Tuzla – Gränsövergång Popovi (ut ur Bosnien och Hercegovina) – Gränsövergång Badovinci (in i Serbien) – Belgrad – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Belgrad – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Stockholm, Arlanda flygplats – Stockholm, Sankt Eriksplan
Datum: 11-15 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Vi lämnade Tuzla vid nio och kom snabbt ut i en lantligare miljö. Återigen slogs vi av att det såg så välmående och välskött ut. Var det systemet som gav upphov till denna skillnad? I städerna äger man förvisso sina lägenheter, men det saknas fonderade medel för det gemensamma underhållet, som av fasaderna till exempel. På landet äger alla sina egna hus och man är då mer angelägen om att underhålla hela fastigheten. Är det så ”enkelt”?
Vägen var mest smal och slingrig och när vi kom in i Serbien sjönk vägstandarden markant, tills vi kom fram till motorvägen. Vi skulle ju anlända Belgrad med vår hyrbil och vore det inte en lysande idé att lämna bagaget först och sedan köra ut till flygplatsen för att returnera bilen. Därifrån kunde vi väl alltid ta oss på något sätt. Sagt och gjort. Trafiken var omfattande och aggressiv och vi styrde i enlighet med Googles anvisningar mot vårt boende. Men, aj då, där gick det ju inte att svänga. Man såg de i vägbanan bortfrästa vänstersvängsmarkeringarna, men denna förändring hade Google missat och en liknande incident upprepades ytterligare någon gång. Nu ska vi inte skylla allt på Google, min kära kartläsare drog nog också sitt strå till stacken till att vi inte alltid hamnade där vi hade tänkt.
Trots allt, med fem minuters marginal nådde vi vårt boende och vår värd, en trevlig, ung kille. Det här blev vår gata i Belgrad, Rige od Fere i stadsdelen Dorćol.Så var då hyrbilen återlämnad och Slobi hade koll på vilken buss vi borde ta för att snabbt ta oss in til stan igen. Någon sådan buss dök dock aldrig upp och i efterhand förstod vi att vi i brist på annat borde ha tagit den buss som precis hade gått. Men dess förare verkade varken förstå engelska eller serbiska, så den fick fara utan oss. Till sist hamnade vi på en lokalbuss och det tog nog uppemot en timma innan vi var inne i stan igen. Allting verkade lite rörigt och kanske hade det kört ihop sig p g a det turkiska statsbesöket. När vi närmade oss Belgrad med vår hyrbil förundrades jag över alla flaggor. På bilden kan man ana att det hänger två flaggor i varje lyktstolpe och dagarna till ära var varannan stolpe prydd med turkiska flaggor. Det är något på G, tänkte jag. När vi sedan bordat bussen på flygplatsen och börjat rulla iväg, såg jag det turkiska regeringsplanet parkerat på flygplatsen och här kommer de, en massa svarta bilar. I en av dem sitter President Erdoğan.– Innan vi gör något annat nu, skulle jag vilja gå till Hotell Moskva och ta en fika. Hotell Moskva? Hmm, stöttar man Ryssland då, om man går dit? Man får välja sina strider, så jag kniper och säger inget. Nu efteråt har jag läst på och 1908 när hotellet stod klart visar det sig att det då hade kunnat vara en befogad farhåga. Hotell Moskva var en stor investering i den serbiska ekonomin, från det ryska imperiets sida. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna och idag får jag inte kläm på om det finns några ryska intressen kvar i verksamheten. Så, kanske kan man ändå gå dit idag, med rent samvete, även om man är för bojkotten mot Ryssland.Det är onekligen ett tjusigt ställe. Först hade Slobi även föreslagit att vi skulle bo här, men sedan ändrade hon sig och tyckte att det vore ett bättre alternativ att hyra en lägenhet.När Slobi så småningom kom till Belgrad efter att ha flytt Tuzla gick hon upp till huvudkontoret för sin gamla arbetsgivare i Tuzla, Investbanka Beograd och berättade att hon hade blivit hotad med uppsägning om hon inte återvände från sin exil. – Så har de inte rätt att göra. Du kan börja hos oss imorgon! Så snabbt och enkelt kan problem lösa sig ibland… Sedan blev det ändå en begränsad tid här, sex månader. Den serbiska ekonomin gick kräftgång och banken tvingades till nedskärningar.Gatan Knez Mihailova (Prins Mihailo) är en av Belgrads mest kända gator och kan väl sägas vara stadens motsvarighet till Biblioteksgatan x 10, kanske.Vi hamnade här ett flertal gånger och det var alltid liv och rörelse och spektakel.Det var mest gamla vackra hus längs gatan, men …… i ena änden hade man byggt en ny galleria, till vänster i bild. Usch och fy, kan man ju tycka om det, men den var rätt läcker med sina oregelbundna etage och utskjutande prång.Utöver den aggressiva trafiken var ett av mina första intryck att husen var smutsiga och gråa, inte så vita. Beograd betyder ju faktiskt den vita staden. När jag fick se lite mer nyanserades bilden, det finns många pampiga och vackra hus, inte bara här på Knez Mihailova.Nu är vi i en riktig storstad. Belgrads tätort hade 2011 c:a 1,2 miljoner invånare och det gällde att ta reda på hur man tog sig runt, fast det hade Slobi redan rätt bra koll på efter att hon först hade pluggat på universitetet här och sedan bott här en kortare tid efter det att hon och hennes familj hade flytt från Tuzla. I närheten av vår lägenhet gick bl a en praktisk ringlinje som vi kunde hoppa på och av lite varstans. Det var rätt gott om de här gamla tjeckiska spårvagnarna från Tatra. Fast möjligen såg de bara gamla och slitna ut. När jag sökte mer information ser jag att de levererades under ett långt tidsspann från 1980 ända fram till 1997. Det var som med bilar från östblocket, man bytte inte modell i onödan.Särskilt väl underhållna var de inte, men det fungerade att ta sig fram och vad kan man begära för ca 5 SEK per resa eller 12 SEK för en dagsbiljett. Nu var det dock inte så enkelt att göra rätt för sig, så lördag och söndag fick vi finna oss i att planka. Jag tappade till slut räkningen på hur många kiosker vi kom till som var stängda eller som anförde olika förklaringar till varför vi inte kunde få köpa biljett: systemet fungerar inte, min skrivare fungerar inte, vi säljer inte biljetter eller höjdpunkten: – Jag har inte tid, ser ni inte att jag håller på med kylskåpet.I bjärt kontrast till dessa spårvagnar står de modernare vagnarna som började levereras 2011 av spanska CAF, samma fabrik som inte utan problem levererat vagnar till Stockholm och Lidingö.Allra trevligast tyckte jag det var att åka med de begagnade vagnarna från Basel tillverkade av tyska Duewag (numera Siemens). Här fick föraren hoppa ut och lägga om en växel för hand.Dessa vagnar kom tydligen till Belgrad under en lång räcka av år med start 2001. De levererades till Basel under åren 1967 till 1972. Still going strong alltså efter snart 60 år.Sedan fanns det rätt många andra miljövänliga sätt att ta sig runt på, med, som Slobi lite gulligt säger, trolléjbussar eller som de flesta andra svenskar säger, trådbussar. Eller ja, hur många svenskar vet egentligen vad en trådbuss är? Det var ju nu rätt många år sedan de försvann från Göteborgs och Stockholms gator. I Sverige kan man idag bara åka trådbuss i lilla Landskrona.När vi skulle besöka Titos hem (trodde vi) äntrade vi en buss av den här typen. Den ser ju förhållandevis modern ut, men det var en av de skramligaste resor jag någonsin upplevt. Nu i efterhand förstår jag att många av trådbussarna är byggda i Vitryssland. Behövs kanske inga fler kommentarer…Mycket tråd av olika slag blir det när trådbusstrafik ska samsas med spårvägstrafik. Här ett exempel från Trg Slavija.De modernaste fordonen verkade vara dieselbussarna. Här en turkiskbyggd modell, BMC. Steg för steg bekräftas mina fördomar om de serbiska handelsförbindelserna: Turkiet, Ryssland, Kina, Vitryssland, Förenade Arabemiraten… Inte länder direkt som sätter demokratin i högsätet. Fast, det ska medges, de modernaste spårvagnarna tycks man ju ha köpt från Spanien.Nu stöter vi på Erdoğan med följe igen och gott om poliser. Slobi blev orolig när jag tog fram kameran, men ingen visade något intresse för mitt fotograferande. Ett fordon till måste jag nämna, batteribussen till höger tillverkad av något som heter Chariot Motors, tydligen ett bulgariskt-israeliskt företag. Udda kombo kan tyckas. Symboliskt nog trafikerar bussarna den nya sjöstaden som byggs längs floden Savas stränder. Nog nu om kollektivtrafikfordon. På ett tag…
Anledningen till att vi rörde oss här var att vi ville gå på konsert. Belgrads filharmoniker skulle spela Mozart och Schubert under ledning av världskändisen Zubin Mehta. Någonting hade givit Slobi intrycket av att det fanns gott om biljetter. Långnäsa. Det var slutsålt sedan länge, så ingen konsert för oss.
Serbiska riksbanken. Vilken nivå kan riksbankens ränta ligga på här? 5,75%. Det låter ju lite bättre i alla fall än när det var som värst. Jag hittar en uppgift om att inflationen 1994 nådde 5 kvadriljoner procent. Kvadriljoner! Låter ju som hämtat fån någon serie om Joakim von Anka.Belgrads äldsta restaurang, Znak pitanja (betyder frågetecken), med ca 200 år på nacken. Vi gick aldrig dit. Nu i efterhand funderar jag, varför gjorde vi inte det? För att få en anledning att åka tillbaka till Belgrad kanske.I det tredje avsnittet från den här resan karlbom.se/2024/11/01/vastra-balkan-3-5-norra-serbien/ nämnde jag att patriarkens huvudsäte numera är beläget i Belgrad istället för i Sremski Karlovci och här är hans hem. Men här ryms tydligen lite annat också. Byggnaden är förhållandevis ny. Den stod klar 1935.Patriarken behöver bara korsa gatan när han ska hålla gudstjänst i det som heter Ärkeängeln Mikaels katedral. Ärkefiender har jag hört talas om, men vad är en ärkeängel? Svaret finns, som så ofta, nära tillhands. Ängel först och främst är ju en budbärare och en ärkeängel är en ängel med en särställning inom änglahierarkin. Inom den ortodoxa kyrkan finns det sju namngivna ärkeänglar, emedan vi i vår kristendom tydligen får nöja oss med tre.Till skillnad från patriarkatpalatset är kyrkan av äldre dato, ungefär dubbelt så gammal. 1840 stod den klar. Man kan undra vad som hände med planerna att flytta högsätet för den serbisk-ortodoxa kyrkan till Sankt Sava-kyrkan. Mer om den längre ner.Katedralen omges av andra trevliga kvarter: Kneza Sime Markovića (Prins Sime Marković) heter gatan.På vägen hem knallar vi förbi en, efter dagens mått mätt, lite udda fotoaffär. Under en period på sjuttiotalet kanske, försökte jag lära mig lite mer om foto och läste då en del facktidningar. Ett kameramärke som stack ut då var Praktica, ett östtyskt märke. Som jag minns det fick märket en del lovord, vilket ju inte var så vanligt för produkter tillverkade bakom järnridån. Är det svårt att se? Praktica-kameran hänger högst upp, andra från höger.Jag började allt mer inse att Belgrad på vissa sätt är en rätt häftig stad. Många coola restauranger och barer. Här väntar vi på ett ledigt bord på en restaurang i ”våra” kvarter, Smokvica (=litet fikon). Även om prisnivån är väsentligt högre än i både Bosnien och Hercegovina samt i Serbien utanför Belgrad, är det fortfarande billigare att äta på restaurang här än i Sverige. Men, skillnaden var inte så stor som jag kanske hade trott.Ny dag, ny tur på stan, men först ska vi gå upp till närbelägna Kalemegdan. det stora fortet i Belgrad. Kalemegdan är beläget lite i utkanten av centrum, vid floden Sava där den mynnar ut i Donau. Borgen har byggts upp och förstörts i omgångar sedan romartiden och utöver romare och serber har kelter, bysantiner och osmaner härskat här, men också hunner, goter, sarmater, gepider, ungrare, bulgarer, österrikare och tyskar. Nästan ständigt någon maktstrid kan man tänka. Undrar du vad sarmater och gepider var för några? Det gjorde även jag. Sarmaterna hade tydligen iranskt ursprung och gepiderna var en östgermansk stam som levde i bl a Serbien.I fortets park ger, vad som verkar vara, en spansk grupp en liten konsert. Eller var det kanske ett genrep.Vilket jobb det måste ha varit att byta ut hälften av alla serbiska flaggor mot turkiska dito. Det är till att vilja ställa sig in. Hörs en syrlig ton vad gäller Serbiens politiska förbindelser? Det är bra det…Monument över tacksamhet till Frankrike. De goda relationerna med Frankrike beskrivs som långvariga, men något som lyfts fram är det stora humanitära biståndet från Frankrike under första världskriget, vilket även omfattade evakuering av barn, civila och militärer i slutet av kriget. Under mellankrigstiden gynnades fransk kultur. Relationerna fick sig en knäck i samband med NATO:s bombningar, vilka understöddes av Frankrike, men sägs ha förbättrats sedan dess.Här finns sedan 1928 det 14 m höga monumentet Pobednik, ett av Belgrads främsta landmärken. Ursprungligen skulle den ha stått utanför Hotell Moskva, men befolkningen sägs ha tagit sådan anstöt av en naken man att det istället restes här, synligt vida omkring. Det gjordes för att fira Serbiens seger över det osmanska och det österrikisk-ungerska imperiet under Balkankrigen 1912-13 och första världskriget .Namnet Kalemegdan kommer från turkiskans kale, ”fort” eller ”borg”, och meydan, ”slag” eller ”strid”, alltså ”strids-borg”.Klocktornet Sahat kula (klocktornet), huvudentrén till Kalamegdan. Det byggdes i mitten av 1700-talet.
Mitt intryck är att serber ofta ser sig som offer, det är nästan som vore det en del av folksjälen. Om serber anklagas för hemska krigsbrott, så vill man gärna peka på krigsbrott de själva varit utsatta för, när serber döms för krigsbrott så uttrycker man gärna vilken orättvisa det är att andra inte döms för krigsbrott mot serber. – Varför är det vi som får skulden för allt elände, kan man få höra. Varför lyfts inte serbernas lidanden fram mer? Varför skrivs inte vår del av den gemensamma historia på ett rättvisare sätt? Varför låter det ofta så, funderar jag. Jag försöker hitta någon ledtråd. Här är en röst, Nikola Gajic, sedan 2022 doktorand vid Leibniz-Institut für Ost- und Südosteuropaforschung. Han tog sin kandidatexamen i internationella relationer vid universitetet i Belgrad, han har en MA i sydösteuropeiska studier från University of Graz, MA i nationalismstudier från Central European University i Wien och forskar sedan september 2020 på Humanitarian Law Center i Belgrad. Med andra ord, inte vilken tyckare som helst: ”Även om olika serbiska regeringar har tagit upp arvet från kriget i Kroatien 1991-95 på olika sätt, sa Gajic att idén om serber som offer har varit en konstant, vem som än har makten. Det har aldrig gjorts något försök att inse Serbiens ansvar för konflikten eller dess roll i några brott som har begåtts.” Inte så mycket till förklaring, men det bekräftar i alla fall att jag inte är ensam om mina intryck.
Kneza Miloša-gatan. Vill man demonstrera i Belgrad tycks det vara denna gata man väljer för sina protester. I augusti år protesterade man mot företaget Rio Tintos planer på att öppna en lithium-gruva. I december förra året protesterade man mot upplevt valfusk i parlamentsvalet. Går vi lite längre tillbaka demonstrerade man mot Kosovos frigörelse och gick till attack mot USA:s ambassad.För de flesta är det väl inte helt uppenbart vad det står på skylten: Jugoslaviska dramateatern. Den grundades 1947, alltså kort efter det att den nya förbundsrepubliken Jugoslavien bildades 1945. I någon mening lever alltså Jugoslavien fortfarande.Slobis trevliga vänner Novka och Milan från Västerås bjöd på lunch.Slobi och Novka. Milan och Novka bodde också i Tuzla-området och flydde ungefär samtidigt som Slobis familj.Kalebass är tydligen en gurkväxt. Kärt barn har många namn. Även namnen kalebasspumpa och flaskkurbits förekommer.Vissa saker i livsmedelsaffärerna, som importerade produkter, är jättedyra, men här på marknaden var det säkert billigt. Annars märkte man tydligt att priserna var högre i Belgrad än i Bosnien och Hercegovina, men även att priserna här var högre än i Vojvodina. Hur har de råd?Det var allt en väldigt liten gumma.Härliga grönsaker. Snålvattnet rann på Slobi.Det här var något jag noterade flera gånger, färgen på blommorna. En del av dem ser ju helt overkliga ut.Vi är på väg till Novkas och Milans lägenhet i Belgrad, i huset i bakgrunden, för en fika, men promenerar via Kalenić-marknaden. Fika blir mera vin och rakija och ”godis” till det. Tack snälla för er gästfrihet!Så småningom får vi dock kasta oss iväg. Vi ska på opera, på ännu en nationalteater (jämför karlbom.se/2024/11/01/vastra-balkan-3-5-norra-serbien/) för att se och lyssna på Cavalleria Rusticana. Ingen kändis i operavärlden, musiken skrevs av Pietro Mascagni och librettot av Giovanni Targioni-Tozzetti och Guido Menasci. Detta var det vinnande bidraget i en operatävling 1890 för för unga italienska kompositörer som ännu inte hade fått sina verk uppförda.Jag läser nu att Serbiens Nationalteater grundades 1860 i Novi Sad, men att den flyttade till Belgrad 1868. Det är ju i alla fall en pusselbit i mysteriet hur ett land kan ha två nationalscener. Fin salong som sig bör.Jadranka Jovanović tackar för applåderna. Hon är serbiska, men har haft en operakarriär främst i Italien, på t ex La Scala i Milano, men hon har en imponerade CV från operahus över hela världen, dock inte från Sverige vad det ser ut som. Numera är hon även parlamentsledamot i Serbien.Vi vandrar hemåt och överallt kantas gatorna av trevliga uteserveringar.– Vore det inte spännande att besöka Titos residens, Blommornas hus? Slobi hade bara vaga minnen från ett besök där, men nappade på idén. Men, det blir inte alltid som man tror. Blommornas hus byggdes 1975 som en vinterträdgård omfattande 900 kvadratmeter. Förutom själva vinterträdgården hade Tito här arbets- och vilorum, en lounge, gästrum, bibliotek mm . Hans egentliga bostad låg precis intill, men den byggnaden blev offer för NATO:s bomber när Milošević hade flyttat in där. Här ligger Tito begravd och idag finns här också historiska utställningar. Från Blommornas hus och dess terrass har man också utsikt över Belgrad.Här fanns också en utställning med namnet Försvara Jugoslavien. Man kan läsa att den sattes upp för att påminna om att det var 90 år sedan kung Alexander I mördades i Marseille. Han var kung i Monarkin för serber, kroater och slovener 1921-29 och därefter över Jugoslavien fram till sin död 1934. Han sades hysa planer på att införa parlamentarism, men innan de planerna kunde sättas i verket blev han alltså mördad, av en agent på uppdrag av en makedonsk revolutionär organisation.Titos bostad fick vi alltså inte se, så vad hände egentligen där? Jag läser, framförallt på balkaninsight.com: Efter andra världskriget och Belgrads befrielse flyttade Tito till den serbiska huvudstaden och från 1946 till 1979 blev denna villa på gatan Uzicka 15 i stadens exklusiva stadsdel Dedinje hans hem. Under andra världskriget ockuperades villan, som byggdes 1934, av tyska befälhavare och därefter togs den över av de jugoslaviska partisanerna. Efter valet 1997 flyttade Slobodan Milošević och hans familj in i villan och de bodde där fram till april 1999, då byggnaden träffades och skadades allvarligt under Natos bombningar av Jugoslavien. Tittar man på Google maps ser det fortfarande ut som en övergiven byggnad.1979 byggdes en annan villa i närheten, på Uzicka-gatan 11, senare kallad Villa Mir (Fred), men Tito hann aldrig flytta in där. Han dog ju sedan, den 4 maj 1980. Efter det att NATO bombat Uzicka 15 flyttade familjen Milošević in här istället och vid den tiden innehöll den mycket av Titos egendom. Efter det att han hade avsatts, arresterades Milošević här 2001, varefter han skickades till Haag för att ställas inför rätta för krigsbrott. Foto: Wikimedia Commons/Pinki.
Jag läser vidare och hamnar några kvarter bort, på Tolstojeva 33. Även denna adress har en spännande historia och, upptäcker jag, personer jag själv kan relatera till. Förste ägaren hette Geca Kon, en känd förläggare och bokhandlare som avrättades av nazisterna 1941. I början av 1990-talet flyttade familjen Milošević in och det var tydligen i dessa kvarter vår serbiske kunds huvudman, Bogoljub Karić, bodde granne med Serbiens dåvarande president Slobodan Milošević. Enligt iwpr.net/global-voices/serbia-karic-affair-rocks-belgrade började Bogoljub i mitten av åttiotalet sin karriär som bröllopsmusiker tillsammans med sina bröder. Med stöd från Milošević ska han ha blivit Serbiens rikaste man. Han sägs bl a ha fått köpa sin majoritetsandel i Mobitel (egen anmärkning: Mobtel var det korrekta namnet), Serbiens första mobiloperatör, till en bråkdel av det aktuella värdet. Mobtel som alltså blev Ericssons kund 1996. Därutöver ägde man bl a en bank samt en TV- och radiostation och Bogoljub Karić hade t o m en kort karriär som serbisk privatiseringsminister. 2006 väcktes åtal mot Bogoljub Karic för ekonomiskt bedrägeri (charter97.org/en/news/2020/2/24/367080/). Jag läser vidare och ser att Milošević gamla bostad Tolstojeva 33 fick en ny ägare i början av 2021, Zoran Karić, en av Bogoljubs bröder och min primära förhandlingspart och kundkontakt i Serbien. Jaha, där dök han upp. Jag har undrat ibland över vad som hände med honom.
På restaurang Manufaktura ska vi träffa Slobis bror och äta lunch.Slobodan, Boban, pratar dessvärre ingen engelska, så jag begriper bara skål och det som Slobi översätter.Den serbiska specialiteten Kajmak, har jag nu ätit några gånger. Slobi kallar det för en slags ost och jag använder det som substitut för smör.Jag tar farväl av Boban och lämnar de två att prata vidare. På söndagar är det tydligen fritt inträde på Nationalmuseum, så jag smiter in en stund, tänkte jag.Nu fanns det rätt många fina målningar att titta på, så den lilla stunden blev rätt utdragen. Det här ser ju nästan ut som något Carl Larsson skulle kunna ha målat, men det håller ni säkert inte med om och det är det ju naturligtvis inte heller. Konstnären heter Pavle Paja Jovanović. Tavlan målades runt 1900, så i alla fall ungefär samtidigt som Carl Larsson filade på sitt verk Gustav Vasas intåg i Stockholm.Vad trevligt det här ser ut, Moulin de la Galette 1879-80. Konstnär: Pierre-Auguste RenoirYtterligare en tavla målad av en världskändis: Henri Matisse 1918.En icke-kändis för mig: Maurice Utrillo, men fin ändå. The Asylum 1925. Jag blir nyfiken och läser att han föddes 1883 i Paris och att ”Utrillo var alkoholiserad redan i sin ungdom, … det sägs att han började måla som terapeutisk sysselsättning mellan olika sanatorievistelser.”Vilken underbar tavla. Där skulle man gärna ha blivit serverad en kopp te. Konstnären är serbiska och hette Beta Vukanović. Hon dog 1972 och hann bli hundra år.Huga, vilken blick! Det är ett självporträtt av Milena Pavlović Barilli från 1933. Även hon var en serbisk konstnär.Hade jag gissat, hade jag tippat på en fransk konstnär. Vill i alla fall tro att motivet är hämtat från Frankrike, men konstnären Predrag Milosavljević var även han serb. Målningen är gjord 1936.Säreget porträtt som det bara inte gick att gå förbi. Flicka i svart blus målad av Moïse Kisling omkring 1928. Vem var hon då? Jo, en polsk-fransk målare.Nu är det på riktigt, ingen tavla, och när jag skrollar bilden ser det ut som om de rör på sig. Men aj, vad armbågarna måste ta stryk.Scandinavian Candy. Måhända någon som flyttat tillbaka och tagit med sig lösgodis från Sverige?Vi bygger tillsammans för framtiden. Ny kvalitet på våra tjänster. Moderna ledningssystem. Modern infrastruktur. Serbiens banverk och ryska järnvägen. Fritt översatt av Slobi. Belgrad är också en av få flygplatser i Europa från vilka man idag kan flyga till Moskva, i gott sällskap av t ex Minsk och Istanbul. Man spelar i en särskild division.2009 lämnade Serbien in sin ansökan om EU-medlemskap. Något medlemskap har det inte hunnit bli, men EU-flaggan vajar redan utanför Europahuset. Än så länge har landet bara status som kandidatland. Förhandlingar har nu pågått i tio år, men i juni 2022 uttryckte EU-ländernas stats- och regeringschefer sitt fulla och otvetydiga engagemang för ett ”EU-medlemskapsperspektiv” för västra Balkan (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien och Kosovo), och efterlyste en påskyndad anslutningsprocess. Under tiden har Serbien tagit emot 2,9 miljarder euro i utvecklingsstöd (fram till 2020). Stödet bland befolkningen för ett EU-medlemskap har dock minskat från som mest över 70 % till dryga 40%. Drygt 30 % säger nej och hela 25 % säger sig vara obeslutsamma. Många hinder kvarstår: t ex relationerna till Ryssland och det indirekta stödet för invasionen i Ukraina samt korruption och organiserad brottslighet.Novi Dvor (Nya palatset) är idag säte för Serbiens president. Ursprungligen byggdes det för kungafamiljen Karađorđević och fungerade som sådant från det att det stod klart 1922 fram till 1934 då familjen drog sig ut mot förorten, till det exklusiva Dedinje.Finns Nya palatset så måste det ju finnas ett Gamla palatset, Stari Dvor. Så jättegammalt är det nu inte. Det stod klart 1884. Även detta palats var residens för kungafamiljer fram till 1947. Under en tid fanns det alltså två kungaresidens… Det går ju inte att förstå. Jag ger upp. Idag fungerar det i alla fall som Belgrads stadshus.Motsvarigheten för hela landet återfinns i den här byggnaden, Serbiens nationalförsamling. Bygget påbörjades 1907, men på grund av krig och ekonomisk depression stod det inte klart förrän 1936. Byggnaden förstördes delvis i samband med upproren år 2000 då flera hundra tusen demonstranter protesterade mot valfusk i samband med omvalet av Milošević, protester som ledde till att han tvingades avgå. Ytterligare ett kungapalats? Nä, huvudpostkontoret, byggt så sent som 1938.Trötta ben vilar ut på en spårvagn som tar oss ut till okänt ytterområde.Slobi pluggade ekonomi i Belgrad och den ekonomiska fakulteten låg lite inklämt i ett lite ruffigt område, nu under ombyggnad.Men, vad fräscht och fint det var när man kom in. Återigen blev vi vänligt bemötta när Slobi förklarade sitt ärende och vi kunde vandra runt och titta lite.Vilken tjusig föreläsningssal. Hit kom många jätteduktiga föreläsare, berättar Slobi. De lockade ofta åhörare utan anknytning till fakulteten.Vi drar oss ner mot den nya sjöstaden längs Savas strand. Det är ett stadsförnyelseprojekt som inte leds av kommunala politiker, utan av Serbiens regering. Snacka om toppstyrning. Företaget som genomför omvandlingen av området är baserat i Förenade Arabemiraten. På Wikipedia läser jag: Början av projektet utmärks av rivningen under en natt 2016, av Savamala-distriktet, under vilken människor hölls fast av maskerade män och polisen valde att inte reagera när den tillkallades av medborgarna.När vi till slut hittade ett ställe som sålde biljetter, kvällen dag 3 och skulle inhandla vad Slobi uppfattade som en dygnsbiljett, visade det sig att den bara gällde kvällen ut. Eftersom vi bara skulle göra en resa till den kvällen annullerade vi det köpet. Viss irritation från säljaren. Sedan skulle Slobi istället köpa två enkelbiljetter, men de gällde bara 1,5 timme från försäljningstillfället och vi skulle ju ta en promenad och gå äta lite innan vi åkte hem, så även det köpet annullerade vi. Nu var han verkligen inte på glad på oss, säljaren. Jag hade laddat ner en app och försökt betala med kreditkort. Det såg ut som om köpet gick igenom, men några biljetter fick jag aldrig. Det fanns även små automater ombord, men ingen av oss lyckades betala via dem. Vi verkade dock vara i gott sällskap. Åk bara, tycktes den allmänna inställningen vara och några kontrollanter såg vi aldrig.Det kanske hade gått snabbare att gå. Någon hållplats före den som låg nära vår lägenhet försvann den kvinnliga föraren in i en kur och gjorde paus. En nackdel med ringlinjer är att de behöver regleringstid någonstans längs linjen. Kanske var det detta uppehållet handlade om.Detta med NATO:s anfall av Serbien har jag haft svårt att förstå. Att Serbien begick övergrepp mot albaner och att det pågick en etnisk rensning i Kosovo, tycks vara rätt oomtvistat, åtminstone utanför Serbien. Men, vad hade just NATO i Serbien att göra? Utgjorde Serbien ett hot mot NATO:s medlemsländer? Som alltid begränsas ju inte skadorna till militära mål, utan även många civila, inkl barn fick sätta livet till. Uppgifterna varierar, men mellan ca 500 och 2500 civila dödadesHär fanns väl i alla fall ett legitimt mål ur NATO:s perspektiv: det jugoslaviska försvarsministeriet. Har man medvetet inte gjort något åt ruinerna för att påminna om vad NATO gjorde?Tvärs över gatan ligger Finansdepartementet och nedanför ser man Utrikesdepartementet. De byggnaderna var NATO tydligen inte intresserat av.Vi skulle besöka järnvägsmuséet i Belgrad och Slobi hade fått för sig att det var inrymt i den gamla järnvägsstationen.Vare sig mycket järnväg eller museum här.Även den gamla busstationen var övergiven, förmodligen på bekostnad av det expanderande Waterfront.Nya tag. Museet låg lite undanskymt i Transportministeriets byggnad och inte var det något att springa benen av sig för. En man vi talade med beklagade sig över att man inte kunde visa sina samlingar på ett och samma ställe. Man hade tydligen hoppats få ta över den gamla järnvägsstationen, istället kommer Serbiens historiska museum att få flytta in där, berättade han. Det blir intressant att se vilket perspektiv på historien man kommer att anlägga i det nya museet. Kommer man vilja och våga göra upp med sitt förflutna?Direkttåg från München till Aten var ett storstilat projekt med namnet Akropolis, enligt uppgift uppbackat av Tito, som tyvärr blev lite av en tummetott. Från början var tanken tåg som skulle överträffa dåtidens finaste snabbtåg, Trans Europa Express, vad gäller bekvämlighet. I sista stund sägs det att grekerna drog sig ur. Istället rullade trafiken igång med vanliga tåg och trafiken lär ha pågått mellan 1968 och 1991. Skälet till att trafiken upphörde var tydligen att Jugoslavien upphörde med att ge tågen prioritet, vilket ledde till ökända förseningar. Kanske dags för ett nytt försök nu när serberna bygger ut sin snabbtågstrafik.Stor, men inte störst. Markuskyrkan, färdigställd 1940.Det är ett imponerande kyrkorum man kommer in i.Störst är kyrkan Sankt Sava som sägs vara Belgrads mest kända byggnad. Den syns på långt håll, men så är den inte bara störst i Belgrad, utan rankas tydligen som en av de största kyrkorna i världen. Återigen tyckte jag att det liknade en moské. – Nej Pelle, så kan du inte säga till en serb, utbrister Slobi. Du kanske tycker att den liknar Hagia Sofia i Istanbul, det var ju en ortodox kyrka innan den blev en moské när ottomanerna erövrade Konstantinopel. Jaha, kanske var det så jag tänkte…Sankt Sava var grundaren av den serbisk-ortodoxa kyrkan och meningen var att Sankt Sava-kyrkan skulle bli biskopssäte och ”domkyrka”. Arkitekttävlingen för kyrkans utformning avgjordes slutligen 1932. Bygget påbörjades innan andra världskriget och därmed pågick alltså två samtidiga projekt för att bygga jättelika kyrkor i Belgrad, ungefär samtidigt. Kyrkobyggnaden hann tydligen bli ca 10 m hög innan bygget avbröts och istället började användas av den tyska armén som depå, för att sedan tas över av Titos partisaner. Efter kriget fick man inte tillstånd av den nya socialistiska regimen, att färdigställa bygget. Först 1984 kom man igång igen. Efter omvandlingen av Hagia Sophia från museum till moské 2020 uttryckte man från serbiskt håll att kyrkan symboliskt skulle bli Nya Hagia Sofia.2019 var Putin på besök och utlovade bidrag från Ryssland för kyrkans färdigställande, inte minst mosaikarbetena. Man tappar lite andan när man kommer in i ett sådant här rum.Fantastisk krypta också, men några gravar såg vi inte.Många ikoner får en kyss av besökarna. Slobi frynte på näsan. – Inget för mig. Ohygieniskt! Religiös eller inte, korstecknet däremot, gör hon enligt konstens alla regler. Jag har försökt lära mig, men det vill sig inte. Om det beror på bristande rörelseteknik eller själsligt motstånd är lite oklart.Sista kvällen åkte vi till Zemun som ligger vid Donau. Vi tog en buss över floden Sava och sedan via Novi Beograd för att komma dit. Det är som en egen stad fast det räknas ändå till Belgrad hade Slobi berättat. – Lite som Sumpan då, föreslog jag. – Absolut inte!Jag tänkte mer på den administrativa indelningen. Slobi tänkte mer på miljön.Och visst, i alla fall delar av Zemun var ju betydligt mysigare än Sundbyberg. Vi hittade ett ställe att äta middag på och sedan skulle vi gå på operett.Wow, en egen loge för ca en hundring per person, halva priset mot normalt. Inte ens det fulla priset hade man ju blivit ruinerad av.På repertoaren stod Offenbachs Pariserliv. På scenen tackar baron Grondremarck för applåderna. Baron Grondremarck skulle föreställa en svensk, lite töntig greve och nej, det var ingen serbisk anpassning av librettot, min fundering, utan helt i enlighet med originalmanuset.Operetten var en sprittande glad föreställning och spelglädjen smittade av sig.Tillbaka i Belgrads centrum gick vi till Skadarlija och det var nog ett av ett fåtal ställen i Belgrad där jag kände igen mig. Däremot är jag inte helt säker på orsaken till att jag hade varit där. Antingen firade vi, tillsammans med vår kund, att vi hade skrivit kontrakt eller så firade vi att första etappen av mobilnätet hade invigts.Här finns fullt av trevliga restauranger i ombonad miljö och överallt spelas det musik, t o m en måndagkväll.Stoldans. Ny dansstil trodde jag. Icke sa Nicke.Så var det snart dags att resa hem. Vi lämnade vårt bagage i lägenheten och utnyttjade de sista par timmarna innan utcheckningen till att promenera ner mot nyare bostadskvarter längs Donau. Väldigt fräscht och fint.Vi fortsatte ner mot Donaus strand och passerade en massa tennisplaner och även om Slobi pratade om att Novak Đoković hade investerat i både tennisanläggningar och restauranger i Belgrad var hon osäker på var de låg. Kunde det vara här? Tennisplanerna passerade vi, men i en av restaurangerna gick Slobi in och frågade. Nä, inget napp vad gällde restaurangen, men hade vi frågat någon om hans tennisanläggningar hade vi fått svaret att detta var Novak Tennis center. Med betoning på var kanske. Han lär ha lämnat över det till Belgrads stad.Aha, en segelbåt på Donau. Av förklarliga skäl kanske, var det inte någon vanligt förekommande syn.På vägen tillbaka kom vi upp genom bostadskvarter som hade fler år på nacken och då blev kontrasten mot de nybyggda områdena brutal. Vi får hoppas att man hittar något sätt för bostadsägarna att tvingas lägga undan pengar till gemensamt, yttre underhåll. Om inte, tanken svindlar…
Med en liten minibuss åkte vi ut mot flygplatsen, men trots att den hade lite mer en aura av flygbuss snurrade den runt rätt mycket den också, så även resan till flygplatsen tog sin tid. Air Serbia sålde våra flygbiljetter, men hade lagt ut flygningen till Stockholm på entreprenad till något annat bolag. Det gick ju bra det med, men varför gör man så? Detsamma gällde även Air Serbias flygning från Mostar till Belgrad. När vi kliver av flygbussen på Sankt Eriksplan känns det verkligen som om vi landat i en helt annan värld. Ett lugn villar över Odengatan och den ser riktigt idyllisk ut.
Ibland kan jag undra om jag har blivit för snurrig för att ge mig ut och resa, fast även Slobi bidrog till känslan av att vi behövde någon ängel som vakade över oss. Många kyrkor har vi ju besökt. Kanske var det ett under att vi kom hem med alla våra prylar i behåll.
På Arlanda hörde jag mitt namn ropas upp. Vad är det nu då? Min telefon hade jag ”lämnat” på toaletten där en snäll man hittat och lämnat den i utgången till vårt plan. I telefonfodralet hade jag dessutom mitt betalkort. Tänk om jag upptäckt det först när planet hade börjat taxa ut.
När vi skulle lämna Orebic ställde jag ifrån mig min lilla rygga på en bänk i hållplatskuren. Precis innan bussen skulle starta insåg jag att den fortfarande stod där och rusade av och fick fatt i den. Busschauffören var redan irriterad som det var. Tänk om jag upptäckt att jag saknade ryggan bara någon minut senare när vi hade börjat rulla iväg. Vill inte ens föreställa mig chaufförens reaktion.
Sedan var det Slobis tur. Vi skulle slänga i oss lite lunch innan en av våra hotellvärdar i Mostar skulle skjutsa ut oss till flygplatsen. När vi kom fram upptäckte Slobi att hon måste ha glömt kvar sin jacka på stolen hon satt på. Som tur är hade vår chaufför inte hunnit ge sig av och hon fick ta en extra tur och returresa in till stan. Och jackan hängde kvar på stolen, på uteserveringen. Och med några minuters marginal kom hon tillbaka innan incheckningen av bagaget skulle stänga.
Milan och Novka bjöd på lunch i Belgrad och Milan bad kyparen att ladda min telefon under tiden. När vi ätit upp gick vi glatt iväg utan telefonen. När vi några timmar senare skulle lämna Milan och Novka i deras lägenhet för att ge oss iväg på opera upptäckte jag fadäsen. Galopp bort till restaurangen, vi hann knappt säga hej och tack till vårt värdpar, och sedan kastade vi oss på en trådbuss för att ta oss in till centrum. Vi hann.
Men, det värsta var nog när vi skulle åka och se var Tito bodde, en bit utanför centrum. Återigen klev vi på en trådbuss och jag ställde ifrån mig min lilla rygga på sätet framför mig och där stod den kvar när jag gick av. Vi hann gå en bit innan jag insåg att det var något jag saknade och nu fick jag nästan panik, pengar, pass och gud vet vad. Vi hade inte helt koll på hur lång tid det skulle ta innan samma buss förhoppningsvis skulle passera åt andra hållet, men det var säkrast att rusa tillbaka. Första bussen, inget napp, men föraren var väldigt hjälpsam och förstående och lovade att ringa och kolla. Men, tänk om någon annan passagerare skulle ha norpat ryggan… Det fanns ju faktiskt ett kassaskåp i lägenheten vi bodde i. Hur dum får man bli? Jag såg framför mig hur resten av semestern skulle förstöras av att fixa allt. Tredje bussen närmar sig och han tutar på oss och där står min rygga i förarhyttens fönster. Busschauffören såg nästan lika glad ut som jag kände mig. Sällan har jag väl känt mig så lättad och tacksam.
Nu är vi hemma och med allt vi ville ha med oss hem. Det har varit en spännande resa, fylld av intryck av människor, platser och historiska händelser. Det har varit väldigt lärorikt. Jag kommer nog aldrig att fullt ut förstå mig på Västra Balkan, men några nya bitar lades till det komplexa pusslet. Orebić förstås, ser jag fram emot att få återse. Belgrad reser jag gärna tillbaka till och då passar jag nog på att ta tåget till Novi Sad också. Förhoppningsvis var väl olyckan den 1 november, med det rasade plattformstaket, som krävde 14 människors liv, en engångsföreteelse. Mostar kan jag verkligen rekommendera, men jag kanske väljer andra upptäcktsfärder nästa gång och är ni i närheten av Trebinje, åk dit!
Bačka Palanka – Gänsövergång Bačka Palanka (ut ur Serbien) – Gränsövergång Ilok (in i Kroatien) – Gänsövergång Principovac (ut ur Kroatien) – Gränsövergång Sot (in i Serbien) – Gränsövergång Sremska Rača (ut ur Serbien) – Gränsövergång Rača (in i Bosnien och Hercegovina) – Tuzla
Datum: 9-11 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Successivt har jag förstått att Slobi hade en kluven inställning till att återvända till sin gamla hemstad, Tuzla. Det var mycket vånda bakom beslutet att resa dit och det kanske i sig inte är så svårt att förstå. Hon såg sig tvungen att fly därifrån, hals över huvud, när kriget kom allt närmre. Vad denna ångest mer konkret bestod i var dock mer diffust för mig. Men, nu var vi på väg! Förra gången hon var där var 2007 och då var det bara ett snabbt besök över dan. Nu skulle vi i alla fall stanna över, två nätter.
Bačka Palanka ligger vid Donau och här går gränsen till Kroatien mitt i floden. När man tar den här vägen till Tuzla passerar man nationsgränser flera gånger och många passkontroller blir det, sex stycken.När vi tidigare idag korsade Donau, på pråmen, såg vi inga andra båtar. Här var det lite mer liv.Det var slående det som hände när vi kom in i Kroatien. Prydligt, välhållna vägar, vinrankor i snörräta led. Jag upplevde en liknande kontrast för något år sedan när jag kom med tåg från Schweiz till Tirano i norra Italien varifrån jag skulle åka vidare med ett italienskt regionaltåg. Det var som olika världar.
Vi har aldrig sett så långa lastbilsköer som när vi lämnade Serbien andra gången. De måste ha varit kilometerlånga. Vi gjorde som alla andra personbilar och la oss i omkörningsfilen och mötte vi någon fick vi antingen hitta en lucka mellan lastbilarna eller så tvinga ut mötande bil i vägrenen. Men, alla tycktes införstådda med att det var så det skulle vara.
Ännu mer överraskande blev det när vi lämnade Serbien och kom in i Republika Srpska i Bosnien och Hercegovina, även där såg det välmående ut, trots att det är det fattigaste av de tre länderna. Slobi hade en teori om att det berodde på att många arbetade utomlands och investerade sina besparingar i att bygga hus här. Man verkade väldigt företagsamma här. Kan det verkligen vara hela förklaringen?Efter det att vi checkat in på vårt lilla hotell i Tuzla hälsade vi på en annan faster till Slobi, Deva. Hon har jobbat i Tyskland under många år, utanför Bielefeld där även jag tillbringade några veckor i min ungdom, hos min halvsysters farmors syster vid en chokladfabrik i Herford. År 2000 valde Deva och hennes partner att flytta till Tuzla där hennes partner, som är muslim, har familj och marker. Hon har själv ingen bakgrund här, men lät ändå bygga ett hus i stan tillsammans med sin partner. Modigt, tänkte jag, att flytta dit, som serbiska. Men, hon menade att hon hade ett fint umgänge i stan. Hennes hus låg lugnt och avskilt från avgaser och buller. På bilden ser vi även Slobis kusin, Branislav, vars föräldrar vi hälsade på i Bačka Palanka. Branislav är serb, gift med en muslim, och de valde att bo kvar här hela tiden. Det har säkert inte varit utan svårigheter i största allmänhet, men i synnerhet som serb. För Slobi har han tidigare berättat att det är hemskt att bo här. – Här finns inga framtidsutsikter. Jag får inget jobb. Men, nu säger han att det är OK, fortfarande inget jobb, men man märker inte av någon fientlighet människor emellan. Det är politikerna som hela tiden eldar på motsättningarna.Nästa morgon sätter vi oss i bilen för att åka runt och titta. Här har det inte gått några tåg under de senaste tre åren, berättar några gubbar utanför stationen. Slobi studsar över att texten på plattformstaken (järnvägsstation Tuzla) fortfarande är skrivet med det kyrilliska alfabetet, något som normalt bara används av serberna.I Tuzla finns det både salt- och kolgruvor och det är en typisk tung industristad. Lite i stans utkant ligger kolkraftverken. Foto: Slobi.
I Tuzla kommun bodde det 2013 ca 111 000 personer (ca 80 000 i tätorten). 1991 innan Slobi lämnade stan bodde det 132 000 människor i kommunen. Av dessa betecknade sig många som jugoslaver och inte som tillhöriga en viss etnicitet, ca 22 000. Enligt Slobi var de flesta av dem i grunden ändå serber. De som betecknade sig som serber uppgick till ca 20 000. 2013 fanns här inga som betecknade sig som jugoslaver och ca 3 000 serber i hela kommunen. Det är många som lämnat Tuzla. Samtidigt har antalet muslimer ökat med ca 18 000 och utgör idag 73 % av befolkningen.
Fönster står öppna, gardiner hänger lite på trekvarten och det ser allmänt övergivet och förfallet ut. Ändå en massa parkerade bilar… Det här var dock huvudkontoret för gruvbolaget och här arbetade Slobis pappa som ekonomidirektör.Strax intill ligger de här höghusen dit familjen flyttade under sjuttiotalet när husen var nya, delvis för att Slobis pappa skulle få närmre till jobbet.– Här arbetade jag! Slobi pluggade till civilekonom i Belgrad och kom sedan tillbaka till Tuzla och arbetade som kreditansvarig på den här banken. Då Investbanka Beograd. Idag heter den tydligen UniCredit Bank. – Där på andra våningen satt jag.1967 när Slobi var fem år flyttade familjen hit. Innan dess bodde de i en liten stad utanför Tuzla.Strax intill låg hennes grundskola. Grundskolan var åttaårig.Vi åkte till ytterligare ett område där familjen hittade sin andra bostad i Tuzla. Även den gången flyttade man in när det var nytt och fint.
Slobi berättar om hur bostadsmarknaden fungerade och så här har jag förstått det: Man kunde inte köpa sin lägenhet då, utan företagen köpte upp andelar av flerfamiljshus som man erbjöd sina anställda att få hyra, främst nyckelpersoner eller andra som köat länge. På den tiden var det eftertraktat att bo centralt i lägenhet. Det var ett konstigt och orättvist system och någon bytesmarknad fanns inte. Människor som inte hade någon nyckelposition eller arbetade för företag som inte kunde erbjuda sin anställda en lägenhet hänvisades till att ta lån och bygga hus. Det senare låter ju helt normalt idag, men uppfattades som ett ekonomiskt ofördelaktigare alternativ. Lägenheten fick man ju ”gratis”. Hade man inte råd att låna och bygga fick man hyra i andra hand. Efter kriget erbjöds de boende att köpa loss sina lägenheter, men alla flerfamiljshus ser successivt ut att förfalla. Folk har inte pengar och det saknas tvingande regler om avsättning av medel till fonder för yttre underhåll. Och det märks. Hur ska det sluta, tänker jag.
En symbol för Tuzlas saltgruvor. Ett schakt tror jag. Idag utvinns salt från områden utanför stan.Att man utlokaliserat saltbrytningen har sin förklaring. Allt eftersom brytningen fortskred, blev marken allt mer underminerad och till slut sjönk husen som låg ovanpå, ner i marken. Slobi berättar om hur hon minns hus som till hälften hade försvunnit. Slobis svärmor var stadsdirektör och fick ägna mycket tid åt hur man skulle åtgärda skadorna och förebygga nya skador. Tragiskt nog var det en trevlig stadsdel som försvann just här, Srpska Varoš, en serbisk stadsdel. – En etnisk stadsdel alltså, reagerar jag. Slobi berättar om hur detta går långt tillbaka i historien, om hur de som under den ottomanska tiden konverterade till islam fick förmåner, att t ex bygga centralt i stan och hur övriga hänvisades till periferin. Där detta villaområde låg förut är det nu konstgjorda sjöar med stränder, de Pannoniska sjöarna som de kallas. Rätt tomt idag, men fullt av folk under sommaren tydligen.– Vad är detta för konstiga frukter? För en gångs skull stod Slobi svarslös. Vi frågade några andra, men inte heller de visste besked.Här står Tito omgiven av nationalhjältar (partisaner) som kämpade mot nazister och fascister under andra världskriget. Fortfarande lägger folk tydligen blommor vid Titos monument. Slobi har berättat om hur älskad han var av många, inklusive av henne själv. Också om hur hon kände sig som en jugoslav, inte som i första hand serb. – Det kändes som att kliva in i en svunnen tid när jag såg hur fint det fortfarande var här. Tito var som en landsfader för oss. Efter kriget undrade jag nästan om jag var förd bakom ljuset. När vi trodde att allt var bra, inbillade vi oss bara? Och vad hade jag själv för uppfattning? En diktator. Men, det fanns tydligen fler dimensioner än så.I sin ungdom hängde Slobi mycket här på tennisklubben. Vi kollade om vi skulle äta där, men blev rätt nonchalant bemötta, så det fick vara.Tuzlas ungdomshus. Här hängde Slobi på både målarkurser och diskotek.Gammal, låg bebyggelse trängs undan av nyare, högre dito.Istället för till tennisklubben sökte vi oss till bryggeriet för att äta lunch.En halvliter ofiltrerad öl för för 4 BAM (konvertibla mark), d v s knappt 24 SEK. Ett kap!Vi satt ute vid en trafikerad väg, men maten var god. Traditionella bosniska rätter och en jättesnäll kypare.Vi åker till begravningsplatsen för att leta efter släktingar till Slobis förra man, i första hand hans farmor och farfar. Finns gravplatserna kvar eller har de tagits bort när det inte längre kom in några pengar för underhållet? Slobi är beredd att ge upp, men jag tycker vi ska leta lite mer systematiskt och vips, där var i alla fall farfars och några andra släktingars gravar, men vart hade hans farmor tagit vägen?Symboliskt nog passerar vi BB på vägen till och från begravningsplatsen. Här är t ex Slobi och hennes barn födda.Jag vänder mig om och möts av synen av vad som ser ut som ett tjusigt badhotell. Ny del av sjukhuset, enligt Slobi.Vi fortsätter att snurra runt och med viss möda hittar vi till slut Slobis dotter Majas skola. Hon hann bara gå där under knappt ett år.Slobi bodde då med sin familj bara något kvarter bort från Majas skola. Innan de kom hit hade de flyttat runt mellan olika boenden och Slobi berättar om hur glada de var över att ha fått denna bostad, att de nu äntligen skulle kunna slå ned sina bopålar här. Det blev dock bara ett à två år innan de bröt upp igen.
Ett sätt att beskriva historien om Bosnienkriget är att det startade när Bosnien och Hercegovina, efter en folkomröstning, förklarade sig självständigt, den 6 april 1992. Vare sig folkomröstningen eller resultatet accepterades av det serbiska styret som ville att Bosnien och Hercegovina även fortsatt skulle vara en del av Jugoslavien. Den jugoslaviska folkarmén inledde sin belägring av Sarajevo och strider bröt ut. Kriget kom snart närmre Tuzla. Trots att strider hördes utanför stan, var det tydligen ändå många, inkl Slobi och Djordje, som fortfarande inte ville tro att kriget skulle beröra dem. Tuzla styrdes ju av reformister och många vittnar om hur man ville fortsätta leva i fredlig samexistens. Successivt hopade sig dock orostecknen. Allt fler beväpnade män gick omkring på gatorna. Det byggdes barrikader och bussen till jobbet tvingades ta ständigt nya vägar för att ta sig fram. På Slobis jobb blev många fientligt inställda till både henne och serber i allmänhet. Jag har ju redan tidigare berättat om hur en kollega till Slobi en dag uttryckte att hon tyckte att serbiska barn borde dödas.
Detta och myndigheternas meddelande att skolterminen skulle avslutas en månad tidigare än brukligt, blev tydligen droppen. Slobis bror övertygade dem om att ge sig av samtidigt med honom för att sätta sig i säkerhet i Serbien. Slobi och hennes familj packade in sig i sin lilla Zastava, med det allra nödvändigaste. De tänkte egentligen bara lämna stan för en kortare tid för att sedan återvända när läget lugnat sig. På vägen ut blev de stoppade av både muslimska och serbiska vägpatruller, men efter kontroller vinkades de igenom.
När de kommit fram i trygghet i Serbien fick de höra på nyheterna hur främst bosniakiska paramilitära styrkor ska ha gått till anfall mot den jugoslaviska folkarmén när den retirerade från Tuzla. Detta trots att bosniakiska representanter ska ha utlovat att reträtten skulle kunna ske utan att man attackerades. Anfallet skedde på gatan utanför det hus de bodde i, bara timmar efter det att de hade lämnat och de som anföll inte bara sköt utan filmade också. Det finns videoklipp på nätet från händelsen och man refererar till den som Tuzlanska kolona. Jag ser hur Slobi fortfarande blir uppbragt när hon berättar om hur 54 människor, bl a oskyldiga pojkar som gjorde lumpen, dödades i detta överfall. Till vilken mening? Hatet var uppenbarligen större och mer utbrett än vad många var medvetna om.
Enligt uppgifter ska det ha varit kroaten Ilija Jurišić som gav order om anfallet och han firades av en stor folkmassa när han återvände till Tuzla den 11 oktober 2010. Idag firas den 15 maj som ”City Liberation Day” av staden Tuzla. Jurišić har åtalats för krigsbrott och även dömts flera gånger, men han har fått domarna upphävda och släppts. 2020 betalade Serbien ut 53 950 EUR till Jurišić för att ha suttit frihetsberövad i 3,5 år när en domstol i Belgrad frikände honom från anklagelserna om krigsbrott. Ja, vad ska man tro?
Tillbaka till nutiden och Slobis gymnasieskola. – Men, usch vad här ser ut.Vakten är mycket vänlig när Slobi kommer in och presenterar sig. Vi får gå in och titta runt. – Har vi det inte fint här, utbrister en kvinna som kommer in och gör oss sällskap. – Öh, jo…, men när jag gick här var allting nytt och fräscht…Kaffe serveras på vad man kallar traditionellt vis, d v s som turkiskt kaffe. Oftast får man en liten sötsak till kaffet utan att be om det, en rahat-lokum. Samma tradition har man i Serbien, men då heter sötsaken ratluk. Man kan väl närmast beskriva det som marmeladkonfekt.Här står en känd konstnär, Ismet Mujezinović. Hemma hos Slobi hänger en tavla över gamla Tuzla som han målat. Hennes svärmor fick den i present av bl a kommunfullmäktige som tack för väl utfört arbete och hennes engagemang för staden.Vi gick på stan och det fanns naturligtvis många undantag, men stora delar av stan var nerslitna.På Café Slastičarna Iljazović beställde Slobi en Boza åt mig. Finns bara här, sa hon. Smakade väldigt speciellt. Den är gjord på jäst, majsmjöl, vetemjöl och vatten.Vilken fin gammal byggnad! Skenet bedrar. Huset är nybyggt och gjort som en kopia av en gammal barockbyggnad som också den stod på underminerad mark och började rasa sönder och sedan revs.Här låg det forna stadshuset där Slobis svärmor arbetade och Slobi och Djordje gifte sig. Numera ersatt av en ny byggnad i utkanten av centrum.– När jag bodde här var inga muslimer täckta.Atik Behram-begova, stadens äldsta moské från 1888 höll på att renoveras, så här gick det inte att titta in.Något kvarter bort har vi passerat ett minnesmärke över Tuzlabor som dog efter ett angrepp av, som man uttrycker det, serbiska fascister. Så här skriver Aftonbladet om händelsen: ”Den 25 maj 1995, i krigets absoluta slutskede, slog en granat ner på Kapijatorget, mitt i centrala Tuzla. Det var en vacker försommarkväll och torgets caféer och restauranger var fulla med ungdomar som vågat sig ut i värmen i tron och förhoppningen att kriget snart var slut. Granaten, avfyrad från serbiska ställningar strax utanför Tuzla, orsakade ett blodbad. Förödelsen blev fullständig: 71 personer dödades, 130 skadades, många av dem mycket svårt. Torget var fullt av blodiga, sönderslitna rester av de lemlästade kropparna.” I love Tuzla, läser vi. Jag tittar på Slobi. Hon ser ut som om hon bara vill försvinna från jordens yta. – Jag vill inte vara här. Jag skulle helst vilja åka till Belgrad redan ikväll. Offren för Tuzlanska kolona förvägrades dock en minnesplats i Tuzla, den fick serberna istället resa i Bijeljina i Republika Srpska. Vi gick vidare under tystnad och rörde oss bort mot den ortodoxa kyrkan. Kyrkan stod klar 1882. Det är en ståtlig byggnad och 2007 förklarades den som ett nationellt monument i Bosnien och Hercegovina.Kyrkan är öppen och Slobi får kontakt med en kvinna som på något sätt hör till kyrkan. Hon berättar att det kommande helg kommer att bli en stor högtid här, med tillresta präster, för att fira att man renoverat och köpt nya ikoner. Det finns inte många serber kvar i stan, berättar hon, men vi håller gudstjänster under lördagar och söndagar. Vi har en bra präst och ett bra engagemang i församlingen, tycker hon. Slobi berättade för mig att det här var första gången hon besökte kyrkan. – Va! – Ja, min pappa var ju kommunist och ogillade allt vad kyrkan hette och själv var jag inte heller det minsta religiös. Det påminner mig om att Slobi berättat att hennes mormor var rent olycklig över det faktum att Slobi inte hade döpts och därför i smyg arrangerade ett barndop.
Kvällen avslutades med ytterligare ett besök hos faster Deva som bjöd på middag. Idag var även hennes partner Ago med och liksom dagen innan dök Slobis kusin upp.
Slobi har varit starkt påverkad av återseendet av sin hemstad och hennes humör och tiden här har knappast präglats av återseendets glädje. Lite grann av vår upptäcktsfärd i Tuzla bjöd kanske ändå på lite glädje. Framförallt, tror jag, att få möta delar av sin, om än lite perifera, släkt. Den glädjen överskuggades nog mycket av sorg och obehag, sorg över att se en stad i förfall, sorg över att återse gamla hem och skolor som var bristfälligt underhållna. Och så alla minnen som måste ha poppat upp från den sista tiden här. Händelser som till slut innebar att de kände sig så hotade att de såg sig tvungna att fly. – Det här var ju en stad jag trivdes bra i. Vi hade ett bra liv här. Vi hade ett trevligt umgänge. Och alla vi har mött här nu och pratat med har ju också varit snälla och trevliga, men jag känner ändå en olust av att vara här. Jag är en främling här. Det här är en stad utan framtidsutsikter. Jag tycker synd om dem som är kvar, som inte kunnat lämna.
Jag har försökt förstå vad olusten består i, försökt förstå hur det kan kännas, men det är svårt när man inte varit med. Det handlar i alla fall om mer än alla visuella intryck från vår rundtur. Jag försöker luska i om det är så att hon känner någon slags kollektiv skuld över andra serbers tilltag under kriget, men det handlar inte om det, säger hon. Handlar det mer om en slags känsla av orättvisa, att som oskyldig ha tvingats bort och att bli påmind om detta? – Kanske det… Jag tänker också att vi människor reagerar så olika. Jag har ju fått kommentarer här nere om att en del bara ältar oförrätter, istället för att se framåt. Jag kanske tillhör dem som, ibland till omgivningens förtret, behöver älta en del innan jag kan släppa och gå vidare. Andra skakar bara av sig snabbt och ser framåt. Min erfarenhet av Slobi att hon kanske lutar mer åt det senare beteendet. – Kan det vara så att du genom ditt fokus på att se framåt, lämnat för mycket obearbetat, bakom dig? – Jo, jag har funderat på det också.
– Jag vill härifrån nu och jag vill aldrig komma tillbaka hit igen!
Mostar – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Sremski Karlovci – Novi Sad – Fruska Gora nationalpark – Vrdnik – Irig – Futog – Banoštor – Begeč – Bačka Palanka
Datum: 6-9 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
En knapp timme efter det att vi lyft från Mostar damp vi ner i Belgrad. Första gången jag reste till Belgrad var för Ericsson, strax innan jul 1995. Jag minns att jag bävade lite för vad som väntade. Bilden av Jugoslavien som målats upp i svensk massmedia var ju bilden av en skurkstat som begick folkmord. När vi landade den gången var det en tämligen öde flygplats. Vi möttes av vår presumtive kunds säkerhetsvakter och blev skjutsade i en bepansrad Mercedes. Det var ju inget som direkt ledde till att vi kände oss bättre till mods. Väl framme vändes allt på ända. Vi möttes av varma och trevliga människor och det blev mitt bestående intryck från de flesta vi träffade där nere. Men, allra först blev det minst sagt lite kortslutning i huvudet, bilderna blev så motsägelsefulla. Siemens och Nokia hade varit där före oss, rimligen då under rådande embargo. Vi åkte hem och slängde ihop en offert som vi presenterade under mellandagarna, vilket ledde till att vi fick börja förhandla och i början av 1996 skrev vi kontrakt på Serbiens första, digitala mobilnät. Det blev några resor, men när jag letar efter minnesbilder var det mest bilder av hotell och kundens lokaler.
Det skulle bli spännande att se hur mycket jag kände igen mig. Vi hade velat lite hit och dit hur vi skulle planera vår tripp, men landat i att vi sparade Belgrad till sist, så vi hämtade en hyrbil på flygplatsen och styrde nordvästvart. I Bosnien och Hercegovina förlitade vi oss på WiFi. Nu skulle vi dock ut och åka, så först skulle vi köpa ett lokalt SIM-kort och plugga in i den reservtelefon jag hade med mig. Varken Serbien eller Bosnien Hercegovina är ju med i EU och därmed blir roaming väldigt dyrt.
– Va! En moské här, utbrister jag! – Nejdå, det är en ortodox kyrka, kommenterar Slobi överslätande. Maria Magdalena kyrka i Banstol närmare bestämt, byggd i rysk stil. Den har bara några år på nacken och ryska influenser märker man inte av bara här, visar det sig.Slobi föreslog att vi skulle börja med att åka till Sremski Karlovci. Jag tolkade det som att dragningskraften delvis utgjordes av att staden skulle ha varit en gammal kurort, men den bilden var nog inte helt korrekt. En viktig stad hade det dock varit. På 1700-talet blev det under en tid serbernas administrativa och kulturella centrum. Flera kända, serbiska författare kom härifrån, berättar Slobi. I utkanten av stadens centrum rinner Donau.Sedan lockade dessutom foton på Booking till något som såg ut som ett tjusigt spa-hotell. En skicklig fotograf väljer sina vinklar och vad som såg ut som en ålderdomlig interiör, visade sig vara kitsch i en relativt ny byggnad, men personalen var trevlig och spat fick duga.Vi hade beställt halvpension och vad som kom som en fullständig överraskning var att middagen inte serverades på hotellet utan 2 km bort. Vi irrade fram i mörkret på vägar utan trottoarer och trodde ett tag att vi kommit fel. Slobi stannade en tant för att fråga om vägen och hamnade i en utdragen konversation som jag förstod handlade om allt annat än vägen till restauranten, allt emedan jag försökte flika in för att bryta samtalet. Till slut kom vi dock fram och åt gott i trevlig miljö.Det mesta av staden var en halvbedagad skönhet.I det innersta av stan lyste dock det dock av prakt och grönska.Och här bakom träden döljer sig stadens praktfulla gymnasium. Skolan grundades 1791 och sägs vara den äldsta gymnasieskolan i Serbien.En stad med sådana anor har naturligtvis en storslagen ortodox katedral.Det är en ståtlig byggnad, Patriarkat-palatset. Mellan 1848 och 1920 var Sremski Karlovci huvudsäte för den serbisk ortodoxa kyrkan och här bodde tydligen patriarken. Ingen dålig bostad. Numera förstår jag det som att patriarken sitter i Belgrad. Patriark går tydligen inte att översätta rakt av till motsvarande begrepp inom den svenska kyrkan. Det närmsta man kommer tycks vara biskop eller ärkebiskop. Idag är byggnaden en permanent bostad för biskopen av Srem och ett sommarresidens för den serbiska patriarken.Här fanns ju ytterligare en pampig byggnad så vi närmade oss nyfiket och möttes av vad vi trodde var en vakt, vilket väl också var hans roll just då. Det visade sig vara en teologisk internatskola och killen vi samtalade med var också och främst elev i skolan, med ambitionen att så småningom bli ortodox präst. Här fanns elever från hela världen berättade han och själv kom han från Tyskland. – Hur är det då, att läsa här, undrade vi. – Jo, det är mestadels bra. Det är trevligt här på skolan, men ibland känns det som det är väldigt långt hem.Jag skulle gärna givit en slant för att förstå vad det här gänget samtalade om.
Vi var lite nyfikna på ett gammalt apotek också, men när det visade sig vara stängt tyckte vi att vi hade sett tillräckligt av Sremski Karlovci och styrde kosan mot Novi Sad, Serbiens näst största stad med 307 000 invånare i tätorten (2022).
Novi Sad ligger bara en dryg mil bort. Innan man korsar Donau över till staden passerar man fortet Petrovaradin, varifrån man har en fin utsikt över Novi Sad, samhället (numera förorten till Novi Sad) Petrovaradin, Donau, och den nya Žeželj-bron med sina vita bågar. Bron återinvigdes 2018 efter det att den förstördes av NATO:s bomber 1999. Det är både en väg- och järnvägsbro och numera går där snabbtåg mellan Belgrad och Novi Sad. Järnvägsprojektet har drivits och finansierats av ryssar och kineser. Tanken är att järnvägen ska fortsätta från Novi Sad till Budapest och så småningom vill man i andra änden bygga en ny järnväg via Skopje till Aten. En ny Orientexpress…Vänder man sig om försvinner staden och ett till synes oändligt landskap breder ut sig. I floden väcker några brofundament min nyfikenhet. Foto: Slobi.Jag går händelserna i förväg och visar hur fortet ser ut från andra sidan Donau. Det är en imponerande anläggning. Enligt en uppgift började fortet byggas 1692 men det ska ha tagit runt 90 år innan det stod klart och det kallas ibland för ”Donaus Gibraltar” med tanke på det strategiska läget. Fortet hade en central roll när den österrikiska armén 1716 stoppade ottomanernas expansion under slaget vid Petrovaradin. Man hade lite tur också då man kunde slå läger i skydd av en snöstorm. En ovanlig snöstorm måste det ha varit då den ägde rum i början av augusti…Tillbaka på andra sidan Donau. Det var lite spännande att köra upp till fortet genom tunnlar och på, delvis, smala vägar och broar. Tunnlar lär det vara gott om även under fortet, 16 km i fyra våningsplan. Det berättas även om en tunnel under Donau. 1838 reste HC Andersen i Serbien och i sina skrifter ger han liv åt dessa sägner. Man säger att en österrikisk-ungersk officer ska ha varit den sista som 1912 passerade genom tunneln under Donau, då han bar sin älskarinna från ena sidan till den andra. Sedan ska tunneln ha börjat kollapsa och paret ska med nöd och näppe ha undkommit. Det finns dock inga bevis på att en sådan tunnel ska ha existerat, så måhända är det bara en av många sägner som omgärdar fortet.Inte bara platsen för krig. Här har det också ”knutits” många mer kärleksfulla förbund.Jättelika, men låga passagerarbåtar ser ut att anlöpa på andra sidan bron. Foto: Slobi.Det karaktäristiska klocktornet med sin omvända klocka. Den lilla visaren visar minuter och den stora visar timmar. En förklaring är att man gjorde så för att fiskare på Donau skulle kunna se tiden på långt avstånd. Den kallas också för den berusade klockan. Foto: Slobi.
När jag läser om olika makters inflytande i regionen inser jag att jag blir lite förvirrad av begreppsanvändningen. När jag söker efter en förklaring på nätet drar jag följande slutsats:
Habsburgska monarkin hade makten under hela perioden mellan 1526 och 1918.
Under perioden 1804 till 1867 var dock det officiella namnet Kejsardömet Österrike.
Från 1867 fram till 1918 ändrades benämningen till Österrike-Ungern, en slags union mellan Kejsardömet Österrike och Kungariket Ungern.
Vi hade bokat ett rum i den ljusgrå byggnaden, centralt i stan. Det började surt då det rum de ville ge oss bara hade ett fönster som vette mot trapphuset. Nej tack, sa vi. Det var inte vad vi hade bokat, så vi krävde pengarna tillbaka. Denna dialog sköttes på telefon med ”chefen”. Slobi stod för snacket och som jag förstod det var ”chefen” rätt oförskämd. Han visade ingen som helst förståelse för att fönster innebar att man ville se ut, utomhus alltså, och han tänkte minsann inte annullera bokningen. Till slut fick vi dock ett fint rum mot gatan till rabatterat pris och lugnet lägrade sig. Trist inledning bara, på besöket i Novi Sad.Vi kom direkt ut på en av stadens trevligaste gågator, Dunavska.Novi Sad hör till regionen Vojvodina och här bor även ca 250 000 etniska ungrare, så att antik- och konstaffären skyltar med sin verksamhet även på ungerska kanske inte är så konstigt. På sista raden antar jag att det står på kinesiska och det är kanske mer anmärkningsvärt, men får väl tolkas som ett tecken på den kinesiska närvaron i och inflytandet över landet.I affären för elektronisk tobak tycks man istället vända sig västerut och vilja kommunicera på engelska. En symbolik för landets kluvenhet? Ska vi vända oss bort från Europa, mot Kina, Ryssland och Turkiet eller ska vi istället vända oss västerut mot EU?Den serbisk ortodoxa katedralen i Novi Sad tillägnad Saint George, på engelska, vilket väl borde bli Sankt Göran på svenska. Den stod färdig 1905 och byggdes på ruinerna av en kyrka som förstördes 1849. Den dåvarande statsbildningen var ett resultat av Wienkonferensen 1814 och kritiker menar att man inte i tillräcklig grad tog hänsyn till de nationalistiska strömningarna, vilket ledde till spänningar och upplopp under vilka den förra kyrkan förstördes. Spänningar som fortfarande lever kvar. När och hur ska man komma tillrätta med dessa motsättningar?Även den serbisk-ortodoxa biskopens residens förstördes under upploppen 1849, men 1901 stod denna nya bostad klar. Vi stannar till och njuter även lite av de duktiga spelemännens musicerande. Foto: Slobi.Novi Sads stadskärna visar sig vara både mysig och levande.Och man renoverar miljön ytterligare. Här fräschar man upp gatumiljön.– Švedski sto, vad betyder det, frågar jag Slobi. Svenskt bord, d v s smörgåsbord eller buffé.Matica Srpska. Jag tolkade det först som någon slags motsvarighet till Svenska Akademin, men läser att man har större ambitioner än så. En Matica ska främja nationell kultur i största allmänhet. Matica Srpska vill återställa och främja serbisk nationell och kulturell identitet inom områdena konst, vetenskap, andlig kreativitet, ekonomi och offentligt liv samt att ta hand om Serbiens sociala utveckling. Vad kan dölja sig bakom detta, undrar min kritiska hjärna.En förenklad översättning till svenska: Maria-kyrkan. Kyrkan är större än den serbisk-ortodoxa kyrkan. Den stod klar 1893-94.Det tjusiga klocktornet är 72 m högt och därmed den högsta kyrkobyggnaden i Novi Sad. Jag läser att andelen katoliker var runt 25-30% när kyrkan byggdes. Idag uppskattar man att andelen katoliker bara uppgår till 5-10%, i huvudsak ungerska, kroatiska och även slovakiska minoriteter. Förut bodde här även många tyskar, men de flesta lämnade området efter andra världskriget.Stadshuset sägs vara byggt som en kopia av stadshuset i Graz. Som så många andra pampiga byggnader i Novi Sad uppfördes det i slutet av 1800-talet. Det måste ha varit en storhetstid i stadens historia, tänker jag. Novi Sad fick då också smeknamnet Serbiens Aten.Ett infall. Jag tittade i Trip Advisor för att se om jag kunde få något restaurangtips. – Jag går alltid till Project 72 när jag är i Novi Sad, hade någon skrivit. Jaha, då föreslår jag att även vi gör det. Slobi var med på noterna, men blev aningen skeptisk när vi fjärmade oss från vad man kanske föreställer sig som restaurangkvarteren. Men, vilket lyckokast! Man ägnar sig åt creative local cuisine, så beskriver man sig, och nu i efterhand ser jag att den rankas som nummer 1 i Novi Sad av Trip advisor. Vi undrar över namnet: – Det är ägarens födelseår! Vi äter ankleverpaté med fröknäcke, karamelliserad lök och hallonsås, kalvkind med rotselleripuré och potatisklyftor stekta i ankfett samt ostrullader med honung och röda vinbär. Vattnas det i munnen? Det här var egentligen små förrätter, men vi blev proppmätta. Och vinerna inte att förglömma: ett glas Grand Trianon från vingården Erdevik samt ett Cabernet Sauvignon Franc Radovanović från Krnjevo. Kostade det en förmögenhet? Inte alls. Snarare ett fynd, motsvarande c:a 635 SEK + dricks. För två alltså. Jag vill dit igen.Det här var betydligt bättre än ett rum utan balkong och fönster åt ett trapphus. Första morgonkaffet kunde avnjutas med utsikt mot Dunavski Park.Vi fortsatte med kompletterande frukost 1 tr ned på cafét för att sedan dyka in genom parken för en promenad ner mot Donau.Slobi översatte vad deras fröknar sade: – Vänd bort ansiktena när han fotograferar. Jag kände mig plötsligen som en snuskgubbe med onda avsikter.Men, tänker jag. Varför det skulle vara annorlunda här än hemma? Många föräldrar i Sverige vill ju inte heller att deras barn ska hamna på bild, utan att man har kontroll över användandet av bilderna.Port of Novi Sad står det på en fast förtöjd pråm. Vi går ner och kollar och möts av en polis som ser misstänksamt på oss. Efter att Slobi introducerat oss skiner han upp. Han berättar bl a om Petrovaradin och att det skulle ha varit drottning Maria Theresia som låtit bygga Petrovaradins fästning. Men, började den byggas 1692 kan det inte stämma. Då var hon inte ens född. – Hur är det med de där brofundamenten. Fanns det en bro även där som skadades av NATO:s bombningar? Nej, det var en en gammal järnvägsbro som låg på de fundamenten. Järnvägen fortsatte in i berget under fortet. Ännu en skröna? Men icke, jag googlar och ser att det faktiskt funnits en järnvägsbro där och att spåren ska ha fortsatt in i en tunnel under fortet. Men, vad var tanken med detta? En uppgift tyder på att det var ett projekt som kom av sig, att man ville bygga järnvägen mot Zemun utanför Belgrad denna väg man inte kom längre än drygt 300 m in i berget innan arbetena upphörde. Man kan tydligen fortfarande se tunnelöppningen. Så frågade vi lite om passagerartrafiken på Donau. Vi hade ju sett flera, jättelika passagerarfartyg igår. Men, nej ingen reguljär passagerartrafik på Donau. – Vad har egentligen polisen för funktion här? Görs det ingen gränskontroll vid gränsen? Vi fick ett svävande svar. Jag såg då framför mig en gräns som gick tvärs över Donau. När jag kollar på kartan ser jag dock att gränsen går mitt i floden. Hmm, var passerar man då gränsen? Jag läser att just detta är föremål för en olöst gränstvist mellan Serbien och Kroatien. Kanske var det därför vi fick lite svävande svar. Det var strömt och vattennivån var hög. Vi drog vidare och tackade för den trevliga pratstunden och polisen ville ta i hand innan vi skildes åt.Vi vandrar vidare längs med floden och möts av en utställning om den förödelse som NATO:s bombningar 1999 orsakade. Novi Sad skars av från förbindelserna söderut när de tre broarna över Donau inte längre var farbara. Utöver dessa broar bombades t ex TV-hus, oljeraffinaderier och militära installationer, men även civila mål förstördes och människor dog. Bombningarna var ju ett svar från väst på Serbiens övergrepp i Kosovo. I Novi Sad uttryckte man dock förvåning över att man straffades där, när man styrdes av en lokal, demokratisk opposition som var emot regimen i Belgrad.Vi promenerar vidare och kommer till ett minnesmärke för offren för Novi Sad-raiden. Den genomfördes 1942 av det fascistiska Ungerns väpnade styrkor och enligt en uppgift ledde den till att 1 300 civila dog, framförallt serber och judar. Angreppet var en del av mer omfattande utrensningar i norra Serbien under vilka serber fördrevs från sina hem och många judar, serber och andra minoriteter mördades. 2013 bad Ungerns president János Áder formellt om ursäkt för de krigsförbrytelser som den ungerska militären hade begått mot serbiska civila under kriget.Har man ingen naturlig playa får man anlägga en. Štrand anlades redan i början av förra seklet. Jag kände mig dock inte jättelockad av ett dopp i det smutsbruna vattnet.Novi Sad är en universitetsstad och här hamnar vi mitt framför de tekniska fakulteterna. Jag läser lite flyktigt om centrum för artificiell intelligens och inkubatorverksamheter. Det både låter modernt och ser modernt ut.University of Novi Sad står det på en stor banderoll. Men, universitetet breder ut sig i alla möjliga byggnader runt omkring. Närmare 50 000 studenter pluggar i Novi Sad, vilket gör det till en av de största universiteten i Centraleuropa.Vad säger smakdomarna om denna arkitektur?Nu var det egentligen hit vi var på väg, till synagogan. Allt verkar först stängt och öde, men så ser vi en skylt att besökare välkomnas att anmäla sig inne på gården. På väg dit möts vi av en vaktmästare som redan observerat oss i sina övervakningskameror. Foto: Slobi.
Mannen som öppnade för oss berättade att han ville besöka synagogan när han pensionerades för två år sedan. Han tyckte det var en fin plats, sade han. Här fann han harmoni och han kände sig tillfreds här. Han gick upp till kommunen och erbjöd sig att arbeta som vakt och är nu anställd som det, men sa sig också arbeta gratis som vaktmästare. Synagogan förföll tydligen fram till åttiotalet, men då gjorde Novi Sads kommun en insats och renoverade byggnaden och idag står kommunen för driften. Numera bor det bara ca 300 judar i Novi Sad att jämföra med innan kriget då här bodde ca 4 000. Det finns ingen rabbin som verkar här idag och här har inte hållits någon gudstjänst sedan 1944. Han berättade också att han var serb från en by utanför Knin i regionen Krajina i Kroatien. Byn jämnades med marken under kroaternas Operation Storm och han tvingades fly. Egen kommentar: Den kroatiska Operation Storm understöddes även av USA och NATO och syftet var att återta det av serbiska separatister ockuperade Krajina. Enligt en uppgift tvingades omkring 200 000 serber att fly. Åter till vår vaktmästare: – Många av dem som flydde bombades under själva flykten. Jag dömer dem inte, de kommer att bli dömda av någon annan. Jag respekterar alla religioner och tio guds bud finns i dem alla. Om alla följde dem, skulle vi inte ha några krig, Slobi har flera gånger kommenterat upprört att kroaterna firar dagen för Operation Storm som en högtidsdag.
Idag används lokalen för olika kulturella evenemang. Igår, den 7 oktober, var det en konsert med anledning av ettårsdagen för terrordådet i Israel gentemot 1200 judar.Inte minst judar som kommer på besök förvånas över att synagogan är så stor.Vi tackar vaktmästaren för att han tog sig tid och berättade för oss. Även han blev familjär och tog i hand. Vi går ut på gatan utanför, Judiska gatan.Vi kommer ut i stadens brus och försöker väl ruska av oss det obehag av allt vi blivit påminda om från krig och elände.Serbian National Theatre. Hur kan den ligga här? Det finns en i Belgrad också. Nåväl, de får väl ha hur många nationella scener de vill. Förhoppningsvis bidrar det kulturella livet till fred och förståelse människor emellan.Det är förbi lunchdags och något måste vi ju få i magen innan vi åker vidare. Slobi ville gå till en syskonrestaurang till Project 72, Fish & Zeleniš (fisk och grönt). Slobi var nöjd, men jag tyckte det var så där och kände inte alls av samma trevliga bemötande som kvällen innan. Däremot några uppiggande visdomsord på bordduken: ”If anybody tells you you’re putting too much Parmigiano cheese on your meal, stop talking to them. You don’t need that kind of negativity in your life.”
Vi känner oss mogna för att dra vidare. Vi blev båda förtjusta i Novi Sad. Det är en trendig, ungdomlig stad med lite bohemisk karaktär. Visserligen är det slitet blandat med gemyt och pampighet, men på ett sätt gör det också staden mer levande. Även om Serbien inte är med i EU finns EU:s själ svävande över staden. Jag läste något om att Novi Sad prisats av EU för att vara innovativt. Det känns som om Novi Sad står mycket närmre väst än öst. Slobi berättar: Novi Sad och Vojvodina har alltid varit mer liberalt, man har egentligen aldrig känt samma dragningskraft till öst som de sydligare delarna av Serbien. Vi får väl se vilken väg hela landet väljer. Mitt stalltips är väst, åtminstone på lite sikt.
Vi ska också västerut. På andra sidan Donau ligger bergskedjan Fruška Gora och en del av Fruška Gora är också nationalpark. När vi kör upp mot nationalparken blir vi påminda om den kinesiska närvaron i landet. Man är i full gång med att bygga en vägtunnel rakt genom berget. Vi fortsätter uppåt på den slingriga vägen och stannar till för att sträcka på benen.Slobi är lite inne på kloster och visst det är ofta vackra platser. Vi styr kosan mot vårt andra stopp, klostret Ravanica i Vrdnik från 1566.Vi går in på gården. Är vi välkomna eller inte? Det är i alla foll rofyllt och vackert.Jag fastnar vid klostrets duvslag. Jag gillar duvor och tycker att deras kuttrande sprider lugn och harmoni. Slobi är mer krass och tycker duvor bara innebär problem med sitt skitande. Jag ser mig omkring. Hon är försvunnen. Inget intresse för duvorna.Slobi har fått fatt i en av nunnorna och jodå, vi är välkomna. Nunnan informerar om att det fanns en möjlighet att ge bidrag, att de inte hade någon annan finansiering.Jag känner mig inte helt bekväm. Får en känsla av att vi stör.Vi åker ner i byn och Slobi förfäras av att möta fattigdom, smuts och förfall mitt i en nationalpark. Jag noterade att man klöv ved på gatan och här tycks man ha staplat en del av veden utanför en trappuppgång,. Är det bara för att myselda eller är man beroende av ved för uppvärmningen av ett flerfamiljshus?Vi vänder tillbaka och kör ut ur byn från samma håll som vi kom ifrån.Slutmålet för idag var byn Irig. Här ska vi bo över på ett hotell, Vinska Kuca Kovacevic, där vi även ska prova viner från byns vinmakare, Kovačević. Nedanför hotellet visar det sig att den tunnel som kineserna bygger kommer att mynna ut en bit bort från hotellet. De kanske inte jublar över att få en ny väg så nära. Slobi är lite missnöjd med rummet, delvis p g a att det är gott om bärfisar som flyger runt. Det får man acceptera så här i utkanten av en nationalpark, får vi höra. Ja, det är bara att gilla läget och efter att ha inspekterat ett annat rum behåller vi det första. Nåväl, huvudnumret var nu vinerna. Vår vänlige kypare förvirrade oss först med att vi själva skulle komponera menyn. Efter mycket resonemang framkom det dock att man faktiskt hade flera färdigkomponerade sådana. Förstår fortfarande inte hur vi kunde hamna så snett i det resonemanget. Vi valde avsmakningsmeny nr 2: 1. Kovačević Brut från 2011 (musserande vin). Till detta fick vi Bruscetta med rökt oxfilé. 2. Kovačević Sauvignon från 2023. Det som egentligen ingick var slut så vi fick ett lite enklare vin istället. Till detta serverades Gnocchi med salvia. 3. Kovačević Chardonnay S Edition från 2022. Till detta fick vi ravioli med spenat och tryffelsås. 4. Kovačević Rosetto (rosévin) 2023. Nu fick vi honungsglaserade revbensspjäll. Överraskande kombo… Nu börjar vi bli mätta, men det fortsätter: 5. Kovačević Aurelius (rödvin) från 2021. Brässerad kalvkind med selleripuré. 6. Pro & Pro (rödvin) från 2023 beställde vi tydligen extra. 7. Bermet (dessertvin) från 2023. Jag har nog aldrig smakat något liknande. Det var kryddat med örter och riktigt gott. En chokladfantasi till det. Vi var nog överens om att det godaste vinet var det musserande. Pro & Pro rankade vi högt liksom dessertvinet. Avsmakningsmenyn var minst sagt rikligt tilltagen. Hur mycket äter serberna egentligen? En avsmakningsmeny kostade 4 500 RSD (dinarer), vilket motsvarar ca 450 SEK. Det måste man ju säga att det är väldigt prisvärt.Morgonen därpå ville vi få i oss lite av den frukost som ingick i priset. Det var lättare sagt än gjort, att förstå vad som ingick och inte. Inte ens kyparen var införstådd med hur det förhöll sig, utan tyckte först att vi kunde äta så mycket vi ville från hela frukostmenyn. Sedan kom kontraorder som ingen av oss riktigt förstod, inte ens kyparen tror jag. Betala extra fick vi i alla fall göra. Detta är plättar. Serbiska plättar ser onekligen lite annorlunda ut, men goda var de. Till plättarna har man kajmak, en annan serbisk specialitet. Slobi beskriver det som en slags ost. Jag tycker det smakar som något slags gräddigt smör.Själva vingården Kovačević, låg ju bara en bit bort. Vi hade fått besked om att kvinnan som skötte guidningarna var sjukskriven, men vi kunde väl åka bort och titta i alla fall. Det var dock ingen välkomnande syn och vi fattade nog inte ens var entrén till vingården befann sig. Vi körde vidare.Vi skulle nu till en liten stad på andra sidan Donau, vid den kroatiska gränsen, som heter Bačka Palanka, Det snabbaste var att åka tillbaka via Novi Sad, men Google hänvisade också till en alternativ rutt, lite kortare, men som skulle ta lite längre tid. Det verkade ju roligare. Så vi följde Donaus södra sida och körde västerut, till dess vi skulle vika av för att ta oss över en bron i Futog till den norra sidan. Slobi var kartläsare. Plötsligt: – Nej, det är ingen bro, det är en ”skela”. Ja, vad heter det, en liten färja, på svenska? – Ja, det heter väl liten färja… Men, vad är nu detta? Vägen går bara rakt ner i vattnet. Det ser ju knappast ut som ett färjeläge. Jodå! Vi fick dock höra att färjan precis gått, men om vi skyndade oss och körde ytterligare en bit, till Banoštor, så fanns det en färja till. OK, tillbaka upp på huvudvägen och gasen i botten.På vägen hit erinrade sig Slobi att det i hyrbilskontraktet stod att man inte fick nyttja färjor. Vad gör vi då? – Vi får chansa! Där ute på floden kommer något mystiskt flytetyg. Är det verkligen vår färja?Nu förstår jag plötsligen Slobis fråga om vad liten färja kan heta på svenska. Det är ju inte en färja. Det är ju en pråm, vars bäst före-datum ser ut att ha passerat för länge sedan, som vi ska köra ombord på.Vi fick instruktioner att backa ombord. Det var fortfarande väldigt strömt i floden så någon rak kurs över till färjeläget på andra sidan, var det inte fråga om. Senare hälsade vi på goda vänner till Slobi, i Belgrad, och berättade om vårt äventyr på Donau. – Jaha, åkte ni med en så’n. Det har jag aldrig gjort. Kanske var vi äventyrligare än vad vi insåg.Vad kan det stå där? Fotografering förbjuden av färja och anställda.Vad kan det där runda, gröna märket betyda? På floder har man ju sitt eget regelverk för utmärkning, så jag plockar fram min lärobok i detta ämne: Klotet betyder att vi är på en färja. Jaha, inte en pråm alltså. Och vad skulle jag göra med den informationen då, om jag kom farande på Donau och mötte ett flytetyg med en sådan symbol? Det är för strömt för att pråmen ska kunna lägga till i rät vinkel mot färjeläget. När vi lagt till ser jag överhuvudtaget inte var vägen befinner sig. Slobi får gå av och dirigera så att vi inte åker ner i vattnet.Vad sysslar de med? De sköljer morötter, får vi veta. De runda behållarna körs ned i Donau och snurras som en slags centrifug.I Bačka Palanka ska vi hälsa på Slobis faster Koviljka (Kova) och hennes man Milorad. Även de bodde i Tuzla fram till kriget, men flydde hit, till mannens hemtrakter.De bodde högst upp på fjärde våningen, utan hiss. De var 80 och 83. – Hur orkar ni? – Man får ta det lite lugnt och hämta andan. Det var Milorad som skötte inköpen och han berättade att han ibland tog taxi hem från affären. De har fortfarande glimten kvar i ögat och nära till skratt. Som alltid när man hälsar på någon på Balkan ska det drickas något starkt, šljivovica eller rakija. De verkade tycka att det var relativt bra i Serbien. Pensionen släpade visserligen efter men det var ändå OK. Milorad menade att Aleksandar Vučić, Serbiens president, hade fått dit investeringar och företag och tyckte det lovade gott för framtiden. Slobi blev väldigt berörd av att träffa framförallt sin faster. De hade uppenbarligen stått varandra nära under hennes uppväxt i Tuzla.
Samma kväll, i Tuzla, träffar vi Branislav, deras son och Slobis kusin. Han höll inte alls med sin pappa. Vučić köper bara röster. Egentligen, menade han, förlorade landet på de förmånliga villkor som erbjuds utländska företag som investerar i landet. Så olika man kan se på saker…
