Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 3, Oskarshamn-Falsterbokanalen

Rutt: Oskarshamn – Solberganäset (Själevik) – Borgholm – Kalmar lotsbåtshamn – Kristianopel – Utklippan – Sölvesborg – Simrishamn – Abbekås – Falsterbokanalen
Datum: 13-21 juli
Gastar: Jonas Grönberg, Stina Vahlgren och Mikael Winck

Oj, oj vad mycket vind och kryssande. Så mycket slow sailing blev det inte. Mina gastar var dock snälla och anklagade mig inte för falsk marknadsföring. Eller som Micke sa om vad som kunde göras bättre, när vi summerade etapp 3: – Du kunde ju försöka skaffa dig lite bättre tumme med vädergudarna :-). Vi gick totalt 285 sjömil och om man bortser från påmönstringsdagens transportsegling till en närbelägen naturhamn blir det nästan 40 sjömil per dag. Det kan jämföras med ca 27 sjömil per dag under etapp 2. En eloge åt mina tappra gastar. Det var nog också en av de starkaste besättningarna jag har haft ombord. Alla var f d segelbåtsägare.

Nåväl, tillbaka till ruta ett i Oskarshamn. Hur slår man ihjäl tiden från det att en besättning mönstrat av till dess en ny mönstrat på? I Oskarshamn hade jag ”ledigt” två halvdagar och en heldag. Förutom att hämta andan finns det alltid båtfix, kläder som behöver tvättas och så detta bloggande 😉 Dessutom hissade jag upp Johan i hans mast – vindgivaren hade hamnat på sniskan. För övrigt inte en övning han uppskattade… Dessutom hade jag lärt mig av avgående besättning att man borde bege sig till stadens kulturhus för att där lära sig lite om Oskarshamns historia samt se en utställning om Döderhultarn.

Och apropå Döderhultarn som fick sitt smeknamn från sin bakgrund i Döderhults socken, så kallades nuvarande Oskarshamn tidigare för Döderhultsvik, viken utanför Döderhult. Det var när Oscar I tilldelade det tidigare municipalsamhället stadsrättigher som namnet ändrades till Oskarshamn.

Sagt och gjort! Att mycket i Oskarshamn kretsat kring sjöfart och varvsindustri är kanske inte så förvånande. Oskarshamnsvarvet var på sin tid ostkustens största varv och har byggt ca 550 fartyg sedan grundandet 1863. Rejäla fartyg också. Det största var motortankern Selma, sjösatt 1979 som mätte över 205 m. Förmodligen var det det fartyget jag läste om som man var tvungen att tillverka i två sektioner för att få plats, vilka sedan fick fogas samman. Så sent som på nittiotalet tillverkade man en serie båtar åt Vaxholmsbolaget. Varvet finns faktiskt kvar, men idag ägnar man sig bara åt reparationer och service. Det finns också en koppling till min familj. Min morfar började sin bana på Oskarshamnsvarvet efter avslutade studier på Chalmers. Förmodligen var det en av varvets tiotal konkurser, den 1931, som ledde till att mormor och morfar flyttade till Landskrona där morfar fortsatte sin karriär på Öresundsvarvet.

Vägg i vägg med Sjöfartsmuseet finns Döderhultarmuseet.

Döderhultarn: ”Rörande min konst, så vill jag ej gärna tala i egen sak. Men jag erkänner att jag gjort många och fula gubbar, i synnerhet fula. Att de ändå hänföras till skön konst är ett mysterium. I min ungdom, för ett tjugotal år tillbaka, gjorde jag riktigt söta saker, små nakna kvinnor t. ex. Nu har jag min djupt privata dyrkan av sådant men i konsten önskar jag nu låta människorna se, hur fula, hur gräsligt fula och dumma de ser ut…”
Han gjorde inte bara gubbar och gummor utan skulpterade även djur. Att döma av resultatet tyckte han kanske att djuren var vackrare än människorna.
Skulpturen föreställande Gustav V plockades tydligen bort när den ställdes ut i Stockholm. Det gick ju inte an att visa majestätet i skrynklig frack.
Döderhultarn fick så småningom även internationell berömmelse genom utställningar i Paris 1910, i Köpenhamn, Brighton, Rom och Turin 1911, i New York 1913 och i San Francisco och Chicago 1915. En vecka innan Döderhultarn dör i mars 1925, täljer han vad som sägs vara hans märkligaste skulptur, Den obarmhärtige fosterfadern.
Och så kan man göra släktbesök. Min mammas kusin Barbro bor sedan många år i Oskarshamn. Trevligt att få pratas vid, och inte minst, höra lite historia och skvaller om familjen.
Första gången jag såg elskåp omstöpta till veritabla konstverk var i en annan hamnstad, Simrishamn. Denna trend tycks även ha letat sig hit.
Här bodde Döderhultaren från omkring 1907 till sin död 1925. Wikipedia: ”I Oskarshamn sågs han mest som ett original. Han hade talfel och gick ständigt omkring i galoscher, då han ansåg att det skulle skydda honom om blixten slog ned i honom. Han uppvaktade gärna frispråkigt de unga kvinnorna i Oskarshamn och blev känd som ”Pet’son Ekivok” och ”Fättemön””.
Ateljé och bostad, allt rymdes i ett rum.
”Köket” delades med grannkvinnan.
Jag kände en viss oro för att guiden skulle ramla ner när han tog sig ut för trappan.
Moln är spännande, men trots flera väderkurser lyckas jag inte riktigt banka in vad de står för alla. Det här var alla fall vackert att se på och lite otippat på en i övrigt helt blå himmel.
2008, på väg från Skanör till Svinninge, gick jag denna led, Enegatan, fast åt andra hållet. Jag sa till mig själv då, att hade jag vetat vad som väntade, hade jag inte gått här. Det gick bra då och det gick bra nu, så jag vet inte iktigt vad jag ojade mig över. Men visst, det är lite trångt och ibland är det tätt mellan prickarna.
Man kommer nära inpå sommarstugor och badande barn.
Egentligen skulle vi inte påbörjat seglingen förrän dagen efter påmönstringen, men vi var flera som var sugna på att komma iväg och den här naturhamnen, Själevik vid Solberganäset, nådde vi en dryg timma efter det att vi kastade loss från Oskarshamn.
Min givare sitter ca tre decimeter under vattenlinjen så i själva verket visar ekolodet på ett djup om 1,5 m, men ändå på tok för grunt för en båt som sticker lite drygt 2 m. Det var med stor försiktighet vi gav oss in i viken som på plottern var markerad som mörkblå, d v s 0-3 m vattendjup.
Viken var vacker, men vattnet! Det var nog det dyigaste och mest oinbjudande naturhamnsvatten jag någonsin legat i. Det blev inget bad efter morgonyogan.
Spåren i vattnet efter det att vi dragit upp ankaret. Vår granne vid klippan hade ett mer utförligt sjökort och hävdade att det fanns djup i hela viken. Att så inte var fallet insåg vi när en tysk båt som legat på svaj pangade på ett grund när de skulle lägga ut. När vi gick ut var det fullt synligt, men kvällen innan doldes det av reflexerna från vattnet. Ren änglavakt att inte vi med gick på när vi tog oss in.
Ute på Enegatan igen. Vi gick mot farledens riktning, så det gällde att återkommande rabbla, röda på styrbord, gröna på babord.
Johan med besättning hade stannat kvar i Oskarshamn en natt till, men där var de ju. Till vänster i bild Dämmans fyr, idag en exklusiv konferensanläggning.
Destinationen för dagen var Borgholm. Det skulle vara lite hålligång där i anslutning till Kronprinsessans födelsedag, hade vi hört. En snabb promenad ledde oss bort mot Sollidens slott.
Inte något slott, men en del fina hus på vägen.
En välkänd silhuett, Borgholms slottsruin från 1200-talet. Det överlämnades tydligen av danskarna till Sverige i samband med freden i Knäred 1613. Trots diverse initiativ till att rusta slottet blev det aldrig vad det varit.
Micke var helt övertygad om att det inte var något inträde om man skulle stämma upp i ett ja må hon leva. Icke sa Nicke. Nicke menade också att kronprinsparet inte passerade genom huvudentrén till slottet när man skulle ut på sin kortege genom stan, utan att man tog en lite hemligare väg ut.
Verkade rätt uppenbart att vi hade hittat den halvhemliga vägen.
En kort stunds ögonkontakt och så hade de rullat förbi. Men, vem var egentligen de två cyklisterna. Cyklande Säpogenter? För inte hade väl civila rojalister nästlat sig in i kortegen?
Så mycket mer hallabaloo blev det inte. Bättre upp! Min äldste son Joakim var i stan och hälsade på sin kompis Kalle som båda kom och hälsade på. Kalle bor i Skåne och honom hade jag inte träffat förut. Trevlig bekantskap.
När vi nu lämnat Smålandskustens stundtals trånga farleder kändes det som läge att byta till ett lite större försegel. Prognosen pekade visserligen på en hel del motvind fortfarande, men vi kunde ju ta ut slagen lite mer. Foto: Stina
Dagen därpå drog Vinyasa lite före oss, men så småningom kom vi ikapp. Ölandsbron börjar skymta i bakgrunden.
Full fart i Kalmarsund. Foto: Johan Eriksson.
Snart var vi t o m om dem. Foto: Johan Eriksson.

Foto: Johan Eriksson

Vinyasa passerar Ölandsbron och Aquileja ska precis ta ner seglen och gå in i lotsbåtshamnen i Kalmar. Vadan detta, kanske vän av ordning fråga sig.
På en sådan här, lite längre segling är det inte frågan om något ska gå sönder, utan vad som kommer att gå sönder. Jag hade noterat att storfallet började se lite slitet ut, men tänkte att det nog bara var splitsen mot vajern som började se lite fransig ut. Det kanske jag kan fixa i Göteborg funderade jag. Där skulle jag ha lite tid och om det knep kanske jag kunde få hjälp av den riggare vars tjänster jag nyttjade sommaren 2020. Men, förfallet fortsatte i oanat tempo och nu började goda råd bli dyra. Micke bor i Kalmar och är lotsbåtsförare. Efter några telefonsamtal var allt kirrat. Jag rådfrågade Linjettexperten Johan Gustavsson om dimensioner och vajerfall kontra repfall. Jag köpte nytt fall på telefon, Mickes kollega Anna gick in i båttillbehörsaffären och hämtade upp fallet, jag betalade via Swish, Anna lade fallet på lotsbåtskajen i Kalmar och kvittot i lotsbåten, Micke hoppade av och plockade upp fall och kvitto utan att vi behövde lägga till och snart var vi ute ur lotsbåtshamnen igen. Tack Johan att jag fick störa dig, men det är ju alltid trevligt att pratas vid. Tack Micke för att du kunde arrangera leveransen och stort tack till dig Anna som var så snäll och hjälpte oss. Seglingen fördröjdes bara med en kvart kanske. Något som annars hade kunnat fördröjt oss med två dygn. Det var lördag och affären stängde kl 14…
På väg mot Kristianopel igen. Johan på Vinyasa meddelar oss att de upptäckt att deras digitala sjökort inte omfattade Kristianopel och att de ville att vi skulle gå före dem som lots. Passar ju bra när vi har en lotsbåtsförare ombord.
Vid varje tilläggning är det alltid lite plock med skot och kapell. Foto: Stina.
Sedan närmade sig sanningens ögonblick. Skulle vi få in det nya storfallet i masten och framförallt, skulle vi få det att komma ut ur masttoppen. Första fösöket misslyckades. Något tog emot och vi vågade inte dra hårdare av rädsla för att pilotlinan skulle lossna eller gå av. Återigen denne Micke som tycks vara på rätt plats hela tiden. Av en händelse låg hans gamla Dixie 27 i Kristianopels hamn och när han sålde den fanns en lite grövre lina bland utrustningen. Fanns den möjligen kvar i båten? Jajamensan! Nytt försök och för säkerhets skull sydde vi några stygn så att det skullle hålla.
Tejp runt med lite glipor aå att det inte skulle bli för stumt när fallet skulle ut runt trissan i masttoppen.
Yes! Nytt fall på plats. Apropå goda råd som är dyra, så var det mitt livs dyraste snöre. Vanlig Dyneema, inte billigt det heller, fanns inte i tillräcklig längd, så nu fick det bli någon slags Dyneema de lux, Globe Pro för 98 kr metern och det går ju åt några meter, 43 närmare bestämt. Lite längre än originalet så att det även skulle kunna nå ner till vattnet och fungera som livräddingslina. Det är något med Kristianopel och båtfix. När jag var här förra gången, 2020, vaknade vi till lukten av ruttna ägg. Batterierna kokade. Den gången var den snälle hamnkaptenen, Tomas tror jag han hette, vår räddning. Efter att ha fått leverans av nya batterier, om jag minns rätt var Tomas inblandad även i det, fattades bara rätt anslutningar till batterierna. Sådana fanns i Sandhamn längre söderut längs kusten och samme Tomas erbjöd sig utan omsvep att låna ut sin bil så att vi kunde åka och köpa dessa. Inte ett öre fick jag ge honom som tack för hjälpen. Segla till Kristianopel eller ta in på campingen om du kommer landvägen! Även den drivs av honom.
Jag vill minnas att jag legat i det här hörnet vid ett tidigare besök 2017, så det kändes ju enkelt att bara glida in här i hörnet igen. Under kvällen och natten blev det ett jäkla busväder och det slet i förtöjningar, fall slamrade och det tjöt om riggen. Ingen vidare sömn den natten.
På morgonen kom vi underfund med att vi stod på grund. Vatennivån hade sjunkit med flera decimeter. Som tur är lyckades vi efter lite om och men förhala båten längs kajen och få den att flyta igen. Och jag som hade spacklat kölen så fin…
Efter regn kommer solsken, så även i Kristianopel. Dags för en promenad i den gulliga byn. Jag har flera gånger velat tro och även hävdat att Kristianopel är förebilden för Elsa Beskows Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Känslan är tydligen så stark att jag varje gång jag blivit motbevisad snabbt glömt bort detta och på nytt hävdat samma sak på nytt. Förebilden är Trosa. Fint där med.
Brukar inte låta mig lockas till presentbutiker, men med en sådan här inramning går det ju inte att motstå ett besök. Jag förfördes så till den grad att jag t o m handlade, en förvaingslåda för fjärrkontrollerna till stereon och tv:n.
Min gast Jonas (till vänster) träffade sin chef Jonas (i mitten) som är bofast i Kristianopel. Hans fru (inte hon till höger) har en konkurrerande presentbutik och han skulle hoppa in som vikarie om någon timme, men hann ge oss en guidad tur innan dess.
Det här avfärdade han som fjäsk för danska besökare. Det fanns ingen koppling till något tidigare gatunamn från dansktiden.
Kyrkan mitt i byn syns från de flesta håll och kanter.
Väldigt vacker strandlinje. Om jag förstod Jonas rätt (chefen alltså) hade man fått EU-pengar för att restaurera området.
När Kristianopel stod klar 1606 hade man toppmoderna befästningar som skulle försvara gränsen mot Sverige. Mycket, inklusive stadsmuren, går att beskåda än idag.
Stenvalvsbro över S:t Petriån. Enligt vår guide skulle man ha flottat timmer här.
Jonas bodde jättetrevligt i utkanten av byn och här fanns även presentbutiken han snart skulle öppna för dagen.
Bara på låtsas. ICA-affären låg mitt emot. Affären hade återöppnat efter att ha varit igenbommad och jag förstår att det måste vara svårt att få snurr på verksamheten i en sådan liten butik. Ändå stegrar vi oss när vi ska handla. Det känns som dubbla priserna jämfört med en ”normal” ICA Nära.
Inte den roligaste sysslan, men bra när det fungerar och är lätt att lägga till. Vi var lite förvånade över att det gick att komma in till kajen, med tanke på vattenståndet och all växtlighet i vattnet. För övrigt har toatömningsanläggningarna fungerat bra på alla ställen vi varit på, förutom i, om vi nu ska gå händelserna i förväg, Simrishamn. ”Använd ej” eller något liknande kunde vi läsa vid vad som närmast såg ut som en skrothög. Illa, illa Simrishamn. Ni har ju en stor gästhamn med många besökare och ni säger er värna om det marina livet.
Nu hade vi skilts rån Vinyasa med besättning. Synd, det var trevligt Johan, med sällskapet både på vattnet och i hamnarna. Idag siktar vi på Utklippan och som mest hela sommaren hittills är det motvind.
Fyra dagar tidigare orsakade den här segelbåten utanför blekingska Sandhamn ett stort räddningspådrag. Senare samma dag återfanns en man och en hund där de satt och väntade på bussen. Mannen medgav att det var hans båt.
Hamnbassägen vid Utklippans fyr anlades på fyrtiotalet som en nödhamn för fiskare. Svårt att få in det i huvudet, men fisket måste ha haft en omfattning som är svår att föreställa sig idag. Det hade nu börjat bli allt kallare, men det hindrade inte några i besättningen att ta ett dopp. Bassängen dög bra som swimmingpool också med närmast kristallklart vatten. Vi var fem båtar på Utklippan, vilket får sägas vara väldigt få med tanke på att vi befinner oss i mitten av juli. Min tes om att det är ovanligt få båtar ute och att en ovanligt stor andel av båtarna är tyska, får ytterligare näring. Tre av fem båtar här hade tysk flagg.
Jag har nog hävdat i ett tidigare inlägg att dessa pingvin-liknande fåglar skulle ha varit sillgrisslor. i själva verket rör det sig nog om tordmulor. Inte mindre fina för det.
Vad i jisse namn är det de släpar på därute?
Flera gastar har vittnat om att de fått nya frukostvanor efter att ha ätit gröten som serveras på Aquileja. Micke tog gröten till nya nivåer genom att föst steka äpplena i smör med kanel.
Juli har visserligen varit rejält blåsig, men det har också varit en hel del sol och viss värme. Men, nu började det urarta. Regn och kyla och åska! Med hälp av appen Blixtvakt kunde vi dock sluta oss till att åskfronten tycktes följa en bana som inte berörde oss. Vi kände oss rätt trygga i det och gav oss av enligt plan.
Det finns gott om säl runt kobbarna söder om Utklippan. Vi blev väl så uppspelta över alla sälhuvuden som nyfiket granskade oss att vi helt missade det stiliga segelfartyget i horisonten.
Hej då Utklippan!
Ännu en åskfront rörde sig över östra Skåne, men mestadels över land. Egentligen hade vi väl velat gå direkt på Simrishamn eller Bornholm. Vinden, båda styrkan och riktningen och medföljande sjö gjorde dock att vi gick mot Hanö istället. Det är ju inte för  inte som Hanöbukten kallas för Sveriges Biscaya.
Vinden vred och vände på sig och skulle någon betrakta det spår vi lämnade efter oss på plottern skulle väl vederbörande undra om skepparen var berusad.
Typiskt lågtrycksväder. Plötsligen ser det istället ut så här.
Allt känns lite lättare och roligare när solen skiner.
Skönt att kunna slumra till lite när man har en erfaren besättning. Foto: Stina.
Vi siktade på en punkt söder om Hanö, men fortsate in mot Sölvesborg. Vi behövde fylla på förråden. Aldrig tidigare har jag varit så nära den gamla mellanvågssändaren som byggdes så sent som 1985 för Rado Swedens räkning. Livslängden blev rätt kortvarig, togs ur drift 2010.
Vid inloppet ill Sölvesborg kom så ytterligare en riktig brakare. Egentligen skulle vi ha tagit ner storseglet direkt. Inte ens de två reven höll båten på en stabil kurs. Naturligtvis hände detta samtidigt som vi ginade förbi några grund, så nertagningen av storen fick vänta till dess vi hade lite mer vatten omkring oss. Jag var rädd för att besättningen nu hamnade långt utanför sin komfortzon, men de påstod sig ha tagit det med samma ro som jag utstrålade. Tur man kan spela teater ibland i alla fall 😉
Nu är vi alla fall tryggt förtöjda med nosen i vindriktningen och vid en nybyggd och fräsch brygga. I bakgrunden syns Sölvesborgsbron som när den inigdes 2013 var Europas längsta gång- och cykelbro. 50 miljoner kostade kalaset. Hur kom man på tanken att bygga en sådan bro undrar den skeptiske skribenten.
Ett skånskt Pågatåg har förirrat sig in över länsgränsen.
Slott kanske var att ta i, men så kallas det i alla fall, Sölvesborgs slott.
Bedvid slottet finns också resterna av ett försvarstorn från vilet man kunde skåda ut över hamnen.
Kyrkan i Sövesborg, Sankt Nicolai kyrka, är värd ett besök. Fina takmålningar.
I första hand var vi i Sölvesborg för att handla, men vi hann också konstatera att det fanns riktigt gulliga kvarter i stadskärnan.
Stina och Micke gick och handlade och Jonas hissade upp mig i masten. Jag ville främst kolla hur trissan i masttoppen såg ut, om den kunde vara orsaken till att storfallet slitits. Men, den såg rätt OK ut. När Stina kom tillbaka hade jag hissats ner lite och bytte ut sliten tejp vid vantspridarna och en trasig lina som förhindrar att storfallet trasslar in sig i motorlanternan.
Vinden tog ingen paus och Stina ser ut som om hon fick kämpa för att inte blåsa omkull.
Fyra timmar och fyrtiofem minuter från det vi släppte förtöjningarna i Sölvesborg till dess vi låg förtöjda vid första bryggan i Simrishamn (där vi hoppades finna en fungerande toatömning), vilket gav 7,1 knop i snitt.
Jag skulle visa upp Rosentorget för mina gastar. Jag blev eld och lågor när jag för två år sedan ramlade på det av en ren slump. en, nu var det både torrt och i huvudsak överblommat.
Simrishamn är mysigt även om vädret inte är det bästa.
Skymning över havet. Inte kan det väl vara Stenshuvud som avtecknar sig i bakgrunden?
Kvällen innan hade Yngve pumpat upp däcken på sin cykel och trampat från Brantevik för en drink i sittbrunnen hos oss i gästhamnen i Simrishamn. Nu var det vi som touchade Brantevik. Yngve och Annika stod i Norra hamnen och vinkade och Yngve plåtade. Tack Yngve för fina bilder!
Efter att ha lämnat de trånga farlederna i Småland bytte jag från den självslående focken till den lilla genuan. I Simrishamn bytte vi tillbaka till den självslående focken. Än så länge kan det te sig lite överdrivet med två rev och kryssfock, men vinden var byig och emellanåt gjorde reven nytta. När vi rundat Sandhammaren kändes det dock väldigt bra med denna segelsättning. Syns inte Bornholm ovanligt tydligt? Trots diset eller p g a diset? Foto: Yngve Svensson.
Någon i besättningen på kommande etapp var bekymrad över vädret. Just då hade vi det så här. Foto taget utanför Kåseberga med mobilen som ger en annan färgmättnad.
Efter Kåseberga började det dock bli allt kyligare, så halsduk, vantar och sjöställ åkte på. Jag minns det som att man ofta seglade så, ett eller kanske ett par decennier tillbaka. En indikation så god som någon om att temperaturen har stigit. Foto Stina.
Skulle vi gå till Kåseberga eller Ystad? Det blev Abbekås.
I Abbekås fick vi träna fickparkering. När vi skulle ut fick vi köra rätt hårt på förspringet för att få ut rumpan tillräckligt.
Drömmer man om Skåneidyll vid havet kan Abbekås vara ett alternativ.
Det här övergivna huset kanske är till salu?
Fast, det här såg trevligare ut.
Även här var jag för två år sedan och det var en otrolig ljudkakafoni från dammen. Grodors kväkande gissade vi på. Nu var det förmiddag och lite senare på sommaren och alldeles tyst.
Den som säger att Skåne är platt borde segla på Skånes sydkust. Landskapet är ofta härligt böljande, lite som havet.
Efter några dagar med hård vind blir man rätt trött. Nu seglade vi ändå förhållandevis bekvämt med två rev och kryssfock och krängde det för mycket för vår smak kunde vi lufta ur storen genom att låta bommen peka lite uppåt eller genom att släppa ner den i lä. Stina hade noterat upp emot 16 m/s på vindmätaren, d v s den upplevda vinden som ju även inkluderar båtens fartvind. Den verkliga vindstyrkan är några sekundmeter lägre, men det är ändå väldigt mycket vind och den upplevda eller skenbara vindstyrkan är ju även den vind som båten känner av. Just nu visar vindmätaren på 14 m/s.
Tyskar ger ofta intrycket av att vara riktigt tuffa äventyrare. Man ser många som seglar långt, över öppet hav, i små båtar. Här kommer vi ikapp en av tre tyska folkbåtar vi har runt oss. Det stänker och guppar, men går förvånansvärt stabilt med tanke på att man seglar utan rev. Coola typer.
Strax efter det att vi seglat om en av folkbåtarna är vi nästan i höjd med Smygehuk, Sveriges sydligast udde och efter ytterligare en kort stund hör vi att Sweden Rescue söker sjöräddningsenheter i närheten. När ingen svarar på det anropet blir vi uppkallade och vi förstår det som att det finns en sjuk person ombord på den större segelbåt vi observerat ett tag, som gått för motor mot vinden, men som gjorde halt utanför Smygehamn. Efter att ha förhört sig om vårt djupgående konstaterade man att vi inte kunde hjälpa till med att föra den sjuke in i hamn. Jag kontrade med att vi hade tre tyska folkbåtar i närheten som saknade AIS, men som kanske kunde hjälpa till. Vi väntade in den av dem vi nyligen passerat och ropade till dem att kontakta Sweden Rescue på 112. Sedan slutade dramat med att den stora segelbåten ändå smög sig in i Smygehamn. En Hallberg Rassy 57 enligt Micke, som kollat på AIS:en. En sådan skuta sticker, olastad, 2,43 m. Enligt min hamnbok är hamndjupet i Smygehamn 2 m. Undrar hur det gick. Micke som har koll på allt, visste även att berätta att det var samma Hallberg Rassy han hade sett på ett videoklipp när den, som en av ytterst få båtar, rundade Hoburgen i senaste Gotland runt. Senare hör vi att Sweden traffic rapporterar om ett navigationshinder i Smygehamn. Är det månne Hallberg Rassyn som gick på grund inne i hamnen?
Inte raka spåret direkt…
Änligen når vi så Falsterbokanalen. Broöppningarna har reducerats till en gång varannan timma (en gång i timmen förut, med ett par undantag under vägtrafikens rusningstid). Vi fick förtöja tillfälligt under en dryg timma innan vi kom vidare till hamnen som ligger på andra sidan bron, mot Öresund.
Avmönstringsdags. Undrar om eller när vi ses igen. Trevligt har det i alla fall varit. Än en gång, tack tappra gastar! Det har varit både trevligt och tryggt att ha er ombord.

Nu har det gått ett par dagar sedan ni mönstrade av. Det blev en intensiv segling, men så här i efterhand förvånas jag också över vad mycket vi hann med i land. Och tre yogapass också! Nåja, åtminstone för den större delen av besättningen 😉

Jag minns inte att vi fick något regn på oss under någon av seglingarna, men nu vräker regnet ner över Falsterbonäset. Prognosen ser onekligen dyster ut. Hur ska det bli tro?

Jag behöver lite egentid efter ett intensivt umgänge under en dryg vecka. Men, efter två dygn börjar lappsjukan komma krypande, så jättrevligt med besök ombord, Pär-Ola och Marie.

 

 

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 2, Nynäshamn-Oskarshamn

Rutt: Nynäshamn-Ringsön-Högholmen-Kråkmarö-Fyrudden-Koviken (söder om Kårö)-Lilla Vippholmen-Lilla Torsholmen-Oskarshamn
Datum: 4-11 juli
Gastar: Åsa Johnson, Anna Lundberg och Viveka Wikström

På seglingens andra etapp skulle två gastar mönstra på som seglat på Aquileja flera gånger tidigare, Åsa och Viveka och så var det en ny bekantskap tillika nybörjare på segling, Anna, som skulle mönstra på. Lite spänd var jag på hur denna mix av människor skulle passa ihop. Men, jag hade kunnat vara lugn. Alla fungerade bra ihop och stämningen var god. Anna var så tacksam att ha fått vara med att hon sprang ut i Oskarshamn och köpte presenter till alla efter avslutad segling. Det värmde, Anna. Gulligt!

Det kan kännas som ett smärre kaos när en ny besättning mönstrar på. Väskor, kassar, mat och dryck överallt och så all skaffning som blev över från den förra etappen. Hur ska allt få plats? Tur kanske att Viveka hade en extra kylväska med sig. Ändå var det något som fattades och dagen efter påmönstring kastade sig Anna upp till Coop och Systemet för lite kompletteringshandling medans vi andra satte kurs mot toatömningen. Morgonrutinerna brukar ta tid och trots dessa extra moment var vi iväg kl 11. Nu var jag nöjd med att jag hade den självslående focken uppe när vi i den sydliga och sydvästliga vinden satte kurs söderut, rundade Järflotta och tråcklade oss igenom öar och grund runt Öja, innan vi kunde sträcka ut över de yttre delarna av Södertäljeleden mot fastlandet på andra sidan. Här har vi precis passerat idylliska Sävsundet.
Vad nu? Regn! Men, med ett sittbrunnstält känns det lätta regnet rätt vilsamt. Vattnet var också rätt varmt, ca 19°, så inte avskräckte vädret från bad. Platsen? Ringsön vid Västra Stendörren.
Följande dagen började med sol, men det blev lite bistrare efterhand. Vi följdes åt Aquileja och Vinyasa, men de andra valde att gå lite längre ut, emedan vi följde farleden som knixar sig fram mellan öarna, bitvis väldigt pittoreskt. Målet för dagen var att vi skulle ta oss över Bråviken och på andra sidan Bråviken hittade vi Högholmen som gav bra skydd även när vinden successivt vred mot väst. Jag tror det var här vi chockades av att vattentemperaturen sjunkit till 14°. Var kommer det kalla vattnet ifrån? Det har ju varit jättevarmt länge.
När man är ute och seglar kan man lätt försvinna bort i en overklig värld, fjärran från vardagen. Vände man sig om där vi låg vid Högholmen, blev man dock brutalt påmind om den verkliga världen gestaltad av Oxelösund.
Ny dag och det går inte att komma ifrån att lite sol muntrar upp. Fortfarande kändes självslående fock och två rev som en utmärkt segelsättning.
Väster om Aspöja finns sjömärket Kejsaren. Som sig bör utbringas en skål för Kejsaren. I ett Facebook-inlägger läser jag om sjömärket: ”Det finns några olika historier till att grundet som Kejsaren utmärker heter Kejsaren grund och en av dom är att en tysk kejsare smällde på grundet någon gång på 1800-talet och det rejält. Kejsaren och hans följe satt fast ordentligt. Då vädret var förhållandevis lugnt gjorde man som sig bör på den tiden, man plockade fram alkoholhaltiga drycker och började dricka. När hjälp senare anlände var hela sällskapet tämligen onyktra och bjöd ombord besättningen på det fartyg som kommit till undsättning på ett glas. Eller sju…..”
Enligt traditionen ska man tydligen dricka upp hälften och hälla ut resten i sjön. Allt för att bibringas tur på färden. I bästa fall blev det nog bara någon ynka droppe kvar till sjön. Har jag månne gjort mig sjäv en otjänst nu genom denna glupskhet?
Assisterande fotograf ombord lyckade inte fånga någon vidare bild på Kejsaren, men så här ser han ut genom en Expressenfotografs lins. Tänk att det byråkratiska och i mitt tycke stelbenta Sjöfartsverket tillåter en utsmyckning på en farledsutmärkning. Det finns hopp…
Viveka excellerade i byssan och provade ett nytt grepp: Linas matkasse.
Eftersom väder och framförallt vind inte inbjöd till att gå vare sig till Gotska Sandön eller Fårö fick vi tillfälle att besöka Vivekas sommarparadis Kråkmarö. Någon gästbrygga finns egentligen inte, men Viveka hade pratat med turbåten som inte hade någon passagerare till Kråkmarö denna fredagkväll (!) och dagen därpå, en lördag, gick inga turbåtar. Lite konstigt kan man ju tycka. Trots det dök turbåten upp och gjorde oss lite nervösa. Tydligen ville en  senkommen passagerare till Kråkmarö och kaptenen löste det på ett smidigt sätt genom att släppa av denne vid en närliggande brygga.
Det var postbryggan vi låg vid. Låter som förhistorisk tid. Post!
Jodå, en alldeles äkta brevlåda för utgående post och i boden fanns alla öns invånares brevlådor för inkommande post. Utöver brevlådor fanns där dessutom ett litet bibliotek.
Välkommen till Kråkmarö!
Kråkmarö visade sig vara en idyll. Inte undra på att Viveka föll för öns charm, för många år sedan nu. Var det sjutton år sedan?
Tja, skulle någon komma och slänga ett sådant här ställe efter en, skulle jag nog ha svårt att tacka nej.
Skådebröd? Riktiga hässjor i alla fall.
Ett av lockbetena med att gå till Kråkmarö var att få bada bastu och i bastun var det varmt och gott och även ute blev det allt skönare. Men, vattnet höll fortfarande 14°, så det gällde att vara snabb i från bastun.
Jag tog en liten promenad på egen hand.
Vid ladan gick jag fel och tog höger istället för vänster, men vad gjorde det. Det var vackert och ön är inte oändligt stor.
På morgonen gick jag upp tidigt och la ut innan alla hade vaknat. Vi skulle göra ett kort hopp över till Fyrudden, bunkra lite förnödenheter och färskvatten och tömma toatanken. Efter några timmar var vi på väg igen. Fyrudden såg både större och trevligare ut jämfört med mitt förra besök för femton år sedan.
Hittills hade vi seglat med revad stor, både ett och mestadels två rev faktiskt. Jag överraskades över hur bra båten gick ändå. Kändes ju väldigt tryggt och bra när vi titt som tätt överraskadex av kraftigare vindar. Idag däremot rök alla reven.
Viveka ser ut att trivas vid rodret. Idag var det lugnt så hon fick dispens att bära sin nyinköpta flytväst utan livsele.
En av sommarens få möten med säl. Den här såg inte direkt svältfödd ut, så lite fisk lär det väl finnas i havet.
Även kanotisterna verkade ha det bra ute till havs. Värmen var tillbaka och vi njöt nog lite varstans.
Vi låg före Vinyasa och hade rekat lite bland olika naturhamnar som föreslogs i boken Landsort-Skanör, Lotsskackelhamn, Båtsviken, Kungshamn och vad de hette, men vi blev inte frälsta av någon av dem. Istället chansade vi och gick in söder om Kårö och hamnade här, i Koviken. Lugnt och skönt och inga kor. Trots att jag seglat upp och ner längs Smålandskusten ett antal gånger förvånas jag fortfarande över hur oexplaterat och lugnt det är, nästan överallt.
Samling på Aquileja. På vänster och på höger sida Johan, skeppare på Vinyasa respektive Martin, gast på samma båt.
Taxibåt tillbaka till Vinyasa.
Foto: Johan Eriksson
Ännu en varm dag med måttliga vindar skapar en meditativ känsla.
Storkläppens fyr såg ut som en kyrka på håll.
Vi hade haft så mycket kryss och frisk vind att jag nästan glömde bort att jag hade detta halvvindssegel (Code 0) för lite lättare vindar. Efter ett tag kom det i alla fall upp och båten fick en märkbar knuff framåt.
Johan, som kom iväg lite före oss och också hade haft lite större försegel blev nu snabbt upphunnen och frånåkt. Åsa tyckte det var roligt och hojtade glatt: – Vad långsamt ni seglar! Så får man väöl inte säga!
Frågan är om vi någonsin haft så hög lunchstandard på Aquileja som under denna etapp.
Även om jag får höra att jag är både pedagogisk och att jag har ett stort tålamod, så önskar jag ibland att de egenskaperna skulle räcka ytterligare lite längre. Jag inser ju att det måste vara rena korvstoppningen med alla nya lärdomar om man inte är en van seglare. Ändå får jag tillstå att jag kan känna en viss frustration ibland när mina förklaringar inte går hem eller fastnar. Åsa fick till det och lurade mig fullständigt när jag, möjligen lite trött, frågade vad hon styrde på: – Ja, jag styr väl på de där måsarna. Jag gick på det och trodde först att hon menade allvar och uppbragt utbrast att det går ju inte. Stort skratt i hela besättningen och det fnissades åt Åsas skämt en bra stund efteråt.
Ännu en gång gick vi efter boken Landsort-Skanör och jag såg även gamla spår på plottern att jag hade varit förut vid Stora och Lilla Vippholmen. Inte heller här trivds vi riktigt. Först gick vi på när vi skulle gå in vid en klippa, vi nosade vidare utan att hitta något och det slutade med att vi helt och hållet lämnade det området och tuffade tvärs över leden till Kålsö. Nja, nu var det skepparen som inte var nöjd. Nu läste vi på i Landsort-Skanör om Lilla Torsholmen: ”en navigatorisk utmaning” eller att ”hålla tungan rätt i mun” för att ta sig dit, det lät väl lockande? Det kändes som vildmark, lite av samma känsla man kan få på norra Åland.
Vårt irrande gjorde att middagen blev lite sen, men alla tyckte ändå att det var mödan värt.
Johan, dags att ta ner flaggan!
Hägern såg ut som en skulptur där den satt, alldeles orörlig. Ända tills den plötsligen bestämde sig för att ge sig av. Undrar vad det kan ha varit som fick den att dra.
Denna Blå Jungfrun som dyker upp som en hägring när man minst anar det.
Det kändes inte som om det var lika mycket båtar ute som det brukar vara. Var det fortfarande för tidigt på säsongen? Däremot kändes det som om andelen tyska båtar var större än jag kan minnas att jag någonsin upplevt tidigare. Kändes nästan som om var och varannan båt var tyskflaggad.
Aquilejas och Vinyasas besättningar samlade sig för avslutningsmiddag på restaurang Badholmen i Oskarshamn.
Lite trist kanske det kan vara att gästhamnarna numera allt som oftast även är husbilsparkeringar. Inte så konstigt kanske med tanke på att behoven av service är snarlika. Men, det är klart, om husbilsparkeringarna skulle befolkas av sådana här trevliga fodon då skulle snålvattnet rinna till lite lättare. Konstigt ord förresten. Snålvatten alltså…
Gastarna hängde kvar lite i Oskarshamn. En stund efter att jag tog bilden dök både Johan och Åsa upp och det serverades överraskande god mat på det lilla haket i hamnen. Än en gång, tack för lunchen Viveka och tack för presenter Anna! Trevlig inramning också med en gammal ångdriven, isbrytande bogserbåt bredvid. Den skulle göra turer till Öland om ett par dagar.

På bilden är det tisdag och på torsdag eftermiddag dyker nästa gäng upp. Förutom bloggande, tid för lite återhämtning och båtfix och kanske ett besök på en utställning om Döderhultarn samt Oskarshamns historia. Oskarshamns historia är även indirekt en del av min historia. Min morfar bodde här två år efter sin examen och arbetade på Oskarshamnsvarvet och dessutom bor en av min mammas kusiner i stan. Kanske en släktfika?

Publicerat

Sommarsegling 2023, etapp 1, Vaxholm-Nynäshamn

Rutt: Vaxholm-Kalvholmen norra (svaj)-Sandglokobben-Fjärdlång (Sjunkviken)-Nynäshamn
Datum: 29 juni – 3 juli
Gastar: Ann-Christin (Kicki) Anttila Liljebäck, Eva Ljungkvist, Pia Sehm och Slobodanka (Slobi) Savinovic

Detta är seglingen som egentligen inte skulle ha blivit av. Men, så leder plötsligen det ena till det andra och det blir inte alls som man tänkt sig. Det började med att jag fick köpa en Springsteen-biljett och slutade med en segling Sverige runt via Danmark, förhoppningsvis, och åter via Göta kanal. Vad det har med Springsteen att göra kan man ju fråga sig.

I år gick jag ut  lite bredare och bjöd in gastar. Hela seglingsidén var ju rätt sent påkommen så det gällde att smida innan alla gjort upp sina sommarplaner. Gensvaret blev över förväntan och när det gällde den första etappen hade jag svårt att välja mellan två hugade gastar, tillika nya bekantskaper (Pia och Kicki), så jag tackade ja till båda, vilket innebar att vi blev fem ombord. Annars brukar jag sätta ett tak vid fyra. Både Eva och Slobi har seglat på Aquileja förut.

Första etappen planerade jag som en skärgårdssegling med avmönstring i Nynäshamn.

Besättningen kom ombord vid tresnåret. Det var jättevarmt, en sådan där klibbig värme. Så fort vi stuvat och klarat av säkerhetsgenomgången, kastade vi loss för en synnerligen kort segling, c:a 4 sjömil, mot en svajankringsvik norr om Kalvholmen nära Lindalssundet. Det tog ändå runt två timmar, så det säger ju en del om hur mycket eller snarare lite, det blåste.
Här har vi givit upp seglandet och satt igång motorn.
Att vi skulle bada var alla helt överens om. Vad som utgör en badbar vattentemperatur var vi inte lika överens om. Temperaturen uppmättes ändå till 19,5°.
Att lite bubbel på fördäck är trevligt var dock alla rörande överens om.
Foto: Kicki
Till njutningen med segling hör god mat och dryck.
Första seglingsdagen börjar lida mot sitt slut och solen går ner över Trälhavet. Foto: Slobi.
Först ingen vind alls, men när vi började närma oss Grinda kom vinden, seglen hissades och det gick undan allt mer. Foto: Slobi.
Dag 2 skulle vi gå lite längre, ner mot södra ytterskärgården. Här någonstans skulle Johan Eriksson med besättning på s/y Vinyasa ansluta. De hade utgått från Gustavsberg och tillbringat första natten i Napoleonviken. Jag ropade upp dem på VHF:en. – Vilken position har ni? – Vi är precis bakom dig. Så bra koll hade jag…
Väderprognosen spådde ökande vindstyrkor och vi var först inne och rekade runt Hallskär, men väderprognosens ökande vindstrykor gjorde att vi övergav den tanken och drog vidare mot Långviksskärs skärgård. Här kan man leta sig fram i prång och trånga passager och hitta en klippa alldeles för sig själv. Foto: Kicki.
Nu var det dock mycket vind så det fick bli en gammal bekant, Sandglokobben där vi hoppades vi få ligga lugnt och tryggt. Men, det pep i en hel del och både jag och Johan var uppe mitt i natten och förstärkte med en extra bergskil och tamp mot vindriktningen, lite snett styrbord.
Förra året började vi köra morgonyoga och stora delar av besättningarna nappade på denna idé. Idag gick det bra ända tills Slobis telefon började koka och instruktören därmed fadade bort.
Hur långt skulle vi gå idag då? Vinden hade ökat och vi tog ett rev i storen. Nedergårdsö kanske? Det var inte riktigt läge att laga lunch under gång och vi hade kryss hela vägen och för den oinvigde kan jag berätta att det kränger rejält då. Kanske ska vi stanna för lite lunch vid Sjunkviken på Fjärdlång? Det slutade med att vi stannade där för både lunch, middag och frukost. Som så ofta förut när jag seglat i södra ytterskärgården träffade vi på Göran och Johanna som var behjälpliga med diverse spring. Vi låg inte helt idealiskt m a p vindriktningen och Göran hade t o m dykt ner och lagt en tamp runt en sten.
Foto: Kicki
På Fjärdlång gick det fortfarande att njuta av solen och lugnet. Föga anade vi vad som komma skulle. Vindprognosen såg stabil ut, men på morgonen vaknade vi av att det kluckade i akterskeppet, vilket är  detsamma som att vinden kommer in akterifrån och så vill man inte ha det. Mer eller mindre 180° avvikelse jämfört med prognosen. När vi äntligen masade oss upp hade Göran redan släppt alla förtöjningar och spring och lagt sig på svaj. Johan hade fått problem med grundkänning kvällen innan och hade förtöjt om mot oss och när nu han hade lossat förtöjningarna och även vi skulle kasta loss drev vi bort mot och fastnade på de stenar som Johan tidigare hade haft känning av. En halvtimmes drama utspelade sig. Upplösningen blev att Pia fick stå kvar på  land och hålla upp båten från grunden (starkt gjort!) medan vi drog oss ut mot ankaret. Jollen sjösattes och Kicki fick ro iland och rädda Pia. Slutet gott allting gott.
Fjärde dagen blev det minst sagt åka av. Till en början i bitvis hyfsat väder vad gäller i alla fall solsken.
Det är inte så ofta jag tar två rev i storen, men idag kändes det högst befogat. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag bett först Rosättra och sedan Benns att fixa revet som ständigt krånglat och fastnat. Jag vågar inte ropa hej än, men kanske stämmer det vad Fredrik på Benns glatt proklamerade i år, att han nu äntligen trodde sig ha kommit på vad problemen berott på. Hittills har vi alla fall både revat och slagit ut både rev 1 och rev 2 utan några törre problem. Heder åt Benns som oförtrutet letat vidare och försökt komma till roten av problemet.
Detta var samma dag som Gotland runt startade och i ett Facebook-inlägg läser jag att nästan hela startfältet har brutit, att bara 10-20 av drygt 200 båtar skulle ha fortsatt kappseglingen. När hände detta senast? Eva påstod att hon noterat 17,6 m/s (skenbar vindstyrka) på vindmätaren. Då blåser det mycket även om man får dra ifrån några sekundmeter för att få den sanna vindstyrkan.
Efter sol kommer regn och dessutom ett sådant där uppiggande horisontalregn. Av bilden att döma tycks det ju vara rena energikicken. Verkligheten kanske var något annorlunda. Pia var lätt frånvarande ett tag och Kicki som tidigare sagt att hon njutit av varenda sekund av seglingen deklarerade att det nu hade passerat några minuter utan att hon hade njutit. Vi funderade ett tag på om vi skulle kasta ett lunchankare eller t o m byta avmönstringshamn, för Mysingen var långt ifrån mysig. Efter lite konfererande med Vinyasa gick vi dock vidare mot Nynäshamn och smög längs Mysingens västsida. Så mycket vindlä fick vi inte, däremot rätt bra sjölä.

Blir det så trevligt ombord hela sommaren som vi haft det på första etappen, då kommer jag att ha en toppensommar. Samtalen har flödat i alla möjliga riktningar och vi har haft rolig after sail och spännande spelkvällar tillsammans med Vinyasas besättning. Vad roligt det är att göra både nya bekantskaper och odla lite äldre dito. Tack alla ni som var med och gjorde uppstarten av min seglingssommar så bra!

 

Publicerat

Tågluff del 9, hemåt

Rutt: Taormina-Giardini – Salerno – Vietri Sul Mare-Amalfi – Maiori – Salerno – Neapel – Milano – Como – Faggeto Lario – Como – Zürich – Hamburg – Köpenhamn – Malmö – Stockholm

Datum:   10-14 april

Allting har ett slut. Egentligen är det en rätt lång tid, att vara ute under två månader och resa på det sätt jag gjort, från det ena stället till det andra. Så på ett sätt skulle det bli skönt att komma hem. Samtidigt blir det som en ny livsrytm att kuska runt på upptäcktsfärd. Nu var det slut med det. Hem och göra vadå? Känslorna gick i kors, men allt mer vande jag mig vid tanken på att vända hemåt och få landa och få slå mig till ro på en och samma plats ett tag.

Jag skulle inte hela vägen till Rom, utan kliva av i Salerno där jag tänkte byta till ett regionaltåg till Vietri sul Mare, Amalfikustens södra ände.
När jag anlände till Sicilien via denna Europas sista tågfärjeled (mellan Villa San Giovanni på fastlandet och Messina på Sicilien) orkade jag mig inte upp på morgonen. Märkte bara som i en dvala i min sovbrits hur det ryckte och skramlade när tåget rangerades ombord. Inte minst i Sverige fanns det flera tågfärjeleder för persontåg, Helsingborg-Helsingör, Malmö-Köpenhamn och Trelleborg-Sassnitz. Den senare upphörde tydligen så sent som 2020. Därutöver fanns det ytterligare rutter med enbart godsvagnar. Jag har dock inget minne av att man, som här, även rangerade ombord loken, men det hade väl att göra med att loken inte kunde köra vidare på andra sidan p g a t ex olika strömsystem.
Arrivederci Sicilia!
Du som läst mitt förra inlägg uppmärksammade förmodligen att jag snöade in lite på broras. Och hur mår den här bron? Ser ju nästan ut som om det vore lite av en berg- och dalbana.
Skulle färjan över Messinasundet gå rakt över till andra sidan skulle avståndet nog inte vara mycket längre än mellan Helsingborg och Helsingör. Nu går den lite på tvärsen.
Angöringspunkten på fastlandet, Villa San Giovanni, hör till regionen Kalabrien. Hade ursprungligen trott att jag även skulle hinna med att upptäcka lite av denna del av Italien. Men, det får bli någon annan gång.
Dags att kliva ombord på tåget igen. I Villa San Giovanni kopplades de båda tågen, det ena från Syrakusa och det andra från Palermo, ihop till ett tåg. Jag hade hamnat bredvid Elisa och Luca som varit hemma och firat påsk, men nu skulle tillbaka till sina arbeten på fastlandet. Till en början konverserade de bara varandra och det var lite roligt att följa hur Luca som var militär ville impa på Elisa bl a genom att visa vilka häftiga båtar han bemannade. När isen brutits och jag blev bjuden på pistagekakor och delaktig i konversationen berättade Luca att han från början antagits som fjälljägare. Trots att det finns snö på Sicilien var detta första gången han rörde vid snö. Annars kunde man ju tro att dem man valde ut som fjälljägare hade tidigare erfarenhet från bergen.
Framme i Vietri sul Mare. Resan mellan Villa San Giovanni och Salerno, där jag bytte till detta regionaltåg, var som att åka genom ett italienskt Norrland. Det såg förhållandevis glesbefolkat ut. Förutom avsnitt förbi tomma sandstränder passerade jag även igenom bergslandskap, varav en del toppar var snöklädda.
Stationen i Vietri sul Mare ligger högt och transporten ner mot stranden börjar med en hiss till en något lägre nivå av stan.
Jag hade inte mycket tid kvar nu på mitt Interrailkort. Idag är det den 10 april och den 14 april var sista giltighetsdagen, så det blev tyvärr inte mer än ett kort nedslag på Amalfikusten. Redan här, vid den södra änden av denna kust förstår man varför så många söker sig hit.
Även här hade Google fel, så jag hade inte behövt stressa ner till hamnen. Stressfaktorn blev ju inte lägre av att jag följde min intuition och hamnade helt fel. Men, vad gjorde det, att färjan inte gick som jag förväntade mig. Nu kunde jag ta en vända på byn så länge.
Jag är på väg till Maiori och första tillägget på vägen blir Cetara.
Ännu en idyllsk by, Erchie, inklämd mellan berg och hav, seglar vi förbi.
Detta var min resas mål, Maiori. Hit åkte jag och mamma på charterresa i juni 1965. Då hade chartern hunnit fylla tio år. Den första charterresan lär ha gått till Mallorca den 22 april 1955 och med dåtidens propellerplan krävdes tydligen fyra mellanlandningar. Jag har för mig att även vi flög propellerplan, men non-stop Bulltofta-Neapel. Jag läser nu också att Bulltofta var charterns vagga. Kanske förklarar det varför det även var danska passagerare ombord, vilket jag nu i efterhand tyckte var lite konstigt. De hade ju sitt Kastrup och det var ju en skarpare, både mental och fysisk gräns mellan Sverige och Danmark då.
Det var inte snack om att sätta sig i en fotoautomat. Passbilder var serious business. En riktig fotograf och uppklätt och välfriserat skulle det vara.
Det var nog mer tur än skicklighet om bilderna tekniskt sett blev bra när mamma stod bakom kameran, så bildkvaliteten är inte alltid den bästa. Men, har jag inte en skepparmössa på mig? Flera år tidigare när vi bodde i Göteborg hade jag ju redan lurat i de andra ungarna på gården att jag och mamma hade en segelbåt i Långedrag, så varför inte… Nu är vi dock på favoritbaren, Zum Kakadu och jag var ju en artig pojke och hälsar naturligtvs på barägaren. Baren är borta nu och tycktes helt bortglömd även av de lite äldre Maioribor som jag frågade.
Det fanns turistfällor redan då.
Trots min blygsamma ålder, skulle snart fylla nio, minns jag att jag var väldigt imponerad över den storslagna naturen. Att titta på antika ruinstäder som Pompeji eller Paestum tyckte jag dock var rätt tråkigt. Min mamma berättar att jag fick henne att öppna ögonen och njuta av vyerna istället för att blunda av rädsla för stup och smala serpentinvägar. En gång krockade faktiskt bussen med en mindre bil, men som jag minns lyfte man bara bort bilen och så åkte vi vidare. Viss reservation för att minnet förskönar eller vill öka dramatiken i vad sokm hände.
Nu är det nog en riktig skepparmössa på huvudet när jag tillfälligt hoppade in som vikarie på båten över till Capri.
Reseledaren gick all in.
Det här minns jag som jättehäftigt, båtturen in i Blå grottan på Capri. Jag får åka dit igen. Men, vem vet, kanske inte lika häftigt med en vuxens ögon. Kanske bättre att leva på minnet ändå
Nu är det uppenbarligen någon annan bakom kameran. Blev ju en riktigt bra bild.
Jaha, skulle jag nu känna igen mig? Siluetten såg ut som förväntat. Det enda jag saknade var de små fiskebåtarna på stranden.
Hamnen verkar ny om jag jämför med gamla bilder.
Min minnesbild av Maiori var bilden av en rätt fattig stad. Frågan är dock om jag blandar ihop intrycken från olika ställen vi besökte, för när jag tittar på lite äldre bilder från stan ser den ju rätt välbemedlad ut även då. Eller så visar de bilderna den kuliss som vette mot stranden, kanske fanns det en annan verklighet på bakgatorna.
Dagen därpå följde jag huvudgatan upp i bergen och möttes av terrasodlingar med bl a citrusfrukter. På håll såg det ut som om det var vägtunnlar in i berget, men icke. Förråd av något slag? Någon som vet vad detta är?
Ingen rädder för vargen här. Parkeringsförbud med hot om bortforsling av bilen.
Jag har en minnesbild i sinnet hur jag och flera vuxna går uppför en knotig gata, kanske snarare kostig och tittar in på hur folk bor. Jag häpnar över hur enkelt man bor och tittar förmodligen på barnen där som bodde de på en annan planet. Möjligen tittar de på oss som om de fått besök av aliens. Det är i förhoppningen att känna igen denna miljö jag knallar uppåt, men allt är bara en mestadels välbärgad idyll.
Först missar jag avtagsvägen upp till kastellet. När jag vänder tillbaka inser jag varför, såg mer ut som en infart till en bilverkstad eller liknande. Jag blir omsprungen av en joggare och utskälldav en massa larmhundar. De flesta ser rätt ofarliga ut.
På Googler maps såg vägen upp mot kastellet ut som om den skulle kunna bjuda på en trevlig tur upp på berget för att sedan leda mig ner i byn igen. I verkligheten upphörde vägen med en stor grind. Joggaren var försvunnen. Sprang han upp här? Stigen blir allt smalare och brantare med nervkittlande stup. Det är värre att gå ner än att gå upp. Kanske lika bra att fortsätta och hoppas att stigen leder mig rätt.
Möjligen hade vildsvin gått här och bökat runt, men stigen försvann och förbyttes i bush. Åhh, vad f-n ger jag mig in på sådant här för?
Efter att ha rutschat ner för en blöt slänt kom jag till sist ner till terrassodlingarna. Själva terrasserna var synnerligen ogräsbevuxna och det prasslade och lät under grönskan.
Jag bad till högre makter och hoppades att det inte var ormar som lät och att ödlorna inte var giftiga.
Jag har nog sällan känt sådan lättnad av att åter få betong under skosulorna.
Och kom jag ner en bit till såg det ju ut som det skulle. Pittoreskt så det förslår.
Min äldste son har lärt mig att det som inte dödar, härdar. Så det här borde väl vara rätt OK då.
Fast jag förstår nu varför folk tittade lite snett på mig när jag spatserade ner mot mitt hotell.
Mindes jag fel eller har man täckt över vad jag minns som mer eller mindre ett dike som gick genom stan? En bit upp hade man planterat växtlighet över floden som vilade på galler och längre ner var det trottoar och serveringar som täckte över floden.
Är han inte urtypen av en slaktare? Rätt biffig…
Efter förmiddagens strapatser kändes stranden och havet lockande. Ingen trängsel direkt, trots att det var en behaglig lufttemperatur och vattnet säkert höll någonstans mellan 18 och 20°.
På seneftermiddagen planterade jag mig på en bar och njöt av kaffe, glass och därefter en drink. Inte Aperol spritz som ju ”alla” dricker nu, utan en klassiker, Campari med Tonic.
Dag 3 var det dags att fara vidare norrut. Istället för båt tog jag nu bussen från Maiori till Salerno. Jag fick en viss förståelse för att min mamma blundat när vi 58 år tidigare for runt på dessa vägar. Det var emellanåt en hisnande känsla när stupen blev allt för påtagliga och bredden på vägarna tvingade ut bussen allra längst ut på vägen. Det kanske hade varit klokare att göra tvärtom och åkt buss till Maiori och båt på tillbakavägen. Då hade bussen hållt sig längs bergväggen.
Mer än fullsatt på tåget från Salerno till Neapel.
Från Neapel bar det iväg med snabbtåg mot Milano. Innan jag kom så långt som bildskärmen visar blev det dock nervöst. De italienska snabbtågen kräver platsbiljett. Utan sådan får man inte ens gå ombord. Jag planterade mig på min, vad jag trodde, bokade plats och när en annan herre kom och påstod sig ha bokat min plats, tänkte jag kaxigt, nej minsann, den här platsen är min. Jag tog upp min telefon för att visa min platsbokning och höll på att frysa till is. Min bokning var för dagen därpå. Konduktören kom och bad mig gå av. Jag bönade och bad och hon skulle prata med tågmästaren. Men, vad skulle hända om han kom tillbaka och sa nej med tågets järnvägspolis i släptåg. Dem muckar man inte med. Jag tog det säkra före osäkra och smet in i nästa salong i förhoppningen att jag inte skulle synas. Inte helt lätt med tanke på min längd. Jag tänkte att bara tåget började rulla så drog de väl inte i nödbromsen direkt. Dramat fortsatte och jag blev ånyo ombedd att kliva av, nu i Rom. Även om platsen jag satt på var ledig kunde det ju komma på någon i Rom eller Bologna, resonerade de. Om så var fallet visste man inte, det var ny personal i Rom, så jag fick kolla med dem. Jag satt kvar i Rom och ville ha så lite kontakt som möjligt med tågpersonal. Men, man var tydligen informerad om tjuvåkaren. När konduktören kom ville hann bara se min biljett. Och efter resonerande fram och tillbaka fick jag ordern att sitta kvar Puh! Jag skulle vidare från Milano till Como för att plocka upp mina skidor som jag lämnat hos Beata och sedan skulle jag fortsätta med min slutliga hemtresa, så det var onekligen skönt att resplanen inte ruckades.
Innan jag reste vidare hemåt hann vi med en liten vandring upp mot bergsbyarna ovanför Faggeto Lario, Molina, Lemna/Bicogno och Palanzo.
Att vägarna egentligen var trappor tycktes inte vara något hinder för att köra bil.
I den här hönsgården bor det tydligen beresta höns.
Hunden på skylten ser något mer hotfull ut än liveversionen.
Det var väldigt vackert.
Lemna/Bicogno.

Det här borde man ta efter på flerställen. Det måste ju inte vara en korkek. Det är ju jättemysigt att sitta under ett träd vilket som helst.
På kartan ser det som om Lemna och Bicogno flyter ihop. Så vilken av byarna detta hör till vet jag inte riktigt.
Coolt. I Sverige hade man säkert sprängt bort det här klippblocket.

Palanzo
Det kändes som om vi hade mer bråttom (tågtid att passa) än lokalbefolkningen. Här var det lugna gatan.
Palanzo med Comosjön i bakgrunden.

Tänk, en vägbro över till sin egen terrass.
Jag var under en tid marknads- och försäljningschef för Eriocssons telekabelverksamhet. Kort efter det att jag tillträtt blev jag även ansvarig för försäljningen av fibersvetsutrustning. Jag tror jag lyckades berätta för killarna att jag sålt sådan utrustning som de arbetade med. De sken i alla fall upp och sa något i stil med att de hör av sig om de behöver hjälp. Tur de inte behövde det.
Vi hann i god tid ner till mitt tåg mot Zürich. Tack Beata för skidförvaring och middag och en jättetrevlig, men något ruschig vandring. Fantastiskt vackert och mysigt var det i alla fall.
Skylten berättar att vi åker genom Gotthardbastunneln, att restiden genom tunneln är 20 minuter och att den med sin längd om 57 kilometer är världens längsta järnvägstunnel. Jag läser vidare att den reducerade restiden mellan Milano och Zürich med 25 minuter när den öppnades, så sent som 2016.
Fram till Zürich gick det bra. Tåget var schweiziskt och då kan man inte räkna med annat än att det är fräscht och bekvämt. Jag hade inte lyckats boka vare sig ligg- eller sovplats från Zürich till Hamburg. Det framgick inte om platserna var slut, om det saknades ligg- och sovvagnar i tåget eller om de av någon anledning inte gick att boka. Bokningssidan meddelade bara att bokning inte var möjlig. Men, det visade sig att platserna var slutsålda. Jag hade ju i alla fall en sittplats i en förstaklassvagn så jag hoppades ändå på en hyfsat bekväm resa. Icke sa Nicke. Vagnen var igenbommad och konduktören meddelade bara lakoniskt att vagnen var trasig, att den saknade strömförsörjning. Du får leta upp någon annan plats, vilket så småningom blev i en fullsatt andraklasskupé. När jag anlände hit till Hamburg var jag minst sagt mör.

Resan fortsatte sedan med DSB:s dieselmotorvagnståg mot Köpenhamn.Jag hade ingen platsbiljett och kastade mig ombord. Jag fick flytta på mig en gång. Det började OK, men även denna gång blev danskarna försenade, nu p g a enkelspårsdrift och banarbeten. Mitt X2000-tåg mot Stockholm var inställt på delen Köpenhamn-Malmö. Varför är det så ofta så? Öresundståget mot Göteborg som skulle vänta på oss på en annan plattform avgick framför nosen på mig. Upp igen för tapporna. Hiss och rulltrappor var ut funktion. Ner på en annan plattform. Även där var hiss och rulltrapport ur funkition. Spårändring! Upp igen och ner igen. Nu började skidtrunken kännas som riktig barlast. Trots allt kom jag fram som planerat till Stockholm.

Jag var nu så trött att jag knappt visste vad jag hette, så tack snälla Joakim för att du kom och hämtade mig. Lite snabb handling på detta och sedan var det väldigt skönt att få slå sig ned och krypa ner i sin egen säng.

Ett äventyr var över.  Vilket blir nästa?

Publicerat

Tågluff del 8, Sicilien

Rutt: Florens – Neapel – Palermo – Chefalù – Palermo – San Lorenzo – Mondello – San Lorenzo – Trapani – Marsala – Piraineto – Palermo – Caltanissetta Xirbi – Ragusa – Modica – Ragusa – Syrakusa – Catania – Randazzo – Giarre-Riposto – Catania – Etna – Catania – Taormina-Giardini

Datum: 27 mars – 10 april

Varför Sicilien, kan man ju undra. Hade aldrig varit där. Hade hört att det skulle vara vackert. Det var väl också så långt söderut man kunde komma med tåg, så lite värme, tänkte jag förhoppningsfullt.

Min rundresa på Sicilien blev späckad med upplevelser och det speglas väl också av omfattningen på detta inlägg. Ett varningens ord alltså… 😉

I Florens klev jag på Frecciarossa som skulle ta mig till Neapel. Egentligen hade jag kunnat byta till nattåget mot Palermo redan i Rom. Hade ju varit skönt att komma till ro lite tidigare, men min app tyckte tydligen att det var bättre att åka vidare och byta i Neapel och jag var uppenbarligen inte tillräckligt ifrågasättande. Denna gång.

I Neapel blev jag lite fundersam först. Jag skulle till Palermo, men på informationstavlorna fanns det inget tåg till Palermo, bara till Syrakusa. Det visade sig dock att tåget delades vid Messinasundet, en del till Syrakysa och en del till Palermo, men så mycket information fick väl inte plats… Italienare har en tendens att rycka på axlarna åt sådana brister.

Över Messinasundet finns Europas enda kvarvarande tågfärjeled. Jag hade inte kollat så noga, visste bara att jag skulle vara framme i Palermo 09:24 och utgick från att överfarten var strax innan dess. Kul, då kan jag gå upp och titta lite när vi är ute på vattnet, tänkte jag, men vi var där i ottan och då slumrade jag gott i min brits. Hörde bara att det slamrade och ryckte när tåget rangerades på och av färjan. Alltid spännande att se vad man möts av när man drar upp gardinen i en ligg- eller sovvagnskupé. Vi hade nu hunnit en bra bit längs den norra kusten.
Då, om inte förr, insåg jag hur stort Sicilien är. Lite större än Gotland kanske? Så hade mina tankar gått. Fel, fel, fel, åtta gånger Gotlands storlek! Tågresan från Messina, d v s på den sicilianska sidan av Messinasundet, till Palermo tog 3 ½ timma. Här är vi i alla fall framme.
Mitt boende hade jag bokat via AirBnb. Inte paradgatan direkt, men man ska inte döma hunden efter håren. Insidan var finare än utsidan. Men, trot eller ej, bakom ryggen har jag entrén till Grand Hotel Piazza Borsa, så kontrastena är skarpa.
Mitt boende var beläget på en tvärgata till Via Vittorio Emanuele. Det här tyckte jag var en av de trevligare gatorna i Palermo och hur man än vände och vred på sig hamnade man till slut här. Vem var han då, Vittorio Emanuele, mannen som fått ge sitt namn till denna gata jag trampade så många gånger på? Ursprungligen kung av Sardinien, tog han sig så småningom titeln kung av Italien och blev också symbolen för Italiens enande i slutet av 1800-talet.
Det var mycket banderoller och graffiti-budskap i Palermo, så jag tänkte först att det här är en stad med politiska laddningar. Långt senare fick jag hjälp av två medpassagerare på tåget från Taormina till Salerno, Elisa och Luca, att förstå denna banderoll. Båda hade varit hemma och firat påsk på Sicilien och skulle tillbaka till sina arbeten på fastlandet. Om jag förstod deras inledande konversation rätt, kände de inte heller varandra sedan tidigare. Jag tyckte först det stod den 1 mars, men de klurade ut att det måste avse den 21 mars som tydligen etablerats som en minnesdag för maffians offer.
En annan gata fylld av mer poetiska budskap. Så här översatte Google translate texten i hjärtat: ”Om du inte har en dröm, skynda dig och skaffa en för att leva utan den är som att leva i svart och vitt”. Bra jobbat Google!
Stökigt, rökigt, charmigt, fult. Allt, i en salig röra.
Katedralen i Palermo är en riktig smältdegel. Många tidsepoker och stilar: arabisk, normandisk, bysantinsk, schwabisk, romansk, gotisk samt av renässans och barock.
Inte vet jag, men inte brukar väl en katolsk kyrka ge ett så ljust intryck?
Betalade man lite extra kunde man få knalla upp för en väldig massa trappsteg och njuta av utsikten.
När man går på erbjudanden om att få gå up på tak brukar man landa på någon slags terrass eller utsiktsplattform, men här landade man verkligen på taket.
Och utsikten var det väl inget fel på. Här kunde man spana på ett berg min australiensiske incheckningsvärd föreslog att jag skulle bestiga. Fick nöja mig med vyn av det.
Just nu var det varmt, så det var skönt att få sätta sig i svalkan av parkens träd en stund.
Grannsamverkan a la Palermo. Kolla mannen som hänger ut genom halva dörren. Håller sig på hemmaplan, men deltar ändå i snacket på gatan.
Enkla, slitna hus byts snabbt av mot mer palatsliknande byggnader. Kolla klenoden på gården, en liten Fiat 600. Man verkar vårda dem ömt.
Street food i ordets bokstavliga betydelse. Tillagning på trottoaren direkt bakom henne.
Det var rätt många kvarter som dominerades av utomhusmarknader.
Inte för att det var särskilt billigt på Sicilien, men hit till marknaden tycktes inte inflationen ha nått. 13,50 kr för ett kilo apelsiner eller drygt 11 kr för ett glas färskpressad juice.
Ytterligare ett nedslag på Via Vittorio Emanuele i korsningen till Via Maqueda, en säregen utformning med ett åttakantigt torg och skulpturer på fasaderna.
Palermo är ju också en hamnstad och jag kan ju sällan hålla mig från att gå på spaning ned till vattnet. Gott om segelbåtar.
Här finns ju en fantastisk potential för en härlig strandpromenad, men den möjligheten hade man inte utnyttjat. Slitet och fult.
Medborgarna uppmanas vara rädda om sin park, men jag fick snarare intrycket av att det var kommunen som borde vara rädd om deras medborgares park. Ogräset växte hejvilt och ingen verkade riktigt sköta om parken.
Jag fortsatte min vandring i stans periferi och var har jag hamnat nu då? En skylt förtäljer att detta hus skadades svårt under andra världskrigets bombningar av Palermo. Men, här bodde också Giovanni Falcone (1939-1992) under sina tjugo första levnadsår, även efter det att delar av huset bombats. Kommer ni ihåg vem det var? Mer om det längre fram, men han var ju den orädde domaren som specialiserade sig på maffiabrottslighet.
Mycket graffiti ser man i Palermo och egentligen mest överallt på Sicilien och här på en husvägg i närheten blir jag så återigen påmind om Giovanni Falcone. ”Och det är dags att gå vidare”. Solklart å ena idan, tvetydigt å andra sidan. Vad menar man egentlgen?
Jag vandrar vidare. Precis som jag kan tycka att graffiti-budskapet är lite tvetydigt, blir jag kluven till Palermo. Ibland är det charmigt, ståtligt, vackert, livligt, fullt av patina. Ibland är det bara stökigt, bullrigt, skräpigt, skitigt, nedklottrat, förfallet eller fult.
Men tillbaka igen på Via Vittorio Emanuele trivs jag. På dan har det varit varmt och jag underskattar temperaturväxlingarna och har alldeles för lite kläder när jag ger mig ut på kvällen. Det var längesedan jag frusit så. Fick ställa mig i duschen och tina när jag kom tillbaka till mitt boende.
Vilka underbara balkongräcken, fast inge blomlådor här. Det kanske kompenseras av att växtligheten slagit rot i fasaden.
Skrapar man inte i, är man inte tillräckligt nära. Eller lyckades han eller hon parkera med sådan milimeterprecision?
En av huvudgatorna, Via Roma, gav ett lite deprimerande intryck. Förfallet och igenbommade affärer. Drabbas man även här av butiksdöden, till förmån för köpcentra i periferin?
Innan jag kom till Sicilien var ön för mig lika med maffian eller Cosa nostra som den kallas just här på Sicilien. Så, när jag hittade en maffiavandring i Palermo tvekade jag inte att anmäla mig. Vandringen visade sig dock ha en annorlunda twist, jämfört med vad jag hade väntat mig. Men, det gjorde den bara ännu intressantare och vandringen blev faktiskt en av höjdpunkterna under min rundresa på Sicilien. Attilio, vår guide, började med att berätta om hur ett gäng studenter ville starta en bar för att finansiera sina studier. Frågan kom då upp om de skulle ta upp Pizzo i sin kalkyl, d v s skyddspengar till maffian. Detta blev 2004 upprinnelsen till organisationen Addiopizzo och en nattlig aktion i vilken man bombade Palermo med flygblad med det budskap som Attilio visar för oss: ”Un intero popolo che paga il pizzo è un popolo senza dignità” (Ett helt folk som betalar pizzo är ett folk utan värdighet). Indirekt betalade ju alla till maffian eftersom ju alla var beroende av att handla och alla affärsinnehavare förde en del av sina kunders pengar vidare till maffian. Vill du läsa mer om Addiopizzo, kan du gå in här: https://addiopizzo.org/en/
Man började lobba för att företagare skulle sluta upp med att betala pizzo. Man erbjöd kostnadsfritt stöd med polisanmälningar och juristhjälp i rättegångar och t o m stöd av psykologer. Det är ju inte svårt att föreställa sig vilket trauma det kan ha varit att sluta betala och vara rädd för repressalier, allt från enklare sabotage som lim i dörrlåset till sabotage som kunde äventyra liv och lem, för egen del eller för övriga familjemedlemmar. Det visade sig dock att polisanmälningarna hade effekt och många maffiamedlemmar dömdes. Man räknar med att ungefär 80 % av öns företagare tidigare betalade pizzo. De som inte betalade hade vanligtvis kopplingar till polisen eller var själva en del av maffian. Idag räknar man med att andelen ska ha sjunkit till 65 %. Ingen jättestor förändring, men en förändring över tid, steg för steg. Man har givit ut en bok så att folk ska kunna välja att handla i de affärer eller välja andra typer av företag som inte betalar pizzo. Den utgåvan Attilio håller i handen omfattar 1 000 verksamheter. Idag är man 1 200. Enligt Attilio har maffian lämnat dem som anslutit sig till Addiopizzo ifred. Varför går då inte alla med kan man ju undra eller blir det farligt om man blir för framgångsrik? Å andra sidan hävdade Attilio att bara 15 % av Cosa nostras inkomster var från just pizzo, så man överlever säkert på sina andra verksamheter. Man ägnar sig mer åt affärsverksamhet. Oklart för mig på vilket sätt man gör det på ett olagligt sätt. Däremot lierar man sig tydligen med inköpare i samband med offentliga upphandlingar.
Vi stannar till vid olika platser med anknytning till Cosa nostra. På den här muren har man målat flera av maffians offer. Il muro della legalitá (ungefär = Laglighetsmuren). Mycket graffiti på Sicilien, men den här muren får vara ifred. Den är strategiskt belägen framför Carabinieris (militärpolisens) huvudkontor i Palermo. Dessutom är väggen videoövervakad. Några av de mer kända offren för Cosa nostra är Giovanni Falcone, som jag redan nämnt ovan, och Paolo Borsellino. De var barndomsvänner och kolleger som båda specialiserade sig på att få maffiamedlemmar dömda. Rena självmordsuppdragen visade det sig. Båda dog i bombattentat 1992, vilka även tog flera andra människors liv, Falcone på väg från flygplatsen och Borsellino när han skulle hälsa på sin mamma. Tidigare hade man inte brytt sig så mycket eftersom maffian mest ägnade sig åt att ha ihjäl varandra, men nu tycks man ha gått över gränsen för vad folk accepterade och protesterna blev allt mer högljudda.

Morden på Falcone och Borsellino var ett svar på Maxiprocesso, åtal väcktes mot 475 maffiamedlemmar och processen pågick från 1986 till 1992. För att kunna genomföra domstolsförhandlingarna var man tvungen att bygga en jättestor, bunkerliknande rättssal på ett fängelseområde. 338 personer fälldes och dömdes att sitta av 2 665 år plus 19 maffiabossar som fick livstids fängelse. Detta sägs vara den största rättegången i världshistorien och konsekvenserna för maffian blev oerhörda. Därav hämndaktionerna senare samma år som domarna faställdes av italienska Högsta Domstolen. En föregångare till Falcone och Borsellino var faktiskt Mussolini. Han accepterade inte att det fanns en parallellmakt i form av maffian och lär ha varit framgångsrik i denna bekämpning,.

Bara ett mysigt torg vi gick förbi.
Traditionen att smycka ut åsnekärrorna har överförts till deras motoriserade efterträdare.
Vi är nu tillbaka vid katedralen i Palermo och den bäst bevarade fasaden enligt vår guide Attilio. Hur var det då med kyrkan och maffian? Attilio berättade om hur kyrkans företrädare hukade för maffian och teg. Han berättade om hur många människor hade uppfattningen att maffians medlemmar var hyggligt folk. De gick ju i kyrkan varje söndag. Det var inte förrän påven Johannes Paulus II kom till Sicilien 1993 och välkomnade maffians medlemmar att låta sig konverteras till katolicismen som den katolska kyrkan markerade mot maffian. Detta var något oerhört, på ett diplomatiskt sätt var det ju som att säga att maffians medlemmar inte kunde vara troende katoliker, att de inte hörde till kyrkan. Detta var efter det att Fader Pino hade mördats 1993. Fader Pino arbetade som präst i Palermos förorter och startade olika ungdomsverksamheter som syftade till att få bort ungdomarna från gatan. Han blev ett hot mot maffian, rekryteringsbasen reducerades ju. Fader Pino var det sista offret för Cosa nostra. Efter våldsamma protester har Cosa nostra ändrat strategi och idag menade Attilio att den största risken i Palermo var att bli påkörd. Trafiken är stundtals hetsig. Nu pekade han ut Ndrangheta i Kalabrien som den väldsammaste maffiaorganisationen. Han berättade också hur han tog sig för pannan när han regelbundet fick frågan även från sina landsmän, främst från norra italien då,  om maffian verkligen fanns kvar. Mina tankar gick också till Sverige. Lägre risk alltså att bli mördad här än i Stockholm. Jag vet inte hur relevant det är, men jag hittade ett ”Crime index” på nätet och enligt detta hade Stockholm ett index på 46,1 emedan Palermo hade ett index på 45,2. En parentes: Jag bodde ett tag i Caracas i Venezuela. Caracas toppar listan med ett index på 83,6. Hur index definieras hittade jag ingen förklaring på, så det är fritt fram för egna tolkningar.
Attilio var lite drastisk och menade att här mötte vikingarna araberna. Han menade att normanderna ju i stort sett var f d vikingar och normanderna etablerade sig och tog makten på Sicilien på 1000-talet. Det var tydligen en tid som präglades av samhällsutveckling, välstånd och tolerans. Wikipedia: ”Riket var ur flera synpunkter den första moderna statsbildningen, styrd av en centraliserad byråkratisk förvaltning. Såväl bysantinska som arabiska institutioner efterbildades, bland de senare till exempel en hög domstol i kriminalmål. Den finansiella förvaltningen med stående skatter och statsmonopol nådde hög utveckling. Tolerans rådde, såväl romerska och grekiska katoliker som araber och judar fick utan intrång förrätta sin religionsutövning.” Attilio tillskrev kung Roger II mycket av äran för denna utveckling. Han ligger också begravd i katedralen.
Företagare som hade anslutit sig till Addiopizzo hade denna dekal synlig. Så är ni på Sicilien, leta efter och handla hos dessa affärsidkare så understödjer ni inte maffian.
Det fanns även andra organisationer som arbetade mot maffian. Attilio beskrev sin organsation som att de bara såg framåt. Här inne kunde man dock se en utställning om maffians illdåd. Det hade varit intressant att titta på, men jag valde att begränsa min tid i Palermo.
Sista stoppet på maffiavandringen var vid Palermos stadshus. Hur var det då med den politiska ledningen och maffian? Illa tydligen. Den nuvarande borgmästaren i Palermo sägs vara lierad med maffian. Han har bl a fått support från en maffiamedlem som suttit i fängelse i sju år. Hur kan då väljarna välja sådana människor? Representanter för maffian står utanför vallokalerna och delar ut färdigifyllda röstsedlar. Inne i vallokalen får de icke ifyllda valsedlar. Det ser inte bra ut om en väljare kommer ut med något annat än en icke ifylld valsedel. Idag är det dock lite oklart hur och av vem maffian styrs. För två månader arresterades den person man misstänker har varit Cosa nostras ledare och som varit efterlyst allt sedan morden på Falcone och Borsellino.
Till skillnad från i Florens som måste ha en av Italiens fulaste järnvägsstationer, har Palermo en mer majestätisk byggnad.
Jag hade fått ett tips om att besöka Cefalù, så nu tog jag tåget tillbaka i riktning mot Messina. Längs kusten, d v s från Palermos flygplats via Palermo mot Messina och från Messina till Syrakusa går det mestadels moderna och hyfsat fräscha tåg och det är rätt mycket folk som åker. Annorlunda ska det visa sig vara på övriga järnvägslinjer.
Här bodde jag väldigt modernt och fräsckt i en liten lägenhet med terrass. Lämpligt för ett glas vin och när jag hittade ett vin som hette Aquileia, fick ju alla frågor kring druvor och kvalitet stå åt sidan. Aquileja är namnet på min båt…
Jag sitter bl a och funderar över vad detta är för frukter. Ser ju ut som citroner, men ändå inte. Väldig konstig form på dem, knöggliga och dana.
Tipset om Cefalù visar sig vara ett bra tips. Det var en jättemysig liten stad med en fin strand.
Skepparen på den båten har hittat en fin ankringsplats.
På flera håll på Sicilien kan arkitekturen se lite arabisk ut.
Vid Cefalùs hamn tar en ny by vid, men jag vänder tillbaka.

Efter att ha strosat runt lite lägger jag mig ner på stranden och hittade man bara lä är det tillräckligt varmt.
Vattnet är skönt och t o m flera italienare badar.
Det märks på flera sätt att detta är en ort dit turister flockas. Fikat är lite dyrare, hus och gator är i mycket bättre skick och det är inte så skräpigt som i Palermo.
Jag strosar omkring och trivs rätt bra med livet.
Så fort solen sjunker blir det svalt och folk är mer påklädda.
Jag har svårt att se framför mig en sådan här installation i Palermo.

Det börjar bli kväll. Snart dags att hitta någonstans att äta.
Jag hade fått frågan flera gånger om jag ätit gott. Tja, skulle jag väl vilja säga. Fortfarande lyser pensionatet i Valtournenche som en stjärna på mathimlen, men ikväll slog jag på stort och åt en meny på ett ställe som heter Masquenada. Kommer du till Cefalù kan jag rekommendera det. Men, det är inte särskilt billigt att äta i Italien, 54 € (622 SEK) för denna middag XL.
Lite fram och tillbaka blir det. Efter två nätter i Cefalù åker jag tillbaka västerut via Palermo igen, men vidare mot Trapani.
Men, det är fortfarande rätt varmt och fint och förutom Cefalù pratade den australiensiske incheckningsvärden i Palermo om Mondello. Även min maffiaguide Attilio tyckte att vi skulle åka till Mondello om vi hade chansen. Man vill ju inte missa något bra, så jag gjorde en liten omväg dit. Jag tog tåget till Palermo San Lorenzo och undrade var sjuttsingen jag hade hamnat. Via gator utan trottoarer, men med mycket trafik lotsade mig Google maps fram till en busshållplats. Fel tyckte de få väntande där. Gå runt hörnet! Där stod en hord med människor och väntade på samma buss. Herregud! Skulle jag få plats med rygga och allt? Jag dristade mig till att fråga någon hur man betalade. Ibland ska man ju ha köpt biljett i förväg i någon kiosk eller så. – Nä, det kostar ingenting. – Nähä, hur kommer det sig? – Det är en publik buss, blev svaret. Så enkelt kan det vara. Jag kom i alla fall med. Det man framförallt slås av när man kommer fram är denna pampiga, men lite bedagade, strandpaviljong.
Jag är nog lite kräsen vad gäller sandstränder och blev inte särskild imponerad av denna. Jag stannade några timmar och sedan drog jag vidare. Jag tycker dock att även en australiensare borde vara rätt kräsen vad gäller sandstränder. Hur kunde han tycka att denna var värd ett besök?
På ett sätt var det ju lite sympatiskt att stranden var kantad av den här typen av fina, tja, såg ut som bostadshus. Men, det innebar ju också att jag fick gå en bra bit när kaffetarmen gav sig till känna.
Samma busslinje tillbaka till San Lorenzo. Nu var bussen utrustad med en biljettautomat som en del blippade mot. Var det verkligen gratis? Jag låtsades som det regnade. Från denna bedagade hållplats menade Google att långfärdsbussen till Trapani skulle stanna till. Fan tro’t. Men, jodå. Så småningom dök även andra väntande passagerare upp som bekräftade att jag var på rätt plats.
Väl ute på motorvägen var det riktigt vackra vyer. Berg och kust, citrusodlingar, vinodlingar och små byar passerade revy. För tio år sedan ställdes tågtrafiken in på järnvägen till Trapani. Delar av den har rustats så att det nu går pendeltåg till Punta Raisi vid Palermos flygplats och som jag förstått det är nu en upphandling ute för att fortsätta upprustningen av järnvägen till Trapani. Men, idag är det Pullman-buss som gäller.
I Trapani skulle jag för första gången under den här resan bo på vandrarhem och i sovsal, första natten med två andra, män och kvinnor blandat, och den andra natten fick jag den för mig själv. Det är fortfarande lågsäsong och till skillnad från i Alperna är det lätt att hitta boende. Det här vandrarhemmet hade fått höga betyg, både för atmosfären och för läget med den fina utsikten. Det är bara att hålla med. Återigen ser det lite arabiskt ut.
På kvällen åt jag en fisksoppa enligt lokal tradition. Jag låter säkert gnällig, men förväntningsribban låg på Bouillabaisse-nivå och dit nådde den inte.
Trapani gav ett lite lyxigt intryck. Pampiga byggnader och mestadels rent och fräscht. Forskade aldrig i var det detta synbara välstånd kom ifrån.
Min fantasi kanske skenar. Jag ser några kralliga, snaggade, svartklädda killar bakom bilarna som avvaktar vad kumpanen avhandlar vid någon av affärerna. Maffiosos tänker jag. När min kamera kom upp gled de undan, av en slump eller om de hade ögon i nacken, vet jag inte..
Italienarna tycks omhulda sina gamla Fiat 600, som ju är veteranbilar idag. Jag såg en komma åkandes med en koffert fastspänd på motorhuven, d v s där bak. Såg gulligt ut. Medans jag står och funderar över om jag överhuvudtaget skulle kunna åla mig in i en sådan här bil kommer en kvinna förbi: – Que bello eh? Så långt hängde jag med och klämde i med ett – Sì! I tron att jag talade italienska kom därefter en lång harang, som jag inte förstod mycket av. Med lite teckenspråk begrep jag till sist att hon menade att den där bilen skulle jag aldrig få plats i. Så är det nog 😉
Nu gick resan lite i stå. Vad gör man i Trapani efter att ha strosat runt lite i stan?  Det finns några öar utanför stan och jag hade läst om att en tur till exempelvis Favignana skulle kunna vara trevligt. Jag hade dock släpat fötterna efter mig och unnat mig en lugn förmiddag och prognosen pekade på att det skulle regna, så någon båttur blev det inte. Men, jag tar en tur med linbanan upp till den gamla karthagiska byn Erice, tänkte jag. Google hade noll koll på bussförbindelserna i staden, men en timmes promenad var ju alltid nyttigt. Kul att mötas av den här skylten när jag äntligen kom fram. Bara att vända åter med oförrättat ärende. Linbanan hade säsongstängt.
Tillbaka till vandrarhemmet hör jag ett sjudjäkla kras. Det där gick ju inte så bra. Jag undrar hur många punkteringar han orsakade. Chauffören sopade pliktskyldigast undan skärvorna med fötterna.
Mysigt promenadstråk även på kvällen. Trapani har runt 70 000 invånare och även om det smyger omkring en del turister, så är det nog mest lokal befolkning som är ute och rör på sig. Som framgår av klädseln är det inte så varmt.
Till frukosten får jag sällskap av en 23-årig lettiska. Tro inte att en uppväxt i ett f d kommunistland hämmar ungdomarna från öst. Snarare tvärtom. Det minns jag när jag själv jobbade med Östeuropa. De yngre hade en otrolig aptit på livet och var fulla av energi och nyfikenhet. Trots sin ringa ålder hade den här tjejen både varit runt och spelat cello i diverse länder, bl a i Sverige, hon hade stått framför filmkameran i diverse filmer och även regisserat själv och dessutom varit runt på egna resor i en massa länder.
Fram till för ca tio år sedan hade man kunnat åka tåg från Palermo via Alcamo Diramazione till Trapani. Trafiken på Sträckan Alcamo Diramazione-Trapani ställdes dock in p g a av banans dåliga skick. Jag skulle tro att det är resterna av det som syns här. Men, det finns hopp. Som redan nämnts pågår ett projekt för en ny järnväg.
Söderut mot Marsala dit jag efter viss beslutsvånda bestämt mig för att resa, går det dock fortfarande tåg.
Tåget är skruttigt och dieselosande och en skylt förtäljer att det är 43 år gammalt. Ingen ålder för ett tåg om det underhålls, men i Italien eller i alla fall på Sicilien verkar just underhåll inte höra till styrkorna. Det är ganska fantastiskt. Jag läser att två av de gamla s k Ängbyvagnarna just nu kör i reguljär trafik på spårvagnslinje 12 i Stockholm (Nockebybanan). I alla fall en av dem lär fylla 80 år nästa år! Så 43 år är ju egentligen rena ungdomen. Men, kanske viss skillnad ändå mellan dieseldrift och eldrift.
Marsala är bara en dryg halvtimme bort. Känner ni igen namnet kanske? Jag associerade det med söta dessertviner, men idag gör man tydligen alla slags viner här. När man kommer ut på dessa spår är det glest med passagerare. och få tåg per dag. Jag knallar bort till mitt Bed and Breakfast och blir väl mottagen av min värd, Roberto. Han tyckte egentligen att jag skulle hyra en cykel och åka bort mot stranden söder om stan och sedan till Las Salinas (saltdammar) och njuta av solnedgången. Men, idag är det söndag och på söndagar kan man inte hyra cykel, så jag fick strosa runt på stan istället.
Det var inte vilken söndag som helst, utan Palmsöndagen. Jag vet att det står så även i den svenska almanackan, men jag tror inte att jag någonsin reflekterat över varför. Här fanns det dock anledning att fundera. Jag hade sett hur man under hela veckan sålt fina, flätade palmblad och nu fick jag se varför. De och även olivkvistar, som de här scouterna sålde, hörde Palmsöndagen till. Palmsöndagen, har jag nu lärt mig, är ägnad minnet av Jesu intåg i Jerusalem, då han red på en åsna in i staden och hyllades av folket som hälsade honom med tillropet ”Hosianna, Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn”, samt lade ner sina mantlar, kvistar och löv på marken framför åsnans fötter. Olivkvistarna är ju också en fredssymbol.
Jag hade redan gått förbi en kyrka där folk samlats och prästen gått runt och stänkt vigvatten på palmblad och olivkvistar m h a något som jag nu lärt mig, kallas för aspergil. Efter att ha fascinerats en stund över denna ceremoni som jag inte begrep mycket av gick jag något kvarter till och hamnade i en betydligt störe folksamling här vid Chiesa Madres (Moderkyrkan).
Som på en given signal höjde församlingen sina kvistar.
Jag vandrar vidare och lämnar den historiska staddelen genom Porta Garibaldi. Garibaldi är ett namn som förekommer lite varstans på gator och torg. Giuseppe Garibaldi var en framgångsrik militär, frihetskämpe och nationalist. 1860 landsteg han här i Marsala och utropade sig till diktator över Sicilien i Vittorio Emanuele II:s namn.
På Fårö kallade man detta för sleke, men uttalat på ett rundare sätt jag inte törs försöka härma. Det brukar vara rejäla sjok med torkat sjögräs som flyter upp på stränderna och som luktar förfärligt efter ett tag. Som tur är brukar Fåröbönderna samla ihop det och använda det som gödning, men de ska det nog ha sköljts ur rejält av regna innan det duger till det. Men, tillbaka till Marsala. De här sjoken av ”sleke” ser ju enorma ut, men kanske har de häftiga formationerna fått lite hjälp av berget undertill.
Nu är vi nära Afrikas kust. Mellan tummen och pekfingret ser det ut att vara ca 15 mil till den tunisiska kusten. Inte undra på då att här har funnits en stad, Lilybaeum, grundad av karthagerna för jättelänge sedan, ca 400 f. Kr. Namnet tros betyda ”staden som vetter mot Libyen”. Konstigt kan vi ju tycka idag eftersom det ju är Tunisien som ligger tvärs över havet, men jag har för mig att jag läste någonstans att stora delar av Nordafrika förr refererades till som Libyen. Karthago låg ju strax utanför Tunis som vi spända av förväntan besökte under en semesterresa i Tunisien. Det var dock inte mycket att se. Inte då i alla fall. Och inte här heller egentligen. Här var i alla fall en gammal romersk trottoar och visst, jag stannade ändå upp en stund och försökte se gatuvimlet för c:a 2 400 år sedan framför mig. Men, det känns nästan overkligt att det fanns en verklighet för så länge sedan.
Vi är ju med rätta stolta över vårt Vasa-skepp och förundras över hur det har kunnat bevarats så väl. Långt ifrån lika välbevarat, men här har man hittat och ställer ut rester av ett skepp från tredje århundradet f. Kr. Smaka på det igen, tredje århundradet f. Kr… Det upptäcktes 1969 när man skulle plocka upp sand för att tillverka glas. Det har seglats av fenicier eller punier som romarna kallade dem.
Trettio år senare upptäcktes delar av detta romerska handelsfartyg. Det är något yngre än det feniciska krigsskeppet, ca 300 efter Kr.
Jag fick chansen att bygga ett skepp och välja utformning på rigg, segel, köl, roder, skrovform mm lämpade för dessa farvatten. Fick godkänt. Kanske skulle jag ha blivit skeppsbyggare, som min morfar 🙂
Ute i värmen igen konstaterar jag att det är lite lugnare på stan och noterar också att det inte utgår någon parkeringsavgift under siestan.

Det där regnet, vart tog det vägen? Jag hade ju kunnat ta båten från Trapani ut till Favignana. Framåt kvällen kom så regnet och jag blev väldigt obeslutsam över vad jag skulle ta mig till. Vad gör jag här egentligen? Kändes som resan hade gått lite i stå och inte var så kul längre och inte blev det bättre av att min sinnesstämning förmörkades av en del privata, mörka moln.

Jag velade fram och tillbaka, men till sist bestämde jag mig för att dra vidare, utan att egentligen ha sett så mycket av det jag ville se. Tittar man på kartan verkar det uppenbart att åka längs med sydkusten om man ska ta sig från Marsala till Ragusa. Men, jag hittade inga bussförbindelser. Google som brukar ha så bra koll, går bet lite här och var i Italien. Eller så fanns det helt enkelt inga bussförbindelser, men det verkar ju lite märkligt om det skulle vara så.

Så istället fick jag åka upp till norra kusten och Palermo för att därifrån återigen åka söderut. Från Marsala tog jag samma skruttåg som jag kom med från Trapani, vidare till Piraineto där jag bytte till pendeltåget mot Palermo. Kort matpaus och vidare mot Caltanisetta Xirbi för vidare färd mot Ragusa som var dagens mål. Nu skriver jag skruttåg, vilket nog är en rättvis benämning på själva fordonen på första delsträckan. Även infrastruktur som stationer och bangårdar såg ofta rätt förfallna ut. Banan däremot verkade vara i gott skick. Tyckte jag såg någon skylt någonstans om upprustning av järnvägen och medfinansiering av EU.
Här är det byte i Caltanisetta Xirbi. Inte mycket folk. Sträckan från där tåget från Palermo vek av från kustjärnvägen upp hit var fantastiskt vacker. Intensivt gröna, rundade berg. Ödegårdar och väldigt lite bebyggelse i övrigt. Och så mitt i allt detta ett modernt tåg på en elektrifierad järnväg. Vet inte om jag sett något liknande förut. Synd bara att regnmolnen hängde så tungt över oss. Tåget som jag kommit med fortsatte mot Dittaino. Med detta tåg som jag klev på, tog eldriften slut och antalet passagerare blev också allt färre. Sista sträckan mot Ragusa var jag helt ensam ombord. Lite spooky. Vart var jag på väg egentligen?
Det är en urkass bild, men ser du? Plötsligen åker tåget förbi en kollapsad vägbro. Att döma av tiden som bilden är tagen bör det vara någonstans mellan stationerna Caltanissetta Xirbi och Caltanissetta Centrale längs väg SS640. Jag googlar på kollapsade vägbroar på Sicilien och får många träffar och enligt en uppgift har fyra stora vägbroar på Sicilien fallit sönder. Det skrivs ilsket om byggfusk, korruption, bristande kompetens, bristande underhåll… Om detta är en av de fyra eller en mindre olycka får jag inte klart för mig. Och ni minns väl broraset i Genua 2018? Det tog livet av 43 personer och förklarades senare av att underhållet totalt försummats.
Jag hade inte behövt oroa mig över vart jag var på väg. Ragusa fick livsandarna att vakna till liv och återigen var det kul att resa.
Ragusa fick världsarvsstatus 2002.
Även betong kan blomma upp.
Jag står nu i ”Ragusa Superiore” (Övre Ragusa) och kollar ner på ”Ragusa Inferiore” (Nedre Ragusa). Jag kippar nästan efter andan över vad jag ser. Vyn är helt fantastisk om det nu inte framgår med all önsvärd tydlighet av själva bilden. ”Ragusa Superiore” respektive ”Ragusa Inferiore” kan ju tyckas vara lite tvetydiga begepp eftersom det på italienska även kan tolkas som överlägsen respektive underlägsen. Som jag fick det berättat för mig var det de rika som i samband med en kraftfull jordbävning 1693 (5 000 döda) valde att bo kvar och bygga nytt i ”Ragusa Inferiore” emedan de mindre bemedlade flyttade upp till ”Ragusa Superiore”.
På platsen för Ragusa har bosättningar spårats från det andra årtusendet f Kr. Som på så många andra ställen här nere har sedan alla möjliga folkgrupper passerat revy här: Karthager, bysantiner, araber, normander.
Kan väl inte bli så mycket mer pittoreskt?
Bredvid turistinformationen låg denna fina glasskiosk. Jag trodde först att gubben på taket slickade på en glass, men när jag tittar närmre ser det snarare ut som han använder den franska flaggan som halsduk. Eventuell symbolik oklar.
Vad ska man egentligen med rabatter till?
Nu har jag vänt blicken mot Övre Ragusa. Inte så pjåkigt det heller 🙂
Visst har katedralen, Duomo di San Giorgio, en imponerande fasad? Den förekommer tydligen också som vinjett i TV-serien Kommisarie Montalbano.
Men, det är en fasad utan innanmäte. Bara fusk. Egentligen bara ett klocktorn.
Ännu en kyrkointeriör, kanske du tycker. Same, same, but different… Förvisso, men hur ofta har ni sett en kyrkas interiör draperad med röda gardiner? Nästan lite nattklubbskänsla.
Piazza Duomo. Det behövs lite energitillskott.
Nu skulle jag prova något jag sett på flera håll. Marknadsförs alltid som Arancini, d v s i pluralformen. Men, jag skulle ju bara ha en. Hette det då månne Arancino? Nej, fick jag lära mig, antingen Arancinu (maskulinum) eller Arancina (femininum). På östra Sicilien övervägde maskulinformen och på västra Sicilien övervägde femininformen. Onödigt vetande. Tja? Viktigare vad det är kanske: panerade och friterade risbollar med olika sorters fyllning. Gott? Absolut. Måste provas. Man tror att ursprunget är så långt tillbaka som från arabiska tiden, tusen år sisådär. Till det ett glas färskpressad granatäppeljuice. Passade bra som måltidsdryck.
Hemma är det fullt med snö…
Känns tryggt att veta åt vilket håll Stockholm ligger, om jag skulle få hemlängtan (vägvisare under parasollet).
Namnet Ragusa klingade bekant. Undrar varifrån? Skolan? Att det låg på Sicilien hade jag dock ingen aning om.
Det är jättemysigt att strosa omkring i det gamla, nedre Ragusa. Det är ju dock rätt begränsat i storlek så efter en dryg halvdag kände jag mig ganska nöjd. Den vänliga kvinnan på turistbyrån hade även nämnt några andra platser som fått Unescos världsarvsskydd och skulle jag besöka någon plats till tyckte hon jag skulle välja Modica.
Modica var ju slutdestinationen för det tåg jag kom till Ragusa med, så det lät ju behändigt att åka dit och vara där under några timmar. Fullt tillräckligt tyckte kvinnan på turistbyrån. Stationen låg i den nyare delen av Ragusa och från Övre Ragusa till den nyare delen gick det ett antal broar över denna ravin som delade staden.
I väntan på tåget begrundar jag den övergivna och förfallna bangården. Var det en massa rangering av godståg här förut tro? Idag går väl allt med lastbilar. Hur hade världen sett ut idag om man visste det vi vet nu, för femtio år sedan? Längst till höger ser det ut som en gammal vattenhäst, d v s en jättelik kran med vilken man fyllde ånglokens vattentankar. Märkligt namn egentligen.
Det var inte bara byggnader som var nedklottrade. Det här tåget var fullständigt bombat med graffiti. Det gick knappt att se ut.
På väg från Ragusa till Modica. Apropå kollapsade vägbroar, ser du vägbron i fonden med jättehöga bropelare? Man får hoppas att den har en stabilare konstruktion än alla de broar som rasat.
Ett signum kanske för Modica var denna jättestora klocka i anslutning till Castello dei Conti . Någon jag frågade om var den historiska staden låg tyckte jag kunde gå till vänster eller gå till höger och att jag då skulle se en klocka. Jag spanade i fiskhöjd tydligen, för inte hittade jag någon klocka och tänkte att det måste ha uppstått någon slags språkförbistring. Inte förrän jag hade gått till vänster och ändrade till fågelperspektiv upptäckte jag vad jag hade letat efter. Klockan är gammal (1725) och är tydligen så komplex i sin konstruktion att den måste kontrolleras och startas om dagligen.
Kanske borde jag gått till höger ändå. På andra sidan klättrade mer gammal bebyggelse upp längs berget.
Jag fortsatte uppåt på vänster sida och en skylt hävdade att jag var på väg upp mot en kyrka. Det var nog inte så många utöver mig som följde den här något svårforcerade gångvägen.
Man förundras ofta över hur bilarna tar sig fram i de små grändena. Hade jag kört med min bil i många av dessa gränder hade jag till slut kilat fast mig. Precis som Saab tillverkades denna trehjuling av en flygplanstillverkare, italienska Aermacchi. Även om Saabs ambition att snylta på flygplanstillverkningens image kanske var lite långsökt, känns ju koppling mellan detta fordon och ett flygplan ännu mer långsökt.
WELCOME TO CAT VILLAGE. Så här på seneftermiddagen verkade det ännu inte fullbokat.
Jag ska nog ta mig över till andra sidan…
Nu förstår jag varför det heter soltak.
Modica kallas för staden med hundra kyrkor och har tydligen en osedvanligt hög kyrkotäthet. Men, kungen över dem alla här är väl ändå Duomo di San Giorgio, ytterligare en ljus kyrka.
Kvinnan på turistbyrån i Ragusa hade lite mer i förbigående nämnt chokladen i Modica, Cioccolato Modicano. Längst ner till höger i bild mumsar jag på denna delikatess. Barägaren åt den till frukost sa hon. Vad var det egentligen? Chokladpuddingsglass? Gott var det!
Med förnyad energi trampar jag vidare. Jag börjar ändå få en känsa av – Har jag inte sett det här förut? Det får nästan vara hur gulligt det vill, men så många varianter på historiska, sicilianska kvarter finns det ändå inte.
Jag börjar oroa mig över höga viadukter. Hur länge ska den där jättehöga bron hålla? Underhålls den?

 

Modica var lite mer förfallet och smutsigt i jämförelse med Ragusa, så ska man välja ett av ställena vore Ragusa det självklara valet för egen del.

Nöjd med turistandet uppstod ett litet glapp innan tåget mot Ragusa och mitt B&B gick. Vad ska jag fylla tiden och magen med då. En öl? Ja! Velade runt och istället blev det en Granita. En slags isglass som är väldigt god och läskande. Säkert ännu bättre längre fram när värmen tilltar. Isglass är ju inte mycket till middag och tillbaka i Ragusa slår jag återigen på stort och äter en av de godaste köttbitarna jag ätit på länge. Den smalt i munnen, så jodå, man kan äta gott, men smakar det så kostar det, även i Italien.
Det är ny dag. Jag lämnar Ragusa, passerar Modica ännu en gång, men fortsätter till Syrakusa. En skarp tillrättavisning av konduktören. – Här får du inte fotografera! Just därför får jag lust att publicera denna bild. Undrar vad grejen var?

Vandrarhemmet i Syrakusa låg alldeles i närheten av stationen. Utöver det vänliga bemötandet hade de bra koll på vad deras gäster eftrerfrågade. En egen karta med sevärdheter och näringsställen som de själva rekommenderade. Så, jag dumpade ryggsäcken och gav mig omgående ut på stan.

Precis som Ragusa, lät Syrakusa (Siracusa på italienska) bekant. Kanske ännu mer så än Ragusa. Hade jag fått gissa var staden låg skulle jag nog ha gissat på Grekland och helt galet kanske inte det hade varit. Den arkeologiska parken Neapolis i Syrakusa minner om både grekiskt och romerskt herravälde.
Grotta dei Cordari. Här hade det varit stenbrott och på senare tid, från 1600-talet till för något decennium sedan nyttjades den naturliga fuktigheten i grottan till att förlägga tillverkning av allehanda rep hit, även tågvirke kanske.
Grottan ”Dionysius öra” kännetecknas av ett exceptionellt eko. Det sägs att tyrannen Dionysius lyssnade utifrån vad fångarna som hölls i grottan pratade om.
Syrakusa var tydligen ett antikens teatercentrum. Bland annat utvecklades här de doriska komedierna som utmärkte sig genom kvickhet och livlighet i dialogen samt stor människokännedom. Man kan undra om vi hade skrattat åt skämten idag. Men, tydligen var en komedi inte alltid rolig. Komedi uttryckte mer ett motsatsförhållande till tragedi, d v s med ett lyckligt slut. Dorerna var tydligen ett folkslag som invandrade till Grekland norrifrån och sedan spred sig til bl a Sicilien. Teatern används även idag och när jag var där förberedde man för någon form av evenemamg.
Man tror att de syrakusiska skådespelarna samlades här vid Grotta del Ninfeo (Grotta Nymfeum) innan de gick ner till teatern för att kliva in på scen och framföra sina komedier och tragedier. Apropå namnet: Om jag förstått det rätt var nymfer naturen personifierad i olika kvinnliga jungfrugestalter.
Man tycker att sten är hårt, men detta måste väl varia gamla vagnspår? Man kan fundera över håligheterna i berget. Bodde man där?
Neapolis rymmer även en av de största, bevarade amfiteatrarna. Här utspelade sig gladiatorspel, ofta dödsdömda förbrytare, krigsfångar eller slavar, men också människor som frivilligt blev gladiatorer och som på liv och död kämpade mot varandra eller mot vilda djur. Allt till publikens förtjusning. Amfi betyder ”runt om”.
Apropå ond, bråd död så dör man ju även av mer naturliga orsaker. Sådana här tavlor såg jag lite här och var. Om jag förstod det rätt var det både fråga om dödsannonser och annonser om att man uppmärksammar årsdagen över avlidna med minnesmässor. Man kan undra, innehåller italienska dagstidningar inga dödsannonser?
Städerna på Sicilien skiljer sig verkligen åt. Syrakusa var en rätt fin stad. Inte så mycket skräp och förfall som i t ex Palermo eller Modica för den delen. Liksom Ragusa och Modica är Syrakyusa upptaget på Unescos världsarvslista, vilket ju bådar för en trevlig tur på stan. Kommunen Syrakusa har drygt 120 000 invånare.
Världens näst äldsta tempelruin enligt vandrarhemmets karta. Wikipedia är mer blygsamt, ett av de äldsta doriska (där var de igen) templen på Sicilien, från sjätte århundradet f. Kr. Det kanske ska tilläggas att jag nu promenerat över en av broarna till den gamla stadsdelen Ortigia.
En lapp förtäljer att detta är Giardino di Apollo (Apollo-trädgården) skapad av de boende i kvarteret för att förbättra ett område som fallit i glömska och förfulats. Vi besökare välkomnas, men uppmanas att visa respekt för trädgården och alla katter. Man säger sig glädjas över om vi skulle ta något lite av trädgården med oss hem som ett minne från Ortigia, så länge vi inte förstör eller vandaliserar.
Piazza Archimede Ortigia, fontän med staty av gudinnan Diana.
Vad passar bättre än en Piaggio på dessa trånga gator. Fast de stinker som den värsta Trabant. Piaggio görs för övrigt av samma företag som tillverkar Vespa.
Italienska påskägg skiljer sig drastiskt från våra. Istället för av kartong är de gjorda av choklad. Istället för innehåll som vi själva fyllt våra kartongägg med, är det chokladtillverkaren som lagt en överraskning i sitt chokladägg.
Även här fanns det naturligtvis en katedral, Cattedrale della Natività di Maria (ungefär = Den allra heligaste Marias födelses klatedral). Allra heligaste? Fanns det flera?
Hur ofta ser man en ankdamm i bokstavlig betydelse?
Mysig restaurang, men fortfarande hoppas jag på den där maten som riktigt knockar mig. Resans italienska höjdpunkt, matmässigt, är fortfarande Hotell Sans Soucis i Valtournenche.
Stadsplayan i Syrakusa var av rätt blygsam storlek.
Så här kan det också se ut.

Att döma av hur långt ut bojarna är placerade så är det knappast fyrtiofotare som förväntas lägga till här.
Månntro, ett jättelikt fikusträd? Inget för fönsterbrädan i alla fall.
Det är väldigt trevligt att vandra runt i Ortigia, eller Syrakusas gamla stad.
På kvällen står jag och surrar lite med en av värdarna på vandrarhemmet. Plötsligt kläcker han ur sig: – Vet du förresten att vi firar Lucia på samma sätt som ni gör i Sverige? – Va!? – Javisst, samma datum, den 13 december och med samma sång och ljus i håret och allt. Hon är för övrigt Syraskusas skyddshelgon. Varför visste jag inte det förut? Här står hon i alla fall, Lucia, fast ljuset tycks ha brunnit ner.
Jag har letat upp Chiesa di Santa Lucia Extra Moenia (ungefär Sankta Lucias kyrka utanför stadsmuren). Det är den hjälpsamme och snälle kyrkvaktmästaren längst ner i bild som på italienska försöker förklara allt om Lucia för mig. Jag förstår i alla fall så mycket att det varje år kommer hit en delegation från Sverige för att delta i Syrakusas Luciafirande. Ursäkta den usla bilden på målningen i fonden, men den är gjord av ingen mindre än Caravaggio och föreställer begravningen av Sankta Lucia. Någon påstod att det spanska herraväldet över ön som varade ändå från 1282 till 1713 bidrog till att dialekt och ord som talades och användes här mer liknande spanskan än på det italienska fastlandet. Kanske gjorde det att det ändå gick att kommunicera hjälpligt med lite italieniserad spanska, som t ex nu i samtalet med kyrkvaktmästaren. Inte vet jag.
Sankta Lucia sägs ha dött martyrdöden här på torget framför kyrkan. Även stadsdelen bär Sankta Lucias namn, Borgata Santa Lucia. Borgata kan tydligen ha betydelsen slum, arbetarstadsdel eller dylikt. Ingen slum idag, men enkla arbetarkvarter vad det verkade.

Jag måste citera historien om Lucia, från Wikipedia (fotnoter och länkar borttagna). Det är ju hemskt hur ignorant man kan vara när det gäller bakgrunden till våra traditioner. Fast historien om Lucia är ännu hemskare.

”Lucia föddes i en rik familj i Syrakusa på Sicilien, under romartiden, cirka 283 E. kr. Hon var dotter till en grekisk mor vid namn Eutychia och en romersk patricier. Hennes far dog emellertid när hon var fem år gammal och hon blev uppfostrad av sin mor.

Redan som liten skall hon ha avlagt kyskhetslöfte, något som var kontroversiellt eftersom kristendomen ännu inte blivit accepterad. När hon blev äldre lovade modern bort henne. Hon lyckades försena förlovningen och bad till Gud att han skulle hjälpa henne. Då blev hennes mor sjuk i blödarsjuka som ingen lyckades bota. Lucia övertalade därför modern att vallfärda till Catania och helgonet Agatas grav. När de kom fram skall Agata ha uppenbarat sig för Lucia och sagt ”Varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!” Modern blev frisk, och lovade Lucia att inte gifta bort henne till någon man. Hemgiften skänkte hon istället till behövande på Sicilien. Friaren kände sig kränkt och angav henne för ståthållaren till kejsar Diocletianus, som förföljde de kristna. Lucia blev arresterad och torterad men förlorade inte sin tro på Gud. Hon dömdes till att bli glädjeflicka på en bordell. Hon uppges då ha sagt att då hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd. När hon skulle åka genom staden till bordellen på ett spann bakom oxar, frös spannet fast i marken och gick inte att rubba. De hällde då kokande olja på henne men hon blev inte skadad. I sin desperation körde någon ett svärd genom halsen på henne men inte heller då dog hon. Hon levde ända tills någon kom för att ge henne den sista smörjelsen.

…

Lucias reliker förvarades i kyrkan Santa Lucia i Venedig. Kyrkan revs 1861 för att bereda bygget av järnvägsstationen och relikerna flyttades till den närbelägna kyrkan San Geremia där de fortfarande finns att beskåda. Venedigs järnvägsstation bär idag helgonets namn: Venezia Santa Lucia.”

Intressant så långt. Nästa steg får väl bli att fördjupa sig i varför vi i Sverige nu firar detta.

Jag hade länge tänkt att jag borde klippa mig och nu blev det en stund över innan tåget till Catania gick. Trots att jag fortfarande befann mig i Borgata Santa Lucia hittade jag nog en salong som inte var av det enklaste slaget. Åtminstone krävdes här två personer för att ta sig an min frisyr(!). Fick lite av samma känsla som när man går till tandläkaren och tandsköterskan är behjälplig med verktyg och fyllningar och vad det kan vara. Här var det den yngre tjejen till höger som fick bistå med saxar och hårtvätt. Håret skulle inte bara tvättas en gång, utan både före och efter klippningen. Till och med ett rakblad kom fram för att säkerställa att de allra finaste fjunen försvann. Jag har nog aldrig blivit så noggrannt behandlad hos en frisör. Priset? 20 € har jag för mig.
Det som jag i förstone funderade över om det var en modern moské, den syntes över hela stan, var i själva verket en katolsk kyrka, Basilica Sanctuary Madonna delle Lacrime (ungefär Den gråtande madonnans helgedom). Namnet kommer sig av att en gipsikon av Jungfru Maria sägs ha fällt tårar för ett fattigt lokalt par. Jojo… Utformningen ger mer associationer till ett rymdskepp än den jättetår den ska föreställa. Kyrkan ritades redan 1957 av två franska arkitekter, men stod färdig först 1994.
Det är nog den märkligaste kyrka jag skådat. Nu var det skärtorsdag och mässa pågick. Det känns lite intimt att tränga sig på när folk ber eller får oblater, men jag försökte smyga i bakgrunden med kameran.
Får man ingen uppenbarelse i kyrkan kanske man kan få draghjälp av lite cannabis.
Blåregn?
Tåget till Catania, nästa anhalt på resan, passerar Augusta. Såg inte så kul ut. En skeppskyrkogård eller vad är det?
Catania är en storstad och hade 2017 313 000 invånare. Mitt boende ligger en kort promenad från järnvägsstationen, men inte i det allra roligaste området visar det sig. Fascinerande vilken kontrast det kan vara mellan entré och trapphus och själva lägenheten. Kändes som två olika världar. Lägenheten är fräsch, men utanför den är det förfallet och smutsigt. Precis som i Ragusa är det frukost med självbetjäning. Man får fixa kaffe själv och välja ur ett sortiment av söta bullar och kakor. Blä!
Första intrycket av Catania: – Vilken ful stad!
Staden har ungefär samma storlek som Malmö och mina tankar går också till Malmö på sjuttiotalet. Min minnesbild av Malmö då, till skillnad från idag, är en trist stad full av rivningstomter.
Man kan undra hur länge det kommer att se ut så här.
Men, jag får modifiera min bild. Även Catania har en fin stadskärna med pampiga, gamla byggnader och gator som inbjuder till att flanera. Och även här har Unersco förärat stadens centrum med ett världsarvsskydd. Fast rätlinjigare och lite nyare än andra, äldre stadsdelar på Sicilien. Förklaringen till den lite modernare stadsplanen sägs vara återuppbyggnaden efter både en kraftig jordbävning och ett vulkanutbrott på 1600-talet.
Via Antonio di San Giuliano.
Stadshuset i Catania kallas för Elefantpalatset. Är det ett utslag av en cataniansk variant av Göteborgshumor? Eller är förklaringen så enkel att stadshuset fått sitt namn av Elefantfontänen mitt på torget? Eller vad var hönan och ägget? Jag väljer att låta ovissheten ge fantasin spelrum.
Det är fortfarande skärtorsdag och ett myller av folk på stan. Vare sig skärtorsdag eller långfedag är helgdagsafton respektive helgdag i Italien.
Katedralen (Cattedrale metropolitana di Sant’Agata) är istället rätt tom. Även denna är väldigt ljus. Är det kanske bara i min skalle jag har fått för mig att katolska kyrkor brukar ge ett mörkt, lite dystert intryck? Kommer ni ihåg Sant’Agata? Det var ju hon som fick Lucia att inse att hon hade gudomlig kraft med vars hjälp hon kunde bota sin mor.
Via Garibaldi med Porta Garibaldi i fonden.
Och vad är då detta för budskap man satte upp? Jag tänkte att det hade något med den förestående påsken att göra och försökte liera mig med Google translate för att få lite ledning. Men, Google gick helt bet. Antydde att budskapen skulle vara skrivna på korsiska (korsikanska heter det väl ändå?).
Är det så här man slänger sopor här? När jag kom ”hem” på kvällen var i alla fall soporna borta.
Många rekommenderade en tur med tåget som gick runt vulkanen Etna. Om inte med tuppen, så uppe rätt tidigt i alla fall. Det tog en halvtimme att gå till den separata järnvägsstationen Catania Borgo. Ferrovia Circumetnea är en privat, smalspårig järnväg. Man får väl anta att det var det privata ägandet som gjorde att allt såg mycket mer välskött ut. Sedan kanske allt också var mer charmigt än effektivt. Till skillnad från många andra järnvägsstationer på Sicilien som endast har biljettautomater levde den manuella biljettförsäljningen kvar här. När jag kollade hur jag skulle ta mig hit upptäckte jag också att Catania faktiskt har en tunnelbana. Nu valde jag som sagt att gå, men även tunnelbanan, upptäckte jag, drivs av detta privata, lilla järnvägsbolag.
Ingen anstormning av resande och här rullar den ensamma motorvagnen fram som i ett första steg ska ta mig till Randazzo. I Randazzo blir det drygt två timmars uppehåll och ett nytt tåg tillbaka ner mot kusten.
Detta med charm snarare än effektivitet visade sig även i det att det verkade saknas fjärrblockering eller någon högre grad av automatisering. Här vevas bommarna ned för hand. Om det var stökigt i Catanias innerstad, så var det i alla fall trevligt att komma lite utanför stan och konstatera att det fanns en hel del välskötta förorter.
Vi lämnar Catanias förorter och ganska snart dök den snöklädda vulkanen Etna upp i blickfånget. Berget kändes väldigt avlägset och tänka sig att vi ska runda hela vulkanen. Järnvägen är tydligen ca 110 km lång. För den intresserade nörden kan nämnas att spårvidden är 950 mm.
Till min förvåning var flera små bystationer utförda som tunnelbanestationer.
En av mina medpassagerare informerade mig om att detta var pistagenötsträd. Ännu helt nakna.
Etna kom närmre och närmre.
Och man blev påmind om vad vulkanen kan ställa till med. Allt mer lavasten.
Medpassageraren som pekade ut pistagenötsträden åt mig, jobbpendlade med tåg hit till Bronte. På eftermiddagen tog hon bussen hem igen. Innan hon klev av förstod jag så mycket att Bronte var en förmögen stad som levde gott på pistagenötterna. De smakrikaste pistagenötterna i världen sägs komma härifrån.
Tvärnit! Vad hände nu då. Aj då, hundar som lekte på spåret.
Två timmar efter avgång från Catania nådde vi Randazzo. Klockan var nu drygt tio, så en fömiddagsfika skulle ju sitta fint.
Skulle det bli så mycket folk plötsligt att det krävdes två vagnar eller var det kanske bara returtransport av en motorvagn som gått före oss, ännu mer i ottan.
Här är polisen, som mitt i gatan står. Hon visar hur man kör, hon visar hur man går. Ibland blir det stopp och då är gatan fri. Då kilar alla bilarna så kvickt förbi.
Randazzo inte bara låg fint uppe i bergen bakom Etna,
det var en lite småmysig stad också. Tanterna smilade upp sig lite för sent, efter det att jag tagit bilden. Jag sjönk ner på ett fik och njöt av solen. Fick väl knappast solsting, men jag var på väg att vandra bort till mitt tåg utan att ha betalt, vilket dock en vilt gestikulerande barägare förhindrade. Ytterst pinsamt.
Samma järnvägsbolag såvitt jag vet, men motorvagnen var målad i andra färger.
Landskapet ändrade karaktär. Jag skulle nog vilja påstå att landskapet mellan Catania och Radazzo var mer spännande än från Radazzo ner mot kusten.
I och för sig fint med vinodlingar som passerade revy. Intressant också att lavan kan göra marken bördig och speciellt lämpad för vinodlingar. Kanske odlar man den lokala, gröna druvan Grillo här (icke att förväxla med Famiglia Grillo som är en vinproducent). Grillo-vinerna jag provade smakade som något jag aldrig smakat förut. Jättegott! Prova! Även på den blå druvan Nero d’Avola som även den främst odlas på Sicilien, görs jättegoda viner. Båda druvorna sägs vara särskilt lämpade för att tåla höga temperaturer och på sommaren blir det ju gärna uppåt 40° här. När jag kom hem gick jag in på Systembolaget i Åkersberga och hade turen att råka på en sommelier som guidade mig till deras utbud av sicialianska viner. Jag kom ut med betydligt mer än jag tänkt mig. Nåja, tillbaka till Sicilien. l bakgrunden syns en snöklädd topp och nu handlar det inte om Etna. Fascinerande att se snö så långt söderut.
Här såg det i och för sig lite mysigt ut, lite som en sydamerikansk by. Men, annars var det inte lika pittoreskt och välskött runt järnvägen på den här delsträckan.
Vi närmar oss Medelhavet. Egentligen gör inte järnvägen en helcirkel runt Etnas som namnet antyder, Circumetnea. Mer som ett U, så vi som ska till Catania får byta till Tren Italia i Giarre-Riposto.
Tillbaka i Catania förundras jag över italienarnas parkeringsteknik. Hur som helst kan man dock inte parkera, utan att polisen griper in. Jag blev vittne någonstans till hur två poliser var djupt engagerade i att lappa en bil som stod för nära eller kanske snara i en korsning.
Teatro Massimo Bellini, Catanias operahus. Döpt efter kompositören Vincenzo Bellini som föddes här i Catania. Det invigdes 1890 med ett framförande av kompositörens mästerverk, Norma. Låter det bekant? Norma spelades på Folkoperan hösten 2022.
Nu är det långfredag och det var tydligen en tradition att klä ut sig i gamla kläder och spatsera runt framför stadshuset just den dagen. Jag förstod aldrig riktigt vad detta eventuellt symboliserade eller bottnade i. Men, tjusiga var de och alla andra med som gick runt här.
Ibland undrar jag hur jag jämt lyckas hamna på konstiga ställen. Det är väl egentligen gamla hamnkvarter här, nedgånget och skräpigt som synes och det känns inte alltid helt hälsosamt att vistas på den här typen av gator. Kanske tur att jag först i efterhand läste om kriminaliteten i stan, t ex: ”Armed attacks and robberies are frequent in Catania.” I det crime rate index jag refererat till tidigare hamnade Catania på index 63,9, att jämföra med t ex Palermo på 45,2.
Trots detta var nog de här fotbollsspelande killarna det farligaste för sin närmaste omgivning. Bollen for all världens väg, så bilar och skyltfönster och passerande människor för den delen, låg i farozonen.
Som vanligt ville jag få ett intryck av stadens vatten. På gränsen mellan hamn och strand ligger detta fartyg och spyr ut avgaser. ZERO EMISSION PORT skanderas det på färjans fribord…
Vad ska man med en sådan strand till?
Inte så många badsugna, det var ju både kväll och inte någon värmebölja direkt. Stranden skulle säkert kunna vara OK annars om det inte vore för de rätt trista och förfallna omgivningarna. Nu gällde det att ta sig tillbaka innan det blev alldeles för mörkt. Istället för den skräpiga gatan hamnade jag i mörkret intill en motortrafikled som följde hamnen.  Trafiken var tät. Det verkade som folk flydde fältet och ville ut ur stan inför påsken. Ingen inställsam del av staden.

Och så var det då detta med Etna. Min första tanke var att hänga på en guide upp på Etna. Jag hade ett tips från australiensaren som checkade in mig på mitt AirBnb i Palermo. När jag slutligen fick svar var dock beskedet att det hade snöat så mycket att det inte gick att gå upp till kratern. Det var ju en missräkning, men hur det var fick jag för mig att jag skulle ta mig dit på egen hand och började leta efter någon form av transport till Etna. Inte helt enkelt att hitta den informationen. Men, skam den som ger sig. Och till slut fann jag vad jag sökte. Det gick en buss om dan, tidigt på morgonen. Varför inte fler, kan man undra. Trots att jag var där en halvtimma innan bussens avgångstid var bussen redan fullsatt och vi var säkert så många vid hållplatsen att vi hade kunnat fylla en à två bussar till. Inte ens alla som hade köpt biljetter kom med. Hur tänkte man där? Situationen var uppenbarligen välkänd bland Catanias taxichaufförer som hade samlats och erbjöd transport till hutlösa priser.

Först var vi ett gäng som pratade om att hyra bil. Jag ringde några samtal, men de jag fick tag i hade inga bilar kvar. När priset på en taxi till slut sjunkit från 160 till 120 € så var vi fyra personer som slog oss ihop om en bil och här är vi nu vid Rifugio Sapienza, dalstationen för liften upp på Etnas sydsida.
Vi som hyrde taxi var Josa Oehme från Wuppertal (känd för sin järnväg med rälsen ovanför tågets tak, Schwebebahn) samt Yi Zhen och Amy Feng, kineser bosatta i England.
Och så jag… Det här var den absolut dyraste lift jag någonsin åkt med 50 € t o r.
Att eskimåerna skulle ha tvåhundra ord för snö sägs ju vara en myt. Däremot läser jag att samerna har ända upp till trehundra snörelaterade ord. Jag undrar vad man skulle kalla denna, nästan svarta snö för.
Enligt en uppgift når linbanan upp till 2 607 m ö h och lade man till ännu mer pengar för en busstur och guide kunde man komma upp till 2 750 m ö h. Uppgifterna om hur hög Etna är varierar, men ett riktmärke verkar vara ca 3 350 m ö h, så det fattas en 600 m upp till toppen. Jag läser om den 12 september 1979 när 150 turister här uppe överraskades av ett vulkanutbrott. Nio av dem dog. Senaste dödsfallen var 1987 när två personer omkom. Men, enligt en annan uppgift så är det ändå rätt få människor som dött av Etnas utbrott, 77 personer sägs det. Och då ska man ha fört bok sedan 1500 f. Kr. Ja, vad ska man tro på? Lavan rinner långsamt och folk hinner sätta sig i säkerhet, så dödsfallen sägs bero på att folk befinner sig på platser där de inte borde vara. Som vi här antar jag. Däremot har ju Etna ställt till stor förödelse. Utbrottet 1669 sägs ju ha förstört stora delar av Catania.
Det var klart väder när vi åkte iväg, men tyvärr skymde molnen allt mer utsikten över havet och fastlands-Italien. Det som skymtar här är kusten utanför Catania.
Lite av en turistfälla var det allt. Guiden var inte särskilt engagerad. Han spottade väl ur sig samma ramsa säkert hundra gånger per vecka, så jag kan tänka mig att han blev rätt trött på sig själv. Han berättade bl a att linbanan förstörts fem gånger av olika vulkanutbrott och att den tidigare nått ända upp till 3 000 m.
Han berättade i alla fall att det mesta av lavan var i form av grus, men att utbrotten även förde med sig en del ”bomber” som denna.
Jag utgick från att det vita runt Etnas topp var moln, men det var mer spännande än så. Kratern där uppe är aktiv och det är ånga och gaser från Etnas innanmäte som vi ser komma ut. Som ni ser ryker det även från sluttningen och det är lava som ännu inte svalnat sedan det sista utbrottet. Temperaturen på den lavan sades ligga på ca 200°, så skulle man gå där skulle sannolikt skosulorna smälta. Allt enligt vår guide. Gick man upp till kraterns kant skulle man tydligen akta sig för att andas för mycket. Om jag förstod det rätt var 90 % av Etnas utsläpp vattenånga och resterande 10 % koldioxid och svaveldioxid. Anmärkningsvärt är tydligen mängden koldioxid som Etna genererar, 10 % av världens vulkaniska koldioxidutsläpp. I olika sprickor läcker det dessutom ut en hel del radon, vilket ju kan framkalla lungcancer och man har tydligen uppmätt höga halter av radon i hem på Etnas sluttningar.
Det Amy promenerr på är mer eller mindre nysnö, två-tre dagar gammal. Mycket har redan hunnit smälta undan, men kylan på nätterna gjorde den rätt hård. Men, inte värre än att vi kunde kasta snöbollar.
Två gamla kratrar. Om jag förstod det rätt såg vulkanutbrotten till att kratrarna förslöt sig själva. Runt om på Etna finns omkring 300 kratrar.
Skulle man gå högre upp än dit man kom med bussen var man tvungen att gå med guide. Vi hade kunnat följa med en guide vid dalstationen. Att det skulle vara för mycket snö som guiden jag var i kontakt med hade sagt, ställde man sig frågande till. Däremot räckte inte tiden till med tanke på hur länge vi avtalat med vår taxichaufför om att vänta på oss. Ibland vill det sig inte riktigt…
Turistfälla eller ej, lite kul var det ändå att komma upp på Etna.
Istället för att ta bussen ner, gick vi. Man ser att det kan komma en hel del snö här uppe.
Skulptur skapad av naturen.
På kanten av en gammal krater.
Illustrerad Vetenskap: ”Det våldsamma skredet orsakar en tio våningar hög tsunami som drabbar tre kontinenter. Katastrofen inträffade för 8 000 år sedan då en stor del av den sicilianska vulkanen Etna gled ned i havet. Och det kan hända igen. Mätningar visar att Etnas sydöstra flank hotar att kollapsa, störta i havet och skapa en tsunami i samma storleksordning. I sådana fall kan hela Sydeuropa översvämmas på 15 minuter. Ljudmätare på havsbotten har i en studie registrerat att Etna har glidit fyra centimeter på lite drygt en vecka, på grund av att tyngdkraften är på väg att slita itu den eldsprutande jätten. Risken har visat sig vara större än forskarna hittills har trott. Gravitationens dragkraft är nämligen betydligt starkare än magman i vulkanens inre som pressar sidorna utåt, vilket har varit den rådande teorin. Forskare varnar för att underskatta risken för en tsunami och vill etablera ett nätverk av mätare på havsbotten, som kan slå larm om en kommande kollaps.”
En annan spännande sak med Sicilien som kom som en fullständig överrraskning är att man kan åka utför på Etna. Inte just här, just nu, men detta är en av flera skidliftar. Även om det blev molnigt nu så tror jag du kan ana en av skidpisterna. Säsongen här på södra sidan av berget är rätt kort, men det finns ytterligare ett system på norra sidan som tydligen har något längre säsong.
Kabinerna var designade för kotrtväxta italienare. Inget för långa nordeuropéer.
De kinesiska damerna fick väl nästan nackspärr när de pratade med oss.
Taxin gör ett fotostopp
Lavan skapar ett delvis märkligt landskap. Det är svårt att förstå att detta kan vara bördigt.
Våra vägar skildes åt i Catania och jag tog tåget till Taormina. Men, var har jag egentligen hamnat? Är detta fortfarande Sicilien? Det är den prydligaste och mest pittoreska järnvägsstationen jag skådat på den här ön. Näst intill schweizisk perfektion.
T o m en liten utställningsmonter med ett Hugin kassaregister. Hugin kassaregister startades ju av KF en gång i tiden, närmare bestämt 1931 som ett led i den allmänna strävan att bekämpa monopol och karteller. Då var det tydligen bl a NCR som uppträdde som en monopolist.
Det förekom ingen manuell biljettförsäljning längre, men väldigt vackert.
1:a klass-väntsalen fick man nöja sig med att titta in i genom dörrfönstren. Men, andra klass var inte så pjåkig den heller.
Lite väl mycket fokus på en järnvägsstation kanske, men den bröt så totalt mot vad jag sett tidigare på Sicilien.
Jag behövde i princip bara gå över gatan för att komma till mitt Bed & Breakfast. Värdinnan stod på balkongen och vinkade och hälsade mig välkommen. Det här blir nog bra.

 

Själva staden Taormina ligger där uppe på berget. Man kunde åka buss upp, men min värdinna förklarade också hur man kunde hitta en stig upp för berget. Den var bara delvis belyst och delvis också i rätt dåligt skick så skulle man gå ner på kvällen skulle jag se till att ha en bra ficklampa. Vad skulle man göra utan multiverktyget mobilen?
Direkt nedanför mitt B&B fanns en liten strand. Ibland kan det vara så vilsamt att bara sitta och lyssna på hur vågornas rörelser avslutas mot en strand.
Man får rätt bra motion när man är ute och reser så här. Det blir många och ibland långa promenader och här dessutom med en rejäl stigning.
Många av gatorna i Taormina domineras av restauranger och tjusiga butiker som jag aldrig skulle komma på tanken att gå in och handla i.
Fast, det är klart, en sådan här butik ser ju lite frestande ut.
Och så turister. Mängder med turister. Och nu var det ändå lågsäsong, fast påskhelg, så det kanske bidrog till en tillfällig invasion.
Lya var en underbar, charmerande värdinna för Agon Bed & Breakfast i Taormina. Hade hon inte varit gift, hade jag kanske friat 🙂 Det ramlade väl ut någon komplimang ur min mun och plötsligen blev hon väldigt personlig. Det lät som om livspusslet var svårt att få ihop även här. Men, inte så vanligt med skilsmässor menade hon, men det händer massor sa hon och himlade med ögonen. Om det gällde hennes egen familj också valde jag att inte gå in på. Jag har inte velat fråga människor om maffian och pizzo tidigare. Tänkte att det nog var ett känsligt ämne. Men, vi pratade lite om hur effektiva myndigheterna var och hon antydde att t ex en del EU- och skattepengar hamnade i fel fickor, så då kunde jag inte låta bli att fråga. Det något överraskande svaret blev att maffian aldrig hade besvärat henne angående pizzo. Så var det generellt i Taormina, menade hon. Bara 10 km bort var dock situationen en annan och där krävde maffian pizzo av företagarna. Hängde du inte med angående pizzo, hänvisar jag till avsnittet om Palermo.
Sista dagen på Sicilien och solen skiner och lite värme. Istället för stranden rakt nedanför mitt B&B gick jag till stranden vid ön Isola Bella. Man ska inte ta för givet att det finns trottoarer i Italien. Ofta går det inte heller att få plats med en trottoar om man dessutom ska få plats med en bilväg mellan bergväggar, stup eller husfasader. Så, det kan vara lite halvläskigt att ta sig fram till fots på dessa vägar, t ex som nu från mitt boende till stranden. Ibland sträcker jag ut ena armen som om den vore en stingpinne, om nu någon kommer ihåg vad det var (pinne man satte på pakethållaren för att få bilar att öka avståndet till cyklisten). Varför försvann de?

Lite märkligt är det. Jag njuter ibland mer när jag har kommit hem och tittar på bilderna och känner en längtan tillbaka, än jag har vett att göra när jag är på plats. Jag borde nog lära mig förstå mer om mindfulness eller medveten närvaro.
Jag tror det är amerikaner i vattnet. Många italienare gick rätt påpälsade. Vattnet höll säkert 18-19°.
Jag kanske njöt en hel del av stranden ändå, för när jag väl kom upp till Taormina på kvällen var det för sent att besöka den antika teatern, så den missade jag tyvärr. Jag fick nöja mig med att vandra runt i Taorminas fina park.
Utsikt mot Giardini-Naxos. Naxos, visst kan man förvillas tro att man är i Grekland?
Sista kvällen på Sicilien. Imorgon börjar resan norrut och hemåt. Ska man summera intrycken från Taormina, så är det en jättefin stad som är vackert belägen med en fantastisk utsikt över kusten och havet. Nu är jag uppenbarligen inte den ende som upptäckt det. Av alla ställen jag besökt på Sicilien har jag nog inte sett så många turister per ytenhet som här.

Om man då också ska summera intrycken av Sicilien, så spretar de lite. På många ställen är det ett fantastiskt landskap, kuperat och bergigt, ibland grönskande och böljande, ibland kala klippor som stupar ner i havet. Detta nästan ständigt närvarande Medelhav… Men, som alltid, på andra ställen talar inte landskapet till en på samma sätt. Fast jag måste säga att det ändå är mer undantagsvis.

Likaså storstäderna Palermo och Catania uppvisar olika sidor: förfall och fula stadsdelar blandas med ståtliga palats, fina avenyer och mysiga gränder. Mycket charm, patina och smuts. Jag funderar över vilken av städerna jag tyckte bäst om och min röst faller på Palermo.

Att sola och bada var trevligt i både Cefalù och Taormina, fast stranden i Cefalù var mycket finare än den i Taormina. Och så dessa mysiga mindre städer Cefalù och Ragusa och även Syrakusa. Jag hade sagt Taormina också om det inte vore för det hårda fokuset på turismen.

Så här i efterhand undrar jag varför jag inte hyrde en bil och tog mig runt på västra Sicilien vid Trapani och Marsala. Man blir ju lite begränsad av att bara förlita sig på tåg och buss. Även i Syrakusa kanske jag borde ha en hyrt en bil och utforskat kusten ner mot den sydöstra spetsen opch vidare västerut. Fast det visste jag inte då. Det var min värdinna i Taormina som tyckte att denna del var det riktiga Sicilien, dit hon gärna åkte själv.

Men, så upptäckte jag mot slutet att min tid här ändå var begränsad. Jag som tyckte att jag hade oceaner av tid när jag reste iväg. Sicilien är stort och det finns jättemycket att se. Jag var här i drygt två veckor och jag skulle lätt kunnat tillbringa en vecka till här.

Sist, men inte minst: Att resa runt på Sicilien är väldigt lärorikt. Sicilien har genomkorsats av olika folkslag och härskare. Det är som att, har något hänt runt Medelhavet, så har det förmodligen hänt på Sicilien också.

 

 

 

 

 

Publicerat

Tågluff del 6, Lago di Como

Rutt: Valtournenche (Maen) – Chatillon-Saint Vincent – Chivasso – Milano – Verona – Brenner – Innsbruck – Bolzano – Passo Mendola – Malé – Passo del Tonale – Edolo – Varenna – Bellagio – Faggeto Lario

Datum 19-25 mars

Beata hade hyrt en lägenhet vid Como-sjön under sex veckor och fått sin förstående arbetsgivares medgivande att jobba på distans i kombination med lite ledighet. Hennes nedresa skulle delvis företas på biltåg från Hamburg till Innsbruck och jag skulle vara hennes co-driver från Innsbruck till Como-sjön.

Det blev lite åka av nu, fram och tillbaka. Jag tog bussen från Valtournenche till stationen i Chatillon-Saint Vincent. Noll passning mellan buss och tåg. Fick vänta på tåget i nästan två timmar. Nästa buss anlände tjugo minuter efter det att mitt tåg gått.

Så här kan italiensk första klass se ut, på sträckan Chivasso-Milano. Jag kan inte se någon skillnad mot andra klass. Fast samma fenomen finns faktiskt även i Sverige, även om det inte är lika plastigt som här.
När jag reste med Olle svor han lite över Trenord. Nu skulle han väl fått vatten på sin kvarn tänkte jag, diverse inställda tåg som kördes av just Trenord. Fortfarande hade jag inte förstått att det var strejk, men innebörden av de inställda tågen var att jag skulle behöva boka om till snabbtåget Frecciarossa för att komma till Verona där jag skulle byta för den vidare färden mot Innsbruck. På Frecciarossa krävs dock platsbiljett. Till biljettkontoret var det jättekö. Vid biljettautomaten var det ingen som visste hur man köpte bara en platsbiljett och i de appar jag hittills hade provat fungerade det inte heller att bara köpa platsbiljett eller så fanns den funktionen, men inga biljeter tillgängliga. Vad göra? Jag hade hört talas om hemska straffavgifter om man klev ombord utan platsbiljett, men konduktören visade sig vara förstående och lät mig köpa biljett till ordinarie pris eftersom det var strejk och i Business class hade hon en stol ledig. Jag hade satt mig i andra klass, visste inte om jag hade rätt att åka Business Class på min första klass-biljett. Lät liksom lite finare. Men, varför det förresten? På flyget var det ju tvärtom…
Olle beskev Trenord som en regional, italiensk tågoperatör, så det var ju skönt att nästa ben skulle vara med ett internationellt tåg. Lång näsa! Framme i Verona blev jag varse att strejken även påverkade tåget till Innsbruck. Kön till biljettkontoret sträckte sig inte bara ut från biljettkontoret, utan ända ut på gatan. Jag stod i kön en en stund, men hittade en alternativ förbindelse som inte kräve platsbiljett, så bättre att ägna tiden åt att äta en bit mat.
Nu var det ju bara det att två tågs passagerare skull få plats på ett tåg och gissa att det blev fullt. Trots eller kanske tack vare att jag fortfarande hade skidväska att släpa på så lyckades jag armbåga mig fram till en sittplats. Många fick stå eller sitta på golvet den första biten. Men, i Brennero som det heter på italienska, var det inte många kvar på tåget. Kontrasten var rätt stor mellan det italienska tåget och det fina österrikiska tåget jag fick byta till där.
Innsbruck nästa dag. Sovplatserna ombord på Beatas tåg var slutsålda, så hon hade halvsuttit hela natten. Ser rätt pigg ut ändå. Eller…
Såg lite lustigt ut när tåget kom in vid perrongen med en massa bilar. Man verkade ha bra rutin på detta med biltåg, för biltransportvagnarna rangerades snabbt om till vad som nästan såg ut som ett färjeläge.
Respektive bilförare fick kliva upp på biltransportvagnen och köra av sin bil. Ny erfarenhet för mig.
Trots en halvdan natt var Beata kaxig och ville börja med att köra. Första benet gick till Bolzano.
Bolzanos stadskärna var riktigt mysig.
Efter all skidåkning och all snö var det härligt att känna att det var vår. Kändes ännu bättre att veta att det hemma i Sverige var snöoväder.
Vi är ju fortfarande nära gränsen till Österrike och man klarar sig bra på tyska.
Ser ni tjejen med ryggan? En Fjällräven Kånken. Hur har denna rätt fula rygga kunnat bli en sådan världssuccé? Vart man än kommer dyker det upp ryggar med Kånken. Kan folk ens uttala namnet på den? Fast det är väl som med IKEA:s möbelnamn. Hur många av dem faller sig lätta för en utländsk tunga…
Jag hade föreslagit en väg som såg spännande ut. Men, det vägvalet fick nobben. För högt upp och för mycket serpentinvägar, enligt Beata. Så hon fick välja en annan väg. Var hamnade vi då? Högt upp och på serpentivägar 🙂 Här på väg upp mot Passo Mendola. Jag hade fått ta över ratten, men det var påtagligt tyst från passagerarstolen. Beata trivdes inte med situationen.
Vi tog en andningspaus i vad som såg ut som ett spöksamhälle. Igenbommade restauranger, övergivet samhälle, stängd lift, stängd bergbana… Var det ett resultat av klimatkrisen och bristen på snö?
En engelsman vi stötte på sa sig dock veta besked. Detta var en sommarort där man vandrade, så säsongen hade bara inte kommit igång än. OK. Såg ändå ut som om en del var permanent igenbommat.
Stopover i den lilla byn Malé, där detta märkliga byggnadsverk var uppfört framför kyrkan. Från Malé gick det skidbussar till liftar som ledde upp och sedan ner till Madonna di Campiglio. Kanske en skidort som låter bekant?
Det var inte slut med Passo Mendola. Det blev bara vackrare och vackrare eller …
… värre och värre, beroende på hur man såg det… Fast, just här var det ju rätt brett ändå.
Här har vi stannat till och hämtar andan på väg upp mot Passo Tonale. Våren har bytts ut mot vårvinter. Höjden och stupen allt mer hisnande…
Passo Tonale visade sig dock vara en skidort och inte något egentligt bergspass som man i förstone kanske kunde föreställa sig. En rätt hemsk skidort för övrigt. Ful bebyggelse enbart uppförd för skidturism och som synes, klent med snö på solsidan. Hit skulle jag aldrig välja att åka för att åka skidor.
Lite bättre då på skuggsidan.
Men, jag får ju tillstå att jag ändå blev lite nyfiken på hur det kunde se ut på andra sidan kullarna. Mmm, skidåkningen ser ju ändå lite spännande ut, förutsatt att det finns snö förstås, som det ju gör på alla pistkartor.
Den här skylten hade jag sett flera gånger förut. Alp Trauma Clinic! Jag tolkade ”alp trauma” som att det handlade om något slags psykologiskt trauma av att ha vistats eller förolyckats i Alperna. Men, de var lite för vanligen förekommande för att den tolkningen skulle kunna stämma. Beata förklarade för mig att det var fråga om akutmottagningar, d v s fysiska skador, typ benbrott o dylikt. Jaha! Man lär sig…
Färden går neråt igen, från vårvinter till vår och en jättelång gondollift följer oss ner mot Ponte di Legno.
Härliga färger från vårblommande träd. Här i staden Edolo.
Vi passerar igenom ytterligare en skidort, Aprica. Inte så upplyftande den heller, men kanske inte lika illa som Passo Tonale.
Hög tid för lunch. Vad säger Google Maps? Följ en väg uppför sluttningen, kör förbi en restaurang som hunnit stänga och så är vi framme vid nästa restaurang som är öppen. Vid restaurangen som skulle vara stängd byttes dock den allt smalare bilvägen ut mot en promenadstig och restaurangen som skulle vara stängd visade sig fortfarande vara öppen.
Det går fort att komma upp en bit och få lite utsikt.
Kändes mer som att kliva in i någons hem än in i en restaurang.
Vi hamnade i vad som kändes som en tidsmaskin tillbaka till sextiotalet. Vi är nästan de enda gästerna. Mest folk här på helgerna får vi förklarat för oss.
Den här bilden får illustrera mitt, vad som kan tyckas, irrationella åkande fram och tillbaka. En knapp vecka tidigare åkte jag med detta tåg från Tirano på min väg mot Valtournenche.
Google maps tipsar om att den, kanske inte snabbaste, men närmsta vägen till den lägenhet Beata hyrt i Faggeto Lario, går via Varenna och Bellagio.
Färden Varenna-Bellagio går med en gullig liten bilfärja med en kapacitet om en tre-fyra bilar. De allra flesta ombord är passagerare utan bil.
Väl framme i Bellagio tyckte Beata att jag kunde få köra igen. Anade hon vad som väntade? Det var en av mina svettigaste bilturer, även i boktavlig bemärkelse. Jag fick handsvett. Extremt smalt, kurvigt med skymd sikt och branta stup, med både mötande lastbilar och bussar. Puh! Beata: – Ska jag besöka Bellagio igen får det bli med bussen.
Här var det. Inte toppenfräscht, men rätt charmigt.

Och vilken vidunderlig utsikt. Vyn från en av lägenhetens två balkonger.
Det här fick bli lunchbalkongen.
Köksbordet blev Beatas tillfälliga kontor.
Husets trädgård.
Och överallt denna vårblomning.
Vad kan detta vara? Inte rosor i alla fall, som det såg ut på håll. Och hade man tänkt efter… Inte ens här borde de ju ha kunnat hinna hinna slå ut.
Det är såg i alla fall ut som ett blommande magnoliaträd.
Gick man ner för en rätt förfallen väg och trappa kom man ner till sjön.
Vägen förbi kyrkan var avstängd för reparation, men det utgjorde inget hinder för vår promenad. Vi gick och vi gick och konstaterade till slut att vi inte alls var där vi hade hoppats. Bara att vända tillbaka, men bra motion.
Fortsatte man uppåt längs serpentinvägen låg ett antal byar som klättrade längs sluttningarna. Här står vi i byn Molino och spanar upp mot Bicogno.
Ibland är det väldigt små händelser som gör att man minns olika upplevelsr som större än vad de kanske var. Som att överraskas av att hitta en så närbelägen, mysig by eller som att upptäcka att den lilla livsmedelsaffären fortfarande var öppen och kunde förse oss med precis vad vi behövde, till ett överraskande lågt pris. Blev ju inte sämre av det varma, glada bemötandet och berömmet för min hitte på-italienska.
Como-sjön är som ett upp och nervänt Y. I det ena benet ligger Lecco och i det andra ligger Como.
Como visade sig vara en större stad än jag trodde, över 80 000 invånare. Stadens centrum är gemytligt.
Delar av den gamla stadsmure är bevarad.
Här bor någon, kanske flera, med gröna fingrar.
Är det klonade exemplar av Nalle Puh som är på besök?
Jag kan bli lite matt ibland av alla kyrkor och palats. Som att jag måste förstå vad det är jag ser. Jag bestämde mig för att låta bli att tänka på det och bara njuta av miljön.

Fortsättning följer…

Publicerat

Tågluff del 7, Florens

Rutt: Faggeto Lario – Como – Monza – Milano – Florens

Datum 25-27 mars

Efter det att Beata installerat sig och avverkat sina tre första arbetsdagar bestämde vi oss för att åka på en tredagarstripp till Florens. Sedan skulle jag åka vidare söderut och hon ”hem” igen.

De flesta snabbtågen jag stötte på kallas för Frecciarossa (Rödapilen) och har en tillåten hastighet på 300 km/h. Som jag förstått det har man till stora delar byggt nya spår för de här snabbtågen. Samma fråga som man i Sverige våndas över om man ska våga satsa på. Idag är det lördag och nästan tomt i 1:a klass eller Business Class som man kallar det så att det ska låta lite finare. Fast hur var det nu, egentligen borde det väl vara tvärtom, om man nu vill jämföra sig med flyget. På flyget var i alla fall 1:a klass finare än Business Class.
Jag läser på Wikipedia att den här varianten är begränsad till just 300 km/tim, men att det finns ytterligare en tågtyp som i sig är godkänd för upp till 400 km/tim, men att man tydligen lagt ner planerna på att köra så fort.
Under en tågluff grundläggs det första intrycket av en ny stad, av järnvägsstationen. När det gäller människor säger man ju att det första intrycket ofta består.
Hmm, är Florens verkligen så vackert som det sägs? Med en sådan ful järnvägsstation… Måste vara den fulaste jag sett.
Det är lunchdags och vi beger oss mot saluhallen där vi går förbi dessa överdåiga pizzor.
Istället knallar vi upp på saluhallens övre plan där det finns ett restaurangtorg. Det har vi läst om i en artikel med tips om Florens. Vi fastnar vid ett stånd som serverar några rätt slafsiga maträtter som det visar sig. Just det tipset var inte bra. Vi skulle ha stannat vid pizzorna istället.

Mätta i alla fall ska vi nu ge oss ut och upptäcka Toscanas provinshuvudstad, Firenze som den heter på italienska, denna vagga för renässansen och humanismen, som det påstås. Handel sägs vara nyckeln till stadens välstånd och välståndet drog till sig konstnärer och andra artister och idag drar detta till sig enorma mängder turister. Fem miljoner årligen läser jag, var besökssiffran under 2018.

Bland det första vi stöter på är denna fantastiska katedral. Ska vi gå in? Det är visserligen lördag, men ändå lågsäsong, men vi avskräcks av den långa kön. Vi försöker senare, tänkte vi och nöjer oss med att beundra utsidan så länge.
Basilica di Santa Maria del Fiore är det officiella namnet. Heliga Marias blommas basilika på svenska. Katedralen är säte för den romersk-katolska kyrkans ärkebiskop i Florens. Den rymmer 30 000 personer och var den största världen skådat när den invigdes eller konsekrerades av dåvarande påven, 1436. Det tog tid från ax till limpa. 1296 fick en arkitekt i uppdrag att påbörja projektet. Låter lite som La Sagrada Familia i Barcelona.
Vi vandrar vidare och kommer till Pelles affär. Kan man varumärkesskydda smeknamn? Jaja, man får väl acceptera att främmande språk lägger beslag på vissa ord (skinn på italienska).
Fränt tak. Kan det här kallas för något särskilt på arkitektoniska tro?
Men, titta! En gammal fotoautomat. Ungdomarna såg lika förtjusta ut som vi och köade för att få bilder på sig själva.
Man behöver inte gå långt för att vilja stanna upp. Byggnader, monument eller statyer. Här har vi kommit till Neptunusfontänen vid Piazza della Signoria, framför Palazzo Vecchio. Den beställdes 1559 för att fira ett giftemål. Jojo, di rike di kan eller kunde.
Palazzo Vecchio var redan från början palats för dem som bestämde. Florens var Italiens huvudstad under en kort period, från 1865 till 1870 och då fungerade palatset också som konungariket Italiens parlament. Idag fungerar det som stadshus och är sätet för bl a Florens borgästare, förutom att det även finns ett konstmuseum här.
Loggia dei Lanzi eller Loggia della Signoria ligger även den vid Piazza della Signoria alldeles intil Uffizi-muséet. Mer om det längre fram. Mycket i Florens är gammalt och loggian byggdes mellan 1376 and 1382. Tanken var tydligen att den skulle fungera som plats för publika sammankomster av olika slag. Idag rymmer den skulpturer.
Skulpturer som denna t ex, The rape of Polyxena. Men lugn, det föreställer inte en våldtäkt. Ordets ursprungliga betydelse syftar mer på gripande, d v s hur hon förs bort för att avrättas. Det är modern som protesterar mot detta. Fast ja, avrättning kanske ändå är värre än våldtäkt…
Visst är det spännande med sådana här passager. Vem och varför ska denne någon eller dessa några inte behöva gå ut på gatan? Vasari-korridoren kallas denna passage mellan Palazzo Vecchio och Palazzo Pitti. Ursprungligen residens för bankiren Luca Pitti. Gick bra för honom. Sedan palats för styrande. Idag hemvist för diverse muséer. Fick vi svar på frågan? Nä…
Titta in på gårdar kan vara spännande. Så här ser det ut i Palazzo Vecchios innandömen.
Floden som delar Florens i två delar heter Arno och rinner mot Pisa.
Ponte Vecchio är en medeltida bro som är speciell då den kantas av butiker. Idag mest juvelerare. Kanske alltid varit så?
Ponte Vecchio var för mig lite av Florens varumärke. Nu vet jag lite mer än så, men fortfarande en fantastisk bro.
Vi hade läst om att man borde masa sig bort från de historiska kvarteren över till andra sidan floden, så skulle man undkomma en del av turistinvasionen och också få uppleva fler kvarter som är mer av det genuina Florens av idag. Vi återkom på kvällen och då var det ännu mer märkbart att det var hit florentinarna sökte sig, inte minst ungdomar.
Däremot var det nog en hel del turister utöver oss som fått tips om att detta var en av de bästa glassbarerna. Kö ut på gatan.
Mmm, det var gott. Värd att stå i kö för. En av smakerna var ricottaost.
Vi beundrar de fiffiga fönsterluckorna och i skrivande stund bor jag på ett Bed and Breakfast utrustat med just den typen av fönsterluckor och har kunnat prova funktionen. Funkade alldeles utmärkt.
Vi håller oss en stund till på andra sidan floden och kommer till den gamla stadsmuren.
Ett lugnare tempo och ett gemyt infinner sig.
En pappa (!) – vi är ju ändå i Italien – är i lekparken med sin dotter. Dottern får härja fritt och ramlar ner. Vi funderar över om det finns en attitydskillnad i barnuppfostran mellan Sverige och ett land som t ex Italien. Är vi för omhändertagande och ängsliga i Sverige? För mycket curlande?
Finns det en stadsmur måste det ju snart dyka upp en stadsport…
Turisterna är lätt räknade här.
Beata
Floden når inte så högt, så flodbädden kan användas till annat.
Här ser vi över mot den gamla staden och turistkvarteren.
Vi tar en drink när vi tagit oss tillbaka över floden och upptäcker att vi tycks ha hamnat i arabkvarteren.
Hur ser planlösningarna ut inne i ett sådant här hus?
Hotell Nizza, d v s italienska för staden Nice. Kommer ni ihåg att man förr sa Nizza även i Sverige?
Det här var ett väldigt speciellt ställe, La Ménagère. En blandning av butiker och servering. Rummen har helt olika inriktningar både vad gäller mat och dryck och stil och aktiviteter (musik, biljard, rökrum…).
Kommer du till Florens gå dit och låt dig fascineras och försök förstå var du passar in eller vad du är sugen på. Inte helt lätt.
Ny dag och nya krafter. Söta små bussar har man, men i Florens är ju allt inom gångavstånd. Stan hade 2018 ca 380 000 invånare. Jämförbart med Malmö med sina 344 000 invånare (2019). Inga likheter i övrigt!
Någon tur med spårvagn blev det inte heller. De håller sig norr om stadskärman och dit hade vi aldrig några ärenden. Vårt hotell låg precis här vid stationen. Ibland var det så mycket folk som skulle med spårvagnarna att vi hade svårt att ta oss fram på vår väg till hotellet.
Prognosen förutspådde lite regn idag, så planen var att vara inomhus och titta på konst i det som kallas Uffizigalleriet eller på italienska, Gallerie degli Uffizi. Jag var lite orolig över att vi inte skulle få biljetter och det var också en jättelång kö till biljettkassan som i princip inte rörde sig framåt. Men gick man två kvarter bort och la till några Euros fick man biljetterna direkt och en slot-tid en 45 minuter bort. Märkligt system, men så fick det bli.
Uffizi betyder ju kontor och det byggdes ursprungligen som ett administrationskontor. Man hade uppenbarligen lite högre ambitioner då än när man t ex byggde Garnisonen på Östermalm.
Interiören överträffade ibland konsten.
Om det är bra kan man ju diskutera.
Bara så ni vet. Detta ansågs vara ett manligt ideal. Mycket muskler och mindre av annat. Den ska spegla proportionerna hos en perfekt, manlig skönhet år 450 f. Kr. Allt enligt skulptören Polycletus. Han hade t o m skrivit en avhandling på temat.
Dramatik bland statyerna.
Vid slaget om staden Troja gömde sig grekiska soldater i en stor trähäst. Laokoon var den som varnade trojanerna för att föra in trähästen i staden, och var på väg att kasta sitt spjut mot hästens buk och därigenom avslöja de där gömda grekerna.
Detta uppväckte gudarnas vrede och de sände då ormar som dödade Laokoon och hans söner.
Muséet anses vara ett av världens främsta och äldsta konstmuséer och det fanns så mycket målningar och skulpturer att hälften kunde vara nog. Många italienska, för mig okända konstnärer, men också en del som jag var nyfiken på. Bl a Michelangelo förstås som målat denna. Men, vad gjorde alla nakna män i bakgrunden? De verkar ju rätt intima med varandra…
Och här är ett verk av Leonardi da Vinci: Bebådelsen, d v s det ögonblick då ärkeängeln Gabriel meddelar Jungfru Maria att hon ska bli mor till Jesus. Ärkeängel funderar jag… Wikipedia vet besked. En ängel med en särskild ställning i änglahierarkin.
Det här är väl en märklig målning? Konstnären är Caravaggio och bilden ska visa hur aposteln Tomas tvivlar på Jesu uppståndelse och tittar och känner på Jesus sår. Inte klockrent hur det ska förstås, men en spännande tavla.
Caravaggio igen: Medusa. Nationalmuseums hemsida: ”Berättelsen om Medusa härstammar från den grekiska mytologin och har nästan 3000 år gamla rötter … Enligt Ovidius var Medusa en vacker kvinna med långt, svallande hår vars skönhet lockade till sig många, inte minst havsguden Poseidon. Poseidon söker upp Medusa och ligger med henne mot hennes vilja i ett heligt tempel tillägnat Athena, krigets och vishetens gudinna. Athena blev rasande och förvandlar Medusa till ett monster, det vackra håret blir till skräckinjagande ormar och hennes blick förstenar från nu alla som möter den.”
Inte bara italienska konstverk i samlingarna. Här är en Rembrandt-målning: En rabbin.
Och en Rubens: Judith och Holofernes.

Fullständigt utmattade och jag lite besviken, gör vi oss klara för att lämna muséet. Hade jag bara fått för mig att jag skulle få se målningar av Botticelli? I butiken konstaterade jag att det fanns fullt av vykort och affischer föreställande Venus födelse. – Finns inte hans målningar i muséet? Jodå i salarna 10-14. Va! Hade vi lyckats gå förbi dem. Orkade vi? Energitanken kändes rätt tom. Jodå! Upp igen.

Botticelli: Våren.
Det är väl kanske att häda. Men är det inte lite Carl Larsson över denna Botticelli-målning? Ännu ett verk med Bebådelsen som tema.
Och så slutklämmen och belöningen för att ha samlat kraft och gå tillbaka in i muséet. Venus, kärlekens och skönhetens gudinna som föds ur havet.
Kulturkonsumtion kräver energipåfyllning. På vissa restauranger känner man det bara som att man är hemma. Det här var ett sådant ställe, på Boccadarno, . En väldigt trevlig servitris, god mat, en god stämning och trevlig miljö samt lite ”underhållning” av både förbipasserande och gäster. Men, till slut fick vi ge oss och betala och gå vidare.
Inte många mm tilgodo här inte. Sinnebilden av en italiensk parkering.
Vi vandrade uppåt mot Piazza le Michelangelo.
Det känns nästan som man tränger sig in på en privat sammankomst när man deltar i en gudstjänt i vilken en tro predikas som man inte bekänner sig till. När gudstjänsten var över gick församligen fram till prästen och mottog oblater. Vi är i basilikan San Miniato al Monte.
På vägen tillbaka gick vi först ner och sedan upp längs stadsmuren…
… för att sedan återigen knalla neråt.
Vad mysigt det ser ut. Men, vi hade ju redan ätit.
Två glada turister.

Andra natten i Florens fick vi uppleva en mygginvasion. Hotellpersonalen bekräftade att man hade myggor mer eller mindre hela året. Vi hade tydligen kunnat få låna myggdödare som man satte i kontakten. Kanske de kunde ha förvarnat oss om…

Vi struntade i hotellets frukost och drog oss återigen över floden till ett ställe som vi hade passerat dagen innan.
Blickarna dras återigen mot andra sidan floden, söder om det Florens där de flesta sevärdheternas finns.

Arkad, kallas det så? Vi är i alla fall vid Piazza della Repubblica. Arkader ser man lite här och var i italienska städer. Ofta väldigt vackra.
Piazza della Repubblica, Florens motsvarighet till rivningen av Klarakvarteren. Nu skedde rivningarna här ca 100 år före det att Klarakvarteren revs, så som besökare kan man ha fördragsamhet med resultatet. Bättre än Gallerian och Brunkebergstorg. Rivningarna försvarades som en nödvändighet för att de sanitära förhållandena skulle kunna förbättras. Låter det inte lite som argumenten för rivningarna i city? In med luft och ljus och bilar!
Vilka coola killar. The Old Florence Jazz Band.
Idag var det måndag och vi tänkte att det inte skulle vara så mycket folk då och att det skulle vara en lämplig dag för ett nytt försök att besöka katedralen. Ack så fel man kan tro. Ännu mer folk idag, så något besök blev det aldrig.
Loggia del Grano
I artikeln med Florens-tips hade vi även läst om Museo Galilei. Det tidigare namnet på muséet var (fritt översatt) Institutet och muséet för historia och vetenskap. Galileo Galilei (1564-1642) var ju en känd astronom och många av muséets utställningsföremål handlade om rymden. I de flesta fall fick man dock nöja sig med att beundra hantverket från den tiden och vilken möda man la ner på att även tillverka vackra instrument. Särskilt pedagogiskt var det dock inte. Hur och varför och vad fick man sällan svar på. Det här är ju ett helt fantastiskt bygge från 1593 som tog fem år att färdigställa. Det är en s k armillarsfär. Går ju knappt att uttala. Den representerar världens ”universella maskin” med jorden placerad i mitten. Det här är den största armillarsfären på det här klotet i alla fall.
Att den här killen tände på annat än kvinnor framgår om man tittar noggrannt.
Många vackra jordglobar fanns i utställningen och man får ju faktiskt förundras över att man ändå hade så bra koll, även om proportionerna blev lite fel emellanåt. Kolla t ex vad smal Bottenviken har blivit här.
Dåtidens verktygslåda?
De här vax- och i vissa fall terracotta-modellerna är gjorda i slutet av 1700-talet. De visar foster och framförallt olika typer av komplikationer i samband med födslar. De är oerhört välgjorda och man undrar bara, hur fick de tag i förlagorna. Skar man upp kvinnor som dött i barnsäng?
Muséets fönster erbjöd bra fotomotiv.
Däruppe på höjden vid basilikan San Miniato al Monte var vi igår.
Nu närmar vi oss telekomeran. En gammal telegraf (1840).
Viss skillnad på dagens digitala personvågar och denna jäteanordning.

Och så var det med det. Det började närma sig avgångstiden för Beatas tåg. Jag hade ytterligare någon timme att fördriva tiden innan mitt tåg söderut skulle gå.

På vägen mot hotellet och stationen passerade vi denna speciella entré till Torre degli Alberti.

Florens var en väldigt trevlig bekantskap. Lite stressande bara att det var sådana köer att komma in till vissa attraktioner som t ex domkyrkan och Uffizi-galleriet. Den senare knäckte vi, den förra står kvar på att göra-listan. Men, annars var det så mysigt att bara strosa runt, antingen på den norra sidan av floden där de flesta av attraktionerna fanns eller på den södra sidan där det var mer avspänt och genuint. Så om första intrycket av Florens var den fula järnvägsstationen, så bestod inte det intrycket, som tur var.

Publicerat

Tågluff del 5, Rhätische Bahn, Valtournenche, Cervinia och Zermatt

Rutt: St Anton am Arlberg – Buchs SG – Sargans – Chur – Tirano – Milano Centrale – Chivasso – Chatillon Saint Vincent – Valtournenche Maen

Datum: 14 mars-19 mars

Nu skulle här åkas tåg för tågresans skull. Olle och Gunilla var ute och tågluffade samtidigt och jag hade fått Olles detaljerade resplan i förväg och noterade att våra vägar skulle korsas. Olle hade koll på Rhätische Bahn och utlovade en spektakulär tågresa, så jag hakade på.

Intressant att se hur olika man kan resa. Olle och Gunilla hade allting planerat i förväg vad gäller resrutt och övernattningar. Det enda jag hade koll på när jag drog iväg var mitt första stopp i Mauterndorf (Obertauern/Lungau). På gott och ont naturligtvis, mer utrymme att forma resan efter lust, spontana infall eller rekommendationer från andra, men också nackdelen att behöva ägna väldigt mycket tid åt att leta boende. Den detaljen hade jag underskattat.

Nu skulle jag vänja mig vid schweiziska priser. Jag bokade in mig på samma hotell som Olle och Gunilla. Det var inte så jätteblodigt, motsvarande c:a 730 kr. Visserligen ett mycket enkelt rum med toa och dusch i korridoren och utan frukost. För frukost fick jag hosta upp motsvarande c:a 169 kronor. Kanske rätt dyrt ändå. Kvällen innan hade vi ätit middag på ett mysigt ställe där en härlig ostdoft satt som inpyrd i väggarna. Raclette kändes ju som det givna valet. Fondue trodde jag. In kommer istället en klump med smält ost med potatis till. Ingen jättehit. 422 kr inkl 1/3 flaska vin. Men, man överlever ju… Retaurangtipset komfrån den glada receptionisten som också beklagade sig över det konstiga vädret. Stadens lokala skidsystem hade knappt varit öppet under säsongen, Arosa som ligger i närheten hade fungerande pister, men inte mycket mer, som hon utrryckte det. Häromdagen hade det varit så blåsigt så att hennes hund blåste bort. Senare på kvällen kunde jag dock konstatera att hunden var välbehålen.
Rhätische Bahn förfogar över ett meterspårigt järnvägsnät i sydöstra Schweiz om 384 km. Den sträcka vi ska åka, från Chur i Schweiz till Tirano i Italien har jag markerat med blått på kartan.
Om det är en bit att gå är det skönt att kunna koppla skidväskan till ryggans höftbälte.
Så här marknadsför järnvägsbolaget tågresan: ”The Bernina Express, Rhaetian Railway’s classic train, is a rolling legend and one of the most famous trains in the world. On the highest railway tracks in Europe and the steepest in the world, the Bernina Express takes its passengers on a unique journey through 55 tunnels and over 196 bridges. From Switzerland’s oldest town through wildly romantic gorges, past spectacular man-made structures, up to the eternal ice of the glaciers and back down to the palm trees in the Italian town of Tirano: no other Alpine crossing is so spectacular. The modern panoramic cars offer first-class travel comfort and make the impressive landscape appear almost within reach.”
Istället för att åka i vad järnvägsbolaget beskriver som ”the modern panoramic cars” hade jag ett vagt minne att  jag läst i något Facebook-inlägg att man lika gärna kunde åka längst fram i motorvagnens 1:a klass-avdelning. Här kunde vi åka med interrailkortet utan pristillägg. För en färd i 1:a klass i panoramavagnen, utan Interrailkort, får man räkna med att betala motsvarande 1 250 kr + (om jag fattat rätt) 225 – 295 kr för en sittplatsreservation.
Det började lite modest, lite överraskande längs övre delarna av Rhen. Kanske inte en flod man i första hand associerar med Schweiz.
Först var gardinerna in till förarhytten neddragna, men föraren var vänlig nog att dra upp dem, så vi hade ju emellanåt en fantastisk utsikt framåt också. Inget de i panoramavagnarna kunde ta del av. Här en av de 196 broar vi ska passera.
Banan började klättra uppåt allt mer och vi häpnade emellanåt hur man överhuvudtaget hade kunnat komma på tanken att bygga järnväg här, på vad som till stora delar vara utsprängda klipphyllor med branta stup.
Längst ner i dalen, längs floden Rhen eller i Chur var det ju vår, men ju högre upp vi kom desto mer började vintervädret märkas av.
Bergen i bakgrunden ger en föraning om vart vi är på väg. Här gör vi upehåll i Bergüen/Bravuogn. Bergüen är tyska och Bravuogn är namnet på det spännande språket rätoromanska. Jag läser att det finns olika definitioner av vad som avses med rätoromanska. En av dem är det språk som pratas av 30-60 000 människor i kantonen Graubünden, där vi nu befinner oss, som också har det som officiellt språk. 15% uppger att de har det som sitt huvudspråk, medan 22% anger det som sitt modersmål, och 32% att de kan tala det. Sedan tillkommer ytterligare minst 10 000 rätoromansktalande i förskingringen. Allt enligt den ständigt närvarande sanningssägaren Wikipedia. Vad jag vet har jag aldrig hört någon tala detta språk.
Panoramavgnarna hänger som en lång svans efter det tredelade motorvagnståget.
Jag har nog aldrig upplevt någon järnväg med så kraftiga stigningar och så snäva kurvradier. Ingeniörskonsten bakom banans tillkomst beskrivs som en av abledningarna till att banan förärats UNESCO:s världsarvsskydd.
Stigningarns illustreras lite av denna bild. Däruppe på bron ska vi strax befinna oss.
En speakerröst berättade då och då om vad vi passerade och tydligen är det poppis med kälkåkning i bl a Graubünden. Om jag minns rätt var detta en kälkbana som följde järnvägen en bit.
Men, som synes är även Nordic skiing eller Langlauf poppis.
Vi passerar många mäktiga berg på vägen.
Mitt öga fastnar ju dock gärna på alla dessa utörsåkningssystem vi passerar. Det här bör vara Lagalb som utgör ett system tillsammans med Diavolezza. Ett dagskort i slutet av mars kostar mellan 64 och 73,50 CHF, ungefär samma belopp i EUR, d v s samma prisnivå eller något dyrare än i Österrike beroende på dag, men betydligt dyrare än i Italien.
Åker man inte skidor eller kälke eller tåg för den delen kan man ägna sig åt skärmflygning, fast med skidor på fötterna kanske.
Namnet Bernina Express kommer från att tåget passerar genom Berninapasset som förutom järnvägen även förbinder Schweiz och Italien med en väg.
Genom Berninapasset når järnvägen sin högsta punkt om 2 253 m ö h. Det finns järnvägar som når högre, t ex banan upp till Jungfraujoch i Schweiz som når upp till 3 454 m ö h, men då går järnvägen i tunnel efter det att den nått över 2 350 m ö h.
Rhätische Bahn kan dock stoltsera med att ha den högsta banan som enbart förlitar sig på friktionsdrift, d v s man kör utan kuggstång som annars ligger mellan rälerna och som tågets drivanordning får fäste i.
Det är nyplogat. På vägen upp mötte vi en stor snöslunga.
Vid Alp Grüm gör tåget ett längre uppehåll och vi får gå ut och lufta oss.

Trafiken på banan är rätt tät och det visar sig att vi inväntar ett mötande tåg på väg upp från Italien.
Kurvradierna påminner om dem man kunde bygga med Märklin-räls.
Var det inte tunnlar, var det gott om snögallerier som skyddade banan från snöras.
Det blir uppenbart att vi är på väg neråt.
Banan löper i serpentiner och om en liten stund färdas vi på spåren några tappor ner.
Vagnen vi sitter i har både hunnit ut ur tunneln och med att göra en kraftig gir emedan vagnarna mot slutet fortfarande har det framför sig.
Vid Poschiavo går många av. Vart tog de vägen tro?
Förutom att vara Schweiz högst belägna järnväg utan kuggstångsdrift, är det dessutom en av de brantaste järnvägarna i världen med enbart friktionsdrift. Här ser vi först två nivåer ner som vi når genom snäva serpentiner och längre bort kommer vi ännu lägre ner via en fantastisk viadukt.
Återigen får jag en illusion av modelljärnväg. När jag lekte med Märklinbana kunde man bygga med hisnande lutningar och kurvradier. Men, här är det på riktigt.
Den här spiralviadukten ligger i Brusio.
Det här var definitivt en av de mesta spektakulära tågresorna jag gjort, om inte den mest spektakulära. Jag har lite diffusa minnen av två tågresor i Sydamerika som möjligen skulle kunna konkurrera: Ayacucho-Lima (eller var det Huancayo-Lima?) i Peru eller Guyaquil-Quito i Ecuador.
Fyra timmar och tjugo minuter efter det att vi lämnade Chur är vi framme i Tirano i Italien. På andra sidan plattformen står ett tåg mot St Moritz, ett s k blandat tåg som man sa förr i Sverige. Ett tåg bestående av både godsvagnar och personvagnar. Jag minns att jag åkte med ett sådant en gång mellan Skövde och Karlsborg. Tog en evig tid. Det var mer gods än passagerare som skulle utväxlas.
Snett över torget låg järnvägsstationen för Trenords tåg mot Milano. Hann med nöd och näppe in på den lokala pizzerian för att få en take away slice.
I Milano skildes jag från Olle och Gunilla som skulle till Florens. Jag skulle vidare mot Valtournenche.
I Milano tog jag ett regionaltåg mot Turin, men klev av i Chivasso för att byta till ett dieselmotorvagnståg mot Aosta. Aosta som i Aostadalen där man hittar flera berömda skidorter.
Det blev en lång resdag och det hann bli mörkt. Bussarnas tider var inte alls synkade med tågtiderna, men vi var ändå en tapper liten skara som stod och väntade på bussen mot Breuil-Cervinia vid järnvägsstationen i Châtillon-Saint-Vincent. Bussen dröjde, men 15 minuter försenad kom den i hög fart och drog runt stationsplan med vad som närmast kan liknas vid en bredsladd. Chauffören verkade besatt av att vilja köra in tiden, så det blev en spännande färd upp i bergen och mörkret.
Det var inte helt lätt att hitta boende med kort varsel, men till slut hittade jag ett pensionat i nedre Valtournenche, i Maen. Jag letade mig fram i mörkret och såg knappt var jag hamnat någonstans, men på morgonen möttes jag av ett solbelyst Matterhorn från fönstret.

Många av ortsnamnen har franskklingande namn och franska är också ett av de officiella språken i Aostadalen. Jag trodde först att Breuil var en grannby till Cervinia som s a s fick åka med på köpet, men det var ju helt fel. Breuil är det ursprungliga, franska namnet på orten. Cervinia kom tydligen till under Mossolinis ”italienisering” av landet och namnet anspelar på Matterhorn, Cervino på italienska.

Här skulle det åkas…
Från Maen i nedre Valtourneche gick det bara tre skidbussar på morgonen, till liften och tre skidbussar åt andra hållet på eftermiddagen. Det gällde att ha koll på tiderna.
Jag har förstått att området är vindutsatt, så att förbindelsen mellan Valtournenche och Cervinia och över till Zermatt i Schweiz kan stängas av. Så, det gällde väl att passa på att ta sig över gränsen när nu vädret var fint.
Fortfarande i Valtournenche som hade många fina backar.
En olycksbådande räddningshelikopter stod i beredskap när jag kom fram till Plateau Rosa, d v s gränsen till Schweiz.
Högsta punkten man kan nå som skidåkare, på den schweiziska sidan, är Klein Matterhorn på 3 883 m.
När jag kom fram med skidbussen till liftstationen i Valtournenche var det lång kö till kassan, men det fanns en automat där det flöt på lite snabbare. Dagens misstag! Jag trodde jag hade valt ett kort för hela området, men si, det hade jag inte. När jag skulle kliva in till första liften på den schweiziska sidan var spärren omutbar. Trodde först det var något fel, men icke, det var bara att lösa ett nytt liftkort till schweizisk taxa. De kallade det tillägg, men det var lika dyrt som mitt dagskort för Valtournenche-Cervinia. Lite surt, men nästan glömt nu.
Jo tack! En befogad varning. Jag gick med försiktiga steg när jag tog mig upp för trapporna till utsiktsplattformen på Klein Materhorn. Det känns, även om det gick bra denna gång. Värre gick det en gång i Sydamerika i Bolivia där jag drabbades av höjdsjuka, blev sängliggande och ordinerades att dricka te gjort på kokablad.
Det är ju fantastiskt att komma upp på denna höjd och kunna njuta av vyerna, men skidåkningen högst upp är inte så imponerande. Snön är jättefin, men det är ganska flackt.
Ibland går pisterna t o m uppför.
Glaciärer är vackra när de visar sig utan snö. De är nästan som glittrande hav.

Under lunchen samtalade jag med en schweiziska som bodde i Zermatt på vintern och i Spanien på sommaren. Jojo…Jag undrade över glaciärernas tillstånd. Kanske klarade de sig ändå hyfsat här eftersom det var så högt upp tänkte jag hoppfullt. Men icke. Lika sorgligt här som på andra håll. De försvinner i rask takt fick jag veta. Lunchen? En torr Rösti med bacon – där tappade de i poäng schweizarna. Colan till gick på 6,50 CHF, d v s c:a 74 kr. Det är bara att le…
Samma dam berättade att Matterhorn ofta var beslöjat av ett moln. Matterhorns fana kallade man det.
Fanan halad. Först nu när jag ser Matterhorns form inser jag att berget inte bara är en del av Toblerones varumärke och logotyp, utan att chokladen faktiskt även fått sin form av berget. Men, googlar man lite visar det sig inte vara så självklart som man i förstone kan tro. En annan teori är ämligen att formen på chokladen stammar från Folies Bergères i Paris. Va! Jo, grundaren av Toblerone, Theodor Tobler, såg en show där i vilken man hade dräkter som kanske fick tjäna som inspiration till chokladbitarnas form. Nu ryker nog kopplingen till Matterhorn. Nuvarande ägaren av varumärket, Mondelēz International vill flytta tillverkningen från Schweiz till Slovakien och om jag förstått det rätt tillåter inte schweizisk lag att man då associerar till den som schweizisk. Man ska nog vara mer mån om varumärkens ursprung för att de inte ska tappa i värde.
Tillbaka till skidåkningen och backarna. Kommer man lite längre ner i systemet blir åkningen lite roligare.
Nere i dalen ligger Zermatt. Jag var aldrig nere i byn, men det ska vara fint sägs det. Det ligger ju i Schweiz, så vad annat kan man förvänta sig. I Furi, strax ovanför Zermatt, ger jag dock upp och vänder tillbaka. Jag har hört skräckhistorier om skidåkare som befunnit sig på den schweiziska sidan när systemet stängt och sedan fick tillbringa resten av skidveckan i Zermatt p g a dåligt väder och slutligen fick ta en taxi runt berget (226 km). Den dyraste skidsemestern de lär ha varit på.
Så på seneftermiddagen är jag tillbaka i Italien igen. Backarna här tycker jag nog är bättre än på den schweiziska sidan. I alla fall jämfört med de backar jag hade åkt i.
I Valtournenche finns det bara ett sätt att ta sig upp från dalstationen och bara ett sätt att ta sig ner, såvida man vill åka skidor ner. Mot slutet kan det bli både trångt, brant, smalt och slaskigt. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun.
Blir lite förtjust i området. Man kanske skulle starta ett pensionat? Det här kanske är till salu?
Hotellet jag bodde på heter Sans Soucis. Mina associationer gick till lite lyxigare hotell och jag blev nyfiken på vad det kunde betyda: problemfritt. Jodå, det var ett rätt problemfritt boende.
Patrizia som råddade hotellet såg till att det fanns mat på bordet till frukosten och till middagen. Däremellan hade hon alltid tid att växla några vänliga ord med gästerna. Hon beskrev sig som en gammal kvinna (hon gillade inte datorer). Hur orkade hon? Hon hade i och för sig hjälp av en kock och en trevlig grannpojke som hjälpte till med serveringen. Gästerna växlade och stämningen med den, men ibland var det en ren njutning att sitta och lyssna på sorlet. Italienska låter ofta som musik i mina öron och dessutom ackompoanjeras det ju av så mycket gester att det även bjuds på en del drama. Jag förstår inte jättemycket av vad som sägs, men min spanska hjälper mig på traven en del. Ska jag lära mig ytterligare ett språk, står italienska högt upp på listan. Vid något tillfälle yppade jag att jag gärna hade fötts som italienare. – Jo du, det hade alltid blivit en udda italienare, fick jag höra. – Lång och blond som du är…
Framförallt första kvällen jag åt middag på hotellet, var maten jättegod. Patrizia bjöd om och jag kunde inte motstå. Efter den middagen fick det bli en espresso och regionens Amaro. Andra kvällen en lokal Genepy. Hur jag hittade fram till Amaro minns jag inte längre. Genepy lärde mig Tobias att dricka när jag bodde hos honom i Cesana Torinese förra vintern.
Ny dag och nya planer. Men, planer får ju inte vara huggna i sten. Egentligen hade jag tänkt åka i Valtournenche och Cervinia idag, men på skidbussen träffade jag för andra dagen i rad Janos och Julianna, två svensk-ungrare som skulle tillbringa tre månader i Valtournenche i år. De var snälla och erbjöd mig att åka med dem och visa mig övriga delar av systemet i Zermatt. Snabbt ändrade jag mig och tackade ja till deras vänliga erbjudande att bli mina pistguider.
Till en början åkte vi i samma backar som dagen innan, men sedan skulle vi även upp på Riffelberg, Gornergrat, Sunnegga och Rothorn. Upp till Gornergrat kan man även åka kuggstångståg som ett alternativ till stolliften och liftkortet gällde även på tåget.
En stollift har naturligtvis tätare ”avgångar” än ett kuggstångståg, men som tur är var väntetiden minimal så det behövdes ingen övertalning om att välja tåget. Vi kliver på vid Riffelberg, en mellanstation.
Med hjälp av definitioner eller avgränsningar kan man bli störst, bäst och vackrast på det mesta. Gornergratbahn kan stoltsera med att vara Europas högst belägna utomhusjärnväg med sina 3089 m. Jungfraubahn går i tunnel mot slutet…
Toppstationen Gornergrat når faktiskt högre upp än stolliften.
Mina pistguider idag, János och Julianna.
Gornergratbahn hade kanske också mått bra av att gå i tunnel mot slutet. När jag skriver detta läser jag att banan är stängd p g a stark vind.
När vi kommer ner en bit leds pisten under en järnvägsviadukt.
Vi hann ända längst bort i systemet. Någon lunchrast blev det dock inte, mina pistguider åt ingen lunch, så det var bara att bita ihop. Idag steg Zermatt i graderna när bilden kompletterades med dagens upptäckter. Men, frågan är om jag ändå inte tyckte bättre om Valtournench-Cervinia… När vi så småningom kom tillbaka till Italien möttes vi av detta tjusiga dis.

Jag hade ju inte fått någon lunch idag så tillbaka i Cervinia kände jag ett stort behov av lite energitillskott och skildes åt från Janos och Julianna. Jag irrade väl sedan bort mig som vanligt och liftskötaren menade att jag nog inte skulle hinna med sista liften bort mot Valtournenche. Jag tar skidbussen istället, tänkte jag och liftskötaren lät som om hon tyckte det var en bra idé. Någon skidbuss mellan Cervinia och Valtournenche finns det dock inte. Märkligt nog! Som tur är kom jag dock i lagom tid till den vanliga landsvägsbussen mot Châtillon-Saint Vincent som inte går så ofta.

Det fick istället bli den tredje dagen som jag utforskade Valtournenche och Cervinia. Jag hade ju inte varit så framgångsrik vad gäller mina biljettinköp. Hade jag haft lite tålamod och ställt mig i kassakön dag 1 och 2 hade jag upptäckt att jag dessutom kunde få pensionärsrabatt. Bättre sent än aldrig. Nu får jag bara passa mig så att jag inte halkar över på den schweiziska sidan gränsen. Idag hade jag bara liftkort för Italien. Alla släpliftarna som man ser på bilden och som ligger i Schweiz, var avstängda. Någon hävdade att de bara användes för sommarskidåkningen.
Det här var faktiskt mina sista skidåkningsdag för säsongen. Vilken avslutning! Kan det bli mycket bättre än så här?
Jag längtar redan tillbaka.
Snön såg ut som glasyr.

Dags för lite uppsummering vad gäller den delen av min tågluff som har handlat om utförsåkning:

– Visst, det kunde vara tungt emellanåt att släpa på skidor. Men, mina spännremmar var guld värda och bidrog nog till att jag tyckte det var övervägande positivt att släpa på skidor och pjäxor jämfört med att hyra. Jag skulle definitivt göra om det.

– Det tog oproportionerligt mycket tid att leta boende. Särskilt veckorna 8-10 var det extra uppbokat. Jag var nog lite för naiv i tron hur lätt det skulle vara att hitta boende. Jag får nog överväga att vara ute i lite bättre tid nästa gång och lämna mindre utrymme för spontana infall.

– Men en erfarenhet var också att man inte behöver stirra sig blind på huvudorten i olika system. Det var ofta lika bra eller bättre att bo lite utanför. Det gällde att ha koll bara att det fanns skidbussar.

– Jag hade också en tendens att stirra mig blind på skidorter som är kända i Sverige, mest kanske för att de förekommer i resebyråernas utbud. Det finns ju hur många trevliga skidorter som helst som vi svenskar oftast inte hör talas om.

– Bra förbindelser med tåg och buss i Österrike gör att man sällan saknar bilen. Något sämre i Italien om nu mina fåtaliga resor till/från skidorter i Italien kan sägas vara representativa.

– Österrike har blivit dyrt, jämförbart med Frankrike kanske. Schweiz är svindyrt (inte på allt, men i alla fall på mat och dryck), men det visste väl alla redan. Italien är fortfarande förhållandevis billigt.

– Och så är det ju något visst med Italien, bara det finns snö…

– Kickar: Sportgastein och Kaprun.

– Hit kommer jag gärna tillbaka för en långhelg eller en vecka, förutsatt att det finns snö förstås: Saalbach-Hinterglemm-Leogang-Fieberbrunn, Ischgl-Samnaun (med betoning på på skidåkningen i Samnaun), Hochgurgl-Obergurgl (med betoning på skidåkningen i Hochgurgl), St Anton am Arlberg mm (men kanske skulle man bo i Lech) och Valtournenche-Cervinia.

– Jag tycker att jag har haft rätt bra väder och att det i de flesta fall har varit rätt gott om snö där jag varit, förutom allra längst ner mot en del byar.

– Det har blivit mycket skidåkning. Den 15/2 lämnade jag Stockholm och den 19/3 lämnade jag Cervinia. Av dessa 33 dagar blev det 22 skiddagar. Så mycket utförsåkning har jag nog aldrig ägnat mig åt under en säsong.

 

Publicerat

Tågluff del 4, Sölden, Hochgurgl, Obergurgl, Ischgl, Samnaun, Galtür, St Anton, St Cristoph, Stuben, Zürs, Lech, Zug

Rutt: Bruck-Fusch Bahnhof – Wörgl – Ötztal Bahnhof – Sölden – Ötztal Bahnhof – Landeck-Zams Bahnhof – Galtür – Landeck-Zams Bahnhof – St Anton am Arlberg
Datum: 5-14 mars

Så var jag då på väg igen. Med tåget far jag tillbaka via Zell am See och Leogang Steinberge där jag redan varit förut. Jag konstaterar att det bara är bergen i bakgrunden som påminner om vinter.

Jag får ett klipp ur Svenska Dagbladet som handlar om skidorterna i Alperna. Enligt detta skulle det finnas en magisk gräns på 800 höjdmeter för att numera kunna bedriva skidturism.

Zell am See ligger på 740 m ö h, så där befinner man sig lite i riskzonen. Vi far förbi Leogang och lämnar förbundslandet Salzburg och kommer in i Tirolen. Jag slås av hur långt det är mellan Leogang och Fieberbrunn, där jag avslutade skidåkningen en dag och påbörjade den dagen därpå. Det är också påtagligt hur mycket mer snö det ligger på marken i Fieberbrunn. För det är väl inte så att bara det faktum att vi kommer in i Tirolen gör att det ser vintrigare ut? Folk åker till och med på längden bredvid järnvägsspåren. Hur högt ligger då Fieberbrunn? 780 m ö h enligt Wikipedia. Liten skillnad jämfört med Zell am See, kan man tycka. Innan Fieberbrunn passerar tåget orten Hochfilzen och en skylt gör gällande att det är den snösäkraste orten i området och ja, det är vitt utanför fönstret. Enligt samma källa ligger orten på 959 m ö h. Är det de där par hundra metrarna som gör skillnaden?

Tåget fortsätter förbi skidorter som ligger som på ett pärlband, St Johann in Tirol, Kitzbühel, Kirchberg, Brixen im Thale, Westendorf och Hopfgarten. I alla orterna är det sorgligt brunt och vårlikt. Flera av dessa orter ingår i ett av Österrikes största sikdåkningsområden som marknadsförs under namnet Wilder Kaiser. Låter ju coolt, men utan snö? Hahnenkammrennen i Kitzbühel är ju en klassiker och tåget stannade precis vid Hahnenkammbahn. Inte en snöfliga i sikte.

Jag börjar så smått bli orolig över hur det ska vara i Sölden dit jag var på väg. Hur högt ligger Sölden egentligen? 1 368 m ö h. Lät ju betryggande, men när jag klev av tåget vid den station som heter Ötztal (den dal i vilken Sölden ligger) var det en härlig vårdag.

Jag kom att tänka på en sen skidsemester i Tänndalen. Under 1 maj-helgen kördes den årligen återkommande Kalle Anka-trofén i Hamra, där vi då hade en lägenhet. Vi kom närmre och närmre och t o m i Funäsdalen stod våren i full prakt. Stugbyn vid Hamrafjället ligger på runt 1000 m ö h till skillnad från Funäsdalen som till min förvåning bara ligger på 583 m ö h. Och de metrarna hade verkligen betydelse. Simsalabim så var det vitt på marken. Förhoppningsvis skulle effekten bli densamma när vi klättrade uppåt med bussen i Ötztal.

Hur var det då i Söldens by? Enligt min värdinna hade man inte haft snö i dalen sedan i mitten av januari och bara ytterst lite.
Bara fläckvis med snö och mest barmark i byn. Hur kommer egentligen skidåkningen att bli?
Mitt boende var strax utanför Sölden i byn Kaisers där skidbusen vände. På fem minuter var man inne i byn. Även min värdinna här hade en gård med kor och höns mm, men det märkte man inte så mycket av då stallet låg lite avides. Det är verkligen småskaligt här. Finns sådant överhuvudtaget kvar i Sverige?
Skidsystemet i Sölden.
Ånej, var min första reaktion. Gud va folk! Vill jag åka här?
Men, till skillnad från i byn var det ju i alla fall gott om snö häruppe.
Det som imponerade mest med Sölden var hur man hade lyckats pressa in pister och liftar på de mest oväntade ställen.
Det där vore väl något för en puderpumpare?
Som så ofta, när man kommer ut i systemets periferi tunnas antalet åkare ut och det blir mer plats att kunna få till lite härliga åk.
Hur långt är man egentligen beredd att gå? Gjorde man denna tunnel bara för att dra pisten den här vägen? Nu låter jag kanke lite gnällig, men ibland får jag en känsla av att man inte vill nöja sig med vad naturen har att erbjuda.
Det fanns många härliga backar. Ändå var det något som gjorde att jag inte föll platt.
Kanske var det det faktum att det var en hel del transportpister mellan de olika bergen.
Bra fallhöjd på den liften.
Liksom Obertauern stoltserar Sölden med att ha varit scenen för en filminspelning. James Bond-filmen Spectre spelades delvis in i Sölden och Ötztal. Man har t o m skapat ett upplevelsecenter på detta tema uppe vid en av liftstationerna. Nja, Sölden gav mig lite för mycket känsla av stormarknad, tivoli och disco. Inte min grej riktigt. Jag tycker naturen duger bra.
Man får hoppas att det bara är grindarnas funktion han försöker få ordning på…
Roswithas, min värdinnas, första barnbarn är 16 månader. Jag berättade att mitt första barnbarn började på förskolan när hon var 20 månader. – Va! Börjar de så tidigt hos er? Stackars barn, tyckte jag mig höra i hennes tonfall.

Kommer ni ihåg Frank som jag berättade om i mitt förra inlägg? Han hade bott hos Roswitha förut och kände henne lite bättre och berättade att hon under hela sitt liv inte rest längre än till Innsbruck. – Vad ska jag göra det för? Världen kommer ju till oss.

Jag tyckte först att Roswitha var lite svår att förstå. – Pratar ni möjligen tirolska? – Ja, fast bättre upp! Jag pratar ötztalerisch. Det är klassat som ett kulturarv, berättade hon stolt. Jag läser på nätet att dialekten har anor sedan 1100-talet.

Frank hade också synpunkter på mitt ordval vad gäller förskola. Han rättade mig och sa att jag måste mena Kindergarten, när jag sa Vorschule. Han tänkte väl att man inte gå i skolan när man är 20 månader! Jag försökte förklara att detta var ett känsligt ämne bland förskollärare i Sverige och att jag hade svårt att vänja mig av med att säga dagis.

Lite längre in i dalen låg Hochgurgl och Obergurgl, 25 minuter med skidbussen. Dag 2 åkte jag där istället. Några dagar senare kommenterade jag för en frukostgranne att namnen lät lite lustiga på svenska, som att gurgla sig. – Jo, men det är samma på tyska, fick jag lära mig. Så lika kan språken vara ibland…
Skidsystemet i Hochgurgl-Obergurgl.
Om jag inte var så förtjust i systemet i Sölden, så tyckte jag desto bättre om backarna här, framförallt backarna i Hochgurgl var sköna.
Inte direkt överbefolkat.
Skön känsla när man är på väg upp och tänker att den där pisten, den ska bli härlig att susa ned för.

Såg lite hotfullt ut, men falskt alarm.
Fin fikautsikt och kändes extra tryggt att veta att jag tittade mot Rio de Janeiro (upplysning på fikabordet).
Man kan fundera över vad motorsport har med skidåkning att göra. I Zell am See var det ett bilmuseum i en av liftstationerna och här var det motorcyklar som gällde. Man lockade dock med denna lilla söta snövessla.
På väg i gondolen från Hochgurgl till Obergurgl.
Från början var det säkert två helt separata system som nu bundits saman med denna tvärgående gondollift.
På ett av grannborden kom en sådan här panna in och de tyckte absolut att jag måste prova. Jättegott, men fattar ni hur mycket mat detta är? Och jag är ju inte den som lämnar i första taget. Ötztaler Käsespätzle. Säger jag makaronipudding, säger ni väl blä. Gör inte det! En av mina bästa restaurangupplevelser i pistmiljö. Och så ett trendbrott. Ser ni vad som står på bordet mer? En alkoholfri öl. Nu ska jag bli trafiksäker även i backen. Dåligt APK-värde, kostar lika mycket som en starköl. APK? Alkohol Per Krona! Joakim lärde mig att det är så det heter i Lund.
Nu är vi långt in i Ötztal. Därnere ligger Obergurgl och lite längre bort Hochgurgl och ännu längre bort, utom synhåll, Sölden. Skidbussarna har hittills alltid varit gratis och ingår i liftkortet. Något liftkort behöver man dock inte visa upp, utan det räcker med att se lite vintersportig ut, Min värdinna i Sölden, lärde mig också att en av karbonkopiorna på det kort man fyller i vid ankomstregistreringen även gäller som Gästekarte, vilket innebar att man både här och i Ischgl-området åkte gratis på de lite mer långväga postbussarna, t ex tillbaka till närmsta järnvägsstation. Om man kan få ett gästkort när man är på väg till sitt boende vet jag dock inte.
Efter lunch sökte jag mig tillbaka till Hochgurgl.
Det här var nog den minsta skrubben jag bott i under resan, hos Roswitha i Sölden. Rummen på pensionaten i Österrike var som regel bara utrustade med ett handfat. Toa och dusch fick man leta upp i korridoren.

Nästa mål var egentligen Ischgl, men där hittade jag inget boende, så jag fick bege mig längre in i dalen, till Galtür.

Från mitt rum på pensionatet såg jag ner mot en av de två dalstationerna i Galtür. Min lust att åka skidor i snöyra är begränsad. Men, det är som på sjön. I bergen kan vädret växla snabbt.
Snöyran omvandlades till solsken och jag fick plötsligen bråttom att komma iväg till Ischgl. Fler hade kommit på samma tanke och det var många som ville upp med gondolen.
Skidsystemet i Ischgl-Samnaun.
Min värdinna i Galtür hade placerat mig vid samma frukostbord som en ung tysk. Han berättade något jag inte observerat, nämligen att delar av systemet i Ischgl hör till Schweiz. Efter att ha kollat pistkartan konstaterar jag att systemet faktiskt heter Ischgl/Samnaun.
Samnaun ligger så pass isolerat från övriga Schweiz att man exkluderat orten från det schweiziska tullområdet. Fast enligt en tysk som jag träffade senare i Zermatt, hade man ursprunligen bara vägförbindelse med Österrike. Numera finns det däremot en vägförbindelse med övriga Schweiz, men systemet med tullfri zon fick bestå även efter det att vägen till övriga Schweiz färdigställts. Enligt samma källa är det framförallt ortens mack som lever gott på skattefriheten, av alla österrikare som åker dit och tankar.
Är det så enkelt att det räcker med att korsa landsgränsen till Schweiz, så blir allting finare? Vackrare berg, härligare pister, bättre snö…
Men, inte bättre snö än att folk ramlar och gör sig illa även här. Det går nästan inte en skiddag utan att man ser spår av skidolyckor.
Jag blir nyfiken på detta för mig hittills okända skatteparadis och tar duty free-pisten ner mot Samnauns by.
Jag var inte ute efter att handla skattefritt, men möttes av en fin liten by.
Så mycket mer var det inte med det, så jag tog kabinen upp till skidåkningen igen. Och kolla här, en dubbeldäckad kabin! Något för liftnörden att addera till protokollet.
Det är ofta svårt att föreställa sig uppe på berget att det finns en by där nere i vad som uppifrån kan se ut som en ravin.
Hur var det då med prisnivån i Schweiz? Något dyrare, men inte så alarmerande som de prisrapporter jag nåtts av. Ingen rättvis jämförelse kanske, Jag befinner mig ju ändå i ett tax free-område.
Nu fanns det inga lediga platser på restaurangens terrass så jag drog mig mot Österrike för lunchen.
Mina nya, lite sundare lunchvanor innebär att det blivit stopp för öl, d v s starköl. Jag hittade ingen alkoholfri öl i ölhyllan, så det fick bli en Radler istället, en blandning av öl och läsk. Kan vara väldigt läskande och gott.
Tillbaka till den schweiziska sidan. Färre åkare här och så dessa härliga berg och pister.
Håll med om att man blir inspirerad att åka.

Jaja, enough is enough…
Jag insåg att jag kanske förirrat mig lite väl långt bort i systemets periferi. Jag får ju inte missa sista liften upp mot Ischgl…
Jag tror det är där borta på toppen jag ska över.
Jag hade kunnat åkt något åk till. Hade en hel kvart tillgodo när jag kom till dalstationen.
Det absolut jobbigaste och mest oangenäma under en skiddag brukar vara att ta sig ner till byn. Vanligtvis år det en blandning av små backar förbundna med lite längre transportspår. Med den värmen som varit är snön oftast mer att likna vid sorbet och det brukar byggas upp tunga vallar så att det blir som en opålitlig puckelpist. Det är ju inte så att man är ensam om att komma på att det är dags att runda av dagen och de flesta åker nog på trötta ben och så en och annan som åker som han (oftast) vore ensam i backen. Konstigt att det inte händer mer.
Men, vad är då det där? – Man ska bygga en scen uppe på berget. Jaha, inget annat… Ska tydligen vara något musikjippo där om någon vecka.
Tack Ischgl för en härlig skiddag och vilken härlig avslutning av att få njuta av solen innan den försvinner bakom berget. Äntligen tillåter jag mig själv att få njuta av en riktig öl.

Jag bodde ju i Galtür och väderprognosen såg lite dyster ut. Det är naturligtvis bra att det snöar emellanåt, men inte så kul att åka när man inte ser vad man har framför sig. Så, jag avvaktar lite och åker på ”hemmaplan” om det ser OK ut, tänkte jag.

Skidsystemet i Galtür.
Inte så tokigt trots allt. På vägen upp i liften i Galtür kom jag i samspråk med en äldre dam. Hon verkade lika överraskad över att jag var svensk som jag var över att hon visade sig vara holländska. Jag hörde inte ett spår av brytning. Man ska ju inte fråga en kvinna om hennes ålder, men jag dristade mig ändå till att fråga om jag fick vara så ofin. – Åttio år, kom det direkt. – Och vet du vad det bästa är med att ha fyllt åttio? Jo, man får köpa ett liftkort för bara 10€!

Hon är numera min tredje förebild vad gäller sport och friluftsliv. Hoppas jag kan åka utför så länge också. Sedan tidigare har jag ytterligare två friluftsförebilder. För tio år sedan gick jag en iskunskapskurs i SSSK:s regi och vår grupp leddes av två herrar, Bosse Biguet och Lasse Lemby. Båda var väldigt vitala vad gäller fysisk rörlighet och intellekt. Kanske inget att orda om vad gäller Bosse. Men Lasse, han måste ha varit 81 år då, ett år äldre än min mamma! Wow, tänkte jag då. Den andra förebilden känner jag inte personligen, men på Rosättra båtvarv gick han under smeknamnet 90-åringen. Han hade beställt en Linjett 34 som skulle levereras i samband med hans nittioårsdag. Lite galet kan man ju tycka, men ändå!

För att få en uppfattning om vad ett mindre, österrikiskt skidsystem innebär kan vi ju t ex jämföra med Ramundberget som har 26 km pist och nio liftar. Även i Galtür har man nio liftar, men 43 km pist. Och även om det är fint i Ramundberget, så kan man ju inte stoltsera med samma dramatiska natur.
Frampå eftermiddagen kom snön och efter en stund var det inte kul längre. Men, jag hade ändå hunnit få en bra överblick av systemet. Som sagt, inte jättestort, men ändå lite trivsamt att åka i, utom allra längst ner mot byn. Där var det lite väl slaskigt.

Dags att dra vidare mot St Anton am Arlberg, så hej då Paznaun-dalen. När jag skulle åka upp mot Galtür chansade jag och visade upp mitt Gästekarte från Sölden och bussföraren bara viftade förbi mig, men det undrar jag om det verkligen var rätt eller om bussföraren kanske tyckte det var för jobbigt att kolla så noga vad det stod på det papper jag visade upp. På tillbakavägen däremot hade jag ett nytt Gästekarte från mitt pensionat i Galtür och då var säkert allt i sin ordning. Värt att tänka på i alla fall om någon skulle pröva på att resa på samma sätt. En enkel ”dalresa” med buss kostade annars runt 10€ de gånger jag betalade. I skrivande stund kan jag konstatera att bussresorna i Italien verkar vara väsentligt billigare.

Den uppmärksamme läsaren minns kanske mina synpunkter på hur den österrikiska järnvägen hela tiden anspelade på flyget med jet hit och dit i sitt varumärkesbyggande. Men, det här kanske inte var så tokigt.

I St Anton skulle jag möte upp med min äldste son Joakim och jag hade glatt mig och sett fram emot att få träffa honom och att få åka skidor tillsammans. Bara nu vädret stod oss bi, med tanke på hur kort tid han var nere. Väderprognoserna hade varit lte dystra.

Trots att det är ett populärt ställe bland svenska resebyråer hade jag aldrig varit där förut. När jag tittade på pistkartan visade det sig vara ett jättestort system. Även St Anton, liksom Wilder Kaiser och Saalbach m fl orter hävdar att man är det största skidområdet i Österrike. Stort eller störst? Stort är det i alla fall och liftkortet gäller även för orter som St. Cristoph, Stuben, Zürs, Lech, Zug, Klösterle-Sonnenkopf, Stubenbach, Warth-Schröcken. Ni fattar, även om inte alla namnen säger er något? Det finns mycket att välja emellan. En del är hopbyggt, en del inte.

Ja, vad ska man kalla det system för? St Anton, känns ju lite missvisande…
Joakim kom ner lördag eftermiddag och åkte hem tisdag eftermiddag. Så de 2 ½ skiddagarna skulle ju utnyttjas maximalt. Jag tror aldrig jag har hängt så på låset tidigare och varit vid liften innan den öppnade, men det blev rutinen i dagarna tre. Vihade stora planer hur vi skulle ta oss runt i det jättelika systemet.
Inför resan till St Anton följde vi prognoserna noga. I byn hade det tydligen spöregnat innan vi kom dit och vi följde oroligt väderprognoserna. Istället för regn blev det i alla fall snö och det var gott om vacker nysnö i systemet.
Vädret till trots, humöret var det inget fel på 🙂
Ganska snart kände vi oss mogna för en förmiddagsfika á la fjällen, d v s choklad med vispgrädde.
Till lunchen hittade vi en restaurang uppe på Trittkopf som var inhyst i en gammal linbanestation. Rätt coolt, med panoramafönster där kabinerna kom in. Just den detaljen gav ju inte så mycket en dag som denna då det bara var tjocka utanför.
Våra höga ambitioner föll lite platt idag. Vi tog oss till Zürs där vi vände, men med denna sikt var väl det i sig en prestation. Kul skidåkning? Nej, men man hoppas ju hela tiden att det ska lätta. Man bör ibland kalla saker vid deras rätta namn och vissa skiddagar är helt enkelt skitdagar.

Som plåster på såren ägnade vi seneftermiddagen åt att löga oss i stadens badhus. Jag har numera lärt mig att österrikarna och kanske även bayrarna är väldigt noga med sina basturitualer. I Bad Gastein blev jag utskälld av en yngre bayrare när jag inte observerade att man höll på med en hälla vatten på stenarna-ritual. Här var det dock mer ordning och reda med en bastumästare som med hjälp av en gonggong förkunnade att det nu var dags. Rusning till denna bastu, vatten på stenarna och sedan ett frenetiskt viftande med hennes handduk för att vi alla skulle bli duschade med ånga. Sedan var det något moment med att duscha och gno in sig i salt (?) som jag inte riktigt snappade upp.

Efter middagen gick vi en runda på byn och konstaterade att allt i St Anton, liksom i så många andra skidorter, är uppbyggt kring turismen.  Krogar, hotell, pensionat, folk som festar och drar omkring på gatorna i skidkläder och pjäxor fastän det hunnit bli ganska sent.
Ny dag och även idag hänger vi på låset till Galzigbahn. Dags för lite liftnörderi: här börjar färden med att man lyfts upp 8 m med hjälp av ett jättelikt hjul. En världsnyhet när banan nyinvigdes 2006, läser jag på Wikipedia.
Vid bordet bredvid oss i vår hotellrestaurang satt en ensam kvinna, Elena. Hennes man gillade inte att åka skidor så hon fick ge sig ut på egna skidäventyr och idag hängde hon med oss. Ett tag i alla fall. Vi hade lite olika tempo och skildes åt efter en stund.
Idag hade vi återigen satt ribban högt. Vi ville bort till Lech och Zug i alla fall. Lite ovanligt att man behöver börja med att gå med skidorna på ryggen när man kommit upp, innan man kan åka ner. Har för mig att detta var när man kom upp från Stuben och skulle ner mot Zürs. Visst, bra för motionen.
Med hjälp av pistkartan hade Joakim anat sig fram till ett spännande område upp från Zürs på motsatta sidan från det håll vi kom. Hans spaning visade sig vara helt korrekt.
Bara vildmark så långt ögat når om man nu bortser från killen som står i vägen.
Här fanns en jättehäftig ravin att åka ner i. Man kan ana från storleken på åkarna därnere att det är en rätt stor höjdskillnad.
Ett sista farväl till eftervärlden?
Vår tur att bli små prickar för dem som kommer efter.
På andra sidan dalen ser vi Trittkopf och restauranten i den f d kabinbanestationen. Alldeles intill är den nya angöringen för gondolerna.
Från Zürs till Lech hittade vi inget annat sätt att förflytta sig än att ta en skidbuss. Åt andra hållet gick det däremot bra att åka skidor.
Ibland känns allt bara toppen 🙂
Dessa fantastiska vyer. Jag har ibland själv svårt att orientera mig, så jag kan ju förstå om du som läsare tycker det är lite same, same. Här bör vi i alla fall vara ovanför Lech och se bort mot gondolbanan upp från Zürs mot Trittkopf. Om man ska tillbaka mot St Anton som ligger bakom bergen finns det ingen annan råd än att åka lift ner från Trittkopfbanans mellanstation ner mot Stuben för att därifrån ta sig tillbaka till St Anton. Som ni förstår krävs det en del kartläsande för att ta sig fram. Ibland chansar jag. Det brukar gå så där.
Här är jag rätt säker på att vi tagit oss bort till Zug. Nu är vi verkligen i periferin. Backarna är härliga, det är mycket vildmarkskänsla och man behöver inte vara så orolig över att bli påkörd eller över att köra på någon.
Och vad ser det här ut som? Skulle någon ha målat av detta motiv hade jag trott att det var hittepå.
Här bör vi vara lite ovanför Lech. Lech visade sig vara ett mysigt ställe. Dalgången som byn ligger i är lite öppnare och ljusare och det känns som om tempot är lite lugnare. Börjar jag trots allt bli gammal? 🙁 Om man ska komma tillbaka, kanske är det Lech man borde bo i? Fast man ska nog se till att ha halvpension då, det verkade lite lyxigare och dyrare här. Flera restauranger i backen hade tjusigt klädda hovmästare med skyltar om att man skulle vänta på sin tur innan man klev in på terrassen. Det signalerar något.
Vi dök aldrig på den här pisten, men högst tveksamt om vi hade velat prova: ”Langer Zug förlåter inga misstag med åkningen”, ”En av världens brantaste, preparerade pister!” Bara att köra pistmaskin där måste vara ett äventyr. Jag minns en gång jag körde bil upp för några av San fransiscos brantaste backar. Fick nästan en känsla av att bilen skulle tippa över.
Egentligen tog jag upp kameran för att fånga de märkliga snöformationerna, men fick samtidigt med en skidåkare som ramlat. Det finna alla möjlig skidåkare i Alperna. De som bara dundrar rakt ner för en brant puckelpist eller ett smalt spår, uppenbarligen utan en tanke på att de kan skrämma slag på dem de passerar. I andra änden de som långsamt och stelt förflyttar sig från sida till sida och som ofta gör helt oförutsägbara manövrar. Många av dem brukar, som här, dessutom plötsligt ramla.
Vem vill inte åka i den backen?
Nu är vi på väg tillbaka mot St Anton ner mot Stuben – den etapp där det saknas pist. Man får istället fantisera om hur det hade varit att åka ner för dessa runda, vackra kullar.
Sista etappen ner mot Stuben är det tvär brant. Precis som det kan vara värre att klättra ner för ett berg, pirrar det lite extra att åka linbana nerför jämfört med att åka uppför. När jag börjar föra vajersplitsars hållbarhet på tal, tycker Joakim att jag ska byta samtalsämne.
Tillbaka i St Anton tog vi Schindlergratbahn upp som som mest når 2 643 m ö h. På vägen upp kommenterade vi skidspår som måste ha kreerats av någon med dödslängtan. – Vad kan det vara för idioter som åker så? Jaha, här har vi dem. Bye, bye!
Är det någon som känner sig lockad?
Känns tryggare här. Härifrån ser berget dessutom bara vackert ut, inte hotfullt.
Joakim hävdade att han var imponerad över mitt tempo och min förmåga att hänga med i, underförstått, hans takt. Men, det hade sitt pris. En gammal kompis (?) gjorde åter entré: mjölksyran. Den hade lyst med sin frånvaro nu några veckor.
Den där ölen hade jag längtat länge efter, men vi var förståndiga och körde förbi restaurangerna i backen och väntade tills vi var tillbaka nere i byn. Killen bredvid oss hade säsongat i St Anton längre tillbaka och instämde i vår tanke om att kanske välja Lech som utgångspunkt istället om vi skulle komma tillbaka. Förutom trivselfaktorn känns Lech också som mer av en mittpunkt för att upptäcka området. Han tipsade dessutom om Klösterle-Sonnenkopf som han själv var lite nyfiken på. Hans flickvän längtade dock till Italien, så de funderade på att göra slut med st Anton.

Summa summarum, en jättehärlig skiddag och Joakim verkade väldigt nöjd. Prognosen för den sista halvdagen var dock återigen lite dyster, snö och/eller regn… Men, vi gav oss inte och idag var vi först upp i Rendlbahn som leder upp till ett eget litet (nåja) system. Lagom för en halvdags skidåkning, tänkte vi. Och det såg ju inte heller så muntert ut när vi gav oss iväg med regnet hängande i luften. På vägen upp konstaterade vi att sikten var lika bedrövlig som dag 1. Några pistörer stoppade oss från att åka ner i den pist vi tog sikte på och tur var det. Det visade sig vara en fun park och det kanske hade blivit väl kul om vi inte såg attraktionerna framför oss. 

Istället hamnade vi här och man hade fullt sjå att skotta undan all nysnö.
Man får ju tacka för all nysnö, inte bara för att underlaget att åka på blev bättre, en del pister hade man t o m preparerat på morgonen efter snöfallet, men det blir ju också så mycket vackrare med en inramning av snökklädda träd. Och ser ni, det börjar klarna upp.
Med bra sikt går det att stå på igen.
Det behövdes kanske denna vindpust för att lätta på molntäcket.
Jag måste medge att Joakim får mer stilpoäng än jag. Eller är han kanske bara en sämre fotograf 😉
Fast han åker inte utanför pisten i lössnön 🙂

Jag har ju gnällt en del över liftkortspriserna i Österrike. Som regel runt 65 € för en dagsbiljett. Men, som Joakim kommenterade, kalkylen ska ju även omfatta dynamit. Vi hörde en del knallar när man sprängde bort potentiella laviner.

Det blev ändå en jättefin sista halvdag i backen och dem vi träffade på hotellet som hade valt att stanna hemma såg lite snopna ut när vi berättade om dagens skidåkning. Det är en lärdom: Har du ändå liftkort, ut och upp på berget! Där kan förhållandena vara helt annorlunda än nere i byn. Både till det bättre och det sämre, gubevars.

Jag får frågan ibland, om det inte blir ensamt att resa själv så här. Och det givna svaret är, jovisst blir det det iband. Men, det kan kännas ensamt hemma också ibland. Så det har jag bestämt mig för, har jag ingen att resa med, reser jag i alla fall. Men, självklart blir det roligare att ha sällskap, inte minst när det gäller skidåkning. Så, tack Joakim för att du kom ner och bidrog till en så mycket bättre upplevelse av St Anton. Och tack St Anton! Kommer gärna tillbaka.

Jocke flög hem från St Gallen och försvann iväg med transferbussen någon timme innan jag drog vidare mot Chur i Schweiz för vad som visade sig vara en spektakulär tågresa. Mer om det i nästa avsnitt.

St Gallen förresten, var det inte där Gustav IV Adolf avslutade sin olycksaliga karriär? Tvungen att kolla försäkerhets skull. Jodå, men det är inte ämnet för denna blogg. Hej då och vad kul att du orkade läsa ända hit!

Publicerat

Tågluff del 3, Leogang, Saalbach, Hinterglemm, Fieberbrunn, Zell am See och Kaprun

Rutt: Bad Gastein – Schwarzach St Veit – Leogang Steinberge – Bruck-Fusch Bahnhof
Datum: 27 februari-5 mars

Om jag ylade över Sportgastein i förra inlägget, så ylar jag nog ännu lite mer över Kaprun i detta inlägg. Jag tappade inte andan i bokstavlig bemärkelse, vilket jag varit lite orolig för efter att ha drabbats av höjdsjuka en gång under en luff i Sydamerika. Istället upplevde jag något mycket häftigare, att tappa andan i bildlig bemärkelse.

Hej då, Bad Gastein! Tyskt tåg på väg till Dortmund. Så långt ska inte jag. Efter en halvtimma ska jag kliva av i Schwarzach-St. Veit och ta ett regionaltåg mot Wörgl, men kliva av det i Leogang-Steinberge.
I förra inlägget hade jag en bild från pisten på järnvägsbron jag nu åker över. Då var det på trötta ben jag försökte trycka ifrån i vallarna av sorbetaktig snö. Nu är det förmiddag och det ser nypistat och fint ut.
Min värdinna hade erbjudit sig att komma och hämta mig vid tåget, men bett mig att gå av här vid Leogang Steinberge. Inte en levande själ utöver mig. Var hade jag hamnat nu? Men, nedanför plattformen stod hon och väntade. Men shit, vilken liten bil hon hade, skulle min skidväska verkligen gå in? Viljesak tydligen. Främre delen fick landa på instrumentpanelen.
Jag bekände för min värdinna att det faktiskt var första gången jag bodde på en bondgård. Hon berättade att de hade ett trettiotal nötkreatur, varav en var denna lilla söta kalv som jag fick hälsa på när jag tittade in i stallet. Innan jag släpptes in ville de dock låsa in gårdshunden. Han verkade vara världens snällaste, men när jag sträckte fram min hand så att den skulle få nosa lite tog man varsamt bort min hand från hundens nos. De hade lite dåliga erfarenheter, sa de. De, det var maken och sonen. Vad gäller sonen, anförtrodde sig värdinnan att hon var lite bekymrad över hur det skulle bli med generationsskiftet. Sonen var ju redan fyrtio fyllda och hade inte hittat någon kvinna. Det ville sig liksom inte. Utan kvinna gick det tydligen inte att driva en bondgård. Vad vet jag, kanske är det så.
Jag gav mig ner på byn och hamnade på en restaurang där denna vänliga servitris var iklädd Lederhosen. Jag som trodde att bara män klädde sig i sådana plagg.
Inte bara tyskarna tydligen som har koll på vår kungafamilj. Känns ju skönt att veta att Viktorias och Daniels lycka numera är perfekt. Om det har varit grus i maskineriet så är det något som gått mig förbi.
Jag var ju lite duktig och körde daglig fjortontimmarsfasta under 2½ månad innan jag gav mig iväg på min tågluff. Tillfällig paus från detta nu.
Byn Leogang hade lite otydliga konturer. Men, kyrkan brukar ju ligga mitt i byn och om jag minns rätt hette skidbussens hållplats Ortsmitte. Det innebär i så fall att de två dalstationerna som man refererar till som Leogang i själva verket ligger lite utanför byn.
Byn verkade inte vara så mycket mer än genomfartsvägen och lite hus på vardera sidan.
Ett enormt skidområde väntar. Enligt Wikipedia består det av 270 km pist. Leogang (längst ned till höger) är numera hopknutet med Saalbach och Fieberbrunn (längst upp till höger) med Hinterglemm. Saalbach och Hinterglemm (i dalen till vänster) är ju ihopknutna sedan tidigare. Längst ner till vänster i pistkartan syns också en lift som tar en upp till Zell am See/Schmittenhöhe. Kommer man från andra hållet får man dock åka skidbuss en liten bit. I och med denna hopkoppling har man skapat Österrikes största,  sammanhängande skidområde, om jag förstod det rätt. Stort i alla fall. Och vem vet, kanske är skidbussen ersatt av en lift till nästa besök. Om det nu finns någon snö kvar då…
Jag känner mig nästan lite rusig på väg upp med Leogang Steinbergbahn. Strålande väder, träd i snöskrud och så detta enorma skidområde. Planen är att åka som i ett U och avsluta i Fieberbrunn.
Jag började med några åk i Leogang. Jag var tidigt ute. Klockan hade inte slagit nio ännu.
Och så dessa vyer man inte kan få nog av…
Det var perfekt pistat, fin snö och backarna i sig var jättetrevliga och lagom med folk.

Så ska jag leta mig bort mot och ner till Saalbach. Skulle jag känna igen mig?

Jag har varit i Saalbach två gånger förut, en gång under gymnasieåren och så min första resa till Alperna som även den gick till Saalbach. Året var 1969 och jag var tolv år. Jag var inbjuden av min mammas lillasyster Margareta och hennes man Stefan. Det har en lite speciell bakgrund att det blev så. Margareta hade råkat ut för en allvarlig trafikolycka och om jag minns rätt låg hon på sjukhus under upp emot ett år. Min mamma hade synpunkter på och engagerade sig i behandlingen av Margareta och för detta behövde hon vara på plats på Lunds lasarett där Margareta var inlagd. Så mamma var frånvarande en del och jag var inkvarterad hos bekanta. Mitt i denna veva, med en frånvarande mamma, hamnade även jag på sjukhus, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, för att plocka ut blindtarmen. Så, resan till Saalbach var väl tänkt som en slags kompensation för mig. Jag och Stefan åkte skidor och Margareta som egentligen aldrig blev helt återställd, fick nöja sig med att promenera på byn. Min kusin Helena låg dessutom i magen. Som en parentes, när Margareta var inlagd låg hon på vad som senare kallades för Gamla Kirurgen. När jag pluggade i Lund hade jag således föreläsningar mm i de salar där bl a Margareta låg, uppkopplad med slangar och dropp av diverse slag. Olika perspektiv. Både Margareta och Stefan är borta nu. Hade varit kul att få dela mina upplevelser av idag. Saknar dem.

Jovisst kände jag igen mig. Kyrkan mitt i byn med sin karaktäristiska kupol och därnere var uttagningen till skidskolan.
På mottsatt sida ligger Schattberg. Jag har för mig att det en gång i tiden kördes störtlopp ner för den backen. Vi åkte aldrig ner där under mitt första besök, men jag vill minnas att vi  tog oss ner när jag var tillbaka med några kompisar under gymnasieåren. Jag minns det som isigt och obehagligt, men vi ville väl bevisa något.
Upp där någonstans, på vänster sida, har jag för mig att vi bodde både under mitt första besök och under gymnasieåren. Men, minnet kan svika. Det ser lyxigare ut. Allt i Saalbach ser lyxigare och dyrare ut.
Kabinbanan har ersatts av en gondollift. Utan att förstå det var den nog otidsenlig redan under mitt första besök. Det var köer och blev det fullt eller om man hade haft otur och missat en kabin fick man vänta en bra stund på nästa. Jag undrar när Skistar ska riva sin  kabinbana i Åre?
Skidparkering. Att åka skidor är inte bara att åka skidor. Gå runt och njuta av utsikten, ta en fika eller en öl eller vad nu alla skidägare håller på med.
Uppe på Schattbergs osttopp kan man även åka ner på baksidan. Idag ska jag dock fortsätta mitt högervarv och åka vidare mot Hinterglemm.
Där nere har vi Hinterglemm. Många menar att det är mysigare att bo där än i Saalbach.
Turen går vidare…
Ju längre bort från Saalbach man kommer, desto mer plats finns det i backarna.
Jag lämnar Hinterglemm bakom mig och drar mig mot Fieberbrunn.
Det här är lite intressant. När man åker mellan Hinterglemm och Fieberbrunn är man hänvisad till att åka lift oavsett åt vilket håll man åker. Ingen pist. Inte helt ovanligt upptäckte jag, när jag utforskade andra system.
Ett vackert spår i skogen leder mig till systemet i Fieberbrunn.
Det börjar bli sen eftermiddag och t o m barnen börjar se lite trötta ut.
Systemet i Fieberbrunn var lite märkligt. Tog man toppliften upp och ville åka ner igen var man hänvisad till vad som till största delen var en transportsträcka. Tog man i stället en gondollift upp skulle man enligt pistkartan hamna i en röd pist. De flesta andra system skulle nog ha betecknat den som blå. Har man egentligen några gemensamma riktlinjer för hur pisterna klassificeras?
Och så dessa roliga liftar, ett mellanting mellan gondol och kabin. Det är ju i och för sig kul att fortfarande kunna se levande exempel på produktutveckling inom liftområdet. Jag kan tänka mig att man ville få en högre kapacitet jämfört med en traditionell kabinbana. Resultatet blev dessa tågset om fyra gondoler. Uppe på toppen eller nere i dalstationen vände hela tåget runt och folk gick på respektive av. Under denna passagerarutväxling stannade även ”tågen” ute på linjen tills tågen på respektive station hade tömts respektive lastats, så där blev man hängande en stund. Något jag aldrig förstod var att golvet på stationen plötsligt började röra på sig när ett tågset närmade sig. Kändes som om man stod på ett isflak på drift.
Ny dag och nu skulle jag köra U:et åt motsatt håll. Upp med de gamla gondoltågen, men nu skulle jag ju ta mig bort mot Hinterglemm och då kunde man få lite fallhöjd och fart från toppstationen.
Men, visst är det häftigt?
Hissar och rulltrappor tycks ha blivit vardagsmat i moderna liftsystem. Men visst, ska man nu bryta benen ska man väl göra det i backen och inte för att man snubblar i en trappa.
Nu är jag längst bort i Hinterglemm-systemet. Det är relativt öde, backen är fin och återigen får jag lite vildmarkskänsla. I love it.
Några fick tydligen ändå inte en tillräcklig injektion av vildmark. Jag undrar vart de tog vägen.
Man äter egentligen inte alltid så sunt på en sådan här resa. Jag beställde i alla fall en Skiwasser idag i stället för den annars obligatoriska ölen. Det blir nog ingen mer Skiwasser för min del.
Nu tänkte jag åka ner på baksidan av Schattberg, precis som jag i alla fall gjorde när jag var här första gången.
Jag minns inte pisten som så här bred. Eller så var jag så upptagen då att fascineras av och förfasa mig över hygienen på den bar vi värmt oss på, Stefan med en Jägertee och jag sannolikt med en choklad. Möjligen fick jag smaka på Stefans Jägertee, det var ju inte så noga med sånt då. Hur som helst upptäckte jag att disken sköttes med samma trasa som man torkade borden med. Kan det ha varit så? Tolv år och hakade upp mig på städ- och diskhygien?
När vi kom ner då fick vi vänta på en skidbuss. Nu kliver man in i nästa lift. Nu är jag rätt långt ner i dalen och inte så mycket snö som synes.
Jag framkastade för Per att jag trodde att man såg Zell am See från Saalbach. Det trodde han inte på, men här är bildbeviset: När jag zoomar in ser jag Schmittenhöhe med sitt lilla kapell.
Lift i tunnel. Hur långt ska det gå?
Tillbaka till familjen Riedelspergers bondgård Huberhof.
Bor man på en bondgård ska man nog inte förvänta sig det senaste av inredningsmode.
Och vad är då detta? Heltäckningsmattan med ett mönster av plankgolv.
Frau Riedelsperger tycks vara en både envis och omtänksam person. I Bad Gastein upptäckte jag att min vattenflaska inte längre var särskilt fräsch. Jag försökte göra ren den med vad som stod till buds i mitt hotellrum. Gick inte bra. Var inne i sportaffär och köpte en ny vattenflaska. Fanns bara en sort. Orimligt dyr. Tror den kostade 24 €. Dagen efter var den borta. Grr. Jag framförde mitt dilemma för min värdinna och hon tog genast hand om min gamla äckliga vattenflaska och stoppade den i diskmaskinen, men utan bra resultat. Jag frågade om jag möjligen kunde få låna en diskborste. Istället kom hon tillbaka med en skinande ren flaska efter att själv ha diskat ur den. När går ditt tåg, frågade hon senare. – Ja, men jag kan gå själv. Nu hittar jag ju. Hon verkade inte höra. Nästa dag kom hon tillbaka och ville veta om jag bestämt mig när jag skulle åka, så hon kunde planera för när hon skulle skjutsa mig.
Tillbaka till Zell am See eller snarare till Bruck an der Grossglocknerstrasse. Gick inte att hitta boende inne i Zell am See, så det fick bli sex minuters tågavstånd utanför. Tjejen i mitten har en hopfällbar Brompton-cykel och eftersom jag har två i båten tyckte jag det var en bra samtalsöppnare, men det visade sig att hon hade något alldeles extra, en hopfällbar Brompton med eldrift. Och det var ju så bra, den åkte ju gratis på tåget, menade hon. Sedan visade hon stolt upp sin Klima Ticket, ett årskort på österrikiska järnvägen, 1095 € för vuxna. Måste ju anses vara ett rätt bra pris. Jag har stört mig lite över att de flesta tågen i Österrike innehåller något med jet i namnet. Jag förstår ju poängen, att man vill påvisa att man är ett landburet alternativ till flyget. Kunde man inte komma på något alldeles eget varumärke, kopplat till t ex miljö och hålbarhert, istället för att anspela på smutsiga jetflyg? Men, då kändes ju i alla fall Klima ticket som ett bra val av namn att marknadsföra, istället för vad t ex SJ bara kallar för årskort och säljer till, som billigast 43 300 kr. Nåväl, de andra två är holländare. Kvinnan pratade lite tyska, men mannen kom fram till mig och pratade holländska och såg uppriktigt förvånad ut när jag inte förstod.
På regionaltågen fanns bara 2:a klass så där har jag ingen nytta av min första klass-biljett, men det var väldigt fräscht och fint så vad gjorde det.
Stationen i samhället Bruck an der Grossglocknerstrasse heter Bruck-Fusch. Förklaringen jag fick var att Fusch inte hade någon järnväg, så de fick hänga med på ett hörn i namnet.
Jag ställde av mig bagaget och tog tåget tillbaka till Zell am See för lite sightseeing. Vad var då det här för ett mysko tåg som stod parkerat på stationen i Zell am See? En massa liggvagnar och även någon sovvagn som såg lite udda ut…
Ett specialtåg från Holland vad det verkar. För att travestera ett gammalt fotbollsreferat: Holländare, holländare, överallt holländare. En del tycks ha kommit med detta tåg. Min värdinna i Leogang uttryckte det som att Nederländerna måste stå tomt den här veckan. Hon tycktes inte odelat positiv över detta faktum. Och det kanske blir så när en nationalitet dominerar, oavsett från vilket land. Svenskar i Österrike fick ju sin släng av sleven under sjuttiotalet. Men, säga vad man vill, holländska är väl inte det vackraste språket i mina öron. Holländare hörs dessutom ofta vida omring. Får medge att jag upplevde det som rätt störande. I skrivande stund sitter jag i frukostrummet på pensionatet i Sölden samtidigt som Frank sitter och pratar med sin fru över video och jag kan inte låta bli at tjuvlyssna lite. Även han kommenterar att han tycks vara lättad över att holländarna var borta, vilket dock var en sanning med modifikation. De har inte helt försvunnit…

En parentes här. Frun, Marie-Louise, som jag också blev introducerad för via videosamtalet, visade sig vara Franks f d fru. De lät så gulliga att jag var helt övertygad om att det var kvinnan i hans liv. Det är ju nästan oundvikligt att föra en konversation i ett litet frukostrum och vi hade redan pratat en del med varandra under frukostarna, men nu blev det plötsligen riktigt förtroligt. Han berättade om intima detaljer som ledde till skilsmässan, hans efterföljande dejtande, hans nya fru och alla problem med den nya fruns familj och även jag delade med mig av livets utmaningar. Vi kom in på kärlek, politik, resor och så, naturligtvis, tillbaka till skidåkningen. Ett spännande möte i livet. Frank från Bochum.

Tillbaka till Zell am See. Jag trodde det skulle vara en betydligt större stad. Istället är det ett litet, trevligt ställe och man kunde rätt snabbt få en överblick över staden..
Som namnet antyder ligger staden vid en sjö, Zeller See.
Det är vackert här.
Kan man verkligen åka skidor nu i Zell am See? Vårbruket är i full gång.
Nåja, det är ett senare problem. Just nu kan man njuta av att sitta på en uteservering och låta sig skämmas bort av både vårvärme och Apfelstrudel.
Det är ju inte ett helt negligerbart system, Schmittenhöhe, ovanför Zell am See.
Det här är kanske inte vad man förväntar sig när man kliver in i en liftstation. Ett bilmuseum!
Per gissade på en Messerschmidt och det var väl ingen tokig gissning, men det stod faktiskt BMW på fronten.
Och så den klassiska, östtyska Trabanten tillverkad med plastkaross. Fanns den i andra färger än ljusblått och benvitt?
Per och jag hade egentligen bestämt att vi skulle åka upp till Kaprun, men väderprognosen ändrade den planen. Det blev Schmittenhöhe istället. Man ska kalla saker vid deras rätta ord. En skiddag är ibland en riktig skitdag.
Per pratar med ”chefen” och kroknade snart därefter. Sikt, är inte det överskattat? Nä, det är faktiskt rätt obehagligt att inte se var pisten tar vägen eller vad som ligger på marken framför en.
Emellanåt blev det luckor bland molnen och vad skådar jag då? En gammal hederlig kabinbana. Att den är avsedd för skidåkare är ju svårt att tro med den bakgrunden.
Och ytterligare en kabin, fast nu med Porsche design. Fräsigt värre, trots gammalt koncept.
Vi väljer olika sätt att gå in i dimman. Man får väl hoppas att dessa skidåkare (?) som dansar på borden tar kabinbanan ner.
Själv satte jag på radarn och gnetade mig neråt på skidor,
Bättre sikt, men sämre snö. Hade det varit en vacker dag hade det nog kunnat ha blivit en riktigt fin bild.
Kaprun fick anstå till dagen därpå, men då fick jag åka själv. Per skulle iväg och hämta kompisar vid flyget. Av en slump upptäckte jag att det även gick en skidbuss rakt utanför dörren direkt till Kaprun.
Kaprun är väl främst känt för sin glaciär. Jag tror att det nu var första gången jag skulle åka skidor på en glaciär. Jag gjorde ett försök när jag seglade i Norge 2019 och hade då faktiskt skidutrustning med i båten. Vi planerade att segla in i Hardangerfjorden och där finns glaciären Folgefonna med skidlft och allt. När vi kom dit hade man dock bommat igen extra tidigt p g a för mycket värme eller för lite snö. Så, det blev inget med det. Lite snopet.
Per rekommenderade mig att åka förbi samhället Kaprun, längst in i dalen och att börja med att ta någon av liftarna där för att komma upp snabbare. Nu gick dock min buss till Maiskogel i Kaprun, så jag valde ändå att starta där. Maiskogel är ett eget litet system som är hopkopplat med Kitzsteinhorn, där glaciären ligger, med denna förbindelsebana. Jag har en kompis som hävdar att jag blivit en skidåkningsnörd. Jag börjar inse att jag kanke även snöat in på liftar av oika slag. Här är en korsning mellan gondol och kabin. I en stor kabin står man, i en liten gondol sitter man. En kabinbana har två kabiner, en gondollift kan om inte oändligt många, ändå ha väldigt många på ett löpane band.  Gondoler är små, en kabin är stor. Men, här är det fråga om kabinstora gondoler (kabiner) och man får sitta ned. Ett led i produktutvecklingen är också att man knappt märker när gondolen (kabinen) passerar en stolpe. I de gamla kabinbanorna brukade det gunga till och ett sus brukade höras bland passagerarna när kabinen passerade en stolpe.
Per hintade om att man inte fick ha anlag för svindel om man skulle åka i denna linbana. Även om det inte framgår så tydligt av bilderna förstod jag vad han menade. Nu var mitt fokus på vad som låg framför mig, inte nedanför mig. Herre min je!
Och vi kom högre och högre upp. Till en början var det svårt att föreställa sig att det kunde gå att göra pister här uppe och så kom man närmre och det såg så självklart ut. Här fanns också något för liftnörden. Jag tror det var den här liften som visade sig ha ett trafikeringssystem utöver det vanliga. Från dalen var varannan enhet en stol och varannan en gondol. Stolarna vände neråt på mittenstationen, emedan gondolerna fortsatte uppåt. Men, på mittenstationen vände också varannan nedåtgående gondol uppåt igen, så innan vi fick fortsäta uppåt fick vi släppa fram en vändande gondol. Jag kan riktigt se framför mig hur man suttit och klurat för att komma fram till denna, förhoppningsvis, geniala lösning.
Att åka utför på en glaciär är lite speciellt. Det är nästan som ett sluttande salsgolv. Underlaget är jämnt och man bjuds inte på så många överraskningar. Tråkigt kanske någon tycker, men efter gårdagens skitåkning, känns smöråka som precis det man längtat efter.
Eller är det farligt att åka här? En skoter kommer farande på väg upp med saftblandare och sirener påslagna. Men, det var nog falskt alarm, det som gjorde att det verkade vara fråga om en utryckning var nog mer en allmän varning för att undvika kollisioner med skidåkare. Senare på dan kom dock en helikopter märkt ”Notarzt” (akutläkare), och det blev nästan en daglig, obehaglig rutin att se dessa helikoptrar.
Och är pisten så här tom, finns det inte många fartkameror som kan få en att sänka farten. Jag blir lätt lite rusig.

Till högsta punkten i systemet, 3029 m ö h, fick man åka kabinbana.
På bilden kan man ana denna punkt i den högra änden av vad ser ut som en vass kam som sluttar neråt i bild.
Men, jag blev snopen när jag kom upp med kabinen för här fanns bara en restaurang och utsiktspunkt. Ville man ut till pisten fick man både gå igenom en rätt lång tunnel samt åka ner med denna bergbana. Det var det som var den vassa kammen och anledningen till att den såg så rak ut.  Fram till år 2000 åkte man tydligen bergbana hela vägen upp, men då skedde en fruktansvärd katastrof då ett av tågen fattade eld inne i en tunnel och 155 människor omkom. Är detta månne en liten kvarleva av bergbanan på vilket ett tåg fatta eld? Själv har jag ibland olyckstankar av annat slag och sitter då och letar efter splitsen på den vajer som gondoler och kabiner hänger på. Jag har aldrig lyckats hitta någon.
Samma lika. Jag kan inte se mig mätt.

Kaprun hamnar definitivt högt, om inte högst, på min lista över skidkickar.
Tillbaka till Bruck an der Grossglocknerstrasse och balkongen till mitt rum. När jag åkte med skidbussen till Kaprun hajade jag till över att nästa hållplats var döpt efter hotellets namn. Bra marknadsföring tänkte jag. Senare fick jag dock lära mig att Lukashansl på andra sidan bron var ett ställe med anor, från början ett gästgiveri där man bytte hästar och övernattade. 1935, i samband med att Grossglocknerstrasse öppnade började turismen komma till Bruck och tydligen fick samhället ett uppsving då. Denna gata eller väg som vi väl skulle säga på svenska, var tydligen främst ett projekt för att locka turister och den når hela 2571 m ö h, vilket gör den till den högst belägna vägen i Europa. En bit kvar till till den högsta punkten jag kört bil på, Pico el Àguila i venezolanska Anderna. Här var det inte vi som fick andnöd, utan vår bil som började hosta och hacka. Men, det hade varit kul att åka upp på Grossglocknerstrasse. Det får bli någon annan gång. För nu bär det iväg ett lite längre skutt, mot Sölden. Mer om det i nästa avsnitt.

Om jag till sist ska avsluta med en sammanfattning av mina intryck. Skulle jag vilja vara i Zell am See en vecka? Njae. Skulle jag vilja vara i Saalbach-Hinterglemm en vecka? Gärna, såvida det finns snö. Även till Leogang skulle jag kunna tänka mig en vecka. Fieberbrunn? Fick inte riktigt kläm på det stället. Och är jag i området skulle jag absolut vilja åka till Kaprun igen, men det är inte ett ställe jag skulle tillbringa en vecka på.