsad mängd, bara man gjorde det så att det inte syntes. Stämmer det tro?
Alla storstäder har sin logik och sina system för att ta sig runt. I Valencia var det tunnelbana (delvis ombyggda, f d förortsjärnvägar), spårvagn (fåtal linjer) och buss (finmaskigt nät) som stod till buds. Skulle man åka spårvagn fick man köpa biljett i särskilda automater på hållplatserna och första gången fick man köpa till ett magnetkort i papp som man kunde återanvända. På bussarna kunde man betala framme hos föraren med sitt kreditkort. Tunnelbana åkte jag aldrig.
En del av bebyggelsen nära stranden gav ett lite sydamerikanskt intryck.
Eller är det kanske snarare bebyggelsen i Sydamerika som bär spår av äldre, spansk arkitektur?
Jag dras ju som en magnet ner mot småbåtshamnarna. Nåja, små båtar är ju kanske inte det mest kännetecknande för marinorna vid Medelhavet, men ändå. I seglarkretsar uppmärksammades det en hel del att Handelsbankens f d VD Arne Mårtensson loggade ut från näringslivet och istället gav sig iväg med sin hustru för att segla jorden runt. Och här ligger deras båt s/y Yaghan, om det nu fortfarande är deras, en Hallberg Rassy 62. Sist jag såg henne låg hon på Bullandö.
När man ser raderna av Superyachter är det inte utan att tankarna går till Ryssland och funderingar kring hur många som ägs eller har ägts av ryska oligarker. Men, så dyker en ”riktig” yacht upp och tankarna på ryssar skingras. Jag googlar och finner att fartyget är byggt 1955 i Kroatien. Den är eller var till salu för 10 000 000 Euros.
I hamnen fanns flera renoverade tinglados. Vackra gamla byggnader från början av förra seklet som fungerat som hamnlager. Numera tydligen avsedda för kultur- och fritidsaktiviteter.
Vägg i vägg med de gamla hamnlagren, tullverkets tjusiga byggnad.
Jag hade hyrt en cykel av min Airbnb-värd och tog mig runt rätt lättvindigt. Innan jag gav mig in mot stadens centrum hann jag även upptäcka mindre insmickrande områden. Såg ut som jag kan tänka mig att Berlinmurens ”dödszon” såg ut efter murens fall, här och nu delvis bebyggd med vad som skulle kunna liknas vid flyktingläger.
Dags nu att upptäcka proprare delar av stan. Den innersta delen av stan domineras av äldre bebyggelse, varav många historiska byggnader och direkt utanför denna var det en blandning av vacker, äldre bebyggelse, och …
… modern arkitektur och ibland …
… modern, spektakulär arkitektur. Jag har nu nått den ostligaste delen av Rio Túrias gamla flodbädd. Efter en stor översvämning 1957 då flera personer omkom beslutade man att dra om flodfåran utanför stan och sedan 1980-talet har den gamla flodbädden successivt omvandlats till ett park- och rekreationsområde. Här återfinns numera också ”Ciutat de les Arts i les Ciències” (valencianska, översatt till svenska ”Konst- och vetenskapsstaden”). Den här byggnaden kallas för ”CaixaForum Valencia – El Àgora” och beskrivs som ett multifunktionellt kulturcentrum. Arkitekten är ingen mindre än samme man som ritade Turning Torso i Malmö, Santiago Calatrava.
Utformad som ett öga ska väl arkitekturen illustrera att byggnaden hyser både ett planetarium och en IMAX-biograf. Och arkitekten? Återigen Santiago Calatrava.
Palau de les Arts Reina Sofia, Operahuset i Valencia. Arkitekten? Ja, ni vet… Spaniens tredje största stad är i storlek jämförbar med Stockholm. När får Stockholm ett modernt och funktionellt operahus?

Inför min resa till Spanien hade jag bl a frågat en god vän, Marie, som vistats mycket i Barcelona om lite tips om vad man borde se och göra. Hemkommen från resan var hon nyfiken på mina intryck och när jag berättade om Valencia och Santiago Calatravas skapelser, så kläcker hon plötsligen ur sig: – Ja, han är gift med min barndomskompis från Sandviken, Robertina. Hennes föräldrar, Robert, som ursprungligen var schweizare, och Märta, startade ett konditori i Sandviken i samma hus som vi bodde i och sedan ett till och slutligen en bar. –  Och vet du på den tiden kom servitrisen fram med en hel bricka till borden och visade upp vad man hade till försäljning. Verksamheten gick jättebra och så småningom bestämde sig Robert och Märta för att flytta tillbaka till Schweiz där de flyttade in i Roberts föräldrahem i Davos, ett fint hus tydligen som numera används för VIP-gäster i samband med World Economic Forums årliga möten. Robertina och Santiago träffades sedan när de båda pluggade i Zürich. Vilken historia – tänk vad ett konditori i Sandviken kan leda till.

Det finns gott om offentlig konst i Valencia. Ser den inte väldigt spansk ut, denna rostiga skulptur som jag fastnade för? Lite Picasso-inspirerad… Jag vet dessvärre inte vem konstnären är.
Så har jag då börjat dra mig in mot lite äldre stadsdelar.
Magen måste få sitt. Reser man ensam får man tillbringa tiden med att studera andra människor och reflektera över vad som gör att de sitter här. Vad kan t ex föra dessa sju tanter samman?
Medans jag ätit en sen lunch har somliga tagit en siesta på balkongen. Dags att vakna nu…
Den gamla flodbädden lämpade sig utmärkt för en cykeltur.
Pont del mar har några år på nacken. Invigdes 1596. Andra broar tillkom under 1900-talet och idag används den här bron bara av gående. Nu ska jag in i gamla stan, Ciutat vella.
Centrala saluhallen. Den tog hela 14 år att bygga, innan den var helt klar 1928. Tydligen finns det en särskild valenciansk jugendstil och det är vad som ska prägla den vackra byggnaden.
Bredvid saluhallen ligger den katolska kyrkan Los Santos Juanes. Den fick sitt nuvarande utseende på 1700-talet, men har ett betydligt äldre ursprung, åtminstonme 1300-tal. Kyrkan listades som ett nationellt historiskt-konstnärligt monument redan 1947.
Visst är det en vacker byggnad, Edificio Roglá, med sitt rundade hörn. Valencia höll sig inte bara med en egen jugendstil, utan även med en egen nybarockstil, vilket tydligen var en fashionabel stil i 1930-talets Valencia.
Jag cyklar vidare och hamnar vid tjurfäktningsarenan som vaktas av Manolo Montoliu, tjurfäktare och banderillero. Han är en bland ca 250 professionella matadorer som dödats av en tjur (1992).  Jag läser att en banderilleros uppgift är att sticka in små band­prydda och hulling­försedda spjut i tjurens nacke i början av en tjur­fäktning. 1974 var jag på tjurfäktning, i Pamplona tror jag det var, med några andra svenskar i min ålder. Vi gjorde oss djupt impopulära bland publiken bredvid oss, när vi hejade på tjuren i st f tjurfäktaren. Efter Francos död 1975 lär flera spanska städer ha förbjudit tjurfäktning. I Valencia lever dock traditionen vidare. Så sent som 2016 förbjöd man dock den brutala eldtjursfestivalen som innebar att man tände eld på tjurens horn. Man kan inte säga annat än att man var kreativ när det gällde hur man skulle plåga tjurarna.
Jag anade ju en pampig järnvägsstation när jag kom till Valencia, men jag hade ju bråttom att byta tåg, så något närmare studium fanns det inte tid till. Men, så här tjusig är den på utsidan, i nygotisk stil läser jag. Något jag snöade in på är att stationen heter Estació del nord, trots att den låg söder om stadens centrum. Dagen därpå gick jag en stadsvandring och undrade då om guiden hade någon förklaring till denna märkliga benämning. Hon blev svaret skyldig och två deltagare från Madrid kommenterade att de var samma sak i deras hemstad. Spansk logik? Möjligen är jag ett svar på spåren. Det finns en tunnelbanestation som heter València Sud och någon stans läste jag att tunnelbanenätet delvis är ombyggda, lokala järnvägar.  Kanske var det så enkelt att den f d järnvägsstationen (idag tunnelbanestation) València Sud låg söder om Estació del nord. Onödigt vetande? Jo…
En byggnad som toppas av ett tempel med kolonner krönta av en Fågel Fenix beriden av en man. Vad kan det vara för spännande institution? Jag googlar och finner att byggnaden var huvudkontoret för ett f d försäkringsbolag, inte så jättespännande alltså. Jag läser och får lära mig att Fågel Fenix sägs återfödas ur askan av elden den brann upp i, så en finurlig symbol för ett försäkringsbolag. Stil? Nybarock.
Ja, gosh vad många vackra byggnader.
Ajuntament de València, Valencias stadshus. Här började dagens guidade stadsvandring.
Byggnader signalerar alltid något och Valencias post- och telegrafkontor visar vilka viktiga funktioner dessa kommunikationskanaler hade för inte allt för länge sedan. Snigelpost tycker vi nu och telegram minns jag kanske främst som något som lästes upp på bröllop. Jag minns också hur nästan andaktsfullt det var att gå in på det pampiga  Stockholm 1 och köpa ett frimärke.
Tiggaren sken upp när han fick syn på vår guide. Hon kommenterade lite krasst. – Han är i alla fall ärlig med vad han vill ha pengarna till, till skillnad från alla som hävdar att de har sjuka barn eller liknande. Tiggande romer fanns även här.
Katedral? Nä, en takkupol i den centrala saluhallen, Mercat Central de València.
Tydligare nu att det inte rör sig om en kyrka.
Det är lördag och fullt av liv och rörelse överallt.
En gammal försvarsanläggning? Nej, en sidenmarknad, ”La Lonja de la Seda”, som är en gotisk byggnad från 14-1500-talet, sedan 1996 klassat som världsarv.
Att det är klassat som världsarv förstår man ännu mer när man kommer in i byggnaden. En del av den upptas av Els Consolats del Mar, direktöversatt blir det havets konsulat och det blir man ju inte så mycket klokare av, men det var tydligen en slags domstol med behörighet att döma i merkantila tvister. Kanske var det fantastiska innertaket vägledande för att komma fram till rättvisa domslut.
I sidenmarknadens kontraktssal förhandlade och utarbetade köpmän kontrakt. Salen bärs upp av fantastiskt utformade, vridna pelare. Hur fick man till det?
Den här typen av utsmyckning, vad som ser ut som en onanerande kvinna, hade nog refuserats i Sverige.
Vad ska man ta med sig från Valencia frågade jag guiden. Solfjädrar tyckte hon och en stund senare passerade vi en butik där de målades för hand.
Med sina 107 centimeters bredd, inte bara Valencias, utan även Europas smalaste hus. Husets fasad tillhör numera den intilliggande baren La Estrecha, som öppnat upp väggarna som skilde de två byggnaderna åt. Innan dess var de övre våningarna ett hem med ett rum på varje våning och i bottenvåningen har det bl a funnits en smyckesaffär. Det sägs att ägarens dotter var tvungen att klä på sig på gatan, inför nattvarden, då hon inte kom ut genom dörren med klänningen på. Synnerligen opraktiskt att bo så, så varför gjorde man det då så smalt? Jo, för att minimera fastighetsskatten som baserades på just fasadens bredd.
Plaça rodona eller runda torget är ett unikt torg omgärdat av byggnader i en cirkelform. Naturligtvis lockar en sådan plats både turister, sådana som jag och tillhörande krimskramsförsäljning, men även mer genuin kommers förekom, som här, av sybehör.
Horchata, fick vi lära oss av guiden görs av torkade och sötade jordmandlar. När jag gick förbi några timmar senare funderade jag om jag skulle prova, men det fick bli en öl istället.
Höjer man blicken kan man mötas av sådana här tjusiga utsmyckningar.
Valencia har aldrig stått på min bucket list. Det kanske den borde ha gjort. Ett besök rekommenderas. Kanske helst något längre än mina tre nätter.
Om jag förstod det rätt bar kvinnor, normalt sett, den här typen av traditionell, valenciansk klädedräkt under festivalen Las fallas som går av stapeln i Valencia, årligen under mars månad. Jag läser lite om Las fallas: ”Valencia vänds upp och ner av Fallas-firandet, en festlighet som kombinerar tradition, satir och konst och bör inte missas för någonting i världen.” Mmm, kanske en anledning att återkomma.
Stadsvandringen var slut och ännu en gång började det kurra i magen. Guiden tipsade mig att att äta en paella vid det runda torget. – Tyvärr, paellan är för två personer. Servitören såg tydligen besvikelsen i mitt ansikte. – Jag ska kolla. Efter en stund: – OK, du kan få beställa paella mot ett tillägg om 3 Euros. Fögade anade jag då att jag fortfarande skulle få en paella som ändå var för två personer. Paella Valenciana, det var den godaste paella jag någonsin ätit och varenda smula slank ner. Proppmätt, mer eller mindre, rullade jag därifrån.
Man kan tycka, en katedral, en kyrka, ”same same, but different”. Men, katedralen i Valencia har lite mer att erbjuda.
Från klocktornet, El Micalet, har man en hänförande utsikt över stan och dess omgivningar. Tornet är nästan 51 meter högt, så man får lite tillskott till konditionen av att kliva upp för trapporna.
Inget fuskbygge inte. Det tog 43 år att färdigställa och stod klart 1424 och 600 år senare står det fortfarande kvar. 600  år! Tanken svindlar, även om man inte har sådana anlag…
Och här ser vi San Vicentes vänsterarm. Han dog martyrdöden i Valencia omkring år 304. Nu pratar vi inte om 600 år, utan om 1700 år. Madre mía.
Många är kallade, men få äro utvalda. Är det vad man kan säga om alla som påstår sig ha den heliga graal i sin besittning? Om det nu är något som finns överhuvudtaget… Många menar att den heliga graal syftar på den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vinet vid den sista måltiden och som också användes för att samla Kristi blod under korsfästelsen. Finns den här i katedralen i Valencia?
Det är i alla fall vad man hävdar. Valencia tävlar med flera andra orter om att ha graalen i sin besittning. Här är den. En enkel träkopp omgiven av lullull. Vi tycker det är fantastiskt att regalskeppet Wasas trä, ca 400 år på nacken, är så välbevarat. Men, den här träkoppen då? En sisådär 2000 år gammal? Vad ska man tro?
Det börjar bli sen eftermiddag och solen når inte riktigt ner till gatunivån.
Av en slump går jag förbi Museu de ceràmica. Nä, jag går inte förbi. Det går inte att låta bli att stanna till. Vilken fasad! Det heter också Palau del Marqués de Dosaigües, d v s ett tidigare hem för grevar och baroner. Jag skulle ha velat gå in och tittat, men nu började det bli lite overflow av alla intryck. Inte anade jag att det fanns så mycket att se i Valencia.
Förutom att detta är en magnifik fontän finns det också en annan spännande historia kopplad till denna plats, Plaça de la verges. Varje torsdag vid middagstid vidmakthålls en tusenårig (!) tradition när vattentinget (El Tribunal de les Aigües) möts intill katedralen vid apostlarnas dörr. Man hävdar att detta är Europas äldsta ännu existerande, juridiska institution. Tänk dig tiden när vikingarna upptäckte Amerika och muslimerna ännu härskade i Spanien. Åtta män med stenansikten, klädda i svart, fattar beslut i en snabb process och besluten kan inte överklagas. Dispyterna de avgör kan handla om att någon avlett vatten utan tillstånd eller förorenat ett vattendrag. Ett exempel på tvist jag läser om handlar om ett fall där en ekobonde efter att ha hittat spår av färg och cement i sitt bevattningssystem anmälde en granne som åkte på motsvarande 20 000 kronor i böter.
Ursprungligen omgärdades Valencia, som så många andra städer, av en ringmur. Den ansågs dock obehövlig under 1800-talet och revs. Suck! Bl a det här tornet fick dock stå kvar. Enligt guiden för att det inhyste ett fängelse.
Jag avslutar min stadsvandring i en park, Jardins del Real y Vivero. Vilsamt med något annat än byggnader och historia.
The Black Swan är inte bara en prisad skräckfilm. Den finns i verkligheten. Det är nog första gången jag sett en svart svan.
Första morgonen bjöd min värd, Sean, på frukost. Idag var han spårlöst försvunnen. Jag satt en stund på hans balkong och hoppades att han skulle återupprepa sin trevliga gest, men till slut gav jag upp, tog mig ner till stranden, åt lite och stannade och tittade på lite beach volley.
Det är söndag och återigen letar jag mig bort mot stationen Valencia Cabanyal. Den här gången kliver jag på tåget mot Zaragoza Miraflores som det stod på perrongen. Det lät ju som om tåget fortsatte från Zaragoza till Miraflores, men det visade sig istället vara namnet på järnvägsstationen i Zaragoza. Vi följer först kusten norrut mot Sagunt och där byter det riktning och viker av upp mot bergen på en oelektrifierad bana.
Med lite tidtabellsknåpande har jag fått fram att det skulle finnas en anslutande buss här i Segorbe till mitt mål för dagen, Montanejos. Det såg i alla fall ut som om bussens avgångstid var anpassad till tågets ankomsttid och jag drog därför slutsatsen att bussen också skulle avgå från järnvägsstationen. Ack, så fel! Vare sig någon buss eller busshållplats så långt ögat nådde. Jag frågade en gammal dam om hon visste besked, men icke. Sedan anslöt hennes man och han menade att det fanns en busshållplats uppe i byn. – Du går uppför backen här och vid den stora byggnaden tar du vänster, sedan höger och sedan vänster. Typ så. Nu var goda råd dyra. Jag småsprang upp för backen och till slut hittade jag faktiskt en busshållplats, dock helt utan information om vilka busslinjer som trafikerade den. Jag försökte fråga en liten flicka som passerade om hon visste något, men hon såg ut som om hennes mamma lärt henne att inte tala med främmande, fula gubbar. Jag engagerade ytterligare ett gäng som var ute och flanerade och ja, namnet på bussbolaget kände de igen. Det borde vara rätt. Till slut dök det upp en liten, anonym minibuss på motsatt sida av hållplatsen, och jodå, han hade för avsikt att köra till Montanejos. Puh!
Jag var den ende resenären ombord på den lilla bussen som delvis letade sig fram på slingrande bergsvägar.
Montanejos är bl a känt för sina varma källor som rinner ut i floden, Fuente de los Baños. Det brukade nog vara varmare, men nu höll floden här, Río Mijares, kanske omkring 22°, vilket var väldigt behagligt och nog mer än vad det var i luften.
Återförenad med Filip och Lise. Det var verkligen lågsäsong och dessutom söndagskväll, men vi hittade till slut ett ställe som var både öppet och hade lediga bord. Patatas bravas som tapas.
Ett lågsäsongsöde Montanejos by night.

 

Så här kan en husbils motsvarighet till en naturhamn se ut. Jag föredrar naturhamnar även om det kan vara lite trängre. Jag ska få låna lite bestick till min matsäck för dagens vandring. Filip och Lise skulle naturligtvis ut och klättra. Filip: – Ja, hoppas du kommer tillbaka. Det där gnagde i mig sedan. Visste han något som jag inte visste?
Det börjar uppför. Leden jag ska följa heter Los Estrechos och avståndet anges som horisontell distans, vilken uppges vara 8,6 km.
Vy över Montanejos.
– Hallå där nere! Mina röstresurser tycks inte räcka till. Ingen reaktion.
Nu bär det ganska brant nerför. Lite förvånad över hur leden artar sig. Kolla de häftiga ”ventilationsfönstren” på den väg som går under namnet La carretera de Campos. Arbetet med att bygga vägen beskrevs som farligt, men öppnandet av den som en revolution för bergsbyarna här uppe, när den stod klar 1929.
Vandringsleden blir allt mer lik en kostig.
Hmm, hur tänkte man nu? Ska jag klättra upp här? Fortsätter leden genom grottan? Nä, det kan inte stämma.
Jag backar tillbaka lite och hittar en stig som leder brant neråt.
Till slut är det så brant att man får hala sig ner m h a ett rep och några öglor i berget.
Jag tittar på kartan igen och jo, det skulle kunna stämma. Leden går nära floden. Men en bit till och så tar det stopp. Bara flod. Ingen stig. Hmm.
Tillbaka igen.
Är det här jag ska upp? Det där liknar ju faktiskt en klätterled, inte en vandringsled.
Jag möter ett par och frågar om råd. Kvinnan: – Madre mía. Tog du dig ner där, säger hon samtidigt som hon gör en ansats till korstecken. Mannen: – Nä, men gå här nere, det är en trevlig och vacker led här. Det där är en led på en helt annan nivå. Jag har uppenbarligen gått fel. Men, kom jag ner, ska jag väl komma upp, tänker jag. Jag styrker mig med lite matsäck och väntar på att det trevliga, spanska paret ska försvinna ur sikte. Sedan klättrar jag upp igen.
Paret jag mötte tyckte uppenbarligen jag skulle följa familjeleden. Den led jag nu följt två gånger beskrivs som ”Led med hög svårighetsgrad”. Typ svart pist.
Jag hade tydligen gått på en stig ett snäpp för långt ner och därmed missat vägvisningstavlorna. På rätt spår igen och längre in i dalen kom jag så över floden.
På en bro alltså. Slapp att vada.
På håll såg de ut som små rådjur, men det är bergsgetter. Särskilt skygga var de inte heller. Konstigt, med tanke på att det bedrivs jakt på dem. Åtminstone var det så på Mallorca. Till skillnad från de getter jag stött på i Sverige ser de ut att ha en väldigt len päls.
El Chorro. Jag trodde först att detta var någon form av spektakulärt kraftverk. Men, när jag googlar finner jag inget stöd för det, utan snarare att det ska vara någon slags regleringssluss för en vattenreservoar högre upp som heter Arenós. Mäktigt och märkligt att se vatten spruta ut ur ett berg på det här viset.
Tramo dificil. Är det röd pist nu?
Egentligen skulle man ju ha velat komma ännu högre upp. Vackra berg som påminde lite om bergsformationerna i italienska Dolomiterna.
Här gällde att inte vingla till.
Spanska raukar.
La cueva negra är den mest kända och en av de största grottorna i regionen Valencia. Grottans storlek lär uppgå till 2 300 kvadratmeter. Jag nöjde mig med att titta in.

Är det ännu en gammal morisk led jag går på?

Det har varit ett trevligt och avspänt sätt att hänga på, med Filip och Lise, att resa lite tillsammans, få vara med och klättra lite, bada och ses på kvällarna. Men, efter en sista middag var det nu dags att ta farväl. Jag skulle ta mig till Barcelona och färden dit skulle gå med två bussar och ett tåg.

Om bussföraren som körde mig till Montanejos körde tryggt och lugnt, så gällde det inte bussföraren på första etappen från Montanejos till Onda. Han verkade ha drömt icke infriade drömmar om en rallykarriär. Inte så behagligt att åka rallybuss på slingriga bergsvägar. Jag tänkte att vi nu skulle komma fram alldeles för tidigt med tanke på tempot, men icke. Kanske kände han sig istället pressad av att vi skulle hinna med den anslutande bussen mot Castellón de la Plana.

Ombordstigningen på nästa buss tog en evig tid och jag undrade så smått vad de hade för sig där framme. När det var dags för mig att betala insåg jag varför det hade tagit tid. Föraren hade startat sin miniräknarapp på telefonen. Resan kostade 1,60 Euros och jag räckte fram 2 Euros. Han slog in 2 minus 1,60 och konstaterade att jag skulle ha 40 cent tillbaka. Stackars sate. Finns det någon matematisk motsvarighet till dyslexi? Jag googlar och ser att det finns ett begrepp för detta, dyskalkyli.

I Castellón de la Plana skulle jag så ta tåget till Barcelona, en resa som med ett snabbtåg skulle ta två timmar och tjugo minuter. 77 Euros, sa biljettförsäljaren.  – Va! Hittills hade det varit nästan oförskämt billigt att åka med allmänna kommunikationer och man vänjer sig snabbt. I alla fall med låga priser. Biljettförsäljaren var i alla fall tålmodig och efter en stunds resonerande blev jag innehavare av ett pensionärskort på statsjärnvägen, giltigt i ett år. Sex Euros tror jag det kostade. Fick bara betalas med kontanter. Om jag minns rätt reducerade det priset med 25 %.

Inte undra på att det var dyrt. Var det för att försöka locka resenärer som man gjort det extra ”fint” och ordnat med incheckning och en särskild gate till tåget? Det var ju fullt av konduktörer eller tågvärdar ombord. Jag kunde inte förstå det på annat sätt att detta inte tillförde någonting. Snarare motsatsen.
Snabbtåget Euromed förbinder Barcelona med Valencia och Alicante och kan tydligen toppa 220 km/timme.
Helt OK komfort, men jag blev inte jätteimponerad.
Lite vilsen känner man sig allt i en ny storstad innan man lärt sig hur man tar sig runt, inte minst att lära sig förstå hur biljettsystemet fungerar. Annars kan man inte bli annat än imponerad över hur bra koll Google har på tidtabeller och rutter oavsett om det är mitt ute på vischan eller i en storstad som Barcelona. Jag konstaterade att det redan efter tre resor lönade sig att köpa ett tioresors-kort. Barcelona-borna verkar vara lite mer oppositionella. Det fuskades en hel del med ansiktsmaskerna.
Tunnelbanenätet var imponerande stort och finmaskigt. I de flesta fall klarade man att ta sig runt med tunnelbanan. 2020 omfattade tunnelbanenätet 189 stationer längs 166 km bana. Det kan jämföras med Stockholms 100 stationer längs 110 km bana.
Men, ibland passade det bättre att ta bussen. Linjenätet var lite listigt utformat. Denna busslinje heter H10, d v s den går horisontellt genom stan och så fanns det andra busslinjer som hade V eller D som prefix. Det kan du kanske lista ut vad det står för. Men, sedan fanns det andra linjer som saknade bokstavs-prefix. Hur de gick kan man ju undra över. Slog de kanske knut på sig själva?
Det fanns även en handfull spårvagnslinjer i två nybyggda, men från varandra isolerade system. Som genomsnittsturist hade man ingen glädje av dem. Därutöver finns det några berg- och linbanor. Mer om det längre fram.
Det var fortfarande eftermiddag när jag langat in bagaget i mitt Airbnb och gav mig ut på stan. Triumfbågar byggdes ursprungligen till segerrika härförares ära. Så icke i Barcelona där L’Arc de Triomf byggdes i samband med världsutställningen 1888 för att välkomna besökarna.
Jag läser att den spanska regeringen så sent som i somras gav klartecken för försäljning av medicinsk cannabis på apotek. Man följer således en trend i Europa där Nederländerna, Schweiz, Tyskland, Malta och Luxemburg redan har legaliserat eller står inför en legalisering av försäljning och bruk av cannabis. Kan man gissa att präktiga Sverige blir sist ut? Men, vad är då detta? The Cannabis shop… Knappast ett apotek.
Jag tänkte hinna med Picasso-muséet innan det blev sen kväll. Men, det sög i magen, så en pizza-slize skulle ju sitta fint. Döm, om min förvåning när jag skulle betala och transaktionen registrerades i ett vev-drivet, mekaniskt, Sweda kassaregister. Den är från sjuttiotalet, upplyste mig försäljaren om. Ja, och den är tillverkad i mitt hemland, kontrade jag. – Jaså, är den från Sverige, det hade jag ingen aning om. Kan även beskådas på Tekniska muséet i Stockholm.
Pablo Picasso föddes 1881 i Málaga. Tio år gammal flyttade familjen till A Coruña, men 1895 flyttade man så till Barcelona. När han var femton år (!) målade han detta porträtt av sin pappa. Fortfarande ser det ut som klassiskt måleri.
Senare såg tavlorna ut så här. Mer som, åtminstone jag, förväntar mig att målningar av Picasso ska se ut. 1957 isolerade sig Picasso från omvärlden för att skapa en serie av 58 konstverk, varav 45 var tillägnade den spanske konstnären Diego Velázquez’s storverk Las meninas från 1656. Detta är några verk ur den serien. Velázquez’s verk är också känt som Kung Filip IV och hans familj och Meninas var ett portugisiskt ord för de kungliga barnens hovdamer. Picasso sägs ifrågasätta och argumentera med den historiska representationen av det kejserliga Spanien genom att omarbeta, som här, delar av målningen Las Meninas. Om jag förstått det rätt var det även en slags protest mot Franco som fascinerades av och ville återupprätta den spanska guldåldern.
Picassos tolkning av hovdamen Maria Agustina Sarmiento som finns avbildad i verket Las meninas. Här serverar hon Filip IV:s dotter, den femåriga prinsessan Margarita Teresa, något att dricka. Ger ett satiriskt intryck, i mina ögon.
Även ”Le piano (Velazquez)” är tillägnad Diego Velázquez’s verk Las meninas.
Om inte någon som helst konstnärlig talang, så har jag i alla fall något annat gemensamt med Picasso. Vi gillar duvor.
Muséet ligger i stadsdelen El Born och efter successiva utbyggnader är det idag inrymt i vad som sägs vara fem medeltida palats. Hela 4000 verk ska finnas till beskådan. Så många orkade inte jag titta på.

Alla ni som redan varit där vet ju redan att Barcelona är en fantastiskt levande stad. Överallt sjuder det av aktiviteter.

I parken mellan Passeig de Lluís Companys körbanor, vid Triumfbågen, var träning och spel temat. Joggingpass, yoga, styrketräning, boule…
De här allvarliga herrarna satt på strandpromenaden och ägnade sig åt ett något stillsammare spel. Såg ut som Domino. Jag har aldrig tyckt att Domino varit särskilt spännande, men det kanske var pengar inblandade…
Såg först ut som rena kampsporten, men visade sig också vara en yster dans, Capoeira. Det är tydligen en afrobrasiliansk kulturtradition och kampkonst med inslag av musik, sång, dans och filosofi. Utvecklades av afrikanska slavar i Brasilien.
Och så plötsligen, en härlig konsert.
Parc de la Ciutadella: Full huggning på de väderbeständiga pingisborden.
Parc de la Ciutadella: Katalansk dansbandsmusik?
Parc de la Ciutadella: Det rådde ingen brist på kreativiteten bland alla söndagslediga människor.
Tyngdlagen borde inte göra detta möjligt.
Det gäller att inte krascha, då gör det ont.

Jag backar bandet till min andra dag i Barcelona…

Det är kanske inte att undra på att stan var full med offentlig konst, med tanke på det kulturarv man har att vårda. Snygga spiror.
Hemma har jag en isvisp nedsänkt under båten. Inget behov av det här.
Tidigare i detta inlägg har jag ju nämnt min vän Marie som vistades mycket i Barcelona i sin ungdom. Kvarteren vid den nuvarande standen var tydligen ruffiga hamnkvarter på den tiden med sjåare, matroser, prostituerade mm, och inget ställe hon valde att vistas ensam på. Tillsammans med kompisar däremot var det desto mer spännande att ta sig en barrunda, med tapas och sherry. I samband med olympiaden 1992 snyggades området upp och inget här påminner om Maries minnesbilder.
Hade jag förstått hur skönt det var ute hade jag packat ner badbrallorna i utflyktsryggan.
Fast, det rådde ju onekligen delade meningar om väderläget om man jämför de två herrarnas klädsel. Det är ju trots allt den 23 november. Hundar var det gott om överallt.
Jag letar mig in i stadsdelen La Barcelonetas små smala gator. Jag försöker föreställa mig hur dessa kvarter kunde ha upplevts innan man städade inför olympiaden.
Här ligger La Cova fumada. Tack Viveka för tipset! Idag var det bara att kliva in. När jag gick förbi senare i veckan, under lördagen, var det lång kö utanför.
Väldig speciellt. Som att flyttas tillbaka till… Ja, vadå? Trettiotallet? Stökigt, bullrigt och … alldeles underbart. En kvarleva från tiden då kvarteren var lite ruffigare?
Bland huvudnumren på menyn finns Bomba, ett måste om man kommer dit. En potatis fylld med bl a lite köttfärs och aioli. Väldigt gott.
Jag hamnade bredvid vad jag först trodde var ett par. Det visade sig dock att mamma firade sin sons femtioårsdag. Vilken gåva att kunna prata en del spanska och få en inblick i deras liv. Mamma visade sig ha besökt Stockholm med ett kryssningsfartyg. Hur kul kan det ha varit, tänkte jag. Men, ögonen glittrade på henne när hon pratade om Stockholm och alla de idylliska röda husen i skärgården. Vardag för mig, exotiskt för henne. Och här satt jag i deras vardagsmiljö, exotisk för mig… När det andra glaset vin, serverat i enkla dricksglas, inte kom fort nog hällde de upp från sin vinkaraff. Och så var det ju säsong för jordärtskockor, det måste jag smaka! Rätt var det var hade de skyfflat över en halv jordärtskocka på min tallrik. Jag tänker med tacksamhet och glädje på er och vårt möte.
Nöjd och belåten knallar jag vidare bland La Barcelonetas smala gator.

I Barcelona ser moderna hus inte alltid ut …
… som förväntat.
Duvgrop?
Upp för berget Montjuic kan man ta sig på lite olika sätt, t ex med denna bergbana.

– Här får du inte fotografera! Jag tycks ha förirrat mig in på en kommunal plantskola.
Snopet! Miró-muséet var stängt. Jag hade jämfört uppgifter på muséets hemsida med Googles uppgifter och trott att muséet måste veta bättre än Google. Fel!
Jag hade sett en linbana som gick nerifrån hamnen upp till Montjuic. Den såg väldigt häftig ut och vore kul att åka med. Fel igen. Jag hamnade i en riktig turistfälla som bara tog mig upp en kort sträcka till kastellet på bergets topp.
Här på Montjuics topp har det funnits försvarsanläggningar sedan 1022. Det nuvarande kastellet är från 1751 och beskrivs som Barcelonas minst omtyckta byggnad då den använts mer mot Barcelonas befolkning än för dess beskydd. Kastellet har bl a använts for beskjutning av staden vid ett flertal tillfällen. Mängder av separatister, anarkister och oliktänkande har torterats och avrättats här. Under Franco-tiden satt många politiska fångar i Montjuïc och en av dem som avrättades var den katalanske politikern Lluís Companys i Jover som numera fått Olympiastadion samt en gata och ett torg uppkallade efter sig. Idag rymmer byggnaden ett militärmuseum.
Jag tog bussen ner från berget och hamnade här. Men, vad var det där för pampig byggnad? Google maps hävdade att den var stängd. OK, Google brukar ju ha rätt, så jag får väl vandra vidare. När jag kollar lite närmre på hemmaplan, visade det sig att det bara var fontänen som var stängd. Äsch då. Ännu en anledning att åka tillbaka till Barcelona. Byggnaden då: Palau Nacional, d v s Kataloniens Nationalmuseum. Men, ursprungligen uppfördes den som huvudbyggnad för 1929 års internationella utställning.
Jag vänder mig om och fångar dessa torn: Torres Venecianes. Även de byggdes i anslutning till 1929 års internationella utställning som en slags entré upp till Palau Nacional.
Förutom att det var en väldigt snitsig cappuccino serverade baren City de Sants på Carrerea de la Creu Coberta 126 (notera den adressen), den godaste cappuccinon jag tror jag någonsin har druckit.
Plåta ett handfat på toan? Är han knäpp? Men, kolla in fotpumpen! Precis som i min förra båt… Var caféet inte anslutet till det kommunala vattennätet? Hade man en egen färskvattentank någonstans? Jag frågade inte. Hur skulle jag formulera det på spanska?
Barcelona har ju mängder av pampiga, äldre byggnader. Men, också mycket ny, spektakulär arkitektur. Den i mitt tycke läckraste, moderna byggnaden jag såg var varuhuset El Corte Ingles vid Plaça de Catalunya. Fast modern och modern. Till min förvåning läser jag att byggnaden invigdes redan 1962. Det var även premiären för El Corte Ingles i Barcelona och utöver arkitekturen ansågs byggnaden även i övrigt vara en revolution i modernitet med luftkonditionering, rulltrappor med 900 steg, tre hissar för åtkomst till 10 våningar, 90 försäljningsavdelningar och 425 anställda i ett enda center. Nu kunde man minsann mäta sig med Galeries Lafayette i Paris, Harrods i London och Macy’s i New York!
Ännu ett varuhus. Jag läser att arkitekten, Eduard Ferrés, inledde sin karriär som serietecknare. Tankarna spretar och leder mig till Gaudí. Det är väl att svära i kyrkan, men hans byggnader får mig mer att associera till Disney’s drömslott. Eller kanske tog Disney intryck av Gaudís fantasifulla byggnader?
Så hamnar jag slutligen på La Rambla. En av Barcelonas paradgator och förmodligen den mest kända. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men betydligt mysigare än mina outtalade förväntningar. Knökfullt med folk trots lågsäsong. Man kan bara ana hur gatan ter sig under högsäsong och möjligen förstå Barcelonas borgmästare som velat begränsa turismen.
La Rambla gränsar till de gotiska kvarteren.

Jag förvirrades av namnen på de centrala stadsdelarna. Var de gotiska kvarteren och gamla stan olika benämningar på samma område eller separata delar? Var El Born och de gotiska kvarteren olika benämningar på samma område?

Wikipedia bringar en del klarhet: Ciutat Vella (Gamla staden) består av Barri Gòtic (de gotiska kvarteren), El Raval (arabiska för utanför stadsmuren), Sant Pere, Santa Caterina i la Ribera samt la Barceloneta (Lilla Barcelona). El Born ser ut att vara ett område som hör till Sant Pere, Santa Caterina i la Ribera. Ser dessutom ut att motsvara samma område som La Ribera. Snårigt, men risken är liten att man undgår Ciutat Vella om man besöker Barcelona och de gotiska kvarteren och El Born är absoluta måsten.

Reial Acadèmia de Ciències i Arts de Barcelona. Bottenvåningen hyser idag en teater, men 1899 (!) öppnade man här en biograf.
La Rambla
La Rambla, Església de Betlem.
En del av upplevelserna i Barcelona gav mig associationer till Berlin, åtminstone till Väst-Berlin när staden var delad. I dåvarande Väst-Berlin kunde man hitta allt från det mest dekadenta till det mest sofistikerade. Ett erotik-museum gav lite extra näring till den associationen.
La Boqueria vid La Rambla sägs vara Europas mest berömda saluhall. Ska man möjligen skämmas för sin okunskap? Hade aldrig tidigare hört talas om La Boqueria. Men, det lär ha börjat som en utomhusmarknad med mat för ungefär 200 år sedan.
Fruktdisken ser ut som en konstutställning.
Byggnaden Bruno Quadros eller Paraplyhuset från 1858 på La Rambla. Bruno drev inledningsvis en blygsam verksamhet med paraplyer, fläktar och sjalar. Affärerna gick så bra att han 1883 utökade verksamheten till de övre våningarna och byggnaden fick då en ansiktslyftning, bl a med alla dessa utsmyckningar med paraplyer.
La Rambla. Trängseln på gatan till trots, får man komma ihåg att lyfta blicken emellanåt.
Denna charmiga butik hör tydligen till en av flera ”comercios emblemáticos” som tydligen skyddas av kommunen. Jag slår upp emblematico och förstår inte ens på svenska vad det betyder. Läran om de dolda eller mystiska symbolerna i konst och litteratur. OK… Om jag förstår det rätt fungerar skyddet dåligt. Affärer försvinner ändå eller ändrar inriktning. Detta var tidigare en skjortaffär.
Jag fortsätter ner på La Rambla och var har jag hamnat nu? Ojdå, Barcelonas operahus! Såg ju inte så mycket ut för världen. Operapremiär på söndag. Hmm. Fanns det möjligen några biljetter kvar? Jodå. Billiga var de inte, men man lever bara en gång! Operan: Il trittico eller Triptyken på svenska (= tredelat konstverk). Således tre enaktsoperor – Manteln, Syster Angelica och Gianni Schicchi – skapade av Giacomo Puccini.
Plaça Reial intill La Rambla.
Återigen, man får inte glömma bort att lyfta blicken emellanåt. Vad som på gatuplanet såg ut som ett vanligt bostadshus, kanske ändå inte var en helt vanlig, kommunal hyresrätt…
Trött i både huvud och ben hamnade jag till slut på denna häftiga bar. En gammal porrbio visade det sig.
Ny dag och nya krafter. Idag skulle jag gå på lite Gaudí-jakt. Allt är dock inte Gaudí som glimmar. Bakom Casa Lleó Morera på Passeig de Grácias ligger arkitekten Lluís Domènech i Montaner, samtida med Gaudí.
I samma kvarter finns ännu en häftig byggnad, Casa Amatller. Arkitekt: Josep Puig i Cadafalch. Man börjar förstå att det fanns andra än Gaudí.
Vägg i vägg denna byggnad som egentligen var mitt mål, Casa Batlló ritad av Antoni Gaudí. Jag läser att Barcelonaborna döpt kvarteret till (fritt översatt) Disharmonikvarteret. Naturligtvis tänkte jag, Husen bryter ju totalt i stil med varandra. Men, så enkelt var det tydligen inte. Det finns ytterligare en, lite djupare förklaring: Kvarteret kallas nämligen också för Poma de la Discòrdia (fritt överatt: disharmoniäpplet), vilket syftar på grekisk mytologi och berättelsen om bröllopet mellan Tetis (havets gud) och Peleus (Akilles far), dit alla gudar var inbjudna utom Eris, oenighetens gudinna. Mycket arg presenterade hon sig vid banketten och lämnade på presentbordet ett gyllene äpple med inskriptionen: Kallisti (för den vackraste). Var det Hera, Athena eller Afrodite? Det ska slutligen ha avgjorts i en rättegång. Barcelonaborna tvistar dock fortfarande om vilken av de tre byggnaderna som är guldäpplet.
Ja, min röst faller i alla fall inte på Gaudí. Fantasifullt (höll på att skriva fantasifult), men lite halvvulgärt i alla fall, om någon mot förmodan skulle fråga mig.
Jag tar mig upp till La Sagrada Familia. Jag har bokat biljetter till min sista heldag i Barcelona, men nyfiket går jag runt och betraktar detta osannolika byggnadsverk. Vackert? Nja…
Jag fortsätter min vandring och hamnar vid ett f d sjukhus, Hospital de la Santa Creu i Sant Pau. Ännu en byggnad ritad av Lluís Domènech i Montaner. Jag funderar över hur många framstående arkitekter det egentligen fanns i Barcelona under den här tiden? Umgicks de? Hade de någon slags arkitektklubb? Byggnaden tog 29 år att bygga. Var kom pengarna ifrån och hur mycket pengar försvann från vården när man la så mycket möda på byggnaden? Men tydligen bidrog sjukhuset till att höja standarden på sjukvården i stan. Idag står det på UNESCOs världsarvslista och har ersatts av ett nyare sjukhus en bit upp i backen.
Blev inte så frestad att äta här…
Alla dessa hus. Blir det tjatigt? Kan bara inte låta bli…
Vad var nu detta? Ett träd som blommar i november…
Barcelonas katedral eller om man ska vara noggrann: Catedral de la Santa Creu i Santa Eulàlia. Katedralen anses vara en av stadens vackraste, gotiska byggnader.
Observera orgelpiporna som står rakt ut.
Katedralen rymmer även ett kloster med en klosterträdgård. Det är nog första gången jag besökt en kyrka och hamnat bland gäss.
En redig julkrubba.
Sankt Göran & draken är vi ju vana att se i Gamla stan i Stockholm. Motivet finns tydligen lite varstans. En vanlig tolkning är att det symboliserar kampen mellan det onda och goda.

Att upptäcka en storstad som dessutom har så mycket att bjuda på som Barcelona tar på krafterna. Föregående dag avslutades med spa, så nu hade jag samlat kraft för nya upptäcktsfärder. Idag drog jag mig åt stadsdelen La Gracia. Lugnare, färre turister, små torg, barer och restauranger. Behagligt. Lunchpaus vid Plaça del Nord.
Som redan nämnts, det var gott om hundar i Spanien. Hade jag haft en med mig till restaurangen hade den kunnat parkera här.
Plaça de la Virreina i Gracia. På ett annat torg stötte jag på (med betoningen på på) en svensk kvinna som var ute med barnen. Vi konstaterade att man fortfarande rökte mycket i Spanien. Hon bodde nu här med sin infödde man, men innan dess bodde de i Sverige. Utkörd på balkongen när han ville röka tyckte han till slut att det blev för kallt. Så, han slutade. Hon tyckte La Gracia var en bra stadsdel att bo i och jämförde det lite med Södermalm.
Vad gör de här? Flera vuxna män som sitter och målar – tennsoldater? Lönsam business i Barcelona?
Huvudgatan i den del av Gracia som kallas Vila de Gràcia.
Alltid trevligt med saluhallar (Mercat de la Llibertat i Gracia) , men måste kaninen (?) blänga på en så?
Frukostmackorna var minst sagt av olika kvalitet. Alltifrån torra frallor med något enkelt pålägg till denna mumsiga lyxmacka på en bar med premiumläge i La Barceloneta.
Ännu idag har tydligen vattenbrunnarna en funktion att fylla.
Det är lördag och det verkar vara kappsegling.
Häromdagen klev jag på fel linbana. Nu minsann skulle jag hänga över stan. Nu var jag inte ensam att komma på den idén, så jag fick köa upp emot en timma. Undrar hur lång kön är under turistsäsongen.
Telefèric del Port skulle egentligen ha öppnats till 1929 års internationella utställning, men det var tydligen lättare sagt än gjort. Två år försenad togs den i drift.
Linbanan har varit förstörd, stängd och nedläggningshotad flera gånger, men år 2000 öppnade den igen i nuvarande skick.
Transporten upp till berget Montjuic är ju en sak, men utsikten är det mest fantastiska med linbanan.
Superyachter på varv.
För något år sedan begärde jag pris på inplastning av båten och det tyckte att det var lite dyrt. Men, vad kan då detta kosta? Drabbar väl i och för sig ingen fattig…
Segelbåtarna tycks ha gått i mål och samlats för broöppningen in till marinan.
Direkt bakom de förtöjda superyachterna ligger La Barceloneta.
Och vad är det som ligger längst in i hörnet, bortom marinan?  Jo minsann, segelfartyget Götheborg.
Ursprungligen fick man byta kabin här. Nu är det EN vajer hela vägen.
Passeig de Colom med Mirador de Colom (Columbusmonumentet). Det var till Barcelona han kom tillbaka från sin upptäcktsfärd till Amerika. I vänster hand har han ett sjökort och med den högra handen pekar han mot Amerika.
Andra gången gillt: Miro-muséet. Det är så här jag föreställer mig Miró och tydligen även han själv. Självporträtt. Joan Miró var från Barcelona, bosatte sig senare i livet i Paris, men vistades även mycket på Mallorca där han dog.
Är man en känd konstnär kan man ju också nöja sig med att måla en prick på duken.  Undrar vad jag hade fått för en sådan målning. Miro`var inte bara sparsam med färg, utan även med siffror. Han föddes 1893 och dog 1983.
Personaje frente al sol. Bruksanvisning: ”Personaje frente al sol, från 1968, är ett exempel på den kontrollerade gest som kännetecknar Mirós verk från den tiden och som ställs ut på Fundación Miró i Barcelona. I detta verk använder Joan Miró färgen vit som bas. Ett ämne som stödjer resten av färgerna. Det finns inget område där det vita inte åtföljs av någon kromatisk ton, eller av något tecken. Miró behöver inte måla upp hela bilden. Den behöver tomma utrymmen. Så tittarens undermedvetna kommer att fullborda dem. Införlivandet av resten av färgerna hjälper till att tydligt avgränsa uppdelningarna och fria områden. Trots verkets spontana karaktär betraktade Miró det alltid som en helhet. Därför skulle undertryckandet av ett enda element orsaka obalans i hela uppsättningen. Alla slag kontrolleras för att uppnå den balansen. Tecknet är triangeln avgränsad av svarta linjer. Miró gör varje linje med ett enda slag och utan att oroa sig för mycket över gränserna. De är linjer som definierar konturen och som droppar. Det faktum att figuren är en triangel hjälper oss att positionera den. Utan en horisontlinje som positionerar oss i rymden, om figuren inte hade den där triangulära formen, skulle vi ha en känsla av att den svävar i rymden.” Blev du klokare?
Hur var det med självbilden?
Man har en fin utsikt från muséets baksida.
Fantastisk matta. Dessvärre lite för stor för mitt matbord. Om den nu hade varit till salu.
Kanske inte så likt, men kom ändå att associera till Moderna muséets skulpturgrupp Paradiset: https://sv.wikipedia.org/wiki/Paradiset_(skulptur)
Vad är det hon har på huvudet?
Utöver Miró kunde man även beskåda tavlor målade av Paul Klee.
Hans kompis Gabriele Münter fick också vara med på ett hörn. Kul med återseenden. För några år sedan lade jag till vid Louisiana som då hade en utställning tillägnad henne.
En mysig bar någonstans i de gotiska kvarteren (tror jag).
Efter ett barstopp är man inte som mest sugen på croissanter, men söta var de.
Söndag och på väg till Parc de la Ciutadella passerar jag några moderna byggnader, Centre de Regulació Genòmica och Campus Universitari Mar. Här bedrivs medicinsk forskning och utbildning samt sjukvård. Som tur är för Barcelona, ingen Gert Wingårdh-arkitektur inte. Parentes ja, men jag blir närmast provocerad av Wingårdhs betongklumpar och kanske ännu mer provocerad av hans anhängare som okritiskt och andäktigt tycks beundra allt han sätter sitt namn på. I Barcelona bygger man spännande när man bygger nytt.
Cascada Monumental i Parc de la Ciutadella. Arkitekten är visserligen Josep Fontseré, men som ung arkitektstudent fick Antoni Gaudí delta och medverka i Fontserés projekt.
Hela Parc de la Ciutadella sjuder av aktiviteter och en vacker söndag som denna är det väldigt behagligt att bara strosa omkring och njuta och titta på människor.
Parc de la Ciutadella och Castell dels Tres Dragons.
Man har inte sett stan förrän man sett kyrkan, torget och järnvägsstationen.
Som du kanske noterade kunde man skymta Götheborg från linbanan upp till Montjuic. Tyvärr var jag väl tidig för att få kliva ombord. Först senare under dagen var det det öppet för allmänheten. Nu ska fartyget ligga stil här till i mars 2023 för att sedan fortsätta sina seglingar i Medelhavet och Nordeuropa. Seglingen till Asien har skjutits på framtiden.
Brutal kontrast mellan gammalt och nytt.
Dessa post- och telegrafkontor. Cyberspace lär inte generera några pampiga byggnader.
Muralla Romana. Inte många synliga spår av den gamla stadsmuren, men här är ett litet  bevarat avsnitt vid Plaça de Ramon Berenguer el Gran.
Hade jag kommit en halvtimma tidigare till Barcelonas konserthus, Palau de la Música Catalana, hade jag kunnat komma in i konsertsalen och dessutom lyssna på en Beethoven-konsert. Ibland borde man vara lite mer om sig och kring sig. Kolla gärna vad jag gick miste om: https://www.palaumusica.cat/ca/sala-de-concerts_550481
Ändå inte fy skam att få komma in i foajén. Ännu en gång heter arkitekten Lluís Domènech i Montaner. Produktiv herre. Byggnaden är sedan 1997 på UNESCOs världsarvslista, vilket innebär att han lyckats peta in två byggnader på den listan.
Man tappar nästan andan.
Konserthusfiket. Fast fik låter inte som en helt rättvis benämning på en sådan här lokal.
Barcelona har en särskild chokladtradition och det finns t o m ett chokladmuseum. Carrer Petritxol är en pittoresk gata i de gotiska kvarteren där man sägs få bland den bästa, varma chokladen.
Mannen dricker kaffe, men min kvinnliga bordsgranne blir förtjust när jag beställer choklad och visar hur man ska göra. Till chokladen ska man beställa churros och den ska doppas i den varma chokladen. Till min förvåning upptäcker jag att chokladen skiljer sig radikalt från den vi dricker i Sverige. Den är trögflytande och måste ”drickas” med sked. Gott? Absolut!
Det här kanske är ett recept svenska bokhandlare som kämpar för sin överlevnad, borde ta efter, tänker jag. Kombinera bokförsäljning med café eller restaurang. Första bokhandeln jag kliver in i när jag hade kommit hem var Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Vad ser jag om inte ett cafe!
Gotiska kvarteren.
Wow, vilken vacker gammal bro som förbinder de två husen! Fast´, lite fel ändå! Den ser äldre ut än vad den är. Den ritades i början av 1900-talet av en lärjunge till Antoni Gaudí med en ambition att ge ett nedgånget område ett sobrare utseende. Bron förbinder Casa dels Canonges (privatbostad för Kataloniens president) med Palau de la Generalitat (säte för Kataloniens regering). I likhet med regionen Valencia är Katalonien en autonom region med visst självstyre. Det finns dock en gräns för vad regeringen i Madrid accepterar. Den tidigare presidenten för Katalonien, Carles Puigdemont i Casamajó, har sedan han 2017 utropade republiken Katalonien vistats i exil i bl a Belgien. Det finns även en katalansk rörelse i Sverige med släktskap till Carles Puigdemont, den katalanska kulturföreningen Les Quatre Barres. Ordförande: Josep Puigdemont i Casamajó.
Hade det inte varit för juldekorationerna skulle julen känts väldigt avlägsen.
Huvudingången till Palau de la Generalitat draperad ”Catalunya per la pau, per la llibertat i els drets humans”, d v s ”Katalonien med Ukraina för fred, för frihet och mänskliga rättigheter”. Har man lite hum om spanska och franska kan man ofta lista ut vad det står på katalanska utan Google translate.
Sjön suger så lunch vid vattnet i La Barceloneta lockar återigen.
Såg operahuset, Gran Teatre del Liceu, lite mer beskedligt ut från gatan, så var det desto mer imponerande på insidan.
Premiär och 35 år sedan Il trittico sattes upp här, så det är klart att TV är på plats 🙂 Jag såg scenen väldigt bra, men inte textremsan, så det var näst intill omöjligt att förstå handlingen. Visserligen var textremsan på katalanska, men libretton brukar ju inte vara jätteavancerade  och de gånger jag kröp ihop och försökte spana in texten var den över förväntan begriplig. Men så kunde jag ju inte sitta… Tja, behållningen var väl begränsad, men Ermonela Jaho och t ex Brandon Jovanovich sjöng väldigt vackert.
Sista heldagen i Barcelona var det hårdkörning. Jag hade bokat upp både La Sagrada Família och Parc Guell. Man ser verkligen att bygget av kyrkan pågått under lång tid. Helt olika nyanser på de olika delarna av fasaden. Den mörka delen är vad som kallas Födelsefasaden vilket idag fungerar som huvudentré. Initiativet till bygget togs av en bokhandlare (!), Josep Maria Bocabella, grundare 1866 till den religiösa sammanslutningen la Asociación Espiritual de Devotos de San José, ägnad åt Josef från Nasaret. 1872 kom han hem från en resa till Italien där han besökt Basilica della Santa Casa, vilket var fröet som slutligen grodde till planerna på La Sagrada Familia.
Det går inte att miste på att Gaudí lät sig inspireras av naturen i sin arkitektur.
Nu var Antoni Gaudí faktiskt inte ansvarig arkitekt från första början. När projektet startades 1882 var det Francisco de Paula del Villar som ledde projektet. Redan året därpå tog dock Gaudí över, endast 31 år gammal, vilket i kombination med stora donationer så småningom ledde till en helt annorlunda kyrka jämfört med de ursprungliga ritningarna. Det måste ha varit lite tröstlöst i början med tanke på hur lång tid det skulle komma att ta. Gaudí hade dock en strategi för hur bygget skulle framskrida på ett sätt så att man inte gärna kunde skrota byggplanerna. Kanske är det det man ser här, den långt framskridna Födelsefasaden, utan så mycket mer. En rolig detalj: Gaudí ska 1885 ha lämnat in en ansökan om bygglov för kyrkan. 2019 kom svaret. Snacka om långsamma kvarnar. Oklart, för mig i alla fall, om bygglovet omfattar den tänkta, framtida huvudentrén mot Carrer de Mallorca. Innebörden av Gaudís planer är att fastigheterna på andra sidan gatan skulle behöva exproprieras och att tusentals människor skulle behöva lämna sina hem. Något som naturligtvis inte ses med blida ögon av de boende där.
Ja, vad är det för färg? Låt oss säga orange. Denna färg markerar de  delar som är kvar att bygga. Kyrktornet sägs bli världens högsta. Gaudí begränsade dock höjden till 172,5 m. Man skulle inte mucka med Gud, menade han, så tornet fick inte bli högre än det närbelägna berget Montjuic som är 178 m högt. Bygget påbörjades 1883 och enligt den senaste officiella tidplanen skulle byget stå klart 2026, vilket då också hade markerat att det var 100 år sedan Gaudí dog. Under pandemin fick dock kyrkan stängas och eftersom inträdesavgifterna är en viktig finansieringskälla kommer vi att få vänta ytterligare på färdigställandet.
Passionsfasaden. Det finns tre fasader på La Sagrada Familia. Födelsefasaden (dedikerad åt Jesus födelse), Passionsfasaden (dedikerad åt Jesus passion, död och återuppståndelse) och Ärofasaden (dedikerad åt den ärofyllda Jesus efter sin död). Passionsfasaden har en helt annan karaktär än Födelsefasaden. Passionsfasaden skulle enligt Gaudís idéer karaktäriseras av att vara hård, naken och som gjord av ben. Ärofasaden är inte färdigställd ännu och är alltså tänkt att bli den framtida huvudentrén.
Sudoku à la Sagrada Família: Den magiska kvadraten. Summan av alla rader och kolumner blir 33, den ålder Jesus hade när han dog.
Födelsefasaden: Det är slående hur fasaden är full av fantastiskt dekorativa och detaljerade skulpturer.
Födelsefasaden. Sett isolerat til respektive skulptur så kan man ju inte säga annat än att de är väldigt vackra.
Födelsefasaden: De tre vise männen.
Portarna i Födelsefasaden är designade av en japansk skulptör, Etsuro Sotoo.

När man kommer in i kyrkan får man ett helt annat intryck än av utsidan. Det var faktiskt lite överväldigande. Utsidan kan verka lite svulstig och överarbetad, emedan insidan är mer stilren och väldigt annorlunda. Pelarna som bär upp valven utformades som träd och stenen valdes från olika bergarter allt utifrån vilka laster de skulle tåla. Kyrkorum blev det först i november 2010 när påven Benedictus XVI konsekrerade den och gav den status som mindre basilika. Låter ju som en jättekonstig benämning med tanke på hur enorm byggnaden är.
Den korsfäste Jesus svävar under en baldakin omgiven av en krans av ljus. Originellt och vackert om nu min obetydliga åsikt har något värde 😉
Det låg många års experimenterande bakom spridningen av ljus och hur ljusspridningen  kunde optimeras. Fönsterglasen på Födelsefasaden går i gult, grönt och blått, vilket ska symbolisera Kristi födelse, fattigdom och ljus..
De gula, orange och röda färgerna på fönstren på Passionsfasaden anspelar på vatten, ljus och uppståndelse. Ljuseffekten sägs nå ”zenith” vid solnedgången, när strålarna är praktiskt taget horisontella och solljuset är varmt. Jag var naturligtvis där mitt på dan och särskilt soligt var det inte heller. Men, vackert ändå.
Gaudí ligger begravd i kyrkans krypta. 73 år gammal omkom han i sviterna av att ha blivit påkörd av en spårvagn. Snöpligt slut. Hans disciplar fick ta över den grannlaga uppgiften att föra arvet vidare. Gaudí var väl medveten om att bygget skulle ta tid och att han inte skulle få se sitt livsverk färdigställt. Detta lär vara en av förklaringarna till att han drev Födelsefasaden så långt. Den skulle få tjäna som mall åt efterträdarna.
I anslutning till bygget av katedralen lät Gaudí även uppföra en skola för byggnadsarbetarnas barn. Riktigt läcker liten byggnad.

Att samla frimärken må ha varit lite nördigt, men det var lärorikt. Mitt frimärkssamlande i unga år lärde mig att Per Henrik Ling var den svenska gymnastikens fader, då det finns en frimärksserie utgiven till hans ära. Bildtexten till denna bild förtäljer att man praktiserade svensk gymnastik (Gimnàstica sueca) i La Sagrada Famílias skola och jag antar att det syftar på P H Lings idéer.
Här hade man engagerat människor med funktionsnedsättningar att skapa en skulptur med 2400 målade stenar. Sympatiskt.
Jag kom att tänka på konstruktören av min båt, Mats Gustafsson, när jag fick höra hur Gaudí gick till väga. Mats lär ha byggt modeller av sina konstruktioner som han seglade i badkaret som ett slags koncepttest. Jag har aldrig frågat honom om detta stämde eller om det var en skröna. Men, som synes bygger man även modeller av La Sagrada Famílias olika byggnadsdelar, något som Gaudí initierade. Kanske litade han inte riktigt på sina egna  beräkningar. Arkitekturen var geometriskt mycket komplicerad och när man i slutet av 1980-talet skulle verifiera Gaudís beräkningar krävdes en superdator. Resultat: Gaudís beräkningar visade sig vara exakta. Både konstnär och mattesnille alltså. Torde väl vara en relativt ovanlig kombination.
Lunchpaus innan det var dags att sig an Parc Guell. Då passade jag på att åka förbi en annan av Gaudís kreationer, Casa Milà eller La Pedrera i folkmun (stenbrottet på katalanska). Under bygget lär varje sten ha skickats upp och ner i genomsnitt fyra gånger för att få till de svepande linjerna. Det lär inte finnas två rum i hela byggnaden som liknar varandra. Man kan undra över hur man möblerar ett sådant här hus. Huset färdigställdes 1912 och var det första i Barcelona med garage.
En glimt av Casa Milàs innergård.
Eusebi Güell och Gaudí hade utvecklat en nära vänskap som hade sitt ursprung i flera uppdrag som Gaudí fått av Güell. Güell hade förvärvat en stor egendom som han tänkte skulle bli ett exklusivt bostadsområde med vackra trädgårdsanläggningar i en hälsosam miljö och med en fantastisk utsikt över Barcelona, berget Montjuic och havet.
När man blickar ut över staden så ser vyerna mest ut som kompakta, tättbebyggda områden. Men, så ser man plötsligen från en annan vinkel från en annan plats och en av de många, breda avenyerna som genomkorsar staden uppenbarar sig.
Den är ju mäktig, La Sagrada Familia. Syns nästan överalltifrån där den sticker upp från den omgivande staden.
Så många hus blev det nu inte byggda i Parc Guell, men först ut var en god vän till Güell, advokaten Martí Trias i Domènech som byggde huset som idag bär hans namn. Ödet ville tydligen att familjens son, en läkarstudent, undersökte Gaudí efter det att han hade blivit påkörd av en spårvagn.
Samtidigt som Martí Trias i Domènech lät bygga sitt hus med början 1902 byggdes detta hus som ett slags utställningshus för att marknadsföra området. Fyra år senare föreslog Güell att Gaudí skulle flytta in här och där levde han mellan 1906 och 1925. Huset ritades dock inte av Gaudí själv, utan av hans partner Francesc d’Assís Berenguer i Mestres. Idag är det ett museum vars syfte är att beskriva Gaudís liv och att frammana en bild av hur hans bostad kan ha sett ut.
Bussen jag åkte med släppte av mig vid en sidoingång till parken så jag började lite mitt i jämfört med dem som kom via huvudentrén. Liksom för övrigt La Sagrada Familia finns även Parc Guell med på UNESCO:s världsarvslista.
Det första man byggde i parken var bl a vägar och akvedukter.

En parkbänk formgiven så att den ser ut som om naturen själv skapat den.
Närmare än så här kom jag aldrig. I en glugg i parken kunde man se ut över vad som är Tibidabo. Här finns bl a Spaniens äldsta nöjesfält och kyrkan Temple de Sagrat Cor (Sacre Coeur på franska, icke att förväxlas med sin motsvarighet på detta språk). Dit kan man ta sig med ytterligare en bergbana utöver den jag åkte med upp på Montjuic. Till bergbanan kan man i normala fall åka med vad som väl idag får betecknas som en museispårväg, Tramvia Blau. 1971 var det den enda kvarvarande spårvagnslinjen i Barcelona. Nu var den tillfälligt stängd för renovering. Ytterligare ett skäl för ett nytt besök i Barcelona.
Jag avslutar min rundvandring där turen kanske egentligen borde ha börjat, vid huvudentrén till parken.
Ser ju ut som taget ur sagan om Hans och Greta tänkte jag. Lite senare läste jag att Gaudí låtit sig inspireras av Hans och Greta. Inte någon subtil flirt med sagovärlden om den nu var så lätt att upptäcka.
Detta måste vara ett av de mer bisarra inslagen unde bygget (citerat från Wikipedia): ”Gaudí anställde ett stort arbetslag som fick till uppgift att slå sönder kakelplattor, tallrikar och glas för att sedan sätta samman dem igen. Detta förlöjligades av den samtida pressen, och en av stadens mest kända krönikörer beskrev sitt besök vid arbetsplatsen: ”Jag ser 30 personer i full fart med att slå sönder kakelplattor samtidigt som jag ser 30 andra i full färd med att sätta samman dem igen, ta mig djävulen om jag förstår.””
Till min stora förvåning får jag sällskap av en papegoja som verkar vara intresserad av min chokladcroissant. I vår del av världen trodde jag sådana satt i bur. Jag googlar och finner att det bör röra sig om en Munkparakit och att den förutom att leva vilt i Sydamerika även etablerat sig i vilt tillstånd i Europa, i Belgien, Slovakien och Italien, på Kanarieöarna, längs spanska östkusten och på Balearerna, efter att ha rymt från sina burar. Blyg var den inte.
Min bildkavalkad från Barcelona och Spanien får avslutas med dessa sötnosar. Hur lät deras ramsa? Dam, fam, dish? Ole, dole, doff? Vild gissning…

Barcelona, men även Valencia, är städer som imponerade stort på mig. Vilka visioner och vilken framtidstro man måste ha haft och vad pengar det måste ha funnits att förverkliga många av dessa visioner och idéer. Jag har förstått att industrialismen betydde mycket för det välstånd man ser så många spår av idag. Men, ändå. Var kom pengarna egentligen ifrån? Vad var det man var så duktig på? Jag förbluffas över alla fantastiska byggnader och ”vansinniga” projekt man lyckades bygga och realisera. Till skillnad från mina intryck från tidigare besök i Spanien, får jag med mig en bild av ett kulturellt och gastronomiskt Spanien. Min bild av Spanien behöver målas om.

Fast det är väl just det. Många katalaner tycker ju inte att detta är Spanien. Jag kan delvis förstå dem. Det är som olika världar och avståndet mellan de olika världarna förstärks säkert av Madrid-regimens hårdnackade motstånd mot självständighetssträvandena. Istället för dialog blir förbud, våld och åtal det språk man väljer. Det finns de som t o m drar paralleller mellan regeringen i Madrid och Francos regim och våldsapparat. Franco gick ju dock längre. Han förbjöd det katalanska språket, förbjöd all autonomi, fängslade och mördade, inte minst katalaner som lär ha bjudit det hårdaste motståndet mot Franco. Man måste nog förstå de katalaner som ogillar den spanska centralmakten, även om jag också kan förstå strävandena att hålla ihop landet. Som så ofta är det ju inte vad man säger som är det viktiga, utan hur man säger det. Kanske något regimen i Madrid borde fundera över…

Det är lärorikt att resa. T o m omvälvande.

Publicerat

Mallorca

Mallorca
Datum: 2-9 oktober 2022

Jag parkerade bilen 08:30 och 10:20 var jag framme vid UTGÅNGEN till planet. Våga vägra utländska ord, när det finns svenska dito 😉. Då hade jag åkt buss från parkeringen,  promenerat från terminal 4 till 5 för att bussen inte angör terminal 5, bråkat med en incheckningsautomat som inte ville skriva ut BAGAGELAPPAR, stått i kö till den manuella incheckningen och när jag sedan skulle POLLETTERA (fint gammalt svenskt ord 🙂) väskan, hängde sig POLLETTERINGSTJÄNSTEMANNENS dator så att vi fick vandra iväg till en annan disk och starta upp datorn där istället, sedan var det förstås kö till säkerhetskontrollen (dock inte det skräckscenario man hört talas om).

Fast det kunde ju ha varit värre, inte ens två timmar.  Men ändå, nästan två timmar för att i princip inte ha förflyttat sig alls. Om jag hade klivit på ett tåg, hur långt hade jag kommit då på samma tid? Mjölby? Fast, vem vill till Mjölby? Och tåg till Mallorca? Njae, det hade varit lite jobbigt… Under hela resan ombads jag visa passet vid sex tillfällen (!). Borde det ändå inte finnas utrymme för viss förfining av flygplatslogistiken?

Nog med gnäll! Äntligen en bock i rutan på Mallorca. Ön har länge stått på  resmålslistan. Av någon anledning har det aldrig blivit av. För många år sedan säkert bortprioriterat p g a sitt eget varumärke tyngt av grisiga grisfester.

Men, grisfesternas tid är förbi, så nu ska det äntligen bli av. Dessutom skulle jag prova på att resa med Singelresor, ”…för dig som vill resa tillsammans med andra singelresenärer – oavsett civilstånd”. Kul koncept, men kanske i dyraste laget. Vandringsresa dessutom. Inte minst bergen sägs ju vara värda en resa bara de. Det börjar dock inte så bra. Dagen innan avresan meddelade SAS att de ställt in flyget, så istället för att komma fram 10:20 blev det ankomst 19:15, med byte av plan på Heathrow. Där försvann den eftermiddagen vid poolen jag hade sett fram emot. TV-vädret hade ju lovat klarblå himmel och 27°.

När jag får chansen att välja plats själv brukar jag alltid välja att sitta vid gången. Nu var jag nöjd med att den möjligheten inte uppenbarade sig.

Till min glädje fick jag plötsligen syn på min danska favoritö, Anholt. Tänk att vi gick runt nästan hela ön sist jag var där. Att fullborda rundan fick jag ge upp. Min gast hotade med att slå ner mig med första bästa tillhygge, om vi gick så mycket som en meter till. Den korta promenaden efter regnet hade utvecklat sig till en Anholt runt-vandring.
Och inflygningen över London var ju magnifik. Först in över Themsen, Tower Bridge och City och här nu Buckingham Palace och Hyde Park.

Heathrow är sannerligen en stor flygplats. Efter en stund började jag undra om bussen som skulle ta oss från en terminal till en annan snarare var på väg till någon annan flygplats…

Återigen hade jag turen att få fönsterplats. Det var ju fortsatt fint väder och när vi närmade oss Mallorca blev jag totalt överraskad av bergen som plötsligen mötte oss. Såg nästan lite alpliknande ut. Senare fick jag lära mig att den högsta toppen når hela 1447 m ö h och att bergen t o m är snöklädda några veckor under vintern. Då flockas tydligen mallorkinerna i bergen för att känna på snön. De vilda planerna på att anlägga ett skidområde på Mallorca har dock skrinlagts.

Medans vår guide shoppade dagens vandringspicknick, gick jag och dreglade över skinkdisken på Mercadona. Jag fick dock bannor över att ha fotograferat i butiken. Oklart varför detta inte var tillåtet. Innan vi åkte hem gick jag tillbaka hit och köpte bl a de jättegoda oliver vi fick på vår picknick, lite vin och sprayolja. Det senare har jag aldrig sett förut. En sprayburk alltså med olivolja, som man kunde använda till att duscha oljan över brödet eller salladen. Fiffigt tyckte jag.
Första dagens vandring skulle gå till Cala Pi härifrån fyren Cap Blanc. Ingen allfarväg direkt. Kändes nästan som om vi begav oss ut på förbjudet område när vi fick klättra över en mur för att påbörja vår vandring. Knappast en led man hade hittat utan en guide med god lokalkännedom.
Vår guide Trine pekar ut mot Cabrera, en nationalpark bestående av 19 öar och huvudön med samma namn. Begränsat tillträde och kommer man med egen båt måste man ansöka om tillstånd, så att det inte blir för många under en och samma dag. Annars går det utflyktsbåtar från Colonia San Jorge. Enligt Trine oslagbart vackert med fina vandringsleder, fantastiska stränder, kristallklart vatten och så en blå grotta à la Capris. Fast hon tillstod att Blå grottan på Capri kanske var ett strå vassare. Det får bli ett besök på Cabrera vid nästa resa till Mallorca.
Det fanns mycket att berätta om Agaveträdet, men med den störtflod av information som kom från Trine, om än det ena, än det andra, gick det ju inte att komma ihåg allt. Men väldigt speciellt ser det ju ut.
Det var en rätt snäll vandring, även om en del behövde ett handtag emellanåt. Om det hade varit i överbeskyddande Sverige hade man ju kunnat tro att staketet var avsett att hindra människor att komma för nära kanten, men här var det tvärtom avsett för att förhindra inträde på privat mark. Eller var det t o m militärt område?
Torre del Cap Blanc byggdes under slutet av 1500-talet. Längs den mallorkinska kusten byggdes total runt 85 sådana här bevakningstorn som var en del av Mallorcas försvar. Främst ville man skydda sig från pirater från Nordafrika och från angrepp från turkarna (det ottomanska riket).
Alla ville inte klättra upp…
Redan vid inflygningen såg jag en hel del segelbåtar. Undrar om jag någonsin kommer hit på egen köl…
Påminner lite om en del av Gotlands västkust eller om Stora Karlsö. Och varför inte, den havsbotten som är grunden för Gotland sägs ju ha legat vid Ekvatorn för en massa miljoner år sedan.
Vår guide Line hade en kompis från Finland med sig (tyvärr avhuggen i höjd med skuldrorna) för att hjälpa till med picknicken. Även hon hade varit Mallorcabo i större delen av sitt liv och hon pratade även mallorkinska, en dialekt av katalanska. Mitt intryck är att alla skyltar och liknande i första hand visades på mallorkinska och i andra hand på spanska.
Fin naturhamn. På Medelhavsvis lägger man till med aktern mot land, till skillnad från i Sverige där vi oftast går in med fören mot land. Här innebar det att en i besättningen hoppade i vattnet och simmade in till land med aktertamparna.
Efter lunchen skulle vi ner till stranden i Cala Pi och bada, tänkte vi.
Paola var snabb ner i vattnet, så snabb att hon inte hann uppfatta varningarna för brännmaneter. Hon brände sig också med otäcka märken på överarmen, men hon var snabbt omhändertagen av en badvakt som bakade in armen med bikarbonat. Det verkade hjälpa. Det var ena äckliga bruna maneter med rätt korta trådar. Googlar på maneter och finner att det kan ha varit fråga om s k lysmaneter.
Vi andra doppade oss ytterst försiktigt, ivrigt spanande efter dessa otäcka marodörer. Vi fick ägna oss mer åt att sola än åt att bada, eller åt en svalkande öl uppe i byn.
Vårt hotell, Hotell Caballero, låg i badorten El Arenal, en dryg mil sydost om Palma de Mallorca. Det var väl helt OK, om än lite trist. Matsalen och receptionen påminde mig om gamla östeuropeiska turistanläggningar. Rummen var fräscha, men trista. Poolområdet var dock helt OK. Orten stördes av flygplatsen som ligger mellan Palma och El Arenal, så när jag kommer tillbaka till Mallorca väljer jag säkert en annan ort att bo i.

Gårdagens vandring gick sydostvart. Idag skulle vår lilla minibuss ta oss åt nordväst mot Serra de Tramuntana, bergskedjan som följer Mallorcas västkust. Vid Deià skulle vi vandra över bergen till Soller.

På vägen passerade vi även genom den pittoreska byn Valldemosa, känd bl a för att Frédéric Chopin bodde här vintern 1838-39 med sin älskarinna, den franska författarinnan George Sand. Här slutförde han sina 24 preludier, inkl det som går under namnet Regndroppspreludiet. Den vintern var också en av de regnigaste och kallaste på Mallorca och Chopin blev sjuk. De trivdes tydligen inget vidare och lokalbefolkningen lär ha vänt ryggen till åt paret. Måtte helvetet braka lös över byn med ett sådant syndigt leverne inpå knutarna, tänkte man tydligen. George Sand beskriver livet här i boken En vinter på Mallorca.

I en kurva mitt på vägen stannar busen till i dikesrenen. Trots den omärkliga startpunkten för vår vandring kliver vi här in på Gran Ruta 221 som egentligen sträcker sig från Port d’andratx till Pollença. Vi ska bara avverka 11 av de totalt 135 kilometrarna. Jag läser om att många vandrar hela leden och övernattar på vandrarhem eller hotell längs vägen.
Vår allvetande Trine stannar till för en föreläsning om Johannesbrödsträdets frukter. Förutom att frukterna används för så vitt skilda ting som djurfoder och godis, har fruktens frön även använts som motvikter i ädelstensvågar. En carat motsvarar 0,2 g och det är precis vad fröna väger. Carat ska dock inte förväxlas med karat med k som är ett mått för renheten i t ex guld.
Olivträd kan ju se helt fantastiska ut när de bildar ett slingrande nätverk av stammar som ser ut som om de kramar om varandra och ger detta knubbiga intryck. Vi fick lära oss att detta inte var det helt naturliga växtsättet. När man sådde slängde man gärna ner en tre fyra kärnor, så att i alla fall någon av dem skulle ta sig. Ibland tog sig allihopa…

Vilken underbar naturhamn.

Leden går även under namnet Ruta de Pedra en Sec (Torra stenleden) och mycket riktigt, något vatten såg vi inte till, på sin höjd en uttorkad flodfåra. En del av de terrasseringar vi ser och de leder vi går på sägs vara anlagda av morerna som regerade på Mallorca i över 300 år fram till 1229.

Nackdelen med att ha en guide är att jag inte alltid har full koll på hur vi rör oss. Den här gården eller possessio på det lokal språket, tror jag heter Can Prohom. Den ägs tydligen av en fransyska eller Madame som Trine kallade henne. Säger Madame åt en att ta två steg till höger, då tar man två steg till höger. Vi såg fram emot att träffa denna bestämda kvinna, men hon förblev en illusion. Vi fick nöja oss med fransk paj.
Can Prohom
Nu bär det av neråt mot Soller och vi stöter på några av de apelsinodlingar som området är bekant för.
Men också blommande trädgårdar.
La Plaça de la Constitució som det heter på mallorkinska. Mitt emellan kaféborden går spårvagnen ner mot Port de Sóller.
Jag hängde en del med Staffan och Paola.
Onsdag var en ledig dag. Staffan gillade långa promenader och jag och Paola hängde på in till Palma längs stranden. Här ser vi Playa de Palma. En dryg mil var det in till stan och vi var rätt trötta och törstiga när vi kom fram.
Ju längre in mot stan vi kom desto trevligare bebyggelse. Lite funkis här.
Kan detta vara en silkeshäger?
Stadsbilden domineras av den mäktiga katedralen.
Fina små stränder även nära centrum.
Katedralen är en gotisk helgedom från 1300-talet.
Centrum i Palma kändes trivsamt.
Idag museum som visade upp olika tidsepokers boende. Förr säkert ett förmöget hem med den viktiga pation. Tydligen kunde pation tjäna en mängd syften: lekplats för barnen, parkeringsplats för häst och vagn, hysa mottagningsrum för affärsbekanta mm.
Det är inte den kände arkitekten Antoni Gaudí som ligger bakom denna arkitektur. Men, sannolikt var han en inspiratör. Gaudí vistades dock i Palma under tio år, men ägnade sig då åt att renovera katedralen. Är det vackert? Smaken är ju som bekant som baken, men lite halvvulgärt, om nu någon skulle fråga mig.
Då tycker jag det forna Grand Hotel är desto vackrare.
Väderstationen vid Plaça d’Espanya. var ju fantastisk, men i behov av renovering vad det verkar. Uppgifterna den visade verkade vara ”tagna ur luften”.
På Plaça d’Espanya skildes våra vägar för jag ville ta det legendariska tåget till Sóller.
Rundgång. I all kollektivtrafik i Spanien var det fortfarande masktvång. I alla andra offentliga lokaler var det dock OK att gå utan mask. Logiken i det?
Järnvägen invigdes 1912, samma dag som Titanic sjönk. Första tiden var det ångdrift, men 1927 elektrifierades banan, så jag antar att denna motorvagn är från samma år.
Som synes finns det även lite modernare järnvägar på Mallorca. Här följer vi en stund metron ut mot universitetsområdet. Studenterna tycks få bege sig långt utanför stan.
Stopp i Bunyola. I den här byn bodde tydligen Trine med man och en fläskig gris. Grisen kom dottern hem med en vacker dag, ensam och övergiven som den var.
Efter Bunyola bär det uppför mot Serra de Tramuntana och så småningom genom en lång tunnel.
Än ligger spåren kvar, men hur stabilt är det egentligen här?

Hav i sikte. Nu har vi kommit ut norr om bergskedjan.
Jag fattade först inte hur vi kom ner till den nivå som Sóller ligger på, men tåget gör en lång U-sväng på vägen ner. Eller snarare ett upp och nervänt U.
Som sig bör, högst upp den mallorkinska hälsningsfrasen.
Sóller ligger inte vid havet, så för att komma ner till Port de Sóller får man byta till spårvagn. Även dessa rullande museiföremål. Det måste vara en lönsam business. 8 Euros enkel väg och fullsatta tåg.
Blandning av nya och gamla reglage.
Framme i Port de Sóller.
Väldigt charmigt.
Detta verkar vara den förhärskande typen av liten fiskebåt på Mallorca. Kännetecknande är bl a bommen som är lika lång som båten. Hade varit intressant att se båten under segel. Eller är det bara en bom med vars hjälp man får upp näten?
Vattnet såg fint trots att stranden låg i en liten bukt med en hamn. Inga maneter så långt ögat nådde. Äntligen några rejäla simtag.
Tillbaks mot Sóller börjar vi med att följa strandpromenaden.

Åter i Sóller. Kafé-gästerna får dra in benen.
På returen till Palma valde jag den sista vagnen. När konduktören försvunnit smet jag ut på plattformen och kunde njuta av utsikten.
Inne i den längsta tunneln som är ca tre kilometer lång syns ljuset allt mer som en liten prick för att till slut försvinna helt när höjdskillnaden blir för stor.
Den lilla motorvagnen får kämpa på bra med sina sex fullsatta passagerarvagnar.
Den tredje vandringsdagen skulle vi åter upp i bergen, Serra de Tramuntana. Vi startade strax utanför byn Oriente, ännu en by man gärna hade gått och strosat runt i lite, men nu fick vi nöja oss med att bussen åkte in, vände och åkte ut igen.
Trine berättar. Kanske var det om livet vid kolmilorna och deras betydelse för den mallorkinska ekonomin och försörjningen. Kanske berättade hon om steneksskogarna. Steneken var eftertraktad som virke för t ex fartyg och har skövlats så mycket att det är få platser där man stöter på riktiga skogar med stenek. Mallorca är tydligen en sådan plats där steneksskogarna överlevt.
Mallorcas högsta punkt, lite till höger i bild med en kupol på toppen:  Puig Major, 1447 m ö h.
I diset tror jag man kan ana Palma och havet. Det är regn på gång, så pass mycket att Trine ett tag övervägde att ställa in turen. Men, vi bad till vädergudarna och hade tur. Regnet kom, men då satt vi antingen inne på restaurang och åt eller i buss tillbaka till hotellet.

På väg upp mot den gamla moriska borgen Castell d’Alaró.
Trots att vi var högt uppe i bergen och trots att jag hade en ny rygga med rejäl luftspalt mot ryggen, blev det jättevarmt. Läsaren får själv fantisera om hur blöt min T-shirt var innan den åkte av.
Enligt Trine är det gamar vi ser. Ställde man sig vid bergskanten kände man kraftiga uppvindar. Leker de med termiken eller väntar de på ett byte?
Den tyska fotografen lärde oss säga Käsekuchen. Från vänster till höger Sofie, vår guide Trine, Stanley, Pelle, Paola, Ulf, Helena, Staffan, Eva, Martha, Annika, Jonas, Eva och Eva. Ingrid vilar lite längre ner och Mårten var inte med denna dag.

Det fanns gott om söta åsnor längs våra vandringsstigar. Den här åsnan blev dock lite väl intresserad av Helena och började knäppa upp hennes blus.

På vägen ner stannade vi till för lite lunch på restaurangen Es Verger. Bland restaurangens specialiteter fanns bl a get. Jag fegade ur och beställde vad som på menyn hette lammskuldra, men mer såg ut som ett lammknä. Min bordsgranne Jonas var dock lite modigare och beställde get. Jag fick smaka en bit och den var faktiskt jättegod, inte alls så frän i smaken som jag hade befarat.

Efter lunch var det en liten bilväg tillbaka ner mot Alaró, där vår minibuss väntade för transporten tillbaka till hotellet.

Trine var en fantastisk guide. Hon var påläst och kunnig inom så vitt skilda områden som natur, politik, historia och sist, men inte minst, kändisskvaller. Hon berättade bl a en söt historia om hur hon blev inviterad på kaffe av Anni-Frid Lyngstad. Hon hade humor och var dessutom väldigt personlig. De sista två dagarna skulle vi få Carlos som guide. Hur skulle han klara av att leva upp till den nivån? Ribban satt högt nu.

Carlos skulle ta oss runt på mer kulturellt inriktade vandringar och torsdagens vandring skulle ske i Palma. Vi började med den gamla gotiska borgen, Castell de Bellver, byggd på 1300-talet.
Castell de Bellver kan väl fritt översättas med kastellet med vacker utsikt och namnet bar ju syn för sägen.
Det låg många, stora kryssningsfartyg nere i hamnen och det märktes minsann. Betydligt mer folk på stan än när jag var där häromdagen.
Från borgen promenerade vi ner till stan. En bitvis spännande promenad genom vad som såg ut som en kombination av park och ruffiga bakgårdar.
Inte helt enligt bygglovsbestämmelserna enligt Carlos. Byggnaden inhyste ett hotell.
Torrent of Sa Riera. Rätt torr så här under tidig höst, men desto mer vatten efter häftiga skyfall eller snösmältning uppe i bergen. För drygt 400 år sedan drogs kanalen om så att den gick utanför stadsmuren. När kanalen ännu gick innanför stadsmuren orsakade ett häftigt skyfall översvämningar varvid 5000 människor omkom.
Passeig de Sagrera.
Det var tydligen lite av en statussymbol att bygga dessa, på sitt sätt onödiga, men vackra burspråk som ju i alla fall lät lite mer ljus flöda in i vad som ofta verkar vara mörka bostäder. Och så kunde man väl ha mer koll på vad som försiggick nere på gatan, tänker jag.
Parken S’Hort del Rei
Arc de sa Drassana. Långt tillbaka när havet gick ända upp till stadsmuren, var detta inloppet till en hamn.
Palmas stadshus.
En sockerbagare här bor i staden… Fornet de la Soca.
Äntligen tapas på en riktigt mysig restaurang.
Ett besök i katedralen ingick inte i vandringen, men jag smet in här efter lunchen. Väldigt mäktigt och imponerande tänkte jag först. Men, alla dessa påkostade detaljer, t ex svulstiga kandelabrar. Kosta vad det kosta ville eller hur tänkte man? Var det rätt använda pengar?
Sista dagen tog oss guiden och bussen oss upp till nordvästra hörnet av Mallorca. Vi beundrade vyerna från Cap Formentor.

En dödsföraktande bergsget. Vilda getter var det tydligen så gott om att det bedrevs jakt på dem.
Promenad och fika i Port de Pollença och så ett jättesnabbt dopp.
Ett ställe att komma tillbaka till kanske. Carlos hade berättat att denna del av Mallorca dominerades av britter, till skillnad från del av Mallorca där vi bodde som dominerades av tyska turister. Tänk så det kan bli när flockdjur är ute och rör på sig.
I Alcudia kunde man vandra en bit på stadsmuren.

Alcudia var också mysigt. Carlos favoritstränder på Mallorca var de som låg sydsydost om Alcudia. När jag frågade Trine om hennes favoritställen på Mallorca nämnde hon, förutom Alcudia och Pollença (staden, inte hamnen) , Cala Sant Vicenç och Colònia de Sant Jordi.
Sista arrangemanget under resan var ett stopp på vingården Macià batle. Här möttes vi av svenska Camilla och gruppens intresse handlade mer om hur hon hamnat här, än om gården och vinerna. Y claro, el amor!
Så småningom släppte vi det och lät henne prata om och låta oss smaka av vinerna istället. En flaska följde med hem.
En av gårdens kännetecken var att olika konstverk pryder etiketterna.

Ja, hur klarade sig då Carlos? Njae, han försökte vara rolig, men det föll lite platt. Hans engelska uttal var emellanåt rätt obegripligt. Jag tröttnade faktiskt på att lyssna emellanåt.

Hem och packa väskan nu innan sista middagen med gruppen. Det var inte bara en flaska från vingården som åkte ner, utan ytterligare flaskor från Mercadona och stora olivburkar, olivolja mm. Skulle jag klara mig utan övervikt? Icke sa nicke, 25,5 kg i st f max 23 kg, men det bekymrade inte POLLETTERINGSAGENTEN. Hon lät det passera.

Summa summarum var detta en väldigt trevlig resa med nästan lite väl mycket intryck. Det hade faktiskt varit skönt att vila upp sig på stranden i ett par dagar innan hemfärden. Egentligen var vi en ganska heterogen grupp, både vad gäller åldrar och bakgrund, men vi höll ändå ihop bra tycker jag och jag hade i alla fall stort utbyte av en del av mina medresenärer.

Det sägs ju att det går max sex personer mellan varje individ på jorden (utmaningen är i o f s att hitta just dessa sex personer). Låter ofattbart, men med tanke på det borde man inte bli förvånad över att hitta gemensamma nämnare när man gör nya bekantskaper på en resa. En av mina medresenärer visade sig stamma från en redarfamilj som hade köpt sina båtar på Öresundsvarvet, där min morfar var verksam. Min mamma kände väl till familjen och berättade bl a om presenter hon fått av familjen. Samme person visade sig också ha seglat tillsammans med en av de skeppare som ingår i mitt seglingsnätverk. Världen är ändå rätt liten ibland.

Och spanskan? Jättekul att få tillfälle att öva och det gick lite bättre än väntat även om den naturligtvis hunnit rosta en del.

Publicerat

Sensommarsegling

Rutt: Rindö hamn-Gällnö (svajankring Hemfladen)-Sollenkroka-Långviksskär (Smörkobben)-Lilla Nassa-Rindö hamn
Datum : 24-27 augusti

Ytterligare en gång sedan jag kom hem från mina semester- och mingelseglingar förutspådde meteorologerna en period av vackert väder.  Inte vill man sitta hemma då, om man slipper. Jag var beredd på att ge mig ut ensam, de flesta av dem som har semester, har ju börjat jobba och en sondering bland dem som inte jobbar längre visade på en hög nivå av redan planerade aktiviteter. Men, så dök Viveka upp! Hon kunde haka på dag 2. Det är nu fjärde gången Viveka mönstrar på efter att ha seglat med till Finland 2016 och efter två seglingar i Danmark 2018.

Jag kastar loss onsdag eftermiddag, men stannar genast upp en stund. Rindö hamn eller Grenadjärbryggan som den heter på Vaxholmsbolagets språk, får finbesök av gamla ångbåten Storskär.
Ett annat möte som sätter igång tankeverksamheten. Marina läroverkets skolfartyg Älva på väg, mot Gotska Sandön enligt AIS:en. Det var nära att min äldste son Joakim hade valt Marina läroverket. Nu blev det ju ett bra skolval ändå till slut, men tänk vilka seglingar du hade kunnat göra.
Eftermiddagen började lida mot sitt slut, så Hemfladen vid Gällnö fick bli min övernattningshamn.
Ibland känner man på sig att det inte är läge att ligga och dra sig. Jag kikar ut och upptäcker att jag vaknat upp till en förtrollad morgon.
Man kan nästan få en illusion av att det är frost. I själva verket är det riktigt varmt trots att klockan inte hunnit bli sju.
Snart bränner solen bort sjöröken, men miljön är ju inte fy skam för det. På en hel del öar kan man höra får bräka. Från Gällnö hörs istället kor som råmar. Inte lika gemytligt kanske, men ändå en markering att skärgården lever och att det finns en gård på Gällnö som bedriver ett aktivt lantbruk. Ett tag undrar jag om kossorna fått fnatt, men efter ett tag lugnar de sig och låter sig avlösas av kuttrande duvor. Kuttrande duvor sprider lugn och harmoni. I alla fall i mig.
Viveka tog buss till Sollenkroka. Enda möjligheten att plocka upp någon där är att snika sig till en tillfällig plats vid macken, men ingen verkade ta illa upp och jag låg inte i vägen för någon dieselkund.

Viveka påstod visserligen att hon kände sig lite ringrostig, men hon har en hel del seglingserfarenhet och har dessutom varit seglingsinstruktör hos KSSS på Lökholmen. Jag brukar ju alltid tycka att det viktigaste med folk som kommer ombord är social kompetens, att seglingskompetens kommer i andra hand. Men, nu var det faktiskt skönt att ha med någon som man inte behövde  förklara allt för och som dessutom dristade sig till att ha synpunkter på skotning och annat.

Nu har jag glömt bort vilken skuta vi mötte på Kanholmsfjärden, men det gick inte att låta bli att smittas av glädjen ombord. En massa ungdomar som tjoade och tjimmade. – Har ni kul, hojtade jag? – Jaaa, kom svaret. – Fin båt ni har! – Ni med, hojtade jag tillbaka och så gled vi långsamt vidare åt var sitt håll.
Det var inte så svårt att komma överens om vart vi skulle gå. Båda hade vi tydligen Långviksskär på tungan, så så fick det bli.
Vi sicksackade oss runt lite bland öarna och hittade fram till Smörkobben. Oslagbart med en hel ö för oss själva.
20° i vattnet, så många bad naturligtvis. Rätt vad det är när vi ligger och soltorkar på däck hör jag hur det rasslar till bredvid oss. Låter som en båt som slår och jag reser mig upp lite och ser några mörka segel bakom berget. – Va, tänker jag. Någon som kryssar här inne bland kobbarna! En stund senare ser jag på mobilen att jag fått ett mess från Johanna. – Var det du som låg vid Smörkobben? Det borde jag ju nästan ha kunnat lista ut. Johanna var återigen ute och seglade med Göran. Denne Göran som jag inte sett på flera år och som jag först stötte på på Hallskär när vi firade midsommar där i somras. Sedan med Johanna på Lökaön. Därefter såg vi hans båt, Cheyenne, på Ålandsskär. Göran var dock försvunnen. Och så nu, passerade han oss vid Smörkobben. Göran seglar inte riktigt som de flesta andra. Där andra väljer att gå för motor, där seglar han. Ibland har jag undrat om han har någon motor ombord. Eller har den kanske gått sönder? 😉
För många tycks segling vara synonymt med bubbel. Så även för Viveka och denna gång bjöds det på riktig Champagne. Skepparen tackar och tar emot och låter sig väl smaka.
Solen har gått ned, men det är säkert ljust en timma till, men sedan blir det verkligen beckmörkt. Vi låg perfekt för rådande och prognosticerad vind, men jag ser mig omkring och funderar över vad som skulle hända om vinden vred sig eller ökade i styrka. Yppar mina tankar högt: – Här ligger vi långt ute i havsbandet i skydd av en liten ö, omgivna av grundfyllda vatten. Tänk om meteorologerna har fel för sig om vindstyrka och vindriktning?  Viveka: – Äh, då simmar vi över med en tamp till andra sidan.  – OK! Inte värre än så alltså… Undrar om ”vi” innebär att hon erbjöd sig att simma över eller om hon utgick från att detta var skepparen uppgift… Nu låg vi jättebra och vinden följde meteorologernas förutspåelser.
Det skulle blåsa mellan syd och ost, så att vända skutan norrut kändes rätt naturligt. Lilla Nassa blev dagens mål.
Vi kom iväg rätt sent, så den lilla hamnen var rätt full. Men devisen att det alltid finns plats för en båt till stämde även här. Vi nådde inte ändå fram till bryggan, men en vänlig Linjettskeppare erbjöd oss att kliva iland via hans båt.
Det var väldigt länge sedan jag var här, men allt var sig likt.
Istället för yoga- eller träningslokalernas kala väggar är man omgiven av klippor, himmel och hav. Musiken till yogapasset eller den pumpande vansinnesmusiken till träningspasset är utbytt mot den musik som sjön och vinden alstrar.

När jag gav mig ut spådde väderprognosen vackert väder onsdag-lördag, men fullt så bra blev det inte. Onsdag-torsdag var det kanonväder. Fredag-lördag ganska växlande, men fortfarande varmt. Under lördagen avvaktade vi en regnskur innan vi kastade loss. En båtgranne förutspådde regn om 24  minuter! Väldigt exakt förutspåelse! Kollade SMHI, inte en droppe regn i prognosen. Båtgrannen fick mig att gå in på en för mig ny webbsida, regnradar.se. Mycket riktigt. Inom ca 24 minuter regnade det. Vi hade egentligen tänkt stanna ute t o m söndag, men prognosen såg så eländig ut för söndagen, regn och kulingvarning, att vi bestämde oss för att bryta och gå hela vägen hem mot Rindö. Fortfarande tryckande varmt. Vid Grinda lät vi oss släpas efter båten ett tag och sedan fick motorn ta oss hem den sista biten.

Kul Viveka att du med så kort varsel ville och kunde mönstra på igen!

 

Publicerat

Mingelsegling 3

Rutt: Nynäshamn-Rånö (Rånöhamn, Stora Göljan)-Huvudskär (Ålandsskär)-Långviksskär (Sandglokobben)-Svenska Högarna (SXK-boj)-Norrgårdsön (på svaj norr om Yttra Lövskäret)-Rindö hamn

Det var lite svårt att få gastar till den tredje seglingsperioden. Men, för Åsa funkade tiden väl. Åsa seglade med mig på Västkusten för två år sedan.

Åsa må vara en stor personlighet, men hon är inte stor på jorden rent fysiskt. Kanske kan ni föreställa er hur mycket bagage man har med sig om man förvägras passera spärren till pendeln. Av någon anledning fick hon för sig att all skaffning skulle köpas in på Södermalm i stället för i Nynäshamn. Utöver kylväska, dramaten och kassar, hade hon ju dessutom sin vanliga packning. Till slut argumenterade hon sig dock igenom spärren (hur förtäljer inte historien), men hade då missat tåget. Men, som bekant, det går fler tåg. Jag var och mötte henne på stationen i Nynäshamn och inte ens vi två orkade kånka på allt, utan delade upp det på två omgångar. Ett mysterium hur hon fick ombord allt på tåget…

Snabbhet är väl inte något som kännetecknar Åsas personlighet, men efter en del om och men, kastade vi så äntligen loss. Det var härligt väder, men dagen hade börjat lida mot sitt slut, så det blev en kort segling över Mysingen till Rånö där vi lade oss på svaj i solen.

Bubbel är nästan aldrig fel, inte heller då som inledning på en segling…
Jag klev upp tidigt. Åsa sov fortfarande. Jag kokade kaffe och satte mig på fördäck och njöt av den stilla morgonen. Hördes bara några fåglar och så får som bräkte på intilliggande Ängsholmen.
Undrar hur många båtar som lägger sig utanför deras hus varje sommar. Ett irritationsmoment eller ett nöje?

Siktet var inställt på ytterskärgården. Fortfarande härligt väder och bra medvind.

Vid det minimala sundet norr om Utö kom ett krigsfartyg och körde om oss på bestämd kurs ut mot havet. Inte helt överraskande rev det upp stora svall i sundet och det var med nöd och näppe vi kom igenom utan att behöva slå, inte bara förstås p g a att svallen förflyttade oss. Vinden har ju dessutom en tendens att vrida emot i trånga sund.
Även denna gång fick vi segla Sadelöga förbi. De välsvarvade klipporna må vara förföriska, men naturhamnens läge i kombination med sydlig vind kan vara lite avtändande.
Vi fick sikta längre ut. Huvudskär kanske?
Jodå, men inte jättegott om platser mot huvudön Ålandsskär där en fyrtiofots segelbåt kommer in. Väderprognosen hade spått högtryck under flera dagar, så det var dessutom många båtar ute, men vid en klippa jag känner sedan tidigare var det ledigt.
Är man många ombord kan man ju annars lära sig av denna franska besättning. Först undrade jag vad tusan de höll på med. Vågade de inte hoppa iland från båten? Det gjorde de nog, men det var grunt och två personer rodde iland, fäste förtöjningarna på berget och rodde sedan ut med ändarna till båten. Hoppa iland gick ju inte sedan. De fick ro in en liten bit, men de var i alla fall landförtöjda. Så kan man också göra. Det vet jag inte om jag sett någon göra förut i Stockholms skärgård, däremot i Medelhavet varifrån de kanske tagit med sig denna vana..
Det var nog inte mer än tredje gången i år som grillen kom fram. Vad har hänt med detta obligatorium? Är det alla vegetarianers fel tro? Nu finns i alla fall grillen med ombord igen. Seglar man utomlands eller söder om Blekinge eller Bohuslän så ligger man ju mest i gästhamnar. Inte lika mysigt att grilla då, så grillen har fått samla damm hemma några år.
Nu blev det en tillfällig dipp i vädret. Inte lika soligt och vinden tilltog. Vi tränade och gick sedan en promenad runt ön och till byn. Prognosen talade om vindar upp till 13 m/s!  Båtarna försvann i rask takt och det kan nog ha blivit lite oroligt för dem som var kvar.
Inget smakar så gott som förbjuden frukt. Visserligen bär, men de var nog bland de godaste björnbären jag smakat.

Med fortsatt  sydliga vindar var det bara att surfa norrut. Vi gick in i Söderfladen eller Söderöfladen som jag trodde att den hette och rekade, men där var det oroligt och blåsigt, så vi fortsatte norrut för bara förseglet, upp mot Långviksskär. En snäll motorbåtsskeppare vinkade in oss till en klippavsats på Sandglokobben. Märkligt namn, Sandglokobben. Inte ett sandkorn så långt ögat når. Jag försöker slå upp ön i Anders Källgårds ”Sveriges öar”, men för obetydlig för att nämnas där, så namnet får fortsätta att vara ett mysterium.

Man kan nog ana på bilden att det blåser rejält ute på fjärden.

Innan vi hade lagt fast, drev vi runt en del innan alla tampar och fendrar var klara. Pang! En undervattenssten i det område som var markerat 3-6 m. Börjar fundera över vilken precision det är i positionsangivelserna. 20 m norrut skulle det vara grundare enligt kortet. Upptäckte vi en outmärkt sten eller var vi i  själva verket i det område som var märkt 0-3 m 20 m norrut jämfört med den position gps:en markerade? Eller var det ett exempel på att positionen var korrekt, men kortet förskjutet?

Princess-skepparen berättade sedan att han gått med i en stegtävling tillsammans med några kompisar. Han kämpade tappert runt ön, vilket såg lite kul ut. Han slog nästan knut på sig själv. Morgonen därpå bekände han att han förlorat stort dagen innan. Undra på det, när bara denna minimala kobbe, med diverse hinder dessutom, stod till förfogande för steggenererandet. Han verkade resignera och gav sig ut på sin SUP istället. Ser kul ut. Numera tycks ju var och varannan ha en uppblåsbar SUP med sig. Ska jag kasta ut en av cyklarna och kasta in en SUP istället tro?

Vi vaknade upp till en underbar morgon, men kunde ana att det inte var lika lugnt utanför vårt skyddade tillhåll.
Det är stressigt att ha semester. Man vill ju dricka en lång kaffe, träna, bada, soltorka på däck, äta morgongröten… Det tar sin tid att komma iväg och plötsligt är vi enda båten kvar.

Sydliga friska vindar och så småningom började vi undra vart vi skulle ta vägen. För en gång skulle gled jag förbi Bullerö utan att behöva kryssa i det smala sundet. I ett förlupet ögonblick råkade jag nämna Svenska Högarna. Åsa nappade lika direkt som jag ångrade vad jag hade föreslagit. – Det är långt ut. Vi kommer att komma fram sent. – Det är ont om bra tilläggningsplatser så vi kanske får gå tillbaka in mot land och då kommer det att bli ännu senare innan vi kan lägga till. Ingenting bet. Åsa stod på sig.

Så vi tog sikte på Svenska Högarna och drog oss öster om Sandhamn där vi siktade detta tjusiga skepp, den över 100 år gamla Shamrock. I bakgrunden syns Grönskärs fyr. Jag läser på Wikipedia att Shamrock är en galeas. Jag har aldrig lärt mig de olika beteckningarna för skutor, men läser vidare att en galeas är en typ av skuta som vanligtvis har en ketchrigg, d v s en stormast och en mesanmast och med en mesanmast som då är placerad för om rodret. Så var det med det. Till min förvåning läser jag också att Shamrock förvärvades av Birkagården 1969, d v s samma Birkagården där min dotter gick på folkhögskola i två år och spelade klassiskt piano. Bred verksamhet. I alla fall då.
Det tar ett bra tag innan Svenska Högarna börjar dyka upp som svaga, vågiga hack i horisonten.

Åter till seglingen. Om man tänker sig en rak linje västerut från Svenska Högarna, så hamnar man efter 38 sjömil i Täljöviken, där jag bor. Ögruppen ligger alltså långt ut. Och då är det också fågelvägen. Flyger man inte utan seglar, blir det betydligt mer kringelikrokigt. Den största ön, Storön, sägs vara Sveriges mest isolerade, bebodda ö och ögruppen är en av de ostligaste utposterna i Stockholms skärgård. Vi blev invinkade av en annan skeppare, men efter att vi förhöjt (vid det som kallas Getryggen på Storön) upptäckte vi dock att vi stod på grund. Någon försökte få oss att tro att vi kunde gå in i sundet och lägga oss vid en brygga, men aldrig att jag går in där med min båt. Möjligen skulle jag utmana ödet om det var kav lugnt. SXK-bojen var dock fortfarande ledig, så den fick det bli.

Till slut kan vi pusta och njuta av solnedgången i havet. Utöver Gotland med kringliggande öar tror jag Svenska Högarna är den enda platsen längs ostkusten där man kan få se solen gå ner i havet. Horisonten bryts bara av några skärgårdsöar. Gillöga ligger ju närmst, men är lågt. Kanske är det Stora Nassa som ”stör” den obrutna horisontlinjen.
Några timmar senare och solen lyser upp från andra hållet igen.
Efter morgongröten gjorde vi en matsäck och rodde sedan in. Jag är så glad att Åsa stod på sig.
Det är 12 år sedan jag sist var i land här och då med de här två donnorna, min dotter Malin och hennes kompis Teres och inte att förglömma, skeppshunden Tonic.
Ännu idag uppmuntras barn som besöker informationsboden att göra teckningar som man får sätta upp på väggarna. Malins och Teres alster fanns dock inte kvar 🙁 Som synes var de då tretton år.
Inget fyrbesök den här gången. 2 x 50 kr för att klättra upp de få trapporna kändes inte motiverat. Utsikten var fantastisk som den var. Fyren är den enda s k Heidenstammaren i Stockholm skärgård.
Bara horisont och glittrande hav. Vilt och vackert.
Jag funderar över hur mitt CV skulle stå sig om tjänsten som förvaltare skulle utlysas. Nja, jag skulle nog stå mig slätt. Men, tänk att leva här ett helt år. Det vore en fantastisk upplevelse, men säkert också en utmaning. Lätt att idyllisera livet ute i havsbandet en sådan här vacker dag.
Jag fick bekräftat att sundet inte var för oss. Smal ränna in som mäter 2,2 m. Min båt ska sticka 2 m, men när jag mätte en gång tyckte jag det snarare pekade på 2,1 m. Lite för lite marginal i mitt tycke.
Ibland vill man bara frysa tiden fastän, eller hur blir det, tack vare kanske, när det är så här varmt och skönt.
Som en extra bonus hittade vi dessutom sköna fina hällar att sola på och bredvid fanns en bassäng det bara var att hoppa rätt ut i. Lätt att ta sig upp igen.
Fast Åsa ville inte upp i första taget.
På senare tid har jag som regel begränsat antalet gastar till tre. Men, så har jag några fripassagerare som jag inte blir av med. Det ser ju ut som om man är värsta bryggseglaren. Jag låter en och annan spindel gå på plankan, men det finns uppenbarligen alltid någon kvar som vill spinna sin väv.
Avfärden blev fördröjd en timma då Åsa förlagt en tröja någonstans på ön. Det hade det goda med sig att vinden hann vrida mot nordost och vi slapp kryssa och jag därmed vågade mig in i norra Gillögaskärgårdens grundfyllda vatten. Trots rätt lugna förhållanden kändes det skönt när vi väl var igenom.

Vi rundade södra Stora Nassa och norra Möja och på Möja Västerfjärd blåste det naturligtvis som vanligt. Har ni hört det förut? Målet för dagens förhållandevis långa segling blev Ladviken i Lådnaarkipelagen.

Men, där blev det cirkus och det var jag själv som iklädde mig rollen som cirkusdirektör. Vi provade först några landförtöjningar, men de som fanns kvar var antingen för grunda eller riskerade att bli vindutsatta. Många av de andra båtarna hade väl redan konstaterat samma sak och lagt sig på svaj. Fram och tillbaka mellan de uppankrade båtarna vars besättningar uppmärksamt betraktade vad vi höll på med. Vi får väl också lägga oss på svaj, tänkte vi, fast det var ju lite trångt. Man måste ju få plats att snurra runt en del.  Till saken hör också att mitt ankarspel låter en del. I den här viken tyckte jag dessutom att oljudet ekade extra mycket. Snabbt och smidigt vill man få ner ankaret så att det blir tyst igen. Blev det så? Icke!

Ner med ankaret. Hur mycket kätting var nu ute? Jag har färgade plastpluttar som markerar hur mycket jag lagt ut, men de börjar bli så smutsiga att jag lätt missar dem när de rasslar förbi. Jaha, men nu blev det nog onödigt mycket kätting. Upp med lite igen. Nytt eko av Aquilejas ankarspel. Sedan tyckte jag att vi kom lite väl nära andra båtar. Upp med alltihopa. Nytt oväsen. Iväg mot ny plats och ut med kättingen igen. Samma sak igen, justering av kättinglängden och nytt oväsen. Men, vad nu då? Inget fäste!? Mycket ovanligt i mellanskärgården, där bottnarna så gott som alltid är leriga. Upp med ankaret. Behöver jag påpeka att vi ånyo förde oväsen? Inte bara ankaret kom upp, utan även en tjock elkabel. Upp och ner med ankaret ett antal gånger (= oväsen) för att försöka komma loss från den fördömda kabeln.

Längst in i viken fanns en varningstavla för kabel, men enligt sjökortet var den enda kabeln som fanns, en luftledning längst inne i viken. Det fanns förvisso en enslinje som nog gick ungefär som kabeln, men jag har hittills bara sett enslinjer som visar fri väg. Var detta något annat påfund? Syftade varningstavlan på land i själva verket på en sjökabel och inte på luftledningen? Väldigt förvirrande. Nu fick jag i alla fall nog och tänkte inte bjuda på vare sig mer förödmjukande underhållning eller störande av kvällsfriden. Vi gick inte så långt, bara runt hörnet. Vi droppade ankaret direkt. Bra längd på kättingen, bra fäste och gott om svängrum, vid första försöket. Puh! Hemma får jag ett infall och kollar på Eniros sjökort. Kunde det vara så att mitt kort var för gammalt? Men, nej! Ingen kabel där heller. Mysteriet med den outmärkta kabeln får fortsätta att vara ett mysterium.

Förankrade och äntligen läge för middag. Jag konstaterar att vi är tillbaka i mellanskärgården. Det var några veckor sedan. Skogbevuxet. Inte lika vackert. När vi vaknar hör vi mistlurar i bakgrunden. Dimmigt? Ingenting vi märkte av, tvärtom blev det en kanondag och med lite sol blev även de skogbevuxna öarna vackra.

”Kors vad det vimlar av segel idag. Är det kappsegling, nej det är lördag.” Det visade sig vara både kappsegling och lördag. Icke desto mindre var det många båtar ute och de flesta var på väg ut, emedan vi var på väg in.

Den sista distansen hem brukar ofta kännas som en transportsträcka. Idag var det ren njutning. Kändes ändå lite vemodigt att vända hemåt i det fina vädret, men också lite skönt att få komma hem. Sista planerade seglingsdagen denna sommar, men skärgården finns ju kvar och seglingssäsongen pågår ett bra tag till.

Tack Åsa för det glada humör du tog med dig ombord och tack för att du tog mig ut till Svenska Högarna. Det hade inte hänt utan dig ombord.

Publicerat

Mingelsegling 2

Rutt: Nynäshamn-Järflotta (Skvallran)-Gotska Sandön (norra stranden)-Gotska Sandön (västra stranden)-Gotska Sandön (Las Palmas)-Fårö (Lauterhorn)-Nåttarö (Östermarsfladen)-Nynäshamn
Datum: 30 juli-7 augusti 2022

Inför den nya besättningens ankomst undrade jag över om jag skulle kunna locka dem att gå till Gotska Sandön. Funderade lite över hur jag skulle lägga upp det för att det skulle låta lockande, men det visade sig vara förspilld tankemöda. Gotska Sandön? Ja! Jättekul!

Vem var det då som kom ombord? Robban och Anna-Karin. Förutom mina barn har nog inga återkommit så många gånger som de. Första gången Robban var med, var i Lysefjorden i Norge 2019. Året därpå hade han med sig sin nyfunna Anna-Karin. Borde vara femte påmönstringen för Robban och fjärde för Anna-Karin. En ny bekantskap blev Lollo. Nybörjare på segling, men med motorbåtsvana.

Lite oklart om vi skulle nattsegla eller sova innan vi gick över. Det blev sova och ställa klockan på 04:00. Vi lämnade dock Nynäshamn och gick direkt söderut mot Järflotta och Skvallran. Ny bekantskap för mig.
Rätt skyddat, men havet väldigt närvarande.

05:10 lättade vi ankare efter att äntligen ha fått bort en jättestor sten från ankaret. Om det bara var den vi satt fast i får vi vara glada över att vi var lyckligt ovetande om detta.

Det var en härlig överfart i bra fart och solsken. Enda smolket i glädjebägaren var att Anna-Karin blev sjösjuk. Scopoderm-plåstren som fungerat förut, bet inte längre.
Sju timmar och femton minuter senare var ankaret droppat utanför norra stranden på Gotska Sandön. Inte en segelbåt i sikte. Hade vi missat någon stormvarning tro? Nej då, så småningom blev vi några fler.

Jag hoppade omgående i plurret och beredde mig på en mindre köldchock. På Ålö senast var det ju bara 17 grader. Istället var det här, mitt ute i havet, nästan bassängvarmt, 20 grader.

På Gotska Sandön måste man ligga på svaj, så man får ta sig in till land med jolle. Utombordaren fick vi inte igång, så det blev till att ro in.
Underbart att bara få lägga sig ner och njuta av sol och vad. Men, vad nu? Det var något som störde bilden. Små flugor som bets.
Vi vandrade bort en bit och så var det problemet ur världen.
Stackars Anna-Karin, som precis börjat hämta sig, blev återigen dålig, bara av att det gungade lite när båten låg för ankare. Var det något fel på hennes sjösjukeplåster eller vad skulle man tro?
Swoosh. Han höll på att skrämma slag på mig när han rundade mig i sittbrunnen. – Oj, var kommer du ifrån, hann jag få ur mig. – Nynäs! Rekord för dem här båten! – Wow! Grattis, hojtade jag tillbaka. Sedan var han inne vid stranden och verkade ha bråttom att uppsöka en buske. Det var ju bara en Hobie Cat-liknande jolle. Lite galen? Eller är det bara vad vi tänker som tycker det är ett äventyr att gå till Gotska Sandön med en fyrtiofots segelbåt?

Vinden vrider och har sig, så morgonen därpå bytte vi till västra stranden. Efter att ha rott alla iland särade vi på oss. Lollo skulle till någon slags portal i ett dataspel och vi andra fortsatte mot Säludden. Vi stannade till lite i byn och pratade med en besöksvärd. Kommer man inte hit med egen båt kan man ta en liten passagerarbåt från antingen Fårösund eller Nynäshamn. Man bor enkelt och får ha egen mat med sig. Det är dock  fortfarande fjärran från känslan av ett turistställe.

– Det luktar tjära! – Jo, vi har just tjärat om ekan där borta, berättade besöksvärden. Ekan är byggd på Ösel och med den tog sig alldeles för många estniska flyktingar över Östersjön under andra världskriget. Inte ett äventyr man avundas dem.
Det ursprungliga kapellet byggdes 1894, men brann ner, så denna version är från 1950. Men, från fösta början, varför byggdes det överhuvudtaget? För de fem-sju personer som skötte fyrarna och deras familjer? Kapellet hör till Fårö församling.
Naturen påminner lite om den på nordöstra Fårö och går man i skogen känns det som ett jättelikt Ullahau (skogbeväxt dynområde mellan Sudersand och Ekeviken).
Seglar man är man lite bortskämd med att se säl då och då och emellanåt i stora kolonier, så att få se tre sälar genom titthål i ett plank var ingen kioskvältare direkt. Upptäckte att jag har något gemensamt med dem. Emellanåt ägnar sig även de åt yoga, men det ser nog något graciösare ut än när jag går in i motsvarande positioner.
Men, jag misströstar inte. En härlig promenad i vacker natur och på underbara stränder.
Egentligen byggdes detta hus 1823-24 av Petter Gottberg som ett jättestort lambgift. Här skulle utegångsfåren utfodras och kunna söka skydd vintertid. Gottberg har dock ett rykte som Östersjöns siste sjörövare och enligt sägen ska han ha ridit längs stranden med en fackla för att lura förbipasserande fartyg att ett skepp var i nöd. När fartygen då ändrade kurs och strandade på Sandön ska Gottberg ha lurat in besättningarna i lambgiftet för att sedan skjuta ihjäl dem genom de smala fönstergluggarna. Därefter var det bara att i lugn och ro ut och plundra fartyget på lasten. Vad som är sant är det tydligen ingen som vet. I Fårö kyrka finns en tavla föreställande Gottberg i kyrkans skamstock när han 1817 dömts för att ha plundrat den tyska skonaren Cerberus på bl a sprit, fläsk och läder. Också det enda brott han faktiskt fälldes för. En historia som blivit stoff för bl a en film med Sven Wollter i huvudrollen. Man fuskade dock och spelade in delar av den på Fårö. Norsta Aura har jag för mig. Jag minns hur vi såg Wollter vanka av och an på stranden mumlandes repliker och hur man lagt ut räls som filmkamerorna åkte på.

Kioskvältare var det dock att komma tillbaka till den västra stranden där båten låg för ankare. Nästan ointagligt vackert att komma fram till strandkanten högt upp och skåda ut över ett spegelblankt hav och den vackra stranden.
Har man bara lite tur med vädret ligger paradiset nära.
Vad jag inte visste då var att båten man anar i bildens övre högerkant var Johan Gustafssons. Jag och Johan har charterseglat en del tillsammans och förutom en massa Linjetter som han byggt själv har han också en Fantasi 44 som han var här med. -Jag hade tänkt ro över efter maten, men ni försvann ju. Jo, så var det. Återigen skulle vinden vrida och vi sökte oss tillbaka mot norrsidan och Las Palmas. Så heter faktiskt en av stränderna. Johan låg kvar och rapporterade om att det rullat rejält på morgon, vilket lett till ett tidigt uppbrott. Fast nu var ju egentligen Robban och Anna-Karin huvudmotivet.

Bättre än Medelhavet. Foto: Anna-Karin

Handdukar och badkläder på tork. En doft av sommareftermiddag. Foto: Anna-Karin
Dags för en siesta. Foto: Anna-Karin
Innan middagen hann vi med att sola, bada, simma och äta middag. Jag njuter så det knakar av den underbara upplevelsen. Känns lite overkligt. Försöker ta tag i vad jag är med om och stoppa in det i ett litet paket. Tänk om man kunde packa upp det mitt i novemberrusket och känna hur värmen och intrycken från den undersköna naturen sprider sig i en.

Åter så till Las Palmas och morgonen därpå. I ärlighetens namn kände även vi av lite dyning, men vi fick nog ändå rätt bra skydd där vi låg. Vi satte också segel så småningom och gick söderut via Sandöns ostsida. Inte så vanligt att gå där…

Skönt på däck.
Vi rundade ön så sakteliga och visst började det blåsa spinnakervind? Upp med blåsan! Men, väl runt ön vred sig vinden, så den gjorde ett ytterst kort gästspel. Istället fick vi upp Code 0-seglet som gav oss lite extra kraft och fart ner mot Fårö.

Anna-Karin hade fått låna akupressurband som man fäster på handlederna, men inte heller de hjälpte mot sjösjukan. Hon började nästan ge upp och fundera över om hon orkade fullfölja seglingen. Men, med stadig mark under fötterna är det lätt att glömma vedermödorna…

Lauterhorn, Fårö.

Underbart, tyckte jag, att återigen vara på Fårö och i denna min favorithamn, Lauterhorn. Jag överraskas över att alla inte delar min förtjusning över platsen. Ingen glasskiosk, långt till affären, primitivt, toatömningsanläggning nära (den nya) badplattformen, spindelväv mm, lät det från besättningen. Det slår mig att jag hört liknande kommentarer från en polsk besättning, tror jag det var: – Värdelös hamn. Ingen supermarket! Och jag som uppskattar Lauterhorn för just det avskalade, det karga, det autentiska och för lugnet. I mina ögon är det bara ett litet paradis. Men, Robban kommenterade lite senare att jag efter hand hade öppnat ögonen på honom och kanske är det så, att ta in Fårö med alla sinnen tar lite tid. Jag minns själv mitt första besök på ön, mitten av åttiotalet. Överreklamerat, var min slutsats

Men, något störde upplevelsen. Förutom alla husbilar som ökat i antal de senaste åren var det också en väldig massa vanliga bilar parkerade bortom de gamla fiskebodarna. Det är Raukloppet, berättade en gotländska.

Dagen därpå valde vi bort alternativet att springa, utan cyklade. De fina stränderna och affären ligger en bra bit bort.

I byn Lauters en bit upp från hamnen kan man hyra cyklar. Två har jag ombord, men två till behövde vi. Cykeluthyraren är en genuin Fåröbo. Med sitt långa hår ser han nästan ut som en hippiebonde.

Det slumpade sig så att min äldste son Joakim och hans lilla familj anlände till Fårö samma dag som vi. Min före detta frus familj hade hus i Ekeviken, så jag har tillbringat 25 somrar på Fårö och för barnen har somrar varit liktydiga med Fårö. Joakim har nu för tredje året i rad hyrt grannhuset till ”vårt” hus och skulle vara här en vecka. Just på väg från cykeluthyrningen mot Fårö kyrka överraskade han oss med att hitta oss ute på en runda med sin grushoj. En stund senare var han försvunnen. Vi trampade vidare i ett något lugnare tempo och ägnade oss åt lite sightseeing.

Fårö kyrka.
Ingmar och Ingrid Bergmans gemensamma grav.
Gamla vägen.
Jag försökte också förklara hur man får en illusion av att komma närmare himlen mitt på ön. Tror inte någon förstod vad jag menade. Just på den här bilden är det ju svårt att tro att det var en väldigt intensiv biltrafik på huvudvägen. Men, jag har faktiskt aldrig sett så många bilar på Fårö. Vart är alla på väg?
Hit kanske. Längsta kön jag sett för att få äta Taticreperiets pannkakor. Idag är Kuten kommers. I början var det svartklubb och vi var där och lyssnade på Pugh Rogefelt. Innan Pugh och hans musikanter äntrade scenen underhölls vi av en eldslukare som var nära att tutta fyr på hela stället. Åtminstone kändes det så och jag minns att jag oroligt började leta efter de icke existerande nödutgångarna. Tillbaka till nutid. Vi ställde oss inte i kön, utan åkte vidare till Fårögården för att få lite lunch.
Skrotbilarna blir allt rostigare och på den gamla SJ-bussen skyltad Sudersand hade taket rasat in.
Innan vi kom till Fårögården försökte vi oss även på att få lunch på Gåsemora gård. Men, restauranten uppgavs vara sommarstängd. Hur tänker de då? Jag tänker också, när jag ser den här bilden, att cyklarna inte ser mycket ut för världen. Men, med hårt pumpade däck tar man sig fram förvånansvärt lätt. Foto: Anna-Karin
Sudersandsbion lever fortfarande. Här hade en del av Bergmans filmer premiär. Nu visades Göta Kanal – kan väl knappast bli en större kontrast till Bergman. Jag törs knappt medge att jag aldrig varit på bio här. Förstod inte lockelsen när möjligheterna kom på tal, vilket jag ångrar nu.

Gamla Konsum är sedan länge omvandlat till bageri, Sylvis döttrar och under högsommaren ringlar sig kön lång. Det var bara att bita ihop och ställa sig i den. Vi skulle på fika hos Jocke.

Innan dess hann vi med lite sol och bad på Ekevikens strand.

Kul också att stöta på gamla grannar, Olle och Jenny och deras ene son Albin med flickvän.

Joakim och Linnea hade gäster, Andrea och Svante, så det blev en kort fika. Det var Andrea som sammanförde Joakim och Linnea.
Och så lilla myspysan. Farfar mutar med bulle.
Tre generationer. Foto: Anna-Karin
När Anna-Karin tog den här bilden var hon förmodligen omedveten om vad mycket den här vyn står för: Längtan till stranden och havet, morgondoppet före kockan nio när nästan alla badade nakna, en ny heldag på stranden, alla förväntningar om sol och värme och avkoppling, lunchmätt och redo för ännu ett strandpass, lata sommardagar med förväntansfulla barn…

Dags att cykla tillbaka mot båten, men först lite bunkring på ICA. Lollo började få nog av cyklandet och valde raka vägen mot båten. Vi andra körde upp mot Langhammars och vägen förbi bl a Helgumannens fiskeläge och Digerhuvuds raukområde.

Vår gamla hund, Tonic, var en synnerligen klok hund. Ibland slog det dock slint. När han tvingades ut på en brygga, betraktade han de minimala springorna mellan bräderna med stor skepsis. Uppenbarligen rädd för att ramla ner emellan dem, så fort gick det inte. Jag undrar hur han hade tagit sig an en färist.

Helgumannens fiskeläge. Fantastisk utsikt över havet med solen på väg ner. Enligt Robban hade vi cyklat lite drygt fyra mil den dagen.

Morgonen därpå vaknade jag något stel. Skönt med lite yoga och ett efterföljande dopp. Lollo hade fått nog av cykelsadeln, men vi andra ville iväg och bada.

Först lite båtunderhåll. Foto: Anna-Karin

Det skulle bli en strålande dag. Jag föreslog att vi skulle gina över hedarna. För säkerhets skull adderade jag en lite brasklapp, att jag nog hittade bäst i motsatt riktning och förberedde även mina medcyklister på att vägarna mest var av karaktären traktorvägar.

Anna-Karin efter en stund, med ett skeptiskt tonfall: – Varför kör vi egentligen den här vägen? Är det för att det är roligare?  I nästa andetag: – Vad fint det är här.
Att det visserligen finns en ras som heter Gotlandsfår, men att det inte finns några får på Gotland var tydligen en nyhet för mina medcyklister. Lamm och lammungar ska det vara.
Det gällde att hålla god min, fastän jag började tvivla på att vi var på rätt väg.
Och mycket riktigt, inte kom vi riktigt som jag hade tänkt det. En liten nordlig omväg gjorde Anna-Karin ännu mer skeptisk. – Kan vi inte hitta en riktig väg nu? Istället följde en skogsstig med spindelvävshinder. Så småningom kom vi dock på rätt spår igen så att vi kunde trampa på mot dagens mål.
Äntligen framme. Visst vill man i? Foto: Anna-Karin
Barfotafötter i varm sand. Finns det något somrigare? Foto: Anna-Karin.
Norsta Aura är nog den finaste stranden på Fårö. Kanske en av de finaste stränderna i Sverige? Så länge det i alla fall inte är algblomning, kristallklart vatten och så fin sand, lugnt och gott om plats. Robban var mer krass. – Syftet är väl att ta sig ett dopp. Det gjorde väl inget om det var dubbelt så mycket folk här och Lomma och Ribban dög väl lika bra… Jag höll nästan på att tappa öronen. Vad säger han? Tillbaka i båten modifierade han sig dock något: – Det var en jättefin strand du tog oss till! Ja, vad ska man tro?

Robban och Anna-Karin blev mätta på strandlivet och längtade efter glass. Jag tror kanske det fanns en dos av flyktbeteende också. Han vill säkert lura ut oss i Fårös vildmarker igen, tänkte de nog. De tog det säkra före det osäkra och valde asfaltvägen tillbaka till båten. Jag låg kvar ett tag och sög ut så mycket det gick av högsommardagen.

Den här gången skulle jag ta mig raka vägen över hedarna. Nu körde jag ju åt rätt håll och hittade. Eller hur? Mitt självförtroende vad gäller Fårögeografi fick sig en rejäl knäck. Jag trodde nog att jag varit runt på alla Fårös kostigar.

Ack så fel jag hade. Jag kom helt åt helskotta. Så här i efterhand kan jag tydligt (?) se var jag tabbade mig. Men, att köra vilse ger nya upplevelser och det är bara att fascineras över vad många hus och gårdar det finns mitt ute in the middle  of nowhere.
Efter tre nätter på Fårö var tanken att under fredagen gå tillbaka till fastlandssidan. Såg helt OK ut vindmässigt. Lördag däremot skulle det blåsa kuling och dessutom bli kryss. Så båten förbereds inför avfärd, vilket bl a innebär att vattentankarna ska fyllas och däck och sittbrunn spolas av så att all, nåja, nästan all Fårösand får stanna kvar där den hör hemma. Fast, här ser det ju snarare ut som om vi vattnar havet. Lite over kill. Foto: Anna-Karin

Det visade sig dock att jag gjort det lite väl enkelt för mig när jag bara kollat vindprognosen. Är det något jag tycker är obehagligt så är det att drabbas av åska ute på havet. Och just åska ingick i prognosen för fredagen, insåg jag sent omsider. Vi började fundera över att nattsegla tillbaka. Vi gick och la oss för att vila lite för att avvakta en uppdaterad sjöväderprognos vid tiosnåret. Men, nä. Och det räckte egentligen att titta ut för att komma fram till att det inte var något lockande alternativ att ge sig av under natten. Vädret hade verkligen tagit en vändning. Himlen var kolsvart och det tjöt i riggarna av vinden. Istället gick vi och la oss igen och jag ställde klockan på sex för att återigen få en uppdaterad prognos. SMHI:s prognos är ofta lite för grov, men enligt Windy-appen kunde det bli ett fönster i åskovädret som vi skulle kunna slinka ut genom om vi kastade loss framåt kl tio. Hade vi lite flyt skulle vi då hinna över tills nästa åskfront tog vid, vid niotiden på kvällen. Jag burrade ner mig och snart nog hördes en åskknall. Jag betalade för premium-versionen av Windy, så att jag fick tätare uppdateringar. Vi förberedde båten för att kasta loss och inväntade nästa prognos. Budskapet var detsamma. Förtöjningarna lossades.

Hej då Lauterhorn! Vi ses säkert snart igen. Kul med den nya badplattformen! Foto: Anna-Karin
Lollo och Helmut (autopiloten) håller koll.
Bäst att vara förberedd. Livlinor och åskledare i beredskap. Livlinorna kom väl till pass, men åskledarna behövde vi aldrig använda.
Hyfsad fart över. Vinden varierade, men aldrig något bleke och i någon surf kom vi upp i över tio knop. Det hade börjat skymma och lanternorna var tända när vi drygt elva timmar efter det att vi kastat loss från Fårö droppade ankaret i Östermarsfladen vid Nåttarö. Någon åska hörde vi aldrig av.
Vilken scenförändring. På morgonen drog vi upp ankaret och vimsade runt lite grann innan vi till sist knödde in oss vid bryggan, utan att någon verkade ta illa upp. Tvärtom var alla väldigt hjälpsamma.

Det är inte utan att en havsöverfart tar lite på krafterna. Jobbigt att sitta still 😉 Så, det var skönt att slappa med sol och bad ett tag. När jag till slut blev rastlös och kände för att röra på mig hade båtens övriga besättning redan givit sig ut på olika äventyr på ön. När jag rannsakar mitt minne har jag nog inte varit runt på Nåttarö sedan jag seglade på åttiotalet. Kände vagt igen mig efter det att jag tagit mig in på ön en bit. Ångrade mig nästan direkt att jag inte plockat fram en cykel. Jättefina cykelvägar.

Vad nu? Hade man i hastigheten stavat fel när man tillverkade skylten till Nåttarös hamn? Nä, tydligen förekommer båda stavningarna. Man kan väl gissa att Nåtarö är av äldre datum.
I hamnen fanns tänkvärda och oroande budskap. Visste ni t ex att Östersjöns medeldjup är 51 meter? Det kan jämföras med Medelhavet vars medeldjup uppges vara 1500 meter. Och vi som tycker att Landsortsdjupets 458 meter låter svindlande… På ytterligare ett plakat visas hur de syrefria bottnarna fortsätter att breda ut sig, trots alla reningsverk som byggts under de senaste åren.
En besöksvärd inspirerade mig att knalla iväg mot öns södra udde. Naturen var en blandning av allt möjligt: parkliknande ängar, vad som såg ut som urskog, skog som den ser ut på Gotska Sandön, ömsom berg, ömsom sand och plötsligt vad som ser ut som rena julgransodlingarna. Konceptet (vandrarhem, stugor, camping, restauranger, affär, passagerarbåtar mm) påminner om Jolpans (Finnhamn), men här är vackrare och trevligare.
På södra Nåttarö har militären hållit stånd. Till min förvåning var husen rödmålade. Det var bara de vita knutarna som fattades. För att förvirra den lede fi?
Inne viken låg en fritidsbåt förtöjd. Formellt sett bröt skepparen nog inte mot någon av dessa förbud, men hade jag givit mig in här? Blev lite skärrad när jag med min dotter lagt till i en vik på Utös yttersida med en massa militära förbudsskyltar och publicerat det på Facebook. En observant Facebook-vän länkade mig till en artikel om hur någon som dristat sig till samma illgärning åkt på ett rejält straff. Nu kände jag mig busig nog att bara spatsera omkring i området.
Arbetsmiljön kunde de, militären alltså, inte klaga på i alla fall.
Dags att dra sig tillbaka norrut mot båten. Nåttarö har flera vackra vikar, mer eller mindre badbara.
Ofta förknippar man ju Stockholms skärgård med enbart klippor, men det finns ju en del sandstränder också, inte minst här i södra skärgården. Storsand såg fint ut, men lockade inte till bad just idag. Illaluktande sjögräs hade samlats i strandkanten. Det som gotlänningarna kallar släke och samlar ihop som gödning. Men, nog säger väl Fåröbönderna ”slejko”? Nåväl, inga bönder här vad det verkar. Foto: Anna-Karin
Tillbaka i Östermarsfladen. Glassgubben står och försöker fresta med ett köp. Men, vad har egentligen hänt med glassarna? Har de smält bort i sommarvärmen? De är ju löjligt  pyttesmå nuförtiden. Jag har nu inlett min privata bojkott mot GB, åtminstone vad gäller glasspinnar och -strutar. Foto: Anna-Karin
Vi kastade loss rätt tidigt och tråcklade oss ut västerut från Östermarsfladen. Trångt och vackert. Skepparen ser ovanligt munter ut. Foto: Anna-Karin.
Allting har ett slut och sista dagen blev det blev en kort segling över Mysingen mot Nynäshamn. Ovanligt att lägga till redan vid tolv. Vanligare att lägga loss vid samma tid.

Hoppas Lollo att du fick med dig något från denna dryga vecka som du kan addera till sommarens seglingserfarenheter. Lycka till med ditt fortsatta seglande! Och Robban och Anna-Karin, blir spännande att se om ni återkommer, om du Anna-Karin biter ihop och ännu en gång tar en kamp mot sjösjukan. Om inte annat ses vi säkert på landbacken.

 

 

Publicerat

Mingelsegling 1

Rutt: Rindö hamn-Värmdö (Löknäsviken)-Stora Nassa (Bäckskäret södra)-Sandhamn-Trollkobben-Biskopsön (Koxviken)-Nedergårdsön-Huvudskär (SXK-boj)-Notholmen-Ålö (Näsuddsviken)-Nynäshamn
Datum: 22-29 juli

Segling allt efter hur det blåser och solen skiner, var det tänkta temat för mina mingelseglingar med olika besättningar, nu när jag skulle hålla mig lite mer på hemmaplan. Kanske lite utmanande, med det växlande väder som har dominerat juli månad. Seglar man i skärgården har jag också insett att det ju ligger en massa öar i vägen. Inte bara att följa vinden så där. Hur svårt kunde det vara att tänka ut?

Först ut var Sabina och Kjell-Arne. Sabina seglade med mig på min första segling med Singel & Mingelsegling Stockholm. Det var Kristi Himmelfärdshelgen 2014. Kjell-Arne har seglat med mig vid två tillfällen förut, i Estland 2016 (Tallinn-Pärnu) och i Polen och Tyskland 2017 (Sopot-Lauterbach). Det senare var en segling med dramatiska inslag, så tack för förtroendet att få segla med dig igen!

Än så länge är bara Kjell-Arne med. Sabina kurerar sig från en Covid-infektion. Första natten tillbringade vi i Löknäsviken på Värmdö. Kjell-Arne kände igen sig. Hans kusin Yngve hade haft en båt parkerad i samma vik. Det var mulet och trist i innerskärgården. Kanske kunde man hoppas på lite bättre väder längre ut. Vi satte kurs mot Stora Nassa.
80 % av alla båtar som hittat ut till Stora Nassa låg nog här, söder om Bäckskäret. Frisk vind från norr, så det fanns egentligen inte så många bra alternativ. Vi räknade till 23 båtar och med så många båtar på plats är det ju inte helt förvånande att stöta på bekanta, Pia och Kjell som var här med sin Lady Helmsman. Förutom att Pia förestod Friskis & Svettis i Mörby är hon mamma till Viktor, en gammal kompis till min son Joakim.
En och annan glimt av solen fick vi, även om det ser lite grått ut här.
Morgonen därpå fanns det inte mycket at klaga på. Det började med bra vind och fart. Ett väntat vindskifte gjorde dock att vinden lugnade sig och efter viss tvekan om det var värt besväret, åkte Code 0-seglet upp. Det var tydligen vad som behövdes för att vinden nästan skulle dö helt. Vi var på väg till Sandhamn för att plocka upp Sabina som nu hade piggat på sig, så till slut gav vi upp och gick för motor.

I Sandhamn var det som vanligt lite lätt kaosartat. Högsommardagar vill jag bara bort från Sandhamn så fort det går, men vi behövde fylla på vatten, vilket tog sin tid. I Sandhamn erbjuder man numera renat sjövatten. Det är ju lovvärt, men trycket i kranen är allt annat än hårt och till slut insåg vi att vattnet sinat helt. Istället för att inmundiga vår lunch i hamn kastade vi loss och guppade omkring i Korsösundet för lite gazpacho och bröd innan vi satte segel. Nu hade det börjat blåsa igen: Vädret var fortsatt härligt, men vinden hade vi mot oss. Det är alltid spännande att kryssa igenom det smala sundet förbi Bullerö. Kjell-Arne föreslog att vi skulle ta ner seglen och gå för motor, men sådant tal förmår inte min hjärna att uppfatta.

Vi närmade oss nu Hallskär och tråcklade oss fram i sundet mellan Hallskär och Låghallskär. För motor nu. Det finns gränser. Låghallskär kändes tveksamt med tanke på ett förväntat väderomslag och en annalkande, frisk sydväst, så vi puttrade vidare mot Trollkobben.

Sabina hade åtagit sig att vara skaffningsledare och eftersom hon var sjuk dagen vi skulle kasta loss fick vi en inköpslista som vi lydigt följde. Där stod bl a cider. Cider? Varken Kjell-Arne eller jag var bekanta med hur man handlar cider, men vi fann på råd. Vid ciderhyllan på bolaget stod två tanter som gärna engagerade sig i vår cider-vånda. Men, det skulle vi hållit inne med. Sabina uppskattade inte alls att tanter var vår referens för vilken cider hon ville ha. – Jag är minsann ingen tant! Bubbel däremot, klarade vi av att inhandla utan någon referensgrupp. Och vad passade bättre än att fira med bubbel när Sabina tillfrisknat och mönstrat på. Skepparen däremot ägnade sig åt alkoholmissbruk då han hällde ut en del av den ädla drycken. Sittbrunnsbordet på båten är förrädiskt då det är lätt hänt att man kommer åt någon av klaffarna man fäller ut för att det ska bli lite större. Sabina: – Du är så yvig Pelle! Ett epitet jag måste säga att jag föredrar framför klantig 🙂
De bra platserna var upptagna, men med hjälp av två spring mot motorbåten som i sin tur var säkrad med ett långt spring mot land, tyckte vi till sist att vi låg tryggt. Det tyckte däremot inte den mindre segelbåten till höger i bild vars besättning, ett äldre par, var orolig för att vi skulle trycka ner dem och deras ankarlina, så de valde att gå ut och lägga om sitt ankare. Fick vi skämmas lite.
Väderomslag på gång trots att solen inte gick ner i säck.
Vart skulle vi gå idag då? Nu blåste det på bra och återigen en dag utan vare sig medvind eller sol. – Vi går in vid Biskopsön och äter lunch i alla fall! Jobbigt att fixa lunch när det kränger… Efter lunchen blev vi så trötta att vi bestämde oss för att ligga kvar. Den manliga delen av besättningen somnade i en behaglig tupplur. Prognosen spådde upp till 13 m/s. Det var väl ytterligare ett skäl att ligga kvar, men i slutändan visade det sig ha varit ett falsklarm. Inte mer än 7,7 M avverkade vi denna dag.
August Strindberg: ”När man tar i land, överraskas man av att här ute i havskanten finna ett litet förankrat stycke paradis.” Långt ifrån första gången jag är här, men paradis blir inte tjatiga. Vi piggade på oss och gav oss ut på en ö-vandring och hjortsafari.
För ca 100 år sedan inplanterades dovhjort på ön. Även om de är lite skygga så är det inte så svårt att hitta dem.
Frågan är väl dock hur länge det bor en tillsynsman här. Skärgårdsstiftelsen har beslutat om nedskärningar och vill att personalen ska utgå från fastlandet i stället för att bo ute i de naturreservat de är satta att förvalta. Är det ett bra beslut?
Om inte medvind så i ala fall strålande solsken. Man kan ana att det blåser bra och vindmätaren visade emellanåt på en skenbar vindstyrka på över 12 m/s.
När vi skulle lägga till vid denna klippa på Nedergårdsön, blev vi prejade av en motorbåt som snodde platsen mitt framför näsan på oss. De värsta fördomarna om motorbåtsfolk fick lite extra näring. Som tur var vederlades alla sådana klyschor tre dagar i rad innan vi kom hit, då vi legat bredvid trevliga och hjälpsamma motorbåtsbesättningar.
Inget ont som inte har något gott med sig. Vi låg mycket bättre här. Möjligen med den nackdelen att mobiltäckningen var usel. Matchen Sverige-England fick vi följa på radion. Lika bra det kanske – att slipa se eländet. Sabina visade sig vara en sann fotbollshatare. Vad hon gjorde på ön så länge matchen pågick är höljt i dunkel, men i båten var hon inte.
Vi börjar lära oss mönstret nu. Igår var det sol, så då blir det mulet idag. Sabina var sugen på Sadelöga som nästa natthamn. Vem är inte det? Jättefint där. Sabina föreslog att vi skulle gå ut och reka då Sadelöga kan vara utsatt för havsdyning om det blåst sydligt ett tag. Väl ute på havet utanför Utö var det världens lattjo lajban-vågor, så vi skippade tanken på Sadelöga och bestämde oss för lunch vid Huvudskär istället.
Svenska Kryssarklubben har lagt ut en hel del bojar på senare år. Den orangea flaggan visar för andra att vi har rätt att ligga vid den blå bojen.
Kaffesump åker med fördel ut direkt i sjön i stället för via avloppsrör som riskerar att så småningom sättas igen. Kjell-Arne gick all in och badade med kaffekannan. Tyvärr även med mobilen som inte visade sig vara vattentät. Någon dag senare upphör även min mobil att fungera, men jag har lärt mig av tidigare misstag och har nu en reservtelefon med mig. Trassligt nog ändå att få igång appar eller att inte få tillgång till sådant som bara finns i den trasiga telefonen, men naturligtvis, inget mot vad Kjell-Arne fick brottas med.

På väg ut från Huvudskär seglade vi för babords halsar och mötte en båt som seglade emot oss som också seglade för babords halsar. Vi måste ha haft typ sydvästlig vind och den nordostlig. Det syntes tydligt hur vattnet var mycket mörkare där den mötande båten seglade och pang hade även vi bytt bog. Det är sällan man ser ett vindskifte så tydligt eller att det kommer så snabbt. För det mesta brukar vinden mojna först för att sedan följas av vind från ett nytt håll som smyger sig på så sakteliga. Det här var en häftig upplevelse.

Det brinner över Ornö. Det var åtminstone vad det såg ut som. Nu är vi på Notholmen, bara ett stenkast från Nedergårdsön där vi låg natten innan. Inga långa seglingar när man skärgårdshoppar.
Ser ut som om det blir regn. Ständige optimisten Kjell-Arne: – Inte då! Vi hann precis ner till båten, så började det smattra på rufftaket. Rätt mysigt att kunna stänga in sig och köra frågesport då.
Börjar ni känna igen rytmen? Mulet igår, sol idag. Notholmen kan jag varmt rekommendera. Mycket speciell ö. Klättrar man upp på berget kommer man upp på en platå med låg växtlighet och hänförande utsikt.
Kjell-Arne pekar med hela handen. Idag går vi ditåt!
Det är rätt branta klippor man lägger till vid.
Märklig sten. Berget är rätt löst och det kluckar om vattnet som om vågorna slår in i någon slags osynlig grotta.

Vi smiter ut på Mysingen genom den smala passagen mellan Ornös sydspets  och Utös nordspets. Äntligen lite medvind. Många båtar och lite informell kappsegling. Skepparen nöjd med resultatet. Vi följer Utös västsida. Det blir många allvädershamnar eller i alla fall hamnar som skyddar för ett brett register av vindskiften och nu har vi valt Ålöfladen och Näsuddsviken. Man får tråckla sig in genom smala passager och fina sund och så småningom når vi vårt mål.

Sabina ska hoppa vidare från Aquileja till Anna-Sofia, Annas skuta och är lite stressad över att inte vara tillräckligt stark. Efter det dagliga yoga-passet blir det alltid armhävningar och när kapellet ska hissas, blir det utan vinschandtag eller elkraft. Bra där!
I Ålöfladen leker vi lite livräddning. Vi får loss livbojen, kastar den inte i huvudet på Kjell-Arne och lampan fungerar som den ska och besättningen får lära sig att drivankaret inte är en badmössa.
Jag har nog i första hand betraktat min Rescue sling som ett sätt att dra in en nödställd till båten. Man får ju hoppas att den som hamnat i vattnet har flytväst med inbyggd livsele och därmed kan hissas ombord på ett lite bekvämare och säkrare sätt. Men, om man nu inte har det, var det en bra lärdom att det faktiskt fungerade att hissa ombord Kjell-Arne iförd bara badbyxor. Båtgrannarna på berget applåderade när Kjell-Arne var räddad. I alla andra vikar vi förtöjt i hade badtemperaturen legat runt rätt behagliga nitton grader. Jag och Sabina hade inte varit i här ännu, men det visade sig sedan vara betydligt kallare. Bara två grader kallare kanske inte låter som om det är något att bry sig om, men det känns. Däremot inget som Kjell-Arne hetsade upp sig över.
Sen eftermiddag fick vi främmande. Ewa har seglat på Aquileja två gånger och har sommarhus på Utö och passade på att komma förbi och säga hej.
Medelst kylskåpet (familjens Utöbil) kvitterade jag med att hälsa på hos henne och hennes familj. Det var som ett sommarkollo med barn, barnbarn och bror med familj. Jättefint ställe med sjöutsikt, närbelägen bastu, tennisbana och liten badstrand.
Så här skulle man väl vilja vakna varje dag!? Men, vad nu? Sol två dagar i rad! Väderstabilisering på gång.
Slutseglat på Aquileja för denna gång. Varmt välkomna tillbaka! Det är trevligt att ha er ombord 🙂 Och kanske kan ni vänja er att stå ut med att plottern visar nord uppåt 😉
Publicerat

Semestersegling

Rutt: Rindö hamn-Värmdö (Löknäsviken)-Lökaön (Österviken)-Norrpada (Hallskär)-Gräddö-Inra Hamnskär-Rödhamn-norra Lumparland på svaj (Kapellviken)-Bomarsund-Bakskär/Lammskär på svaj-Finbo, lunchankare på svaj-Käringsund-Enskär-Simpnäs brygga-Lidön (Österhamn)-Gräddö-Högmarsö (Norrviken)-Själbottna (Båtviken)-Möja (Ramsmora)-Norrgårdsön (Krokholmsviken)-Rindö hamn
Datum 2-18 juli

Har vi fått augustiväder redan i början av juli? Natten till den 2 juli vaknade jag av åska. I vanlig ordning var jag ute och hängde upp mina åskledare och fick mig en rejäl dusch i spöregnet. Plötsligt smällde det till alldeles i närheten. Enligt initierade källor, i rondellen ovanför hamnen. Kom på att det kanske inte var så lämpligt att springa omkring på däck när blixtarna stod som spön i backen. Såg framför mig en grillad gubbe med åskledare i handen. Läskigt det där med åska. Under förmiddagen fick jag frågan om det var jag som kommit in i natt vid tre. Det var det nu inte, men vad obehagligt att behöva fly undan ett åskoväder mitt i natten och samtidigt söka sig in i en relativt mörk hamn.

Vädret övergick så småningom i högsommarvärme lagom till Slobi skulle mönstra ombord. Efter lite bunkring kastade vi loss och gjorde en kort segling till Löknäsviken på norra Värmdö. Fascinerande vad svårt det kan vara ibland att få synka geografin till sjöss med den på land. Vägen vi hörde en bit bort var vägen man följer när man fortsätter från Oxdjupsfärjan ut på Värmdölandet. När jag kört bil där har jag inte haft en aning om att jag varit så nära denna fina vik.

Vädret är fortfarande med oss och vi glidet iväg utåt, ännu utan någon klar idé vart vi är på väg. Här passerar vi Gällnö.
Väldigt variationsrik segling. Allt från 1,5 knop i ett vindvrid upp till en åtta knop och som vanligt blåste det bra på Möja Västerfjärd 🙂 Slobi: – Otroligt härlig segling. Och båten kränger inte så mycket.
Målet blev Lökaön i Möja-arkipelagen. Först när vi närmade oss undrade jag över var alla båtar var. Vad visste de som vi inte vet? Så småningom kom det dock fler båtar.
Tydligen är det här man ses. Good Sailing kom inglidande. Trots att Erik och Suzanne hade chartergäster ombord hade de tid att komma ombord på ett glas vin. Jättetrevligt!
Vi valde att ligga kvar och dan därpå kom så Göran och Johanna och la sig bredvid oss.
Kul att ses! Hej då!
Vi försökte oss även på en promenad över ön, men Slobi är en försiktig general och gillar inte att gå genom högt gräs eller för tät skog så vi vände tillbaka Snårigt och ovälkomnande var hennes omdöme om Lökaön.

Vädret började nu bli lite svalare och lite blåsigare. Vi hade egentligen tänkt gå söderut, men efter mycket velande valde vi att följa med vinden norrut. Vi hissade bara förseglet och efter ett tag hade vi sjö från två håll och det blev guppigt och gungigt. Läskigt tyckte Slobi som fick en säkerhetslina att spänna fast sig i. Vind upp till 12 m/s.

Slobi: – Det är spännande att segla, men idag var det lite väl spännande. Jag satt hela tiden och tänkte på när detta ska ta slut så att jag kan andas lugnare. Men, det är häftigt med segling och att vinden och farten kan ändras så snabbt.

I Norrpadas skärgård har jag bara tagit skydd av Alkobben/Kläppen, men nu läste vi i vår hamnbok om Hallskär och Idskär. Smal och grund insegling och grundare när man skulle förtöja än vad hamnbeskrivningen gav intryck av. Efter två fruktlösa försök känns det nu som om vi står tryggt i dyn. Hoppas vi orkar dra oss ut imorgon. Mer tur än skicklighet kändes det som i den friska vinden att vi inte gick på grund i inloppet till viken.
Kul att upptäcka skärgården genom Slobis ögon. – Men, så vackert. Liknar ingenting annat jag sett. Efter en titt på sjökortet: – Wow! Vi är verkligen långt ute.
Det finns många ställen i Norrpadas skärgård att lägga till vid.
Utan förvarning hände det. Som tur är satt vi bara på berget och njöt av utsikten. Grannen hade tänt grillen…

Varje dag, med något enstaka undantag, inleddes med ett morgonpass.
Det är nog en av de vackraste ställen jag besökt i skärgården. Men lurigt. Inte tillräckligt djup hela vägen in till land överallt, men vill du försöka rekommenderar jag att sikta på den fasta bergöglan och att se upp för en sten vid västra inloppets norra sida. Den missade vi på vägen in, men på vägen ut hade vi ett närgånget möte.
Spännande med väder.

Kul att känna att vi steg för steg kan samarbeta allt bättre kring seglingen. Slobi börjar så sakteliga förstå de olika momenten när det gäller att skota, jippa, slå, lägga till och lägga ifrån, men det hinner också bli en del missförstånd.

Att ligga i gästhamn är kanske inte vad man drömmer om i samband med en segling i Stockholms skärgård, men ibland är det rätt praktiskt. I Gräddö fick vi tillfälle att fylla på vatten, ladda batterierna, tvätta och bunkra. Och viktigast av allt, min son Filip och hans Lise skulle mönstra på.

Det hade regnat en del under förmiddagen och det var alldeles vindstilla när vi lade ut och för motor tog oss ut mot Söderarms skärgård och Inra Hamnskär.
Ut mot Ålands hav var det spegelblankt. Foto: Slobi.
Här hade vi en härlig kväll och studerade bl a en mink, tror vi, som kilade upp och ner för berget och simmade i vattnet.
Filip och Lise gjorde en mer grundlig utforskning av ön och trodde sig ha stött på en älg.
Ibland får man sina fördomar vederlagda. Ibland blir de bekräftade. En finsk båtbesättning hade en portabel bastu med sig som man var i full färd med att klyva ved till.

Slobi var först helt emot tanken att gå ut på Ålands hav och över till Åland. Men, allt eftersom hon förhörde sig om distanser och vindprognoser och jämförde med andra ben i skärgården vi hade gått så var hon plötsligen på. Modigt att utmana sina rädslor.

Så, det blev ändå Åland till slut. Överfarten företogs i behaglig halvvind till bidevind, typ 6 m/s. Här passeras Söderarms fyr.
Det där med väder och inte minst olika typer av moln tycker jag är ett besvärligt kapitel. Och försöker man vara duktig och läsa på, så är det ju inte alltid det man ser på himlen ser ut som exempelmolnen i boken. Vad är det som är på gång här?

Man behöver inte åka till Stora Karlsö för att skåda sillgrisslor. De finns lite överallt här. De är ju inte världens bästa flygare och på väg mot Åland såg vi en som landade på vattnet med världens magplask. Såg kul ut. Senare upptäcker vi dock att det kan ha varit Tordmular vi sett. Tja, kul ändå…

Väl framme i Rödhamn skålade vi för Slobis premiärsegling över öppet hav. Slobi, något förvånad: – Jag var inte rädd någon gång. Det blev en underbar segling.
Rödhamn var idylliskt och och lugnt och väldigt somrigt. Alla verkade bara vara nöjda.
Vattnet var varmare än i Söderarms skärgård. Slobi: det här var den bästa badplatsen hittills.
Planen blev att gå motsols runt Åland. Då passerar man ganska snart denna hamn vars skäl för den utbyggnad som stod klar 1999 är något skruvade. Här lägger färjorna mellan Stockholm och Åbo till enbart för att man ska få sälja tax free ombord.
Framförallt när det är lågtrycksbetonat väder bör man hålla koll på väderprognoserna. Vi upptäckte att flera prognoser nämnde byvindar på upp till 18 m/s i samband med ett förväntat regn, så i lagom tid kastade vi ankare i Kapellviken på norra Lumparland. Var det månne falskt alarm? Ser ju hur fint ut som helst…
Så småningom såg vi dock en blixt slå ner och på håll hördes åskan och återigen åkte åskledarna upp. När vi trodde att lugnet åter infunnit sig och dragit upp ankaret, bröt ett riktigt spöregn ut. Tack för den duschen! Klockan hade nu blivit sen eftermiddag så vi gick bara vidare till Bomarsunds gästhamn.
I Finland finns det gott om små linfärjor och att vi närmar oss en sådan känns ju rätt uppenbart med ledning av den nedre tavlan. Blev dock tvungen att kolla upp vad de två övre tavlorna betyder. Jo, ”Påbud om ljudsignal” och ”Signalart”. På Aquileja finns en mistlur som inte kommer till användning så ofta, så nu hade vi ju chansen.
Var det månne p g a vår signal som linfärjan snällt avvaktade till dess vi passerat?
Alla gillade hamnen i Bomarsund. Idylliskt och lugnt.
Häftig utsikt uppifrån Notvikens fästningsruin.
1809 tillföll Åland Ryssland och 1832 påbörjade man bygget av sitt västligaste fäste, Bomarsunds fästning. Här skulle 2500 man stationeras och man planerade även för en omfattande stadsbebyggelse. Så blev det nu inte. 1854, under Krimkriget, som namnet till trots även fördes i Östersjön, anfölls fästningen av en övermäktig fransk armé samt engelska och franska krigsfartyg.
Man hade skickliga stenhuggare.
Foto: Slobi.
Jag har varit här förut, men häpnade ändå över hur stor den planerade fästningen såg ut att ha varit. På Wikipedia läser jag att den planerades bli 290 meter lång.
Inte någon fästningsruin, men charmigt.

Återigen kändes det lite svalt i luften, men efter ett träningspass får man upp värmen och blir badsugen och jag imponeras av Slobis förflyttning från att inte vilja bada i kallt vatten till att få det till att bli en självklar rutin. Filip och Lise hade även en del annat i fokus, potentiella klätterleder. De sticker ut med jollen och rekar och hittar något som inte verkade finnas i klättrarnas motsvarighet till mina hamnbeskrivningar.

Efter en lugn morgon började det blåsa lite mer lagom tills vi la ut. Vad ensamma vi är. Var är alla båtar? Idag hade vi tur. Vi såg regnskurar längre bort, men klarade oss undan.
Vi hade fått rekommendationer om tilläggning mot Bredskär på norra Åland, men var vi än försökte var det för grunt. Till slut lade vi oss på svaj och här mellan Bakskär och Lammskär känns det väldigt bra. Det är alldeles tyst och vi är helt ensamma med undantag för fåglarna. Tärnorna blev som vanligt lite upprörda när vi kom inseglande. Men, var är alla människor och varför är det fortfarande inte fler som upptäckt norra Åland?
Ser det inte ut som om vi vore i Norrland, på någon älv med låga fjäll i bakgrunden? De låga fjällen i bakgrunden är Getaberget, Ålands högsta punkt. Hela 99 meter över havet. Visst ser det högre ut?
Min jolle är nog i minsta laget om man ska ro. Vi fick ro in en i taget.
Lite dramatik när Slobi skulle i jollen. Hon vågade inte riktigt släppa taget om båten när hon skulle ner i jollen och höll följaktligen på att hamna mitt emellan, rakt ner i vattnet. Som tur var redde det upp sig. För Lise gick det bättre.
Bara näckrosorna som saknades i dammen.
På andra sidan ön var det några öar till, men sedan mest bara hav. Det var en fin ö med vackra hällar. Slobi ser ut att trivas.
Slobi hade haft bilden av att det skulle vara läskigt att ligga på svaj. Morgonen därpå konstaterade hon istället att det var väldigt fridfullt. Filip och Lise rodde in för sitt morgonpass och jag och Slobi tränade på fördäck. Lite trångt var det. Badet efteråt var härligt, riktigt varmt konstigt nog. Vi inbillade oss nog att det skulle vara kallare här.
Segling kan verkligen uppfattas på olika vis. Filip: – Äntligen lite action-segling! När vi dagen därpå gav oss iväg från vår svajankringsplats hade vinden ökat. Sjön var lite krabb och kom från två håll. Fram till dess vi skulle runda det nordvästra hörnet av Åland, drygt tio sjömil bort, hade vi dessutom bidevind. På vanlig svenska, båten både gungar och kränger. Alla ombord uppskattade inte action-seglingen. Både Lise och Slobi tyckte det var läskigt och Slobi blev även lite sjösjuk.
När vi väl rundat och länsade söderut var det som ett väderomslag och lugnet infann sig igen. Det gick undan söderut med lite över nio knop som mest. Vi kastade lunchankare söder om Finbo och pustade lite.
Slobi var helt utslagen efter maten och somnade och Lise ville inte höra talas om idén att gå ut till Enskär, utan ville komma till närmsta hamn. Så fick det bli och Käringsund är inget dåligt alternativ. Debriefing när vi var klara med båten. Varken Filip eller jag hade riktigt förstått hur illa det varit för tjejerna.
Hamnen i Käringsund ligger i en skyddad lagun med själva hamnen i den södra änden och badplats, camping mm i den norra. Det mesta var sig likt sedan mitt senaste besök. Kan det ha varit 2012? Affären var borta, men istället hade en ny brygga och en trevlig krog tillkommit. Om nu minnet inte sviker…
Är det detta som avses med bryggsegling? Sommarvärmen var tillbaka, så man blev rejält varm, men i vattnet var det iskallt. I en lagun!? Foto: Lise.
Dagen därpå var alla fit for fight igen. Vädret strålade och nu var målet Enskär en tio sjömil ut i havet från Käringsund. Vi hade pratat med värdparet redan dagen innan och förutom att de lät väldigt trevliga så beskrev de ön på ett målande sätt. Det väckte vår nyfikenhet att gå dit innan vi gick tillbaka till Sverige och den här gången tycktes väderprognosen vara med oss.
Förra gången jag stiftade bekantskap med Enskär strålade det inte. Nu backar vi alltså till sommaren 2003. Det var rent ut sagt skitväder och hamnkapten i Käringsund tyckte vi skulle ta Eckerö-linjen över till Grisslehamn, så kunde han se till båten så länge. Nu seglade vi på en hyrbåt, Johan Gustavssons Linjett 35:a Tjorven, tror jag det var. Båten skulle vara tillbaka på Rosättra ett visst datum. Inte så smart att segla till Åland under de betingelserna, men, men. Vi såg oss i alla fall tvungna att tacka nej till hamnkaptenens erbjudande. Innan vi passerade Enskär den gången passerade vi vad som såg ut som ett kustbevakningsfartyg och en helikopter som hovrade med en ytbärgare nere vid vattnet. Vad de höll på med uppfattade vi inte, men att det inte kändes som någon bra upptakt för att ge sig ut på Ålands hav var nog både jag och barnens mamma överens om.
En nitton år yngre version av Filip. När vi kom ut på Ålands hav blev vågorna allt större. Filip och hans storebror Joakim satt mest i aktern, förtjust spanande efter stora vågor. Den ene ville överträffa den andre i att hitta den största. Vid ruffnedgången satt barnens mamma, Lotta, och min dotter Malin sex år. Malin var sjösjuk, grät och kved: – Jag vill hem, jag vill hem! När jag nu frågade Malin om vad hon kom ihåg från Ålandsseglingen var det att hon spydde sju gånger på tillbakavägen. Av Åland i övrigt minds hon inte så mycket.  Lotta berättade efteråt att hon suttit och filosoferat över hur hon skulle se ut som uppspolat lik på någon strand. Var vi verkligen ombord på samma båt? Hur som helst, så småningom rundade vi Singö och som genom ett trollslag blev det både soligt och lugnt. Slutet gott, allting gott.
Åter till 2022. Väldigt härligt att komma hit nu. Naturligtvis bidrog sommarvärme och sjölä till att njutningen kändes fullständig.

Enskär har även en spännande historia. När vi passerade här 2003 var det ingen gästhamn, utan en sjöbevakningsstation som man kallar det. Under andra världskriget hade ön en militärstrategisk betydelse och man satte upp en stor kanon ansluten till ett tunnelsystem. Kanonen är borta, men tunneln lär finnas kvar. Tillsammans med batterier på den svenska sidan var tanken att kunna spärra infarten till Bottenviken. Går man längre tillbaka har här funnits en permanent bosättning redan 1568, en svensk lotsstation (under slutet av svensktiden), signalkanon och optisk telegraf (slutet av 1700-talet) samt  svenska och ryska posteringar (1808-1809).

För tre av oss blev det nyrökt sik till middag. Lise är (äkta) vegetarian.
Jag fick en sådan där känsla av fullständig harmoni här på ön. Filip, familjens fågelexpert, hade observerat tobisgrissla, törnsångare, kråka, ladusvala, svärta, knölsvan, sädesärla, fisktärna, skrattmås, trut och  havsörn.
Som en liten vit prick kan man ana Eckeröfärjan inne vid ”land”, så ön ligger ju en bit ut och Slobis telefon hoppade faktiskt över till svenska Tele2. Vände man sig om kunde man ana Singö i horisonten.
På flera håll kunde man beskåda resultatet av grodornas kärleksliv.
Filip vann Dart-tävlingen.
Hej då! Jag kommer gärna tillbaka. Till vänster i bild kan man ana det f d sundet mellan Enskär och Hellman, nu sammanvuxna genom landhöjningen.
Det är inte mycket som slår känslan av att lägga ut mot ett glittrande, lugnt hav. Det blev också allt varmare. Smolket i glädjebägaren var då möjligen den första algblomningen vi sett i sommar, men så småningom upphörde den.
Turturduvor på fördäck.
Det började stilla i en tre-fyra knop, men frampå eftermiddagen låg vi runt sju och i bidevinden krängde det rejält.
Lise verkade ha repat mod nu och satt högt upp i lovart med Filip. Slobi tyckte nog också att det var rätt OK, men höll sig för säkerhets skull i sittbrunnen.
Filip och Lise skulle hälsa på Filips mamma på Väddö och hon hade föreslagit att hon skulle plocka upp dem i Simpnäs. Ingen lämplig hamn för en segelbåt, så då får man improvisera, vilket denna gång innebar att vi la till utanpå en arbetsbåt. Ursäkta intrånget!

Tack Filip och Lise för att ni ville mönstra på och för den sociala samvaro ni bjöd på under er vecka ombord! Och lycka till på er husbilsresa i Europa!

Ombord hade det blivit rätt svalt på kryssen, men vi såg hur folk låg mer eller mindre avklädda på klipporna vi passerade, så vi förstod ju att det egentligen var varmt i luften. Slobi var rejält trött efter överfarten och ville att vi skulle förtöja så fort det bara gick, så istället för Gräddö och bunkring mellanlandade vi i Österhamn på Lisön. Eller Flugön. Till en början var det varmt och klibbigt och fullt med flugor. Så där så man nästan får lite fnatt. Det började dock blåsa mer, så efter ett tag blåste både flugorna och vår landförtöjning bort, Också vi hamnade på svaj. Det ryckte och slet i kättingen. Ingen lugn sömn den natten. Har nog aldrig sett så många båtar här förut.

Tidigt iväg till Gräddö för bunkring och tvätt. Det är bara ca tre sjömil dit så vi brydde oss inte om att packa upp seglen.

Fullt med båtar i hamnen, men vi hade tur och kom precis efter det att en annan båt hade lämnat insidan av bryggan.

Nu började en period av varierande, blåsigt och kyligt väder. Sen eftermiddag gick vi vidare mot Högmarsö. Väderprognosen stämde inte alls. När vi kom ut i Furusundsleden blåste det sydost istället för nordväst, vilket i o f s passade oss bra. Efter Furusund började en svart vägg att växa till sig på himlen och jag blev lite orolig för åska och kraftiga vindbyar. Så fort vi hade hunnit kryssa undan för en mötande Finlandsfärja åkte storen ner och vi hann precis lägga till vid en klippa i den innersta delen av Norrviken innan regnet började ösa ner,  men det värsta av ovädret smet vi undan.

Snart infann sig så friden igen. Vi låg väldigt lugnt i Norrviken. Slobi förundrades av att det kunde skilja så mycket mellan en blåsig fjärd och en skyddande vik. Som en annan värld. Bara att hålla med.

Det blev både morgonpass och en rejäl promenad på Högmarsö, denna märkliga ö, relativt liten men ändå begåvad med bilfärja. Vi såg vackra hus, förfallna hus, tråkiga hus, söta kor som såg ut som om de aldrig sett människor förut, hästar med ögonbindlar som inte fick se människor (varför?) och så detta varv som delvis ser ut som ett skrotupplag och mitt i allt detta, restaurang, bar, café, lanthandel och loppis (tre långa kaffeskedar skedar inhandlades till båten) – har jag glömt något? Stora kontraster alltså.

Man måste inte ta bilen till Högmarsö, det går även bra med skärgårdsbåt.
Bullerbyn?
Jag förstod aldrig varför Slobi gick igång så på öns handelsbod, men i hennes ögon var den fantastisk. Hon såg både bröd- och grönsaksavdelningen utifrån och sögs in som en magnet.
Vad är det för öde som väntar dessa fina båtar? En av dem ger mig någon slags association till Disney’s Tug boat Mickey. De kommer i alla fall ingen vart, utan att bryggorna flyttas. Och Kina-pråmen, vad gör den här?
En kändisbåt – i seglarkretsar i alla fall. Milo Dahlmanns Artemisia II. Om jag minns historian rätt jobbade hon som sjuksköterska, hade ingen eller i alla fall ringa erfarenhet av segling, ville ut på haven och tänkte: – Hur svårt kan det va? Så hon byggde sig en båt och gav sig iväg, till stora delar på egen hand och rundade Sydamerika. Mannen lämnade hon hemma tror jag. Vad båten gör här eller om hon fortfarande äger den, vet jag inte.
Gulligt café. Vi avnjöt dock färsk surdegsbaguette på en bänk utanför lanthandeln. Inhandlad i lanthandeln.

Slobi gick även igång när hon hittade ett anslag om ett jympapass (blandning av yoga, pilates och tai chi). Hon fascinerades av att det fanns engagerade människor som såg till att något hände på denna lilla ö. Jag noterar och fascineras över att man delvis kommer hem med så olika intryck och minnen.

Det blev en annorlunda dag med sen brunch och sen eftermiddag innan vi la ut. Byig, frisk vind och Slobi fick uppleva de första broacherna (finns det något svenskt ord för broach?). Slobi: – Det var väl inte så läskigt. Du har ju koll!

Ibland är det bra att inte förstå allt. Innebörden av en broach är ju faktiskt raka motsatsen till att ha koll. För en kort stund tappar man ju faktiskt kontrollen över båten. Den lägger sig ner, går inte att styra, lovar upp och reser sig igen. Det hela är över på ett ögonblick, så ingen skada skedd så länge man ser till att ha fritt i lovart så att man inte kolliderar eller går på grund.

Vi kom inte längre än till Själbottna och Båtviken. Återigen en frapperande kontrast mellan den blåsiga fjärden och lugnet när vi väl lagt till.

Att plocka blåbär omfattar för mig två moment. Först frustration och en frestelse att vilja ge upp. Det känns ju som evigheter innan man ens lyckas skyla botten på den burk bären hamnar i. Efter en stund övergår frustrationen i ett habegär. Det blir svårt att sluta. Tur att vi kom över tröskeln, för gott var det.

Vi hade ju helst velat styra ut mot den yttre skärgården, men inte heller idag lockade väderprognosen till utskärgårdsliv. Istället valde vi att gå Husaröleden ner mot Möja Västerfjärd och Möjaström för att runda Möja. Jag hyste en from förhoppning om att det skulle finnas någon plats ytterst i Kyrkviken, men icke. Att lägga till längre in har jag dålig erfarenhet av. Sist jag försökte blev det stopp innan jag nådde fram till bryggan. Upp mot Ramsmora istället. När vi lade till passerade Rune Wikström på väg ut, en av Möjas sista fiskare vars familj även driver restaurangen Wikströms fisk.

Vid bryggan i Ramsmora ligger man egentligen inte jättebra. Återkommande svall från passerande båtar, men är det västliga vindar som nu så får man i alla fall lite ro när skärgårds- och taxibåtar lagt till för natten. Att vi gick till Möja berodde mycket på att det fortfarande var rätt svalt, så nu skulle vi åka på upptäcktsfärd med båtens två Brompton-cyklar. 15-20 grader på land på en större ö, om det är soligt, känns mycket behagligare än på en blåsig kobbe i ytterskärgården.

Ramsmora
Vi började med att cykla norrut mot Långvik och stötte på Jeppes (restaurang, bar, galleri, fotoutställning, tatuerare, svartklubb). Har tydligen funnits i runt sex år, men helt nytt för mig. Kändes lite som ett hippieställe. Som om jag var tillbaka till hamnen i Anholt. Eller som på Kuten på Fårö innan det utvecklades till dagens turistfälla. Vår ciceron hos Jeppes fnös åt jämförelsen med Kuten. Det här var mycket bättre!
I Långvik upptäckte jag en hamn jag inte sett förut. Är den ny eller är det jag som är ett blindstyre? De vet i alla fall att ta betalt. En natt med Aquileja där hade gått på 500 kr inkl ström, men exkl vatten.
I Långvik bedriver Coop ett försök med obemannad butik. Hoppas folk kan hålla fingrarna i styr, så att det kan bli ett permanentat experiment.
Här har vi inte bråttom.

Istället för att cykla landsvägen söderut mot Berg, gav vi oss in på stigar och fyrhjulingsvägar genom Möjaskogarna mot Dragedet och Hamn. Väldigt vacker skog, delvis genom Björndalens naturreservat.

En av Möjas många insjöar.
I Dragedet är det uppenbarligen aluminium som gäller.
Inte alltid så lätt cykla, långa stycken fick vi leda cyklarna, sedan plötsligt var det rena autostradan över berghällarna.
Framme i byn Hamn.
Man kan ju förledas tro att man ska kunna ta sig ner till en hamn i byn Hamn. Men, alla bryggorna är privata och vi hade turen att snubbla in på en privat tomt med ett vänligt par som bjöd in oss att komma ner till vattnet.

Nu börjar vi komma in i huvudorten Berg på Möja.
Bergs hamn.
Lite omväxling att sitta på restaurang, Möja värdshus, och äta hemlagade köttbullar och dessutom kunna sitta ute och njuta av vad som kändes som sommarvärme. Yngve dyker upp och slår sig ner hos oss en stund. Yngve är numera både sambo och öbo.

Det blev en riktig upptäcktsfärd, Möja runt på land. Jag har varit på ön flera gånger förut, men först nu tycker jag mig kunna säga att jag har sett Möja.

Tillbaka till Ramsmora vred vinden plötsligt till frisk nordost och vågorna dunkade rakt in i akterskeppet på Aquileja. Båten trycktes ner så att bojen hamnade precis bakom aktern och stäven mot bryggans slut. Inte idealiskt för att lägga ut. Men, med lite trixande gick det bra. Vi förtöjde babords sida i nästa ring utåt på bryggan och drog stäven utåt och körde sedan in mot bryggan med hjälp av motorn. Sedan lossade vi förtöjningarna mot land och till sist mot bojen och när allt såg bra ut växlade jag snabbt från gas fram till kraftig gas back (förlåt motorn) och hoppades på guds försyn att vi prickade gluggen mellan bojarna. Gick perfekt. Vi lämnade ett stackars äldre par efter oss som undrade hur de skulle göra. Hoppas de fick lite inspiration.

Vi gick norrut från Ramsmora och i den friska motvinden rullade vi bara ut förseglet. Vi övervägde att hissa storen när vi rundat Möja, men det var rätt lugnt och skönt, så det fick vara. Vinden skulle återigen snurra runt, så Krokholmsviken kändes som en lämplig och skyddad allvädershamn.

På morgonen började vindarna kännas lite mer somriga och ljumma. Det trista vädret gjorde att vi bestämt oss för att runda av lite tidigare än planerat. Kanske inte helt optimalt för nu prognosticerades en kort värmetopp i mitten av veckan.

Under sista seglingsdagen var det kryss i stort sett hela vägen. Slobi började bli varm i seglingskläderna och i samband med något slag utbrast hon: – Det här är ju jätteroligt!

Av oss fyra som varit ombord utser jag Slobi till den modigaste av oss alla. Stundtals var du jätteskraj, men undan för undan utmanade du dina rädslor och började tycka att det var kul eller i alla fall att det inte var läskigt längre. Jag tycker mig också ha noterat ett något mer avslappnat förhållningssätt till lite otillgängligare natur.

Det har uppstått ett antal missförstånd under seglingen, utmanande för oss båda, men i takt med att du fått rutin och slappnat av har du lärt dig jättemycket om segling, denna helt nya värld för dig. Tack Slobi för din positiva attityd och ditt goda humör under dina 17 dagar ombord!

 

Publicerat

Ensamsegling

Rutt: Rindö hamn-Kalvholmen-Storskäret-Jolpan-Rödlöga-Arholma (Skvallerhamn)-Arholma (Arholma Nord)-Rindö hamn
Datum: 26 juni-1 juli

 

Midsommarseglingen var precis avslutad. Meteorologerna spådde en fortsättning på det varma och vackra vädret under resten av veckan. Jag måste ut igen! Jag kastade mig iväg för att få en påfyllning fästingvaccin. Tajmade vaccinationsbussen i Vaxholm precis innan stängningsdags kl 17. Hem och hämtade lite grejer jag glömt och så bunkring på COOP och tillbaka till båten. Tjugo över åtta kastade jag loss igen. Mycket lugnare nu. De flesta midsommarfirare hade hunnit hem och det var en ljuvlig kväll. På håll fick jag för mig att jag såg sälar. Men, så långt in är det ju sällan man ser dem, så det var säkert en synvilla. När jag kom närmre konstaterade jag att det faktiskt var minst tre sälar på några små kobbar utanför Lindalssundets västra mynning.

Återigen svajankring norr om Kalvholmen.
Det hann bli rätt sent.

Planen var att segla med vinden. Bra i teorin, svårare i praktiken. Det ligger ju en massa öar i vägen när man ska ut från innerskärgårdens norra delar, så det blev en hel del kryssande till en början.

När man kryssar kan ju dock krysslagen bjuda på nya upplevelser in genom nya passager som här mellan Trädgårdarna och Jösseholmen väster om Karlshem/Lådna.

Jag ville få lite ytterskärgårdskänsla och bestämde mig så småningom för en ö jag aldrig tidigare tagit skydd av, Storskäret i Finnhamnsledens förlängning upp mot Svartlöga.

Här härskade friden ackompanjerad av fågelsång. Fåglarna här ute tycks inte ha noterat att midsommar passerat.
Bilder är bra av olika skäl. Ibland har jag svårt att stanna upp och njuta fullt ut i stunden. Bilder påminner en om att det ibland är så vackert att det nästan gör ont.  Jag kommer att tänka på en chartersegling när vi var på väg in mot Stora Nassa och solen stod lågt precis som här. Kvinnan, österrikiska, var nere i salongen med parets son och mannen, schweizare, var i sittbrunnen och kom helt i extas. Han utbrast någonting i stil med (fritt översatt): – Kom upp! Titta! Så otroligt vackert! Alperna och Medelhavet kan slänga sig i väggen! Det är ju det det här som gäller! Wow. Jag hajade till och insåg hur rätt han hade. Lätt att bli hemmablind och blasé. Det gjorde ju inte saken sämre att en kvinna stod i motljuset på klipporna och utövade yoga i en krigarposition. Såg ut som en konstinstallation.

Plötsligt svängde prognosen från sol och 29 graders värme till svalare temperaturer, mulet och en del regn. Vinden skulle köra hela varvet runt. Kanske bäst att skrinlägga planerna på Utfredlarna och retirera mot något som mer liknar en allvädershamn. Jolpan fick det bli. Då skulle jag ju kunna fylla på vatten i mina PET-flaskor, vilket jag glömde bort i bara farten när jag lämnade Rindö. Det har hänt att jag druckit av vattnet från färskvattentankarna och inte mått dåligt av det, men det går ju inte att inspektera och rengöra dem p g a alla skvalpskott, så jag försöker undvika det.

Men, hur var det nu med gästhamnen i Jolpan, hade inte de börjat ta betalt för vattnet på bryggan? Jo minsann. Och en app skulle man ladda ner och installera för att få tillgång till vattnet. Suck! Hur många appar ska man fylla telefonen med? Jag går bort till handelsboden och köper lite vatten istället. Får jag en promenad också. 35 spänn för en flaska vatten! Nog för att det får kosta mer hos skärgårdshandlarna, men det var väl ändå att ta i? Jag köpte EN flaska. Kanske kiosken vid badplatsen kunde sälja lite kranvatten? – Nä, det går inte att få in i kassan. – Nähä. – Men, ladda ner appen, den funkar jättebra! – Även om man ska fylla 1,5 liters PET-flaskor? – Jaadå! OK då. Jag körde ner appen. Minsta volym 10 liter. Hur många liter skulle jag hälla ut innan jag skruvat på korken och fått slangen i nästa flaska? Tillbaka till kiosken. – OK, vi kan kanske lösa det. Wow! Tillbaka till jollen med de nyfyllda flaskorna, slog det mig, blev det inte nolla fel? Tredje gången gillt till kiosken. Jodå, det blev ju lite fel. – Men, jag vet inte hur man gör en retur. Jag är bara praktikant här… Allting löste sig till slut. Vad är då kvintessensen av denna historia? Ja, säg det. Mycket väsen för lite ull?

Ny dag. Vad ska jag nu ta vägen? Lite vind, stundtals lätt regn och gråväder. Stanna, segla, bara förflytta mig till en annan vik? Trampolinen avgjorde saken. Inte ligga kvar. Jag har aldrig hört en trampolin väsnas så mycket och den nyttjades ihärdigt av både barn och vuxna barn. Iväg från Jolpan. Först hissade jag segel och lät båten styras med vinden, halvvind-slör. Får se var jag hamnar tänkte jag. Jättebra idé, ända tills vinden några minuter senare vände från typ väst till nordost. Plan B fick träda in. Segla mot solen, skit i vindriktningen! Bortåt Rödlöga-hållet såg det ljusare ut. Kanske en usel taktik. Vädret ändras ju så snabbt. Men, peppar, peppar. Just idag var det en bra taktik. Mycket kryssande dock.

Segla mot solen och …
… lämna gråvädret bakom dig!
Jodå, det var som ett blått hål över Rödlöga, med undantag för en del dimma som vällde in under kvällen och påföljande morgon. Lite suggestivt.
Vi var några båtar som låg på svaj utanför Seglarberget och jag ville göra en liten utflykt till byn innan jag lättade ankare. Tyckte jag kom lite nära den nya bryggan mot Megelskär, så jag ville dra in lite kätting. Tvärnit direkt! Så brukar det kännas när man kommit mitt över ankaret och det sitter bra i leran. Shit, har jag draggat? Nähä! Det visade sig vara kapellet till förseglet som hade ramlat ner i kättingboxen och åkt in i ankarspelet. Så hade jag skapat lite extra jobb för mig själv…
Till sist kom jag iväg på min utflykt och istället för den brukliga promenaden från Seglarberget till byn, rodde jag bort til byn.
En privat grundutmärkning i Cajsa Wargs anda. Jag undrar vad Sjöfartsverket skulle tycka…

Mötte en segelbåt som nyttjade samma grundfyllda led. Ibland är det bra med en liten båt.

Rödlöga tycks ha begåvats med en ny skärgårdsbåt, Yxlan.  Läser att hon sjösattes 2018 och att hon är byggd både i Estland och Lettland. Men, vilken båt avlöstes av Yxlan? Det finns ju en båt som heter Rödlöga, men har hon någonsin trafikerat Rödlöga?
På håll hör jag handelsbodens dieseldrivna elverk och påminns om att Rödlöga inte har någon fast ström. Men, det var ändå ovanligt tyst, har de lyckats ljudisolera det?
Rödlöga by är en idyll och jag läser att Riksantikvarieämbetet pekat ut ön som ett riksintresse för kulturmiljövården. Vet inte riktigt vad det innebär, men det låter ändå rimligt.

Jag vandrar runt en stund och njuter av miljön.

Går in i handelsboden och köper en glass och betalar gärna öhandelstillägget. Och vad var det för samtal jag överhörde, höll de på att göra egen älgkorv i butiken? Det här är en handelsbod på riktigt. Midsommarstången påminner mig om att vi var här hela familjen och firade midsommar för säkert femton år sedan. Undan gick det. Vi seglade Svinninge-Rödlöga i ett sträck och var alltså framme samma kväll trots att vi startade sen eftermiddag dagen innan midsommarafton. Att fira midsommar på Rödlöga var väldigt familjärt och trevligt. Rekommenderas varmt.

Sjöbrisen den här veckan har börjat rätt sent, men blåst desto kraftigare. Dags att ge sig iväg. Jag lättar ankare och fortsätter norrut. Vart ska jag ta vägen idag då? Funderar över Söderarmsskärgården, men då blir det kryss. Jag fortsätter norrut istället. Skvallerhamn på Arholma får det bli. Jag har aldrig legat där förut, men det ser ut som en bra vik för svajankring. Har jag tur kanske jag kan komma med på någon visning av Batteriet.

Fejans krog brann 2015, men som synes är den nu återuppbyggd. Ny fin hamn också. Jag och min son Filip var ute på en sen segling och åt julbord här under en första advent-helg för en massa år sedan. Fejan är ju en gammal kolerastation och maten stod uppdukad i likrummet. Inte så absurt som det kan låta. Som sig bör var ju likrummet svalt och maten på julbordet höll sig således fräsch. Ser faktiskt ut som om även likrummet är återuppbyggt. Undrar om det är värmeisolerat nu.
Om man skulle ha missat att insupa atmosfären av att vara på landet, är tuppar som gal en bra påminnelse. Här vid Arholma Granö gol tuppen. Hög mysfaktor på det. Kan möjligen vara nostalgi från när vi själva hade höns och en tupp.
Apropå midsommar och midsommarstänger. Ser ni den väldigt speciella midsommarstången ovanför hamnen? På håll ser den ju ut som en julgran. Samma typ av midsommarstång som man har på Åland har man här på Arholma. Även här har vi dansat runt midsommarstången, vilket även det kan rekommenderas. Man behöver inte ens egen båt och bo kan man göra hos Bull-August. Men, man får boka i mycket god tid.
Namnet Skvallerhamn kommer tydligen från att det kan skvalpa, att dyningen från Ålands hav når in i viken. Ålands hav ligger alldeles utanför knuten.
Lite beslöjad sol. Hmm. Väderomslag?
Jodå. Påföljande morgon vaknade jag av att det smattrade på taket. Rätt trivsamt ända tills det kom något som lät som en knall. Eller var det ankarkättingen som rasslade? Nä, en knall till. Den här gången kom jag snabbt ur kojen och satte upp åskledarna. En gång tidigare burrade jag ihop mig och låg kvar när jag blev väckt av spöregn och åska. Det hade kunnat sluta illa. En jätteknall gjorde att jag nästan trodde mitt sista ögonblick var kommet. Jag rusade upp och kollade instrumenten, men allt fungerade. Puh! Någon timme senare knackade det på fribordet och där satt en ledsen tysk i sin jolle. Knallen jag hörde var blixtnedslaget i hans båt en bit bort. Hans fru var i upplösningstillstånd och elektroniken var utslagen. Detta var i Napoleonviken utanför Saltsjöbaden och samma åskoväder sänkte en båt i Saltsjöbaden. En genomföring hade åkt ut. Så, numera ligger inte kvar och hoppas på det bästa och specialtillverkade extralånga åskledare finns numera ombord. Dock oklart vilken nytta de gör.
Jo, jag hade tur och knep den sista platsen på den guidade visningen av Batteri Arholma. Fick göra en förflyttning av båten en vik västerut. Lite korta mooring-linor så jag fick blockera en del av hamnen med ett spring, men det verkade inte vara någon rusning hit, så det störde ingen.
Batteri Arholma består av två kanoner, en här och en på en ö österut, Ovanskär. Om jag förstod det rätt krävdes det 340 personer för att sköta driften av de två kanonerna. Något mer än vad jag hade gissat på.
Magasinen till kanonen är något större än vad man kanske der framför sig när man pratar om ett magasin.
Det är inte bara att ladda och skjuta. Det krävs en massa kringresurser som t ex sjukvård …
… och mat. I marketenteriet kunde man hitta godsaker som den klassiska gröna konservburken med leverpastej, konserverad lapskojs och ravioli. Vattnas det i munnen?
Allt för denna kanon.
En spännande knapp. I en krigssituation, skulle det bli fred om man slog över reglaget?
Kryss ner till Kapellskär, sedan blev det räkmacka resten av vägen ner mot Rindö. Jag hade egentligen tänkt stanna till på vägen ner, men kvällen var fin och väderprognosen spådde kraftigt regn kommande natt, så det kändes skönt att komma fram även om det blev åtta och en halv timmas segling.

Tack Pelle för den här veckan, men nu ska det bli trevligt med lite annat sällskap.

 

Publicerat

Midsommarsegling

Rutt: Rindö hamn-Låghallskär-Sandhamn-Harö-Rindö hamn
Datum: 23-26 juni

Det har blivit lite av en tradition att fira midsommar på Hallskär, men nu var det ju några år sedan jag var i Stockholm över midsommar, så den traditionen såg jag fram emot att få ta upp igen. Känns som midsommar på riktigt. Dessutom skulle Leonora, 13 månader, begå sin seglingspremiär. Hur skulle det gå? Fast som min son påminde mig om att jag hade sagt: – Vad kan egentligen gå fel? Och vad kan dessutom gå fel när meteorologerna lovat ett historiskt bra midsommarväder. Inte sedan 1970 hade det tydligen varit så bra väder. Men, då har inte meteorologerna varit på Hallskär. Där har vi haft flera midsomrar med bra väder. Fast, kunde det verkligen bli så bra som de lovat? Jodå, och det blev bara bättre och bättre.

Leonora ser fortfarande lite frågande ut över var hon hamnat någonstans. Även mamma Linnea ser lite skeptisk ut.
Slobi ser dock ut som om hon börjar känna sig lite mer hemtam.
Fast, lite välling gör susen. Precis som hemma ju.
Torsdag är ju arbetsdag för de flesta, så vi kastade inte loss förrän 16:50. Det hann bli kväll…
Hallskär i sikte. 22:25 lade vi till efter att ha avverkat 33 sjömil. Tur att vi gick idag. Hur ska de andra som kommer imorgon få plats? Tänkte vi…
Doppa fötterna, vad kul! Senare, när båtens papparazzi hade annat för sig, sänktes, på egen begäran, jodå, hon är väldigt tydlig med vad hon vill, en betydligt större del av henne ner i vattnet. Reaktionen var någon slags chockblandad förtjusning. Uppenbarligen lite kallare än på babysimmet i badhuset, men inget som tycktes påverka lusten till fler försök.
Med halva matstolen (benen lämnades i bilen) med ombord blev det lite matro.
Namnet till trots, Låghallskär, är det rätt brant att ta sig upp från båten till toppen. Belöningen är svårslagen. Några få öar till och sedan är det Estland nästa.
Alla får hjälpa till att klä stången och jag och Slobi bidrar med blommor. Det ser ju kargt ut, men den som söker han finner. Jag har inte riktigt fått klart för mig vem som ser till att detta händer, men händer gör det, år efter år.
Hur de andra skulle få plats undrade vi kvällen innan. Jag har nog aldrig sett så många båtar i den här viken. Jag räknade till tio båtar med anknytning ill Singel & Mingelsegling Stockholm, det gäng som fick mig att upptäcka midsommar på Hallskär.
Jag och Leonora hade redan badat, men nu var ju resten av båten tvungna att midsommarbada.
För Slobis del krävdes ett mycket moget övervägande innan hon försiktigt gled ner i vattnet. – Man kan ju slå sig annars. ??? Väl i, var hon istället svår att få upp ur vattnet.
Vadå midsommarfirande? Jag vill sitta här i min stora fåtölj!
Men, vad håller de stora på med!?
Musikerna har varierat, men repertoaren består och fonden är lika fantastisk som vanligt.
Fina, lilla familjen.
Kvällssamling på berget för grillning. Leonora upptäcker en wauwau på nära håll, Pers skeppshund Loke.
Hundar brukar ju inte alltid gilla barns ömhetsbetygelser, men Loke lät sig väl finna. Leonora verkade förtjust och Loke totalt ointresserad.
Med lite gott käk sitter jag bra här.
Grillen har inte funnits ombord på flera år, så jag kände mig lite som en nybörjare, men gott blev det.
Ja du Mats, så dags att kolla segeltrimmet när du redan blivit upphunnen 🙂

Vi stannade till en kortis i Sandhamn för att fylla på vatten. Vad olika man kan fira midsommar. Drastisk kontrast till midsommar på Hallskär. Vi flydde fältet så fort det bara gick.

Humör och utstrålning ändrar karaktär med blixtens hastighet.
Vad enkelt livet vore om man själv var lika lättroad.
Är det månne kölsvinet som varit uppe och grisat ner?
Efter lite sökande fastnade vi för en vik på Harö.

Vi kanske inte skulle kalla det för en strand, men för Leonoras del dög det mycket väl som badplats.

Det hör ju till båtvärldens vett och etikett att hälsa på båtar man möter. Leonora har snabbt förstått vinken.
Ett kritiskt moment: Att gå iland eller ombord med ett litet barn i famnen.
Möte med skärgårdens vackraste och pampigaste ångbåt, ss Norrskär.
Ibland händer det. Det blir bara för varmt. Lätt avhjälpt med en tamp som låter en bogseras av båten.
Är det lite skräckblandad förtjusning hon utstrålar över pappas påhitt?
Så var denna midsommarhelg avslutad för oss och många fler. Rena autostradan genom Lindalssundet. Kustbevakningen låg och höll koll på oss, så vi inte seglade för fort. Max 12 knop här…

Tack Slobi, Linnea, Leonora och Joakim för en härlig midsommarhelg. Jag tror Leonora är en blivande sjöbuse.