Rutt: Malmö (Turbinhamnen) – Skanör – Abbekås – Simrishamn – Utklippan – Kristianopel – Kalmar – Öland (Sandvik) – Ävrö/Utlångö (SXK-boj) – Stora Grundleholmen – Långholmen (i Valdemarsviken) – Fyrudden – Långholmen (i Bråviken) – Ringsön (på svaj i Västerfjärden) – Soviken (SXK-boj) – Nåttarö (Östemarsfladen) – Svinninge marina
Datum: 28 augusti -13 september
Gast: Louise Vestlie
Här i Västra hamnen huserade tidigare Kockums varv och en del oljedepåer. Västra hamnen idag är ett bostadsområde uppblandat med företag och Malmö universitet. Landmärket är tvivelsutan, Turning Torso. Jag skulle inte vilja bo i Turning Torso, men visst är det en läcker byggnad. Det mesta av Västra hamnen i övrigt känns däremot inte lika läckert, om du skulle fråga mig. Det är betong, det känns sterilt, en del kvarter ser fortfarande ut som rivningstomter, det sticker upp en hel del ogräs och parkanläggningarna tycks inte skötas något vidare. Detta trots att Malmö brukar kallas för Parkernas stad. Överhuvudtaget ser det redan lite slitet ut, trots att startskottet för den moderna bebyggelsen avlossades så sent som i samband med bomässan Bo01, år 2001.Men, så finns det några kvarter med vad som kan liknas vid moderna Town houses och gnälliga gubben gnäller inte lika mycket längre. Inte så tokigt. Och som jag beskrev det i mitt förra inlägg, kommer man sedan ner till Sundspromenaden och Turbinhamnen, där jag låg med Aquileja, upphör gnället helt. Där är det väldigt trevligt att flanera eller ligga med båt.
Nu var det dags att möta upp Louise, min gast för denna sista etapp upp mot Stockholm. Precis som när hon mönstrade på förra gången, i Oskarshamn, var det strul med tågen, så även denna gång var hon en timma försenad. Jag får lägga om mitt synsätt och snarare bli förvånad om någon skulle komma i tid när det är tåg inblandade i en resa.
Louise ville mjuklanda lite efter sin resa, så det blev en lugn förmiddag, innan vi kastade loss. Vi lämnade Turbinhamnen i dis. Ett suggestivt ljus ramade in både Malmö och Öresundsbron. Vi envisas med att segla och inte bara segla utan t o m kryssa, fast det knappt blåser något. Man kunde verkligen tala om slow sailing, även om nu detta motto mer syftar på tempot i land. Jag fick nästan en känsla av att segla med handbromsen i. Den lilla vind som var vred sig till och från och efter vissa slag kändes det nästan som om vi kom tillbaka till utgångspunkten för föregående slag. Lite mindre långsamt borde det väl ändå kunna gå. Loggen hade lagt av, så kanske släpade vi på en del växtlighet som fastnat i loggens givare . Det växte nog på en del andra ställen också och vi funderade över om man skulle kunna stå på varsin sida av båten och dra en tamp längs botten, sätta fast en rotborste i tampen. Lite som när Pippi Långstrump skurar sitt köksgolv. Skulle det kunna fungera?
De flesta andra går för motor, t ex denna vackra danska skuta. Väldigt lik skutan Anna-Sofia, fast den har ju två master. Fast vad säger du Anna Grahn, visst är de rätt lika varandra i övrigt?Men, vad är då detta? Seglar gör de i alla fall. I alla fall har de segel uppe. Det skulle kunna vara ett segelfartyg som heter Amphitrite, ett av världens äldsta segelfartyg, i alla fall som fortfarande seglar. Hon är byggd i Storbritannien 1884-87 och seglar under tysk flagg.Öresundsbron försvinner in i ett töcken. Man såg att det var strömt runt brofundamenten. Hade vi tillräcklig fart eller skulle vi med rådande vindvinkel driva ner mot fundamentet? Men, vi klarade oss utan att behöva stötta med motor eller slå.Plötsligen hände något med himlen, begynnande blått istället för grått och skepparen ser ju inte missnöjd ut över denna förändring. Foto: Louise.
Vi velar lite om vi ska ta omvägen via Skanör eller sikta på Falsterbokanalen. Att vi inte skulle komma längre med vår fart stod i alla fall rätt snart klart. Omvägen till trots, kändes Skanör mer lockande och nu kommer det dessutom aningen mer vind, men det gäller att se upp hur långa slag vi gör här, vattnen är grunda. Strax innan vi slog bort från inloppet till Falsterbokanalen dök en säl upp och gladde oss med sin närvaro. Och nästan framme kom även loggen igång. Då blev, i alla fall jag, ännu gladare. Jag har aldrig riktigt vant mig vid att dra upp logg-givaren och snabbt få i pluggen, för att få stopp på fontänen som vill in i båten. Louise står nere i byssan och fixar lite middag. Känns bra att snart få glida in i Skanörs hamn. Mindre bra är att vi är omgivna av algblomning. Är det inte lite väl sent på året för det?
Vi kom fram rätt sent. Sex och en halv timme tog färden från Malmö till Skanör. Det måste vara snudd på rekord i långsamsegling. Louise var fortsatt upptagen med maten och min granne tyckte tydligen det såg för krångligt ut att hissa försegelkapellet på egen hand och hoppade raskt ombord för att hjälpa till. Väldigt många människor i båtvärlden är väldigt vänliga och hjälpsamma. Vår granne hade ensamseglat från Göteborg för att gå på fest här nere. Han tyckte också det var skönt att vara framme. Det hade varit lite jobbigt med den hårda vinden, tyckte han, och jag förmodar att han då inte syftade på dagens vindförhållanden. Jo tack, skönt i alla fall att jag inte har varit ensam ombord.
Så fort det bara gick kastade vi oss ut på ”stan” för att få känna av atmosfären. Jo, innan kommunreformen på sjuttiotalet var Skanör-Falsterbo en stad. En av Sveriges minsta städer med drygt 3000 invånare (1970). Nu var det bra med cyklarna ombord. Hamnen ligger ju lite utanför bebyggelsen.
Gässen har ett eget övergångsställe vid Skanörs Gästis. Men, vart har Herr Gårman-skylten för gässen tagit vägen? Några gäss såg vi inte heller till.Studentgården. Minsann. Här hyrde jag och min dåvarande flickvän rum en gång. Huset donerades till studenterna vid Lunds universitet av den förra ägaren för att erbjuda ”tillfälle till studier, vila och rekreation under fri och otvungen samvaro”. Då var det väl det vi ägnade oss åt. Såg stängt ut och ett Facebook-inlägg antydde att huset var stängt för renovering.Funderar över hur vi tog oss dit. Var det månne med tåget, från Södervärn i Malmö hit till Skanörs gamla järnvägsstation? Jag vet att jag har åkt rälsbuss till Falsterbo någon gång, men det måste ha varit i något annat sammanhang, för järnvägen lades ned redan 1971 och Studentgården måste vi ha besökt runt 1980 någon gång. Den gången jag åkte tåg minns jag att det var mycket folk på det, som jag minns det, rätt långa tåget och det är väl också en nedläggning som många ångrar idag.Pär i vången. Huset fick sitt namn efter Per Jönsson som flyttade in 1886. Huset var då i behov av omfattande reparationsarbeten efter en stor översvämning 1872, så detta att vattnet tränger sig på är uppenbarligen inget nytt fenomen. Per lär ha hängt sig 1912. Som ett resultat av övermäktiga reparationsarbeten eller av andra skäl förefaller oklart. En upplänning kanske undrar vad en vång är. Wikipedia förklarar: ”En ”vång” är ett gammalt sydsvenskt ord för ett sammanhängande stycke odlad jord eller äng, en inäga eller ett öppet fält.” Det är ett ord som man stöter på här och där i ortsnamn i Skåne. I Landskrona t ex finns en stadsdel som heter Sandvången. Men, nu är vi i Skanör. Strax intill ligger Per i vången-vanningen, den grävda dammen som försåg gårdens djur med dricksvatten. Både den omgivande Stadsparken, liksom dammen, såg vanskötta ut och dammen var rätt igenvuxen. Ironiskt nog kunde man läsa följande på Vellinge kommuns informationstavla: ”För djuren som lever i dammen är det viktigt att vattenspegeln hålls öppen och att vanningen inte växer igen.” Dags att börja leva som man lär ut kanske…Min första tanke när jag såg midsommarstången var att den såg ut att ha hämtat lite inspiration från Arholma och Åland. Sedan läser jag att det ska vara en rekonstruktion av den midsommarstång som restes 1749 i samband med Carl von Linnés besök i Skanör. Så idag går den under namnet Linné-stången.Det börjar bli dags att röra sig tillbaka mot båten.Fast en liten omväg till. Ut på vad som kallas Flommen, området mellan bebyggelsen och stranden.Flommen består även av laguner och strandängar där både kor och en massa fåglar verkar trivas.Det har jag fått lära mig, att status på Falsterbonäset, det får man om man har en egen badhytt.Oj, är det så illa?Ja, solnedgången kan man fortfarande njuta av, men inte var det mycket kvar av stranden. I januari ledde en storm till att flera badhytter spolades ut i vattnet. Nu finns det tydligen planer på att anlägga erosionsskydd, så att inte ännu mer försvinner ut i havet.Tillbaka i hamnen kan vi glädja oss åt att något förblir vid vad det har varit. En fiskebåt verkar fortfarande livaktig.Och vilken fin gammal livräddningsbåt. Man kan undra om inte livräddarna också var livrädda när de gav sig ut i storm för en sjöräddningsinsats i en så liten och oskyddad farkost.
Jag har varit i Skanör vid ett flertal tillfällen och visst är det fint där. Men, vad har hänt med det där genuint pittoreska? Har den atmosfären försvunnit eller är det en glorifierad minnesbild jag bär på? Är det alla lyxbilar som lägger en slags hinna av plast över samhället? Lyxrenoverade gamla korsvirkeshus som bara bebos på sommaren… Är det att gatstenen ersatts av asfalt? Är det alla barer och restauranger i hamnen som förtar intrycket?
All förändring är naturligtvis inte av ondo. När vi gled in här möttes jag av en helt nyrenoverad hamn. De gamla förfärliga pålarna var ersatta av y-bommar och bojar och en helt ny planlösning. Men, smakar det så kostar det, 480 kr/natt + el. Lika framsynt vad gäller val av betalningssystem har man dock inte varit, utan man har likt många andra skånska hamnar hemfallit åt det danska systemet Tallyweb, ett ogenomtänkt och krångligt system som kräver att man söker upp en enda automat, betalar deposition för ett kort som man sedan måste springa tillbaka med innan man kastar loss om man vill få tillbaka sagda deposition. Och har man tankat för lite pengar på kortet kan man plötsligen stå utan ström och då får man återigen ge sig iväg till automaten.
Nu var det ett tufft program. En intensiv kväll och upp tidigt, vid sex. Vi hade bokat en träff i Abbekås med ett tyskt par, Pia och Reiner, som jag lärde känna under min tågluff i Alperna för 2,5 år sedan. Vi träffades i spaet som hörde till pensionatet jag bodde på i Mauterndorf och de var där med sin husbil. Dagen efter åkte jag och Reiner skidor tillsammans i Obertauern som ligger strax intill. Nu hade de istället åkt norrut med sin husbil och planerat sin tripp så att vi skulle kunna ses innan de lämnade Sverige.
Man kan naturligtvis gå tillbaka mot Falsterbokanalen, men vi valde att gå söderut för att runda Falsterbonäset. Vi hade en fin segling mot Abbekås. Handbromsen hade släppt och här gör vi lite över sju knop och nådde Abbekås efter sju timmar.Så det kan bli…Och där stod de och tog emot på kajen. Tack för att ni letade er hit! Det var trevligt att träffas igen och få höra om era upplevelser av Sverige. Och tack för den lokala ölen från era hemtrakter i Bayern!Abbekås är lika med harmoni för mig. Jag tror det är tredje gången som jag lagt till här nu och jag återvänder gärna.Till skillnad från Skanör får man här en känsla av något mer genuint.I den västra utkanten av byn ligger denna fantastiska gård. Kallas även detta en vanning? Finns ingen skylt som berättar. Men första gången jag var här var i juni och det var ett herrans liv av alla kväkande grodor eller paddor. Men, idag var det lugnt.Titta vad fint de ordnat det för sig med soldäck och en liten fin bro över till bastu och badbrygga. Undrar bara hur fräscht vattnet är.Det är lätt att komma till tals med människor. En kvinna vi mötte – hon sitter på bänken en bit bor och pratar med en väninna – berättade att hon var uppvuxen här och nu skulle hon och hennes man prova att bo här permanent. Vidare berättade hon om hur stormen för 1½ år sedan förstörde stränderna här. Jag undrar om hon syftar på stormen Babet, men den drog fram för nästan två år sedan och Abbekås lär ha varit en av de mest drabbade orterna. Nu höll kommunen på att återställa strandlinjen. Det är det vi ser i form av den obevuxna sandytan. Efter sommaren ska man tydligen fortsätta med ytan som jag har ryggen vänd mot.
Är det så att även förbjuden fisk smakar bäst? Det såg så komiskt med detta gäng fiskare i direkt anslutning till förbudsskylten att jag inte kunde låta bli att kommentera det. – Ah den, den gäller åt andra hållet. Mmm, flexibel tolkningDen blanka fisken är tydligen en horngädda. Den skulle fiskaren lämna till illern, så den fick något att äta.Platt som en pannkaka? Nä, snarare böljande, kanske som en tsunamivåg ute till havs. Vi njuter av vyn bortom Ystad, någonstans mellan Nybrostrand och Hammars backar.Kvällen kryper på och det är vackert, lugnt och stilla. Såg inte ut att finnas några andra gästande båtar.Inga vackra vyer den här morgonen. Ändå är det något harmoniskt och meditativt med denna morgondimma.Inte nog med att det var dimma, det bubblade i vattnet och det var som små virvlar och algerna de blommade. Inget att bry sig om, bara att tända lanternorna, dra igång radarn och sätta på mistluren och sedan ge sig ut i det osynliga. På vägen ut fastnade vi, men botten är mjuk här och efter att ha dragit på lite mer gas gled vi ut över hindret.Rätt snart försvann dimman. Vinden började vakna till liv och vi kunde segla.Enligt kalendern är det sommarens sista dag. Det är varmt och skönt, 23° och shortsväder och plötsligen har jag en scandal beauty på fördäck. En nyfiken säl tittar upp på oss.En fråga jag ofta får är när vi kommer fram. Gårdagens och dagens segling illustrerar hur svår den frågan är att besvara med någon större precision. Igår seglade vi 40 M på 7 timmar och jag räknar alltid från det att förtöjningarna släpps eller ankaret är uppe till dess vi är fastknutna igen. Idag seglade vi knappt 34 M på 10 timmar, så vi kom fram rätt sent till Simrishamn, strax efter 18. Som belöning serverade Louise en jätteportion med kycklingsallad.Jag får ju medge att jag tummar på detta med detta med slow sailing, d v s att även få tid för avkoppling och upptäcktsfärder i de hamnar vi lägger till i. Nästa dag var vi ute på stan redan vid åtta. Louise hade aldrig varit i Simrishamn och jag tyckte i alla fall att hon borde få en glimt av stan.Ett av min tidigaste barndomsminnen måste vara här från Björkegrenska gården, vars namn stammar från en köpman och redare med samma namn. Jag läser att rederiet hade hela 89 fartyg när det var som störst, runt förr förra sekelskiftet. Min mamma vikarierade för vad som bör ha varit provinsialläkaren som, om jag förstått det rätt, hade sin mottagning i vinkeln vid den vita delen, nere till vänster. Jag bodde antagligen hos mormor och morfar i Landskrona, men skulle hälsa på henne där. Jag minns en del av färden dit, när vi närmar oss Simrishamn och ser ut över havet. Bilen minns jag som stor, så jag gissar att det var morfars/Öresundsvarvets chaufför som skjutsade dit mig. Idag låter det ju helt absurt, men så såg delar av min tidiga barndom ut. Andra tider. Jag minns hur jag lekte med nyckelpigor på gården och mamma har berättat om hur jag till hennes förfäran och till patienternas synbara förtjusning sprang omkring och stökade i väntrummet. Mamma var för övrigt långt ifrån färdig läkare, så man kan ju undra över hur adekvat vård hennes patienter fick.På Rosentorget har gamla rosor från hela Österlen samlats in. Vissa rosor har man inte lyckats artbestämma. Torget är väl värt ett besök, men det är ju en större upplevelse lite tidigare under säsongen. Jag minns när jag var där i slutet av juni en gång och det var som att gå omkring i parfymavdelningen på NK.En tanke slår mig: Varför bor jag i Åkersberga, när man kan bo så här mysigt?Skolan är döpt efter Nils Holgersson. Vad jag vet stannade väl Nils Holgersson aldrig till här i Simrishamn efter det att han flugit iväg från Västra Vemmenhög, en sex-sju mil väster om Simrishamn. Men, det kanske inte är så noga. Skolan beskrivs som att den har en kulturprofil och Selma Lagerlöf är ju kultur. Ibland räcker det med halmstrån…Klockan börjar bli lite efter nio och på en dryg timma hann vi se en hel del. Simrishamns centrum är inte så stort.Strax efter tio kastar vi loss med siktet inställt på Utklippan. Nu är det höst enligt kalendern och följaktligen lite blåsigare och med motvind dessutom känns det genast lite kallare.Sjön bygger upp sig och konstigt nog ser vi fler segelbåtar nu när vädret tuffat till sig lite jämfört med när vi seglade i behagligare väder längs Skånes sydkust. Seglingen till Utklippan kändes lång och vi spanade och spanade. Där är fyren! Ett vitt torn avtecknade sig mot horisonten. Men, fyren rör på sig och antar allt mer ett triangelformat utseende. Det var en segelbåt. Vi spanar vidare och jag påminns då också om att Utklippans fyr inte alls är ett vitt torn. Det är ju en röd Heidenstamare.
Det är lätt att glömma bort hur stor Hanöbukten är, detta Sveriges Biscaya. Det blev den här etappens längsta segling, 55,4 M. Under kvällen ökar vindstyrkan och det känns extra skönt att ligga i den trygga hamnbassängen.
På morgonen hade det hunnit bli kav lugnt. I bakgrunden hör vi sälarnas ylanden, fast egentligen kallas det tydligen för sång. Ingen skönsång direkt, även om det är fascinerande att lyssna till dem. Vi fegar lite och slänger i badtermometern. Vi är ju trots allt i Hanöbukten. När vi badade i närbelägna Sandhamn för snart två månader sedan, var det bara 12,5° i vattnet, kändes som ett vinterbad. Är det under 16° får det vara. Kors, 19° i vattnet och redan 20° i luften! Det var bara att hoppa i. När jag besökte Utklippan för första gången tänkte jag att hamnbassängens tillkomst hade en militär bakgrund, men så fel. Den byggdes 1937-1942 som en nödhamn för fiskare. Man får lite perspektiv på fiskets betydelse då och nu.Hamnbassängen ligger på Norraskär och fyren på Södraskär, men i hamnavgiften ingår roddbåtar som man kan låna för att ro över. Och hamnavgiften? Inte ett ord någonstans om hur den skulle betalas. Foto: LouisePå Utklippan uppfördes en försvarsanläggning som stod klar 1840. Det ena tornet hade en optisk telegraf till Karlskrona och det andra hyste en fyr som dock ersattes av befintlig fyr 1870. Fyren är numera bara pynt. Den släcktes 2008. Ibland är den öppen, så att man kan gå upp och beundra utsikten, men inte idag. Kuriosum: År 1881 strandade furstens av Monaco lustyacht här med ägaren ombord. Vad gjorde han här då?Förutom en stor mängd fåglar, här finns en ringmärkningsstation, huserar mycket säl här. De lockas väl av en hel del sten utanför Södraskär där de kan ta igen sig.Men, vad har hänt med den här krabaten? Varför är den inte med sina kompisar? Först tänkte vi att den lagt sig där för att dö, men den var lite väl livlig för det. Rena pilatesövningarna.Vad i all sin dar håller man på med här då? Man bekämpar utbredningen av vresrosor läser vi på en skylt. Stämplad som invasiv. Jaha. På andra håll välkomnar man vresrosor för att den binder sanden och räddar våra sanddyner. Det är lite som definitionen av ogräs, för vissa kan en växt vara ett ogräs, för andra kan det ses som en välkommen blomma i trädgården. Kan man säga att det ligger i betraktarens ögon vad som är invasivt eller ogräs? I någon mening har väl alla arter någon gång varit invasiva? Men, jag har säkert missförstått något…Till lunch kastar vi loss igen. Hej då Utklippan! En säl har simmat runt ön och tar farväl. Igår var det soligt, blåsigt och guppigt. Vi seglade snabbt. Idag är det raka motsatsen: grått och fuktigt och vi glider fram i långsam takt. Trots det når vi Kristianopel lagom till middagen, precis innan regnet kommer.Enda malören var när vi skulle lägga till och något sket sig när jag skulle fånga bojen. Vår dubbelkäftade bojkrok lossnade två gånger. Jag kunde först inte begripa vad som hände, men det visade sig att den gått sönder och öppnade sig tillräckligt för att bojöglan kunde glida ur. Till slut backade jag ut till bojen samtidigt som Louise stod i land och slackade på förtöjningarna, bytte bojkrok och så in igen. Vår tyska grannbåt en bit bort såg intresserat på och vi såg väl ut som värsta amatörerna antar jag.Här ser man tydligt att det är lågsäsong. Där båtarna under högsäsong ligger packade in med nosen mot kajen ligger nu två båtar som lite nonchalant lagt sig med långsidan mot kajen.Solen jobbar sig fram.Jag fick lära mig att träden är målade på vad som kallas för korväggen. Jag har aldrig sett något liknande i någon annan kyrka. Väldigt vackert. Upplevelsen av kyrkobesöket blev inte sämre av att organisten satt och övade. Till skillnad från hur jag vanligtvis uppfattar orgelmusik, lite släpigt så där, hade han ett otroligt schwung i spelet, lät som någon slags orgelrock, fast förmodligen var det väl Bach eller något liknande.Den här damen var inte så buskablyg.Det sprack upp allt mer och med solsken och sydlig vind upp genom Kalmarsund finns det inte längre någon ursäkt för att inte hissa spinnakern. Det var faktiskt första gången i år den fick lufta sig. Varför det, har jag fått frågan. Tja, det har varit en mestadels blåsig sommar och sällan medvind. Någon gång har det dock varit läge, men då har det varit en kort distans eller så har besättningen tyckt att det är så skönt som det är. Louise fick träna på spinnakertrim. Hennes instruktör måste ha varit lite slö, ser jag nu. Seglet skaver lite mot förstaget.Senare löser jag av och gud så skönt det är. I kalendern står det höst, men det är varmt och det är shortsväder. Sommaren fortsätter och just nu gör det inte ont någonstans. Vi började segla i runt fem knop, men vinden ökade allt mer och farten nådde så småningom nio knop, vilket började bli mer än vad som var hälsosamt för mig och en oerfaren gast. Jag får Polen 2017 på näthinnan och schabraket ska ju ner också och helst under ordnade former.Gör man inte honnör med höger arm? 🙂 Lotsbåtsförare Micke möter upp, kort efter det att hans lotskollega tutat på oss när han skulle ta ut ett fartyg ur hamnen. Jag tyckte fartyget som kom ut från hamnen började gira söderut så då blir det ju bra att ta ner seglen lite norrut tänkte jag, men istället var det precis dit de skulle. Ja, ja…Jag kastade mig iväg för att handla lite och fick ett första intryck av staden. Ja, det är alltså Kalmar vi är i, om inte det framgick.Odd Fellow-huset i Kalmar anses tydligen vara stadens främsta exempel på jugendstil och framför det en liten park med paviljong. Ett första gott intryck av stan.Gästhamnen ligger mitt i smeten invid Linnéuniversitets nya campus. Rätt läckert, faktiskt.Micke fick en paus och kom ner och hälsade på. Han var med och seglade sommaren 2023 och hör till den skara tidigare gastar jag gärna återser och upprätthåller kontakten med. I sommar hade han seglat med sin flickvän på hennes båt och varit ner åt Rügen bland annat. Kul att jämföra erfarenheter eftersom jag också seglat i de vattnen.Inte minst under inflytande av Micke bestämde vi oss för en seglingsledig dag för att upptäcka Kalmar. Jag har varit här några gånger förut, men egentligen aldrig riktigt upptäckt stan. Och varje gång jag seglat förbi och spanat på slottet har jag tänkt att det borde man besöka någon gång. Så, nu äntligen, skulle detta ske.Något som slog oss var vad många välskötta planteringar och parker det finns i Kalmar. Och när vi passerade här såg vi ett gäng som skötte rabatterna och det verkade de göra enligt konstens alla regler. Annars tycker jag många kommunala trädgårdsanläggningar enbart underhålls med stora maskiner, som om det vore fråga om någon slags jordbruksmark.Vägen till slottet heter förstås Slottsvägen. Längst till höger Dispensären, vilket jag får lära mig är en äldre term för sjukvårdsinrättning och 1939–79 bedrevs här verksamhet för bekämpning av tuberkulos. Nu har man ändrat inriktning och bedriver psykiatrisk rehabilitering. Ett tecken i tiden? Huset i bakgrunden kallas för Slottsvillan och tycks idag vara en kontorsfastighet. Enligt en uppgift är huset från 1880 och det ska ha använts för lite olika ändamål: som överläkarbostad, barnhem skolverksamhet och barnbibliotek.En roll för konsten, enligt somliga i alla fall, är ju att provocera. Är det därför Kalmar konstmuseum valt förkortningen Kk?Vad fina de är, gossarna och flickorna som tar emot på Kalmar slott.Innan vi får den guidade visningen av Kalmar slott hinner vi med en visning av en tillfällig utställning om egyptiska mumier. Utställningsobjekten har lånats in från Arkeologiska museet i Florens och vissa föremål är ca 4000 år gamla.Sedan togs vi om hand av Jannicka, vår passionerade, kunniga och roliga guide. Turen var på engelska och hon pratade som en inföding, hon uttalade tyska namn som om det vore hennes modersmål och rätt var det var hade hon en dialog på danska med en av deltagarna. Vilken talang, vilken kvinna! Jag blev nog lite småkär. Nu ska vi inte förringa kvinnan som visade mumieutställningen, hon var duktig hon med. Jannicka berättar om Kalmars strategiska läge, nära gränsen mot den lede fi, Danmark, som ju gick strax söder om Kalmar. Vi var ju nyss i Kristianopel där den danske kungen Christian IV vid sekelskiftet 1600 lät bygga en försvarsmur för att stå emot svenskarna. En viktig tilldragelse i Kalmar är naturligtvis bildandet av Kalmarunionen 1397, ett nordiskt ”EU” (exkl Island) under danskt styre, men Gustav Vasa fixade ju ett svenskt Brexit 1523. Efter freden i Roskilde 1658 förlorade slottet sin betydelse som försvarsanläggning. Gränsen mot Danmark hamnade långt bort.Här frossades det under utdragna måltider. Som grund för uppbyggnaden av hur middagsbordet kunde se ut är dagboksanteckningar från en tysk gäst som bjöds in som åskådare till Johan III:s påskmåltid 1586. Det är väl också en inbjudan, att bara få stå och titta på när andra äter.Med så storslagna måltider krävs ju ett rejält kök.Kalmar slott sägs vara ett av Nordens bäst bevarade renässansslott och det undrar man inte på när man kommer in här i Erik XIV:s sovgemak. Det var omkring 1560 som han lät utforma interiören med träpaneler med intarsiadekor. Här finns också en lönndörr in till den privata toaletten. Renässansen varade för övrigt fr o m 1300- t o m 1500-talet.Gyllene salen är från 1540 och 1576 piffades taket till av Johan III. Fast piffa till är väl ett understatement. Det är ju ett helt fantastiskt tak.Även utsikten är fantastisk och snacka om att man hade bra koll på vem som närmade sig Kalmar.
Staden Kalmar låg till en början lite väster om slottet och kallas följaktligen Gamla stan idag. På 1650-talet flyttades centrum till sitt nuvarande läge på Kvarnholmen.I Kalmar finns även Sjöfartshögskolan. Sjöfartsutbildning har det funnits i Kalmar sedan 1843, numera är skolan en del av Linnéuniversitetet. Kolla in vilken kommandobrygga man försett skolan med.Det gamla vattentornet är idag ombyggt till bostadshus med 11 lägenheter på 15 våningar. Till skillnad från i Turning Torso, där fönstren bara lär går att öppna 10 cm, finns det tydligen inga sådana spärrar här. Håll i dig, du som sitter och solar!Tripp, Trapp, Trull kom det spontant ur Louises mun. Mycket riktigt, det var precis det namn som de här husen har. Nu är vi tillbaka på Kvarnholmen och stans nuvarande centrum.Även Kalmar hade ett skeppsbyggnadsvarv, lite mindre än de stora bjässarna, som precis som de övriga svenska varven gick omkull under sjuttio- och åttiotalet. Idag är det bara namnet som minner om detta: Varvsholmen. I förgrunden är det några som förstått att det fortfarande är sommarväder och lagt sig för att sola och njuta av värmen.Ett Öresundståg. Borde det inte heta Kalmarsundståg? 😉Vi fortsätter vår upptäcktsfärd på Kvarnholmen.Området har ett spännande namn: Kattrumpan.Vi rullar in mot centrum igen.Kalmar överraskar och charmar oss.Vi fick inte nog av gamla hus i nuvarande centrum, så vi cyklade ut mot Gamla stan.Villa Villekulla-trädgård.Här var fullt av elever från Lars Kaggskolan som var ute och rörde på sig. Vi frågade en kille vad de gjorde, men fick ett lite diffust svar. Men, det verkar som om det var någon slags inspark för gymnasieettorna.När Micke berättade för oss att det fanns lite gamla hus här tycker jag nog att han tonade ner hur fint det var.Så stöter vi på ytterligare en inspark eller nollning, men nu är eleverna äldre, så vi antog att det nu var studenter på Linnéuniversitetet som var ute och rörde på sig.En del passade på att ta ett dopp, trots att det var rätt blåsigt.Vi cyklar vidare och tillbaka mot båten. Vilken fin stad du bor i Micke och alla ni andra Kalmarbor också förstås.Vi avslutar vår slow sailing med en konsert på slottet. På slottet spelar kammarmusikorkestern Camerata Nordica. Man hade en gästsolist, Manuel Vioque-Judde på viola, men jag tycker nog att det hade räckt bra med förste violinisten och orkesterledaren Fanny Robilliard. Det var ett sjujäkla driv i hennes spel. Det mest njutbara var det första av två Sjostakovitj-stycken (två stycken för stråkoktett opus II). Det andra stycket (violasonat opus 147) var ett riktigt sömnpiller, möjligen påverkat av bristen på syre i lokalen. Kort efter det att han skrivit klart stycket dog han faktiskt. Efter paus nytt syre och Beethoven (stråkkvartett nr. 16 opus 135 i F-dur). Väldigt vackert.Nu har vi faktiskt ägnat oss åt slow sailing under ett dygn. Det kanske leder tanken fel, för egentligen har vi ju inte seglat alls, vi har givit oss tid att se oss om på land, vilket egentligen är vad jag menar med slow sailing. De här gubbarna kanske också tycker att de ägnar sig åt slow sailing. De rörde sig knappt, men de såg lika glada ut för det när de skålade med oss med sina kaffemuggar. Ytterst märklig farkost. Såg ut som en klassisk trämotorbåt som de satt en mast på, på vilken de hissat ett segel med hopsydda trasor. Envar blir salig på sin fason 🙂 Enligt prognosen skulle det bli 24° idag.Vi seglade nog närmre Öland än vad jag gjort tidigare. Kusten blev mer spännande när vi kom norr om Borgholm och följde Stenkusten upp mot Sandvik. Öppet och vackert. På håll såg det ut som en lång sandstrand, men det var nog inget annat än det namnet antyder, sten.Jag hade blivit inspirerad av en av mina gastar, René, att lägga till i Sandvik, hennes sommarparadis. Det rådde ingen trängsel i den rätt mysiga hamnen. Bebyggelsen var blandad, gammalt, halvnytt och nytt. En del nya hus verkade dock vara byggda lite för nära vattnet så att man fått bygga någon slags vall vid strandlinjen. Om de få små fiskebåtarna och den stängda fiskaffären vittnade om att fisket fortfarande var livaktigt eller om det vittnade om raka motsatsen fick jag inte klart för mig,Micke hade tipsat oss om ett mysigt fik i Södvik. Det var en bit bort så trots att det hunnit bli sen eftermiddag tog vi fram cyklarna och trampade iväg, men medvinden gav oss bra fart. Jag undrade vad det var för fåglar vi hörde. Louise hävdade att det var kor. Enligt Google skulle fiket vara öppet. Lite snopet då att mötas av den här skylten.På tillbakavägen var det inte medvind, så nu behövde vi verkligen en energiinjektion och stannade till för en glassfika vid den stora väderkvarnen, för övrigt en av Sveriges största.Efter en varm dag, snart middag, immande glas, visst blir man sugen?Säkert bra att påminna sig om det ibland, men just här och nu kändes det som en onödig uppmaning.Vi tog en promenad söderut från hamnen. Stenigt och vackert. Påminner om Fårö.Och var bör man hitta Ölandssten om inte på Öland? Vad är Ölandssten undrade Louise. Så här förklarar Gemini det: ”Ölandssten är en svensk kalksten från Öland som är känd för sina varma färger och fossiler.”Solen hade gått ned i säck, men vände man blicken uppåt och österut så reflekterades molnen fortfarande av solstrålarna.Du kanske noterade att vi låg mot en boj igår. Inte långsides mot bryggan. Tänker på Beatles: ”It’s been a hard day’s night, And I’ve been working like a dog”. Fast ”I” borde bytas ut mot ”we”. Jag vaknade strax efter midnatt av att det gungade rejält. Jag gick upp och kollade läget och försökte sedan somna om. Jag kollade prognosen och i byarna skulle det blåsa västligt och 10 m/s, d v s rakt in i hamnen mot vår sida. Hade jag missat att kolla prognosen igår och förförts av den vackra kvällen? ”Lyssnat på” den vanligaste prognosen, att det blir samma väder imorgon som idag. Fast den har ju stämt rätt dåligt i sommar. Minnesbilden av gårdagens prognoser bestod mest av diverse bleken vi ville komma undan. Kanske hade prognosen ändrats. Jag minns en liknande incident i Ljugarn på åttiotalet och bestämde mig för att det bara var att bita i det sura äpplet och förtöja om eller lämna hamnen. Jag fick väcka Louise som for upp som en projektil ur sin koj. Det var beckmörkt och ruggigt. Skulle vi leta oss ut förbi bojar och pricka öppningen i piren och sedan hissa segel i detta mörker. Nä, vi förtöjer om! Hur mycket vatten vi hade under kölen var oklart, enligt ekolodet var det i alla fall betydligt mindre än vad hamnbeskrivningen angav, så om vi skulle ligga långsides ville jag samtidigt som vi släppte bojen få ut båten längre ut på bryggan, så fler tampar i land och så ett test att sakta slacka på bojtampen. Skulle vi hamna på grund? Nä, det verkar funka. Steg för steg vinschar vi ut oss tillbaka ut mot bojen igen och nu var det verkligen skönt med elvinschar. När vi så skulle släppa bojkroken, fick vi inte loss den. För hård anspänning antog vi. På två meters håll försöker vi få in en tamp genom bojöglan som vi fäster på den andra vinschen. Trycket i bojkroken släpper och vi får loss den. Vi fendrar av allt vi har på babordssidan. Nervöst nu. Vi släpper tampen till bojen och båten gled snällt in mot bryggan, men lever rövare när vi lägger an mot bryggan. Båten hoppar och slår mot bryggan, men efter en stunds justerande av förtöjningstamparna lugnar det hela ner sig. Vi kunde släcka ficklampor och däcksbelysning och fick en fantastisk stjärnhimmel som belöning. Rätt utmattade efter ett par timmars arbete tog vi en kopp te innan vi återigen gick och knöt oss. Jag vill verkligen ge dig en eloge, Louise. Du var så cool och konstruktiv! Du sa att du direkt förstod att det var allvar när jag väckte dig, men att du aldrig blev rädd. Du sa också att du blev lugnad av att jag var lugn och, som du sa, systematiskt resonerade om vilka handlingsalternativ vi hade och hur vi kunde gå tillväga. – Tack för den återkopplingen! På morgonen var det återigen underbart väder. Vi tog ett morgondopp och kaffe i solen och var rätt nöjda med livet, trots den störda nattsömnen.Under dagen mulnade det sedan på, men även grå himmel kan bjuda på skådespel. Så här såg det ut när vi kommit över mot fastlandet och lagt oss vid en SXK-boj i en vik mellan Ävrö och Utlångö. Vore det inte för båten hade det nästan varit svårt att avgöra vad som är upp och vad som är ner. Det kanske inte alla som prickar var vårt övernattningsställe ligger, så om jag säger lite norr om Oskarshamns kärnkraftverk, vilket i sin tur ligger c:a 13 M norr om Oskarshamn kanske det klarnar lite.Det räckte dock att vända sig om så blev intrycket ett helt annat.Förutom min tinnitus och fiskarnas plaskande i vattnet är det alldeles tyst. Fladen fullkomligt kokar. Det var ett sällsamt och stillsamt skådespel. Magiskt är ett slitet ord, men jag hittar inget bättre. Inget som påminner om att det är höst ännu, förutom att det blir mörkt tidigare. Så här kan det väl ändå inte hålla på. Snart kommer nog ovädren över oss.Idag är det söndagen den 7 september och alltså vilodag. nu var det dock så skönt både i luften och vattnet att jag såg en chans att rengöra vattenlinjen och delar av botten. Eller raka kanske. Det såg ut som om det växte skägg på båten. Jag har provat lite olika varianter. Simmar man bara runt och försöker tvätta rent, så skjuter man bort sig själv från båten när man skrubbar. Jag har fäst linor i knaparna som jag låtit hänga ner i bågar. Funkar hyfsat. Nu tog jag fram båtsmansstolen och hängde i spinnakerfallet och det är nog det som fungerat bäst. Det gick nu rätt fort att ta sig runt hela båten med borste och svamp.Ibland sviker minnet vad alla platser heter, men det här bör vara Kråkelunds gamla lotsutkik.Ytterligare norrut passerar vi en militär installation som vi inte kan begripa vad det är. Ser ut som runda bassänger med någon ”visp” i. Någon som vet?Idag ser vi fler segelbåtar i skärgården. Det är ju söndag och fint väder, fast lite märkligt, vi ser ännu fler båtar längre ut till havs.Jag antar att lantbruket på denna ö bommat igen. Minns inte vad ön heter, men nära Västervik. Någon som vet? Nu kanske jag har fel, men jag grips av någon slags sorg över den utveckling som å ena sidan förändrar samhället i en riktning vi inte vill, men å andra sidan inte vill bromsa. I alla fall är vi inte beredda att betala för att bromsa utvecklingen eller vrida klockan tillbaka. Borde vi det?Louise hade studerat vår hamnbok och hittat en naturhamn där man skulle kunna ligga långsides. Vi glider in så sakteliga och möts av ett stiligt svanpar.Lilla Husholmen heter ön och det var så när att vi kom in, men allra närmast land stötte vi på botten. Med en något mindre båt hade det gått.Istället fick vi retirera till en ö i närheten, Stora Gundleholmen. Man kan säga att vi nu är lite nordost om Västervik.Ibland finns svaret närmre än man tror.. Jag hade glömt bort vad ön heter och bildgooglade och var hamnar jag då? På min egen blogg… Senast jag passerade här var 2020. Vad ön heter? Stora Grindö. Jag undrar om de fortfarande säljer fisk här? Såg väldigt öde ut. Kanske bara var stängt för säsongen. Jag söker på nätet och hittar följande: ”Efter sommaren och 24 år stänger Laxboa verksamheten som ni, kära gäster känner den, kanske lever den vidare i någon annan form, men om detta får vi återkomma” Vilket år detta publicerades framgår dock inte. Som synes, lite gråare idag. Svaga vindar. Ett tag tröttnade vi och gick för motor, men mestadels seglade vi. Det blir allt dimmigare och nu upptäckte jag dessutom att sidolanternan upphört att fungera. Jag börjar fippla med reservlanternor, men då hade jag inte tillräckligt många batterier. Jag blir rastlös och föreslår att vi drar igång motorn. Louise: – Jag guppar gärna, så så får det bli och så småningom kommer jag in i en mer avslappnad sinnesstämning.Nu har vi hittat till Långholmen som ligger i anslutning till Valdemarsviken. Häftiga klippor och senare får vi höra av livsmedelshandlaren vid Fyrudden att de brukar åka hit och bada och hoppa och det hade säkert varit kul en dag med sol och bra sikt. Vi tar var sin ankaröl på berget och spanar in i dimman.Ny dag och dags för ett morgondopp, men var är havet?Öronmaneter tycks vara sociala varelser trots avsaknad av hjärna.Förra gången det var tjocka var när vi lade ut från Abbekås, men förutom lite grunda vatten alldeles vid hamnen var det ju den gången bara att åka på, vi hade ett tomt hav framför oss. Nu vart det lite mer allvar, med en grundfylld skärgård. Så småningom kom jag på att jag ju också har en topplanterna. Det var så länge sedan jag använde den, så jag hade förträngt dess existens. Det var Linjett-varvets standard att montera en kombinerad sido- och akterlanterna i masttoppen. Men, kustbevakningen gjorde nedslag på en annan Linjett 40 som jag charterseglade en del med. En sådan lanterna var bara tillåten på båtar upp till 12 m, om jag minns rätt. och en Linjett 40 mäter 12,37 m. Så, efter visst gny, fick varvet helt enkelt installera en separat sidolanterna och en separat akterlanterna. Fast nu var det ju bra att ha något att tända, reglementsenligt eller ej.Det tog ett bra tag innan dimman lättade, men strax innan Fyrudden i Gryts skärgård, kunde vi stänga av mistluren. Vi bunkrade mat för massor med pengar, utan att det för den skull var så mycket i påsarna. Vi åt lunch, fyllde diesel och tömde toan. Efter drygt 1½ timme var vi på väg igen. Ett effektivt strandhugg.Huvudalternativet var nu att hitta en natthamn i Bråviken. På vägen passerade vi Håskö och detta jättebygge. Någon som hade tumme med byggnadsnämnen i Valdemarsvik? Vi möte en glad seglare på väg söderut. – Fin dag, hojtade han och det va ju bara att hålla med.Republikanen Louise gör sig redo att skåla med en kejsare. (den kronförsedda, gröna pricken om styrbord).Vinden tilltar och mot slutet av denna dag får vi bra fart igen.Solen börjar gå ner så smått och vi har ännu inte hittat vår natthamn. En stund senare ligger vi dock vid vårt andra Långholmen, men nu i Bråviken alltså. En tilläggning inte helt utan komplikationer. På sjökortet såg det idealiskt ut. Vi skulle kunna ligga med nosen mot vindriktningen, men när vi kom in i hamnen visade det sig dra runt ön, så att vi fick in en del vind från sidan. Istället började vi förbereda för svajankring, men då, för första gången någonsin, kinkade kättingen, så vi la oss i alla fall mot land och då kunde vi också reda ut kättingtrasslet och sedan fick vi en lugn natt. Min oro över sidvinden var obefogad.Vi kastade loss redan halv nio och det var redan blåsigt. Har man tänkt tanken att reva, så ska man reva. Att man aldrig lär sig. Det blev en lite småjobbig överfart över Bråviken. Vi blev omseglade av en jämnstor Arcona, vill jag ju knappt erkänna, med revade segel dessutom. Sakta, sakta tog vi sedan in på dem och när vi nästan var ikapp på andra sidan Bråviken, tog de ner seglen och började gå för motor. Så var det med den ”kappseglingen”. Sanningen att säga så stöttade även vi med motorn vid några tillfällen. Farleden från Oxelösund upp mot Västra Stendörren innehåller ett antal smala passager som det inte lämpar sig att kryssa genom. Min ambition är naturligtvis att hälsa på alla båtar vi möter, d v s vinka. Möter man så en Linjett blir det ofta en hälsning med lite mer eftertryck, oftast från båda håll. I en smal passage möter vi en Linjett av senare modell. – Fin båt hojtar de och så är de borta. Efter en kort lunchpaus på svaj vid Ringsön hissade vi segel igen, innan vi släppt bojen, med ambitionen att ta oss någonstans runt Öja (eller Landsort som en del säger även när de refererar till själva ön).Efter lunch ökade molnigheten. Vi var medvetna om att etappen från Sävsundet fram till Öja skulle kunna bjuda på hårt väder. Vän av ordning frågar sig säkert varför man ger sig ut i 12 m/s, kryss och som mest 2-3 m höga vågor. Svar: för att det skulle bli ännu värre imorgon, det utlovades vindbyar på upp till 23 m/s och då ville vi ligga skyddat i Stockholms skärgård, för att sedan kunna gå hemåt även om busvädret skulle fortsätta. Nu har vi i alla fall kommit in bakom skären norr om Öja och jag kan äntligen plocka upp kameran. Det var inte att tänka på över Krabbfjärden. Ja, så står det faktiskt i sjökortet, men jag har aldrig hört någon använda det namnet. Syftar namnet på krabbor eller krabb sjö, funderar jag.Öja struntade vi i. Jag är inte särskilt förtjust i gästhamnen där så, vi fortsätter en bit norrut, förbi Krokskär.Och lite nordost om Krokskär ligger Soviken där Kryssarklubben har två bojar. Vi tar den inre och får hyfsat skydd. Dygnsrytmen har blivit något rubbad. Jag slocknade strax efter nio och vaknade nästa morgon innan klockan ringde, 5:30.Nu var det lite av en kamp mot klockan att hinna undan vad som nästan skulle bli storm enligt väderprognosen. För varje gång vi kollade prognosen skulle den hårda vinden börja tidigare än vad som sagts gången dessförinnan. Redan 6:45 släppte vi bojen. Krokskär ser ut som om det är ensam ö mitt ute i havet.En kort distans med lite kryss. Kommer vi bara förbi Viksten, kan vi falla av och få en lite lugnare segling. Trodde vi. Det blir först när vi får lä av Nåttarö som vi kan andas ut.Passagerna in i Östermarsfladen är smala med inte allt för mycket vatten oavsett vilket håll man kommer ifrån. Bra att vi tog omvägen, rundade Nåttarö och gick in västerifrån. Passagen in från öppna havet såg lite väl spännande ut. Det blev nästan en heldag på Östemarsfladen. Vi kom fram strax för nio torsdag den 11 september och seglade vidare ganska exakt, ett dygn senare.Mina bojkrokar av typen Handy Dock har inte presterat på topp i år. Jag berättade ju längre upp att den dubbelkäftade gick sönder i Kristianopel. Nu var det dags igen. Först får jag väl medge att jag nog trodde att Östermarsfladen skulle erbjuda mer skydd än den gjorde. Jag tänkte faktiskt tanken att jag borde ha tagit på mig en livlina så att jag inte blåste i sjön när jag var på däck. För säkerhets skull hade vi två linor till bojen, båda med sådana här krokar med en klo. När det pep i som värst fick jag en magkänsla att det nog var bäst att säkra med en tredje tamp. När jag kom fram på fördäck ser jag hur den ena bojtampen ligger lös i vattnet. Se så bojkroken såg ut. Nu ska dock sägas att leverantören omgående skickade två nya bojkrokar, när jag påtalade vad som hänt. Men, man ska nog inte lita på dem i allt för hårt väder när man ligger på svaj.Dagen därpå blåste det fortfarande bra och jag har nog aldrig korsat Mysingen så snabbt, men sjön var lugn och det var ändå en behaglig segling. Och solen hade hittat fram igen. Nu är vi längre upp, på Jungfrufjärden och passerar Saltkråkan med dess stångmärke. Fast det ser ju ut som en båk. En vinter för drygt tio år sedan, då när det var kalla vintrar och is långt ut i skärgården åkte jag skridskor ut till Saltkråkan. Vår ledare hade redan tidigare bett oss att hålla lite längre avstånd mellan varandra och när vi mötte en grupp bad hon oss kliva åt sidan till ett parti med knagglig vrakis. Jag fick rena chocken när jag såg vad det var för is vi åkte på. Isen såg ju ut som mindre vågor som slog in mot land. Men, vi klarade oss utan att plurra. Lite längre in mot land var det däremot en man som plurrade, men då var det andra förhållanden. Saltkråkan ska inte förväxlas med den ö där Astrid Lindgrens Saltkråkan utspelades (Norröra). Enligt Wikipedia förhåller det sig så här: Ön på bilden har sannolikt givit namn till båten Saltkråkan som förekommer i Sigfrid Siwertz roman Saltsjöpirater. Sedan lät förläggare Hans Rabén döpa sin Mälar 30:a till Saltkråkan. 1964 sålde han båten till Astrid Lindgren och poff hade TV-programmet ett namn. För tydligen skrevs Saltkråkan direkt för TV och programserien visades första gången 1964. Känns ju lite tight där på slutet, men det är en bra historia.En säl tar igen sig vid Ingaröfjärden.Louise hade aldrig gått genom Baggensstäket. Denna trånga och idylliska led var huvudleden in till Stockholm fram till medeltidens slut, d v s någon gång 1500. Vid Knapens hål (efter tulltillsyningsman Olof Knaap) är det också som allra trängst och här var det ju ett idealiskt ställe att inkassera tull.Baggensstäket bjuder på flera exempel med snickarglädje.Det här har jag alltid, nåja, så länge jag seglat här, tyckt att det sett lite spännande ut: en linbana ner till något av husen. Den ser väl underhållen ut, men jag har aldrig sett att den varit i bruk. Jag söker efter information , men hittar ingen.Det framgår inte heller riktigt vilken byggnad den är avsedd att serva, men mest sannolikt ser det ut att vara detta hus.Hemmahamnen i sikte. Det är med blandade känslor jag närmar mig och slutligen lägger till. Som alltid när man varit ute på en längre resa fylls jag med motstridiga känslor, en slags tomhet, men också borta bra, men hemma bäst, att det är skönt att landa. Sedan är ju frågan hur hemma Täljöviken är eller om det bara är en tillfällig uppehållsplats. Men, just det är en annan historia. I Täljövikn finns alltså både mitt hus och numera eller återigen min sommarbåtplats (Svinninge marina).
Förutom att det är höst inser jag också att det blev mer av sträcksegling på väg hem jämfört med seglingen till Bohuslän. Det tog 55 dagar från det att jag lämnade Svinninge till att jag la till i Stenungsund. Tillbaka tog det 25 dagar innan jag var tillbaka i Svinninge. Och däremellan var jag på familjefest i Hällesdalen. Att det gick snabbare på hemvägen förklaras naturligtvis av hösten, en önskan att komma hem innan det blev för ruggigt. Och att hösten stod för dörren, känns fortfarande som sensommar, märks av att förvånansvärt många båtar redan ligger på land och för första gången, natten mellan fredag och lördag var det riktigt kyligt.
En reflektion från Louise: Vi har sett väldigt många fina hus, men väldigt få människor. Var är de? Vår sommarsäsong är kort…
Och så en egen reflektion, mer privat kanske. Jag kommer hem och ställer mig på vågen och konstaterar till min förvåning, återigen, att jag i alla fall inte gått upp i vikt. Ett mysterium är det. När det inte är seglingssäsong kämpar jag med träning och periodvis fasta för att kunna knäppa skjortknapparna utan att de glipar. På sommaren blir det segling med god mat, en hel del vin och öl och annat onyttigt och vips ramlar kilona bort. Förklara det, den som kan. Det är ju så mycket stillasittande, säger en del skeptiker till segling som tycker om att röra på sig…
Tack Louise för tapper medverkan under denna lite längre etapp. Även om det blev en del kommunikationsmissar, så är du en modig, hjälpsam och uthållig gast. All heder! Och tack alla ni andra som medverkat till att denna segling blev möjlig. Och hoppas att ni som seglade på returen inte kände er allt för snuvade på Slow sailing 😉
Jag har nämnt det förut, men det där med Slow sailing handlar ju egentligen inte om att segla, utan om att ligga still, koppla av av eller gå på upptäcktsfärder i land. Om jag även inkluderar de dagar båten ligger still mellan besättningsbytena, räknar jag till fyra liggedagar på hemvägen. På utvägen räknar jag till hela 24 liggedagar, varav tre påtvingade dagar p g a för hård vind, så seglingarna hade lite olika karaktär.
Om man bortser från att sommaren har varit blåsig och att därmed varit lite svalt emellanåt har det ju i huvudsak varit en fin sommar, åtminstone där jag har befunnit mig. Och jag som var lite fundersam hur slutet av augusti och september skulle bli. Kunde nog inte valt ett bättre år för lite höstsegling 🌞
Jag har redan fått frågan om hur mina planer för nästa år ser ut. Egentligen har jag inga, men som det känns nu skulle det vara skönt med lite oplanerad, slö skärgårdssegling med många strandhugg och sol och bad. Kanske en tur till Gotska Sandön och Fårö.
DISTANSER
Malmö (Turbinhamnen) – Skanör: 20, 0 M
Skanör – Abbekås: 40,0 M
Abbekås- Simrishamn: 33,6 M
Simrishamn – Utklippan: 55,4 M
Utklippan – Kristianopel: 23,6 M
Kristianopel – Kalmar: 28,5
Kalmar – Öland (Sandvik): 29,5 M
Sandvik – Ävrö/Utlångö (SXK-boj): 23,8 M
Ävrö/Utlångö (SXK-boj) – Stora Grundleholmen: 27,4 M
Stora Grundleholmen – Långholmen (i Valdemarsviken): 22,6 M
Långholmen (i Valdemarsviken) – Fyrudden: 10,2 M
Fyrudden – Långholmen (i Bråviken): 21,7 M
Långholmen (i Bråviken) – Ringsön (på svaj i Västerfjärden): 24,3 M
Ringsön (på svaj i Västerfjärden) – Soviken (SXK-boj): 19, 5 M
Soviken (SXK-boj) – Nåttarö (Östemarsfladen): 13,2 M
Nåttarö (Östemarsfladen) – Svinninge marina: 47,3 M
