Publicerat

Simrishamn-Grenå

Rutt: Simrishamn-Kåseberga-Abbekås-Falsterbokanalen-Dockan (Malmö)-Kyrkbacken (Ven)-Hornbaek-Mölle-Anholt-Grenå.
Datum: 28 juni-12 juli

Att segla runt Skånes kust tycks inte locka alla. Kanske inte de mest spännande seglingsvattnen, men det finns mycket att se och uppleva. Min kompis Birgitta nappade i alla fall och i Öresund mönstrade även Tobias på.

Hur ska man då sammanfatta de här etappen? Växlande väder vad gäller vindar, sol och nederbörd, men aldrig någon kyla, snarare lite väl varmt emellanåt. En av Birgittas kommentarer kanske säger en del: – Var det inte en seglingssemester vi skulle på? Börjar kännas mer som en vandringssemester… Tror dock inte hon misstyckte.

När jag hade lämnat av Malin och Per vid tåget ramlade jag över en fantastisk rosenpark i Simrishamn. Birgitta kom med buss från Lund så vi började med att  göra samma repa på väg mot hamnen.

Här har an samlat rosor som växt runt om på Österlen. En del arter är t o m okända. Efter ett första upprop 2003 om någon hade en gammal ros på tomten avancerade det till detta Rosentorget som invigdes 2009.
Simrishamn är en mysig stad, men jag har varit där många gånger förut, så planen var att bunkra och sedan komma iväg dagen efter Birgittas ankomst.
De som menar att Skåne är platt har inte varit på Österlen…
… och ännu mindre här vid Kåsebergaåsen.
Kåseberga är en favorithamn.
Istället för att gå upp till Ales stenar valde vi att följa stranden bort mot Löderup. Det var varmt och ett dopp i havet hägrade. På vägen dit stötte vi på denna skönseglande fågel. Enligt sakkunskapen (min dotter) bör det ha varit en Röd glada.
Den här fågeln fick vi dock ingen artbestämning på.
Enligt en kvinna vi pratade med i Löderup har strandlinjen gått 200 m längre ut. Men, då fick man tydligen gå 70 år tillbaka i tiden. Hoppas den här stenbarriären sätter stopp för erosionen, annars lär en del strandnära hus åka ut i havet.
Jag antar att den här bastanta piren inte bara syftade till att möjliggöra kul bad utan hade lite av samma syfte. Bakom mig hade en del husägare tagit privata initiativ, utan bygglov, att skydda sina fastigheter. Kommer kommunen tvinga dem att riva sina svartbyggen?
På tillbakavägen hittade vi en stig uppe på klinten. Eller är det bara på Gotland man säger så? Åsen kanske? En väldigt vacker promenad i alla fall. Häng med! Bilderna får tala för sig själva.

Jag vet inte hur mycket fisk som fångas i Kåseberga längre, men på restaurangen är det gott om fisk i alla fall. Om inte chipsen, så var i alla fall fishen, bland de godaste jag ätit.
Till det en skånsk klassiker. Gott var det, men ingen ölsort jag någonsin hört talas om förut, ännu mindre fick tag i någon annanstans. Synd om en klassiker att föra en så undanskymd tillvaro 😉
Värmen fortsatte och vinden var svag så vi började så smått koka över. Bara att kasta sig i vattnet och låta sig släpas med en stund. Underbart!
Abbekås hamn har jag alltid betraktat som för liten och för grund när jag passerat på den skånska sydkusten. Lite bryggprat fick mig att kolla lite noggrannare och jodå, det skulle nog gå att komma in. Och trevligt var ju det. Abbekås är en trevlig liten by.
En Gravand tror vi att detta är.

Lyssna på detta:

Jag har aldrig hört något liknande förut. Låter som om man vore i en tropisk regnskog. Grodor kan man väl anta. Men är det bara grodor?

Inte bara grodornas kväll. Se på de här turturduvorna. Fast egentligen, får jag lära mig nu, är turturduvan en särskild art. Utrotningshotad till på köpet.
Är det ni som har båten längst ut i hamnen? Det var en stor rackare. Allt är relativt. Stor för Abbekås kanske. Vi har hamnat i slang med en gammal farbror som döpt sitt hus till Paradiset. Gammal ”bonne” visade det sig. Nu hade sonen tagit över gården och bättre än så här gick det ju inte att bo. Så småningom visade det sig att farbrorn var 90 fyllda. Tänk om man fick åldras med sådan vigör…
Även här kom vi in på stranderosionen. Farbror berättade om hur han hade fått hjälp med att frakta hit stora stenbumlingar som han låtit gräva ned. Träden man ser i högerkanten av bilden är nyplanterade. De gamla träden stod som öar i vattnet och vattnet räckte ända upp till det vita staketet. Scary.
En modern segelbåt kan bli en rätt komplex konstruktion. Många olika system som ska fungera vart och ett för sig eller tillsammans. Elsystemet t ex. Förra året vaknade jag upp en morgon av att blybatterierna kokade. Nytt system med litium-batterier installerades i vintras. I Abbekås vaknade jag upp av att alla dioder på elpanelen stod och blinkade. Efter ett tag började radion flämta och bashögtalaren stod och bankade. Spänningsvärdena som visades var förfärande låga. Jag såg framför mig att alla batterierna var förstörda och att det var slutseglat. Många tankar hann fara genom huvudet. Jag letade i manualer, ringde installatören av elsystemet, men blev inte klokare förrän jag efter en timme eller så upptäckte att en nyinstallerad vinterbrytare som skulle göra båten ”eldöd” stod i läge off. Hade någon kommit åt den eller hade den slagit av dig själv. Ett kvarts varv på vinterbrytaren och allt fungerade som vanligt igen. Puh! Vilken mardrömsstund.
Nu tog vi lite sats och gick Abbekås-Malmö i ett svep (47 M). Till skillnad från dagen innan blåste det på rätt bra, säkert påverkat av det regnväder som utlovades till kvällen. Nåja, ett svep kanske var en sanning med modifikation. När vi började närma oss Falsterbokanalen insåg vi att med största sannolikhet skulle missa broöppningen med några minuter. Vi ropade upp Falsterbokanalen (som sitter i Trollhättan tror jag) på VHF:en och de gav oss hopp. Ge full fart så får vi se om vi kan hålla bron åt er. Men, när vi var västan framme meddelade de att de var tvungna att stänga, så vi fick parkera i kanalen i knappt två timmar. Överraskande hur fort två timmar går.
I Malmö ligger man med fördel i Dockan. Vi ligger alltså i ett gammalt industriområde, där Kockums varv bedrev sin verksamhet. Jag blir lite nostalgisk. Min morbror arbetade här under en period och min morfar arbetade inom varvsindustrin, om än inte i Malmö. Just här ser man ju inte många spår från varvsepoken, förutom den stora dockan i sig. Rejäla fartyg som måste ha legat här. I Västra hamnen i övrigt ser man dock fortfarande förvånansvärt många spår från varvstiden. Ruckel blandas med t ex den gamla stabelbädden som användes för att sjösätta fartygen och som idag är ett slags aktivitetsområde. Det har ju talats mycket om bomässan Bo01 och området Västra hamnen som växte upp i dess kölvatten så jag hade lite förväntningar. Jag vill inte låta gnällig, men tycker nog att området, utöver det vid dockan, känns rätt sterilt. Känns också väldigt ofärdigt så förhoppningsvis blir det bättre med tiden.
Malmö är dock en i mitt tycke underskattad stad. När jag pluggade i Lund var det bara i yttersta nödfall man åkte in till Malmö. Idag känns det som en trivsam och levande stad, bilden av skjutningar och invandrargäng till trots. Slottet kanske inte är det tjusigaste av slott, men Slottsparken går inte av för hackor. Malmö har ju en image av att vara parkernas stad, så nu skulle vi göra en parkcheck.
Innan vi gick vidare fastnade vi vid denna vita buss. En av de bussar som i krigets slutskede och på Folke Bernadottes initiativ befriade framförallt judar från koncentrationslägren. Många av dem var danskar och norrmän. 15 000 människoliv lär ha räddats på dt viset. Den här bussen såg dock pytteliten ut. Den lär ha fått göra många turer för att dra sitt strå till stacken.
Vi vandrar vidare mot Slottsträdgården där denna fasanhona, fullständigt oberörd, bevittnar vår ankomst.
Den trevliga damen berättar för oss om sina odlingar. Vissa lotter var privata, emedan andra sköttes av Slottsträdgårdens personal.
Är ni i närheten av Malmös slottspark får ni inte missa fiket. Fantastiskt ställe.

Ska man se en park till är det väl Pildammsparken. Inget för hobbyodlaren att vårda sådana här jätteträd.
Här ramlar vi på den andra rosenparken på seglatsen: Drottning Silvias rosenträdgård, så relativt nyanlagd även den.
Vi hade bjudit in till middag till kvällen och Birgitta blev nästan i extas över alla grönsaker på Möllevångstorget. Hur vi skulle få med allt till båten? De som är bevandrade i Malmös geografi, vet ju att Möllevångstorget och Dockan inte direkt ligger nästgårds.
Inga problem. Hon hade ju sin sherpa med sig..
Sveriges bästa Falafel ska finnas i Malmö och i Malmö bör man söka sig till ställena runt Möllevångstorget eller Möllan som de initierade säger. Vi fick tips om det här stället, men bättre har jag ätit.
Alla har väl sin bild av vad som utgör en stads själ. För mig är Malmö väldigt mycket Södra Förstadsgatan.
Fast Lilla torg är ju mysigt förstås.

Vi hann ju med rätt mycket i Malmö. Äntligen hade jag dessutom fått tillfälle att köpa cykelslangar till mina Bromptoncyklar. Till kvällen kom Annika, Yngve och Tobias på middag. Jättetrevligt tyckte vi och tack Birgitta för din hjälp med matplanering och förberedelser. Annika och Yngve åkte hem till Lund, men Tobias mönstrade på som tillfällig gast.

Dags att tanka. Ingen mack i Dockan, så vi fick vända söderut igen, mot Lagunen. Första gången jag kan minnas att jag ställts inför problemet att tanka i regn. Paraply är ju inte så seglarmässigt kanske, men nu kom det väl till pass. Så det problemet löste vi. Istället skapade vi ett annat, men det hör till de här händelserna man behöver få lite distans till, så det spar vi till en annan gång 🙂
Den nye gasten verkade finna sig väl till rätta och njuta av att vara ute på sjön. Tobias har sin båt i Skottland och p g a pandemin har han inte fått se den på två år.
Vi sjunger faktiskt. Tobias och jag har en låt gemensam på vår repertoar: I natt jag drömde. Vi har t o m uppfört den på en scen med publik, förhoppningsvis en rätt berusad sådan så de inte la märke till en och annan falsk ton. Återgivningen gör sig bäst som här, som  ljudlös stillbild.
Det är fjärde gången de senaste tre åren jag rör mig i vattnen mellan Ven och Malmö. Aldrig tidigare har det gått så fort. Code 0 gjorde väl sitt till. Farten låg stadigt mellan sju och åtta knop och tre timmar och tjugo minuter efter det att vi kastade loss i Lagunen låg vi förtöjda i Kyrkbackens hamn.
Två gånger tidigare har jag varit och ryckt i dörren till Tycho Brahe-muséet. Nu planerade vi lite bättre och det var den aktivitet som stod först på dagordningen dagen därpå. Muséet ligger ungefär mitt på ön. När man kommer upp för Kyrkbacken har man en härlig utsikt över både Danmark och Sverige. Här syns Helsingborg i bakgrunden.

Lite udda är det att hitta ett museum i en gammal kyrka.
Tobias förklarar för oss hur vi ska hitta till Anholt.
Förutom att vara en vass astronom verkar Tyco Brahe ha varit en egocentrisk herreman, inte alls omtyckt av Venborna. Ven fick han som förläning av danska staten och här uppförde han även Uraniborg, ett slott vars konturer man kan se i den nu varande trädgården. Slottet måste vara ett av de mest kortlivade i historien. Om jag förstått det rätt började det byggas 1576 i anslutning till att Tyco Brahe kom till Ven och redan i början av 1600-talet såg Christian IV:s älskarinna till att det revs efter det att hon fick Ven som förläning 1616.
Ursprungligen var Uraniborg även tänkt att fungera som observatorium, men det var inte good enough, så runt 1584 lät han bygga ett underjordisk observatorium, vilket nu delvis är rekonstruerat.
I Bäckvikens hamn släpper färjan från Landskrona i land vad som känns som horder med människor och Tobias säger hej då och åker tillbaka mot Lund. Dessa färjor är en enorm kontrast till Ventrafiken när jag var yngre. Då sköttes den av Landskrona hamns små bogserbåtar.
Vi cyklar vidare längs stranden på öns ostsida och passerar prunkande trädgårdar, lamadjur, äldre och nyare hus, öns minsta hamn Norreborg och så mot norr denna härliga sommarvy med uppankrade badbåtar.
Hemma igen. Båten blir som ett hem och var vi än kommer är vi hemma när vi är ombord.
Lite glädjerusiga ska vi nu äntligen resa utomlands. Beväpnade med våra elektroniska Coronapass är Hornbaek på norra Själland dagens mål.
Först ska vi förbi Helsingör och leden till Helsingborg där bilfärjor och Sundsbussar går i tät trafik. Färjorna väjer snällt när vi passerar i sakta mak.
Vädret blir allt bättre och när vi är framme i Hornbaek väntar en underbar eftermiddag på stranden.
En loj Medelhavskänsla infinner sig. Framemot kvällen stannar vi till vid baren. Kanske har vi själsligen förflyttats till Brasilien, till Recifes eller Fortalezas stränder? Baren spelar i alla fall sambamusik.
Hornbaek kändes för bra för att vara sant. Det var lugnt och allt kändes väldigt harmoniskt. Är det lyckan av att vara fri som spär på den här känslan, fri att kunna resa igen, en illusion av att vara fri från pandemifaran och alla regler den omgärdats av? Pandemi förresten, inte en jäkel har brytt sig om våra Coronapass.
Klockan är tjugo över nio på kvällen och badlivet pågår fortfarande.
I bakgrunden avtecknar sig de skånska alperna, Kullaberg.
Byggnaden signalerade badhotell. Det måste väl nästan ha varit det? Eller? Till vår överraskning var det en filial till Rigshospitalet. Hade gärna tagit en drink uppe i ubåtstornet annars.
Dansk design slår igenom i en del överraskande sammanhang. Som här. En designad trottoar. Eller som Birgitta uttryckte det: – Det var väl knappast så att de fick slut på sten och tänkte att, ja då får vi väl lappa med lite trä istället…
Planen var egentligen att gå till Gilleleje. Birgitta hittade dock övertygande argument för att istället gå till Hornbaek. Jag anar dock att det fanns en dold agenda. Hornbaek är hemvist för Ilse Jacobsen som både bor och arbetar här. Naturligtvis fanns det ett antal affärer som sålde hennes kläder. Birgitta shoppade loss.
Ett nytt regnväder var på väg, annars hade vi gärna stannat kvar i Hornbaek. Men, jag kommer gärna tillbaka.
Äntligen skulle det ske. Mölles hamn är ytterst olämplig att anlöpa vid friska nordvästliga vindar. Jag har gjort två försök tidigare, så detta var tredje gången gillt. Varför då denna dragning till Mölle? Det var länge sedan jag var här, men jag minns Mölle som en mysig by som klättar uppför sluttningarna. Sedan har ju Mölle en aura. Ni har väl hört talas om synden i Mölle? Och i Povel Ramels Gräsänkling blues åker ju hans Elsa till Mölle by the sea.
Mölle verkar leva upp dagtid då det kommer en massa bilburna turister. På kvällarna eller när det var sämre väder var det glesare i hamnen och det var lättare att få plats på t ex denna karibiska pop up(?)-bar. En container, lite sand, kuddar och kulörta lyktor och vips så har man en karibisk bar. Fast lite lågt att bara servera färdigblandade drinkar på kran i plastpåsar i st f glas.
Vi möttes av ett illmarigt leende av damen vi frågade om kortaste vägen ut från hamnen upp till Kullens fyr. – Det bler svittigt, menade hon. Mmm, det började brant.
Och det fortsatte brant.
Rätt snart kom dock belöningen.
Inne i Kullens fyr finns även utställning. Där kan man lära sig att det inte bara är vid en första passage av Ekvatorn som sjömännen fick göra ett sjömansdop. Även vid första passagen av Kullen skulle man hönsa för Kullen, d v s doppas i havet alternativ betala en avgift. Man tror att det kan ha varit kvarlevan av en hednisk rit att man offrade för att få en säker passage av en farlig plats. Tur att ni inte visste det, Anna-Karin, Robert och Sofie, när vi passerade Kullen förra året för första gången. Andra platser med liknande riter är Nordkap, Pointe du Raz (Bretagne) och Berlengas (Portugals västkust). I utställningen blir man även påmind om när passagerarfärjan mellan Köpenhamn och Oslo rände upp på grund. Kapten fick tydligen något slags tillstånd av handlingsförlamning och de underlydandes varningar hjälpte inte och då var det straffbart att obstruera mot en kaptens order. Detta ändrades klokt nog efter denna olycka. Vid tidpunkten för olyckan var fyren fortfarande bemannad och fyrvaktaren lär väl ha fått kaffet i vrångstrupen när en stor färja brakar upp på land i klart väder.
Idag ser det dock inte så farligt ut. Det var inte farligt förra året heller vid vår passage, men betydligt stökigare sjö än idag.
Kullen lockar till allehanda aktiviteter, dykning t ex.
Eller klättring.
Vi skulle ägna oss åt vandring. Jag kan varmt rekommendera leden från Kullens fyr till Ransvik t o r. Ena hållet går man på sydsidan och åt andra hållet på nordsidan av udden. Naturen är omväxlande och väldigt vacker.

Och rätt vad det är dyker denna invasiva naturtyp upp.
Mycket att ha koll på nu. Man går inte säker någonstans.
Det var här, strax norr om Mölle, vid Ransvik, som den beryktade synden i Mölle ägde rum. Här badade män och kvinnor tillsammans i sina randiga, väl tilltagna baddräkter. Smarta vykortsfotografer förevigade syndarna och vykorten spred sig till inte minst Danmark och Tyskland varifrån många vallfärdade till Mölle. Det gick färjor från Köpenhamn till Mölle och direkttåg från Berlin till Mölle. I riksdagen debatterades det hur man skulle hantera skandalerna i Mölle. Och, bakom kulisserna förekom tydligen även annat än det som de välkända vykorten uppvisade. Man har tydligen hittat bilder tagna av en dansk fotograf som tog nakenbilder i klippskrevorna runt Kullen. Som strand betraktat ser ju Ransvik rätt ogästvänlig ut.
Syndigare än så här blev det inte idag.
Om inte för synden, så är Ransvik en jättehärlig restaurang och ett fantastiskt fik. Måste vara ett av de trevligaste fiken jag varit på.
Kommer ni ihåg Kullamannen på TV? Här ligger han begravd. Vem Kullamannen var tycks vara högst oklart. Han sägs ha varit både en sägen och ett antal olika, verkliga personer.

Från Ransvik gick vi tvärs över halvön till norra sidan.

Norra sidan kändes vänligare och mindre dramatisk. På flera ställen dök det upp bad- och ankringsvikar. Nu låg ju vinden på från syd, vilket ju kan ha bidragit till intrycken.
Don’t mess with me! Kullen kan anta olika ansikten och kan se riktigt stram och hotfull ut.
Hit gick det alltså direkttåg från Berlin. Några tåg har det inte gått sedan 1963. Även Povel Ramels Elsa lil’ åkte tåg till Mölle: ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea … Jag glömmer ej den gången när jag stod där på perrongen Och min Elsa höll mig fången i ett stadigt grepp Hon sa jag skulle inte glömma det och det och det och det och det Och så sa tåget tut och gick och jag sa: ”Släpp!” Och ännu kan jag höra hur det ringer i mitt öra: Mata fiskarna, vattna cissusen, help, help, help!”
Efter återkomsten från äventyren på Kullaberg hann eller snarare orkade vi inte bunkra inför seglingen till Anholt (närmsta affär låg i Nyhamnsläge), så det blev en dag till i Mölle. Och tur var väl det. Eftermiddagens mål var Arild och vi trampade söderut för att sedan svänga in på Kattegattsleden och vad finner vi då. Ja inte ser det ut som äppelodlingar..
En vingård passerar man ju inte bara så där. Vinet var oväntat gott. Vingården heter Kullabergs vingård och vinet Josefinelust och det var ett mousserande rosévin från 2019.

Vad är det här nu då? Vi hinner inte trampa många hundra meter förrän vi kommer till en åkerlapp omgjord till parkeringsplats och fullt av människor i rörelse. – Var kommer ni ifrån, undrar vi nyfiket. Holy smoke! En restaurang som specialiserat sig på rökt kött. Mitt ute på vischan och fullt med folk. Vi litade på denna dragningskraft och tog med oss rökt pulled pork till båten. Mmm, det var gott!
Nämen! Ännu en vingård! Arilds vingård. Vad är det egentligen för fel på bedor? Nu åkte vi förbi. Kanske risk för att vi blivit styrstångsonyktra annars.
Hade det inte varit för skyltarna hade detta kunnat vara en bild från sextiotalet
Arild måste vara en av Sveriges mest idylliska byar.
Vad avgör hur skönt ett bad känns. Börjar man tänka efter är det ju massor med faktorer som spelar in; hur varm man är, hur varmt det är i luften och i vattnet, hur fräscht vattnet är, hur salt det är, hur mjuk botten är, hur man kommer i och ur vattnet, hur … Lite oklart varför, men vi var i alla fall rörande överens om att badet i Arild var det skönaste hittills.
När jag var yngre och var på bilutflykt i Skåne fick jag lära mig att man ska åka till Rut på Skäret eller till Flickorna Lundgren, också de hemmahöriga på Skäret. Rut finns inte längre, så valet var lätt. men förflyttningen dit försvårades av samma problem som på Öland. En skruv på cykeln, hopplös att komma åt, hade börjat krypa ut som gjorde att det inte gick att trampa. Hos Flickorna fick vi inte så mycket hjälp. Jag blev guidad in till verkmästarens lilla utrymme och när jag frågade om man möjligen hade en insexnyckel fick jag ett bryskt svar: – Ser jag ut som någon som vet vad en insexnyckel är? Tur det finns stockholmare i förskingringen. I grannhuset blev vi väldigt vänligt bemötta, så snart var felet avhjälpt. För den här gången.
Those were the days…
Hemma igen. Trötta igen. Vi låter någon annan laga maten…
Kullabergs hotell fixade det med den äran.
Imorgon bär det av igen. Förbi Kullens fyr, ut dit mot horisonten…
Seglatsen till Anholt tog sin tid, tio timmar (46 M). Det var en sådan där strulvindsdag. Spinnaker upp, spinnaker ner, spinnaker upp, spinnaker ner. Till sist gav vi upp och körde motor sista timman. Då kom vinden.
Underbar morgon att vakna upp till. Det såg knökfullt ut när vi kom kvällen innan, så vi tog en plats för lite större båtar och fick ligga där mot löfte att flytta på oss nu på morgonen.
Vi hittade en bra plats och fick bevittna en ny tillämpning för paddle board: som bogserbåt.
Väl ute från den värsta trängseln seglade tjejerna ut från hamnen utan problem och utan motor.
Snabbt till stranden nu. Jag visste sedan förra besöket att de finaste stränderna finns längs den norra kustlinjen.
Birgitta var helt hänförd: – Tänk att det finns sådana här platser. Finns ju ingen anledning att åka utomlands. Jag fick påminna henne om att vi faktiskt befann oss utomlands. Men, Anholt hade kunnat vara svenskt. Det sägs att de danska fredsförhandlarna på 1600-talet satte ett ölglas eller lade en hand på kartan där Anholt syntes, så att svenskarna inte skulle förstå att ön fanns och kunde krävas. Historikern Dick Harrisson menar dock att detta är en skröna. Svenskarna var helt enkelt intresserade av ön, lika lite som de var särskilt intresserade av Ven, Saltholm eller Bornholm.
Så länge man håller sig kring de ”vanliga” stränderna är närmsta, trevliga bar aldrig långt borta.
Ännu ett exempel på offentlig, dansk design: snyggt cykelställ med inbyggda blomkrukor.
Vad blir nästa spritfluga tro? För några år sedan var det whiskey. Nu är det gin. Eller hänger jag inte med. Har nästa fluga redan sett dagens ljus? Rom kanske. På Anholt gör man hur som helst sin egen gin. Här håller barmästaren en liten föreläsning för några andra svenskar om den lokala ginens förträfflighet. Och den smakade verkligen annorlunda: frisk, kryddig och mild på en gång. En GT blandar man här med Fever Tree. Lite för söt har jag tyckt när jag försökt mig på den. Jättegod blandning nu.
Att det kunde regna så mycket och så länge, hela natten och förmiddagen. Först en stund efter lunch kändes det som om man vågade titta ut.
Ska vi ta en promenad längs stranden, föreslog jag efter att mejlen var genomgångna och räkningarna betalda. Man får ju passa på. Jag såg väl framför mig en promenad till udden och tillbaka. Men, efter en udde finns ju en ny udde och efter den… Vi gick länge och längre.
Efter några uddar såg vi en fågelskock. Skulle de likt ilskna tärnor attackera oss eller ge sig av? De gav sig av, men kvar på stranden låg denna lila krabat som först såg död ut, men plötsligt rörde den på sig och kravlade ner i vattnet. Vad gjorde den där alldeles ensam? Var den sjuk eller väntade den på sin mamma? Birgitta var inne på att vi borde adoptera honom (eller var det en henne?). Den  kunde simma runt Resarö först och när jag flyttat till Täljöviken kunde jag ha honom/henne varannan vecka. Den var ju ju gubevars väldigt söt.
Vi knallade vidare. Hade han snappat Birgittas prat om att bli adopterad? Han följde oss i alla fall i vattnet en bra bit och kollade efter oss. Men, efter en en stund återvände den till platsen där våra vägar korsats. Undrar var den är nu.
Solen bröt fram och vattnet blev så där oemotståndligt inbjudande. Det var bara att hoppa i. Vi började ju bli lite trötta också av den allt längre promenaden. Känns som om bad ger ny energi.
Framtidens föda?
Nu var det länge sedan vi såg några mänskliga varelser, men så kom där ett danskt/norskt par. Mannen tog upp en sten ur fickan som hade formen av Anholt. Her har vi Anholt. Pekandes på stenen övertygade han oss om att vi nog borde ge upp tanken på att runda hela ön om vi ville komma tillbaka till båten innan mörkrets inbrott. Så, snöpligt nära fyren började vi vår ökenvandring. Jodå, Anholt har Nordeuropas största öken. Öken behöver tydligen inte vara detsamma som Sahara. Öken definieras som ett landområde med mycket sparsam nederbörd, ofta hög avdunstning och därigenom ingen eller sparsamt med växtlighet. Jag hade tydligen tur att det var sparsamt med växtlighet. Birgitta menade att hon skulle slagit något hårt i huvudet på mig om hon hittat något lämpligt tillhygge. – Du bara går och går…
Till slut kom vi alla fall över till den norra stranden utan ormbett. Vi vet inte om det finns ormar i denna öken, men det förhöjde ju spänningen att fantisera om det.
Nä nu djäklar. En säl till som ligger på stranden. Denne stackare rörde sig dock inte ur fläcken.
Den mådde inte bra. Fult med flugor som kröp i mungiporna och i ögonen. Man blir riktigt illa berörd när man inte kan hjälpa till och så se dessa plågade och vädjande ögon.
Fösta frågan var: Hur ser man skillnad på en kanin och en hare? Andra frågan: Varför hör/ser/känner den inte doften av oss. Först ett par meter från oss upptäcker den oss och sätter full fart åt ett annat håll.
Du Perikl… Du Brigiite – ka’ du sige mig – hvornaar smager en Tubo… en Ebeltoft bedst? Hvergang? – Nej, efter drygt 2 mils promenad, mestadels i sand, med Birkenstock-tofflor och skavsår! Fem och en halvtimme tog vår lilla promenad.
Dagen efter: – Ska vi inte ta oss till den fina stranden nu när det är så fint väder, försökte jag. Birgitta: – Alla stränder är fina här. Jag går inte en meter i onödan!
Trots den ofantliga mängden båtar var stämningen i Anholts hamn väldigt lugn och trivsam. När termometern sedan når över en viss punkt infinner sig en sådan där härligt loj stämning. Känslan av semester kan inte bli tydligare.
Nog för att jag sett prov på kreativa, danska hamnkaptener som aldrig tycks acceptera att hamnen är full, som t ex i Allinge där man skulle kunna gå torrskodd över hamnbassängen när det är som trängst. Men, det här var något nytt, att man vid bryggor med bojar kilar in ytterligare en rad med båtar med fören in mellan aktern på respektive grannbåt och bojförtöjningen i mittknapen. Det brukar gå bra, menade en av hamnkaptenerna. Undrar vad som händer de gånger det uppenbarligen inte går bra, funderade jag. Och hur ska vi komma ut imorgon, funderade jag vidare. Men, det visade sig vara ett icke-problem. När vi lossade förtöjningarna kvart i nio, var de båtar som legat i vägen som bortblåsta.
Synen av alla dessa master på långt håll, när vi närmade oss Anholt första kvällen, var nästan lite absurd. Det såg overkligt ut. Som en nerbrunnen skog med kala trädstammar. Enligt hamnboken har hamnen plats för ca 250 gästande båtar. Kvällen innan vi skulle gå vidare hävdade en av hamnkaptenerna att det fanns ca 380 båtar i hamnen. När det kom över 400 båtar, då tyckte han att det började bli många båtar. Jojo.
Vi hade en avslutande, härlig och snabb segling över till Grenå.
Men, vad är det där? Ser ut som en upp- och nervänd oljeplattform. Vi gissade ändå att det hade något med byggnation av vindkraftverk att göra. Fascinerande, på håll såg vi hur man transporterade ett vindkraftverk på sjön, stående upp med stödben för själva transporten. Känns som om det ändå skulle vara ett ytterst vingligt företag.
Varför går man då till Grenå? Som i alla danska städer går dt att hitta fantastiska hus, men Birgittas dom var hård. – Bra, då vet jag i alla fall vart jag inte vill flytta. Så det var inte för den charmiga stadsmiljön vi gick hit. Inte heller för den pittoreska hamnmiljön. Jo, det skulle vara så enkelt att ta sig hit eller härifrån. Fel, fel, fel. För det första hade färjorna flyttat från Varberg till Halmstad, men det var väl inte hela världen. Däremot släppte man inte ombord passagerare utan fordon på alla turer. Det är fortfarande ett mysterium för mig vad skälet till detta är. Jag har hört olika krystade förklaringar, men ingen låter rimlig.
En måndagkväll i alla fall var staden helt öde.
Grenå är ju naturligtvis även en å. Det hör man ju, men det tänker man ju inte på. I bakgrunden syns gästhamnen.
Publicerat

Rindö-Simrishamn

Rutt: Rindö-Huvudskär (Ålandsskär)-Trosa-Lilla Brunskär (svajankring)-Lauterhorn (Fårö)-Visby (Gotland)-Stora Karlsö-Burgsvik (Gotland)-Grönhögen (Öland)-Utklippan-Hanö-Simrishamn
Datum: 10-25/6

Ska man redan nu sammanfatta denna etapp vädermässigt så får det bli blåsigt, motvind, varmt och soligt. Vilken fantastisk start på sommaren. Långa dagsetapper, men många vilodagar och upptäcktsfärder på land.

Välkommen ombord Malin, min dotter, och Per, hennes pojkvän. Jag blev bortskämd med god mat under hela seglingen och ribban sattes högt från första början. Både Malin och Per är jätteduktiga på matlagning. Det blev mest vegetariskt, men en eller annan korv och kyckling slank med ibland. Malin är vegetarian, för det mesta i alla fall.
Här började äventyret, i Rindö hamn. I historisk nutid har Rindö dominerats av kustartilleriet (KA1)/Första amfibieregementet (Amf 1). Numera domineras hamnen av fritidsbåtar. De gamla regementsbyggnaderna är omgjorda till bostäder och nya hus växer upp som svampar ur jorden. Här ligger även Vaxholms bryggeri och trevliga krogar. Bra ställe att ha båten på.
Per är novis på sjön och Malin får agera instruktör. Jag hör ju inte vad de pratar om. Kanske berättar Malin sagan om draken och prinsessan, d v s pålstekens mysterium. En viktig knop ombord, inte minst för att fästa skoten i förseglet.
Vindarna var nästan obefintliga när vi kastade loss, så det började med stillsam motorgång. Stockholmare som vistas på sjön vet att det finns två inlopp till Stockholm, antingen via Vaxholm/Oxdjupet eller via Baggensstäket/Skurusundet. Vi valde den senare vägen och är nu på väg in i Skurusundet.

Baggensstäket är en trång farled och delar av leden tillåter inga möten med lite större båtar. Man kan ofta höra på VHF-radion hur skärgårdsbåtarna som trafikerar leden varnar om att de är på väg in i Baggensstäket.
Trångt och idylliskt. Väl ute ur Baggensstäket kommer man ut på Baggensfjärden och är det någonstans det alltid brukar blåsa är det där.  Mycket riktigt, väl ute på Baggen kunde vi hissa segel.
Det blåste på rätt bra. Motvind eller i alla fall bidevind i stort sett hela vägen ut mot Huvudskär som var första dagens mål. Nästan 49 sjömil eller M som det brukar skrivas, vilket egentligen är lite mer än vad man brukar göra en normal segeldag.
Huvudskär är egentligen namnet på den ögrupp som ön vi ligger vid, Ålandsskär, hör till.
På ön har det funnits alla möjliga verksamheter såsom fyr, lotsstation, tullstation och livräddningsstation.
Det såg inte ut som om någon av stugorna var befolkade när vi var där. De enda vi störde var väl tärnorna som ilsket försvarade sina ungar.

Bra inledning på seglingen med en sådan här kväll
Till det ljuvligaste med seglingen tycker jag dessa tidiga morgnar är. När solen går upp, innan dagern riktigt har vaknat. Det är stilla. Man glider ner i vattnet i bara mässingen, soltorkar och lyssnar på tystnaden eller på fåglarna. Som synes fick vi grannar senare under kvällen. En bekant från seglingen i Thailand, Odd Lindqvist, dök upp med sin nyförvärvade Linjett 32:a.
Utanför Utö fick vi sällskap av ett gäng sillgrisslor. De anses väl inte vara några flygaress, men här uppvisade de ändå stor skicklighet när de körde i åttor och cirklar runt båten. De såg ut att ha lika kul som vi hade av att få njuta av uppvisningen.

Målet idag var Trosa. En jäkla skithamn. Vi plogade upp åtskilliga fåror i både yttre delen av kanalen och vid de yttre gästhamnsplatserna. Var de utlovade 2,2 metrarna fanns är högst oklart. Knappt vi behövde använda förtöjningstamparna att lägga till med. Vi låg stadigt ändå.

Nåväl. Skälet till att vi gick dit var att få träffa min son Filip och hans Lise som bor i Göteborg. De var på väg upp till Stockholm för att beskåda det nya underverket, d v s brorsbarnet. Så många fler tillfällen att ses under sommaren skulle inte ges, så de gällde att passa på.

Frukostträff.

Om man bortser från sådana små irritationsmoment som att man hela tiden fastnar i den dyiga hamnen är Trosa ett mysigt ställe att landa på.

Efter Trosa var tanken att komma över till Fårö. Vi hade gärna gått till Gotska Sandön, men det kändes som för blåsigt för att få något utbyte av att kasta ankare där. Vi drog oss bort från Trosa och gjorde en kort segling till Lilla Brunskär (inte så långt från Västra Stendörren). Det blev en oväntat spännande segling. Leden är bitvis trång och vindvinklarna var ofta i snålaste laget. Rätt vad det var kom en åsk-knall och jättemycket vind och vi fick en s k broach. Broach får man när man har för mycket segel upp i förhållande till vindstyrkan, vilket leder till att båten lägger sig ner så att den inte längre går att styra och okontrollerat lovar upp mot vinden, varpå hon åter reser sig upp. Storseglet åkte ner och vi fortsatte med bara förseglet. Malin var cool, men stackars Per var ju helt oförberedd och frågade lite försynt hur det förhöll sig med risken för att båten kunde välta.

Vid Lilla Brunskär tog vi paus inför nattens segling mot Fårö och förberedde båten och oss själva. Vid nattseglingar får man segla i vaktpass. Nu var vi bara två segelkunniga ombord, så vi kom överens om att Malin och jag seglade i tretimmarsvakter, med Per som libero. Det är viktigt med säkerhet, så vi plockade fram livlinor som i ena änden fästs i båten och i andra änden i räddningsvästens inbyggda livsele. Inte minst skönt för den som sover att veta att den som är i sittbrunnen inte kan ramla överbord. Rent generellt vid havssegling monterar jag även däckslinor eller  s k Jackstays som löper från sittbrunnen till fören. På det viset kan man röra sig på däck och vara säkrad hela tiden.
21:15 drog vi upp ankaret. Bort från land och solnedgång och ut mot natten och havet.
Aquileja begåvades med guldaktiga segel när solen var på väg ner.
Malin är en cool gast. Det kanske en pappa ska tycka om sin dotter. Men hon tar utan tvekan på sig ansvaret för sina nattpass, hon är med och reder ut en broach med stort lugn och hon fattar vad hon ska göra när vi lägger loss under lite besvärliga förhållanden, utan att jag alltid behöver säga vad som ska göras. Men, hur ska jag få henne att våga prova att stå vid rodret när vi lägger till i en hamn?
Fårö i sikte! Så nära och ändå fortfarande så långt borta.
Tretton timmar och 78 M (kortare om vi inte hade tvingats kryssa) senare var vi här, Lauterhorn på Fårö. En av mina favorithamnar, en svårdefinierbar skönhet vilar över stället.
Fårö är ändå rätt stort. Drygt två mil har jag för mig, från ena änden till den andra och sandstränderna ligger naturligtvis i den andra änden. Närmast ligger Sudersand. Kanske inte vår favoritstrand, men där var det lä och underbart att efter en natt med begränsat med sömn få lägga sig ner och njuta av lite sol och bad.
25 somrar har jag bott i detta hus i Ekeviken. Nu är det sålt och tillbyggt. Bakom mig ligger Ekevikens sandstrand.
För barnen är deras barndomssomrar till stora delar förknippade med Fårö. Här har Malin visat Per lite av Ullahau (skog och sanddyner inne på land) som vi hade bakom knuten.
”Vår” strand, heter egentligen Nordersand, men kallas i allmänhet för Ekeviken. I bakgrunden syns Norsholmen och resterna av en gammal utskeppningshamn för kalk. Kalkstenen transporterades på en liten järnväg från själva brottet.
Jag har nog aldrig sett Fårö så grönskande och blommande som vid detta besök. Kan det möjligen bero på att det fortfarande var tidigt på säsongen eller fick även Fårö sin beskärda del av de häftiga regn vi hade i Stockholm?
Tillfälliga hinder på vägen.
Cyklar man, behöver man fika och mitt på ön finns Kutens och creperiet. Första gången jag var på Kutens fanns det inget creperie. Då var det svartklubb och jag var där och lyssnade på Pugh Rogefeldt i ladan till höger. Innan konserten uppträde en eldslukare som sprutade eld ut över lokalens alla eldfängda prydnader. Jag minns att jag lite nervöst började spana efter utgångar, men jag hittade bara den trånga dörr som vi kom in genom. Nu var lokalen igenbommad och det skulle inte förvåna mig om brandmyndigheten dömt ut den som konsertlokal.
På Fårö räknar jag till i alla fall sex sandstränder. En stor fördel är att man kan välja strand efter hur det blåser eller, om det är algblomning, hur algerna breder ut sig. Smaken må variera, men vi tycker nog att Norsta Aura är den finaste. Den är i alla fall längst och bakom mig finns minst lika mycket strand till och där blir den också bredare.
Norsta Auras västra ände.
Tillbaka i båten bjuds vi på lite underhållning av denna flygande kite-surfare.

Vi hade nu varit på Fårö i två dagar och ville vidare mot Visby. Men, det blåste fortfarande rätt mycket, så vi kände ingen jättestress att komma iväg. Frampå dagen utlovades det att vinden skulle mojna något, så vi tar en promenad. Cykla var vi mätta på. Träsmak i rumpan och dessutom hade vi punkterat en slang på en av båtens cyklar.

Följer man stranden söderut från Lauterhorn kommer man till detta mysiga fiskeläge.
Varför denna rauk eller raukport kallas Kaffepannan räcker min fantasi inte till för att förstå. Tydligen kallas den även för Hunden och då är jag med.
Jag har ett inneboende motstånd mot att förbereda en matsäck, men när jag väl gör det, vilken belöning. Lite osäker nu på om jag törs ta åt mig äran åt denna matsäck. Kanske är det Malin eller Per som bör äras…
Inne i skogen finns också en gammal vikingahamn. Gamla hamn. Mynningen mot havet har täppts till av landhöjning och stormar.
Ett av husen i byn Lauter i bakgrunden. En del av husen där är rätt pampiga. Det sägs att en del av rikedomarna kom från verksamhet av det lite ljusskyggare slaget, såsom smuggling.
Man kan tycka att det inte är så långt mellan Fårö och Visby, men då ska man betänka att Gotland, från Visby sett, inte bara breder ut sig norrut, utan även vrider sig österut. Lägg motvind och kryss på det så blir det 57 M. Inte förrän kl 22:35 hade vi lagt till, efter 9,5 timme till sjöss.
Om man söker lite lugn kan man oroa sig för att lägga till i inre hamnen i Visby, men här härskade än så länge en skön försommarfrid.

Jag har varit i Visby många gånger, men tröttnar aldrig på att vandra runt där. Såsom det brukar vara går saker sönder under en segling och det samlar lätt på sig på att göra-listan. Jag tappade ett par av mina glasögon i golvet med sprucken båge som följd. På Fårö fick vi punka på en av båtens två Brompton-cyklar. En krok med vilken en av dörrarna på båten ställs upp sprack. Några fenderskydd till hade varit bra.  Jag har nu besökt eller ringt till Visbys samtliga  affärer, cykeluthyrare och cykelreparatörer  som kan tänkas sälja cykelslangar. Tji. Slangen till Brompton visade sig vara av en mycket udda dimension.  Är det inte lite typiskt engelskt? Närmsta slang längs vår rutt finns i Malmö.  Men, man får se lite av olika städers ytterområden på jakt efter reservdelar. Jag kan konstatera att Visby verkar vara en expansiv stad. Det byggs och har byggts mycket. Glasögonglasen sitter i alla fall på plats i ett par nya bågar nu.

Almedalen är inställt, men ser ut att må rätt bra ändå.
Botaniska trädgården är ett trevligt stopp på promenaden. Här var den stora händelsen att Näsduksträdet blommade. Förutom att blommorna liknade näsdukar såg det ut som om vissa löv var vita istället för gröna. Första gången jag blev medveten om trädgårdens existens var när jag läste Ulf Lundells Jack. Då fanns det tydligen haschplantor här och de fick naturligtvis inte vara ifred.
Är man i Visby känns det svårt att motstå ett krogbesök, framförallt när man kan sitta ute och njuta av solen.

Jag hann med ett snabbt besök hos Gunilla också. Gunilla känner jag genom seglingen och hon har varit med på Aquileja några gånger. Hon får symbolisera den dröm om Gotland som många bär på. I utkanten av Visby hyr hon detta lilla hus och där är hon så ofta det bara går. Vad är det som lockar så? Ingen av oss kunde riktigt formulera detta i ord.
Vad sitter han och tänker på tro? Kanske på förra besöket på Stora Karlsö? 2007 kom Filip och jag dit rätt sent på kvällen, men redan vid fyratiden på morgonen fick vi kasta loss då vinden oväntat vridit åt norr och det blev obehagligt att ligga kvar. I samband med någon Gotland runt-segling fick vi en föredragning från en av de seglande TV-meteorologerna. Hon berättade att det runt Karlsöarna kunde uppstå lokala vädersystem som var svåra att förutse. Prognosen lovade sydliga vindar, perfekt för att ligga på Stora Karlsö, men skulle samma sak hända igen?
Ännu en sådan där känsla av att snart vara framme och så känns det som en hel evighet. Och så var det ju naturligtvis motvind och kryss.
Men, vad gör lite kryss, när man belönas med en sådan här kväll?

Hamnen heter Norderhamn och är den enda möjlig tilläggsplatsen.
Hien. Namnet låter ju inte särskilt svenskt och inte ser det ut som om man befinner sig i Sverige heller. Tankarna går snarare till Medelhavet och den grekiska övärlden. Och för miljontals år sedan lär ju Gotland ha legat vid Medelhavet.

Vår kunniga och trevliga guide berättar om naturreservatets tillkomst och dess tillskyndare Willy Wöhler som förärats en plakett uppe i berget. Tillkomsten av naturreservatet på 1880-talet gör det till ett av världens äldsta. Ännu idag ägs större delen av ön av det bolag som Willy Wöhler startade. Påpassligt nog sjöng den skönsjungande Busksångaren för oss. Guiden gav oss ett namn på det ljudet eller snarare lilla melodin.
I bakgrunden skymtar Lilla Karlsö.

Stora Karlsö är ju ett fantastiskt ställe att komma till även utan sillgrisslorna, men dessa våra svenska pingviner gör ju ett besök på ön till ett måste. Har man inte egen båt kan man åka passagerarbåt från Klintehamn.

Om jag minns rätt nu vad vår guide berättade så häckar 2/3 av Östersjöns sillgrisslor på Stora Karlsö. Den enes död, den andres bröd kan man säga. Både sillgrisslor och torsk lever till stora delar av skarpsill. När nu torskbeståndet i Östersjön minskat blev tillgången till föda för sillgrisslan desto bättre och under de senaste fem-tio åren har antalet grisslor som häckar på Stora Karlsö ökat från 30 till 60 000 fåglar. Ofantligt antal alltså.

Det ser trångbott ut och boendestandarden verkar väl så där. På de här små och ofta sluttande klippavsatserna ska grisslorna alltså ruva på sina ägg och se till så att de inte ramlar ut eller blir stulna av någon mås eller trut. Ungarna hade precis börjat födas och de får nu vänja sig vid en rätt brutal uppfostran. Om någon vecka kan de få en knuff ut ur boet om de inte själva varit modiga och provat sin flygförmåga. De lär då upptäcka att de inte alls kan flyga och bara ramlar rakt ner på stenstranden. De flesta klarar sig, några tuppar av en stund, men repar sig och simmar ut till pappan ute på vattnet som ropar: – Kom, kom, här är jag! Grejen är ju att det är några tusen till som ropar samma sak. Det är ju ett under hur de hittar rätt.

Det växer mycket orkidéer på Stora Karlsö. Denna art heter Krutbrännare och det var ett riktigt praktexemplar enligt guiden.
Även på nära håll gick tankarna till Medelhavet. Vattnet var kristallklart.

Idag bedrivs det ingen harjakt på ön, men för att locka människor att köpa aktier i det nybildade Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB lockade Wöhler med harjakt som en slags aktieutdelning. Problemet var att det inte fanns några harar på Stora Karlsö, men det gick ju att importera.
Linnés ask. Han var tydligen på Stora Karlsö under mitten av 1700-talet och beskrev då denna ask. En ask växer tydligen under 300 år, lever under 300 år och dör under 300 år. Med ledning av Linnés beskrivning av asken har man kunnat sluta sig till att den är ca 600 år. En bra historia, men enligt Wikipedia är asken ”bara” 400 år gammal. Låter otroligt att det finns så gamla träd.

Här i solnedgångsljuset ser man tydligare att de faktiskt är bruna och inte svarta som jag har trott.
Inte min drömbostad…

Efter två nätter på Stora Karlsö slet vi oss och satte kurs mot Burgsvik på södra Gotland. Nåja, kurs och kurs, fortfarande kryss naturligtvis. Burgsvik kändes som en bra plats att återupptäcka Sudret, den sydligaste delen av Gotland och nog även den finaste delen av Gotland.

Liksom på Fårö blommade det vackert på Sudret. Vallmo och, ja vadå? Det ser inte ut som Blåeld, vilket man i förstone kunde tro.
Möjligen blommar vinromantiken lika mycket, men de här stockarna ser ut att ha haft det lite knapert. Huset i bakgrunden kunde ju mycket väl ha platsat på en vingård i Frankrike eller Italien, men det lär vara byggt enligt en gotländsk förlaga.
Uddar och bergstoppar, vad är det som utövar sådan dragningskraft? Hoburgen heter Gotlands sydligaste spets.

Hoburgsgubben har begåvats med röd näsa. Mer namnkunnig än sina släktingar på Fårö, men rätt oförtjänt tycker jag. Dessutom måste man stå i exakt rätt vinkel för att uppfatta liknelsen med en gubbe.
Där väl den här rauken mer imponerande? Isbjörn tyckte någon…

Längre söderut än så här kommer man inte på Gotland.

Man kan tycka att det inte är så långt mellan Gotland och Öland. Men, ska man från södra Gotland till södra Öland och dessutom runda Ölands södra udde och gå norrut för att hitta en hamn. Ja, då visade det sig att det blev etappens längsta distans, 94 M. Och denna gång inte beroende av att det var ett evigt kryssande. Istället för kryss blev det en dag med strulvindar. Svaga vindar och lite kryss avlöstes av stiltje eller friska vindar. Mest segling, men även en del motorgång när knott och flugor hittade oss i guppandet på havet. Ytterligare ett mysterium. Var finns alla dessa knott och flugor när det blåser? Vi är ju ändå långt ute till havs…

För ett par år sedan utökades segelgarderoben med en Code 0. Ett halvvindssegel för lite lättare vindar. Det kändes klockrent. Upp med det och så dog vinden. Lite senare på dagen började det kännas som en perfekt spinnakerbog. Men, orkar vi? Ibland när det är lite lugnare segling kan man liksom hamna nästan i dvala. Minsta ansträngning känns som ett jättehinder. Vinden ändrar sig säkert igen… Efter ett tag insåg vi dock att vinden var rätt stadig, så då fick spinnakern göra premiär för året och Per fick öva på en ny disciplin ombord.
I fjärran kan man skymta Långe Jan, fyren på Ölands södra udde. Jag har alltid haft svårt att skilja på Långe Jan och Långe Erik (kusinen på norra Öland). Inte längre. Malin lärde mig en kom ihåg-regel som jag nu för vidare: Jan har lika många bokstäver som syd och Erik har lika många bokstäver som nord. Listigt va?

Det blev en lång dag. Jag har noterat i loggboken att jag kastade loss 4:05 (Malin och Per fick sova) och att vi la till i Grönhögen 21:15.

Denna långa dag var även min födelsedag. Nog för att jag märkte att det lagades mat nere i ruffen, men att det stundade en trerätters måltid kunde jag inte ana: Svamptoast till förrätt, gotländsk entrecote med ombordlagad bearnaisesås (!) och så äppelpaj till efterrätt. Min mamma hade beordrat mig att ta mig ett stort och tungt jäkla paket. Under milda protester hade jag accepterat att det skulle få komma ombord. Så småningom började jag ana vad innehållet bestod av. Det dunsade ner i golvet några gånger och det började klirra om innehållet. En kartong fylld av ädla drycker. Som tur är hade inget gått sönder. Rödvinet var bland det godaste jag druckit.
Tack gullungar för den fina uppvaktningen!
Vi hade knappt varit i land och nyfiket tittade vi ut morgonen därpå för att förstå var vi var. Blev vi inte så mycket klokare av då allt var insvept i ett suggestivt dis.
Den rejäla hamnen var varken byggd för fiske eller fritidsbåtar, utan för utskeppning av betongelement. Ytong hade haft sin fabrik alldeles ovanför hamnen. Allt enligt den pratglade hamnkaptenen. Han hade en bakgrund som fraktskeppare och bl a varit till Klaipeda. Ett jävla skitställe, tyckte han. Jahaja. Dit ska ju jag också…
Grönhögen. Hur kan man döpa ett ställe till Grönhögen? Vem vill bo i en hög? Fast bor man så här idylliskt kanske man kan svälja det.
Nu gick Brompton-cykeln utan punka sönder, så jag fick lifta tillbaka till båten och ägna mig åt cykelmeck. Inget jag har någon större erfarenhet av, men efter någon timme kunde jag köra ikapp Malin och Per på deras hyrcyklar. På vägen mot Långe Jan passerar man denna imponerande mur. Den uppfördes på initiativ av Karl X Gustav, fast innan han blev kung, för att kunna stänga inne hjortarna för att garantera jaktlyckan. Tockna idéer.
Undrar vem Rosa här har stämt möte med?
Ett smalt näs leder ut till fyren. Bredvid sitter en man i sin bil och spanar på fåglar i sin kikare. Dagens höjdpunkt var tydligen småtärna.
Långe Jan söderifrån. I anslutning till fyren fanns resterna av en gammal hamn. Känns som om det måste har varit väldigt länge sedan den var i bruk, men förtöjningsringarna fanns kvar. Längre bort fanns en gammal handelshamn och resterna av ett kombinerat lager och kapell. Här fanns tydligen en viktig handelsplats på medeltiden. Enligt en man jag pratade med användes hamnen så sent som på sjuttiotalet av mindre fiskebåtar.
Kor och får betade fritt och obekymrat utan några stängsel mot vägen.
Ottenby kungsgård är rån början av 1800-talet, men området har haft kunglig uppmärksamhet sedan Gustav Vasas tid.
Glasspaus och sedan kaffe i båten för att ladda batterierna inför ytterligare en cykeltur. Nu österut tvärs över ön mot Eketorps borg med anor från järnåldern. Borgen är återuppbyggd och rekonstruerad så att man får en bra illustration av hur livet där kan ha tett sig. Tyvärr var det ingen aktivitet så man fick guida sig själv efter bästa förmåga.
Borgen var inte bara en försvarsanläggning, utan här levde hela familjer i skydd av murarna.
Något vi också kände att vi borde ticka av var alvarsmarken. En man jag pratade med vid Långe Jan, menade att man fick skämskudde om man inte hade sett Alvaret om man varit på södra Gotland. Vi var överens om att vi inte ville ha någon skämskudde med ombord. Korna i förgrunden såg väldigt misstänksamma (eller var de bara nyfikna) ut när jag ville dokumentera alvarsmarken i fonden. Jag har besökt alvarsmarker på både Gotland och i Estland och tycker väl inte att det är så mycket att bråka om, men visst, det öländska Alvaret är väl s a s originalet, så check på det nu. T o m Linné tyckte tydligen att alvarsmarkerna var karga och tråkiga, så vi kanske i alla fall inte behöver skämmas för vårt ointresse. Visste ni förresten att alvar är ett svenskt ord som används internationellt för denna typ av marker och precis som andra svenska ord som ombudsman och smorgasbord finns i den engelska ordlistan?
Nästa Ölands Eketorp! Så kanske det lät på den tiden det begav sig med järnväg på Öland. Trafiken lades ned 1961.
Nu var vi ju nästan framme vid Ölands ostkust, så några tramptag till och vi hamnade i den lilla gulliga byn Össby. En unik pärla enligt en av de sommarboende. Det unika var tydligen att byn hade vattenkontakt.

Tack södra Öland för nu. Ingen i besättningen hade varit där förut, så det var spännande att åka på upptäcktsfärder. Men, nja, vi kanske är bortskämda och det kanske är som att svära i kyrkan: Vi föredrar Gotland och Fårö. Färden går nu vidare mot Utklippan och som vanligt var det kryss. Vi loggade 47 M och seglingen tog sju timmar. Utklippan är ett märkligt ställe. Mitt ute i havet och så denna utsprängda hamn mitt på en av öarna, byggd runt 1940 som nödhamn för fiskare. Med dagens ögon ett något udda projekt, kan jag tycka. Men nu ligger den där som ett spännande resmål för oss seglare.

Även Utklippan är en fågelstation och det häckade mycket fågel där. Inte minst trutar. Vi tror att detta var en trutunge. Det fanns även sillgrisslor på ön som nu gick omkring lite friare än på Stora Karlsö där de satt inklämda på sina hyllor. Det var slående hur lika pingvinerna de blev med sin vaggande och upprätta gång.
Ännu en av dess underbara morgnar. Även inne i hamnen är vattnet kristallklart och det går inte att låta bli att dyka ner och vakna till.
Var inte Ejdern utrotningshotad? Vid Utklippan var det dock gott om dem. Fast denna mamma hade bara en unge i släptåg. Är det ett tecken? Om man till äventyrs inte skulle känna igen en Ejder myntade vi ännu en kom ihåg-regel: En fågel som låter som en gris.
Utklippan var något så ovanligt som en befäst fyr. Just den här kanonen kanske inte såg jätteimponerande ut.
Vi, d v s Malin, kom fram till att denna fina fågel var en Rödbena.
Innan vi hissade segel kröp vi nära sälkobbarna och ägnade oss åt sälspaning.
Hur nära törs vi köra? Kortet visade på mörkblått, d v s 0-3 m djupt.

 

Egentligen hade vi tänkt gå direkt från Utklippan till Simrishamn, men vi var nu rätt trötta på att kryssa, så vi valde att gå till Hanö. Då blev seglingen tydligen lite ointressant…
Sommaren 2007 seglade hela familjen från Skanör till Stockholm och då angjorde vi Hanö och jag mindes det som en mysig hamn och vacker ö och det stämde. Däremot hade jag förträngt att det nu nalkade sig midsommarafton och efter att under hela seglingen haft gott om plats i hamnarna fick vi plötsligen lägga oss utanpå varandra. Blå inledning på dagen förbyttes i grå avslutning.
Dovhjortar.
Men, inte var vi väl så farliga?
Liksom på Fårö finns det en engelsk kyrkogård på Hanö. Det är svårt att föreställa sig idag att både Fårösund och Hanö var baser för den engelska flottan under Napoleons krig mot Ryssland. England och Frankrike var allierade. De flesta drabbningarna skedde dock runt Krim, därav namnet Krimkriget.
Udden på norra Hanö heter Bönsäcken. De lärde lär tvista om bakgrunden till namnet. Udda namn på en udde.
Alla dessa fyrar. En hel värld som egentligen spelat ut sin roll. Men, visst skänker de en känsla av trygghet. Man är inte helt ensam ute i mörkret.
Lite kvällsstämning i Hanö hamn.
Hanö hamn beskrivs som skyddad för alla vindriktningar utom NV. Naturligtvis vred vinden till NV och med fyra båtar förtöjda utanpå varandra blev det mycket ryck och knyck. Jag väcktes vid fyra av detta och strax efter sex väckte jag min och grannbåtens besättning för att kasta loss. Innan dess höll jag på att få hjärtat i halsgropen. Det var flera som var tidigt uppe och en tysk skulle släppa ut sin landsman från kajen och var några decimeter från att sladda in i oss. Han missbedömde uppenbarligen kraften i vinden.
Enligt väderprognosen skulle vi få typ halvvind. Till en början blåste det lite väl mycket för Code 0, men jag förberedde i hamn med två försegel. Det var nog någon ny snilleblixt jag fick. Som sagt jag har inte använt seglet jättemycket och lär mig fortfarande. Efter en stunds segling rullade seglet ut av sig självt. Lite drama en stund, men snar var det inrullat igen. Det här var mitt sätt att förhindra en ny utrullning. Förmodligen inte by the book. Undrar vad segelmakaren skulle säga. Lite senare avtog den friska vinden något och vi rullade ut Code 0 och rullade in den lilla genuan.

Så var vi Simrishamn. Första etappmålet nått. Idag är det midsommarafton . Även midsommarafton började blå och slutade grå. Men, inte en droppe regn! Men, droppar av ädla drycker istället från mammas presentkartong. Glad midsommar!

Och där åkte besättningen hem Båt byttes mot Pågatåg. Tack för den här gången!
Publicerat

Prolog sommarseglingen 2021

Det här var seglingen som egentligen inte skulle ha ägt rum. Men så händer det saker. Livet. Jag bestämde mig för att sälja min lägenhet. När affären slutligen var i hamn, insåg jag att jag skulle kunna bli bostadslös. Så småningom bestämde jag mig för att köpa ett hus som inte fanns mer än på en ritning. Ungefär som när jag köpte lägenheten jag nu sålt. Det gick ju inte så bra. Men, nu… Inflyttning är planerad till c:a 1 december, så varför inte då bo i båten över sommaren? Och en båt, i alla fall om det är en segelbåt, är ju inte bara till för att bo i. Den ska seglas. Man får inte vara sämre än att man kan ändra sig.

En ny plan växte fram och jag ritade en färdplan. Med spänning började jag räkna på distanser och den tid som stod till förfogande och, lite till min förvåning, verkade tiden och distansen att matcha.

Den ursprungliga planen är något modifierad, men i stora drag kommer jag nog att segla som ovan.

Upptagning på Ramsmora marina.

Först måste dock båten få lite kärlek. Förrförra vintern lämnade jag båten i Bergen och efter att ha gjort höstservice på båten förra året upptäckte jag tecken på att det var två år sedan denna gjordes sist.

Inför sommaren 2020 ringde jag marinan i Bergen för att reda ut hur vi skulle hantera detta med pandemin. Då fick jag besked att båten redan var sjösatt. – Jaha, men jag skulle ju bottenmåla (och polera och vaxa, tänkte jag, utan att säga det)… – Det har vi redan gjort. – Jaha…

Innan vi lättade ankar i Bergen upptäckte vi att kölsvinet var översvämmat. En kran och ett duschmunstycke verkade ha fryst sönder, vilket åtgärdades innan avfärd. Båten låg på exakt samma plats som vi lämnade den. Tankarna började gnaga. Hade båten överhuvudtaget legat på land under vintern? Chefen på marinan försvann och vi kastade loss utan svar.

Efter att ha lämnat Bergen upptäckte vi dessutom att kranen till toatanken betedde sig konstigt. Måste kollas. Under sista etappen förra sommaren fastnade vi dessutom, med rodret, på en sten i Hävringes hamn. – Vi kanske får märka ut den där stenen… – Det brukar dock gå bra när det är högvatten. Jag var dock inte den förste de hade fått hjälpa loss. Jag nästan såg framför mig den lista de nogsamt uppdaterade med grundstötta båtar. Så här såg rodret ut:

Även toakranen var kass, så det var skönt att få den bytt. Mycket bottenfärg, polermedel och vax gick det åt. Och så lite lack till trädetaljerna. Sedan blev hon fin som nästan aldrig förr.

Dags för sjösättning

Förra vintern låg hon i sjön i Rindö hamn och där fick jag också en tillfällig plats innan avstampet för sommarens segling.

 

Publicerat

Funäsdalsfjällen 6-13 mars 2021

Med: Birgitta Eklund
6-13 mars 2021
Rutt med bil: Sundbyberg-Resarö-Hede-Fjällnäs-Ramundberget-Bruksvallarna-Fjällnäs-Hamra-Fjällnäs-Resarö-Sundbyberg

Hemma igen efter en vecka på rymmen med min träningskompis Birgitta. Birgitta blev glatt överraskad när jag utan tvekan sa ja till hennes förslag om en långhelg till Orsa Grönklitt. Men vintern tog slut söderöver, så för att hitta snö fick vi istället leta oss upp mot Härjedalen och en långhelg blev en vecka.

Renarna stod på rad. Helt obekymrade över glupska bilförares tankar om en saftig renstek.
Funäsdalen i sikte.
Om någon i bekantskapskretsen skulle bli sugen på att hyra en stuga i Fjällnäs kan jag varmt rekommendera denna.
Fräsch, välutrustad, …
… smakfullt inredd …
… och med en härlig utsikt över fjällvärlden.
Jag har under en tid tänkt tanken att jag borde rangera ut mina gamla längdåkningsskidor med utslitna fiskfjäll till något bättre. Just i år var kanske ingen höjdare tänkte jag efter alla rykten om hur slutsålt det var överallt. Men, hos Alewalds hade man gott om både skidor och pjäxor.
Spänd av förväntan. Äntligen dags att få prova de nya skidorna. Lite bekymrad blev jag dock. 😔 Var det verkligen ett lyft detta? – Birgitta, kan du kolla under skidorna. Har det fastnat snö tro? Rått och högljutt gapskratt. 🤣 – Du kanske skulle ta bort plasten! Hmm, sitter det plast under skidorna… 🤔 Nu blev det åka av. Vilket glid! 🙂
Jag visste ju att Birgitta var en friskus. Vi har träningscyklat och kört utegym tillsammans, och jag hade intrycket av att vi var hyfsat jämnstarka. På vägen upp: – Förresten, har jag berättat att jag kört tjejvasan några gånger? – Eh, nä… Gulp! Vad har jag gett mig in på?
Jaha, där försvann hon tänkte jag…
… medans jag flåsar på för att hinna ikapp. Senare visade det sig att en av hennes söner hade frågat om hon hade berättat för mig att hon var rätt bra på längdåkning. Av taktiska skäl hade hon underlåtit att berätta om sina erfarenheter på det området.
Men, vad gör det? Snön är vit, humöret gott och kroppen får sig en välbehövlig omgång.
Till min förvåning upptäckte jag att detta skidåkningsproffs förhöll sig synnerligen skeptisk till att kliva ur spåret och gräva fram en snösoffa för att njuta av fikat. Man kan ju sjunka ner i lössnön…
Tryggare att inmundiga mat och dryck i en riktig stol. Vi bodde inom promenadavstånd till Fjällnäs högfjällshotell. Det är verkligen en fjällvärldens pärla . Förutom god mat bjuds man på en underbar miljö. Som att förflyttas bakåt i tiden. Fast bjuds och bjuds, billigt är det inte…
Fjällnäs högfjällshotell ligger naturskönt vid sjön Malmagen. Sveriges äldsta fjällhotell påstås det.
1989 köpte jag och min f d fru en radhuslägenhet i Röda byn i Hamra, sista utposten innan man kommer till Fjällnäs. Då var Hamra ett rätt sömnigt ställe. Ganska snart revs det gamla hotellet och ersattes av lägenhetskomplex i någon slags alpinspirerad stil. Hotellet hade ersatts av ett värdshus och så småningom tillkom en pytteliten affär. Det var nog allt. Idag känner man knappt igen sig. Värdshuset har omringats av en ny sportaffär och ett stort hotell, affären är säkert tio gånger så stor och överallt nya hus, som dessa. Snyggt?
Från Fjällnäs kan man gå rätt brant uppför mot Malmagsvålen. Men, det är inte så långt och väl uppe begåvas man med underbara vyer och spår på gränsen mellan fjällbjörkskog och kalfjäll. Denna sista dag ville vi egentligen tura ut på kalfjället, men dagen innan hade det varit snöstorm och spåret var knappt synligt. Kanske bäst att hålla sig i spårad terräng. Tänkte vi först…
Birgitta spanar skeptiskt på min rekognosceringstur ut i lössnön för att hitta ett mysigt fikaställe.
Skam den som ger sig. Fikat smakar dubbelt så gott med solläge och fin utsikt.
Men, ska vi ge inte ge oss ut i alla fall? Det går ju alltid att vända tillbaka… Sagt och gjort. Efter nästan fullbordad åttakilometersslinga gav vi oss ut på fjället. Det blir som en drog, man vill bara längre och längre bort…
Det går upp, så går det ner…

 

En symbol för frihet.
Så småningom mötte vi vesslan och plötsligt kunde vi åka i preparerade spår.
Är det på riktigt detta? Man tror man har hamnat i paradiset och så plötsligt rycks man tillbaka till verkligheten. Det bullrar och luktar illa: snöskoteråkare som har bråttom upp på fjället. Tänk om man kunde skapa något som liknande skärgårdarnas hänsynsområden, områden fria från buller och avgaser, områden där man bara kunde få andas frisk luft och lyssna på naturens egna ljud.
Svalåtjärn. Äntligen lite sen lunch och en bänk att pusta på. Nu var frågan: Återvända samma väg tillbaka eller fortsätta via Andersborg och chansa på att hinna haffa en skidbuss nere i Tänndalen? Drogade av denna fantastiska dag, fanns det bara ett svar. Fortsätt!
Ibland är livet rättvist.
Andersborg. Här hittade vi en tidtabell för skidbussen. Nu blev det lite bråttom.

Att gå här uppe väckte många ljusa minnen till liv. Jag minns en gång vi gick från Andersborg och upp längs foten av Lill- och Stor-Skarven. Vi hade nyligen flyttat från Hudiksvall till Vasastan och sönerna hade fått vänja sig vid att åka tunnelbana. Vår äldste son måste ha varit runt tre år och jag hade honom i pulkan efter mig, vilken nu omvandlats till en tunnelbanevagn. – Nästa Odenplan basunerade han ut över fjällvidderna. Och då var det bara att stanna. Först efter det att dörrarna hade öppnats och han på nytt basunerat ut – Se upp för dörrarna, dörrarna stängs, fick jag ta ny sats. Det var bara att leka med. 🙂

Detta att skaffa barn var förenat med vissa villkor. – Du får välja mellan barn eller båt, deklarerade min fru. Hon kände sig inte bekväm med tanken på att segla med barn. Till min förvåning och glädje var det dock OK att släpa upp bebisar på kalfjället. Joakim var bara fem veckor gammal när han åkte fjällpulka för första gången och i mitt tycke känns en fjällpulka som ett mycket äventyrligare fordon än en segelbåt. Tala om att det blev uppståndelse när vi kom in i Malmbäcksstugan med en femveckors bebis som skulle ammas. Samme kille blir snart pappa. Ska bli spännande att följa vilka äventyr hans lilla dotter kommer att få komma ut på.

Tillbaka till nuet. Det var ju som sagt lite tight med tiden ner till skidbussen och i Andersborg fick vi rådet att snedda bort mot skogen för att sedan köra rakt nedåt mot ett spår som slutligen skulle ta oss ner till Tänndalens skidstadion. Plötsligt känner jag igen mig. Många år tidigare hade jag två killar i pulkan och var även då på väg neråt i denna skog. Att åka neråt i sig innebär ju att det går rätt fort och långt ifrån så kontrollerat som på ett par slalomskidor. Har man dessutom en pulka med två barn i som trycker på, går det, inte helt överraskande, ännu fortare nerför. Plötsligt ser jag hur spåret gör en nittiograderssväng och börjar bli rädd för att detta kommer att sluta illa. Istället för att braka in i en massa träd lyckas jag ta mig ut bredvid spåret och ut i lössnön där jag försvinner ner en meter eller så. Ungarna har inte alls uppfattat faran och jublar över vad de tror vara ett roligt upptåg: – En gång till!

Nu, cirka tjugofem år senare, händer samma sak, på samma plats, fast utan pulka. Spåret är väldigt diffust och det går fortare och fortare och plötsligt ligger jag begravd i lössnö. Men, där har jag ju inte tid att ligga. Vet inte hur jag bar mig åt för att komma upp, men med en tid att passa får man krafter och med tio minuters marginal hann vi fram till dagens sista skidbuss. Skönt att sjunka ner i ett bussäte efter ca 2 mil i skidspåren.

Facit: fyra dagars längdåkning, en dags utförsåkning (Birgitta höll sig dock i spåret) och en dag var vi inblåsta. En härlig vecka.

 

Publicerat

Höstsegling

Rutt: Rindö hamn-Träskö Storö-Finnhamn (vandrarhemsbryggan)-Rindö hamn
Datum:  7-8 november

Emedan andra nöjt rapporterar om att de äntligen fått upp båten och fått på presenningen, drar vi ut på en sen höstsegling. Båten har i huvudsak legat still sedan jag kom hem från Norge, vilket var mer än två månader sedan. Nu kände jag verkligen suget av att komma ut.

Dessutom har jag ägnat en del av tiden sedan dess åt att få revningen åtgärdad. Den har egentligen krånglat mer eller mindre sedan båten var ny och jag har flera gånger bett Rosättra att kika på vad som kunde vara fel. Den här gången lämnade jag in bommen till Benns.

Ni som har följt min segling har också läst om batteriproblem som fixades lite provisoriskt vid två tillfällen. Nu skulle det till en permanent lösning baserad på litiumbatterier. Inte så bara visade det sig, alla möjliga ifs and buts.

Bäst att prova både revning och elsystem innan säsongen var över.

Här syns en del av den nya elinstallationen. Förbrukningsbanken om tre stycken litiumbatterier på totalt 285 ampere, vilket tydligen kan jämföras med ca 570 ampere om det vore traditionella blybatterier. Här syns även en ny landströmsladdare anpassad för litium och en dc/dc-laddare som reglerar laddningen från generatorn av både förbruknings- (litium) och startbatteribanken (bly).
På lördagen var det mest blygrått, men bra med vind. Besättningen bestod av Elisabeth, Linnea och Joakim. Efter koll med besiktningsmannen att bastun fortfarande var öppen var siktet inställt på Träskö Storö. Men, vad vi snurrade runt och letade angöringsplats. Vi provade nog åtta olika ställen runt ön innan vi gav upp. Vinden snodde runt klipporna, förväntat vindvrid gjorde att det inte kändes bra eller så var det för grunt. Det fick bli Finnhamn istället, vilket visade sig bli perfekt.
Perfekt för att även här var bastun öppen, dessutom lättillgänglig och påslagen och varm lagom tills vi hade lagt till.
Här laddas det med en pilsner inför bad i både bastu och havet. Linnea är gravid så hon valde att stå över både alkohol och bastu. Det är ju närmast chockartat att kasta sig i vattnet i november, men vilket lyckorus efteråt. Dessutom försvann molnen och himlen lyste stjärnklar, extra effektfullt när man kommer en bit ut i skärgården där storstadens belysning inte stör.
Ingen sommarvärme direkt, men ändå tillräckligt lockande för att äta frukost i sittbrunnen.
Här vid vandrarhemsbryggan har jag fått ligga några gånger under högsäsong i samband med charterseglingar, men ingen större konkurrens om platserna nu.
Den enda segelbåten vi såg låg på svaj här i Paradisviken.
Inte en levande själ mötte vi…
På utvägen gick vi den traditionella leden ut via Grinda och söder om Svartsö-Ingmarsö. För att få lite variation gick vi norr om dessa öar på hemvägen och in i den smala passagen mellan Ljusterö och Örsö.
Vinden räckte bara bitvis till för segling. Men, vem klagar med det här vädret? Vi ville inte komma tillbaka för sent, så en del motorgång fick det bli. Seglen skulle ner nu, så det här blev sista seglingen för i år. Båten kommer dock att ligga kvar i vattnet, vilket blir en ny erfarenhet. En del nya utmaningar att fundera över, t ex täckning och konservering av motorn med båten i sjön.

Rev och nytt elsystem då? Vi började med att prova revet.  Precis samma fel som innan inlämningen till Benns. Suck! Till Benns fördel ska dock sägas att man beklagade att man inte fixat felet och att man erbjöd sig att komma till båten denna gång och att man dessutom hade en teori om vad felet bestod i. Ingen är ofelbar, det är hur man reder upp fel som skiljer agnarna från vetet. På ett visst varv menade man istället att ansvaret för de fel man inte lyckades laga låg hos mig och standardmässigt ville man dessutom ha betalt för att rätta till sina misstag. Elsystemet verkade i huvudsak fungera enligt plan. Några justeringar bör göras, så bra att vi fick tillfälle att komma ut en sista gång och prova.

 

Publicerat

Arkösund-Rindö

Rutt: Arkösund-Lunda-Hävringe-Ringsön (svajankring Gropvik/Gropviksholmen)-Västra Stendörren-Öja (Norrhamn)-Nynäshamn-Fjärdlång (Mörkviken)-Bullerö-Rindö hamn
Datum: 21-27 augusti
Gastar:  Annika Bäck, Birgitta Lundgren och Olle Mornell

I väntan på nya gastar i Arkösund kröp temperaturen neråt och mer lågtrycksbetonat väder väntade. På något sätt kändes det rätt, en markering av att sommaren närmade sig sitt slut och att jag snart skulle avsluta min sommarsegling för i år.

Det finns flera fina grosshandlarvillor i Arkösund.
Jag brukar utse någon i besättningen till skaffningsledare och denne hade gjort en beställning till butiken i Arkösund. Att vi beställde var nog tur för butiken skulle stänga för säsongen den sista augusti och hyllorna började gapa rätt tomma. Jag fick dock en chock när jag kom till affären för att hämta varorna och insåg vilken omfattning det var fråga om. På bilden syns första lasset (knappt hälften) som jag släpade ner. I butiken trodde man att vi var typ åtta personer ombord. Jag förbannade min ”förmåga” att ibland ta saker för givet, som naturligtvis inte alls alltid kan tas för givet. Kommunicera, kommunicera, kommunicera! Istället för vad vi brukar göra på Aquileja, bunkra för tre-fyra dagar hade man bunkrat för hela seglingen. Och 1 liter gräddfil, 1,7 kg Philadelphiaost m fl storköksförpackningar, kunde det verkligen stämma? Det löste sig dock, vi fick byta ut en del mot mindre förpackningar, vi fick plats med allt och vi behövde faktiskt inte slänga så mycket färskvaror. Slutet gott, allting gott.
Vi lämnade Arkösund samma dag som den nya besättningen mönstrat på. På vägen ut passerar vi det kännetecknande landmärket för inloppet till Arkösund, lotsutkiken på Arkö. Vi går inte så långt och tuffar för motor de fyra sjömilen till ön Lunda, fortfarande på sydsidan av Bråviken.
Det väntas regn under natten och supstugan kommer upp och mat och lite vin gör alla pigga och glada. Förutom skepparen syns här Olle, som även var med landvägen från Stockholm till Bergen och sedan körde hem min bil.
Den kvinnliga besättningen bestod av Birgitta till vänster och Annika till höger. Birgitta tyckte att våra sånger nådde bacchanaliska höjder.
Mitt i natten vaknade vi till ett rejält åskoväder och av att båten dunsade i efter det att vinden vridit. Snabbt upp med mina specialgjorda åskledare och ut med båten en bit från land. Ovädret försvann, åskledarna kunde tas ner och …
… vi kunde njuta av bad och en del sol innan vi kastade loss.
Efter besöket på Häradsskär fick jag blodad tand och fick lust att på nytt göra ett försök att besöka Hävringes gamla lots- och fyrplats. Det fanns inte så mycket information om hamnen att tillgå, men jag hade sett på Facebook att Anna varit där med sin skuta tidigare i sommar och på telefon berättade hon att det blåst 12 m/s när de lade till och att det bara var att lägga sig direkt till vänster när man kom innanför pirarmarna. Lätt som en plätt tänkte jag.
Det blåste inga 12 m/s när vi kom fram, men ändå en frisk vind från sydtriangeln med tillhörande strömt vatten som nog ville göra sitt bästa för att driva upp oss mot den norra pirarmen. Öppningen mellan pirarmarna kändes liten, så det vara bara att ge full gas när vi styrde in och bromsa upp, väl inne. Så långt, allt väl. Sedan skulle jag försöka vara lite listig och vända båten så att vi fick upp fören mot vindriktningen, så att vi inte skulle behöva få så mycket vågkluck in i akterskeppet. Vi hade en åsknatt bakom oss och det där vågklucket skulle kunna störa nattsömnen ytterligare en natt. Jag gjorde vad som såg ut som en elegant vändning i hamnbassängen, men det borde jag inte ha gjort.
Mellan oss och den andra segelbåten, mitt bland det som avses vara gästhamnsplatser, låg ett outmärkt grund. Där fastnade jag , inte med kölen, utan med rodret. Jag rös när jag hörde hur rodret skavde mot botten. Vi fick snabbt hjälp av några av öborna och kom till slut loss m h a storfallet som vi räckte till dem i en liten motorbåt. Du är inte den förste som hittat det där grundet. Dig var det ändå lätt att få loss. – I förra veckan fick vi hålla på en halvtimma. Vi får nog märka ut det där grundet. Jojo, det vore väl inte en dag för sent. Väl loss fick vi så ändå lägga oss med aktern mot vinden. Rodret? Jo, det verkar ha klarat sig rätt bra. Mitt cyklop har inte hittat tillbaka till båten efter det att jag var i Thailand i vintras. Jag fick låna ett modernt cyklop med en high tech-snorkel av en av öborna, men av det fick jag närmast panik. Jag är inte bra på fridykning, men kunde ända dyka ner några gånger och tyckte mig konstatera att rodret fortfarande höll ihop.
Liksom Häradsskär är även denna gästhamn egentligen för liten för Aquileja. Kajlängden räckt inte till, så båten fick förtöjas med bara aktern mot avsedd kaj och med stäven mot nästa kaj. Senare föreslog en av öborna att vi skulle förhala den andra segelbåten runt hörnet, vilket egentligen inte hörde till gästhamnen, så att vi kunde komma åt en pollare som den andra båten blockerade och därmed få ut båten från kajen. Till slut låg vi bra. Fast vågkluck och ännu en natt med störd sömn blev det.
Fast belöningen kom. Hävringe är väl värt ett besök och vi åt av de godaste björnbär jag kan minnas att jag någonsin ätit. Som natt och dag mot dem jag hade i min trädgård. De smakade ingenting.
Vi stötte ihop med två gubbar som tog en paus från att ha röjt på ön. – Jag är ju inte hemma nu, så ni stör ju inte om ni går upp till mitt hus. Skänk er själva en kontemplatorisk tanke! Tack för den inbjudan!
Så mycket bättre uppsikt mot farleden än så här kan man nog inte ha.

Hävringes främsta kännetecken är den gamla båken som byggdes 1750-52. Lyssnar på en bok nu som utspelar sig 1793. Förfärlig historia om livet på den tiden. Svårt att föreställa sig livet här ute då.
Jag får nog aldrig nog av alla dessa röda små stugor som möter en ute på öarna.
Typiskt lågtrycksväder. Ena stunden paradisiskt solsken, nästa stund ser det ut som om det är självaste hin håle som bestämmer vädret.
Besättningen är tålig och humöret är glatt.
Alla vill hjälpa till.
Vi kastar först ett sent lunchankare utanför Ringsön. Där finns en mängd skyddade flader och vikar. Vi passar på att sola och bada och simma in till land och tiden rinner iväg.
Till slut bestämmer vi oss för att nästan ligga kvar, vilket betyder en liten förflyttning bort till Västra Stendörren.
Nu förtöjda på land så att vi lätt kan ge oss iväg på en upptäcktsfärd.
Det är en knixig led precis utanför fladen där vi lagt till. Går man norrut och alltså följer farledens riktning, ska man först ha den gröna pricken om styrbord och därefter den röda om babord.
Kring Västra Stendörren är det ett naturreservat. Har man månne sina egna Corona-regler :-; – 1,5 m mellan varje person…
Trots de annalkande molnformationerna och tilltagande vind rakt in i sidan fick vi nu en lugn natt.
Vattentemperaturen sjönk nog ner mot 17°, men vad spelar det för roll med fyra baddjävlar ombord. Inte en seglingsdag utan ett dopp i havet!
Ska man få lite överblick behöver papperskorten komma fram. Eller vill man försäkra sig om att rorsman håller rätt kurs tro?
Mysigt förbi Sävösund.
Även i Sävösund fanns det lotsar. Det måste ha drällt av lotsar förr i tiden, alla med sin egen utkik som denna på Sävö.
Med frisk västlig vind blir det lätt lite oroligt i Norrhamn på Öja. Allra längst in har jag aldrig vågat gå med Aquileja, men här längs med betongkajen låg vi ju perfekt. Yngves polare på Sjöfartsverket var här och fixade till brädfodringen på kajen. En av dem tittade förvånat på eluttaget och undrade vad det för en konstig kontakt (vanlig CEE-kontakt). Han fick låna en adpter från Aquileja. Det slår mig att jag nu är tillbaka i Stockholms skärgård. Kl 09:55 den 6  juni 2018 lämnade vi Nynäshamn med siktet inställt på Simrishamn dit vi kom den 9/6 kl 05:00. Knappt tre dygn alltså. På uppvägen tog det 25 dygn att ta sig från Brantevik till Öja.
En mink (?) står för underhållningen en stund.
Besättningen var angelägen om att komma till Landsort och det visade sig att ingen av dem hade varit här tidigare.
Många refererar till hela ön som Landsort, men det är ju detta som är Landsort, byn i den södra änden av den långsmala ön Öja. Sedan kan man ju säga, till alla felsägares försvar, att de som döpt fyrarna inte gjort det lätt för oss. Fyrarna på norra Öja har döpts till Landsort N nedre och övre…

Västerhamn eller lotshamnen på Öja är sedan länge avlyst för fritidsbåtar.
Första gången jag var på Öja var 1977. Minns inte om vi då fick ligga i lotshamnen eller om vi blev utkörda. På ytterligare en bild ligger vi nämligen förtöjda direkt mot klippor på Öja. Måste ha varit väldigt lugnt då. Den nedre bilden ser ut som Norrhamn i vardande. Enligt uppgift användes sprängmassorna från bygget av Batteri Landsort till den yttre delen av Norrhamn och bygget av försvarsanläggningen stod klart samma år eller året efter vi var där. Om detta var vi nog lyckligen ovetande. Samtidigt sägs det att Norrhamn då var en militär hamn. Blir konfunderad och konsulterar Améen från 1984 och kan bara konstatera att hamnskissen som ska föreställa Norrhamn har få likheter med dagens hamn. Någon som vet bättre? Båten jag seglade på var träbåten som skymtar bakom motorbåten.
Under vår ciceron Jaaks ledning ska vi besöka Batteri Landsort. Det var ett bland sex batterier som skulle skydda oss från angrepp från Sovjetunionen. De övriga fanns på Söderarm och Holmögadd samt i Slite, Ystad och Trelleborg och alla uppfördes under perioden 1973 till 1983. Endast batteriet på Öja finns bevarat. De övriga demonterades efter försvarssbeslutet år 2000. De kallades gemensamt för ERSTA-batterier (ERSättning Tungt Artilleri) och när de byggdes var de ett av världens mest avancerade artillerisystem.
Hjärtat i systemet är en enorm kanon som på sin tid, kanske fortfarande, var världens mest avancerade kanon. Anläggnngen är sprängd fyra våningar ner i berget så det man ser på bilden är bara toppen av ett isberg. Inne i anläggningen skulle man klara sig från kärnvapenangrepp, radioaktivitet och kemiska stridsmedel och allt vilar på gummikuddar för att stå emot skakningar.
Jaak hade sin tydliga uppfattning om hur det var. Vi vann kriget, det kalla kriget. Det är väl svårt att säga emot honom. Batteri Landsort byggdes för en annan värld, samtidigt som jag helt ovetandes seglade alldeles inpå. Känns märkligt idag. Kartan visar på detta annorlunda Europa. Sovjetunionen finns inte längre och i Europa har det bildats nya, alternativt återuppstått, stater: Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Har jag glömt något land? Tjeckoslovakien är numera två länder, Jugoslavien har fallit sönder i sju länder och DDR har gått upp i BRD.
Enligt Jaak pågick byggnationen på Öja mellan 1973 och 1977. Kanonerna styrdes av detta manöverbord som ju rimligen måste ha varit en avancerad dator. Och detta 1973! T o m joystick hade man.
Skulle den historiska dokumentationen brinna upp lär det i alla fall inte vara svårt att fastställa vilket decennium den uppfördes. Färgsättningen var genomgående orangt och grönt.
Vilken modern telefon. Och när såg man en telefonkatalog senast?
Här nere skulle 25 man kunna leva i sex dagar utan kontakt med omvärlden. Sängarna är fortfarande bäddade. Bara att krypa ner.
Här laddas kanonen. Varje patron väger 47 kg och för att kunna flytta dem från hylla till laddbord har vagnen en luftkudde under sig.
Tänkvärt och lärorikt, men skönt att komma ut, se blå himmel och känna värme och konstatera att vi lever i en bättre värld nu.
Vi far vidare och lämnar Öja bakom oss.
Även om vi hade bunkrat rikligt vad gäller mat och alkoholhaltiga drycker så behövde vi fylla på färskvatten. Nynäshamns överdimensionerade gästhamn låg på vägen.
När vi gled vidare möttes vi av denna nya profil: den nyinvigda containerhamnen Stockholm-Norvik. Fast den ligger ju i Nynäshamn, inte i Stockholm…
På Mysingen blåser det alltid och vi siktar på att gå igenom i ett av de smala gatten mellan Utö och Ornö.
Mörkviken på Fjärdlång blir så småningom mörk.
Men, den ligger lika spegelblank på morgonen som kvällen innan.
Vi kryssar ut förbi grund och genom smala sund och kommer så småninom ut vid Boskapsön för att ta oss norrut på den naturliga leden upp mot Bullerö. En bit bort ser vi en båt med svarta segel som närmar sig. Det här duger inte. En febril aktivititet med att trimma segel utbryter. Ingen stor skillnad, de svarta seglen tar på oss. Norr om Biskopsön kan vi falla av så att vi kan rulla ut Code 0 och ja, nu ökar avståndet. Men, sedan vrider vinden och vi får gå tillbaka till den lilla genuan och de svarta seglen kommer ikapp och seglar om. Och vem är det som seglar om oss om inte Ann med Venny som gast. Snyggt seglat! Ser inte Ann väldigt nöjd ut?
Jag höll på att skriva Bullerbyn, men Bulleröbyn är det ju. Tomt och tyst.
1908 köptes Bulleröarkipelagen av Bruno Liljefors och på Bullerö uppförde han en jaktstuga och ateljé. Här samlades dåtidens kändisar såsom Anders Zorn, Albert Engström och flygbaronen Calle Cederström. 1923 köptes Bullerö av Torsten Kreuger och han bjuder in celebriteter som Zarah Leander och, sägs det, de amerikanska stumfilmsstjärnorna Charlie Chaplin, Mary Pickford och Douglas Fairbanks. Vilket projekt för dem att ta sig till Bullerö.
Lätt att hitta rätt.
Godnatt från Bullerö.
Rindö hamn. Här ska Aquileja bo nu, ett tag i alla fall. Ett symboliskt regn faller som för att tala om att nu är det slut.
Men, vad betyder ett regn? Vi går på krogen och tjejerna bjuder på champagne. Det var gulligt. Tack än en gång! Dagen därpå skiner solen igen.

Avslutningsvis vill jag citera Olle:

”- Vackrast: Stendörren
– Mest genuint: Hävringe
– Mest allmänbildande: Öja – Landsort
– Bäst bad: Ringön
– Mest kulturellt: Bullerö
– Bästa krogen: Rindö
– Billigast el: Nynäshamn
– Bästa underhållningen: Sången!”

Det är ju långt ifrån någon jorden runt-segling jag har varit ute på, men nästan tre månader per sommar de senaste tre åren har ändå inneburit mycket segling, många intryck och möten som gjort avtryck. Det är som att komma hem från en långresa. Plötsligt är man hemma utan att ha fått möjligheten att vänja sig vid tanken. Tar några dagar att landa mentalt. Vart, hur långt eller hur länge jag ska segla framöver har jag ingen aning om. Hoppas det växer fram en ny lust att kasta loss. Tack för att du velat läsa och tack min härliga besättning på denna avslutande etapp! En tacksam tanke över gernerositet skänks också till de vänner och släktingar som tagit emot inte bara mig, utan även mina besättningar.

Publicerat

Oskarshamn-Arkösund

Rutt: Oskarshamn-Kiddeholmen-Lilla Vippholmen-Konvaljeholmen-Loftahammar-Häfsö (SXK-boj)-Häradsskär-Ommerholmen/Långa Missjö (svaj)-Arkösund
Datum: 13-18 augusti
Gast: Agneta Dieden

Bättre än så här kan det nog inte bli. Om man väger samman vindar, sol och temperaturer måste det här vara sommarens hittills bästa etapp. Flera gånger fick jag nypa mig i armen eller bara försöka ta in att det här är faktiskt på riktigt. Jag vill tro att man lever lite längre efter sådana här upplevelser.

Jag har alltid haft svårt att lära mig ordningsföljden på skärgårdarna mellan Oskarshamn och Arkösund. Tänk om jag skulle försöka få lite ordning på begreppen. Det visade sig vara mer komplicerat än jag trodde.

På Wikipedia får jag lära mig att det även finns något som heter Oskarshamns skärgård som omfattar bl a Ekö skärgård som tycks vara den första vi seglar förbi när vi lämnar Oskarshamn. Sedan följer Figeholms skärgård och först därefter Misterhults skärgård. Jag som trodde Misterhults skärgård var namnet på hela klabbet, men Msterhults skärgård är tydligen begränsad till öar såsom Vinö, Älö, Äspö och Strupö. Jag har flera gånger fascinerats och förvånats över att denna del av ostkusten är så obebyggd och öde. Wikipedia kastar ljus även över detta. Redan på 1920-talet utfärdade Länsstyrelsen ett generellt byggnadsförbud här. Se där!

Sedan kommer vi till Tjusts skärgård som i huvudsak är liktydigt med öarna i Västerviks kommun, men även socknen Östra Ed i Valdersmarsviks kommun. Valdemarsvik ligger ju i huvudsak i Östergötland, men en snutt ligger alltså i Småland. Jojo, hur tänkte man där när kommunreformen genomfördes?

Gryts skärgård är den sydligaste av Östergötlands skärgårdar med öar såsom Ämtö, Gräsmarö, Harstena, Fångö, Häradsskär och  Ekön. Längre upp finner vi Sankt Anna skärgård med öarna Yxnö samt Södra och Norra Finnö. Arkösund,  där jag ligger nu, trodde jag var slutet eller början på Sankt Anna skärgård, men icke! Skärgården här har inget namn alls. Inget officiellt namn i alla fall. Vilket öde. Folk får tydligen kalla området lite vad de vill, t ex Bråviksmynningen eller Arkösunds skärgård. Eller Jonsbergs skärgård! Vem hade hört talas om det? Och bara för att komplicera det hela ännu mer förekommer tydligen även begreppet Rönö skärgård, vilket då skulle syfta på norra delen av Sankt Anna skärgård och södra delen av Arkösunds skärgård. Fast det senare namnet fanns ju egentligen inte. Ja, ja. Nog om det.

Tillbaka till Oskarshamn.

Nu hade jag legat i Oskarshamn länge nog och när Agneta mönstrat på och bunkringen var klar kastade vi loss direkt. För motor tog vi oss ut till Kiddeholmen, 45 minuter utanför stan. Inseglinsprickarna stod så tätt att vi nästan undrade om vi skulle slinka igenom.
Förra året skaffade jag ett nytt segel, ett Code 0 som skulle vara ett bra komplement till en liten genua eller självslående fock samt spinnakern. Många gånger har jag undrat över hur smart detta var. På Västkusten och i Norge har det nästan alltid varit antingen kryss eller medvind. Nu äntligen fick vi lite halvvindar och under flera dagar kunde vi njuta av den extra skjuts som Code 0:n gav.
Öde och nära. Ibland blir farleden så trång och knycker av så kraftigt att man undrar om akterskeppet ska daska i någon av prickarna när man lägger om kursen.
Lilla Vippholmen ligger i ett område med flader och skyddade vikar. Inseglingen från farleden sker söder om Älö och vi är nu nästan i höjd med Blankaholm.
Ja, vad ska man säga?
Ny dag och nytt sökande efter natthamn. Titta, det ligger en säl på kobben där. Eller? Påminner mig om när jag en kall vinterdag i mitten av åttiotalet observerade en älg på ett grund i Edsviken. – Men shit, den måste ha fastnat där. Isen kanske inte bär. Ska vi ringa brandkåren eller vad gör vi? Men, den stod väldigt stilla. Hmm, är det verkligen en älg? Det vara bara fejk. Precis som denna säl. Fejk verkade också den föreslagna naturhamnen vara som gjorde att vi letade oss in mot Kalvö Lindö utanför Loftahammar. Oskyddat och grundfyllt. Usch, ut härifrån igen. Hur tänkte de här, författarna till Landsort-Skanör…
Betydligt trevligare vid Konvaljeholmen på andra sidan leden in mot Loftahammar.
Återigen, bara att le och nypa sig i armen.
Kan man inte flytta på berget för att få sol, får man flytta på frukosten.
Vi var nu nära Loftahammar och värmen hade gjort att vårt dricksvatten började ta slut, så bäst att fylla på. Nära Loftahammar ligger Källvik, en gammal brunnsort och under ett antal år även Povel Ramels sommarviste. Min gast tyckte nog att jag var lite nördig när jag föreslog en arkeologisk upptäcktsfärd i Povel Ramelsk anda. Men, cykelturen gick i alla fall genom ett vackert landskap.
Vart tar vi vägen nu då?
Ett äldre par visade stor förståelse för min böjelse och gav oss nödvändiga väganvisningar. De berättade också att den sist överlevande som medverkade i Povels första revy Sommarfräknar, avled förra året. Povel vara bara 17 när revyn uppfördes här i Källvik. Så här fint bodde dock inte Povel.
Detta var det hus familjen Ramel hyrde ett antal somrar. Målat i en förskräcklig grisskär färg, vilket det starka solljuset dock gjorde sitt bästa för att dölja. Källvik var även förebilden för Povels mästerverk Sorglösa brunn. Mästerverk kan uppenbarligen ifrågasättas, min gast var helt oförstående till denna form av humor.
Sannolikt det minsta museum jag besökt. Konkurrerar med Hasse och Tage-muséet i Tomelilla som jag minns som något större.
Inga problem att förstå att folk med möjligheter sökte sig till denna vackra trakt. Under brunnsortens glansdagar gick det till och med ångbåtar till bl a Stockholm. Tack Agneta för att du hade tålamod med mitt nörderi.
Skönt att få komma ut på böljan igen, trots kryss ut på fjärden från Loftahammar.
Det är inte ofta man står och njuter av värmen på kryssen. Det här är bättre än Medelhavet…
Här på Stora Grindö la vi till och köpte fisk för några år sedan. Vi var frestade att gå in och handla, men klockan började bli lite mycket.
I Stockholms skärgård har de olika små arkipelagerna ofta egna namn. Det saknade vi här. Istället får man referera till fladerna mellan ditt och datt. En sådan akipelag är den innanför Sundsholmen mot Häfsö till. Med en känsla av andakt glider vi in för bara storen mellan öarna. Här och var ligger det någon båt förtöjd.
Känns bra att inte störa kvällsfriden med att gå för motor.
Längst in mot Häfsö hittade vi en ledig SXK-boj.
Men, vad nu!? Detta hade ingen av väderprognoserna haft koll på. Morgondimman lättade dock efter ett par timmar.
Sundsholmen
Ska vi försöka lägga till på Häradsskär? Agneta visste nog knappt vad det var jag föreslog och frågan är om jag ens själv hade koll. Blandade jag möjligen ihop det med något tidigare försök och lusten att gå tlll Hävringes fyrplats? Vi satte i alla fall kurs på Häradsskär och här ligger vi nu. Mannen som uppträdde som en slags hamnkapten ropade till oss och frågade om vi verkligen flöt. Jag kunde konstatera att han hade fog för sin fråga. Inte flöt vi inte. Vi nådde inte ens fram till kajen. Först hade vi nämligen försökt lägga oss innanför motorseglaren. Där var det grunt. Det såg för övrigt grunt ut överallt. Istället uppmanades vi att lägga oss utanpå motorseglaren och flytta dennes nos inåt. Kändes nästan som om vi nu blockerade hamninloppet, men det gick bra. Inget ställe jag skulle rekommendera om det blåser på.
Inseglingen gick över en 3-6 meterskurva och var full av undervattensstenar. På sjökortet fanns några enslinjer som bytte riktning och korsade varandra. Fattade inte ett smack. Istället såg jag ut över verkligheten och fann denna enslinje. Bra! Men, rätt snart kändes det obra! Det var något lurt med den där enslinjen. Bäst att hålla sig borta från sjökortets undervattensstenar om babord och istället toucha 0-3 meterskurvan om styrbord och så hålla koll på ekolodet. Efter det att vi lagt till fick jag en förklaring av hamnkaptenen. – Det där är en gammal enslinje och man ska inte följa den, utan gå syd om den. Så var det med det.
Men, vad kul! Så var vi då här. En äkta och vacker Heidenstamare. Fyrens namn till trots ligger den inte på Häradsskär, utan på intilliggande Stångskär. En liten bro förbinder Häradsskär med Stångskär.
Så långt ut att solen nästan går ner i havet.
För några år sedan seglade jag med Anna på hennes skuta och när vi la till i Velamsund fick jag lära mig att getter är keliga djur. T o m så keliga att när jag ville fördela gracerna på flera getter, den förfördelade geten satte klövarna på min rygg i en tydlig uppmaning: -Kela mera med mig! Och jag som fram till dess alltid sett stora bocken Bruse framför mig och nogsamt hållt mig på avstånd. Till min besvikelse verkade getterna här först rätt ointresserade av någon form av närhet. Men, när vi plockade fram snacksen vart det annat ljud i skällan.
Fint med den blommande ljungen som lyser upp.
På sjön förvandlas den enklaste måltid till en gourmetmiddag.
Tre båtar och gästhamnen var i princip fullbelagd. Egentligen var min båt nog för stor för den här hamnen.

Algerna kom och gick och var det fullt av alger vid båten kunde man alltid hitta någon klippa där de blåst iväg.
Det var så varmt att vi kastade ett lunch- och badankare och äntligen fick jag användning av bogankaret och den nyinstallerade manöverenheten. Här ligger vi fint mellan Lilla Missjö och Ommerholmen.
På väg mot denna etapps slutmål, Arkösund.
Grundet heter Kejsaren och Kejsaren måste naturligtvis ha en krona.
Avmöntrande gast och påmönstrande gastar fick nöja sig med att åka buss från respektive till Arkösund. Hade vi seglat innan järnvägen lades ned 1960 hade de fått åka rälsbuss till eller från Norrköping.
Man får en känsla av Arkösund som lite av ett Norrköpings Saltsjöbaden.
Norrköpingsseglarna har ett magnifikt klubbhus i det tidigare sommarhuset.

 

Publicerat

Karlskrona-Oskarshamn

Rutt: Karlskrona-Kristianopel-Ekenäs-Kalmar-Oknö (Lakhamn)-Oskarshamn
Datum: 6-10 augusti
Gast: Lena Lindeberg

Sväng höger! Sväng vänster! Gör en u-sväng! Plötsligen var jag på väg ut på en motortrafikled. Det stod t o m cykling förbjuden på en skylt. Trodde Google Maps att jag var en bil? Snabb koll. Nä, jag var ute och cyklade – i dubbel bemärkelse. Hade jag eller var det Google Maps som fått solsting? Till slut startade jag om appen och det hela redde så småningom ut sig. Jag var ute i Karlskronas norra förorter och försökte hitta fram till en Rusta-butik. Vad känns mer naturligt en vacker sommardag som denna? Det hela har sin förklaring i att vi inte begåvats med en standard för anslutning av gasolflaskor och att jag ville byta in en flaska inhandlad i om det nu var i Danmark eller i Norge. Isället för att byta in flaskor sägs det att man även ska kunna fylla flaskor och det var i sökandet efter en sådan inrättning jag fick träff på Rusta: ”Gasolfyllning” deklarerar man stolt. Hmm, kan det verkligen stämma? Kundtjänst: – Nja, alltså vi fyller inte, vi byter in din flaska. – OK, men kan ni ta emot en flaska inhandlad i Danmark eller Norge? – Javisst! Känner mig inte helt övertygad och hon dubbelkollar. – Så länge det är en PC5:a är det inget problem. Känner mig fortfarande inte helt övertygad, men trampar iväg med hennes namn som borgen. Killen som tar emot flaskan tittar knappt på den eller så tycker han det är den naturligaste sak i världen att folk kommer dragandes med flaskor med osvenska fattningar. Och jag, jag gör som en styrman ska göra, håller kursen, farten och käften och ställer inga onödiga frågor. Mission completed, men jag vet fortfarande inte om Rusta egentligen tar emot annat än flaskor med svenska fattningar.
Efter några timmar i vad som bör vara Kalskronas minst charmiga områden blir det tid för lite sightseeing i stadens centrala delar. Jag har visserligen varit i stan ett antal gånger, men vädret var härligt och folklivet rikligt och glatt.
Som jag hävdat tidigare, alla städer har nå’t och Karlskrona har rätt mycket av den varan. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag får för känsla av alla intryck som förmedlas. Man skulle kunna uttrycka det som att Karlskrona är fotovinklarnas stad. Tittar jag ditåt är det antingen jättegulligt, ett antal gamla pampiga hus eller en strålande utsikt. Vänder jag mig 90°, kan det se jättetrist ut. Nya, ibland direkt fula hus, som infogats på ett okänsligt sätt. Väldigt splittrat och inga riktigt homogena miljöer. Att örlogsstaden Karlskrona ändå utsetts till ett världsarv har tydligen mycket att göra med att stadsplanen är oförändrad sedan stadens tillkomst.
Men läget, med alla öar och vattnet är ju fantastiskt.
Jag skrev i förra inlägget att jag var så upptagen med att navigera, jippa och att försöka ge plats för en bilfärja, att kameran lämnades orörd vid inseglingen. Här kommer i alla fall en bild som illustrerar det jag skrev om – att man kunde få en illusion av att Sverige fortfarande har ett fungerande försvar.
Och fattiggubben Rosenbom står kvar där han stått utanför Amiralitetskyrkan sedan åtminsone 1793. Min första bekantskap med Rosenbom var via Nils Holgerssons underbara resa.
Kungsbron och bastion Aurora.
2007 var jag i Karlskrona med hela familjen och på Aquileja. Då var vi även runt på Marinmuseum, men det var så länge sedan att jag skulle behöva göra ett nytt besök. Man kan tydligen även följa med på guidade turer inne på marinens område. Det hade varit spännande. Stan ligger kvar. Jag får komma tillbaka.
Så hade Lena kommit tillbaka ombord. Hon var på väg från sin mamma i Helsingborg till åtaganden i Stockholm, men hann med några dagar på Aquileja på vägen hem. Lena har varit mycket på sjön, men inte seglat förut och blev uppenbarligen förtjust i detta sätt att vara på vattnet, när vi seglade tidigare i somras i Bohuslän och Göteborgs skärgård.
Ny dag med vackert väder och svaga vindar. Vi har kastat loss och passerar Stumholmen, ännu för motor.
De här fartygen ska tydligen inte synas på radarn, men på bild fastnar de.
Befästningstornet heter Godnatt och var en del av Karlskronas inre försvarslinje. Namnet gjorde mig nyfiken och satte igång fantasin. Till min besvikelse hittade jag bara den lite trista förklaringen att skäret som befästningstornet uppfördes på helt enkelt hette Godnatt. Sedan kan man ju naturligtvis fråga sig varför skäret heter Godnatt. Någon som brakade på grund här?
Efter viss beslutsvånda skippade vi Utklippan och gick direkt mot Kalmarsund. Vindarna var och skulle förbli svaga och logistiken med gastbyten gjorde att jag ville komma framåt.
Sjön suger och det behövs alltid lite godis ombord. Även de mest förhärdade sockerabsolutisterna brukar falla hädan. Ahlgrens bilar kan man vända upp och ner och vips blir det en segelbåt med köl. I alla fall den salta varianten borde döpas om till Ahlgrens båtar.
Det hann bli kväll innan vi efter knappt nio timmar på sjön (34 sjömil) lade till i Kristianopel. Sista biten fick vi till slut ge upp och starta motorn. Man skulle kunna tro att vi nu, på väg in i Kalmarsund kommit in i Småland. Men, icke! Vi är fortfarande i Blekinge.
Så olika färger det blir i mot- och medljus…
Det är nog fjärde gången jag besöker Kristianopel och det är inte av en slump. Det är ett väldigt mysigt, litet samhälle. Planen var att gå vidare direkt på morgonen, så det fick bli en kvällspromenad på byn.
På initiativ av Kristian IV (1618), uppfördes denna kyrka efter det att vår svenske kung Gustav II Adolf bränt ner och förstört allt i Kristianopel.
Jag vaknade med en känsla av att jag vaknat i en kloak. Min första tanke var rutten tång. Vände mig om och försökte somna om. Gick till slut upp och ut för att fösöka identifiera vad det var som luktade så illa. Det var inte ute, det var härifrån stanken kom. De två kvarvarande AGM-batterier som fick godkänt av elektrikern i Norge och som fortfarande var inkopplade hade börjat koka och det luktade inte av rutten tång, utan av ruttna ägg. Det var fuktigt, det ångade och de två batterierna längst ned till vänster i bild var heta och bågnade rejält. Av med både laddning och förbrukning. Kristianopel är visserligen jättemysigt, men det är också en avkrok och inte ett ställe man vill få båtproblem på. Och absolut inte en lördag.
Som tur var har jag numera både en vattenkokare och induktionshäll ombord, så frukosten fixade vi ändå. Gasolspisen vågade vi inte tända på. Lena kände av huvudvärk och retningar i halsen och vi läser om att de svavelväten som genereras är giftiga. Vi ringer Vårdguiden som hänvisar vidare till Giftinformationscentralen som ger lugnande besked. När jag frågar vidare om gaserna är lättantändliga blir jag hänvisade till Räddningsjänsten. Räddningstänsten!? Dem har jag ju jobbat med nu ett tag. Jag ringer Krister och får även här lugnande besked. Det som är extrem lättandtändligt är tydligen vätgasen, men den är flyktig och försvinner snabbt. Batterierna ska bara svalna lite så kan vi koppla loss och lyfta ur dem. Tack Krister för att jag fick störa dig mitt i semestern!

Men nu är goda råd dyra. Hur kommer vi vidare? Startbatteriet är i o f s intakt och det går naturligtvis att segla på gammeldags vis med papperskort och kompass. Men, inte ens död räkning funkar utan logg. Och vad vill jag göra? Planen var ju att överleva resten av säsongen med förbrukningsbanken om två AGM-batterier och det nya startbatteriet jag köpte i Norge för att sedan överväga intallation av litium-batterier. Jag ringer runt. Nya AGM kan jag i stort sett glömma. Fanns bara på Biltema, men där visste man inte vad som eventuellt skilde AGM för båt respetive bil. Och så Biltema, vad var det egentligen för batterier? Förmodligen ingen skillnad melan båt- och bilbatterier och förmodligen samma batterier som de med ”finare” etiketter, men fortfarande dyra batterier, så att chansa kändes inte helt bra. Till slut fick jag fatt i två marinbatterier i en båttillbehörsbutik i Karlskrona. De hade rätt mått och skulle ha marinpoler. De hade öppet till kl 14 och klockan närmade sig 11. Skulle jag ta en taxi? Jag chansar och går runt och frågar om någon har en bil att låna ut. Lite fräckt kanske, men frågar man inte får man ju som bekant inga svar. Detta ledde istället till att jag på telefon kom i kontakt med Thomas Dahl som bl a driver campingen och gästhamnen i Kristianopel. – Jag ska precis ge mig iväg till Karlskrona, så jag plockar upp dina batterier. Inga problem!  Betalningen fixar vi sedan. Jag bara gapar. Finns det sådana människor? Så enkelt allt blev plötsligt.

Lättnad vänds till förtvivlan när batterierna några timmar senare står på kajen. Batterierna hade vanliga bilpoler. Dem får jag ju inte dit. Klockan var nu nära två och det var som sagt lördag. Båttillbehörsaffären som sålt batterierna hade inga kopplingar. – Ring marinan i Sandhamn! Sandhamn finns i Blekinge också. – Ni kan ta min bil, säger den snälle Thomas. Sandhamns marina: – Jag har precis åkt iväg, men OK jag kan vända om och vänta en stund på er. Vi fick vad vi behövde och på vägen tillbaka diskuterade vi hur vi skulle kunna gottgöra Thomas för allt besvär, ha lånat ut bilen och för den tillit och hjälpsamhet han visat. – Jag vill inte ha någonting! Nästa gång är det jag som råkar illa ut och då hoppas jag att jag får hjälp. Det var rörande med denna generositet. Sådana som du Thomas ger hopp om mänskligheten och jag ska försöka påminna mig själv om dina ord när jag möter människor i en sits liknande den vi befann oss i.

Det är klart jag undrade över varför batterierna börjat koka. En tanke som slog mig, hade jag glömt bort att ställa om förbrukningsbankens storlek på batterikontrollinstrumentet efter det att tre batterier kopplats bort i Norge? Var förklaringen till att batterierna kokat att jag tryckt i för mycket ström? Nä, det var inte orsaken. Eller var det fel på laddaren, så att de ändå hade fått för mycket laddning? När jag nu bytt från AGM till ”vanliga” batterier hade jag också för mig att detta borde ställas in. Men, kunde inte hitta någon sådan inställning i vare sig manualen till eller i menyerna på batterikontrollinstrumentet. Jag får ringa Mastervolt på måndag. Men, laddar jag nu på med för mycket ström så att de nya batterierna hinner börja koka? Alltid något som ligger där och pyr uppe på hjärnkontoret….

Även om det hade hunnit bli sen eftermiddag när jag fick batterierna på plats, så kände jag bara att jag ville komma vidare. Lämna problemen bakom mig på något sätt. Vid halviotiden la vi till i Ekenäs. Så mycket segling blev det inte, men vad gör det när man kommer till denna ytterst behagliga plats. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man trivs på ett visst ställe. Människorna, miljön, fridfullheten… Vi blev i alla fall väldigt vänligt välkomnade av bl a självaste ordföranden i båtklubben. Seglade Linjett 40 han också, bara det. Båtklubben var tydligen lite av samhällets sociala nav med betydligt fler medlemmar än båtägare.
Byn var tydligen känd för sina fina grinder och gamla hus. Visst det var mysigt, fast kommer man precis från Kristianopel kanske inte bebyggelsen levde upp riktigt till den ribba man satte upp efter att ha läst hamnbokens beskrivning av orten.
På väg igen och här i södra Kalmarsund stötte vi på alger för första gången under min segling. Blä! Sedan Blekinge har även insekter som flugor, myggor, knott gjort sig påminda om sin existens. Nästan glömt bort att de fanns. Det känns liksom lite fräschare på Västkusten, brännmaneterna till trots.
Till en början kämpade vi tappert med att fösöka segla. Min smärtgräns för att dra på motorn liggger i normalfallet på rätt låga 2 knop. Här glider vi fram i 1,28 knop.
Men, det är skönt att sola. Bad kändes inte så lockande med tanke på algerna.
Vi gick in i Kalmar för att tanka och äta lunch. Tanka var lika billigt som i Norge. – Man ska ju egentligen ha ett registrerat företag för att tanka den lågbeskattade dieseln för 12,90 kr/liter… Vi lät utsagan bli hängande i luten och valde tacksamt den billigare sorten. När de där åskmolnen började torna upp sig gav vi oss snabbt iväg.
Nästa övernatninghamn blev på Oknö. Hamnen fick mig inte ens att ta upp kameran, men inseglingen var fin.
Dagen därpå blev det åka av och tur var väl det för Lena hade en buss i Oskarshamn att passa. Om jag minns rätt hade SMHI spått 3 m/s och det blev över nio. Bilden är från Dämmans fyr och i bakgrunden skymtas Påskallavik. Just detta område mellan Oskarshamn-Påskallavik-Byxelkrok är ett område jag förknippar med dåligt väder. Vid tre av fem seglingar här har det varit busväder.
Som framgår av det f d stationshuset är vi nu i Oskarshamn. Några persontåg går det dock inte längre från Okarshamn. Tågtrafiken lades ned för andra gången (tror jag) under 2019. Är Oskarshamn en stad på deken?
Alla städer har nå’t, har jag skrivt några gånger nu. I Oskarshamn känns det där nå’t, lite mer svårfunnet. Men, här kanske?
Barbro (se nedan) och andra stolta Oskarshamnsbor må ursäkta, men kanske är det bästa med Oskarshamn, färjan till Gotland? Eller varför inte Öland? Ölandsfärjan på väg in ser ju ut som en liten mygga i jämförelse, men vad kul att man fortfarande kan åka gammeldags bilfärja till Öland.
Godmorgon! Endast tup…, endast måsen, är vaken. Och fotografen. I bakgrunden Oskarshamnsvarvet där min morfar inledde sin karriär som skeppsbyggare. Idag enbart ett reparationsvarv.
Vad gör man i Oskarshamn i väntan på ny gast? Man kan förnya klädförrådet, man kan klippa sig (blev kortare, vilket ju är syftet, men på ett annat sätt än vad jag är van vid) och man kan ägna sig åt båtmeck. Den första uppgiften på båtmeck-listan var att hitta en sådan här liten pryl (kraftigt uppförstorad, i verkligheten kanske en centimeter lång). Mastervolt hade dirigerat mig till laddaren i stället för batterikontrollinstrumentet. Det var den som skulle ställas om för de nya batterierna. Det var inte en dipswitch som skulle byta läge, utan en sådan är ”jumper” som skulle bygla två stift om man hade vanliga vätskebatterier. Den som satt där från tidernas begynnelse hade väl varvet plockat bort när de installerade AGM-batterierna i samband med att båten skulle levereras. Fanns alltså inte att uppbringa. Inte heller Mastervolt hade reservdelar till så gamla prylar. Och jag som tycker båten fortfarane är rätt ny. Men, hade jag tur kunde jag kanske hitta något liknande hos en datorfirma. Jumpers användes tydligen på gamla s k IDE-hårddiskar. Suck. Hur bra är oddsen för att hitta något sådant i lilla Oskarshamn? Jo minsann! Napp på första försöket. Man hade EN kvar. Den fick jag gratis. Tackar! Den såg inte likadan ut, men den verkade passa och förhoppningsvis fyller den sin funktion. Hade då batterivätska redan hunnit dunsta? Såg inte så ut.
Jag blir lika nöjd varje gång jag kan stryka något på att göra-listan. Och nästan varje gång tänker jag tanken varför jag inte gjort detta för länge sedan. Förra året bytte jag ankarspel, men manöverenheten i fören fungerade fortfarande även om manteln till sladden var lite anfrätt. Så, den fick fortsatt förtroende. I år gav även den upp och jag beställde en ny med leverans till en adress i Göteborg och sedan dess har den åkt med undanstuvad som ett dåligt samvete. Nu förstår jag varför jag dragit mig för att få stryka denna post från att göra-listan. Det tog en dag, att skaffa grejer (tre butiker, varav två i stadens utkanter), att leta fram grejer som ligger i finurliga, men ibland outgrundliga och oftast svårtillgängliga utrymmen i båten. Och sedan ska ju själva jobbet göras också.
Men, nu är det klart och jag hoppas på många svajankringr framöver. Många har nog uppfattningen att seglare, de glider bara omkring. Det är naturligtvis en del av det hela, annars vore det ju s a s lite poänglöst att ägna sig åt segling. Men, vad många glömmer är allt slit med att hålla ordning på båten. Ska nog göra en lista över årets fel, som en illustration av vad jag tänker på.
Att ligga förtöjd i Oskashamns gästhamn tycks inte vara så poppis. Desto populärare att parkera sin husbil i hamnen. Gästhamn tycks numera bli allt mer liktydigt med båt- och husbilsparkering. Och för all del, behoven är ju likartade, parkeringsplats, tillgång till ström och vatten. Gärna dusch, toaletter och tvättstuga också.
– Var är du nu, frågade min mamma. – I Oskarshamn! – Jaha, men där bor min kusin Barbro. Kanske jag borde ha vetat, men jag har egentligen bara träffat Barbro då och då på en del släktträffar och det var många år sedan sist. Egentligen hade jag mer kontakt med Barbros föräldrar, Nisse och framförallt Maggan, men även Nisses bror Birger, under några år. Men jag ringde upp henne och vi bestämde att äta lunch dagen därpå. Vad kul tyckte hon både innan och efter det att vi hade träffats. Barbro var en pigg dam och har bott i Oskarshamn i trettio år drygt och verkade känna halva stan. Tack för en trevlig pratstund! Lite lustigt att hon hamnat här. I samma lilla stad i vilken min morfar jobbade på Oskarshamnsvarvet innan han flyttade till Landskrona. Samma lilla stad i vilken min morbror Gösta blev till, döpt efter Barbros mammas bror som omkom i en rangerolycka.
Publicerat

Karlshamn-Karlskrona

Rutt: Karlshamn-Tjärö-Harön-Almö (svaj)-Karlskrona
Datum: 2-6 augusti
Ensamsegling

När jag förberedde hemfärd från Tjörn efter sommarens seglingar 2018, hade jag mest en känsla av ”Vad ska jag hem och göra?”. Ombord hade blivit hemma.

När jag kom till Bergen förra sommaren och skulle avsluta säsongen, kände jag istället att det skulle bli skönt att komma hem. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som kändes annorlunda. Precis som året innan hade jag haft fantastiska seglingar och många trevliga besättningar.

Efter hand växte dock en känsla fram att det var för mycket logistik och planering och för mycket följa rutter och tidtabeller med mitt sätt att segla. För lite semester helt enkelt. Den där känslan av att bara ge sig iväg dit vinden blåser eller att inte alls ge sig iväg, bara ligga still och läsa en bok, sola och bada eller gå på en spontan upptäcktsfärd.

Känslan satt kvar och inför sommaren 2020 kunde jag inte uppbringa lusten att planera någonting. Vart skulle jag fortsätta? Lofoten, Shetland, Skottland, bara några fjordar till och sedan vända hemåt? Nu hjälpte Coronan till med beslutsvåndan. Alla tankar på att segla någon annanstans än möjligen till Sverige kunde jag lägga åt sidan. Jag visste inte ens om jag skulle lämna båten på Västkusten för att göra ett nytt utbrytningsförsök kommande sommar eller om jag skulle segla hem båten. Så småningom sa magkänslan: – Segla hem!

Olusten att planera ledde så småningom också till insikten  att jag inte hade några gastar i augusti. Jag började söka alldeles för sent och i Karlshamn blev jag själv. Först blev jag lite stressad över detta faktum, men sedan insåg jag att det var riktigt skönt att vara själv några dagar. En social andhämtningspaus.

När jag vinkat av Anette vid järnvägsstationen skyndade jag mig iväg för att handla lite mat och kastade sedan loss så fort det gick. Det var ju en kanondag. En sådan där dag man bara vill uuut. I horisonten skymtar Hanö, men jag skulle österut.
Jag tror att detta är en klassisk Blekinge-eka. Spelar egentligen mindre roll, för mig blev det sinnebilden för min egen lilla Blekinge-segling. Precis som seglaren på bilden var jag själv. På vattnet och på klipporna var det dock hur mycket båtar respektive folk som helst. Jag tror inte jag har sett så mycket aktivitet på eller vid havet på hela sommaren.
Från flera håll hade jag förstått att man inte varit i Blekinges skärgård om man inte varit på Tjärö. Sagt och gjort!
Första intrycket av ön var dock ett antal tjurar som spärrade min väg till receptionen, där hamnavgiften skulle erläggas. En av dem stod nästan på bryggan. Jag vände tillbaka till båten och beklagade mig för båtgrannen som inte visade minsta sympati för mitt bryderi. Korädd, fick jag höra. – Det är ju tjurar, de har ju inga juver. -Jaha… Häng med honom, han ska upp till receptionen, sade han och pekade på en kompis. Hmm, det gick ju bra. – Det är mest de som är lite rädda, fick jag höra. Jo, pyttsan. På vägen tillbaka hade min guide blivit attackerad när han ville fotografera en av dem. Några fler förklenande kommentarer om korädsla hördes inte från grannbåten. Uppe vid receptionen förhörde jag mig om tjurarnas temperament. – Tjurar? Det är väl bara en tjur… De andra är kvigor. Jag blottade inte min okunskap om kvigors fysiska företräden. Försökte googla, men inte ens Wikipedia kunde förtälja något om kombon kviga + juver. Jag ringde upp min dotter, men även hon saknade denna specialkunskap. Jag får leva vidare ett tag utan denna viktiga vetskap. Lär väl inte vara sista gången man passerar en tjurhage. Eller, var det kohage?

Tjärö var jättefint. Jag var ju inte helt ensam om att vilja upptäcka ön. Många kom även med olika passagerarbåtar och det fanns både vandrarhem och restaurang. Men det var lite så där svenskt lagom, i en positiv bemärkelse. Bilderna får tala för sig själva. Atmosfären inbjöd till att stanna två nätter.

Blekingekusten är egentligen inte längre än att den går att avverka under en dagsetapp. Men, varför ha bråttom? Nästa stopp blev strax innan inloppet mot Ronneby, en liten obebodd ö som heter Harön.

Det fanns egentligen bara en tilläggsplats som var lämpad för en båt med mitt djupgående och det var denna brygga som turligt nog var ledig när jag gled in. Även här kändes det skönt att ligga still två nätter.
Life is good.
Harön var en fin liten ö med en blandning av skog, små ängar och klippor.
Har man kommit så långt som till Hasslöbron kan man ju tycka att det bara är att tuta och köra hela vägen fram till Karlskrona.
Men, jag var hungrig och hittade en ö med bryggor som såg bra ut för ett lunchstopp, Tromtö. Tromtö fick dock statuera exempel på vad som visade sig vara lite typiskt Blekinges skärgård. Det är för grunt. I kortet såg det OK ut. i hamnbeskrivningen lät det som ett gränsfall, men ekolodet sa stopp. Istället hamnade jag på svaj utanför Almö. Lite pyssel sedan att få upp ankaret. Jag har inte hunnit byta ut min trasiga handenhet i fören så jag fick stå i sittbrunnen och mata upp ankaret utan att se vad som hände där framme. Blev många språng fram och tillbaka innan det äntligen var uppe.

Inloppet till Karlskrona är rätt maffigt, gamla försvarsanläggningar blandas med moderna, marina installationer och man kan nästan få en illusion av att Sverige faktiskt har ett fungerande försvar fortfarande. Även den civila stadssiluetten gör sig bäst från sjön. Några bilder blev det dock inte. Man kunde säkert valt en enklare insegling än den snirkliga led jag följde. Med frisk vind akterifrån hade jag fullt sjå med att försöka jippa lite kontrollerat några gånger och med en bilfärja hack i häl som ville komma förbi var det inte att tänka på att plocka upp kameran.

Man kan alltid se saker och ting på minst två sätt. En perfekt dag för att tvätta. Kläderna torkar snabbt. Eller, en skitdag att ligga i hamn, man vill ju ut igen. Gästhamnen ligger lika tråkigt som förut, men verkar ha spottat upp sig sedan sist. Det var ju några år sedan. Fräsch och välutrustad serviceanläggning och, om just det var ett fall framåt vet jag inte, Y-bommar mellan vilka det ska ligga tre båtar. Inte kul att ligga i mitten när grannarna släpper förtöjningarna.

Nu har jag provat på att segla själv under en fem-sex dagar. Skönt, men också lite tråkigt mot slutet. Det ska bli trevligt att få lite sällskap igen.

Publicerat

Höganäs-Karlshamn

Rutt: Höganäs-Helsingborg (Norra hamnen)-Ven (Kyrkbacken)-Skanör-Falsterbokanalen-Ystad-Brantevik-Karlshamn (Centrumhamnen)
Datum: 25-31/7
Gast: Anette Hamrelius

Enligt initierad källa är Höganäs på väg upp och det var faktiskt en mysig liten stad. För en femton år sedan hade jag ett uppdrag för Höganäs AB, men den gången gjorde staden inget avtryck i mitt medvetande. Nu hittar man t ex sådana här tjusiga blomsteruppsättningar lite varstans i centrum.
Men, kanske är den höganäsiska självkänslanslan ännu inte på topp. City Beach!? Vad är det för fel på svenska? Men Centrum, det går tydligen bra att skriva på vårt eget språk.
Stadsstranden var i alla fall fin och trots de lite svala temperaturerna ett poppis ställe.
Ska jag hissa svensk eller skånsk flagg? Kan inte bestämma mig… Hissar både och!
I Höganäs mönstrade Anette på och vi gav oss iväg på en kvällssegling mot Helsingborg. Egentligen hade vi hoppats nå Ven, men orken tröt. Även Helsingborg känns som en stad på väg upp. De har väl hunnit bli några år nu, men så här läckra, funkisinspirerade hus har man byggt i Norra hamnen. En lägenhet med de där rundade fönsterpartierna vore inte fel, om man nu skulle välja att flytta hit – och varför inte…
Dagen därpå nådde vi så fram till Ven och en glest belagd hamn vid Kyrkbacken. Hamnen drivs som ett vinstdrivande aktiebolag och en snabb koll på Alla bolag ger vid handen att vinstmarginalen är god och det märks på avgiften, 460 kr per natt. Fast, hade det inte varit lönsammare att fylla hamnen? Min minnesbild från drygt två år sedan är att hamnavgiften inte stack i ögonen och att det var fullt. Eller är det Coronan som håller folk hemma? Fast inte danskarna då som ju ändå tycker att svenskar är så farliga. Majoriteten av båtarna bar dansk flagg.
På sjuttiotalet var jag och tältade på Ven. Kanske sviker minnet, men jag har för mig att stigen längs östra stranden delvis var snårig och lätt oframkomlig. Nu var det åtminstone en cykel- och promenadstig om det inte var väg. Det är ju positivt. Noterade också att det har byggts en hel del nya, strandnära hus på Ven. Är det positivt? Att de små bogserbåtarna sedan länge ersatts av nya färjor är ju ett faktum sedan länge, men är det positivt att man numera kör relativt stora bilfärjor till Ven? Och linjetrafik med en näst intill tom buss på en så’n lite ö som Ven? Är det väl använda skattepengar? Har jag blivit en gnällgubbe som tyckte det var bättre förr? Är det positivt? Här syns bara genuin bebyggelse och blomsterprakten är stor i många trädgårdar. Det känns bra…
Är detta vad man brukar referera till som en invasiv art?
Trots en del gråväder blir man varm av att cykla, så ett dopp i Öresund satt fint. Inte så salt som i Kattegatt, men klart och fint vatten och jag tror aldrig jag sett någon brännmanet i Öresund.


Sade jag att det är vackert på Ven? Har du inte varit där, res dit med båten från Landskrona, såvida du inte tar dig dit på egen köl. Den finaste av de tre hamnarna är  Kyrkbacken nedanför S:t Ibbs kyrka. Och kommer du inte på egen köl kan du lämna bilen på fastlandet. På Ven bör man cykla.

Vi fortsätter söderut. Utanför Malmö stöter vi på Henrik som seglade på Aquileja för ett antal år sedan och som också var med på Janne Östermans båt i Kroatien för inte lika många år sedan.
Inte så ofta man får bilder på sin egen båt under segel. Foto: Henrik Swensson.
En milstolpe, Öresundsbron, passerad.
Vad kul det var att träffa er. Över tre år sedan nu som Pär-Ola och Marie flyttade till Portugal. Och vad roligt att även du hängde med, Viktor. Platsen? Ett av de,  numera, många näringsställena i Skanörs hamn.
Innan avfärd lite sightseeing och bunkring. Jag fick då lära mig att Skanör förlorat sitt Systembolag, så tillbehören till Tonicen ombord fick vänta.
Två av Skanörs kännetecken på en och samma bild: badhytter och gäss. Fast, ändå inte. Är inte Mårten Gås utbytt mot den invasiva Kanadagåsen? Nu läser jag dock på Wikipedia att det faktiskt var en naturfotograf som redan 1927 tog in det första exmplaret av Kanadagås till Sverige. Och står det så på Wikipedia måste det ju vara sant…
Pär-Ola tyckte vi skulle gå igenom Falsterbokanalen. Sagt och gjort. Första gången för mig. Varför har jag aldrig gjort det förut? Har kanske tyckt att det kändes som en omväg när man ska till eller från Skanör, men i själva verket var det en något kortare distans jämfört med att runda hela Falsterbonäset. Fendrar och förtöjningar upp, i kanalen blev det lunchpaus innan vi skulle ut på det blåsiga havet.
Bron öppnas bara varannan timme. Det är ca 8 M mellan Skanör och bron, så vi fick älga på bra nä vi lämnade Skanör en timma innan broöppning.
Det blåste egentligen lite för mycket för fullt segelställ, så vi började med att ta ett rev när vi kom ut ur kanalen. Försökte i alla fall. Rätt var det var hade Anette dragit ur hela revlinan ur bommen. Skepparen hade uppenbarligen slagit en undermålig knop runt bommen. Målet var Ystad och klockan hade redan hunnit ett par timmar in på eftermiddagen, så taktiken blev att ändå hissa storen i topp och att vara beredd med storfallet framme om vinden skulle öka ännu mer.
Vi länsade och slörade hela vägen med fullt storsegel och med all sjö blev det en rätt uttröttande seglats. Vindvinkeln krävde full uppmärksamhet, för någon ofrivillig jipp i den här vinden ville vi inte ha. Vi höll god fart och lade till i Ystad vid sju.
Dagen därpå prognosticerades vindbyar upp till 19 m/s, så vi valde att ligga kvar i hamn. Vilken tur att Ystad är en mysig stad.
I Ystad finns också en ”riktig” skeppshandel. Vad nu riktig betyder kan man ju diskutera. Det bara känns. Luktar. Tyvärr lade skeppshaneln i Skillinge ner för ett antal år sedan och den var väl vassare när det gällde epitetet riktig skeppshandel. Någon spegel till Aquileja hade dock inte heller denna skeppshandel.
Fortfarande frisk vind och när vi passerade Sandhammaren fick vi mer slör och halvvind och det gick undan allt mer. Trots att vi idag tagit två rev i storen noterades 11,1 knop. Inte många båtar på havet denna dag.
Branteviks hamn är trång och delvis grund och inte den hamn man väljer vid hård pålandsvind. Nu blåste det dock västligt och jag hade ju legat här förut så det borde väl gå bra även denna gång. Efter ett andra försök ligger vi nu tryggt förtöjda med fint sällskap, segelfartyget Hoppet. Vid första försöket kan man nog säga att vi kom undan med blotta föskräckelsen. Vi låg stilla med ambitionen att förbereda det sista inför tilläggningen, men vinden var stark och när jag ska korrigera vår position upptäcker jag att bogpropellern lagt av. Lysdioden som normalt sett indikerar att den är påslagen, bara flämtade lite lätt och dog sedan helt. Vi driver iväg med sidan genom änden på kajen och bojförtöjda båtar och genom korta fram- och backmanövrar lyckas jag undkomma vad som skulle ha kunnat sluta med en trasslig situation. Ut igen och nya tag. Nu vet vi i alla fall var vi vill ligga och var vi behöver lägga förtöjningar och hänga upp fendrar. Slutet gott allting gott. Felsökningen av bogpropellern kom inte så långt, men har nu lagts på is. Senare nästa dag var den fit for fight igen.
I Brantevik har Yngve och Annika sitt sommarviste och vi började med en promenad söderut i vacker natur.
Dags att vända tillbaka.
Jag kom att tänka på boken Mannen som kunde tala med hästar. Insåg nu att jag hade en gast med mig som kunde och älskade att tala med alla möjliga djur, kor, hästar, får och hundar. Bara med lamadjur blev det språkproblem. De svarade tydligen hellre med en loska.
Även jag vågade klappa en häst. Jag tror inte jag har varit i närheten av en häst sedan jag som elva-/tolvåring red under en friluftsdag på Lida. Senare samma dag ledde det till ilfart till Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Kanske passerat en tröskel nu? Dags att börja rida?
De flesta som kommer till Österlen verkar främst besöka kustsamhällena norr om Simrishamn, men Brantevik strax söder om samma stad är väl värd ett besök.
Det här var något nytt. Sveriges längsta ljugarbänk. Rätt var det var står en åttionioårig Bertil Torekull bredvid oss och tilltalar mig unge man (känns bra) och berättar (ljuger?) om hur han tagit initiativ till bänkens tillkomst och hur invigningen uppmärkammades med ett tal av Björn Ranelid. Ett fullständigt lysande tal, men helt obegripligt. Allt enligt Bertil som för övrigt såg betydligt yngre ut än sina åttionio år.
Yngve och Annika, det är alltid lika trevligt att få komma till ert sommarparadis även om drinken denna gång intogs under väl svala väderförhållanden. Tack för en jättetrevlig eftermiddag och kväll med suverän mat och urgott vin. Vad var det nu vinet hette?
Full fart igen. Prognosen pekade på bleke längre fram på dagen, så vi lättade tidigt och vädret blev bara bättre och bättre.
Vad är då detta? Ännu en gång blir Wikipedia räddningen: Sölvesborgs mellanvågsstation. Stationen invigdes så sent som 1985 och användes för Radio Swedens sändningar. Den lades ned 2010 och fick alltså en kort livsid. Kan man misstänka att Internet minskade intresset fö Radio Sweden?
Plötsligt händer det! I höjd med Hanö skingras molnen helt, vinden nästan försvinner och farten reduceras till mellan en och tre knop. Vi låter Helmut styra och ägnar oss åt att sola och bada efter båten.
Anette skulle mönstra av i Karlshamn och det ska packas och städas, så till slut fick vi ge upp det lättjefulla glidandet och starta motorn för den sista biten in mot denna etapps slutmål. Inloppet domineras av AAK:s (Aarhus Karlshamns) fabrik.
Lite mer försynt uppträder stadens gamla fösvarsanläggning från 1675. I förgrunden syns också den s k avmagnetiseringsanläggningen. Jag trodde först att detta enbart hade med ubåtar att göra, men den byggdes tydligen för all typ av sjöfart och för att skydda fartyg från havets fiende nummer ett, magnetminan. Stationen var den tredje i Sverige och var tydligen en av de modernaste i världen då den invigdes 1946.
Alla städer har nå’t. Förutom den fina gamla miljön, även en enslinjepunkt i gatumiljö.
Det enda jag egentligen trodde mig kunna kopplat till Karlshamn var glass, margarin och punsch. Vegetabiliska oljor och fetter är tydligen fortfarande huvudnumret för AAK som verkar bedriva en stor verksamhet här. Tankbilarna stod på rad för transporterna. Av en båtgranne fick jag höra att detta var det gamla lagret för glass och margarin på den tiden KF ägde verksamheten. Och hör och häpna, samme granne berättade att man förr byggde Volvo Duetter i samma byggnad.. Snacka om industrihistoria. Idag står byggnaden oanvänd. Finns det överhuvudtaget stekmargarin i affären längre? Men, vem vet kanske kommer ingredienserna till våra bordsmargariner från fabriken intill. Glasstillverkningen såldes till Åhusglass och Carlshamns flaggpunsch tillverkas tydligen i Finland sedan många år. Ingen ordning. Däremot ska vi tydligen börja associera Karlshamn med öl. Bryggs inne på området.
Det hann bli sent när allt var klart och vi kunde fundera på middag. Tvärs över gatan låg krogen Riverside med en stor uteservering där det verkade vara drag. Menyn såg OK ut så vi ställde oss lydigt och väntade på hovmästaren. Den förste som kom fram och välkomnade oss visade sig vara en av gästerna. Nästa person som närmade sig agerade som om även hon tillhörde gästerna. Det var hovmästaren. Samtidigt som vi fick menyn fick vi frågan vad vi ville dricka. Kunde vi kanske få titta på vinlistan? Det behövdes inte. Det fanns tre sorter från samma producent: Rött, vitt eller rosé. Mat beställdes och tiden gick. – Ursäkta, hur lång tid kan det tänkas ta innan maten kommer? – Bara åtta minuter till. Och tiden gick. – Bara åtta minuter till. Anette visade sig dock vara en bra förhandlare och snart stod en flaska väntekompensationsvin på bordet. Det var ju rätt OK. Eller så säger det något om restaurangens inköpdspris. Samtidigt som vi hade beställt började två tjejer sjunga och spela. Kul, tänkte vi först. Men, hur lät det egentligen? Hade de verkligen övat ihop innan? Vi studerade också den av servitriserna, lite till åren, som rörde sig mest i vår del av restaurangen. När hon tog betalt var hon sysselsatt med ett frenetiskt tuggummituggande, samtidigt som hon tycktes söka något på himlen att fokusera på istället för på den gäst som skulle betala. Maten då? Jag beställde en fiskrätt. Fisken var torr, men smakerna på alla tillbehören fick högsta betyg. Intrycken från restaurangbesöket kanske inte var representativa för Karlshamn, men det satte ändå sina spår i vårt helhetsintryck av stan. Intressant kan man väl sammanfatta det med.  Läser på Tripadvisor att Riverside får 2,5 (av 5) som betyg. Vi borde kanske ha kollat Tripadvisor innan vi valde krog.

Anette konstaterade lakoniskt att det var fint väder när hon kom och när hon åkte hem. Däremellan var det knappast så mycket väder att hurra för, även om solen sken på oss då och då. Men, vi fick segla rätt fort emellanåt och det kanske vägde upp en del brister vad gäller vädret? Förutom de första par dagarna blev det dock inte så mycket Slow sailing denna gång. Totalt tillryggalade vi 183 sjömil. Den längsta distanse var från Brantevik till Karlshamn, 45 M.