Gastar: René Ankarfjärd, Mats Beiming och Marie Fritzell
Datum: 18-26 augusti
Stenungsund är inget jätteroligt ställe och centrum kan knappast ta skada av lite utveckling. En hel del affärslokaler gapar tomma och det tycks inte ha funnits någon duktig arkitekt bakom byggnaderna i centrum. Läget vid vattnet är dock trevligt och folk tycks söka sig hit, så nog finns det potential för att skapa en trevligare miljö. Ska bli spännande att se om det hänt något till nästa besök.
Besättningen kom i samlad tropp med buss från Göteborg. Varför väljer man buss i stället för tåg, undrar tågnörden. Det går inte att lita på tågen kanske någon invänder, men denna gång var faktiskt även bussen försenad. Marie hade vänligheten att ha lagat en pastasås hemma som hon bjöd på, så när väl bunkringen var avklarad, var det gott om tid över för både middag och genomgång av båten.
Vi kunde därför komma iväg relativt tidigt, före kl 10. Seglingen började i moll, i gråmurrigt väder och nästan ingen vind. Den första uppgiften blev att ta sig under Tjörnbroarna. Mats ifrågasatte höjdangivelserna i sjökortet och tyckte att vi borde ha kunnat gå direkt söderut i hamnen. Den segelfria höjden där anges till 13,6 m och min mast sticker upp omkring 19 m. Men visst, det kan vara svårt att se hur hög en bro är. Men oftast handlar det om det omvända, när man är strax framför bron kan det snarare kännas som om bron är för låg och att masten ska krascha rakt in i den.Minns du katastrofen när ett fartyg rammade Tjörnbron och sju fordon störtade rakt ner i havet och åtta människor fick sätta livet till? Det var den 18 januari 1980 som det norska lastfartyget Star Clipper körde på bron i tät dimma. Längst ner i bild syns faktiskt fundamenten till den gamla bron. Jag väljer att istället tänka på Ted Ströms poetiska Vintersaga: ”En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron”.Men, vad var detta? E i seglet… Kan det var en segeljolle av märket National Enterprise? Den jolle jag lärde mig segla på när jag var på seglarläger på Tjörn 1968 och -69?Jo minsann, samma båttyp, men sannolikt inte någon av de båtar vi nyttjade. Segelnumren är högre och den båt vi mötte såg ut som om den hade trä- i stället för aluminiummast som det var på våra. En rätt okänd jolletyp i Sverige, så det var ju kul att se att det fanns fler än de som seglarskolan hade köpt in från England. Under 1968 och -69 tror jag att platsen för seglarskolan var i närheten av Röra rump. 1970 hade man flyttat verksamheten till Gåsö. Foto: Gösta Glaser.
Apropå erfarenhet av segling, Marie var rookie, René hade seglat lite grann, men båda var sugna på satt lära sig mer. Mats var mer erfaren. Ibland kan vissa sätt att hantera en båt vara rätt, emedan andra kan vara fel. Lika ofta handlar det mer om tycke och smak, men att det ändå är bra att alla ombord gör på samma sätt. Det kan vara lärorikt, men jag får också medge att det kan vara lite utmanande med gastar som kommer ombord och vill göra på sitt sätt och ifrågasätter mina val.
Mats hade svårt att finna sig i att jag visade kartbilden på plottern med norr uppåt. Han förespråkade head up såsom jag tror att de flesta av oss har det i bilen. Han hade svårt att släppa frågan och tyckte mitt val av visning var närmast komiskt. När man t ex seglar söderut menade han att man ju måste vrida på huvudet för att förstå om man ska gira babord eller styrbord. För egen del skulle jag känna mig helt förvirrad om jag inte hade koll på var jag har väderstrecken. Det är ju naturligtvis en smaksak, men det skulle vara intressant att höra vad ni andra seglare föredrar.
Jag inser också att jag ibland gör saker utan att kunna förklara varför. Jag bad Mats att lossa skot mm från vinschens självskotning om han inte ville veva med handtag alternativt använda vinschmotorn, utan istället ville dra för hand. Om jag förstod det rätt, menade han att det var säkrare att låta linan ligga kvar i självskotningen. För mig känns det instinktivt fel, men varför kunde jag inte förklara, det vara bara självklart att så gör man inte. Jag googlade lite och letade i manualen, men fick ingen klarhet. Till slut har jag nu rådfrågat kamrat Chat GPT: ”Grundregel: Man ska inte dra i en lina som ligger fast i självskotningen, utan istället veva på vinschen. Varför? … – Risk för fastkilning: Linan kan kila sig ännu hårdare i självskotningen om du drar, vilket gör den svår att få loss. – Vinschen är till för lasten: Självskotande vinschar är konstruerade för att ta upp belastningen genom vevning., inte genom att man själv rycker i linan.” Tack Mats för att du satte fokus på detta så att vi båda blev klokare på kuppen.
Tillbaka till seglingen. Fortfarande gråmurrigt, men det började nu blåsa allt mer. En säl korsar vår väg på, nära nog, kollisionskurs och vad det verkar, helt obekymrad över vår närvaro och eventuella väjningsregler. Solen tittar fram och vän av ordning får annat att tänka på.
Besättningen ville gärna stanna till i Marstrand.För ovanlighetens skull var det en man vi tappade bort, som ville shoppa. Det var ju rea.Vi fortsätter upp mot och förbi Grand Hotell som ser ut att ha fått sig en ansiktslyftning. Eller var det så här fint även vid mitt förra besök? Ibland är det svårt att eliminera gamla synintryck till förmån för de senaste. I det här, nu pampiga huset lär vi ha bott när vi i nian var i Marstrand på skolresa. Då gav hotellet mer intryck av vandrarhem, som jag minns det. Men, vem vet, minnena spelar en ett spratt ibland.Uppe vid torget ligger det gamla rådhuset. Marstrand var tidigare en egen stad. Idag är Marstrand en del av Kungälvs kommun.Och vid torget står en imponerande silverpoppel. Inte formad som en cypress, högväxt och smal (min sinnebild av en poppel), utan, i alla fal detta exemplar, mer som en jättelik ek. Ja, tänk om trädet kunde berätta vad det sett…Efter några timmar i Marstrand kastar vi loss och går ner i Albrektsunds kanal, en av många skyddade, inre leder som Bohuslän är full av. Vi försökte segla först, men det blev ingen ordning på vindarna, så motorn fick hjälpa oss på traven.Snart är vi återigen ute i mer öppen skärgård och nu skulle vi söka efter en naturhamn.
Det är inte alltid så lätt att hitta naturhamnar i Bohuslän, åtminstone inte för lite friskare nordostliga vindar som det var fråga om nu. Vi började med Högö som i och för sig inte är skyddad alls för nordostliga vindar, men där skulle det finnas Kryssarklubbs-bojar, vilket lät tryggt. Bojarna var upptagna och när vi skulle gå ut igen hejade jag på en skeppare som inte hade en enda flagga under vantspridarna. Jag frågade, tyckte jag själv, lite försynt om han var medlem i Kryssarklubben. – Det var det oförskämdaste, sade han, och pekade på ett av sina fönster, där det faktiskt satt en bojflagga. – Lättkränkt vit man, kom det från Marie, när vi hade passerat. Vi drog vidare mot Bussholmen, men det kändes trångt och utsatt om det skulle bli bara en gnutta vindvrid. Vi gjorde ett försök till och tog ned seglen vid Sälö, där man skulle kunna ligga långsida längs en kobbe. Men, det var ju knappt att man såg den kobben. Tji naturhamn. Det blev sent och vi åt middag under gång.
Istället hamnade vi på Hyppeln, en jättefin ö och en trygg hamn där vi kunde förtöja långsides. På ingång till Hyppeln blåste min älsklingskepa av. Väldigt praktisk, med ett band man kunde knäppa fast någonstans så att den inte skulle blåsa av. Förutsatt då att man också knäppte fast den. Gick inte att finna. Ytterligare drama blev det när vi skulle ta ner storen. Om du har följt mig på bloggen kanske du noterat problemen med storfallet som gäckat mig. Nu var inte problemet att hissa. Nu ville inte storen ner. Jag drog och slet och ryckte i flagglinan som det också var stopp i och började fundera över vad jag skulle ta mig till. Kunde jag vira storseglet runt masten. Knäpp tanke som avskrevs direkt, vant och vantspridare är ju i vägen. Vad skulle man gjort? Så plötsligen när vi låg är och snurrade så rasslade seglet plötsligen ner av sig självt. Kanske hamnade fallet på babordssidan av öppningen i masttoppen när vi hade vinden in från styrbords sida. Det var ju Svens (gast under föregående etapp) teori. Med sina skarpa ögon tyckte han sig se att fallet drog sig åt styrbord i samband med att det kinkade.Vi tog förmiddagen fri för upptäcktsfärd. Grannbåten var från Styrsö och jag gick fram och pratade med kvinnan ombord som höll på att fylla vatten, för att få lite vägledning vilken av öarna i Göteborgs södra skärgård hon tyckte vi skulle besöka. Inte så förvånande kanske: – Styrsö! De hade seglat i Medelhavet och mina gastar som nu anslutit lät sig underhållas och förfäras över historier om späckhuggarnas framfart. En koloni späckhuggare har ju fått för sig att de ska angripa segelbåtars roder, vilket lett till flera allvarliga olyckor.Tonen i språket varierar: ”Här bor glada musjägare utan trafikvett”. Det lät ju lite kul jämfört med: Kör försiktigt!Några steg senare: ”STOP STOP FÖR HELVETE VA FAN SYSSLAR NI MED? TROR NI ATT DET BARA ÄR Å SÅGA NER FÖR HELVETE TALA OM VEM DU ÄR FÅ TILL ETT MÖTE FORT”. Vem skulle våga ge sig till känna efter den ”sågningen”? Kattägarna lyckas nog bättre med att nå fram med sitt budskap.Med vissa avbrott ledde en strandbank fram till en liten kobbe utanför. Mats ville vara lite äventyrlig och vada över. René hakade på. Jag övervägde, men kom fram till att lusten att ta sig över inte stod i proportion till besväret med blöta och sandiga fötter. Jag och Marie stod kvar. Rätt snart kom de slokörade tillbaka konstaterandes att det var lite vasst med alla snäckor. René hade dock med sig några fina ostronskal.Marie berättade, innan hon skulle resa iväg till Stenungsund för att mönstra på, att hennes besvär med höften hade förvärrats och att hon hade fått en operationstid bara någon dag efter det att hon skulle komma tillbaks från seglingen. – Du får väl sätta av mig någonstans om jag blir för otymplig eller besvärlig att ha ombord! Nu gjorde det tydligen ont och precis som i Marstrand undvek hon branta nerförsbackar, så jag och René gick själva upp till öns topp. Mats hade givit sig iväg på en joggingtur. Kvällen innan hade det nästan sett ut som om ett rymdskepp landat på öns högsta punkt. Det var en gammal militär installation som var belyst. Som så många andra militära installationer plomberades den och fylldes med betong år 2000. Här har man dock försökt att återställa anläggningen, vilket stod klart 2022. Jag citerar: ”De fuktiga rummen har torkats ur, väggarna har målats, nya elinstallationer har gjorts och den gamla militära spaningsanläggningen har återfått en del av sin tidigare utrustning.” Tydligen var det en mätstation varifrån man ställde in siktet för artilleriet på den närbelägna ön Björkö.Från Hyppelns topp har man en strålande utsikt åt alla håll. I Göteborgs norra skärgård ilar Vägverksfärjorna fram och tillbaka mellan många olika öar. Färjan här är på väg till Rörö efter att ha mellanlandat på Hyppeln. Ska man ta sig ut hit med bil får man först ta sig med färja från Hisingen till Hönö och sedan köra till Burö via Öckerö och Hälsö och ta en ny färja till Knippla, Hyppeln eller Rörö. Rörö som syns i bakgrunden är också en jättefin ö väl värd ett besök.Karlatornet på Hisingen har blivit ett nytt orienteringsmärke, inte minst för seglare. Det syns långt ute till havs och inte undra på, det är Nordens högsta byggnad. Ibland kan jag slås av hur förvrängd geografin kan te sig. – Va! Ligger Hisingen där!?Har man ett lite halvtrist hus så går det ju alltid att piffa till. Tänkte de så, de som bor här?Kanske kände man pressen. Har grannen piffat får väl vi också göra det. Eller var det tvärtom? Bor här en fiskarfamilj som gått i land?Som Mumin säger: Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. Om gubben ombord, d v s jag, inte var rädd och kunde springa ut från hopptornet och plumsa i, kunde ju inte ynglingen ombord, d v s Mats, vara sämre. Ingen självklarhet, men till sist fattade du mod och hoppade. Snyggt!Vid ettiden lämnar vi Hyppeln och går vidare söderut genom Göteborgs norra skärgård. Trots att skärgården här är vältrafikerad passerade vi en kobbe där några sälar låg och latade sig. Imponerande att de inte lät sig störas.Vi passerar Björkö och läser IS ÖL på en av byggnader. Isöl? Vad kan det vara? Marie är snabb att googla och finner svar: Här i det gamla ishuset bryggs Barlind beer, vilket är en ljus och lätt lager. Och det står faktiskt IS & ÖL. Ishuset var först lager och nu menar jag förråd, inte typ av öl, för naturis som fraktades hit och som sedan levererades till fiskebåtarna för att hålla fisken färsk. 1958 gick man över till att tillverka egen is. Enligt uppgift pågår viss istillverkning ännu idag, men i betydligt mindre omfattning. Idag tillverkar fiskebåtarna sin egen is.Vi glider vidare och passerar idylliska Kalvsund. Här lär för övrigt de laster med is som kom från utlandet ha förtullats. Det hände tydligen att tulltjänstemannen även extraknäckte med att lossa isen. Man kan ju tänka sig att det kunde bli lite brådis att lossa isen så att den inte smälte.Vi hade nu korsat farleden in mot Göteborg och kommit in i det som kallas Göteborgs södra skärgård. Vi hade redan bestämt oss för Styrsö och på vägen dit valde vi Tången. Lät som den trevligaste byn på ön. Inte den mest skyddade hamnen på Styrsö, men vi kunde i alla fall knyta fast oss längs bryggans sida. Det märktes tydligt nu att det var en vanlig onsdag och att sommarsäsongen led mot sitt slut. Vi var den enda gästande båten som låg kvar över natten.Styrsöfikon. Vi slogs direkt av grönskan vi möttes av.Gillar du att se resultat av ditt påtande i en trädgård, kan nog en tomt på Styrsö vara ett alternativ att överväga.Rätt många hus i både Göteborgs och Bohusläns skärgårdar är klädda med Eternit-plattor. Kanske inte så svårt att förstå med läget vid ett salt och blåsigt hav, men vackert är det inte. Här befrias ett hus från Eternit till förmån för trä.– Ser du Jugendhuset där borta? Nu är det ju knappt man ser det för all grönska och alla byggnadsställningar, men OK, jag såg det. En man lämnar gruppen han är ute och går med och berättar att huset flyttades hit efter Göteborgsutställningen 1923. Han blir nyfiken på vad ett gäng nollåttor gör här och ännu mer nyfiken när han förstår att vi är ute och seglar. Trevligt möte, men hans kompisar kallar. – Du har hamnat i fel grupp, ropar de!Trafiken på ön utgjordes till största delen av golfbilar. Miljövänligt och praktiskt på de smala gatorna. Gatorna ja. Hela öns gatunät verkade nyasfalterat. Vilket projekt.Fin kyrkogård, men hur ser egentligen kyrktornet ut? Det var knappt att vi hittade någon dörr, i alla fall inte någon som såg ut som en kyrkport. Hur som helst, in kom vi inte.Vi tyckte alla om Styrsö. Det var frodigt och kuperat, många av husen var vackra, ön levde och människorna var trevliga.Och vilka träd och trädgårdar man kunde hitta.Vissa hus var riktigt pampiga.Det bor nästan 3 000 personer på Styrsö och Styrsö är också centralort för de övriga öarna runt omkring, så naturligtvis måste här finnas både vårdcentral och folktandvård och naturligtvis bygger man då fula skokartonger för att inhysa sådana verksamheter. Men, man lägger ju märke till dem i deras bjärta kontrast till övrig bebyggelse. Ett slags statement: – Här finns vi, vi som drivs av skattepengar!Man skulle ju aldrig drömma om att detta var vårdcentralen.Hit till Bratten kan man, som nu under rådande hösttidtabell, åka båt från Saltholmen 1-2 gånger per timma från kl 5 på morgonen till ända in på natten och till Saltholmen kommer man med spårvagn. Sista båten från Saltholmen går 00:50, så inga problem att göra sig en helkväll i Göteborg även om man bor ute i skärgården. Det märkliga är bara att trafiken i norra skärgården utgörs av bilfärjor, emedan den här utgörs av passagerarbåtar. Hur blev det så? Från Bratten kan man också göra som Marie och lifta tillbaka till Tången och Aquileja. Stackaren hade fått så ont nu att hon inte pallade att gå mer. Ett jäkla pannben har hon i alla fall. Hon fick byta lift på vägen och den andre körde henne hela vägen fram, men han kunde inte begripa att vi valt Tången, den fulaste hamnen på ön, tyckte han. Även om han inte lät sig imponeras av valet av hamn, verkade han dock imponeras av båten. – Är det din båt, frågade han Marie. – Nä, vi är ett gäng från Stockholm som inte känner varandra som seglar tillsammans. – Jaha, ja det brukar bli roligare då och att du är från Stockholm hör jag väl. Det där med att vara stockholmare i Göteborg, kan vara lite känsligt ibland…Donsö hänger ihop med Styrsö. Under den bron kommer inga större segelbåtar. Det höll nog även Mats med om 😉När vi läste om de olika öarna i Göteborgs södra skärgård kunde man nästan få intrycket av att Donsö kanske var den trevligaste att besöka. Vi är glada över att vi ändå valde Styrsö.Vägen avlöstes av en vacker naturstig.Det öppnade upp sig och vi fick lära oss om tomtningar som det fanns rester av längs vår väg. Tillfälliga boningar som folk byggde upp med hjälp av gråsten från stranden och tak av segelduk och åror. Tång användes till tätning mellan stenarna och som madrasser. Det fick duga som tillfälliga bostäder under fiskesäsongen.Jag inser nu att jag legat på svaj, åtminstone två gånger, på vattnet här utanför. Även här finns kryssarklubbsbojar och så länge det inte är kraftig västvind är det en upplevelse att ligga där och se ut över havet. I bakgrunden skymtar man Vinga med dess båk och fyr.Frågan är om inte Mats mest av allt uppskattade björnbären som växte lite varstans.Varför inte? Vilken utkik och vilken underbar plats att vara på när det är lugnt och soligt.Det är väl nästan hemfridsbrott att vara så närgången med kameran.Inte alla hus i Göteborgs och Bohusläns skärgårdar är vita.Vem vill inte bo så här, bara man slapp putsa.Det där måste ha varit en ångbåt. Ångvisslan talar sitt tydliga språk. Jag rusar upp med kameran i högsta hugg och visst var det det: s/s Bohuslän. Västkustens enda bevarade passagerarångare. Möjligen var det bara i mina romantiserade minnesbilder som jag reste med s/s Bohuslän från Lysekil när jag skulle på seglarläger på Gåsö 1970. Eller så stämde det med verkligheten…Imorgon ska vi upp tidigt. Målet var avgång kl 7 och vi kom t o m iväg fem minuter före.. Skälet till den tidiga morgonen var främst att hinna före ett förväntat bleke. Det ville vi inte fastna i.Valö fyr. Vi närmar oss slutet på skärgården. Efter Tistlarna blir det mest enformig Hallandskust.Fast långtråkigt blev det inte. Vi var förföljda av ett oväder, dock utan att det släppte regn på oss, men det genererade vindar med lite olika riktning och styrka. Och se där! En virvelvind. Ett tag syntes svansen gå ända ner till vattenytan. Undrar hur det hade känts att vara precis där och då. I fjärran åskade det. Ombord tuggades det Calma (tuggummin mot sjösjuka) för glatta livet.Jag valde Glommen i stället för ytterligare en övernattning i Falkenbergs rätt trista gästhamn. Glommen kanske inte var så mycket bättre. Man skulle kunna köpa färsk fisk här hade vi läst. Någon sådan verksamhet såg vi dock inte skymten av.Jag ville kalla den Glommens fyr, men så heter den uppenbarligen inte. Morups tånge fyr ska det vara. Nu finns det tydligen även en Glommens fyr, men den var så obetydlig att vi inte ens lade märke till den.Helt annorlunda än i Bohusläns och Göteborgs skärgårdar. Men vackert var det ändå.Vi skildes från tjejerna efter att ha varit och handlat och följde vägen fram till Morups Tånge. När vi nu skulle tillbaka kändes det ju mer lockande att följa stranden. Åtminstone tyckte jag det. Mats målade upp scenarier med våtmarker och ogenomtränglig terräng, men han hängde ändå på. Men, det fick jag äta upp. Mats såg närmast förtjust ut över att få ta av sig skorna och kavla upp brallorna och vada över till andra sidan. Jag hade tajta jeans och valde att ta av mig dem. Inget problem med att ta sig över. Värre var det när jag skulle balansera på en sten, för att inte bli sandig, och ta på mig både brallor och skor. Som ni kanske anar slutade det inte väl, vilket Mats hade mycket roligt åt och med stor inlevelse delgav den övriga besättningen. Det finns till och med dokumenterat i detalj. Dagen avslutades med en jättegod middag signerad René.Ännu en tidig morgon som två i besättningen inledde med ett iskallt morgondopp. Min blygsamhet förhindrar mig att nämna vem de modiga var. Idag gav vi oss iväg strax före klockan åtta och den tidiga avgången berodde nu inte på förväntade bleken, utan på att vinden skulle tillta allt eftersom dagen framskred. Och redan nu blåste det friskt och vi tog två rev direkt när vi satte segel.Detta var allt den tuffaste seglingen i sommar. Det började med kryss ut ur hamnen för att runda några grund utanför Glommens hamn. Till en början kändes det som om vi var på ett helt annat hav när vi föll av från kryss till halvvind.Efter det sista slaget utanför Glommen var det rak kurs mot Båstad, men vinden vred successivt från halvvind till slör och från slör till läns. Till en början hade Helmut (autopiloten) fått styra en stor del av tiden, men ju mer akterlig vinden blev, desto mindre litade jag på Helmut och tog över själv. Med akterlig vind och mycket sjö är risken stor för en ofrivillig gipp och blåser det mycket är risken stor att något går sönder om gippen inte sker på ett kontrollerat sätt. Dan innan hade jag satt upp en preventergaj, d v s en lina som är avsedd att förhindra eller i alla fall bromsa en ofrivillig gipp. Idag såg jag inte det behovet eftersom vi skulle få halvvind, men när det nu vred mot akterlig vind ville jag inte upp på däck och härja. Jag stod väl vid rodret några timmar och blev till slut rejält trött i armar och axlar efter allt vevande för att parera vågorna. Vi något tillfälle föll blicken på plotterns uppgift om sann vindstyrka: 17 m/s.Vår bedömning var att vissa vågor var upp till fem meter höga. Kan de verkligen ha varit så höga? Hur som helst började jag fundera över inseglingen till Båstad. Rännan in var smal och djupet var angivet till 3,4 m. Det går ju inte. Vi skulle ju dunsa i botten i vågdalarna. Ska vi tänka om och gå någon annanstans? Vi ringde hamnkaptenen i Båstad, men han verkade inte förstå problematiken. – Inga problem! Vi gick in häromdagen med en båt som sticker 1,7 m och det var lika mycket sjö då. Vad jag inte insåg var att Båstad faktiskt har lite sjölä. Den södra kustlinjen i Laholmsbukten är rätt rak men går i lite sydostlig riktning, så när man kommit långt in i bukten får sjön inte lika mycket fart och jag började förstå varför hamnkapten verkade så bekymmerslös. Sjön lugnade sig och rätt utmattad styrde jag efter enslinjen in mot hamnen. Mot slutet tyckte Mats att jag var nonchalant när jag lämnade enslinjen, men man måste ju ta hänsyn till verkligheten också, såsom bryggor och synliga stenblock.Hamnkapten, killen i vit tröja, stod och väntade på oss när vi närmade oss hamnen och visade oss vägen in till den inre hamnbassängen. En riktig paradplats. Tack för hjälpen! Jag undrade ju också lite över om seglingen skrämt slag på mina gastar. Men de intygade samstämmigt att det varit en spännande upplevelse och att båten kändes så trygg och att jag verkat så lugn. Minsann…Senare skulle Carina från föregående etapp ansluta. Hon bor i Båstad. – Ligger ni i den inre, ursprungliga hamnen? Jag hörde på hennes tonfall att det nog var en ära som inte alla förunnades.Vilket udda, men häftigt hus. I vilken kategori av stilar faller denna arkitektur?Även Båstad har en Agardhsgatan, betydligt längre dessutom än den Agardhsgatan jag under en kortare tid bodde på i Lund. Vem var han då denne Agardh? Det finns ju några stycken, men jag antar att namnet syftar på Carl Adolph Agardh som föddes 1785 i Båstad och som även pluggade i Lund. Det var en mångsidig herre: teolog, biskop i Karlstads stift, matematiker, naturforskare och statsekonom. Statsekonom? Det får jag grotta i någon annan gång.Även Båstad är ett bitvis gulligt samhälle. Inte som i Bohuslän, men på ett skånskt sätt. För det är ju faktiskt en del av Skåne och infödingarna pratar dessutom skånska. Rent geografiskt kan man ju tycka att Båstad borde vara en del av Halland. Man har ju faktiskt passerat Hallandsåsen när man kommit hit. Om man nu kommer landvägen och söderifrån förstås.Turistinform, ja. Toalett, ja. Men, Telefon? Telefonkiosk eller vadå? Och skylten med restaurang, hotell och hamnen överkorsad. Såvitt jag upplevt det fanns hamnen kvar med ett flertal restauranger och nog fanns det även ett större hotell därnere.Jag tillbringade ju min barndoms somrar i Frösakull utanför Halmstad och det var väl någonstans här som vi vid ett par tillfällen åkte till Båstad för att kolla på tennis. Autografer var hårdvaluta. Jag minns inte att jag själv vågade mig fram till någon av dessa storheter, men att jag var djupt imponerad över de av mina kamrater som vågat och lyckats. Vem samlar på autografer idag? Jag saknade dock min gast Maries namn bland alla vinnare. Två år i rad vann hon sin klass i Båstad. Om hennes framgångar får man istället läsa på nätet: ”Idag har Marie Fritzell vunnit guld DS65 i Veteran SM i Båstad. Efter en bragdartad insats i 31 graders värme gick hon ut som segrare efter 3 tim o 40 minuters spel. Otrolig krigarinställning o hela klubben gratulerar till denna formidabla seger. Stort grattis” Kanske inte undra på att man får problem med höften då.Centrecourten i Båstad känns så liten. Överhuvudtaget känns hela miljön runt tennisstadion som en liten by. Jag blev imponerad över hur man lyckats skapa en så småskalig miljö i samklang med den by som ju Båstad faktiskt är.Man behöver inte gå långt för att nå kanten av Hallandsåsens skogar.Vad var nu detta för imposant byggnad? Skånegården var namnet, men inte ser det väl ut som en Skånegård? Men, heter man Nobel i efternamn kanske man kan ta ut svängarna lite. Det var Alfreds brorson Ludvig som tog initiativ till det som skulle bli ett lyxhotell. Med Skånegården ville han sätta Båstad på världskartan. Här bodde bl a Gustav V när han besökte Båstad med anledning av tennisen. Marknaden för den här typen av lyxigt hotell ebbade ut och idag är det f d hotellet omgjort till bostadsrätter.Peace Love. Tänk att just folkabubblan fick denna image, detta nazisternas folkbilsprojekt. Så det kan bli.I äldre murrester här, stadsägan 219, hittades vid källarutgrävning år 1938 denna kanonkula härrörande från ryska fregattens bombardemang av Båstad d. 8-9 aug. 1788. Tabulam monumento defensorum Bjärup erexit. Jag har inte allt för stor tilltro till Google translate, men de två sista raderna ska betyda ”Han reste ett monument över Bjärups försvarare”.Sammanfattningsvis, det var jättelänge sedan jag var i Båstad och jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, men Båstad är mysigt.Inte nog med att Carina (gast Skagen-Stenungsund) och hennes Per kom och gjorde oss sällskap, även min kusin Helena och hennes man Fredrik satte sig i bilen i Frösakull och kom till Båstad och gjorde oss sällskap. Tack alla för en jättetrevlig kväll! Fast maten på Aquileja var bättre 🙂Helenas och Fredriks lilla Vilde icke att förglömma förstås. En glad liten skit som tycks älska alla.Förberedelser för avfärd. Vi blir alltmer morgontrötta och nu hann klockan bli halv tio innan vi kastade loss. Före det fick jag fatt i en fiskare som varit ute. – Det är fortfarande mycket sjö, men inte som igår, berättade han. Alltid något.När vi närmade oss Båstad dagen innan kunde vi knappt urskilja någon bebyggelse, men idag syns den ju tydligt.Ser du drakflygaren? Mats kollade i kikaren och kunde berätta att de var två som hängde under skärmen. Gäller att ha koll på hur man flyger. Inga trevliga klippor att dunsa ner i om oturen är framme.René njuter av att styra.Kullen har rykte om sig att bjuda på lite stökigt vatten runt udden. Idag var det mest vinden som stökade och ökade.I hamnbeskrivningen av Hornbæk varnas det för att gå in i hamnen i samband med nordliga kulingvindar. Kuling blåste det inte, men tillräckligt för att man skulle stå på tå för att pricka inloppet. Jag gav extra gas för att inte slungas åt sidan av någon oväntad våg. Det är vid sådana här tillfällen man kan börja fundera över vad som skulle hända om motorn la av.Nu fick vi alla fall en plats i Hornbæks hamn. Vid förra försöket var det fullt. Kanske skulle vi ha vågat oss längre in i hamnen den gången, men både oklart hur djupt det var längst in och jag undrar om vi ens såg från båten att det fanns ett längre in.Vi tar en tur på byn. Jag blev väldigt förtjust i Hornbæk vid mitt förra besök. Kändes så avslappnat och harmoniskt. Högsommarvärmen då kan naturligtvis ha bidragit till den känslan och det faktum att det nu var lördag eftermiddag och mycket var stängt kan ju ha bidragit till att samma känsla inte riktigt infann sig denna gång.Vilka fantastiskt arrangemang av träd och buskar.Ett exempel på nationalromantik?Saab-cab:en lever! Både som utsmyckning och statussymbol och kanske någon slags livsstilsindikator.Skovvej (Skogsvägen), ett passande namn på denna lummiga gata.Ett bad? Nja, kändes inte så lockande. Det blåste en kylig vind. Men, en fin vy. I bakgrunden ser man Sverige och Kullaberg.Förra gången var det väldigt njutbart att sitta på baren vid stranden och ta en öl. Där satt nu bara ett förälskat par och värmde varandra. Vi sökte lite mer värme bakom dynerna istället och fick lite go live-jazz på köpet.Har man sagt det så. Vid middagen och efter något glas vin växer tuppkammen. Klart vi ska ta ett morgondopp. Det var inget större fel på vattentemperaturen, men lufttemperaturen… Man känner sig i alla fall stark och glad efteråt.Vi fortsätter ner i Öresund och dagens mål, Ven. Skepparen på Tycho Brahe följer sjövägsreglerna och väjer för oss. Annat var det när vi gick norrut och hade kollisionskurs med Hamlet. Den skepparen kanske resonerade ungefär som Mats uppfattning om hur vissa bilister känner, de hatar cyklister. Jävla seglare som är i vägen… Flyttar de inte på sig, får de skylla sig själva! Lite så?Något har hänt. Den kyliga vinden har ersatts av sommarvärme. Helt ljuvligt i Kyrkbackens hamn.I Kyrkbackens hamn hamnar (!) vi bredvid Peter Pipa. Numera ”seglar” han ett höghus i form av en Nimbus. På kajen introducerar han mig för sin dotter. Hustrun skiner upp och utbrister: – Oh, vad snällt sagt. När såg jag någon röka pipa sist. Tobaken? Greve Hamilton. Han berättar att han är född här och pekar ut ett av husen i hamnen, byggt i vinkel, där familjen delade hus med hans morfar. Hans pappa var den siste skutskepparen på Ven och om jag minns rätt var det så sent som på sextiotalet som pappan gav upp skutseglandet. Vem skickade gods med skutor då? Han pratar lite om författarinnan Alice Lyttkens och om hur han suttit i Gabriel Jönssons knä och sjungit visor. Båda var författare som bodde på Ven.
Mina gastar gav sig iväg på upptäcktsfärd runt Ven medans jag pysslade med mitt. Mats joggade och tjejerna trampade runt på mina Brompton-cyklar. De var lika hänförda som förra besättningen när vi var här på väg norrut. – Ven var en av seglingens höjdpunkter, tyckte René.
Den här gången var det Marie som stannade i båten p g a sina smärtor i höften. Vi andra tog oss upp till S:t Ibbs kyrka och njöt av utsikten, här bort mot Helsingborg.På hur många ställen ser man en fyr mitt ute i ett sädesfält? På andra sidan ser man Danmark.Backafallen söder om Kyrkbacken. En del av rasbranterna ser rätt färska ut. Hur mycket av ön försvinner egentligen?Många av de gästande båtarna, de flesta danska, försvann under söndagseftermiddagen och det vilade ett harmoniskt lugn över hamnen och byn. Jag njöt av kvällen och nästa dags förmiddag.Tänk om man hade en gets förmåga att röra sig i naturen.Vi hade inte bråttom. Vi hann med en utdragen frukost, yoga, bad och att slappa och äta lunch innan vi gav oss av.– Vilken ljugarbänk, utbrast jag, på väg till båten. Är ni alla härifrån? Det visade sig att två katter (danskar) smugit sig in bland hermelinerna.
Mats var nära ett hjälteutnämnande. Den danska kvinnan på båten bredvid sumpade sin telefon i havet och Mats erbjöd sig att bada iförd cyklop. Han var nere många gånger och vi imponerades över hur länge han klarade av att vara i och nere under ytan. Han som nästan tillskansat sig epitetet badkruka. Tyvärr återfanns inte telefonen av Mats då kvinnan missbedömt inom vilket område den bore ha legat. Istället fick de senare upp den med en håv. Och den fungerade!
När vi kom ut ur hamnen och det visade sig vara rätt lugnt vatten påminde Mats om att vi skulle kalibrera vindinstrumentets givare. Den byttes ju ut, när riggmakaren råkade ha sönder den gamla. Gott! Vi snurrade ett par varv och tryckte på knappar, osäkra på om det lyckades gjorde vi om operationen och mitt i alltihopa hörde vi väsande tumlare och då blev alla så till sig att vi fick göra om operationen ytterligare en gång. Tyvärr verkar operationen inte haft avsedd effekt. Windex och vindinstrumentets givare visar fortfarande lite olika.
En scandal beauty på däck. Mats tar igen sig efter att ha spelat in ytterligare några fantastiska filmer. Han ser ut som en trollkarl som med mystiska besvärjelser sveper med sin Instant 360-kamera i svårtolkade rörelser. Ingen fattar vad han gör, men film blir det. Som om vi hade haft en drönare med oss ombord. Vi går rakt mot Malmö och bebyggelsen med sitt Turning Torso tar allt fastare former. Till höger om oss ser vi Köpenhamn vars skyline ser ut som om Linus på linjen skulle ha ritat den.Så ligger jag då ännu en gång i Turbinhamnen i Västra hamnen i Malmö. Området Västra hamnen är jag inte överdrivet förtjust i, mest betong, sterila miljöer och ogräs och fortfarande vad som ser ut som en och annan rivningstomt. Men, själva gästhamnen och strandpromenaden är jättemysiga. Folk flanerar, joggar, badar eller sitter på uteserveringar. Man slår sig ner på trappan ner mot kajen och snackar, äter glass eller dricker kaffe. Och så utsikten mot sundet, mot Öresundsbron, mot grönområden och mot Ribersborgsbadet. Inget slår ju Lauterhorns hamn på Fårö, men Turbinhamnen hamnar definitivt på topplistan över svenska gästhamnar, om än av helt andra skäl än vad som får mitt hjärta att klappa för Lauterhorn.Det är inte bara Malmöbor som fikar på trappan ner mot kajen. Vi flyttar avskedsfikat in på land och tittar på båten i stället för från den, precis som många andra som slår sig ner vid kajen gör.
Det här var en minnesvärd etapp, av olika skäl. Först och främst vill jag tacka min besättning för trevligt sällskap. Det har varit många skratt och både djupa och ytliga samtal om allt mellan himmel och jord, men med en slagsida åt det svåra, men vanligaste ämnet, relationer. Mycket kul jargong. Kanske lite väl mycket ibland. Vi har ätit väldigt gott och ibland har jag känt det som att den bästa krogen, den finns på ombord på Aquileja. Det ar varit många spännande seglingsetapper med mestadels mycket vind. I och för sig inget ovanligt för denna sommar, men etappen mellan Glommen och Båstad kommer jag sent att glömma.
En särskild hälsning till Marie som i princip åkte direkt från båten till operationsbordet. Hoppas operationen gått bra och att du rehabiliterar dig snabbt. Du hade ju ambitionen att vinna fler tävlingar i Båstad…
DISTANSER:
Stenungsund – Marstrand: 17, 1 M
Marstrand – Hyppeln (via Högö-Busholmen-Sälö): 15,6 M
Hyppeln – Styrsö (Tången): 10,5 M
Styrsö (Tången) – Glommen: 48,8 M
Glommen – Båstad: 36,8 M
Båstad – Hornbæk: 34,7 M
Hornbæk – Ven (Kyrkbacken): 15 M
Ven (Kyrkbacken) – Malmö (Turbinhamnen): 22,1 M
Gastar Stenungsund-Hällesdalen: Joakim och Leonora Karlbom, Hällesdalen-Stenungsund var jag ensam ombord.
Därutöver, på plats i Hällesdalen, hela eller delar av tiden, fanns bland andra: Agnes och Linnea Karlbom, Filip Karlbom och Lise Johnsson med hunden Bilbo, Malin Karlbom och Jim Änglykke, min exfru Charlotte Hillborg, Lises mamma Anette Gunnarsson och Lises pappa Reiner Johnsson med Ritva, Lises syster Isabelle Johnsson med Max och Morris Gollin samt Max mamma Jill och Max systrar Julia och Natasha med Steven och Roory, Lises morbror Stefan Gunnarsson med Ann-Sofie och Isabelles kompis Benjamin från Koster.
Datum: 14-18 augusti
Min son Filips, sambos systers svärmor hade bjudit in oss att fira och umgås med dem i Hällesdalen. Svärmor och hennes familj är från USA och hade hyrt ett större hus för egen del och ett annex för Filips och Lises familjer. Själva firandet trodde jag skulle handla om att Isabelle och hennes man Max skulle förnya sina äktenskapslöften. Detta hade dock, utan min vetskap, förvandlats till en namngivningsceremoni för deras nyfödde. Kul med fest oavsett anledningen, men presenten jag hade inhandlat blev ju lite fel 🙂
Min son Joakim med familj valde att åka ner en dag i förväg och bodde ombord på Aquileja, i Stenungsund. Jag tror att det är första gången Agnes har flytväst på sig, men hon verkar ju inte direkt missnöjd med detta otympliga plagg.Leonora hade fått en alldeles för stor flytväst. Joakim hade i hastigheten plockat upp en ett nummer för stor väst.
Dagen därpå hängde Joakim och Leo med på båten den korta distansen från Stenungsund till Hällesdalen, medan Linnea tog bilen med Agnes. Det ska böjas i tid och Leonora visade prov på stor skicklighet att styra båten.Lises mamma bjöd på lite mat i ”Vita huset”. På bilden syns bl a Max syster Natasha med Steven och sonen Roory,
Det fanns både kajaker och SUP:ar att leka med.
Malin tar en fika i Aquileja-baren.Det fanns en stege upp till bastuns tak och vi var flera som inte kunde motstå att klättra upp och hoppa i.
Femkamp.Grenen: Hur länge kan man hålla igång en rumpstuds?Det var en imponerande lång brödrakamp mellan Joakim och Filip, men till slut vann Filip.Filip underkände första dragkampen som laget till vänster vann……och andra gången blev det ”rättvist”. Filips lag vann.Flytbryggan jag låg vid såg ut att vara lite klent förtöjd så jag hade både ankare och extra ankare i.
På lördag vällde det in fler människor till namngivningsceremonin.
Isabelle och Max berättar om de förfäder på deras vardera sida som inspirerat till deras sons namn.
Vi andra hoppade på fötterna. Inget för Lise.Snyggt!
Trots ett initialt besked om att det inte var några som helst problem med att lägga till vid bryggan, muttrade ägarna till Max om att min och Reiners båt tog för mycket plats. Jag låg kvar en extra natt i Hällesdalen, men för att inte väcka onödig irritation släppte jag förtöjningarna till bryggan och lade mig på svaj sista natten. De andra hade då lämnat annexet.Lises morbror och moster, Stefan och Ann-Sofie bor på andra sidan sundet, i Svanesund på Orust. – Tuta när du kommer förbi, så kommer vi ner och vinkar. Det är ett rött hus. Där var ett rött hus. Jag tutar några gånger. Vilket pampigt hus tänker jag. Men, inga livstecken.En stund senare upptäcker jag dem. Hörs jag så vida omkring? Jag hade alltså tutat vid fel hus. I det här röda huset bodde tidigare Isabelles och Lises morfar Sten.
Jag gissade att Max mamma Jill till stora delar var initiativtagaren till att vi kunnat samlas och hon nickade instämmande när jag pratade med henne. Än en gång tack för denna generositet och till möjligheten att samlas alla. Det var trevliga dagar som förflöt fort, men i ett behagligt tempo.
DISTANSER:
Stenungsund-Hällesdalen: 5 M
Hällesdalen-Stenungsund: 6 M
Rutt: Skagen-Lilla Kornö-Hamburgsund-Hästvam-Otterön (Dyviken)-Otterön (Röd)-Grebbestad-Dannemarken (SXK-boj)-Keö (SXK-boj)-Flatön (på svaj i höjd med Trankoket)-Stenungsund
Gastar: Eva Ekberg, Sven Gester, Carina Johnsson och på besök i Skagen, Maria Karlbom
Datum: 1-12 augusti (seglingsperioden var 4-12 augusti)
Det verkar som om människor som söker sig till segling mestadels är av tåligt virke. Det började med att vi blev inblåsta i Skagen och slutade med en grå och blöt distans från någonstans i höjd med Ljungskile till Stenungsund. Kryss dessutom. Däremellan hade vi mycket vind och en hel del sol, trots allt. Ändå bedyrade man att det varit en trevlig och upplevelserik segling. Men, vi tar det från början.
Det är fredagen den 1 augusti och min namnsdag dessutom. Jag hade vinkat av mina gastar från föregående etapp och hade nu lite ledig tid innan jag skulle få besök kommande dag. Varför inte ytterligare ett besök på och visning av Skagen-museet? Där har jag bara varit tre gånger förut. Jag såg fram emot lika inspirerande visningar som vid mina två första besök 2018. Visningen började i Bröndums hotells matsal som Degn Bröndum testamenterat till Skagenmuseet. Jag brukar förneka att danska är svårt att förstå, men den här gången gick jag bet. Det var bara att bita i det sura äpplet och ge upp. Guidens danska var av ett utomjordiskt slag, jag förstod enstaka ord och sammanhang, men inte tillräckligt för att det skulle ge något, så jag gick. Besviken.Dagen därpå skulle min lillasyster Maria komma på besök. Hon inledde sin road trip kors och tvärs i södra Sverige med att besöka mig. Det var ju lite hedrande 🙂 Och där kommer hon, glad i hågen.Än så länge var vädret helt OK. Det krävs dock ingen större fantasi för att se att de förväntade vindarna när nästa gäng skulle komma ombord inte var av det snällare slaget.Maria har en skeptisk hållning till båtliv och segling, men hon fick nu ändå komma ut några minuter på sjön när vi parkerade om båten. Hon var med på min förra båt Millan, en Linjett 30, men jag undrar om hon någonsin seglat på Aquileja någon gång. Istället för att ligga med akterankare och fören mot en av flytbryggorna var tanken att sno den lucka som uppstått när en bland flera andra båtar lämnade hamnen. Det var intressant att se hur hamnen successivt tömdes och ändrade karaktär när till slut alla båtar följt vårt exempel och förtöjt om med långsidan mot brygga eller kaj. Det kändes lite ödesmättat. Come and hit us Floris, som stormen döpts till.När vi parkerat om dök en säl upp, bara någon meter från oss. Maria döpte den snabbt till Sälbert II. Sälbert I såg hon tillsammans med sin dotter i Norrtäljeviken för en massa år sedan och detta var Marias andra sälupplevelse. Vad mycket mer man får uppleva på sjön än på land, tänker jag. Jag har ingen aning om hur många sälar jag sett. Men, det är ändå lika trevligt varje gång de dyker upp. Sälbert II såg vi dock inte röken av något mer efter det att jag hämtat kameran. Foto: Maria Karlbom
Maria längtade efter skaldjur. Vi studerade recensionerna av de hamnnära krogarna och fastnade för Pakhuset. Kommer ni till Skagen kan jag å det bestämdaste avråda från ett besök där. Jag åt en trist räkmacka och Maria en Stjerneskud tror jag, men med något utbytt mot mer räkor. Vad hon i detta skede tyckte om anrättningen som sådan minns jag inte, men hon var iland halva natten iklädd nattlinne, regnjacka och sneakers och som hon uttryckte det, matade fiskarna. Istället för att rädda någon som ramlat i vattnet fick hamnens räddningsstege tjäna det motsatta syftet, att hålla sig i för att inte ramla i. Hon vågade inte gå ner i båten av rädsla för att må ännu mer illa. Hamnens toa håller stängt nattetid, så pudra näsan fick hon göra i närmsta gatubrunn. Det hade ju varit lördag och en del ungdomar var ute och rörde på sig och drack ur medhavda flaskor med vätska, får man förmoda, av det starkare slaget. De spärrade tydligen upp ögonen när de blev varse denna lodisliknande kvinna med sin vattenflaska. Förutom att det va en del skrålande var skepparen lyckligt omedveten om vad som utspelade sig.
Ny dag och något bättre till mods gav vi oss ut på byn. De föreslagna omsorgerna från detta näringsställe lockade dock inte: ”VOKSEN PASNING BRUG FOR ALENE TID BRUG FOR AT KOBLE FRA BRUG FOR SHOPPE TID EFTERLAD DIN PARTNER HOS OS VI PASSER GODT PÅ ALLE AFHENT INDEN LUKKE TID BETAL KUN FOR MAD DRIKKE”. Kanske tyckte Maria att det lät som om man mer syftade på passning av vuxna män…Jag började känna mig lite hemtam i Skagen och vi tog oss fram på lite tvärgator och idylliska senvägar.Nä, Maria var mer ute efter lite kulturell spis. Och vem skulle inte vilja sitta ned vid det här frokost-bordet på Bröndums hotell. Tavlan är målad av mästarnas mästare, Peder Severin Kröyer. Här syns bl a Michael Ancher (stående) och längst till höger svensken Oscar Björck samt värdshusvärden Degn Bröndum. Degn var bror till Anna som var gift med Michael Ancher. Anna var den enda av Skagenmålarna som faktiskt kom från Skagen.Ännu ett mästerverk gjort av Peder Severin Kröyer. Hans fru Marie sitter i trädgården vid en buske med jungfrurosor, med familjens hund.Bröndums hotell är intimt förknippat med Skagenmålarna, så vill man känna vibbarna från denna tid kändes ett besök här som ett måste.Om vi kände så många vibbar vet jag inte, men gott och dyrt var det. Maria är på G igen, men räkor fick vara.På besök i Michael och Anna Anchers hem. Jag själv har fått kritik för att jag har för många tavlor på väggarna. Mina väggar är dock inte i närheten av familjen Anchers. Det var verkligen späckat med tavlor och de lär hänga precis som under konstnärsparets tid.Men, vad var detta? En ofullbordad tavla. En av museivakterna berättar: Den är gjord av Oscar Björck och han hann inte bli klar innan han återvände till Sverige. Tanken var att han skulle färdigställa den när han kom tillbaka till Skagen. Under tiden fick den hänga hos familjen Ancher. Oscar Björck återvände dock aldrig till Skagen.Maria fick syn på ett glasställe hon frekventerade vid sitt förra besök i Skagen.Kvällen därpå fixade vi egen middag i båten. Mysigare att sitta i lugn och ro att prata och Maria kanske hade fått nog av krogen för ett tag.Dessutom bjöds vi på underhållning av en tysk liten flicka. När vi applåderade bockade hon och tackade som värsta scenartisten.Nu har det hunnit bli måndagen den 4 augusti. Maria åkte vidare på sin road trip och nu var hela den nya besättningen samlad. Sven har en gedigen seglingserfarenhet, Carina har seglat lite grann, men för Eva var det premiär.Inget ont som inte har något gott med sig. När vi nu låg stilla och väntade ut Floris, kunde jag komma igång med yogan igen. Eva introducerade mig och Carina för kundaliniyoga och jag körde lite ”vanlig” yoga också. Först höll vi till utomhus , men sedan kom vinden och vi fick improvisera lite inomhus.Sven valde att gå och handla och förbereda lite lunch, medans vi cyklade upp till Grenen. Jag var ju där häromdagen, men det var ju lite spännande att se hur Grenen tedde sig i lite hårdare vind. En stor del av stranden var översvämmad och var som en stor sjö.Nu var det vildare krockar mellan Kattegatt och Skagerack och Grenen var nästan helt översvämmad av vatten.Varför blir det så här, har jag undrat flera gånger. Nu frågar jag min kompis Chat GPT. Om jag ska sammanfatta det förstår jag det som att det är organiskt material som när det bryts ner släpper ifrån sig ytaktiva ämnen som vispas runt av vind och vågor. De ytaktiva ämnena gör att luftbubblorna inte spricker direkt utan hålls ihop och bildar detta skum. Det är vanligare på Väst- än på Ostkusten då den högre salthalten på Västkusten hjälper till att stabilisera bubblorna som då inte spricker lika snabbt.Oops! Den skylten såg vi inte när vi badade här häromdagen.Vi hade lett cyklarna ner på stranden och fortsatte en bit bort i Sandormens spår. Sandormen är ekipagen bestående av traktor och släp för dem som inte orkar gå den sista biten mellan parkeringen och Grenen. Som någon sa: – Det är väl förmodligen de som allra bäst skulle behöva gå. Tillbaka vid parkeringen hittade vi en stig som ledde oss söderut fast längre österut på udden norr om Skagen.Korna såg ut att ha det bra.Trots fyra förtöjningslinor mot kraftiga pollare på den relativt höga betongkajen vaggade båten fram och tillbaka. Sven kläckte den briljanta idén att förtöja masten mot en lyktstolpe. – Så kan man väl inte göra, tänkte jag först. Men, det gick så bra så.
Tisdag eftermiddag ägnade jag en stor del av dagen åt att prata med Hampus hos Riggarna Göteborg. Jag såg en chans att få hjälp att reda ut det trassel jag upplevde med mina fall som gick upp i masttoppen, storfallet och flagglinan. Tyvärr ett resultat av en riggöversyn som Doghouse marin i Svinninge gjort tidigare under våren. I mitt uppdrag ingick att få fram ett mastnummer, vilket dock visade sig sitta på den enda del av masten där det inte gick att läsa av något, trots åtskillig demontering av inredning. I slutänden visade det sig ändå att masten sannolikt var konstruerad på ett sätt som möjliggjorde att problemet åtgärdades utan att masten togs ned och, utan tillgång till mastnumret, men att de inte hade tid när jag kunde vara i Göteborg. Men, det höll mig sysselsatt några timmar 🙁
Dan därpå bestämde jag mig för att ta mig till Råbjerg Mile, Europas största vandrande sanddyn. Den skulle vara 41 m hög och vandra 15-20 meter per år. Det lät ju lite spännande. Istället för att cykla nästan två mil i motvinden tog jag med mig cykeln på tåget från Skagen till Hulsig och cyklade 4,5 km därifrån.Sanddyn var ju ett understatement. Sandökenområde låter som en mer adekvat benämning.Det var inte svårt att låta sig övertygas om att sanden flyttar på sig, en dag som denna. Man ser tydligt hur sanden blåser bort.Det blir vackra mönster i sanden. Hur kan det bli så?Jag tog en rätt lång promenad ut i öknen och upp och ner för de olika dynerna och kände mig fullständigt sandblästrad efteråt. Skorna var rena sandtagen och jag kunde skaka ut sand flera dagar efteråt.När jag nu var så nära den västra kusten kunde jag ju lika gärna fortsätta bortåt och kolla in läget. Byn här heter Kandestederne och såg ut som ett sommarstugeområde med några badhotell. Jag hann ta en kaffe och en glass på ett av dem innan jag upptäckte att jag i all hast borde cykla tillbaka om jag inte ville vänta en timma på nästa tåg.Det är en trevlig upplevelse att åka tåg på Jyllands norra spets. Man är till stora delar omgiven av ett hedlandskap och ömsom skymtar man Kattegatt, ömsom skymtar man Skagerack.Så äntligen fick vi kasta loss efter två liggedagar. Den ursprungliga idén om att börja med att segla över till Norge var redan skrinlagd, Sven förordade en första etapp till Läsö, men till slut enades vi om att gå ut och känna på havet och ta ut en kursriktning som kändes bekväm. Den ledde oss mot Hermanö. Eller stavas det Härmanö. inte ens de initierade kan tydligen förstå stavningsförvirringen. Om det nu var så behagligt kan man ju diskutera. Både Eva och Carina kände av sjösjuka, men utan att offra sig till havsgudarna.Det visade sig att vi hade en hobbyornitolog ombord, Sven. Sedan ska man komma ihåg också de olika artdefinitionerna man får höra. Var det nu en havssula detta var?Det här krigsfartyget passerade oss på ganska nära håll. Det hade AIS:en avstängd, så vi kunde inte se vad det hette eller vart det var på väg. Riktigt spännande blev det dock först när det började dyka upp ett par jaktplan som kretsade fram och tillbaka över fartyget. En ryss månn tro?Vad det är Sven pekar på har jag glömt. Seglar vi längs Hermanö? Pekar han kanske på Islandsberg? Islandsberg är lite ökänt för den kraft med vilken vågorna kan slå mot land.Poppis tydligen att ge sig ut till Stånge huvud utanför Lysekil för att kolla på havet.Innan vi bestämde oss för att gå in till Lilla Kornö hade vi testat hur en naturhamn strax utanför kändes, en klippa längs med vilken man skulle kunna ligga långsides, Lindholmen. Där kände jag inte alls för att gå in, skvalpigt, blåsigt och trångt, men någon annan gång kanske eller med en mindre båt. Vi var lite småfrusna när vi skulle lägga till och tittade häpet på tjejerna som ytterst lättklädda släpade upp sina SUP:ar.
Den norra delen av hamnen hade bojar, men med väldigt kort avstånd till bryggan. På den södra delen skulle man ligga med akterankare, men alla som låg där låg med långsidan mot bryggan. Varför förstod vi när vi försökte lägga oss i en glugg med nosen mot bryggan och akterankare. Det var blåsigare än vi trodde och det drog rakt in i sidan. Vi hittade istället en tyskflaggad X-yacht som såg tämligen ny ut och de såg alldeles förskräckta ut när vi närmade oss med ambitionen att lägga oss längs deras långsida. Men, de fann sig till slut.
Idag finns det inga bofasta på Lilla Kornö, men öns by känns ändå väldigt genuin och pittoresk.Husen ligger mest tätt, men somliga har även plats för lite trädgård.Vi gör en liten kvällsexkursion.Mina kamrater valde att inte klättra med upp på berget.Titta vad de gick miste om.Vore inte de här klipporna något för en bergsklättrare?Morgonen därpå kastar vi loss och drar oss upp mot Kungshamn. Smögen har ju förfulats en hel del sedan jag var där i min ungdom, men de fina pendelbåtarna mellan Kungshamn och Smögen håller fortfarande stånd mot förändringens vindar.Vid något tillfälle frågade oss Sven om det var någon särskilt ställe vi ville besöka. – Hållö, utbrast jag. Men, det kunde jag tydligen glömma. Min båt är för stor. Så jag får väl ta mig till Kungshamn någon gång och äntra Hållöexpressen istället.Sven: – Ser ni hastighetsbegränsningsskyltana där borta? De med 3 knop på? Där går en smal kanal. Skyltarna såg vi, men att det skulle finnas en kanal in där kunde vi inte ana. När jag tittar på sjökortet ser det ut som om det skulle vara 3 m djupt i den smala rännan, men det kanske är väldigt smalt. Lite frestande vore det ju allt att testa.När jag gick i nian (1972) var vi på skolresa till Marstrand och vi besökte då ABBA-fabriken där de gjorde Kalles kaviar. Det var en jättelik skål med en jättelik slev som rörde runt kaviaren, som en enorm hushållsassistent och det såg synnerligen osmakligt ut. Det tog lång tid innan jag blev sugen på kaviar igen. Vi var förresten även i Smögen och besökte ett segelloft, Syversens segelmakeri. Om jag minns rätt låg det där det idag ligger en massa fula bostadsrättslägenheter. Något år senare var jag tillbaka med liten segelbåt och gick på disko där. Nu är allt borta.Vi fortsatte norrut via Sotekanalen. Man ser knappt det lilla huset, så väl kamouflerat är det. Vi passerar vad som kallas Mor Lenas stuga. Huset är från 1700-talet och byggdes någon gång under sillperioden, d v s långt innan kanalen byggdes. Den siste som bodde här hette Johan Alfred och han bodde här med sin fru och tre söner. När hustrun dog 1920 tvingades Johan in på ”hemmet”, men längtade hem till sin stuga och rymde ganska ofta. Fattigvårdsstyrelsen beslutade då att man skulle riva ner taket för att Johan inte skulle kunna flytta hem igen.
Fastän jag nu gått här flera gånger har jag ibland svårt med att banka in i vilken ordning de olika kustsamhällena kommer. Efter Sotekanalen kommer Hunnebostrand och därefter inloppet till Bovallstrand. Därefter är det en mer oskyddad kuststräcka som avslutas med Dannemarken med sina SXK-bojar och sedan Horns ränna från vilken man kan väja lite inåt och ta sig vidare uppåt via Hamburgsund. – Behöver vi handla något, tänkte jag högt med tanke på en vag minnesbild av att det fanns en hyfsad affär i Hamburgsund. Massor visade det sig… I smala sund med berg på ömse sidor kan det bli lite si och så med vinden och har man lite akterlig vind kan bommen lätt komma farande, något jag lera gånger varnat för. Ändå är olyckan framme och Sven får bommen i huvudet. Ingen jättesmäll, men ändå tillräckligt för att jag blev rädd att han skulle ramla över bord, men som tur är höll han sig kvar på däck. Läskigt och obehagligt, men Sven hävdade att han mådde bra.
Detta krävde en kaffe-/glass-paus. Det var ingen glass vilken som helst, utan Pipers glass. Pipers glass från Pipersgatan på Kungsholmen, här i Hamburgsund. Jo, man tackar. Pipers glass som vi ibland lyckades muta någon lärare att låta oss åka och köpa i samband med någon utelektion. Minns jag verkligen rätt? Hur kunde de gå med på det?
Som om det inte var nog med en bom i huvudet, snubblade sedan Sven när han skulle gå ner i sittbrunnen och föll olyckligt över roderpiedestalen. Förmodligen fick han någon spricka i bröstkorgen av den incidenten. Lite senare kommenterade han det hela med att han funderat över om gamla gubbar verkligen ska hålla på med sådant här. Det är ju inte utan att även jag tänkt samma tanke efter att ha spräckt något revben jag med samt skadat knät och ena lillfingret. Fast, nä, så lätt ger jag inte upp.
Linfärjan i Hamburgsund plaskar med sina linor som ingen annan. Bäst att hålla behörigt avstånd när den inte ligger still.Hamburgsund är en härlig blanning av gammalt och nytt. Genuint pittoreskt och modernt av inte det allra mest smakfulla snittet, men ändå, levande.Än engång, tack Sven för att du tog oss hit, till Hästvam. Jag har hittills bara sett på bild hur seglare förtöjer med långsidan mot berget. En av sommarens höjdpunkter.,Vi var alla lite euforiska över att ha kommit hit. Eva kommenterade att jag såg ut som glad liten pojke och Sven utbrast: – Tänk att jag skulle få komma hit en gång till i mitt liv!Vi tyckte vi hade haft en rätt tuff segling hit och så dyker denna svärm med kajakpaddlare upp som om det inte vore något särskilt med att ta sig hit.
Röda näckrosor är inte allt för vanligt. I bohusländska skärgården förekommer den, förutom här på Hästvam, på Dyngön, Bohus Malmön och Ramsö.Civilisationen är hyfsat nära. Tittar man in mot land ser man Fjällbacka.Men det räcker med att vända sig lite om, så ser man bara det vilda, det vackra.Det är väl den här färgen stenen ska ha, lite beigerosa…Husen på Hästvam lär fortfarande vara i samma familjs ägo som när ett av dem flyttades hit 1831 av mästerlotsen Gabriel Sandmark från en av Väderöarna. Sedan 2005 är de dock enbart sommarbostäder.På Västkusten får man se sig för innan man dyker ner i vattnet. Vad är detta för en krabat tro? Den kom inte ensam utan i stora stim. Den ser ju rätt beskedlig ut, men efter att ha läst om de invasiva och farlig klängmaneterna blir man ju lite orolig över vad man ska möta under simturen. Ofarliga sa en båtgranne. – Vad heter de då? – Vet inte. Någon annan som vet? Emellanåt kunde de se lite fluorescerande ut.Som att äta middag i en lugn kanal samtidigt som det runt om oss var full fart på havet.Här på Florö var et tydligen liv och rörelse förr. Fartyg tog skydd här vid dåligt väder, här öppnades krog, här bytte passagerare båtar, här fanns sillsalteri och när sillen gick till kunde här ligga ett tjugotal ångare och vänta på sillast. Som så ofta skedde allt detta spännande för länge sedan, från 1830-talet och resten av det århundradet. Myndigheterna hade tydligen synpunkter på hur krogrörelsen bedrevs och drog in utskänkningstillståndet 1888. Låter spännande. Undrar vad det var för anmärkningar man hade.Jag får ta hjälp av Sven för att lokalisera var denna bild är tagen: ”Tror” bilden är tagen ”när vi gick mellan Fläskön och Dyngön. Husen ligger nog på Dyngön.”Sven gissar att kameran nu varit riktad mot några hus på Fläskön.Jag fick bekräftat hur dålig koll jag har på skådisar. Här på Dannholmen bodde tydligen Ingrid Bergman. Ingrid Bergman? Men, hon ligger ju begravd bredvid Ingmar Bergman, på Fårö. Den Ingrid som har bott här ”är mest känd för två saker: rollen som Ilsa Lund i ”Casablanca” och för den skandal hon orsakade när hon 1950 lämnade man och dotter och USA för filmaren Roberto Rossellini, Italien och en ny familj. I ett slag gick hon från att vara Hollywoods änglalika älskling till omoralisk kvinna och dålig mor.” (SvT). Ingmar Bergmans Ingrid var tydligen inte någon skådespelare. Där ser man vad okunnig man kan vara. Idag ägs Dannholmen av släktingar till Ingrid Bergmans dåvarande man Lars Schmidt.Vi lägger till i Södra Dyvik vid Otterholmen och tar jollen in till stranden och låter oss fascineras av de stora ostronskalen. På många håll ser man mängder med trasiga ostronskal och tydligen är det fåglarna som släpper ostronen från luften så att de krossas och så kommer de åt innehållet. Man får inte vara dum. Inte ens om man är en fågel.Sven tar täten för att visa oss något spännande.Sven pekar ut vad som är en skalbank. Skalbank!? Jo, det är en större ansamling av skal från huvudsakligen subfossila djur. Här fanns ett dagbrott där men under 1920-talet bröt snäckskal som användes som råvara, främst för hönsfoder och för tillverkning av glas.En del byggnader från denna epok finns bevarade, bland annat en före detta arbetarbostad för stenhuggare, stenhuggarbaracken. Idag används den som flerfamiljsfritidsbostad. Man ser även rester av gamla kajer på flera håll.Och vem kan ha bott i det här tjusiga huset?Som på så många andra håll i Bohuslän bröts här även granit. Verksamheten pågick från slutet av 1800-talet till in på 1930-talet, sedan var det inte lönsamt längre.En ek av arten sparbanksek.På andra sidan ön var det så här fint och där språkade vi med en liten flicka som sa sig prata bl a franska, tysk och arabiska. På Otterön var hon bara på somrarna och hälsade på hos farfar, tror jag det var. Nu var det dags att åka hem till Dubai där hennes familj bodde. Snacka om kontraster.Rena parken. Antagligen fullt med kalkhaltiga snäckskal som möjliggör denna grönska.Här var något spännande också. Om jag förstod Sven rätt hade man upptäckt att det bubblade upp färskvatten från strandbotten. Tydligen var det egnvatten som sipprade ned från berget bakom mig som letade sig upp till ytan på detta sätt. För att få en färskvattentäkt lade man dessa betongringar på botten och simsalabim, en färskvattenbrunn ute i det omgivande, salta vattnet. Och? Jo, det smakade färskvatten, men det hade nog skvalpat över en del havsvatten också.Vi hade rätt mycket vind in i viken vi låg i och den skulle öka, så vi bestämde oss för en flytt. Inte för att det hade varit riskabelt att ligga kvar, men det blir ingen ro när det rycker och sliter och kluckar. På väg till norra sidan av Otterön körde vi om ena möhippa. Tjejerna hade en lättklädd dansör som ett tag stod och åmade sig på fördäck och det såg nästan ut som om han skulle ramla av och när jag väl hade fått upp kameran hade han istället ramlat ner i några kvinnliga famnar.Sven tyckte uppenbarligen att vi var tramsiga som ville tömma vårt toalettavfall m h a toatömningsanläggningarna. Vi tillhörde en försvinnande liten minoritet på c:a 10 %, menade han. Alla andra tömde i havet och det lilla vi hade i tanken gjorde ju ingen skillnad. Tramsigt eller ej, vi stod på oss. Problemet var bara att toan fortfarande gäckade oss och inte fungerade som förväntat. Nu tror eller hoppas vi dock att saken är löst. Sven gick och täljde långa pinnar och en av dessa pinnar förde jag upp i genomföringen liggandes på flytbryggan. Det gav resultat. Fullständiga krevader av skit kom ut från tömningsslangen. Jag hade tänkt tanken flera gånger, men då såg jag framför mig hur hela jag skulle ligga i sjön och få dessa krevader över mig. Nu räckte det med underarmen, inte så trevligt det heller, men ändå ett mer lockande alternativ. En bit bort skulle en flicka bada och vi hamnade i beslutsvånda. Skulle vi varna henne eller inte? Skiten tycktes dock röra sig i en annan riktning. Detta var vårt enda ärende till Grebbestad och tack kära besättning för att ni ville ta er tid till detta.Längre norrut än toatömningen i Grebbestad kom vi inte. Vi styr söderut igen. Det är mäktiga vågbryt när skärgården öppnar upp sig. Man vill inte vara på fel ställe.Skönt att komma in i skydd av Lilla Hamburgö. Vad det här stället heter framgår faktiskt inte av sjökortet, men mysigt är det.Och titta vilken mysig liten strand det här gänget hittat. Är det fortfarande Lilla Hamburgö?Det här fina huset bör ligga på Kiddö.Via Hornö ränna kom vi så ner till Dannemarken för en lunchpaus. Här ligger några SXK-bojar och de kan behövas här, för särskilt skyddat är det inte. 2019 låg jag jag här senast. Ett oväder var på väg och jag var väldigt mycket i valet och kvalet om jag skulle lita på bojen eller ge mig iväg till närmsta gästhamn. Vi valde det senare och hamnade i Hunnebostrand. Rätt beslut? Vet inte, men det kändes rätt i maggropen.Vi fortsätter söderut och ser Bovallsstrand på håll. Där, i fiskaffären, har jag köpt mitt livs godaste räkor.Vi är tillbaka i Sotekanalen. Ja, den heter faktiskt så, inte Sotenkanalen som jag trott. Man uppmanas att ta ner seglen nä man går in i kanalen. Ett helt rimligt krav kan det tyckas. Senare berättar min yngre sons sambo Lises morbror för mig om hans och Lises mammas seglingar med pappa Sten. För övrigt en mycket trevlig och charmig man som jag fick förmånen att träffa innan han gick bort. Sten verkar ha varit en sann äventyrare och att använda motor verkade ha varit i stort sett uteslutet. Motorn var nerpackad på ett sätt som inte på något sätt lockade till att ta fram den. Då var det tillåtet att segla genom Sotekanalen och det gjorde de även om det innebar att de de var tvungna att kryssa. På något ställe drog man båten från land, vilket en gång ledde till att Lises mamma plumsade i. Hårda bud 🙂Vi har lagt oss på svaj utanför Keö, nära Bohus Malmön, även denna gång fick vi fatt i en SXK-boj. Fullmånen den 9 augusti kallas tydligen även Störmånen. Den här bilden togs en dag senare, men visst är den fortfarande rätt imponerande? Den stör väl nattsömnen tänkte jag, men namnet är tydligen kopplat till fisken stör, att det är gott om den fisken då i amerikanska vattendrag och sjöar.Jag har aldrig förr gått norr om Orust, så nu skulle vi göra det. Bitvis en spännande tur, bitvis en varvshistorisk tur. Sveriges största exportframgång vad gäller segelbåtar måste väl vara Hallberg Rassy. De byggs här i Ellös. Jag tror det var 2004 som jag och min äldste son Joakim gjorde en road trip på Västkusten för att titta på båtar. Vi körde in på varvsområdet här och tittade runt lite grann, men när vi skulle ut var grindarna stängda. – Shit! Vad gör vi nu? Jag minns att en åtgärd var att knalla hem till varvsägaren Cristoph Rassy för att höra om han kunde hjälpa oss att komma ut. Jag minns inte hur det hela löste sig, men ut kom vi så småningom.Sven föreslog att vi skulle ta en liten omväg och gå via Nordströmmarna. Det var bitvis både pittoreskt och spännande, både p g a att det var smalt och att det precis som namnet antyder var strömt.Stundtals var det väldigt tätt mellan pinnarna. Ibland kan man med ett visst perspektiv inte begripa hur man ska kunna ha den eller den pricken på babord eller styrbord och så kommer man lite närmre och förstår inte vad problemet var.Vem är äldst tro? Gubben eller ekan?Vi fortsätter den varvshistoriska färden och kommer till Bassholmens varv. Här byggdes ett tiotal segelfartyg under 1800-talet.Är det Sjöfartsverket som skojat till det eller är det någon privatperson som tagit initiativ till varning för ojämn väg? En bit bort blir det riktigt strömt och jag får ge fart för att inte driva iväg. Även här hävdade Lises morbror att Lises morfar Sten hade kryssat.När vi kommer ut från den trånga farleden passerar vi Kungsviken där Malöbåtarna byggs och här på Vindön byggdes de vackra Vindöbåtarna
Vi fortsätter förbi faret upp mot Udddevalla och styr återigen söderut, men nu är det kryss och det blir allt gråare. Vi omges av rätt höga berg och vinden kommer och går och någonstans i höjd med Ljungskile börjar det dessutom regna. Jag har antecknat i loggboken att vi lade till kl 20:20. Någon avslutningsmiddag på byn hade ingen lust med, utan vi kurar för regnet, värmer rester och stupar utmattade i säng.
Jag vill tacka min tappra besättning. Eva som var så modig att anmäla sig trots att du aldrig seglat förut. Carina som var så positiv till allt vi företog oss. Sven som guidade oss till spännande platser och leder.
DISTANSER
Skagen-Lilla Kornö: 46,6 M
Lilla Kornö-Hamburgsund: 20,7 M
Hamburgsund-Hästvam: 2,9 M
Hästvam-Otterön (Dyviken): 6,2 M
Otterön (Dyviken)-Otterön (Röd): 2,9 M
Otterön (Röd)-Grebbestad: 1,4 M
Grebbestad-Dannemarken: 11,9 M
Dannemarken-Keö: 15,5 M
Keö-Flatön: 15,5 M
Flatön-Stenungsund: 34 M
Gastar: Hélène Palm, Katarina Sireus, Roland Stenberg
Datum: 24 juli-1 augusti
Gästhamnen i Falkenberg ligger i en rätt trist miljö. Båtklubben ligger på vänster sida av Ätran och större båtar är hänvisade till att ligga långsides, i och för sig trevligt, en bit hitom själva klubbhuset. Sitter man med ryggen mot Ätran möts man av grönska, men det är egentligen bara en kuliss, på andra sidan kulissen ligger ett förfallet industriområde. Sitter man med ryggen åt andra hålet möter blicken en massa silos och längre ner höll man på med reparationer av torrdockor.Korsar man Ätran kommer man rätt snabbt in i stan och intrycken blandas mellan den nedlagda och inhägnade f d järnvägsstationen och den praktfulla kyrkan som knappt liknar något jag sett förut. Kolla in taket.Och insidan. Finns det fler svenska kyrkor av detta slag?Varför lämnar man bara området åt sitt öde. Ser ut som en öde industritomt.Det kommersiella centrumet i svenska småstäder bjuder sällan på någon positiv överraskning, men här känns det ändå extra själlöst. Som Stortorget. En enda stor bilparkering. Men, kom igen Falkenberg! Räcker inte fantasin längre?Och hur tänkte ni här? Tänkte ni att de moderna husen till höger skulle harmoniera med den äldre bebyggelsen till vänster?Vi går vidare och gnället förbyts till beundran för den vackra interiören i Sankt Laurentii kyrka. Annat tänkte man i slutet av 1800-talet då inflyttningen till stan var stor. Kyrkoherden då tyckte att ”kyrkan var ruskig och staden ett ovärdigt tempel”. Man byggde en ny kyrka på annan plats och den här kyrkan blev över. Under en tid användes den som föreläsnings- och konsertsal, gymnastiksal och t o m biograf och skjuthall. Jag är inte helt säker på vad en skjuthall är, men det stod så. Saknaden efter den lilla kyrkan med dess atmosfär gjorde dock att man renoverade kyrkan och återigen invigde den som kyrka 1928.Plötsligen känns det inte lika själlöst.2008 flyttades järnvägen ut från stan och järnvägsbron här vid Ätran blev överflödig. Bara fundamenten finns kvar idag. Jag minns inte hur man upplevde det då, men tågen måste ju ha gått väldigt tätt inpå bebyggelsen.År 2020 när jag seglade hem båten från det pandemistängda Norge la jag till i Falkenberg. Mina minnesbilder utöver hamnen var just de fina kvarteren i de bevarade, äldre kvarteren och en affär som sålde massor med olika sorters Tonic.Affären hittade jag inte nu, men de gamla husen låg i alla fall kvar.Vad som ser ut som en förfallen f d korvkiosk visar sig vara Sveriges mest hajpade pizzeria, Lilla Napoli. När jag klev in såg det rätt tomt ut och förhoppningen om att kunna få ett bord växte. Jag hade ju hört att det var svårt att få plats. En av servitriserna: – Glest med gäster? Nä, vi har paus nu. Det är fullbokat hela sommaren.Punkt 1: ”Vi har ett extremt fokus på just pizzan och därför missar vi andra saker mer ofta än sällan. Det får man bara ta på detta etablissemanget.” Restaurangens uppförandekod får mig att tänka på restaurang Svedala i Bromma. Man lagade god mat, men gjorde en grej av att vara otrevlig. Restaurangen finns inte kvar, så det kanske talar sitt tydligt språk. Hoppas Lilla Napoli lyckas med det svåra konststycket att rida på en våg.Själllöst eller inte, detta var i alla fall ett kreativt inslag på en lekplats: ett DJ controller-bord. Och den fungerade och den LÄT.
Nog om Falkenberg. Hélène bor i Göteborg och Katarina bor utanför Varberg och de kom tidigt och stack iväg och bunkrade. Roland meddelade att resan Stockholm-Göteborg gått bra, men att hans anslutning i Göteborg var osäker p g a en urspårning någonstans Halmstad-Laholm. Samme Roland berättade när han var på väg hem att han blivit sittandes i Katrineholm p g a elfel. Visst, vi läser i media om alla problem med den svenska järnvägen, men det blir ju så uppenbart när det drabbar en själv. Inte under en enda segling sedan vi lämnade Stockholm har samtliga gastar kunnat ta sig med tåg till eller från på- respektive avmönstringshamnen, utan att ha drabbats av förseningar. Det är ju en skam att det inte fungerar bättre. Till slut dök dock även Roland upp och han blev faktiskt ”bara” en halvtimme försenad.
Nu är det semester och segling. Det måst firas! Och Katarina hade med sig ett chilenskt bubbel, Ritmo Latino, som helt överväldigade oss med dess annorlunda smak. Det måste jag prova igen.Kustbevakningen smög in med blåljusen tända och undrade vad som stod på.Dags att knyta sig. Morgondagens etapp går till Anholt. Foto: Roland Stenberg.De traditionella wrapsen var utbytta mot matiga mackor, men med lite folie gick det att hålla ordning på innehållet. Det kan vara svårt med rätter som kräver bestick och tallrikar när man seglar, i alla fall om det kränger och guppar lite.Roland njuter av att vara ute på öppet hav. Han har en egen, mindre segelbåt, en Comfort 26, men hade inte varit ute till havs med den. Hélène och Katarina har seglat en del i singel- och mingelgrupper i Göteborg, men även för dem var det premiär med havssegling. Jag kände mig så pass trygg med Rolands handhavande av båten att jag lade mig ner och tog en tupplur en stund. Även damerna fick med beröm godkänt när de provade att hålla i den ratt som av någon anledning är så mycket svårare att hantera än en rorkult.Egentligen hade vi tänkt oss en kurs så att vi strök norr om Anholt, men vindriktningen tvingade oss längre söderut, så istället blev det ett långt ben som ledde oss söder om ön som sedan avslutades med några slag upp mot hamnen på öns västsida. Och Katarina blev glad när hon såg fenan på en tumlare.Lite ruggig morgon, men i vattnet var det varmt och skönt och det var ett härligt substitut för duschen. Roland var mer förtjust i att segla än i att bada och nyttjade i stället duschen för sin morgontvagning. En dansk som stod och meckade med sin kite berättade att han inte sett några ”brandmaend” (brännmaneter). Intressant med alla teorier om när och var och varför maneterna dyker upp eller håller sig undan. Han menade att maneterna simmade utåt när det var pålandsvind.Stranden och sanden är nära och sanden följer gärna med ombord. Foto: Roland Stenberg.Det måste vara en ruggig upplevelse att dricka rosévin på Anholt.Jag har ju mina två Brompton-cyklar ombord, men vi behövde komplettera med två cyklar till för dagens utflykt.Jag tycker mig ha anat en liten avbohemifiering sedan mitt första besök 2018, men baren med fåtöljer tillverkade av lastpallar bär syn för sägen och bidrar fortsatt till öns prägel av lite shabby chic.En skog av master reser sig i hamnen och det är inte utan att man varje gång man närmar sig hamnen undrar om man ska få plats. Den här gången var det inga problem och även båtar som kom efter oss verkade hitta en glugg. Hamnkaptenen möter en i sin gummijolle och dirigerar och hjälper till. Precis som förra gången tilltalar han oss på engelska. Han ar väl dålig erfarenhet av svenskars kunskaper i skändinävisk.Bara man kommer uppför backen från hamnen känns det som om man är mycket längre bort än i Danmark.Så småningom kommer man fram till öns centrum där också Brugsen (Coop) har en butik och Postnord skyltar för en lokal som nu mest verkar vara ett paketutlämningsställe. 2020 hade ön 138 invånare, men sommartid myllrar det av betydligt fler människor.Den kvinnliga delen av besättningen tyckte att man (!) var goda representanter för tanten och poserade villigt framför Tanternas hus.I Danmark hittar man många visdomsord: Ett gott glas vin och en öl på fat, gör hustrun kärleksfull och mannen glad. Man kanske inte alltid anslår den mest fördomsfria symboliken. Men, det är väl så att danskarna inte alltid vill vara så PK och driver med oss svenskar för vår kanske överdrivna ängslighet att alltid vilja anpassa oss och inte sticka ut näsan.Vi fortsätter vägen fram och hamnar på foten av stranden vid Sönderbjerg. Killen med åsikter om brännmaneters rörelsemönster har nu varit hemma och lagat sin kite och provflyger lite lätt. Lite för lite vind klagar han, men lättar ändå något från marken.De flesta kommer med båt till Anholt. Det finns dock en liten flygplats. Här står ett gäng och väntar på planet till Roskilde. Säkerhetskontrollen ser inte så sträng ut, om ens existerande.Hedlandskapet på Anholt vill man gärna referera till som en öken, eller örken på danska. Den täcker 80 % av öns yta.Dags för lite sen ”frokost” (lunch). Katarina fick sig en uppsträckning av servitrisen Tina på Anholt Kro, när hon frågade mig: – Vad sa hon? Så fick man inte säga. – Jag heter Tina! Varför fick hon dricks egentligen?Nu började det bli lite bråttom att hinna ner till Nordstrand också, den finaste stranden på ön tycker jag.Underbart dopp i havet. Varmt och klart och manetfritt. Vi skulle ju hinna ta en drink innan maten, laga mat och äta middag och få besök också, så någon långdragen njutning blev det inte. Kan bli jäktigt ibland med semester.Förra gången jag var här fick jag även provsmaka ren gin. Jag älska Gin och Tonic, men vanligtvis tycker jag ren gin smakar rätt förfärligt. Men ginen som görs på Anholt minns jag att den faktiskt var god som den är. Trots sitt ursprung kallas den London Dry Gin. Jag läser på och lär mig att London Dry Gin inte har något att göra med var den är gjord, utan mer handlar om ingredienser och smak.Åhh, kan det se mer läskande ut och finns det någon hälsosammare dryck? Vi väljer en gin gjord på färska enbär.Här hade vi kunnat sitta länge till…Vi skulle upp tidigt imorgon, men det hindrade inte Roland från att plocka fram hemgjord slånbärslikör efter maten.Med färjan från Grenå kom Torbjörn och hans lettiska flickvän. Torbjörn lärde jag känna på en off pist-kurs i Kittelfjäll för 2 ½ år sedan. Torbjörn har del i ett sommarhus på Anholt som för honom hit en à två veckor per år.Himlen talar sitt tydliga språk. Dags för bingen. Imorgon ska vi försöka ta oss till Sæby och dit ska det visa sig vara 55 M, Så reveljen hade kunnat blåsas kl 6 av Hélène om hon hade haft någon trumpet med sig. Hélène är skolad trumpetare.Det finns mycket att dokumentera.Det blåste på. Först släppte vi ner storen i lä. Sedan tog vi ett rev och till slut seglade vi bara på förseglet. Vi noterade en skenbar på upp till 12,5 m/s. Det blev en rätt lång etapp. Trots den friska vinden eller kanske just därför blev jag märkbart trött och tog en liten tupplur i sittbrunnen. Foto: Roland Stenberg.Det gick så fort till Sæby att vi höll på att hamna i Fredrikshavn. – Vad är det för ställe där inne då, undrade Roland? – Hoppla, det är ju Sæby. Av misstag hade jag lagt en rutt på plottern till Fredrikshavn i stället för till Sæby. Åtta timmar efter det att vi släppt förtöjningarna på Anholt var vi fastknutna i Sæby. Det ger en medelfart på 6,9 knop inkl trots en hel del tid som går åt till hamnmanövrer.Det godaste vi åt ombord stod nog Katarina för. Tunna pizzadegar gjorda av smördeg och det ska vara smördeg med smör. På det ädelost, tunna päronskivor, valnötter och lite honung. Vi åt även annat gott. Vad sägs om en sjuttiotalsrätt som Flygande Jakob?– Vilken fin bil du har! Ja, det er en gammel bil. – Jo, det kan jag se 🙂 Og, den har en gammel chaufför. Mannen stod med några andra gubbar utanför bilen. – Vent lidt, skall du se! Han satte sig ner i förarsätet. En kompressor eller ett relä eller nåt började låta och den lilla körriktningsvisaren fälldes ut. Ser ni den? Mellan dörrarna… Han var mäkta stolt. Tummen upp! Glatt gick jag vidare, uppiggad av ytterligare ett av dessa små trevliga möten och pratstunder.Vi var på väg till flagghalningsceremonin ute på kajen där en trumpetare skulle blåsa tapto. Det hela avslutades med Det er et yndigt land, den danska nationalsången. Jag kan inte påstå att jag kände igen den, men förstod på omgivningen att det var bäst att resa sig upp från stenen jag satt på. En stillsam och mysig ceremoni, även om trumpetspelet lämnade en del övrigt att önska. Dagen därpå var det dags igen, med en annan trumpetare och trots att vi då satt i båten hördes det stor skillnad till det bättre.Vi vandrar vidare ut på kajen och studerar denna märkliga staty på lite närmre håll. Vi kunde inte undgå att lägga märke till henne när vi gick in i hamnen, Fruen fra havet. Skulpturen ska vara inspirerad av Henrik Ibsens pjäs med samma namn och symboliserar en havssymbol, en skyddsängel, och en Janusfigur med två ansikten, d v s någon som kan se både bakåt i tiden och in i framtiden. Över 800 barn från Sæby deltog i skapandet genom att bidra med skyddssymboler som gjutits in i skulpturen.Det var väl den här sidan av kyrkans budskap som fick mig att gå ur så fort jag fyllde 18. Och nu våndas jag över om jag ska fortsätta stå utanför eller gå med igen. Figuren finns i Sæby kyrka och visar hur demoner plågar människor när de syndat.Ut i livet igen.– Vad fint ni gör! När såg jag någon i Sverige som låg ner på knä för att rensa ogräs på en trottoar. – Ja, det må ju blive fint, ind til kongen og dronningen kommer på besøg. De hade tydligen en månad på sig att göra det redan fina Sæby ännu finare.Vill du flytta in i ett f d rådhus har du chansen. Till salu i Sæby. Huset är från 1700-talet.Havet är alltid nära när man rör sig i centrum.– Är det din bil frågar jag galleristen som håller på att öppna upp. – Nej, ägaren bor där tvärs över gatan. Fick ett infall att konst och gamla, fina bilar hörde samman, men icke.Roland noterade den roliga formgivningen av danska tak, att de avslutas med en rundad del. Är det bara estetik det handlar om? Det brukar ju alltid finnas en funktionell bakgrund. Någon som vet? Foto: Roland Stenberg.Och var har jag nu hamnat? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Turistbyrån gav oss en karta med några olika promenadförslag. Min besättning var till en början tapper och knatade på, men till slut gav de upp och gick och handlade istället. Kartan ledde oss ut på asfalt, längs trafikleder och rondeller. Mysfaktorn var obefintlig och jag gick dessutom fel och fick försöka ta mig fram förbi staket och näst intill obefintliga stigar. Men, så kom jag förbi denna förskola och det slog mig vilken skillnad det var mot våra förskolor där hemma, som oftast liknar baracker mer än skolhus. Här tycks ju någon duktig arkitekt ha varit inblandad. Skamset stoppar jag ner kameran. Tänk om någon undrar varför jag fotograferat barnen. Jag kanske misstänks som pedofil? Jag skyndar vidare.Till slut kommer jag ner till havet igen. Struntar i promenadkartan och kasar mig ner till stranden som så småningom leder mig tillbaka till hamnen och båten.På vägen passerar jag även minibyn. Lockar detta barn och även vuxna med barnasinne för den delen, idag? Vad hände t ex med Miniland i Halmstad?Det var tomt i båten och gastarna hade nycklarna, så jag gav mig iväg på en ny promenad. På vägen passerar jag Villa Villakulla, inte Villekulla. Är det ett sätt att undvika varumärkesintrång, en omedveten felstavning eller vad?Misstänkt likt en järnvägsstation. En montör på platsen förstod inte vad jag pratade om när jag frågade. Han var nog för ung. Persontrafiken mellan Sæby och Fredrikshavn försvann redan 1962 och Sæby – Nörresundby vid Ålborg försvann 1968.Sæby å delar upp byn i en nordlig och en sydlig del. Det mesta finns på den sydliga delen och här finns t o m en liten fors och en kvarn.Till slut hittade mina besättningsmedlemmar tillbaka. Det hade varit en tuff match tydligen att handla på danska, så nu hägrade stranden. Man fick välja med omsorg var man hoppade i, för nu fanns det en del brännmaneter som letade sina offer. – Du ska fotografera när vi inte märker det, det blir mer spontant och naturligt då. Fast jag undrar jag om Katarina inte hade velat smila upp sig lite om hon visste vad som var på G.Ståndaktigt gick vi förbi både glassbarer och drinkbarer.Sæby å.Och så denna ständiga toatömning, som inte så sällan krånglar. Nu ser jag dock glad ut. Locket till tömningsröret sitter eller snarare satt, säkrad med en liten kedja. Inte längre. Knipsade precis bort den och åtminstone här gick tömningen genast mycket enklare. Hoppas bara att jag nu inte tappar locket. Foto: Roland Stenberg.Ny dag och ambitionen var att komma rätt tidigt till nästa mål, Hirsholm. Hélène styr fortfarande tappert, men hade det lite jobbigare idag.Jag var rädd för att det skulle vara fullt i den lilla hamnen på Hirsholm. Men, vi var den enda gästande segelbåten. Vad var felet? En jättespännande ö och bara vi som var här. I Sæby pratade vi med ett par danska seglare och de pratade om att det ”kun var en lille havn”. Där hade de aldrig varit. Vi var i alla fall jätteglada över att ha kommit hit. Det är svårt att jämföra ställen, men det var ändå en av seglingens höjdpunkter för mig, särskilt som det var första gången jag var här.Det var ett rikt fågelliv på ön. Svalor……måsfåglar…… och tobisgrisslor. Om jag förstod det rätt finns Danmarks största bestånd av tobisgrisslor här på Hirsholm. Det är fantastiska fåglar och de är så underhållande att titta på när de flyger på sitt meccano-aktiga vis och landar på vattnet på sitt egenartade sätt. Och särskilt rädda är de inte heller. Ofta sitter de obekymrade på eller precis bredvid gångvägar, kajer och pirar.Vi gav oss genast ut på upptäcktsfärd. Stranden ut mot havet var i sig inbjudande, men vinden var lite kylig.Det är inte sand, det är inte stenar, det är bara fullt med snäckor.Det går inte att komma ifrån att de ibland är vackra, samtidigt som de framkallar rysningar.Vad gör Roland där inne? Geocachar!Är den död? Nä, den rör ju på sig. Det hade inte varit svårt att fånga denna fjäril till sin samling, om man nu var lagd åt det hållet. Är detta en amiralfjäril?Många fina murar omgärdade tomterna.Kyrkan var dessvärre stängd. Det hängde tydligen tre fina votivskepp därinne. Vi fick nöja oss med att strosa runt på kyrkogården där denna originella, trädstamsliknande gravsten fanns. Kul när yrkena framgår. Uppenbarligen har det funnits lots på ön. Inte helt förvånande kanske med de grundfyllda vattnen som omger Hirsholmene som ögruppen heter.Jag slås av att alla blommor faktiskt inte är vackra. Den här t ex ser ju rätt grotesk ut, men det är väl som vanligt, smaken är som baken. Är detta en Acanthus (Morning’s candle)? Det är i alla fall vad Google Lens föreslår.Här får man strosa långsamt och bara ta in…Knappast senaste modellen från Plantagen.Inte perfekt, men mycket patina.Vi tror att detta var den f d lotsutkiken. Dörren var öppen och jag klättrar upp och möts av en massa fågelmålningar.Vad mysigt det ser ut där inne. Där skulle man vilja vara. Foto. Roland Stenberg.När vi vaknar nästa dag har vad som ser ut som en dansk ensamseglare lagt sig på svaj under natten. Samtidigt kommer passagerarbåten, men utan passagerare. I bakgrunden Jyllands fastland. Fast Nordjylland är ju egentligen en ö sedan Limfjorden öppnades upp mot Nordsjön i två steg, 1825 och 1862, som ett resultat av stormar.Vad är detta för en konstig kratta. Tjejerna hittade förklaringen. Den är avsedd för att släcka bränder med. Man slår väl på elden antar jag. Jag skulle inte haft något emot att stanna längre. det var vilsamt här, men jag hade lovat min besättning en upptäckardag i Skagen innan de mönstrade av.Sista seglingsdagen för den här besättningen. Katarina: – Vilken underbar segling. Jag blir nästan gråtfärdig.Min minnesbild av Skagen från mitt förra besök 2018, var en mysig stad, men en ful hamn. Fullt så kategorisk, när det gäller hamnen, kände jag mig inte denna gång. Vi hittade slutligen en trevlig plats. För ovanlighetens skull för att vara en gästhamn i Danmark, förtöjer man med sitt eget akterankare. Vid första försöket lite längre bort i bild fick jag dock inget fästa, det var bara att hala in ankaret där vi låg vid bryggan. Nytt försök, vid ny brygga och ankaret satt.Man kan förbluffas över vad mycket matrester, sand, småsten och annan skit som samlas i sittbrunnen. Vi har därför som rutin att spola ur sittbrunnen en gång per dag. Idag var det Katarinas dag.Tittar man noga ser man att det står Ankerhus på det runda tornet. Inte vet jag, men det är i alla fall inte detta hus man normalt förknippar med Anchers hus, hemmet som Skagenmålarna Michael och Anna Ancher skapade åt sig och där den berömda tavlan Hipp, hipp, hurra! målades av P S Krøyer.Detta blir mitt tredje besök på Skagenmuseet. Jag tog en massa bilder även då som jag la upp, men den här vackra bilden av Anna Ancher föreställande hennes dotter Helga, minns jag inte.Som jag förstått det var Skagenmålarnas ledstjärna, realismen, Man skulle måla som det såg ut och det kanske inte är så svårt att ta på känslan i den här bilden. Lite fattigt, men ändå OK, kalt och lite kallt kanske, men värme vid spisen, tristess, vardagsliv. Pige i et kökken målad av Michael Anchers.Detta är en ”skiss” som förlaga till den riktiga Hipp, hipp, hurra!, men den hänger i konsthallen i Göteborg. Hur hamnade den egentligen där? Jo, verket köptes av en svensk konstsamlare, Pontus Fürstenberg och hans hustru Göthilda. Hela deras samling donerades sedan till Göteborgs konstmuseum. Så var det med det.Många av de allra bästa målarna var eller blev ju lite knäppa. Peder Severin Krøyer var väl en av dem, men kanske också den bäste? Här är han väl sannolikt fortfarande gift med sin Marie som skördar i trädgården.Här har han dock förlorat sin kvinna till den svenske tonsättaren Hugo Alfvén. Det måste väl ha varit en hjärtesorg och smärtsamt att se dem tillsammans. Varför lät han inte bara bli att ta med dem på målningen från detta Sankt Hans-bål?En av de mer framträdande Skagen-målarna var svensk, Oscar Björck. På målningen längst ned till vänster blir man frestad att stryka med handen på båtens skrovliga målarfärg, men det är nästan så man känner den ojämna ytan med bara ögat.Järnvägen kom till Skagen 1890 och enligt visa uppgifter började inte hamnen i Skagen att anläggas förrän 1904. Innan dess fick man nyttja postdiligensen som kördes längs stranden. Det kan inte ha varit en alldeles enkel transport med tanke på den lösa sanden. Målning av Carl Locher 1885.De flesta husen i Skagen är varmt gula, men omväxling förnöjer.Det börjar bli varmt.Vi delar upp oss lite. Jag hade bokat upp mig på vad jag trodde var en visning av Holger Drachmanns hem i Skagen. Istället hamnar på ett föredrag om sagde man i dennes trädgård. Föreläsaren gjorde det med glimten i ögat och med mycket värme och pratade en fullt begriplig danska.Inne i hans hem fick man guida sig själv.Att Holger Drachmann var ett stort namn på den tiden förstår man när man också får lära sig att han sålde sitt namn till en dansk cigarrfabrikör. Först långt senare lär detta fenomen ha uppträtt som fenomen i marknadsföringen, så Drachmann var lite av pionjär.
Jag fick bl a lära mig att Drachmann var mer känd som författare och debattör än som målare, men han var tydligen även en duktig konstnär. En dansk Strindberg kanske? Han umgicks i alla fall med Strindberg. Han föddes och växte upp vid Amager torv vid Ströget i Köpenhamn. Men, han var en orolig själ och flyttade runt både i Danmark och utomlands, verkar ha varit lite av en häradsbetäckare och propagerade för liberalism, rojalism och vänstern i en salig blandning. Idag läses inte Drachmanns så mycket, men enligt vår föredragshållare var han riktigt stor under den tid han verkade. Hans böcker ska ha översatts till i stort sett alla europeiska språk och han ska ha varit större än och tjänat mer pengar än HC Andersen. Idag minns man honom för bl a ”Midsommervisen” eller ”Vi elsker vort land” som sjungs vid Sankt Hans-bålet och som Holger Drachmann skrivit texten till.
Jag kommer snart ikapp mina gastar uppe vid Grenen, där Skagerak och Kattegatt möts.Här fick man inte gå ut p g a strömmarna, men kanske var de inte så farliga idag. Så vi vågade oss ut. Men, där borta går en pappa med sina två små barn. Det tyckte vi som ordentliga svenskar, att det var lite oansvarigt. Det är lite lugnare idag än förra gången jag var här, men det är ändå ett märkligt skådespel, att se hur vågorna möts. En del passerar varandra, en del krockar. Och hur kan det egentligen uppstå vågor från två håll? Det blåser ju bara från ett håll. Vi anar att uppgrundningen har med det hela att göra, men ändå. Ibland är det mer spännande att låta vissa fenomen förbli mysterier.Från mitt förra besök minns jag det som att detta är Danmarks mest besökta turistmål. Det ser inte ut att vara färre turister nu.Även förra gången låg det en massa fartyg på redden. Lågkonjunktur tänkte jag då. Lågkonjunktur tänkte jag nu. Eller ser det alltid ut så här?Nu liksom då, stöter jag på en död säl som spolats upp på stranden.Den skandinaviska sommaren är inte att lita på i år, så nu när det inte bara var soligt, utan också varmt, kan man ju inte motstå ett dopp i havet och vid Grenen dessutom. Foto: Katarina Siréus.Vid Grenen ligger också Drachmann begravd, trots att han dog i Hornbaek på Sjaelland och trots att han ville att havet skulle fånga urnan med hans stoft och föra ut det på havet. Föredragshållaren jag nyss lyssnat till, menade att Drachmanns grav blev en del av badhotellens affärsidé. Det blev så populärt att besöka graven att man inte lät havet ta hand om den. Istället byggdes detta permanenta gravfundament.De andra cyklade direkt till nästa mål, Den Tilsandede Kirke. Jag kunde inte låta bli att först klättra upp i Det Grå Fyr. Här ser man Kattegatt till höger, man anar Grenen där uppe och ser Skagerak till vänster. Vatten vet ju inga gränser, så man kan väl egentligen säga att man även ser NordsjönHärifrån ser Grenen ut som svärdet på en svärdfisk.Jag hinner ikapp mina kamrater. – Va! Är du här nu? Du är ju överallt, en riktig Duracellkanin, får jag höra. Kyrktornets skugga markerar mer eller mindre en plats där kyrkan låg, som nu är begravd av flygsand. Jag blev lite besviken. Trodde man skulle se delar av den begravda kyrkan.Ännu en fin, gammal folkabuss. Danskarna tycks gilla dessa bilar och spana in den gulliga husvagnen.Är man förvånad över att haven töms på fisk när man ser dessa groteskt stora fiskdammsugare. Har Nilfisk något med detta att göra tro 😉Vi funderar även över dessa rör. Är de till för att underlätta upptagningen av nät eller för att få ner fisken i lastutrymmena eller … Någon som vet? Foto: Roland Stenberg.Som tur är får ögonen strax lite annan fägnad, dessa två, vad det ser ut om i alla fall, gamla bogserbåtar. Men, kanske känner de sig lite vilse i pannkakan här.Och så plötsligen denna jättebild på en husfasad. Hur länge hade den fått sitta uppe i Sverige? Svenskar och danskar, visst är vi brödrafolk och nog är det mer som förenar än skiljer oss åt, men i vissa avseenden finns det tydliga skillnader vad gäller beteende och attityder. Det behöver inte alltid vara så PK i Danmark. I Sæby var vi inne i en keramikbutik och den kvinnliga keramikern hade gjort en liten skulptur av en fetlagd, naken kvinna som låg på rygg med rumpan i vädret och benen isär. Våra kvinnliga kamrater uttryckte sitt ogillande åt båda nämnda företeelser.
Denna seglings språkinsikter, båda bidragen från Katarina:
– Lutare = tupplur
– Muskort = kortkort
Seglingsfilosofi 1: Man får titta på menyn även när man är mätt.
Vilken diskussion kan ha föregått den sentensen tro? Mycket av det som sägs på Aquileja, stannar på Aquileja…
Seglingsfilosofi 2 (Hélène): Det är som det är, det går som det går och det blir som det blir. Roland känner igen stroferna och upptäcker att det Alf Henriksson som Hélène travesterat:
Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var.
Tack hörnini för jättetrevligt sällskap. Hoppas vi ses igen.
DISTANSER:
Falkenberg-Anholt: 48,0 M
Anholt-Sæby: 55,3 M
Sæby-Hirsholm: 10,9 M
Hirsholm-Skagen: 15,9 M
